Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:129

om vissa frågor om ersättning för uppehälle vid vård inom socialtjänsten, m. m.


 

Prop. 1986/87:129


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1987.

Pä regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bengt Lindqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en kommun får rätt att ta ul ersättning för uppehället av vuxna personer som på gmnd av missbmk får värd eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem. Regering­en föreslås få bemyndigande att föreskriva om den högsta ersättning som får tas ut för vage dag. Avsikten är att den i princip skall motsvara det högsta avdrag som nu görs från sjukpenningen vid sjukhusvård och som för närvarande är 55 kr.

För den missbrukare som har sjukpenning och som får vård i ett hem för vård eller boende föreslås att sjukpenningen inte skall minskas automatiskt som nu sker. Försäkringskassan föreslås att först efler begäran av den kommun som svarar för vårdkostnaderna minska sjukpenningen pä samma sätl som för den som vårdas på sjukhus. Enligt förslaget skall försäkrings­kassan därefter betala ut ett belopp som motsvarar minskningen till kom­munen. De nya bestämmelserna avses även omfatta missbrukare som får vård i familjehem.

Vidare föreslås att kommunernas möjligheter alt uppbära folkpension som ersättning för vård eller försörining skall upphöra beträffande bl. a. de missbrukare som omfattas av den föreslagna ersättningsskyldigheten.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

1    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 129


 


1 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 34 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha föl­jande lydelse.


Prop. 1986/87:129


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


34 §


Stöd- och hjälpinsatser av be­handlingskaraktär medför inle kost­nadsansvar för den enskilde vårdta-garen. För andra stöd- och hjälpin­satser får kommunen ta ul skälig ersättning.

Slöd- och hjälpinsatser av be-handlingskaraklär medför inle kost­nadsansvar för den enskilde vårdta-garen. Kommunen får dock, utom beträffande underårig, ta ul ersätt­ning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, nar­kotika eller därmed Jämförbara me­del får vård eller behandling i ett hemför vård eller boende eller 1 ett familjehem. Regeringen bemyndi­gas meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas utför varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser än som angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annal hem ån del egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommu­nens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådant fall uppbära underhällsbidrag som avser den underårige.

Bestämmelserna i första stycket gäller inle i fråga om tjänst för vilken avgift har bestämis enligl 35 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.


 


2 Förslag till                                                                Prop. 1986/87:129

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs all 3 kap. 15 § och 10 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

3 kap. 15 §- Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a)   fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår mili­
tär grundutbildning för kvinnor;

b)    är inlagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 1 § andra stycket 2
eller tredje slycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanslall;

d)   i annal fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom 'qgits
om hand på det allmännas bekostnad;

e)   vistas ulomlands i annal fall än då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som etl led i en här i riket bedriven verksamhel eller som
sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall
som avses i 8 § andra stycket reser till utlandet med försäkringskassans
medgivande.

För varie dag då en försäkrad    För varie dag då en försäkrad

bereds värd i elt sådant hem för bereds vård i elt sådant hem för
värd eller boende enligt social- vård eller boende eller familjehem
Ijänstlagen (1980:620) som ger vård enligt sodaltjänsdagen (1980:620)
och behandling åt missbrukare av som ger vård och behandling ål
alkohol eller narkotika, skall sjuk- missbrukare av alkohol eller narko-
penningen minskas på del sätt som lika, skall sjukpenningen på begä-
framgår av 4 § andra styckel.
       ran av den kommun som svarar för

vårdkostnaderna minskas på det sätl som framgär av 4 § andra stycket. Det belopp som sjukpen­ningen minskas med skall betalas ut till kommunen.

Ulan hinder av första styckel utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas ulom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

10 kap. 3 §3 Därest pensionsberältigad i annat fall ån som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberältigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller för­söriningen på anstalten, varvid den pensionsberätligade dock skall äga erhålla vissl belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga

' Lagen omlryckl 1982:120.
' Senasie lydelse 1983:960.
■'Senaste lydelse 1986:242.
                                                                                3


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

motsvarande tillämpning för det fall alt den pensionsberätligade åtnjuter vård eller försörjning mol avgift, som erlägges av kommun eller landstings­kommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg ulgår, i annal fall än som avses i 2 § sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen sä förordnar, uppbära sä slor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.


Prop. 1986/87; 129


 


Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberältigad som åtnjuter helinackordering i servicehus för äldre människor eller som bor i gruppbostad eller elevhem som avses i lagen (1985:568) om särskil­da omsorger om psykiskt utveck­lingsstörda m.fl.


Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberältigad som

/. åtnjuter helinackordering i ser­vicehus för äldre människor,

2.   bor i gmppbostad eller elev­hem som avses i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl., eller

3.   skall betala ersättning enligt 34 § första stycket socialtjänstla­gen (1980:620).


Denna lag träder i kraft den I juli 1987.


 


Socialdepartementet                                      Prop. 1986/87; 129

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1987

Närvarande; statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Lindqvist

Proposition om vissa frågor om ersättning för uppehälle vid vård inom socialtjänsten, m. m.

1 Inledning

I juni 1980 tillkallade den dåvarande chefen för socialdepartementet en parlamentarisk kommitté för alt göra en översyn av bestämmelserna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftning­en. Kommittén antog namnet socialberedningen (S 1980:07). Efter rege­ringsskiftet år 1982 fick socialberedningen nya direktiv och delvis ny sammansättning. Enligt de nya direktiven (Dir. 1982:106) skall beredning­en bl.a. göra en allmän uppföljning och utvärdering av socialtjänstrefor­men. En av de frågor som nämns särskilt gäller kostnader för kost och logi när någon får slöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraklär enligl 34 § socialtjänstlagen (1980:620). I direktiven sägs bl.a. följande:

I 34 § första stycket socialtjänstlagen (SoL) anges alt stöd- och hjälpinsat­ser av behandlingskaraklär inte medför kostnadsansvar för den enskilde. Förarbetena lyder på alt vårdtagaren i dessa fall skall vara fri från allt kostnadsansvar. En annan tolkning av lagen går emellertid ul på alt avgift kan las ut för kost och logi.

Det har i detta sammanhang anförts atl frihet frän sådant kostnadsansvar skulle vara olämpligt från bl. a. rehabiliteringssynpunkt.

Beredningen bör bedöma denna fråga med hänsyn lill motsvarande bestämmelser inom främst sjukvården samt lill de ekonomiska konsekven­serna.

Socialberedningen överlämnade i december 1984 etl delbetänkande (Ds S 1984:17) Rehabilileringspenning till missbrukare - vissa avgiftsfrä-gor. (Ledamöler vid betänkandets avlämnande; försäkringsrätlsrådei Lars Grönwall, ordförande, f.d. riksdagsledamolen Britta Bergström, riksdags­ledamoten Göte Jonsson, f.d. riksdagsledamolen Erik Larsson, lands­tingsrådet Ove Löfgren, riksdagsledamolen Anita Persson, avdelningsche­fen Kurt Sjöström och riksdagsledamoten Evert Svensson.)

I betänkandet läggs fram förslag om att den som inte kan förvärvsarbeta därför att han på grund av missbruk genomgår vård och behandling i ett hem för vård eller boende skall ha rätt till viss ersättning som av beredning-


 


en benämns rehabiliteringspenning. Beredningen föreslår vidare alt 34 §     Prop. 1986/87:129

SoL ändras så all det klart framgår att missbrukare som vistas på framför

alll hem för vård eller boende normall skall belala en skälig ersättning för

uppehället på institutionen. Slutligen föreslås att vissa sjukpenning- och

pensionsbeslämmelser som har samband med nu nämnda frågor skall

ändras.

Genom regeringsbeslut den 18 juni 1981 fick riksförsäkringsverket (RFV) i uppdrag att utreda frågor om pensioner och bostadstillägg vid anstaltsvistelse. RFV överlämnade i april 1984 betänkandet (Ds S 1984:9) Pensionsförmåner vid institutionsvistelse. Betänkandet innehåller bl.a. förslag om upphörande av sjukpenningavdrag för missbrukare på institu­tioner och om upphävande av kommuners rätt alt uppbära försäkrads folkpensionsförmåner i vissa fall. vilka förslag hell överensstämmer med de förslag som socialberedningen lägger fram i sill belänkande. Utan all lägga några förslag uttalar sig RFV också för en ändring av 34 § SoL och gör även i övrigt vissa uttalanden om en kommuns rätt att initiera vissa utbetalningar till kommunen vilka helt överensstämmer med socialbered­ningens förslag. RFV:s betänkande, som innehåller ytterligare förslag i fråga om folkpensionsförmåner, har remissbehandlats. Remissinstanserna är positiva till eller har inte något atl erinra mot de förslag som ovan angetts överensstämma med socialberedningens förslag.

1 mars 1985 tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet en kommitté (Dir. 1985:13) med uppdrag att se över sjukförsäkringens roll när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering. Kom­mittén antog namnet rehabiliteringsberedningen (S 1985:02).

Sodalberedningens ovan angivna betänkande har remissbehandlats. Flera remissinstanser är tveksamma lill att genomföra en särlösning med rehabiliteringspenning för missbrukare innan rehabiliteringsberedningen har behandlat frågan om ersättning under rehabilitering. Regeringen har mot denna bakgrund den 5 december 1985 beslutat atl överlämna sodal­beredningens betänkande såvitt del avser rehabiliteringspenning till reha­biliteringsberedningen. Jag avser därför att i det följande endast behandla de övriga förslagen i socialberedningens betänkande. Beredningens egen sammanfattning av dessa förslag samt lagförslagen i dessa delar bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 resp. 2. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden över de förslag som jag nu lar upp bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.


 


2 Allmänmotivering                                        Prop. 1986/87:129

2.1 Gällande bestämmelser

2.1.1 Avgiftsbestämmelsen i 34 § första stycket socialtjänstlagen

34 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620, SoL) har följande lydelse.

Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraklär medför inte kostnadsan­svar för den enskilde vårdtagaren. För andra slöd- och hjälpinsatser får kommunen la ul skälig ersättning.

Bestämmelsen bygger ursprungligen på de förslag om genomgripande för­ändringar av sodallagsliftningen som sodaluiredningen lade fram i betän­kandet (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringslillägg. Enligl ut­redningen skulle en vårdlagare vara fri från kostnadsansvar inle bara för behandling utan ocksä för mal och logi. Ulredningen hänvisade lill alt vård och behandling som gavs inom sjukvården som regel var kostnadsfri. Missbrukare kunde l.ex. fä värd inom säväl socialtjänsten som sjukvår­den. För atl inte styra efterfrågan borde reglerna enligt utredningen vara i huvudsak desamma inom de båda vårdområdena. Som ytterligare skål framhölls att vården kunde vara kortvarig, att vårdtagaren kunde ha kost­nader för sin bostad och alt han eller hon måste ges förutsättningar att återvända hem.

Regeringen anslöt sig till utredningens förslag i den proposition varige­nom socialtjänstlagen infördes (prop. 1979/80; 1). I propositionen (s. 546f.) framhölls särskilt atl beslämmelserna i lagen (1962:381) om allmän försäk­ring (AFL) om reduceringar i vissa fall av socialförsäkringsförmåner — l.ex. reduceringen av sjukpenning och pension vid vistelse i etl hem för vård eller boende - borde uppmärksammas. Vidare framhölls atl man borde uppmärksamma alt sådana slöd- och hjälpinsatser som inle hade vård eller behandling som primärt syfte - t.ex. inackordering på elt inackorderingshem - kunde medföra ett kostnadsansvar för den enskilde. Detta senare uttalande kom dock inle till uttryck i propositionens lagför­slag.

I sodalutskotlels betänkande med anledning av propositionen behand­lades frågan ytteriigare (SoU 1979/80:44 s.84f). UtskoUet betonade aU den enskilde i skälig utsträckning själv borde bidra till kommunens kostna­der i de fall socialnämndens insatser inte hade vård eller behandling som huvudsakligt syfte. Utskottet avsåg därmed främst olika former av boende. För all klargöra detta föreslog ulskollel etl förtydligande av 34 § första slyckel. Riksdagen beslöt härefter bestämmelsen om rätt för kom­munen att ta ul skälig ersättning för andra stöd- och hjälpinsatser (rskr. 1979/80:385).

I socialstyrelsens allmänna råd (1981:1) Rätten till bistånd understryks
att gränsdragningen mellan insatser av behandlingskaraktär och mera ser-
vicebetonade insatser är flytande. På samma hem för vård eller boende
eller i samma familjehem kan insatser av bägge slagen förekomma. Insat­
serna kan också enligl socialstyrelsen i samma hem först ha behandlings­
karaktär och sedan övergå lill huvudsakligen boende.
                                          7


 


Regeringsrätten har i en dom den 24 maj 1985 (RÅ85 2:39) slagit fast aU     Prop. 1986/87:129 en vårdlagare inte kan åläggas kostnadsansvar för någon del av social­nämndens insatser — alltså inte ens för kost och logi - när insatserna har vård eller behandling som primärt syfte.

2.1.2   Avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård

Enligl 3 kap. 4 § AFL skall sjukpenning minskas med 55 kr. för varie dag då en försäkrad får sjukhusvård, dock med högst en tredjedel av sjukpen­ningens belopp.

Avdraget på sjukpenningen vid sjukhusvård skall inle betraktas som en avgift. Motiven för en minskad sjukpenning är att den som blir intagen på sjukhus får såväl fri sjukvård som mat, husrum och vissa kläder och att man på delta sätt skapar rättvisa mellan sjuka som vårdas på sjukhus och sjuka som vårdas hemma.

Bestämmelserna om sjukpenningavdrag gäller inte bara vid sjukhusvård utan enligt 3 kap. 15 § AFL också dä en försäkrad bereds vård i etl sådant hem för vård eller boende enligt SoL som ger vård och behandling ät missbmkare av alkohol eller narkotika. Anledningen lill det är atl den som vistas på ett behandlingshem i sjukpenningavseende bör befinna sig i samma situation som den som vistas på sjukhus. Trots atl sjukpenningav-dragel inte skall uppfattas som en avgift ligger det nära till hands att i praktiken ändå göra det. Bestämmelsen i 3 kap. 15 § AFL och den särskil­da bestämmelsen i 34 § SoL om befrielse från kostnadsansvar vid stöd-och hjälpinsatser av behandlingskaraktär har därvid kommit att uppfattas som motsägelsefulla.

2.1.3   Rätt att uppbära pension vid vistelse på institution och familjehem

Enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL och bestämmelser i kungörelsen (1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpen­sion gäller bl. a. att om en pensionsberältigad under en hel kalendermånad är intagen i ett hem för vård eller boende enligt SoL eller på annat sätt får vård eller försörining mot avgift som erläggs av en kommun, får kommu­nen uppbära den pensionsberältigades folkpension och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försöriningen. Bestämmelserna avser endast folkpension jämte pensionstillskott men inte allmän filläggspension, ATP. Den pensionsberätfigade skall i regel tillförsäkras ett belopp som lägst motsvarar förbehållsbeloppel vid helinackordering i servicehus enligt 47 § socialtjänstförordningen (1981:750). Detta förbehållsbelopp utgör i de flesta fall 30% av folkpensionen för en ogift ålderspensionär jämte pen-sionstillskott. För att pensionen skall kunna reduceras på det beskrivna sättet krävs att den pensionsberätligade varit inskriven på institution eller i ett familjehem under en hel kalendermånad (den s. k. hdmånadsregdn) dvs. från och med den första och till och med den sista dagen i en kalendermånad.

Det råder vissa motsägelser i gällande lagstiftning mellan ä ena sidan
34 § SoL som ej medger en kommun att ta ut ersättning av den enskilde för
8


 


vård och behandling och å andra sidan bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL som ger en kommun rätt att uppbära folkpensionsförmåner för sina kostna­der för vården.


Prop. 1986/87:129


2.2 Föredragandens överväganden

2.2.1 Den enskildes kostnadsansvar vid institutionsvård och vård i familjehem

Mitt förslag: Den kommun som svarar för värdkostnaderna fär rätt atl ta ut ersättning för uppehället av vuxna personer som på gmnd av missbruk fär vård och behandling i etl hem för vård eller boende eller i elt familjehem.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt (betän­kandet s. 70-73).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt beredningens förslag eller lämnat del utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I 34 § första stycket SoL föreskrivs att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraklär inte medför kostnadsansvar för den enskilde vårdlagaren. Bestämmelsen har tolkats olika av kommunerna. En del kommuner har ansett atl vårdlagaren i dessa fall skall vara fri från allt kostnadsansvar, medan andra har tolkat lagen så att avgift kan tas ut för kost och logi. Denna osäkerhet har lett till en varierande och därmed otillfredsställande tillämpning av bestämmelsen. Regeringsrätten har dock i en dom slagit fasl att när stöd- och hjälpinsatser enligl SoL har vård eller behandling som primärt syfte en vårdlagare inte får åläggas kostnadsan­svar för någon del av insatserna - alltså inte ens för kost och logi (RÅ85 2:39).

En jämförelse mellan bestämmelserna i 34 § första stycket SoL och vissa bestämmelser i AFL visar att de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde i praktiken kan bli mycket varierande. Jag tänker då på bestäm­melserna om sjukpenningavdrag som tillämpas då en försäkrad bereds vård i elt sådant hem för vård eller boende enligt SoL som ger vård och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika. För den som har sjukpenning görs således etl avdrag från sjukpenningen för de dagar då han vårdas. Jag tänker också på kommunernas rätt alt uppbära folkpensions-förmåner när någon är inlagen pä hem för värd eller boende. För den som har folkpension får kommunen uppbära folkpensionen med undanlag för elt förbehållsbelopp på i allmänhet 30 % av pensionen. Kommunens rätt att uppbära folkpension gäller dock endast om någon under en hel kalen­dermånad är intagen på etl hem för vård eller boende. Om den som har pension blir inskriven den andra dagen i en månad och utskriven den näst sista dagen i nästkommande månad har kommunen ingen rält att uppbära pensionen trots att vederbörande vistats pä behandlingshemmet i näslan två månader. Den som inte har sjukpenning eller pension utan eventuellt annan inkomst har ingen kostnad.

ti    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 129


 


Det nuvarande regelsystemet kan således leda till att den enskilde i vissa    Prop. 1986/87:129 fall får behålla endast en mindre del av en socialförsäkringsförmän, medan han i andra fall inle betalar något under värdtiden och kanske har en större summa pengar till godo när den är slut. Det olikartade ekonomiska utfallet kan motverka ett gott behandlingsklimat i vården.

Ur rehabiliteringssynpunkt finns det skäl för alt en viss ersättning skall betalas. Vården av den enskilde inriktas till en del på alt han skall kunna leva ett självständigt liv, vilket bl.a. innebär att kunna ta ansvar för sin egen ekonomi. Vården skall vidare så långt möjligt anpassas Ull förhållan­dena i samhället. Att i mån av förmåga betala för sitt uppehälle är ett centralt inslag i en normal tillvaro. Utgångspunkten att förhållandena pä elt behandlingshem så mycket som möjligt skall likna förhållandena i samhället i övrigt talar således för att en viss ersättning bör betalas.

Vård och behandling i ett familjehem bör ses som en alternativ eller kompletterande vårdform till vård vid etl hem för vård eller boende och dessa båda vårdformer bör därför i detta sammanhang behandlas lika.

Underåriga hjälptagare, dvs. personer under 18 år, har ansetts inte själva behöva ersätta kostnader för egen vård eller behandling. Föräldrar­na är dock skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader för vård i ett annat hem än det egna. Jag anser inte att det finns skäl aft nu ändra på dessa förhållanden. Jag anser således att endast vuxna missbm­kare, dvs. personer som har fyllt 18 år, bör omfattas av skyldigheten att själva betala för sitt uppehälle.

Jag föreslår atl 34 § SoL ändras så att det klart framgår att vuxna personer som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem skall betala för uppehället på behandlingshemmet.

Detta förslag innebär att kommunerna i fortsättningen får ta ut en ersätt­ning för uppehälle inte bara på sådana hem som är inriktade på ett boende utan också på hem som är inriktade på att huvudsakligen ge vård eller behandling.

Mitt förslag medför att såväl den som vistas frivilligt i ett behandlings­hem som den som vistas där med tvång kommer att omfattas av ersätt­ningsskyldighet förutsatt att han eller hon har inkomster att betala med, dvs. i regel sjukpenning eller pension. Det kanske kan förefalla olämpligt atl avgiftsbelägga sådan vård som sker med tvång. Å andra sidan skulle det vara otillfredsställande att den som inte är motiverad för frivillig vård kommer i ett ekonomiskt bättre läge än den som samtycker till sådan vård. Vidare talar rehabiliteringsskäl lika starkt för att ersättning skall betalas i båda fallen.

Det kan förefalla naturligt att den enskilde betalar ersättningen fill den som rent faktiskt svarar för hans uppehälle, dvs. institutionen eller familje­hemmet. Å andra sidan är det i regel den kommun som har placerat vårdtagaren som betalar vårdkostnaderna. Det är därför rimligt att ersätt­ningen betalas till den kommunen.

10


 


2.2.2 Föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut


Prop. 1986/87:129


 


Mitt förslag: Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning som kommunerna får ta ut för vaoe dag för uppe­hälle vid slöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär. 1 fråga om de inackorderingshem som huvudsakligen tillhandahåller ett boende för missbrukare får kommunen liksom hittills själv bestämma en skälig ersäUning.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt (betän­kandet s. 73 f).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt beredningens förslag. Stockholms kommun betonar att gränsdragningen mellan behand­lingshem och inackorderingshem bör behållas sä att kommunen skall kun­na ta ut en högre ersättning för inackorderingshemmen. Motivet för delta är att den som vistas på behandlingshem ofta har utgifter för lägenhet och därtill hörande kostnader. Så är vanligen inte fallet för boende på inackor­deringshem varför den högre avgiften som las ut där redan i dag får anses befogad.

Skälen för mitt förslag: Del är viktigt atl den ersättning som den enskilde skall betala inle är så hög att den motverkar rehabiliteringen. Den får inte heller sältas så högt att det blir svårt för den som vårdas alt t.ex. belala hyra för sin bostad på hemorten eller att bidra till sin familjs försörjning. Jag anser del lämpligt att ersättningen högst motsvarar det avdrag som görs från sjukpenningen vid sjukhusvård och som för närvarande uppgår till högst 55 kr, per dag.

Regeringen bör bemyndigas att föreskriva om den högsta ersättning som kommunerna skall få ta ut. Ersättningsfrågan bör lämpligen regleras i socialtjänstförordningen (1981:750).

När det gäller inackorderingshem eller andra liknande hem som i stort sett enbart fillhandahäller ett skyddat boende i förening med viss omvård­nad eller tillsyn bör kommunen precis som hittills själv kunna bestämma vilken ersättning som skall utgå. Skälet till detta är att de som bor i dessa hem - i motsats till dem som vistas på behandlingshem - oftast inte har några utgifter för en egen privat bostad och därtill hörande kostnader. Inackorderingshemmen är i första hand avsedda som ett skyddat boende för personer med missbruksproblem som dessutom vanligtvis har inkomst­er av arbete. Boendet blir ofta ganska långvarigt. Om kostnaderna för uppehället på ett sådant inackorderingshem framstår som alltför låga för dem som har arbetsinkomster kan delta motverka en övergång till ett mer självständigt och normall liv på den öppna bostadsmarknaden.

Det bör uppmärksammas att socialnämnden enligt 37 § SoL helt eller delvis kan efterge ersättningsskyldigheten bl.a. för dem som inte har tillräckliga inkomster för att kunna betala ersättning för uppehället.


11


 


2.2.3 Möjlighet till avdrag på sjukpenning som ersättning för uppehälle


Prop. 1986/87:129


Mitt förslag: Om den kommun som svarar för vårdkostnaderna begär del skall försäkringskassan göra sjukpenningavdrag för den missbrukare som får sjukpenning under sin vistelse i ett hem för vård eller boende eller i familjehem. Det belopp som sjukpenningen minskas med skall kassan betala ut till kommunen.


Socialberedningens förslag: Avdrag från sjukpenningen skall inte längre göras när en missbrukare bereds vård i ett hem för vård eller boende.

Remissinstanserna: Alla utom Stockholms kommun tillstyrker förslagel. Stockholms kommun anser att försäkringskassorna bör få fortsälla att göra avdrag från sjukpenningen och att de sedan skall överföra beloppet till kommunen.

Skälen för mitt förslag: När en försäkrad med sjukpenning bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende som ger vård och behandling ät missbrukare minskas sjukpenningen liksom vid sjukhusvård med för när­varande 55 kr. per dag eller med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Vid vård i hem för vård eller boende minskas i dag sjukpenningen ulan all nägon ersättning lämnas till institutioner eller kommuner. Statsbi­drag utgår till kommunema för den missbmkarvård som bedrivs vid så­dana hem.

Socialtjänstens verksamhet vid hem för vård eller boende skall siyras av bl.a. principer om självbestämmande och om atl förhållandena där så myckel som möjligt skall likna förhållandena i samhället i övrigt. Enligt dessa principer bör den enskilde i normalfallet själv uppbära sina inkomst­er och själv belala sina utgifter. Jag har tidigare (avsniu 2.2.1) föreslagit atl kommunen skall kunna la ul en ersättning för uppehälle av de vuxna missbrukare som bereds vård på bl.a. hem för vård eller boende. Med hån visning lill de principer jag nu nämnt anser jag att sjukpenningen inte längre bör minskas automatiskt när en missbrukare bereds vård i ett hem för värd eller boende. Jag anser det emellertid rimligt atl öppna en möjlig­hel för kommunerna att hos försäkringskassan begära en minskning av sjukpenningen i de fall kommunerna anser detta lämpligt. Del belopp som sjukpenningen minskas med bör kassan betala ut lill kommunen.

Jag anser således all den kommun som svarar för vårdkostnaderna hos försäkringskassan skall kunna begära alt sjukpenningen minskas på samma sätt som vid sjukhusvärd och att det beloppet sedan betalas ut till kommu­nen. - För dem som omfattas av s.k. arbetsgivarinträde, t.ex. de med statligt reglerade anställningar, görs enligt gällande avtal inget avdrag på den sjuklön som betalas ul av arbetsgivaren. Dessa personer omfattas dock i övrigl av den tidigare föreslagna ersättningsskyldigheten.

Den i del föregående föreslagna ersättningsskyldigheten avses omfatta även vård eller behandling i familjehem. I konsekvens härmed bör möjlig­heten till sjukpenningavdrag gälla även för missbrukare som värdas eller behandlas i sådana hem.

Jag föreslår således att en allmän försäkringskassa skall kunna minska sjukpenningen på samma sätl som vid sjukhusvärd för missbrukare som


12


 


uppbär sjukpenning och som får värd eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem. En förutsättning skall vara att den kommun som svarar för vårdkostnaderna begär det. Jag föreslår också att kassan sedan skall betala ul ett belopp som molsvarar minskningen lill kommunen. Mitt förslag föranleder en ändring i 3 kap. 15 § AFL.


Prop. 1986/87:129


2.2.4 Rätten att uppbära folkpension som ersättning för uppehälle

Mitt förslag: Kommunernas möjlighet alt uppbära folkpension som ersättning för vård eller försörining för vissa personer som vistas på etl hem för vård eller boende eller elt familjehem upphör.


Socialberedningens förslag: Överensstämmer i princip med milt (belän­kandet s. 75 f).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt beredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 bl.a. 10 kap. 3 § och 16 kap. 12 § AFL finns bestämmelser om utbetalning av ersättning till någon annan än den som har rätt lill ersättningen. Jag återkommer strax lill bestämmelserna i 16 kap. 12 § AFL.

Enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL och bestämmelser i kungörel­sen (1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan alt uppbära folkpension kan försäkringskassan betala ut folkpensionen för pensions­berätligade personer som under en hel kalendermånad vistas i hem för vård eller boende eller familjehem till kommunen som ersättning för vård eller försörining. Kommun som har uppburit folkpension i annan form än barnpension skall sedan utbetala ett s. k. förbehållsbelopp till den enskilde.

Dessa bestämmelser kan medföra orimliga effekter i del enskilda fallet, bl. a. beroende på att förbehållsbeloppet bara räknas på folkpension jämte pensionstillskott och inte på ATP-pension. Således får en ogift pensionär, som har förtidspension och dubbelt pensionsfillskott (96 % av basbelop­pet) med 1987 års basbelopp och med för detta år gällande regler, folkpen­sionsförmånerna reducerade med ca 90 kr./dag. Den som har ålderspen­sion och helt pensionstillskott (48% av basbeloppet) får en reducering på ca 67 kr./dag och den som har sådan ATP atl han inte har någol pensions­tillskott får sin pension reducerad med ca 45 kr./dag. Beloppen kan i vissa fall bli något justerade med hånsyn till beskattningen.

Vidare kan den s. k. helmånadsregeln, dvs. det förhällandet att den pensionsberätligade skall ha varit på en institution eller i etl familjehem under en hel kalendermånad för att pensionsförmånerna skall kunna redu­ceras, leda lill atl vårdtiderna mer anpassas efter helmånadsregeln än efler vårdbehov. Bestämmelsen medför också orättvisor gentemot intagna som inle har folkpension.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1) föreslagit atl kommunen skall kunna ta ut en ersättning för uppehälle av vuxna missbmkare som bereds värd på bl. a.


13


 


hem för vård eller boende. Denna ersäUning skall kunna tas ut oberoende     Prop. 1986/87:129 av vilka slags inkomster som vårdtagaren har under institutionsvistelsen.

Jag anser det felaktigt att storleken på den ersättning som den enskilde rent faktiskt får betala blir beroende av vilken socialförsäkringsförmån han har. Jag anser därför alt möjligheten för kommunerna atl i ovan angivna fall uppbära folkpension enligt 10 kap. 3 § AFL bör upphöra för att i ställel ersättas med en rätt för kommunerna att ta ut en särskild ersättning. Jag anser av samma skäl att möjligheten att uppbära folkpension enligt 10 kap. 3 § AFL bör upphöra även i de fall kommunen ger stöd- och hjälpinsatser ulan behandlingskaraktär.

När en pensionsberättigad som vistas på en institution eller i ett familje­hem har svårigheter att sköta sina löpande utgifter, t.ex. hyreskostnader och kostnader för anhörigas uppehälle, brukar det i de flesta fall inte möta några svårigheter för kommunen att få fullmakter från den pensionsberätli­gade att uppbära pensionsförmånerna. Denna s. k. förmedlingsverksamhet är vanlig.

Om en pensionsberältigad är ur stånd alt själv ta hand om sin pension och inte heller vill ge kommunen någon fullmakt, finns det en möjlighet enligt 16 kap. 12 § AFL att under vissa förutsättningar betala ul såväl folkpension som ATP till bl. a. kommunen.

2.2.5 Möjlighet att lämna uppgifter för pensionsutbetalning till annan

Jag vill slutligen ta upp frågan om socialnämndens rätt att pä eget initiativ lämna sådana uppgifter till en försäkringskassa som behövs för att kassan skall kunna besluta atl pension skall betalas ut till kommunen eller någon annan än den pensionsberätligade.

I 16 kap. 12 § AFL anges att om en pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbmk av beroendeframkal-lande medel eller annan därmed jämförlig orsak inte själv kan ta hand om sin pension, en allmän försäkringskassa får besluta att pensionen (både folkpension och ATP) skall betalas ut till en kommunal myndighel, den försäkrades make eller lill någon annan. Paragrafen fick denna lydelse samtidigt som lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) trädde i kraft den I januari 1982. Enligt den tidigare lydelsen kunde en nykterhelsnämnd eller styrelsen för en vårdanstalt för alkoholmissbrukare göra framställning till en allmän försäkringskassa om att en alkoholmiss-bmkares pension skulle betalas ut till kommunen, den försäkrades make eller någon annan. I fråga om narkotikamissbmkare kunde bestämmelsen tillämpas endast om den försäkrade missbrukaren till följd av ålderdoms­svaghet, sjuklighet eller annan därmedjämföriig orsak var ur stånd atl själv ta hand om pensionen.

I propositionen (prop. 1981/82:8) om LVM angavs (s. 71 f.) att det borde
vara möjligt att utmönstra den nu nämnda bestämmelsen om framställ-
ningsrätt beträffande alkoholmissbrukare ur AFL. I propositionen fram­
hölls all de mycket sällsynta fall där det är omöjligt att komma till rätta
med situationen på frivillig väg i regel kan gå in under den allmänna
                   14


 


bestämmelsen enligl vilken försäkringskassan på eget inititaliv kan besluta     Prop. 1986/87:129 om utbetalning av pension när den försäkrade själv till följd av sjukdom e. d. är ur stånd atl handha medlen. För all göra det helt klart att åven svaghetstillstånd som var orsakade av missbruk borde gå in under bestäm­melsen gjordes elt särskilt tillägg om detta i 16 kap. 12 § AFL.

Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) är uppgifter om enskilds personliga förhållanden inom socialtjänsten sekretesskyddade, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan atl den enskilde eller någon honom närslående lider men. Möjligheterna atl från socialtjänsten lämna ut sekre­tesskyddade uppgifter utan klientens medgivande är i princip begränsade till sådana fall där uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning eller där uppgiftslämnandet är nödvändigl för att den berörda utlämnande myndig­heten skall kunna fullgöra sin egen verksamhet. I 20 kap. 9 § AFL fmns bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Där föreskrivs en skyldighet för kommunala myndigheter atl på begäran av en allmän försäkringskassa lämna sädana uppgifter om en namngiven person som behövs för tillämp­ningen av AFL.

I och med atl den tidigare formuleringen i 16 kap. 12 § AFL logs bort finns det inte längre någon bestämmelse som uttryckligen ger socialnämn­den rätt all på eget inifiativ lämna sekretessbelagda uppgifter till försäk­ringskassan för att initiera ett beslut om utbetalning av pensionen till nägon annan än den pensionsberätfigade. Justitieombudsmannen (JO) har i beslut den 21 mars 1983 slagit fast att nykterhetsnämndens, numera socialnämn­den, tidigare möjlighet atl hos en försäkringskassa begära utbetalning av pension till nämnden eller nägon annan person i stället för till den pen­sionsberätligade har upphört fr.o.m. den I januari 1982 i och med den utformning 16 kap. 12 § AFL då fick. I ett förtydligande beslut den 10 no­vember 1983 har JO ullalat att en socialnämnd trots gällande sekretess i vissa fall kan göra framställningar om utbetalning av pension till någon annan än den pensionsberätligade. Detta kan enligt JO göras om den pensionsberätligade medger att så sker saml vidare i fall då den pensions-berättigade är tvångsomhändertagen med stöd av LVM och en situation har uppstått då det inte är möjligt med samråd och det ur vårdsynpunkt är nödvändigt atl handla mot klientens vilja. Slutligen anger JO att social­tjänsten om del rör sig om en social nödsituation kan tänkas på eget initiativ ta upp frågan om utbetalning av pension med försäkringskassan. JO anser dock att socialnämnden i detta hänseende måste vara mycket restriktiv.

Det har framförts kritik mot att 16 kap. 12 § AFL i sin nuvarande utformning inte fungerar bra. Det har därvid framhållits att försäkringskas­san i allmänhet inte kan antas ha en sådan personkännedom om de pen­sionsberätligade att den på eget initiativ tar upp sådana ärenden där det anses befogal att pensionen utbetalas till socialnämnden eller någon annan än den pensionsberätligade själv. Socialnämndens möjligheter att upp­märksamma kassorna pä den pensionsberältigades förhållanden anses med gällande bestämmelser begränsade.

Socialberedningen har med anledning av denna kritik föreslagit ett till-
lägg lill 16 kap. 12 § AFL, enligt vilket en socialnämnd utan hinder av
         15


 


bestämmelserna om sekretess i 7 kap. 4 § sekretesslagen fär ansöka hos en     Prop. 1986/87:129

allmän försäkringskassa om ett beslut om utbetalning av pension till t. ex.

socialnämnden.

Som jag nyss nämnt begränsas möjligheterna för en socialnämnd att lämna ut sekretesskyddade uppgifter utan en klients medgivande i princip till sådana fall där en uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning eller där uppgiftslämnandet är nödvändigt för att nämnden skall kunna fullgöra sin egen verksamhet. Sekretesslagen ger således inte utrymme för en föreskrift om att en socialnämnd på eget initiativ skall få lämna sekretess-skyddade uppgifter till en försäkringskassa. En sådan föreskrift skulle inte bryta den sekretess som gäller enligt 7 kap. 4 § den lagen. För atl nå del resultat som socialberedningen åsyftar måste en ändring göras i sekretess­lagen. Jag är inle beredd att nu föreslå någon sådan ändring. Jag har i denna fräga samrått med chefen för jusuiiedepartemeniel.

3 Ekonomiska konsekvenser

Mina förslag innebär att kommunerna får rätt all ta ut ersättning för uppehället för missbrukare som är sjukskrivna och som får behandling på ett hem för värd eller boende. Samtidigt slopas möjligheten för försäkrings­kassorna att för sin del tillgodogöra sig det s. k. sjukhusavdraget frän sjukpenningen vid vistelse i hem för vård eller boende. Detta innebär en omfördelning av kostnader mellan stat och kommun.

Staten, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har vid fastställandet av totalbeloppet för statsbidrag till missbmkarvård m. m. för år 1987 tagit hänsyn till halvårseffekten av förslaget om vissa frågor om ersättning för uppehälle vid vård inom socialtjänsten, m. m. Jag förutsätter att parterna beaktar återstående halvårseffekt vid förhandlingarna inför år 1988.

Förslaget att slopa kommunernas möjligheter atl tillgodogöra sig folk­pensioner bedöms inte medföra några ökade kostnader för kommunerna.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprät­tats förslag till

1.  lag om ändring i socialljänsfiagen (1980:620),

2.  lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ändringen i socialtjänstlagen faller inom lagrådets granskningsområde.

Jag anser dock atl förslaget är av sådan enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

16


 


5 Specialmotivering                                        Prop. 1986/87:129

5.1 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Genom ändringen införs en rätt för kommunerna atl i vissa fall ta ut en ersättning när stöd- och hjälpinsatser enligl socialtjänstlagen har vård eller behandling som huvudsakligt syfte. Den kommun som svarar för kostna­dema för vården eller behandlingen får la betalt för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling pä en instilufion eller i etl familjehem.

De nya bestämmelserna avser endast personer med missbruksproblem. Genom tillägget "därmed jämförbara medel" innefattas även t.ex. läke-medelsmissbmkare samt missbrukare av lösningsmedel och andra liknan­de medel. Ersättningsskyldigheten omfattar såväl dem som har tvångsom­händertagits enligt lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall som dem som frivilligt har sökt vård eller behandling.

Bestämmelserna tar sikte endast på vuxna missbrukare och omfattar således inte underåriga, dvs. personer under 18 år. Om skyldighet all delta i kommunens kostnader för underåriga som får vård föreskrivs i paragra­fens andra stycke.

Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning som en kommun får ta ut för varje dag. Såsom närmare redogörs för i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) är avsikten att den högsta ersättning som en kommun skall få la ut per dag skall motsvara del högsta sjukpen­ningavdrag som enligl 3 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring får göras för varje dag som en försäkrad får sjukhusvård. I fråga om de inackorderingshem som huvudsakligen tillhandahåller ett boende för miss­brukare fär kommunen liksom hittills själv bestämma en skälig ersättning.

Enligl 37 § SoL får socialnämnden hell eller delvis efterge den ersätt­ningsskyldighet som avses i bl. a. 34 § första styckel. Genom hänvisningen till 34 § första stycket kommer beslämmelserna i 37 § atl omfatta även de nya bestämmelserna om ersättningsskyldighet. Nämndens prövning av frågan om ersättning har inle knutits till några särskilda förutsättningar. Nämnden får således fritt pröva om eftergift skall ske eller inte.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

3 kap. 15 §

Det belopp som en allmän försäkringskassa hittills alllid har dragit av från
sjukpenningen för missbrukare som bereds vård i ett hem för vård eller
boende skall hädanefter dras av endast om den kommun som svarar för
vårdkostnaderna uttryckligen begär det. Bestämmelsen omfattar också de
missbrukare med sjukpenning som bereds vård i ett familjehem som ger
vård och behandling ål missbrukare. Det belopp som sjukpenningen min­
skas med skall betalas ul lill den kommun som har begärt minskningen.
             17


 


10 kap.                                                                         Prop. 1986/87:129

En kommuns rält atl uppbära en del av folkpensionen för vård eller försörjning på kommunens bekostnad upphör beträffande såväl de pen­sionsberätligade som omfattas av den nya bestämmelsen om ersättnings­skyldighet enligt 34 § första stycket socialtjänstlagen som de övriga pen­sionsberätligade som enligl samma paragraf och stycke är skyldiga att betala kommunen för stöd- och hjälpinsatser.

6 Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.  lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2.  lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

18


 


Bilagal     Prop. 1986/87:129

Socialberedningens sammanfattning, utom såvitt avser rehabiliteringspenning, av delbetänkande (Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning till missbrukare - vissa avgiftsfrågor

A vgifter enligt 34 § SoL

Enligt 34 § SoL får kommunerna inte ta ut någon ersättning för stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär. Denna bestämmelse har tolkats olika ute i kommunerna. En del kommuner har ansett sig förhindrade att ta betalt för kost och logi, om det stöd som ges har behandlingskaraktär. Andra kommuner har tolkat lagen så att avgift alltid kan tas ul för kost och logi. Del har också visat sig svårt att dra gränsen mellan insatser av behandlingskaraktär och andra insatser. Den nuvarande regeln kan således leda lill olika utfall för den enskilde.

Man kan ha två olika principiella utgångspunkter när det gäller att avgöra om den enskilde skall ha nägot kostnadsansvar för olika hjälp- och stödinsatser. Den ena är att rättvisan kräver atl bestämmelser om vilka avgifter som den enskilde skall belala bör vara desamma inom näralig­gande vårdområden. Den andra är att förhållandena på en institution så mycket som möjligt skall likna förhållandena ute i samhället (normalise­ringsprincipen).

Under förarbetena till socialtjänstreformen betonades rätlviseaspekten i första hand. Kritiken mot den nuvarande bestämmelsen har däremot mer tagit fasta på normaliseringsprincipen. Detta framgår både av den enkät till vissa kommuner som har gjorts och av synpunkter som har lämnats till beredningen.

Det förhållandet atl den som vårdas på sjukhus i allmänhet inle betalar någon avgift för vården anser vi inte vara något avgörande skäl mot att införa skyldighet för dem som vistas på hem för vård eller boende att belala en viss ersättning. Under sädana vistelser är det i högre grad än under vård på sjukhus fråga om social rehabilitering. Det är därför viktigt alt vistelsen på institutionen så mycket som möjligt liknar förhållandena ute i samhället. Hit hör att var och en betalar för siu uppehälle. Till detta kommer att sjukhusvård för den enskilde ofta framstår som avgifisbelagd genom att avdrag görs på sjukpenningen. Vi föreslår därför att 34 § SoL ändras så att det klart framgår au missbmkare som vistas på främst hem för vård eller boende normalt skall betala en skälig ersättning för uppehäl­let på institutionen.

Avgiftens storlek bör bestämmas av regeringen och beloppsmässigt mot­svara det avdrag som nu görs från sjukpenningen vid bl. a. sjukhusvård.

Den intagne bör betala avgiften till kommunen. Vi föreslår inte nägra
särskilda regler som ger möjlighet till befrielse från eller nedsättning av
avgiften. Om den intagne på grund av t. ex. stor försöriningsbörda behöver
ekonomiskt slöd, bör kommunen i vanlig ordning ge bistånd enligt
6 § SoL. Statsbidragen till institutionerna som f. n. i vissa fall ger full
         19


 


kostnadstäckning måste justeras, om det införs en avgift som skall betalas     Prop. 1986/87:129 lill kommunen.

Det avdrag som nu görs från sjukpenningen under vistelser på hem för vård eller boende bör avskaffas når en särskild avgift införs.

Utbetalning av socialförsäkringsersättningar

F.n. kan en försäkringskassa belala ul folkpensionen (med undantag för ett s. k. förbehållsbelopp) till kommunen som ersättning för vården, när en missbrukare med pension är intagen på en institution. Denna bestämmelse får olika effekter i det enskilda fallet, bl. a. beroende på att reducering bara kan göras på folkpension jämte pensionsfillskott och inle på ATP-pension.

Riksförsäkringsverket har nyligen i en rapport (Ds S 1984:9) föreslagit atl bestämmelsen skall avskaffas när det gäller bl.a. denna kategori av pensionärer. Vi ansluter oss lill riksförsäkringsverkets förslag. Ersättning för uppehället under vistelser på hem för vård eller boende bör således uteslutande betalas genom den av oss föreslagna avgiften.

1 de fall då en pensionsberättigad som är intagen på en institution har svårigheter att sköta sina inbetalningar av avgifter och andra löpande utgifter, bör del i de flesta fall inle möta några svårigheter för kommunen att få fullmakt frän den pensionsberätligade alt uppbära pensionsförmåner­na. Det bör då vara möjligt all utforma fullmakten så atl kommunen kan tillgodogöra sig den avgift som den pensionsberätligade skall betala för sin vistelse på en institution.

Om missbrukaren inte sköter sin avgiflsbetalning och om han inle vill ge kommunen någon fullmakt, finns det möjlighet atl tillämpa 16 kap. 12 § AFL. Denna paragraf gäller generellt personer som på grund av bl. a. missbruk av beroendeframkallande medel inte själva kan ta hand om sin pension. Om så är fallet kan försäkringskassan besluta att pensionen (både folkpension och ATP) skall betalas ut till en kommunal myndighet eller en anhörig.

Tidigare har det funnits motsvarande bestämmelser beträffande sjukpen­ning och föräldrapenning. Del har förts fram kritik mot att dessa bestäm­melser har tagils bort. Av den enkät som har gjorts till vissa socialnämnder framgär dock att de flesta nämnder anser atl det inte finns något behov av att åter införa de bestämmelser som tidigare gällde beträffande sjukpen­ning och föräldrapenning. Någon förändring i de förhållanden som rådde när dessa bestämmelser avskaffades kan därför inte anses ha inträffat. Vi anser därför atl del inte finns någon anledning att nu föreslå en utvidgning av möjligheterna att ta hand om missbrukares socialförsäkringsersättning­ar mot deras vilja. Det finns dock anledning att peka på möjligheten att träffa frivilliga överenskommelser.

Däremot anser vi det olyckligt alt 16 kap. 12 § AFL har fått en sådan
utformning atl socialnämnderna inte anses ha möjlighet att meddela för­
säkringskassan när del är påkallat att tillämpa bestämmelsen. Vi föreslår
därför ett tillägg till 16 kap. 12 § AFL som anger att socialnämnden utan
hinder av sekretessbestämmelserna får meddela försäkringskassan att
nämnden anser bestämmelsen tillämplig.
                                                20


 


Kostnader                                                                    Prop. 1986/87; 129

Vi räknar med alt våra förslag inle kommer att innebära någon ökning av de totala samhällskostnaderna. Den ändrade kostnadsfördelningen mellan stat och kommun kan vägas in i samband med ändringar i statsbidragssy­stemet.

21


 


Bilaga 2     Prop. 1986/87; 129

Socialberedningens lagförslag utom såvitt avser rehabiliteringspenning

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring'

dels att 3 kap. 15 §, 10 kap. 3 §, och 16 kap. 12 § skall ha nedan

angivna lydelse,
dels-----

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 kap. 15 §

Sjukpenning utgår ej för lid då den försäkrade

a)   fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår mili­
tär gmndutbildning för kvinnor;

b)    är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av I § andra stycket 2
eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;

d)   i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits
om hand på det allmännas bekostnad;

e)   vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som
sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall
som avses i 8 § andra stycket reser till utlandet med försäkringskassans
medgivande.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende enligt social­tjänstlagen (1980:620) som ger vård och behandling åt missbruka­re av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen minskas på det sätt som framgår av 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning lill försäkrad som avses under c vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

10 kap.

3 §3

Därest pensionsberättigad i annal fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberältigades ä månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller för-


' Lagen omtryckt 1982:120,  Senaste lydelse 1983:960.

3

Senaste lydelse 1980:623.                                                                                 22


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1986/87:129

söriningen på anstalten, varvid den pensionsberätligade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande fillämpning för det fall aU den pensionsberätfigade åtnjuter värd eller försörining mot avgift, som erlägges av kommun eller landstings­kommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 § sista styckel under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Första slyckel gäller inte i fråga Första stycket gäller inte i fråga
om pensionsberättigad som åtnjuter om pensionsberättigad som åtnjuter
helinackordering i servicehus för helinackordering i servicehus för
äldre människor.
                          äldre människor eUer skaU betala

ersättning för sitt uppehälle enligt 34 § socialtjänstlagen.

16 kap. 12 §-Är en pensionsberättigad lill följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, lång­varigt missbmk av beroendeframkallande medel eller annan därmed jäm­förlig orsak ur stånd att själv ha hand om sin pension, får allmän försäk­ringskassa besluta att pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommu­nal myndighet eller den pensionsberältigades make eller annan person för au användas till den pensionsberältigades och hans familjs nytta.

Socialnämnden får utan hinder av att sekretess gäller enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) ansö­ka hos försäkringskassan om beslut enUgt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

"Senaste lydelse 1981:1246,                                                                                23


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1986/87:129

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 34 § socialljänstlagen (1980:620) skall ha ne­dan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

34 §
Stöd- och hjälpinsatser av be- Stöd- och hjälpinsatser av be­
handlingskaraktär medför inte kost- handlingskaraktär medför inte kost­
nadsansvar för den enskilde vårdta- nadsansvar för den enskilde vårdta­
garen. För andra stöd- och hjälpin- garen. För andra stöd- och hjälpin­
satser får kommunen ta ul skälig satser får kommunen ta ut skälig
ersättning.
                                    ersättning. Kommunen får även ta

ut ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alko­hol, narkotika eller därmed jämför­bara medel genomgår vård och be­handling i ett hem för vård eller boende enligt denna lag. Om rege­ringen eller myndighet som rege­ringen bestämmer förordnar det, får kommunen även i andra fall ta ut ersättning för uppehället när nå­gon genomgår vård och behand­ling.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i elt annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommu­nens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken avgift har bestämts enligt 35 §.

Regeringen fastställer storleken av den ersättning som den som ge­nomgår vård och behandling enligt första styckel skall betala.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

24


 


Bilaga 3     Prop. 1986/87:129

Sammanställning, utom såvitt avser rehabiliteringspenning, av remissyttranden över socialberedningens delbetänkande (Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning till missbrukare - vissa avgiftsfrågor

Remissinstanser

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgivils av riksrevisionsver­ket (RRV), riksförsäkringsverket (RFV), socialstyrelsen, arbetsmarknads­styrelsen, kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Västerbottens län, läns­styrelsen i Uppsala län, försäkringsrätten för Södra Sverige, riksdagens ombudsmän. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stock­holms, Göteborgs, Malmö, Västerås och Umeå kommuner. Försäkrings­kasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation, Behandlingshemmens riksförbund (BRF), Riksför­bundet Narkotikafritt Samhälle, Riksförbundet för hjälp åt läkemedels-missbmkare (RFHL) och Alkoholproblemafikers riksorganisation (ALRO).

Den enskildes kostnadsansvar vid institutionsvård

1 stort sell samtliga remissinstanser tillstyrker socialberedningens för­slag att 34 § socialtjänstlagen (1980:620, SoL) ändras så att det klart framgår all kommunen får ta ut ersättning för uppehället för missbrukare som vistas i hem för vård eller boende.

RRV menar dock att frågan om den enskildes kostnadsansvar vid institu­tionsvård är starkt kopplad till nivån på den ersättning som utges. RRV anser därför all även denna fräga bör bedömas först när förulsällningarna för en mer generell rehabiliteringsersättning har utretts. I avvaktan på en sådan utredning anser dock RRV all kommunerna bör ges möjlighet att - i enlighet med socialberedningens förslag till ändring i 34 § SoL - få ta ut ersättning för uppehället av den som på gmnd av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel genomgår vård och behandling i elt hem för vård eller boende enligl SoL. Kommunen bör dock inte få ta ut sådan ersättning av den som uppbär en förmån och under uppehället får vidkännas ett avdrag på förmånen, t. ex. avdrag pä sjukpenning.

Socialstyrelsen ser det som en angelägen normaliseringsåtgärd att pati­enterna fär betala en avgift som i storlek blir jämförbar med sjukvårdsav­draget. Under hela den tid sjukpenningreformen på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbmkare funnits har patienterna betraktat detta avdrag som en avgift. Ur den synpunkten är den förändring som genomförs inget överraskande för patienten. Au patienten nu själv kommer att få erlägga avgift kommer atl ge psykologiska effekter genom att patienten får ett störte eget ekonomiskt ansvar.

Försäkringskasseförbundet delar också utredningens uppfattning alt alla   25


 


skall belala en skälig ersättning för uppehället på institutionen. Förbundet     Prop. 1986/87:129 anser det vara välmotiverat atl koslnaden skall motsvara sjukvärdsavdra-gel och att kommunen skall vara betalningsmottagare.

Landstingsförbundet tillstyrker med följande motivering.

"Införande av en mindra avgift för uppehälle under en institutionsvis­telse motiveras av normaliseringsskäl. Både rehabiliteringspenning och införande av avgift förutsätter en rehabiliteringsbar vårdlagare som själv är villig all medverka på etl normalt sätt i sin rehabilitering. De grundläggan­de samhällskraven bör inte upphöra inne på en institution. Tvärtom så bör institutionsvistelsen inriktas mot all samma förutsättningar som råder ute i samhället successivt blir gällande. Förslagel med en avgift i nivå med sjukhusvärdsavdragel på sjukpenningen kan därför tillstyrkas. Genom den föreslagna avgiften erhålls enhetliga regler inom ett område där idag olika praxis och rutiner tillämpas."

Liknande synpunkter framförs av RFV, LO, Försäkringskasseförbun­det, försäkringsrätten för Södra Sverige, BRF, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Västerås och Umeå kommuner.

Stockholms kommun anser dessutom all den föreslagna avgiften i nivå med sjukhusavdragel endast bör avse de hem som definieras som behand­lingshem. "Nuvarande gränsdragning mellan behandlingshem och inack­orderingshem bör behållas. Motivet för detta är atl den som vistas på behandlingshem ofta har utgifter för lägenhet och därtill hörande kostna­der. Så är vanligen inte fallet för boende på inackorderingshem varför den avgift på 70 kronor, som i dag tas ut i Stockholm får anses befogad."

Stockholms kommun anser ocksä att del vore en fördel om försäkrings­kassorna fick uppdraget atl ombesöria uppbörden av avgiften för dem som är sjukskrivna och uppbär sjukpenning.

Malmö kommun anser dock att den enskilde i enlighet med normalise­ringsprincipen bör betala för sill upphälle direkt och inte genom automa­tiskt avdrag i förmånen.

Liknande synpunkter framförs av RFHL på följande sätt:

"Det grundläggande argumentet för avgiften är all förhållanden vid en
instilufion av det här slaget så myckel som möjligt ska påminna om
förhållanden ute i samhället. Beredningen ställer alltså normaliseringsprin­
cipen i centrum. Det är bra. Överhuvud taget spelar denna princip stor roll
för beredningens synsätt och konkreta förslag. Det blir därför obegripligt
och närmast absurt alt ta del av beredningens förslag angående förverkli­
gandet av denna vägledande princip. Beredningen säger; "Den mest kon­
sekventa tillämpningen av normaliseringsprincipen skulle innebära att den
enskilde betalar avgiften till den som rent faktiskt svarar för hans uppe­
hälle, d.v.s. institutionen" (sid. 74) men av nägon outgrundlig teknisk
orsak anser beredningen detta förfarande som alltför komplicerat och
föreslår att avgiften betalas till placeringskommunen. Tänker sig bered­
ningen etl databaseral utbetalningssystem som innebär atl klienten fär en
utbetalningsavi med uppgift att avgift för uppehälle redan är dragen och
normaliseringsprincipen därmed är förverkligad? Naturligtvis måste nor­
maliseringsprincipen få en konkret tillämpning genom ett utbetalningssy­
stem som möjliggör för klienten all själv belala sin avgift till den han/hon
            26


 


upplever har kostnadsansvaret för hans/hennes vistelse. Det skulle innebä- Prop. 1986/87:129 ra en handling som i avsevärd utsträckning skulle vara nyttig för självkäns­lan. Med placeringskommunen har de flesta klienter ingen personlig rela­tion av del slag som ofta växer fram i en läl behandlingskonlakl på exempelvis etl behandlingshem. Många hem för vård eller boende arbetar dessutom med ekonomin som ett pedagogiskt instrument. Klienterna får insyn i institutionens budget och i en del fall deltar man också aktivt i kostnadsuppföjning och bokföringsarbele av enklare slag. Ur etl sådanl perspektiv framstår beredningens förslag som ett utslag av vårdteknokrati på hög nivå. RFHL kan inle se beredningens föreslagna konstruktion annat än som ett exempel på hur man överger principer och fyller honnörs­begrepp med luft, när man ställs inför valet mellan byråkratisk smidighet och möjligheten till en framgångsrik rehabilitering."

Också ALRO framför kritik mot berednings förslag atl avgiften betalas till placeringskommunen.

"Del är enligl vår mening av stor vikt att patienten själv är medveten om att han har atl svara för sitt uppehälle. Med den föreslagna ordningen uteblir den sociala Iräningseffekl som elt egel erläggande av avgiften innebär. Med förslaget förtar man till viss del det behandlingsvärde som ligger i prestation och motprestation."

Frågan om tvångsvård ska avgiftbeläggas är enligt RFHL problematisk. "Det är någol stötande med tanken på att den som vårdas mol sin vilja ska belala för denna oönskade vistelse. Men samtidigt är det, som beredningen riktigt framhåller, oacceptabelt att länka sig all tvångsvård skulle vara ekonomiskt fördelaktigare än frivillig vård. Trots en bismak av orättfär­dighet instämmer RFHL i beredningens förslag om atl också tvångsvård ska vara förenad med avgift för uppehälle. Men vi vill i sammanhanget på nytt återknyta till vårt tidigare resonemang om att rehabiliteringspenning i princip alltid ska utgå vid tvångsvård enligl LVM. Med en sådan princip praktiserad blir del bättre balans mellan skyldigheter och rättigheter."

Även kammarrätten i Jönköping antyder principella invändningar mot alt de som mot sin vilja vårdas, får belala för vården. Under vistelse på kriminalvårdsanstalt behöver den intagne inle betala för vården. Om er­sättningen, som föreslås, reellt utgår av allmänna medel kan emellertid betalningsskyldighet knappast anses stötande.

Utbetalning av socialförsäkringsersåttningar

Kommunens möjlighet enligt 10 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän för­säkring (AFL) att uppbära folkpensionen för den som vistas på hem för vård eller boende föreslås upphävas av beredningen.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker beredning­ens förslag.

Socialstyrelsen säger bl.a. följande. "Möjligheten för kommunerna alt
uppbära patientens pension vid vistelse på hem för vård eller boende och
ur den tillgodogöra sig kostnaden för vården eller försöriningen, har an­
vänts av flera kommuner i landet. De pensionärer som känt till bestämmel­
sen har enligt information från institutionerna i allmänhet kringgått dessa
    27


 


bestämmelser genom atl noga se lill så att de inte varit inskrivna på en     Prop. 1986/87:129

institution under en hel månad. Enligt socialstyrelsens bedömning har

förhållandet att kommun kunnat tillgodogöra sig kostnader för vården på

ett hem för vård eller boende varit ett stort problem ur rättvisesynpunkt.

Därför anser socialstyrelsen det mycket tillfredsslällande med föreslagen

förändring."

RFHL instämmer med motiveringen. "Härigenom elimineras bl.a. det destruktiva systemet med manipulation med in- och utskrivningsdagar, som både klienter och institutioner sysslat med." Även ALRO hälsar med tillfredsställelse att beredningen föreslår att beslämmelserna enligt 10 kap. 3 § AFL med räll för kommunen all uppbära folkpension upphävs. De nuvarande bestämmelserna har ofta kringgåtts av pensionärerna mestadels i samförstånd med vederbörande institution. Inte heller har det varit bra ur rättvisesynpunkt att kommunerna kunnat tillgodogöra sig kostnaden för vård eller boende.

Övriga som tillstyrker förslagel är RFV, Malmö, Umeå och Västerås kommuner, RFHL, ALRO, försäkringsrätten för Södra Sverige och För­säkringskasseförbundet.

Förslaget om att socialnämnderna utan hinder av sekretessbestämmel­serna får ansöka hos försäkringskassan om att denna skall betala ut en missbrukares pension till t. ex. en kommun eller anhörig tillstyrks också av samtliga som har yttrat sig i frågan, dvs. RRV, RFV, Umeå kommun, socialstyrelsen, försäkringsrätten för Södra Sverige, ALRO, RFHL, För­säkringskasseförbundet och kammarrätten i Jönköping.

Socialstyrelsen säger dessutom följande. "I det förslag som socialbered­ningen lagt finns ingen återgång till den tidigare bestämmelsen alt kommu­nen genom framställning till försäkringskassan kunde få sjukpenningen för missbmkaren överförd till kommunen. Det finns enligl uppgift i belänkan­det inget hållbart argument för en återgång till det tidigare förfaringssättet. De flesta nämnder anser att det inle finns något sådant behov. Socialstyrel­sen har heller ingen anledning att föreslå någon annan lösning. De som kommer atl vägra betala kommer sannolikt att vara i minoritet."

Försäkringskasseförbundei anser dock atl slopandet av denna tidigare möjlighet alt kunna få sjukpenning och föräldrapenning för en missbmkare överförd till kommunen var mindre välbetänkt. Förbundet förordar därför att AFL kompletteras så att motsvarande bestämmelser som för pension också skall gälla beträffande sjukpenning och föräldrapenning.

Kostnader

Svenska kommunförbundet delar inle beredningens uppfattning att statsbi­draget till institutionsvården (fr.o.m. 1986 Statsbidraget till missbrukar­vård m. m.) ger så hög kostnadsläckning av kommunernas vårdkostnader alt det finns anledning alt justera statsbidragets storlek.

Göteborgs kommun skriver följande. "Då staten minskar bidragen inom
missbruksvården genom att inte göra någon uppräkning för löne- och
prisökningar anser förvaltningen alt de merintäkter som inflyter skall till­
godoräknas kommunerna."
                                                                                   28


 


Umeå kommun konstaterar följande. "För kommunerna innebär förslå- Prop. 1986/87:129 get att de totala kostnaderna för aktuella vårdlagare minskar. Detta till följd av avgiftsinkomsterna för kommunerna. Föreslagen avgift per dag kommer dock för Umeå kommuns del också alt innebära minskade in­komster i viss utsträckning eftersom avgiften vid kommunens inackorde­ringshem för närvarande är 60 kr. per dag."

29


 


Innehållsförteckning                                                     Prop. 1986/87:129

Sid.

Proposition ....................................................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................. ..... 1

Propositionens lagförslag.................................................. ..... 2

1   Förslag till lag om ändring i socialljänstlagen (1980:620)                 2

2   Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring .           3 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1987 ....                    5

 

1   Inledning.........................................................................       5

2   Allmän motivering........................................................... ..... 7

2.1 Gällande bestämmelser............................................. ..... 7

2.1.1     Avgiftsbestämmelsen i 34 § första slycket socialtjänstla­gen             7

2.1.2     Avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård...........       8

2.1.3     Rått att uppbära pension vid vistelse på institution och familjehem              ......................................................................... 8

2.2 Föredragandens överväganden   ............................. ..... 9

2.2.1     Den enskildes kostnadsansvar vid institutionsvård och vård i familjehem                                                                                9

2.2.2     Föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut ....   11

2.2.3     Möjlighet till avdrag på sjukpenning som ersättning för uppehälle                12

2.2.4     Rätten att uppbära folkpension som ersättning för uppe­hälle                       13

2.2.5     Möjlighet att lämna uppgifter för pensionsutbetalning tdl annan                   14

 

3   Ekonomiska konsekvenser   ........................................... ... 16

4   Upprättade lagförslag .................................................... ... 16

5   Specialmotivering   ......................................................... ... 17

 

5.1    Förslaget till lagom ändring i socialtjänstlagen (1980:620)   ,..  17

5.2    Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring                      17

 

6   Hemställan ..................................................................... ... 18

7   Beslut   ........................................................................... ... 18

Bilaga I Socialberedningens sammanfattning, utom såvitt avser re-habditeringspenning, av delbetänkande (Ds S 1984:17) Re­habiliteringspenning till missbmkare -vissa avgiftsfrågor ..     19

Bilaga 2 Socialberedningens lagförslag utom såvitt avser rehabilite­
ringspenning   ......................................................     22

Bilaga 3 Sammanställning, utom såvitt avser rehabiliteringspenning,
av remissyttranden över socialberedningens delbetänkande
Ds S 1984:17  ......................................................     25

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987                                                                                                         30