Socialutskottets betänkande

1986/87:27

om bidrag till allmän sjukvård m. m. (prop. 1986/

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1986/87:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1987/88
till hälso- och sjukvård, såvitt avser punkterna E17. Bidrag till Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut E18. Bidrag till
allmän sjukvård m.m. och E19. Specialistutbildning av läkare m.m. I
anslutning härtill behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1987.

Med anledning av några motionsyrkanden (m, fp, vpk) om vården av
läkemedelsberoende konstaterar utskottet att läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende
är problem som hittills har uppmärksammats alltför litet
och att det föreligger stora brister på sjukvårdssidan när det gäller att
upptäcka sådant missbruk och att ge erforderlig vård och hjälp. Enligt
utskottet är det angeläget att konkreta åtgärder vidtas för att komma till rätta
med nuvarande brister. Utskottet anför att utformningen av vården visserligen
ankommer på sjukvårdshuvudmännen resp. på de för socialtjänsten
ansvariga primärkommunerna men att regeringen bör överväga lämpliga
åtgärder för att uppmärksamma landsting och kommuner på de problem som
finns och påtala behovet av särskilda insatser. Vad utskottet anfört föreslås
riksdagen ge regeringen till känna. Utskottets s-ledamöter reserverar sig och
anser inte att något tillkännagivande till regeringen behövs.

Utskottet behandlar också ett motionsyrkande (m) om behovet av
specialisttjänster inom mödra- och barnhälsovården. Utskottet uttalar
därvid att tillgången på specialistkompetens bl. a. inom mödra- och barnhälsovården
inte får försämras genom en integrering i primärvården. Vad
utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna. Häremot
reserverar sig utskottets s-ledamöter.

Utskottet behandlar vidare motionsyrkanden om vården av tortyroffer och
krigsskadade flyktingar, förlossningsvård, vården av misshandlade kvinnor
och barn, tandhälsan hos äldre m.m. Utskottet tillstyrker förslagen i
budgetpropositionen och avstyrker motionerna. Till betänkandet har utöver
de ovan nämnda reservationerna fogats ytterligare sex reservationer (m, fp,
c, vpk).

SoU
1986/87:27

1 Riksdagen 1986/87. 12 sami Nr 27

Rättelse: S. 1 rad 8 Står: E18. Rättat till: E17 E18.

S. 2 från rad 3 tillkommer anslag E17

FEMTE HUVUDTITELN

Sou 1986/87:27

Proposition 1986/87:100bil. 7

Regeringen har under punkterna E17, E18 och E19 (s. 93-98) föreslagit
(E17) att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut för budgetåret 1987/88 anvisar ett anslag av
20 400 000 kr.,

(E18) att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret
1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 4 564182000 kr.,

(E19) att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m. m. för budgetåret
1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 35 141 000 kr.

Motioner

I motion 1986/87:So236 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
utarbeta riktlinjer till landstingen om hur vård av misshandlade kvinnor skall
bedrivas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av utbildning i familjevårdsproblematik både för
nu anställda och för dem som i framtiden kommer att vara anställda vid
akutmottagningar, vårdavdelningar, socialbyråer m. m.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Ju629.

I motion 1986/87:So240 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Charlotte
Branting (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att tillgodose behovet av
utbildning av vårdpersonal angående skador uppkomna på grund av
misshandel av barn och kvinnor.

I motion 1986/87:So259 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 4), att riksdagen hos regeringen begär en grundlig kartläggning
och granskning av tandstatusen hos patienterna i långtidsvården och
förslag till erforderliga åtgärder.

Övriga yrkanden i motionen behandlas av utskottet i andra sammanhang.

I motion 1986/87:So412 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs, såvitt
här är i fråga (yrkande 3), att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att
vårdprogram och allmänna råd för vård av läkemedelsberoende människor
utarbetas.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats i betänkandet SoU 1986/
87:16.

I motion 1986/87:So413 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de
invandrarkvinnor som så önskar bör ha rätt att bli undersökta av kvinnlig
gynekolog.

I motion 1986/87:So414 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att specialistläkare inom gynekologi/obstestrik och
barnsjukdomar samt övrig specialistutbildad vårdpersonal, t. ex. barnsjuk -

sköterskor, barnmorskor och kuratorer, skall ha sin givna plats inom
primärvården.

I motion 1986/87:So429 av Karin Israelsson (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
screeningverksamhet för att i tidigt skede spåra prostatacancer.

I motion 1986/87:So433 av Karl-Gösta Svenson (m) och Blenda Littmarck
(m) hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en bred parlamentarisk
utredning om den framtida förlossningsvården med inriktning på olika
alternativ.

I motion 1986/87:So436 av Margareta Palmqvist m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av samordning av sjukvårdsinsatser för vård av krigsskadade.

I motion 1986/87:So438 av Rune Backlund m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts om
inrättandet av ett nationellt behandlingscenter för tortyroffer.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87: Sf513.

I motion 1986/87:So465 av Hadar Cars (fp) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkande 3), att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i syfte att inom
hälso- och sjukvården få till stånd behandlingsmöjligheter för de människor
som hemfallit till missbruk av lugnande mediciner och sömnmedel.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats i betänkandet SoU 1986/
87:16.

I motion 1986/87:So475 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en kartläggning av pappors möjligheter att stanna kvar på förlossningsavdelningarna
efter förlossningen.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:A813.

I motion 1986/87:So483 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande 3), att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att sjukvårdshuvudmännen bör beakta de läkemedelsberoendes
speciella behov i vad gäller tillgången på behandlingsmöjligheter.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats i betänkandet SoU 1986/
87:16.

I motion 1986/87:So484 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 1), att riksdagen vid behandlingen av proposition 1986/87:100
bil. 7 beslutar att för budgetåret 1987/88 under anslaget E18, Bidrag till
allmän sjukvård m. m., anvisa 3439182000 kr.

Yrkande 2 i motionen har behandlats i betänkandet SoU 1986/87:22.
För motivering till motionen hänvisas även till motion 1986/87:Fi215.

SoU 1986/87:27

1* Riksdagen 1986187.12 sami. Nr27

Utskottet

SoU 1986/87:27

I anslutning till regeringens förslag till medelsanvisningar för Bidrag till
allmän sjukvård m. m. och Specialistutbildning av läkare m. m. behandlar
utskottet ett antal motioner väckta under allmänna motionstiden 1986/87.

Specialisttjänster inom mödra- och barnhälsovården

I motion 1986/87:So414 av Gullan Lindblad och Siri Häggmark (båda m)
begärs att riksdagen skall uttala att specialistläkare inom gynekologi/
obstetrik och barnsjukdomar samt övrig specialistutbildad vårdpersonal,
t. ex. barnsjuksköterskor, barnmorskor och kuratorer skall ha sin givna plats
inom primärvården. Motionärerna anser att kvinnor och barn har rätt att
ställa krav på tillgång till specialister, bl. a. eftersom deras sjukdomar ofta
kräver särskild kompetens. Kvinnosjukdomar upplevs ofta som mycket
”känsliga” av patienterna och många bävar inför risken att behöva bedömas
av flera läkare efter remiss från primärvården om inte detta är oundgängligen
nödvändigt.

Grundläggande för organisationen av hälsovården för mödrar och barn har
tidigare varit ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt normalreglemente för
mödra- och barnhälsovården (MF 1969:39). Mödrahälsovården och barnhälsovården
skulle enligt normalreglementet meddelas vid lokala centraler,
mödravårdscentraler och barnavårdscentraler, av vilka det vardera fanns två
typer. Centraler av typ I skulle vara knutna till kvinnoklinik resp. barnklinik
vid sjukhus och förestås av specialist. Centraler av typ II skulle förestås av
distriktsläkare för allmän läkarvård och vara förlagda till föreståndarens
mottagningslokal eller annan lämplig lokal.

1969 års normalreglemente ersattes år 1981 av socialstyrelsens allmänna
råd (1981:4) om hälsovård för mödrar och barn inom primärvården. Råden
är avsedda att vara ett underlag för planering och drift av sjukvårdshuvudmännens
verksamhet. Den del av hälsovården för mödrar och barn som inte
behöver länssjukvårdens resurser bör enligt de allmänna råden förläggas till
primärvården (vårdcentraler). Den klinikanslutna organisationen för mödra-
och barnhälsovården, dvs. centraler av typ I, bör därför försvinna på sikt.

I socialstyrelsens allmänna råd förutsätts att antingen specialister i
gynekologi/obstetrik och i pediatrik eller läkare i allmänmedicin med vidgad
erfarenhet inom nämnda specialistområden skall svara för denna hälsovård.
Socialstyrelsen har gjort beräkningar i fråga om tillgången på specialister
inom gynekologi/obstetrik och pediatrik. Enligt dessa beräkningar torde i
mitten av 1980-talet ca 300-350 specialister i gynekologi/obstetrik och ca
400—450 specialister i pediatrik vara disponibla för primärvården.

I de allmänna råden förutsätts vidare att barnmorskor i stor utsträckning
skall ha hand om hälsovården för blivande mödrar. I områden där det inte
finns underlag för en barnmorska, t. ex. i glesbygder, bör enligt de allmänna
råden distriktssköterskorna få möjlighet att vidareutbilda sig i gynekologi/
obstetrik. I de allmänna råden påpekas också att, eftersom det för
närvarande ofta finns gott om barnsjuksköterskor främst inom storstadsområdena,
det är lämpligt att de utför en stor del av arbetet inom hälso- och

sjukvården för förskolebarn. Socialstyrelsen framhåller dock att hälso- och
sjukvård för barn i princip skall bedrivas av distriktssköterskor.

I proposition 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården,
m. m. uttalades att huvuddelen av primärvårdens insatser kommer att ske
genom vårdlag där allmänläkaren, distriktssjuksköterskan och undersköterskan
i kontakt med åtskilliga andra personalkategorier svarar för insatserna
och förmedlingen av kontakt med andra specialister. Föredragande statsrådet
bedömde att det framför allt i vissa tättbefolkade områden kan vara en
praktisk lösning att specialister i t. ex. gynekologi och pediatrik arbetar på
heltid vid en vårdcentral. I andra fall kan tjänstgöring vissa dagar, men med
organisatorisk anknytning till länssjukvården, vara en bättre lösning. Ibland
kan sjukhusanknuten mottagning vara den bästa modellen. Föredragande
statsrådet uttalade dock att den enskilde bör ha möjlighet att utan administrativa
hinder få söka specialist om önskemål därom finns.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat motioner som tar
upp behovet av specialister inom mödra- och barnhälsovården. Senast
behandlade utskottet frågan i betänkandet SoU 1985/86:16 (s. 15-16).
Utskottet har därvid hänvisat till att det i socialstyrelsens allmänna råd om
hälsovård för mödrar och barn inom primärvården förutsätts att antingen
specialister i gynekologi/obstetrik och pediatrik eller läkare i allmänmedicin
men med vidgad erfarenhet inom nämnda specialistområden skall svara för
denna hälsovård. Utskottet har också hänvisat till att tillgången på specialister
inom de berörda områdena gör det möjligt för ett betydande antal av dem
att arbeta inom primärvården. Utskottet har uttalat att det delar den i
propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården uttalade
uppfattningen att det bör finnas specialistläkare inom primärvården. Från
utskottets sida har understrukits att de kvinnor som så önskar bör ha
möjlighet att få konsultera en gynekolog utan att först behöva gå till en
allmänläkare och att detsamma bör gälla föräldrar som vill vända sig direkt
till en barnläkare. Vidare har utskottet uttalat att det givetvis - anpassat
efter lokala förhållanden - även bör finnas tillgång till annan specialistutbildad
personal än läkare, t. ex. psykologer, barnmorskor, barnsköterskor och
kuratorer.

Enligt utskottet får inte tillgången på specialistkompetens bl. a. inom
mödra- och barnhälsovården försämras genom en integrering i primärvården.
Detta bör riksdagen med anledning av motion 1986/87:So414 (m) ge
regeringen till känna.

Förlossningsvård

Två motioner tar upp frågor om förlossningsvården.

I motion 1986l87:So433 av Karl-Gösta Svenson och Blenda Littmarck (båda
m) hemställs att riksdagen skall begära att regeringen tillsätter en bred
parlamentarisk utredning om den framtida förlossningsvården med inriktning
på olika alternativ. Motionärerna anför att Sverige har den mest
storskaliga förlossningsvården i Västeuropa och att det finns tecken på att
säkerhetsåtgärder i form av ökade tekniska hjälpmedel har fått för stort
utrymme i den förlossningsvård som erbjuds mödrarna. Motionärerna

SoU 1986/87:27

redovisar olika alternativ till förlossningsvård, bl. a. s. k. ABC-kliniker i
Danmark och arbetet på förlossningsavdelningen vid Ystads lasarett. Enligt
motionärerna är det viktigt att sådana och andra alternativ får utvecklas för
att kanske ge möjligheter att skapa mindre förlossningsenheter. Motionärerna
anser det också viktigt att det finns möjligheter till hemförlossning.

I motion 1986/87:So475 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om en kartläggning av pappors möjligheter
att stanna kvar på förlossningsavdelningarna efter förlossningen. Motivering
till motionen finns i samma motionärers motion 1986/87:A813 om jämställdhet.
Motionärerna anför att många pappor numera är med vid barnens
födelse. En del nyblivna fäder reagerar dock mot att de är tvungna att sedan
gå hem. Det är därför, anser motionärerna, angeläget att landstingen kan
erbjuda någon förlossningsavdelning där det finns möjlighet för pappor att
stanna kvar, även övernatta, efter förlossningen. Socialstyrelsen bör enligt
motionärerna få i uppdrag att genomföra en kartläggning av dessa möjligheter.
Pappans lika ansvar för barnen bör markeras redan från början.

Utskottet har tidigare under detta riksmöte behandlat frågan om valfrihet i
förlossningsvården. I betänkandet SoU 1986/87:1 (s. 12-16 och 20-21)
redovisades dels vissa statistiska uppgifter om bl. a. antal födda och olika
vårdnivåer, perinatal dödlighet och frekvenser av smärtlindring och kejsarsnitt.
Vidare redovisades olika försöksverksamheter och utländska erfarenheter
av bl. a. alternativa barnmorskeledda förlossningsenheter (ABCkliniker;
från engelskans Alternative Birth Centers). Av betänkandet
framgår att socialstyrelsen år 1985 uppdragit åt en expertgrupp att se över
behovet av en fortsatt centralisering av förlossningsvården. Resultatet av
gruppens arbete presenterades hösten 1986 i rapporten Vården före, under
och efter förlossning — utvecklingen inför 1990-talet (Socialstyrelsens PM
151/86). Rapporten har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Remisstiden har nyligen gått ut och en sammanställning av remissvaren har
just påbörjats. Enligt uppgifter från socialstyrelsen kommer en särskild
utredning med bred sammansättning att tillsättas för att gå vidare med
frågorna om den framtida förlossningsvården. Utredningens arbete kommer
sannolikt att kunna påbörjas efter sommaren. Avsikten är att socialstyrelsen
senare skall ge ut Allmänna råd för förlossningsvård, eftervård och neonatalvård.
Därvid skall även hänsyn tas till konsekvenser av hälso- och sjukvårdslagen
i författningar och allmänna råd, en fortsatt utbyggnad av primärvård,
erfarenheter av en bättre omvårdnad, behovet av ökad patientsäkerhet och
fortsatt utbyggnad av farmakologisk smärtlindring, förebyggande behandling
vid förlossning och födelse, ökade möjligheter till tidig hemgång efter
förlossning samt ekonomiska konsekvenser av skillnader i verksamhet/
praxis.

Utskottet gör följande bedömning.

När det gäller den ovan först nämnda motionen, motion So433 (m), vill
utskottet erinra om vad utskottet uttalade i betänkandet SoU 1986/87:1 (s. 20
f.).

Det överordnade målet för hälso- och sjukvårdens insatser i mödra- och
förlossningsvården måste enligt utskottets mening vara att säkerställa att

SoU 1986/87:27

graviditet och förlossning förlöper så säkert och tryggt som möjligt för mor
och barn. Mödra- och förlossningsvården i Sverige har i det avseendet
uppnått även internationellt sett mycket goda resultat. Den förebyggande
vården är väl utbyggd. Mödra- och den tidiga barnadödligheten är mycket
låg.

Möjligheterna till överlevnad för för tidigt födda barn har ökat kraftigt
under senare år. Det är givet att en fortsatt positiv utveckling skall
eftersträvas.

Födelsen är i och för sig en naturlig process och behandlingsinsatserna bör
naturligtvis anpassas därefter. Ansträngningar görs på många olika håll att
skapa goda och så hemliknande förhållanden som möjligt på förlossningsoch
BB-avdelningar. Det är i det sammanhanget viktigt, anser utskottet, att
det för de föräldrar som föredrar andra alternativ finns tryggheten att om
komplikationer uppstår snabbt kunna få adekvat vård. Utskottet vill i det
sammanhanget understryka att en kvinna som valt hemförlossning men
sedan blir i behov av sjukhusvård självfallet måste tas emot akut på sjukhus
om hon begär det.

I betänkandet erinrade utskottet också om de försöksverksamheter som
pågår på olika håll med utveckling av omhändertagandet i samband med
förlossning. Detta ansåg utskottet värdefullt. Utskottet hänvisade också till
socialstyrelsens arbete med att ta fram allmänna råd om förlossningsvården.
Utskottet anförde vidare:

Erfarenheterna från alternativa former är ännu inte särskilt stora. Säkerheten
för mor och barn får heller inte eftersättas. Utskottet anser därför att
resultaten av det pågående försöks- och utredningsarbetet måste avvaktas
innan några principiella förändringar av den nuvarande förlossningsvården
kan övervägas.

De av utskottet tidigare uttalade synpunkterna gör sig alltjämt gällande.
Utskottet vill också erinra om att socialstyrelsen avser att tillsätta en
utredning med bred sammansättning för en översyn av förlossningsvården.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:So433
(m).

När det gäller fädernas närvaro i samband med förlossningar vill utskottet
inledningsvis understryka betydelsen av att papporna är närvarande och
medverkar i samband med förlossningar. De flesta fäder deltar också numera
vid förlossningarna. Inte minst för mödrarna utgör de ett gott stöd som kan
medverka till att göra barnets födelse till en av de mest positiva händelserna i
familjens liv.

Utskottet har ovan redovisat en av socialstyrelsen utgiven PM om
förlossningsvården, vilken nyligen varit föremål för remissbehandling. Enligt
vad utskottet erfarit har frågan om fädernas medverkan vid barns födelse och
deras möjligheter att stanna kvar på sjukhuset efter förlossningen tagits upp i
flera remissvar och kommer därför också att behandlas av den utredning som
socialstyrelsen avser att tillsätta inom kort. Utskottet finner med hänvisning
härtill och till vad utskottet i övrigt anfört syftet med motion So475 (fp) vara
tillgodosett. Motionen avstyrks därför.

1** Riksdagen 1986187. 12sami Nr27

Rättelse: S. 20 rad 25 Står: den E19. Rättat till: de E19.

S. 21 12. ny text

SoU 1986/87:27

Vården av misshandlade kvinnor och barn

SoU 1986/87:27

I motion 1986l87:So236 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen skall begära att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta
riktlinjer till landstingen om hur vården av misshandlade kvinnor skall
bedrivas (yrkande 1). I motionen begärs vidare ett tillkännagivande till
regeringen om nödvändigheten av utbildning i familjevårdsproblematik både
för nu anställda och de som i framtiden kommer att vara anställda vid
akutmottagningar, vårdavdelningar, socialbyråer m.m. (yrkande 2). Motivering
till motionen finns i en motion 1986/87:Ju629 av samma motionärer
om åtgärder mot kvinnomisshandel. Motionärerna pekar bl. a. på vikten av
sjukvårdens möjligheter att upptäcka och dokumentera kvinnomisshandel
som en länk till vidare insatser. Motionärerna menar att det är viktigt att
åtgärderna mot kvinnomisshandel, vården av de misshandlade och de som
misshandlar förstärks betydligt och blir mer enhetlig över hela landet.
Socialstyrelsen bör därför, anser motionärerna, få i uppdrag att utarbeta
riktlinjer för hur misshandlade kvinnor skall behandlas. Det behövs också
förstärkningar inom utbildningen. De anställda på akutmottagningar, vårdavdelningar,
socialbyråer m. fl. bör enligt motionärerna erbjudas utbildning i
hur man bäst hjälper misshandlade kvinnor och barn och deras misshandlare.
Det är självklart att problematiken kring familjevåld också skall ingå som en
viktig del i utbildningen till läkare, vård- och sociala yrken.

Även motion 1986/87:So240 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte
Branting (båda fp) tar upp frågan om utbildning om misshandel för
vårdpersonal. I motionen hemställs sålunda att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om åtgärder för att
tillgodose behovet av utbildning av vårdpersonal angående skador uppkomna
på grund av misshandel av barn och kvinnor. Motionärerna anför att det
visserligen sedan många år finns riktlinjer för omhändertagande av barn som
misstänks ha blivit misshandlade men att det behövs förnyad information och
utbildning angående barnmisshandel eftersom riktlinjerna hunnit falla i
glömska på många håll. Motionärerna pekar på att den personal som skall ta
hand om misshandlade kvinnor och barn måste vara väl insatt i de resurser
som finns och kunna informera om möjlighet till inläggning, om kontakt med
kvinnojour och socialjour och olika typer av samtalsbehandling. Riksdagen
beslutade för några år sedan om genomförandet av en registrering av
samtliga skadefall som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. När en
sådan kommer till stånd, kommer sannolikt flera fall av skador än hittills
orsakade av våldshandling att upptäckas. En handlingsberedskap måste
därför enligt motionärerna byggas upp. Detta understryker ytterligare
behovet av utbildning/fortbildning av vårdpersonal angående diagnostik och
handläggning, när den ställs inför skador uppkomna på grund av våldshandling.

Socialstyrelsen har haft ett särskilt uppdrag och disponerat 1 milj. kr. för
utbildning och information av landstingens personal när det gäller vården av
misshandlade kvinnor och barn. Socialstyrelsen anordnade som ett led i detta
arbete ett antal modellkonferenser riktade till framför allt landstingens
utbildningsplanerare och sammanställde även en rapport över konferenser -

na. Socialstyrelsen har också i samarbete med statens invandrarverk
anordnat en konferens om invandrarkvinnor och kvinnojourer. Konferensen
redovisas i Socialstyrelsens PM 86/84, Kvinnomisshandel. Socialstyrelsen har
gett särskilda stimulansbidrag till sjukvårdshuvudmännen för anordnande av
utbildnings- och informationsinsatser för vårdpersonalen. Alla landsting har
också haft någon form av utbildning, vanligen i form av en endagsutbildning
för personalen. Tanken bakom såväl socialstyrelsens modellkonferenser som
landstingens utbildningsdagar har varit att dessa skulle utgöra upptakten till
ytterligare utbildning på det lokala planet och på enskilda arbetsplatser,
eventuellt såsom studiecirklar. Någon uppföljning av utfallet har dock inte
gjorts.

Ett antal av landets kvinnojourer har uppvaktat socialdepartementet om
nödvändigheten av att gå vidare med utbildnings- och informationsarbetet.

I sammanhanget kan redovisas vissa pågående försöksverksamheter när
det gäller vård och behandling av familjer där det förekommit misshandel
och sexuella övergrepp. Två av projekten bedrivs inom kriminalvården och
är framför allt riktade till män. Ett av projekten bedrivs inom den
psykiatriska barn- och ungdomsvården med inriktning på barnen. Två
projekt pågår inom socialtjänsten med inriktning på kvinnornas situation.
Försöksverksamheterna pågår till hösten och skall sedan utvärderas. En
gemensam slutrapport kan förväntas inom något år och bör kunna ge
synpunkter på hur man kan bedriva verksamheten.

Socialstyrelsen, domstolsverket, rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet
har gemensamt sammanställt en informations- och utbildningsskrift om
misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Skriften är avsedd
att fungera som en handledning för alla som i sitt arbete kommer i kontakt
med offer för misshandels- eller sexualbrott, t. ex. anställda inom sjukvården,
socialtjänsten, rättsväsendet samt advokater. Den har gått ut i mycket
stor upplaga framför allt till personal inom rättsväsendet men även till
kvinnojourer, socialbyråer och andra. För att föra ut detta material
anordnade rikspolisstyrelsen tre konferenser liknande de av socialstyrelsen
anordnade och ovan redovisade länskonferenserna. Avsikten med de av
rikspolisstyrelsen anordnade konferenserna har också varit att de skulle
utgöra upptakten till vidare informations- och utbildningsinsatser.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1984/85:14 vissa motionsyrkanden
om åtgärder mot bl. a. kvinnomisshandel. Utskottet redovisade därvid
bl. a. en inom socialdepartementet utarbetad rapport om kvinnomisshandel,
Kartläggning och överväganden (Ds S 1983:2). Rapporten innehöll en
kartläggning av problemet kvinnomisshandel och förslag till åtgärder.
Utskottet redovisade också olika projekt, seminarier m. m. som inletts med
utgångspunkt i rapportens förslag.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vill liksom motionärerna understryka vikten av att all personal
och inte minst personalen inom hälso- och sjukvården har tillräckliga
kunskaper och erfarenheter för att kunna stödja och hjälpa de misshandlade
kvinnor och barn som de kommer i kontakt med i vården.

Utskottet konstaterar samtidigt att ett antal projekt nu genomförts och

SoU 1986/87:27

pågår för att förbättra vårdpersonalens möjligheter att kunna ge en god vård.
Utskottet vill i sammanhanget också erinra om de värdefulla insatser som
görs från kvinnojourernas sida för de misshandlade kvinnorna och barnen.
Det är angeläget att arbetet med dessa frågor fortsätter och inte stannar vid
enstaka insatser. Utskottet förutsätter emellertid att socialstyrelsen liksom
andra berörda myndigheter noga följer utvecklingen och tar de initiativ som
behövs. Utskottet anser med hänsyn härtill inte att det finns något behov av
åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna 1986/87:So236
(vpk) och 240 (fp), som därför avstyrks.

Invandrarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog

I motion 1986187:So413 av Gullan Lindblad och Siri Häggmark (båda m)
begärs att riksdagen skall uttala sig för att de invandrarkvinnor som så önskar
bör ha rätt att bli undersökta av kvinnlig gynekolog. Motionärerna hänvisar
bl. a. till att vissa kvinnor av religiösa och kulturella skäl endast kan tänka sig
att bli undersökta av en kvinnlig gynekolog och att undersökning av en
manlig gynekolog för många kvinnor vore en katastrof, så även för deras män
och familjer.

Utskottet behandlade i sitt betänkande SoU 1985/86:16 en motion med
liknande innehåll som den nu aktuella. Utskottet redovisade då ett antal
olika sammanhang där just hälso- och sjukvårdsfrågor för invandrare
behandlats (se bet. s. 16-17). Utskottet redovisade därutöver att ett
landsting, Värmlands läns landsting, med anledning av en motion till
landstinget särskilt uttalat sig för invandrarkvinnors rätt att bli undersökta av
en kvinnlig gynekolog.

Utskottet, som avstyrkte motionen, gjorde vidare följande uttalande.

Gynekologiska problem hos flyktingar kan erbjuda speciella problem. Som
framgår av motionen vägrar många invandrarkvinnor att genomgå gynekologisk
undersökning av manlig läkare. Tolkfrågan kan ofta också vara känslig.
Kvinnor från vissa kulturer vill inte tala om sina besvär med en manlig tolk
närvarande.

Utskottet känner förståelse för de synpunkter som framförs i motionen.
Utskottet vill också understryka vikten av att särskild hänsyn tas till de
svårigheter som vissa invandrarkvinnor upplever i samband med besök hos
läkare för gynekologisk undersökning. Det bör enligt utskottets mening vara
en strävan från sjukvårdshuvudmännens sida att bereda de kvinnor som så
önskar möjlighet att bli undersökta av en kvinnlig gynekolog. I många
landsting strävar man säkerligen också efter att lösa problemen på ett för
patienten medicinskt och psykologiskt tillfredsställande sätt. Det är emellertid
ett svårlöst praktiskt problem att kunna ge alla kvinnor som så vill
möjlighet till undersökning av kvinnliga gynekologer. Med det nya system

för omhändertagande av flyktingar som trätt i kraft den 1 januari 1985

är avsikten att flyktingar skall bli mottagna och kunna bosätta sig i varje
kommun i hela landet.

Det är enligt utskottets mening i första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen
att avgöra i vilken utsträckning invandrarkvinnors önskemål om
kvinnliga gynekologer skall kunna tillgodoses. Utskottet vill dock framhålla
betydelsen av att sjukvårdshuvudmännen ägnar särskild uppmärksamhet åt
denna fråga.

SoU 1986/87:27

De anförda synpunkterna gör sig enligt utskottets mening alltjämt gällande.
Utskottet avstyrker därför motion 1986/87:So413 (m).

Vården av krigsskadade och torterade flyktingar

I motion 1986l87:So436 av Margareta Palmqvist m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om behovet av samordning av sjukvårdsinsatser för vård av krigsskadade.
Motionärerna anför att även om det nya systemet för flyktingmottagning
inneburit att flyktingar tas emot över hela landet, finns redan i och
kommer ytterligare flyktingar till storstadsområdena. I Stockholmsområdet
finns flera flyktingar som behöver vård för krigsskada. Det är enligt
motionärerna viktigt att utnyttja sjukvårdsresurser och kommunernas stödåtgärder
för rehabilitering så ändamålsenligt som möjligt. Genom att
utveckla behandling och vård av krigsskadade i Sverige kan vi också ge
biståndsarbetare utbildning och erfarenhet som kan vara till nytta. Motionärerna
vill att invandrarverket skall få i uppdrag att inleda överläggningar med
Stockholms läns landsting för samordning på sjukvårdsinsatser för krigsskadade.

I motion 1986/87:So438 av Rune Backlund m. fl. (c) hemställs att riksdagen
skall besluta att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs i
motionen om inrättandet av ett nationellt behandlingscentrum för tortyroffer.
Motiveringen till yrkandet finns i motion 1986/87:Sf513 av samma
motionärer om flyktingpolitiken. Motionärerna anför att flertalet sjukvårdshuvudmän
i dag saknar kunskaper och resurser när det gäller behandlingen
av tortyroffer. Enligt motionärerna behövs i vårt land ett nationellt centrum
för behandling av svåra tortyroffer. Centrumet bör också kunna utveckla
vårdmetoder och utbilda personal åt landstingen. Motionärerna anser att
utbyggnaden av ett nationellt centrum bör kunna ske i samarbete med Röda
korset och som en vidareutveckling av den verksamhet som i dag bedrivs vid
Röda korsets sjukhus i Stockholm.

Frågan om ett nationellt behandlingscentrum för tortyroffer behandlades
av utskottet i ett betänkande förra året, SoU 1985/86:16 (s. 10-13). I
betänkandet redovisades det system för mottagande av flyktingar som
infördes den 1 januari 1985. Av framställningen framgår bl. a. att landstingen
får bidrag från staten till en första hälsoundersökning för flyktingar och deras
anhöriga och för en andra riktad hälsoundersökning. Vidare utgår statsbidrag
för akutsjukvård, förlossningsvård och vård vid abort för asylsökande.
Statsbidrag utgår även för tolkkostnader. Särskilda bidrag utgår också till
landstingen för speciella vårdinsatser för handikappade flyktingar och andra
flyktingar med särskilda behov.

När det gäller innehållet i hälsoundersökningarna har socialstyrelsen
utarbetat allmänna råd för detta (Hälsoundersökningar för flyktingar och
asylsökande, Allmänna råd 1985:4). Råden omarbetas för närvarande av en
särskild arbetsgrupp i vilken även ingår företrädare för invandrarverket och
Landstingsförbundet.

Landstingen och kommunerna har på olika sätt sörjt för mottagandet av
flyktingar och för den hälso- och sjukvård som flyktingarna är i behov av. I

SoU 1986/87:27

betänkandet SolJ 1985/86:16 redovisade utskottet t. ex. arbetet i Värmlands
läns landsting.

Invandrarverket ordnade i januari 1987 en konferens om psykologiskt/
psykosocialt arbete bland flyktingar där bl. a. Landstingsförbundet var
representerat. Av en rapport från Landstingsförbundet, daterad den 16
februari 1987, framgår bl. a. följande:

Från olika landstingsområden beskrevs pågående och planerade verksamheter
med anknytning till konferensens tema. Man diskuterade frågor om
tolkmedverkan i behandlingssamtal och om kulturkompetens. Som en
huvudpunkt diskuterades om flyktingars psykiska problem är så speciella och
av den omfattningen att en särskild organisation bör tillskapas inom
primärvårdsorganisationen, på kommunnivå eller t.o.m. på länsnivå. Huvuddelen
av deltagarna ansåg inte detta. Man menade att flyktingars
omställningsproblem och eventuella upplevelser av våld och tortyr inte skall
psykiatriseras, att dessa människor skall tas emot på primärvårdsnivå i
kommunen och då möjligen att ett primärvårdsdistrikt kan ha ett extra
ansvar för det psykiska omhändertagandet.

De flesta flyktingarna kommer till vårt land på eget initiativ. Därutöver finns
årligen en särskild kvot för organiserad överföring av flyktingar, s. k.
kvotflyktingar. För mottagning av sjuka och handikappade flyktingar
förfogar invandrarverket över en mottagningsenhet inom regionsjukhuset i
Linköping. Invandrarverket disponerar över ett tjugotal platser på en
särskild avdelning på det nämnda sjukhuset. Samarbete sker även med
rehabiliteringskliniken, den ortopediska verksamheten och plastikkirurgin.
När patienterna fått den grundläggande vården och rehabiliteringen placeras
de liksom alla flyktingar ut i landet och det vårdbehov som kan finnas kvar tas
om hand av det aktuella landstinget som efter överenskommelse med
invandrarverket får ersättning för kostnaderna. Kapaciteten i Linköping
anses i dag i huvudsak täcka behovet. Skulle det visa sig att antalet skadade
och handikappade flyktingar ökar mycket har man diskuterat att dela upp
patienterna på olika specialister och då också dela upp dem på olika sjukhus i
landet.

I betänkandet SoU 1985/86:16 redovisades de behandlingscentrum för
rehabilitering av tortyroffer som finns i Danmark och Canada. Hösten 1985
öppnades också ett centrum för tortyroffer i anslutning till Röda korsets
sjukhus i Stockholm. Verksamhet där bedrivs i form av öppen vård och är en
tvåårig försöksverksamhet. Huvudman för verksamheten är Röda korset,
men bidrag har getts också från Stockholms läns landsting, några kommuner,
försäkringskassan i Stockholms län och allmänna arvsfonden.

Utskottet har tidigare behandlat motioner med yrkanden om stöd för
denna av Röda korset bedrivna verksamhet. Utskottet har därvid uttalat sig
positivt om detta initiativ och det stora värdet av verksamheten (se bl. a. SoU
1984/85:14 s. 21-22).

Vid sin behandling av frågan om ett nationellt centrum för rehabilitering av
tortyroffer förra året uttalade utskottet följande (SoU 1985/86:16 s. 12f.).

Enligt den nya hälso- och sjukvårdslagen skall alla invånare i Sverige
erbjudas vård på lika villkor oberoende av språk, religion och kultur.
Invandrare och framför allt flyktingar är en medicinsk högriskgrupp.

SoU 1986/87:27

Invandrare som grupp lever under sämre villkor än befolkningen generellt.
Många hälsoproblem delar invandrarna med andra socialt och ekonomiskt
svaga grupper i samhället. Utskottet vill med hänsyn härtill understryka
vikten av att hälso- och sjukvården också anpassas till olika invandrargruppers
behov.

Av särskild vikt är också att flyktingar, som kommer till Sverige med svåra
psykiska och fysiska men efter tortyr, kan erbjudas en adekvat vård och hjälp
för att komma över sina traumatiska upplevelser. Detta måste dock i
praktiken främst vara en uppgift för sjukvårdshuvudmännen i de landstingskommuner
där flyktingarna som ett resultat av det nya flyktingmottagandet
kommer att vistas.

I all psykiatri är kontinuiteten i behandlingen av stor betydelse. Inte minst
gör sig detta gällande i behandlingen av flyktingar. Det tar inte sällan lång tid
att bygga upp ett förtroende mellan flyktingen och behandlande personal.
Förtroendet dem emellan utgör en förutsättning för att en framgångsrik vård
över huvud taget skall kunna meddelas. Det är också viktigt att vård kan
erbjudas inte bara den som torterats utan också vederbörandes familj. En
utgångspunkt för insatserna bör därför enligt utskottets mening vara att
vården bedrivs i öppna former och är tillgänglig där flyktingen vistas.

Utskottet avstyrkte med det anförda den då aktuella motionen.

Utskottet hyser alltjämt samma principiella uppfattning. Utskottet noterar
att liknande uppfattningar också uttryckts vid den ovan redovisade konferensen
om flyktingvården som invandrarverket nyligen anordnade. Det finns
vidare skäl att erinra om att man ännu inte utvärderat försöksverksamheten i
Stockholm. Utskottet anser det angeläget att erfarenheterna därifrån tas till
vara. Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att nu förorda någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion 1986/87:So438 (c), vilken
sålunda avstyrks.

När det gäller vården av krigsskadade flyktingar vill utskottet först
understryka betydelsen av att Sverige inte minst inom ramen för den
organiserade flyktingmottagningen har en beredskap för att ta emot flyktingar
som tillfogats skada från krig i sina hemländer. För ett gott mottagande
erfordras tillgång till anpassade vårdresurser i Sverige. Ovan har redovisats
det samarbete som invandrarverket bedriver med regionsjukhuset i Linköping.
Erfarenheterna därifrån bör kunna ge underlag för en successiv
utveckling av vården av krigsskadade flyktingar, vilket utskottet ser som ett
viktigt led i Sveriges insatser på området. Det är emellertid invandrarverket
som i egenskap av centralt ansvarig myndighet har det omedelbara ansvaret
för flyktingmottagandet. Det måste därför i första hand ankomma på
invandrarverket att uppmärksamma och ta upp frågor om vårdens utformning
med berörda sjukvårdshuvudmän. Utskottet förutsätter att såväl
invandrarverket som regeringen noga följer utvecklingen på detta område
och tar de initiativ som erfordras.

Utskottet anser med hänsyn härtill inte att det för närvarande finns skäl för
något initiativ från riksdagens sida när det gäller vården av krigsskadade
flyktingar. Utskottet avstyrker därför motion 1986/87:So436 (s).

SoU 1986/87:27

Screeningverksamhet för tidig spårning av prostatacancer

I motion 1986/87:So429 av Karin Israelsson (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen av vad som anförs i motionen om screeningverksamhet för att i
tidigt skede spåra prostatacancer. Motionären pekar på att prostatacancer är
den vanligaste cancerformen hos män. Hon anför att prostatatumörer ofta
upptäcks vid rutinkontroller eller som ett led i en smärtutredning. I motionen
anförs också att den moderna kirurgin möjliggjort nya operationsmetoder
med färre komplikationer, varför det finns starkare skäl att intressera sig för
en tidig upptäckt av sjukdomen.

Utskottet behandlade förra året (betänkandet SoU 1985/86:16 s. 23-26)
några motionsyrkanden som tog upp frågan om hälsokontroller för äldre.
Utskottet redovisade därvid ett antal pågående verksamheter för äldrehälsovård.
Utskottet uttalade bl. a. att det både är naturligt och självklart att en
hälsovårdsservice i någon form också bör erbjudas de äldre. Den viktigaste
åtgärden för att åstadkomma det är, anförde utskottet, en utbyggd och
lättillgänglig primärvård. En regelbunden läkarkontakt är, anförde utskottet
vidare, ofta den bästa garantin för att sjukliga förändringar hos en äldre
människa skall uppmärksammas i tid och få en riktig bedömning. Utskottet
konstaterade att det i första hand åvilar hälso- och sjukvårdshuvudmännen
att utifrån lokala förutsättningar och behov utveckla arbetet med hälsovård
för äldre. Utskottet hänvisade också till pågående utvecklingsarbete och
försöksverksamheter.

Frågan om allmänna kontroller i fråga om förekomsten av prostatacancer
hos män behandlades också av utskottet i det nämnda betänkandet.
Utskottet konstaterade att det i dag inte bedrivs några verksamheter med
allmänna sådana kontroller. Utskottet hänvisade också till att det från flera
håll uttalats tveksamhet kring mera generellt genomförda sådana undersökningar,
främst med hänvisning till den låga upptäcktsfrekvens av prostatacancer
som massundersökningar sannolikt skulle ge. Utskottet hänvisade
även till cancerkommittén som också intagit en negativ hållning till masshälsoundersökningar.
Däremot ansåg utskottet att enklare undersökningar av
prostata hos män väl skulle kunna ingå i hälsokontroller för äldre. Även i
övrigt hänvisade utskottet till sina gjorda uttalanden i frågan om hälsokontroller
för äldre. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet det då
aktuella motionsyrkandet.

Enligt vad utskottet erfarit avser man att inom Östergötlands läns
landsting genomföra en pilotundersökning när det gäller förekomsten av
prostatacancer hos män. En undersökning riktad till 1250 män i Norrköping i
åldrarna 50—70 år avses genomföras under hösten 1987. En utvärdering
kommer att göras under 1988.

Enligt utskottets mening gör sig de anförda synpunkterna alltjämt
gällande. Utskottet är medvetet om att positiva resultat har rapporterats från
begränsade försök men anser inte att det för närvarande finns underlag för ett
beslut om en allmän screeningverksamhet. Det finns däremot skäl att
framhålla betydelsen av att äldre män kontrolleras beträffande prostata då de
av något skäl ändå skall undergå läkarundersökning. Utskottet, som vill
understryka betydelsen av att äldre har tillgång till en lättillgänglig och

SoU 1986/87:27

kontinuerlig sjukvårdskontakt inom ramen för primärvården, avstyrker
sålunda motion 1986/87:So429 (c).

Tandhälsan hos äldre

I motion 1986/87:So259 av Nils Carlshamre m. fl. hemställs att riksdagen hos
regeringen skall begära en grundlig kartläggning och granskning av tandstatusen
hos patienterna i långtidsvården och förslag till erforderliga åtgärder
(yrkande 4). Motionärerna tar i motionen upp olika problem inom äldreomsorgen.
I motionen tas sålunda upp den dåliga tandvården inom långtidsvården
och det lidande som en dålig tandvård orsakar patienterna. Motionärerna
begär därför en grundlig kartläggning och granskning av tandstatusen
inom långvården och förslag till de åtgärder som måste vidtas.

Statistiska centralbyrån har i sina undersökningar av levnadsförhållanden
även redovisat befolkningens tandhälsa och tandvård (Levnadsförhållanden
Rapport 49, Tandhälsa och tandvård). Undersökningarna avser åren 1975,
1977 och 1980/81, dvs. en period som inleds med att 1973 års tandreform
börjat tillämpas. Tandhälsan redovisas i rapporten utifrån två aspekter,
förekomsten av egna tänder (tandstatus) och tandfunktion (tuggförmåga).
Statistiska centralbyråns undersökningar omfattar barn, ungdomar och
vuxna upp till 75 års ålder men uppgifter föreligger inte från hela landet utan
baseras på lokala epidemiologiska undersökningar i ett antal län. Från bl. a.
undersökningarna av levnadsförhållanden är emellertid känt att tandhälsan
successivt förbättrats hos främst barn men även vuxna. Den starkt förbättrade
tandhälsan hos barn har medfört att barn och ungdomar inte behöver
kallas för vård så ofta som tidigare, vilket i sin tur medfört att fler vuxna får
plats inom folktandvården.

Socialstyrelsen har inom ramen för sitt äldreomsorgsprogram gjort en
kunskapsinventering genom en litteraturgenomgång för att få ett underlag
för vidare studier och insatser inom området äldre människors tandstatus och
tandhälsovård. Studierna har presenterats bl. a. i en rapport nr 9 (mars 1981)
ingående i äldreomsorgsprogrammet. En komplettering har också gjorts och
tagits in i en engelskspråkig PM (PM 74/84, Dental Studies in the Elderly). I
det nämnda materialet redovisas ett antal undersökningar som gjorts när det
gäller tandstatus och tandvårdsbehov hos institutionsboende. Undersökningarna
har visat att de institutionsboende äldres munhälsotillstånd är klart
sämre än hos de friska hemmaboende äldre. De institutionsboende är i större
utsträckning tandlösa, har proteser med sämre funktion eller saknar proteser
och därmed tuggmöjligheter. Munsjukdomarna hos de äldre institutionsboende
anses främst vara en följd av längre tids utebliven tandvård.

Enligt den nu gällande tandvårdslagen (1985:125) ankommer det på varje
sjukvårdshuvudman att erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom
sjukvårdsområdet. Även i övrigt skall sjukvårdshuvudmännen verka för en
god tandhälsa hos befolkningen (5 § tandvårdslagen). Enligt förarbetena till
lagen kan detta ansvar för sjukvårdshuvudmännen bl. a. innebära att
landstingen kartlägger behoven av tandvård och även bedriver uppsökande
verksamhet. Tandvårdslagen gäller hela befolkningen och inte endast de
institutionsboende.

SoU 1986/87:27

1978 års tandvårdsutredning avlämnade 1987 betänkandet Tandvården
under 80-talet (SOU 1982:4) och föreslog bl. a. att landstinget skulle få ett
lagfäst ansvar för alla dem som är intagna på av landstinget drivna
vårdinstitutioner. Socialstyrelsen har också utrett frågan om sjukhustandvårdens
omfattning, inriktning och arbetsuppgifter (Ds S 1983:4). Dessa förslag
har ännu inte lett till några konkreta åtgärder eller beslut. Regeringen har
bl. a. hänvisat till att frågan om ett lagfäst ansvar för landstingen skall prövas i
samband med ett förändrat ersättningssystem.

Vid sin behandling av regeringens förslag till ny tandvårdslag (prop.
1984/85:79, SoU 12, rskr. 143) behandlade utskottet också vissa frågor om
tandvården vid sjukhus och andra institutioner m. m., främst då frågan om
medverkan av privatpraktiserande tandläkare i tandvården vid institutioner.
Utskottet pekade på att tandvårdsutredningen föreslagit att landstingen skall
få ett lagfäst ansvar för de patienter som är intagna vid landstingens
vårdinrättningar och på att frågan skulle övervägas vidare inom regeringskansliet.
I avvaktan på detta ansåg utskottet att tandvård vid sjukhus och
andra institutioner liksom hittills i huvudsak bör ges av folktandvårdens egen
personal men att det på detta område bör finnas utrymme för vårdavtal med
privata tandläkare.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen i motionen att det är angeläget att åtgärder
vidtas för att förbättra tandhälsan hos de institutionsboende äldre. Vissa
ovan redovisade studier har påvisat att de institutionsboende äldres munhälsotillstånd
är klart sämre än de friska hemmaboende äldres och att detta är en
följd av en längre tids utebliven tandvård.

Undersökningar efter genomförandet av tandvårdsförsäkringen på 1970-talet har visat en förbättrad tandhälsa hos befolkningen som helhet och
särskilt bland barn och ungdom. Detta torde under kommande år innebära
att folktandvårdens resurser i större utsträckning kan utnyttjas på andra
områden. Enligt utskottets mening bör detta kunna leda till ökade insatser
från folktandvårdens sida när det gäller särskilt de äldre institutionsboende.
Det finns även anledning att understryka betydelsen av en aktiv uppsökande
tandvård och tandvårdsprofylax också för de hemmaboende friska äldre. En
god tandhälsa hos dessa leder även till en bättre tandhälsa för dem som
sedermera måste tas in för vård på institutioner. Den närmare dispositionen
av folktandvårdens resurser är emellertid en fråga för vederbörande
sjukvårdshuvudman.

Utskottet förutsätter vidare att regeringen i de fortsatta övervägandena
rörande tandvården beaktar även problematiken med de äldre institutionsboendes
tandhälsa. Utskottet anser inte att det för närvarande är påkallat
med något initiativ från riksdagens sida och avstyrker sålunda motion
1986/87:So259 (m) i här aktuell del (yrkande 4).

Vård av läkemedelsberoende

Tre motioner tar upp behovet av vårdresurser för läkemedelsberoende och
läkemedelsmissbrukare.

I motion 1986187:So412 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs

SoU 1986/87:27

sålunda att riksdagen hos regeringen skall begära initiativ till att vårdprogram
och allmänna råd för vård av läkemedelsberoende människor utarbetas
(yrkande 3). I motion 1986/87:So465 av Hadar Cars (fp) hemställs att
riksdagen begär att regeringen tar initiativ i syfte att inom hälso- och
sjukvården få till stånd behandlingsmöjligheter för de människor som
hemfallit till missbruk av lugnande mediciner och sömnmedel (yrkande 3). I
motion 1986/87:So483 av Gullan Lindblad och Siri Häggmark (båda m)
slutligen begärs ett tillkännagivande till regeringen att sjukvårdshuvudmännen
måste beakta de läkemedelsberoendes speciella behov vad gäller
tillgången på behandlingsmöjligheter (yrkande 3).

Motionärerna tar i motionerna även upp frågor om förskrivning av
beroendeframkallande läkemedel och behovet av utbildning och information
till bl. a. läkare. Utskottet har behandlat dessa motionsyrkanden i betänkandet
SoU 1986/17:16 och därvid särskilt hänvisat till den sittande läkemedelsutredningens
arbete vilket avses bli avslutat senast i början av sommaren
1987.

Socialstyrelsen anordnade för några år sedan ett antal konferenser om
åtgärder mot överförbrukning av beroendeframkallande läkemedel. Rapporter
från två konferenser i juni 1983 har redovisats i socialstyrelsens PM
77/84. Vid konferenserna framkom en bred samstämmighet om att problemen
är av den storleken att särskilda åtgärder måste till för att man skall
komma till rätta med dem. Konferenserna visade också att man kommit olika
långt i arbetet med att lösa problem kring missbruk och överförbrukning av
beroendeframkallande läkemedel. Socialstyrelsen har också initierat lokala
insatser genom arbetsgrupper i de olika landstingen.

Sedan ett par år pågår inom socialstyrelsen arbete med att ta fram
allmänna råd om åtgärder mot läkemedelsmissbruk. Den arbetsgrupp som är
engagerad härmed skall avsluta sitt arbete före sommaren.

Som ett led i arbetet med att ta fram allmänna råd om förskrivningen av
beroendeframkallande läkemedel tillställde arbetsgruppen alla socialkontor
i hela landet en enkät om åtgärder mot läkemedelsmissbruk. Därvid ställdes
bl. a. frågan om man hade särskilda rutiner för att upptäcka läkemedelsmissbruk/beroende,
om man hade några särskilda behandlingsprogram och om
man såg några särskilda problem för framtiden när det gäller läkemedelsberoende.
Svar inkom från cirka hälften av alla tillfrågade, motsvarande ett
gott tvärsnitt av alla kommuner. När det gäller rutiner för att upptäcka ett
beroende eller missbruk och när det gällde särskilda behandlingsprogram var
det mycket dåligt beställt i kommunerna. Däremot fanns det en stor enighet
om problemen och behovet av åtgärder för framtiden.

Socialstyrelsens läkemedelsavdelning gav för några år sedan ut en rapport
med vissa rekommendationer angående lämpliga behandlingsmetoder vid
olika former av missbruk. Man kommer också att ge ut en rapport som
diskuterar behandling av olika slag av ångesttillstånd.

Den vård av läkemedelsmissbrukare som förekommer inom den reguljära
hälso- och sjukvården lämnas främst vid de psykiatriska klinikerna.

En hel del landsting har som ovan framgått särskilda arbetsgrupper som
följer frågan om beroende av lugnande medel. Sekretesslagen innebär
emellertid vissa svårigheter för detta arbete. Inom socialstyrelsen diskuteras

SoU 1986/87:27

för närvarande om styrelsen skall aktualisera frågan om ändringar i
sekretesslagen hos regeringen och vilka ändringar som i så fall bedöms
angelägna.

Några försöksverksamheter erhåller bidrag av statliga medel. Vid S:t
Görans sjukhus i Stockholm finns en mindre behandlingsenhet för patienter
som är beroende av lugnande medel/sömnmedel. Det är dock fråga om ett
mycket begränsat antal platser och sjukhuset kan endast ta emot patienter
från det egna upptagningsområdet. Flertalet av patienterna har problem med
bensodiazepiner, dvs. Valium, Sobril, Mogadonm. fl. medel. Verksamheten
bedrivs som ett treårigt försöks- och utvecklingsprojekt. Detta projekt kallas
också TUB-projektet. Statliga bidrag utgår både till den praktiska behandlingsverksamheten
och den forskning som bedrivs i anslutning till projektet.

Staten har också gett stöd till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare,
RFHL. RFHL i Göteborg har fått stöd för att utveckla ett
öppenvårdsprojekt medan RFHL centralt i Stockholm har fått stöd för
utveckling av institutionsvården och för den verksamhet som RFHL:s
läkemedelsgrupp har.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har bl. a. genom de erfarenheter som redovisats från socialstyrelsen
kunnat konstatera att läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende
är problem som hittills har uppmärksammats alltför litet. Stora brister
föreligger på sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka läkemedelsberoende
och läkemedelsmissbruk och att ge erforderlig vård och hjälp. Även inom
socialtjänsten saknas vårdresurser och behandlingsprogram. Socialstyrelsen
har dock under senare tid påbörjat ett arbete med dessa frågor. Allmänna råd
om åtgärder mot läkemedelsberoende kommer att ges ut. Utskottet förutsätter
att detta kommer att ske skyndsamt. Läkemedelsutredningen kommer i
sitt slutbetänkande att behandla bl. a. förskrivningsfrågorna och behovet av
utbildning och information till läkare.

Enligt utskottets mening är det angeläget att konkreta åtgärder nu vidtas
för att komma till rätta med nuvarande brister i vård och behandling av
läkemedelsmissbrukare. Utformningen av vården ankommer på sjukvårdshuvudmännen
resp. på de för socialtjänsten ansvariga primärkommunerna.
Regeringen bör emellertid överväga lämpliga åtgärder för att uppmärksamma
landsting och kommuner på de problem som finns och påtala behovet av
särskilda insatser.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So412 (vpk)
yrkande 3, 465 (fp) yrkande 3 och 483 (m) yrkande 3 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Medelsanvisningarna

När det gäller bakgrunden till anslaget EIS. Bidrag till allmän sjukvård m. m.
och till de regler för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen som numera
tillämpas kan hänvisas bl. a. till utskottets betänkande SoU 1985/86:16 (s.
31-33).

Av budgetpropositionen framgår att det från anslaget Bidrag till allmän
sjukvård m. m. utgår dels ett särskilt statsbidrag till den allmänna sjukvårds -

SoU 1986/87:27

ersättningen som fr. o. m. den 1 januari 1985 utgår till sjukvårdshuvudmännen
från den allmänna försäkringen, dels ett bidrag till sjukvårdshuvudmännen
enligt överenskommelse med Landstingsförbundet om ändring i 1966 års
avtal om den psykiatriska vården m. m. (prop. 1983/84:190, SfU 31, rskr. 393
och prop. 1986/87:167, SfU 1, rskr. 9). Vidare beräknas medel för viss
ersättning för pensioner till provinsialläkare. Ett extra bidrag till sjukvårdshuvudmännen
för bekämpningen av AIDS har beräknats utgå för år 1987
med 50 milj. kr. För detta ändamål anvisade riksdagen för budgetåret
1986/87 under detta anslag 25 milj. kr. (prop. 1985/86:171, SoU 25, rskr.
324). Enligt budgetpropositionen bör resterande 25 milj. kr. anvisas under
anslaget E18.

Anslagsbehovet för budgetåret 1987/88 beräknas till 4564182000 kr. Av
detta anslag föreslås riksförsäkringsverket disponera 4300 milj. kr. som
statsbidrag till den allmänna sjukvårdsersättningen. Socialstyrelsen föreslås
disponera 264182000 kr. Av budgetpropositionen framgår att överläggningar
pågår mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om statsbidrag och
ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för tiden
fr. o. m. år 1988. En proposition, i vilken bl. a. resultatet av dessa överläggningar
avses bli redovisat, har aviserats till hösten 1987.

I motion 1985/86:So484 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att
riksdagen vid behandlingen av proposition 1986/87:100, bil. 7, beslutar att för
budgetåret 1987/88 under anslaget E18. Bidrag till allmän sjukvård m.m.
anvisa 3439182000 kr. (yrkande 1). Yrkandet innebär en minskning med
1125 milj. kr. jämfört med regeringens förslag. Minskningen avser bidraget
till den allmänna sjukvårdsersättningen till sjukvårdshuvudmännen. Motionärerna
framhåller att det är oacceptabelt med en fortsatt expansion av den
kommunala sektorn i ett läge med ett mycket stort statligt budgetunderskott
och en alltför stor offentlig sektor. För att den kommunala volymökningen
skall upphöra är en minskning av statsbidragen nödvändig. Kommuner och
landsting skall dock själva göra den omfördelning mellan olika verksamhetsområden
som de anser nödvändig, menar motionärerna.

Utskottet har även under tidigare riksmöten behandlat motionsyrkanden
med motsvarande innehåll. I betänkandet SoU 1984/85:19 uttalade utskottet
bl. a. följande (se bet. s. 13).

Utskottet vill mot bakgrund av vad som anförs i motionen erinra om att den
träffade överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen bl. a.
omfattar ersättningsbeloppen för åren 1985 och 1986, dvs. hela nästkommande
budgetår. Det finns inget utrymme för att under löpande avtalsperiod
minska den överenskomna ersättningen om inte avtalet mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen skall rivas upp. Detta är enligt utskottets mening
helt uteslutet. Detta måste beaktas vid den nu aktuella medelsanvisningen.
Utskottet vill dessutom erinra om det särskilda sambandet mellan detta
statsbidrag och sjukvårdshuvudmännens övertagande av den tidigare statliga
mentalvården. Riksdagen får anledning att återkomma till frågan om
bestämmande av ersättningen för tiden efter 1986 såvitt avser de medel som
utgår vid sidan av den allmänna försäkringen.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

SoU 1986/87:27

Ett liknande motionsyrkande förekom på nytt under riksmötet 1985/86.
Detta behandlades och avstyrktes i utskottets betänkande SoU 1985/86:16 (s.
33-34). Utskottet hänvisade därvid till sitt uttalande i SoU 1984/85:19 men
anförde därutöver även följande:

Motsvarande synpunkter gör sig gällande även i dag. Riksdagen måste
självfallet anvisa medel av en storleksordning som svarar mot statens
åtagande enligt den överenskommelse som gäller t. o. m. år 1986 (jfr SoU
1984/85:26 s. 7 f.). När det gäller första halvåret 1987 vill utskottet erinra om
att staten och sjukvårdshuvudmännen helt nyligen träffat en ny överenskommelse
om ersättning för år 1987. Resultatet av överenskommelsen kommer i
dagarna att redovisas för riksdagen genom en särskild proposition. Av 2 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring framgår att det ankommer på
regeringen att fastställa grunderna för sjukvårdsersättning. Riksdagen kan
därför inte gå in i prövning av innehållet i överenskommelsen. En annan
fråga är hur staten skall finansiera sitt åtagande. Utskottet ser för sin del
ingen anledning att frångå den kostnadsfördelning mellan sjukförsäkringen
och statsbudgeten som förutsattes i samband med att de nya reglerna antogs
(jfr prop. 1983/84:190 s. 26). Utskottet vill dessutom liksom tidigare erinra
om det särskilda sambandet mellan det nu aktuella statsbidraget och
sjukvårdshuvudmännens övertagande av den tidigare statliga mentalvården.

Utskottet finner nu inte anledning till annat ställningstagande. Utskottet
tillstyrker sålunda den i propositionen föreslagna medelsanvisningen för
Bidrag till allmän sjukvård m. m. och avstyrker motion So484 (m) såvitt avser
yrkande 1.

Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen föreslagna
medelsanvisningarna under anslagen E17. Bidrag till Sjukvårdens och
socialvårdens rationaliseringsinstitut och E19. Specialistutbildning av läkare
m. m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande specialisttjänster inom mådra- och barnhälsovården
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So414 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande valfrihet i förlossningsvården
att riksdagen avslår motion 1986/87:So433,

3. beträffande fäders närvaro i samband med barns födelse
att riksdagen avslår motion 1986/87:So475,

4. beträffande vården av misshandlade kvinnor och barn m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:So236 och motion 1986/87:So240,

5. beträffande invandrarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog
att riksdagen avslår motion 1986/87:So413,

6. beträffande behandlingscentrum för tortyroffer
att riksdagen avslår motion 1986/87:So438,

7. beträffande vården av krigsskadade flyktingar
att riksdagen avslår motion 1986/87:So436,

8. beträffande screeningverksamhet för prostatacancer
att riksdagen avslår motion 1986/87 :So429,

9. beträffande tandhälsan hos äldre

att riksdagen avslår motion 1986/87:So259 yrkande 4,

SoU 1986/87:27

10. beträffande värd av läkemedelsberoende

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So412 yrkande 3,
motion 1986/87:So465 yrkande 3 och motion 1986/87:So483 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande medelsanvisning för bidrag till allmän sjukvård
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1986/87:So484 yrkande 1 till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för
budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 4 564 182 000 kr.,

12. att riksdagen för budgetåret 1987/88 anvisar

a) till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut ett anslag av 20 400 000 kr.,

b) till Specialistutbildning av läkare m. m. ett reservationsanslag av
35 141 000 kr.

Stockholm den 30 april 1987
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Aina Westin (s),
Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid
Andersson (s), Ingvar Eriksson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), KarlGösta
Svenson (m) och Maud Björnemalm (s).

Reservationer

1. Specialisttjänster inom mödra- och barnhälsovården
(mom. 1 i hemställan)

Evert Svensson, John Johnsson, Anita Persson, Aina Westin, Yvonne
Sandberg-Fries, Ingrid Andersson och Maud Björnemalm (samtliga s) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 5 som börjar med ”Enligt
utskottet” och slutar med ”till känna.” bort ha följande lydelse:

Utskottet uttalade vidare att det inte finns anledning att befara att mödraoch
barnhälsovårdens kvalitet kommer att försämras genom en integrering i
primärvården.

Dessa synpunkter gör sig alltjämt gällande. Utskottet avstyrker med
hänvisning härtill motion 1986/87:So414 (m).

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande specialisttjänster inom mödra- och barnhälsovården
att riksdagen avslår motion 1986/87:So414,

2. Vården av misshandlade kvinnor och barn m. m. (morn. 4 i
hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk) och
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) anser

SoU 1986/87:27

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 9 med ”Utskottet
konstaterar” och slutar på s. 10 med ”därför avstyrks.” bort ha följande
lydelse:

Misshandlade kvinnor och barn berättar sällan sponant om sin situation.
Vårdpersonalens insikter och förmåga är därför av stor betydelse när det
gäller att upptäcka misshandel av kvinnor och barn. Personalen måste också
vara väl insatt i de resurser som finns och kunna informera om möjlighet till
inläggning, kontakter med kvinnojour och socialjour och olika former av
samtalsbehandling. Det är också angeläget att personalen dokumenterar
skadorna, eftersom rättsintygen ofta spelar en avgörande roll vid en
rättegång och som underlag i eventuellt senare rättsintyg vid upprepad
misshandel.

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder nu vidtas för att
förbättra vården av dem som misshandlas och även av dem som misshandlar.
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för vården .Utbildningen/fortbildningen
av personalen behöver också förbättras. Regeringen bör
överväga vilka åtgärder som lämpligen kan behöva vidtas.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 1986/87:So236
(vpk) och 1986/87:So240 (fp) bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att riksdagen under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande vården av misshandlade kvinnor och barn m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So236 och motion
1986/87:So240 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

3. Invandarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog (morn. 5 i
hemställan)

Göte Jonsson, Ingvar Eriksson och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 11 som börjar med ”De
anförda” och slutar med ”1986/87:So413 (m).” bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottets mening angeläget att sjukvårdshuvudmännen
bereder de invandrarkvinnor som så önskar möjlighet att bli undersökta av
en kvinnlig gynekolog.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1986/87:So413 (m) bör
riksdagen ge regeringen till känna,

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande invandrarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So413 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:27

4. Behandlingscentrum för tortyroffer (mom. 6 i hemställan)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med
”Utskottet hyser” och slutar med ”sålunda avstyrks.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Flertalet sjukvårdshuvudmän saknar i dag kunskaper och resurser när det
gäller behandlingen av tortyroffer. Enligt utskottets uppfattning behövs i
vårt land ett nationellt centrum för behandling av svåra tortyroffer. Ett
sådant centrum bör också kunna utveckla vårdmetoder och utbilda personal
åt landstingen. Utbyggnaden av ett nationellt centrum bör kunna ske i
samarbete med Röda korset och som en vidareutveckling av den verksamhet
som idag bedrivs vid Röda korsets sjukhus i Stockholm.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1986/87:So438 (c) bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande behandlingscentrum för tortyroffer
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So438 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Screeningverksamhet för prostatacancer (mom. 8 i
hemställan)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 15 med ”1986/87:So429 (c).” bort ha följande
lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män i Sverige i dag
och den vanligaste orsaken till cancerdöd bland män. Prostatacancer, som på
ett tidigt stadium ger ringa symtom, upptäcks ofta vid rutinkontroller.
Numera har man i den moderna kirurgin funnit metoder när det gäller
prostataoperationer som inte är så komplikationsbenägna som de varit
tidigare. Det finns därför starka skäl att intressera sig för ett program för att
tidigt spåra prostatacancer. I en allmän hälsoundersökning för äldre bör
därför undersökningar av förekomsten av prostatacancer ingå som en given
kontroll. Det finns även skäl för en allmän uppsökande verksamhet för att
spåra prostatacancer i vissa riskgrupper.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:So429 (c)
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande screeningverksamhet för prostatacancer
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So429 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:27

6. Tandhälsan hos äldre (mom. 9 i hemställan)

SoU 1986/87:27

Göte Jonsson, Ingvar Eriksson och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som börjar med
”Undersökningar efter” och slutar med” (yrkande 4).” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att en grundlig kartläggning och
granskning av tandstatusen hos patienterna inom långvården kommer till
stånd och att regeringen lägger fram förslag till åtgärder som måste vidtas.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:So259 (m) i
här aktuell del (yrkande 4) bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande tandhälsan hos äldre

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So259 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Vård av läkemedelsberoende (morn. 10 i hemställan)

Evert Svensson, John Johnsson, Anita Persson, Aina Westin, Yvonne
Sandberg-Fries, Ingrid Andersson och Maud Björnemalm (samtliga s) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 18 börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”till känna.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att komma till rätta med
missbruket av psykofarmaka. Som framgått av den tidigare redovisningen
utgår också statliga bidrag till olika utvecklingsprojekt när det gäller vård av
läkemedelsberoende. Vården och behandlingen av läkemedelsmissbrukare
och läkemedelsberoende ankommer dock i första hand på sjukvårdshuvudmännen
och på de för socialtjänsten ansvariga primärkommunerna. Utskottet
vill också erinra om det särskilda ansvar som åvilar socialstyrelsen i dess
egenskap av tillsynsmyndighet på detta område.

1983 års läkemedelsutredning kommer inom kort att avlämna sitt slutbetänkande.
Enligt vad utskottet erfarit kommer utredningen att särskilt ta upp
frågor som rör användningen av psykofarmaka. Utskottet förutsätter att
regeringen vid sin beredning av utredningens förslag också kommer att
beakta frågan om åtgärder för att förbättra vården av de läkemedelsberoende.

Mot denna bakgrund anser utskottet inte att det behövs något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motionerna So412 (vpk) yrkande 3, 465
(fp) yrkande 3 och 483 (m) yrkande 3. Motionsyrkandena avstyrks sålunda.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa

10. beträffande värd av läkemedelsberoende

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:So412 yrkande 3, motion
1986/87:So465 yrkande 3 och motion 1986/87:So483 yrkande 3,

8. Medelsanvisning för bidrag till allmän sjukvård (mom. lii
hemställan)

Göte Jonsson, Ingvar Eriksson och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 20 börjar med
”Utskottet finner” och slutar med ”läkare m. m.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i princip att huvudmannen för verksamheten också skall ha
det ekonomiska ansvaret. Med hänvisning till det anförda tillstyrker
utskottet att anslaget minskas med 1 125 milj. kr. nästa år i enlighet med
motionens förslag. Det får ankomma på regeringen att aktualisera de
ändringar i avtalen med sjukvårdshuvudmännen som detta kan föranleda.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa

11. beträffande medelsanvisning för bidrag till allmän sjukvård
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall till
motion 1986/87:So484 yrkande 1 till Bidrag till allmän sjukvård m. m.
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 3 439 182 000 kr.

SoU 1986/87:27 ■

Innehållsförteckning SoU 1986/87:27

Sammanfattning 1

Proposition 1986/87:100 bil. 7 2

Motioner 2

Utskottet 4

Specialisttjänster inom mödra- och barnhälsovården 4

Förlossningsvård 5

Vården av misshandlade kvinnor och barn 7

Invandarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog 10

Vården avkrigsskadade och torterade flyktingar 11

Screeningverksamhet för tidig spårning av prostatacancer 14

Tandhälsan hos äldre 15

Vård av läkemedelsberoende 16

Medelanvisningarna 18

Hemställan 20

Reservationer 21

1. Specialisttjänster inom mödra- och barnhälsovården (mom. 1 i

hemställan) avs 21

2. Vården av misshandlade kvinnor och barn m.m. (mom. 4 i

hemställan) av fp, c och vpk 21

3. Invandarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog (mom. 5 i hemställan)
avm 22

4. Behandlingscentrum för tortyroffer (mom. 6 i hemställan) av c . 23

5. Screeningverksamhet för prostatacancer (mom. 8 i hemställan)

av c 23

6. Tandhälsan hos äldre (mom. 9 i hemställan) av m 24

7. Vård av läkemedelsberoende (mom. 10i hemställan) avs 24

8. Medelsanvisning för bidrag till allmän sjukvård (mom. 11 i

hemställan) av m 25