Socialutskottets betänkande

1986/87:8

om vård av missbrukare

SoU

1986/87:8

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion (m) vari framläggs ett förslag till Lag med
särskilda bestämmelser om socialtjänstens och sjukvårdens ansvar inom
missbrukarvården. I motionen hemställs att lagförslaget efter vederbörlig
beredning skall ersätta lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM).

Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att resultatet av socialberedningens
arbete med utvärderingen av LVM bör avvaktas innan riksdagen
tar ställning till frågor om ändringar i lagstiftningen för missbrukarvården.

Utskottets m-ledamöter reserverar sig och anser att motionen bör
överlämnas till socialberedningen.

I betänkandet behandlas vidare två motioner (fp resp. c) om s. k.
kontraktsvård. Även dessa motioner avstyrks. Utskottets m-, fp- och
c-ledamöter reserverar sig mot motiveringen för beslutet.

Motionsyrkanden

I motion 1985/86:So232 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till kontraktsvård som
ett frivilligt alternativ till tvångsvård.

I motion 1985/86:So252 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att förevarande motion efter den i motionen förutskickade
beredningen läggs till grund för proposition med förslag till Lag med
särskilda bestämmelser om socialtjänstens och sjukvårdens ansvar inom
missbrukarvården.

I motion 1985/86:So253 av Alf Svensson (c) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkande 4), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
narkomanen skall dömas till vård, och att s. k. kontraktsvård införs, vilket
innebär att om inte vårdprogrammet fullföljs, ersätts det automatiskt med
sluten vård.

1 Riksdagen 1986187. 12 sami. Nr 8

Ny lagstiftning inom missbrukarvården

SoU 1986/87:8

Allmän motionsmotivering

I motion 1985/86:So252 framläggs ett omfattande lagförslag, förslag till Lag
med särskilda bestämmelser om socialtjänstens och sjukvårdens ansvar inom
missbrukarvården. Den föreslagna lagen avses ersätta lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och syftar bl. a. till att underlätta
samverkan i vården av missbrukare. Motionärerna framhåller att debatten
inom missbrukarvården huvudsakligen har gällt samhällets möjligheter att
tillgripa tvång mot missbrukaren, vilket lett till att bl. a. frågan om att finna
former för ett mer effektivt utnyttjande av samhällets resurser i det
förebyggande arbetet har trängts i bakgrunden. Enligt motionärerna har
lagstiftningen kommit att få en alltför negativ prägel och har av missbrukaren
kommit att uppfattas som ett mot honom riktat instrument för tvångsutövning.
Det i motionen framlagda lagförslaget baseras på det ansvar som
samhället alltid har för missbrukaren och syftar inte ensidigt till en reglering
av samhällets tvångsbefogenheter.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret för
att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (3 §).
Till socialnämndens uppgifter hör bl. a. att svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till
familjer och enskilda som behöver det (5 §). Nämnden skall även stödja den
enskilde missbrukaren och se till att han får den hjälp eller vård som behövs
för att komma ifrån missbruket (11 §).

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens
insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande.
Socialtjänstlagen innehåller därför - med vissa undantag som gäller
skyddet för underåriga - inga regler om tvångsåtgärder gentemot enskilda
människor.

Enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) kan den
som till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk i vissa fall beredas vård
oberoende av eget samtycke. Därvid förutsätts att vårdbehovet inte kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller annan lag samt att den enskilde

a) till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b) till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående (2 och 3 §§).

Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §).
Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt LVM.
Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen ansöka om vård (5 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast två månader efter det att vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §). Vårtiden får förlängas med

högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver
ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning.
Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse (16 §).

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den
planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda.
Om någon under vårdtiden behöver sjukhusvård som inte kan ges genom
hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus (12 §). Beträffande
vårdens innehåll och utformning i övrigt gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
om inte annat anges i LVM (14 §).

LVM innehåller även regler om s. k. omedelbart omhändertagande.
Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller
på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (8 §).
Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet för prövning
samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om beslutet (9 §).

Enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) får den som lider av psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet (utom
psykisk utvecklingsstörning) oberoende av eget samtycke beredas sluten
psykiatrisk vård med stöd av LSPV om sådan vård är oundgängligen påkallad
med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eller
till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt
bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom
vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b) (1 §).

Intagning enligt LSPV grundas på vårdintyg eller på domstolsförordnande

(3 §)•

Socialtjänstlagen och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 med stor majoritet.
Samtidigt upphävdes bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om
nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1970:296) om social
centralnämnd m.m.

LVM antogs av riksdagen hösten 1981 (prop. 1981/82:8, SoU 1981/82:22,
rskr. 91). Regeringens proposition byggde på ett av den parlamentariskt
sammansatta socialberedningen (S 1980:07) enhälligt avgivet förslag. LVM
Lag om vård av missbrukare i vissa fall (SoU 1981:7). LVM trädde i kraft
samtidigt med socialtjänstlagen och LVU den 1 januari 1982.

SoU 1986/87:8

Socialberedningen

SoU 1986/87:8

Socialberedningen (S 1980:07) har till uppgift att bl. a. följa och utvärdera
socialtjänstreformen. Beredningen erhöll i december 1982 nya direktiv (Dir.
1982:106) som ersätter de tidigare utfärdade direktiven. I de nya direktiven
anförs bl. a. följande.

Utgångspunkten för beredningens utvärdering bör vara att den nya
lagstiftningen skall ligga fast i sina grunddrag. Med hänsyn härtill och till
angelägenheten av att beredningen kan arbeta snabbt är det nödvändigt att
under utvärderingen främst koncentrera arbetet till vissa bestämda områden.
Beredningen bör dock ha frihet att ta upp de frågor som aktualiseras under
den allmänna uppföljningen.

Socialberedningen överlämnade hösten 1983 ett delbetänkande Erfarenheter
av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16) vilket låg
till grund för proposition 1983/84:174 om vissa socialtjänstfrågor som våren
1984 antogs av riksdagen. Betänkandet innehöll ingen slutlig utvärdering av
LVM. En sådan kommer att redovisas först i det blivande slutbetänkandet,
som beräknas bli klart sommaren 1987. Inte heller behandlas centrala frågor
såsom t. ex. om LVM:s indikationer för tvångsvård, vårdtidens längd,
möjligheterna till förlängning av vårdtiden m. m. Även dessa anstår till
slutbetänkandet.

Vidare har socialberedningen avgett betänkandet (SoU 1984:64) Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten. Betänkandet har remissbehandlats och
frågan om en reviderad psykiatrisk tvångslagstiftning bereds för närvarande
inom socialdepartementet. En proposition väntas våren 1987.

Beredningen överlämnade våren 1986 delbetänkandena Aktuella socialtjänstfrågor
(SoU 1986:19) och Barns behov och föräldrars rätt (SoU
1986:20). Betänkandet Aktuella socialtjänstfrågor behandlar frågor om
vistelsekommunens ansvar, handikappade och socialtjänsten, besvärsmöjligheterna
och socialtjänsten, förbättrad socialbidragsstatistik och föreningslivet
och socialtjänsten. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Betänkandet Barns behov och föräldrars rätt innehåller en översyn av lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) med förslag
till så omfattande ändringar och kompletteringar att beredningen föreslår en
helt ny lag - lag om tvångsomhändertagande av unga (LTU). Betänkandet
bereds för närvarande av en särskilt tillkallad utredare.

Motionsförslagets huvudsakliga innehåll

Utgångspunkten för förslaget är att åstadkomma ett regelsystem som ger
möjligheter till en ökad samordning mellan sjukvården och socialtjänsten så
att missbrukaren vid varje tillfälle skall kunna få den vård han behöver,
oavsett om den vården skall ges inom sjukvården eller socialtjänsten. En
förutsättning är också att de förebyggande insatserna intensifieras och
effektiviseras. Ansvaret för att insatserna samordnas samt för de förebyggande
åtgärderna skall ytterst ligga på socialnämnden. Den enskilde skall tidigt
erbjudas den hjälp och det stöd han behöver för att komma ifrån sitt
missbruk. Om den enskilde till följd av sitt missbruk är i behov av vård enligt

lagen skall socialnämnden och sjukvården tillsammans med den enskilde
upprätta en plan för den fortsatta behandlingen, 6 §. I behandlingsplanen
bör finnas ett erbjudande om vård i sådant hem som avses i socialtjänstlagen
eller på sjukhus samt bör anges vilka resurser samhället i övrigt kan erbjuda i
det enskilda fallet och vilket ansvar samhället har för att missbrukaren får
ekonomisk hjälp och annat stöd. En viktig förutsättning för att samhället
skall kunna ebjuda den enskilde den vård han för tillfället bäst behöver är att
det finns någon som har kännedom om hans förhållanden och kontinuerligt
följer hans utveckling. Socialnämnden skall därför ha möjlighet att utse en
kontaktperson med uppgift bl. a. att förmedla och underlätta insatser från
socialnämnden men också att hjälpa missbrukaren i kontakter med andra
myndigheter. Detta skall kunna ske även mot missbrukarens vilja. Uppkommer
fråga om att bereda missbrukaren vård enligt den föreslagna skall en
stödperson alltid utses, 5 §.

Har missbrukarens vårdbehov inte kunnat tillgodoses på frivillig väg bör,
såsom fallet är idag, missbrukaren kunna beredas vård mot sin vilja.
Förutsättningarna skall vara att de förebyggande insatserna visat sig otillräckliga
och att missbruket innebär en allvarlig fara för missbrukarens liv
eller hälsa, för annans liv eller hälsa eller om missbruket annars kan medföra
allvarliga sociala skadeverkningar för missbrukaren själv eller hans anhöriga,
8 §. Beslut om tvångsvård skall fattas av länsrätten, 9 §. Den vård som kan
ges enligt lagen skall vara antingen sådan vård som ges på sjukhus eller i
sådant hem för vård eller boende som anges i socialtjänstlagen. Ansökan om
beredande av vård skall göras av socialnämnden, 10 §. Beslut om vård enligt
den föreslagna lagen innebär att socialnämnden bemyndigas att vid behov
inom angiven tid och längst under angiven tid föranstalta om att missbrukaren
får behövlig vård ,11 §. Vård med stöd av lagen får beredas missbrukaren
mot hans vilja under ett år från det vård med stöd av lagen inleddes, 12 §.
Socialnämnden har ett ansvar att under detta år noga följa missbrukarens
förhållanden och vid varje tidpunkt medverka till att missbrukaren får den
vård och hjälp som han behöver. Socialnämnden har möjlighet att själv
besluta om anstånd med verkställigheten av rättens beslut om vård. Har inte
nämnden beslutat om verkställighet inom sex månader efter det att beslutet
vann laga kraft har det dock förfallit, 13 §. Missbrukaren bör enligt förslaget
liksom nu kunna omhändertas omedelbart då hans hjälpbehov är akut.
Beslut om omedelbart omhändertagande skall enligt förslaget fattas av
socialnämnden. På samma sätt som gäller enligt LVU skall delegering av
beslutanderätten kunna ske. De nuvarande grunderna för omhändertagande
enligt LVM bör bibehållas kompletterade med att även skyddet för annan
skall kunna utgöra skäl för omhändertagande, 14 §. Tiden för underställning
av beslutet bör förlängas till en vecka från den dag då beslutet fattades.
Nuvarande regler bibehålls för det följande förfarandet, 16-17 §§.

Ett beslut om vård bör regelmässigt leda till att socialnämnden föranstaltar
om att missbrukaren tas in på sjukhus för avgiftning. I de fall missbrukaren
behöver beredas vård enligt LSPV åligger det socialnämnden att initiera
sådan vård som därefter sker enligt LSPV. I de fall annan sjukvård bedöms
nödvändig bör socialnämndens bemyndigande efter rättens beslut innebära
en rätt och skyldighet att tillsammans med den som har sjukvårdsansvaret

SoU 1986/87:8

planera för den fortsatta behandlingen. De missbrukare som inte vårdas
inom sjukvården skall beredas vård vid hem inom socialtjänsten. Socialnämnden
har enligt förslaget ansvaret för placeringen av missbrukaren. Vård
enligt den föreslagna lagen skall inledas på landstingskommunalt eller
kommunalt hem för vård eller boende, då vården i detta skede är förknippad
med tvångsbefogenheter som det bör åvila samhället att ta ett direkt ansvar
för. Nämnden skall ha ansvaret för att kontakta lämpligt hem varefter den
som förestår vården beslutar om inskrivning. Nämnden skall därefter ha rätt
att besluta om nödvändiga förflyttningar av missbrukaren. Utskrivning från
hemmet skall inte få ske med mindre socialnämnden har begärt eller medgivit
detta. Socialnämnden föreslås få rätt att begära polishandräckning såväl för
att transportera missbrukaren till sjukhus eller hem förvård eller boende som
för att återföra honom dit. Någon kvarhållningsrätt vid sjukhus föreslås inte.
Däremot skall enligt förslaget möjlighet öppnas att förhindra att missbrukaren
för in alkohol, narkotika eller annat som kan störa vården till sjukhuset.
De nuvarande reglerna om särskilda hem för missbrukare som behöver stå
under särskilt noggrann uppsikt bibehålls med de möjligheter till restriktioner
för rörelsefriheten som nu finns. I normalfallet skall vården enligt den
föreslagna lagen vara kort och missbrukaren skall sedan enligt förslaget
slussas över till andra vårdformer som t. ex. enskilda vårdhem.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har vid ett flertal tidigare tillfällen behandlat motionsyrkanden
som berört många av de frågor som nu samlat förekommer i motionens
lagförslag. Detta skedde senast i betänkande SoU 1984/85:30 in vård av
vuxna missbrukare. Utskottet behandlade då bl. a. frågan om specialindikationerna
för tvångsomhändertagande enligt LVM med anledning av en
motion (m) om att dessa skulle omfatta även de fall då någon till följd av
missbruket kan befaras komma att allvarligt skada någon annan och då
missbruket medför allvarliga sociala skadeverkningar. Utskottet uttalade då
(s. 20) bl. a. följande.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motionsyrkanden om utsträckt
skydd för missbrukares omgivning. I betänkande SoU 1982/83:37 framhölls
bl. a. åter att LVM:s regler i denna del är en kompromiss mellan i och för sig
oförenliga uppfattningar samt att gällande ordning måste ses som en tillfällig
lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma till stånd
sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger. Utskottet
betonade samtidigt vikten av att sambandet med andra lagregler som kan
vara av betydelse för att snabbt ingripa mot och avbryta våldsamma
beteenden belyses särskilt. Då utskottet senast behandlade frågan i betänkande
1983/84:30 anförde utskottet bl. a. att det enligt utskottets uppfattning
finns behov av ett lagstadgat skydd i någon form mot att skadas till följd av
någon annans missbruk. Brottsbalkens regler ger inte tillräckligt skydd i alla
de fall som här kan bli aktuella. Utskottet ifrågasatte dock om dessa problem
bör lösas inom ramen för en vårdlag av LVM:s karaktär eller om komplettering
bör ske av annan lagstiftning samt utgick från att socialberedningen
ägnar frågan särskild uppmärksamhet.

SoU 1986/87:8

Utskottet ansåg mot bakgrund av det anförda inte att riksdagen borde vidta
någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet, vilket avstyrktes.

Utskottet avstyrkte vidare förslaget om att LVM:s tillämpningsområde
skulle utvidgas så att även allvarliga sociala skadeverkningar skulle kunna
utgöra grund för vård.

I samma betänkande behandlades också frågan om utredning och ansökan
om värd enligt LVM på grund av en motion (m) med yrkande om att
socialnämnden och inte länsstyrelsen skall utreda vårdbehovet och ansöka
om sådan vård. Utskottet yttrade då (s. 21).

Vid sin behandling av LVM beslutade riksdagen (SoU 1981/82:22, rskr. 91) -med frångående av propositionsförslaget men i enlighet med det förslag
socialberedningen lagt fram i sitt delbetänkande SoU 1981:7 - att utredning
och ansökan om vård enligt LVM skall göras av länsstyrelsen.

Utskottet framhöll vid sin behandling bl. a. att det av rättssäkerhetsskäl är
önskvärt att inte lägga på socialnämnden att själv bedöma kvaliteten på och
tillräckligheten av sina insatser. Utskottet anförde vidare att man måste slå
vakt om en enhetlig rättstillämpning när det som här gäller frihetsberövande
åtgärder. Även om det slutliga avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas
olika utgångspunkter och prioriteringar lätt leda till att det i vissa
kommuner blir vanligare med tvångsvård än i andra. Det är svårt för
domstolen att beakta sådana hänsyn då man ställs inför avgörandet av ett
enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett sammanhållet ansvar för att
bedöma i vilken utsträckning man bör kräva fortsatta insatser av socialnämnderna
bör därför, enligt vad utskottet uttalade, kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Utskottet ansåg det
därför lämpligast att, såsom socialberedningen föreslagit, lägga uppgiften att
svara för utredning och ansökan om vård på länsstyrelsen. Utskottet anförde
vidare bl. a. att länsstyrelsen måste få tillgång till de kunskaper och
erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukare.
Detta får emellertid, enligt vad utskottet uttalade, inte leda till att
handläggningen drar ut på tiden och försenar påbörjandet av vården.

Riksdagens beslut om att länsstyrelsen i framtiden skulle svara för
utredning och ansökan enligt LVM motiverades förutom av rättssäkerhetsskäl
också av en önskan att komma till rätta med de långvariga meningsmotsättningarna
i dessa frågor, vilka försenat utvecklingen inom vården. Man
ville skapa klarhet i de principiella frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat
för missbruksvården.

Utskottet hänvisade senast frågan behandlades (SoU 1983/84:30 s. 30) till
sitt ställningstagande i betänkande SoU 1982/83:37 s. 22 då utskottet bl. a.
anförde att enligt utskottets mening vad riksdagen uttalat om de framtida
riktlinjerna för beslutsförfaradet vad beträffar utredning och ansökan om
vård borde ligga fast. Erfarenheterna skulle få utvisa om det finns anledning
att senare ta upp frågan på nytt.

Utskottet ansåg inte att det fanns anledning att ompröva det tidigare
ställningstagandet och avstyrkte motionsyrkandet.

Utskottet behandlade vidare ett yrkande (m) med innebörd att även
socialnämnd skall få besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM.
Utskottet avstyrkte motionsyrkandet och hänvisade härvid till sina uttalanden
i betänkande SoU 1983/84:30 då utskottet anförde att det var medvetet
om att dessa ärenden kräver skyndsam handläggning och att beslut ofta

SoU 1986/87:8

måste fattas med kort varsel, varför det givetvis är angeläget att beslutsförfarandet
har en med hänsyn till detta så ändamålsenligt utformning som
möjligt. Utskottet underströk vidare att det är just den omständigheten att en
missbrukare motsätter sig vård och kanske måste tvingas därtill som gör att
polisen måste anlitas.

Slutligen framhöll utskottet att socialberedningen inom kort kommer att
avsluta sin utvärdering av bl. a. LVM, varför utskottet mot denna bakgrund
inte var berett att förorda något riksdagens initiativ i frågan.

Frågan om vårdtidens längd behandlades med anledning av två motionsyrkanden
(m och c). Utskottet uttalade i denna fråga följande (s. 22—23).

I det delbetänkande (SoU 1981:7) som föregick propositionen med förslag
till LVM uttalade socialberedningen att förslaget till LVM inte borde ses som
en definitiv lösning av hithörande frågor. Att studera hur lagen i praktiken
tillämpades såg beredningen som en av de viktigaste uppgifterna vid sin
kommande uppföljning av socialtjänstreformen. Frågor som särskilt skulle
uppmärksammas var enligt beredningen reglerna om vårdtider och om
behovet av ett förenklat beslutsförfarande vid återfall.

Vid utskottets behandling av propositionen förelåg bl. a. en motion med
yrkande om en till sex månader bestämd vårdtid. Utskottet (SoU 1981/82:22)
anförde att många olika synpunkter anlagts på frågan om vårdtidens längd.
Enligt utskottets mening kunde det inte komma i fråga att frångå den av
beredningen föreslagna och allmänt accepterade provisoriska lösningen av
denna kontroversiella fråga.

Utskottet erinrade också om att utvärderingen kunde komma att ge
anledning till justering av reglerna om vårdtiderna.

När frågan om vårdtiderna enligt LVM senast behandlades (SoU 1983/
84:30 s. 32) fanns det enligt utskottets uppfattning ingen anledning för
riksdagen att ompröva sitt tidigare ställningstagande. Utskottet erinrade
emellertid om att socialberedningens utvärdering av LVM kan komma att ge
anledning till justering av vårdtiderna.

Mot bakgrund av att utskottet förmodade att riksdagen inom kort genom
socialberedningen skulle ha tillgång till uppgifter om hur lagen i praktiken
tillämpades och därmed även underlag för bedömningen av om det finns skäl
att ändra i bestämmelserna beträffande vårdtidens längd, avstyrkte utskottet
bifall även till dessa motionsyrkanden.

Vidare behandlades i betänkandet ett yrkande om att möjlighet till s. k.
vilande resolution införs i LVM. Utskottet erinrade om att frågan behandlats
i två tidigare betänkanden (SoU 1982/83:37 och 1983/84:30) varvid utskottets
uppfattning varit att vilande resolution liknande den som tidigare fanns i
nykterhetsvårdslagen ter sig principiellt främmande för socialtjänstlagens
och LVM:s syn på syftet med vården. Utskottet har också ställt sig mycket
tveksamt till om en sådan möjlighet kan förenas med socialtjänstens
arbetssätt. Utskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till det
anförda samt till att socialberedningen om så visade sig påkallat skulle
överväga även denna fråga.

I sammanhanget kan nämnas att även frågan om inledande sjukhusvård
behandlades. Utskottet erinrade i denna fråga bl. a. om att utskottet i
betänkande SoU 1983/84:30 understrukit att det berörda lagrummet (12 §
LVM) enligt utskottets mening klart gav vid handen att frågan om

SoU 1986/87:8

lämpligheten av inledande sjukhusvård skulle prövas i varje enskilt fall.
Emellertid kunde bestämmelsen enligt utskottets mening ge upphov till
svårigheter i de ganska fåtaliga fall där den enskilde inte vill ha sjukhusvård
eller ådagalägger avsikt att rymma därifrån så snart tillfälle ges. Utskottet
ansåg därför att socialberedningen har anledning att särskilt uppmärksamma
samordningen mellan denna regel i LVM och andra lagregler, bl. a. i hälsooch
sjukvårdslagen och LSPV. Utskottet erinrade vidare om att socialberedningen
behandlat frågan om inledande sjukhusvård enligt LVM i delbetänkande
Ds S 1983:16 och bl. a. föreslagit två mindre justeringar av reglerna,
vilka sedermera genomförts. Beredningen diskuterade i delbetänkandet för
övrigt risken att en LVM-patient skall avvika från sjukhuset och möjligheten
att införa någon form av kvarhållningsrätt på psykiatrisk klinik. Beredningen
tog dock inte ställning i dessa frågor utan avser att återkomma i slutbetänkandet.

Då frågan om hur den inledande sjukhusvården enligt LVM skulle regleras
således fortfarande övervägdes i socialberedningen ansåg utskottet inte att
riksdagen skulle ta några initiativ i frågan och avstyrkte motionsyrkandet
(betänkandet s. 25).

Slutligen behandlades i det aktuella betänkandet även en motion (m) vari
begärdes förslag till ny vårdlagstiftning avseende drogmissbrukare. Utskottet
uttalade i den frågan (s. 27).

När LVM antogs i riksdagen uttalade utskottet (SoU 1981/82:22 s. 7) att de
tidigare långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om
förutsättningarna och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom nykterhetsvården.
Utskottet såg därför med särskild tillfredsställse att det framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kunde vinna en bred politisk anslutning. Att
klarhet vunnits om den grundläggande inriktningen och reglerna för den
framtida missbruksvården borde underlätta vårdplanteringen och stimulera
till utveckling av bättre behandlingsmetoder och vårdinnehåll.

Utskottet erinrade samtidigt om att den nya lagen självfallet kan visa sig
behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid socialberedningens
uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagstiftningen.

Socialberedningens arbete kommer inom kort att vara slutfört. Enligt
utskottets uppfattning bör resultatet av beredningens arbete avvaktas innan
initiativ tas till ytterligare utredningar inom detta område. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 1984/85:790 (m).

Kontraktsvård inom socialtjänsten
Motionsmotiveringar

I motion 1985l86:So232 (fp) anförs att narkotikamissbruket utgör ett hot mot
såväl individer som samhälle och att i dess spår följer kriminalitet, våld och
kostnader för samhället. Det är därför viktigt att kampen mot knarket
intensifieras och bedrivs såväl genom polis och tull som genom de sociala
myndigheterna. Då det gäller behandlingen av missbrukarna framhålls att
denna bör ske i samarbete med missbrukarna. Motionärernas uppfattning är
dock att många narkomaner trots stora insatser inte kommer att accpetera

SoU 1986/87:8

erbjudanden om frivillig vård, varför tvångsvård måste kunna tillgripas av
samhället. Motionärerna anser vidare att frivillig kontraktsvård bör införas
som ett komplement och alternativ till tvångsvård. Kontraktsvården skulle
enligt motionärerna innebära att man med missbrukaren kommer överens
om innehållet i ett vårdprogram, som han eller hon accepterar t. ex. genom
att skriva på en förbindelse att delta i vården. Om missbrukaren sedan
avviker från vårdinstitutionen skall han enligt motionärerna kunna återföras
med tvång.

1 motion 1985l86:So253 (c) anförs att narkomaner skall kunna dömas till
vård och att s.k. kontraktsvård skall införas, vilket innebär att om
vårdprogrammet inte fullföljs, det automatiskt ersätts med sluten vård.

Gällande bestämmelser m. m.

Socialtjänstlagen innehåller - med undantag av vissa bestämmelser till skydd
för underåriga - inte några möjligheter till tvångsåtgärder gentemot enskilda
människor. För ungdomar med missbruksproblem samt vuxna missbrukare
av alkohol eller narkotika finns dock vissa möjligheter att besluta om vård
enligt LVU resp. LVM.

Vård enligt LVM skall i allmänhet vara avslutad inom två månader.
Missbrukaren kan sedan själv om han så önskar fortsätta vården någon tid.
Vården är då frivillig och någon kvarhållningsrätt finns inte.

Enligt nykterhetsvårdslagen kunde den som var hemfallen åt alkoholmissbruk
frivilligt gå in i statlig eller erkänd vårdanstalt om han skriftligen
förband sig att kvarstanna under viss tid, dock längst sex månader (58 §).
Den som var på detta sätt intagen i vårdanstalt kunde enligt samma lagrum
kvarhållas under den tid som angavs i förbindelsen, men kunde också, när
omständigheterna därtill föranledde, skrivas ut tidigare.

Ville någon som var intagen på vårdanstalt frivilligt stanna kvar på
anstalten efter utgången av vårdtiden kunde detta medges för högst fyra
månader på villkor att vederbörande skriftligen förband sig att stanna kvar
under den tid som bestämdes (48 §).

Den s. k. kontraktsvårdsutredningen avgav i mars 1980 betänkandet
Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). Betänkandet innehåller ett
förslag till lag om kontraktsvård inom socialtjänsten som bl. a. innehåller
särskilda regler om kvarhållningsrätt på grund av utfästelse. Förslaget har
remissbehandlats men har inte lett till något propositionsförslag om kontraktsvård.

När förslaget presenterades fanns ännu inte LVM. Förslaget utgick bl. a.
från att det inte skulle finnas några andra möjligheter till tvång mot vuxna
missbrukare utom de som kunde finnas i den psykiatriska vårdlagstiftningen.

Socialberedningen har som tidigare nämnts till uppgift bl. a. att följa och
utvärdera socialtjänstreformen. I de nya direktiv som beredningen erhöll
1982 anförs bl. a. att utgångspunkten för beredningens utvärdering bör vara
att den nya lagstiftningen skall ligga fast i sina grunddrag. Utvärderingen
skall främst koncentreras till vissa bestämda områden. Beredningen bör dock
ha frihet att ta upp de frågor som aktualiserats under den allmänna
uppföljningen. En redogörelse för socialberedningens arbete har lämnats på

SoU 1986/87:8

s. 4, varav bl. a. framgår att en slutlig utvärdering av LVM avses komma att
redovisas i ett slutbetänkande sommaren 1987.

I sammanhanget kan nämnas att i frivårdskommitténs betänkande Nya
alternativ till frihetsstraff (SoU 1984:32) föreslås att kontraktsvård införs
som en straffrättslig reaktion i det svenska påföljdssystemet. Detta får inte
förväxlas med den kontraktsvård som diskuterats för socialtjänstens del. Den
föreslagna bestämmelsen innebär att vid ådömande av fängelse i högst två år
rätten får förordna att verkställigheten av ådömt fängelse skall anstå, under
förutsättning att den tilltalade 1. vanemässigt missbrukar alkohol eller
narkotika och är i behov av vård för sitt missbruk, 2. har förklarat sig villig att
undergå sådan vård enligt ett särskilt vårdavtal och 3. bedöms som lämpad
för vården.

Ett regeringsförslag där bl. a. frågan om kontraktsvård i det svenska
påföljdssystemet behandlas väntas sent under hösten.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har många gånger tidigare behandlat frågan om kontraktsvård
inom socialtjänsten, senast i utskottets betänkande SoU 1984/85:30. Utskottet
hänförde sig då till ett tidigare uttalande (SoU 1982/83:37 s. 27) i samma
ämne och uttalade att det enligt utskottets mening starkt kunde ifrågasättas
om det sedan LVM införts finns något egentligt behov av regler om
kontraktsvård inom socialtjänsten. Utskottet utgick från att socialberedningen
kommer att överväga om det finns skäl att föreslå särskilda bestämmelser
om kontraktsvård eller liknande överenskommelser inom ramen för eller
som ett komplement till socialtjänstlagen och LVM samt ansåg vid angivna
förhållanden att riksdagen inte borde ta något initiativ i frågan. Utskottet
ansåg inte att något framkommit som motiverade ett ändrat ställningstagande
och avstyrkte motionen.

Utskottet

Ny lagstiftning inom missbrukarvården

I motion 1985l86:So252 (m) begärs att motionen efter beredning läggs till
grund för Lag med särskilda bestämmelser om socialtjänstens och sjukvårdens
ansvar inom missbrukarvården. Motionärerna framlägger ett omfattande
lagförslag varigenom socialtjänstens och sjukvårdens ansvar inom missbrukarvården
regleras. Den föreslagna lagen avses ersätta lagen (1981:1243)
om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), men är inte en renodlad tvångslag
utan innehåller även bestämmelser om den förebyggande verksamheten.
Samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården understryks kraftigt och
har gjorts till ett åliggande för vilket socialnämnden har det yttersta ansvaret.
Motionärerna framhåller att lagförslaget baseras på det ansvar som samhället
alltid har för missbrukaren och att förslaget inte ensidigt syftar till en
reglering av samhällets tvångsbefogenheter.

En redovisning av gällande bestämmelser samt för motionsförslagets
huvudsakliga innehåll har givits ovan (s. 2—3 och 4—6).

SoU 1986/87:8

Socialberedningen (S 1980:07) har som redovisats ovan (s. 4) i uppdrag att
göra en utvärdering av socialtjänstreformen inkl. LVM.

När LVM antogs i riksdagen uttalade utskottet (SoU 1981/82:22 s. 7) att de
tidigare långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om
förutsättningarna och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom nykterhets vården.
Utskottet såg därför med särskild tillfredsställelse att det framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kunde vinna en bred politisk anslutning. Att
klarhet vunnits om den grundläggande inriktningen och reglerna för den
framtida missbruksvården borde underlätta vårdplaneringen och stimulera
till utveckling av bättre behandlingsmetoder och vårdinnehåll.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motionsyrkanden som berört
många av de frågor som nu samlat tas upp i motionens lagförslag. Det gäller
frågor som specialindikationerna för tvångsomhändertagande, utredning
och ansökan om vård, vårdtidens längd och s. k. vilande resolution (jfr. SoU
1982/83:37, SoU 1983/84:30 och SoU 1984/85:30). I betänkande 1984/85:30
behandlades även en motion vari begärdes förslag till ny vårdlagstiftning
avseende drogmissbrukare.

Vid behandlingen av de olika frågorna har utskottet i flera fall framhållit
att vissa av reglerna i LVM är kompromisser mellan i och för sig oförenliga
uppfattningar samt att gällande ordning måste ses som en tillfällig lösning i
avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma till stånd sedan
resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger. Utskottet har mot
bakgrund härav inte velat rekommendera riksdagen att ta några initiativ till
förändringar på detta område.

Socialberedningens arbete med LVM beräknas nu vara slutfört sommaren
1987. Enligt utskottets uppfattning bör resultatet av beredningens arbete
avvaktas innan riksdagen tar principiell ställning i frågor som rör lagstiftningen
om missbrukarvården. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion 1985/86:So252 (m).

Kontraktsvård inom socialtjänsten

I motion 1985/86:So232 (fp) begärs förslag till kontraktsvård som ett frivilligt
alternativ till tvångsvård.

I motion 1985/86:So253 (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att narkomanen skall dömas till vård, och att s. k.
kontraktsvård införs, vilket innebär att om inte vårdprogrammet fullföljs,
ersätts det automatiskt med sluten vård (yrkande 4).

Vård enligt LVM skall i allmänhet vara avslutad inom två månader, en tid
som under vissa betingelser kan förlängas med ytterligare två månader.
Missbrukaren kan själv om han så önskar fortsätta vården ytterligare någon
tid. Vården är då frivillig, dvs. enligt socialtjänstlagen. Någon kvarhållningsrätt
finns då inte.

SoU 1986/87:8

Syftet med vården enligt LVM är bl. a. att motivera missbrukaren att
fortsätta vården i frivilliga former. Som utskottet tidigare framhållit i
samband med behandlingen av ett motionsyrkande angående möjlighet att
hämta tillbaka en missbrukare som avvikit från frivillig vård (SoU 1981/
82:45) ligger skillnaden mellan de frivilligt vårdade och de tvångsvårdade
främst i att den som själv sökt vård enligt socialtjänstlagen har rätt att själv
avgöra när han vill avbryta vården. Den som vårdas enligt LVM kan
efterforskas och återhämtas om han avviker och kan eventuellt senare
placeras på en institution med befogenhet att besluta om inskränkning i den
intagnes rörelsefrihet m. m.

Utskottet har behandlat frågan om kontraktsvård inom socialtjänsten i
betänkandena Sou 1982/83:37, SoU 1983/84:30, SoU 1984/85:8 och SoU
1984/85:30. Utskottet har vid dessa tillfällen framhållit att det starkt kunde
ifrågasättas om det sedan LVM införts finns något egentligt behov av regler
om kontraktsvård inom socialtjänsten. Utskottet har vidare sagt sig utgå från
att socialberedningen kommer att överväga om det finns skäl att föreslå
särskilda bestämmelser om kontraktsvård eller liknande överenskommelser
inom ramen för eller som ett komplement till socialtjänstlagen och LVM och
avstyrkt initiativ av riksdagen i frågan.

Som anmärktes tidigare är socialberedningens arbete ännu inte slutfört.
Den slutliga utvärderingen av LVM kommer att redovisas i slutbetänkandet,
som beräknas föreligga sommaren 1987. Resultatet av beredningens arbete
bör som utskottet ovan framhållit avvaktas innan ställning tas till frågor om
förändringar i lagstiftningen för missbrukarvården. Utskottet avstyrker
därför även motionerna 1985/86:So232 och 1985/86:So253 yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny lagstiftning inom missbrukarvården
att riksdagen avslår motion 1985/86:So252,

2. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1985/86:So232 och motion 1985/86:So253
yrkande 4.

Stockholm den 4 november 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Kjell Nilsson (s). Ulla
Tillander (c), Anita Persson (s). Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s),
Aina Westin (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s),
Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Ingrid RonneBjörkqvist
(fp) och Karl-Gösta Svenson (m).

SoU 1986/87:8

Reservationer

SoU 1986/87:8

Ny lagstiftning inom missbrukarvården (mom. 1 i hemställan)

1. av Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karl-Gösta Svenson
(samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med ”Socialberedningens
arbete” och som slutar med ”motion 1985/86:So252 (m)” bort ha
följande lydelse:

Det i motion 1985/86: So252 framlagda lagförslaget innehåller alternativa
lösningar på flera av de frågor rörande missbrukarvården, som oftast varit
föremål för kritik. Enligt utskottets mening ger de föreslagna lösningarna
större möjligheter än nuvarande bestämmelser att på ett effektivt sätt hjälpa
missbrukaren att komma ifrån sitt beroende. Det är därför angeläget att
förslagen beaktas av socialberedningen vid dess arbete. Regeringen bör
sålunda överlämna förslaget till socialberedningen. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande ny lagstiftning inom missbrukarvården
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So252 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Kontraktsvård inom socialtjänsten (motiveringen till mom. 2 i
hemställan)

2. av Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Blenda Littmarck (m),
Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa Östh (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
och Karl-Gösta Svenson (m) som anser att det avsnitt i betänkandet på s. 13
som börjar med ”Utskottet har” och som slutar med ”riksdagen i frågan”
bort ha följande lydelse:

LVM har varit i kraft under snart fem år. Utskottet konstaterar att
erfarenheterna visar att vårdtiden enligt lagen är för kort för att kunna
motivera grava missbrukare till fortsatt vård under frivilliga former. Den
frivilliga vård som inleds under hotet om tvångsvård blir ofta kortvarig och
tämligen meningslös. Det finns enligt utskottets mening ingen självklar
lösning på frågan hur en effektiv missbrukarvård skall organiseras. Man bör
emellertid ta vara på de olika alternativ till vård som finns och sträva efter att
ge möjlighet till ökad valfrihet även i dessa avseenden. Utskottet förutsätter
att socialberedningen överväger de förslag om införande av frivillig kontraktsvård
inom socialtjänsten som framlagts och i sitt slutbetänkande lägger
fram förslag om sådan vård.

Innehållsförteckning SoU 1986/87:8

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 1

Ny lagstiftning inom missbrukarvården 2

Allmän motionsmotivering 2

Gällande bestämmelser m. m 2

Socialberedningen 4

Motionsförslagets huvudsakliga innehåll 4

Tidigare riksdagsbehandling 6

Kontraktsvård inom socialtjänsten 9

Motionsmotiveringar 9

Gällande bestämmelser m. m 10

Tidigare riksdagsbehandling 11

Utskottet 11

Ny lagstiftning inom missbrukarvården 11

Kontraktsvård inom socialtjänsten 12

Hemställan 13

Reservationer 14

1. Ny lagstiftning inom missbrukarvården (mom. 1 i hemställan) av m 14

2. Kontraktsvård inom socialtjänsten (motiveringen till mom. 2 i
hemställan) av fp, m och c 14

gotab Stockholm 1986 11668