Motion till riksdagen
1986/87 :T340

Görel Bohlin m. fl. (m)
Vägfrågor i Stockholmsregionen

Sorn huvudstadsregion har Stockholms län haft goda rikskommunikationer
inom de flesta trafikslag. Under den tid själva tätortskärnan begränsades till
Stockholms stad samt Solna och Sundbyberg räckte riksvägarnas kapacitet
dels därför att kärnan inte var så stor, dels därför att trafiken var så mycket
mindre än i dag.

Storstockholms tillväxt med nya tätortscentra har ökat behovet av
förbindelser till de centrala områdena men också mellan de nya tätorterna.
Flygtrafikens utflyttning till Arlanda är också exempel på detta liksom de
satsningar på industri- och annan etablering som görs i Södertörnskommunerna.

Nya eller ombyggda vägar behövs i ett flertal fall för att skona miljön kring
äldre, inte ändamålsenliga vägar och gator och för att uppnå bättre
trafiksäkerhet.

Detta behov återspeglas på intet sätt i tilldelningen av väganslag till
huvudstadsregionen. Utbyggnads- och underhållstakten av vägar för godsdistribution,
serviceverksamhet av skilda slag och annan arbetspendling än
till centrum har alltmer sackat efter. Storstockholm skall nu fungera både
som sammansatt arbetsmarknad med bl. a. kunskapsbaserad industri och
som en god boende- och rekreationsmiljö för 1,5 miljoner svenskar.
Utvecklingen i regionen är vital för landets försörjning av resurser inom data,
bioteknik, elektronik, energiprocesser m. m. Regionen är en av Sveriges
självklara mötesplatser för internationellt kunskapsutbyte.

Omvandlingen från urbanstruktur med en arbetskärna och ett antal
sovstäder till tätortslandskap med balans i dess olika delar mellan arbete och
boende är beroende av om ändamålsenliga vägförbindelser kommer till.
Utvecklingen kräver en balans mellan de olika kommunerna i samma
hänseenden, vilket i sin tur betyder en gemensam arbetsmarknad. Förbindelserna
mellan kommunerna i norr och söder måste vara goda och harmoniera
med planerna att skydda boende- och naturområden.

Det är väsentligt att trafiken förbi Stockholm så litet som möjligt berör
eller påverkar innerstaden. Som trafiksystemet i länet är uppbyggt, nämligen
som ekrarna i ett hjul, måste stora delar av trafiken passera centrala delar.
Citykärnan belastas hårt, miljöproblem uppstår och resenärernas arbetsresor
blir långa och tröttsamma. Det behövs både kringfartsleder för att skona
Stockholm och tvärleder för att få en bättre fungerande arbetsmarknad inom
regionen. E4-länken med nära 50 000 fordon/dygn ger betydande minskningar
av både miljöstörningar och transportkostnader.

Det är väsentligt att nya leder som anläggs för att förbättra miljö och Mot. 1986/87

trafiksäkerhet i anslutning till ett äldre vägnät inte medför nya miljöproblem. T340

När det gäller E4-länken genom Solna kommun har vägverket utrett ett
tunnelalternativ som tillsammans med andra åtgärder begränsar sådana
olägenheter. Solna kommun uppvisar en gynnsam utveckling i fråga om antal
sysselsatta, bl. a. tack vare kommunens goda kommunikationsläge med både
spår- och vägtrafik. Det är emellertid också viktigt att en miljömässig
sanering av trafikföringen i den södra kommundelen kan uppnås genom att
Huvudstaleden kommer till. Detta har även regional betydelse. För både
Solnas och Sundbybergs vidkommande måste det bli klart hur E18-trafiken
skall lösas i framtiden. Den avslutade satsningen på Bergshamravägen måste
fullföljas med en trafikplats på E3, sträckan Ålkistan-Inverness. Denna
Europaväg tillhör landets mest belastade vägavsnitt. Även Söderhall-Rösa
på samma väg måste utföras som planerat för att ge Norrtäljeområdet och
den norra skärgården den restidsförkortning och den trafiksäkerhet som är
ett viktigt regionalpolitisk! mål. I sammanhanget bör framhållas den klart
oacceptabla standard som riksväg 77 till Kapellskär har.

Arlanda flygplats utgör ett riksmål. Förbättrade vägförbindelser västerifrån
är ett oeftergivligt krav. De främsta intressenterna finns dock utanför
länet. En spårförbindelse till Arlanda som en länk av stambanan skulle
innebära dels en avlastning från vägarna, dels att såväl södra delarna av länet
som angränsande län och landet i sin helhet snabbt och till rimligt pris kan nå
storflygplatsen Arlanda.

I den södra länsdelen finns stora behov av moderna tvärförbindelser till
Europavägnätet från snart sagt samtliga kommuncentra. Åleden och Glömstaleden
i Huddinge, Haningeleden i Haninge, länsväg 225 i Nynäshamn,
södra länken i Nacka och Värmdö samt Eriksbergsleden med bro över
järnvägen i Tumba för Botkyrkas del skulle knyta dessa expanderande
kommuner närmare Storstockholm och landet i övrigt. För Nynäshamns del
är en ny infartsled och en förbättrad riksväg 73 viktiga förutsättningar för
kommunens framtid. I en så stor industristad som Södertälje är den lokala
arbetspendlingen i stor utsträckning hänvisad till riksvägarna, varför en ny
Saltsjöbro skulle förbättra för arbetsliv och miljö. En eventuell etablering av
en civilflygplats i Tullinge ställer krav på tillgänglighet inte bara från
söderkommunerna utan också från Europavägnätet.

Över huvud taget är behovet av byggnation och underhåll av vägnätet i
Stockholms län mycket stort, sannolikt större än på de flesta håll i landet,
samtidigt som trafikintensiteten och transportarbetet också är stort, vilket då
leder till mycket stort slitage.

Anslagen för byggande och underhåll av vägar i Stockholms län har
emellertid de senaste åren successivt minskat. År 1983 fick Stockholms län
20% av de statliga vägpengarna, dvs. motsvarande länets andel av rikets
befolkning. År 1986 fick länet mindre än 10 % till vägarna, i pengar räknat
100 milj. kr. Av 400-500 milj. kr. som årligen har anslagits av sysselsättningsmedel
för byggande av vägar får Stockholms län ingenting.

År 1987 tycks anslaget bli 53 milj. kr. Detta skall ställas mot ett inventerat
behov hos länets kommuner på 4 500 milj. kr. under en tioårsperiod eller 450
milj. kr./år.

Den nödvändiga volymen för byggande, inkl. det beslutade projektet jyjot 1986/87
E4-länken, uppgår till 225 milj. kr ./år. T340

Behovet av ökat bostadsbyggande i länet kommer att föra med sig krav på
bättre trafikleder. Det är dessutom så att Stockholms län har en jämfört med
landet i övrigt mycket hög och dessutom ökande olycksfrekvens som
säkerligen till stor del kan skyllas på vägarna.

Vad som inte är så allmänt bekant är att Stockholmsregionen är såväl mål
som passage för många varudistribuerande företag, t. ex. utefter hela
Norrlandskusten. Länets vägnät har således stor betydelse för hela landet.

Vägverket gör beräkningar av samhällsnytta och avkastning av de olika
objekten. Avkastningen av objekten i Stockholms län är de högsta i landet.

Detta har dock inte slagit igenom i vare sig medelstilldelningen eller
prioriteringsordningen över landet. Det är därför förståeligt och positivt att
näringslivet nu genom projektet Österleden försöker finna vägar för att få till
stånd angelägna leder genom privat projektering och finansiering.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att fördelningssystemet för
väganslagen ses över, varvid beräknad avkastning per objekt i högre
grad skall vara styrande för ordningen över landet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att miljöskonande kringfartsleder
prioriteras,

3. att riksdagen hos regeringen begär att Stockholms län tilldelas sin
rättmätiga andel av väganslagen,

4. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna till privat
finansiering tas till vara som ett sätt att tidigarelägga angelägna
projekt.

Stockholm den 26 januari 1987

Görel Bohlin (m)

Ingela Gardner (m)

Knut Billing (m)

Alf Wennerfors (m)

Allan Ekström (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Göran Ericsson (m)

Gunnar Biörck (m)
i Värmdö

Jerry Martinger (m)
Gunnel Liljegren (m)
Birgitta Rydle (m)

Gunnar Hökmark (m)
Margaretha af Ugglas (m)
Filip Fridolfsson (m)

14