Socialutskottets betänkande

1986/87:2

om barnsäkerhet

SoU

1986/87:2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner (s resp. fp) om barnsäkerhet. I
s-motionen föreslås ett tillägg till socialtjänstlagen så att det av lagen
tydligare framgår att kommunernas socialnämnder skall arbeta olycksfallsförebyggande.
I fp-motionen begärs dels ett system för olycksfallsregistrering,
dels inrättande av skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall.
Motionerna har remissbehandlats.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden med hänvisning till ett
utredningsuppdrag som nyligen lämnats till socialstyrelsen.

Motioner

I motion 1985/86:So228 av Margareta Persson (s) hemställs att riksdagen
beslutar om tillägg i 12 § socialtjänstlagen av ordet säkra.

I motion 1985/86:So426 av Daniel Tarschys m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 2 och 3),

2. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn och redovisning
av möjligheter att få rapportering och registrering av skador på grund av
olycksfall,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall.

Yrkande 1 i motionen har behandlats i utskottets betänkande SoU
1985/86:12.

Motionsmotiveringar
Tillägg till 12 § socialtjänstlagen

I motion 1985/86:So228 (s) anförs inledningsvis att olycksfallsstatistiken visar
att det går att förebygga barnolycksfall. Kommunernas socialnämnder måste
dock enligt motionären skaffa sig en bild av hur barnens miljö ser ut i den
egna kommunen och vidta åtgärder för att undanröja onödiga risker.

Enligt 7 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620), SoL, skall socialnämnden
bl. a. ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en
god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom. Vidare skall

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 2

socialnämnden enligt 12 § samma lag verka för att barn och ungdom växer
upp under trygga och goda förhållanden. I motionen uppges att det, trots
innehållet i de lagrum som här citerats, hör till undantagen om någon
socialnämnd aktivt arbetar olycksfallsförebyggande. Enligt motionären
måste en god samhällsmiljö för barn och ungdom innebära att förhållandena
är säkra, dvs. att olycksfallsrisker så långt möjligt förebyggts och undanröjts.
Av lagtexten bör detta framgå, anser motionären, och därför bör ordet
”säkra” infogas efter ordet ”trygga” i 12 § socialtjänstlagen, för att ange
vilka uppväxtförhållanden för barn och ungdom som socialnämnden skall
verka för.

Olycksfallsregistrering

I motion 1985/86:So426 (fp) begärs en skyndsam översyn och redovisning av
möjligheterna att få rapportering och registrering av skador på grund av
olycksfall (yrkande 2). Enligt motionärerna skadas 200 000 barn i Sverige
varje år så svårt att sjukhusbesök eller motsvarande är nödvändigt. Av dem
måste 10 000 barn läggas in för vård. Olycksfall svarar enligt motionärerna
för nära hälften av den totala dödligheten bland barn i landet och utgör för
barn över ett år den största enskilda dödsorsaken. Den främsta olycksorsaken
är utformningen av den fysiska miljön. I motionen uppges att undersökningar
visat att majoriteten av olycksfall hade kunnat förebyggas på
planeringsstadiet. En grundförutsättning för att olyckor skall kunna förebyggas
är dock att det finns ett väl utbyggt och enhetligt system för registrering
och rapportering av olyckor och tillbud. Motionärerna hänvisar till det s. k.
Falköpingsprojektet, där man inom en tvåårsperiod genom systematisk
registrering, rapportering och uppföljning av skador samt informationsverksamhet
fick en minskning av skador genom olycksfall med nästan en
tredjedel.

Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall

I motion So426 (fp) begärs att regeringen ges till känna vad som i motionen
anförts angående skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (yrkande
3).

Enligt motionärerna finns det inom barnhälsovården och skolan en
öppenhet och beredskap för åtgärder mot olycksfall som gör att man med
relativt enkla medel bör kunna bygga upp en skyddsorganisation med samma
effektivitet som arbetarskyddet. Organisationen för elevskyddsombud bör
byggas ut (se även motionen yrkande 1, behandlat i SoU 1985/86:12). För
mindre barn bör föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud.

Allmän bakgrund
Tillägg till 12 § socialtjänstlagen

SoU 1986/87:2

I 12 § socialtjänstlagen har getts allmänna, målinriktade bestämmelser för
kommunernas omsorger om barn och ungdom i vid mening. Syftet med

omsorgerna om barn och ungdom har angetts vara att verka för att barn och
ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Detta överensstämmer
nära med den beskrivning av syftet med samhällets vård av barn och
ungdom som fanns i 1 § barnavårdslagen (1960:97): ”Samhällets vård av barn
och ungdom (barnavård) har till syfte att främja en gynnsam utveckling av de
unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem”.

Till socialnämndens uppgifter hör enligt 5 § socialtjänstlagen att göra sig
väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen och att bl. a. medverka
i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer,
föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen. Det är
dock kommunstyrelsen och inte socialnämnden som enligt 3 kap. 1 §
kommunallagen (1977:179) har det yttersta ansvaret för att samhällsplaneringen
tillförs social aspekter (jfr prop. 1979/80:1 del A s. 161). Socialnämnden
skall tillföra planeringsunderlag och delta i planeringsprocessen. I
propositionen om socialtjänsten betonades emellertid att socialtjänsten inte
har ett övergripande ansvar för att planeringen bedrivs med hänsyn till
människors behov och förutsättningar. Däremot måste socialnämnden anses
ha en skyldighet att påverka planeringen till ett sådant hänsynstagande
(prop. s. 162). Av specialmotiveringen (prop. s. 527) framgår vidare att
socialnämndens uppgifter omfattar initiativ i fråga om en god samhällsmiljö
över huvud, dvs. alla faktorer som har betydelse för en god samhällsmiljö.

I propositionen om socialtjänsten underströks vidare vikten av att
socialnämnden med stöd av den kommande plan- och bygglagstiftningen
bereddes tillfälle att tillföra den fysiska planeringen sina kunskaper och
åsikter (prop. 1979/80:1 del A s. 163).

I förslaget till plan- och bygglag (PBL) 2 kap. 4 § punkt 1 anges att
bebyggelsemiljön skall utformas så att risk för olyckor av olika slag förebyggs
(prop. 1985/86:1). Liknande bestämmelser finns bl. a. i 9 och 12 §§ byggnadsstadgan
(1947:385). Ett skyddskrav för de enskilda byggnaderna föreslås
i 3 kap. 6 § första stycket PBL.

I propositionen om ny plan- och bygglagstiftning hänvisas bl. a. till att
socialnämnden har att medverka i samhällsplaneringen och betonas vikten av
att bestående samverkansformer utvecklas i enlighet med intentionerna
bakom socialtjänstlagen (prop. 1985/86:1 s. 112-113).

Socialutskottet har i sitt yttrande till bostadsutskottet över PBL-förslaget
framhållit önskvärdheten av att man i varje kommun utarbetar lämpliga
rutiner för samråd mellan byggnadsnämnd och socialnämnd med sikte på ett
kontinuerligt utbyte av information och synpunkter i planeringsfrågor (SoU
1985/86: ly s. 12).

Riksdagen väntas ta ställning till förslaget under hösten 1986.

Registrering av barnolycksfall m. m.

Den s. k. barnolycksfallsutredningen avgav år 1979 betänkandet Barnolycksfall
(SOU 1979:28), vari föreslogs en rad åtgärder i syfte att förebygga
barnolycksfall. Bl. a. föreslogs ett system för registrering av barnolycksfall,
grundat på vissa försök som utredningen gjort. Förslaget ansågs som en
provisorisk lösning i avvaktan på ett system byggt på en viss komplettering av

SoU 1986/87:2

sjukvårdsjournaler. Den provisoriska registreringen förslogs träda i kraft så
snart som möjligt. Den kom dock aldrig till stånd. Utredningen föreslog
också att en barnsäkerhetskommitté skulle inrättas som centralt ansvarigt
organ för barnsäkerhetsfrågor, och att med stöd av statsbidrag anställningar
som barnsäkerhetskonsulenter skulle inrättas i kommunerna samt att
föräldrar och andra skulle stimuleras till att engagera sig som barnmiljöombud.

I propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop.
1984/85:181) diskuterades både olycksfallsregistrering och skadeförebyggande
arbete inom kommunerna.

För att förbättra underlaget för de skadeförebyggande insatserna i
samhället förordade statsrådet Sigurdsen att en länsvis registrering skulle
genomföras av samtliga olycksfall (skadefall) som kommer i kontakt med
hälso- och sjukvården. Ansvaret för denna registrering avsågs ligga på hälsooch
sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen avsågs få ansvaret för den
centrala statistik som skulle baseras på denna registrering. Statsrådet
uttalade som sin mening att en förbättrad skadestatistik var ett viktigt led i
utvecklingen av det skadeförebyggande arbetet och att det inte minst kunde
verksamt bidra till att stärka underlaget för insatser mot olycksfall och andra
skador bland barnen (prop. s. 36).

I propositionen redovisades vidare (s. 37 f.) att HS 90-utredningen ansett
att det finns ett behov av ett klarare lokalt tillsyns- och åtgärdsansvar när det
gäller åtgärder mot skaderisker i bostäder, i bostadens närmiljö och under
fritidsverksamhet. HS 90 föreslog att kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd,
som sedan länge svarar för bl. a. den bostadshygieniska tillsynen,
borde åläggas att utöva tillsyn beträffande skaderisker i sådana sammanhang.
Mot bakgrund av viss tveksamhet hos remissinstanserna ansåg
statsrådet Sigurdsen att denna fråga borde utredas ytterligare. Hon upplyste
sålunda att hon avsåg att föreslå regeringen att närmare låta utreda
möjligheterna att ge miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna
vidgade uppgifter och befogenheter när det gällde att minska skaderiskerna i
miljön, t. ex. i bostädernas närmiljöer. Därvid borde även belysas möjligheter
att utveckla en aktiv medborgarmedverkan för ett samordnat skadeförebyggande
arbete.

I ett senare avsnitt i samma proposition rörande barnens hälso- och
sjukvård (s. 89) redovisas Barnmiljörådets verksamhet på barnsäkerhetsområdet
m. m. Statsrådet hänvisar vidare till vad hon tidigare anfört beträffande
en förbättrad skadestatistik samt det kommande utredningsuppdraget beträffande
miljö- och hälsoskyddsnämndernas uppgifter för att minska
skaderiskerna i miljön.

Några formella förslag till riksdagen framlades emellertid inte i denna del
av propositionen, och frågan berördes heller inte under riksdagsbehandlingen
(SoU 1984/85:28 rskr. 400).

I en av HS 90-utredningens underlagsstudier som legat till grund för
propositionen, (SOU 1984:12) Att förebygga skador, redogörs närmare för
det s. k. Falköpingsprojektet, till vilket hänvisas i propositionen och i den nu
aktuella fp-motionen.

SoU 1986/87:2

[Falköpingsprojektet] har initierats och letts av landstingets hälsovårdsenhet.
Ett registreringssystem har begränsat värde om det inte kopplas till en
verksamhet för att hindra olycksfall. Därför har man i Falköpings kommun
skapat ett åtgärdsprogram med inriktning på information, utbildning och
ökad tillsyn samt på förändringar i arbets-, hem- och trafikmiljöerna.
Programmet har utarbetats av en referensgrupp med representanter för
kommunförvaltningen, hyresgästerna, politiker, idrottsrörelsen och för
pensionärerna. Programmet har bl. a. resulterat i en checklista för kommunens
400 hemsamariter för att öka de äldres säkerhet i hemmen.

Åtgärderna har lett till klart positiva resultat. Jämfört med första halvåret
1980 hade arbetsolyckorna minskat med 35 % samt barn- och hemolyckor
med 28 % ett år senare. Däremot ökade trafikolyckorna under perioden,
bl. a. beroende på att beslutade åtgärder inte hann genomföras. Hemolyckorna,
även sådana som resulterar i dödsfall eller långvarig invaliditet,
uppmärksammas vanligen inte alls på samma sätt som trafik- och arbetsolyckor.
Därför har man i Falköpingsprojektet ägnat detta område särskild
uppmärksamhet (betänkandet s. 68-69).

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om förebyggande av barnolycksfall har behandlats av socialutskottet
flera gånger tidigare.

I betänkandena SoU 1975:5 och 1975/76:30 pekade utskottet på osäkerheten
om vilket organ, såväl på riksplanet som lokalt, som hade huvudansvaret
för barnsäkerhetsfrågorna. Utskottet pekade också på behovet av att
registrera barnolycksfall samt förutsatte att dessa frågor skulle beaktas i ett
fortsatt arbete med barnsäkerheten. Riksdagen följde utskottet. Med
anledning av riksdagens ställningstagande tillsatte regeringen den ovan
nämnda barnolycksfallsutredningen (S 1977:07), vilken avlämnade betänkandet
(SoU 1979:28). I betänkandet föreslogs, som ovan nämnts, bl. a.
inrättandet av en barnsäkerhetskommitté.

Den 1 juli 1980 inrättades barnmiljörådet. Barnmiljörådet fick i uppgift att
svara för de frågor som det tidigare lekmiljörådet dittills handlagt samt att
därutöver, i enlighet med barnolycksfallsutredningens förslag, vara ett
centralt organ för säkerhetsfrågor bland barn och ungdom.

Våren 1982 biföll riksdagen ett motionsyrkande i vilket begärdes utveckling
av ett informationssystem rörande barns och ungdomars levnadsförhållanden
(SoU 1981/82:28, rskr. 142). Motionärerna hade i ett senare yrkande i
samma motion även framhållit nödvändigheten av att införa en registrering
av barnolycksfall. Denna borde enligt motionärerna kopplas till det begärda
informationssystemet om barns levnadsförhållanden.

Socialutskottet delade motionärernas uppfattning att det skulle vara
värdefullt om ett system med registrering av barnolycksfall kunde införas
(betänkandet s. 20). Utskottet hänvisade emellertid till att det vid remissbehandlingen
av barnolycksfallsutredningens betänkande framkommit att en
sådan registrering var förknippad med vissa problem. Utskottet förutsatte
dock att regeringen i samband med prövningen av den av utskottet i det
föregående behandlade frågan om ett informationssystem om levnadsförhållandena
för barn och ungdom skulle eftersträva att lösa frågan om registrering
av barnolycksfall. Det då aktuella motionsyrkandet avslogs därmed.

SoU 1986/87:2

I december 1982 tillsattes barn- och ungdomsdelegationen (Dir. 1982:104).
Delegationen skulle enligt sina direktiv bl. a. ange de översiktliga riktlinjerna
för ett informationssystem om barns och ungdomars levnadsförhållanden.
Delegationen samarbetade i detta hänseende med delegationen för social
forskning (DSF). Via DSF fick SCB i uppdrag att ta fram ett förslag till
statistiksystem om barns och ungdomars levnadsförhållanden. SCB har i
mars 1985 i promemoria redovisat viss försöksverksamhet med registrering
av barnolycksfall som bedrivits av bl. a. konsumentverket och vid olika
landsting. Regeringen har nyligen (våren 1986) anslagit 200 000 kr. till SCB
för fortsatt arbete med statistiksystemen.

Våren 1983 hade utskottet återigen att ta ställning till en motion om ett
rapportsystem för barnolycksfall. Utskottet hänvisade inledningsvis till sitt
ställningstagande föregående år, då utskottet förutsatt att regeringen i
samband med prövningen av frågan om ett informationssystem om levnadsförhållanden
för barn och ungdom skulle eftersträva att lösa frågan om
registrering av barnolycksfall. Utskottet fortsatte (SoU 1982/83:25 s. 22):

Utskottet förutsätter att regeringen överväger om det behövs klarläggande
direktiv till barn- och ungdomsdelegationen eller andra åtgärder för att
påskynda beredningen av frågan om ett rapportsystem för barnolycksfall.

Som ovan angivits har uppgiften att utreda frågan om ett informationssystem
om barns och ungdomars levnadsförhållanden anförtrotts åt den nya
barn- och ungdomsdelegationen. Även frågan om en registrering av barnolycksfall
får således anses ligga inom ramen för delegationens uppdrag. Den
har emellertid inte uttryckligen omnämnts i direktiven.

Med anledning av den nu aktuella motionen vill utskottet därför framhålla
att det får anses synnerligen angeläget att frågan om en rapportering av
barnolycksfall skyndsamt bringas till en lösning. Enligt utskottets uppfattning
finns ett starkt behov av en separat registrering av barnolycksfall,
oberoende av annan registrering av olika säkerhetsrisker m. m.

Motionen ansågs tillgodosedd genom vad utskottet anfört.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att ett yrkande om åtgärder för att
begränsa arbetsmiljörisker för skolelever i den nu aktuella fp-motionen
(So426 yrkande 1) behandlades av riksdagen våren 1986 tillsammans med en
motion om elevskyddsombud. Socialutskottet uppgav vid besvarandet av
motionerna att man från utbildningsdepartementets sida skulle komma att ta
itu med frågorna om elevernas arbetsmiljöinflytande så snart remissbehandlingen
av demokratiberedningens betänkande (SOU 1985:30) Skola för
delaktighet avslutats. I betänkandet hade bl. a. föreslagits att eleverna skulle
ges rätt att utse skyddsombud. Vidare kunde, enligt utskottet, väntas att man
från regeringens sida skulle komma att verka för någon form av avtalsuppgörelse
mellan arbetsmarknadens parter i syfte att reglera skyddsarbetet på
elevområdet. Motionerna avstyrktes med hänvisning härtill (SoU 1985/86:12
s. 31).

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över de föreliggande motionerna från
socialstyrelsen, barnmiljörådet (BMR), Chalmers tekniska högskola (CTH)
och skolöverstyrelsen (SÖ).

SoU 1986/87:2

Tillägg till 12 § socialtjänstlagen

SoU 1986/87:2

Socialstyrelsen konstaterar inledningsvis att antalet barnolycksfall glädjande
nog minskat under senare år. Styrelsen påpekar dock att olycksfallsskador
fortfarande är ett stort hälsoproblem.

Styrelsen hänvisar till att risken för att råka ut för olycksfall finns i praktiskt
taget alla samhällsmiljöer. Det skadeförebyggande arbetet är därför i hög
grad ett tvärsektoriellt arbete, där myndigheter och organisationer på olika
nivåer i samhället agerar utifrån sina speciella ansvarsområden. Det innebär
för socialtjänstens del att ansvaret för exempelvis barnomsorgen även
inbegriper ett ansvar för säkerheten inom denna verksamhet. Det innebär
också, anser styrelsen, att socialnämnden i enlighet med socialtjänstlagens
intentioner bör agera för säkrare barnmiljöer generellt.

Socialstyrelsen är inte negativ till det tillägg till 12 § socialtjänstlagen av
ordet ”säkra” som föreslås i motionen men anser att ordet ”trygga” i den
nuvarande lagtexten även innefattar säkerhet.

Socialstyrelsen vill vidare betona behovet av att generellt förstärka det
lokala skadeförebyggande arbetet. En stor del av insatserna måste inriktas på
att eliminera skaderisker i den fysiska miljön. Behovet av åtgärder är störst
inom boendet, skolan och fritidsmiljön. Inom dessa områden, där barn och
äldre är speciellt riskutsatta, är dock ansvarsförhållandena oklara eller
splittrade. På lokal nivå saknas därför, enligt socialstyrelsens bedömning, en
myndighet som har en samlad bild av skaderiskerna inom kommunen och
myndighetsansvaret för samordning och koncentration av skadepreventiva
åtgärder. Mot den bakgrunden anser styrelsen det angeläget att den
utredning av miljö- och hälsoskyddsnämndernas uppgifter i det skadeförebyggande
arbetet samt den rättsliga regleringen som aviserades i propositionen
om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop. 1984/85:181, se
ovan s. 4) skyndsamt kommer till stånd.

CTH, avdelningen för stadsbyggnad, tillstyrker motionens förslag. CTH
tror att det praktiska resultatet av motionen blir att socialnämnden får ta det
direkta ansvaret för barnskyddet. Detta är enligt CTH att föredra framför att
låta kommundelsnämnder och andra lokala organ få ansvaret. Om ansvaret
för barnskyddet läggs på lokala organ kan nämligen principen om likabehandling
av barnskyddet i olika delar av kommunen komma i kläm, befarar
CTH. Vidare försvagas möjligheten att stå emot tillfälliga och opportunistiska
opinioner.

Även barnmiljörådet tillstyrker motionen. Rådet påpekar att ansvaret för
barnsäkerhet i dag är splittrat på många nämnder. Det är svårt att få en
helhetssyn och en samlad bedömning av barnsäkerheten vid utformning av
miljöer där barn vistas. Rådet anser därför att en nämnd måste ha det
grundläggande och samordnande ansvaret för barns säkerhet och kunna
bevaka att frågorna aktualiseras tidigt i olika planeringssammanhang. Rådet
uppger vidare att man har goda erfarenheter från de kommuner där
socialnämnden aktivt arbetar med att förebygga barnolycksfall.

SÖ uppger sig se mycket positivt på förslaget och tillstyrker motionen.

Registrering av barnolycksfall

SoU 1986/87:2

Socialstyrelsen delar motionärernas uppfattning att ett väl utbyggt och
enhetligt system för olycksfallsregistrering är en grundförutsättning för ett
resultatgivande skadeförebyggande arbete. Mot den bakgrunden har socialstyrelsens
arbete med att utveckla det hälsopolitiska handlingsprogram mot
skador som föreslogs av HS 90 initialt koncentrerats på att utveckla ett
registreringssystem som förutom att ge adekvata kunskaper för ett rationellt
skadeförebyggande arbete också syftar till att ge möjligheter för uppföljning
av vidtagna preventiva åtgärder.

Ambitionen är, uppger styrelsen, att inom ett par landsting åt gången
initiera ett registreringssystem som omfattar samtliga olycksfallsskador som
behandlas såväl inom öppen som sluten vård, skolhälsovård och företagshälsovård
, privatläkarvård samt tandvård. Arbetet har inriktats på att ta fram en
grundläggande variabeluppsättning som kan användas av samtliga landsting
och vårdinrättningar. Därutöver skall det vara möjligt att komplettera efter
lokala behov och förutsättningar.

Socialstyrelsen uppger vidare att det förslag till registreringsmodell som
tagits fram bygger på de principer för registrering och klassifikation av
olycksfallsskador som framlagts av Nordisk Medicinal - Statistik kommitté
(Nomesko 1984). Registreringssystemet ger bl. a. upplysningar om olycksplats,
den skadades aktivitet vid olyckstillfället och om vilka produkter som
varit inblandade. Styrelsen anser att förslaget bör få sin slutliga utformning i
samråd med berörda landsting och övriga intressenter på olika nivåer i
samhället.

Socialstyrelsen uppger vidare att den under hand erfarit att det finns ett
stort intresse och även förutsättningar i många landsting för att registrera
olycksfall som ett led i ett förebyggande arbete. Det bör därför, enligt
styrelsens bedömning, vara möjligt att mycket snart få till stånd en
registrering av olycksfall i enlighet med de intentioner som uttrycks i den
hälso- och sjukvårdspolitiska propositionen.

Styrelsen vill särskilt fästa uppmärksamheten på de möjligheter till snabbt
avläsbara resultat som förebyggande åtgärder inom skadeområdet kan leda
till såväl genom besparande av mänskligt lidande som minskade kostnader
för samhället.

CTH anser det vara en brist att större delen av inträffade olycksfallsskador
inte rapporteras. CTH avfärdar rapportering om olyckor via sjukhusens
akutmottagningar, vilket beskrivits i barnolycksfallsutredningens betänkande
SOU 1979:28. Den vägen insamlat material ger i förhållande till det
nedlagda arbetet mycket sparsam information om olycksorsaker och om
förebyggande åtgärder, anser CTH och ansluter sig i stället till motionens
förslag.

Barnmiljörådet stöder motionärernas önskan om att olycksskaderegistrering
genomförs snarast möjligt och uppger att rådet varje år i sin anslagsframställan
pekat på att sådan registrering snarast måste komma till stånd. Rådet
understryker vikten av att medel snarast ställs till förfogande för det
rapporteringssystem för olycksfallsskador som föreslagits i proposition
1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården. Rådet anser att

det är väsentligt att rutiner utarbetas för omedelbar lokal återkoppling och
rapportering till kommunala organ.

Även SÖ tillstyrker motionen såvitt nu är i fråga. SÖ uppger att sedan år
1982 en särskild arbetsgrupp arbetar med elevernas skyddsfrågor. Gruppen
består av representanter för arbetarskyddsstyrelsen, barnmiljörådet, elevorganisationen
i Sverige, konsumentverket, SÖ och socialstyrelsen. Arbetsgruppen
har bl. a. utarbetat en blankett för registrering av svårare olycksfall i
skolan, vilken sänts till samtliga rektorsområden i landet. SÖ uppger vidare
att styrelsen för närvarande planerar ett system för att följa hälsoläget hos
landets elever genom insamling av uppgifter från skolhälsovården. Olycksfallen
under skoltid och skolväg planeras ingå i denna kartläggning, som
beräknas kunna komma till stånd budgetåret 1988/89. SÖ förutsätter att det
planerade statistiksystemet beaktas vid behandlingen av motionen.

Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall

CTH och SÖ tillstyrker motionen i denna del.

Socialstyrelsen instämmer i motionens bedömning om en ökad uppmärksamhet
på skolbarnens olycksfall och åtgärder för att förebygga dessa. Inom
styrelsen pågår bl. a. ett arbete för att se över barnhälsovårdens ”basprogram”
och primärvårdens uppgifter på det förebyggande området, där
åtgärder riktade mot skolans arbetsmiljö är viktiga. Styrelsen anser att ett
skadeförebyggande arbete i skolan bör innefatta ett reellt elevinflytande och
att detta inflytande bör grundläggas i förskolan.

Barnmiljörådet redogör i sitt remissvar för bl. a. verksamhet på kommunal
nivå med dels föräldrar som frivilliga barnmiljöombud i bostadsområden,
dels det folkrörelsedrivna projektet Barnbra, där främst barn och ungdomar
engageras i arbetet för en bättre barnmiljö. BMR anser att erfarenhet från
många kommuner visar att det är nödvändigt att de frivilliga barnmiljöombuden
får stöd av en speciell kommunal tjänsteman som har att bevaka
barnmiljöfrågor. BMR anser det vara mycket viktigt att lokalt frivilligt
barnmiljöarbete stöds genom möjlighet till utbildning och genom nära
samarbete med resp. kommun.

Senare utredningar

Den olycksfallsregistrering och den utredning om miljö- och hälsoskyddsnämndernas
skadeförebyggande arbete som aviserades i proposition 1984/
85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m. m. (se ovan s. 4)
har numera formellt beslutats.

Regeringen har nämligen den 10 juli 1986, således efter remissyttrandenas
avgivande, uppdragit åt socialstyrelsen att, efter samråd med berörda
myndigheter och organisationer, ta initiativ till en central registrering av
sådana skadefall i befolkningen som behandlas inom den offentliga hälsooch
sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på grundval
härav årligen sammanställa uppgifter som belyser skademönstret och
skadornas orsaker.

SoU 1986/87:2

Enligt uppdraget bör socialstyrelsen också utreda och till regeringen
redovisa hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skall kunna bidra till att
förebygga denna typ av skador. Uppdraget bör i denna del redovisas till
regeringen senast den 1 juli 1987.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att barnmiljörådet nyligen hos
Allmänna arvsfonden ansökt om medel till ett forskningsprojekt, Förebyggande
av barnolycksfall i förskoleåldern. Syftet med projektet har angivits
vara att undersöka på vilka sätt arbetet med förebyggande av barnolycksfall
bedrivs på olika barnavårdscentraler och i olika landsting. Forskarna avser
att undersöka hur information lämnats till föräldrarna och hur dessa har
uppfattat informationen, hur mycket föräldrarna har förändrat sin miljö för
att undvika olyckor samt hur detta eventuellt avspeglas i befintlig olycksfallsstatistik.
I ett senare skede kommer de erfarenheter som utvunnits ur
projektet att förmedlas till berörd barnavårds- och barnhälsovårdspersonal,
bl. a. genom sammanställning av en arbetsmetodbok, där de arbets- och
informationsmetoder som gett god effekt redovisas.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motionsyrkanden som rör föreyggandet av
barnolycksfall. Motionerna har remissbehandlats.

Barnen utgör en femtedel av befolkningen och drabbas av närmare 5 % av
samtliga dödliga olycksfall. Trots att barn till stor del vistas under uppsikt i
hemmiljö eller annan miljö skadas de i samma utsträckning som vuxna. Varje
år har således vart tionde barn läkarkontakt på grund av en skada. Merparten
gäller givetvis lätta och snabbt övergående skador. Omkring 194 000 barn
uppsöker varje år sjukhus på grund av skada. Ca 10 000 blir inlagda för
sjukhusvård och ett 150-tal dör av skadehändelsen. Antalet dödliga skador
har dock mer än halverats under de senaste 30 åren, varvid minskningar skett
i alla huvudtyper av olycksfall.

Trots denna nedgång svarar olycksfallen för nära hälften av den totala
barndödligheten i landet och utgör den största enskilda dödsorsaken för barn
över ett år. I förskoleåldern är det främst hem- och fritidsolyckor (bl. a.
drunkning) som dominerar bland dödsfallen. Bland förskolebarn dominerar
inomhusskador, bland skolbarn utomhusskador. Över hälften av de äldre
barn som förolyckas omkommer i trafiken. En tredjedel av barnskadorna
inträffar i hemmet, en tredjedel i lekmiljön utomhus i hemmets närhet och en
tredjedel utanför hemmet i daghem, skolor, på skolvägen etc. (Källa: HS 90
Underlagsstudie SOU 1984:42 s. 31).

Såsom framgått av den inledande redovisningen (ovan s. 4) visar praktiska
erfarenheter från t. ex. Falköping att ett lokalt skadeförebyggande arbete
kan minska olycksfallsskadorna med uppemot en tredjedel. Erfarenheter
från systematiska skaderiskinspektioner i andra kommuner visar att man
genom att spåra upp sådant som kan vara allvarliga olycksfallsrisker -oskyddade grustäkter, riskfyllda lekplatser, trafikfällor etc. - skulle kunna
förhindra åtskilliga olycksfall bland barn.

I motion 1985l86:So228 (s) föreslås ett tillägg till 12 § socialtjänstlagen av
ordet ”säkra” efter ordet ”trygga”, så att det av lagen tydligare framgår att

SoU 1986/87:2

kommunernas socialnämnder skall arbeta olycksfallsförebyggande.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande över motionen ansett att ordet
”trygga” i den nuvarande lagtexen även innefattar säkerhet men är inte
negativ till det föreslagna tillägget. Socialstyrelsen anser emellertid att det på
lokal nivå saknas en myndighet som har ett samlat ansvar för de skadeförebyggande
åtgärderna. Styrelsen anser det därför angeläget att den tidigare
aviserade utredningen om hälso- och miljöskyddsnämndernas uppgifter på
området kommer till stånd. Övriga remissinstanser har tillstyrkt motionen.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det på den lokala nivån är en rad
kommunala organ som vart och ett inom sitt område svarar för de konkreta
skadeförebyggande åtgärderna. Här kan t. ex. nämnas byggnadsnämnd,
trafiknämnd, skolstyrelse, fritidsnämnd och miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Socialstyrelsen har som huvudman för daghem och andra sociala institutioner
ett direkt ansvar för att skaderiskerna i dessa miljöer hålls under kontroll.
Inledningsvis har också redogjorts för socialnämndens roll när det gäller
samhällsplaneringen.

Härutöver bör nämnas att primärvården genom sin hälsovård för barn har
en etablerad tradition av skadeförebyggande verksamhet i samband med
hembesök och andra kontakter med barn och föräldrar.

HS 90-utredningen ansåg det vara ett problem att det när det gällde
skadeförebyggande åtgärder inom hem-, skol- och fritidsmiljön inte fanns
någon lokal myndighet som hade en samlad bild av förekomsten av
skaderisker. Mot den bakgrunden föreslogs att miljö- och hälsoskyddsnämnden
borde tilldelas ansvaret för att bevaka skaderiskerna och med stöd av
hälsoskyddslagen ges befogenhet att genomdriva behövliga skadeförebyggande
åtgärder.

Med utgångspunkt i HS 90:s förslag aviserade socialministern i proposition
1984/85:181 om riktlinjer för hälso- och sjukvården att hon avsåg att låta
närmare utreda vilka uppgifter som kan och bör ankomma på miljö- och
hälsoskyddsnämnderna i syfte att förstärka de skadeförebyggande insatserna
på den lokala nivån och hur den rättsliga regleringen härav bör ske.
Regeringen har numera givit utredningsuppdraget åt socialstyrelsen. Uppdraget
skall redovisas senast 1 juli 1987.

Utskottet konstaterar att det är ett flertal olika kommunala organ som vart
och ett inom sitt område har att uppmärksamma och förebygga skaderisken
för både barn och vuxna. Socialnämnden kan inte anses ha något övergripande
ansvar för förverkligandet av alla sådana åtgärder. Däremot torde en
skyldighet för socialnämnden att hos andra kommunala organ påtala
observerade brister kunna utläsas av lagens förarbeten (se s. 3). Det yttersta
ansvaret för den kommunala planeringen och samordningen åvilar kommunstyrelsen.

Som HS 90-utredningen funnit och som redovisats i propositionen om
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården är det för närvarande inte något
kommunalt organ som har sådana uppgifter att det får en samlad bild av
skaderiskerna i kommunerna och behovet av förebyggande åtgärder.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen beslutat uppdra åt
socialstyrelsen att närmare utreda dessa frågor, varvid bl. a. skall undersökas
om miljö- och hälsoskyddsnämnderna kan få en sådan samlad och aktiv roll

SoU 1986/87:2

på det skadeförebyggande området. Utskottet förutsätter att förebyggandet
av barnolycksfall kommer att ägnas särskild uppmärksamhet i utredningsarbetet.

I avvaktan på resultatet av denna utredning kan utskottet inte tillstyrka
något tillägg till 12 § socialtjänstlagen, vilket skulle kunna försvåra en samlad
lösning för den skadeförebyggande verksamheten. Utskottet vill samtidigt
understryka socialnämndens självklara uppgift att i olika sammanhang
arbeta för att barn och ungdom får växa upp under trygga och goda
förhållanden. Motion 1985/86:So228 (s) avstyrks med det anförda.

I motion 1985186:So426 (fp) begärs en skyndsam översyn och redovisning
av möjligheterna att få rapportering och registrering av skador på grund av
olycksfall (yrkande 2). Motionen har tillstyrkts av remissinstanserna.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att ett väl
utbyggt och enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast
kommer till stånd, eftersom detta är ett väsentligt led i utvecklingen av det
skadeförebyggande arbetet. Riksdagen har också upprepade gånger efterlyst
en sådan registrering. Såsom framgått av den inledande redovisningen har
emellertid regeringen nyligen givit socialstyrelsen i uppdrag att ta initiativ till
en central registrering av olycksfall i enlighet med de intentioner som
uttrycktes i den hälso- och sjukvårdspolitiska propositionen. Motionen får
därmed anses tillgodosedd i här aktuell del och påkallar således ingen åtgärd
av riksdagen (yrkande 2).

I motion 1985/86:So426 (fp) föreslås också att det inrättas skyddsombud
för bekämpande av barnolycksfall (yrkande 3).

Även denna motion har tillstyrkts av remissinstanserna.

Vad beträffar skyddsombud på skolans område avstyrkte riksdagen våren
1986 motioner om elevskyddsombud med hänvisning bl. a. till att man från
utbildningsdepartementets sida avsåg att ta itu med frågorna om elevernas
arbetsmiljöinflytande så snart remissbehandlingen av demokratiberedningens
betänkande (SOU 1985:30) Skola för delaktighet avslutats. I betänkandet
hade bl. a. föreslagits att eleverna skulle ges rätt att utse skyddsombud (se
vidare ovan s. 6).

När det gäller mindre barn än skolelever bör enligt motionärerna föräldrar
kunna utbildas till barnskyddsombud.

I propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop.
1984/85:181) underströks att det skadeförebyggande arbetet kräver ett direkt
engagemang av medborgarna, folkrörelser och ansvariga samhällsorgan för
att bli framgångsrikt (se ovan s. 4). I propositionen erinrades vidare om det
viktiga skadeförebyggande arbete som genom primärvården, särskilt genom
barnhälsovårdens och distriktssköterskornas försorg, utförs i samband med
föräldrautbildningen och i samband med hembesök inom barnhälsovården.
Socialministern ansåg det angeläget att det skadeförebyggande arbetet i
denna form vidareutvecklades (prop. s. 39).

I uppdraget till socialstyrelsen att utreda miljö- och hälsoskyddsnämndens
skadeförebyggande verksamhet ligger också att belysa möjligheterna att
utveckla en aktiv medborgarmedverkan. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen
därvid kommer att ta till vara bl. a. de erfarenheter som vunnits i de
olika projekt där föräldrar och andra frivilliga engagerats som barnmil -

SoU 1986/87:2

jöombud (se barnmiljörådets remissvar ovan s. 8).

Mot bakgrund av den sålunda inledda utredningen är utskottet inte berett
att nu ta ställning till de närmare formerna för bekämpande av barnolycksfall.
Motion 1985/86:So426 (fp) bör med hänsyn härtill inte föranleda någon
åtgärd av riksdagen och avstyrks (yrkande 3).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillägg till 12 § socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:So228,

2. beträffande registrering av barnolycksfall

att riksdagen avslår motion 1985/86:So426 yrkande 2,

3. beträffande skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall,
att riksdagen avslår motion 1985/86:So426 yrkande 3.

Stockholm den 14 oktober 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), John Johnsson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s),
Aina Westin (s), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Osth (c), Inga Lantz
(vpk), Ingrid Andersson (s), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Karl-Gösta
Svenson (m) och Göran Ericsson (m).

Reservation

Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (mom. 3 i
hemställan)

av Daniel Tarschys (fp) och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) som anser:

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”1
propositionen” och på s. 13 slutar med ”(yrkande 3)” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns starka skäl för att
genom skyddsombud söka minska skadorna bland barn. Härför talar bl. a.
resultaten i det s. k. Falköpingsprojektet, där andelen småbarnsföräldrar
med intresse för att förebygga barnolycksfall ökade från 15 % till 65 %
samtidigt som antalet skador bland barn upp till tre års ålder halverades.
Föräldrar bör alltså i enlighet med vad som föreslås i motionen kunna
utbildas till barnskyddsombud. Det bör ankomma på regeringen att närmare
besluta om formerna för en sådan utbildning. Vad utskottet här anfört med
anledning av motion 1985/86:So426 yrkande 3 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

SoU 1986/87:2

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So426 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:2

Innehållsförteckning SoU 1986/87:2

Sammanfattning 1

Motioner 1

Motionsmotiveringar 1

Tillägg till 12 § socialtjänstlagen 1

Olycksfallsregistrering 2

Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall 2

Allmän bakgrund 2

Tillägg till 12 § socialtjänstlagen 2

Registrering av barnolycksfall m.m 3

Tidigare riksdagsbehandling 5

Remissyttranden 6

Tillägg till 12 § socialtjänstlagen 7

Registrering av barnolycksfall 8

Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall 9

Senare utredningar 9

Utskottet 10

Hemställan 13

Reservation 13

Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (mom. 3 i hemställan)
av fp 13