Trafikutskottets betänkande

1986/87:22

om ändringar i väglagen och lagen om enskilda vägar

Sammanfattning

I betänkandet behandlas i propositionen 1985/86:118 föreslagna ändringar i
väglagen och lagen om enskilda vägar. Ändringarna innebär att väglagstiftningen
samordnas och anpassas till plan- och bygglagen och lagen om
hushållning med naturresurser. Vidare innebär ändringarna i väglagen att
vissa beslutsbefogenheter förs över från länsstyrelsen till väghållningsmyndigheterna.
Regeringens lagförslag har fogats som bilagal (s.13) till detta
betänkande.

Utskottet tillstyrker i allt väsentligt de föreslagna ändringarna. Mot
bakgrund av de ändringar som på bostadsutskottets initiativ gjorts i plan- och
bygglagen om ersättning till markägare vid markintrång och rättegångskostnader
i mål om inlösen m. m. föreslår dock trafikutskottet vissa ändringar och
tillägg. Vidare föreslår utskottet en i förhållande till propositionen annan
besvärsordning i vissa tillståndsfrågor.

Utskottet föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft samtidigt med
den nya plan- och bygglagen - dvs. den 1 juli 1987.

Utskottets förslag till ändringar och tillägg i lagstiftningen framgår av
bilaga2 (s. 38) till betänkandet.

Till betänkandet har fogats en reservation (fp) och ett särskilt yttrande (fp)
och (m).

Propositionen

I proposition 1985/86:118 föreslår regeringen (kommunikationsdepartementet)
att riksdagen antar av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i väglagen (1971:948),

2. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar.

Lagförslagen har tagits in som bilaga 1 till betänkandet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs i
det följande under rubriken Utskottet på s. 3
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

TU

1986/87:22

1

1 Riksdagen 1986187.15 sami Nr 22

Motionerna

TU 1986/87:22

I motion 1985/86:457 (m) hemställs att riksdagen avslår propositionen.

I motion 1985/86:458 (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts angående det angelägna i att ha en handlingsberedskap att
göra justeringar i plan- och bygglagen (1987:10), PBL, och därtill hörande
följdlagstiftning,

2. att riksdagen beslutar att avslå förslaget om ändring i 47 och 61 §§
väglagen i avvaktan på att ersättningsbestämmelsen i PBL beslutats,

3. att riksdagen med ändring av propositionens förslag beslutar att talan
mot väghållningsmyndighetens beslut skall få föras hos länsstyrelsen,

4. att riksdagen beslutar att 45 § väglagen skall ha följande lydelse.

Regeringens förslag Vårt förslag

45 §

Intill ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd

1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra anläggningar
eller anordningar eller vidtas
andra sådana åtgärder som kan vara
till olägenhet för vägens bestånd, drift
eller brukande,

2. finnas anbringade ljusanordningar
som försämrar ljusförhållandena
för trafiken på vägen.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter
som behövs. Ett tillstånd kan när
som helst återkallas.

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte inom områden med detaljplan
och inte heller i fråga om åtgärder
för vilka bygglov krävs.

Om tillstånd saknas eller har återkallats
får länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs.

Intill ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd

finnas anbringade ljusanordningar
som försämrar ljusförhållandena
för trafiken på vägen.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter
som behövs. Ett tillstånd kan när
som helst återkallas.

Om tillstånd saknas eller har återkallats
får länsstyrelsen meddela beslut
om att rättelse skall ske genom
väghållningsmyndighetens försorg. I
samband med ett sådant beslut får
länsstyrelsen meddela de föreskrifter
som behövs.

I motion 1985/86:459 (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget om förändrad besvärsordning
inom vägområdet,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts beträffande tillståndsgivningen för skyltar efter väg.

2

Utskottet

TU 1986/87:22

1. Inledning

De av regeringen föreslagna ändringarna i väglagen utgörs dels av ändringar
föranledda av plan- och bygglagen (1987:10), PBL, och lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser, NRL, dels av ändringar som grundas på en
framställning av vägverket från år 1983, dels av vissa ändringar betecknade
som i huvudsak redaktionella.

De föreslagna ändringarna i lagen om enskilda vägar är uteslutande
följdändringar till PBL.

Propositionens huvudsakliga innehåll kan sammanfattas som följer.

□ Väglagen knyts an till NRL.

□ Vägar får inte byggas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

□ Byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder utanför
vägområdet, för vilka bygglov krävs, skall inte längre prövas enligt
väglagen av länsstyrelsen. Tillstånd av länsstyrelsen bibehålls dock för
sådana anläggningar, anordningar och åtgärder som inte är bygglovspliktiga.

o Tillstånd beträffande byggnader, andra anläggningar, anordningar eller
åtgärder inom vägområdet beslutas av väghållaren i stället för av
länsstyrelsen. Därav följer att också kommuner som är väghållare enligt
väglagen, s. k. egna väghållare, tar över länsstyrelsens beslutsbefogenheter
i fråga om åtgärder m. m. inom vägområdet.

□ Väghållaren ges möjlighet att ta bort sådana byggnader, andra anläggningar
eller anordningar inom vägområdet för vilka tillstånd saknas.

□ Besvärsordningen förenklas. Vägverket blir enda och sista besvärsinstans
för tillståndsbeslut avseende åtgärder inom vägområdet. Det gäller

- tillstånd att ansluta enskild väg (39 §)

- avspärrning av enskild väg (40 §)

- trafikföreskrifter för enskild väg (41 §)

- tillstånd att vidta åtgärder m.m. inom vägområdet (43 §)

- tillstånd att dra ledningar inom vägområdet (44 §)

- tillstånd att uppföra byggnader m.m. inom fastställt vägområde för
planerad väg (48 §).

Förutom de förslag till ändringar som lagts fram i propositionen behandlas i
detta betänkande frågor om vissa ändringar i väglagarnas bestämmelser om
intrångsersättning samt om rättegångskostnader i mål om inlösen och i mål
om intrångsersättning. Dessa ändringar har aktualiserats till följd av att
ersättningsbestämmelserna i PBL i vissa hänseenden modifierats av riksdagen
i förhållande till regeringens förslag och inte har kunnat beaktas i
propositionen. Dessutom behandlas en terminologisk fråga som aktualiseras
till följd av den slutliga utformningen av PBL.

I motion 1985/86:457 (m) hemställs om avslag på propositionen. När
motionen avlämnades var varken PBL eller NRL slutbehandlade av riksdagen.
Med hänvisning till att moderata samlingspartiet motsätter sig båda
dessa lagar anser motionärerna att inte heller följdlagstiftningen till dem bör
införas. En eventuell framtida justering av väglagen och lagen om enskilda

vägar bör enligt motionärerna ges en annan utformning.

Sedan riksdagen antagit regeringens och bostadsutskottets förslag om PBL
och NRL bör även väglagen och lagen om enskilda vägar ändras. Utskottet
avstyrker därför motionen.

I motion 1985/86:458 (fp) begärs att riksdagen ger till känna vad som anförs i
motionen om en handlingsberedskap hos regeringen för att snabbt kunna
ändra i PBL:s följdlagstiftning om så skulle visa sig behövligt. I motionen
anförs att lagstiftningen är komplicerad varför oförutsedda problem eller
ofullkomligheter snabbt bör kunna rättas till.

Utskottet anser det självklart att brister i lagstiftningen bör rättas till så
snart det efter erforderlig beredning går att göra. Ett tillkännagivande av det
begärda slaget är enligt utskottets mening inte erforderligt. Utskottet
avstyrker följaktligen motionsyrkandet i fråga.

2. Allmänna principer för samordningen av NRL och PBL
med väglagen och lagen om enskilda vägar m. m.

Utskottet vill först ta upp en terminologisk fråga såvitt rör begreppen
”byggnader, andra anläggningar och anordningar” (se regeringens förslag till
lydelse av 43, 45, 47 och 48 §§ väglagen samt 100 § lagen om enskilda vägar).
Frågan har aktualiserats genom att bostadsutskottet vid behandlingen av
PBL-förslaget (BoU 1986/87:1 s. 96) föreslog att begreppet anordningar
skulle utmönstras ur lagtexten i de lagrum där det använts som komplement
till uttrycket andra anläggningar. Riksdagen beslutade i överensstämmelse
med bostadsutskottets förslag varför begreppet anordning inte används i
PBL.

Trafikutskottet anser att begreppet anordning utan att medföra några
tillämpningsproblem på motsvarande sätt bör utmönstras också ur väglagstiftningen
så att terminologin i väglagarna så långt som möjligt stämmer
överens med PBL:s. Vad som stadgas om andra anläggningar än byggnader
får anses omfatta också anordningar. Utskottet förordar därför att de nu
aktuella lagrummen ändras i enlighet härmed.

I övrigt har utskottet inget att erinra mot den anpassning som föreslås i
väglagstiftningen till PBL:s termer och uttryck. Utskottet tillstyrker att
anpassningen till PBL sker på det sätt som föreslagits i propositionen.
Uttrycket ”besvär” bör dock utmönstras ur väglagen i enlighet med de
principer som tillämpas efter förvaltningslagens ikraftträdande den 1 januari
1987 (73—75 §§ och rubriken närmast före 71 §).

3. Länsstyrelsens tillståndsprövning

I propositionen föreslås en samordning mellan tillståndsprövningen enligt
PBL och tillståndsprövningen enligt väglagen såvitt gäller åtgärder utanför
vägområdet. Föredraganden konstaterar därvid att det inte finns skäl att
behålla de nuvarande kraven i väglagen på tillstånd av länsstyrelsen när det
gäller byggnader och andra anläggningar, inkl. ledningar, samt åtgärder intill
vägar, i den mån de enligt PBL skall prövas av byggnadsnämnden. För det
fall att bygglov inte krävs, föreslås att den nuvarande ordningen med krav på

TU 1986/87:22

4

länsstyrelsens tillstånd skall behållas. Med hänsyn till de värden som det
allmänna vägnätet representerar har det ansetts erforderligt att föreslå en
skyldighet att söka tillstånd hos länsstyrelsen för sådant som kan äventyra
vägens bestånd, drift eller brukande och som inte skall bygglovprövas enligt
PBL. Förslaget skall enligt föredragande departementschefen ses som en
naturlig konsekvens av nyordningen i PBL som innebär att skyldigheten att
söka bygglov kommer att kunna varieras genom kommunala beslut.

I motion 1985/86:458 (fp) yrkas att väglagen skall utformas så att tillstånd av
länsstyrelsen inte erfordras i de fall kommunen beslutat att bygglov inte
krävs. Enligt motionärerna bör gälla den grundprincipen att, när kommunen
beslutat att bygglov inte behövs för vissa byggnader eller åtgärder, fastighetsägaren
inte skall behöva söka tillstånd hos andra myndigheter.

Utskottet anser i likhet med föredraganden att kraven i väglagen på
tillstånd av länsstyrelsen för att uppföra byggnader och andra anläggningar
intill eller i närheten av allmänna vägar bör upphävas i den mån bygglovsplikt
råder enligt PBL. Däremot bör skyldigheten att söka tillstånd hos länsstyrelsen
finnas kvar i den mån bygglovsplikt inte råder enligt PBL. Utskottet
tillstyrker sålunda förslaget i propositionen och avstyrker motionen i denna
del.

4. Tillstånd till åtgärder inom vägområdet

Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till vägverket
hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en
kommun är väghållare, den kommunala nämnd som kommunfullmäktige
utser därtill. Med vägområde menas det område som väghållaren tagit i
anspråk för själva vägen och för anordning som stadigvarande behövs för
vägens bestånd, drift eller brukande.

Enligt gällande bestämmelser är det länsstyrelsen som i flertalet fall
beslutar föreskrifter som gäller ordning och säkerhet inom vägområdet. Hit
hör bl. a. frågor om tillstånd att ansluta enskild väg till allmän väg och att
vidta åtgärder och ha anläggningar inom vägområdet. Ärendena hos
länsstyrelserna bereds och föredras genom vägförvaltningens försorg.

I propositionen föreslås att beslutanderätten förs över från länsstyrelserna
till väghållningsmyndigheterna. Härigenom skulle man göra rationaliseringsvinster
för staten och förenkla för allmänheten utan att rättssäkerheten sätts i
fara. Det är naturligt — framhåller föredraganden - att den myndighet som
beslutar om byggande och drift av väg också är bäst skickad att bedöma vad
som bör tillåtas att förekomma inom ett vägområde. Detta är också ett skäl
för att behålla det nuvarande systemet med en prövning också enligt väglagen
för sådana åtgärder som kräver bygglov.

Utskottet anser att övervägande skäl talar för att beslutsbefogenheten när
det gäller tillstånd till åtgärder inom vägområdet flyttas över från länsstyrelsen
till väghållningsmyndigheten. Utskottet kan inte se annat än att en sådan
ändring medför resursbesparingar och effektiviseringar. I de fall staten är
väghållare har för övrigt väghållningsmyndigheterna redan nu ett betydande
inflytande på länsstyrelsens beslut i tillståndsfrågor. Utskottet tillstyrker
sålunda föredragandens förslag i denna del.

TU 1986/87:22

5

I motion 1985/86:459 (c) framhålls att de tillståndsärenden m. m. som hör till
vägområdet har stor lokal betydelse — inte minst för näringslivets utveckling.
Detta gäller t. ex. skyltning där ett tillstånd ofta är en förutsättning för att en
småföretagare eller en butiksägare i en glesbygd skall kunna bekantgöra sin
existens. Det är därför viktigt, framhåller motionärerna, att man i beslut om
skyltning efter väg tar hänsyn till regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska
krav. Enligt motionärernas mening sker ofta en alltför strikt bedömning
uteslutande från vägsynpunkter.

Med anledning av motionen vill utskottet framhålla att när reklamskyltar
satts upp utan tillstånd detta ibland kan vara ett uttryck för ett påtagligt
behov av vägvisning. I sådana fall bör åtgärder vidtas för att tillgodose
behovet. De beslutande bör sålunda vara lyhörda för de önskemål som
framställs av t. ex. lokala näringsidkare och andra som för sin utkomst är mer
eller mindre beroende av hur vägvisningen till deras försäljningsställen är
anordnad.

Med det anförda får syftet med motionsyrkandet anses vara tillgodosett
varför det inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

5. Väghållningsmyndighetens befogenheter i övrigt inom
vägområdet

Nuvarande bestämmelser i väglagen ger väghållningsmyndigheten möjligheter
att med hjälp av kronofogdemyndigheten ta bort trafikfarliga anläggningar
och anordningar inom vägområdet. Denna ordning har enligt föredraganden
visat sig vara ineffektiv eftersom kronofogdemyndigheten sällan har
tillräckliga resurser för att biträda väghållaren. 1 propositionen föreslås att
väghållningsmyndigheten får möjlighet att själv vidta åtgärder för att
åstadkomma rättelse då anläggningar har tillkommit eller åtgärder har
vidtagits inom vägområdet utan tillstånd.

Utskottet har inte något att erinra mot förslaget i denna del, varför det
tillstyrks.

6. Besvärsordningen

I avsnitt 4 har utskottet tillstyrkt att beslutsbefogenheten när det gäller
tillstånd till åtgärder inom vägområdet flyttas över från länsstyrelsen till
väghållningsmyndigheten. Länsstyrelsens beslut i dessa frågor kan enligt
nuvarande ordning överklagas till regeringen.

I propositionen föreslås att väghållningsmyndighetens beslut skall få
överklagas till vägverket och att vägverkets beslut i ett sådant ärende inte
skall få överklagas vidare.

I motion 1985/86:458 (fp) hemställs att riksdagen med ändring av propositionens
förslag beslutar att talan mot väghållningsmyndighetens beslut skall få
föras hos länsstyrelsen. Enligt motionären bör besvären behandlas av en
instans som står fri från vägmyndigheterna och därigenom har förutsättningar
att fatta opartiska beslut. Även lagrådet delar denna bedömning och
föreslår att länsstyrelsen som hittills skall vara besvärsinstans. Riksdagen
bör, menar motionärerna, med ändring av regeringens förslag besluta att
väghållningsmyndighetens beslut skall överklagas hos länsstyrelsen.

TU 1986/87:22

6

I motion 1985/86:459 (c) hemställs att riksdagen beslutar att avslå förslaget
om ändrad besvärsordning. Motionärerna framhåller att väglagen är ett
viktigt instrument i samhällsplaneringen och när det gäller att slå vakt om ett
folkligt inflytande över lagens tillämpning. Den nya besvärsordning som
föreslås i propositionen innebär enligt motionärerna att vägverket blir enda
besvärsinstans på en rad viktiga områden. Ordningen innebär att alla frågor
kommer att prövas inom vägverkets egen organisation. En bättre ordning
vore, anser motionärerna, med en besvärsordning som innebär att länsstyrelsen
och regeringen blir besvärsinstanser.

Utskottet anser att det finns vissa effektivitetsskäl för den i propositionen
föreslagna ordningen. Inte minst från rättssäkerhetssynpunkt men också sett
från enskildas synpunkter är det emellertid väsentligt att överprövningen
ankommer på en instans som - förutom att den har saklig kompetens på
området — tillika är opartisk och garanterar ett folkligt och regionalt
inflytande. De ärenden varom här är fråga är typiskt sett sådana där det krävs
en avvägning mellan olika intressen. Sådana lämplighetsbedömningar är inte
självklara för en sektorsinriktad myndighet som vägverket. Man kan enligt
utskottets mening inte bortse från att vägverket kan komma att se ordningsoch
säkerhetsfrågorna ensidigt från de synpunkter verket har att främst
företräda och att andra intressen inte beaktas i tillräcklig grad.

I likhet med motionärerna och flertalet av de remissinstanser som uttalade
sig i frågan föreslår utskottet att länsstyrelsen blir besvärsinstans i stället för
vägverket vid överklagande av väghållningsmyndighetens beslut. Med
hänsyn till att det kan finnas ett behov av en för hela landet enhetlig praxis
och att samordning över länsgränserna kan behövas i vissa fall anser utskottet
att länsstyrelsens beslut skall få överklagas till regeringen.

Utskottet föreslår riksdagen att anta de bestämmelser om överklagande
som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag (73 och 75 §§). Av det
anförda följer att syftet med motionsyrkandena i allt väsentligt blir tillgodosett.

7. Övriga förslag i propositionen

De förslag som läggs fram i propositionen och som utskottet inte särskilt
behandlat i det föregående lämnas utan erinran från utskottets sida.

8. Vissa ersättningsfrågor

Vid sin behandling av PBL-propositionen föreslog bostadsutskottet vissa
preciseringar och ändringar i PBL-förslaget när det gäller markägares rätt till
ersättning för skador vid markintrång. Bostadsutskottets förslag godtogs av
riksdagen. PBL kom alltså att få en i vissa delar avvikande utformning i
förhållande till propositionen.

Fråga uppkommer i detta sammanhang om de av bostadsutskottet
utarbetade och av riksdagen antagna ändringarna i PBL om ersättning bör få
genomslag också i väglagstiftningen.

I väglagen (61 §) ges bestämmelser om ersättning för skada som uppkommer
genom inskränkningar i dispositionsrätt till mark på grund av att allmän

TU 1986/87:22

7

väg har dragits eller skall dras fram. I lagen om enskilda vägar finns en
motsvarande bestämmelse (102 §). Principen är att ersättning skall utgå om
pågående markanvändning avsevärt försvåras. Denna kvalifikationsgräns
härrör från en fastighetsrättslig reform år 1972 (prop. 1972:111, bil. 2, CU 27)
och gäller också vid markintrång som beslutas med stöd av andra lagar.

PBL-propositionen innehöll inget förslag till ändring av den år 1972
införda ersättningsprincipen. Vid behandlingen av PBL-förslaget ansåg
bostadsutskottet att principen borde modifieras dels i PBL, dels i följdlagstiftningen
till PBL (BoU 1986/87:1, s. 144).

De ändringar som bostadsutskottet förordat innebär sammanfattningsvis
att skadans storlek vid intrång i den pågående markanvändningen skall
bedömas i förhållande till den del av en fastighet som berörs av intrånget
(t. ex. en behandlingsenhet inom skogsbruket eller en åker eller äng på en
jordbruksfastighet). Vidare föreslogs regler om att tidigare intrångsbeslut
inom en tidsperiod skall beaktas vid skadebedömningen, dvs. att det är den
ackumulerade skadan av flera beslut som skall avgöra om kvalifikationsgränsen
för ersättning har överskridits eller ej. Slutligen aktualiserade bostadsutskottet
frågan om rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna i mål
hos fastighetsdomstol om bl. a. intrångsersättning.

Riksdagen har numera antagit PBL med de av bostadsutskottet förordade
ändringarna. I sitt betänkande (BoU 1986/87:4, s. 23) om följdlagstiftningen
till PBL har bostadsutskottet föreslagit motsvarande ändringar i ersättningsreglerna
i lagen (1960:690) om byggnadsminnen, naturvårdslagen (1964:822)
och vattenlagen (1983:291). Även dessa ändringar har godtagits av riksdagen.

De av bostadsutskottet sålunda förordade ändringarna torde innebära att
markägares möjlighet att få intrångsersättning något utvidgats i förhållande
till vad som gäller i dag.

Trafikutskottet anser att den kvalifikationsgräns som på bostadsutskottets
initiativ förts in i PBL, byggnadsminneslagen, naturvårdslagen och vattenlagen
också bör införas i väglagstiftningen. Kvalifikationsgränsen i de nu
berörda paragraferna bör anges med infogande av orden ”inom berörd del av
en fastighet” så att ordalydelsen stämmer överens med andra ersättningsregler
vid vägrat tillstånd till bebyggelse m. m.

De nu förordade ändringarna torde i praktiken få synnerligen begränsad
betydelse. För det första är det — enligt vad utskottet erfarit - ytterst sällan
som någon fastighetsägare påkallar ersättning med åberopande av de
aktuella bestämmelserna. För det andra innebär propositionens förslag att
väglagens tillämpningsområde inskränks. Krav på länsstyrelsens tillstånd
skall framdeles endast gälla utanför områden med detaljplan och endast för
åtgärder som inte kräver bygglov. När prövning inte längre skall ske enligt
väglagen blir PBL:s ersättningsregler ensamt avgörande. PBL ger emellertid
inte rätt till ersättning för vägrat bygglov i den i 61 § angivna situationen.

Den ringa praktiska betydelse som ersättningsreglerna således kan antas få
i framtiden medför enligt utskottets uppfattning att det inte finns behov av att
införa några regler om ackumulerad skada i väglagstiftningen.

TU 1986/87:22

8

I motion 1985/86:458 (fp) yrkas att förslagen till ändringar av 47 och 61 §§
väglagen skall avslås i avvaktan på att riksdagen beslutat om ersättningsbestämmelserna
i BPL. Med hänvisning till vad utskottet nu uttalat om
samordning av ersättningsreglerna i PBL och väglagstiftningen avstyrks
motionen i denna del.

9. Rättegångskostnader i vissa fall

Nuvarande bestämmelser om rättegångskostnader i väglagstiftningen innebär
bl. a. följande. Om en sakägare väcker talan om intrångsersättning eller
inlösen och hans yrkande ogillas helt, får han som tappande part enligt
rättegångsbalkens regler betala både sina egna och motpartens rättegångskostnader
(69 § första stycket andra meningen väglagen och 105 § andra
stycket fjärde meningen lagen om enskilda vägar). Om en sakägare haft
skälig anledning att få sin talan om intrångsersättning prövad av domstol kan
dock förordnas att han skall få ersättning för sina rättegångskostnader eller
att vardera parten skall bära sin egen kostnad (69 § första stycket sista
meningen väglagen och 105 § andra stycket sista meningen lagen om enskilda
vägar). Samma principer föreslogs i PBL-propositionen i mål om inlösen och
skadeersättning enligt PBL (prop. 1985/86:1 s. 406 och s. 849).

Bostadsutskottet föreslog emellertid en regel (15 kap. 6§ PBL) som
innebär att om sakägaren förlorar ett mål rörande bl. a. intrångsersättning
som han väckt talan i kan domstolen förordna att han skall bära sina egna
kostnader, om han inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången
uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom
att ersätta motparten dennes rättegångskostnader (BoU 1986/87:1, s. 159).
Bostadsutskottets förslag godtogs av riksdagen.

Vid sin behandling av följdlagstiftningen till PBL uttalade bostadsutskottet
att samma regel bör gälla även för andra mål om inlösen och intrångsersättning
än de som är aktuella i PBL (BoU 1986/87:4 s. 32).

Trafikutskottet delar uppfattningen att samma rättegångskostnadsregler bör
gälla för alla mål om inlösen och intrångsersättning oavsett vilken fastighetsrättslig
lagstiftning som tillämpas. Utskottet förordar därför att 69 § väglagen
och 105 § lagen om enskilda vägar ändras i enlighet med det anförda.

Också de nu förordade ändringarna torde få synnerligen begränsad
betydelse. Som upplysts tidigare är det ytterst sällan som någon fastighetsägare
påkallar ersättning med åberopande av de aktuella bestämmelserna.

10. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

PBL och NRL skall träda i kraft den 1 juli 1987, dvs. ett halvt år senare än vad
regeringen hade föreslagit. Detta har i sin tur medfört den genomgående
jämkningen av förslagen till följdlagstiftning, att även denna bör träda i kraft
den 1 juli 1987.

Mot denna bakgrund föreslår utskottet att också de nu aktuella lagarna
träder i kraft den 1 juli 1987. Till följd härav skall förbud enligt 49 § väglagen
fortsätta att gälla längst till utgången av juni 1990 (punkt 4 i övergångsbestämmelserna).

TU 1986/87:22

9

Med hänsyn till de ändringar utskottet föreslagit vad gäller reglerna om
rättegångskostnader (69 § väglagen och 105 § lagen om enskilda vägar)
erfordras ytterligare en övergångsbestämmelse i resp. lag med innehåll att de
gamla ersättningsreglerna skall gälla i pågående mål.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1985/86:457 (m),

2. beträffande handlingsberedskap för att justera PBL och därtill
hörande lagstiftning

att riksdagen avslår motion 1985/86:458 (fp) yrkande 1,

3. beträffande länsstyrelsens tillståndsprövning

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:458 (fp) yrkande 4 antar
det genom propositionen 1985/86:118 framlagda förslaget till lag om
ändring i väglagen (1971:948) såvitt avser 45 §, dock med den
ändringen att paragrafen ges den i bilaga 2 såsom utskottets förslag
betecknade lydelsen,

4. beträffande tillståndsgivning till skyltar efter väg

att riksdagen lämnar motion 1985/86:459 (c) yrkande 2 utan särskild
åtgärd,

5. beträffande besvärsordningen enligt väglagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:458 (fp) yrkande 3
och 1985/86:459 (c) yrkande 1 antar det i moment 3 nämnda
lagförslaget såvitt avser 73 och 75§§, dock med den ändringen att
paragraferna ges den i bilaga 2 såsom utskottets förslag betecknade
lydelsen,

6. beträffande vissa ersättningsfrågor

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:458 (fp) yrkande 2 antar
det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 47 och 61 §§, dock
med den ändringen att paragraferna ges den i bilaga 2 såsom utskottets
förslag betecknade lydelsen,

7. beträffande väglagen i övrigt
att riksdagen

a) med anledning av propositionen antar det i moment 3 nämnda
lagförslaget såvitt avser 43, 48 och 74 §§ samt övergångsbestämmelserna,
dock med den ändringen att paragraferna och övergångsbestämmelserna
ges den i bilaga 2 såsom utskottets förslag
betecknade lydelsen,

b) beslutar att dels 69 § skall ges den i bilaga 2, såsom utskottets
förslag betecknade lydelsen, dels närmast före 71 § skall införas en
rubrik enligt utskottets förslag i bilaga 2 dels ock ingressen till det i
moment 3 nämnda lagförslaget skall ändras på sätt följer härav,

c) med bifall till propositionen antar det i moment 3 nämnda
lagförslaget såvitt det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

TU 1986/87:22

10

8. beträffande lagen om enskilda vägar
att riksdagen

a) med anledning av propositionen antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda
vägar såvitt avser 100,102 och 105 §§ samt övergångsbestämmelserna,
dock med den ändringen att paragraferna och övergångsbestämmelserna
ges den i bilaga 2 såsom utskottets förslag betecknade lydelsen,

b) antar det i moment 8 a nämnda lagförslaget såvitt det inte
omfattas av vad utskottet hemställt där.

Stockholm den 5 maj 1987
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist

Närvarande: Birger Rosqvist (s), Olle Östrand (s), Olle Grahn (fp),
Sven-Gösta Signell (s), Per Stenmarck (m), Rune Johansson (s), Margit
Sandéhn (s), Görel Bohlin (m), Viola Claesson (vpk), Jarl Lander (s),
Anders Andersson (m), Yngve Wernersson (s), Ingrid Hasselström Nyvall
(fp), Rune Thorén (c) och Bertil Jonasson (c).

Reservation

Länsstyrelsens tillståndsprövning (mom. 3)

Olle Grahn och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”förslag i denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att tillståndsprövningen enligt PBL och väglagen bör
samordnas på ett sådant sätt att kraven i väglagen på tillstånd av länsstyrelsen
för att uppföra byggnader och andra anläggningar intill eller i närheten av
allmänna vägar bör upphävas i den mån det råder bygglovsplikt enligt PBL.
När det gäller byggnader, andra anläggningar eller åtgärder utanför ett
område med detaljplan och för vilka bygglov inte erfordras anser utskottet
att det inte finns något behov av den föreslagna bestämmelsen om skyldighet
att söka tillstånd hos länsstyrelsen för sådant som kan äventyra vägens
bestånd, drift eller brukande. Den grundprincipen bör gälla att när en
kommun beslutat att bygglov inte behövs för vissa byggnader eller åtgärder
så skall fastighetsägaren inte behöva söka tillstånd hos andra myndigheter.
Det bör ligga i kommunens ansvar att när den enligt PBL beslutar om
undantag från bygglovspliktens omfattning ser till att de allmänna vägarnas
bestånd, drift eller brukande inte äventyras. Vid beslut om minskad
bygglovsplikt i anslutning till en allmän väg kan kommunen infordra yttrande
från väghållningsmyndigheten för att säkerställa att beslutet inte medför
olägenheter för väghållningen.

Regeringen bör omgående återkomma till riksdagen med förslag till

TU 1986/87:22

11

ändringar i väglagen som tillgodoser vad utskottet nu förordat. Om
regeringen inte hinner återkomma till riksdagen i så god tid att det av
utskottet förordade förslaget kan träda i kraft den 1 juli 1987 bör i avvaktan
härpå den ordning gälla som föreslås i propositionen.

Vad utskottet nu anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande länsstyrelsens tillståndsprövning
att riksdagen

a) antar det genom proposition 1985/86:118 framlagda förslaget till
lag om ändring i väglagen (1971:948) såvitt avser 45 §, dock med den
ändringen att paragrafen ges den i bilaga 2 såsom utskottets förslag
betecknade lydelsen,

b) med anledning av motion 1985/86:458 (fp) yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

Särskilt yttrande

Olle Grahn (fp), Per Stenmarck (m) Görel Bohlin (m), Anders Andersson
(m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anför:

I utförliga reservationer till bostadsutskottets betänkande (BoU 1986/
87:1) har folkpartiet och moderata samlingspartiets ledamöter i utskottet
yrkat avslag på förslaget till den nya plan- och bygglagen. Samma ledamöter
har också i särskilda yttranden till bostadsutskottets betänkande (BoU
1986/87:4) uttalat sig om behovet av reformer samt följdlagstiftningen och
PBL.

I detta sammanhang vill vi hänvisa till dessa reservationer och yttranden
samt på nytt klargöra att vår principiella inställning till plan- och bygglagen är
oförändrad. Vi vill emellertid inte motsätta oss att väglagstiftningen anpassas
till de regler som kommer att gälla från den 1 juli 1987.

TU 1986/87:22

12

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

TU 1986/87:22

Bilaga 1

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)
dels att 49, 50 och 54 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1,6-9, 10-12, 14-19,22,23,26-28,33,39-48,51-53,57,61,
63-66, 68 och 70-77 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

IS

Denna lag gäller allmän väg.

Allmän väg är, förutom väg som
anlägges enligt denna lag eller enligt
lagen förändras till allmän, sådan
för allmän samfärdsel upplåten
väg som av ålder ansetts som allmän
eller enligt äldre bestämmelser
anlagts som eller förändrats till allmän
och som vid denna lags ikraftträdande
hålles av staten eller kommun.

Väg upphör att vara allmän, när
vägen drages in. Är kommun väghållare,
upphör väg att vara allmän,
när vägen enligt byggnadslagen
(1947:385) upplåtes eller skall vara
upplåten till allmänt begagnande
som gata. Har väg upplåtits till allmänt
begagnande som gata medan
staten är väghållare, upphör vägen
att vara allmän, när kommunen
övertar väghållningen.

Allmän väg är, förutom väg som
anläggs enligt denna lag eller enligt
lagen förändras till allmän, sådan
för allmän samfärdsel upplåten väg
som av ålder ansetts som allmän
eller enligt äldre bestämmelser anlagts
som eller förändrats till allmän
och som vid denna lags ikraftträdande
hålls av staten eller en kommun.

En väg upphör att vara allmän,
när vägen dras in. Om en kommun
är väghållare, upphör vägen att
vara allmän, när den enligt planoch
bygglagen (1987:10) upplåts
eller skall vara upplåten till allmänt
begagnande som gata. Om en väg
har upplåtits till allmänt begagnande
som gata medan staten är
väghållare, upphör vägen att vara
allmän, när kommunen övertar väghållningen.

3 a §

Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m. m. tillämpas.

6 §1

Statens vägverk handhar väghållningen
för statens räkning och har
tillsyn över kommuns väghållning.

Väghållningsmyndighet är, då
staten är väghållare, den till vägver -

Vägverket handhar väghållningen
för statens räkning och har tillsyn
över kommunernas väghållning.

Väghållningsmyndighet är, då
staten är väghållare, den till vägver -

1 Senaste lydelse 1981:861

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ket hörande regionala förvaltning
som regeringen bestämmer och, då
kommun är väghållare, den kommunala
nämnd som kommunfullmäktige
utser därtill.

ket hörande regionala förvaltning
som regeringen bestämmer och, då
en kommun är väghållare, den
kommunala nämnd som kommunfullmäktige
utser därtill.

7 §

Är staten väghållare inom område
med stadsplan, skall kommunen
tillhandahålla den mark som behövs
för väg inom området.

Är staten väghållare inom ett område
med detaljplan där kommunen
är huvudman för allmänna platser,
skall kommunen tillhandahålla den
mark som behövs för väg inom området.

Underlåter kommun att bygga
väg, för vars byggande utgått statsbidrag,
eller eftersätter kommun
skyldighet i fråga om vägs drift, kan
statens vägverk förelägga kommunen
att inom viss tid vidtaga rättelse
vid äventyr att verket låter utföra
nödvändiga åtgärder på kommunens
bekostnad.

Underlåter en kommun att bygga
väg, för vars byggande utgått statsbidrag,
eller eftersätter en kommun
skyldighet i fråga om vägs drift, kan
vägverket förelägga kommunen att
inom viss tid vidta rättelse. Om föreläggandet
inte följs, får verket
låta utföra nödvändiga åtgärder på
kommunens bekostnad.

9§

Bestämmelserna i denna lag utgör
ej hinder för kommun eller
landstingskommun att lämna bidrag
till byggande av väg.

Bestämmelserna i denna lag utgör
inte hinder för en kommun eller
en landstingskommun att lämna bidrag
till byggande av väg.

10§

Till byggande av väg räknas anläggning
av ny väg, omläggning av
väg i ny sträckning samt ombyggnad
och förbättring av väg.

Ny väg får anläggas, om vägen
behövs för allmän samfärdsel eller
annars kan antagas få synnerlig betydelse
för det allmänna.

Omläggning av väg i ny sträckning
samt ombyggnad och förbättring
av väg får ske, när det är påkallat
från allmän synpunkt.

Till byggande av väg räknas anläggning
av ny väg, omläggning av
väg i ny sträckning samt ombyggnad
av väg.

Ny väg får anläggas, om vägen
behövs för allmän samfärdsel eller
annars kan antas få synnerlig betydelse
för det allmänna.

Omläggning av väg i ny sträckning
samt ombyggnad av väg får
ske, när det är påkallat från allmän
synpunkt.

11 §2

Fråga om byggande av väg prövas
av statens vägverk efter samråd
med länsstyrelsen. Har vägverket
och länsstyrelsen olika uppfattning,

Fråga om byggande av väg prövas
av vägverket efter samråd med
länsstyrelsen. Om vägverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning,

TU 1986/87:22

Bilaga 1

2 Senaste lydelse 1981: 861

14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hänskjutes frågan till regeringens hänskjuts frågan till regeringens

prövning. prövning.

Regeringen kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall
prövas av länsstyrelsen.

Om skyldighet för staten att iordningställa
och upplåta allmän väg
som gata inom sådant område med
stadsplan, för vilket staten är väghållare,
finns bestämmelser i byggnadslagen
(1947:385).

14

Inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan eller
byggnadsplan skall väg byggas i
överensstämmelse med planen.
Gäller annars särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning,
såsom regionplan, utomplansbestämmelser
eller naturvårdsföreskrifter,
skall väg läggas
så, att syftet med bestämmelserna
icke motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, kan
undantag från planen eller bestämmelserna
medges av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
Även utan sådant medgivande
får mindre avvikelse från
plan göras, om åtgärden är förenlig
med planens syfte.

För byggande av väg skall upprättas
arbetsplan. Arbetsplan får
uppdelas i förberedande och kompletterande
arbetsplan.

I arbetsplan skall anges den mark
som behöver tagas i anspråk för
företaget. Arbetsplan skall även innehålla
för företagets genomförande
i övrigt behövliga uppgifter. I
förberedande arbetsplan behöver
uppgifter av sistnämnt slag redovisas
endast i huvuddrag.

§

16 kap. 29§ plan- och bygglagen
(1987:10) finns bestämmelser om
skyldighet för staten att inom områden
med detaljplan ställa i ordning
och till allmänt begagnande
upplåta gata.

i3

Inom område med detaljplan eller
områdesbestämmelser får väg
inte byggas i strid mot planen eller
bestämmelserna. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning
än som avses i första
stycket skall väg byggas så, att syftet
med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får
regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer medge undantag
från bestämmelser sorn avses i
andra stycket.

§

För byggande av väg skall upprättas
en arbetsplan.

I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk för
väganordningar och för genomförandet
av vägbyggnadsföretaget.
Planen skall även innehålla de uppgifter
som i övrigt behövs för att
genomföra företaget.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

5 Senaste lydelse 1981:861.

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förberedande arbetsplan skall
fullständigas genom kompletterande
arbetsplan så snart det kan ske.

16 §

Vid utarbetande av arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets utformning
i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken.

Förfarandet enligt första stycket
får efter omständigheterna förenklas
i fråga om arbetsplan för väg,
som enligt fastställd generalplan eller
enligt stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan
allmän plats, om ej avvikelse
föreslås från vad som bestämts i
sådan plan.

Avser arbetsplan endast ombyggnad
eller förbättring av väg, får förfarandet
enligt första stycket efter
omständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till fastighet,
av vilken mark skall tagas i
anspråk, alltid skall beredas tillfälle
att yttra sig. Vad som sagts nu gäller
i fråga om kompletterande arbetsplan
även i andra fall samt
äger vidare tillämpning på arbetsplan
som innefattar endast ändring
av arbetsplan för ännu ej färdigställt
vägby ggnadsföretag.

Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets utformning
i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken.

Förfarandet enligt första stycket
får efter omständigheterna förenklas
i fråga om en arbetsplan för väg,
som enligt detaljplan skall ingå i allmän
plats eller som är förutsatt i
områdesbestämmelser.

Avser arbetsplan endast ombyggnad
av väg, får förfarandet enligt
första stycket efter omständigheterna
förenklas med iakttagande av att
ägare till en fastighet, av vilken
mark skall tas i anspråk, alltid skall
beredas tillfälle att yttra sig. Detta
skall även tillämpas på en arbetsplan
som innefattar endast ändring
av planen för ett vägbyggnadsföretag
som ännu ej är färdigställt.

17 §

Arbetsplan skall utställas för
granskning.

Arbetsplan för väg, som enligt
fastställd generalplan eller enligt
stadsplan eller byggnadsplan skall
ingå i trafikled eller annan allmän
plats, behöver icke utställas, om
den ej avviker från vad som bestämts
i sådan plan.

Ej heller behöver arbetsplan som
avser endast ombyggnad eller förbättring
av väg utställas, om ej
mark behöver tagas i anspråk med
vägrätt eller rätt som avses i 35 §
eller om sådant ianspråktagande
skriftligen medgivits av berörda

En arbetsplan skall ställas ut för
granskning.

En arbetsplan för väg, som enligt
detaljplan skall ingå i allmän plats
eller som är förutsatt i områdesbestämmelser,
behöver inte ställas
ut.

Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark behöver
tas i anspråk med vägrätt eller
rätt som avses i 35 § eller om ett
sådant ianspråktagande skriftligen
medgivits av berörda fastighetsäga -

TU 1986/87:22

Bilaga 1

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

fastighetsägare och innehavare av
nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Under samma förutsättningar kan
utställelse underlåtas i fråga om
kompletterande arbetsplan även i
andra fall samt i fråga om arbetsplan
som innefattar endast ändring
av arbetsplan för ännu ej färdigställt
vägby ggnadsföretag.

re och innehavare av nyttjanderätt
eller servitutsrätt. Under samma
förutsättningar kan utställelse underlåtas
i fråga om en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen för ett vägbyggnadsföretag
som ännu ej är färdigställt.

18 §4

Arbetsplan fastställes av statens
vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Har vägverket och länsstyrelsen
olika uppfattning, hänskjutes
frågan om fastställelse av planen till
regeringens prövning.

I fall då utställelse underlåtits
med stöd av 17 § tredje stycket behöver
fastställelse ej ske.

Beslut om fastställelse av arbetsplan
är förfallet, om ej inom fem år
från utgången av det år, under vilket
beslutet vann laga kraft, vägens
sträckning blivit i sin helhet tydligt
utmärkt på marken och i arbetsplanen
angivet vägbyggnadsarbete
påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, vägverket
förlänga tiden, varje gång med
högst tre år.

Arbetsplan fastställs av vägverket
efter samråd med länsstyrelsen.
Om vägverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastställelse av planen till
regeringens prövning.

I sådana fall då utställelse har
underlåtits med stöd av 17 § tredje
stycket behöver fastställelse inte
ske.

Ett beslut om fastställelse av en
arbetsplan är förfallet, om inte
inom fem år från utgången av det
år, under vilket beslutet vann laga
kraft, vägens sträckning har blivit i
sin helhet tydligt utmärkt på marken
och det i arbetsplanen angivna
vägbyggnadsarbetet har påbörjats.
Om synnerliga skäl föreligger, kan
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, vägverket förlänga
tiden, varje gång med högst tre år.

19 §

Byggande av väg får påbörjas
först sedan arbetsplan, som ej endast
är förberedande, upprättats
och, i fall då så behövs, blivit fastställd.

Byggande av väg får påbörjas
först sedan arbetsplan har upprättats
och, när det behövs, har blivit
fastställd.

22 r

Fråga om förändring av enskild
väg till allmän prövas av statens
vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Har vägverket och länsstyrelsen
olika uppfattning, hänskjutes
frågan till regeringens prövning.

Fråga om förändring av enskild
väg till allmän prövas av vägverket
efter samråd med länsstyrelsen.
Om vägverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts
frågan till regeringens prövning.

4 Senaste lydelse 1981: 861.

5 Senaste lydelse 1981:861.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

17

1* Riksdagen 1986187.15 samt. Nr 22

Nuvarande lydelse -

Föreslagen lydelse

Regeringen kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till
allmän i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.

23 §

Gata inom sådant område med
stadsplan, för vilket staten är väghållare,
kan under förutsättning
som anges i 21 § förklaras tillika
vara allmän väg. Bestämmelserna i
22 § äger motsvarande tillämpning
på ärende om sådan förklaring.

Under de förutsättningar som
anges i 21 § kan i de fall staten är
väghållare en gata inom ett område
med detaljplan förklaras tillika vara
allmän väg. Bestämmelserna i 22 §
tillämpas på ärende om en sådan
förklaring.

26 §

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom
underhåll, reparation och andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområdet
hållas i ett sådant skick att
skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn
blir tillgodosedda. Detsamma
gäller i fråga om mark till en
bredd av 25 meter intill parkeringsplats
eller rastplats som är väganordning,
i den mån allmänheten har
tillträde till marken. Inom områden
med detaljplan gäller detta stycke
endast vägområden för motorväg
eller motortrafikled.

De åtgärder som behövs för sådana
ändamål som anges i första
och andra styckena räknas till drift
av väg. Till drift av väg räknas också
serviceåtgärder och förbättringsåtgärder.
Om särskilda skäl
föreligger, kan vägverket besluta
om inskränkning i skyldigheten att
vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket
meddelar därvid de föreskrifter
som behövs.

Genom renhållning skall vägområde
hållas i sådant skick att skäliga
sanitära hänsyn och trevnadshänsyn
blir tillgodosedda. Detsamma
gäller i fråga om mark till en bredd
av 25 meter intill parkeringsplats eller
rastplats som är väganordning, i
den mån allmänheten har tillträde
till marken. Ifråga om område med
stadsplan eller byggnadsplan äger
detta stycke tillämpning endast på
vägområde för motorväg eller motortrafikled.

De åtgärder som behövs för ändamål
som anges i första och andra
styckena räknas till drift av väg.
Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge inskränkning i
skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder.
Länsstyrelsen meddelar
därvid de föreskrifter som behövs.

Statens skyldighet att inom sådant
område med stadsplan, för vilket
staten är väghållare, ombesörja
drift av allmän väg, som upplåtits
till gata, begränsas av byggnadslagen
(1947:385). Detsamma gäller i
fråga om gata, som förklarats tillika
vara allmän väg.

Inom område med detaljplan,
där kommunen är huvudman för
allmänna platser och staten är
väghållare, begränsas statens skyldighet
att ombesörja drift av allmän
väg av 6 kap. 29 § andra stycket
plan- och bygglagen (1987:10)
Detsamma gäller i fråga om gata,
som har förklarats tillika vara allmän
väg.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

TU 1986/87:22

28 §

Behöver för väganordning, vars
utförande ingår i drift av väg, tagas
i anspråk mark utöver den som redan
hör till vägen, skall upprättas
arbetsplan, vari anges den mark
som behöver tagas i anspråk. Bestämmelserna
i 13, 14 och 16—20§§
äger motsvarande tillämpning på
planen. Denna skall därvid såvitt
angår tillämpningen av 16 § tredje
stycket, 17 § tredje stycket och 18 §
andra stycket anses som sådan arbetsplan
som avser endast ombyggnad
eller förbättring av väg.

Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall upprättas
en arbetsplan, vari anges den mark
som behöver tas i anspråk. Bestämmelserna
i 13, 14 och 16-20 §§ skall
därvid tillämpas. Såvitt angår tilliämpningen
av 16 § tredje stycket,
17 § tredje stycket och 18 § andra
stycket skall arbetsplanen anses
som en sådan plan som avser endast
ombyggnad av väg.

33 §

1 fråga om mark till väg, som enligt
fastställd generalplan eller enligt
stadsplan är avsedd till gata,
annan allmän plats eller särskilt
trafikområde, äger 30-32 §§ ej
tillämpning, sedan marken tagits i
anspråk av kommunen för avsett
ändamål.

I fråga om mark till väg, som enligt
en detaljplan där kommunen är
huvudman för allmänna platser är
avsedd till allmän plats, tillämpas
inte 30-32 §§, sedan marken tagits
i anspråk av kommunen för avsett
ändamål.

39 §

Enskild körväg får ej anslutas till
allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd.
Ej heller får utan sådant tillstånd
enskild körvägs anslutning till
allmän väg ändras. Vad som sagts
nu äger motsvarande tillämpning
på sådan utfart från fastighet och
sådan brygga som kan användas
för körtrafik.

Vid behandling av fråga om tillstånd
enligt första stycket skall
länsstyrelsen pröva om den tilltänkta
åtgärden är lämplig med hänsyn
till trafiksäkerheten och framkomligheten
på den allmänna vägen.
I samband med tillstånd kan
länsstyrelsen meddela föreskrift om
väganslutningens läge och utförande
i övrigt.

En enskild körväg får inte anslutas
till en allmän väg utan väghållningsmyndighetens
tillstånd. Inte
heller får utan sådant tillstånd en
enskild körvägs anslutning till en
allmän väg ändras. Vad som sagts
nu gäller också i fråga om sådana
utfarter från fastigheter och sådana
bryggor som kan användas för körtrafik.

Vid behandling av en fråga om
tillstånd enligt första stycket skall
väghållningsmyndigheten pröva
om den tilltänkta åtgärden är lämplig
med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna
vägen. I samband med tillstånd
kan väghållningsmyndigheten
meddela föreskrifter om väganslutningens
läge och utförande i
övrigt.

40 §

Om det är nödvändigt med hän- Om det är nödvändigt med hänsyn
till trafiksäkerheten eller fram- syn till trafiksäkerheten eller framkomligheten
på allmän väg, kan komligheten på en allmän väg, kan

Bilaga 1

19

Nuvarande lydelse

länsstyrelsen förordna att enskild
vägs anslutning till den allmänna
vägen skall spärras av eller ändras
genom väghållningsmyndighetens
försorg. Vad som sagts nu äger
motsvarande tillämpning på utfart
från fastighet och på brygga.

L

I samband med tillstånd enligt
39 § eller i stället för förordnande
enligt 40 § eller i samband med förordnande
enligt 40 § om ändring av
anslutning kan länsstyrelsen i fråga
om enskild väg meddela trafikföreskrift
varigenom trafik med motordrivet
fordon på vägen eller del därav
förbjudes eller inskränkes. Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen
för visst ändamål medge
undantag från sådan trafikföreskrift.

i

Bestämmelserna i 39-41 §§ gäller
ej i fråga om enskild väg som är
upptagen i fastställd generalplan
eller i stadsplan eller byggnadsplan.

43

Inom vägområde får ej utan länsstyrelsens
tillstånd vidtagas åtgärd
eller förekomma anordning, som
kan vara till olägenhet för vägens
bestånd, drift eller brukande. I
samband med tillstånd meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs. Tillstånd kan när som helst
återkallas.

Första stycket gäller ej åtgärd eller
anordning, som är nödvändig
för vägarbete som utföres genom
väghållningsmyndighetens försorg
eller för arbete som avses i 44 §.
Första stycket gäller ej heller sådan
grind eller bom, som behövs vid
korsning mellan väg och järnväg,
spårväg eller vattenväg eller för

Föreslagen lydelse

väghållnings myndigheten förordna
att en enskild vägs anslutning till
den allmänna vägen skall spärras av
eller ändras och verkställa förordnandet.
Vad som sagts nu gäller
också i fråga om utfarter från fastigheter
och bryggor.

§

I samband med tillstånd enligt
39 § eller i stället för förordnande
enligt 40 § eller i samband med förordnande
enligt 40 § om ändring av
anslutning kan väghållningsmyndigheten
i fråga om en enskild väg
meddela trafikföreskrifter varigenom
trafik med motordrivna fordon
på vägen eller del därav förbjuds
eller inskränks. Om det finns särskilda
skäl, kan väghållningsmyndigheten
medge undantag från sådana
trafikföreskrifter.

§

Bestämmelserna i 39-41 §§ gäller
inte i fråga om enskilda vägar
som är redovisade i detaljplan eller
förutsatta i områdesbestämmelser.

§

Inom ett vägområde får inte utan
väghållningsmyndighetens tillstånd

1. uppföras byggnader, göras
tillbyggnader eller utföras andra
anläggningar eller anordningar,

2. vidtas andra åtgärder som kan
inverka menligt på trafiksäkerheten
eller vara till olägenhet för vägens
bestånd, drift eller brukande.

I samband med tillstånd får
väghållnings myndigheten meddela
de föreskrifter som behövs. Ett tillstånd
kan när som helst återkallas.

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte för sådant arbete som
avses i 44 §.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

20

Nuvarande lydelse

gränsbevakningen eller försvaret.

44

Elektrisk ledning, vattenledning
eller annan ledning får ej dragas
inom vägområde, om ej väghållningsmyndigheten
medgivit det eller,
när tillstånd enligt lag eller annan
författning lämnats i annan
ordning, anmälan om arbetet gjorts
hos väghållningsmyndigheten.
Väghållningsmyndigheten meddelar
de föreskrifter om arbetets bedrivande
och om rätt till upplag eller
annan anordning som, utöver
vad som är särskilt föreskrivet, behövs
med hänsyn till vägens bestånd,
drift eller brukande.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om arbete på
redan dragen ledning. Påkallas på
grund av inträffad skada skyndsam
reparation av ledning som dragits
inom vägområde och skulle dröjsmål
med arbetets igångsättande
vålla avsevärd olägenhet, får arbetet
påbörjas utan att tillstånd meddelats
av väghållningsmyndigheten
eller anmälan om arbetet gjorts hos
denna enligt första stycket. Ledningens
ägare skall dock snarast underrätta
väghållningsmyndigheten
om arbetet.

Ljusanordning, som kan menligt
påverka ljusförhållandena för trafiken
på väg, får ej utan länsstyrelsens
tillstånd finnas anbringad intill
vägområdet. / samband med
tillstånd meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs med hänsyn
till trafiksäkerheten.

Första stycket gäller ej ljusanordning
inom område med stadsplan
eller byggnadsplan.

Föreslagen lydelse

Om tillstånd saknas eller har
återkallats, får väghållningsmyndigheten
vidta de åtgärder som behövs
för rättelse.

§

Inom ett vägområde får inte utan
väghållnings myndighetens tillstånd

1. dras elektriska ledningar, vattenledningar
eller andra ledningar,

2. utföras arbeten på en redan
dragen ledning.

Väghållningsmyndigheten får
meddela de föreskrifter om arbetet
och om rätt till upplag eller annan
anordning som behövs med hänsyn
till vägens bestånd, drift eller brukande.

Tillstånd enligt första stycket behövs
inte när tillstånd har meddelats
enligt annan lag eller författning
och anmälan om arbetet har
gjorts hos väghållningsmyndigheten.

Örn det på grund av inträffad skada
krävs skyndsam reparation av en
ledning som har dragits inom ett
vägområde får arbetet påbörjas
utan tillstånd eller anmälan. Ledningens
ägare skall i så fall snarast
underrätta väghållningsmyndigheten
om arbetet.

§

Intill ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd

1. uppföras byggnader, göras
tillbyggnader eller utföras andra
anläggningar eller anordningar eller
vidtas andra sådana åtgärder
som kan vara till olägenhet för vägens
bestånd, drift eller brukande,

2. finnas anbringade ljusanordningar
som försämrar ljusförhållandena
för trafiken på vägen.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter
som behövs. Ett tillstånd kan när
som helst återkallas.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

21

1** Riksdagen 1986187.15sami. Nr22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

TU 1986/87:22

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte inom områden med detaljplan
och inte heller i fråga om
åtgärder för vilka bygglov krävs.

Om tillstånd saknas eller har
återkallats får länsstyrelsen meddela
beslut om att rättelse skall ske
genom väghållningsmyndighetens
försorg. I samband med ett sådant
beslut får länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål
får ej utan länsstyrelsens tillstånd
finnas anbringad utomhus intill
vägområde på mindre avstånd än
50 meter från vägområdet. Vad
som sagts nu gäller ej anordning,
som är anbringad på byggnad och
som tjänar till upplysning om på
stället bedriven affärsrörelse eller
annan verksamhet, och ej heller anslagstavla
för meddelanden rörande
kommunala angelägenheter, förenings
sammanträden, auktioner
eller dylikt. I samband med tillstånd
meddelar länsstyrelsen de föreskrifter
som behövs med hänsyn
till trafiksäkerheten.

1 fråga om område med stadsplan
eller byggnadsplan äger första
stycket tillämpning endast på anordning
intill vägområde för motorväg
eller motortrafikled.

Inom ett avstånd av 50 meter
från ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd skyltar eller
därmed jämförliga anordningar för
reklam, propaganda eller liknande
ändamål finnas uppsatta utomhus.

/ samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter
som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte

1. inom områden med detaljplan
eller

2. för sådana anordningar som
är uppsatta på byggnader för upplysning
om affärsrörelse eller annan
verksamhet på stället eller

3. för anslagstavlor för meddelanden
som rör kommunala angelägenheter,
förenings sammanträden,
auktioner eller dylikt.

47 §

Inom ett avstånd av tolv meter
från vägområde får utan länsstyrelsens
tillstånd ej uppföras byggnad
och ej heller förekomma annan anordning,
som kan inverka menligt
på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt
av hänsyn till trafiksäkerheten,
kan länsstyrelsen föreskriva
ökning av avståndet, dock högst till
50 meter. Vid korsning i samma
plan mellan allmänna vägar, mellan
allmän väg och enskild allmänneligen
befaren väg eller mellan
allmän väg och järnväg eller spår -

Inom ett avstånd av tolv meter
från ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader eller
utföras andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas andra
sådana åtgärder som kan inverka
menligt på trafiksäkerheten. Länsstyrelsen
kan, om det är nödvändigt
med hänsyn till trafiksäkerheten,
föreskriva att avståndet ökas, dock
högst till 50 meter.

Vid korsning i samma plan mellan
en allmän väg och en

Bilaga 1

22

Nuvarande lydelse

väg får ej utan länsstyrelsens tillstånd
byggnad uppföras eller annan
för trafiksäkerheten menlig anordning
förekomma intill vägområde
innanför räta linjer mellan
punkter, som är belägna i de korsande
vägarnas mittlinjer 75 meter
från korsningen.

Stängsel, som kan förorsaka snösamling
på väg, får ej förekomma
intill vägområde utan länsstyrelsens
tillstånd.

I samband med tillstånd enligt
första eller andra stycket meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

48

Från det beslut om fastställande
av arbetsplan vunnit laga kraft till
dess vägföretaget slutförts, får
inom det i arbetsplanen upptagna
vägområdet ej utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras byggnad eller
vidtagas åtgärd, som kan väsentligt
försvåra områdets användning för
vägändamål.

För tid som anges i första stycket
äger bestämmelserna i 47 § första
stycket om förbud att utan länsstyrelsens
tillstånd uppföra byggnad
motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

1. annan allmän väg,

2. enskild väg som i större utsträckning
används av allmänheten
för trafik,

3. järnväg,

4. spårväg

får inte utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra anläggningar
eller anordningar eller
vidtas andra sådana åtgärder som
kan inverka menligt på trafiksäkerheten.
Tillstånd krävs inte för åtgärder
som skall utföras utanför i
första stycket angivet område och
utanför de räta sammanbindningslinjerna
mellan punkter, som är belägna
i de korsande vägarnas mittlinjer
75 meter från korsningen.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter
som behövs.

Bestämmelserna i första och
andra styckena om krav på tillstånd
av länsstyrelsen gäller inte inom
områden med detaljplan. De gäller
inte heller i fråga om åtgärder för
vilka bygglov krävs.

§

Inom det i en arbetsplan angivna
vägområdet får inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader,
utföras andra anläggningar
eller anordningar eller vidtas andra
sådana åtgärder, som kan väsentligt
försvåra områdets användning
för vägändamål. Förbudet gäller
från det att beslutet om fastställelse
av arbetsplanen har vunnit
laga kraft till dess att vägområdet
har tagits i anspråk för väg.

För tid som anges i första stycket
gäller bestämmelserna i 47 § första
och andra styckena om förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd uppföra
byggnader, göra tillbyggnader,
utföra andra anläggningar eller an -

TU 1986/87:22

Bilaga 1

23

Nuvarande lydelse

Förbud enligt första eller andra
stycket upphör att gälla, när beslut
om fastställande av arbetsplan upphäves
eller förfaller.

I samband med tillstånd enligt
första eller andra stycket meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs.

Föreslagen lydelse

ordningar eller vidta andra sådana
åtgärder.

Förbud enligt första eller andra
stycket upphör att gälla, när beslut
om fastställelse av en arbetsplan
upphävs eller förfaller.

I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten
meddela de
föreskrifter som behövs.

49 §

Sedan fråga väckts om byggande
av väg, kan länsstyrelsen meddela
förbud att utan länsstyrelsens tillstånd
uppföra byggnad på mark
som kan antagas komma att ingå i
vägområdet eller ligga i dess omedelbara
närhet. Sådant förbud får
ej meddelas för längre tid än tre år.

Om synnerliga skäl föreligger, kan
länsstyrelsen förlänga tiden, varje
gång med högst tre år.

Förbud enligt första stycket upphör
att gälla, när beslut om fastställande
av arbetsplan för vägbyggnadsföretaget
vinner laga
kraft.

I samband med tillstånd enligt
första stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.

50 §6

Utan hinder av 47-49 §§ får
byggnad uppföras, anordning förekomma
eller åtgärd vidtagas inom
område med stadsplan eller byggnadsplan.

51 §

Förbud enligt 45-49 § gäller ej i Förbud enligt 45-4<S§ gäller inte

fråga om byggnad eller annan an- i fråga om byggnader, andra anordning
inom det förbudsbelagda läggningar eller anordningar eller

området som lagligen påbörjats in- åtgärder som lagligen har påbörjats

nan förbudet blev tillämpligt där. innan del blev förbjudet.

52 §

Är lagligen påbörjad anordning Om en byggnad, annan anlägg belägen

inom område där förbud ning eller anordning som är belä enligt

45-47§ är tillämpligt och gen inom område som avses i 45-

medför den på grund av ändrade 47 § på grund av ändrade förhål -

TU 1986/87:22

Bilaga 1

6 Senaste lydelse 1972:786.

24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

TU 1986/87:22

förhållanden eller i annat fall sådan
olägenhet att begäran om tillstånd
enligt 45-47§ skulle ha avslagits,
kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om avlägsnande, ändring eller
utbyte av anordningen eller om
vidtagande av annan åtgärd. Vad
som sagts nu gäller i fråga om
byggnad endast, om byggnaden
kan flyttas utan svårighet eller är av
ringa värde.

I beslut om föreläggande enligt
denna paragraf kan länsstyrelsen
utsätta vite.

53

Är det nödvändigt för vinnande
av fri sikt eller är det annars påkallat
av hänsyn till trafiksäkerheten,
kan länsstyrelsen besluta att träd
eller buske intill vägområde får avlägsnas
eller kvistas genom väghållningsmyndighetens
försorg.

Är sådan anordning intill väg
som ej utgöres av byggnad till
hinder för vägens drift, kan länsstyrelsen
besluta att anordningen får
avlägsnas genom väghållningsmyndighetens
försorg.

I samband med beslut enligt första
eller andra stycket meddelat
länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs.

Intill vägområde får ej upptagas
grop eller grav som kan medföra
fara för vägens bestånd.

Har mark till väg enligt fastställd
generalplan eller enligt stadsplan
tagits i anspråk av kommunen för
gata, annan allmän plats eller särskilt
trafikområde, skall väghållaren
fullgöra dessförinnan uppkommen
ersättnings- och inlösningsskyldighet
enligt 55 och 56 §§,
oavsett att vägrätten upphört till
följd av 33 §.

landen eller av annan anledning
har kommit att medföra sådana
olägenheter att begäran om tillstånd
enligt 45—47 § skulle ha avslagits,
får länsstyrelsen meddela
föreläggande att ta bort den eller
vidta någon annan åtgärd med den.
Beträffande byggnader får dock sådant
föreläggande meddelas endast
om byggnaden kan flyttas utan svårighet
eller är av ringa värde.

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte inom områden med detaljplan.

§

Om träd eller buskar intill ett
vägområde medför olägenheter för
trafiksäkerheten, får länsstyrelsen
besluta att träden eller buskarna
skall avlägsnas eller kvistas genom
väghållningsmyndighetens försorg.
I samband med beslutet får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter som
behövs.

§

§

Om mark till väg inom en detaljplan
där kommunen är huvudman
för allmänna platser har tagits i anspråk
av kommunen som allmän
plats, skall väghållaren fullgöra
dessförinnan uppkommen ersättnings-
och inlösningsskyldighet enligt
55 och 56 §§, trots att vägrätten
har upphört till följd av 33 §.

Bilaga 1

25

Föreslagen lydelse
61 §7

Nuvarande lydelse

Medför vägran av tillstånd som
avses i 47 § första stycket att pågående
markanvändning avsevärt
försvåras, är fastighetsägaren och
innehavare av nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten
berättigade till ersättning av väghållaren
för den skada de härigenom
lider.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning, om tillstånd som avses
i 48 § första eller andra stycket eller
49 § första stycket vägrats och förbud
som avses i nämnda paragrafer
varit gällande längre tid än fem
år i följd.

Väghållaren skall ersätta skada
till följd av att han förvärvat rätt att
inrätta särskild vinterväg, rätt att
nyttja mark i närheten av vägområde
för upplag eller liknande ändamål
i samband med byggande av
väg, rätt att anordna tillfällig väg,
rätt att intill vägområde uppsätta
snöskärm eller rätt till täkt för drift
av väg. Han skall också ersätta skada
till följd av åtgärd som avses i 34
eller 53 §. För skada till följd av åtgärd
som avses i 53 § första stycket
utgår ersättning dock endast om
skadan är avsevärd. Vad som sagts
nu gäller ej, om det avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersättning
icke skall lämnas.

Om vägran av tillstånd som avses
i 47 § medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras, är fastighetsägaren
och innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten berättigade till
ersättning av väghållaren för den
skada de härigenom lider.

Bestämmelserna i första stycket
tillämpas också, om tillstånd som
avses i 48 § har vägrats och förbud
som avses i den paragrafen har
gällt längre tid än fem år i följd.

63 §

Väghållaren skall ersätta skador
till följd av att han har förvärvat
rätt

1. att inrätta särskild vinterväg,

2. att nyttja mark i närheten av
vägområde för upplag eller liknande
ändamål i samband med byggande
av väg,

2. att anordna tillfällig väg,

4. att intill vägområde sätta upp
snöskärm,

5. till täkt för drift av väg.
Väghållaren skall också ersätta

skador till följd av åtgärder som
avses i 34 §, 45 § fjärde stycket eller
53 § eller till följd av ett föreläggande
som har meddelats med stöd av

52 §. För skador som har uppstått
till följd av åtgärder som avses i

53 § utgår ersättning endast om skadorna
är avsevärda.

Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller inte om det
har avtalats eller uppenbarligen förutsatts
att ersättning inte skall lämnas.

64§

Skada till följd av föreläggande Föreläggande enligt 52 § får försom
meddelats med stöd av 52 § enas med vite eller med föreskrift
skall ersättas av väghållaren. att åtgärden, om föreläggandet

inte följs, kan komma att utföras

TU 1986/87:22

Bilaga 1

7 Senaste lydelse 1972:786.

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

genom väghållningsmyndighetens
försorg på den försumliges bekostnad.

Följs inte ett föreläggande som
innebär att åtgärden kan utföras
genom väghållningsmyndighetens
försorg skall länsstyrelsen, om det
inte finns skäl till annat, besluta att
åtgärden skall utföras och hur det
skall ske. Därvid skall länsstyrelsen
se till att oskäliga kostnader inte
uppstår.

/ beslut om föreläggande enligt
första stycket eller beslut enligt
andra stycket får förordnas att beslutet
skall gälla omedelbart.

65 §

Vad som avtalats eller uppenbarligen
förutsatts skola gälla mellan
väghållaren och fastighetens ägare
eller annan sakägare i fråga om ersättning
enligt 55, 58, 61, 63 eller
64 § gäller även mot den som efter
det rätten till ersättning uppkom
förvärvat sakägarens rätt till fastigheten
eller anordningen.

Vad som har avtalats eller uppenbarligen
förutsatts gälla mellan
väghållaren och fastighetens ägare
eller annan sakägare i fråga om ersättning
enligt 55, 58, 61 eller 63 §
gäller även mot den som efter det
rätten till ersättning uppkom har
förvärvat sakägarens rätt till fastigheten
eller anordningen.

66§

Har överenskommelse ej träffats
om ersättning enligt 55, 58, 61, 63
eller 64 § eller om inlösen enligt 56,
59 eller 62 §, skall den som vill göra
anspråk på ersättning eller fordra
inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten
eller anordningen är belägen.
Även väghållare kan på sätt
som nu sagts påkalla prövning av
ersättning som tillkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.

68 {

Om borgenär som avses i 67 §
första stycket lider förlust till följd
av att nedsättning ej skett, är han
berättigad att av väghållaren få
gottgörelse för förlusten mot avskrivning
på fordringshandlingen.
Detsamma gäller, om borgenären
lider förlust därigenom, att ersätt -

Har överenskommelse inte träffats
om ersättning enligt 55, 58, 61
eller 63 § eller om inlösen enligt 56,
59 eller 62 §, skall den som vill göra
anspråk på ersättning eller fordra
inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten
eller anordningen är belägen.
Även väghållaren kan på samma
sätt påkalla prövning av ersättning
som tillkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.

Om en borgenär som avses i 67 §
första stycket lider förlust till följd
av att nedsättning inte har skett, är
han berättigad att av väghållaren få
gottgörelse för förlusten mot avskrivning
på fordringshandlingen.
Detsamma gäller, om borgenären
lider förlust därigenom, att ersätt -

TU 1986/87:22

Bilaga 1

8 Senaste lydelse 1972:786.

27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ning enligt 55, 58 eller 61 § blivit för
lågt beräknad och ersättningen till
följd av överenskommelse mellan
väghållaren och fastighetens ägare
eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I fråga om gottgörelse
som nu sagts äger 65 § motsvarande
tillämpning på förhållandet
mellan väghållaren och borgenären.

Har mark till väg enligt fastställd
generalplan eller enligt stadsplan
tagits i anspråk av kommunen för
gata, annan allmän plats eller särskilt
trafikområde, skall väghållaren
fullgöra dessförinnan uppkommen
skyldighet enligt första
stycket, oavsett att vågrätten upphört
till följd av 33 §.

Talan om gottgörelse väckes vid
fastighetsdomstol som anges i 66 §.

ning enligt 55, 58 eller 61 § blivit för
lågt beräknad och ersättningen till
följd av överenskommelse mellan
väghållaren och fastighetens ägare
eller av annan anledning inte har
prövats av domstol. I fråga om sådan
gottgörelse skall 65 § tillämpas
på förhållandet mellan väghållaren
och borgenären.

Om mark till väg inom en detaljplan
där kommunen är huvudman
för allmänna platser har tagits i anspråk
av kommunen som allmän
plats, skall väghållaren fullgöra
dessförinnan uppkommen skyldighet
enligt första stycket, trots att
vågrätten har upphört till följd av
33 §.

Talan om gottgörelse väcks vid
den fastighetsdomstol som anges i
66 §.

70 §

Har kommun enligt 7 § tillhandahållit
staten mark för väg, är kommunen
berättigad att av staten erhålla
ersättning för skäliga kostnader
efter avdrag för förvaltningskostnad.

Framställning om ersättning göres
hos statens vägverk. Kan överenskommelse
ej träffas, väckes talan
om ersättning vid fastighetsdomstol
som anges i 66 §.

Om en kommun enligt 7 § har tillhandahållit
staten mark för väg, är
kommunen berättigad att av staten
erhålla ersättning för skäliga kostnader
efter avdrag för förvaltningskostnad.

Framställning om ersättning görs
hos vägverket. Om en överenskommelse
inte kan träffas, väcks talan
om ersättning vid den fastighetsdomstol
som anges i 66 §.

71 §

Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter
mot förbud i 39, 43—48 eller 54 §
eller mot föreskrift eller förbud som
meddelats med stöd av 39 eller 43—
49S.

Till böter dömes den som bryter
mot trafikföreskrift som meddelats
med stöd av 41 §.

Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter
mot ett förbud i 39 eller 43—48 §
eller mot en föreskrift eller ett förbud
som har meddelats med stöd av
39 eller 43-4£§.

Till böter döms den som bryter
mot en trafikföreskrift som har
meddelats med stöd av 41 §.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

72 §9

Uppförs byggnad eller utförs ledningsarbete
i strid mot 43, 44, 47
eller 48 § eller mot föreskrift eller
förbud som meddelats med stöd av
43, 44 eller 47—49§, får tingsrätten
meddela handräckning för att
åstadkomma rättelse. 1 fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser
i 17 § handräckningslagen
(1981:847).

Bryter någon mot förbud i 43,

45-48 eller 54 § eller mot föreskrift
eller förbud som meddelats med
stöd av 43 eller 45-48 § och är det
ej fråga om byggnads uppförande,
får kronofogdemyndigheten föranstalta
om rättelse.

Efterkoms ej föreläggande enligt
52 §, skall kronofogdemyndigheten
på anmodan av länsstyrelsen ombesörja
att åtgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den
handräckning som behövs för vidtagande
av åtgärd som avses i 34,
40 och 53§§.

Utförs ledningsarbete eller uppförs
en byggnad i strid mot 44, 47
eller 48 § eller mot en föreskrift eller
ett förbud som har meddelats
med stöd av 44, 47 eller 48 §, får
tingsrätten meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse. I fråga
om sådan handräckning finns bestämmelser
i 17 § handräckningslagen
(1981:847).

Om någon bryter mot ett förbud i

46-48§ eller mot en föreskrift eller
ett förbud som har meddelats med
stöd av 46-48 § och är det inte fråga
om uppförande av en byggnad,
får kronofogdemyndigheten vidta
åtgärd för rättelse.

Kronofogdemyndigheten skall
lämna det biträde som behövs för
att beslut av länsstyrelsen enligt
64 § andra stycket skall kunna genomföras.

Polismyndigheten skall lämna
väghållningsmyndigheten det biträde
som behövs för att åtgärder som
avses i 34, 40, 43, 45 eller 53 § skall
kunna vidtas.

73 §

Talan mot väghållningsmyndighets
beslut enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.

Väghållningsmyndighets beslut
enligt denna lag får överklagas hos
vägverket genom besvär.

74 §'

Talan mot länsstyrelses beslut
enligt 37, 38, 45-47§, 48§ andra
stycket, 52 eller 53 § föres hos kammarrätten
genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse
enligt denna lag än som
avses i första stycket föres hos regeringen
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut enligt 37,
38, 45-47 §, 48 § andra stycket, 52,
53 § eller 64 § andra stycket får
överklagas hos kammarrätten genom
besvär.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag än som avses i första
stycket får överklagas hos regeringen
genom besvär.

75 §"

Talan mot statens vägverks be- Vägverkets beslut enligt 39, 40,
slut enligt denna lag föres hos rege- 41, 43, 44 § eller 48 § första stycket

ringen genom besvär. får inte överklagas.

9 Senaste lydelse 1981:861.

10 Senaste lydelse 1981:86 i.
" Senaste lydelse 1981:861.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

29

1*** Riksdagen 1986/87.15sami. Nr22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Andra beslut av vägverket enligt
denna lag än som avses i första
stycket får överklagas hos regeringen
genom besvär.

76 §

Statens vägverk får föra talan Vägverket får överklaga länssty -

mot länsstyrelses beslut enligt denna
lag.

Statens naturvårdsverk och länsvägnämnd
får föra talan mot sådant
vägverkets eller länsstyrelses
beslut enligt denna lag, som berör
dess verksamhetsområde.

Beslut i fråga om tillstånd enligt
39, 43 eller 45-49$ och statens
vägverks beslut i fråga om fastställelse
av arbetsplan för väg, förändring
av enskild väg till allmän, förklaring
att gata tillika skall vara allmän
väg eller indragning av väg blir
gällande när beslutet vinner laga
kraft. I beslut om tillstånd kan dock
förordnas att beslutet skall lända
till efterrättelse omedelbart.

Annat beslut enligt denna lag än
som avses i första stycket länder
omedelbart till efterrättelse, om ej
annat förordnas i beslutet.

relsens beslut enligt denna lag.

Statens naturvårdsverk och en
länsvägnämnd får överklaga sådana
beslut av väghållningsmyndighet,
vägverket eller länsstyrelse
enligt denna lag, som berör naturvårdsverkets
eller nämndens verksamhetsområde.

§

Ett beslut i fråga om tillstånd enligt
39, 43 eller 45-48 § och vägverkets
beslut i fråga om fastställelse
av en arbetsplan för väg, förändring
av en enskild väg till allmän, förklaring
att en gata tillika skall vara allmän
väg eller indragning av en väg
blir gällande när beslutet vinner
laga kraft. I ett beslut om tillstånd
får dock förordnas att beslutet skall
gälla omedelbart.

Andra beslut enligt denna lag än
som avses i första stycket gäller
omedelbart, om inte något annat
förordnas i beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

2. 1 ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas enligt väglagen skall,
om ärendet avgjorts i första instans före ikraftträdandet, äldre bestämmelser
tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

3. Beträffande mål om ersättning enligt 61 § väglagen, i vilka talan har
väckts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om
målens prövning i sak.

4. Förbud enligt 49 § skall fortsätta att gälla längst till utgången av år
1989.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

30

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 71, 75, 78, 84, 100 och 102-105 §§ lagen
(1939:608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §'

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta
vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva
och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl
å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren
till grunden.

Bestämmelserna i 2-4 kap. äga
icke tillämpning, såvitt angår område,
för vilket stadsplan fastställts;
dock skall, där ej med stöd
av stadgandena i 65 eller 85 § annorledes
i laga ordning beslutes,
fastställelse av stadsplan för område
icke medföra, att vad tidigare
jämlikt denna lag bestämts rörande
fastigheter eller vägar inom området
upphör att gälla.

Vad i 5 kap. stadgas skall icke
äga tillämpning i fråga om bebyggande
av område, som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat
om rätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränkning
i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser
är lovligt för envar att färdas över annans ägor.

4§2

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.

Bestämmelserna i 2—4 kap. gäller
inte inom områden med detaljplan
där kommunen är huvudman
för allmänna platser. Beslut att
anta en sådan detaljplan för ett område
medför inte, att vad som tidigare
enligt denna lag bestämts i fråga
om fastigheter eller vägar inom
området upphör att gälla såvida
inte med stöd av 65 eller 85 § bestäms
något annat.

Bestämmelserna i 5 kap. gäller
inte inom områden med detaljplan.

Ej må väg så byggas att plan eller
bestämmelser, som enligt vad därom
är stadgat innefatta hinder mot
bebyggelse i strid mot planen eller
bestämmelserna, motverkas eller
eljest markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må
väg byggas i strid mot vad jämlikt 3
kap. föreskrivits. Inom område, för
vilket regionplan finnes fastställd,
skall denna plan tjäna till ledning

Inom område med detaljplan eller
områdesbestämmelser får väg
inte byggas i strid mot planen eller
bestämmelserna. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning
än som avses i andra

TU 1986/87:22

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1972:788.

2 Senaste lydelse 1954: 197.

31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

vid utförande av vägföretag.

stycket skall väg byggas så, att syftet
med bestämmelserna inte motverkas.

Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål
fordrar.

Vid väghållning skall iakttagas
vad om fasta fornlämningar, naturminnesmärken
och nationalparker
är särskilt stadgat.

71 §3

Beträffande område på landet eller
i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas
inom nära förestående tid uppkomma,
må i den ordning nedan sägs
förordnas, att de fastigheter, som i
sin helhet eller till någon del äro
belägna inom området, skola utgöra
en samfällighet (vägförening)
med ändamål att ombesötja och bekosta
väghållning i fråga om de vägar,
vilka förklaras skola anses såsom
föreningens vägar, samt att
handhava de i föreningen ingående
fastigheternas gemensamma angelägenheter
i övrigt rörande dessa
vägar.

Finnes inom vägförenings område
mark, som i byggnadsplan av--setts till annan allmän plats än väg,
skall föreningens väghållning omfatta
jämväl iordningställande och
underhåll av dylik plats. Vad i detta
kapitel sägs om väg skall i tillämpliga
delar gälla beträffande sådan
allmän plats.

För område, inom vilket tätare
bebyggelse har uppkommit eller
kan väntas uppkomma inom nära
förestående tid, får i den ordning
nedan sägs förordnas, att de fastigheter,
som i sin helhet eller till någon
del är belägna inom området,
skall utgöra en samfällighet (vägförening)
med ändamål att ombesörja
och bekosta väghållning i
fråga om de vägar, vilka förklaras
skola anses såsom föreningens vägar,
samt att handha de i föreningen
ingående fastigheternas gemensamma
angelägenheter i övrigt rörande
dessa vägar.

Finns inom en vägförenings område
mark, som i en detaljplan där
kommunen inte är huvudman för
allmänna platser, avsatts till annan
allmän plats än väg, skall föreningens
väghållning omfatta även iordningställande
och underhåll av en
dylik allmän plats. Vad i detta kapitel
sägs om väg skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om en sådan allmän
plats.

Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu
angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning.

75 §4

Då slutligen avgjorts att väg skall
byggas eller tagas i anspråk såsom
vägförenings väg, äge föreningen
mot ersättning för markupplåtelse
och annat intrång till sig lösa rätt
att för ändamålet begagna vägmar -

Då det slutligen har avgjorts att
en väg skall byggas eller tas i anspråk
såsom vägförenings väg, får
föreningen mot ersättning för markupplåtelse
och annat intrång lösa
till sig rätt att för ändamålet begag -

TU 1986/87:22

Bilaga 1

3 Senaste lydelse 1954: 197.

4 Senaste lydelse 1954: 197.

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ken eller den befintliga vägen. Medför
vägens anläggning eller övertagande
till väghållning jämväl nytta
för den till ersättning berättigade,
skall hänsyn därtill tagas vid ersättningens
bestämmande. För föreningens
rätt att begagna befintlig
väg skall ej, med mindre särskilda
skäl därtill äro, gäldas ersättning
till fastighet, som ingår i föreningen.
Att mark jämväl i vissa andra
fall må tagas i anspråk utan ersättning,
därom stadgas i byggnadslagen.

na vägmärken eller den befintliga
vägen. Medför vägens anläggande
eller övertagande till väghållning
även nytta för den som är berättigad
till ersättning, skall hänsyn tas
till det, när ersättningen bestäms.
För rätt för föreningen att begagna
en befintlig väg skall inte, om det
inte föreligger särskilda skäl till
det, betalas ersättning till fastigheter,
som ingår i föreningen. Bestämmelser
om att mark även i vissa
andra fall får tas i anspråk utan
ersättning finns i plan- och bygglagen
(1987:10).

Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg,
spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.

Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade
villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.

Över vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas
med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs.

78 §5

Finner länsstyrelse anledning till
antagande att förhållandena å viss
ort inom länet påkalla bildande av
vägförening, skall frågan företagas
till handläggning vid förrättning i
den ordning nedan omförmäles.

Finner länsstyrelsen anledning
till antagande att förhållandena pä
viss ort inom länet påkallar att en
vägförening bildas, skall frågan tas
upp och handläggas vid förrättning
i den ordning som föreskrivs i det
följande. Detsamma skall gälla om
en ägare till fastighet, som enligt
en detaljplan helt eller till viss del
skall användas till en sådan väg eller
annan allmän plats, för vilken
kommunen inte är huvudman, begär
det och del inte är uppenbart
onödigt.

Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd
innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av
nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad
frågan rör hans rätt.

Om förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode
män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i
19 § första stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs. Beträffande
förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24 § första
stycket, 25 § och 29—31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att underrättelse
om tid och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnads -

TU 1986/87:22

Bilaga 1

5 Senaste lydelse 1971: 1049.

33

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

TU 1986/87:22

nämnden samt att anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må
underlåtas.

Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen vare berättigade
att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid
övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt
för uppdragets fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom
såvitt möjligt undvikes.

Förrättningsmannen och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta
ersättning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt
stadgat, på ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god
man gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.

Ersättning, som nu sagts, så ock
annan av förrättningen föranledd
kostnad skall gäldas av vägföreningen
eller, om vägförening ej
kommer till stånd, av kronan. Där
kostnad föranletts uteslutande av
viss sakägares yrkande eller bestridande,
må dock, om så prövas skäligt,
sakägaren förpliktas gälda
sagda kostnad.

Ersättning enligt femte stycket
skall, liksom annan kostnad som
föranleds av förrättningen, betalas
av vägföreningen eller, om en vägförening
inte kommer till stånd, av
staten. Om en kostnad föranletts
uteslutande av en viss sakägares yrkande
eller bestridande, får dock,
om så anses skäligt, sakägaren förpliktas
att betala kostnaden.

Då slutligen avgjorts att vägförening
skall bildas samt förrättningskartan
i erforderlig mån kompletterats,
skola kopior av kartan samt
avskrifter av förrättningsutlåtandet
och i 80 § omförmälda förteckningar
jämte beslut, som må hava meddelats
över utlåtandet, av länsstyrelsen
överlämnas till vägföreningen
ävensom till länets lantmäterikontor
eller, där området är beläget
inom stad eller samhälle, för
vilket byggnadslagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning,
till stadens eller samhällets byggnadsnämnd.
Rörer ärendet område
av såväl egentliga landsbygden
som ock stad eller samhälle, som
nu nämnts, skola kartkopia och avskrift
av handlingarna tillställas
både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

Då det slutligen har avgjorts att
en vägförening skall bildas samt
förrättningskartan har kompletterats
i erforderlig mån, skall kopior
av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet
och av de förteckningar
som nämns i 80 § jämte
beslut, som kan ha meddelats över
utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas
till vägföreningen, ävensom
till fastighetsbildningsmyndigheten
och fastighetsregistermyndigheten,
om inte länsstyrelsen är fastighetsregistermyndighet,
samt till byggnadsnämnden.

Bilaga 1

6 Senaste lydelse 1954: 197.

34

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

TU 1986/87:22

100§7

Bilaga 1

Där det finnes påkallat för tillgodoseende
av trafiksäkerheten äger
länsstyrelse med avseende å viss
enskild väg inom länet eller del av
sådan väg förordna, att inom ett avstånd
av högst tolv meter från vägbanans
mitt ej må utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras byggnad,
uppsättas stängsel, som skymmer
utsikten över vägbanan, eller vidtagas
annan dylik för trafiksäkerheten
menlig anordning. Vid korsning
i samma plan mellan enskilda vägar
eller mellan enskild väg och järnväg
eller spårväg må förordnandet utvidgas
att avse ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter
belägna i vägarnas mittlinjer
högst femtio meter från korsningen.

Där det är påkallat för att tillgodose
trafiksäkerheten får länsstyrelsen
för viss enskild väg inom
länet eller en del av en sådan väg
förordna att det inom ett avstånd av
högst tolv meter från vägbanans
mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnader, göras
tillbyggnader eller utföras andra
anläggningar eller anordningar eller
vidtas andra sådana åtgärder
som kan inverka menligt på trafiksäkerheten.
Vid korsning i samma
plan mellan enskilda vägar eller
mellan enskild väg och järnväg eller
spårväg får förordnandet utvidgas
att avse ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter belägna
i vägarnas mittlinjer högst
femtio meter från korsningen.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket,
skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de
väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra,
som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller
skriftligen yttra sig i ärendet.

Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående
förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas
i ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssamling.

102 §8

Har ansökan om tillstånd enligt
100 § första stycket att å fastighet
uppföra byggnad eller eljest vidtaga
i samma stycke omförmäld
anordning icke bifallits och medför
detta att pågående markanvändning
avsevärt försvåras, äro fastighetsägaren
och innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till
fastigheten berättigade till ersättning
av kronan för den skada de
härigenom lida.

Ersättning varom sägs i första
stycket skall bestämmas att utgå på
en gång; dock må ersättningen, om
särskilda skäl äro därtill, på begä -

Har en ansökan om tillstånd enligt
100 § första stycket inte bifallits
och medför detta att pågående
markanvändning avsevärt försvåras,
är fastighetsägaren och innehavare
av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten berättigade
till ersättning av staten för den
skada som de lider härigenom.

Ersättning enligt första stycket
skall bestämmas att utgå på en
gång. Ersättningen får dock, om
särskilda skäl föreligger, på begä -

7 Senaste lydelse 1976:639.

8 Senaste lydelse 1972: 788.

35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rån antingen av kronan eller av fastighetsägaren
eller annan sakägare
fastställas att utgå med visst årligt
belopp med rätt för kronan eller
den ersättningsberättigade att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats
eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare
skall gälla jämväl mot den som efter
det rätten till ersättning uppkom
förvärvat sakägarens rätt i avseende
å fastigheten.

rån antingen av staten eller av fastighetsägaren
eller annan sakägare
fastställas att utgå med visst årligt
belopp med rätt för staten eller den
ersättningsberättigade att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om ersättning
har avtalats eller uppenbarligen har
förutsatts skola gälla mellan staten
och sakägare skall gälla även mot
den som efter det att rätten till ersättning
uppkom har förvärvat sakägarens
rätt med avseende på fastigheten.

103 §9

Är fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd att
utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfoganderätten
undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full
säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i
fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om
fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtes genom expropriation.

Om borgenär som avses i första Om en borgenär som avses i försstycket
lider förlust till följd av att ta stycket lider förlust till följd av

nedsättning ej skett, har han rätt till
gottgörelse av kronan för förlusten
mot avskrivning å fordringshandlingen.
Detsamma gäller, om borgenär
lider förlust därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse
mellan kronan och den
ersättningsberättigade eller av annan
anledning ej blivit prövad av
domstol.

104 §

Den som på grund av föreläggande
enligt 101 § bortskaffat eller ändrat
befintlig anordning vid väg är
berättigad till ersättning av kronan
för sina kostnader härför ävensom
för den skada i övrigt som genom
åtgärden må hava uppkommit för
honom. Ersättningen skall bestämmas
att utgå på en gång.

att nedsättning inte har skett, har
han rätt till gottgörelse av staten för
förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.
Detsamma gäller,
om en borgenär lider förlust därigenom
att en ersättning blivit för lågt
beräknad och den till följd av överenskommelse
mellan staten och
den ersättningsberättigade eller av
annan anledning inte prövats av
domstol.

Den som på grund av föreläggande
enligt 101 § har bortskaffat eller
ändrat en befintlig anordning vid
väg är berättigad till ersättning av
staten för sina kostnader för detta
och för den skada i övrigt som genom
åtgärden kan ha uppkommit
för honom. Ersättningen skall bestämmas
att utgå på en gång.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

9 Senaste lydelse 1972: 788.

10 Senaste lydelse 1954: 197.

36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

105 §"

Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104 § skall
göra framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan överenskommelse icke träffas
om ersättningen, har den som
gjort framställningen att instämma
sin talan till den fastighetsdomstol,
inom vars domkrets den av förordnandet
eller föreläggandet berörda
marken är belägen. Jämväl kronan
äger påkalla prövning av ersättningsfrågan
enligt vad nu sagts. I
fråga om rättegångskostnader och
kostnader vid fördelning av ersättning
gäller expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Ogillas
yrkande om ersättning i mål
som ej anhängiggjorts av kronan,
tillämpas dock allmänna regler om
rättegångskostnader. Om den som
framställer ersättningsanspråk har
haft skälig anledning att få sin talan
prövad av domstol, får i stället efter
omständigheterna förordnas, att
kronan skall ersätta honom hans
rättegångskostnad eller att vardera
parten skall bära sin kostnad.

Kan överenskommelse inte träffas
om ersättningen, har den som
gjort framställningen att instämma
sin talan till den fastighetsdomstol,
inom vars domkrets den mark som
berörs av förordnandet eller föreläggandet
är belägen. Även staten
kan begära prövning av ersättningsfrågan.
I fråga om rättegångskostnader
och kostnader vid fördelning
av ersättning gäller expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga
delar. Om ett yrkande om ersättning
i mål, som inte har anhängiggjorts
av staten, ogillas, skall i stället
allmänna regler om rättegångskostnader
tillämpas. Om den som
framställer ett ersättningsanspråk
har haft skälig anledning att få sin
talan prövad av domstol, får i stället
efter omständigheterna förordnas,
att staten skall ersätta honom
hans rättegångskostnad eller att
vardera parten skall bära sin kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

TU 1986/87:22

Bilaga 1

11 Senaste lydelse 1972:788.

37

Utskottets lagförslag
1 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Regeringens förslag Utskottets förslag

43 §

Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd

1. uppföras byggnader, göras till- 1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra an- byggnader eller utföras andra anläggningar
eller anordningar, läggningar,

2. vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller
vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande.

I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter
som behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte för sådant arbete som avses i
44§.

Om tillstånd saknas eller har återkallats, får väghållningsmyndigheten
vidta de åtgärder som behövs för rättelse.

45 §

Intill ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd

1. uppföras byggnader, göras till- 1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra an- byggnader eller utföras andra anläggningar
eller anordningar eller läggningar eller vidtas andra sådana

vidtas andra sådana åtgärder som åtgärder som kan vara till olägenhet

kan vara till olägenhet för vägens för vägens bestånd, drift eller bru bestånd,

drift eller brukande, kande,

2. finnas anbringade ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för
trafiken på vägen.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan
och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.

Om tillstånd saknas eller har återkallats får länsstyrelsen meddela beslut
om att rättelse skall ske genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband
med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs.

47 §

Inom ett avstånd av tolv meter
från ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader eller
utföras andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas andra sådana
åtgärder som kan inverka menligt
på trafiksäkerheten. Länsstyrelsen

Inom ett avstånd av tolv meter
från ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader eller
utföras andra anläggningar eller vidtas
andra sådana åtgärder som kan
inverka menligt på trafiksäkerheten.
Länsstyrelsen kan, om det är nöd -

TU 1986/87:22

Bilaga 2

38

Regeringens förslag

Utskottets förslag

vändigt med hänsyn till trafiksäkerheten,
föreskriva att avståndet ökas,
dock högst till 50 meter.

kan, om det är nödvändigt med
hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva
att avståndet ökas, dock högst
till 50 meter.

Vid korsning i samma plan mellan en allmän väg och en

1. annan allmän väg,

2. enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik,

3. järnväg,

4. spårväg

får inte utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra anläggningar
eller anordningar eller
vidtas andra sådana åtgärder som
kan inverka menligt på trafiksäkerheten.
Tillstånd krävs inte för åtgärder
som skall utföras utanför i första
stycket angivet område och utanför
de räta sammanbindningslinjerna
mellan punkter, som är belägna i de
korsande vägarnas mittlinjer 75 me -

får inte utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra anläggningar
eller vidtas andra sådana
åtgärder som kan inverka menligt på
trafiksäkerheten. Tillstånd krävs inte
för åtgärder som skall utföras
utanför i första stycket angivet område
och utanför de räta sammanbindningslinjerna
mellan punkter, som
är belägna i de korsande vägarnas
mittlinjer 75 meter från korsningen,
ter från korsningen.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs.

Bestämmelserna i första och andra styckena om krav på tillstånd av
länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller inte heller i
fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.

481

Inom det i en arbetsplan angivna
vägområdet får inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader,
utföras andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas andra sådana
åtgärder, som kan väsentligt försvåra
områdets användning för vägändamål.
Förbudet gäller från det
att beslutet om fastställelse av arbetsplanen
har vunnit laga kraft till
dess att vägområdet har tagits i anspråk
för väg.

För tid som anges i första stycket
gäller bestämmelserna i 47 § första
och andra styckena om förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd uppföra
byggnader, göra tillbyggnader, utföra
andra anläggningar eller anordningar
eller vidta andra sådana

Inom det i en arbetsplan angivna
vägområdet får inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader,
utföras andra anläggningar eller vidtas
andra sådana åtgärder, som kan
väsentligt försvåra områdets användning
för vägändamål. Förbudet
gäller från det att beslutet om fastställelse
av arbetsplanen har vunnit
laga kraft till dess att vägområdet har
tagits i anspråk för väg.

För tid som anges i första stycket
gäller bestämmelserna i 47 § första
och andra styckena om förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd uppföra
byggnader, göra tillbyggnader, utföra
andra anläggningar eller vidta
andra sådana åtgärder.

åtgärder.

Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om
fastställelse av en arbetsplan upphävs eller förfaller.

TU 1986/87:22

Bilaga 2

39

Regeringens förslag

Utskottets förslag

I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter
som behövs.

61 §

Om vägran av tillstånd som avses i
47 § medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras, är fastighetsägaren
och innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten berättigade till
ersättning av väghållaren för den
skada de härigenom lider.

Om vägran av tillstånd som avses i
47 § medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom
berörd del av en fastighet, är fastighetsägaren
och innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till
fastigheten berättigade till ersättning
av väghållaren för den skada de

härigenom lider.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas också, om tillstånd som avses i
48 § har vägrats och förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än
fem år i följd.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

69 §‘

I mål om ersättning enligt 55, 58
eller 61 § eller om gottgörelse enligt
68 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
i expropriationslagen
(1972:719) om rättegång samt om
rättegångskostnader och kostnader
vid fördelning av ersättning, om ej
annat är särskilt föreskrivet. Ogillas
yrkande om ersättning enligt 58 eller
61 § eller om gottgörelse enligt 68 §
och har målet ej anhängiggjorts av
väghållaren, tillämpas dock 15 kap.
6 § plan- och bygglagen (1987:10) i
fråga om rättegångskostnaderna.

I mål om ersättning enligt 55, 58
eller 61 § eller om gottgörelse enligt
68 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
i expropriationslagen
(1972:719) om rättegång samt om
rättegångskostnader och kostnader
vid fördelning av ersättning, om ej
annat är särskilt föreskrivet. Ogillas
yrkande om ersättning enligt 58 eller
61 § eller om gottgörelse enligt 68 §
och har målet ej anhängiggjorts av
väghållaren, tillämpas dock allmänna
regler om rättegångskostnad. Om
den som framställer ersättningsanspråk
har haft skälig anledning att
få sin talan prövad av domstol, får i
stället efter omständigheterna förordnas,
att väghållaren skall ersätta honom
hans rättegångskostnad eller att
vardera parten skall bära sin
kostnad.

I mål om inlösen enligt 56, 59 eller 62 § gäller i tillämpliga delar
expropriationslagen (1972:719), om ej annat är särskilt föreskrivet. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt
rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol. Ogillas
yrkande om inlösen enligt 59 eller 62 §, tillämpas allmänna regler om
rättegångskostnad.

1 Senaste lydelse 1972:786.

TU 1986/87:22

Bilaga 2

40

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

(Rubr. före 71 §)

Ansvar, handräckning och besvär Ansvar, handräckning och överklam.
m. gande m. m.

Regeringens förslag Utskottets förslag

73 §

Väghållningsmyndighets beslut Väghållningsmyndighets beslut
enligt denna lag får överklagas hos enligt denna lag får överklagas hos

vägverket genom besvär. länsstyrelsen.

74 §

Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45-47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 §
eller 64 § andra stycket får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra beslut av länsstyrelsen en- Andra beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag än som avses i första ligt denna lag än som avses i första

stycket får överklagas hos regering- stycket får överklagas hos rege en

genom besvär. ringen.

75 §

Vägverkets beslut enligt 39, 40,
41, 43, 44 § eller 48 § första stycket får
inte överklagas.

Andra beslut av vägverket enligt
denna lag än som avses i första stycket
får överklagas hos regeringen genom
besvär.

Vägverkets beslut enligt denna lag
får överklagas hos regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1987.

1. Denna lag träder i kraft den
1 juli 1987.

2. I ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas enligt väglagen skall,
om ärendet avgjorts i första instans före ikraftträdandet, äldre bestämmelser
tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

3. Beträffande mål om ersättning enligt 61 § väglagen, i vilka talan har
väckts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om
målens prövning i sak.

4. Förbud enligt 49 § skall fortsätta
att gälla längst till utgången av år

1989.

4. Förbud enligt 49 § skall fortsätta
att gälla längst till utgången av juni

1990.

5. 1 mål enligt 58, 61 eller 68 § i
vilka talan har väckts före ikraftträdandet
skall 69 § i sin äldre lydelse
tillämpas.

TU 1986/87:22

Bilaga 2

41

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Regeringens förslag Utskottets förslag

100 §

Där det är påkallat för att tillgodose
trafiksäkerheten får länsstyrelsen
för viss enskild väg inom länet eller
en del av en sådan väg förordna att
det inom ett avstånd av högst tolv
meter från vägbanans mitt inte får
utan länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas andra sådana
åtgärder som kan inverka menligt
på trafiksäkerheten. Vid korsning i
samma plan mellan enskilda vägar
eller mellan enskild väg och järnväg
eller spårväg får förordnandet utvidgas
att avse ett område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter
belägna i vägarnas mittlinjer högst
femtio meter från korsningen.

Där det är påkallat för att tillgodose
trafiksäkerheten får länsstyrelsen
för viss enskild väg inom länet eller
en del av en sådan väg förordna att
det inom ett avstånd av högst tolv
meter från vägbanans mitt inte får
utan länsstyrelsens tillstånd uppföras
byggnader, göras tillbyggnader
eller utföras andra anläggningar eller
vidtas andra sådana åtgärder som
kan inverka menligt på trafiksäkerheten.
Vid korsning i samma plan
mellan enskilda vägar eller mellan
enskild väg och järnväg eller spårväg
får förordnandet utvidgas att avse ett
område, som begränsas av räta linjer
mellan punkter belägna i vägarnas
mittlinjer högst femtio meter från
korsningen.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall
länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga
eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, som hava
ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig
i ärendet.

Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående
förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i
ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssamling.

102 §

Har en ansökan om tillstånd enligt
100 § första stycket inte bifallits och
medför detta att pågående markanvändning
avsevärt försvåras, är fastighetsägaren
och innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten berättigade till
ersättning av staten för den skada
som de lider härigenom.

Har en ansökan om tillstånd enligt
100 § första stycket inte bifallits och
medför detta att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom
berörd del av en fastighet, är fastighetsägaren
och innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till
fastigheten berättigade till ersättning
av staten för den skada som de

lider härigenom.

Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång.
Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen av
staten eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med
visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att
erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har

TU 1986/87:22

Bilaga 2

42

Regeringens förslag Utskottets förslag

förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den som
efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt med
avseende på fastigheten.

105 §

Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102,103 eller 104 § skall göra
framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan överenskommelse inte träffas
om ersättningen, har den som gjort
framställningen att instämma sin talan
till den fastighetsdomstol, inom
vars domkrets den mark som berörs
av förordnandet eller föreläggandet
är belägen. Aven staten kan begära
prövning av ersättningsfrågan.
I fråga om rättegångskostnader
och kostnader vid fördelning av ersättning
gäller expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Om
ett yrkande om ersättning i mål, som
inte har anhängiggjorts av staten,
ogillas, skall i stället allmänna regler
om rättegångskostnader tillämpas.
Om den som framställer ett ersättningsanspråk
har haft skälig anledning
att få sin talan prövad av domstol,
får i stället efter omständigheterna
förordnas, att staten skall ersätta
honom hans rättegångskostnad eller
att vardera parten skall bära sin
kostnad.

Kan överenskommelse inte träffas
om ersättningen, har den som gjort
framställningen att instämma sin talan
till den fastighetsdomstol, inom
vars domkrets den mark som berörs
av förordnandet eller föreläggandet
är belägen. Även staten kan begära
prövning av ersättningsfrågan.
I fråga om rättegångskostnader
och kostnader vid fördelning av ersättning
gäller expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Om
ett yrkande om ersättning i mål, som
inte har anhängiggjorts av staten,
ogillas, skall i stället 15 kap. 6 §planoch
bygglagen (1987:10) tillämpas i
fråga om rättegångskostnaderna.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1987.

1. Denna lag träder i kraft den
1 juli 1987.

2. 1 mål enligt 102, 103 eller 104 § i
vilka talan har väckts före ikraftträdandet
skall 105 § andra stycket i sin
äldre lydelse tillämpas.

TU 1986/87:22

Bilaga 2

43