Socialutskottets betänkande
1986/87:30

om vissa socialtjänstfrågor

SoU
1986/87:30

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fem motioner om olika lagstiftningsfrågor med
anknytning till socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU).

Med anledning av en motion (s, m, fp, c, vpk) om socialtjänstens insatser
för unga flickor i pornografisk verksamhet föreslår utskottet att riksdagen ger
regeringen till känna att det är angeläget att socialtjänsten bedriver en
uppsökande verksamhet för att få bort ungdomar från de aktuella miljöerna
och att regeringen i det fortsatta beredningsarbetet rörande bl. a. LVU bör
ägna särskild uppmärksamhet åt socialtjänstens möjligheter att agera i de fall
ungdomar i åldrarna 18-20 år engageras i pornografisk verksamhet.
Övriga motioner avstyrks.

Utskottets m-ledamöter reserverar sig till förmån för en motion (m) om
åtgärder mot ungdomsbrottslighet m. m. Utskottets vpk-ledamot reserverar
sig till förmån för en motion (vpk) om tillämpningsföreskrifter för den sociala
hemtjänsten.

Motionsyrkanden

I motion 1986/87:So232 av Margo Ingvardsson m. fl. (vpk) hemställs, såvitt
här är i fråga (yrkandena 2 och 3),

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att socialtjänstlagen
kompletteras med tillämpningsföreskrifter som ger den hjälpbehövande
bestämmanderätt över hemtjänstens innehåll i enlighet med motionens
förslag,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att socialtjänstlagen
kompletteras med tillämpningsföreskrifter om att institutionsvårdens rutiner
inte överförs till vård i hemmen.

Yrkandena 1, 4 och 5 i motionen har behandlats i utskottets betänkande

SoU 1986/87:18.

I motion 1986/87:So251 av Sylvia Pettersson m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder för att stimulera
kommunerna att utarbeta program för socialtjänsten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om en förstärkning av socialnämndernas roll vid medverkan i
samhällsplaneringen.

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 30

I motion 1986/87:So274 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om familjens och skolans betydelse i det brottsförebyggande
arbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om sociala myndigheters ingripande vid olika typer av
missbruk.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Ju640.

I motion 1986/87:So278 av Bengt Harding Olson (fp) och Kjell Johansson
(fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om omhändertagande av barn i nämnda fall.
Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Ju722.

I motion 1986/87:So279 av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, c och vpk)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om intensifierad uppsökande verksamhet inom socialtjänsten
för att stödja unga flickor.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Ju817.

1 motion 1986/87:So406 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att journalföringsbestämmelser av i
princip samma karaktär som inom sjukvården utfärdas i fråga om handläggningen
av enskilda fall inom socialvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att möjlighet att
överklaga ett beslut inom socialvården skall bestå även när klaganden
sedermera bytt bostadsort.

Socialtjänstens insatser för unga flickor i
pornografisk verksamhet

Motionen

I motion 1986/87:So279 av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, c och vpk)
begärs ett tillkännagivande av vad som anförs i motionen om intensifierad
uppsökande verksamhet inom socialtjänsten för att stödja unga flickor. I
motionen anförs bl. a. att unga flickor i 18-20-årsåldern arbetar på
sexklubbar och att förutsättningar måste finnas att i sådana fall tillämpa
LVU. Finns inte förutsättningar för omhändertagande behövs, framhåller
motionärerna, en översyn av lagen. Motionärerna anför vidare att det
viktigaste är att socialtjänsten aktivt söker upp flickor i destruktiva miljöer
och försöker motivera dem till att byta miljö.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden verka för att
barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, i nära
samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en
gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom, med särskild
uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat

SoU 1986/87:30

2

tecken till en ogynnsam utveckling och i nära samarbete med hemmen sörja
för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd
och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar
det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

Genom en lagändring från den 1 juli 1985 betonas särskilt socialtjänstens
ansvar för barn och ungdomar som visat tecken till att utvecklas ogynnsamt
(prop. 1984/85:171, SoU 31, rskr. 356). I proposition 1984/85:171 s. 18f.
framhöll föredragande statsrådet som grundläggande att socialtjänsten
bedriver en uppsökande verksamhet. Vidare underströks vikten av kontakt
med föräldrar och olika samhällsorgan.

De allmänna förutsättningarna för tvångsingripande på grund av den
unges beteende regleras i 1 § andra stycket 2. lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Som villkor för ingripande anges där
att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende. Till skillnad från de s. k. miljöfallen som
regleras i samma paragraf andra stycket 1. krävs i de s. k. beteendefallen att
det föreligger en allvarlig fara för den unges hälsa och utveckling.

När det gäller skälen för att ha ett skärpt farorekvisit i andra punkten
jämfört med första punkten anfördes i socialtjänstpropositionen (prop.
1979/80:1 s. 582) att detta skall ses mot bakgrund av dels att bestämmelserna
är tillämpliga på framför allt äldre barn, tonåringar med anpassningssvårigheter,
dels att inte varje missbruk liksom inte heller varje brottslig gärning
bör få medföra så långtgående åtgärder som vård enligt LVU. Det blir, enligt
vad som anfördes i den angivna propositionen, fråga om en avvägning mellan
den unges rätt till självbestämmande och den rätt till adekvat vård och
behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra honom. Vidare
framhölls att bestämmelsen kunde tillämpas redan innan skadeverkningar av
social eller medicinsk natur har inträtt. Redan den allvarliga faran för sådana
skadeverkningar utgör tillräcklig grund för vård enligt LVU.

I socialtjänstpropositionen nämndes (s. 583) som exempel på jämförbart
beteende prostitution.

Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. Enligt
1 § tredje stycket LVU kan vård med stöd av andra stycket 2. i stadgandet
även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn
till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än
annan vård. I socialtjänstpropositionen (s. 584) anförde föredragande statsrådet
att också många i åldrarna närmast över 18 år till följd av försenad
mognad eller utveckling ofta kan ha ett stort behov av de insatser som kan ges
inom socialtjänsten. Statsrådet framhöll att för unga missbrukare kan således
den vård som kan ges genom socialnämnden vara bättre ägnad att förhindra
att missbruket leder till skada för den unges utveckling än de insatser som ges
genom annat samhällsorgans försorg. På motsvarande sätt, uttalade föredragande
statsrådet, kan den unges personliga förhållanden vara sådana att de
särskilda insatser som kan ges inom socialtjänsten och som är anpassade till
de ungas behov av personlig vård och omvårdnad ger bättre förutsättningar
för en social rehabilitering än den behandling som kan ges inom t. ex.
kriminalvården.

SoU 1986/87:30

3

Före den 1 juli 1985 gällde att vård enligt LVU endast kunde beslutas för
dem mellan 18 och 20 år om en sådan vård var uppenbart lämpligare än annan
vård. Rekvisitet ”uppenbart” slopades då. Åldersgränsen för när vården
skall upphöra höjdes därjämte till 21 år (prop. 1984/85:171, SoU 31, rskr.
356).

Endast ett fåtal vägledande rättsfall finns beträffande LVU-vård för
ungdomar över 18 år (se regeringsrättens referat RÅ84 2:31 och därunder
anmärkta domar).

1 detta sammanhang kan anmärkas att offentlig tillställning som utgör
pornografisk föreställning inte får anordnas (10 § allmänna ordningsstadgan
[1956:617]).

Pågående utredningsarbete m. m.

I socialberedningens (S 1980:07) betänkande Barns behov och föräldrars rätt
(SOU 1986:20 s. 300 f.) föreslås en ny lag - lag om tvångsomhändertagande
av unga (LTU) — med ny utformning av förutsättningarna för tvångsingripanden
mot unga. När det gäller den unges levnadssätt ansluter förslaget till
nu gällande bestämmelser (s. 305 och 359). Inte heller i fråga om åldersgränser
föreslås någon saklig ändring. Kriteriet att vård enligt lagen måste vara
lämpligare än annan vård föreslås emellertid utgå (s. 360).

Frågorna om tvångsingripande mot unga har utretts av en särskilt tillkallad
utredningsman (förre JO Tor Sverne). Utredningsmannen har i dagarna
redovisat sitt uppdrag. Därefter kommer beredningens betänkande och den
särskilt tillkallade utredningsmannens redovisning att remissbehandlas.

I ett svar den 29 januari 1987 på en fråga om ingripanden enligt LVU
anförde socialministern följande (snabbprot. 1986/87:61 s. 14).

I förarbetena till LVU nämns prostitution som exempel på beteenden som
kan föranleda vård. Däremot nämns inte medverkan i pornografisk verksamhet.
Det är dock angeläget att påpeka att det rör sig om en exemplifiering och
inte om en uttömmande uppräkning. Om en ung människa uppträder i
pornografisk föreställning bör detta enligt min mening vara anledning för
socialnämnden att uppmärksamma personens levnadsförhållanden och att
försöka få honom eller henne bort från denna miljö. Jag vill också framhålla
att offentliga pornografiska föreställningar är förbjudna enligt allmänna
ordningsstadgan. Innehavare av vissa klubbar har också fällts till ansvar i
domstol för sådan verksamhet. Jag anser det vara självklart att pornografisk
verksamhet inte är en lämplig miljö för unga människor. Det bästa sättet att
förhindra att unga människor medverkar i en sådan verksamhet är att se till
att förbudet efterlevs.

Prostitutionsförebyggande arbete

Åtgärder för att hindra att unga människor dras in i prostitution och för att
hjälpa kvinnor som redan är prostituerade har länge förekommit. I Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping — de orter där gatuprostitution
förekommer — finns uppsökande grupper som arbetar med prostituerade
kvinnor. Dessa grupper ingår i den ordinarie socialtjänstens organisation,
och verksamheten är en del av socialtjänstens insatser bland utsatta grupper.
Socialstyrelsen har under en följd av år arbetat med ett projekt om

SoU 1986/87:30

4

prostitutionsförebyggande arbete. Arbetet, som var inriktat på kunskapsinsamlande,
är nu avslutat, och en delredovisning ges i rapporten Ungdomar i
riskzon, som i första hand är avsedd att användas som arbetsmaterial för
personal som arbetar med utsatta ungdomsgrupper. En ytterligare redovisning
kommer att presenteras under hösten 1987. Avsikten är att projektet
skall avslutas med ett seminarium under våren 1988 då de samlade
erfarenheterna skall redovisas.

Allmänt ombud i mål enligt LVU
Motionen

I motion 1986l87:So278 av Bengt Harding Olson och Kjell Johansson (båda
fp) begärs ett tillkännagivande av vad som i motionen anförts om omhändertagande
av barn. I motionen framhålls att frågor om tvångsomhändertagande
av barn på grund av sexuella övergrepp av närstående medför svåra
bedömningar. Motionärerna anser att det bör övervägas att låta socialnämndens
talan föras av ett särskilt allmänt ombud i fall av sexuella övergrepp.

Gällande bestämmelser

Enligt 2§ lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) beslutar länsrätten om vård enligt lagen efter ansökan av socialnämnden.
Enligt 39 § socialtjänstlagen skall socialnämnden själv eller genom
ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som ankommer på
socialnämnden.

Enligt 5§ lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM,
gäller däremot att länsstyrelsen skall utreda om det finns skäl att bereda
någon vård enligt LVM. Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen
ansöka om vård. Ansökan - som görs hos länsrätten - skall innehålla en
redogörelse för missbrukarens förhållanden och för tidigare vidtagna åtgärder.
Ansökan skall också ange den vård som länsstyrelsen anser behövlig, var
vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske.

Utskottet framhöll vid sin behandling av propositionsförslaget (prop.
1981/82:8, SoU 22, rskr. 91) bl. a. att det av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att
inte lägga på socialnämnden att själv bedöma kvaliteten på och tillräckligheten
av sina insatser. Utskottet anförde vidare att man måste slå vakt om en
enhetlig rättstillämpning när det gäller frihetsberövande åtgärder. Även om
det slutliga avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas olika utgångspunkter
och prioriteringar lätt leda till att det i vissa kommuner blir
vanligare med tvångsvård än i andra. Det är svårt för domstolen att beakta
sådana hänsyn då man ställs inför avgörandet av ett enskilt ärende. Att låta
länsstyrelsen ha ett sammanhållet ansvar för att bedöma i vilken utsträckning
man bör kräva fortsatta insatser av socialnämnderna bör därför enligt vad
utskottet uttalade kunna bidra till en jämnare standard på den frivilliga
vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en ytterligare prövning
genom en utomstående myndighet. Utskottet ansåg det därför lämpligast att,
såsom socialberedningen föreslagit, lägga uppgiften att svara för utredning
och ansökan om vård på länsstyrelsen. Utskottet anförde vidare bl. a. att

SoU 1986/87:30

5

länsstyrelsen måste få tillgång till de kunskaper och erfarenheter som
socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukare. Detta får
emellertid enligt vad utskottet uttalade inte leda till att handläggningen drar
ut på tiden och försenar påbörjandet av vården.

Socialberedningen

I anslutning till den uppföljning som socialberedningen (S 1980:07) skall göra
av tillämpningen av LVM och som ännu inte är slutförd skall beredningen
enligt sina tilläggsdirektiv (dir. 1982:106) slutföra ett tidigare givet uppdrag
att pröva om man bör anordna en funktion som allmänt ombud i sociala mål
vid länsstyrelserna och vilka uppgifter ett sådant ombud i så fall skall ha. Det
gäller, sägs det i direktiven, med hänsyn till såväl den rättsliga prövningen
som de enskildas intressen. Hit hör också, enligt direktiven, frågor om det är
möjligt och lämpligt att ombudet har vissa uppgifter inom ramen för annan
tvångslagstiftning, framför allt den psykiatriska.

I betänkandet Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64) har
socialberedningen föreslagit genomgripande förändringar i lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård. Till förslaget hör en obligatorisk domstolsprövning
av alla tvångsomhändertaganden som inte begränsas till åtta dagar. Länsstyrelsen
skall svara för kanslifunktionen åt den s. k. insynsnämnden, som bl. a.
skall utse stödpersoner. Några ytterligare uppgifter för länsstyrelsen —
utöver de allmänna tillsynsuppgifter den redan har - har beredningen inte
föreslagit att länsstyrelsen skall ha för den psykiatriska tvångsvården.

I socialberedningens delbetänkande SOU 1986:20 Barns behov och
föräldrars rätt föreslår beredningen att det inrättas ett allmänt ombud, knutet
till länsstyrelsen, som skall ta över funktionen att ansöka om vård av unga och
föra socialnämndens talan i länsrätten, om nämnden så vill. I övriga fall skall
det allmänna ombudet enbart yttra sig i processen och ha en rådgivande
funktion. Beredningen går däremot inte in på frågan om allmänt ombud i
LVM-mål i detta sammanhang. Enligt beredningen kan någon eller några av
socialkonsulenterna på länsstyrelsens sociala enhet utses till allmänt ombud.
Beredningen påpekar att vissa större kommuner låter jurister anställda av
kommunen föra nämndens talan. Av bl. a. det skälet bör, enligt beredningen,
det allmänna ombudet anlitas bara i de fall nämnden själv vill det
(betänkandet s. 325 f.).

I socialberedningens nämnda betänkande anförs bl. a. följande (s. 327 f.).

Ombudet kan granska nya uppslag och förslag till alternativa lösningar som
kan ha dykt upp under utredningsarbetets gång. Det kan ha uppstått
ömsesidiga låsningar mellan familjens medlemmar och socialsekreteraren.
Att ett allmänt ombud tar över det fortsatta arbetet kan då bidra till att
låsningarna blir lättare att hantera och kanske upplöses. Det kan ge
möjlighet för föräldrarna och socialsekreteraren att finna gemensamma nya
utgångspunkter och hitta lösningar som tillgodoser familjens och barnets
behov och önskningar bättre och kan accepteras av familjen.

Vi kan inte komma ifrån att det med en social tvångslagstiftning till
barnens skydd alltid måste finnas en dubbel roll inbyggd i socialsekreterarens
arbetsuppgifter. Dels skall hon stödja och hjälpa familjen, dels måste hon i
vissa krislägen ta initiativ till och genomföra en utredning som siktar till en

SoU 1986/87:30

6

vård mot föräldrarnas och ofta också barnets vilja. Men dubbelheten skulle
minska betydligt, om ett allmänt ombud kunde ta vid, göra en självständig
bedömning av ärendet och driva den juridiska processen i domstolen. För
barnet kan det ha en avgörande betydelse att socialsekreteraren ger fortsatt
stöd åt familjen efter ett omhändertagande och bl. a. ser till att kontakten
mellan barnet och föräldrarna inte bryts. Har socialsekreteraren fört
nämndens talan i rätten och därmed uppträtt som ”åklagare”, kan det kännas
omöjligt för både socialsekreteraren och familjen att fortsätta ett stödjande
arbete. Den viktiga kontinuiteten i arbetet med familjen riskerar då att
brytas. En viss risk för detta finns det även om ett allmänt ombud har tagit
över ”åklagarrollen” i rätten, eftersom socialsekreteraren ändå måste höras
av domstolen. Men denna risk blir väsentligt mindre om socialsekreteraren
slipper den roll som partsföreträdare i rätten som hon annars måste ta på sig.

Utredningens ledamöter och sakkunniga redovisade skilda åsikter bl. a. i
fråga om allmänt ombud. En särskild utredningsman (se ovan) har tillkallats
för att göra en översyn av LVU med utgångspunkt i socialberedningens
betänkande. Översynen har i dagarna redovisats. I ett svar den 5 mars 1987
på fråga förklarade socialministern att hon efter sedvanligt remissförfarande
kommer att ta ställning till de förslag som framförts (snabbprot. 1986/87:80 s.

7).

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om vem som skall svara för utredning och ansökan om vård enligt
LVM har behandlats av utskottet vid ett flertal tidigare tillfällen, senast i
betänkandet SoU 1986/87:8 och mer ingående i betänkandet SoU 1984/85:30
s. 21 f.

Det kan också anmärkas att socialutskottet vid behandlingen av förslaget
till LVU framhöll att socialnämnden måste söka undvika att hamna i alltför
stark motsatsställning i förhållande till barnets föräldrar. Utskottet påpekade
att det fortsatta behandlingsarbetet annars kan försvåras avsevärt till nackdel
för såväl barn som föräldrar (SoU 1979/80:44 s. 104).

Åtgärder mot ungdomsbrottslighet m. m.

Motionen

I motion 1986/87:So274 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om sociala myndigheters ingripanden vid olika typer av missbruk
(yrkande2). I motionen anförs att LVU inte ger de nödvändiga möjligheterna
att göra insatser i tid mot missbruk hos ungdomar. Det framhålls att
möjligheterna att använda olika former av påtryckningar och tvång enligt
lagen dessutom är begränsade. Motionärerna menar att tonvikten i en social
lag avseende barn och ungdom skall ligga på det förebyggande arbetet och att
lagen skall redovisa när och under vilka förhållanden ”förebyggande
åtgärder” får vidtas. De tidigaste insatserna skall bygga på frivillighet medan
mer begränsande åtgärder skall kunna åläggas den unge, oberoende av
samtycke. Det skall kunna vara fråga om råd och stöd men också föreskrifter

SoU 1986/87:30

7

om levnadsregler, skyldighet att lämna urinprov m. m. Slutligen skall också
övervakning kunna beslutas. Om sådana förebyggande åtgärder är resultatlösa
kan tvångsåtgärder bli nödvändiga.

I samma motion hemställs vidare att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om familjens och skolans
betydelse i det brottsförebyggande arbetet (yrkande 1). Motionärerna framhåller
i denna del bl. a. att familjens ställning måste stärkas för att stävja
brottsutvecklingen bland de unga och att det är nödvändigt med en
helhetssyn. I motionen framhålls även att det är viktigt att skolan har fasta
rutiner för sitt handlande då elever överträder givna regler.

Gällande bestämmelser m. m.

I syfte att ytterligare klargöra socialnämndens ansvar för barn och ungdomar
som visat tecken till att utvecklas ogynnsamt tillkom i samband med att det
s. k. mellantvånget infördes den 1 juli 1985 ett tillägg till 12 § socialtjänstlagen.
I proposition 1984/85:171 s. 17f. framhölls bl. a. att avsaknaden av
möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av socialtjänstlagstiftningen
i tidiga skeden av missbruk och kriminalitet inte får innebära att
socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om
socialtjänstens befattningshavare misslyckas med att etablera en kontakt
med den unge bör man ändå följa utvecklingen genom förnyade kontakter
och uppsökande verksamhet. Socialnämnden bör också hålla kontakt med
föräldrarna och stödja dem i deras strävanden att trygga den unges
utveckling. Det arbetssätt som beskrivs ligger enligt propositionen i linje med
gällande bestämmelser i socialtjänstlagen. Avsikten med lagändringen var
att förtydliga hur socialnämnderna bör fullgöra det ansvar och de uppgifter
som åvilar dem beträffande de aktuella ungdomarna.

Sedan den 1 juli 1985 finns vidare vissa regler om s. k. öppenvårdstvång
eller mellantvång enligt 8a§ LVU. Dessa bestämmelser ger socialnämnden
möjligheter att besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en
särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom
socialtjänsten. Detta gäller ungdomar som genom sitt beteende kan antas
komma i en situation som gör ett tvångsomhändertagande nödvändigt om
beteendet fortsätter. Beslut om kontaktperson eller om behandling i öppna
former inom socialtjänsten kan meddelas även om samtycke härtill inte
lämnas av den unge själv, om han fyllt 15 år, och hans vårdnadshavare.
Förutsättningar härför är 1. att det kan antas att den unge genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed
jämförbart beteende kommer att behöva beredas vård enligt LVU om
beteendet fortsätter, och 2. att det stöd eller den behandling som behövs inte
kan ges honom med samtycke. Villkoren ansluter sålunda i stor utsträckning
till vad som gäller för beredande av vård enligt LVU men medger ingripande
på ett tidigare stadium innan faran för den unges hälsa eller utveckling blivit
så allvarlig att det är nödvändigt att bereda honom vård enligt lagen.
Konstruktionen innebär även att om det finns förutsättningar att genomföra
behövlig vård eller behandling i frivilliga former så kan bestämmelsen inte
tillämpas.

SoU 1986/87:30

8

När det gäller skälen för att införa bestämmelser om det s. k. mellantvånget
i LVU konstateras i propositionen (s. 20f.) att det föreligger en konflikt
mellan socialtjänstens ansvar enligt 12 § socialtjänstlagen och kravet på
samtycke från den enskilde i situationer där det föreligger ett vårdbehov men
där förhållandena inte är så allvarliga att LVU är tillämplig. Socialnämnden
har då inte något lagligt stöd för att vidta behandlingsåtgärder men ändå en
skyldighet att inte släppa kontakten med den unge utan återkomma med
erbjudanden om stöd och hjälp. En framkomlig väg kan visserligen vara att
hålla nära kontakt med föräldrarna och stödja dem i deras strävanden att
trygga den unges utveckling. Ett sådant stöd kan emellertid inte alltid leda till
att den unge själv kan motiveras för att bryta en destruktiv utveckling. I
sådana situationer står både föräldrarna och socialtjänstens företrädare
maktlösa. Enligt statsrådets uppfattning måste vidare stor vikt läggas vid det
faktum att ungdomar med missbruksproblem eller andra allvarliga sociala
handikapp ofta saknar förmåga att självständigt ta ansvar och att se
konsekvenserna av sitt handlande. Inte sällan är de dåligt motiverade för att
bearbeta sina problem i frivilliga former.

I fråga om urinprov konstaterade statsrådet (s. 25) att det från många håll
är omvittnat att regelbundna urinprov kan vara ett stöd i behandlingsarbetet
med unga missbrukare. Statsrådet förklarade dock att det, enligt hennes
mening, från behandlingssynpunkt är stor skillnad mellan att den unge
samtycker till att visa sin drogfrihet genom att lämna urinprover och att han
blir tvingad till det. Därtill kommer risken för att provtagningen — för att
utesluta manipulationer — måste omgärdas med så omfattande kontrollåtgärder
att den blir starkt integritetskränkande. Hon var mot denna bakgrund
inte beredd att föreslå att de här diskuterade bestämmelserna i LVU
kompletteras så att nämnden ges möjlighet att ställa sådana krav på den
unge.

Tidigare riksdagsbehandling

De nya bestämmelserna i 8 a § LVU och det förtydligande tillägget i 12 §
socialtjänstlagen behandlades i betänkandet SoU 1984/85:31, rskr. 356.

En motion (m) som väcktes med anledning av propositionen hade ett
innehåll liknande den nu aktuella motionen. Utskottet uttalade sig däröver
enligt bl. a. följande (s. 8).

Någon tvekan om att socialnämnden är skyldig att vidta lämpliga åtgärder i
de fall som motionärerna åsyftar kan inte råda. I fråga om precisering av
åtgärderna vill utskottet erinra om socialtjänstlagens karaktär av ramlag.
Socialtjänstlagen anger över huvud taget inte vilka åtgärder som skall vidtas i
ett särskilt fall, utan detta skall alltid avgöras efter en bedömning av samtliga
omständigheter i det individuella fallet. Utskottet anser det olyckligt om man
skulle frångå denna principiella uppläggning och i stället binda sig för en viss
kedja av åtgärder. En förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som bäst
behövs i ett enskilt fall är enligt utskottets mening den bästa garantin för att
barn och ungdom i risksituationer snabbt får adekvat hjälp.

SoU 1986/87:30

9

1* Riksdagen 1986/87.12 sami. Nr 30

I fråga om mellantvånget anförde utskottet i ovan nämnda betänkande (s. 12)
bl. a. följande.

Som framhålls i propositionen har samhället skyldighet att träda in och bistå
ett barn och dess föräldrar när familjens egna resurser inte räcker till för att
hejda en destruktiv utveckling hos barnet. Det får inte vara så att barnets
egen oförmåga att — till skillnad från en vuxen — se klart på sin situation och
på de mera långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande leder till att inga
stöd- eller hjälpåtgärder kan vidtas förrän situationen ytterligare förvärrats.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det anförda att LVU kompletteras
med möjlighet att förordna om kontaktperson för den unge eller om hans
deltagande i behandling i öppna former inom socialtjänsten för de fall
samtycke inte kan erhålls till behövliga insatser enligt socialtjänstlagen.
Erfarenheterna får utvisa om de angivna åtgärderna är väl avvägda eller om
de bör modifieras eller ändras i något hänseende.

Det bör framhållas att möjlighet att besluta om vissa åtgärder utan den
enskildes samtycke i enlighet med propositionens förslag aldrig får utnyttjas
rutinmässigt utan måste föregås av en ingående prövning av vilka andra
möjligheter som finns att hjälpa den unge. Inte heller får detta slag av
åtgärder ses som ett nödvändigt led innan ett beslut kan fattas om vård enligt
lagen. Om vård utom hemmet framstår som den mest adekvata åtgärden för
den unge bör nämnden ansöka om vård och inte förlora tid på andra
åtgärder.

Utskottet vill vidare tillägga att införandet av dessa nya åtgärdsmöjligheter
inte får tas till intäkt för minskade ansträngningar att utveckla och fördjupa
det sociala arbetet. Behovet av metodutveckling inom socialtjänsten är
oförändrat stort. De mål som anges i 1 § socialtjänstlagen bör självfallet vara
vägledande för den fortsatta metodutvecklingen.

Med anledning av en motion (m) där åter synpunkter fördes fram liknande de
i den aktuella motionen erinrade utskottet i betänkandet SoU 1985/86:17 s.
24 om att reglerna i LVU om mellantvånget trädde i kraft den 1 juli 1985 och
att det därför ännu var för tidigt att avgöra vilken verkan de haft. Utskottet
erinrade vidare om att socialberedningen då nyligen slutfört sin allmänna
översyn av LVU och fortsatt med en uppföljning av LVM. Regeringens
överväganden med anledning härav borde enligt utskottets mening avvaktas
innan det fanns anledning för riksdagen att överväga några initiativ i frågan.

Pågående utredningsarbete m. m.

I socialberedningens betänkande Barns behov och föräldrars rätt (SOU
1986:20) föreslås att reglerna om mellantvång förs över till den av beredningen
föreslagna lagen om tvångsomhändertagande av unga (27 § i beredningens
lagförslag).

I socialberedningens betänkande behandlas även familjens ansvar för unga
(s. 124-126). En utveckling av arbetet med utsatta familjer behandlas i
betänkandets kap. 7. Skolans roll i detta sammanhang berörs också (s. 191).

Som anmärkts ovan har i dagarna en särskilt tillkallad utredare redovisat
en ytterligare översyn av LVU.

I sammanhanget kan anmärkas att det i propositionen 1986/87:106 föreslås
att domstol som dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brott som
vållat skada skall kunna ålägga den dömde en skyldighet att biträda med att

SoU 1986/87:30

10

avhjälpa skadan. Motsvarande möjlighet till åläggande föreslås inte vid
överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Statistiska meddelanden från SCB S32 SM 8701 redovisar statistik
beträffande socialtjänstens insatser för unga år 1985. För det halvår reglerna
om mellantvång gällt redovisas insatser enligt 8a§ LVU för 22 barn.

Barn- och ungdomsdelegationen (Ju 1983:01) har numera (dir. 1986:4)
uteslutande en rådgivande uppgift i barn- och ungdomsfrågor av allmän och
tvärgående karaktär inom regeringskansliet. Delegationens arbete i fråga om
bl. a. familjens och skolans roll för att förebygga en ogynnsam utveckling för
unga beskrivs i rapporten Några barn- och ungdomsfrågor 1982-1985 (SOU
1985:33).

Den i april 1986 i regeringskansliet tillsatta arbetsgruppen BUS (Barn -Ungdom - Samordning) redovisade i år en PM nr 1; Samlad ungdomspolitik
- överväganden och förslag, där regeringsarbetet med barn- och ungdomsfrågorna
behandlades. I en PM nr 2; Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp
för barn och ungdomsfrågor — nuläge samt överväganden och förslag,
föreslår arbetsgruppen BUS att BRÅ:s nämnda arbetsgrupp sammanförs
med statens ungdomsråd. I promemorian lämnas en redovisning av arbetet
inom BRÅ:s arbetsgrupp. Där framgår att arbetet inriktats på skolans roll
och skett i nära samarbete med skolöverstyrelsen.

Socialstyrelsen har nyligen i PM 164/87 redovisat ett regeringsuppdrag
angående åtgärder mot sociala problem, ordningsproblem och brottslighet i
samband med helger och allmänna festdagar. Socialstyrelsen redovisar där
bl. a. arbetet inom de lokala samarbetsorganen för intensifierat samarbete
mellan socialnämnd, skola och polis (cirkulär 1981:1228) samt skolöverstyrelsens
åtgärder mot våld i skolan (s. 67f.). Socialstyrelsen lämnar flera
förslag till bl. a. förbättrat samarbete mellan berörda organ i frågan.

Journalföring inom socialtjänsten
Motionen

I motion 1986l87:So406 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att journalföringsbestämmelser av i princip
samma karaktär som inom sjukvården utfärdas i fråga om handläggningen av
enskilda fall inom socialvården (yrkande 1).

Gällande bestämmelser m. m.

151 § socialtjänstlagen föreskrivs att vad som har kommit fram vid utredning
och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på
betryggande sätt. I syfte att ge klienten insyn i de anteckningar som görs om
honom under pågående vård och behandling gäller vidare enligt 52 §
socialtjänstlagen att klienten bör hållas underrättad om de journalanteckningar
eller andra anteckningar som förs om honom. I 60 § socialtjänstlagen
finns bestämmelser om gallring av anteckningar och andra uppgifter i
personakter. Gallring skall i princip ske fem år efter det att den sista
anteckningen gjordes i akten (tidpunkten för första gallring har i avvaktan på
förslag om vissa undantag från gallringsplikten uppskjutits till den 1 juli
1988).

SoU 1986/87:30

11

Enligt 15 § förvaltningslagen (1986:223) - vilken är tillämplig i ett ärende
hos socialnämnd som innefattar myndighetsutövning - skall vidare uppgifter
som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha
betydelse för utgången i ärendet antecknas av myndigheten. Enligt 16 §
samma lag har en sökande, klagande eller annan part rätt att ta del av det som
tillförts ärendet om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Enligt 17 § får i sådana fall inte ett ärende avgöras utan att sökande, klagande
eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet
genom någon annan och han har fått tillfälle att yttra sig över den. Undantag
kan göras främst om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar
betydelse eller om åtgärderna av annan anledning är uppenbart obehövliga.

Kommunallagens (1977:179) allmänna bestämmelser om protokollföring
hos de kommunala nämnderna gäller också för socialnämnden.

I socialtjänstpropositionen (1979/80:1) anförde föredragande statsrådet
bl. a. följande (s. 433 f.).

De bestämmelser som jag har nämnt nu gäller protokollföring hos socialnämnd
och dokumentation av utredning i ärenden hos nämnden och sådan
dokumentationsskyldighet som det gäller särskilda föreskrifter för. Härutöver
finns det också en allmän skyldighet att i behövlig utsträckning dokumentera
verksamheten. Sådan skyldighet är dock inte reglerad i författning utan
anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Som socialutredningen
har framhållit blir räckvidden och omfattningen av denna oreglerade
dokumentationsskyldighet beroende av den typ av verksamhet som det
gäller. Denna oreglerade dokumentationsskyldighet får för socialtjänstens
del betydelse för sådan verksamhet som inte direkt kan hänföras till
handläggning av ärende. Som exempel på sådan verksamhet kan nämnas
löpande kontakter med klienterna, behandlingsarbete och annan kurativ
verksamhet.

Dokumentation av verksamheten är av flera skäl nödvändig. Som jag har
sagt tidigare är det i allmänhet en förutsättning för att den enskilde skall
kunna få insyn i ärenden som gäller myndighetsutövning. För att en klient
hos socialtjänsten skall ha möjlighet att begära rättelse och anföra klagomål
är det viktigt att det som har förevarit mellan honom och socialtjänsten
dokumenterats i behövlig utsträckning. Dokumentationen bör i allmänhet
ske i samråd mellan den enskilde och socialarbetaren.

För att kommunernas revisorer och statliga tillsynsorgan som JO, JK och
länsstyrelserna skall kunna utöva sina uppgifter krävs det att verksamheten
dokumenteras i viss utsträckning. En eventuell besvärsprövning förutsätter
att det överklagade beslutet och underlaget för detta finns bevarat. Även för
socialtjänstens egen del är viss dokumentation nödvändig. För att kunna
fullgöra sina uppgifter måste socialarbetaren ofta anteckna de uppgifter som
klienterna lämnar och som han själv skaffar fram. Vård- och behandlingsarbetet
förutsätter vanligen kännedom om klientens förhållanden och tidigare
vidtagna åtgärder. Det är särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar
om detta, när en annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet. Som jag
har nämnt tidigare är personalomsättningen stor i många socialförvaltningar.

För att kommunens socialtjänst skall kunna planeras krävs det vidare en
överblick som man endast kan få om det finns tillräcklig dokumentation.
Socialutredningen har här pekat på arbets- och resursfördelning inom
kommunens socialtjänst, budgetering och ekonomisk kontroll, bevakning av
författningsstadgade frister, återkravsverksamhet, uppföljning av vidtagna
åtgärder, generella bedömningar av åtgärdsbehov, miljömässiga bedöm -

SoU 1986/87:30

12

ningar m. m. Inte minst viktigt är det vidare att socialnämndens förtroendevalda
ledamöter i stor utsträckning måste falla tillbaka på den dokumentation
som finns för att kunna fullgöra sin uppgift att i stort följa och överblicka
nämndens verksamhet. Dokumentation krävs även när sådan verksamhet
som det utgår statsbidrag för skall redovisas. Slutligen vill jag framhålla att
viss dokumentation är nödvändig för att socialtjänsten skall kunna lämna
data till socialstatistiken och för att kunna tillgodose socialforskningens
behov.

Som jag nämnde nyss finns det regler i KL om protokollföring hos
nämnden. Vidare följer i praktiken en viss dokumentationsskyldighet av
FL:s bestämmelser om handläggning av ärenden rörande myndighetsutövning.
Socialutredningen har föreslagit att det i likhet med vad som gäller nu
skall föreskrivas dokumentationsskyldighet inom socialtjänsten för utredning
i ärenden hos nämnden. Det kan diskuteras om det härutöver krävs
generella föreskrifter för dokumentationen inom socialtjänsten. Socialutredningen
har övervägt denna fråga och inte funnit anledning föreslå sådana
föreskrifter. Som skäl för detta har socialutredningen anfört att det rör sig om
dokumentation för olika ändamål och att förhållandena varierar mellan olika
kommuner. Utredningen har därför inte funnit det vare sig önskvärt eller
praktiskt lämpligt att föreslås sådana föreskrifter. Inte heller remissinstanserna
har föreslagit något sådant.

Jag delar socialutredningens uppfattning och anser därför att det inte
behövs andra generella föreskrifter om dokumentation inom socialtjänsten
än som har föreslagits i socialtjänstlagstiftningen och som följer av KL och
FL.

Här kan vidare nämnas att vid remissbehandlingen av socialutredningens
slutbetänkande (SOU 1977:40) JO ifrågasatte ett uttalande av utredningen
att dokumentationen skall begränsas till uppgifter om vilka åtgärder som har
vidtagits och skälen för dessa samt att uppgifter som innefattar subjektiva
värderingar inte får förekomma. JO anförde:

Enligt JO:s mening bör dokumentationsskyldigheten rimligen omfatta även
uppgifter om åtgärder som övervägts men av olika skäl inte genomförts samt
om de överväganden som legat bakom dessa bedömningar. Inte heller kan
man kräva att subjektiva värderingar inte skall få förekomma. Vissa
uppgifter är av det slaget att de endast kan lämnas i form av en subjektiv
värdering. De behöver för den skull inte vara irrelevanta. Vad som åsyftats är
måhända att uppgifterna skall vara underbyggda och av betydelse för ärendet
och att de inte bör innefatta förklenande värdeomdömen om klienten.
Generellt bör gälla att dokumentation, för att vara godtagbar, måste omfatta
alla uppgifter som är nödvändiga för en rättvisande bedömning såväl av det
enskilda ärendet som av ärendets handläggning.

Aven med hänsyn till att det yttersta ansvaret för ärendenas handläggning
inte åvilar tjänstemännen utan de politiska förtroendemännen är det viktigt
att dokumentationen inte görs alltför sparsam. Politikerna måste således ha
möjlighet att sätta sig in i enskilda ärendens handläggning och kontrollera i
vad mån tjänstemännen följt nämndens riktlinjer och intentioner. Självfallet
kan inte nämnden kontrollera alla enskildheter. Det bör emellertid finnas
möjlighet att göra stickprovskontroller liksom att undersöka speciella frågor,
t. ex. om en viss tjänsteman fått kännedom om att ett barn farit illa och vilka
åtgärder som i så fall vidtagits. En sak som nämnden ofta borde ha anledning
att fråga sig är om tjänstemännen i tillräcklig omfattning för upp ärenden för
beslut i nämnden. Konsekvensen av att en tjänsteman underlåter att

SoU 1986/87:30

13

färdigställa en utredning och förelägga nämnden förslag till beslut är att
nämnden aldrig får kännedom om ärendet. Om tjänstemännens dokumentation
i form av journalanteckningar dessutom är torftig kan allvarliga
missförhållanden inom en socialförvaltning undgå att upptäckas. Enligt JO:s
erfarenhet är det ofta oklart för socialarbetarna när och i vilken omfattning
dokumentationsskyldighet föreligger.

I socialtjänstpropositionen (s. 402) uttalade föredragande statsrådet i denna
del följande.

Jag kan i allt väsentligt instämma i vad JO har anfört. Jag vill särskilt
understryka att det många gånger är befogat att också anteckna uppgifter
som har subjektiv karaktär förutsatt att de har tillräckligt faktiskt underlag
och har betydelse för utredningen. I rimlig omfattning måste vidare sådana
påståenden kunna refereras som har gjorts i en anmälan eller ansökan till
nämnden, även om de då inte kan bestyrkas. Det är emellertid viktigt att så
långt möjligt undvika alla nedsättande omdömen i de anteckningar som förs.

Socialutskottet delade det allmänna synsätt på dokumentationen som
kommit till uttryck i social tjänstpropositionen. Utskottet betonade att
onödiga och osakliga uppgifter inte får tillföras akterna (SoU 1979/80:44 s.
94).

Socialstyrelsen behandlar utförligt handläggning och dokumentation inom
socialtjänsten i allmänna råd från styrelsen 1983:5.

Besvärsrätt vid flyttning
Motionen

I motion 1986l87:So406 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att möjlighet att
överklaga ett beslut inom socialvården skall bestå även när klaganden
sedermera bytt bostadsort (yrkande2).

Gällande bestämmelser m. m.

Vid s. k. förvaltningsbesvär (besvär i fråga om bistånd enl. 6 § socialtjänstlagen
m. m.) är den saken rör besvärsberättigad om beslutet gått honom emot.
Om den enskilde saknar faktiskt intresse av prövning på grund av ändrade
förhållanden kan besvär i vissa fall på allmänna förvaltningsrättsliga grunder
lämnas utan åtgärd.

Vid kommunalbesvär (t. ex. besvär angående taxa för social hemhjälp)
gäller kommunallagens regler. Den enskilde är besvärsberättigad om han är
medlem i kommunen, dvs. om han är kyrkobokförd i kommunen, äger fast
egendom där eller är taxerad till kommunalskatt där vid överklagandet till
kammarrätten (RÅ 1932 ref. 56). Senare flyttning påverkar inte rätten att
föra talan.

Det har förekommit rättsfall där det rått tvekan om rättsmedlet är
förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär.

Regeringsrätten berörde frågan bl. a. i två rättsfall från 1983 rörande
färdtjänst (RÅ 83 2:82). Regeringsrätten uttalade då att färdtjänst enligt 10 §

SoU 1986/87:30

14

socialtjänstlagen är en form av social service. Kommunen ställer upp vissa
regler för beviljande av denna förmån. Spörsmålet huruvida någon är
berättigad till färdtjänst enligt dessa regler är en kommunalrättslig fråga, som
inte kan prövas annat än i den för kommunalbesvär stadgade ordningen. I de
aktuella fallen ansåg regeringsrätten dock att den enskildes framställning till
socialnämnd om färdtjänst också fick anses avse rätt till bistånd för resor
enligt 6 § socialtjänstlagen. Regeringsrätten prövade därefter besvären enligt
6§ socialtjänstlagen såsom förvaltningsbesvär.

Regeringsrätten prövade 1984 frågan om rätt till bistånd i form av
daghemsplats (RÅ 84 2:29 II). Även där prövade regeringsrätten den
enskildes framställning enligt reglerna för förvaltningsbesvär. Ett av regeringsråden,
som var enig med de andra, anförde till utveckling av sin mening
bl. a. följande.

Tanken bakom besvärsregeln i 73 § socialtjänstlagen, enligt vilken socialnämnds
beslut i fråga om bistånd enligt 6§ samma lag överklagas genom
förvaltningsbesvär till länsrätten, är att, när den enskilde har en verklig rätt
till bistånd , han skall ha möjlighet att få denna sin rätt prövad av en opartisk
domstol (förvaltningsdomstol). Däremot är meningen att i andra fall, då en
förmån utgår inom ramen för socialtjänsten men en rätt till denna ej
tillkommer den enskilde, beslutet härom skall kunna angripas endast genom
kommunalbesvär.

Enligt 2 § socialtjänstlagen svarar varje kommun för socialtjänsten inom sitt
område, och enligt 3 § samma lag har kommunen det yttersta ansvaret för att
de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.

Regeringsrätten har i ett antal avgöranden konsekvent följt principen om
vistelsekommunens ansvar.

Omfattningen av detta ansvar diskuteras i socialberedningens betänkande
Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986.19 s. 39-69). Beredningen föreslår
en viss uppmjukning härav. Beredningen behandlar också frågan om
gränsdragning mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär samt föreslår
en lagändring för att nå en klarare gräns (s. 116-139).

Frågan om vistelsekommunens skyldighet behandlades ingående i utskottsbetänkandenaSoU
1983/84:1 s. 10—14oehs. 39samtSoU 1983/84:22s.
3-6 och s. 23 f.

Besvärsreglerna har av utskottet behandlats i bl. a. betänkandet SoU
1985/86:11 s. 25 f.

Lokala program
Motionen

I motion 1986/87:So251 av Sylvia Pettersson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
begär att regeringen vidtar åtgärder för att stimulera kommunerna att
utarbeta lokala program för socialtjänsten (yrkande2). Motionärerna hänvisar
bl. a. till de kommunala barnomsorgsplanerna. På liknande sätt skulle
riksdagen enligt motionärernas mening kunna begära av kommunerna att de
med utgångspunkt i socialtjänstlagens intentioner formulerar en målsättning

SoU 1986/87:30

15

för det lokala sociala arbetet på olika nivåer samt utarbetar lokala program i
vilka de redogör för vilka resurser och arbetsmetoder som fordras för
uppfyllande av målen. Personalen bör ges möjligheter att utveckla sitt arbete
genom att fördjupa sina kunskaper, utvärdera sin verksamhet och utveckla
arbetsmetoder i överensstämmelse med såväl socialtjänstlagen som de lokalt
uppsatta målen.

Bakgrund

I socialtjänstpropositionen 1979/80:1 s. 158 anförde föredragande statsrådet
bl. a. följande.

Jag instämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i uppfattningen
att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen
är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den egna sektorn är
en av utgångspunkterna för ett deltagande i den mer övergripande planeringen.
Det är nödvändigt att göra planeringen mer samlad och målinriktad, att
följa upp genomförda planer och att förmedla kunskaper och erfarenheter till
beslutsfattarna. Den ger vidare, vilket också vissa remissinstanser har pekat
på, ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. Ett politiskt och administrativt
ansvar kan därigenom lättare utkrävas. En långsiktig verksamhetsplanering
av socialtjänsten ökar också möjligheterna till gemensam planering med
andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför allt
landstingen kan också komma att utnyttjas bättre. Det gäller exempelvis
omsorgerna om äldre och handikappade samt vård och behandling av
alkohol- och narkotikamissbrukare.

I kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av
socialvården. Denna planering kan emellertid vara mer eller mindre väl
utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Verksamhetsplaneringen i
dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner. En väl utvecklad
verksamhetsplanering kommer att få stor betydelse för att utforma socialtjänsten.
Detta blir fallet både för att fördela resurserna efter de behov som
föreligger och för att omdisponera resurser och ändra verksamhetsinriktning
med hänsyn till väntade förändringar i behovet av socialtjänstens olika
insatser inom kommunen.

Jag vill sålunda starkt understryka att den nuvarande verksamhetsplaneringen
av socialvården bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl. a. ramlagen
bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad
överblick över resurserna och hur dessa med hänsyn till behoven lämpligast
bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga socialtjänstens
uppgifter. Med hänsyn till att kommunerna redan i stor omfattning har en
sådan planering har jag inte funnit det nödvändigt att ta in en särskild
bestämmelse om planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.

På vissa områden inom socialtjänsten förekommer ofta särskilda kommunala
planer och handlingsprogram, främst - som framgår av motionen - på
barnomsorgsområdet, men även inom äldre- och handikappomsorg samt på
det drogpolitiska området. I fråga om barnomsorgen följer detta av
kommunens skyldighet enligt 17 § socialtjänstlagen att svara för en planmässig
utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten. Även beträffande
hem för vård eller boende finns bestämmelser om plan (23 §).

SoU 1986/87:30

16

I skriftserien Socialstyrelsen redovisar nr 1986:17 behandlas ett projekt i
Tyresö kommun där det sociala arbetet skett med formulerade mål på skilda
nivåer med avseende bl. a. på effekter för personalen.

Medverkan i samhällsplaneringen
Motionen

I motion 1986/87:So251 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen angetts om en
förstärkning av socialnämndernas roll vid medverkan i samhällsplanering
(yrkande 2). Motionärerna framhåller att det är angeläget att socialnämndernas
roll stärks vid den kommunala samhällsplaneringen genom att de
förutsättningar lagen ger bättre tas till vara.

Gällande bestämmelser m. m.

I 5 § socialtjänstlagen anges att socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen
och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar
och enskilda främja goda miljöer i kommunen. I 7§ anges att
socialnämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala erfarenhet och
särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i
kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och
allmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla.

Ett hänsynstagande till sociala synpunkter vid planläggning stadgas i 2 kap.
1 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, som träder i kraft den 1 juli 1987.

I propositionen till PBL (prop. 1985/86:1 s. 112) hänvisas till propositionen
(1979/80:1) om socialtjänsten i fråga om vad som bör inrymmas i en god social
miljö. Bostadsministern ställer sig bakom de strävanden som angavs i
socialtjänstpropositionen. Han anser att de delmål som är uppställda för
socialtjänsten kan utgöra grund för tillämpningen av bestämmelsen i 2 kap.
1 § PBL om att planläggningen skall skapa förutsättning för en från social
synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Bostadsministern
betonar också vikten av att bestående samverkansformer mellan berörda
samhällsorgan utvecklas i enlighet med intentionerna bakom socialtjänstlagen
och hälso- och sjukvårdslagen.

I propositionen (s. 433) anvisas översiktsplanen som ett samordningsinstrument
i den kommunala verksamhetsplaneringen. Beslut om bl. a.
bostadsförsörjningsprogram, program för barntillsyn, äldreomsorg och
annan social omvårdnad bör i den mån besluten har anknytning till
markanvändningsfrågor sammanvägas i översiktsplanen. Samordning med
kommunens ekonomiska planering är också nödvändig. Översiktsplanen bör
enligt propositionen bli ett underlag för fördelning av resurser av olika slag i
både tid och rum.

I yttrande till bostadsutskottet angående PBL uttalade utskottet bl. a.
(SoU 1985/86:ly s. 12f.).

SoU 1986/87:30

17

Hur samrådet i samband med utarbetande av översiktsplan skall ske är som
tidigare nämnts inte reglerat i lagförslaget. Propositionen har sålunda valt att
överlämna till den enskilda kommunen att bestämma samrådets omfattning
och utformning. Utskottet har i det föregående ställt sig bakom denna
lösning. Utskottet vill dock understryka att ett stort ansvar härigenom har
lagts på kommunerna. Socialnämnden har genom sin verksamhet en unik
kunskap om kommunen och de problem som finns där. Denna kunskap
måste tas till vara i arbetet med att försöka skapa goda sociala miljöer. Om
översiktsplaner skall bli det samordningsinstrument som beskrivs i propositionen
är det en förutsättning att socialnämnden redan på ett tidigt stadium
får komma med och påverka utformningen av planerna. Socialutskottet vill
därför avslutningsvis framhålla önskvärdheten av att man i varje kommun
utarbetar lämpliga rutiner för samråd mellan byggnadsnämnd och socialnämnd
med sikte på ett kontinuerligt utbyte av information och synpunkter i
planeringsfrågor.

Frågan berördes inte direkt i bostadsutskottets betänkande BoU 1986/87:1
angående PBL.

Två projekt i fråga om behandlingen av sociala synpunkter vid samhällsplanering
beskrivs i Socialstyrelsen redovisar 1982:9 och 1984:15.

Tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten
Motionen

I motion 1986l87:So232 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs dels att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att socialtjänstlagen kompletteras
med tillämpningsföreskrifter som ger den hjälpbehövande bestämmanderätt
över hemtjänstens innehåll i enlighet med motionens förslag (yrkande2),
dels att riksdagen hos regeringen begär förslag om att socialtjänstlagen
kompletteras med tillämpningsföreskrifter om att institutionsvårdens rutiner
inte överförs till vård i hemmen (yrkande3). Motionärerna framhåller att
hemtjänsten måste organiseras så att vårdbiträdet ges rätten att tillsammans
med den hjälpbehövande bedöma vilket arbete som skall utföras och på
vilket sätt. Den hjälpbehövande måste också få rätt att i största möjliga mån
välja vem som skall ge hjälpen inom den kommunala hemtjänsten. Detta är
enligt motionärerna en viktig princip som måste komma till uttryck genom
tillämpningsföreskrifter till socialtjänstlagen. Av dessa föreskrifter skall
också framgå att institutionsvårdens rutiner inte får överföras till hemmiljön.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § socialtjänstlagen skall verksamheten bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet.

Enligt 9 § skall socialnämndens insatser utformas och genomföras tillsammans
med klienten.

I arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd AFS 1984:11 för omvårdnadsarbete
i hemmiljö framhålls att arbetsmiljöförbättringar måste anpassas till
vårdtagarens behov och önskningar.

I fråga om vuxna handikappade har socialstyrelsen utfärdat allmänna råd
1985:8 Socialtjänstens insatser för vuxna handikappade. Kap. 4 behandlar

SoU 1986/87:30

18

social hemtjänst. Konflikter mellan arbetsmiljö- och integritetssynpunkter
belyses på s. 61 f.

I allmänna råd från socialstyrelsen 1986:1 Samordnad äldreomsorg —
Boende, service, vård, behandlas de äldre och handikappades medinflytande
(s. 39) och faran med institutioners rutiner (s. 26 f.).

Inom socialstyrelsen pågår arbete med allmänna råd för social hemtjänst.
Enligt underhandsuppgift kan de frågor motionärerna tar upp väntas bli
behandlade i socialstyrelsens allmänna råd. Arbetet med dessa avses vara
avslutat vid kommande årsskifte. Inom ramen för arbetet med de allmänna
råden har företagits en studie som publicerats i PM 160/87 Social hemtjänst,
Några studier om arbetsuppgifter, kompetens och utbildning.

Socialberedningen behandlar frågan om klienternas inflytande över hemtjänsten
i betänkandet Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986:19 s. 97f.).
Beredningen anser att klientens inflytande över utformningen och innehållet
i hemtjänsten måste förstärkas och att det är angeläget att olika former för ett
ökat inflytande prövas. Beredningen framhåller också att kommunerna
måste ägna betydligt större uppmärksamhet åt såväl hemtjänstens organisation
som utbildning och handledning för hemtjänstens personal.

Socialberedningens betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet

Socialtjänstens insatser för unga flickor i pornografisk
verksamhet

I motion 1986l87:So279 av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, c och vpk)
begärs att flickor i 18-20-årsåldern som arbetar inom pornografisk verksamhet
på sexklubbar skall bli föremål för en intensifierad uppsökande verksamhet
från socialtjänstens sida. Om dessa flickor inte kan omhändertas med
stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) behövs enligt motionärerna även en översyn av lagen.

Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden bl. a. med
särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har
visat tecken till en ogynnsam utveckling och i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det
skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa
motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

Enligt 1 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) andra stycket punkten 2 skall vård (utan samtycke) beredas den unge
om han eller hon utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat härmed jämförbart beteende.

Före den 1 juli 1985 gällde att vård enligt LVU endast kunde beslutas för
dem mellan 18 och 20 år om en sådan vård var ”uppenbart” lämpligare än
annan vård. Numera gäller endast att vård enligt LVU skall vara lämpligare.
Åldersgränsen för när vården skall upphöra höjdes samtidigt till 21 år (prop.
1984/85:171, SoU 31, rskr. 356).

SoU 1986/87:30

19

I socialberedningens betänkande Barns behov och föräldrars rätt (SOU
1986:20 s. 300 f.) föreslås en ny utformning av förutsättningar för tvångsingripande
mot unga. När det gäller åldersgränserna samt den unges levnadssätt
som grund för ingripande ansluter förslaget till nu gällande bestämmelser.

Frågorna om tvångsingripande har härefter beretts ytterligare av en
särskilt tillkallad utredare (förre JO Tor Sverne). Denna utredning har
redovisats i dagarna. Utredningarna kommer därefter att remissbehandlas.

I ett svar den 29 januari 1987 på fråga om ingripanden enligt LVU uttalade
socialministern bl. a. att det bästa sättet att förhindra att unga människor
medverkar i pornografisk verksamhet är att se till att förbudet i allmänna
ordningsstadgan mot offentliga pornografiska föreställningar efterlevs
(snabbprot. 1986/87:61 s. 14).

Utskottet gör följande överväganden.

Som motionärerna påpekat avser LVU i första hand dem som är under 18
år. När det gäller beteende jämförbart med missbruk och brottslig verksamhet
som kan föranleda ett tvångsingripande av äldre ungdomar nämns i
förarbetena till LVU prostitution som exempel på ett sådant beteende.
Utskottet vill erinra om att detta endast är ett exempel och att det i
förarbetena inte görs någon uttömmande uppräkning av beteenden. Samtidigt
måste framhållas att den som är över 18 år är myndig och i princip själv
bestämmer över sitt sätt att leva. Så länge inte den unge gör sig skyldig till
brott eller liknande är det i praktiken svårt för socialtjänsten att agera annat
än med den unges eget medgivande.

Utskottet delar emellertid motionärernas åsikt att flickor som yrkesmässigt
arbetar inom verksamhet med pornografisk föreställning och liknande
riskerar hela sin framtid. Det är därför angeläget att det inom ramen för
socialtjänsten fortlöpande bedrivs en uppsökande verksamhet i syfte att få
bort ungdomar från de aktuella miljöerna. Det är också angeläget att de
sociala myndigheterna samarbetar i denna fråga med polis- och åklagarmyndigheterna
som har att bevaka efterlevnaden av förbudet mot offentliga
pornografiska föreställningar. Bestämmelserna i socialtjänstlagen och LVU
måste ge utrymme för ett effektivt förebyggande arbete på dessa områden.

I avvaktan på regeringens överväganden beträffande socialberedningens
förslag till ny lag om tvångsomhändertaganden och förslaget från den särskilt
tillkallade utredaren finns inte skäl för riksdagen att nu gå in på frågan om
lagregleringens utformning. Enligt utskottets mening bör emellertid regeringen
i det fortsatta beredningsarbetet ägna särskild uppmärksamhet åt
socialtjänstens möjligheter att agera i de fall ungdomar i åldrarna 18-20 år
engageras i pornografisk verksamhet av det slag som tas upp i motionen.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1986/87:So279 (s, m, fp,
c och vpk) bör ges regeringen till känna.

Allmänt ombud i mål enligt LVU

I motion 1986l87:So278 av Bengt Harding Olson och Kjell Johansson (båda
fp) yrkas ett tillkännagivande av vad som i motionen anförs om tvångsomhändertagande
av barn. Motionärerna anför att det bör övervägas att införa

SoU 1986/87:30

20

ett särskilt allmänt ombud för socialnämnden i mål som rör omhändertagande
av barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Enligt 2§ LVU beslutar länsrätten om vård med stöd av lagen efter
ansökan av socialnämnden. Enligt LVM - lagen om vård av missbrukare i
vissa fall — skall däremot länsstyrelsen såväl utreda om det finns skäl för
sådan vård som ansöka hos länsrätten om vård.

Socialberedningen har i betänkandet Barns behov och föräldrars rätt
(SOU 1986:20 s 325 f.) bl. a. föreslagit att det inrättas ett allmänt ombud,
knutet till länsstyrelsen, som skall ta över funktionen att ansöka om vård av
unga och föra socialnämndens talan i länsrätten, om nämnden så vill.
Beredningen slutför inom kort även sin översyn av LVM.

Socialberedningens ovannämnda betänkande har beretts av en särskilt
tillkallad utredare som i dagarna har redovisat sitt arbete. Förslagen kommer
därefter att remissbehandlas.

Utskottet vill först framhålla att de skäl som motiverade att man lade
uppgiften att utreda och ansöka om vård enligt LVM på länsstyrelsen i stället
för på socialnämnden i och för sig gör sig gällande även i mål om vård av
unga. Bland de synpunkter socialberedningen redovisar i sitt förslag kan
nämnas farhågorna för att socialarbetarnas arbete försvåras efter en domstolsprocess
med en socialsekreterare i ”åklagarroll”. Mot ett system med
allmänt ombud i de fall nämnden så önskar har å andra sidan bl. a. anförts att
det finns risk för att handläggningen blir ineffektiv.

Enligt utskottets uppfattning bör regeringens överväganden med anledning
av förslagen från socialberedningen och den särskilt tillkallade utredaren
samt remissutfallet avvaktas innan riksdagen tar ställning i frågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:So278
(fp)-

Åtgärder mot ungdomsbrottslighet m. m.

I motion 1986l87:So274 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) framhålls att LVU
inte ger de nödvändiga möjligheterna att göra insatser i tid mot missbruk hos
ungdomar (yrkande2). Möjligheterna att använda olika former av påtryckning
och tvång är alltför begränsade, anför motionärerna. De tidigaste
insatserna bör enligt motionärerna bygga på frivillighet medan mer begränsande
åtgärder skall kunna åläggas den unge, oberoende av samtycke.

I 12 § socialtjänstlagen anges socialnämndens allmänna skyldigheter när
det gäller omsorg om barn och ungdom. Särskilt betonas nämndens ansvar
för barn och ungdomar som visat tecken till att utvecklas ogynnsamt.

Sedan den 1 juli 1985 finns bestämmelser om s. k. öppenvårdstvång eller
mellantvångi 8a§ LVU (prop. 1984/85:171, SoU 31, rskr. 356). Bestämmelserna
ger socialnämnden möjligheter att besluta att den unge skall hålla
regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i
behandling i öppna former inom socialtjänsten. Detta gäller ungdomar som
genom sitt beteende kan antas komma i en situation som gör ett tvångsomhändertagande
nödvändigt om beteendet fortsätter. Beslutet förutsätter att
stöd eller behandling inte kan ges den unge i frivilliga former.

I anslutning till behandlingen av en motion (m) väckt med anledning av

SoU 1986/87:30

21

proposition 1984/85:171 framhöll utskottet att socialtjänstlagen över huvud
taget inte anger vilka åtgärder som skall vidtas i ett särskilt fall, utan detta
skall alltid avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det
individuella fallet. Utskottet ansåg det olyckligt om man skulle frångå denna
principiella uppläggning och i stället binda sig för en viss kedja av åtgärder.
En förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som bäst behövs i ett enskilt
fall utgjorde enligt utskottets mening den bästa garantin för att barn och
ungdom i risksituationer snabbt får adekvat hjälp (betänkandet s. 8 f.).

En liknande motion (m) som den nu aktuella behandlades i betänkandet
SoU 1985/86:17 s. 24. Utskottet hänvisade där även till att det var för tidigt att
avgöra vilken verkan reglerna om mellantvång haft.

I socialberedningens betänkande Barns behov och föräldrars rätt (SOU
1986:20) föreslås att reglerna om mellantvång förs över till en ny lag om
tvångsomhändertagande av unga. Som redovisats ovan har förslaget beretts
av en särskilt tillkallad utredare som i dagarna har redovisat sitt arbete.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att socialtjänsten
försöker arbeta aktivt förebyggande och i tid nå ungdomar med begynnande
missbruksproblem. I avvaktan på regeringens överväganden med anledning
av förslag från socialberedningen resp. den särskilde utredningsmannen,
finns dock inte anledning till något initiativ från riksdagens sida i frågan om
utformningen av lagstiftningen på området.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:So274
(m) yrkande 2.

I samma motion (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts om familjens och skolans betydelse i det
brottsförebyggande arbetet (yrkande 1).

I socialberedningens betänkande Barns behov och föräldrars rätt (SOU
1986:20 s. 124-126) behandlas familjens ansvar. En utveckling av arbetet
med utsatta familjer behandlas i betänkandets kap. 7. I betänkandet berörs
även skolans roll (s. 191). Som ovan framgått kommer förslaget att
remissbehandlas tillsammans med förslaget från den särskilt tillkallade
utredaren.

I det föregående har vidare redovisats annat pågående arbete för att
förbättra samordningen av insatserna på barn- och ungdomsområdet (se
s. 11). Bl. a. kan erinras om den s. k. arbetsgruppen BUS (Barn - Ungdom
— Samordning), som inom regeringskansliet överväger frågor om ungdomspolitik.
Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor
sysslar särskilt — i samarbete med skolöverstyrelsen - med förebyggande
verksamhet inom skolan. Socialstyrelsen har vidare nyligen med förslag till
åtgärder redovisat ett regeringsuppdrag om sociala problem, ordningsproblem
och brottslighet i samband med helger och andra allmänna festdagar
(PM 164/87), vari särskilt betonas samarbetet med familj och skola.

Utskottet, som liksom motionärerna anser att familjen och skolan har stor
betydelse för att förebygga ungdomsbrottslighet m. m., konstaterar att flera
initiativ redan tagits för att utveckla det förebyggande arbetet bland ungdom.
Utskottet vill även erinra om det fortsatta beredningsarbetet på lagstiftningsområdet,
vilket också kommer att beröra dessa frågor. Utskottet anser med
hänsyn till det anförda inte erforderligt med någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion 1986/87:So274 (m) yrkande 1, som alltså avstyrks.

SoU 1986/87:30

22

Journalföring inom socialtjänsten

SoU 1986/87:30

I motion 1986/87:So406 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) begärs att
journalföringsbestämmelser av i princip samma karaktär som inom sjukvården
utfärdas i fråga om handläggningen av enskilda fall inom socialvården
(yrkande 1).

I 51 § socialtjänstlagen föreskrivs att vad som har kommit fram vid
utredning och som har betydelse för ärendets avgörande skall tillvaratas på
betryggande sätt. I syfte att ge klienten insyn i de anteckningar som görs om
honom under pågående vård och behandling gäller vidare enligt 52 § samma
lag att klienten bör hållas underrättad om de journalanteckningar eller andra
anteckningar som förs om honom.

I socialtjänstpropositionen behandlades utförligt principerna för journalföringen
inom socialtjänsten (se ovan s. 12 f.).

En dokumentationsskyldighet följer även av förvaltningslagens bestämmelser
om parts rätt till insyn i ärenden rörande myndighetsutövning och om
skyldighet att låta part ta del av utredning m. m.

Utskottet konstaterar att det redan finns bestämmelser om dokumentation
inom socialtjänsten såvitt gäller ärenden som avser myndighetsutövning mot
enskild. Med anledning av motionen finns anledning att understryka
betydelsen av att dessa regler efterlevs. Om socialtjänstens personal inte
dokumenterar sina åtgärder och överväganden försämras möjligheten för de
enskilda att få möjlighet till insyn i sitt ärende. De förtroendevalda i
socialnämnden och samhällets särskilda granskningsorgan får också svårare
att bedöma ärendena på ett tillförlitligt sätt.

Utskottet anser emellertid inte att det framkommit något som visar på ett
behov av ändrad lagstiftning på området. Något riksdagens initiativ i fråga
om författningsbestämmelser om journalföring i socialtjänsten kan därför
inte anses påkallat. Motion 1986/87:So406 (m) yrkande 1 avstyrks således.

Besvärsrätt vid flyttning

I motion I986l87:So406 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) begärs att
möjligheten att överklaga ett beslut inom socialvården skall bestå även när
klaganden sedermera bytt bostadsort (yrkande2).

Vid s.k. förvaltningsbesvär (besvär i fråga om bistånd enligt 6§ socialtjänstlagen
m. m.) är den saken rör besvärsberättigad om beslutet gått
honom emot. Om den enskilde saknar faktiskt intresse av prövning på grund
av ändrade förhållanden kan besvär i vissa fall på allmänna förvaltningsrättsliga
grunder lämnas utan åtgärd.

Vid kommunalbesvär (t. ex. besvär angående taxa för social hemhjälp)
gäller kommunallagens regler. Den enskilde är besvärsberättigad om han är
medlem i kommunen vid överklagandet till kammarrätten. Senare flyttning
påverkar inte rätten att föra talan.

Enligt 2 § socialtjänstlagen svarar varje kommun för socialtjänsten inom
sitt område, och enligt 3 § samma lag har kommunen det yttersta ansvaret för
att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.

Regeringsrätten har i ett antal avgöranden konsekvent följt principen om
vistelsekommunens ansvar. Omfattningen av detta ansvar diskuteras i

socialberedningens betänkande Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986:19
s. 39—69). Beredningen föreslår en viss uppmjukning av ansvaret. I en
reservation (m) till beredningens betänkande framhålls att vistelsekommunen
alltid bör ha rätt till ersättning från hemortskommunen. Beredningen
behandlar också frågan om gränsdragning mellan kommunalbesvär och
förvaltningsbesvär samt föreslår en lagändring för att nå en klarare gräns
(s. 116-139). Betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet konstaterar att besvärsreglerna är svårtillgängliga för de enskilda
som vill överklaga ett beslut av kommunen. Myndigheterna tolkar dock
ofta in en begäran om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen och prövar då den
enskildes överklagande enligt reglerna för förvaltningsbesvär som medger en
vidare prövning än kommunalbesvär. När det gäller möjligheterna att få en
besvärstalan prövad trots flyttning anser utskottet inte att det finns skäl för
något initiativ från riksdagens sida. Motion 1986/87:So406 (m) yrkande 2
avstyrks därför.

Lokala program

I motion 1986/87:So251 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) begärs att regeringen
vidtar åtgärder för att stimulera kommunerna att utarbeta lokala program för
socialtjänsten (yrkande 1).

I socialtjänstpropositionen 1979/80:1 s. 158 underströk föredragande
statsrådet att verksamhetsplaneringen av socialvården bör vidareutvecklas i
kommunerna. Statsrådet anförde att bl. a. ramlagen bör kunna göra det
lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad överblick över
resurserna och hur dessa med hänsyn till behoven lämpligast bör disponeras.
Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga socialtjänstens uppgifter. Med
hänsyn till att kommunerna redan i stor omfattning har en sådan planering
fann statsrådet det inte nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om
planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.

Utskottet har i skilda sammanhang behandlat frågor om kommunala
program inom olika områden som omfattas av socialtjänsten.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att kommunala program för
skilda verksamheter inom socialtjänsten kan utgöra ett värdefullt stöd för
bl. a. utvecklingen av det praktiska arbetet inom kommunerna. Ansvaret för
att förverkliga socialtjänstlagens intentioner åvilar emellertid resp. kommun.
Utskottet anser inte att det finns skäl för något initiativ från riksdagens
sida när det gäller kommunernas allmänna planering av socialtjänsten.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 1986/87:So251 (s) yrkande

1.

Medverkan i samhällsplaneringen

I motion 1986/87:So251 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) begärs en förstärkning
av socialnämndernas roll vid medverkan i samhällsplanering (yrkande 2).

I 5 § socialtjänstlagen anges att socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen
och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer,
föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen. I 7§ anges att
socialnämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala erfarenhet och

SoU 1986/87:30

24

särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i
kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och
allmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla.

Ett hänsynstagande till sociala synpunkter vid planläggning stadgas i 2 kap.
1§ plan- och bygglagen (1987:10), PBL.

I propositionen till PBL (prop. 1985/86:1 s. 112) hänvisas till propositionen
(1979/80:1) om socialtjänsten i fråga om vad som bör inrymmas i en god social
miljö. Bostadsministern ställer sig bakom de strävanden som angavs i
socialtjänstpropositionen. Han anser att de delmål som är uppställda för
socialtjänsten kan utgöra grund för tillämpningen av bestämmelsen i 2 kap.
1 § PBL om att planläggningen skall skapa förutsättning för en från social
synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Bostadsministern
betonar också vikten av att bestående samverkansformer mellan berörda
samhällsorgan utvecklas i enlighet med intentionerna bakom socialtjänstlagen
och hälso- och sjukvårdslagen.

I PBL-propositionen (s. 433) anvisas översiktsplanen som ett samordningsinstrument
i den kommunala verksamhetsplaneringen.

I yttrande till bostadsutskottet (SoU 1985/86:ly s. 12 f.) anförde socialutskottet
att det ställde sig bakom lösningen att lagstiftaren överlämnar till den
enskilda kommunen att bestämma omfattningen och utformningen av
samrådet i samband med utarbetande översiktsplan. Utskottet underströk
dock att ett stort ansvar härigenom har lagts på kommunerna. Utskottet
framhöll att socialnämnden genom sin verksamhet har en unik kunskap om
kommunen och de problem som finns där. Denna kunskap måste tas till vara i
arbetet med att försöka skapa goda sociala miljöer. Utskottet underströk att
om översiktsplaner skall bli det samordningsinstrument som beskrivs i
propositionen är det en förutsättning att socialnämnden redan på ett tidigt
stadium får komma med och påverka utformningen av planerna. Socialutskottet
framhöll avslutningsvis önskvärdheten av att man i varje kommun
utarbetar lämpliga rutiner för samråd mellan byggnadsnämnd och socialnämnd
med sikte på ett kontinuerligt utbyte av information och synpunkter i
planeringsfrågor.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är av stor vikt att
socialtjänsten ges en reell möjlighet att delta i samhällsplaneringen. Utskottet
konstaterar att såväl socialtjänstlagen som den nya PBL utgår från en
sådan medverkan. I motiven till dessa lagar understryks vikten härav. PBL
träder i kraft den 1 juli 1987. Utskottet anser inte att det för närvarande finns
skäl för ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 1986/87:So251 (s) yrkande

2.

Tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten

I motion 1986/87:So232 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) begärs förslag om
att socialtjänstlagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter som ger den
hjälpbehövande bestämmanderätt över hemtjänstens innehåll i enlighet med
motionens förslag (yrkande 2). I samma motion yrkande3 begärs förslag om
att socialtjänstlagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter om att

SoU 1986/87:30

25

institutionsvårdens rutiner inte överförs till vård i hemmen.

Enligt 1 § socialtjänstlagen skall verksamheten bygga på respekt för
människornas självbestämmanderätt och integritet. Enligt 9§ skall socialnämndens
insatser utformas och genomföras tillsammans med klienten.

Inom socialstyrelsen pågår arbete med allmänna råd för social hemtjänst.
Enligt vad utskottet erfarit kan de frågor motionärerna tar upp väntas bli
behandlade i socialstyrelsens allmänna råd. Arbetet med dessa avses vara
avslutat kommande årsskifte. Inom ramen för arbetet med de allmänna
råden har företagits en studie som publicerats i PM 160/87 Social hemtjänst,
Några studier om arbetsuppgifter, kompetens och utbildning.

Klienternas självbestämmanderätt i hemtjänsten behandlas också i socialberedningens
betänkande Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986:19 s. 97 f.).
Beredningen uttalar bl. a. att man anser att klientens inflytande över
utformningen och innehållet i hemtjänsten måste förstärkas och att det är
angeläget att olika former för ett ökat inflytande prövas. Betänkandet bereds
för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet framhöll nyligen i betänkandet SoU 1986/87:18 s. 16 att det av
socialtjänstlagen följer att den sociala hemtjänsten skall anpassas efter den
hjälpbehövandes individuella behov och önskemål samt efter de lokala
förutsättningarna.

Utskottet gör nu följande överväganden.

Motionärerna pekar på frågor som är av central betydelse för hemtjänstens
kvalitet. Den enskildes integritet och rätt till privatliv måste respekteras. Det
är hemtjänsten som bör anpassas till klienternas behov, inte tvärtom.
Utskottet konstaterar att socialtjänstlagen bygger på den grundtanken.

Bindande föreskrifter kräver lagstiftningsåtgärder. Som utskottet ovan
framhållit följer principen om respekt för klientens självbestämmande och
integritet redan av socialtjänstlagen. Utskottet ställer sig tveksamt till om
ytterligare lagreglering är vad som behövs för att påverka inriktningen av
hemtjänsten.

Enligt utskottets mening finns skäl att avvakta regeringens överväganden
med anledning av socialberedningens betänkande samt socialstyrelsens
allmänna råd innan riksdagen går in på frågor av detta slag. Utskottet, som
vill betona att de frågor som tas upp i motionen måste följas med största
uppmärksamhet, avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1986/
87:So232 (vpk) yrkandena 2 och 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande socialtjänstens insatser för unga flickor i pornografisk
verksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So279 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande allmänt ombud i mål enligt LVU
att riksdagen avslår motion 1986/87:So278,

3. beträffande ingripande vid tidigt missbruk

att riksdagen avslår motion 1986/87:So274 yrkande 2,

SoU 1986/87:30

26

4. beträffande brottsförebyggande arbete

att riksdagen avslår motion 1986/87:So274 yrkande 1,

5. beträffande journalföring inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1986/87:So406 yrkande 1,

6. beträffande besvärsrätt vid flyttning

att riksdagen avslår motion 1986/87:So406 yrkande 2,

7. beträffande lokala program

att riksdagen avslår motion 1986/87:So251 yrkande 1,

8. beträffande medverkan i samhällsplaneringen
att riksdagen avslår motion 1986/87:So251 yrkande 2,

9. beträffande tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten

att riksdagen avslår motion 1986/87:So232 yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 30 april 1987
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp). Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m).
Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s),
Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid
Andersson (s), Ingvar Eriksson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), KarlGösta
Svenson (m) och Maud Björnemalm (s).

Reservationer

1. Ingripande vid tidigt missbruk (mom. 3 i hemställan)

Göte Jonsson, Ingvar Eriksson och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”So274 (m) yrkande 2” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning saknas inom socialtjänsten nyanserade
åtgärder för att stoppa missbruket i tid. Detta gäller främst missbruk av
narkotika. Men även alkoholmissbruk måste motverkas effektivare.

Socialtjänstens tidiga ingripande måste vara kopplat till upptäckten.
Därför är samverkan mellan bl. a. polis och socialtjänst viktig.

Som ett första steg kan åtgärderna bestå i ”råd och stöd”, som i praktiken
innefattar tillrättaläggande och stödjande samtal med den unge och hans
föräldrar. Om detta inte är tillräckligt måste nästan mer formella steg tas,
vilket kan vara ”föreskrifter” eller ”övervakning”.

Utskottet anser att en adekvat vård för missbrukare måste skapas. LVU
ger inte de nödvändiga möjligheterna till insatser i tid och inte heller under
tillräckligt lång tid. Regeringen måste nu överväga lämpliga åtgärder för att
effektivisera lagstiftningen och snarast framlägga erforderliga lagförslag för
riksdagen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion 1986/87:So274 (m) yrkande 2.

SoU 1986/87:30

27

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande ingripande vid tidigt missbruk

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So274 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Brottsförebyggande arbete (mom. 4 i hemställan)

Göte Jonsson, Ingvar Eriksson och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”alltså avstyrks” bort ha följande lydelse:

Familjens ställning måste stärkas, bl. a. för att stävja brottsutvecklingen
bland unga. Detta medför, enligt utskottets mening, krav på valfrihet för
familjerna på en rad områden. Det är således nödvändigt med en helhetssyn
om man vill stärka familjens ställning för att därigenom öka dess möjlighet
att förhindra ungdomsbrottslighet.

Som framhållits har självklart föräldrarna huvudansvaret för barnens
fostran. Skolan kan dock på många sätt stötta föräldrarna. Detta kan ske
genom att eleverna fostras till goda arbetsvanor, att hålla tider och att hålla
ordning i klassrum, kapprum, uppehållsrum m. m. Men skolan skall också i
undervisningen behandla de lagar och moraliska och etiska regler som är
grundläggande i vårt samhälle. Sådana moment finns invävda i flera olika
ämnen. Det är dock angeläget att just skolans betydelse för fostran lyfts fram
och att lärarna får tydliga signaler från statsmakterna att dessa frågor är
viktiga. Sådana signaler kan utgå i form av klara riktlinjer för hur
undervisning och fostran skall bedrivas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion 1986/87:So274 (m) yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande brottsförebyggande arbete

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So274 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten (mom. 9 i
hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Bindande
föreskrifter” och slutar med ”So232 (vpk) yrkandena 2 och 3” bort ha
följande lydelse:

För att den hjälpbehövande skall få ett verkligt inflytande över hemtjänsten
måste arbetet organiseras så att vårdbiträdet ges rätten att tillsammans
med den hjälpbehövande bedöma vilket arbete som skall utföras och på
vilket sätt. Den hjälpbehövande måste också få rätt att i största möjliga mån
välja vem som skall ge hjälpen inom den kommunala hemtjänsten. Detta är
en viktig princip som måste komma till uttryck genom tillämpningsföreskrifter
till socialtjänstlagen.

Omorganisationen från institutionsvård till öppenvård får inte innebära att

SoU 1986/87:30

28

institutionsvårdens rutiner överförs till hemmiljön. Arbetet får inte specialiseras,
vare sig vertikalt eller horisontellt. Det förekommer i dag att de som
inte klarar av den egna tvätten tvingas hyra lakan, vederbörligen stämplade,
av kommunen. Och den som är beroende av långvarig matlagningshjälp
hänvisas till centralt lagad mat levererad i matlåda. I de här angivna
exemplen borde också ordningen vara den motsatta. De som behöver
kortvarig hjälp med tvätt och matlagning kan förmodligen klara av institutionsrutiner,
men de som är långvarigt beroende har andra behov. Även
detta bör framgå av tillämpningsföreskrifter.

Regeringen bör lägga fram förslag i enlighet med vad utskottet nu anfört.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna med bifall till motion 1986/
87:So232 (vpk) yrkandena 2 och 3.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:So232 yrkandena 2 och 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:30

29

Innehållsförteckning

Sammanfattning

Motionsyrkandena

Socialtjänstens insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet ...

Motionen

Gällande bestämmelser m. m

Pågående utredningsarbete m. m

Prostitutionsförebyggande arbete

Allmänt ombud i mål enligt LVU

Motionen

Gällande bestämmelser

Socialberedningen

Tidigare riksdagsbehandling

Åtgärder mot ungdomsbrottslighet m. m

Motionen

Gällande bestämmelser m. m

Tidigare riksdagsbehandling

Pågående utredningsarbete m. m

Joumalföring inom socialtjänsten

Gällande bestämmelser m. m

Besvärsrätt vid flyttning

Motionen

Gällande bestämmelser m. m

Lokala program

Motionen

Bakgrund

Medverkan i samhällsplaneringen

Motionen

Gällande bestämmelser m. m

Tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten

Motionen

Gällande bestämmelser m. m

Utskottet

Socialtjänstens insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet

Allmänt ombud i mål enligt LVU

Åtgärder mot ungdomsbrottslighet m. m

Joumalföring inom socialtjänsten

Besvärsrätt vid flyttning

Lokala program

Medverkan i samhällsplaneringen

Tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten

Hemställan

Reservationer

1. Ingripande vid tidigt missbruk (mom. 3 i hemställan) av m

2. Brottsförebyggande arbete (mom. 4 i hemställan) av m

3. Tillämpningsföreskrifter för hemtjänsten (mom. 9 i hemställan) av
vpk

I

1