_{Regeringens
proposition}

1986/87:145 [

om ändringar i lagstiftningen för stads- och
landshypoteksinstitutionerna 1986/87:145

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1987.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Bo Holmberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt grundfonden för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa höjs frän 15,5 miljarder kronor till 17,5 miljarder kronor. Vidare föreslås vissa ändringar i de allmänna bestämmelserna för kassans utlåning till stadshypoteksföreningarna samt i bestämmelserna om omfattningen av kassans likviditelshållning och om fillätna beläningsändamål.

Sveriges allmänna hypoleksbank föreslås få möjlighet att låna upp medel för kortfristig utlåning. Vidare föreslås att landshypoteksförening skall få godta annan säkerhet än panträtt i fast egendom för atl öka föreningarnas möjligheter att ge lån till arrendalorer. Slutligen föresläs atl 20 § landshy-potekslagen angående hypoteksbankens rätt att ensam låna upp medel mot prioriterade obligationer för finansiering av jordbrukets långsiktiga utveckling skall upphöra atl gälla.

Förslagen avses träda i kraft den I juli 1987.

1 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 145

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop.

1986/87: 145
ring i statsobligationer eller andra ring i slalsobligafioner eller andra
statspapper eller i Sveriges allmän- statspapper eller i Sveriges allmän
na hypoteksbanks obligationer eller na hypoteksbanks obligafioner eller
genom utlåning mol betryggande genom utlåning mot betryggande
säkerhet av sådana obligationer el- säkerhet av sådana obligationer el
ler i form av panträtt i fastighet eller ler i form av panträtt i fastighet eller
i tomträtt eller genom utlåning ät i tomträtt eller genom utlåning ål
samfällighetsförening. samfällighetsförening.

13 §2

Som grundfond för kassan ställer Som grundfond för kassan ställer
staten fill förfogande en av riks- staten lill förfogande en av riks
gäldsfullmäktige utfärdad garanti- gäldsfullmäktige utfärdad garanti
förbindelse på femton och en halv förbindelse på sjutton och en halv
miljarder kronor. miljarder kronor.

17§3

Förening skall erlägga förvall- Om del behövs för atl läcka för-
nings- och fondbidrag tiU kassan valtningskostnad eller fondavsäli-
enligt kassans närmare föreskrif- ning hos kassan, skall förening er-
ter. Bidraget ulgår med belopp som lägga förvaltnings- och fondbidrag
fordras för kassans förvaltnings- tiU denna. Kassan beslutar närma-
kostnader och för avsättning tiU re- re om sådant bidrag,
servfonden eller kapitaltäcknings-
fonden.

19 §"

Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende

1. fast egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för
atl användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler,

2. annan bebyggelse, om denna finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal, och

3. bostadsrätt i bebyggelse som avses under 1 eller 2.

Vad i denna lag sägs om bostadsrätt skall även gälla andel i bostadsförening eller aktie i bo-sladsakiiebolag där en utan begränsning i tiden upplåten nyttjanderätt tiU en lägenhet är oskiljaktigt förenad med andelen eller aktien.

Förening får även driva annan verksamhet som har samband med långivningen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1987.

Senaste lydelse 1986:767 ' Senaste lydelse 1983:958 " Senaste lydelse 1983:958

Finansdepartementet Prop.

1986/87; 145 Uldrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1987

Närvarande; statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, R. Carisson, Holmberg, Wickbom, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist.

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändringar i lagstiftningen för stads-och landshypoteksinstitutionerna

1 Inledning

1.1 Stadshypoteksinstitutionen

Bestämmelser för sladshypoteksinsfitutionens verksamhet finns i lagen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (stadshypolekslagen). Institutionen beslår av en central kassa — Konungariket Sveriges stadshypotekskassa — och tjugo regionalt verksamma stadshypoteksföreningar. Genom föreningarna lämnar in-sfitutionen län i huvudsak mot säkerhet i form av panträtt i bostads- och affärsfastigheter. Kassan har till uppgift att skaffa medel till föreningarnas kreditgivning genom upplåning mot obligationer och annan upplåning. Kassans upplåningsrätl bestäms dels av storleken av den gmndfond som staten ställer till kassans förfogande, dels av kassans reserv- och kapital-täckningsfonder. Upplåningen får inte överstiga tio gånger det sammanlagda beloppet av gmndfonden och nämnda fonder. Gmndfonden uppgår för närvarande till 15,5 miljarder kronor och består av en garantiförbindelse som fullmäktige i riksgäldskontoret har utfärdat. Den senasie gmndfonds-höjningen skedde år 1986 med 3 miljarder kronor (prop. 1986/87; 19, NU 3, rskr. 11, SFS 1986:767).

Stadshypotekskassan har i en skrivelse till regeringen den 11 juni 1986 hemställt om ändring av de allmänna bestämmelsema för kassans ufiåning lill stadshypoteksföreningarna, bestämmelserna om omfattningen av och formerna för kassans likviditetshållning, bestämmelserna om kassans och föreningamas vinstdisposition och egna fonder samt bestämmelserna om fillätna belåningsändamål.

Kassan har vidare i en skrivelse till regeringen den 5 febmari 1987 hemställt att kassans grundfond höjs från 15,5 miljarder kronor lill 17,5 miljarder kronor.

1 en skrivelse till regeringen den 18 februari 1987 har slutligen kassan hemställt om ändring i bestämmelserna om tillåtna beläningsändamål så att låneverksamhel avseende andel i bostadsförening m. m. blir möjlig.

Stadshypotekskassans skrivelser bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1-3.

Yttranden över stadshypotekskassans båda förstnämnda framställningar Prop. har avgelts av bankinspektionen, bostadsslyrelsen, fullmäktige i Sveriges 1986/87: 145 riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfonden -första-tredje fondstyrelserna. Svenska bankföreningen — i vars synpunkter PKbanken instämt, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna hypoteksbank och kreditmarknadskommittén (Fi 1983:96).

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.

1.2 Landshypoteksinstitutionen

Landshypoteksinstitufionen är en kooperativ kreditinrättning, med uppgift att tillgodose jordbmkets behov av långfristiga krediter. Bestämmelser för verksamheten finns i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoleksbank och om landshypoteksföreningar. Instilutionen beslår av en central hypoteksbank — Sveriges allmänna hypoleksbank - och tio lokalt verksamma landshypoteksföreningar, som är delägare i banken. Hypoteksbanken har till uppgift att genom upplåning mot obligationer och andra skuldförbindelser skaffa medel fill föreningamas kreditgivning. Bankens upplåningsrätt är begränsad till ett belopp som motsvarar tio gånger summan av grundfonden, som för närvarande uppgår fill 2,3 miljarder kr, och reservfonden.

Hypoteksbanken har i en skrivelse till regeringen den 11 febmari 1986 hemställt om ändringar i landshypotekslagen innebärande möjlighet för banken att lämna lån till Lantbmkskredit Aktiebolag, att avsätta medel till en kapitalfond och att fä inräkna denna fond i den kapitalgmndande basen, att låna upp medel för kortfristig ufiåning samt möjlighet för förening att fä godta annan säkerhet än panträtt i fast egendom för att kunna ge lån lill arrendalorer.

Hypoteksbankens skrivelse bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Yttranden över hypoteksbankens framställning av avgetts av bankinspektionen, riksskalleverket, bostadsstyrelsen, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfonden — första-tredje fondstyrelserna. Svenska bankföreningen. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Lantbmkarnas riksförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 6.

1.3 Omfattningen av de förslag som läggs fram

De s. k. mellanhandsinstituten har i dag stor betydelse på svensk kreditmarknad. Beteckningen mellanhandsinstilut anger att dessa instituts huvudsakliga funktion är att förmedla krediter från andra institut till den

slutlige låntagaren. Höga krav pä säkerhet i placeringarna ställs. Mellan- Prop. handsinstitulen kan ha formen av kreditaktiebolag eller hypoleksinstitut. 1986/87: 145

Kredilaktiebolagens verksamhet regleras genom lagen (1963; 76) om kreditaktiebolag samt genom de bestämmelser som tagit in i bolagens bolagsordningar. Dessa skall godkännas av regeringen. De olika kreditakliebola-gen har skilda verksamhetsinriktningar, vilket ändamålsbestämmelserna i deras bolagsordningar ger uttryck för. Bolagen kan således ges karaktär av t.ex. bostadsinstitut, kommuninstitut eller näringslivsinstitut. Sladshypoteksinsfitutionens utlåning riktar sig främst mot bostadssektorn och landshypoteksinstitutionen har mera karaktär av ett näringslivsinstitut.

Mellanhandsinstiluten driver sin verksamhet under olika associationsformer och regelsystem. Kreditaktiebolagens verksamhel regleras i huvudsak genom bestämmelser i bolagsordningarna medan hypoleksinstitutens verksamhetsförutsättningar i stort regleras genom lag. Många för instituten likartade bestämmelser finns. Det föreligger emellertid ocksä skillnader i regelsystemen t ex. vad gäller kapitalbasens uppbyggnad och anskaffande samt belåningsändamålen.

Åt kreditmarknadskommittén (dir. 1983: 38) har givits uppdrag att utreda olika strukturfrågor på kreditmarknaden. En av uppgifterna är att se över vilka ändamål kredilakiiebolagen bör tjäna. Med hypoteksinsfitulens betydande ställning på kreditmarknaden måste översynen komma att beröra även dessa. Översynen kan komma att leda till en förändring i gmnden av de nuvarande verksamhetsfömtsättningarna för mellanhandsinstituten.

Såväl kreditaktiebolagslagen som hypotekslagstiftningen är i flera avseenden föråldrad och i behov av en genomgripande översyn.

Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att nu förslå andra ändringar i hypotekslagstiftningen än sädana som framstår som nödvändiga med hänsyn till kreditmarknadens utveckling och sådana som jag bedömer inte direkt inverka pä konkurrensförhållandena mellan instituten. Vid denna bedömning har jag ansett att ändringar i lagstiftningen till följd av stadshypotekskassans framställning får anstå vad gäller t. ex. vinstdisposition och fillätna beläningsändamål (utom belräffande andel i bostadsförening och aktie i bostadsaktiebolag). Av samma skäl tas hypoteksbankens framställning om att fä förmedla lån till Lantbmkskredit AB inte upp i detta sammanhang. Även ändringar av mer redaktionell art i hypotekslagstiftningen får anstå till ett senare tillfälle.

Jag tar i detta sammanhang också upp frågan om hypoteksbankens obligationsmonopol.

Mitt förslag: Stadshypotekskassans grundfond höjs med 2 miljarder kronor frän nuvarande 15,5 miljarder kronor till 17,5 miljarder kronor.

Stadshypotekskassans förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Dämtöver har kassan hemställt att regeringen av riksdagen bemyndigas att inom en förhållandevis vid ram successivt öka kassans gmndfond i takt med utlåningstillväxten.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt kassans begäran om grundfondshöjning eller lämnat den utan erinran. När det gäller kassans framställning om bemyndigande för regeringen har allmänna pensionsfonden - första-tredje fondstyrelserna - tillstyrkt bifall medan Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska sparbanksföreningen och kreditmarknadskommittén har avstyrkt bifall till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Stadshypoteksinsfitutionens verksamhet har expanderat kraftigt den senaste tiden. Storleken på dess utestående lån är näslan hälften av de bostadsfinansierande institutens utlåning. Under de senaste åtta månaderna av år 1986 ökade stadshypoteks upplåning med ca 20 miljarder kronor.

Grundfonden höjdes senast den 30 november 1986 med 3 miljarder kronor till 15,5 miljarder kronor. Av kassans framställning i detta ärende framgär att stadshypoteks utlåning kommit att öka ännu mer än vad kassastyrelsen kunde fömtse vid tiden för den tidigare begäran om höjning av grundfonden. Jag anser därför att kassans upplåningsrätt bör ökas genom en höjning av grundfonden och förordar att den höjs med föreslagna 2 miljarder kronor frän 15,5 miljarder till 17,5 miljarder kronor. Detta förutsätter att 13 § stadshypotekslagen ändras och alt fullmäktige i riksgälds-kontoret utfärdar en ny garantiförbindelse.

Kassan har även framhållit att den nuvarande ordningen med ett särskilt riksdagsbeslut för varje ökning av gmndfonden inte är tillfredsställande. Del är svårt att fömtse i vilken takt utlåningen kan komma att utvecklas. För att gardera sig mot risken att hamna i en situation där hela låneverksamheten måste avbrytas tvingas kassan begära grundfondsökningar som är större än vad som egentligen bedöms behövligt i det akluella läget. Med tanke på atl kassan betalar en årlig avgift med 0,33 % på gmndfondens belopp har frågan också kostnadsmässiga aspekter. Kassan har därför föreslagit att regeringen ges fullmakt att bestämma grundfondsökningar inom en i lagen angiven ram.

Enligt min mening finns det skäl som talar för en omprövning av den nuvarande ordningen för att bestämma kassans grundfond. I avvaktan på resultatet av den allmänna översynen av kreditmarknaden är jag inte för närvarande beredd att närmare överväga en sådan ändring som kassan föreslagit.

Stadshypotekskassans framställning: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget om ändringar i de allmänna bestämmelserna för stadshypotekskassans utlåning till föreningarna ulan erinran. Fullmäktige i Sveriges riksbank, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund har emellertid framfört atl inga ändringar bör genomföras förrän en helhetsbedömning av regelverket för mellanhandsinstituten gjorts.

Skälen för mitt förslag: Stadshypotekslagen är liksom landshypotekslagen uppbyggd kring tanken att varje lån till en slutlig låntagare har en direkt motsvarighet på upplåningssidan. Kassan förutsätts sålunda lämna lån till föreningarna med exakt den ränta och amorteringstid som gäller för kassans upplåning och föreningarna skall i sin tur lämna lånen vidare på samma villkor som gäller för deras lån från kassan.

Av kassans framställning framgår att denna modell med de upplånings-former som numera allmänt tillämpas inte fungerar i praktiken. Det finns ingen direkt motsvarighet mellan kassans upp- och ufiåning. Huvuddelen av upplåningen sker i dag genom försäljning av obligationer till löpande dagskurs. Utlåningsräntan måste därmed anpassas efter ett genomsnitt av upplåningskoslnadema under en period.

Enligt min mening är det klart att utvecklingen på kreditmarknaden motiverar en sådan ändring som kassan föreslagit. Jag föreslår därför att 9 § stadshypolekslagen ändras i enlighet med förslagel. Därmed kan särregeln om byggnadskreditiv i andra stycket utgå. Motsvarande ändring bör göras i landshypotekslagen.

Bestämmelsen i 29 § stadshypotekslagen om att förening skall lämna lån på samma villkor som gäller för föreningens motsvarande lån hos kassan gäller alltjämt. Jag vill också erinra om alt riksbankens direktiv om t.ex. återbetalningsvillkor blir avgörande för den slufiiga låntagaren och därmed även för föreningen i förhållande till kassan.

Beslämmelserna om formerna för utbetalning av kassan lån fill föreningarna är otidsenliga. Eftersom andra ändringar i 9 § föreslås anser jag att dessa bestämmelser i förenklande syfte kan utgå.

I 17 § stadshypotekslagen föreskrivs att förening skall till kassan erlägga bidrag med det belopp som fordras för kassans förvaltningskostnader och avsättning till reservfond och kapiialtäckningsfond. Denna bestämmelse speglar tanken att kassans upp- och utlåningsverksamhet skall ske på samma villkor (utan vinstsyfte). Förvaltningskostnader och avsättningar

2.3 Stadshypotekskassans likviditetshållning

Mitt förslag: Stadshypotekskassan ges vissa möjligheter att låna upp medel för framtida behov.

Stadshypotekskassans framställning: Överensstämmer med mitt förslag. Kassan har dessutom hemställt att uppräkningen av placeringsalternativ ersätts med "på betryggande sätt" och att kravet på att kassans likvida placeringar enligt 11 § inte får ha större volym än de egna fondmedlen slopas.

Remissinstanserna: Några remissinstanser har anfört att frågan först bör behandlas av kreditmarknadskommittén. Bankinspektionen har uttryckt oro för att införa en reglering av kassans verksamhel som skulle ge legal möjlighet att bedriva allmän finansieringsverksamhet av större omfattning.

Skälen för mitt förslag: Kassan får enligt 11 § stadshypotekslagen placera tillfälliga överskottsmedel genom insättning hos riksgäldskontoret, bankaktiebolag eller på visst annat sätt enligt en uppräkning i lagmmmet. Utgångspunkten för bestämmelsen är aU kassans medel helt och hållet skall vara placerade i utlåning lill föreningarna.

Kassan har i sin skrivelse framfört att man i sin rörelse nu på eU helt annat säU än tidigare har behov av en finansiell rörelsefrihet. Sambandet mellan upp- och utlåning har blivit mycket mindre direkt än förr. Kassan har i realiteten ett krav på sig att kunna erbjuda omedelbar omsättning till eU nytt lån när löpfiden för det första gått ut. Kassan måste se till att genom ny upplåning trygga omsäuningen på förfallande äldre lån. Stora volymer kan behöva omsättas en given dag varför upplåningen kan behöva spridas över en längre period för att kunna genomföras. Mycket betydande kortfristiga placeringsbehov kan därvid uppkomma. På motsvarande sätt tvingas kassan till stor kortfristig upplåning beroende på t. ex. en tidsmässig förskjutning mellan teckning av obligationer och faktisk likvid eller tillfälliga förhållanden på upplåningsmarknaden.

Mot bakgmnd av den i avsnitt 2.2 beskrivna utvecklingen anser jag att kassan i sin rörelse behöver en viss likviditetsnivå. Många av kreditaktiebolagen är oförhindrade enligt sina bolagsordningar att låna upp buffertme-

del. Även kassan bör ha möjlighet att låna upp medel för framfida behov. Denna möjlighet får emellertid inte leda till alt en verksamhet utvecklas vid sidan av kassans huvudsakliga funktion i strid med ändamålsbestämmelsen i I § stadshypotekslagen. I detta lagmm föreskrivs att kassan har till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna län åt stadshypoteksföreningar och all driva annan verksamhel som står i samband därmed.

Uppräkningen i 11 § stadshypotekslagen av de tillåtna placeringsalternativen för kassans överlikviditet stämmer överens med vad som gäller för flertalet kreditaktiebolag. Med hänsyn lill vad jag anfört i avsnitt 1.3 är jag för närvarande inte beredd alt föreslå någon ändring vad gäller dessa placeringsmöjligheter.

Jag föreslår i enlighet med det anförda att 11 § ändras så att stadshypotekskassan ges möjlighet att låna upp medel som inte omedelbart behövs för infriande av förbindelser eller för utlåning till föreningarna. Dessa medel bör enligt min mening liksom för närvarande göras räntebärande genom placering på någol av de sätt som är angivna i lagmmmet.

De av kassan anförda olägenheterna av bestämmelsen i 8 § sista stycket stadshypotekslagen att obligalionsskulden alltid skall vara täckt av kassans fordringar hos föreningarna, anser jag inte vara så stora att de motiverar en ändring av lagmmmet.

Prop.

1986/87; 145

2.4 Belåningsändamål

Mitt förslag: Stadshypoteksförening får möjlighel att lämna lån mot säkerhet i andel i bostadsförening och aktie i bostadsakfiebolag där en utan begränsning i tiden upplåten nyttjanderätt fill en lägenhet är oskiljaktigt förenad med andelen eller aktien.

Stadshypotekskassans framställning: Överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Banker och finansbolag har möjlighet att lämna kredit mot säkerhet i bostadsrätt. Även stadshypoteksföreningarna och vissa bostadsfinansierande kreditaktiebolag har pä senare är fått denna möjlighet. Med den ökande efterfrågan pä bostäder särskilt i storstadsområdena har även intresset för kreditgivning mot säkerhet i andel i bostadsförening och aklie i bostadsakfiebolag ökat. Här avses sådan förening eller sådant aktiebolag som bildats före den 1 juh 1930. Det har ansetts att en sådan andel eller aktie utgör fullgod säkerhet under fömtsättning att nyttjanderätten till en lägenhet är utan lidsbegränsning fast knuten lill andelen eller aktien. Så är fallet om nyttjanderätten till lägenheten enligt föreningens stadgar eller bolagets bolagsordning är oskiljaktig från andelen eller aktien. Regeringen har nyligen godkänt ändringar i bolagsordningen för vissa kreditaktiebolag så atl denna form av kreditgivning blivit möjlig. Jag anser att stadshypoteksföreningarnas belåningsrätl bör utsträckas på motsvarande sätt. Därför föreslär jag att ett nytt andra stycke med denna innebörd införs i 19 §.

Mitt förslag: Hypoteksbanken får möjlighet atl låna upp medel för kortfristig utlåning i avvaktan på atl lånen kan placeras om till långfristiga lån.

Hypoteksbankens framställning: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt en ändring i landshypotekslagen så att hypoteksbanken får möjlighet att låna upp medel för kortfristig utlåning. Lantbmkarnas riksförbund och Sveriges förenings-bankers förbund har uttryckt tveksamhet inför förslaget att helt slopa kravet pä långfristighet i föreningarnas utlåning.

Skälen för mitt förslag: Av hypoteksbankens framställning framgär alt utvecklingen på kapitalmarknaden lett till att intresset för papper med kortare löptid blivit allt större. Med landshypoteksföreningarna konkurrerande insfitut (sparbankerna och föreningsbankerna) förfogar över andra möjligheter att tillgodose lånlagarnas behov än vad föreningarna har fill-gång lill. DeUa gäller särskilt möjligheter aU ge korta lån i avvaktan på omplacering av lånen till lån med längre löptid. Tendensen är numera att de länga länen, vilka tidigare placerats i landshypoteksföreningarna, tas över av jordbrukskreditinstilut inom sparbanks- och föreningsbanks-sfären. Hypoteksbanken har därför ett intresse av att låna upp medel för kortfristig utlåning i avvaktan på att föreningarna kan placeras om lånen till långfristiga län.

Stadgandet i 32 § landshypotekslagen atl landshypoteksförening skall lämnas långfristiga lån för vissa ändamål speglar den urspmngliga gmnd-tanken bakom hypoteksinstitutionen. Att lämna långfristiga lån skall självfallet fortfarande vara den huvudsakhga verksamheten för landshypoteksföreningarna. Dock bör föreningarna ges möjlighet att som ett led i sin utlåningsverksamhet lämna kortfristiga lån i avvaktan på att de kan placera om lånen til! långfrisfiga lån. Jag föreslår i enlighet med det anförda att huvudregeln i 32 § slår kvar och att etl nytt andra stycke angående kortfristiga lån införs. I samband därmed bör bestämmelsen om garantilån för tydlighetens skull flyttas till 41 §.

3.2 Annan säkerhet än panträtt

Mitt förslag: För att ge hypoteksföreningarna möjlighet att ge lån till arrendalorer tillåls föreningarna godta annan betryggande säkerhet än panträtt i fast egendom.

Skälen för mitt förslag: I och med att prioriteringssyslemet avskaffats får landshypoteksinstitutionen (liksom stadshypoteksinstitufionen) nu konkurrera om låntagarna på samma villkor som övriga kreditgivare på den oprioriterade marknaden. Landshypolek har bl.a. mot denna bakgmnd tappat en del av marknaden till andra institut, vilka har möjlighet att genom kortfristig utlåning knyta låntagare lill sig på ett tidigt stadium. De osäkra framtidsutsikterna för jordbrukets del har också bidragit till en viss slagnation av verksamheten för landshypolek.

Med hänsyn till den relativt snäva krets av låntagare som landshypoteksinstitutionen vänder sig lill anser jag del rimhgl att föreningarna ges möjlighet att, genom att få godta annan säkerhet än panträtt i fast egendom, erbjuda även arrendalorer lån. Sådan säkerhet kan vara företagsinteckning, bankgaranti eller borgen under fömtsättning att denna säkerhet kan anses jämförbar med faslighetspanlen. Jag föreslår all bestämmelsen i 41 § att lån får beviljas endast den som innehar fast egendom med äganderätt m. m. tas bort samt att till bestämmelsen om att andra län än garantilån får lämnas endast mot inteckningssäkerhet fogas "eller annan betryggande säkerhet".

3.3 Hypoteksbankens utlåning till föreningarna

Mitt förslag: Hypoteksbanken får, i likhet med stadshypotekskassan, fastställa räntesatsen och återbetalningsvillkoren för lån som lämnas fill förening.

Skälen för mitt förslag: I 21 § landshypotekslagen finns bestämmelser om hur återbetalning av lån till hypoteksbanken skall ske. Denna bestämmelse är så gott som identisk med 9 § första stycket stadshypotekslagen, vilken behandlats i avsniu 2.2. För hypoteksbanken gäller, hksom för stadshypotekskassan, att modellen med total motsvarighet i lånevillkoren pä upp- och utlåningssidan i dag inte kan tillämpas. Av samma skäl somjag anfört beträffande stadshypotekskassans framställning i detta hänseende, anser jag alt hypoteksbanken bör få fastställa räntesatsen och ålerbetal-ningsvillkoren för lån som lämnas till förening. Jag föreslår därför en ändring i 21 § landshypotekslagen i enlighet med vad jag anfört.

Enligt 24 § landshypotekslagen är förening skyldig att till banken erlägga bl. a. bidrag som behövs för bankens förvaltningskostnader och för avsättning till bankens reservfond. Jag anser att denna bestämmelse bör omredigeras och få samma lydelse som 17 § stadshypotekslagen. Bestämmelsen i 24 § andra punkten angående förenings skyldighet att erlägga ränta vid dröjsmål med inbetalning anser jag vara överflödig. Räntelagen är enligt

sin lydelse tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område Prop.

i den mån annat inte avtalats, utfästs eller föreskrivits. Jag föreslår därför 1986/87: 145

atl bestämmelsen i 24 § andra punkten landshypotekslagen tas bort.

3.4 Obligationsmonopolet

Mitt förslag: Bestämmelsen om hypoteksbankens ensamrätt att ge ul prioriterade obligationer för finansiering av jordbrukets, skogsbrukets eller trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling upphävs.

Skälen för mitt förslag: Genom en ändring i 20 § landshypotekslagen år 1983 (prop. 1982/83; 135, FiU 46, rskr. 405, SFS 1983:588) begränsades hypoteksbankens ensamrätt all ge ut obligationer för utlåning mot säkerhet i jordegendom till alt endast avse prioriterade obligationer. Detta åstadkoms genom att samma villkor för hypoteksbankens kreditgivning angavs i 9 § lagen (1974:922) om kredilpolitiska medel och i landshypotekslagen. På den opriorilerade marknaden har hypoteksbanken vad gäller jordbruksfinansiering sedan lagändringen konkurrerat med de kreditaktiebolag som enligt bestämmelser i sina bolagsordningar får lämna kredit avseende jordbmksfastighet.

I och med avskaffandet av prioriteringssyslemet har 20 § landshypotekslagen kommit att sakna betydelse. Lagmmmet kan därför utmönstras ur lagen.

4 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1987.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1968; 576) om Konungariket Sveriges stadshy
potekskassa och om stadshypoteksföreningar,

2. lag om ändring i lagen (1970; 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar.

Förslagen är enligt min mening av den beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Stadshypotekskassan Bilaga I Prop.

1986/87: 145

Till

Finansdepartementet Framställning

103 33 STOCKHOLM 1987-02-05

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa ingav i juni 1986 en framställning om vissa ändringar i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar. Bland de föreslagna ändringarna ingick en ökning av kassans gmndfond, dvs den av riksgäldsfullmäktige utfärdade garantiförbindelse som sätter gränsen för kassans upplåningsrätt. Efter riksdagens beslut i november har också en sådan ökning kommit till stånd och gmndfonden uppgår därigenom numera till 15,5 miljarder kronor (SFS 1986:767). Kassastyrelsen kan emellertid konstatera att efterfrågan pä lån från Stadshypotek varit sådan att en ytterligare ökning måste aktualiseras redan nu.

Till grund för kassans upplåningsrätl ligger summan av gmndfonden och kassans egna reserv- och kapitaltäckningsfonder (13 § i stadshypotekslagen). Sammanlagda beloppet av kassans låneskuld får inte översliga fio gånger denna summa (7 §).

I den tidigare framställningen anförde kassastyrelsen att kassans upplåningsrätl med då gällande förutsättningar uppgick till högst ca 152,8 miljarder kronor, medan låneskulden per 30 april 1986 uppgick till ca 142,8 miljarder kronor. Styrelsen hemställde, mot bakgmnd av den kraftiga utlåningsexpansion som kunde fömtses, om en gmndfondsökning med 3 miljarder kronor, från 12,5 till 15,5 miljarder kronor. Upplåningsrätten skulle därmed öka med 30 miljarder kronor.

Utöver genom gmndfondsökningen har kassans upplåningsrätt nu också ökat till följd av 1986 års bokslut. Det redovisade årsresuitatet om ca 300 miljoner kronor ökar kassans reservfond och ger en ökning av upplåningsrätten med 3 miljarder kronor. Sammanlagt uppgår denna därför f n till ca 185,8 miljarder kronor. Stadshypoteks utlåning - och därigenom ocksä kassans upplåning - har emellertid kommit att öka ännu mer än vad kassastyrelsen kunde förutse för ett år sedan. Till detta har inte minst slopandet av prioriteringssystemet bidragit, eftersom det medfört en engångseffekt när en tidigare lång kö kunnat tillgodoses genom avlyft i snabbare takt än som skulle varit möjlig med bibehållen ransonering.

Stadshypotekskassans låneskuld vid årsskiftet 1986/87 var ca 160,2 miljarder kronor. Utelöpande obligafioner uppgick fill 148,7, kapitalmarknadsreverser fill 4,8 och certifikat till 4,0 miljarder kronor. Därtill kom en tillfällig upplåning om 3,2 miljarder kronor, varav dock 0,5 miljarder motsvarade ej likviderad del av obligationsupplåningen och alltså måste dras av för atl undvika dubbelräkning. Netto hade kassan således en tillfällig upplåning om ca 2,7 miljarder kronor.

Det återstående upplåningsutrymmet var således vid 1987 års böijan ca
25,6 miljarder kronor. Det är samtidigt vanskligt att nu bedöma hur låneef
terfrågan kan komma all utvecklas. Å ena sidan torde engångseffeklerna 17

2 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 145

av avpriorileringen och de slopade volymbegränsningama ännu inle ha Prop. slagit igenom fullt. Å andra sidan har ränteutvecklingen på marknaden 1986/87: 145 inledningsvis under året varit sådan att läneefterfrägan den senasie tiden varit mer dämpad. Mot bakgmnd av den långa tid man måsle räkna med i elt lagstiftningsärende, frän framställan lill lagakraftvunnet beslut, gör kassastyrelsen dock den bedömningen all det vore oförsvarligt atl dröja med ärendet. Denna gång bör ökningen av grundfonden emellertid kunna göras mindre än i 1986 års beslut. Kassastyrelsen anser att en ökning med 2 miljarder kronor kan vara en lämplig avvägning.

Mot bakgmnd av del anförda får styrelsen således hemställa om en ökning av Stadshypotekskassans grundfond med 2 miljarder kronor, från 15,5 till 17,5 miljarder kronor.

Kassastyrelsen vill slutligen framhålla att den nuvarande ordningen med ett särskilt riksdagsbeslut för varje ökning av Stadshypotekskassans grundfond inte är tillfredsställande. Det är i det nya helt fria konkurrensläget pä kreditmarknaden mycket svårt atl prognosticera i vilken takt utlåningen kan komma atl utvecklas. Det beror bl a på ränteläge, konkurrensen med bankutlåning, byggnadsverksamheten mm. Samtidigt krävs en ganska lång framförhållning, med hänsyn till den lid det lar alt få fram en lagändring. För att gardera sig mot risken att hamna i en situation där hela låneverksamheten måste avbrytas, tvingas kassan därför begära grundfondsökningar som är större än vad som egentligen kan bedömas behövligt.

En smidigare ordning skulle vara om regeringen kunde få fullmakt av riksdagen atl inom en förhållandevis vid ram successivt öka Stadshypotekskassans grundfond i takt med ulläningstillväxten. Kassan skulle därigenom också slippa att betala för en avsevärt större grundfond än som reellt utnyttjas. Statens faktiska garantiåtagande blir också mindre. Kassastyrelsen hemställer därför att regeringen i samband med en översyn av Stadshypoteks författning också tar upp denna fråga till prövning.

I behandlingen av detta ärende har deltagit styrelsens ordförande Erik Åqvisl, ledamöterna Sven Gustafson, Lars Wohlin, Esbjörn Olsson, Gunnar Thurell, Rolf Trodin, Sten Wikander och Bengt-Åke Nilsson samt suppleanterna Maj-Lis Landberg och Anders Morén.

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

A. Erik Aqvisl Lars Wohlin

/Percy Bargholtz

Stadshypotekskassan Bilaga 2 Prop.

, 1986/87; 145

Till Framställning

Finansdepartementet 1986-06-11

103 33 Stockholm

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa får härmed göra framställning om vissa ändringar i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (stadshypotekslagen).

Dämlöver tar styrelsen upp fyra punkter där de snabba förändringarna på kreditmarknaden och i de allmänna betingelserna för verksamheten får nuvarande detaljbeslämmelser i stadshypotekslagen atl framstå som föråldrade och restriktiva på ett olämpligt sätt. De fyra punkterna avser

- de allmänna bestämmelserna för kassans utlåning till stadshypoteksföreningarna,

- omfattningen av och formerna för stadshypotekskassans likviditetshållning,

- bestämmelsema om kassans och föreningarnas vinstdisposition och egna fonder, samt

- beskrivningen av de tillåtna belåningsändamålen.

Beredning av författningsfrägoma har skett av en särskild kommitté utsedd av styrelsen. Synpunkter har också inhämtats från stadshypoteksföreningarna.

.Allmänna bestämmelser för stadshypotekskassans utlåning m.m.

Stadshypotekslagen är, utan alt del någonstans är uttryckligen stadgat, uppbyggd kring tanken att varje lån till en slutlig låntagare har en entydig motsvarighet på upplåningssidan. Kassan förutsätts lämna lån till stadshypoteksföreningarna med exakt den ränta som följer av upplåningen, medan föreningen enligt uttryckligt stadgande skall lämna lånen vidare på exakt de villkor som gäller för motsvarande lån från kassan. Hela institutionens marginal är enligt denna tanke uttryckt i det förvaltnings- och fondbidrag som föreningen tar ut av sina låntagare/medlemmar. Om kassan behöver det för att täcka sina kostnader, får den besluta om alt i sin tur ta ut ett förvaltnings- och fondbidrag från föreningarna.

Avsteg från denna principmodell har i och för sig förekommit i vissa
situationer redan för lång tid sedan. Sålunda omsattes t.ex. redan på
1950-lalet, med statsmaktemas uttryckliga tillskyndan, förfallande äldre
hypotekslän till aktuell marknadsränta trots att bakomliggande obligations
lån fortsatte att löpa med oförändrad ränta. Likväl är det först i och med
den snabba utvecklingen av den moderna oprioriterade långivningen som
modellen har visat sig helt överspelad. Inom den oprioriterade sektorn
finns ingen entydig motsvarighet mellan upp- och utlåning. Under de första ' 9

åren efter 1980 berodde detta i första hand pä att kassan skulle utnyttja Prop. flera olika upplåningsformer med olika villkor (obligationer, s.k. A-re- 1986/87; 145 verser och s. k. B-reverser), medan utlåningen måste ges enhetliga villkor. Dessa villkor - och då i första hand räntan - måste bestämmas mot bakgrund av en sammanvägning av den totala upplåningens villkor under en viss period. Numera sker visserligen all upplåning åter mot obligationer, men i stället sker försäljningen av dessa till löpande dagskurs. Upplåningsräntan varierar alltså dagligen och utlåningsräntan får anpassas efler ett genomsnitt av dessa variationer.

Kassastyrelsen vill betona atl del inte bara är så att utlåningsräntan mäste anpassas till etl genomsnitt av olika upplåningskostnader under en period, utan därtill kommer att kassan också måste betinga sig en egen marginal. Enligt riksbankens föreskrifter fär nämligen inte vinstmedel som uppstått i den traditionella, prioriterade verksamheten användas för atl finansiera uppbyggnaden av den nya oprioriterade rörelsen. Denna mäste alltså stå för alla sina kostnader, inklusive kostnaden för en fonduppbyggnad i takt med utlåningens expansion. Kassastyrelsen har därför redan från starten av den oprioriterade verksamheten varit inställd pä att kassan inom denna mäste betinga sig en egen räntemarginal utöver den genomsnittliga upplåningskostnaden. Samtidigt har styrelsen också kunnat konstalera alt riksbankens föreskrifter i fråga om räntesättningen på den prioriterade utlåningen vid olika fillfallen under senare år kommit att leda till en riskexponering för kassan i samband med ändringar av den prioriterade räntan. I sådana situationer kan det uppstå differenser mellan upp- och utlåningsräntan även inom denna sektor.

Mot den angivna bakgmnden anser kassastyrelsen atl det är motiverat att i stadshypotekslagen markera att räntesatsen på utlämnade lån inte automafiskt följer av upplåningsvillkoren, utan är nägot som kassan har att besluta om. Lämpligen införes ett sådant nytt stadgande i stadshypoleksla-gens 9§, som behandlar allmänna villkor för kassans utlåning. Därigenom ges också en referenspunkt för bestämmelsen i 29 § som knyter föreningarnas utlåningsvillkor till kassans.

Att kassan numera har en räntemarginal för egen del pä vissa delar av sin utlåning innebär inte att bestämmelsen i sladshypotekslagens 17 § om förvaltnings- och fondbidrag från föreningarna kan slopas. Även om kassans intäkter i form av avkastningen på de egna fonderna ihop med en lämpligt avvägd räntemarginal kan ge tillräckliga inkomster för att täcka normala löpande kostnader och avsättningar, måste det finnas en möjlighet atl möta plötsliga förändringar. Varken fondavkastningen eller räntevillkoren på redan befintliga lån är ju något som kassan kan påverka om ökade intäkter skulle behövas. Som exempel kan man här peka på statsmakternas beslut att pålägga kassan en särskild grundfondsavgift, vilket föranlett kassan att fr. o. m. år 1984 just utnyttja möjligheten att från föreningama ta ut bidrag enligt 17 §. En annan länkbar situation skulle kunna vara om kassans fonder har nedgått till följd av någon stor förlust och snabbt måste byggas upp igen.

En viss omredigering av 17§ kan dock enligt kassastyrelsens mening
vara motiverad mot bakgrund av de förhållanden som numera faktiskt 20

råder. Förvaltnings- och fondbidraget från föreningama är inte kassans Prop. huvudsakliga inkomst, vilket man skulle kunna tro med hänsyn till lagtex- 1986/87: 145 tens nuvarande lydelse. Det borde klarare kunna framgå att bidraget är en resurs som kassastyrelsen har möjlighet att utnyllja när andra intäkter inte förslår.

I sladshypotekslagens 9 § finns i dag ett stadgande om vilka former för återbetalning som får förekomma för institufionens lån. Den väsentliga innebörden är att Stadshypotek normalt skall lämna lån som till någon del amorteras under löptiden; helt amorteringsfria lån får endast lämnas om särskilda skäl föreligger. Sådana lån får då ges högst 20 års löplid.

Bestämmelsen om att utlåningen normalt skall vara förenad med viss amortering infördes i stadshypotekslagen år 1970, men går tillbaka på en kreditpolitisk diskussion från slutet av 1950-talet. Då förelåg en situation där det ansågs kreditpolitiskt angeläget atl så långl möjligt öka kapaciteten för ny kreditgivning till det expanderande bostadsbyggandet, varför amorteringarna på äldre lån ansågs skola snabbas upp. Amorteringsplikl skulle därför införas även för bottenlån, vilka tidigare ofta lämnats som stående lån. Amorteringskravet genomfördes i praktiken inom ramen för den kreditpolitiska regleringen, helt oberoende av atl stadshypotekslagen i och för sig angav att institutionen hade rält att lämna stående lån. När markeringen mot stående län slutligen kom att föras in i stadshypotekslagen var del alltså mer som en bekräftelse av ett kreditpohfiskt faktum än som en nyhet med praktisk verkan.

Numera är den kreditpolitiska situationen en helt annan. Något behov av att tvinga fram amorteringar för att bereda utrymme för nyutlåning finns inte. Inom den prioriterade sektorn, där statsmakterna helt bestämmer villkoren, har upplåningen redan gjorts amorteringsfri. Utlåningens amortering påverkar därför inte längre återflödet till obligationsköparna. På samma sätl förhåller del sig inom den opriorilerade sektorn, där upplåningen med statsmakternas gillande också numera är amorteringsfri. Slopandet av de volymmässiga restriktionerna gör ju också amorteringskrav tämligen verkningslösa som medel att tvinga fram ett sparande hos lånlagarna, eftersom amorteringar kan kompenseras genom nyupplåning. 1 den aktuella diskussionen om bostadsfinansieringens framtida utformning koncentreras vidare intresset på möjlighetema att hålla nere kapitalutgifterna i början av låneliden, varvid amorteringsfrihet för bottenlån är en nära till hands liggande möjlighet.

Kassastyrelsen anser mot den angivna bakgmnden att föreskriftema om
återbelalningsvillkor i stadshypotekslagen bör kunna väsentligt förenklas.
Enligt styrelsens mening bör det vara tillräckligt med en bestämmelse om
att kassan skall fastställa återbetalningsvillkoren för lån som lämnas till
föreningarna. Humvida återbetalningen skall ske helt eller delvis genom
amorteringar under länets löptid eller ej skall inte behöva regleras i denna
lagstiftning, lika litet som det finns några sådana bestämmelser i lagstift
ningen eller bolagsordningarna för de bostadsfinansierande kreditaktiebo
lagen. Om stalsmaklema önskar få till stånd speciella amorteringsregler
för vissa lånetyper finns alla möjligheter fill detta genom de kreditpolitiska
medel som riksbanken förfogar över. 21

Med den föreslagna förenklingen kan också den nuvarande särregeln om Prop. byggnadskreditiv slopas. Den gmndläggande bestämmelsen för kassans 1986/87: 145 utlåning, att förfallotiden för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser, bör dock kvarstå oförändrad.

I den aktuella 9 § av stadshypotekslagen finns i dag ocksä en bestämmelse om formerna för utbetalning av kassans lån fill föreningarna. Denna bestämmelse bör i förenklande syfte kunna utmönstras helt.

Stadshypotekskassans likviditetshållning

1 sladshypotekslagens 11 § finns en bestämmelse om kassans placering av likvida medel. Till sin gmndläggande utformning har denna varit oförändrad under mycket lång tid. Utgångspunkten för bestämmelsen är tanken att kassans medel helt och hållet skall vara placerade i utlåning till stadshypo-teksföreningama. Delta gäller alltså inte bara för upplånade medel, utan ocksä för medel som svarar mot kassans egna fonder. Endast i den mån medel inte kan användas till sådan utlåning får de placeras på annat sätt. Två grundläggande fall synes därvid vara fömtsatta. Det ena avser en länkbar brist pä läneefterfrägan från stadshypoteksföreningarna, trots att kassan disponerar medel som i och för sig är lämpade för utlåning. I den situationen har kassan givits rätt att på egen hand låna ut medlen, t. o. m. i form av direkta fastighetslån. Det andra fallet föreligger när kassan får in medel i form av amorteringar eller räntebetalningar från föreningarna utan alt samtidigt ha motsvarande utbetalningar på sin upplåning. I den situationen föreligger alltså en tillfällig likviditet, som inte kan användas för utlåning, och då får dessa medel göras räntebärande på i paragrafen angivna sätt.

Utvecklingen motiverar nu enligt kassastyrelsens mening att den aktuella bestämmelsen omformuleras och förenklas. 1 dag har kassan i sin rörelse på ett helt annat sätl än tidigare behov av en finansiell rörelsefrihet. Som tidigare framhållits har sambandet mellan upp- och utlåningen blivit mycket mindre direkt än tidigare. För utlåningen tillämpas t.ex. normalt amorteringsplaner som bygger på lånetider om 30-50 år, medan upplåningen är fem- eller tio-årig. Utlåningen har visserligen formellt samma begränsade löptid, men i realiteten har Stadshypotek etl oavvisligt krav på sig att kunna erbjuda en omedelbar omsättning fill ett nytt lån när löpfiden för det första lånet gått ut. Delta förutsätter då ocksä att medel allfid finns tillgängliga för att lösa den förfallande upplåningen. Tidigare skedde delta inom den prioriterade sektorn genom utgivandet av särskilda konverte-ringsobligationer, men numera har denna ordning avskaffats. Säväl inom den prioriterade som inom den oprioriterade sektorn får kassan alltså numera själv se till att genom ny upplåning trygga omsättningen av förfallande äldre lån. Med de volymer som därvid skall omsättas på en given dag innebär detta i många fall att upplåningen mäste spridas över en längre period för att kunna genomföras. Mycket betydande kortfristiga placeringsbehov kan därvid uppkomma.

På motsvarande sätt tvingas kassan tidvis fill mycket stor kortfristig upplåning, t. ex. till följd av att man av konkurrensskäl fått acceptera en

tidsmässig förskjutning mellan teckning av prioriterade obligationer och Prop. faktisk likvid. Utlåningen måste i dessa fall, för att undvika en ränteexpo- 1986/87: 145 nering, ske omgående och förutsätter alltså en viss tids kortfinansiering. Liknande effekter kan uppkomma i andra fall där tillfälliga förhållanden på upplåningsmarknaden gör att upplåningen något fär släpa efter utlåningen som behöver kunna flyta mer jämnt.

Mot den skisserade bakgrunden anser kassastyrelsen all den aktuella paragrafen bör ta sin utgångspunkt i del faktum alt kassan i sin rörelse behöver en viss likviditetsnivå, som i och för sig kan variera betydligt från tid till annan. Bestämmelsens innebörd bör vara atl de medel som kassan inte har placerade i utlåning till stadshypoteksföreningarna skall göras räntebärande på annat sätt. I fråga om de godkända placeringsalternaliven anser styrelsen att man bör kunna gå ifrån den hittillsvarande konkreta beskrivningen. De snabba förändringarna pä kreditmarknaden och i de till buds stående placeringsformerna gör varje sådan exakt uppräkning opraktiskt bindande. Styrelsen vill föreslå atl man använder den formulering som införts i den nya lagen om Svenska skeppshypotekskassan (1980:1097), där det endast talas om att medlen skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt. Förutom de placeringar som i dag är angivna bör kunna ifrågakomma andra värdepapper av bästa kvalitet och god likviditet. För atl på bästa sätt kunna placera kortvariga överskott bör kassan också ha möjlighet att som alternativ till dagslän på bankmarknaden lämna tillfälliga lån mot säkerhet i värdepapper av det slag som kan godtas som placeringsobjekt. Däremot bör möjligheten för kassan att själv lämna fastighetslän om efterfrågan från föreningarna skulle svikta kunna utmönstras; den torde inte heller ha tillämpats i det förflutna.

Kassastyrelsen vill här framhålla att en pä ändamålsenligt sätt bedriven lånerörelse i dag förutsätter en aktiv finansförvaltning som kan gå utöver en traditionell likviditetsplacering. De snabba ändringarna i ränteläget nödvändiggör särskilda åtgärder för att gardera kassan mot olika ränterisker. Samtidigt erbjuder marknaden allt mer utvecklade metoder för dessa ändamål, t. ex. i form av terminsavtal eller köp resp. utställande av ränteoptioner. Stadshypotekskassan mäste kunna utnyttja dessa olika möjligheter och enhgt kassastyrelsens mening ligger sådana aktiviteter inom ramen för det allmänna ändamålet, sådant detta anges i sladshypotekslagens I §. Någon särskild författningsreglering av detta bör därför inte vara nödvändig. Det ligger givetvis dä i sakens natur att finansförvaltningen alltid måste ha karaktär av ett medel för att yuerst uppnå bästa möjliga lånevillkor för länlagarna och aldrig fär bli ett självändamål.

I 8 § sista slycket finns en bestämmelse som i viss mån har samband med
de frågor som här har behandlats. Enligt bestämmelsen ansvarar kassan
för att den vid varje tidpunkt har fordringar pä föreningarna som minst
motsvarar beloppet av samtliga utelöpande obligationer. Bestämmelsen
tillkom 1970 i samband med avskaffandet av ett system som innebar att de
inteckningar som föreningama hade som lånesäkerhet skulle pantförskri
vas till kassan och där utgöra säkerhet för obligationslånen. Därvid gällde
också atl kassan ansvarade för att pantsäkerheten inte understeg det
sammanlagda beloppet av utelöpande obligationer. Denna föreskrift ersät- 23

tes av den som nu finns i 8 § sista slycket. Syftet med den nya föreskriften Prop. angavs vara alt göra klart att obligationsskulden också i fortsättningen 1986/87; 145 skulle vara täckt av fordringar med författningsenlig säkerhet (prop. 1969:171, s. 95).

Innebörden av den gällande regeln blir att kassans likvida placeringar enligt 11 § aldrig får ha större volym än att man kan säga att del är de egna fondmedlen som har placerats på detta sätt. Enligt kassastyrelsens mening kan man ifrågasätta om det från obligationsköparnas synpunkt finns nägot behov av en sädan föreskrift. Om upplånade medel temporärt skulle placeras i bank eller i förstklassiga värdepapper kan delta knappast sägas ge obligationsköparna sämre säkerhet än om medlen omedelbart lånats ul till föreningarna. Samtidigt kan det i kommande år visa sig att sådana situationer uppkommer, t. ex. när stora volymer av äldre obligationslån förfaller vid ett tillfälle. För att garantera omsättningen kan det dä bli nödvändigt att låna upp dessa volymer i förväg och alltså temporärt placera medlen enligt 11 §. Kassastyrelsen föreslår mot denna bakgmnd att den aktuella bestämmelsen i 8 § modifieras, så aU denna möjlighet inle utesluts. Återigen vill styrelsen därvid framhålla att denna ändring givetvis inte innebär att kassan får rätt atl driva någon form av allmän finansverksamhet med upplånade medel; åtgärderna mäste alltid kunna motiveras som ett led i den egentliga lånerörelsen.

I fråga om stadshypoteksföreningarna finns i lagens 33 § en bestämmelse som medger att medel som inte behövs i rörelsen får göras räntebärande på betryggande sätt. Kassastyrelsen föreslår att stadgandet omredigeras något och samtidigt flyttas till 35 §. Enligt styrelsens mening nås ökad klarhet om 33 § renodlas till att behandla enbart frågor som rör vinsldispositionen. Samtidigt inrymmer 35 § redan tidigare en föreskrift som har att göra med avkastningen på föreningens medel.

Vinstdisposition och egna fonder

Reglerna för stadshypotekskassans vinstdisposition var under lång fid myckel enkla. Alla vinstmedel skulle avsättas fill reservfonden, vars enda ändamål i sin tur är att utgöra en reserv för att läcka eventuellt uppkommande förluster.

Den gmndläggande principen har sedan år 1953 modifierats genom att kassan givits rätt att i vissa situafioner ur årsvinsten lämna bidrag ulan återbetalningsskyldighet till föreningarna. Vidare har i lagen ända från böljan funnits en bestämmelse om att kassan har rätt att använda vinstmedel för syften som sammanhänger med dess ändamål i eU läge där reservfonden har nått en nivä som motsvarar tvä procent av kassans skulder. Fram lill år 1983 gällde emellertid oförändrat att kassans behållna vinstmedel obligatoriskt måste avsättas till reservfonden. Nägon annan fondbildning var inte möjlig.

För stadshypoteksföreningarna gällde afi hela årsvinsten skulle avsättas till säkerhetsfonden. Inga andra dispositionsmöjligheter fanns anvisade.

År 1983 tillades Stadshypotek rätten aU lämna lån mot inteckningssäker
het mellan 75 % och 85 % av faslighetens uppskattningsvärde och lån mot 24

pantsäkerhef i bostadsrätt. Dessa nya lånetyper ansågs mer riskfyllda än Prop.

de tidigare, och i analogi med vad som gällde för andra kredifinstitut 1986/87: 145

ställdes krav på en särskilt hög kapilaltäckning för denna utlåning. För alt

reglera detta gavs kassan och föreningarna rätt att göra avsättning ur

årsvinsten fill nya fonder, kallade kapitaltäckningsfonder. Villkorel för de

nya "risklånen" uttrycktes i form av krav på en minsta avsättning till

dessa fonder i relation lill lånevolymen. Det allmänna kravet på att reserv-

och säkerhetsfonderna skall ha en viss minsta storlek i förhällande till

kassans resp. föreningarnas skulder ändrades därvid inte. För "risklängiv-

ningen" gäller alltså båda fondkraven.

Efter 1983 års lagstiftning har alltså säväl kassan som föreningama två olika möjligheter att göra fondavsättning ur sin årsvinst. Formellt kan reservfonden/säkerhetsfonden sägas ha en överordnad ställning, eftersom avsättning till kapiialtäckningsfond endast fär göras om reservfonden/säkerhetsfonden uppgår till minst en procent av skulderna. I praktiken är detta emellertid inte någon betydelsefull restriktion, eftersom såväl kassan som samtliga föreningar med bred marginal uppfyller delta minimikrav.

En myckel viktig skillnad är den skattemässiga behandlingen av de olika fondavsättningarna. Kassan har nämligen rätt lill avdrag vid inkomsttaxeringen för belopp som avsätts till reservfonden intill dess att denna motsvarar två procent av skulderna. På motsvarande sätt har förening rätt till avdrag för säkerhetsfondsavsättningar intill dess att fonden motsvarar två och en halv procent av skulderna. Avsättning till kapitaltäckningsfonden ger däremot aldrig rätt fill avdrag, liksom inte heller eventuella avsättningar till reservfond/säkerhetsfond utöver de angivna gränserna. I den mån avsättning görs till kapitaltäckningsfonden i stället för till reservfonden ökar för kommande år det skattefria utrymmet för avsättning till reservfonden.

Rätten till avdrag inom vissa gränser för avsättning fill reservfond/säkerhetsfond träder hos Stadshypotek i ställel för den möjlighet till avsättning till värderegleringskonto för utlåning som andra kreditinstitut har. Fram t.o.m. 1985 års taxering förelåg dock den skillnaden att avdraget för Stadshypoteks del blev definitivt, så att samtliga fondmedel formellt var beskattade, medan avsättningen till värderegleringskonto ger upphov till en obeskattad reserv där fondmedlen år belastade av en latent skatteskuld. Den praktiska skillnaden mellan de två situationerna är visseriigen normalt obetydlig, men principiellt tillämpades alltså två skilda syslem.

Genom riksdagsbeslut år 1985 har nu denna skillnad försvunnit. Avsättningar till reservfonden/säkerhetsfonden för vilka avdrag erhålles ger fortsättningsvis upphov till skatlekrediler för Stadshypoteks del, på samma sätt som avsättningar till värderegleringskonto hos andra kreditinstitut. Kassans och föreningarnas beskattade fondkapital kan därför nu endast ökas genom icke avdragsgilla avsättningar.

Att i en och samma fond blanda beskattade och obeskattade medel ter
sig från bl.a. redovisningssynpunkt inte lämpligt. Enligt kassastyrelsens
mening är del därför nu önskvärt att renodla fondavsättningarna så, all lill
reservfond/säkerhetsfond endast avsätts avdragsgilla belopp, medan alla
beskattade vinstmedel avsätts till kapitaltäckningsfonden. I detta syfte vill 25

styrelsen föreslå vissa justeringar i sladshypotekslagens 15 och 33 §§.

Det kan i och för sig hävdas atl redan den nuvarande lagutformningen Prop. formellt medger en renodling på avsett sätl. Bakgrunden lill att kapital- 1986/87: 145 täckningsfonderna infördes var dock en annan. I den nuvarande uppbyggnaden av de aktuella paragraferna kan också inläsas en viss underordnad ställning för kapilalläckningsfonderna. Utgångspunkten i lagtextens uppställning är fortfarande en huvudregel om att behållna vinstmedel skall avsättas till reservfond/säkerhetsfond. Enligt kassastyrelsens mening är denna utgångspunkt inte längre motiverad, när uppbyggnaden av dessa fonder redan har nått långt utöver den föreskrivna miniminivån motsvarande en procent av skulderna.

Första stycket i resp. paragraf bör i stället fortsättningsvis la sin utgångspunkt i att kassan och föreningarna alla har tvä fonder och att vinstdispositionen mellan dessa årligen får beslutas. En viktig restriktion blir därvid givetvis de miniminivåer för fondstyrkan som är föreskrivna, men i övrigt bör kassan och föreningarna på samma sätt som andra företag få göra sina egna bedömningar av vad som är lämpligast. Kassans reservfondskrav finns angivet direkt i 15 § och föreningarnas säkerhetsfondskrav på motsvarande sätl i 33 §. Kravet på kapilalläckningsfonderna är utformat för kassan och föreningarna gemensamt och finns i 34 §. Enligt kassastyrelsens mening skulle det öka överskådligheten om det i 15 § fanns en hänvisning till detta krav.

I sammanhanget vill kassaslyrelsen också ta upp 35 §, där en äldre formulering finns kvar, som sedan åtskilliga år saknat tillämpning. Styrelsen syftar på den i sista satsen angivna möjligheten att en förening skulle kunna få medgivande till alt "bereda medlemmarna lättnad i lånevillkoren" genom att utnyttja fondavkastningen. Denna formulering går tillbaka till ett skede då föreningarna tog ut separata förvaltningsbidrag och fondbidrag, och där storleken av det senare var fastlagd i stadshypotekslagen. Tanken var att en förening som redan hunnit bygga upp sin säkerhetsfond till tvåprocentsnivån skulle kunna få medgivande till att sätta ned detta fondbidrag. Någon annan lättnad i länevillkoren har aldrig varil tänkt; tvärtom anger ju 29 § att förening alltid skall lämna sina lån på samma villkor som gäller för föreningens motsvarande lån hos kassan.

Numera finns inle uppdelningen mellan förvaltningsbidrag och fondbidrag kvar. Inte heller föreskriver stadshypotekslagen någon bestämd nivå på föreningens bidragsuttag. Den angivna bestämmelsen framstår alltså som obsolet och bör utgå.

Beskrivningen av belåningsändamålen

Ändamålet för stadshypotekskassans verksamhet är att driva länerörelse
genom alt lämna lån åt stadshypoteksföreningar och att driva annan verk
samhel som står i samband därmed (I §). För stadshypoteksföreningarna
beskrivs ändamålet för verksamheten i 19 §. Förening skall inom sill verk
samhetsområde utöva läneverksamhet avseende dels fast egendom eller
med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för atl användas huvudsakli
gen till bostäder eller affärslokaler, dels annan bebyggelse, om denna
finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt län för anordnande 26

av allmän samlingslokal dels ock bostadsrätt i bebyggelse som avses i de Prop.
föregående punkterna. 1986/87; 145

Som framgår av det redovisade lar beskrivningen av belåningsändamä-len för Stadshypotek i första punkten sin utgångspunkt i alt del är fast egendom eller med tomträtt upplåtna fastigheter som skall kunna belånas. Detta har under senare tid i några sammanhang visat sig vara en besvärande inskränkning, eftersom det förekommit fall där lånesökanden avsett att uppföra en byggnad av ett slag som i och för sig faller inom beläningsända-mälen, men endast disponerat marken genom nyttjanderättsavtal (arrende). Det har då i formell mening inte varit fråga om fast egendom och trots att säkerhetsfrågan varil möjlig att lösa genom kommunal borgen har lån inte kunnat lämnas av Stadshypotek.

Antalet fall av den angivna arten är inte stort. Likväl menar kassastyrelsen att det är motiverat att söka undanröja det formella hindret för belåning. En möjlighet synes därvid vara att följa den metod som utnyttjas i bolagsordningarna för de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen. Beskrivningen av belåningsändamålen tar nämligen där sin utgångspunkt i alt det är bebyggelse av visst slag som skall avses med långivningen. Därmed blir frågan om den fastighetsrättsliga karaktären betydelselös för själva tillåtligheten, även om den givetvis fortfarande påverkar möjligheten atl få en godtagbar säkerhet.

Kassastyrelsen vill betona att framhävandet av bebyggelsen som låneverksamhetens ändamål inte skall tolkas så att endast själva byggnaderna får belånas. När fråga är om fasl egendom, dvs. när också mark ingår, skall lånen givetvis på samma sätt som hitfills avse hela fastigheten. Också län för att finansiera enbart mark avsedd att upplåtas med tomträtt för bebyggelse av tillåtligt slag bör kunna lämnas, om detta i enstaka fall blir aktuellt. Att byggnaderna och marken har skilda ägare bör inte ändra bedömningen av låneändamålels tillåtlighet.

Den andra punkten i beskrivningen av belåningsändamälen tillkom år 1972. Den statliga bostadsfinansieringen skulle då utsträckas till att avse ocksä olika bostadskompletterande lokaler för allmänna ändamål: skollokaler, bibliotek, samlingslokaler osv. Sådana lokaler skulle få ingå i låneunderlaget för de statliga bostadslånen och fömtsätles därmed också kunna få botlenlån på samma sätt som bostädema. Stadshypotekskassans styrelse anförde då, att problem skulle kunna uppkomma för Stadshypoteks del om lokaler för sådana ändamål skulle komma att utgöra självständiga fastigheter. Det kunde då knappast anses, menade styrelsen, att sådana fastigheter föll inom författningens bestämmelse om att vara avsedda för bostadsändamål. För att undvika problem anhöll styrelsen därför om en författningsändring på denna punkt. Ändringen kom därvid att utformas som ett tillägg av innebörden alt Stadshypotek alhid kan lämna lån till bebyggelse som finansieras med statligt bostadslån, oberoende av om de eljest normala villkoren avseende fastighetens natur är uppfyllda eller ej. Något år senare tillades också samlingslokallån till punktens beskrivning.

Det kan sägas vara något osäkert vilken betydelse det särskilda författ-
ningsfillägget har. I en hel del fall borde byggnader som inrymmer lokaler 27

för allmänna ändamål kunna uppfattas som fallande inom ramen för stads- Prop. hypotekslagens term affärsändamål. Men det får likväl antas atl det finns 1986/87: 145 vissa byggnader som är beläningsbara för Stadshypotek under fömtsättning att statligt län också utgår, men eljest inte. Enligt kassastyrelsens mening är det emellertid i dag inte längre motiverat att upprätthålla någon sådan skillnad. Numera råder - fill skillnad från vad som gällde när punkten infördes - inte någon brist på lånemedel för oprioriterade ändamål. Säkerhetsfrågan, som tidigare skulle kunna ha vållat svårigheter, har till följd av andra reformer också kommil i ett nytt läge. Låntagare vid de akluella objekten är oftast kommuner eller juridiska personer som kan få kommunal borgen för sin upplåning. Tidigare var Stadshypoteks rätt atl lämna lån lill kommuner begränsad till atl gälla just statsbelånade objekt och någon rält all lämna lån mot säkerhet i form av l. ex. kommunal borgen fanns inte alls. Numera har den restriktionen på kommunlän tagits bort och vidare har borgen av stat, kommun eller bank blivit en accepterad säkerhet parallellt med pantsäkerhet.

Mol den angivna bakgmnden borde Stadshypoteks rätt att bidra till finansieringen av lokaler för allmänna ändamål inte längre behöva vara knuten till förekomsten av ett statligt lån. Ett bibehållande av villkoret kan dessutom snabbt visa sig få långtgående konsekvenser. Det förefaller således realistiskt att räkna med att det statliga lånestödel till allmänna lokaler kommer att minska i omfattning eller kanske läggas om till atl avse enbart ett räntestöd i enlighet med ROT-programmets uppläggning. Statsmakterna har under senare fid också sökt stimulera låntagare att förtids-återbetala äldre statliga lokallän genom vissa rabatterbjudanden och införande av en marknadsmässig bostadslåneränta. Det finns enligt kassastyrelsens mening ingen anledning till varför sådana förändringar skall behöva få lill följd alt Stadshypotek måsle retirera från sin roll som finansiär inom denna sektor. Styrelsen vill därför hemställa om en sådan ändring i stadshypotekslagen att detta inte blir nödvändigt. Enklast borde detta kunna ske genom att den första punkten i ändamålsbeskrivningen kompletteras med ändamålet lokaler för allmänna ändamål. Uttrycket bör uppfattas så atl det avser lokaler för verksamheter som typiskt sett tillhandahålles allmänheten på icke affärsmässig gmnd: bibliotek och samlingslokaler, undervisningslokaler, hälso- och sjukvårdslokaler osv. Beskrivningen bör därmed också kunna inrymma alla sådana objekt som i dag är tillåtna som belåningsföremål endast till följd av att statliga lokallän lämnas. Den nuvarande andra punkten i 19 § kan då utgå.

I behandlingen av detta ärende har deltagit ordföranden Erik Åqvisl, ledamöterna Edmund Gabrielsson, Yngve Sundeli, Lars Wohlin, Gunnar Thurell och Sten Wikander samt suppleanterna Maj-Lis Landberg, Arnold Lindvall, Bengt-Ove Telmander och Curt Svedberg.

STYRELSEN FÖR

KONUNGARIKET SVERIGES STADSHYPOTEKSKASSA

N Erik Åqvisl Lars Wohlin

/Percy Bergholtz 28

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för utlämnat lån, skall, om ej annat beslutats enligt andra stycket, snarast ställas under offentlig värd.

Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av föreningen. Sådant beslut skall godkännas av kassan.

Förening ansvarar för att dess skuld fill kassan ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna förordning eller av tillgodohavande hos bank eller av kontanta medel. Kassan övervakar att föreningen uppfyller detta ansvar.

Kassan ansvarar för atl dess fordringar hos föreningarna vid varje tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer.

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för utlämnat län, skall, om ej annat beslutats enligt andra stycket, snarast ställas under offentlig vård.

Förening kan besluta att första stycket icke skall fillämpas av föreningen. Sådant beslut skall godkännas av kassan.

Förening ansvarar för att dess skuld fill kassan ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av tillgodohavande hos bank eller av kontanta medel. Kassan övervakar att föreningen uppfyller detta ansvar.

Kassan ansvarar för att dess fordringar hos föreningarna tillsammans med dess likvida placeringar enligt 11 §\'id varje tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer.

Lån som kassan lämnar tiU förening skall återbetalas genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller genom årlig amortering under viss tid och genom betalning av återstoden vid utgången av denna tid (sammansatta lån). Om särskilda skäl föreligger, får återbetalning också ske utan amortering efter förloppet av viss tid, högst tjugo år (fasta lån).

Första stycket gäller ej lån för kostnader under byggnadstid (byggnadskreditiv).

Förfallofiden för län skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta pengar enligt den av föreningen utfärdade skuld förbindelsen eUer med den kapUalrabatt som föranleds av omständigheterna. Dock får lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade tiU parikurs, om förhållandena påkallar detta eller den lånesökande föreningen begär det och kassan finner hinder ej föreligga.

Kassan fastställer räntesatsen och återbetalningsvillkoren för lån som lämnas tiU förening.

Förfallotiden för lån skall bestämmas sä, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Infiyter medel tiU kassan, som denna icke genast kan använda till infriande av sina förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, får kassan göra sådana medel räntebärande genom insättning hos riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller genom placering i statsobligationer eller andra statspapper eller i Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer eller genom utlåning mot betryggan de säkerhet av sådana obligationer eller i form av pant rått i fastighet eller i tomträtt eller genom utlåning åt samfällighetsförening.

Medel som infiyter till kassan och som denna inie omedelbart använder för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till föreningarna skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt.

Vid tillämpningen av första stycket skall kassan tillse att den vid varje tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond om ej annat följer av tredje eller fjärde stycket.

Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mol en procent av kassans skulder.

Uppgår reservfonden till belopp som anges i andra stycket, får förening av kassans årsvinst beviljas bidrag ulan återbetalningsskyldighet. Under samma förutsättning får också avsättning göras till en kapiialtäckningsfond.

Uppgår reservfonden till två procent av kassans skulder, får vinstmedel användas för syfte som hänger samman med kassans ändamål.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond eller en kapiialtäckningsfond om ej annat följer av tredje eller Qärde slycket.

Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent av kassans skulder. Om det krav som ställs på kassans och föreningarnas kapitaltäckningsfonder gemensamt är stadgat i 34 §.

Om kassans fonder uppgår till de belopp som är föreskrivna, får kassan av årsvinsten lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till förening.

Uppgår reservfonden till två procent av kassans skulder, får vinstmedel användas för syfte som hänger samman med kassans ändamål.

Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende

1. fast egendom eller med tomt
rätt upplåten fastighet som be
byggs för att användas huvudsakli
gen till bostäder eller affärslokaler,

2. annan bebyggelse, om denna finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal, och

3. bostadsrätt i bebyggelse som avses under I eller 2.

Förening fär även driva annan verksamhet som har samband med långivningen.

Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende

1. bebyggelse som är avsedd att användas huvudsakligen till bostäder, affärslokaler eller lokaler för allmänna ändamål och

2. bostadsrätt i bebyggelse som avses under 1.

Förening fär även driva annan verksamhet som har samband med långivningen.

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en säkerhetsfond i den mån inte annat följer av fiärde stycket.

Säkerhetsfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mol en procent av föreningens skulder.

Om förening ej kan uppfylla i andra stycket angivet krav, skall säkerhetsfonden sammanlagd med övriga föreningars säkerhetsfonder och kassans reservfond uppgå lill lägst ett belopp som svarar mot två procent av kassans skulder. Kassan meddelar anvisningar om tillämpningen av denna bestämmelse.

Om det i andra stycket angivna kravet är uppfyllt, får ur årsvinsten avsättning göras till en kapiialtäckningsfond.

I den mån förenings medel ej behövs i rörelsen får de göras räntebärande på betryggande sätt.

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en säkerhetsfond eller en kapdaltäckningsfond.

Säkerhetsfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent av föreningens skulder.

Om förening ej kan uppfylla i andra stycket angivet krav, skall säkerhetsfonden sammanlagd med övriga föreningars säkerhetsfonder och kassans reservfond uppgå till lägst ett belopp som svarar mot två procent av kassans skulder. Kassan meddelar anvisningar om tillämpningen av denna bestämmelse.

Stadshypotekskassan BUaga 3 Prop.

1986/87; 145

Till Finansdepartementet Framställning

1987-02-18

Genom lagändring år 1983 gavs Stadshypotek rätt att lämna län avseende bostadsrätter (SFS 1983:958). Detta skedde sedan övriga bostadsfinan-sieringsinstitul givits möjlighet alt bedriva sådan utlåning genom särskilda finansbolag. För atl skapa likvärdiga konkurrensfömtsättningar ålades Stadshypotek därvid ett särskilt kapitaltäckningskrav i fråga om bostadsrättsutlåningen, som i princip skulle motsvara de högre krav på kapitaltäckning som gällde i finansbolag jämfört med kreditaktiebolag. Sedermera har övriga institut fått rätt att förlägga även bostadsrättsutlåningen lill själva kreditaktiebolaget.

Redan när 1983 års lagstiftning var aktuell diskuterades frågan om vissa äldre associationsformer skulle kunna behandlas som jämställda med bostadsrättsföreningar, nämligen bostadsförening och bostadsaktiebolag.

På grund av den osäkerhet som förelåg beträffande de rättsliga förutsättningarna för pantsäUning av andel i bostadsförening respektive aklie i bostadsaktiebolag beslöt man sig emellertid vid det tillfället för att begränsa beläningsrätten lill enbart bosladsrättslägenheter. Denna inskränkning till bostadsrätten gjordes säväl för Stadshypotek som för de övriga bostadsfinansieringsinstituten.

Den nya kreditformen för bostadsrätterna fungerar enligt allmän uppfattning väl. Beträffande de äldre associationsformerna har diskussionen förts vidare eftersom erfarenheterna visat på elt icke oväsentligt behov av att i ordnade former kunna finansiera även dessa boendeformer. Det bör tilläggas att ett förhållandevis stort antal bostadsföreningar finns i flera större städer. Antalet bostadsaktiebolag är mera begränsat.

Pä initiativ av Svenska Bankföreningen har en utredning gjorts om de rättsliga fömtsättningarna för atl kunna godta andel eller aktie i de aktuella associationerna som bankmässig säkerhet för län. Utredningen har klarlagt att andel i bostadsförening respektive aktie i bostadsaktiebolag kan erbjuda betryggande säkerhet för lån under förutsättning atl föreningens stadgar respektive bolagels bolagsordning innehåller föreskrifter om en oupplöslig koppling mellan andelen eller aktien och nyttjanderätten till viss lägenhet. Denna nyttjanderätt får inte heller vara tidsbegränsad.

Stadshypotekskassan har nu erfarit att regeringen har godkänt ändringar i bolagsordningen för flera av de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen som innebär atl deras belåningsrätt utsträckts på angivet sätt. Kassan får därför hemställa om att få motsvarande ändring genomförd också i de för Stadshypotek gällande författningarna.

I lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar finns bestämmelser som syftar pä bostads-
rältslångivningen i 19, 28 och 40§§. En lämplig lagstiftningsteknik skulle
kunna vara att i 19 § föra in etl nytt andra stycke, av innebörd alt med
bostadsrätt genomgående skall förstås också andel i förening eller aktie i 33

3 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 145

bolag av det slag som kan godkännas. På liknande sätt bör i reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar en bestämmelse av samma innebörd kunna läggas in som jn ny 34d§, som dessutom bör innehålla en särskild föreskrift om alt föreningens stadgar respekfive bolagets bolagsordning måste prövas särskilt i vaije enskilt fall.

Kassans föreslagna lagändringar har följande innehåll. I fräga om sladshypotekslagens 19§ utgår Kassan därvid från nu gällande lydelse. Ändringen kan på samma sätt föras in i den nya lydelse som föreslagits i Kassans tidigare framställning 1986-06-11.

Lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop.

1986/87; 145

Stadshypoteksföreningar

Ändamål 19 §

Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende

1. fast egendom eller med tomt
rätt upplåten fasfighet som bebyggs
för att användas huvudsakligen till
bostäder eller affärslokaler,

2. annan bebyggelse, om denna finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal, och

3. bosladsräU i bebyggelse som avses under I eller 2.

Förening får även driva annan verksamhet som har samband med långivningen.

Stadshypoteksföreningar

Ändamål 19 §

Stadshypoteksförening har fill ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende

1. fast egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler,

2. annan bebyggelse, om denna finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt län för anordnande av allmän samlingslokal, och

3. bostadsrätt i bebyggelse som avses under I eller 2.

Vad i denna lag sägs om bostadsrätt skaU även gälla andel i bostadsförening eller aktie i bostadsaktiebolag där en utan begränsning i tiden upplåten nyttjanderätt till en lägenhet är oskiljaktigt förenad med andelen eller aktien.

Förening får även driva annan verksamhet som har samband med långivningen.

34 b § Innan lån lämnas skall bostadsrätten värderas. Därvid gäller 32 §.

Lån får lämnas endast, om bostadsrätten kan anses utgöra betryggande säkerhet. Om bostadsrätten är pantsatt för tidigare lån, gäller 33 § första stycket.

34 c § Om kassan inte bestämmer annal, skall lånesökanden senast vid utbetalningen av beviljat lånebelopp lämna följande handlingar, nämligen

1. skuldebrev och pantförskriv-ningshandling avseende bostadsrätten enligt formulär som kassan har fastställt,

2. bevis om att bostadsrättsföreningen i sitt lägenhetsregister gjort anteckning om panlförskrivningen,

3. handlingar som visar att sökanden är innehavare av bostadsrätten.

34 b § Innan lån lämnas skall bostadsrätten värderas. Därvid gäller 32 §.

Län fär lämnas endast, om bostadsrätten kan anses utgöra betryggande säkerhet. Om bostadsrätten är pantsatt för tidigare lån, gäller 33 § första stycket.

34 c § Om kassan inte bestämmer annat, skall lånesökanden senast vid utbetalningen av beviljat lånebelopp lämna följande handlingar, nämligen

1. skuldebrev och pantförskriv-ningshandling avseende bostadsrätten enligl formulär som kassan har fastställt,

2. bevis om att bostadsrättsföreningen i sitt lägenhetsregister gjort anteckning om pantförskrivningen,

3. handlingar som visar att sökanden är innehavare av bostadsrätten.

Bilaga 4 Prop.

1986/87; 145

Sammanställning av remissyttrandena över stadshypotekskassans framställningar 1987-02-05 (bilaga 1) och 1986-06-11 (bilaga 2).

1. Grundfondshöjningen

De flesta remissinstanser har tillstyrkt bifall till kassans framställning eller förklarat sig inle ha någon erinran mot den.

Ledamoten Lars Tobisson i fullmäktige i riksgäldskontoret har reserverat sig mot fullmäktiges yttrande och anfört följande. "Enligt min mening bör inte riksgäldsfullmäktige nöja sig med en blank tillstyrkan av Stadshypotekskassans framställning. Efler avregleringen av kredilmarknaden måsle Stadshypotekskassans framtida ställning prövas i elt siörre perspektiv, där strävan skall vara att etablera konkurrens pä lika villkor mellan olika institut för bostadskrediler vad avser kapitalförsöij-ning, skaltemässig behandling m. m."

Svenska Bankföreningen - med vilken PKbanken instämmer;

Bankföreningen vill emellertid på nytt betona vikten av att samtliga bostadsinstitut tillåls konkurrera på lika villkor. Härvid är att märka atl Stadshypoteksinstitutionen har en gynnad skattesituation. Kassan betalar l.ex. till skillnad från övriga institut ingen vinstdelningsskatt. Denna konkurrensolikhet bör beaktas i samband med den rollfördelning pä marknaden som skall göras som en följd av kreditmarknadskommitténs arbete.

Sveriges Föreningsbankers Förbund:

I SFFs remissyttrande 1986-09-05 över kassans begäran 1986 om bl.a. en grundfondshöjning från 12,5 till 15,5 miljarder kronor ansåg SFF att kassans framställning borde remitteras till kreditmarknadskommittén men förklarade samtidigt alt SFF inte hade någon erinran mol bifall fill den föreslagna grundfondshöjningen. Det senare av det skälet att kassans fortsatta utlåningsverksamhel kräver en anpassning av kapitalbasen.

SFF har samma grundsyn i detta remissärende. Om det bedöms vara nödvändigt för kassans fortsatta utlåningsverksamhet har SFF ingen erinran mot atl gmndfonden höjs. Framställningen aktualiserar emellertid ånyo behovet av en gmndlig översyn - inom ramen för kreditmarknadskommitténs arbete - av reglerna för kassans verksamhet - särskilt grund-fondskonstmklionen. Eftersom alla bostadsinslitut numera finansierar sin utlåning med obligationer på marknadsmässiga villkor är det nödvändigt ur konkurrenssynpunkt att reglerna för kapitalbasens uppbyggnad är likformiga för instituten. Trols att kassan numera får betala en avgift till staten på 0,33 procent per år för grundfonden innebär konstmktionen en klart billigare kapitalkostnad än vad konkurrenterna har. I denna fråga hänvisas till vad SFF anförde i sitt år 1986 avgivna yttrande.

2. Fullmakt för regeringen att besluta om grundfondshöjning Prop.

.o . . „ 1986/87:145

Även 1 denna fråga har de flesta remissmstanserna mte motsatt sig kassans

förslag.

Allmänna pensionsfonden - första-tredje fondstyrelserna:

I den nya kreditmarknadssituationen har låneverksamheten kommit att öka väsentligt snabbare än vad som tidigare förutsetts och man tvingas, vilket kassastyrelsen understryker, till en lång framförhållning vad gäller de statliga garantiåtagandena. Fondstyrelserna delar här uppfattningen all nuvarande ordning med särskilda riksdagsbeslut vid varje ändring av kassans gmndfond framstår som onödigt omständlig i sammanhanget och bör omprövas.

Några remissinstanser är negativa till förslaget. Sveriges Föreningsbankers Förbund:

Förslaget om att beslutanderätten i frågan om gmndfondshöjningen skall överföras till regeringen inom en av riksdagen fastställd ram avstyrker SFF med hänvisning till att kreditmarknadskommittén bör pröva hela frågan om kassans kapitalbas.

Svenska sparbanksföreningen:

Svenska sparbanksföreningen har, senast i sitt yttrande över Stadshypotekskassans begäran av 1986-06-11 om ökning av kassans gmndfond, framför att konkurrensneutraliteten mellan bostadsinstituten borde utredas. En sådan utredning är än angelägnare nu när bostadsfinansieringen sker under helt andra fömtsättningar än tidigare. De nya konkurrensförhållandena bör ställa än högre krav på att institutens finansiering sker med bibehållen konkurrensneutralitet.

I avvaktan pä att fömtsättningarna för bosladsfinansieringsinstituten verkligen klarläggs enligt Sparbanksföreningens begäran ser föreningen ingen annan möjlighet än att tillstyrka den föreslagna höjningen av garantifonden. På samma gmnder vill föreningen avstyrka förslaget att regeringen av riksdagen ges en vid ram alt successivt öka Stadshypotekskassans grundfond i takt med utlåningsfillväxten.

Kreditmarknadskommittén:

Beträffande kassans hemställan i övrigt konstaterar kommittén atl bl.a. bostadsinstitutens möjligheter till kapitalbasens uppbyggnad och anskaffande är föremål för översyn i kommittén. I samband med denna översyn kan ställning las lill det formella förfarandel vid ökning av gmndfondsbe-loppet.

3. Villkoren för utlåningen till föreningarna

De flesta remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Bostadsstyrelsen har belräffande amorteringsvillkoren anfört följande.

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 145

Beträffande förslaget att slopa bestämmelsen i lagen om att Stadshypoteks Prop. lån normalt skall amorteras kan konstateras alt amorteringens storlek och 1986/87: 145 variation under länets löptid är av bostadspolitiskt intressse. Med hänsyn till att - som kassaslyrelsen anför - någol motsvarande amorteringskrav inte finns för övriga bostadsfinansierande institut - bör dock bestämmelsen kunna utgå ur stadshypotekslagen. Därvid fömtsätter bostadsslyrelsen — liksom också kassaslyrelsen — att statsmakterna har andra möjligheter, bl. a. genom riksbankens kreditpolitiska medel, att få fill stånd önskvärda amorteringsregler.

FuUmäktige i Sveriges riksbank har beträffande alla kassans förslag anfört att de föreslagna lagändringarna inte bör genomföras utan att de föregåtts av en helhetsbedömning av hur regelverket för de olika bostadsfinansierande instituten skall vara utformat. Fullmäktige har vidare anfört:

Situationen pä den svenska kreditmarknaden härunder 1980-talet påtagligt ändrats. Den tidigare relativt stela strukturen har successivt lösts upp och ersatts med en alltmer hårdnande konkurrens mellan olika kreditinstitut och mellan olika finansieringsformer. Inte minst gäller detta sedan november förra året då riksbanken avskaffade gällande utlåningsbegränsningar för de olika kredifinstitulen.

Denna ändrade kreditmarknadsstmktur har i hög grad påverkat fömtsättningarna för sladshypoteksinstitutionens och övriga bostadsfinansierande instituts verksamhet. Sedan riksbanken avskaffade utlåningsbe-gränsningama har de bostadsfinansierande instituten uppvisat en mycket snabb expansion - till stor del på övriga kreditinstituts bekostnad — och numera fått en starkare ställning på kreditmarknaden än de någonsin tidigare haft. Mellan de olika bostadsfinansierande instituten råder i dag en hård konkurrens. De fidigare klara skiljelinjerna gentemot bankema håller pä att luckras upp. De bostadsfinansierande insfilulens kapitalanskaffning sker i dag på ett mer rörligt sätl säväl lill form som till räntevillkor än för bara några år sedan då upplåningens volym och villkor i stor utsträckning var fastlagda av riksbanken.

De olika förslag till ändringar i lagstiftningen för stadshypoteksinstitutionen som framförs i ansökan har sin naturliga bakgmnd i den ovan skisserade utvecklingen på kreditmarknaden. Sedda isolerade från verksamhetsreglerna för övriga institut verksamma på den svenska kreditmarknaden och betraktade ett och etl kan förslagen framstå som välgrundade och syftande till att anpassa sladshypoteksinstitutionens verksamhetsregler till dagens kreditmarknadssiluation.

Den samlade effekten av de olika föreslagna ändringarna reser emellertid, enligt fullmäktiges mening, frågor av mer övergripande art om konkurrensförhållanden och verksamhetsinriktning på svensk kreditmarknad. Är de regelverk t. ex. som i dag styr de olika bostadsfinansierande institutens verksamhet inbördes konsistenta? På vilket sätt bör gränsdragningen mellan de bostadsfinansierande instituten och övriga kreditinstitut dras? Skall de bostadsfinansierande instituten utvecklas till "samhällsbyggnadsinstitut" eller skall en strikt gränsdragning fortfarande finnas gentemot t. ex. de kommunfinansierande och näringslivsfinansierande mellanhandsinstituten?

Av påtaglig belydelse för konkurrenssituationen är de olika institutens kostnader för sin kapitalanskaffning. Sladshypoteksinstitutionens kapitalbas utgöres framför allt av en gmndfond i form av en garanfiförbindelse utfärdad av riksgäldskontoret. Övriga bostadsfinansierande institut är aktiebolag med ett aktiekapital som skall ge ägarna en rimlig avkastning.

Den statliga garantin ställdes tidigare fill Stadshypotekskassans förfo- Prop. gande utan kostnad. Numera får Stadshypotekskassan betala en åriig 1986/87; 145 grundfondsavgift om 0,33%. Under tidigare skeden, när de olika bostadsfinansierande institutens verksamhet strikt reglerades av riksbankens föreskrifter, hade garantiavgiftens nivå inte några nämnvärda effekter på konkurrensförhållandena. Med den snabba tillväxt och de ändrade marknads-fömtsättningar som nu karakteriserar de bostadsfinansierande instituten, och som manifesteras i Stadshypotekskassans begäran om en höjning av grundfonden med i det närmaste 25% från 12,5 miljarder kronor till 15,5 miljarder kronor, får frågan om avgiftens höjd en helt ny betydelse.

Sveriges Föreningsbankers förbund och Svenska sparbanksföreningen har anfört atl kassans framställningar bör behandlas av kreditmarknadskommittén innan ändringar i stadshypotekslagen genomförs.

Svenska sparbanksföreningen:

Däremot vill Svenska sparbanksföreningen avstyrka samfiiga föreslagna förändringar i lagstiftningen. Även om en del av förändringarna huvudsakligen har karaktär av redaktionella ändringar, är de sammantagna konsekvenserna av förändringarna svåra att överskåda. Svenska sparbanksföreningen fömtsätter att den sittande Kreditmarknadskommittén ser över lagstiftningen för Stadshypotekskassan och för Sveriges allmänna hypoteksbank, som verkar under liknande författningsmässiga befingelser.

Som ytterligare argument för ett avstyrkande vill Svenska sparbanksföreningen peka på de stora skillnader i fömtsättningarna för verksamheten, som i dag finns mellan stadshypotekskassornas verksamhet och övriga bostadsfinansieringsinstitut. Denna skillnad har vi senast påpekat i ett remissvar av 1985 12 17 på en skrivelse från Sveriges allmänna hypoteksbank ang en ökning av ullåningsrätten. De skilda fömtsättningarna gör att en utredning om konkurrensneutraliteten på den marknad som både Stadshypotekskassan och Sveriges allmänna hypoteksbank verkar inom, borde göras. En sådan utredning kan göras fristående från kreditmarknadskommitténs arbete. Det förefaller, enligt Svenska sparbanksföreningens åsikt, uppenbart att hypotekskassornas finansiering sker till betydligt förmånligare villkor än andra kreditaktiebolags, trots den garantiavgift på 0.33 procent som kassorna får belala lill riksgälden. Om inle konkurrensneutralitet skapas, är risken för en allvarlig snedvridning av marknaden uppenbar.

4. Kassans likviditetshållning

Flertalet remissinstanser har ställt sig negativa till förslaget.

Bankinspektionen:

Den nuvarande bestämmelsen om placering av likvida medel uttrycker den försiktighet som kännetecknar och enligt bankinspektionens uppfattning även i framtiden måste känneteckna bostadskreditinstitutens verksamhet bl.a. med hänsyn till obligalionsinnehavarnas säkerhet. En reglering av kassans verksamhet som skulle ge legal möjlighel alt bedriva allmän finansieringsverksamhet av större omfattning kan enligl inspekfionens uppfattning ifrågasättas och skulle medföra en sädan strukturförändring och gränsdragning som kreditmarknadsutredningen har atl ta ställning till.

Bankinspektionen har inte något emot aU placeringsbestämmelsen i 11 § Prop. utformas efter mönster i lagen om Svenska Skeppshypotekskassan. Vad 1986/87: 145 gäller den begränsning som följer av 8§ sista stycket har inspektionen förståelse för att den med hänsyn till stora volymer förfallande obligationslän kan vålla problem under kommande år. Enligt inspekfionens uppfauning bör emellertid en begränsning gälla också i fortsättningen även om gränsen kan bestämmas pä ett annat sätt än f. n. Kassan har dock inte nu visat tillräckliga skäl för en ändring av 8 § sista stycket i lagen. Inspektionen förutsätter atl kassan återkommer i denna fråga när behovet av en ändring blir mer aktuellt.

FuUmäktige i Sveriges riksbank: Se ovan under punkt 3.

Svenska Bankföreningen:

Enligt bankföreningens uppfattning är det tveksamt om ytterligare möjligheter för likviditetsplaceringen behöver införas. Speciellt marknaden för statspapper, på vilken Stadshypotekskassan är tillålen alt placera, har utvecklats avsevärt under senare år och erbjuder nu en stor variationsrikedom ifråga om löptider till marknadsmässiga räntor.

Bankföreningen anser att en huvudprincip för bostadsinstitutens verksamhet bör vara att instituten inte skall ge direktlån för annal än finansiering av bostads- och affarsfastigheter och liknande. Det kan inte anses förenligt med bostadsinstitutens syfte att, ens kortsiktigt, instituten skulle få fritt placera i direktlån mot exempelvis säkerhet i värdepapper av skilda slag.

Arbetsfördelningen mellan olika kreditinstitut är för närvarande under översyn i kreditmarknadskommittén. Om det skulle övervägas atl ge Stadshypotek regler som medger andra placerings- och direktlånemöjlig-heter än hittills, är delta en principfråga angående rollfördelningen på kreditmarknaden av sådant slag au den bör behandlas av kommiuén. Den föreslagna vidgningen av placerings- och utlåningsreglerna bör således avvakta resultatet av kommitténs arbete, vilket bl.a. inrymmer en prövning av den framtida verksamhelen hos kredilakiiebolagen, fill vilken grupp av kreditinstitut de med Stadshypotek konkurrerande bostadsfinan-sieringsinsfiluten hör.

Bankföreningen utgår från atl, om vidgade verksamhetsmöjligheter ges fill Stadshypotek (dvs. kassan och föreningarna) trots vad som ovan anförts, samma möjligheter också kommer att i tillämpliga delar ges till övriga bostadsfinansieringsinsfitut. Detta är en gmndfömtsättning för alt alla berörda institut skall kunna konkurrera på likartade villkor.

Sveriges Föreningsbankers förbund:

Denna konkurrensfördel för stadshypotekskassan förstärks av kassans särskilda konstmktion när det gäller kapitaluppbyggnaden, dvs. med en stafiig grundfond som sätter gränserna för upplåningsrätten. Trots att stadshypotekskassan sedan något år får betala en avgift till staten på 0,33 procent per år på gmndfonden innebär konstmktionen en klart billigare kapitalkostnad än vad konkurrenterna har. DeUa gäller även om man tar hänsyn till atl övriga bostadsinstituls kapitalbas reellt ger en upplåningsrätt som är fem gånger större än kassans "kapitalbas" ger.

Mot den beskrivna bakgmnden anser SFF det naturiigt att kassans
framställning remitteras till den utredning som har att se över rollfördel
ningen pä kreditmarknaden, nämligen kreditmarknadskommittén. Detta
gäller i särskilt hög grad de förslag som i realiteten skulle ge stadshypoteks- 40

kassan rätt att bedriva verksamhet av mer bankliknande karaktär, t.ex. Prop.
kortfristiga direkfiån mot säkerhet av skilda slag av värdepapper. 1986/87; 145

Kreditmarknadskommittén:

Beträffande de övriga föreslagna ändringarna finner kommittén det vara svårt att utan en bredare analys överblicka vilka konsekvenser ett genomförande av dessa skulle få.

Den verksamhet som instituten på bostadsfinansieringsområdet driver har expanderat kraftigt under senare tid och har i dag nått en stor omslutning. Instituten driver sin verksamhet under olika associationsformer och regelsystem. Bl.a. ges olika möjligheter fill kapitalbasens uppbyggnad och anskaffande. Även på andra områden, t. ex. vad gäller belåningsändamålen och den skattemässiga behandlingen, kan skillnader föreligga mellan instituten. Dessa skillnader i verksamhetsbetingelserna, som kan ha stmkturell betydelse, bör inte lösas i ett separat lagstiftningsärende. Kommittén finner det i stället angeläget att en samlad översyn av institutens nuvarande verksamhetsförutsättningar företas. I samband med denna översyn kan ställning las lill framställningen såvitt avser ändringarna under p. 3-5 ovan och som bl. a. avser likviditetshållning och rörelseinriktning.

5. Övrigt

Kassans förslag angående vinstdisposition och beläningsändamål har av remissinstanserna bemötts med synpunkter liknande de som framförts under punkterna 3 och 4 ovan.

Styrelsen för Lantbmkskredit AB har till Styrelsen för Sveriges Allmänna Hypoteksbank hemställt om bankens medverkan för atl bolagets verksamhel skall kunna nä en bättre utveckling. Kopia av Lantbrukskredits skriftliga hemställan, dagtecknad den 29 oktober 1985, bifogas denna skrivelse.

Av intresse i detta sammanhang är särskilt Lanlbmkskredits begäran att Hypoteksbanken skall medverka vid kapitalanskaffning till Lanlbmkskre-dit. Bankens styrelse har ställt sig positiv till Lanlbmkskredits önskemål och har vid övervägande av vilka legala fömtsättningar som finns för banken att medverka vid Lanlbmkskredits lånefinansiering funnit att några andra hinder för en sädan medverkan inte lorde föreligga än som följer av den för banken gällande lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar (HypL).

Enligt 1 § nämnda lag har Sveriges allmänna hypoteksbank till ändamål all driva lånerörelse genom att lämna län åt sina delägare och att driva annan verksamhel som står i samband därmed. Banken avser att anskaffa medel för sin utlåning till Lantbmkskredit genom utgivande av obligafioner på den oprioriterade marknaden. Detta skapar fömtsättningar för en billigare lånefinansiering än vad Lantbmkskredit f. n. kan erbjuda sina kunder men är ocksä till fördel för Hypoteksbanken, som genom en ökad obligationsvolym erhåller möjlighet att emittera obligationer till lägre ränta med möjlighet för landshypoteksföreningarna att erbjuda fördelaktigare län till lantbmkama. Eftersom utlåningen till Lantbrukskredit sålunda bör betraktas som en med utlåningen i övrigt sammanhängande del av verksamheten, torde något legalt hinder inte föreligga mot den nu avsedda utvidgningen av utlånings verksamhelen. I klarhetens intresse bör dock av lagtexten framgå, hur den av Hypoteksbanken bedrivna ufiåningsverksamheten är inriktad. Den ändringen bör därför ske i lagmmmet att därav framgår att Hypoteksbanken lämnar lån ocksä till Lantbmkskredit AB.

Den aktualiserade ufiåningen till Lantbmkskredit gäller utlåning fill elt kreditaktiebolag som enligt lagen (1963:76) om kreditakliebolag står under Bankinspektionens tillsyn. För sådan kreditgivning krävs inte någon kapilaltäckning (jfr t.ex. 57§ A.2 lagen /1955;183/ om bankrörelse). Formelh behöver därför ingen avsättning av medel ske till någon särskild säkerhetsfond. Emellertid finner Hypoteksbanken det angeläget att en särskild fond (kapitalfond) inrättas av följande skäl.

Utlåningen av medel till Lantbmkskredit innebär ett nytt och delvis
förändrat led i den hittills bedrivna verksamheten och kan med hänsyn lill
karaktären av företagsbelåning i någon mån upplevas som riskbetonad.
Även om någol legalt krav på täckning av det egna kapitalet inte finns för
den nu aktuella utlåningsverksamheten, bör därför möjlighet - men inte
skyldighet - föreligga för Hypoteksbanken atl tillgodose delägarnas in
tresse av riskläckning. Detta bör kunna ske genom att medel avsätts till en
för ändamålet bildad kapitalfond. Eftersom något krav på avsättning till 42

denna fond inte föreligger, är det naturligt att medgiven avsättning av Prop. obeskattat kapital sker till reservfonden, varefter avsättning till kapilalfon- 1986/87: 145 den görs med beskattat kapital. Härigenom uppnås också den från redovisningssynpunkt klara fördelen atl avsättning till reservfonden alltid kommer att ske med beskattat och till kapitalfonden med obeskattat kapital. För den händelse utlåningsverksamheten till Lantbrukskredit skulle leda till såndana förluster, som inte skulle kunna täckas genom Lantbrukskredits egen fondavsättning, bör kapitalfonden i första hand tas i anspråk, i andra hand bankens reservfond. För föriuster till följd av bankens utlåning till föreningarna svarar reservfonden i första hand, i andra hand kapitalfonden.

Den nu föreslagna konstmktionen med en kapitalfond följer i väsenfiiga delar motsvarande konstmktion i lagstiftningen för Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, där kassan och anslutna föreningar medgivits rätt att avsätta beskattade medel till särskilda kapitaltäckningsfonder (SFS 1983:958). Även för kassans vidkommande har två syften förelegat med en sådan fondkonstmklion, nämligen dels att åstadkomma en redovisnings-mässig uppdelning av obeskattat kapital till kassans reservfond och beskattat kapital lill kapitaltäckningsfonden, dels att fä till stånd en särskild medelsavsättning för den mera riskbetonade verksamhet som utlåning lill fast egendom med visst högre uppskatlningsvärde eller bostadsrätter kan anses innebära. Den enda skillnaden beträffande den av Hypoteksbanken föreslagna och den kassan medgivna konstruktionen är att kassan och föreningarna gemensamt har en i lagen faslstäld skyldighet att se till att kapilalläckningsfonderna tillsammans uppgår till en viss procent av föreningarnas fordringar med säkerhet i nyssnämnda slag av egendom. Skyldigheten för kassan alt avsätta medel lill kapiialtäckningsfond föreligger dock endast, i den mån föreningarnas fonder inte uppfyller nämnda procentkrav.

I den skrivelse till regeringen som låg till gmnd för införandet av kapital
täckningsfonder för kassan och anslutna föreningar (se skrivelse 1983-
09-20) har kassan bl.a. framhållit att de nya kapitaltäckningsfonderna,
trols att avsättning lill dessa inte blir avdragsgill, kan medföra vissa skatte
mässiga effekter. Med gällande regler uppkommer nämligen i vissa fall den
situationen att kassan eller en förening inle effektivt kan utnyttja bestäm
melsen om avdrag enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen på gmnd av
tidigare "överavsättningar". Avsättningen lill kapilalläckningsfonderna
kan då innebära att stadshypotek bättre kan utnyllja skatteavdraget i takt
med rörelsens expansion, såsom ocksä övriga kredilmarknadsinstitutioner
kan göra. Med den av Hypoteksbanken nu förordade konstruktionen med
en särskild kapitalfond skulle i vissa fall motsvarande skattemässiga effek
ter kunna uppkomma som gäller belräffande sladshypoteksinsfitutionens
konstmktion. De eventuella skattemässiga fördelar som skulle kunna upp
komma torde dock vara av mera teoretisk än praktisk natur, eftersom de
förutsätter en klart minskad utlåningsvolym för bankens vidkommande.
Banken vill samtidigt framhålla att dessa eventuella skattemässiga fördelar
inle pä något sätt kan betraktas som anmärkningsvärda, särskilt mot bak
grund av de avdragsmässiga fördelar som kreditinstitut med aktiebolags- 43

rättslig konstmkfion kan utnyttja. Ett bifall till bankens framställning om Prop. inrättande av en kapitalfond skulle dessutom väl knyta an till den kon- 1986/87: 145 stmktion som medgivits stadshypoteksinstilutionen. Mol bakgrund av det nu anförda föreslås viss ändring av 29 § HypL.

Enligt 18 § första slycket sistnämnda lag anskaffar banken medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer och andra skuldförbindelser. Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer och andra skuldförbindelser får inte uppgå till mer än lio gånger beloppet av den gmndfond som gäller för banken. Gmndfondens storlek är f. n. 1 800 Mkr men har av Hypoteksbanken i särskild skrivelse till regeringen begärts höjd till 2 300 Mkr (se Hypoteksbankens skrivelse till regeringen den 22 oktober 1985).

I sistnämnda skrivelse till regeringen har Hypoteksbanken bl. a. hemställt att i den upplåningsgrundande basen skall ingå såväl gmndfonden som bankens reservfond. Även den kapitalfond, som banken anser bör bildas för avsättning av beskattat kapital, bör ingå i den upplåningsgrundande kapitalbasen, eftersom det i denna fond ingående kapitalet har samma syfte som reservfondskapitalel. Häremot svarande ändring föreslås skei 18§ HypL.

Hypoteksbanken önskar också aktualisera ett par ändringar i den för banken gällande lagen, föranledda av behovet att banken lånar upp medel för temporär utlåning till den i lagen medgivna kretsen av låntagare. Banken vill härvid anföra följande.

Enligt 25 § HypL ansvarar Hypoteksbanken för att dess fordringar hos föreningarna vid varje tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av bankens upplåningsskuld enligt 18 §. Bestämmelsen bör förstås så att banken vid varje tillfälle har fordringar mot föreningarna som täcker bankens uppläningsskuld. Med den föreslagna utvidgningen av bankens utlåningsverksamhet bör 25 § andra stycket HypL kompletteras sä att därav framgår atl också fordringarna hos Lantbmkskredit skall svara mot sammanlagda beloppet av bankens upplåningsskuld.

En fråga, som gäller bankens upplåning på kort eller lång sikt, önskar banken också beröra i delta sammanhang. Hypoteksbanken lånar upp medel på kapitalmarknaden för utlåning till de i organisationen ingående tio landshypoteksföreningarna. Tidigare har upplåningen skett genom utgivande av prioriterade obligationer med en löptid av 20 år. Allteftersom utvecklingen förändrats på kapitalmarknaden, har intresset för papper med kortare löpfid blivit allt siörre. I dag är det så gott som omöjligt alt sälja obligationer med så lång löptid som nyss nämnts.

Prioriterade obligafioner har i stället kommit att emitteras med en löptid av 10 är och med räntejusteringsmöjligheter efler 5 är eller med fast ränta under löptiden. Av de på marknaden emitterade prioriterade obligationerna är dessa 10-årsobligationer, som noterats med tvä kuponger per år, f. n. mest intressanta på marknaden.

Hypoteksbanken anskaffar ocksä medel för oprioriterad utlåning. Detta
har tidigare skett genom utgivande av kapitalmarknadsreverser. Alltefter
som intresset mer och mer knutils till opriorilerade obligationer med
relativt kort löplid - 5 är utan amortering - har det blivit allt svårare att
omsätta reverserna på andrahandsmarknaden. Detta har lett till högre 44

priser på kapitalmarknadsreverser och en dåligt fungerande andrahands- Prop. marknad för denna typ av papper. Banken har inte lånat upp kapital mot 1986/87: 145 reverser sedan januari 1985.

Medel för opriorilerad utlåning anskaffas numera genom emission av 5-årsobligationer. Dessa obligationer, Hypoteksbanksobligationer, emilteras till effekfiva räntor, som ligger under räntan på kapitalmarknadsreverser. Enligt bankens uppfattning fungerar anskaffningen av kapital via dessa obligationer mycket tillfredsställande.

Även om banken sålunda inle har några svårigheter att skaffa kapital för utlåning till föreningarna, har dessa mött ett allt större motstånd när det gäller utlåningen till lantbruket. Detta har framför allt två förklaringar. En är att investeringarna inom lantbruket minskat, vilket i sin tur kan förklaras med bl.a. osäkerhet om framtiden och ett högt ränteläge. En annan förklaring till den minskade utlåningen frän landshypoteksföreningarna är att andra institut numera i betydande omfattning konkurrerar med föreningarna om lån till lantbmkama. Såväl sparbankerna som på senare lid även föreningsbankerna lånar upp kapital bäde på den korta och den långa marknaden för att tillgodose lantbruket med länemedel. Genom att de nämnda bankgrupperna förfogar över andra möjligheter att tillgodose låntagarnas behov än vad föreningarna har tillgång till, tenderar utvecklingen f. n. till att hypoteksföreningarna tappar lånekunder. De möjligheter, som nämnda bankgmpper kan erbjuda, omfattar rådgivning, service, belåning utöver bottenlån m. m. samt inlåningsservice.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid framför allt de möjligheter till korta län som nämnda bankgrupper kan erbjuda i avvaktan pä alt låntagarna erhåller lån placerade på längre löplider. Tendensen är numera att de långa länen tas över av de för ändamålet bildade jordbmks-kreditinstituten inom sparbanks- och föreningsbankssfären. Tidigare har dessa län placerats i landshypoteksföreningarna. Hypoteksbanken har nu för avsikt att - efter Riksbankens medgivande - låna upp medel för kortfristig utlåning i avvaktan på att föreningarna kan placera om lånen till långfristiga lån. Bankens avsikt i detta hänseende synes särskilt rimlig som bäde de interimistiska - korta - krediterna och de långfristiga krediterna torde kunna lämnas ut till villkor som är väl sä fördelaktiga som någol annan institut kan tillhandahälla.

Enligt gällande lagsfiftning (32 och 41 §§) kan landshypoteksförening bara lämna långfristiga lån mot säkerhet i form av panträtt i fast egendom. Här bortses från s. k. garantilån, beträffande vilka även annan säkerhet kan komma ifråga. För atl möjliggöra att föreningarna kan lämna lån med varierande löptider bör del i lagen intagna kravet pä att de av föreningarna lämnade lånen skall vara långfristiga anpassas till föreningarnas behov av att kunna lämna både korta och långfristiga lån. Enklast kan en sådan anpassning ske genom att kravet på långfristighet i 32 § HypL utgår.

Som nyss nämnts lämnas i allmänhet lån mot säkerhet i form av panträtt
i fast egendom. Också i fortsättningen bör föreningarna i första hand kräva
pantsäkerhet i sådan fast egendom. Med hänsyn till önskemålet alt även
arrendalorer, som ofta inte äger den fasta egendom som de arrenderar,
skall kunna erhålla lån i hypoteksförening bör möjlighet finnas för förening 45

5 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 145

att godta annan säkerhet än panträtt i fast egendom t. ex. företagsinteck- Prop.

ning eller borgen, under fömtsättning att sådan säkerhet kan anses jämför- 1986/87: 145

bar med fastighetspanien.

Mot bakgmnd av det anförda föreslås vissa ändringar i 32 och 41 §§ nyss nämnda lag.

Med hänvisning till vad som anförts i denna skrivelse föreslår Hypoteksbanken följande ändringar i 1, 18, 25, 29, 32 och 41 §§ HypL. De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1986.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

1§ Sveriges allmänna hypoteksbank Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att driva lånerö- har till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån åt sina reise genom att lämna lån åt sina delägare och atl driva annan verk- delägare och Lantbrukskredit Ak-samhet som står i samband därmed. tiebolag samt att driva annan verksamhet som står i samband därmed.

18§
Banken anskaffar medel för sin Banken anskaffar medel för sin

verksamhet genom lån mol obliga- verksamhet genom lån mol obliga
tioner och andra skuldförbindelser. tioner och andra skuldförbindelser.
Sammanlagda beloppet av bankens Sammanlagda beloppet av bankens
utelöpande obligationer och andra utelöpande obligationer och andra
skuldförbindelser får icke uppgå till skuldförbindelser får icke uppgå till
mera än tio gånger beloppet av den mera än tio gånger summan av den i
i 27 § angivna grundfonden. 27 § angivna gmndfonden samt de i

29 § angivna reserv- och kapitalfonderna.

Nedgår gmndfonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken ej upptaga nytt lån förtån grundfonden återställts till sitt urspmngliga belopp. Om ordinarie delägarsammankomst ej skall hållas inom en månad från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas fill extra sammankomst för att besluta om de ätgärder som påkallats av omständigheterna.

25 §

Banken ansvarar för att dess Banken ansvarar för att dess
fordringar hos föreningarna vid var- fordringar hos föreningama och
je tidpunkt svarar mot lägst sam- LantbrukskredU Aktiebolag vid
maniagda beloppet av bankens upp- varje lidpunkt svarar mot lägst
låningsskuld enligl 18 §. sammanlagda beloppet av bankens

upplåningsskuld enligt 18 §.

29 §
Bankens behållna årsvinst skall        Bankens behållna årsvinst skall
avsättas till en reservfond, om ej     avsättas till en reservfond, om ej
annat följerav tredje stycket.       annat följer av andra eller tredje

stycket.
Reservfonden skall uppgå till Reservfonden skall uppgå fill

lägst eu belopp som svarar mot en lägst etl belopp som svarar mot en
procent av bankens skulder. procent av bankens skulder. Över- 46

Lantbmkskredit Datum Prop.

1985-10-29 1986/87: 145

Till

Styrelsen för

Sveriges Allmänna Hypoteksbank

Lantbmkskredit AB är etl kredtitbolag som står under Kungl. Bankinspektionens tillsyn. Bolaget ägs lill hälften av staten. Övriga aktieägare är jordbrukets föreningsrörelse, enskild handel och industri samt konsumentkooperationen.

För Lantbrukskredit gäller en av Kungl. Maj:t 1964-06-29 godkänd bolagsordning, senast ändrad 1980-04-24. Ett exemplar av bolagsordningen bifogas denna skrivelse.

Lantbmkskredit medverkar vid den långfristiga finansieringen av företag, vilkas verksamhet företrädesvis avser förädling eller distribution av produkter från jordbruket eller skogsbruket jämte binäringar, eller också förelag som producerar och levererar förnödenheter till dessa näringsgrenar.

Företag som kan erhålla lån hos Lantbmkskredit är producenter och distributörer av livsmedel, tillverkare av lantbruksredskap, reparations-verksläder och träförädlare. Bland Lantbrukskredits låntagare återfinns mejerier och glassfabriker, slakterier, styckningscentraler och charkuteri-fabriker, konservfabriker och producenter av färdiglagad mat, foderfabriker och seminföreningar, utsädesföretag, kvarnar och bagerier, fryshus, lagerhus, distributionscentraler, auktionshallar och varuhallar, sågverk, brädgårdar och massafabriker.

Lantbmkskredit skaffar medel för sin utlåningsverksamhet genom upplåning av kapitalmarknaden. Bolaget fungerar därvid som ett mellanhandsinstitut. I utlåningsverksamheien samarbetar Lantbmkskredit med lånta-gamas ordinarie bankförbindelser.

Lån lämnas med varierande amorteringsplaner, längst 30 är. Räntan binds f. n. i femårsperioder. Amortering och ränla betalas två gånger om året. I regel äramoteringen rak, men ocksä stigande amoteringsbelopp kan förekomma. Amorteringsfrihel under viss tid kan även medges.

Normall utgörs säkerheten av pantbrev inom 75 % av belåningsvärdel, ibland kompletterat med företagsinteckning eller borgen.

F. n. ligger Lanlbmkskredits utlåning på drygt 2 556 Mkr. Utlåningssiffran innebär en mycket måttlig ökning jämfört med tidigare år och även mätt under etl längre tidsperspektiv. Trols att Lantbmkskredit sedan någol år tillbaka tillämpar en reducerad räntemarginal har detta inte annat än i begränsad omfattning lett till ökad kredilvolym.

Orsakerna lill den begränsade volymtillväxten kan förklaras på olika sätt. En orsak är den låga investeringsvilja som f. n. råder inom lantbmks-sektorn. Delta torde gälla belräffande såväl industrin inom lantbmket som de enskilda lantbrukarna. Den låga investeringstakten i sin tur har åtminstone delvis sin förklaring i oro inför framtiden, framför allt med tanke på kostnadsutvecklingen.

En annan orsak är de relativt höga räntekostnaderna. Jämfört med för
tio år sedan, dä obligationsräntan låg pä ca 7%, gäller f.n. nästan ett
dubbelt så högt ränteläge. I detta sammanhang bör nämnas att Lantbmks
kredit i dag finansierar sin utlåningsverksamhel genom upplåning hos AP-
fonden. AP- fonden tillhandahåller lån mot revers löpande på 10-20 år
med vissa möjligheter till s. k. serielån. Den billigaste upplåningsräntan
ligger f. n. på 13,75 %. Jämfört med möjligheterna till upplåning mot oprio- 48

riterade 5-årsobIigationer ligger reversräntan något högre än obligations- Prop. räntan. Tidigare under året har ränteskillnaden varit markant större, mel- 1986/87: 145 lan 0,5 och 0,8 % lägre. F. n. är bedömningen att räntan på obligationsupplåning ställer sig fördelaktigare än räntan på reversuppläning. Denna situation kan i och för sig förändras.

Ytteriigare en orsak till Lantbrukskredits klena volymtillväxt kan tillskrivas den bristande marknadsföringen av Lanlbmkskredits produkter. Detta hänger samman med främst det förhällandet att Lantbrukskredit förfogar över en liten personalstyrka - 4 personer - koncentrerad till Stockholm. Några egentliga marknadsföringsresurser förfogar Lantbmkskredit inte över.

I jämförelse med Industrikredit AB, som driver sin verksamhet i konkurrens med Lantbrukskredit, kan konstateras atl det förstnämnda bolaget förfogar över en betydande personalstyrka, lokaliserad till de tre största städerna samt med en betydelsefull uppbackning av ägarna, vilka jämte staten utgörs av affärsbankerna. Dessa kan genom sin stora samlade kontorsorganisation tillföra Industrikredit ständigt nya krediter och är dessutom beroende av avlyft för sin fortsatta utlåning.

Mot den nu angivna bakgmnden har Lanlbmkskredits styrelse övervägt vilka möjligheter som kan stå fill buds för en bätlre utveckling av bolagels verksamhet. Det har därvid funnits naturligt för Lantbmkskredit att undersöka möjlighetema till ett närmare samarbete med Hypoteksbanken och de samverkande landshypoteksföreningarna. Med Hypoteksbanken har Lantbmkskredit redan i dag ett nära samarbete genom den gemensamma administration som råder mellan företagen.

För Lantbrukskredit skulle det vara av stort intresse att etablera en nära samverkan med banken och föreningarna. Med föreningarna skulle Lantbrukskredit kunna träffa överenskommelse om deras medverkan vid främst förmedling av krediter till företag som verkar inom lantbrukets område i resp. förenings region. Möjligheterna skulle också kunna föreligga att erhålla förenings medverkan när det gäller vissa kreditundersökningar.

Lanbmkskredit skulle ocksä kunna dra fördel av den billigare upplåning som Hypoteksbanken genom sina kanaler skulle kunna ställa till Lanlbmkskredits förfogande. Det skulle sålunda vara önskvärt att Lantbrukskredit bl. a. fick möjlighet atl från Hypoteksbanken låna upp medel som grundas på bankens obligationsupplåning.

Frågan om närmare samverkan med föreningarna i enlighet med det nyss anförda förutsätter ingen ändring i Lantbrukskredits bolagsordning och torde inle heller föranleda någon ändring i den för landshypoteksföreningarna gällande lagstiftningen. En överenskommelse med föreningarna torde dock få innefatta avtal om förmedlingsprovision eller dylikt.

Upplåning av medel genom Hypoteksbanken torde emellertid föranleda vissa ändringar i den för banken gällande lagsfiftningen. Några ändringar i annan lagstiftning synes inte vara aktuella.

Mot bakgmnd av del anförda får Lanlbmkskredits styrelse hemställa alt Hypoteksbankens styrelse överväger möjhgheterna för Lantbmkskredit alt dels inleda samverkan med landshypoteksföreningama i enlighet med vad som ovan anförts, dels låna upp medel för sin finansieringsverksamhet direkt från Hypoteksbanken.

Slockholm den 29 oktober 1985

Ingemar Lilzell Hans Henrik Abelin

Vice ordförande Verkställande direktör 49

Bilaga 6 Prop.

1986/87: 145

Sammanställning av remissyttrandena över hypoteksbankens framställning 1986-02-11 (bilaga

1. Kortfristig utlåning

De flesta remissinstanser har tillstyrkt bifall till hypoteksbankens förslag. Tveksamma eller negativa till förslaget är Sveriges Föreningsbankers Förbund och Lantbmkarnas Riksförbund.

Sveriges Föreningsbankers Förbund:

När det gäller förslaget om att slopa kravet på långfristighet i landshypo-teksföreningarnas utlåning kan SFF konstatera att detta skulle innebära en radikal förändring av landshypoteksorganisationens verksamhet. Landshypoteksföreningarna skulle därigenom kunna utvecklas mot en blandning av bank och hypoleksinstitut. Detta skulle innebära betydande stmktur-ändringar på kreditmarknaden.

SFF vill erinra om atl det finns en kommitté som för närvarande arbetar med översyn av stmkturen pä kredilmarknaden, nämligen Kreditmarknadskommittén. Denna har till uppgift bland annal alt se över kreditaktiebolagens roll på marknaden. Diskussioner härom pågår för närvarande inom kommittén. SFF kan inte finna annat än att det av Hypoteksbanken framförda förslaget om slopandet av kravet på långfristighet i landshypo-teksföreningarnas långivning aktualiserar problem och konsekvenser som bör utredas av Kreditmarknadskommittén. Mot denna bakgmnd kan SFF inte finna annat än att Hypoteksbankens förslag om kortfristig kreditgivning i landshypoteksföreningar måste avstyrkas i nuläget. SFF föreslår att Hypoteksbankens framställning i denna del hänskjuts till Kreditmarknadskommittén.

Lantbrukarnas Riksförbund:

Hypoteksbanken har en betydelsefull roll för lantbmkets långfrisfiga kapitalförsörjning. Såväl förvärv av jordbruksfastigheter som investeringar är av långfristig natur och kräver därtill anpassad finansiering. Främst Hypoteksbankens prioriterade obligationsutgivning medger en utlåning på villkor som kan underlätla företagsetablering. Denna kreditgivning är viktig för näringen men har även betydelse för konsumenter och samhället i sin helhet. Lönsamheten inom lantbmket är idag låg. Detta tillsammans med rådande överskottssiluation och högt ränteläge leder till att få investeringar kan genomföras. LRF vill emellertid understryka att kreditbehoven kvarstår bl.a. för alt finansiera fastighetsförvärv och vissa investeringar. Efterfrågan på krediter för investeringar varierar med hänsyn tili lönsamhet och marknadssituation.

Lantbrukets kreditmarknad måsle enligt LRFs uppfattning fungera så att lantbruksföretagens olika kreditbehov kan tillgodoses. Kreditinstitutens och bankernas roll är betydelsefull för att utveckla nya kreditformer. Konkurrens på kreditmarknaden är värdefull för atl åstadkomma en flexibel och anpassad kreditgivning. De under 1980-talet delvis förändrade förhållandena på lantbrukets kreditmarknad har lett fill att nya kreditformer tillkommit. Dessutom har främst förenings- och sparbankerna utvecklat och förbättrat rådgivning och service till lantbmkare.

Hypoteksbanken har fått möjlighet till upplåning genom att utnyttja Prop. kapilalmarknadsreverser. Emellertid har marknaden för dessa visat sig 1986/87: 145 fungera dåligt. Vidare kan konstaleras alt den oprioriterade obligationsutgivningen har betydelse för att korta ned tiden i väntan pä avlyft. Obligationsmarknaden har här utvecklats främst genom kortare löptid. Hypoteksbanken bör ha möjlighet att anpassa verksamheten efler de behov som här kan föreligga.

Enligt LRFs uppfattning bör Hypoteksbankens huvudsakliga ändamål liksom hittills vara att tillgodose lantbrukets långfristiga kapitalbehov. Lantbmkets långfristiga kapitalförsörjning har den naturen och omfattningen att det bör ske i institutionaliserad form. LRF har uppfattningen att det av § 32 HypL bör framgå att verksamheten även i fortsättningen har till ändamål att lämna långfristiga lån.

2. Annan säkerhet än panträtt i fast egendom

Hypoteksbankens förslag har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av samtliga remissinstanser utom stadshypotekskassan.

Stadshypotekskassan har anfört följande.

Den tredje punkten i hypoteksbankens framställning som kassan önskar kommentera avser den föreslagna ändringen i hypotekslagens 41 § om arten av de säkerheter som landshypoteksföreningarna fär godta för sina lån. Traditionsenligt utgör såväl landshypoteks- som sladshypoteksinstitu-tionerna realkreditinstitul, dvs. institut som lämnar kredit mot realsäkerhet i form av panträtt i egendom. För båda institutionerna har dock också öppnats möjligheten att lämna län mot vissa former av kvalificerad borgen/ garanti. För landshypotekets del gäller detta de s. k. garantilånen med statsgaranti, medan det för Stadshypotek i första hand är fråga om kommunal borgen eller bankgaranti.

Hypoteksbanken hänvisar nu till att en stor del av jordbrukarna endast arrenderar sina fastigheter, vilket försvårar eller rent av omöjliggör för dem att lämna fastighetspant för de lån som de behöver för att utveckla sin rörelse. Hypoteksbanken föreslår därför att det i hypotekslagen skall öppnas möjlighel att som alternativ till faslighetspanlen lämna lånen "mol annan betryggande säkerhet".

Stadshypotekskassan har förståelse för det problem som föreligger när lån skall lämnas till arrendalorer. Samtidigt menar kassan att ett så principiellt långtgående steg som nu föresläs, där hela institutionens långfristiga långivning endast skulle bindas av föreskriften om "betryggande säkerhet", skulle behövas föregås av en mer gmndlig utredning och en precisering i form av förarbeten till en eventuell ny författningsreglering.

Kassan vill peka på att det visserligen i stadshypotekslagen finns hänvisning till "annan betryggande säkerhet", men att del då rör sig om speciella situationer och inte om normala inslag i den långfristiga långivningen. Ett sådant specialfall avser (den hittills inte utnyttjade) rätten att lämna byggnadskreditiv. Utöver pant i fastigheien skall låntagaren i dessa fall ställa annan betryggande säkerhet, men här kommer ju behovet av denna att automatiskt bortfalla när byggenskapen färdigställts så att panten får sitt avsedda värde. De andra specialfallen gäller olika situationer där en urspmngligen lämnad pant av något skäl nedgått i värde under lånetiden och där möjlighet anvisas för låntagaren att ställa "nöjaktig fyllnadssäkerhet".

Kassan vill vidare i sammanhanget erinra om att det är 1984 av en utredning lagts fram förslag om en ny form av panträtt i situationer där en

byggnadsinnehavare inte kan lämna inteckningssäkerhet av traditionellt Prop. slag, nämligen vid fall av markarrenden eller nyttjanderältsupplålelser 1986/87: 145 (byggnadspantutredningens betänkande, SOU 1984:22). Kassan pekade i sitt yttrande över detta betänkande pä att Stadshypoteks författning måste anpassas fill en eventuell ny sådan pantsätlningsordning, om institutionen skall kunna utnyttja den nya möjligheten alt deha i kreditförsörjningen för dessa objekt. Såvitt kassan kan förstå, bör denna fråga rent principiellt ha stora likheter med det problem som behöver lösas i fräga om jordbruksarrendena. Vad det gäller är ju alt söka skapa nya former för säkerhet som kan ha samma funktion som den traditionella fastighetspanten, nämligen alt onödiggöra en kreditvärdighetsprövning av låntagaren. Om det nämligen är fräga om att bedöma en person eller ett företag har man kommit över i en helt annan form av kreditgivning än hypoteksinstitutionernas traditionella lågrisk- och lågmarginalinriktning. En sådan fråga bör inte behandlas i brådska. Mot bakgrund av detia vill kassan förorda alt frågan om en eventuell ny formulering av det grundläggande säkerhetskravet för hypoteksinstitutionens utlåning inte nu tas upp lill avgörande.

3. Hypoteksbankens framställning om förmedling av lån till Lantbrukskredit Aktiebolag och avsättning av medel till kapitalkonto

Bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfonden — första-tredje fondstyrelserna, Sveriges Föreningsbankers Förbund och Lantbrukarnas Riksförbund har ställt sig positiva till hypoteksbankens framställning.

Bankinspektionen:

Bankinspektionen kan biträda vad hypoteksbanken anför i sin motivering.

Förslaget till lagändring är i övrigt väsentligen en följd av ovan berörda

förhållande.

Inspektionen delar bankens uppfattning att någon ändring av bankens upplåningsrätt eller kapitaltäckning i och för sig inte erfordras. Kreditaktiebolagen är s. k. fondgilla institut. Deras egen upplåningsrätl är reglerad från den utgångspunkten. Exempelvis behöver bank inte med eget kapital täcka utlåning fill kreditakliebolag. Sett från deras synpunkt som tillskjuter medel till hypoteksbanken (obligalionsköparna) får dessa anses vara väl säkerställda genom att hypoteksbankens sammanlagda upplåning är begränsad till ett belopp motsvarande 10 gånger den av statens garanti bestående grundfonden (10% täckning i princip). Skäl för särskilda avsättningar i enlighet med bankens förslag kan dock finnas då det minskar risken för att grundfonden skall behöva tas i anspråk.

Fullmäktige i riksgäldskonlorei:

Utvecklingen under senare år pä penning- och obligationsmarknaderna har medfört att dessa numera har en omfattning och stabilitet som möjliggör upplåning av betydande belopp till marknadsmässiga villkor. Ett utnyttjande av dessa marknader i Hypoteksbankens regi skulle därför sannlikt ge Lantbmkskredit AB tillgång till billigare finansiering än vad som f. n är fallet.

Även om den aktuella utlåningen från Hypoteksbanken till Lantbmks
kredit AB inte enligt lagen skulle kräva någon kapitaltäckning finner dock
fullmäktige det angeläget att regler tillskapas för riskläckning. Härigenom 52

kan bl. a. uppläningskostnaderna begränsas ytteriigare. Det föreslagna sy- Prop. stemet med en för ändamålet bildad kapitalfond förefaller fullmäktige 1986/87: 145 kunna tillgodose önskemål om kapitaltäckning även om en sädan fond endast kan byggas upp successivt och under viss tid. Fullmäktige tillstyrker således förslagel i den del som avser Hypoteksbankens medverkan vid kapitalanskaffning till Lantbmkskredit AB genom utgivande av obligationer på den oprioriterade marknaden.

AUmänna pensionsfonden — första-tredje fondstyrelserna: Den föreslagna samverkan mellan Hypoteksbanken och Lantbrukskredit AB beträffande finansieringen på obligationsmarknaden gmndas på en analys av institutens ställning pä marknaden och förväntad oprioriterad kreditefterfrågan från jordbmksnäringen. Det är uppenbart att stmkturom-vandlingen på svensk kreditmarknad väsentligt skärpt konkurtensläget för mellanhandsinstituten samtidigt som en dämpad investeringsvilja hos låntagarna påverkat den allmänna volymtillväxten. De samverkansformer som instituten skisserar i den senaste hemställan lill regeringen förefaller mot denna bakgrund näraliggande och logiska. Allmänna pensionsfonden har i löpande kontakter med samtliga företagsfinansierande mellanhandsinstitut sedan länge framhållit de fördelar som ligger i en väl utvecklad och differentierad uppläningspolilik.

Lantbmkskredit har under det senaste verksamhetsåret kunnat konstatera att icke oväsentliga skillnader i nominella upplåningsräntor föreligger till följd av val av låneinstrument, volymer och bindningstider. Räntesal-sen för ett mellanhandsinslituts likvida marknadspapper, l.ex. oprioriterade 5-årsobligationer, ställer sig självklart i normalfallet fördelaktigare än motsvarande upplåningsräntor mot reverser på 10—20 år - med ränlejusl-ringsklausuler och olika amorteringsprofiler - i exempelvis AP-fonden eller i försäkringsbolagen. Den högre räntesatsen för reverslånen speglar låntagarens kostnad för att efterfråga ett långfristigt och individuellt anpassat kontrakt. Just anpassningsmöjligheterna belräffande lånevillkoren och reversens bristande likviditet påverkar räntenivån. Motsvarande kostnader föreligger inte i de fall då upplåningen kan klaras via standardiserade marknadspapper med spridning till etl flertal långivare. Det är därför enligt fondstyrelsernas uppfattning väsentligt att olika uppläningsformer utnyttjas parallellt sä att institutens upp- och utlåningsprofiler matchas på ett rationellt sätt.

Man kan i detta sammanhang inte bortse från att den föreslagna vidgningen av Hypoteksbankens verksamhetsinriktning lill atl omfatta företagsbelåning i olika former via Lantbrukskredit, definitionsmässigl påverkar bankens ställning som låntagare på obligationsmarknaden. Konsekvenserna av att mer riskbetonade inslag förs in i verksamheten diskuteras ocksä i skrivelsen lill regeringen och åtföljs av förslagel om tillskapandet av en särskild kapitalfond. För den händelse kreditförluster skulle uppstå (utöver vad som täcks av Lantbrukskredits egen fondavsättning) svarar enligt förslaget den tänkta kapitalfonden tillsammans med bankens reservfond för förlusttäckning. Enligl fondstyrelsemas uppfattning är del svårt alt på förhand bedöma marknadens reaktioner på de leorefiska variationer i risktagande som här aktualiseras. Vad som är "tillräckligt" i fräga om fonderingar och/eller kompensation till långivarna genom högre avkastning fär framtiden och marknaden utvisa.

Hypoteksbankens förslag innebär en anpassning av bankens verksam
het, avseende såväl hypoteksföreningarna som Lantbmkskredit, till den
effektivisering av kredilförmedlingen på den svenska kreditmarknaden
som följer i slmkluromvandlingens spår. Denna utveckling välkomnas av 53

fondstyrelserna.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Prop.

Hypoteksbankens ovan avgivna förslag har SFF ingen anledning alt mol- 1986/87: 145 sätta sig. Syftet - att förbilliga lånefinansieringen till Lanlbmkskredits kunder - är angeläget. Man kan möjligen ställa frågan om den avsedda obligationsupplåningen kommer atl få den positiva och för landshypoteksföreningama förbilligande upplåningseffekl som Hypoteksbanken anger. Att en högre obligationsvolym i sig kan bidra till något lägre räntekostnad kan vara riktigt. Mot delta kan vägas risken att marknaden kan bedöma utlåning via Lantbmkskredit som mera riskfylld än utlåning mol betryggande säkerhet i jordbmksfastigheter. SFF är för sin del inte helt övertygad om att nettoefFeklen vid denna avvägning leder till billigare upplåningskostnader för landshypoteksföreningama.

Lantbrukarnas Riksförbund:

LRF har vad gäller förslaget till ändrad verksamhetsinriktning ingen invändning atl utlåningen utvidgas till atl omfatta Lantbmkskredit. Hypoteksbanken och Lantbmkskredit har idag ett administrafivt samarbete som genom den föreslagna förändringen bör kunna utvidgas. Detta bör medge möjligheter atl anpassa verksamhelen lill utvecklingen på kreditmarknaden. Lantbmkskredit har en begränsad volymtillväxt delvis lill följd av lantbmkets allmänna situation. Genom etl ökat samarbete med Hypoteksbanken vinner Lantbmkskredit organisationsfördelar och fär möjlighet till en flexiblare kreditgivning. Härigenom kan kreditbehoven bland Lanlbmkskredits kundgmpper bättre tillgodoses. LRF finner del nödvändigt mot bakgrund av den föreslagna förändringen atl Hypoteksbanken tillerkänns möjlighet att bilda föreslagna kapitalfond och att denna får ett lika syfte som reservfondskapitalet.

Fullmäktige i Sveriges riksbank, stadshypotekskassan och Svenska sparbanksföreningen har ställt sig negativa till hypoteksbankens förslag.

Fullmäktige i Sveriges riksbank:

Fullmäktige avstyrker den föreslagna samordningen av upplåningen.

Enligt fullmäktiges mening kan del ifrågasättas om en för det enskilda lantbmket så central institution som hypoteksinstitutionen bör medges utsträcka sin verksamhet till industrifinansiering, låt vara inom branscher med nära anknytning lill jordbruks- och skogsbruksnäringarna. En effekt härav skulle också bli alt den jämförelsevis riskfria och okomplicerade verksamhet som hypoteksinstitutionen idag bedriver till följd av de förstklassiga säkerheterna, skulle förskjutas.

En sådan utveckling skulle komma att påverka hypoteksbankens upplåningsvillkor. Hypoteksbanken har ocksä uppmärksammat detta problem och utformat förslag till regler om fonduppbyggnad som en extra riskbuffert. Fullmäktige avstår från att söka värdera ändamålsenligheten av denna fondkonstmklion.

Lanlbmkskredits utveckling har påverkats av en kombination av starkt
ogynnsamma omständigheter. Institutets snäva verksamhetsområde, be
gränsat till branscher med stagnerande investeringsbehov, har omöjliggjort
en tillväxt i låneportföljen som är en fömtsättning för rationella upplå
ningsformer och låga räntekostnader. Förutom dessa ofrånkomliga nack
delar har utvecklingen på kreditmarknaden medfört au konkurtensen om
de relativt fåtaliga kunderna skärpts väsentligt. Vid sidan av den mångåri
ga konkurrenten Industrikredit har pä senare år lillkommh flera institut
med likartad långivning, bl.a. Sparbankernas Jordbrukskredit och Agro- 54

kredit. Gemensamt för dessa konkurrerande institut är att de inte belastas Prop.

av Lantbrukskredits begränsningar. De har alla en slagkraftig organisation 1986/87; 145

av ägare och kredilförmedlare, de olika bankgrupperna. För dessa är det

naturligt att själva svara för kortfrisfig kreditgivning, rådgivning och annan

service till kunderna och att utnyttja de egna instituten för den långfristiga

finansieringen.

Lantbmkskredit kommer i denna situation på mellanhand både vad gäller marknadsföring och vad gäller möjligheterna att konkurrera med kreditvillkoren. Möjligheten att utnyttja hypoteksföreningarna som förmedlare av Lanlbmkskredits tjänster torde enligt fullmäktiges mening inle nämnvärt påverka situationen. Hypoteksföreningarna utgör inte en naturlig kanal för industriföretagen.

Fullmäktige avstyrker sålunda förslaget atl hypoteksbanken skall påläggas uppgiften att svara för Lanlbmkskredits finansiering.

Stadshypotekskassan:

Stadshypotekskassan kan inte dela uppfattningen att det här skulle vara fråga om endasi en förfaltningsjustering i klarhetens intresse. I stället är det fråga om principiellt sett helt avgörande ingrepp, som i viktiga avseenden markerar en nyordning för hypoteksinstitutionen. För det första är det uppenbarligen fråga om en utvidgning av verksamhetsområdet. Den form av industrilångivning som Lantbmkskredit driver faller helt utanför ända-mälsbestämningen för hypoteksföreningama och därmed också för hela institutionen. För det andra blir det för hypoteksbankens del en principiell förändring av låntagarkrelsen. Att hypoteksbanken eller stadshypotekskassan inom ramen för nu gällande bestämmelser skulle ha rält att engagera sig i långfristig långivning till nägon annan än en hypoteksförening håller kassan för uteslutet.

Det kan i och för sig enligt kassans mening finnas situafioner där det är ändamålsenligt att hypoteksbanken eller stadshypotekskassan får fillsiånd alt lämna lån till ett kreditaktiebolag. Speciellt borde detta kunna vara möjligt om bolaget driver utlåningsverksamhel för sådana ändamål som ryms inom institutionens egen ändamålsbestämning. Om bolagets verksamhet lill mer än ringa del är en annan får saken bedömas efter samma grunder som en utvidgning av insfitutionens eget verksamhetsområde. I alla händelser mäste man enligt kassans mening kräva att låneändamålen regleras pä ett klarare sätt än som nu är föreslaget. Om man - så som hypoteksbanken föreslår - endast gör den ändringen alt man för in namnet Lantbmkskredit AB bland hypoteksbankens låntagare, sä innebär det alt bankens finansieringsinriktning fortsättningsvis inte skulle komma atl regleras i sin helhet i institutionens författning, utan delvis i bolagsordningen för ett utomstående aktiebolag. Detta kan knappast vara en lämplig ordning.

Också obligationsköparnas iniressen mäste här tas in i bedömningen. Placerarna har, menar kassan, ett beräuigat krav på att obligationsemitten-ten har kontroll över på vilket sätt de upplånade medlen lånas vidare. Detta aktualiserar frågan om inte någon form av ägarsamband borde föreligga, och kanske t. o. m. ett krav pä dominerande inflytande. Mellan hypoteksbanken och Lantbmkskredit finns i dag inget sådanl ägarsamband alls.

Svenska sparbanksföreningen:

Det finns i Sverige ett antal kreditakfiebolag med verksamhet inom special
finansiering på olika områden, t.ex. bostäder, lantbmk och kommuner.
Enligt föreningens mening ligger det ett betydande värde i att det också i

fortsättningen finns specialinstitut för finansiering med avgränsad inrikt- Prop. ning och lågriskprofil inom angelägna områden. Dessa institut bör enligt 1986/87: 145 föreningens uppfattning bedriva en verksamhet som är klart angiven i ändamålsparagrafen. Om verksamheten i sådana kreditinstitut inte avgränsas lill de specialområden som de är avsedda för ulan vidgar utlåningen till att gälla snart sagt alla slags krediter, bortfaller skälen för samhället att låta dessa fungera enligl reglerna för kreditakliebolag. Det naturliga vore i sådant fall att de institut som önskar bedriva en ospecificerad myckel bred utlåning får fungera enligt de regler som gäller för finansbolag.

Hypoteksbankens och landshypoleksföreningamas verksamhet skulle / grunden förändras om de begärda lagändringarna blir verklighet. Införandel av möjlighet till företagsbelåning med medel anskaffade genom hypoteksbankens upplåning skulle i realiteten innebära tillkomsten av en ny verksamhetsgren med ökad risk för kreditförluster, vilket självfallet måste påverka kapitalläckningskravets utformning.

4. Obligationsmonopolet

Denna fråga har inte remissbehandlats i vanlig ordning. Några remissinstanser har emellertid berört hypoteksbankens obligalionsmonopol i sina yttranden. Sparbankernas Jordbmkskredit AB har också i en skrivelse fill regeringen 1987-03-11 hemställt att regeringen ser över denna fråga.

Svenska sparbanksföreningen:

Den avreglering av kreditmarknaden som varit påtaglig under senare tid medför enligt föreningens uppfattning vidare en välkommen ökning av konkurrensen mellan olika banker och kreditinstitut till förmån inte bara för låntagarna utan även för samhällsekonomin i stort.

Viktiga inslag i avregleringen av kreditmarknaden bör alltså vara att konkurrerande institut ges likartade möjligheter för att bedriva sin långivning. Föreningen har utvecklat dessa synpunkter i elt remissyttrande från den 17 december 1985 över en annan framställning från Sveriges allmänna hypoleksbank. I delta yttrande påvisar föreningen de risker för urholkning av konkurrensneutraliteten som ligger i att kreditaktiebolag och låntagar-kooperativa kredifinstitut behandlas olika i vissa viktiga avseenden.

Sammanfattningsvis har föreningen intet att erinra mot sådana förändringar av verksamheten inom landshypoteksorganisafionen som beskrivs i framställningen under förutsättning atl även sådana lagändringar görs som medför att för hypoteksbank och hypoteksföreningar skall gälla samma regler och samma förutsättningar som gäller för andra kredifinstitut med motsvarande verksamhet. De regler som härvid främst kommer ifråga gäller dels kapitaltäckningskrav, dels monopol på utgivning av obligationer för anskaffande av medel för ufiåning mot säkerhet av pantbrev i jord-bmksfasfighet.

Sveriges Föreningsbankers Förbund:

SFF vill i detta sammanhang ta upp ett problem. För närvarande har
Hypoteksbanken ensamrätt alt utge obligationer för utlåning mot säkerhet
i jordbmksfastigheter. Ensamrätten har gammal hävd och har i många
sammanhang alltid stötts av SFF. Saken har nu kommit i ett nytt läge när
del gäller oprioriterade obligationer. På den oprioriterade marknaden ver
kar institut av olika slag, bland andra föreningsbanksrörelsens eget insfi
tut, Agro Jordbrukskredit AB. På samma skäl som Hypoteksbanken anför
belräffande Lanlbmkskredits upplåning skulle de institut som verkar på 56

den oprioriterade jordbrukskreditmarknaden kunna förbilliga sin kapital- Prop. anskaffning genom obligationsutgivning jämfört med upplåning mot kapi- 1986/87; 145 talmarknadsreverser.

SFF anser därför atl existerande laghinder i övriga institut - när det gäller utgivning av oprioriterade obligationer - bör upphävas.

Om så inte sker kan Hypoteksbankens förslag såvitt avser Lantbmkskredit möjligen innebära ett visst avsteg från nuvarande lag, nämligen till den del Lantbrukskredits utlåning lämnas mot säkerhet i jordbmksfas-fighet. SFF kan inte bedöma i vilken utsträckning detta sker, sannolikt mycket marginellt.

Det anförda leder inte SFF till uppfattningen att framställningen bör avstyrkas men förstärker SFFs mening om att även andra institut bör ha rätt att utge oprioriterade obligationer för ufiåning mot säkerhet i jordbruksfastigheter.

Innehållsförteckning Prop.

1986/87; 145 Sid

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Lagförslag ......................................................... 2

1 Lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar..................................... ... 2

2 Lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om hypoteksföreningar .......................................... ... 4

Utdrag ur regeringsprotokoll den 26 mars 1987 ........ ... 6

1 Inledning ........................................................ ... 6

1.1................................................................. Sladshypoleksorganisationen 6

1.2 Landshypoteksorganisationen ........................ ... 7

1.3 Omfattningen av de förslag som läggs fram .... ... 7

2.................................................................... Föredragandens överväganden belräffande ändringar i stadshypo
tekslagen ....................................................... 9

2.1 Höjning av gmndfonden ................................ 9

2.2 Stadshypotekskassans utlåning till föreningarna ..... 10

2.3 Stadshypotekskassans likviditetshållning ......... 11

2.4 Beläningsändamål ....................................... .. 12

3.................................................................... Föredragandens överväganden beträff"ande ändringar i landshypo
tekslagen ........................................................ 13

3.1 Kortfristig utlåning ...................................... .. 13

3.2 Annan säkerhet än panträtt ......................... 13

3.3 Hypoteksbankens utlåning till föreningarna ...... .. 14

3.4 Obligationsmonopolet ................................... 15

4 Ikraftträdande ............................................... 15

5 Upprättade lagförslag ....................................... 15

6 Hemställan .................................................... .. 15

7 Beslut .......................................................... .. 16

Bilaga 1 Stadshypotekskassans framställning 1987-02-05 17

BUaga 2 Stadshypotekskassans framställning 1986-06-11 19

BUaga 3 Stadshypotekskassans framställning 1987-02-18 33

BUaga 4 Sammanställning av remissyttrandena över stadshypo
tekskassans framställningar 1987-02-05 och 1986-06-11 36

Bilaga 5 Hypoteksbankens framställning 1986-02-11 42

BUaga 6 Sammanställning av remissyttrandena över hypoteks
bankens framställning ........................... .. 50

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1987 58