Socialutskottets betänkande
1986/87:37

om resursfördelning m. m. inom hälso- och
sjukvården (prop. 1986/87:114)

SoU

1986/87:37

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:114 om en särskild ersättning
till sjukvårdshuvudmännen för att öka operationskapaciteten inom sjukvården
jämte sex motioner som väckts med anledning av propositionen.
Utskottet behandlar också ett antal motioner som väckts under den allmänna
motionstiden 1987.

Sammanfattning

Utskottet behandlar inledningsvis vissa övergripande sjukvårdspolitiska
frågor som aktualiserats i motioner väckta under den allmänna motionstiden.
Motionsyrkandena avstyrks. I denna del föreligger åtta reservationer (m+c,
m och vpk).

Utskottet behandlar därefter förslagen i proposition 1986/87:114 jämte de
motioner som rör i propositionen aktualiserade frågor. Utskottet tillstyrker
propositionens förslag och avstyrker motionerna. Häremot reserverar sig
utskottets m-, fp- och c-ledamöter. Vpk-ledamoten reserverar sig till förmån
för ett eget motionsyrkande. I frågan om en kartläggning av köerna inom
vården reserverar sig utskottets m- och fp-ledamöter.

Frågan om thoraxkirurgin behandlas särskilt. Utskottet uttalar med
anledning av en motion (c) att det finns skäl för riksdagen att klarlägga sin
inställning att det inte bör föreligga några hinder för en utbyggnad av
thoraxkirurgin i Umeå. Utskottet understryker samtidigt att kraven på en
inte alltför uppsplittrad vård alltjämt måste tillgodoses. Utskottet tar inte
ställning till om det fortsatta planeringsarbetet för thoraxkirurgin i Umeå
berör villkoren för olika statliga bidrag. Det ankommer på regeringen att i
sådant fall aktualisera ärendet hos riksdagen. Vad utskottet anfört föreslås
riksdagen ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motionsyrkanden om
ytterligare utbyggnad av thoraxkirurgin med hänvisning till pågående
utredningsarbete.

Utskottet behandlar slutligen ett stort antal motioner (s, m, fp, c, vpk) om
åtgärder för att förbättra läkarförsörjningen m. m.

Utskottet konstaterar att det stora utredningsmaterial som finns liksom
också de olika åtgärdsförslagen ger en splittrad bild och att det är svårt att
bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder som är mest adekvata och om den
samlade effekten av olika åtgärder. Utskottet anser att läkarförsörjningsproblematiken
nu måste övervägas mera samlat och i ett sammanhang så att det
blir möjligt att få en helhetsbild av situationen. Regeringen bör enligt
utskottet därför göra en samlad översyn av problematiken kring läkarförsörj -

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 37

ningen och förutsättningslöst överväga olika tänkbara åtgärder. Regeringen
bör därefter så snart det kan ske återkomma till riksdagen med förslag. Vad
utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna med anledning av
motionerna. S-ledamöterna godtar utskottets yttrande men anser att motionerna
bör avslås. Utskottets m-, fp- och c-ledamöter reserverar sig till förmån
för ett motionsyrkande (c) beträffande åtgärdsprogram för övrig vårdpersonal.

FEMTE HUVUDTITELN
Propositionen

I proposition 1986/87:114 om en särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen
för att öka operationskapaciteten inom sjukvården har regeringen
(socialdepartementet) föreslagit riksdagen att till Bidrag för viss operationsverksamhet
inom allmän sjukvård för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag
av 70000000 kr.

Regeringen har vidare berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
propositionen i övrigt anförs om en särskild ersättning för att öka operationskapaciteten
inom sjukvården.

Motioner

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1987

I motion 1986/87:So259 av NilsCarlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 3), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nedläggningen av den för de äldre väsentliga slutna somatiska sjukhusvården
måste bromsas.

Övriga yrkanden i motionen behandlas av utskottet i andra sammanhang.

I motion 1986/87:So416 av Börje Stensson (fp) och Karl-Göran Biörsmark
(fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär åtgärder som innebär att
thoraxkirurgi som specialitet kan inrättas vid regionsjukhuset i Linköping.

I motion 1986/87:So418 av Jan Hyttring m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar begära att regeringen lämnar förslag till läkarrekryteringsfrämjande
åtgärder i enlighet med motionen.

I motion 1986/87:So423 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkandena 1 och 3),

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om kartläggning av köerna inom sjukvården,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att stimulera
läkarrekryteringen till läkarglesa områden enligt vad som anförs i motionen.

Yrkande 2 i motionen behandlas av utskottet i betänkandet SoU 1986/
87:16.

SoU 1986/87:37

I motion 1986/87:So426 av Carl Bildt m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkandena 1—4 och 7),

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reviderade riktlinjer för
hälso- och sjukvården med beaktande av den kritik som i motionen anförts
mot att i utbyte mot en kraftig expansion av primärvården rusta ned
länssjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts i fråga om åtgärder från sjukvårdshuvudmännens sida i
syfte att åstadkomma en bättre läkarförsörjning i glesbygd,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag som innebär att
patienter som inte inom rimlig tid kan få behandling inom det egna
landstinget skall ha rätt till behandling inom ett annat landstingsområde eller
hos privat vårdgivare på det egna landstingets bekostnad,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i
övrigt anförts beträffande möjligheterna att minska patienternas väntetider i
behandlingsköer,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso- och
sjukvårdslagen att patienternas valfrihet stärks i enlighet med vad i motionen
anförts.

Yrkandena 5 och 6 i motionen behandlas av utskottet i betänkandet SoU
1986/87:16.

I motion 1986/87:So434 av Rosa Östh (c) och Ulla Tillander (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att en probleminventering görs och att
därefter ett åtgärdsprogram framtas i vad gäller de yrkesområden som i
motionen berörts.

I motion 1986/87:So440 av Margö Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjukvården
också i framtiden skall byggas ut i samhällets regi,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av möjligheterna att ta
bort avgifter inom vården,

3. att riksdagen hos regeringen begär att överläggningar inleds med
Landstingsförbundet i syfte att se över hur en angelägen utbyggnad av vården
skall finansieras,

4. att riksdagen hos regeringen begär att en hälsopolitisk plan utformas
med utgångspunkt i HS 90.

1 motion 1986/87:So447 av John Andersson (vpk) och Margö Ingvardsson
(vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att öka
tillgången på läkare och annan vårdpersonal i glesbygd enligt motionens
förslag.

I motion 1986/87:So448 av Per-Richard Molén hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om snabba åtgärder för att komma till rätta med
glesbygdens läkarförsörjning.

I motion 1986/87:So463 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Agne Hansson
(c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om åtgärder
som innebär att thoraxkirurgi som specialitet kan etableras inom sydöstra
sjukvårdsregionen vid regionsjukhuset i Linköping.

SoU 1986/87:37

I motion 1986/87:So474 av Bo Finnkvist (s) och Jarl Lander (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om kvotering av läkare till vårdinrättningar med dålig läkarförsörjning.

I motion 1986/87:So488 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att läkare som förbinder sig att upprätthålla
tjänst under viss tid i av läkarbrist drabbad region skall få en del av
studieskulden avskriven.

I motion 1986/87:So490 av Margareta Andrén m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till glesbygd.
Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Sf349.

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1986/87:Sol31 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om inriktningen av åtgärder för att öka operationskapaciteten
inom vissa sjukvårdsområden,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om thoraxkirurgi i Umeå och Örebro,

3. att riksdagen beslutar avslå förslaget om särskilda riksköer för starr-,
höftleds- och kranskärlsoperationer i enlighet med det anförda,

I motion 1986/87:Sol32 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att bidraget till
sjukvårdshuvudmännen för att öka operationskapaciteten inom sjukvården
kanaliseras till regionklinikerna där köer finns, med syfte att inom regionen
arbeta fram det för den egna regionen bästa sättet att minska köerna och att
en fortlöpande rapportering till riksdagen skall göras.

I motion 1986/87:Sol33 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
med anledning av proposition 1986/87:114 som sin mening ger regeringen till
känna att en huvudregel för extra statsbidrag till höftleds-, kranskärls- och
starroperationer skall vara att operationerna utförs i egen regi.

I motion 1986/87:Sol34 av Daniel Tarschys m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
till Bidrag för viss operationsverksamhet inom allmän sjukvård för budgetåret
1987/88 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av
70 000 000 kr., att användas under de förutsättningar som anges i motionen.

I motion 1986/87:Sol35 av Mats O. Karlsson (s) och Sven-Gösta Signell (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om villkoren för den särskilda ersättningen.

I motion 1986/87:So 136 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de i motionen
anförda kraven för att komma till rätta med sjukvårdens krisartade
kösituation måste uppfyllas,

SoU 1986/87:37

2. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 1, beslutar anvisa
det i proposition 114 föreslagna reservationsanslaget.

Utskottet

Utskottet behandlar inledningsvis vissa övergripande sjukvårdspolitiska
frågor som aktualiserats i motioner väckta under den allmänna motionstiden.
Utskottet behandlar därefter förslagen i proposition 1986/87:114 jämte de
motioner som rör i propositionen aktualiserade frågor. Frågan om thoraxkirurgin
behandlas särskilt. Slutligen behandlas ett stort antal motioner om
åtgärder för att förbättra läkarförsörjningen m. m.

Allmänna sjukvårdspolitiska frågor

I några motioner tas upp frågor om valfrihet inom vården och om förhållandet
mellan offentlig och enskild vård.

I motion 1986l87:So426 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso- och sjukvårdslagen att
patienternas valfrihet stärks i enlighet med vad i motionen anförts
(yrkande 7). I motionen presenteras bl. a. förslag till en ändrad sjukvårdsförsäkring,
innebärande att försäkringsersättning betalas till den vårdgivare
patienten väljer. Motionärerna anser emellertid att patientens valfrihet
också bör stärkas genom att hälso- och sjukvårdslagen kompletteras och
preciseras i fråga om rätten att välja vårdgivare och vårdform. En sådan
ändring bör enligt motionärerna göras skyndsamt och behöver inte samordnas
med den förändring i ersättningssystemet som föreslås.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om ökad valfrihet
i vården och därvid också redovisat sin syn på privat bedriven hälso- och
sjukvård. Utskottet har därvid uttalat sitt stöd för den grundläggande
principen att all yrkesmässigt bedriven hälso- och sjukvård skall stå under
offentlig insyn, tillsyn och kontroll. Samtidigt har emellertid framhållits att
privata vårdinitiativ utgör ett viktigt alternativ och komplement till den
offentliga vården (se t. ex. SoU 1983/84:4 y). I proposition 1984/85:181 om
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården m. m. uttalade statsrådet Gertrud
Sigurdsen (s. 16) bl. a. att den privat bedrivna hälso- och sjukvården, främst
genom heltidspraktiserande läkare och sjukgymnaster, är ett värdefullt
komplement till den offentliga hälso- och sjukvården. Denna verksamhet
borde även fortsättningsvis bedrivas med samhällsstöd via den allmänna
sjukförsäkringen. Verksamheten måste dock underordnas kravet på en
rättvis fördelning av vårdresurserna så att hela befolkningen får del av en
vård på lika villkor.

I betänkandet över nämnda proposition (SoU 1984/85:28) uttalade
utskottet bl. a. (s. 10) att fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser
enligt utskottets mening måste utgå från hela befolkningens behov av vård.
Utskottet anslöt sig därför till vad som anfördes i propositionen om ett
offentligt ansvar för hälso- och sjukvården. Utskottet ansåg sig inte kunna

SoU 1986/87:37

dela motionärernas (m) uppfattning när det gäller finansieringen av hälsooch
sjukvården.

I betänkandet SoU 1985/86:16 behandlade utskottet ett motionsyrkande
av motsvarande innebörd som det nu aktuella. Utskottet hänvisade därvid till
de ovan redovisade uttalandena och avstyrkte motionen.

Utskottet vill för att klargöra sin inställning återge ytterligare några av
socialministerns uttalanden om riktlinjer för hälso- och sjukvården i den
ovannämnda propositionen 1984/85:181, vilka godkändes av riksdagen
(prop. s. 14f.).

En inte bara formell utan även reell valfrihet för patienten förutsätter ett
gemensamt samhälleligt ansvar för en rättvis fördelning av vårdresurserna.
Detta gäller såväl mellan olika delar av landet som mellan olika befolkningsgrupper
och skilda delar av hälso- och sjukvården.

Den enskildes möjligheter att aktivt efterfråga vård påverkas dels av
vårdutbudets omfattning och inriktning, dels av dennes begränsade kunskaper
om behandlingsmetoder etc.

Den efterfrågan som finns på sjukvård bygger därför till stor del på beslut
som fattas — och bör fattas - av dem som har att tillhandahålla en god
professionell vård.

Den avgörande frågan mot denna bakgrund är därför hur tillgängliga
resurser för vård skall fördelas för att hela befolkningen skall kunna
efterfråga den vård de behöver.

Fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser måste utgå från hela
befolkningens behov av vård. Det är t. ex. inte motiverat att använda knappa
personella och finansiella resurser för att utöka antalet läkare i ett område
med mycket hög läkartäthet när det saknas läkare i många andra områden.
Detta gäller även om en ytterligare läkare till det redan läkartäta området
kan peka på att även där finns en tillräcklig efterfrågan för att bedriva
exempelvis en privatpraktik. Hälso- och sjukvården kan enligt min mening
inte styras efter marknadsekonomiska principer. Ett sådant system skulle
mer tillgodose de professionella vårdgivarnas möjligheter att välja patienter
än befolkningens möjligheter att få den vård de behöver.

Utskottet hyser alltjämt samma principiella uppfattning som kom till uttryck
i proposition 1984/85:181. Någon anledning till ändrat ställningstagande har
inte framkommit. Motion 1986/87:So426 (m) avstyrks sålunda i nu aktuell del
(yrkande 7).

I motion 1986187:So440 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att sjukvården också i
framtiden skall byggas ut i samhällets regi (yrkande 1). Motionärerna anför
bl. a. att de alltför knappa resurserna bör användas till en satsning på
personalförstärkningar och utbyggnad av uppsökande verksamhet inom
vården och att någon utbyggnad av privat vård som vänder sig till socialt
redan privilegierade grupper inte bör komma i fråga.

I den ovannämnda propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården anfördes att hälso- och sjukvården till helt övervägande del bör
bedrivas inom den gemensamma sektorn och att hälso- och sjukvården inte
kan styras efter marknadsekonomiska principer (prop. s. 136).

Utskottet får även hänvisa till sina uttalanden i betänkandet SoU
1984/85:28, varav framgår att utskottet anser att fördelningen av hälso- och

SoU 1986/87:37

sjukvårdens resurser måste utgå från hela befolkningens behov av vård.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:So440 (vpk) yrkande

I motion 1986l87:So426 (m) hemställs även att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan lag som innebär att patienter som inte inom rimlig tid
kan få behandling inom det egna landstinget skall ha rätt till behandling inom
ett annat landstingsområde eller hos privat vårdgivare på det egna landstingets
bekostnad (yrkande 3). Motionärerna ser detta som ett sätt att minska
operationsköerna. När det gäller att avgöra vad som kan anses vara ”rimlig
tid” måste detta, anför motionärerna, bestämmas utifrån medicinska bedömningar
på central nivå. Även sociala och humanitära hänsyn måste tas. Enligt
motionärerna bör det ankomma på regeringen att pröva utformningen och
omfattningen av lagen och skyndsamt förelägga riksdagen förslag i frågan.

Det är enligt utskottet i och för sig mycket angeläget att åtgärder vidtas på
många håll för att råda bot på de långa väntetider som i vissa fall råder inom
vården. Utskottet är dock inte berett att generellt göra avsteg från den
grundläggande principen i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) att det är
landstinget där patienten är bosatt som skall svara för och tillhandahålla den
vård som patienten behöver. Utskottet är alltså inte berett att medverka till
införandet av en allmän och lagfäst regel för patienter att på det egna
landstingets bekostnad få vård hos ett annat landsting eller hos privat
vårdgivare.

Det kan tilläggas att i den nu aktuella propositionen 1986/87:114 föreslås —
när det gäller operationer av höftleder, grå starr och kranskärl - att
patienterna skall få vissa möjligheter att behandlas på annan klinik eller
sjukhus och att hemlandstinget skall betala ersättning till ett annat landsting
som utför operationen. Utskottet återkommer i det följande till detta förslag.
Utskottet vill emellertid påpeka att propositionsförslaget i viss utsträckning
tillgodoser syftet med det nu aktuella motionsyrkandet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87: So426
(m) yrkande 3.

I motion 1986187:So440 (vpk) hemställs vidare att riksdagen hos regeringen
begär att överläggningar inleds med Landstingsförbundet i syfte att se över
hur en angelägen utbyggnad av vården skall finansieras (yrkande 3).
Motionärerna anför att en genomgripande satsning för att minska köer,
förbättra omvårdnad och nå hälsopolitiska riskgrupper kräver att landstingen
tillförs ytterligare resurser.

Hälso- och sjukvårdsberedningen (S 1983:02) utgör ett särskilt organ för
överläggningar och samråd mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Till
beredningens arbetsområde hör bl. a. förutsättningarna för samordning av
den långsiktiga planeringen av hälso- och sjukvården, arbete med läkarfördelningsprogram
med de nya förutsättningar som hälso- och sjukvårdslagen
ger, vårdpersonalprognoser, utbildnings- och fortbildningsfrågor samt forsknings-
och utvecklingsarbete. En särskild arbetsgrupp finns också för
långsiktig planering och frågor rörande personalprognoser, läkarfördelningsprogram
m.m.

Regeringen har den 7 maj 1987 beslutat att inrätta en ny hälso- och

SoU 1986/87:37

sjukvårdsberedning med statsministern som ordförande. I beredningen skall
dessutom ingå socialministern och utbildningsministern samt representanter
för Landstingsförbundet och företrädare för den medicinska sakkunskapen.
Den nya hälso- och sjukvårdsberedningen skall ta upp frågor på området som
är av stor vikt från nationella utgångspunkter. Avsikten med den nya
beredningen är att man skall skapa en bättre framförhållning när det gäller ny
kunskap av stor betydelse för människors hälsa och vård och uppmärksamma
områden där kunskaps- och resursmässiga skäl talar för en koncentration till
något eller några ställen i landet. Beredningen skall behandla frågor om
läkarfördelningen och den högspecialiserade vården och då beakta kostnadsoch
effektivitetsaspekter. Beredningen skall vidare verka för att människors
hälsa sätts in i ett bredare välfärdspolitiskt sammanhang. Folkhälsoarbetet är
särskilt viktigt mot bakgrunden av behovet att förebygga de stora folksjukdomarna.
Tre huvudskäl anges för att hälso- och sjukvårdspolitikens centrala
roll i samhället nu ytterligare markeras. Forskningens betydelse för hälsooch
sjukvården har ökat på flera viktiga områden, vilket har aktualiserat
sjukvårdsorganisationens behov av information och en samordning av
tillgängliga resurser så att verksamheten organiseras på det för patienten
effektivaste sättet. Vidare har den förebyggande hälso- och sjukvården
kommit att prioriteras som ett resultat av LIS 90-arbetet. En tredje omständighet
är att strukturfrågorna inom den offentliga sektorn fått ökad
betydelse.

Regelbundna överläggningar om utvecklingen inom hälso- och sjukvården
förekommer vidare inom ramen för de s. k. Dagmaröverenskommelserna.
Överläggningar mellan regeringen och bl. a. sjukvårdshuvudmännen bedrivs
också i anslutning till överläggningarna om skatteutjämningen.

I den aktuella propositionen 1986/87:114 föreslås inrättande av en särskild
arbetsgrupp med företrädare för bl. a. Landstingsförbundet och socialstyrelsen
när det gäller utarbetande av riktlinjer för det i propositionen föreslagna
statsbidraget. Utskottet återkommer härtill i sin senare behandling av
propositionen och dess förslag.

Enligt utskottets mening finns i dag goda möjligheter till regelbundet
samråd mellan staten och sjukvårdshuvudmännen när det gäller utvecklingen
inom hälso- och sjukvården. Att även regeringen lägger stor vikt vid
samrådsmöjligheterna när det gäller utvecklingen inom hälso- och sjukvården
framgår också av den ombildning som nyligen gjorts av hälso- och
sjukvårdsberedningen.

Utskottet, som anser att de frågor som tas upp i motionen bör kunna
diskuteras inom ramen för de överläggningar som redan förekommer,
avstyrker med hänvisning till det anförda motion So440 (vpk) yrkande 3.

I några motionsyrkanden tas upp primärvårdens och länssjukvårdens utveckling
och behovet av vårdplatser inom den slutna somatiska akutsjukvården.

I den nämnda motionen So426 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag till reviderade riktlinjer för hälso- och sjukvården med
beaktande av den kritik som i motionen anförs mot att i utbyte mot en kraftig
expansion av primärvården rusta ned länssjukvården (yrkande 1). Motionärerna
är kritiska mot de s. k. FIS 90-riktlinjerna med dess starka betoning av

SoU 1986/87:37

primärvården och anför att regeringen bör förelägga riksdagen ett förslag till
reviderade riktlinjer. En närbesläktad fråga tas upp i motion 1986/87:So259
av Nils Carlshamre m.fl. (m). I denna begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att nedläggningen av den för de äldre väsentliga slutna
sjukhusvården måste bromsas (yrkande 3). Motionärerna anför att den allra
viktigaste vården för alla ålderspensionärer är den slutna somatiska vården.
Vidare anförs att det inom akutsjukvården under det senaste decenniet har
skett dramatiska förändringar med en kraftig minskning av den slutna vården
för yngre och en ökning av sluten vård för äldre. Med hänvisning till den
ökande andelen av befolkningen över 75 år och de äldres stora behov av
sluten somatisk akutsjukvård anser motionärerna att nedläggningen av
fungerande akutsjukhus måste bromsas.

I den förstnämnda motionen (So426) hänvisas till HS 90 eller hälso- och
sjukvården inför 1990-talet, dvs. de riktlinjer för hälso- och sjukvårdspolitiken
som utskottet bl. a. behandlade i sitt betänkande SoU 1984/85:28 om
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården. I den proposition som bl. a. låg
till grund för utskottets betänkande (prop. 1984/85:181) återfinns olika
uttalanden om inriktning mot förebyggande hälsovård och primärvårdens
uppgifter. I propositionen betonades att hälso- och sjukvårdens insatser för
att förebygga ohälsa skall öka. Primärvården skall enligt propositionen
utgöra basen i hälso- och sjukvårdssystemet. Primärvården bör genom egna
resurser tillhandahålla all sjukvård som inte av medicinska skäl bör vara
förlagd till länssjukvården. Primärvården skall tillhandahålla ett brett
serviceutbud. Primärvården får, anförs det vidare i propositionen, ett
samordningsansvar och skall svara för en stor del av de samhällsinriktade och
allmänt förebyggande insatserna. Primärvården skall också ta ansvar för de
långtidssjuka och en stor del av psykiatrin. Efter hand som primärvården får
ett större ansvar kommer, enligt propositionen, länssjukvårdens platsantal
att kunna minska. Det angavs att en omfördelning av resurser kan och bör
göras för att uppnå en mera behovsrelaterad fördelning av vårdresurserna.
Läns- och regionsjukvården kommer också i framtiden att spela en stor roll
när det gäller den specialiserade vården och forsknings- och utvecklingsarbete.
Hur omstruktureringen skall utformas avstod socialministern från att
precisera. Det angavs att någon enhetlig organisationsmodell inte kan
förordas. Tvärtom finns skäl för olika modeller.

Utskottet anförde i betänkandet SoU 1984/85:28 att de i propositionen
föreslagna utvecklingslinjerna inte enligt utskottets mening skulle uppfattas
så som att akutsjukvården skulle minska i betydelse. Utskottet anförde
vidare (s. 9):

Hög kvalitet, stor kapacitet, effektivitet och beredskap skall, enligt utskottets
mening, fortfarande utgöra självklara utgångspunkter för läns- och
regionsjukvården. En annan sak är att länssjukvårdens vårdplatsantal
sannolikt kan även fortsättningsvis minskas i takt med att primärvården inkl.
de lokala sjukhemmen byggs ut. Erfarenheterna visar t. ex. att en stor del av
medicinklinikernas platser är belagda med patienter som anmälts för
långtidssjukvård eller som skulle kunna vårdas med hjälp av hemsjukvård
och hemtjänst. Den i propositionen förordade omfördelningen av resurser
skall således inte hindra länssjukvårdens kvalitativa utveckling. Det är

SoU 1986/87:37

tvärtom angeläget att utvecklingen mot nya och förbättrade metoder för
diagnostik och behandling fortsätter. Länssjukvårdens roll kommer dock att
förändras efter hand i riktning mot mera specialiserad sjukvård, forskningsoch
utvecklingsarbete samt kunskapsförmedling.

Inte heller skall satsningen på förebyggande av sjukdomar och skador
ställas i motsats till en god akutsjukvård. Det förebyggande hälso- och
sjukvårdsarbetet skall på sikt dels åstadkomma en minskning i skillnader i
hälsa mellan olika befolkningsgrupper, dels åstadkomma att människor lever
friska längre. De vinster som kan göras gäller livskvalitet. Utskottet är
självfallet medvetet om att det oavsett omfattningen av förebyggande
åtgärder alltid kommer att finnas ett behov av kvalificerad akutsjukvård. Det
är inte frågan om annat än att detta behov skall tillgodoses.

Behovet av god akutsjukvård för de äldre behandlades av utskottet i
betänkandet SoU 1984/85:22 (s. 10—11). Utskottet pekade därvid på vikten
av att uppmärksamma de äldres behov av en god och snabb akutvård.
Utskottet uttalade att tillgången till akutvård är en betydelsefull del av
omsorgerna om de äldre. Det krävs både hemtjänst, hemsjukvård och vid
behov tillgång till akutvård för att äldre skall kunna ha ett självständigt
boende med bibehållen trygghet. Sambandet mellan hemsjukvården och
akutsjukvården måste sålunda uppmärksammas och utvecklas.

Vissa studier av utvecklingen inom primärvården och länssjukvården har
gjorts under senare tid. Spri har bl. a. redovisat vissa konsekvenser av
omfördelningen av resurser från länssjukvård till primärvård (Spri rapport
199, Konsekvenser för länssjukvården av en utbyggd primärvård). Socialstyrelsen
har på uppdrag av regeringen också utfört en uppföljning av
primärvårdsutvecklingen i landet. Denna redovisas i rapporten Primärvård
— omfattning och inriktning 1986 (Socialstyrelsens PM 166/87).

Det finns i sammanhanget också skäl att erinra om den utredning av
konsekvenserna av vård- och omsorgssektorns strukturförändring som
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet genomfört (den s. k.
konsekvensstudien).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill först erinra om de uttalanden som utskottet gjort tidigare och
som redovisas ovan om länssjukvårdens betydelsefulla roll även för framtiden
och om att det inte är fråga om annat än att det behov av kvalificerad
akutsjukvård som alltid kommer att finnas också skall tillgodoses. Det finns
också anledning att understryka att vård på olika nivåer inkl. akut sjukhusvård
måste kunna tillhandahållas vid behov för att äldre människor med
bibehållen trygghet skall kunna bo kvar i sin invanda miljö och i ett eget
boende. Enligt utskottets mening är det självklart att någon omfattande
reducering av antalet platser inom den slutna somatiska sjukhusvården inte
får ske utan att andra tillfredsställande vårdmöjligheter dessförinnan byggs
ut och finns tillgängliga.

En annan sak är att olika rationaliseringsåtgärder från landstingens sida
kan göra att antalet vårdplatser på sina håll skärs ned för att möjliggöra en
effektivare användning av tillgängliga resurser. Sådana frågor måste avgöras
av sjukvårdshuvudmännen själva inom ramen för deras ansvar att erbjuda
dem som bor i resp. landstingsområde en god vård.

SoU 1986/87:37

Utskottet anser emellertid att motionsyrkandena visar på en fråga som är
viktig i en tid när resurserna inte räcker till för att uppfylla alla ambitioner
som finns. Utvecklingen på området måste följas noga, bl. a. inom ramen för
hälso- och sjukvårdsberedningen.

Som framgått ovan är emellertid frågan om primärvården och länssjukvårdens
utveckling liksom följderna av vård- och omsorgssektorns strukturförändring
redan föremål för åtskillig uppmärksamhet. Något initiativ från
riksdagens sida kan därför inte anses erforderligt.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So259 (m)
yrkande 3 och motion So426 (m) yrkande 1.

I motion 1986l87:So440 (vpk) tas upp frågan om avgifter inom vården. I
motionen hemställs sålunda att riksdagen hos regeringen skall begära en
översyn av möjligheterna att ta bort avgifter inom vården (yrkande 2).
Motionärerna anför att det är nödvändigt att vården finansieras på ett så
socialt rättvist sätt som möjligt. Kostnaderna skall inte läggas på dem som är
sjuka utan bäras solidariskt.

Bestämmelser om vårdavgifter finns bl. a. i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763). I 17 § nämnda lag bemyndigas sjukvårdshuvudmännen att
besluta om patienternas avgifter för vården, i den mån annat inte är särskilt
föreskrivet. Vissa begränsande föreskrifter har utfärdats med stöd av 2 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Av 2 kap. 1 § nämnda lag
framgår att regeringen har möjligheter att begränsa patientavgiften för
öppen hälso- och sjukvård, tandvård samt läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling som ges av till försäkringen anslutna läkare och sjukgymnaster.
Vid sjukhusvård görs i stället avdrag på sjukpenning, om sådan utgår (3
kap. 4§ AFL). I praktiken bestäms storleken av patientavgifter och
ersättningen från sjukförsäkringen genom överläggningar mellan Landstingsförbundet
och socialdepartementet. Närmare bestämmelser om patientavgifter
finns i olika författningar, främst förordningen (1984:908) om
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt läkarvårdstaxan (1974:699) och den
s. k. behandlingstaxan (1976:1018).

Utskottet gör följande bedömning.

En grundläggande princip för den svenska hälso- och sjukvården är att den
skall finansieras solidariskt av medborgarna genom skatter och socialförsäkringsavgifter
eller andra allmänna medel. Även patienterna bidrar direkt
med sina patientavgifter. Utskottet har tidigare uttalat att den andel av
kostnaderna som betalas av den enskilde genom direkta patientavgifter
måste hållas så låg att den inte avhåller någon från att söka behövlig vård (se
SoU 1984/85:28 s. 10). De begränsningar som överenskoms med sjukvårdshuvudmännen
och som regleras i ovannämnda författning är ett uttryck för
detta synsätt. Utskottet vill även erinra om reglerna om s. k. högkostnadsskydd
för patienter som ofta behöver läkemedel eller vård.

Med beaktande av det anförda anser utskottet inte att det finns skäl till
någon riksdagens åtgärd med anledning av motion So440 (vpk) i här aktuell
del (yrkande 2), som alltså avstyrks.

SoU 1986/87:37

I den nämnda motionen So440 (vpk) tas även upp frågan om en hälsopolitisk
plan. Motionärerna hemställer att riksdagen hos regeringen skall begära att
en hälsopolitisk plan utformas med utgångspunkt i HS 90 (yrkande 4).

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1984/85:28 om utvecklingslinjer
för hälso- och sjukvården ett yrkande (vpk) om mål för hälsoarbetet fram till
år 2000. Utskottet redovisade därvid uttalanden i den aktuella propositionen
1984/85:181.1 propositionen angavs sålunda att det är väsentligt att utjämna
skillnaderna mellan olika gruppers möjligheter att få en god vård. Målet är en
god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. En nationell offensiv
hälsopolitik mot alkohol, tobak, olämplig kost, påfrestande arbetsförhållanden
och arbetslöshet förordades. I propositionen anfördes vidare att
underlag för hälsopolitiska program inriktade mot vissa sjukdomar och
hälsorisker skall utarbetas på central nivå och att hälsoupplysningen skall
intensifieras. Särskilda åtgärder skulle vidtas mot hjärt- och kärlsjukdomar,
cancer och olycksfall. Det konstaterades att sjukvårdens inriktning mot att
förebygga ohälsa på sikt bör bidra till en bättre hälsa för hela befolkningen.

Utskottet (betänkandet s. 12) fann det troligt att de i propositionen
förordade insatserna på sikt kommer att leda till en bättre folkhälsa och till
ökade möjligheter att förebygga för tidig död till följd av sjukdom eller
skada. Utskottet fann dock inte att det var möjligt att göra något uttalande
om hur långt man kan nå under de närmaste femton åren.

Utskottet behandlade i det nämnda betänkandet även ett yrkande (vpk)
om hälsostatistik. I propositionen hade bl. a. föreslagits att statistik skulle tas
fram för att skapa en helhetsbild av hälsoutvecklingen inom befolkningen —
en folkhälsorapport — och att en sådan folkhälsorapport borde publiceras
regelbundet. Rapporten föreslogs innehålla beskrivningar av levnadsvanor
av betydelse för hälsan samt hälsorisker, sjuklighet och dödlighet som finns
hos befolkningen i olika hänseenden. En bred epidemiologisk bevakning var
enligt propositionen nödvändig för att kunna påvisa och mäta effekter av
förebyggande insatser. Föredragande statsrådet framhöll dock att det krävs
ett betydande utvecklingsarbete innan man kan nå fram till en epidemiologisk
bevakning av befolkningens hälsoförhållanden som kan göra anspråk på
att täcka flertalet hälsorisker och hälsoproblem. I propositionen uttalades att
det ankommer på företrädare för forskning och myndigheter, framför allt
socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, SML och SCB att svara för det
behövliga utvecklingsarbetet. Utbyggnaden av den samhällsmedicinska
verksamheten i landstingen och de yrkesmedicinska klinikerna ansågs utgöra
viktiga led i utvecklingen av den epidemiologiska bevakningen.

Utskottet konstaterade (betänkandet s. 29) att det av propositionen
framgick att siktet är inställt på att ta fram en statistik om hälsoförhållanden
och deras koppling till sociala bakgrundsdata och att den epidemiologiska
bevakningen skulle ges en mycket hög prioritet. Utskottet ansåg det dock
inte erforderligt med någon åtgärd från riksdagens sida.

Motsvarande synpunkter gör sig enligt utskottets uppfattning gällande
även när det gäller den fråga om en hälsopolitisk plan som tas upp i den nu
aktuella motionen. Utskottet har ovan redovisat att regeringen nyligen
beslutat att ombilda hälso- och sjukvårdsberedningen och att en av dess

SoU 1986/87:37

främsta uppgifter kommer att vara frågor av betydelse för folkhälsoarbetet.
Detta visar enligt utskottet att även regeringen fäster stor vikt vid dessa
frågor.

Med hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet motion
1986/87:So440 (vpk) yrkande 4.

Förslaget om en särskild ersättning för att öka
operationskapaciteten inom sjukvården

Utskottet övergår nu till att behandla proposition 1986/87:114 och de
motionsförslag som rör dessa frågor.

I propositionen redovisas förslag om ett särskilt bidrag till sjukvårdshuvudmännen
för att öka kapaciteten att utföra operationer inom sjukvården.
Ersättningen, som avses utgå fr. o. m. den 1 juli 1987, beräknas till 70 milj.
kr. för andra halvåret 1987. För tiden efter 1987 förutsätts att medel skall
lämnas inom ramen för sjukförsäkringsersättningarna till sjukvårdshuvudmännen.
I propositionen föreslås sålunda ett nytt reservationsanslag under
femte huvudtiteln för budgetåret 1987/88 med benämningen E 23. Bidrag för
viss operationsverksamhet inom allmän sjukvård. Förslaget syftar till, enligt
vad som anförs i propositionen, att i ett kort perspektiv påskynda sjukvårdshuvudmännens
åtgärder för att öka antalet operationer av grå starr, nya
höftleder och kranskärlsförträngning. Avsikten är vidare att ersättning skall
betalas ut efter riktlinjer som skall utarbetas av en särskild arbetsgrupp inom
socialdepartementet med representanter från bl. a. socialstyrelsen och
Landstingsförbundet. Arbetsgruppen skall enligt förslaget också få i uppdrag
att följa bidragets utveckling.

I propositionen anförs att ett problem i sjukvården är de långa väntetider
som finns på vissa håll i landet, främst till operationer för nya höftleder, mot
grå starr och mot kranskärlförträngning. Föredragande statsrådet uttalar att
det inte är acceptabelt att människor skall behöva vänta i långa tider på
operationer som skulle ge dem möjlighet att leva ett fullvärdigt och
självständigt liv. I propositionen anförs vidare att människor som är i behov
av denna typ av operationer i princip inte skall behöva vänta mer än den tid
som behövs för en effektiv planering av vården. Det påpekas också att
sjukvårdshuvudmännen har vidtagit åtgärder för att genom resurstillskott
och effektivisering av vården reducera väntetiderna. I propositionen redovisas
också olika förklaringar till att köer uppstår eller i vissa fall tillåts uppstå.
För att simulera sjukvårdens omstrukturering och få ett effektivare vårdutnyttjande
läggs nu förslaget om en särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen
fram.

I propositionen anförs att ett villkor för att statsbidrag skall kunna utgå är att
en överenskommelse träffas med sjukvårdshuvudmännen om riktlinjer för
utbetalningen med följande inriktning. Utbetalning av den särskilda ersättningen
skall, utöver att vara en stimulans till omorganisation och större
effektivitet inom de enskilda landstingen, också möjliggöra en utjämning i
väntetider mellan landstingen genom att hela landet görs till ett upptagnings -

SoU 1986/87:37

område för gråstarrsoperationer, operationer för nya höftleder och kranskärl.
Arbetsgruppen avses få i uppdrag att precisera vilka indikationer som
skall gälla för att en patient skall komma i fråga för operation och hur
prioriteringarna skall göras. Det bör också övervägas hur patienternas frihet
att välja vilken klinik och vilket sjukhus som skall utföra operationen skall
kunna ökas. Vid vård utom det län där patienten är bosatt bör hemlandstinget
betala ersättning till det landsting där ingreppet utförs. Det förutsätts att
landstingen kan finna lämpliga former för detta, t. ex. på liknande sätt som
vid akut insjuknande i annat landsting än det egna genom ett rikstäckande
avtal.

I sammanhanget vill utskottet även redovisa följande åtgärder från
Landstingsförbundet. Förbundet (styrelsen) beslutade den 5 mars 1987 att till
alla sjukvårdshuvudmän gå ut med en rekommendation om särskilda
åtgärder för att minska köerna till vissa operationer. Sålunda rekommenderas
sjukvårdshuvudmännen dels att snarast pröva möjligheterna att införa
resultatlön för att stimulera till ökad produktion, dels att utarbeta aktionsplaner
för avveckling av köerna, framför allt till gråstarrs-, höftleds- och
kranskärlsoperationer. I sistnämnda fråga betonar Landstingsförbundet
vikten av en ökad samverkan mellan landstingen. En redovisning av arbetet
med såväl resultatlön som utvecklad regional samverkan bör, anförs det i
rekommendationen, lämnas till förbundet senast den 1 juli 1987. Förbundet
avser att kontinuerligt följa utvecklingen i landstingen och regionerna.

I motion 1986/87:Sol31 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts om
inriktningen av åtgärder för att öka operationskapaciteten inom vissa
sjukvårdsområden (yrkande 1). Vidare hemställs att riksdagen beslutar avslå
förslaget om särskilda riksköer för starr-, höftleds- och kranskärlsoperationer
i enlighet med det anförda {yrkande 3). Motionärerna anför att
effektivitet, kompetens och tillgänglighet måste vara viktiga utgångspunkter
när det gäller att komma till rätta med brister i operationskapaciteten inom
sjukvården. Det måste finnas en organisation som kan möta och tillgodose
nya behov, vilka uppkommer genom den medicinska utvecklingen. Enligt
motionärerna ligger det i sjukvårdshuvudmännens eget intresse att se till att
tillgänglig kapacitet utnyttjas på ett maximalt sätt. Det gäller såväl inomregionalt
som i samarbete mellan olika landsting. Motionärerna tillstyrker att
70 milj. kr. ytterligare ställs till förfogande för att öka operationskapaciteten,
men anför att den nya resursen bör ställas till sjukvårdshuvudmännens
förfogande utan tyngande byråkrati. Motionärerna avvisar därför förslaget
om en särskild rikskö och de krångligheter beträffande indikationer,
patientens valfrihet, särskilda avtal m. m. som propositionen tar upp och som
leder fram till förslaget om en särskild arbetsgrupp.

I motion 1986l87:SoI32 av Margitta Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande
till regeringen att det föreslagna bidraget till sjukvårdshuvudmännen skall
kanaliseras till regionklinikerna där köer finns med syfte att inom regionen
arbeta fram det för den egna regionen bästa sättet att minska köerna och att
en fortlöpande rapportering skall göras till riksdagen. Motionären anser
sålunda att pengarna skall delas ut direkt till dem som har regionansvar för

SoU 1986/87:37

köerna. Pengarna skall inte vänta på att en central arbetsgrupp skall komma
överens om hur de skall användas. Pengarna skall, anför motionären vidare,
arbeta på olika sätt i olika regioner utifrån de erfarenheter som finns i varje
region. Motionären anför också att det naturligtvis kan innefatta en
gemensam kö inom regionen eller mellan regioner om man kommer fram till
att det är möjligt och effektivt.

Även i motion 1986l87:Sol35 av Mats O Karlsson och Sven-Gösta Signell
(båda s) förespråkas en kanalisering av medlen mera direkt till landstingsområdena
och sjukvårdsregionerna. Motionärerna anför sålunda att även
fortsättningsvis grunden för sjukvårdens organisation bör vara landstingsområdena
och sjukvårdsregionerna, eftersom det inom dessa finns etablerade
former för samverkan och patienterna där kan erbjudas vård nära hemorten.
Enligt motionärerna bör även för de tre nu aktuella operationsområdena i
första hand samma huvudregel gälla. Det väsentliga intresset från regeringens
och riksdagens sida med den föreslagna extra ersättningen är att flera
operationer utförs inom de tre aktuella områdena. Villkoren för att
ersättningen skal! utbetalas bör därför enligt motionärerna enkelt kunna
knytas till att en sådan ökning åstadkoms. Under vilka former det skall ske
bör på sedvanligt sätt överlåtas till sjukvårdshuvudmännen att avgöra.

I motion 1986/87:Sol34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen skall anvisa det i propositionen föreslagna anslaget om 70 milj. kr.
att användas under de förutsättningar som anges i motionen. Motionärerna
delar bedömningen i propositionen att patienterna bör få en vidgad valfrihet.
Däremot accepterar motionärerna inte de riktlinjer som regeringen föreslår.
Motionärerna anför att frågan om de närmare villkoren för fördelning av
anslaget skall överlåtas åt en parlamentarisk beredning som skall ersätta den i
propositionen föreslagna särskilda arbetsgruppen inom socialdepartementet.
Beredningen bör även ges i uppdrag att föreslå ytterligare åtgärder för att
minska köproblemen inom sjukvården.

I motion 1986187:Sol36 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen att de i motionen anförda kraven för att komma till
rätta med sjukvårdens krisartade kösituation måste uppfyllas (yrkande 1). I
motionen hemställs vidare att riksdagen, under förutsättning av bifall till
yrkande 1, beslutar anvisa det i proposition 114 föreslagna reservationsanslaget
(yrkande 2). Motionärerna anför att det nu framlagda förslaget inte sätter
patienten i centrum utan förefaller mer ägnat att bygga upp en ny
sjukvårdsbyråkrati genom inrättande av en centralstyrd rikskö till de tre
aktuella operationstyperna. Motionärerna är kritiska till den föreslagna
arbetsgruppens direktiv och till gruppens sammansättning. Enligt motionärernas
mening måste följande åtgärder vidtas för att man skall komma till
rätta med sjukvårdens krisartade kösituation. Patientens valfrihet måste
lagregleras. Hela landet skall utgöra upptagningsområde där patienten kan
välja. Behandlingsindikationer skall baseras på den enskilde läkarens
bedömning av patienten utifrån nu gällande ansvarsregler. Någon rikskö av
den art som skisseras i propositionen skall inte inrättas.

I motion 1986/87:So426 av Carl Bildt m.fl. (m), väckt under den allmänna
motionstiden 1987, hemställs bl. a. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande möjligheterna att

SoU 1986/87:37

minska patienternas väntetider i behandlingsköer (yrkande 4). I denna
motion anförs bl. a. att man bättre måste utnyttja tillgängliga resurser som
operationssalar och utrustning. Operationsteamen kan lämpligen erhålla
prestationsreglerad ersättning. Det är också angeläget med en god samverkan
mellan avdelningar som företräder olika specialiteter. Enligt motionärerna
måste man inom hälso- och sjukvården tillämpa obyråkratiska och
flexibla problemlösningar för att komma till rätta med de akuta obalanserna.

Utskottet gör följande bedömning.

Det finns flera orsaker till varför en bristsituation eller kö kan uppkomma
inom hälso- och sjukvården. Ett skäl kan vara den snabba och ibland
språngvisa utveckling som sker inom ett medicintekniskt område. Behandlingar
och undersökningar som tidigare varit komplicerade och smärtsamma
kan som ett resultat av utvecklingen göras på ett enklare och mera skonsamt
sätt. Detta möjliggör ibland att nya patientkategorier kan komma i fråga för
vård. När ny teknik införs och kunskapen om denna sprids ökar plötsligt
efterfrågan och kan inte omgående tillgodoses. Vissa väntetider måste dock i
princip anses godtagbara. En kö kan behövas för att sjukvårdens resurser
skall kunna utnyttjas effektivt.

Påfallande långa väntetider har dock under senare tid kunnat noteras inom
vissa medicinska verksamhetsområden och då särskilt när det gäller operationer
för grå starr och höftleder samt kranskärlsoperationer. Inom många
landsting har åtgärder vidtagits, och ytterligare insatser och förstärkningar
planeras för att väntetiderna skall kunna nedbringas. Regeringen har nu
föreslagit ett särskilt stimulansbidrag till sjukvårdshuvudmännen för detta
arbete.Utskottet anser att detta är en riktig åtgärd och en viktig markering av
hur statsmakterna ser på problemet med de långa väntetiderna för operation.
Utskottet vill emellertid betona att det omedelbara ansvaret för att komma
till rätta med de långa väntetiderna på vissa områden inom vården åvilar och
även fortsättningsvis måste åvila resp. sjukvårdshuvudman samt sjukvårdsregionerna.
Det nya statsbidraget fritar inte sjukvårdshuvudmännen från
deras ansvar utan skall endast vara en stimulans för att påskynda en
angelägen utveckling. Bidraget får dock inte disponeras så att det ensidigt
gynnar sjukvårdshuvudmän som har en otillräckligt utbyggd operationskapacitet.

Inrättandet av ett särskilt statsbidrag har med hänsyn till den rådande
kösituationen ansetts angeläget. Regeringen har därför för avsikt att låta en
särskild arbetsgrupp inom socialdepartementet med företrädare för bl. a.
socialstyrelsen och Landstingsförbundet utarbeta de närmare förutsättningarna
för utbetalning av det föreslagna bidraget. I några motioner, däribland
motionerna Sol34 (fp) och Sol36 (m), haruttryckts kritik mot den föreslagna
gruppens sammansättning. I motion Sol34 har även föreslagits en parlamentarisk
beredning. Enligt utskottet är det angeläget att riktlinjer snabbt kan tas
fram för statsbidragets användning. Utskottet har därför ingen erinran mot
det i propositionen förutskickade beredningssättet.

I propositionen har vidare föreslagits att hela landet skall göras till
upptagningsområde för de tre aktuella operationstyperna och att enhetliga

SoU 1986/87:37

kriterier tas fram när det gäller indikationer för operation och för hur
prioriteringarna skall göras. Flera motioner är kritiska häremot.

Utskottet vill för sin del understryka att förslagen inte får leda till ökad
byråkrati och krångel. Uppgifter som bäst kan skötas av resp. sjukvårdshuvudman
bör inte centraliseras.

I propositionen anförs att arbetsgruppen också bör överväga hur patienternas
frihet att välja vilken klinik och vilket sjukhus skall kunna ökas. Patienter
som får vård inom ett annat landsting än där de är bosatta avses kunna få
vården betald av det egna landstinget. Detta ser utskottet som en klar
förbättring. Utskottet delar bedömningen i propositionen att landstingen
måste åstadkomma lämpliga former för detta.

Utskottet vill slutligen erinra om att resurserna för diagnostik när det gäller
kranskärlsoperationer utgör ett av de områden där det råder långa väntetider.
Utskottet ser för sin del inget hinder emot att de föreslagna medlen kan
användas även för sådana ändamål.

Utöver det nu anförda föranleder de i propositionen angivna villkoren för
det nya statsbidraget inte några uttalanden från utskottets sida. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Sol31 (c) yrkandena
1 och 3, Sol32 (fp), Sol34 (fp), Sol35 (s), Sol36 (m) samt So426 (m)
yrkande 4.

I motion 1986/87:Sol33 av Lars Werner m.fl. (vpk) tillstyrks propositionsförslaget
men hemställs att riksdagen med anledning av proposition 1986/
87:114 som sin mening ger regeringen till känna att en huvudregel för extra
statsbidrag till höftleds-, kranskärls, och starroperationer skall vara att
operationerna utförs i egen regi.

Utskottet anser inte att det finns skäl att föreskriva att det föreslagna
statsbidraget endast skall kunna utgå till vårdinsatser som meddelas inom
den offentligt bedrivna vården, vilket skulle kunna försvåra en förutsättningslös
prövning av vilka åtgärder som kan bidra till att förbättra dagens
kösituation. Utskottet vill betona att vad det här är fråga om är att avhjälpa
ett akut sjukvårdsbehov, inte om synen på hälso- och sjukvården i ett vidare
samhällsperspektiv. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1986/
87:Sol33 (vpk).

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen.

1 motion 1986l87:So423 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om kartläggning av köerna inom sjukvården (yrkande 1). Motionärerna
anför att socialstyrelsen tidigare redovisade uppgifter om kösituationen
men att denna redovisning inte längre görs därför att statistiken ansågs vara
av låg kvalitet. Motionärerna anser att det dock behövs en central sammanställning
av kösituationen inom sjukvården. Man hänvisar till ett löfte av
socialministern i december 1986 om att en undersökning inletts och anser att,
när denna kartläggning är färdig, regeringen bör redovisa resultaten för
riksdagen.

För att komma till rätta med den rådande kösituationen pågår i dag på flera
håll ett omfattande inventeringsarbete. Som framgår av ett särskilt avsnitt
nedan arbetar bl. a. socialstyrelsen och Landstingsförbundet med att ta fram

2 Riksdagen 1986/87.12 sami. Nr 37

SoU 1986/87:37

underlag och göra bedömningar när det gäller kranskärlssjukvårdens utbyggnad.
Som underlag för Landstingsförbundets rekommendation till sjukvårdshuvudmännen
om särskilda åtgärder för att minska köerna i vården har
Landstingsförbundet tagit fram uppgifter när det gäller kösituationen och
behovet av ögonoperationer. En särskild arbetsgrupp inom hälso- och
sjukvårdsberedningen arbetar också för närvarande med att analysera och ta
fram material om kösituationen när det gäller grå starr. Materialet är avsett
att utgöra underlag för bedömningar i samband med det föreslagna anslaget
om ett särskilt bidrag till operationer. Arbetsgruppen avser sedan att gå
vidare med att ta fram material om kösituationen när det gäller höftleder.
Inom ett flertal enskilda landsting pågår också ett omfattande inventeringsarbete.

Utskottet kan sålunda konstatera att ett omfattande arbete pågår i fråga
om inventering av köerna inom vården. Enligt utskottet får motionen
därigenom anses tillgodosedd. Motion So423 (fp) yrkande 1 avstyrks
sålunda.

Thoraxkirurgi

I några motioner tas särskilt upp frågan om behovet av en utbyggd
thoraxkirurgi.

I motion 1986l87:Sol31 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs om
thoraxkirurgi i Umeå och Örebro (yrkande 2). Motionärerna konstaterar att
kranskärlsoperationer i dag utförs på ett begränsat antal sjukhus med stora
resurser. Enligt motionärerna är det angeläget att öka såväl kapaciteten
totalt som tillgängligheten genom att skapa thoraxkirurgiska möjligheter i
första hand i Umeå och i andra hand i Örebro.

I motion 1986/87:So416 av Börje Stensson och Karl-Gösta Biörsmark (båda
fp) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära åtgärder som innebär
att thoraxkirurgi som specialitet kan inrättas vid regionsjukhuset i Linköping.
Motionärerna anför bl. a. att det är angeläget att regionsjukvården
utvecklas lika över hela landet och anser det därför vara en riktig åtgärd att en
thoraxkirurgisk specialitet etableras vid regionsjukhuset i Linköping.

Även i motion 1986187:So463 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Agne
Hansson (c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära
åtgärder som innebär att thoraxkirurgi som specialitet kan etableras inom
sydöstra sjukvårdsregionen vid regionsjukhuset i Linköping.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om en utbyggnad av
thoraxkirurgin, senast i betänkandet SoU 1985/86:16. Utskottet hänvisade
därvid till pågående utredningsarbete inom socialstyrelsen och till att frågan
också bereddes inom Landstingsförbundet och avstyrkte bl. a. mot den
bakgrunden de då aktuella motionerna (betänkandet s. 14—15).

Fullständig thoraxkirurgisk verksamhet bedrivs för närvarande vid fyra
regionsjukhus, nämligen vid lasarettet i Lund, Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg, Karolinska sjukhuset i Stockholm samt Akademiska sjukhuset i
Uppsala. Patienter från Umeåregionen hänvisas — enligt avtal mellan

SoU 1986/87:37

berörda sjukvårdshuvudmän — till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patienter
från sydöstra sjukvårdsregionen, dvs. bl. a. Linköping, hänvisas till
lasarettet i Lund.

Socialstyrelsen presenterade i skriftserien Socialstyrelsen redovisar 1983:5
ett principprogram för thoraxkirurgi under 1980-talet som underlag för
sjukvårdshuvudmännens planering och beslut inom området. Programmet
baserades bl. a. på en av socialstyrelsen publicerad expertrapport, Thoraxkirurgisk
verksamhet 1981 — 1985, samt på remissyttranden över denna.
Socialstyrelsen förklarade i programmet att det mot bakgrund av då
tillgängligt fakta- och prognosmaterial inte fanns skäl för ytterligare centrum
för fullständig thoraxkirurgisk verksamhet i Sverige. Emellertid förklarade
socialstyrelsen att man avsåg att göra en ny samlad översyn av thoraxkirurgin
i mitten av 1980-talet.

Socialstyrelsen har därefter uppdragit åt en expertgrupp inom byrån för
läns- och regionsjukvård på styrelsen att ta fram ett nytt underlag för
utvecklingen av kranskärlssjukvården i landet inför 1990-talet. Expertgruppens
bedömningar har presenterats i skriftserien Socialstyrelsen redovisar
1986:14 (Kranskärlssjukdom — operation, dilatation, trombolys).

Expertutredningens arbete begränsades till utredning och behandling av
patienter med sjukdom i hjärtats kranskärl, eftersom endast denna del av
thoraxverksamheten ansågs ha genomgått större förändringar sedan socialstyrelsens
föregående utredning. Dessutom är denna sjukdom den helt
dominerande när det gäller vården av patienter med hjärt- och kärlsjukdomar.
Experterna överlämnade våren 1986 sin rapport till socialstyrelsen som
ställde sig bakom expertutredningens bedömningar av det framtida behovet
av omhändertagande av patienter med kranskärlssjukdom.

Den framlagda rapporten redovisar ett utbyggnadsbehov för kranskärlskirurgin
från nuvarande ca 2000 operationer (motsvarande 250 operationer
per miljon invånare) till ca 6 500 interventioner — operationer + ballongdilatationer
(motsvarande 800 ingrepp per miljon invånare). En så kraftig
utbyggnad får genomgripande konsekvenser för hela den svenska hälso- och
sjukvården. Vissa frågor av avgörande betydelse för planeringen av utbyggnaden
återstod fortfarande att utreda.

Landstingsförbundet och socialstyrelsen har hösten 1986 tillsatt en gemensam
utredning (Kranskärlssjukvårdens utbyggnad i Sverige, KRUS) för att
bl. a. lösa en rad kvarstående frågor främst på utredningssidan samt vissa
utbildnings- och kompetensfrågor. Utredningen skall vara slutförd vid
halvårsskiftet 1987.

Den 5 februari 1987 beslutade Landstingsförbundet (styrelsen) att utfärda
en rekommendation till Västerbottens läns landsting att i samarbete med
landstingen i norra sjukvårdsregionen planera för en thoraxkirurgisk klinik
vid regionsjukhuset i Umeå. Sammantaget gjorde styrelsen den bedömningen
att behoven i framtiden av thoraxkirurgi blir av sådan omfattning att en
viss spridning av resurserna är försvarlig. Med hänvisning till bl. a. de höga
konsumtionstalen i norra regionen och den planering som pågått i Umeå har
styrelsen ansett det rimligt att den femte thoraxkirurgiska kliniken i riket
förläggs till Umeå. Vid samma tillfälle beslutade Landstingsförbundets
styrelse att rekommendera landstingen och medlemskommuner dels att

SoU 1986/87:37

tidigare rekommenderade upptagningsområden tills vidare skall gälla, dels
att beslut om utbyggnad av kranskärlskirurgi på ytterligare orter fattas först
efter förbundsstyrelsens ställningstagande till det pågående utredningsarbetet
(bl. a. KRUS-utredningen).

Den 23 februari 1987 vände sig Västerbottens läns landsting till regeringen
i en skrivelse med begäran om att regeringen skulle föreskriva att nämnden
för undervisningssjukhusens byggande (NUU) bör medverka i planeringsarbetet
för den blivande thoraxkirurgiska kliniken i Umeå. Enligt vad som
anfördes i skrivelsen var det angeläget att planeringssamråd omedelbart
kunde upptas med NUU i enlighet med gällande s. k. läkarutbildningsavtal
(LUA). Från NUU hade dock framförts att nämnden av formella skäl inte
aktivt kunde medverka i det aktuella planeringssamarbetet. Förbundets
skrivelse remitterades till NUU och socialstyrelsen. Dessa liksom socialdepartementet
har därefter förklarat att något formellt hinder inte föreligger
för upptagande av planeringssamråd.

Utskottet har ovan redovisat att regeringen den 7 maj 1987 beslutat att
inrätta en ny hälso- och sjukvårdsberedning. Denna skall enligt vad som
anförs i beslutet bl. a. uppmärksamma den högspecialiserade vården och
områden där kunskaps- och resursmässiga skäl talar för en koncentration till
något eller några ställen i landet.

När det gäller bakgrunden till den nuvarande indelningen i sex sjukvårdsregioner
och koncentrationen av vissa medicinska specialiteter till vissa av
regionerna kan följande redovisas.

I proposition 1980/81:9 redovisades riktlinjer för regionsjukvårdens innehåll,
omfattning och organisation. En ändrad indelning i sjukvårdsregioner
(från sju till sex) föreslogs. I propositionen lades vidare fram förslag till
ändring av den då gällande sjukvårdslagen. Innebörden av förslaget var att
regeringen skall få föreskriva att riket skall delas in i regioner för hälso- och
sjukvård som berör flera landstingskommuner. Vidare föreslogs att landstingskommuner
skall samverka i frågor som rör sådan hälso- och sjukvård.
Motsvarande bestämmelser har sedan förts över även till den nu gällande
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

När det gällde koncentration av vissa medicinska specialiteter anförde
föredragande statsrådet, dåvarande sjukvårdsministern Elisabet Holm, att
specialiseringen inom länssjukvården inte borde drivas alltför långt. Hon
anförde vidare att det var viktigt att en noggrann avvägning sker mellan
regionsjukvårdens och länssjukvårdens resurser. I vissa fall ansåg hon det
nödvändigt med ett relativt stor patientunderlag för att vidmakthålla och
utveckla kunnandet inom den högspecialiserade vården. En samverkan
mellan flera landsting kan vara nödvändig för att inte splittra resurserna,
anfördes det också. Införande av nya specialiteter får inte heller leda till
splittring på alltför många kliniker. Föredraganden uttalade uppfattningen
att så långt möjligt eftersträva sammanhållna kliniker.

Statsrådet Holm ansåg det nödvändigt att koncentrera antalet enheter för
barnkirurgi och transplantationskirurgi till fyra platser i landet. Hon delade
därvid regionsjukvårdsutredningens och flertalet remissinstansers uppfattning.
Samma ansågs gälla för thoraxkirurgi. Operativ behandling av vissa

SoU 1986/87:37

medfödda och komplicerade hjärt- och kärlsjukdomar hos barn ansågs böra
koncentreras till en eller två platser. Där behövdes dock viss ytterligare
utredning. Föredraganden ansåg vidare i enlighet med vad regionsjukvårdsutredningen
föreslagit att den högspecialiserade brännskadevården borde
koncentreras till två platser och i första hand organiseras inom ramen för
plastikkirurgi. Resurser för vård av vissa infektionssjukdomar, särskilt
tropiska infektionssjukdomar, samt specialkoagulationslaboratorier borde
finnas på högst tre platser, medan andra typer av högspecialiserad vård, t. ex.
dövpsykiatri borde kunna ha hela landet som upptagningsområde.

I propositionen hemställdes att riksdagen skulle dels godkänna de
förordade riktlinjerna för den framtida regionsjukvården, dels anta det
framlagda förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen.

Vid sin behandling av propositionen gjorde utskottet inte några direkta
uttalanden om hur vissa medicinska specialiteter skulle lokaliseras. Man
ansåg dock att de beräkningar som återfanns i propositionen om behovet av
vårdplatser borde läggas till grund för den framtida utformningen av
regionsjukvården (SoU 1980/81:6 s. 12). När det i övrigt gällde riktlinjerna
anförde utskottet att de i propositionen förordade riktlinjerna inte föranlett
någon erinran från utskottets sida (betänkandet s. 20). Utskottet hemställde
därefter bl. a. att riksdagen med bifall till propositionen skulle godkänna de
föreslagna riktlinjerna för den framtida regionsjukvården (hemställan p. 10,
betänkandet s. 21). Riksdagen följde utskottet i denna del (rskr. 1980/
81:123).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Under senare tid har omfattande landvinningar gjorts inom thoraxkirurgin.
Nya diagnostiska metoder, nya behandlingsformer och nya kirurgiska
tekniker har utvecklats. Socialstyrelsen har i en expertrapport nyligen gjort
bedömningar om thoraxkirurgins kommande utvecklingsbehov. Ytterligare
utredningsarbete pågår emellertid alltjämt. I detta arbete är även Landstingsförbundet
engagerat. Landstingsförbundet har nyligen i en rekommendation
föreslagit en utbyggnad av thoraxkirurgin i Umeå.

I proposition 1980/81:9 om riktlinjer för regionsjukvården anfördes bl. a.
mot bakgrund av att det för att kunnandet inom den högspecialiserade
vården skall kunna vidmakthållas och utvecklas är nödvändigt med ett
tämligen stort patientunderlag samt att koncentrera antalet enheter för bl. a.
thoraxkirurgi till fyra platser i landet.

De i propositionen framlagda riktlinjerna godkändes sedermera av
riksdagen.

Mot bakgrund av de tidigare gjorda uttalandena anser utskottet att det
finns skäl för riksdagen att nu klarlägga sin inställning att det inte bör
föreligga hinder för en utbyggnad av thoraxkirurgin i Umeå. Det kunskapsunderlag
som nu finns visar entydigt på att det både finns behov av och
underlag för en utbyggnad av thoraxkirurgin. Utskottet vill samtidigt
understryka att kraven på en inte alltför uppsplittrad vård alltjämt måste
tillgodoses. Utskottet tar inte ställning till om det fortsatta planeringsarbetet
för thoraxkirurgin i Umeå berör villkoren för olika statliga bidrag. Det
ankommer på regeringen att i sådant fall aktualisera ärendet hos riksdagen.

SoU 1986/87:37

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1986/87:Sol31 (c)
yrkande 2 i här aktuell del bör ges regeringen till känna.

När det gäller den fortsatta utbyggnaden av thoraxkirurgin och då till
andra orter som Linköping och Örebro får utskottet hänvisa till det pågående
utredningsarbetet inom socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Utskottet
anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas innan ytterligare ställningstaganden
görs i frågan om den vidare utbyggnaden av thoraxkirurgin. Med det
anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:Sol31 (c) i denna del, So416 (c)
och So463 (fp, c).

Läkarförsörjningm. m.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågan om läkarförsörjningen
i landet och därvid konstaterat att det — trots att olika åtgärder vidtagits
under årens lopp för att få till stånd en jämnare fördelning av vårdresurserna,
särskilt i fråga om läkartillgången — fortfarande är svårt att rekrytera läkare
till mindre attraktiva verksamhetsområden och orter och att det därför
fortfarande råder en både verksamhetsmässig och geografisk snedfördelning
av läkarresurserna.

Läkarförsörjningsfrågan behandlades senast av utskottet i betänkandet
SoU 1985/86: lo och i yttrandet SoU 1986/87: ly till socialförsäkringsutskottet.
Utskottet återkommer härtill i det följande.

Motionerna

I motion 1986l87:So418 av Jan Hyttring m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar begära att regeringen lämnar förslag till läkarrekryteringsfrämjande
åtgärder i enlighet med motionen. Motionärerna föreslår bl. a. öronmärkning
av läkartjänster i landsorten som motiverar högt prioriterad rekrytering.
Där bör färdiga specialister anställas med kontrakt på 4-5 år. Specialisten
bör enligt motionärerna kunna få sin studieskuld minskad med visst belopp
varje år, men om kontraktet bryts utan acceptabla skäl bör avkortning av
studieskulden inte komma i fråga. När kontraktstiden gått ut bör, anförs det
också, en ny bedömning göras om tjänsten på nytt bör prioriteras för
kontraktsmetoden.

I motion 1986187:So423 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag till åtgärder för att stimulera
läkarrekryteringen till läkarglesa områden enligt vad som anförs i motionen
(yrkande 3). Motionärerna anser att den regionala fördelningen inte
förbättrats nämnvärt efter genomförandet av den s. k. Dagmarreformen.
Motionärerna anser vidare att man bör iaktta återhållsamhet med nya
läkartjänster så länge det är brist på läkare. Enligt motionen måste man
också vidta positiva åtgärder för att stimulera läkarförsörjningen i läkarglesa
områden. Motionärerna pekar på möjligheten att ge privatläkare som
etablerar sig i läkarglesa områden ett särskilt investeringsstöd, en högre
ersättning från sjukförsäkringen och en möjlighet till avskrivning av studieskulden.

SoU 1986/87:37

I motion 1986187:So426 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs om ett
tillkännagivande till regeringen om åtgärder från sjukvårdshuvudmännens
sida i syfte att åstadkomma en bättre läkarförsörjning i glesbygd (yrkande2).
Enligt motionen måste i första hand stimulanser av skilda slag införas för att
åstadkomma en jämnare fördelning av läkarresurserna. Sjukvårdshuvudmännen
måste visa stor återhållsamhet med att inrätta nya tjänster.
Fritidspraktikerförbudet måste upphävas och fritidspraktiker fritt få ansluta
sig till sjukförsäkringen. Man föreslår bl. a. också en högre taxa för privat
läkarpraktik i glesbygd. Vidare föreslås lokaliseringsbidrag vid etablering av
läkarpraktik i regionalpolitiska stödområden och i andra områden där
glesbygdsstöd kan utgå. Specialistkompetenta läkare måste enligt motionärerna
ges förbättrade möjligheter till fortbildning och efterutbildning. Man
anför också att det behövs en ökad intagning av studerande vid läkarlinjen i
Umeå.

I motion 1986187:So447 av Iohn Andersson och Margo Ingvardsson (båda
vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om att öka
tillgången på läkare och annan vårdpersonal i glesbygd i enlighet med
motionens förslag. Motionärerna föreslår bl. a. ett slags ”finnbygdsstipendium”
för att finansiera studier och uppehälle under studietiden mot att
vederbörande förbinder sig att jobba ett visst antal år i områden där det är
brist på läkare. En viktig del skall då vara att rekryteringen till utbildningen
sker lokalt så att människor med rötter i glesbygden kommer i fråga i första
hand. Motionärerna föreslår också att i vidareutbildningen till specialist i
allmänmedicin skall införas ett obligatoriskt praktikår i glesbygd. Tjänstgöringsår
i glesbygd bör räknas som särskilt meriterande. Även i denna motion
föreslås en utökning av läkarutbildningen i Umeå.

I motion 1986187:So448 av Per-Richard Molén (m) hemställs likaledes att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag om snabba åtgärder för att
komma till rätta med glesbygdens läkarförsörjning. Motionären föreslår
bl. a. ändrat skattesystem och flera läkarutbildningsplatser i Umeå.

I motion 1986187:So474 av Bo Finnkvist och Jarl Lander (båda s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om kvotering
av läkare till vårdinrättningar med dålig läkarförsörjning. Motionärerna
anför att det enda som i dag återstår att pröva är någon form av kvotering.
Regeringen bör ta upp förhandlingar med Landstingsförbundet och läkarnas
organisationer så att i varje fall nyutbildade läkare åläggs att tjänstgöra vid
vårdinrättningar med dålig läkarförsörjning.

I motion 1986l87:So488 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att läkare som förbinder sig att upprätthålla
tjänst under viss tid i av läkarbrist drabbad region skall få en del av
studieskulden avskriven. Även i motion 1986/87:So490 av Margareta Andrén
m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder för
att stimulera läkarrekryteringen till glesbygd. Motivering till motionen finns i
motion 1986/87:Sf349 av samma motionärer. Även dessa motionärer föreslår
bl. a. nedskrivning av studieskulden för läkare. Detta bör gälla även
privatpraktiserande läkare.

I en motion tas upp situationen för även annan vårdpersonal än läkare. I
motion 1986/87:So434 av Rosa Östh och Ulla Tillander (båda c) hemställs att

SoU 1986/87:37

riksdagen hos regeringen begär att en probleminventering görs och att
därefter ett åtgärdsprogram framtas i vad gäller de yrkesområden som berörs
i motionen. Motionärerna tar upp situationen för bl. a. sjuksköterskor inom
psykiatri och diagnostisk radiologi och personalen inom social omsorg.

Utredningar m. m.

Som framgått ovan behandlade utskottet problemen med läkarförsörjningen
förra året i betänkandet SoU 1985/86:16. Därvid redovisades bl. a. preliminära
resultat av en s. k. läkarbemanningsundersökning som gjorts av
socialstyrelsen i samarbete med Landstingsförbundet. Vidare redovisades att
socialdepartementet i samråd med Landstingsförbundet tillsatt en arbetsgrupp
med uppgift att studera läkarförsörjningen i Jämtlands län. Det
erinrades också om att en översyn av läkarnas vidareutbildning pågick, av
vilken resultatet aviserats till slutet av 1986. Utskottet, som avstyrkte de då
aktuella motionerna, gjorde följande bedömning (SoU 16 s. 30f.).

Läkarvakanser och köer inom vården är problem som gäller såväl resursfördelningen
mellan regioner som inom en region. Samhället har en skyldighet
att förse hela befolkningen med en god hälso- och sjukvård. En sådan kräver
också god tillgång på kvalificerade läkare och annan sjukvårdspersonal. Den
ojämna fördelning som nu råder är en allvarlig orättvisa och kan i längden
inte accepteras.

Som framgått av den lämnade redovisningen är emellertid läkarförsörjningsproblemen
redan väl uppmärksammade av såväl regeringen som
sjukvårdshuvudmännen. Utredningsarbete pågår på olika områden för att
analysera situationen och finna lämpliga åtgärder. Mot bakgrund av det
arbete som pågår anser utskottet det dock inte erforderligt med något
initiativ från riksdagens sida

Den tidigare nämnda läkarbemanningsundersökningen har nu bearbetats
färdigt och föreligger i socialstyrelsens PM-serie (PM 134/1986). Rapporten
har överlämnats till hälso- och sjukvårdsberedningen som ett underlag för
beredningens fortsatta ställningstaganden beträffande läkarplaneringen.

Läkarbemanningsstudien genomfördes den 25 september 1985. Av rapporten
framgår att antalet läkarbefattningar för vidareutbildade läkare inom
den offentliga hälso- och sjukvården var 12800. Härav fanns cirka två
tredjedelar vid kliniker och ungefär en tredjedel vid öppenvårdsenheter. Av
totalt ca 12 800 inrättade befattningar för vidareutbildade läkare var 1200
befattningar eller 9,4% helt vakanta. Under treårsperioden 1982-1985
ökade antalet inrättade befattningar för vidareutbildade läkare inom den
offentliga vården med ca 2 800 befattningar. Den årliga ökningen låg på drygt
900 befattningar, motsvarande en ökningstakt på omkring 9% per år.
Jämfört med perioden 1979—1982, då antalet befattningar ökade med ca 5 %
per år, har ökningstakten under den senaste treårsperioden varit betydligt
högre. Den största ökningen har varit inom den slutna vården. Antalet
befattningar har ökat snabbare än tillskottet av nya läkare. Härigenom har
vakansläget 1985 försämrats i förhållande till 1982. Antalet helt vakanta
befattningar var år 1985 9,4 % av antalet inrättade befattningar mot 7,9 % år
1982. Vakanserna har framför allt ökat inom den slutna vården.

Tillgången på läkare har ökat starkt under de senaste årtiondena. År 1960

SoU 1986/87:37

fanns ca 6800 läkare. I slutet av år 1985 fanns över 22000 läkare, inkl.
AT-läkare. Med nuvarande utbildningskapacitet beräknas totalantalet examinerade
läkare komma att uppgå till ca 30000 år 2000. Av läkarbemanningsundersökningen
framgår att antalet läkare ökat med drygt 2000
personer eller ca 12% under perioden 1982—1985. Det ökade läkarantalet
har medfört en genomsnittligt sett ökad läkartäthet. Variationerna här är
dock stora mellan enskilda landsting. Jämfört med tidigare undersökningar
uppvisar de landsting som förut hade höga vakanssiffror fortfarande ett högt
vakansläge. Generellt sett har glesbygdslänen alltjämt en sämre vakanssituation
än övriga områden.

Den ovannämnda arbetsgruppen inom socialdepartementet med uppgift
att analysera läkarförsörjningen i Jämtlands län överlämnade i början av juni
1986 till hälso- och sjukvårdsberedningen rapporten Läkarförsörjning i
Jämtlands län. Rapporten är tryckt och ingår i den s. k. Ds-serien (Ds S
1986:9). Bakgrunden till att Jämtlands län valts för en analys är att detta län i
princip redan har en sådan sjukvårdsstruktur som ligger i linje med de av
riksdagen 1985 antagna utvecklingslinjerna för hälso- och sjukvården (prop.
1984/85:181, SoU 28, rskr. 400), dvs. en struktur med en koncentration av
länssjukvården och en utbyggd decentraliserad primärvård som i huvudsak
bygger på allmänläkarinsatser. Det har mot denna bakgrund ansetts
angeläget att Jämtlands läns landsting får arbeta med tillfredsställande
läkarförsörjning.

I rapporten beskrivs läkarsituationen på nationell nivå och i Jämtlands län.
Vidare beskrivs rekryteringsåtgärder som vidtagits inom Jämtlands län men
också inom andra närstående glesbygdslän ävensom andra insatser för en
förbättring av läkarrekryteringen. I rapporten läggs också fram förslag till
olika försöksåtgärder.

Arbetsgruppen har föreslagit att utredningsarbetet skall fortsätta med en
uppföljning och utvärdering av försöksverksamheterna och framläggande av
eventuella, slutgiltiga förslag. När det gäller åtgärder på längre sikt har
arbetsgruppen tagit upp bl. a. frågor om läkarnas vidareutbildning, forsknings-
och utvecklingsarbete, regionalpolitiska åtgärder och olika personalsociala
åtgärder. Sålunda har arbetsgruppen bl. a. föreslagit att staten låter
utreda möjligheterna att avskriva delar av studieskulderna vid tjänstgöring i
glesbygd. Arbetsgruppen har också föreslagit att berörda arbetsmarknadsparter
diskuterar förbättring av arbetstids- och tjänstgöringsförhållanden
etc. för läkare i glesbygd, möjligheterna till studieresor och olika ekonomiska
stimulansåtgärder. Därvid nämns bl. a. mer differentierad och individuell
lönesättning. När det gäller åtgärder på kort sikt föreslås bl. a. en nationell
kampanj för att manifestera en gemensam uppfattning om primärvårdens
och allmänmedicinens betydelse och om vikten av att särskilt uppmärksamma
glesbygdens läkarproblem. Vidare föreslås ett antal försöksprojekt som
berör Jämtland.

Landstingsförbundets styrelse beslutade i början av juni 1986 i enlighet
med vad som utlovats vid förbundskongressen tidigare samma år om en
rekommendation till landstingen om åtgärder för att förbättra läkarförsörjningen.
Enligt rekommendationen skall det totala antalet nya tjänster inom
landstingen begränsas till högst 300 per år. Varje huvudman föreslås få öka

SoU 1986/87:37

sin andel av antalet inrättade tjänster med högst 3 % årligen. Regionlandstingen
får öka med endast 1 %. Begränsningen skall bestå till dess att antalet
helt vakanta tjänster understiger 5 %, dvs. har halverats. Förslaget förutsätter
ett solidariskt handlande. Begränsningen av antalet nya tjänster får inte
kringgås genom att huvudmännen exempelvis anställer fler läkare på
vikariat.

Sveriges läkarförbund har i en utredningsrapport 1986 lämnat en rad
förslag till stimulansåtgärder för rekrytering av läkare till glesbygd. Läkarförbundet
ser de nuvarande rekryteringssvårigheterna som ett allvarligt problem,
både med hänsyn till läkarnas arbetsmiljö och från samhällsekonomisk
synpunkt. Förbundet behandlar i utredningen olika aspekter på rekryteringsproblematiken
och lämnar en rad förslag till åtgärder. Sålunda föreslås
åtgärder på det familjesociala området, i fråga om arbetstider och tjänstgöringsförhållanden,
utbildning och forskning och när det gäller ekonomiska
stimulanser av olika slag. Bland de sistnämnda kan nämnas bl. a. avskrivning
av studieskulder för läkare i glesbygd, större utrymme för individuell
lönesättning och höjning av nyetableringstaxor för privatpraktiserande
läkare.

Som framgått ovan behandlade utskottet läkarförsörjningsfrågan även i ett
yttrande till socialförsäkringsutskottet i höstas (SoU 1986/87: ly). Därvid
redovisades också de ovan behandlade olika initiativen och utredningsrapporterna.
Utskottet gjorde även då bedömningen att läkarförsörjningsfrågorna
på olika sätt var föremål för uppmärksamhet från såväl regeringen som
sjukvårdshuvudmännen. Även socialstyrelsen och Landstingsförbundet var
engagerade i den utredningsverksamhet som pågick. Utskottet ansåg det — i
likhet med bedömningen i SoU 16 - inte då erforderligt med något initiativ
från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför de då aktuella motionerna.

Socialförsäkringsutskottet instämde i sitt betänkande SfU 1986/87:1 i
socialutskottets bedömning. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1986/87:9).

Efter utskottets senaste behandling av läkarförsörjningsfrågan kan bl. a.
följande rapporter, utredningsförslag m. m. redovisas.

I november 1986 beslutade hälso- och sjukvårdsberedningen att tillsätta en
grupp för att planera och leda en kampanj för primärvårdens och allmänmedicinens
betydelse och om glesbygdens läkarproblem. Bakom kampanjen
står socialdepartementet, socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Sveriges
läkarförbund. Kampanjens mål är en bättre läkarfördelning såväl mellan
olika medicinska verksamheter som mellan olika geografiska regioner.
Glesbygdens problem skall uppmärksammas speciellt. Arbetsgruppen har
under början av år 1987 hållit en hearing om glesbygdsläkarnas och
allmänläkarnas situation. Man har också genomfört ett antal studiebesök.
Till hösten planeras en kampanj i form av artiklar i tidskrifter med avsikt att
stimulera till debatt, inte minst bland unga läkare. Arbetsgruppen fortsätter
sitt arbete.

Hälso- och sjukvårdsberedningen gjorde i november 1986 också följande
uttalande om läkarförsörjningen. Bakom uttalandet stod socialministern,
socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund.

SoU 1986/87:37

Beredningen anser att den snedfördelning av läkare som finns i landet och
svårigheterna att besätta läkartjänster, framför allt i vissa skogs- och
glesbygdslandsting, är djupt otillfredsställande.

Beredningen uppmanar därför hälso- och sjukvårdshuvudmännen att vid
inrättandet av nya befattningar för vidareutbildade läkare och även i övrigt
vid anställning av läkare värna om utbyggnaden av primärvården samt att
iaktta stor restriktivitet när det gäller nya läkarresurser inom den slutna
somatiska korttidsvården, särskilt i de sjukvårdsområden där tillgången på
läkare är god.

Beredningen understryker betydelsen av att hälso- och sjukvårdshuvudmännen
solidariskt samverkar till en jämnare läkarfördelning i landet i syfte
att underlätta läkarrekryteringen för de underförsörjda områdena.

Beredningen avser att — i enlighet med förslag i den ovan nämnda
Jämtlandsrapporten — återkomma med förslag för att nå en mer balanserad
läkarfördelning i landet och att underlätta rekryteringen av läkare till såväl
geografiskt som verksamhetsmässigt underförsörjda områden.

Hälso- och sjukvårdsberedningen tillsatte även i november 1986 en särskild
arbetsgrupp med uppdrag att analysera problem inom radiologin och ge
förslag till åtgärder som snabbt kan vidtas för att förbättra kapaciteten inom
det området. Detta skedde mot bakgrund av de ökade kraven på diagnostik
av hjärtsjukdomar och för utbyggnad av mammografiverksamheten. Arbetsgruppen
redovisade i en rapport i början av 1987 olika förslag. I rapporten
togs bl. a. upp frågor om adekvat utnyttjande av radiologisk service,
resursutnyttjande, ändrad arbetsfördelning, organisatoriska åtgärder m. m.

De mera långsiktiga frågorna rörande radiologin bereds av en arbetsgrupp
under socialstyrelsens ledning.

I januari 1987 gjorde hälso- och sjukvårdsberedningen ett särskilt uttalande
av innebörden att socialstyrelsen bör vara mer restriktiv med dispenser till
läkare som inte vill fullgöra sin allmän tjänstgöring pä s. k. AT-block. Det
finns 990 AT-block över hela landet. Avsikten är att läkare för att få sin
legitimation skall tjänstgöra i ett sådant block enligt schema i två år och då få
praktik från olika grenar av sjukvården. Av olika skäl tillsätts inte samtliga
dessa block, och det är huvudsakligen glesbygden som drabbas. Ett av skälen
till detta är att ca 150 läkare varje år fått dispens från AT-blocktvånget.
Hälso- och sjukvårdsberedningen motiverade sitt uttalande med att färre
dispenser bör göra det lättare för glesbygdslandstingen att få läkare.

Som framgått ovan har regeringen nyligen beslutat om en ombildning av
hälso- och sjukvårdsberedningen. En av beredningens huvuduppgifter avses
bli att behandla frågor om läkarfördelningen.

Socialstyrelsen har i en särskild rapport redovisat nuläget och i vissa fall
utvecklingen av läkarnas yrkesverksamhetsgrad, medicinska verksamhetsområde
och planer i vad gäller framtida specialistkompetens. Rapporten,
Läkaranmälan 85, ingår i socialstyrelsens PM-serie, PM 152/86. Av rapporten
framgår bl. a. följande.

De yrkesverksamma läkarnas fördelning inom hälso- och sjukvården har
varit relativt stabil under perioden 1979—1985. Ungefär 85% av läkarna
finns på sjukhus och vårdcentraler, 5 % finns inom företagshälsovården, 5 %
i privat praktik och 5 % inom forskning och undervisning. Läkartätheten -räknat i antalet yrkesverksamma legitimerade läkare per invånare - har ökat

SoU 1986/87:37

i alla sjukvårdsområden de senaste åren. Spridningen mellan olika sjukvårdsområden
i läkartäthet har dock ökat något mellan 1979 och 1985.

Över hälften av arbetstiden går i genomsnitt åt till sluten vård för samtliga
läkare på sjukhus och vårdcentraler. Denna andel har ökat från 53 % år 1979
till 57 % år 1985. Tidsåtgången för öppenvården var dock densamma både
1979 och 1985, nämligen 30%. Läkarna vid sjukhusen ägnar numera en
mindre del av sin tid åt öppenvård jämfört med tidigare. Detta sammanhänger
med öppenvårdens utbyggnad vid vårdcentraler som skett under senare år.
Av den totala arbetstiden för läkare vid sjukhus/vårdcentral gick år 1985
87 % till sjukvårdsarbete, 5 % till forskning och utveckling, 5 % till administration
samt 3 % till undervisning. Den vanligaste frånvaroorsaken för
läkare vid sjukhus och vårdcentraler är ledighet som kompensation för jour
och beredskap (0,39 frånvarodagar per vecka i genomsnitt). Andra vanliga
frånvaroorsaker är sjukdom/graviditet/föräldraledighet (0,24 dagar per
vecka) och kurs/kongress/studier (0,28 dagar per vecka).

Av de ca 18 000 läkare som hösten 1985 huvudsakligen arbetade på sjukhus
och vårdcentraler eller motsvarande inom den offentliga hälso- och sjukvården
drev vid undersökningstillfället nästan 9 % fritidspraktik vid sidan av.
Arbetet i fritidspraktiken utgjorde 1 % av allt arbete som utfördes av läkare
på sjukhus och vårdcentraler. Antalet läkare som huvudsakligen ägnar sig åt
privatpraktik har på senare år ökat något och var år 1985 ca 1000. De
privatpraktiserande läkarnas arbetstid utgör ungefär 6 % av den sammanlagda
arbetstiden för läkare inom privat praktik och offentlig hälso- och
sjukvård vid sjukhus/vårdcentraler. De huvudsakligen privatpraktiserande
läkarna var år 1985 i samma utsträckning som tidigare koncentrerade till
storstadslänen.

Socialstyrelsen överlämnade i januari 1987 ett förslag till läkarfördelningsprogram
för perioden 1988—1989 till hälso- och sjukvårdsberedningen.
Förslaget redovisas i socialstyrelsens PM 162/87. I rapporten föreslår
socialstyrelsen bl. a. att hälso- och sjukvårdsberedningen skall uppmana
sjukvårdshuvudmännen att vidta ansträngningar för att fullt ut utnyttja
FV-blockstilldelningen framför allt inom de prioriterade områdena allmänmedicin,
långvårdsmedicin/medicinsk rehabilitering, psykiatri samt inom
röntgendiagnostik och övriga laboratoriespecialiteter, samtidigt som återhållsamhet
iakttas med viss annan vidareutbildning. I rapporten föreslås
vidare att hälso- och sjukvårdsberedningen uppmanar sjukvårdshuvudmännen
att vid inrättandet av nya befattningar för vidareutbildade läkare och
även i övrigt vid anställning av läkare värna om utbyggnaden av primärvården
samt iaktta stor restriktivitet när det gäller nya läkarresurser inom den
slutna somatiska korttidsvården - dock med beaktande av de problem som
finns inom röntgendiagnostik och vissa övriga laboratoriespecialiteter —
särskilt i de sjukvårdsområden där tillgången på läkare är god.

Landstingsförbundet (styrelsen) beslutade i mars 1987 att gå ut med en
rekommendation till alla hälso- och sjukvårdshuvudmän om särskilda
åtgärder för att minska köerna till vissa operationer. Denna har redovisats
under det avsnitt ovan som behandlar regeringens förslag om en särskild
ersättning till sjukvårdshuvudmännen (se s. 14). Som framgår därav har
Landstingsförbundet rekommenderat sina medlemmar att snarast pröva

SoU 1986/87:37

möjligheterna att införa resultatlön för att stimulera till ökad produktion.

När det gäller frågan om avskrivning av studieskulder för läkare kan
redovisas att den sittande studiemedelskommittén (U 1985:09) också har att
se över bl. a. återbetalnings- och avskrivningsfrågan i hela dess vidd. Ett
betänkande från utredningen har aviserats till hösten 1987.

När det gäller frågan om ett ökat antal platser för läkarutbildning i Umeå
behandlades denna fråga av utbildningsutskottet nyligen i dess betänkande
UbU 1986/87:18. Utbildningsutskottet hänvisade därvid till socialutskottets
redovisade material och uttalande i SoU 1986/87:ly. Utbildningsutskottet
ansåg inte att det då fanns underlag för något uttalande om läkarutbildningens
dimensionering och lokalisering när det bl. a. gällde Umeå. Utskottet
förutsatte att riksdagen skulle föreläggas förslag beträffande förändringar i
läkarutbildningens dimensionering och lokalisering för det fall att konsekvenserna
av de aviserade förslagen om läkarfördelning m.m. samt den
vidare beredningen av framtaget material om läkartillgången ger anledning
till detta. De då aktuella motionsyrkandena avstyrktes. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1986/87:157).

Det kan också erinras om att läkarnas specialistutbildning m. m. är föremål
för en särskild översyn av utredningen (1985:01) om läkarnas specialistutbildning.
Utredningen beräknas avsluta sitt arbete under 1987.

Utskottets bedömning

Utskottet vill inledningsvis erinra om hälso- och sjukvårdslagens (1982:763)
målsättningsparagraf enligt vilken målet för hälso- och sjukvården är en god
hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (2 §). För att detta mål
skall kunna uppfyllas måste vårdresurserna fördelas rättvist över hela landet
och vara tillgängliga för var och en oberoende av var man bor i landet. För att
hälso- och sjukvårdens mål skall uppfyllas förutsätts också en god kontinuitet
i vården och att den enskilde kan få erforderlig behandling när han behöver
det och utan alltför långa väntetider. Trots att olika åtgärder vidtagits under
årens lopp råder det fortfarande stora problem när det gäller att rekrytera
vårdpersonal och framför allt läkare till mindre attraktiva verksamhetsområden
och orter. Detta är förhållanden som inte i längden kan accepteras.

Läkarförsörjningsfrågan har ofta uppmärksammats av utskottet, och
utskottet har vid fyrfaldiga tillfällen betonat att man måste komma till rätta
med problemet. Som framgått av den ovan lämnade redovisningen har under
den senaste tiden läkarförsörjningsproblematiken uppmärksammats i en rad
olika utredningar, rapporter, uttalanden osv. I dessa och även i de nu
aktuella motionerna läggs fram en rad olika förslag. Dessa berör egentligen
många ansvarsområden och därmed även flera av regeringens departement
och riksdagens utskott. Ett omfattande erfarenhetsmaterial finns också i de
redovisade utredningarna och rapporterna.

Det stora materialet liksom också förslagen ger emellertid en splittrad bild,
och det är svårt att bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder som är mest
adekvata och om den samlade effekten av olika åtgärder. Utskottet anser
mot denna bakgrund att läkarförsörjningsfrågan nu måste övervägas mera
samlat och i ett sammanhang så att det blir möjligt att få en helhetsbild av
situationen. Enligt utskottets mening bör därför regeringen göra en samlad

SoU 1986/87:37

4 Riksdagen 1986187.12sami. Nr37

översyn av problematiken kring läkarförsörjningen och förutsättningslöst
överväga olika tänkbara åtgärder. Det omfattande kunskapsmaterial som
föreligger bör kunna bilda utgångspunkt för dessa överväganden. Regeringen
bör därefter så snart det kan ske återkomma till riksdagen med förslag om
åtgärder.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So418 (c),
So423 (fp) yrkande 3, So426 (m) yrkande 2, So447 (vpk), So448 (m), So474
(s), So488 (c) och So490 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

I motion 1986/87:So434 (c) tas särskilt upp frågan om situationen för även
annan vårdpersonal, särskilt i fråga om sjuksköterskor inom psykiatri och
diagnostisk radiologi ävensom personal inom social omsorg.

Vad utskottet ovan uttalat om angelägenheten av att komma till rätta med
bristen på läkare inom olika verksamhetsområden och på olika orter gäller
givetvis även andra personalkategorier. När det gäller personal inom
radiologin har ovan redovisats arbetet av en grupp inom hälso- och
sjukvårdsberedningen. Socialstyrelsen är också engagerad i ett kartläggningsarbete
på detta område. Utskottet, som i och för sig delar uppfattningen
i motionen att det är angeläget att komma till rätta med brister på de angivna
områdena, anser dock inte att det för närvarande erfordras något initiativ
från riksdagens sida i denna del. Utskottet avstyrker därför motion 1986/
87:So434 (c).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring i hälso- och sjukvårdslagen
att riksdagen avslår motion 1986/87:So426 yrkande 7,

2. beträffande vård i samhällets regi

att riksdagen avslår motion 1986/87:So440 yrkande 1,

3. beträffande lagfäst rätt till vård inom annat landsting m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87 :So426 yrkande 3,

4. beträffande överläggningar med Landstingsförbundet
att riksdagen avslår motion 1986/87:So440 yrkande 3,

5. beträffande utvecklingen inom primär- och länssjukvård m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:So259 yrkande 3 och motion
1986/87:So426 yrkande 1,

6. beträffande vårdavgifter

att riksdagen avslår motion 1986/87:So440 yrkande 2,

7. beträffande hälsopolitisk plan

att riksdagen avslår motion 1986/87:So440 yrkande 4,

8. beträffande vissa villkor för statsbidrag

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol31 yrkandena 1 och 3, motion
1986/87:So 132, motion 1986/87: So 134, motion 1986/87: So 135, motion
1986/87:Sol36 och motion 1986/87:So426 yrkande 4,

9. beträffande operationer i offentlig regi
att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol33,

SoU 1986/87:37

10. beträffande medelsanvisningen

att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag för viss operationsverksamhet
inom allmän sjukvård för budgetåret 1987/88 anvisar
ett reservationsanslag av 70000000 kr.,

11. att riksdagen beslutar att vad som i övrigt anförts i propositionen
inte skall föranleda något riksdagens uttalande,

12. beträffande kartläggning av köer

att riksdagen avslår motion 1986/87:So423 yrkande 1,

13. beträffande thoraxkirurgi i Umeå

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol31 yrkande 2 delvis
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande fortsatt utbyggnad av thoraxkirurgin

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol31 yrkande 2 delvis, motion
1986/87:So416 och motion 1986/87:So463,

15. beträffande läkarförsörjningen

att riksdagen med anledning av motion 1986/87: So418, motion
1986/87:So423 yrkande 3, motion 1986/87:So426 yrkande 2, motion
1986/87:So447, motion 1986/87:So448, motion 1986/87:So474, motion
1986/87:So488 och motion 1986/87:So490 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande åtgärdsprogram för viss vårdpersonal
att riksdagen avslår motion 1986/87:So434.

Stockholm den 19 maj 1987
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), John Johnsson (s), Göte Jonsson (m),
Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström
(s), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne SandbergFries
(s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Claes
Rensfeldt (s) och Maud Björnemalm (s).

Reservationer

1. Ändring i hälso-och sjukvårdslagen (morn. 1 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 6 med ”yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

Den som vänder sig till hälso- och sjukvården bör enligt utskottet ha frihet
att själv välja vårdform och vårdmiljö. Alternativa vårdformer bör därför
uppmuntras. Utbyggnaden av den öppna vården bör till stor del kunna ske
genom privatpraktiker. Dessa bör också kunna ta över verksamhet vid redan
befintliga vårdenheter, vilket skulle innebära betydande besparingar för

SoU 1986/87:37

landstingen. Det skulle inte minst skapa bättre ekonomiskt utrymme för den
specialiserade slutna vården, som främst måste drivas i landstingens regi. Det
är enligt utskottet viktigt att patienter på lika villkor kan välja mellan t. ex.
landstingsdrivna sjukhem och enskilda, stiftelse- eller kanske rörelsedrivna
sjukhem. Detta kan åstadkommas genom att sjukförsäkringen görs om i
enlighet med vad som förordas i motion So426 (m). Sannolikt skulle då flera
alternativa sjukhem kunna uppstå. Det avgörande för skilda sjukhems
existens bör vara att patienterna trivs där och söker sig dit. Utskottet anser
det viktigt att de sjuka får rimlig möjlighet att välja mellan olika vårdalternativ
med olika inriktning och olika utformning.

Mot denna bakgrund anser utskottet det angeläget att sådana ändringar
kommer till stånd i hälso- och sjukvårdslagen att patienternas valfrihet
stärks. Regeringen bör snarast framlägga erforderliga lagförslag härom för
riksdagen.

Vad nu anförts med anledning av motion 1986/1987:So426 (m) yrkande 7
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande ändring i hälso- och sjukvårdslagen

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So426 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Vård i samhällets regi (morn. 2 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”1 den” och
slutar på s. 7 med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet finns det många allvarliga brister när det gäller människors
möjlighet till en god omvårdnad. Om människor skall få en dräglig tillvaro på
våra sjukhus krävs på många håll både avsevärda personalförstärkningar och
en satsning på förbättrad utbildning av personalen. Utskottet delar bedömningen
i motionen att de knappa resurser som i dag står till buds främst bör
användas till satsningar på kraftiga personalförstärkningar och på en
utbyggnad av den uppsökande verksamheten inom vården. I likhet med
motionärerna anser utskottet att någon utbyggnad av den privata vården som
vänder sig till socialt redan priviligierade grupper inte bör komma i fråga. Det
är angeläget att vården finansieras på ett så socialt rättvist sätt som möjligt
och att kostnaderna för hälso- och sjukvården bärs solidariskt. Mot denna
bakgrund anser utskottet att sjukvården också i framtiden skall byggas ut i
samhällets regi.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87: So440
(vpk) yrkande 1 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande vård i samhällets regi

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So440 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:37

3. Lagfäst rätt till vård inom annat landsting m. m. (morn. 3 i
hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Det är” och
slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att åtgärder vidtas på olika områden för att
komma till rätta med köerna inom hälso- och sjukvården. Utskottet delar
den bedömning som görs i motion So426 (m) att patienter som inte inom
rimlig tid kan beredas nödvändig behandling inom det egna landstinget bör
ha rätt att bli behandlade inom ett annat landstingsområde eller av privat
vårdgivare på det egna landstingets bekostnad. Detta bör komma till uttryck
såsom en lagstadgad rättighet för patienterna. Det bör enligt utskottet
ankomma på regeringen att pröva utformningen av en sådan lag och
skyndsamt förelägga riksdagen förslag i frågan.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So426 (m) yrkande
3 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande lagfäst rätt till värd inom annat landsting m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So426 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Överläggningar med Landstingsförbundet (mom. 4 i
hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att regeringen snarast bör
inleda överläggningar med Landstingsförbundet hur en angelägen utbyggnad
av hälso- och sjukvården bör finansieras. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion So440 (vpk) yrkande 3 bör riksdagen ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande överläggningar med Landstingsförbundet

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So440 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Utvecklingen inom primär-och länssjukvård (morn. 5 i
hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 10 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 11 med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

De nu gällande riktlinjerna för hälso- och sjukvården innebär en kraftig

SoU 1986/87:37

satsning på förebyggande vård. Behovet av hälso- och sjukvård skall i långt
större utsträckning än tidigare tillgodoses inom primärvården. Erfarenheterna
har emellertid enligt utskottets mening visat att möjligheterna att
behandla och att bota sjukdom inom primärvården är begränsade. Det är
därför enligt utskottet inte heller möjligt att i någon betydande utsträckning
ersätta kvalificerad sjukvård vid läns- och länsdelssjukhus med primärvård.
Den bör ha i uppgift att avlasta länssjukvården och att remittera patienter dit.
Primärvård kan utgöra ett alternativ till länssjukvården endast i de gränsskikt
där länssjukvårdens kvalificerade insatser inte behövs.

Utskottet delar den bedömning som görs i motion So426 (m) att de
gällande riktlinjerna för hälso- och sjukvården bör omprövas. Regeringen
bör sålunda förelägga riksdagen ett förslag till reviderade riktlinjer för hälsooch
sjukvården med beaktande av vad utskottet ovan har anfört.

När det gäller den slutna somatiska akutsjukvården utgör denna den allra
viktigaste vården för alla ålderspensionärer. Enligt Spri har befolkningen
över 75 år kraftigt ökat sin andel av vårddagarna i somatisk akutsjukvård.
Det finns ingen anledning att anta att antalet akutfall eller inläggningar
kommer att minska. Åldersgruppen över 75 år kommer i stället att öka. Det
är mot denna bakgrund angeläget att bromsa den nedläggning av fungerande
akutsjukhus som för närvarande pågår. En utbyggnad kan t.o.m. vara
motiverad på flera platser i landet. Den slutna somatiska akutsjukvården är
och kommer i framtiden att vara samhällets viktigaste stöd för de äldre som
vill bo hemma så länge som möjligt.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So426 (m)
yrkande 1 och So259 (m) yrkande 3 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande utvecklingen inom primär- och länssjukvård m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So426 yrkande 1 och
motion 1986/87:So259 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

6. Motiveringen till mom. 5 i hemställan

Inga Lantz (vpk) anser att det avsnittet i utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med ”En annan” och slutar med ”god vård.” bort utgå.

7. Vårdavgifter (morn. 6 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”En
grundläggande” och slutar med ”alltså avstyrks.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det nödvändigt att vården finansieras på ett så socialt
rättvist sätt som möjligt. Kostnaderna skall inte läggas på dem som är sjuka
utan bäras solidariskt av alla. En väg att öka inkomsterna inom sjukvården,
utan skatte- och avgiftshöjningar för den enskilde, är att ålägga det som
uppenbarligen förorsakar stora sjukvårdskostnader skyldighet att direkt
svara för del av dessa. När det gäller sjukdom och ohälsa finns massiv

SoU 1986/87:37

dokumentation som visar att alkohol, tobak, trafik och brister i arbetsmiljön
åsamkar sjukvården mycket stora vårdkostnader.

Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen bör göra en översyn av
möjligheterna att ta bort avgifter inom vården. Regeringen bör därefter
återkomma till riksdagen med förslag i frågan.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So440 (vpk)
yrkande 2 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande vårdavgifter

att riksdagen med anledning av motion 1986/87: So440 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Hälsopolitisk plan (mom. 7 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Motsvarande
synpunkter” och slutar på s. 13 med ”yrkande 4.” bort ha följande lydelse:
Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen bör ta initiativ
till utformandet av en hälsopolitisk plan. En sådan plan bör ha sin
utgångspunkt i HS 90 och de utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården som
riksdagen godkänt (SoU 1984/85:28, rskr. 400). Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande hälsopolitisk plan

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So440 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Vissa villkor för statsbidrag (morn. 8 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Det finns”
och slutar på s. 17 med ”yrkande 4.” bort ha följande lydelse:

När det gäller de krav som måste uppfyllas för att man skall kunna komma
till rätta med sjukvårdens krisartade kösituation vill utskottet understryka
vikten av att patienternas valfrihet kan förstärkas. Utskottet anser vidare att
hela landet skall utgöra upptagningsområde där patienten kan välja. I vad
gäller vårdresurserna skall enskild vård ingå och utnyttjas. Privata initiativ
bör enligt utskottet uppmuntras i syfte att öka vårdutbudet.

Ett annat sätt att minska väntetiderna i operationsköerna är att bättre
utnyttja tillgängliga resurser. Det är inte ovanligt att schemalagda operationer
endast pågår vardagar mellan kl. 08.30 och kl. 16.00, dvs. under vanlig
kontorstid, eller ännu kortare tid. Det finns sjukhus där man opererar endast
fem, sex timmar måndag-torsdag och tre timmar på fredagar. Ju större
sjukhuset är, desto lägre är utnyttjandegraden. Om sjukvårdshuvudmännen

SoU 1986/87:37

låter läkare och annan erforderlig personal utnyttja operationssalar och
utrustning under icke ordinarie arbetstid förbättras resursutnyttjandet.
Operationsteamen kan lämpligen erhålla prestationsrelaterad ersättning.
Entreprenadavtal bör prövas.

Utskottet är inte berett att tillstyrka propositionens förslag att preciserade
indikationer skall gälla för att en patient skall komma i fråga för operation.
Utskottet anser tvärtom att det är den enskilde läkarens bedömning som
måste gälla. Det är den enskilde läkaren som har det medicinska ansvaret för
sin patient, och bedömningen förutsätter ett samspel mellan läkaren och
patienten. Läkarens medicinska ansvar får inte neutraliseras. Bedömningar
av patienter baseras ofta på olika faktorer som kan bilda en psykosomatisk
helhetsbild som centralt utformade indikationer inte förmår fånga in.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det redan nu finns specialistföreningar
för varje specialitet som stöd för läkarna. Detta stöd får inte ersättas
av vårdpolitiska eller administrativa bedömningar.

Beträffande rikskö eller inte anser utskottet att det är patientens och inte
centralt placerade byråkraters val som skall vara vägledande. De patienter,
som inte inom rimlig tid erhåller vård inom det egna landstinget, skall
informeras om vilka vårdresurser som står till buds i landet i övrigt. Patienten
skall då i samråd med sin läkare träffa ett val, och sjukvårdshuvudmannen
skall se till att patientens önskemål tillgodoses. Genom en sådan ordning
elimineras behovet av en byråkratiskt styrd rikskö. Effekten bör bli att
patienterna väljer vård där kön är kortast.

Utskottet vill slutligen erinra om att kösituationen även då det gäller vissa
andra specialiteter än de tre i propositionen avhandlade är besvärande för
många patienter. Det är enligt utskottet angeläget att detta vägs in vid en
bedömning av behovet av en förbättrad hälso- och sjukvård.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna Sol31 (c)
yrkandena 1 och 3, Sol32 (fp), Sol34 (fp), Sol35 (s), Sol36 (m) samt So426
(m) yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande vissa villkor för statsbidrag
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol31 yrkandena 1
och 3, motion 1986/87:So 132, motion 1986/87:Sol34, motion 1986/
87:Sol35, motion 1986/87:Sol36och motion 1986/87:So426 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Vissa villkor för statsbidrag (morn. 8 i hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Det finns”
och slutar på s. 17 med ”yrkande 4.” bort ha följande lydelse:

Tiotusentals patienter i Sverige tvingas vänta alltför länge på att få vård,
vilket skapar både mänskligt lidande och samhällsekonomiska förluster.
Enligt utskottet är det bra att regeringen nu föreslår åtgärder inför
köproblemet. Utskottet delar den bedömning som görs i propositionen att
patienternas valfrihet bör stärkas. Utskottet är däremot inte berett att utan

SoU 1986/87:37

vidare godkänna de andra villkor som regeringen föreslår i propositionen.
När det gäller tanken att hela landet skall vara ett enda upptagningsområde
och att enhetliga indikationer för att en patient skall komma i fråga för
operation medför detta enligt utskottet en alltför stark centralstyrning av
sjukvården. Detta skulle kunna leda till en ny form av köer bestående av
patienter som inte endast måste vänta på operation utan därtill nödgas köa
för att få plats i den allmänna rikskön. Utskottet är därför inte berett att
acceptera de riktlinjer som regeringen föreslår. Ytterligare dröjsmål med
aktiva insatser mot sjukvårdsköerna kan emellertid inte accepteras. Frågan
om de närmare villkoren för fördelning av anslaget bör enligt utskottets
mening i stället överlåtas åt en parlamentarisk beredning. Denna bör sålunda
ersätta den i propositionen föreslagna särskilda arbetsgruppen inom socialdepartementet.
Beredningen bör även ges i uppdrag att föreslå ytterligare
åtgärder för att minska köproblemen inom sjukvården.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna Sol31 (c)
yrkandena 1 och 3, Sol32 (fp), Sol34 (fp), Sol35 (s), Sol36 (m) samt So426
(m) yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande vissa villkor för statsbidrag
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol31 yrkandena 1
och 3, motion 1986/87:Sol32, motion 1986/87:Sol34, motion 1986/
87:Sol35, motion 1986/87:Sol36och motion 1986/87:So426yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Vissa villkor för statsbidrag (inom. 8 i hemställan)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Det finns”
och slutar på s. 17 med ”yrkande 4.” bort ha följande lydelse:

Människor med starr-, höftleds- eller kranskärlsproblem har rätt att snabbt
få adekvat behandling och vård när de tekniska och medicinska möjligheterna
står till förfogande. Landstingen har i sin utveckling av sjukvården skapat
en ökad kapacitet inom dessa områden, men ändå kvarstår köproblemen.
Utskottet tillstyrker i och för sig att 70 milj. kr. ytterligare ställs till
förfogande för att öka operationskapaciteten, även om detta tillskott måste
anses vara marginellt.

När det gäller att komma till rätta med brister i operationskapaciteten
inom sjukvården måste enligt utskottet effektivitet, kompetens och tillgänglighet
vara viktiga utgångspunkter. Sjukvården måste organiseras så att den
kan möta och tillgodose nya behov, vilka uppkommer genom den medicinska
utvecklingen.

En idéfattig och centralistisk syn på köproblem i samhället leder ofta de
politiska tankarna till hur man skall organisera kön och inte till hur man skall
avhjälpa bristen. Förslaget om en rikskö till de nu aktuella operationerna är
ett sådant exempel. Utskottet är inte berett att tillstyrka förslaget om en
särskild rikskö och de krångligheter beträffande indikationer, patientens
valfrihet, särskilda avtal m. m. som propositionen föreslår och som leder

SoU 1986/87:37

fram till förslaget om en särskild arbetsgrupp. Sjukvården är inte betjänt av
ny byråkrati, utan det arbete som inletts för ökad effektivitet på kliniknivå
måste i stället få fortgå utan centralt pålagd byråkrati. Enligt utskottet är det
viktigt att den nya resursen ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande
utan tyngande byråkrati.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna Sol31 (c)
yrkandena 1 och 3, Sol32 (fp), Sol34 (fp), Sol35 (s), Sol36 (m) och So426
(m) yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande vissa villkor för statsbidrag

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol31 yrkandena 1
och 3, motion 1986/87: So 132, motion 1986/87: So 134, motion 1986/
87:Sol35, motion 1986/87:Sol36 och motion 1986/87:So426 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Operationer i offentlig regi (morn. 9 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”1986/87:Sol33 (vpk).” bort ha följande lydelse.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen men vill med anledning av
motion Sol33 (vpk) tillägga att en huvudregel för extra statsbidrag för
operationer inom de föreslagna områdena bör vara att operationerna utförs i
offentlig regi. I de fall där en jämförelse gjorts mellan privata alternativ och
offentliga har det visat sig att det är förmånligast för sjukvårdshuvudmännen
att utföra operationerna i egen regi. En viktig anledning till att sådan
verksamhet blir billigare är att sjukvården kan utnyttja fasta resurser i form
av operationslokaler, vårdplatser och personal. Ytterligare anslag behövs då
bara för att täcka kostnaderna för extra resurser.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:Sol33
(vpk) bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande operationer i offentlig regi

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol33 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Kartläggning av köer (morn. 12 i hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Blenda Littmarck (m), Per Arne
Aglert (fp) och Ann-Cathrine Haglund (m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 17 med ”För att” och
slutar på s. 18 med ”avstyrks sålunda.” bort ha följande lydelse:

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt utskottet är det viktigt att en inventering görs av kösituationen och
att statistik upprättas för köer inom sjukvården. Utskottet delar sålunda

SoU 1986/87:37

motionärernas bedömning att det behövs en central sammanställning av
kösituationen inom sjukvården. En sådan bör komma till stånd skyndsamt.
När kartläggningen är färdig bör regeringen för riksdagen redovisa resultaten
av undersökningen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:So423 (fp)
yrkande 1 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa

12. beträffande kartläggning av köer
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So423 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Läkarförsörjningen (morn. 15 i hemställan)

John Johnsson, Anita Persson, Gunnar Ström, Yvonne Sandberg-Fries,
Ingrid Andersson, Claes Rensfeldt och Maud Björnemalm (samtliga s) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Vad
utskottet sålunda” och slutar med ”till känna.” bort ha följande lydelse:
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Motionerna So418 (c), 423 (fp) yrkande 3, So426 (m) yrkande 2, So447
(vpk), So448 (m), So474 (s), So488 (c) och So490 (fp) påkallar med hänsyn
härtill inte någon riksdagens åtgärd. De avstyrks sålunda.

dels att riksdagen under mom. 15 bort hemställa

15. beträffande läkarförsörjningen

a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:So418, motion 1986/
87:So423 yrkande 3, motion 1986/87:So426 yrkande 2, motion 1986/
87:So447, motion 1986/87:So448, motion 1986/87:So474, motion
1986/87:So488 och motion 1986/87:So490,

15. Åtgärdsprogram för viss vårdpersonal (mom. 16 i
hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Blenda
Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m) och Rosa
Östh (c) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Vad
utskottet ovan” och slutar med ”1986/87:So434 (c).” bort ha följande
lydelse:

På senare tid talas det allt oftare om ”kriser” inom sjukvården, om långa
vårdköer, brist på utbildad personal osv. Det finns enligt utskottets mening
flera tendenser som ter sig starkt oroande med tanke på framtida ansvarstagande
för hälso- och sjukvården. I det här sammanhanget är det enligt
utskottet viktigt att uppmärksamma sjuksköterskornas situation, eftersom
denna yrkesgrupps kunnighet och kompetens är av helt avgörande betydelse

SoU 1986/87:37

för vårdens kvalitet och vårdarbetets effektivitet. Inom flera områden råder
det brist på personal. Det råder också problem när det gäller rekryteringen
till sjuksköterskeutbildningen och till gymnasieskolans vårdlinje, den främsta
rekryteringsbasen för vidare vårdutbildning. Utskottet menar att man
måste se med stort allvar på utvecklingen inom vårdområdet. Det finns
därför enligt utskottet anledning att nu göra en probleminventering för att
sedan ett åtgärdsprogram skall kunna utarbetas. Det bör ankomma på
regeringen att se till att en sådan inventering skyndsamt kommer till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:So434 (c)
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa

16. beträffande åtgärdsprogram för viss vårdpersonal
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So434 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:37

Innehållsförteckning SoU 1986/87:37

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1987 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 4

Utskottet 5

Allmänna sjukvårdspolitiska frågor 5

Förslaget om en särskild ersättning för att öka operationskapacite ten

inom sjukvården 13

Thoraxkirurgi 18

Läkarförsörjningm. m 22

Motionerna 22

Utredningar m. m 24

Utskottets bedömning 29

Hemställan 30

Reservationer 31

1. Ändring i hälso- och sjukvårdslagen (mom. 1 i hemställan) av m 31

2. Vård i samhällets regi (mom. 2 i hemställan) av vpk 32

3. Lagfäst rätt till vård inom annat landsting m. m. (mom. 3 i

hemställan) av m 33

4. Överläggningar med Landstingsförbundet (mom. 4 i hemställan)

av vpk 33

5. Utvecklingen inom primär- och länssjukvård (mom. 5 i hemställan)
av m 33

6. Motiveringen till mom. 5 i hemställan av vpk 34

7. Vårdavgifter (mom. 6 i hemställan) av vpk 34

8. Hälsopolitisk plan (mom. 7 i hemställan) av vpk 35

9. Vissa villkor för statsbidrag (mom. 8 i hemställan) av m 35

10. Vissa villkor för statsbidrag (mom. 8 i hemställan) av fp 36

11. Vissa villkor för statsbidrag (mom. 8 i hemställan av c) 37

12. Operationer i offentlig regi (mom. 9 i hemställan) av vpk 38

13. Kartläggning av köer (mom. 12 i hemställan) av fp, m 38

14. Läkarförsörjningen (mom. 15i hemställan)avs 39

15. Åtgärdsprogram för viss vårdpersonal (mom. 16 i hemställan) av

fp,m,c 39