Regeringen föreslär riksdagen atl anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 19 mars 1987.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lennart Bodström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Statsmakternas styrning av universitet och högskolor har under de senasie tjugo åren blivit alltmer översiktlig. Fler beslut än tidigare fallas idag på lokal nivå. Parallellt härmed har den s. k. exiernfinansieringen vuxit i omfattning och belydelse. Vid sidan av anslagen för grundläggande utbildning, fakulletsanslagen och de anslag som ges av forskningsråden till olika forskningsprojekt mottar universitet och högskolor allt siörre belopp från finansiärer, som är "utomstående" i förhållande lill högskolesektorn. Statliga myndigheter inom snart sagt alla samhällssektorer liksom kommuner och enskilda företag satsar idag avsevärda summor på uppdragsforskning, uppdragsutbildning och utrustning.

Decentraliseringen i förening med den växande graden av externfinansiering reser frågan om hur styrelserna för universitet och högskolor bör vara sammansatta för atl rält fylla sin uppgift. Styrelserna skall ta ansvar för verksamhelen som helhet och på längre sikt så att kvaliteten låter sig försvaras internationellt, så all utbildning och forskning har rimlig omfattning och så all verksamhelen är räll organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Med tanke på uppgiftens svårighetsgrad och dess stora samhälleliga betydelse samt det ökade ansvar som styrelserna avses axla i framliden föreslås, atl styrelserna blir mindre för att kunna arbeta effektivt och smidigt och att de ges en majoritet av företrädare för allmänna intressen. Som led i denna strävan bör man göra en klar åtskillnad mellan behandlingen av frågor av mer övergripande karaktär och rent akademiska ärenden.

I propositionen föreslås att medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser skall anslås direkt lill varje universitet och högskola. I och

1 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 127

I styrelsen för högskoleenhet skall ingå

1. företrädare för allmänna intressen och

2. företrädare för verksamheten inom styrelsens verksamhetsområde

Företrädare för de anstäUda och de studerande inom styrelsens verksamhetsområde har rätt att ingå 1 styrelsen.

Företrädarna för aUmänna intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet ledamöter.

Tredje stycket gäller ej styrelsen för högskoleenheten inom Jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Föreskrifter om den närmare sammansättningen av denna styrelse meddelas av regeringen.

Regeringen kan föreskriva att 1 styrelse för högskoleenhet i Stockholm för konstnärlig utbildning skall ingå företrädare för yrkeslivet. I sådana fall gäller ej Iredje styckel.

' Senaste lydelse av 31 § 1984: 13, Senaste lydelse 1978:494.

I styrelsen för en högskoleenhet skall ingå

1. sex företrädare för allmänna intressen och

2. högskoleenhetens rektor

Tre Jöreträdare för de anställda och en företrädare för de studerande inom styrelsens verksamhetsområde har rätt att ingå 1 styrelsen.

Regeringen utser styrelsens ordförande.

Första och andra styckena gäller inle siyrelsen för Sveriges lant-bruksuniversilel. Föreskrifter om denna styrelses sammansättning meddelas av regeringen.

Regeringen får föreskriva alt styrelsen för en högskoleenhet för konstnärlig utbildning skall ha annan sammansättning än som anges ijörsta och andra styckena.

-''' Prop. 1986/87:127

För forskarutbildningen och forskningen vid högskolan inom ulbild-ningsdepariemeniets verksamhetsområde skall finnas fakulletsnämnder och sektionsnämnder om ej annal följer av 24 a och 25 §§.

Fakultetsnämnds verksamhet Fakultelsnämnds verksamhet
skall avse ett särskilt vetenskaps- skall avse etl särskilt vetenskaps
område (fakultet) / en högskolere- område (fakultet) vid en eller fiera
gion. Sektionsnämnds verksamhel högskoleenheter. Sektionsnämnds
skall avse en del av en fakultet (sek- verksamhel skall avse en del av en
tion) i en högskoleregion. fakultet (sektion) vid en eUer fiera

högskoleenheter.

För två eller fiera fakulteter får finnas en gemensam fakultelsnämnd. För två eller flera sektioner får finnas en gemensam sektionsnämnd. Fakultelsnämnd och sektionsnämnd skall inom sill verksamhetsområde

1. planera forskarutbildningen,

2. handlägga övriga frågor om vad forskarutbildningen skall innehålla och om hur forskarutbildningen skall organiseras samt

3. handlägga vissa frågor om planering av forskningen.

För sådan forskning och forskarutbildning som ej avser elt särskilt vetenskapsområde får finnas andra organ än fakultetsnämnder och sektionsnämnder. Föreskrifter om dessa andra organ meddelas av regeringen eller myndighel som regeringen utser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

' Senasie lydelse 1984:13.

Utbildningsdepartementet Prop. 1986/87; 127

Uldrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1987

Närvarande; statsministern Carisson, ordförande och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist.

Föredragande; statsrådet Bodslröm

Proposition om fortsatt decentralisering inom högskolan

1 Bakgrund

Högskolereformen 1977

Högskolereformen innebar bl.a. en omfattande decentralisering av verksamhetsansvaret. De viktigaste förändringarna härvidlag gällde ekonomin. De nya s. k. ramanslagen innebar att den tidigare cenlrala detaljstyrningen av tilldelade medel ersattes av en lokal frihet atl inom högskolan få besluta om hur tilldelade medel bäst utnyttjades.

Före högskolereformen 1977 fördelades statsanslagen förutom på universiteten även på etl fiertal fristående högskolor. Universiteisanslagen för grundutbildning och forskning var uppdelade på olika fakultelsområden och för vari och ett av dessa på avlöning av lärarpersonal resp. pä övriga driftskostnader. I regleringsbrev angav regeringen vilka institutioner som skulle finnas och de högre tjänsternas fördelning på sektioner och ämnesområden. Kostnadsramar angavs för olika typer av kurser. Härutöver svarade det dåvarande universitelskanslersämbelet (UKÄ) för en omfallande medelsfördelning för kurser inom de filosofiska fakulteterna.

Genom högskolereformen förenklades medelsfördelningen. I motsats till tidigare fick hela högskolan etl enhetligt anslagssystem. Uppdelningen av anslagen på lärarlöner resp. driftskostnader ersattes av olika anslag för grundutbildning resp. forskning och forskarutbildning. Varje universitet och högskola fick separata anslagsposter svarande mot de yrkesutbild-ningssektorer resp. fakultelsområden som förekom vid högskoleenheten. För lokala och individuella linjer samt enstaka kurser skapades ett särskilt anslag, del s. k. LlE-anslaget. Sammantaget minskade antalet anslag och anslagsposter. Många av de regler som var förknippade med det äldre anslagssyslemel upphävdes. Varje universitet och högskola fick en siörre frihet alt avgöra hur tilldelade medel skulle användas.

Före högskolereformen tillämpades skilda principer för anslag till olika högskoleutbildningar. Genom högskolereformen blev anslagssyslemel lättare atl överblicka. Universitets- och högskoleämbetets (UHA;s) ansvar

för fördelning av anslag på olika högskoleutbildningar m.m. upphörde Prop. 1986/87:127 nästan hell fr. o. m. läsåret 1977/78. medan regionstyrelserna gavs ansvaret för fördelning av LIE-anslagei.

Tillsammans med regionstyrelserna fick universiteten och högskolorna hela ansvaret för utvecklingen av lokala linjer och enstaka kurser. Genom de nya sektors- och fakulletsanslagen överläts ansvaret lill högskoleenheterna för fördelning av medel på undervisning, forskning saml gemensam administration och service liksom ansvaret för insliluiionsindelningen. Möjligheterna inom högskoleenheterna alt inrätta och tillsälia olika tjänster ökade samtidigt. Utöver att de nya utbildningsplanerna för flertalet av högskolans linjer innebar en minskad central styrning av utbildningens innehåll gav del nya anslagssyslemel de enskilda högskoleenheterna etl ökal infiytande på resursanvändningen och verksamhetens utformning.

Styrningen av högskolans verksamhet

Efler högskolereformen styr riksdagen verksamhelen inom högskolan främst genom högskolelagen och de årliga besluten om storleken på olika högskoleanslag. Härtill kommer beslut om att inrätta, lokalisera och årligen ange antalet nybörjarplatser för de allmänna utbildningslinjerna, och för forskningens del beslut om inrättandet av ordinarie professurer. Vidare styrs verksamhelen genom högskoleförordningen och andra förordningar som regeringen utfärdar.

Sällel alt fastställa grunddragen lämnar universitet och högskolor en stor lokal frihet för verksamhetens genomförande. Genom högskoleförordningen och lokala beslut om den interna organisationen fördelas ansvaret på skilda högskoleorgan och befattningshavare. Enligl högskolelagen 17 § skall högskolestyrelsen ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för alt enhetens uppgifter fullgörs. Högskolestyrelsens åligganden är emellertid enligt högskoleförordningen 10 kap. koncentrerade till olika övergripande frågor, medan rektorsämbetet enligl II kap. svarar för löpande administrativa frågor.

Utbildning och forskning finansieras inle bara genom de direkta högskoleanslagen, ulan även lill en stor del genom anslag via forskningsråd och seklorsorgan samt genom olika former av externa uppdrag. Budgetåret 1984/85 svarade de direkta högskoleanslagen för 73 procent av högskolans finansiering, anslagen från forskningsråd för 9 procent och övriga statliga uppdragsgivare för 10 procent. Övriga finansiärer svarade för resterande 8 procent. Den s. k. externfinansieringen, dvs. finansieringen vid sidan av de direkta statliga anslagen, avser främst forskning och utvecklingsarbete, men åven grundutbildning finansieras i viss omfattning genom uppdrag. Ansvar för all anställd personal, liksom för användningen av utrustning och lokaler, åvilar i sista hand högskolestyrelsen.

Regionstyrelserna

I belänkandet (SOU 1973:2, s. 339) Högskolan föreslog 1968 års utbildningsutredning (U 68) beträffande lokalisering av högskoleutbildningen, all

varie styrelse för universitet eller högskola skulle vara ansvarig inte bara Prop. 1986/87; 127 för utbildningen vid sin högskola på sin ort (i vissa fall på två orter) utan även för den decentraliserade högskoleutbildningen inom hela länet (i nägra fall flera län). Dessa områden benämndes högskoleområden.

Därutöver föreslog U 68 sex ulbildningsregioner. Dessa avgränsades i huvudsak utifrån respektive universitets rekryteringsområde. Syftet var all man vid planeringen skulle eftersträva atl ge varie region ett så fullständigt utbud av olika högskoleutbildningar som möjligt, U 68 avvisade emellertid samtidigt tanken på en för varje region gemensam planerings- och ledningsorganisation, med hänvisning till au antalet beslutsnivåer borde begränsas. Inom varie region borde del emellertid finnas eil organ för samråd mellan företrädare för all högskoleutbildning i regionen.

U 68 poängterade högskolestyrelsens ansvar för den samlade verksamheten vid universitet och högskolor och förordade att styrelsen skulle ha en stark ställning när det gällde den övergripande planeringen av framför alll grundutbildningen. För att garantera en effekliv siyrelse föreslogs som riktpunkt en styrelse med elva ledamöler. varav sex skulle förelräda all-mänintressen.

Efter remissbehandlingen av U 68:s huvudbetänkande tillsattes den parlamentariskt sammansatta s. k. U 68-beredningen. Beredningen förordade att regionala styrelser skulle upprättas för var och en av de sex högskoleregionerna. Tanken var all den regionala utbildningsplaneringen skulle fä ökad tyngd och en bättre samordning kunna nås mellan den statliga och den kommunala högskoleutbildningen. En huvuduppgift för regionstyrelserna föreslogs vara planeringen av det samlade utbudet av lokala linjer och enstaka kurser inom regionen. Som en konsekvens av förslaget om särskilda regionstyrelser föreslog beredningen, all allmänfö-relrädarna skulle vara i majoritet i dessa men i minoritet i högskolestyrelserna.

1 propositionen 1975:9 (UbU 17 rskr, 179) om reformering av högskoleutbildningen m. m. angavs tre huvudområden för regionstyrelsernas arbete:

1. Samordnad planering i fråga om den grundläggande högskoleutbildningens utveckling och utbyggnad inom regionen med sikte på ett allsidigt utbildningsutbud och etl effektivt utnyttjande av resurserna. Beträffande lokala och individuella utbildningslinjer och enstaka kurser skulle regionstyrelserna svara för den slutliga medelsfördelningen på läroanstalter.

2. Regionstyrelserna skulle ha del sammanhållande ansvaret för anknytningen mellan enheter med och enheter ulan fast forskningsresurs. Särskilda medel anslogs härför,

3. Regionstyrelserna skulle svara för sådana organisations- och förvaltningsfrågor, som berörde i första hand två eller flera statliga högskoleenheter.

För atl fullgöra sina olika uppgifter skulle regionstyrelserna varie år
yttra sig över högskoleenheternas anslagsframställningar. Vid övervägan
dena om regionstyrelsernas sammansättning angavs alt sammansättningen
skulle tillgodose en anknytning till samhällsplaneringen i slort och all 7

t2 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 127

företrädare för samhälls- och yrkeslivet borde ha etl avgörande inflytande i Prop. 1986/87; 127 regionstyrelserna.

1 högskoleförordningen 4 kap. 3 och 5 §§ ålades regionstyrelserna tillsynen av enstaka kurser utanför högskoleorterna och utbildning som låg utanför den anordnande högskolans normala verksamhetsområde. Enligl högskoleförordningen 16 kap. 2 § är högskoleregionerna även regioner för högskolans datorcentraler med regionslyrelserna som tillsynsmyndighet.

Proposirionen 1980/81:107 (UbU;38, rskr. 395) om den statliga skolad-minislrationen innebar bl. a. att till varie högskoleregion och universitet (i Stockholm högskolan för lärarutbildning i Stockholm) knöts en fortbildningsavdelning för lärarfortbildning och en särskild fortbildningsnämnd. Nämndens ej obligatoriska ledamöter utses av regionstyrelsen och medlen för lärarfortbildningen fördelas på högskoleenheter av regionstyrelsen efter nämndens förslag.

Regionstyrelsernas årliga - och mest uppmärksammade - arbetsuppgifter är dels yttrandena till UHÄ över högskolornas anslagsframställningar, dels fördelningen av anslaget D 13. Lokala och individuella linjer och enstaka kurser - det s. k. LlE-anslaget. Härutöver har regionslyrelserna även ansvaret för fördelning av medel för forskningsanknytning, utveckling och försöksvis drift av överbryggande kurser och påbyggnadsutbildning samt medel för högskolelektorers forskning. En översikt över de medel som regionstyrelserna disponerar budgetåret 1986/87 framgår av tabell 1. Totalt fördelade regionstyrelserna ca 460 milj. kr. för detta budgetår. Anslagens fördelning på högskoleenheter framgär av tabell 2.

Såväl regionslyrelsernas huvudfunktion som rekryteringen av ledamöter lill styrelserna har betonat den regionala utvecklingsaspekten. Den har omfattat dels utarbetande av långsikliga förslag för regionens hela utbildningsutbud, dels den konkreta fördelningen av LIE-medel. Delta har lett till program för utveckling av utbildningsutbudet i regionen inklusive frågor rörande högskoleenheternas profil, kompetens och samarbete med det omgivande samhället.

Regionstyrelserna har aktivt bidragit till att samarbete kommit till stånd mellan olika högskolor rörande nya linjer och kurser samt lill alt kurser kunnat förläggas utanför högskoleorterna. Exempel härpå är regionstyrelsens i Lund/Malmö medverkan vid utbyggnaden i Halmstad och i Blekinge, regionstyrelsens i Göteborg medverkan vid utbyggnaden i Skövde, regionstyrelsens i Slockholm stöd till högskoleutbildning på Gotland och Södertörn, regionsiyrelsens i Uppsala insatser för högskoleutbildning i Bergslagen samt regionsiyrelsens i Umeå insatser för utvecklingen av utbildning i Gällivare och Kiruna.

Av tabell 3 framgär registrerade studerande pä enstaka kurser höstterminen 1985 fördelade på ämnesområden.

Tabell 1 Anslag som disponeras av regionstyrelserna budgetåret 1986/87 (tkr.) ProD 1986/87" P7

Källa i huvudsak regleringsbrev, reservationer ej medräknade.

Region	.Anslag
	D2	D 13'	D7-	Dll	D15	D28
Slockholm	1920	96000	415	6298	2387	644
Uppsala	1997	84 736	415	8021	2623	1287
Linköping	1300	18926	295	4 250	1562	271
Lund/Malmö	2044	71270	415	7 332	2 665	1287
Göleborji	2005	80733	415	6 845	2119	745
Umeå	2225	44678	415	4621	2108	745
Övrigt	1 498'	832-'
Summa 1986/87	12989	397175	2370	37367	13464	4 979
Summa 1987/88
(förslag)	13127	398 579'	—	38 243	14 538	6100

Anslag

D 2 Regionslyrelserna för högskolan (förvaltning och lokaler).

D 13 Lokala och individuella linjer och enstaka kurser (exkl. anslagspost Till regeringens disposition). Det s. k. LIE-anslagel.

D 7 Utveckling och försöksdrifl av överbryggande kurser och påbyggnadsutbildning (del av anslaget D 7). Vidare fördelar UHÄ 1986/87 860000 kr. direki lill överbryggande kurser för sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

D 11 Utbildning för undervisningsyrken, här endast personalutbildning för skolväsendets behov.

D 15 Forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning m.m. (del av anslaget D 15).

D 28 Vissa särskilda utgifter för forskningsändamål; medel för högskolelektorernas forskning (endast en liten del av anslaget går via regionslyrelserna lill högskoleenhet utan fasl forskningsorganisation). Medel för högskolelektorernas forskning föreslås fr. o. m. 1987/88 ingå i fakulletsanslagen.

' Efler avdrag för av riksdagen beslutad besparing 1986/87 och statsbidraget lill

Stockholms musikpedagogiska inslilul,

• Medel fördelade på regionstyrelserna av UHÄ 1986/87 medan medlen 1987/88

föreslås ingå i anslaget D 13.

' Lokaler ofördelal,

■* Till Uppsala högskoleregion för långdislansulbildning, inkl, bidrag lill Hermods.

' Den lilla ökningen av anslagssumman beror på all medel överförts lill seklorsan-

slagen, dä lokala linjer förvandlats till allmänna ulbildningslinjer.

VJniversilelel i Slockholm	87 246
Tekniska högskolan i Stockholm	4 952
Karolinska inslilulel	483
Högskolan för lärarutbildning i Stockholm	2 006
Danshögskolan	118
Dramatiska inslilulel	1509
Grafiska inslilulel och IHR	0
Konstfackskolan	150
Konsthögskolan	97
Musikdramatiska högskolan	25
Musikhögskolan	125
Teaterhögskolan	103
Universilelel i Uppsala	58510
Högskolan i Eskilsluna/Väslerås	6 282
Högskolan i Falun/Borlänge	5 111
Högskolan i Gävle/Sandviken	3 302
Högskolan i Örebro	10 757
Universitetet i Linköping	14 269
Högskolan i Jönköping	4 141
Universilelel i Lund	48415
Högskolan i Halmstad	4062
Högskolan i Kalmar	6428
Högskolan i Kristianstad	2444
Högskolan i Växjö	8 638
Högskoleutbildning i Blekinge	1017
Universilelel i Göteborg	53 594
Chalmers tekniska högskola	3977
Högskolan i Borås	5625
Högskolan i Karlstad	11.564
Högskolan i Skövde	4 997
Universitetet i Umeå	31588
Högskolan i Luleå	3 180
Högskolan i Sundsvall/Härnösand	5 300
Högskolan i Östersund	3 131
Landstingskommunal högskoleutbildning
(statsbidrag)	4653
Övriga utbildningar	2 266
Stöd- och innovalionsätgärder	696
Övrigt (kurskataloger m.m.)	947

SUMMA			401 701
Tabell 3 Registrerade ämnesområden	studerande	på	enstaka kurser höstterminen 1985 fördelade		pä
Ämnesområden			Anlal	Procenl

Humaniora (exkl. språk) saml
rdBgionskunskap	8463
Språk	11328	19
BHeendevetenskap	7450
Estetiska ämnen inkl, konstvelenskap.
dramatik och musikvetenskap	2833	5
Förelagsekonomi, planering,
administration	6834	12
Samhällsvetenskap, information.
juridik, ADB	12 142	21
Matematik, numerisk analys	1897	3
Nalurvelenskap, lantbruk	2814	5
Tekmk	1828	3
Medicin, hälso- och sjukvård	2299	4

2 Mina överväganden Prop. 1986/87:127

Kraven på högskolestyrelserna

Högskolereformen är 1977 innebar etl ökat lokall ansvar för verksamheten vid universitet och högskolor. 1 den nyligen framlagda budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 12, s. 210) föreslås all högskoleenheternas ansvar för den egna verksamhelen på sikt bör kunna utökas ytterligare, bl. a. genom atl högskoleenheterna får siörre befogenheter all flytta nybörjarplatser och motsvarande resurser mellan snarlika utbildningar inom ramen för riksdagens beslut om treåriga budgetramar och riktpunkter för antalet nybörjarplatser. Vidare föreslås där atl högskoleenheterna på sikt bör få etl ökal ansvar för anskaffningen av utrustning och för sin lokalförsörjning. Sammanlaget kommer dessa förändringar att öka högskolestyrelsernas ansvar för verksamhelen vid den egna högskolan.

Den stora andelen verksamhel som är finansierad vid sidan av de direkta statliga anslagen ökar kraven på högskoleenheternas förmåga att överblicka och planera hela sin ekonomi så atl i sista hand högskolestyrelserna kan fatta nödvändiga beslut om verksamhetens omfattning och inriktning. Till grund för sådana beslut måste ligga olika slag av uppföljningar av verksamheten, såväl i ekonomiska termer som vad avser verksamhetens omfattning, kvalitet och resultat. Jag avser att i senare sammanhang återkomma till behovet av uppföljning.

Under senare år har de växande kraven på högskolan från olika håll i samhället allt oftare ställt universitet och högskolor, och då i sista hand högskolestyrelserna, inför uppgiften atl fatta beslut i svåra prioriteringsfrågor. Sådana situationer kan förväntas bli ännu vanligare i framtiden. Erfarenheten har visat atl det ofta är svårt för högskolestyrelserna alt falla beslut i sådana frågor, sannolikt beroende på att majoriteten av styrelsernas ledamöter representerar verksamheten och att således de själva, eller deras kollegor, är direkt berörda.

Högskolestyrelserna skall ta ansvar för verksamhelen som helhet och på längre sikt så all kvaliteten låter sig försvaras internalionelll, så atl utbildning och forskning har rimlig omfattning och så all verksamheten är lämpligt organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Styrelsernas sammansättning måste anpassas till dessa krav. Strävan mås-le vara att bibehålla en hög kvalitet och vitalitet inom hela högskoleorganisationen.

Högskolans administration

Under de senaste åren har högskolans administration uppmärksammats
genom olika undersökningar. Jan-Erik Lane har utifrån statistiska central
byråns tjänslemannastatistik pekat på en ökad andel teknisk och administ
rativ personal. Statskontoret har utifrån en studie av högskolornas medels
förbrukning hävdat alt de administrativa kostnaderna inle är högre inom
högskolan än inom annan statlig verksamhet. I andra sammanhang har
däremot högskolans administration påslålls vara alltför omfallande. Del
har därvid hävdals atl högskoleadminislralionen tar tid och resurser från 11

högskolans egenlliga verksamhet och att högskolans verksamhet försvåras Prop. 1986/87; 127 eller hindras av elt alltför omfattande regelsystem.

Högskolan är numera en stor organisation med väsentligt flera studerande och anställda än för nägra årtionden sedan. Samtidigt har högskolan kommil atl förfoga över stora resurser även i form av lokaler och utrustning. Denna utveckling har hell naturligt medfört en utökning även av högskolans administration.

Utbildning och forskning i olika former är syftet med högskolans verksamhet. En ständig strävan måste vara att nå bästa möjliga kvalitet i verksamhelen med bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser. Del är inle möjligt all fastlägga hur omfattande administration som behövs för atl nå dessa mål. I vissa fall kan en decentralisering till lärare och forskare vara en rationell lösning som bidrar till minskat behov av administratörer. I andra situationer kan en utökning av den administrativa personalen - liksom av skrivpersonal eller teknisk personal - medföra att lärare och forskare får mera lid över för sina huvuduppgifter, vilket ökar effektiviteten.

Del är därför inle möjligt all utifrån översiktliga uppgifter om personalutvecklingen dra några slutsatser om en ökad eller minskad effektivitet inom högskolan. Inte heller jämförelser av administrationskostnader tycks kunna ligga lill grund för säkra slutsatser om en godtagbar effektivitet har uppnåtts. Detta utesluter emellertid inte all jämförande studier mellan olika delar av högskolan kan ge fingervisningar om var administrationskostnaderna är högre än normalt.

Riksdag och regering ger bl. a. genom lagar och förordningar förutsättningarna för högskolans verksamhel, vilket bl.a. påverkar omfattningen av högskolans administration. Varje högskoleenhet svarar emellertid för utformningen av de egna administrativa rutinerna. Det är därför inom varje universitet och högskola som den slutliga avvägningen måste göras rörande uppläggning och omfattning av olika administrativa rutiner utifrån de nyssnämnda kraven på bästa möjliga kvalitet och resursutnyttjande i verksamheten.

För att uppnå den eftersträvade effektiviteten i verksamheten torde det ofta vara bäst all låta lärare och forskare i huvudsak ägna sig åt utbildning och forskning medan kvalificerade medhjälpare lar hand om bibliotek, verkstäder och administration. En sådan arbetsfördelning förutsätter ett ömsesidigt förtroende mellan olika personalkategorier och respekt för varandras yrkeskvalifikationer.

Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser

Utbildningsfrågornas betydelse i den regionala utvecklingen har alltmer uppmärksammats. Somjag redan inledningsvis har berört har regionslyrelserna sedan sin tillkomst kommit att stå i centrum av debatten om högskolan och ofta utpekats som exempel på sådana inslag i dess förvaltning som bör slopas. Del finns därför skäl all här närmare gå in på regionslyrelsernas arbetsuppgifter.

Som tidigare har nämnts är det i första hand regionstyrelsernas uppgift 12

atl fördela anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser Prop. 1986/87:127 som starkt har kritiserats. Framför alll från universiteten och de siörre högskolorna har det ofta framhållits alt de s, k. LIE-medlens "omväg" via regionslyrelserna fördröjer och försvårar högskoleenheternas egen planering och budgelering. Del har därför ofta föreslagits alt anslagen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör fördelas direki till olika högskoleenheter av riksdagen.

Mol delta kan anföras all regionslyrelserna genom sin sammansättning och genom att de har stått mera fria från olika lokala intressen har haft goda förutsättningar att utveckla både de lokala linjerna och utbudet av enstaka kurser i enlighet med högskolereformens intentioner. Regionstyrelserna har utan tvekan verksamt bidragit lill det tidigare nämnda stora utbud som numera finns av såväl kurser utanför högskoleeorlerna (s.k. decentraliserade kurser) som kurser för studerande som bor på andra orter än kursorten (s. k. distanskurser). Samtidigt har den oklara ansvarsfördelningen mellan regionslyrelserna och högskoleenhelerna när del gäller utbudet av enstaka kurser varit påfallande. Nedläggningen av olika kurser har med rätt eller orätt ofta föranlett kritik av regionslyrelserna, medan nya kurser eller andra förbättringar mera sällan har uppmärksammats.

Myckel av diskussionen om regionstyrelsernas fördelning av medel för enstaka kurser kan föras tillbaka lill den grundläggande frågan om konstruktionen av anslaget för enstaka kurser. Enligl högskoleförordningen 4 kap I § skall enstaka kurser inom grundläggande högskoleutbildning tillgodose sådana behov av fortbildning eller vidareutbildning och sådana andra behov av eller önskemål om utbildning som inte motsvaras av linjer. Vidare skall enstaka kurser kunna tillgodose behov av kompletterande utbildning för studerande som önskar övergå lill forskarutbildning. Detta innebär att anslaget för enstaka kurser skall räcka för kurser av vilt skilda slag och för utbildning av olika kategorier av studerande utan alt riksdag och regering har givit några närmare anvisningar om hur de tilldelade medlen skall fördelas. De medel som avsätts för enstaka kurser skall således användas för såväl s. k. ämneskurser inom de förutvarande filosofiska fakulteternas ämnesområden som mer eller mindre starkt yrkesinriktade kurser inom vård, teknik, administration etc. I den utsträckning som inle regionstyrelserna har givit anvisningar om tilldelade medels fördelning på olika ämnesinriktningar och kurstyper har högskoleenheterna själva gjort fördelningen.

En slor del av de enstaka kurserna har för närvarande - som tillträdes-
utredningen nyligen visat i sitt belänkande (SOU 1985:57) Tillträde till
högskolan - så få sökande att alla sökande kan beredas plats. Mänga
sådana kurser har t. o. m. ett slort antal outnyttjade kursplatser. Samtidigt
förekommer det kurser med elt mycket stort antal sökande, vilket medför
alt endasi en mindre del av de sökande till dessa kan antas. Del är därför
nödvändigt med en fortlöpande omprövning av kursutbudet bl.a. med
utgångspunkt i efterfrågan från de studerandes sida. I detta sammanhang
måste samtidigt beaktas all kurser med ett fåtal studerande kan vara
väsentliga för alt inom landet upprätthålla kompetensen inom olika ämnes
områden eller för atl säkerställa rekryteringen till forskarutbildningen 13

inom dessa. Elt ökat samarbete mellan olika högskoleenheter är därför Prop. 1986/87; 127 angeläget för alt tillgodose skilda krav på elt regelbundet utbud av kurser åven inom ämnesområden med fä studerande.

Regionindelningen

Vid tillkomsten av nuvarande regionindelning förutsattes all varje region skulle beslå av en naturlig krets av elt universitet och en eller flera högskoleenheter som samarbetade sinsemellan. Gränsdragningen mellan de olika regionerna är emellertid inle självklar. Gränserna för samtliga regioner kan i etl eller annat avseende ifrågasättas. Exempelvis omfattar Linköpings högskoleregion endast två högskoleenheter och tvä län med inbördes svagt samband medan Stockholms högskoleregion omfattar tolv högskoleenheter i Stockholm - alla mer eller mindre riksrekryierande -samtidigt som regionen förutom Stockholms län även omfattar Gotlands län. Vidare ulgör Stockholms högskoleregion tillsammans med den tätast befolkade delen av Uppsala högskoleregion sammantagna snarast en region ur arbetsmarknads- och näringslivssynpunkl.

I flera fall har det också visat sig att samarbete kring bestämda projekt eller problem måste ske över regiongränserna. Ett exempel är stödet till Bergslagen, som berör delar av både Uppsala och Göteborgs högskoleregioner samtidigt som det är angeläget att även tekniska högskolan i Stockholm medverkar vid teknisk utbildning i Bergslagen,

Regionslyrelserna har i många fall samarbetat för all möjliggöra utbildning, som är av intresse utanför den egna regionen. Olradilionella lösningar har också fått tillgripas för att förlägga högskoleutbildning till de län som saknar egen högskola, nämligen Blekinge och Gotlands län.

Varie regionstyrelse har varit hänvisad lill att ta regionalpolitiska hänsyn inom den egna regionen med de resurser som riksdag och regering har ställt till förfogande för respektive region. Vid högskolereformen 1977 fanns stora skillnader mellan regionerna i fråga om sedan tidigare befintliga utbildningsresurser. Under de gångna åren har vid upprepade tillfällen diskuterats hur en utjämning mellan regionerna skulle kunna göras. En jämförelse mellan LIE-anslagels fördelning budgetåren 1977/78 och

Tabell 4 Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser fördelat på högskoleregioner.

Region Andel av anslaget för lokala och individuella linjer

och enstaka kurser (procenl)

1977/78 1986/87

1986/87 visar emellertid atl den procentuella fördelningen mellan regioner- Prop. 1986/87; 127 na endasi i ringa grad har ändrats av riksdag och regering under perioden, se tabell 4.

Den fortsatta utvecklingen av högskolans anslags- och styrsystem

De förslag rörande högskolans organisation somjag kommer atl redovisa i det följande bör följas av en period av ekonomiadministralivi utvecklingsarbete både pä lokal nivå och centralt. Därvid är det enligt min mening särskilt tre synpunkter som bör vara vägledande.

För del första och övergripande bör strävan vara atl positivt förändra relationen mellan den tid som lärare och forskare ägnar ål all skriva, läsa, undervisa, experimentera och bearbeta material å ena sidan och den lid som åtgår för skilda former av kringverksamhel å den andra. Mängden irrelevant pappersexercis och onödigt sammanlrädande bör kunna fås all avsevärt minska. Styr- och anslagssyslemel som helhet bör kontinuerligt ses över från denna synpunkl. Generellt finns del skäl alt räkna med en växande vilja och förmåga bland forskare, lärare och studerande att själva la ansvar för sill arbete och verksamhetens utveckling på längre sikt.

För det andra - och som led häri - bör strävan vara att långsiktigt och kontinuerligt stärka även den tekniska och administrativa personalens yrkeskunnande. Forskning och högre utbildning blir med åren alltmer sofistikerade som verksamheter betraktade. Det kräver etl växande personellt stöd av skilda slag - inte bara i form av ingenjörer, mekaniker, laboratorieassistenter och bibliotekarier ulan även i form av ekonomiad-minislrativ expertis. Också i det senare fallet är de växande kraven en fråga om kvalitet. Högskolans förvaltning måste kunna hantera det med nödvändighet alltmer komplicerade fiödet av anslag och bestämmelser, som utgör förutsättningen för etl konkurrenskraftigt vardagsarbete i lärosalar, laboratorier och bibliotek. Såväl högskolans egna anställda som dess styrelse och överordnade myndigheter måste översiktligt kunna bedöma den samlade innebörden av all disponera resurserna på skilda säll. "Byråkratin" låter sig inte avskaffas. Att tro någol sådant vore att hänge sig ål illusioner. Därmed inte sagt all del vore fel att ställa ökade krav på densamma. Enligl min mening bör det gå all avsevärt förbättlra del slöd, som "byråkratin" ger de ytterst ansvariga - forskare och lärare i deras yrkesarbete å ena sidan och de förtroendevalda på skilda nivåer i deras styrelsearbete å den andra.

För det tredje och slutligen bör strävan vara atl långsiktigt utveckla och
upprätthålla en balans mellan utbildning och forskning på egel program
ansvar å ena sidan och skilda former av utifrån kommande uppdrag å den
andra. Finansieringen av högskolans verksamhet kommer ur många olika
källor. Del skaparen samordningsproblem på institutions- och högskoleni
vå. Vad som skall samordnas är inläkler och styrsignaler av i princip tre
olika slag; reguljära anslag inom ramen för ulbildningsdepariementels hu
vudtitel, långsikliga och permanenta satsningar inom ramen för andra
departements huvudtitlar saml kortsiktiga uppdragsinkomster från myn
digheter, kommuner och företag. Ansvaret för att forskning och utbildning 15

3 Förslag

I regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande år 1986 framhöll slatsmi-nisiern bl. a. atl den gemensamma sektorn är en viktig grund för välfärdspolitiken. Han förutskickade åtgärder för all höja effektivitet och produktivitet i den offentliga verksamheten och alt förslag skulle framläggas för atl motarbeta byråkrati i dålig mening och för atl främja service och effektivitet.

I regeringens fortsatta arbete har särskilt förenklingar inom ulbildningsdepariementels, civildepartementets och bosladsdeparlementels områden prioriterats. I linje härmed har under del senaste året inom utbildningsdepartementet pågått en översyn av högskolans administration. Överläggningar har fortlöpande skett med företrädare för olika berörda organ och organisationer. 1 budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 210) har jag nyligen redovisat förslag till vissa förändringar av högskolans anslagssystem. 1 det följande redovisar jag förslag till förenklingar av högskolans administrativa system. Ytterligare förslag lill förändringar inom dessa områden räknar jag med alt kunna redovisa i budgetpropositionen 1988.

Till konsekvenserna för UHÄ;s del av de förslag som här har redovisats avser jag att återkomma i budgetpropositionen 1988.

3.1 Ansvaret för lokala och indivi(Juella linjer samt enstaka kurser

Mitt förslag: Medel från anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör fr. o. m. budgetåret 1988/89 anvisas direkt till berörda högskoleenheter. Högskolestyrelsen skall därvid ansvara för all statlig högskoleutbildning inom det eller de län där högskolan är lokaliserad.

skolestyrelsen bör även svara för de prioriteringar som är förknippade med Prop. 1986/87; 127 fördelningen av medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser.

Skälen för mitt förslag: Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser föreslås för budgelårel 1987/88 uppgå lill drygl 400 milj. kr. Delta anslag finansierar utbildning för drygl 50000 studerande läsåret 1985/86, dvs. bortåt 40 procent av högskolans studerande i individer räknat och ca 30 procenl av de studerande räknat i antalet årssludieplaiser.

1 enlighet med förslaget ovan om ett ökal ansvar för högskolestyrelserna för verksamhetens omfattning och inriktning är det rimligt att medlen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser fr. o. m. budgetåret 1988/89 fördelas direkt till resp. högskoleenhet inom ramen för anslagen för grundläggande högskoleutbildning. Medel för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser bör utgöra elt egel anslag.

Huvudprincipen bör vara alt varie högskoleenhet erhåller medel för de kurser som ges vid denna och på andra orter inom del län där högskolan är belägen. För högskolan i Eskilstuna/Västerås bör delta innebära etl ansvar för utbildning såväl i Södermanlands som Västmanlands län. Samtidigt gäller all alla högskoleenheter även fortsållningsvis skall vara riksrekryierande.

För ett effektivt utnyttjande av högskolans samlade resurser och för au hälla hög kvalitet i utbildningen är det viktigt att olika högskoleenheter även i fortsättningen samarbetar kring olika kurser. Som elt alternativ lill alt bygga upp kompetens inom nya områden skall varie högskoleenhet i första hand pröva all ge kurser i samarbete med andra högskoleenheter och därvid mot ersättning utnyttja dessas personal och övriga resurser. Samverkan av detta slag mellan olika högskoleenheter bör kunna ske inte bara mellan närbelägna högskoleenheter ulan mellan alla högskoleenheter i hela landet. Universiteten och övriga siörre högskoleenheter bör således regelbundet medverka lill all kurser anordnas även utanför del egna länet. Beträffande de två län som för närvarande saknar högskoleenhet återkommer jag i del följande.

Den enskilda högskoleenheten bör i fortsättningen fatta beslut om utbudet av enstaka kurser inom de ramar som riksdagen och regeringen anvisar. Detta blir en av högskolestyrelsens viktigaste frågor i samband med budgetbehandlingen.

Statsbidrag för enstaka kurser inom kommunal högskoleutbildning av vårdpersonal bör i konsekvens med detta förslag utgå direkt lill utbild-ningsanordnarna i respektive län i förhållande lill den landstings- och primärkommunala utbildningens omfattning inom varie län. Härvid bör även beaktas behovet för olika överbryggande kurser och åtgärder för forskningsanknytning.

De studerande på individuella linjer är förhållandevis få och följer i stor
utsträckning samma kurser som de studerande på enstaka kurser. Det är
därför mesl rationellt att fortsättningsvis sammanföra medel för individuel
la linjer och enstaka kurser lill en anslagspost. Till detta bör även föras
medel för lokala linjer, för alt därigenom ge högskoleenheterna en reell
valfrihet mellan atl anordna lokala linjer eller enstaka kurser. En sådan
anslagspost, för vilken det för varie högskoleenhet anges ett belopp och etl 17

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med det ökade ansvaret för högskoleenheternas verksamhet och därmed bl.a. behovet av att kunna fatta beslut om olika prioriteringar bör styrelsens majoritet beslå av personer som inle år anställda vid högskoleenheten. Samtidigt som styrelsen tillförs kunskaper och erfarenheter utifrån bör styrelsen genom att rektor och företrädare för anställda och studerande kommer alt ingå i denna vara väl förtrogen med högskolan som arbetsplats betraktad. Vidare bör styrelsen normalt inle ha mer än 11 ledamöter för atl kunna arbeta smidigt och aktivt.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis har jag berört den decentralisering av verksamhetsansvaret som sedan långl tillbaka har skett stegvis inom högskolan. Del i budgetpropositionen 1987 aviserade utredningsarbetet om ett ökat lokalt ansvar även för lokaler, inredning och utrustning kommer på sikt att ytterligare öka högskolestyrelsernas ansvar för planering och nödvändiga prioriteringar inom de ramar som beslutas av riksdag och regering.

1 den nyligen framlagda forskningspropositionen (prop 1986/87:80 bilaga 6 s. 44) har jag pekat på atl ett optimalt resursutnyttjande inom forskning och forskarutbildning kräver en ständig beredskap lill omprövning och omprioritering beträffande såväl ansvaret för del egna forskningsprogrammet som för olika slag av externt finansierad verksamhet. Nämnder och styrelser inom högskolan måste ha en överblick över förändringsmöjligheterna inom sina respektive områden och ha en beredskap atl falla de ofta

svåra beslut som krävs för all verksamhelen skall kunna ges en delvis ny Prop. 1986/87:127 inriklning. 1 sista hand är del styrelserna som måste falla de avgörande besluten om de ekonomiska konsekvenserna av sådana lokala omprioriteringar.

Den ökade omfattningen av externfinansiering, dvs. bidrag lill verksamheten från bl.a. forskningsråd, sektorsorgan, stiftelser och förelag, ställer ökade krav på en medveten avvägning mellan den forskning och utbildning som bedrivs på eget programansvar å ena sidan och skilda former av uppdragsforskning och uppdragsutbildning å den andra. Varie högskoleenhet måste själv kunna bedöma och fördela de tillgängliga medlen mellan icke sällan motstridiga intressen inom högskolan. Övergripande beslut i dessa avseenden måste fallas av högskolans styrelse. Högskolestyrelserna kommer därför i framliden atl få ett alll siörre ansvar för den egna högskolans verksamhel, såväl vad avser dess inriktning som ifråga om dess ekonomi. Prioriteringsfrågorna blir centrala. Det skärper kraven på en ansvarsfull ledningsfunktion inom högskolan.

Förnyelsen inom högskolan måste kunna ske såväl genom nytillskott som genom omfördelning av redan existerande tillgångar. En sådan omprioritering är alllid svår all genomföra. Om majoriteten av styrelsens ledamöter är anställda eller studerande inom högskolans olika delar år del i praktiken svårt all falla beslut som innebär omfördelning av resurser mellan högskolans olika verksamheter. Minst motsättningar uppstår normall om besluten innebär bevarande av en oförändrad situalion, trots att detta ofta kan hämma högskolans utveckling.

Med ökade krav på styrelserna vid universitet och högskolor på del sätt somjag här har redogjort för, är det motiverat att ändra högskolestyrelsens sammansättning, så alt styrelsen kommer alt bestå av en majoritet av personer som är starkt intresserade av högskolan men som samtidigt är oberoende i den meningen atl beslut som fattas inom högskolan inle påverkar deras egna eller deras kollegers arbetsförhållanden.

Den rekrytering utifrån, som en högskolesstyrelse behöver, avser personer som först och främst har ett starkt personligt engagemang för högskolans utveckling och därutöver är särskilt förtrogna med områden som på olika sätl har anknytning lill högskolans egel verksamhetsområde. Sådana områden kan vara annan utbildning och forskning, statlig eller kommunal verksamhel, kulturell, facklig eller ideell verksamhet, näringsliv, riksdag, landsting eller primärkommunala organ. Även personer som inle har någon sädan anknytning, t.ex. ledande kulturpersonligheter, bör kunna komma ifråga. Personer med erfarenhet från dessa olika områden kan tillsammans tillföra högskolestyrelsen kunskap och auktoritet. De bör tillsammans med företrädarna för de anställda och de studerande kunna utgöra en effektiv och självständig ledning för högskoleenheten som väl kan tillvarata dess intressen.

Jag övergår nu till atl mera i detalj motivera mina förslag.
I högskolelagen 18 § föreskrivs all i styrelsen skall ingå företrädare för
allmänna intressen och företrädare för verksamheten. Vidare sägs att
företrädare för anställda och studerande får ingå i styrelsen. Företrädare
för allmänna intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet styrel- 19

Sveriges lantbruksuniversitet har sedan länge en majoritet av allmänföreträdare i styrelsen. Detsamma gäller Handelshögskolan i Stockholm som är en enskild högskola. Innan högskolorna i Göteborg (1954) och i Stockholm (1960) blev statliga universitet, hade dessa också styrelser med majoritet för externa representanter.

För vissa av högskoleenhelerna för konslnäriig utbildning i Stockholm gäller särskilda bestämmelser om styrelsens sammansättning, därför att styrelsen även fungerar som linjenämnd. Hänsyn måste även i fortsättningen kunna tas härtill.

För atl understryka styrelseledamöternas personliga ansvar och för atl göra arbetet inom styrelserna mera effektivt och smidigt bör dessa i framtiden vara mindre än för närvarande. Styrelserna bör enligt min mening bestå av elva ledamöler. Av dessa bör sex företräda allmänna intressen. Högskolans reklor bör alllid ingå i styrelsen. Vidare bör tre representanter för de anställda samt en representant för de studerande ha rätt atl ingå i styrelsen. För atl ytterligare markera det personliga ansvaret bör inga suppleanter ulses.

Med denna uppläggning får företrädarna för de anställda en annan ställning inom högskolan än vad regeringen föreslagit i den s. k. verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99, s. 94 ff). Förslaget är där au företrädare för personalen bör ha närvaro- och yttranderätt men ej rösträtt vid sammanlräden i statliga lekmannaslyrelser. Ett universitet eller en högskola är enligl min mening inte atl betrakta som något "verk" i den mening som verksledningspropositionen avser. Vad som ger arbetet inom högskolan dess särskilda mening och karaktär är all det bedrivs på egel programansvar inom ramen för en arbetsgemenskap, som i grunden är internationell. I det perspektivet faller del sig enligt min mening naturiigt atl låta de anställda och de studerande inom högskolan ta etl bredare ansvar för verksamheten än vad de gör inom annan statlig verksamhet.

Styrelsen bör ulses av regeringen för en tid av högst tre år ål gången. Regeringen bör utse styrelsens ordförande. Därvid bör såväl högskoleenhetens rektor som någon av allmänföreträdarna kunna komma ifråga.

De förändringar beträffande styrelsen somjag har föreslagil innebär atl Prop. 1986/87; 127 18 § högskolelagen måste ändras. Jag föreslår atl direkt i lagen anges såväl antalet styrelseledamöter som fördelningen av ledamoisposlerna. Det bör dock i likhet med vad som för närvarande är fallet vara möjligt atl göra undanlag vad gäller sammansättningen av styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet och för högskoleenhelerna för konstnärliga utbildningar. Lagen talar för närvarande enbart om sistnämnda enheter i Stockholm. Även om del nu inle finns motsvarande enheter på annan ort är begränsningen till Slockholm onödig. Några ändringar i nu gällande av regeringen utfärdade föreskrifter för de här nämnda styrelserna föreslås inle. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdeparlementel.

En högskolestyrelse, med den sammansättning somjag här har föreslagit, motiveras inle endast av högskolans möjligheter att företa prioriteringar inom den egna verksamhelen. Den av mig föreslagna sammansällningen innebär ocksä all den egna högskolans självständighet stärks. 1 en situalion när högskolans kontakter med del omgivande samhället, liksom samarbetet med näringslivet och kommuner, ökar är del viktigt atl högskolan har en styrelse som har en god förankring i myndigheter, näringsliv och andra delar av samhällslivet och som i kraft därav kan slå vakt om högskolans integritet.

Den decentraliserade medelsanvändningen och den förstärkning av ledningsfunktionen inom högskolan jag här föreslår kan bli av särskild betydelse för de mindre högskolorna. Sedan högskolereformen 1977 har en successiv utbyggnad skett av de mindre högskolorna och trots all de fortfarande är relativt små har de fått en fasl lokal förankring. För alt ytterligare stärka de mindre högskolorna har jag i årets budgetproposition föreslagil en utbyggnad av främst den tekniska utbildningen där (prop. 1986/87; 100 bil. 12 s. 16). Tillsammans med den förstärkning av styrelserna jag här föreslår anser jag nu all de mindre högskolorna fått en stabil grund atl slå på. De har nu goda förutsättningar alt kunna vidareutvecklas i takt med alt nya behov och krav uppkommer.

De nya reglerna för högskolestyrelserna bör gälla fr.o.m. den 1 juli 1988. I avvaktan härpå bör de nuvarande ledamöterna i högskolestyrelserna - vars mandatperiod sträcker sig till utgången av juni 1987 - få förlängda förordnanden för ytterligare ett år.

Enligt 17 S högskolelagen skall styrelsen för en högskoleenhet ha in
seende över enhetens alla angelägenheter och svara för all dess uppgifter
fullgörs. Bland de uppgifter som ankommer på en högskoleenhet ingår
tillsättning av vissa tjänster. Enligt nu gällande bestämmelser i högskole
förordningen ankommer det som regel på rektorsämbetet eller annat beslu
tande organ, som högskolestyrelsen utser, all besluta om sädana tjänste
tillsällningar. Ärenden rörande ijänsletillsätlning kan emellertid för närva
rande komma all avgöras av styrelsen. Sålunda skall de avgöras av styrel
sen, om de anses vara av principiell vikl eller om de hänskjuls lill styrelsen
av rektorsämbetet. Tillsättning av de tjänster somjag nu har nämnt förut
sätter emellertid sådana vetenskapliga bedömningar, att de inle bör åvila
styrelserna med den nu föreslagna sammansättningen. Med hänsyn lill den
ändring av högskolestyrelsernas sammansättning somjag nu föreslår anser 21

3.3 Regionstyrelserna och högskoleregionerna avskaffas fr.o.m. den Ijuli 1988.

Mitt förslag: Regionslyrelserna bör upphöra fr. o. m. den 1 juli 1988. I samband därmed bör även nuvarande regionindelning upphöra.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Genom förslagel all riksdagen och regeringen skall fördela medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till universitet och högskolor bortfaller huvuduppgiften för regionslyrelserna. Vad som efter en decentralisering av beslutskompetens till högskoleenheterna återstår av regionstyrelsernas nuvarande uppgifter har inte en sådan omfaUning au det är motiverat att bibehålla dessa regionala myndigheter. Genom att i konsekvens härmed även avskaffa regionindelningen öppnas möjligheter för ett friare samarbete mellan olika högskoleenheter.

Skälen för mitt förslag: Regionslyrelserna har, som framgått av det tidigare, spelat en viktig roll vid genomförandel av högskolereformen och för all utveckla utbudet av högskoleutbildning i de olika regionerna.

Genom det nyssnämnda förslagel att riksdagen skall anvisa medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till varje högskoleenhet och högskolestyrelserna samtidigt ges etl ansvar för kursutbudet i första hand inom det egna länet överförs en betydande del av regionstyrelsernas nuvarande arbetsuppgifter lill universitet och högskolor. Därmed saknas det tillräckliga skäl att behålla regionstyrelserna. Dessa bör därför upphöra vid utgången av juni 1988. Detta innebär atl regleringen av regionslyrelserna i högskolelagen 29-31 §§ skall upphävas, vilket jag föreslår i det bifogade lagförslaget.

Regionstyrelsernas verksamhet berör vikliga frågor för regionalpolitiken. Inom denna görs avvägningar med utgångspunkt från en orts eller en regions situation i förhållande till vad som gäller för landet i dess helhet. Starka skäl lalar för atl regionalpoliliska satsningar inom högskoleområdet på liknande sätt skall göras mol bakgrund av en helhetsbedömning av sysselsäitningssituationen och ekonomiska förhållanden på olika orter och i olika områden.

Atl sådana bedömningar görs samtidigt för riket i dess helhet minskar självfallet inle behovet av tillförlitligt underlag som grund för beslut. Vid en fördelning av medel direkt till varie universitet och högskola i stället för en fördelning via ett antal regionala styrelser krävs atl uppgifter om syssel-

sättnings- och utbildningsförhällanden liksom om den allmänna näringspo- Prop. 1986/87; 127 litiska situationen på olika orter och i skilda områden finns tillgängliga.

Regionstyrelsens bedömningar och beslut bygger i slor utsträckning på information som erhålls genom universitetens och högskolornas anslagsframställningar saml på uppgifter som inhämtats från olika delar av regionen. Av särskild betydelse lorde här vara den kunskap om förhållandena på olika orter och i olika områden som redovisas av länsstyrelserna. Regionsiyrelsens ledamöter kan dessuiom bidra med värdefulla kunskaper.

All länsstyrelserna kommil alt spela en allt siörre roll i utbildningsplaneringen sammanhänger med deras allmänl ökade uppgifter i samhällsplaneringen. Länsstyrelsernas uppgifter som myndighetsutövande organ kvarstår visserligen i väsentliga delar, men del är påiagligl all deras ställning som planeringsorgan tilltagit i betydelse. Regeringen gav år 1983 länsstyrelserna i uppdrag au medverka i utbildningsplaneringen i länen. Redan dessförinnan hade många länsstyrelser ägnal utbildningsfrågorna stor uppmärksamhet. Numera gäller generelll alt länsstyrelsen i sin årligen avgivna länsrapport tämligen utföriigt tar upp utbildningsförhällanden. Alt utbildningsförhällanden är av stor belydelse för sysselsättning och ekonomi i etl län är i dag allmänl vederlaget.

All anslagsbeviljande myndigheter till grund för sina beslut lägger uppgifter som inhämtats från högskoleenheter genom deras anslagsframställningar och från länsstyrelser i form av länsrapporter eller specialundersökningar innebär inle, atl olika högskoleenheter skall begränsa sin rekrytering lill det egna länet eller de egna länen. Tillgänglig slalistik lyder på att de nya högskolorna som regel inte rekryterar mer än högst hälften av sina linjestuderande från det län inom vilket högskolan är belägen. Spridningen av högskoleutbildning till samtliga län har hafl stor betydelse för en geografiskt jämnare rekrytering lill högre utbildning. Samtidigt är riksrekrylering-en väsentlig för alla högskoleenheter. Redan den omständigheten att vaoe högskola har sin särskilda profil har medfört atl studerande vid val av utbildning inle häller sig inom länsgränserna. Bäde för de enskilda individerna och för näringslivet är det fördelaktigt all alla högskolor - från de stora universiteten till de nya högskolorna - är all betrakta som delar, sammanknutna i ett nationellt system. Härigenom är det möjligt alt också i ett land som Sverige uppräiihålla både bredd och djup i utbildningsutbudet. Detta nationella mönsier, som går utöver länsgränserna, blir inle mindre accentuerat om högskolan tilldelas sina resurser utan etl regionalt mellanled.

Vid en avveckling av det nuvarande fasta regionala samarbetet bör olika
åtgärder vidtas för atl bibehålla och vidareutveckla samverkan mellan
högskoleenheter. Jag förutsätter att universitet och högskolor regelbundet
ordnar samverkanskonferenser med såväl externa företrädare som företrä
dare för högskolornas anställda och styrelser. Härvid bör etl utbyte av
erfarenheter kunna ske samtidigt som olika uppslag till samarbete prövas. I
detta sammanhang bör de regionala utbildningsfrågorna särskilt uppmärk
sammas. Kontakter av detta slag bör förekomma flera gånger per år och
kan erbjuda deltagarna möjligheter atl besöka olika högskoleenheter. 23

1 vissa fall kan del vidare vara lämpligt atl regeringen initierar utred- Prop. 1986/87; 127 ningsverksamhet där medverkan från en eller flera högskoleenheter och länsstyrelser föruisalls. Formerna härför bör kunna variera från fall lill fall.

Som tidigare har nämnts har den nuvarande regionindelningen inte alllid svarat mot de naturliga samarbetsområdena. När regionstyrelserna avskaffas, finns det inget skäl all bibehålla nuvarande regionindelning. Denna bör upphöra samtidigt med atl regionstyrelserna läggs ned. För många högskoleenheter är det naturligt atl samarbeta med olika universitet och högskolor oberoende av den nuvarande regionindelningen. Vidare blir del lättare att utnyttja utbildningsresurserna i Stockholm inom hela mellansverige. Universiteten i Slockholm och Uppsala bör också påskynda den redan påböriade diskussionen om hur samarbetet mellan dessa två universitet kan utvidgas.

I konsekvens med mitt förslag att högskoleregionerna avskaffas föreslår jag alt föreskrifterna om dessa i 28 § högskolelagen upphävs. Regeringen bör utfärda nya föreskrifter om samarbete i vissa frågor, som enligt nuvarande regler är knutna lill regionstyrelserna och högskoleregionerna. Högskoleregionerna ulgör för närvarande indelningsgrund för fakultetsnämndernas verksamhetsområden och därmed även utgångspunkt för indelningen i verksamhetsområden för sektionsnämnden enligt 23 § högskolelagen. I och med att högskoleregionerna föreslås avskaffas måste detta lagrum ändras. Förslag till sädan lagändring har upprättats. Jag avser all föreslå regeringen att utfärda föreskrifter om motsvarande indelning av fakultets- och sektionsnämndernas verksamhetsområden.

I samband med all ansvaret för enstaka kurser överförs hell till universitet och högskolor bör den ofta missuppfattade benämningen "enstaka kurs" ersättas med benämningen/w/åewe kurs. Sådana kurser kan vara oberoende av linjerna eller låsas fristående trots atl de ingår i någon linje.

Hitintills har regionstyrelserna hafl till uppgift atl medverka lill att lösa samordningsfrågor som har berört flera högskoleenheter. UHÄ bör i fortsättningen kunna medverka till att lösa sådana samordningsfrågor gemensamma för flera högskoleenheter. Det normala bör dock vara atl berörda universitet och högskolor själva organiserar del nödvändiga samarbetet.

Genom atl ansvaret för fördelning av anslag för lokala och individuella linjer och enstaka kurser på högskoleenheterna överförs lill riksdagen ökar därmed dess ansvar för den regionalpolitiska styrningen av utbildningen. Regeringen får siörre möjligheter att samordna olika regionalpolitiska insatser som även innefattar högskoleutbildningen. Lokaliseringen av högskoleutbildning till olika delar av landet blir i fortsättningen en viktig del av regionalpolitiken. Del är väsenfligt att högskoleenheterna i sina anslagsframställningar redovisar ett underlag för sädana åtgärder. Genom bl.a. det samråd med länsstyrelsen som regleras i förordningen (1982:877) om regionall utvecklingsarbete (ändrad 1984:90) bör detta underiag vara väl förankrat i de aktuella regionalpolitiska riktlinjer som gäller för länet.

De förändringar somjag nu har föreslagit innebär en fortsatt decentrali
sering av styrningen av utbudet av enstaka kurser från regional till lokal
nivå. Samtidigt innebär detta att riksdagens och regeringens ansvar för 24

regionalpolitiska avvägningar mellan olika län markeras tydligare.

3.4 Högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland Prop. 1986/87; 127

Min bedömning: Del bör ulredas hur en enhetlig ledning av högskoleutbildningen i Blekinge skall åstadkommas fr, o. m. läsåret 1988/89. Högskoleenhelerna i Stockholm bör få i uppdrag att svara även för utbildning på Golland.

Sammanfattning av skälen för min bedömning: Genom atl regionstyrelserna föreslås upphöra och ansvaret för högskoleutbildningen inom respektive län föreslås överfört lill högskoleenheten i länet bör de två län som ännu saknar högskoleenhet fä en permanent organisation för högskoleutbildningen inom lånet.

Skälen för min bedömning: 1 del föregående framlagda förslagel lill en starkare ledningsorganisation för varje högskola har aktualiserats frågan om hur högskoleutbildningen skall administreras i de två län som för närvarande saknar högskola, nämligen Blekinge och Gotlands län.

Beträffande Blekinge bör framhållas att insikten om högskoleutbildningens belydelse för länet ledde 1975 lill bildandet av en länskommilté för högskoleutbildning. Till kommitténs förfogande slår elt högskolekansli knutet till länsstyrelsen. Länskommiltén och högskolor utanför länet har framlagt förslag lill regionstyrelsen i Lund som fördelat medel för högskoleutbildning i Blekinge, till atl börja med i form av enstaka kurser. I dessa kurser deltar åriigen cirka 150 personer. Universitetet i Lund har till Blekinge föriagt två utbildningslinjer, nämligen yrkesleknisk verkstadsindustrilinje och lokal linje i elektronik med datainriktning. Dessa två linjer har sammanlagt 62 årssludieplaiser.

I del förslag till olika utbildningsåtgärder i Blekinge som UHÄ redovisat pä regeringens uppdrag föreslås från höstterminen 1987 verkstadsingen-jörslinje, driflleknikerlinje och en ADB-ulbildning om 60 poäng med sammanlagt 107 årssludieplaiser och med börian höstterminen 1988 verkstads-industrilinje med inriklning mot elektronik med 30 årssludieplaiser. Enligl deUa förslag skulle högskoleutbildningen i Blekinge fr. o. m. 1988 omfatta sammanlagt ca 350 studerande. Regeringen har beviljat medel för att verksamhelen kan påbörias budgelårel 1987/88 enligt förslagel från UHÄ och uppdragit ål regionstyrelsen atl svara för samordningen. I årets budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 12 s. 35) har vidare aviserats elt utredningsarbete inom utbildningsdepartementet för atl särskilt studera förulsällningarna all på sikt föra all teknisk utbildning på mellannivå till högskolan vilket även kan förväntas beröra Blekinge.

Ansvariga för högskoleutbildningen i Blekinge län är för närvarande universitetet i Lund, högskolorna i Kalmar, Kristianstad och Växjö. Härtill kommer alt fyra kommuner finansierar en del av nödvändiga lokaler och utrustning saml all bidrag har lämnals åven av näringslivel. Lånels högskolekommitié bedriver dessuiom planering och information. En sådan uppsplittring av ledningsansvaret för högskoleutbildningen kan leda till effektivitetsförluster. Därför finns nu skäl atl utreda hur en enhetlig ledning av högskoleutbildningen i Blekinge skall åstadkommas. Utredningsarbetet bör bedrivas så atl beslut i ledningsfrägorna kan fattas våren 1988.

I Visby har 1986 i samarbete mellan bl.a. länsstyrelsen, Gotlands kom- 25

mun. statens industriverk, utvecklingsfonden, regionslyrelsen i Slockholm Prop. 1986/87:127 saml näringslivel etablerats Utvecklingscentrum Gotland (UCG). Regeringen har lämnat sammanlagi 6,5 milj. kr. i form av regionalpolitiska stöd till centret för investeringar i utrustning samt för verksamhel de tre första åren. Centret erbjuder utbildning i samarbete med bl.a. universilelel i Slockholm, möjligheter lill tekniskt utvecklingsarbete saml företagsservice inom bl.a, -\DB-områdel. Även tidigare har olika högskolekurser regelbundet givits på Golland liksom antagning lill även förskollärarulbild-ning läsåren 1980/81 - 1983/84. 1 årets budgetproposition föreslås Stockholms högskoleregion få 800000 kr. för utbildning på Gotland.

För Gollands del avser jag att efler viss ytterligare utredning föreslå regeringen att i högskoleförordningen införa bestämmelser alt högskoleenhelerna i Slockholm skall la elt ansvar för högskoleutbildning i såväl Stockholms som Gotlands län. Universilelel i Stockholm bör vidare upprätta en permanent högskoleverksamhel i Visby i anslutning till nyssnämnda Utvecklingscentrum Gotland. Den nya organisationen bör införas fr.o.m. budgetåret 1988/89.

3.5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977:218).

Lagändringen är av så enkel beskaffenhet att yttrande från lagrådet enligt min mening inte behöver inhämtas.

Förslaget bör fogas lill protokollet i detta ärende.

4 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen

dels föreslår riksdagen

atl anta etl inom utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977:218),

atl godkänna vad jag anfört om riktlinjer för ansvaret för lokala och individuella linjer saml enstaka kurser,

dels bereder riksdagen lillfälle alt ta del av vad jag anfört om organisationen av högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland.

Norstedts Tryckeri, Stockholrr 1987 26

Stockholm	25.3	24,6
Uppsala	18.4	21,2
Linköping	6.6	4,8
Lund/Malmö	16,8	17,6
Göteborg	19.7	20,2
Umeå	13.2	11,6
TOTALT	100	100