Socialutskottets betänkande
1986/87:19

om åtgärder mot AIDS (prop. 1986/87:100 bil. 7
delvis)

' 1985/86:19

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till medelsanvisning för budgetåret
1987/88 såvitt avser anslag till Särskilda medel för bekämpningen av
AIDS, till Epidemiberedskap och vissa anslag till Statens bakteriologiska
laboratorium (SBL). I anslutning härtill behandlar utskottet ett trettiotal
motionsyrkanden rörande åtgärder för att hindra spridningen av sjukdomen
AIDS.

För att informera sig om den aktuella situationen har utskottet i ärendet
hållit en hearing med företrädare för forskning, SBL och AIDS-delegationen.

Ett flertal motioner tar upp frågor om värden av sjuka och smittade.
Utskottet uttalar att det är angeläget att insatserna för att utveckla nya och
bättre vårdformer fortsätter och även intensifieras. När det gäller vården av
smittade missbrukare och tillgången på platser för tvångsvård uttalar
utskottet att det på detta område råder förhållanden som inte längre kan
accepteras. Utskottet anser det nödvändigt att regeringen tar upp saken med
berörda huvudmän och i samarbete med bl. a. kommuner och landsting tar
fram förslag till hur problemen inom narkomanvården skall lösas. Enligt
utskottet är det angeläget med snabba åtgärder. Vad utskottet anfört föreslås
riksdagen ge regeringen till känna. Utskottets m-ledamöter reserverar sig i
fråga om ett motionsyrkande beträffande indikationerna för vård enligt
LVM och vårdtiderna enligt denna lagstiftning.

Utskottet tillstyrker ett motionsförslag om att man i framtiden även i
författningstext skall använda benämningen HIV för det virus som orsakar
sjukdomen AIDS.

Ett flertal motioner tar upp behovet av information om AIDS. Utskottet
ställer sig bakom många av de synpunkter som framförs i motionerna och
konstaterar att dessa i stor utsträckning genom den nu inledda informationssatsningen
kommer att bli tillgodosedda. Med hänvisning härtill avstyrks
motionerna. Även när det gäller motionsyrkanden som berör HTLV-IIIinfektionen
i arbetslivet hänvisar utskottet till den pågående informationssatsningen
men också till de uppgifter som åvilar den parlamentariskt sammansatta
AIDS-delegationen. Utskottet anser det därför inte erforderligt med
något initiativ från riksdagens sida.

Även i fråga om ledningen av AIDS-arbetet hänvisar utskottet till
AIDS-delegationen. Utskottet är i och för sig inte främmande för att

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 19

delegationen kan behöva ytterligare kansliresurser och erinrar om delegationens
möjligheter att till sig knyta expertis. Utskottet finner det dock inte
erforderligt med något initiativ från riksdagens sida. Utskottets fp-ledamöter
reserverar sig häremot.

I betänkandet behandlas olika forskningsfrågor. Utskottet uttalar sig för
att ett vetenskapligt råd skyndsamt bör komma till stånd. Med hänvisning till
AIDS-delegationens planer på inrättandet av ett sådant råd konstaterar
utskottet att ett motionsyrkande om en expertgrupp för forskningsfrågorna
kommer att bli tillgodosett och avstyrker yrkandet. I fråga om resurser för
AIDS-forskningen understryker utskottet att brist på resurser inte får hindra
forskningen när det gäller sjukdomen AIDS och uttalar att såvitt utskottet
redan nu kan bedöma kommer denna forskning att kräva ytterligare
förstärkta resurser för framtiden. Utskottet utgår ifrån att regeringen
kommer att beakta detta. Utskottet avstyrker mot denna bakgrund två
motionsyrkanden. Utskottets m-, fp- och c-ledamöter yrkar i en reservation
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad utskottet
anfört. I fråga om inrättandet av ett säkerhetslaboratorium finner utskottet
att vissa motionsyrkanden härom redan är tillgodosedda och avstyrker därför
dessa. Några motioner tar upp frågan om bildandet av en riksförening mot
AIDS. Utskottet erinrar om att det redan finns planer på bildandet av en
sådan förening och anser därför att det inte för närvarande föreligger något
behov av åtgärder från riksdagen.

När det gäller AIDS-testning talar enligt utskottet flera skäl för att gravida
kvinnor bör erbjudas möjligheten till provtagning för HTLV-III. Det kan
enligt utskottet finnas skäl att härefter steg för steg utvidga provtagningarna
även till andra grupper i samhället, t. ex. de värnpliktiga. En annan möjlighet
kan vara att erbjuda test i samband med andra blodprov. Regeringen bör
noga följa utvecklingen på detta område och ta de initiativ som erfordras.
Utskottet konstaterar också att testning nu kommer att erbjudas alla gravida
kvinnor. Syftet med ett antal motionsyrkanden anses tillgodosett och
avstyrks därför.

I några motioner tas upp frågor om läkares rätt att förskriva sprutor och
kanyler samt om fri försäljning av sprutor eller kanyler bör komma till stånd.
Utskottet avstyrker motionerna och förutsätter att regeringen liksom även
socialstyrelsen noga kommer att följa utvecklingen. Utskottets fp-ledamöter
reserverar sig beträffande läkares rätt att förskriva sprutor och kanyler.

I frågan om fullständig anonymitet vid HTLV-III-test hänvisar utskottet
bl. a. till sina tidigare bedömningar och avstyrker två motionsyrkanden.
Utskottets fp- och vpk-ledamöter reserverar sig till förmån för motionsyrkandena.

Utskottet avstyrker vissa motionsyrkanden om registrering och om AIDS
som allmänfarlig sjukdom.

Utskottet tillstyrker förslagen till medelsanvisningar.

SoU 1986/87:19

2

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1986/87:100 bil. 7
A. Socialdepartementet m. m.

Regeringen har under punkten A 5 (s. 17-18) föreslagit att riksdagen till
Särskilda medel för bekämpningen av AIDS för budgetåret 1987/88 anvisar
ett reservationsanslag av 80 000 000 kr.

E. Hälso- och sjukvård m. m.

Regeringen har under punkterna E 11 — 12, E 14 och E 16 (s. 82-89 och
91—92) föreslagit

(E 11) att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

(E 12) att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Centrallaboratiorieuppgifter
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av
21 694 000 kr.,

(E 14) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning anvisar ett
reservationsanslag av 2 190 000 kr.,

(E 16) till Epidemiberedskap m. m. för budgetåret 1987/88 anvisar ett
förslagsanslag av 30 233 000 kr.

Motioner

I motion 1986/87:So204 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs att
riksdagen begär att regeringen ger läkare möjlighet att förskriva och dela ut
sprutor och kanyler i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1986/87:So257 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkning av den kurativa delen av mottagningarna för sexuellt
överförda sjukdomar så att denna kompetens kan användas i rådgivningsoch
informationsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att HIV-test
borde kunna göras vid samtliga blodprov, och framför allt erbjudas samtliga
gravida kvinnor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det planerade
säkerhetslaboratoriet vid SBL snarast bör uppföras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett belopp
motsvarande 1,25 kr. per invånare bör anvisas för AIDS-forskning inom
ramen för AIDS-anslaget,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
bör ta initiativ för att underlätta bildandet av en riksförening mot AIDS,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en liten

SoU 1986/87:19

3

oberoende expertgrupp, som skall följa forskningen om och utvecklingen av
AIDS, bör tillsättas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av goda former och metoder för vård och behandling
av HIV-smittade och AIDS-sjuka,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att kommunerna aktivt låter söka upp och motivera
missbrukarna till vård,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upprättande av en behovs- och utbyggnadsplan vad gäller
behandlingshem för missbrukare som omhändertagits för vård enligt LVM,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvidgning av indikationerna för omhändertagande enligt
LVM till att gälla även annan person och behovet av längre vårdtider.

I motion 1986/87:So280 av Ulla Tillander (c) och Gunilla André (c)
hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande 8) att riksdagen beslutar att som sin
mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om vård av
HIV-smittade.

Övriga yrkanden i motionen behandlas av utskottet i andra sammanhang.

I motion 1986/87:So402 av Marianne Karlsson (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att AIDS och
HIV-smitta skall vara en allmänfarlig, smittsam sjukdom,

2. att riksdagen begär att regeringen inrättar ett centralt register över
AIDS-sjuka och HIV-smittade i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1986/87:So409 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande behovet av en effektivare ledning av arbetet
mot AIDS-epidemin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om information om AIDS,

3. att riksdagen vid sitt beslut om anslaget A 5 föreskriver att forskningen
om AIDS bör ges ett i förhållande till budgetpropositionen vidgat utrymme
inom anslagsramen,

4. att riksdagen vid sitt beslut om anslaget A 5 föreskriver att omedelbara
åtgärder bör vidtas för inrättande av ett s. k. högrisklaboratorium,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av ett nationellt samråd om problemen kring
HIV-infektionen i arbetslivet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om införande av möjlighet till fullständig anonymitet vid
testning avseende HIV-infektion,

7. att riksdagen tar initiativ till bildande av en riksförening mot AIDS
genom att vid beviljande av det äskade anslaget A 5 för insatser mot AIDS
föreskriva att 1,5 milj. kr. skall avsättas som grundplåt för en sådan förening,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att beteckningen

SoU 1986/87:19

4

HTLV-III bör ändras till HIV i av regeringen och regeringen underställda
myndigheter utfärdade författningar.

I motion 1986/87:So437 av Rosa Östh m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om omedelbar vårdskyldighet
för sjukvårdshuvudmännen inför vårdsökande narkomaner,

2. att riksdagen som sjin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inrättande av ett AIDS-laboratorium,

3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges i uppdrag att
utveckla informationen om AIDS i enlighet med det anförda.

4. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
förbereda omfattande AIDS-testning i enlighet med det anförda,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om angivande av riskgruppstillhörighet vid AIDS-test.

I motion 1986/87 :So452 av Alf Svensson (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
tillse att varje elev inom grundskolans högstadium och inom gymnasieskolan
får en personlig information om AIDS,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att all information
om AIDS, från socialstyrelsen och andra statliga instanser, skall beröra
livsstilens betydelse för kampen mot AIDS,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts om fri försäljning av kanyler på apotek.

I motion 1986/87:So459 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till utsträckt anonymitet vid
HIV-tester.

Utskottet

Bakgrund

Utskottet behandlar i detta betänkande dels anslagen till Särskilda medel för
bekämpningen av AIDS och till Epidemiberedskap m. m., dels vissa anslag
till Statens bakteriologiska laboratorium (SBL). I anslutning härtill behandlar
utskottet också ett antal motioner om åtgärder mot AIDS som väckts
under den allmänna motionstiden 1987.

Utskottet har i flera betänkanden under det senaste året behandlat olika
frågor rörande AIDS. I betänkandet SoU 1985/86:15 (RD 1985/86:109, rskr.
154) behandlade utskottet ett stort antal motioner om olika åtgärder mot
AIDS. I SoU 1985/86:25 (RD 1985/86:157, rskr. 324) behandlade utskottet
regeringens förslag om särskilda medel för bekämpningen av AIDS. 1 det
senaste betänkandet, SoU 1986/87:9, behandlade utskottet bl. a. regeringens
förslag till vissa ändringar i sekretessreglerna för effektivare insatser mot
spridningen av LAV/HTLV-III (prop. 1986/87:2, RD 50, rskr. 82). I
betänkandena redovisas uppgifter om sjukdomens spridning m. m., lagstiftning
på området samt olika myndigheters vidtagna och planerade åtgärder. I

SoU 1986/87:19

5

1* Riksdagen 1986187. 12 sami. Nr 19

detta betänkande kommer åtskilliga hänvisningar att göras till utskottets
tidigare betänkanden om AIDS.

AIDS är en förkortning av Acquired Immune Deficiency Syndrome. Den
svenska benämningen är förvärvad immunbrist. Sjukdomen orsakas av ett
smittsamt virus som brukat benämnas LAV/HTLV-III. Världshälsoorganisationen
(WHO) har numera övergått till att använda benämningen Human
Immunodeficiency Virus eller HIV. I en av de i detta betänkande behandlade
motionerna tas frågan upp om att även officiellt i Sverige använda benämningen
HIV. (Se vidare härom nedan s. 31f.) I detta betänkande används
dock benämningen HTLV-III.

Det första sjukdomsfallet i AIDS diagnostiserades i USA år 1981 och i
Sverige år 1982. I Sverige hade 98 personer fått diagnosen AIDS fram till i
februari 1987. Av dessa hade 51 personer avlidit. 1 359 personer hade
konstaterats smittade av HTLV-III-virus. Det totala antalet smittbärare i
Sverige uppskattas för närvarande till mellan 5 000 och 10 000. Man räknar i
dag med en fördubbling av antalet AIDS-fall ungefär var tolfte månad.

Informationen om AIDS

I motion 1986l87:So409 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om informationen om AIDS (yrkande 2). Motionärerna trycker
särskilt på behovet av muntlig information. Enligt motionärerna behövs det
för skolungdom, värnpliktiga och grupper inom vissa berörda arbetsområden
en kunskapsförmedling som går utöver den som kan spridas genom annonser
och broschyrer. Motionärerna tar också upp frågan om ansvarsfördelningen
mellan kommuner och landsting för den muntliga informationen och anser
att det är en fråga som snarast behöver lösas. Utbildning och fortlöpande
utbildning måste organiseras. Regeringen bär enligt motionärerna ett ansvar
för att arbetet snarast kommer i gång. Ett annat viktigt behov som enligt
motionärerna inte är tillfredsställt är utgivningen av en kvalificerad tidskrift
för vidareinformatörer. En sådan tidskrift bör etableras snarast. I motionen
anförs att forskningens informationsbehov bör ägnas uppmärksamhet.

I motion 1986187:So437 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen skall begära att socialstyrelsen skall få i uppdrag att utveckla
informationen om AIDS i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande
3). Motionärerna anför att en bred och rätt upplagd informationskampanj är
nödvändig för att ytterligare öka förståelsen hos befolkningen för de inte
bara medicinska, utan också sociala, psykologiska, etiska och andra effekter
som AIDS-frågan fått. Vidare anförs att samlevnadsundervisningen i skolan
fått ökad aktualitet. De lärare som svarar för denna samlevnadsundervisning
är enligt motionärerna en viktig målgrupp för information. Motionärerna
menar att det vore önskvärt att det vid undervisningen ges möjlighet till
medverkan av medicinsk expertis. I motionen tas också upp vikten av att
tonårsföräldrar får information och stöd för att de skall kunna föra samtal
med sina barn om samlevnadsfrågor.

Motionärerna tar i motionen också upp arbetsmiljöfrågor och anför att det

SoU 1986/87:19

6

är viktigt att berörda yrkesgrupper får en så uttömmande information som
möjligt och att de också fortlöpande får stöd och råd i sin verksamhet.

Behovet av information till skolungdomar tas upp även i motion 19861
87:So452 av Alf Svensson (c). Motionären anför att det måste vara
socialstyrelsens och skolöverstyrelsens absoluta plikt att omgående tillse att
varje gymnasist nås av personlig information som ges personligt av någon
inom skolhälsovården. Broschyrer och annonser kan inte betraktas som
tillräckligt. Med hänvisning bl. a. härtill hemställer motionären att riksdagen
hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att tillse att varje elev
inom grundskolans högstadium och inom gymnasieskolan får en personlig
information om AIDS (yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande till
regeringen att all information om AIDS, från socialstyrelsen och andra
statliga instanser, skall beröra livsstilens betydelse för kampen mot AIDS
(yrkande 2).

I motion 1986187:So257 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om förstärkning av den
kurativa delen av mottagningarna för sexuellt överförda sjukdomar så att
denna kompetens kan användas i rådgivnings- och informationsarbetet
(yrkande 1). Motionärerna pekar på att det på landets mottagningar för
sexuellt överförda sjukdomar finns en unik kompetens och stor erfarenhet av
rådgivnings-, informations- och smittskyddsarbete. Mottagningarna skulle
enligt motionärerna kunna fungera dels som samordnare som i samverkan
med t. ex. länsskolnämnderna ger hjälp åt lärare i skolan hur information kan
ges, dels ge information direkt till olika grupper. Det är därför, anser
motionärerna, nödvändigt att förstärka den kurativa delen av mottagningarna.
Det bör ankomma på regeringens AIDS-delegation att utforma och
föreslå omfattningen av detta. Medel för detta, anförs det i motionen, bör
anslås inom AIDS-anslaget.

Sedan de första fallen av AIDS och HTLV-III-virus konstaterats i Sverige för
fem år sedan har åtskilliga insatser gjorts för att sprida information om
sjukdomen och dess spridning. En rad myndigheter är engagerade i detta
arbete. Landsting, kommuner och organisationer har också gjort stora
insatser. En fyllig redovisning av vidtagna och planerade åtgärder finns bl. a.
i utskottets betänkande SoU 1985/86:15 (se bl. a. s. 7—11). I brist på vaccin
och behandlingsmöjligheter mot sjukdomen är emellertid information en av
de viktigaste smittförebyggande åtgärderna. Behovet av ytterligare informationsinsatser
har därför ansetts stort.

Utskottet har i de sammanhang då sjukdomen AIDS behandlats betonat
angelägenheten av informationsinsatser på alla områden. I det nyss nämnda
betänkandet SoU 1985/86:15 uttalade utskottet bl. a. följande (s. 24-25).

Information till alla om hur spridning av sjukdomen kan hindras är av
avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen. Det informationsarbete
som inletts genom olika myndigheters försorg måste fortsätta och utvecklas
på olika nivåer. En massiv informationsinsats måste snabbt till innan
sjukdomen spritt sig till ytterligare grupper. Allmänheten behöver korrekt
och saklig information om hur sjukdomen sprids och om riskerna att drabbas
av sjukdomen. Riskgrupperna behöver särskilt riktad information. Det finns

SoU 1986/87:19

7

också andra grupper som behöver information i särskild ordning. Ungdomar,
värnpliktiga, olika personalgrupper inom hälso- och sjukvård, socialtjänst
och kriminalvård är exempel på sådana grupper.

På vissa områden behövs särskilt utbildade informatörer. Utskottet vill
emellertid betona att informationen först och främst måste ges via de vanliga
kanalerna och inte enbart genom specialister. Informationen måste dessutom
följas upp kontinuerligt och inte ses som en engångsinsats. Som påtalas
i flera av motionerna är det också viktigt att ta vara på det frivilliga
engagemanget i dessa frågor. Folkrörelserna kan sålunda spela en viktig roll i
informationsarbetet. Utskottet vill också erinra om de värdefulla insatser
som redan har gjorts av vissa organisationer.

Ett väsentligt krav på de kraftiga informationsinsatser som nu måste
komma till stånd på olika nivåer är att innehållet är sakligt och korrekt.
Informationen måste motverka diskriminering och fördomar mot vissa
grupper. Informationen måste också förebygga ogrundad oro och ångest.

Vad utskottet uttalade i bl. a. denna del beslutade riksdagen sedermera att
som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 154).

AIDS-delegationen, som bl. a. har till uppgift att initiera informationsinsatser
till allmänheten och riskutsatta grupper, tillsatte under våren 1986 en
särskild arbetsgrupp för att utreda behovet av ytterligare informationsåtgärder
för att begränsa HTLV-III/AIDS-epidemin. Arbetsgruppen har i en
drygt 50-sidig rapport, som avlämnades i september 1986, formulerat en
långsiktig informationsstrategi. I rapporten tas upp frågor som mål och
strategi för samhällets insatser och lämnas förslag till ytterligare insatser.

AIDS-delegationen har nyligen godkänt förslaget om en statlig samordnad
informationskampanj om HTLV-III/AIDS som skall pågå i närmare två år.
Kampanjen, som avses bli en av de största satsningarna på samhällsinformation
någonsin, inleddes den 16 mars 1987. Arbetet med kampanjens
genomförande sker i samarbete med socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, SBL,
arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet
och ett stort antal organisationer.

Kampanjen är en bred, riksomfattande kampanj riktad till allmänheten.
Huvudmålet för aktiviteterna är att stoppa smittspridningen av HTLV-III
samt att öka kunskaperna om HTLV-III/AIDS och problematiken däromkring
för att motverka rädsla och ångest och förbereda för nödvändiga
åtgärder.

Insatserna till allmänheten och till särskilda målgrupper planeras in
tidsmässigt i fem olika huvudaktiviteter. Det är fråga om masskommunikation
i annonser, reklam och skrifter till alla hushåll. Det blir vidare
informationsaktiviteter från myndigheter, kommuner, landsting och organisationer.
Särskilda aktiviteter skall riktas till s. k. vidareinformatörer, dvs.
personer som genom sin yrkesroll, på arbetsplatser eller i organisationslivet
är engagerade i HTLV-III/AIDS-problematiken. En särskild tidskrift riktad
till vidareinformatörer m. fl. kommer att ges ut. Det kommer också att
genomföras särskilda informationsinsatser genom press, radio och TV.
Utvärderingar av de olika informationsinsatserna kommer att ske fortlöpande.

När det särskilt gäller informationen till ungdomar kan här redovisas att
SBL i samarbete med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen framställt två

SoU 1986/87:19

8

videofilmer för högstadiet resp. gymnasiet. Som komplement till filmerna
har det också framställts en lärarhandledning. Informationsmaterialet -Steget före virus - har nyligen setts över och bl. a. kompletterats med
faktainformation och en särskild elevfolder. Information om materialet inkl.
lärarhandledning m. m. har direktdistribuerats till samtliga rektorer och
skolsköterskor i hela landet samt via annonser i landets fyra största
lärartidningar. Videokassetter finns sedan maj 1986 att låna på landets AVoch
läromedelscentraler.

SBL har vidare tillsammans med socialstyrelsen producerat en bioreklamfilm
om AIDS och sexuellt överförbara sjukdomar.

Vissa landsting har gjort särskilda informationssatsningar för ungdomar.
Örebro läns landsting har producerat videofilmen ”Det gäller också dig” för
högstadier och gymnasier. Norrbottens läns landsting har skickat personligt
adresserad information till alla ungdomar i åldern 17-20 år.

Socialstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse har producerat en film för
värnpliktiga om AIDS.

Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, har under hösten 1986
genomfört en kondomkampanj riktad till samtliga ungdomar mellan 18 och
24 år i storstadsområdena.

Utskottet gör följande bedömning.

I brist på vaccin och botemedel mot sjukdomen AIDS är kunskapsförmedling
och information våra viktigaste instrument för att förebygga smittspridning.
Den massiva informationsinsats som riksdagen förra året begärde
håller nu på att genomföras. Myndigheter och organisationer har dock en
svår och grannlaga uppgift i informationsarbetet. Informationen om AIDS
berör centrala och emotionellt laddade frågor, såsom sexualiteten och dess
olika yttringar, missbruk och asocialt beteende, samt ytterst frågor om livets
mening, sjukdom och död.

Utskottet konstaterar att en mycket omfattande informationskampanj nu
inletts. I denna kommer olika myndigheter, centrala, regionala och lokalaatt
engageras, liksom organisationer, massmedier och enskilda. Kampanjen
kommer inledningsvis att innefatta information till alla hushåll och i
medierna; särskilda insatser riktas till föräldrar och ungdomar, till vidareinformatörer
och andra. Genom den nu inledda informationssatsningen
kommer många av de synpunkter som framförs i de nu aktuella motionerna
att i stor utsträckning bli tillgodosedda. Det är enligt utskottet betydelsefullt
att denna massiva insats nu görs men det finns samtidigt anledning att
understryka att informationen måste lämnas kontinuerligt och inte endast
under en kampanjperiod.

En motion, motion So257 (m), tar särskilt upp frågan om förstärkning av
den kurativa delen av mottagningarna för sexuellt överförda sjukdomar så att
denna kompetens kan användas i rådgivnings- och informationsarbete.

Utskottet har i det ovannämnda betänkandet SoU 1985/86:15 påtalat att
det på vissa områden behövs särskilt utbildade informatörer samtidigt som
utskottet betonat att informationen först och främst måste ges via vanliga
kanaler och inte enbart genom specialister. I många sammanhang är det dock
viktigt att söka samarbete mellan t. ex. hälso- och sjukvården, folkrörelserna
och organisationer. Enligt vad utskottet erfarit föreligger bland den i

SoU 1986/87:19

9

motionen nämnda personalen en önskan att kunna medverka i informationsarbetet.
Utskottet anser det betydelsefullt att beakta denna resurs i samband
med den nu aktuella informationssatsningen.

I motion So409 (fp) påtalas behovet av en tidskrift för vidareinformatörer.
Utskottet, som delar bedömningen att en sådan är angelägen, noterar att
man inom ramen för informationskampanjen har för avsikt att ge ut en
särskild tidning riktad till vidareinformatörer m. fl.

Under nästa avsnitt kommer utskottet också att ta upp frågor om
information och stöd till olika yrkesgrupper.

I motionerna tas särskilt upp behovet av information till unga människor.
Utskottet ställer sig på denna punkt bakom tankarna i motionerna. I det
föregående har redovisats material som tagits fram för att användas i skolor
och bland ungdom. Genom den obligatoriska samlevnadsundervisningen i
skolan finns goda möjligheter att ge ungdomar information om sexuellt
överförda sjukdomar. Detta kan också ske integrerat med ett helhetsperspektiv
på sexualitet och mänskliga förhållanden. Utskottet anser det helt
nödvändigt att problemkomplexet AIDS/HTLV-III behandlas i skolornas
sex- och samlevnadsundervisning. Ungdomarna måste få kunskap om
smittorisker och om hur man bör skydda sig m. m. De måste dessutom bli
medvetna om att faran gäller dem själva och deras egen framtid. Det är
viktigt att livsstilens betydelse belyses i sammanhanget. Utskottet vill också
peka på att tonårsföräldrar kan behöva stöd och kunskaper för att i sin tur
kunna stödja och påverka sina barn.

Utskottet kan i stort sett instämma i de synpunkter som framförs i
motionerna och utgår ifrån att de kommer att beaktas i det fortsatta arbetet.
Något initiativ från riksdagens sida är i detta läge inte erforderligt.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrker utskottet
motionerna So409 (fp) yrkande 2, So437 (c) yrkande 3, So452 (c) yrkandena
1 och 2 samt So257 (m) yrkande 1.

HTLV-III-infektionen i arbetslivet

I motion 1986/87:So409 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av ett nationellt
samråd om problemen kring HTLV-III-infektionen i arbetslivet (yrkande 5).
Motionärerna pekar på de arbetsmiljöproblem som smittan aktualiserar för
många olika yrkesgrupper. Arbetsmiljöproblemen kräver en mycket omfattande
uppmärksamhet. Hittills vidtagna åtgärder av t. ex. arbetarskyddsstyrelsen
är enligt motionärerna otillräckliga. Vidare anförs att det ter sig
ofrånkomligt att en diskussion om HTLV-III-smittades yrkesverksamhet
kommer att aktualiseras på många områden. Motionärerna menar att, om
det saknas noggranna och sakkunniga centrala överväganden kring dessa
frågor, det är stor risk att det uppstår olustiga debatter kring enskilda
infekterade personer. Motionärerna föreslår därför att riksdagen tar initiativ
till ett brett nationellt samråd kring ämnet "HIV i arbetslivet”. Ett sådant
nationellt samråd bör organiseras under medverkan av t. ex. företrädare för
medicinsk och etisk expertis, arbetarskyddet, socialtjänsten, klientorganisationer,
arbetsmarknadens parter och de politiska partierna.

SoU 1986/87:19

10

Även i motion 1986l87:So437 (c) tas, dock utan särskilt yrkande, upp vissa
aspekter på HTLV-III-infektionen i arbetslivet.

När det gäller vissa personalgrupper, som i sitt arbete kan komma i kontakt
med HTLV-III-smittan, har föreskrifter om skydd mot blodsmitta jämte
allmänna råd utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen (AFS 1986:23). Dessa
föreskrifter träder i kraft den 1 april 1987 och ersätter tidigare utfärdade
allmänna råd om skydd mot AIDS-smitta vid vård och omhändertagande.
Arbetarskyddsstyrelsen kommer att ge ut informationsmaterial för de utsatta
arbetstagargrupperna och genomföra vissa utbildningsinsatser för bl. a.
företagshälsovårdens personal. Socialstyrelsen har också utfärdat föreskrifter
och allmänna råd angående AIDS (SOSFS (M) 1985:4). Vidare har
socialstyrelsen bl. a. givit ut två upplysningsbroschyrer, som har distribuerats
i stor upplaga till allmänheten. SBL deltar i en omfattande utbildning om
AIDS och utarbetar undervisningsmaterial för skolor m. m.

Den informationskampanj som inom kort skall påbörjas avser också att
leda till fördjupande diskussioner på arbetsplatser m. m. De fackliga
organisationerna kommer därvid att utgöra betydelsefulla samarbetspartner.
Landsorganisationen (LO) kommer att i sin serie Miljön i arbetslivet ge ut ett
nummer som skall behandla AIDS-problematiken ur fackliga synvinklar.

I sitt betänkande SoU 1985/86:15 påtalade utskottet behovet av riktad
information bl. a. till olika personalgrupper inom hälso- och sjukvård,
socialtjänst och kriminalvård. Utskottet pekade också på behovet av
psykosocial stödverksamhet för bl. a. personal som svarar för vården av de
sjuka (se betänkandet s. 24 och 25).

Utskottet gör följande bedömning.

Sjukdomen AIDS medför och kommer i en ökande utsträckning att
medföra problem på olika områden i samhällslivet. Detta gäller inte minst
inom arbetslivet. Många yrkesområden kommer att beröras. Det är angeläget
att klarlägga smittans spridningsvägar och därigenom skingra obefogad
oro. Samtidigt finns det verksamhetsfält där särskilda försiktighetsåtgärder
kan behöva vidtas. Det är med oro utskottet tagit del av forskningsresultat
som tyder på att HTLV-III-virus har en benägenhet att visa sig särskilt
aggressivt när det angriper hjärnan och det centrala nervsystemet. Vad detta
kan innebära för olika yrkesgrupper kan i dag inte överblickas. Många andra
exempel kan ges när det gäller den inverkan som AIDS och HTLV-III kan få
för framtiden.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och det är viktigt att inte dröja
med att igångsätta arbetet med dessa frågor. En strategi måste utformas för
hur samhället skall hantera de risker som sjukdomen och dess följdverkningar
kan medföra i vissa yrken och funktioner. Arbetsmarknadens parter måste
ta del i detta arbete.

Utskottet delar alltså många av de synpunkter som framförs i motion
So409 (fp). När det gäller formerna för att få till stånd den nödvändiga
diskussionen av dessa frågor vill dock utskottet peka på de uppgifter som
åvilar den parlamentariskt sammansatta AIDS-delegationen. Delegationen
har såväl ett övergripande samordningsansvar för samhällets åtgärder mot
AIDS som en skyldighet att bedöma och påtala behovet av omedelbara
åtgärder. Delegationen skall även följa och initiera angelägen forskning på

SoU 1986/87:19

11

området. Utskottet anser därför att de frågor som tas upp i motionen i första
hand bör behandlas inom ramen för AIDS-delegationen, som i förekommande
fall kan ta initiativ till särskilda utredningar och överläggningar eller till sig
knyta olika experter. Utskottet återkommer i det följande till formerna för
AIDS-delegationens verksamhet. Utskottet vill vidare erinra om att den nu
inledda informationssatsningen kan leda till diskussioner i många grupper,
inte minst på arbetsplatser. Det bör sedan informationskampanjen pågått
någon tid finnas ökade möjligheter att ta upp frågor om HTLV-III-infektion i
arbetslivet på ett sakligt och nyanserat sätt.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda det inte erforderligt med något
initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So409 (fp) yrkande 5,
som alltså avstyrks.

Ledningen av AIDS-arbetet

Två motionsyrkanden tar upp vissa ledningsfunktioner för AIDS-arbetet.

I motion 1986/87:So409 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen av vad
som anförs i motionen beträffande behovet aven effektivare ledning av arbetet
mot AlDS-epidemin (yrkande 1). Motionärerna uttalar som sin nuvarande
bedömning att AIDS-delegationen otvivelaktigt under det gångna året har
genomgått en uppryckning. Enligt motionärerna kvarstår dock åtskilliga
problem. Motionärerna efterlyser därför en effektivare ledning av AIDSarbetet.
Farsoten är så allvarlig, anförs det i motionen, att den kräver en mer
kraftfull mobilisering av engagerad expertis på olika berörda verksamhetsområden.
Ledningen av detta arbete bör anförtros åt en person som förenar
vetenskaplig auktoritet med organisatorisk talang och som odelat kan ägna
sin tid åt uppgiften.

För att samordna arbetet inom alla samhällsområden att begränsa
spridningen av sjukdomen AIDS beslutade regeringen den 9 maj 1985 att
tillsätta en särskild delegation, AIDS-delegationen, sammansatt av företrädare
för de två största riksdagspartierna, berörda departement, socialstyrelsen,
SBL, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Sedan
början av 1986 har alla fem riksdagspartierna företrädare i delegationen.
Ordförande är statsrådet Gertrud Sigurdsen. Till delegationen har knutits
två referensgrupper, en som företräder organisationer och en som företräder
storstadskommunerna. Till regeringsbeslutet fogades som bilaga följande
om AIDS-delegationens huvudsakliga uppgifter:

Delegationen skall

- samordna arbetet inom alla samhällets områden med att begränsa
spridningen av sjukdomen AIDS

- följa och initiera angelägen forskning på området samt ta initiativ till de
åtgärder som detta kan föranleda

- bedöma behovet av och initiera information till riskgrupper, vårdpersonal,
allmänheten m. fl.

- bedöma och påtala behovet av omedelbara åtgärder t. ex. frågor om
lagstiftning

- bedöma angelägna resursbehov

SoU 1986/87:19

12

Även andra frågor som rör AIDS får tas upp av delegationen.

Utskottet konstaterade bl. a. mot bakgrund av vissa motioner i sitt
betänkande SoU 1985/86:15 (s. 24) att en gemensam ledning behövs för
arbetet mot AIDS och att AIDS-delegationen, i vilken ingår företrädare för
alla de fem riksdagspartierna, enligt utskottets mening kunde utvecklas till
ett bra instrument för en sådan ledning. Även i betänkandet SoU 1986/87:9
återkom utskottet till denna fråga (s. 23).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Det yttersta ansvaret när det gäller arbetet med att förhindra spridningen
av AIDS åvilar givetvis riksdag och regering. Vidare svarar olika centrala
myndigheter för insatser var och en inom sitt område, närmast socialstyrelsen,
SBL och arbetarskyddsstyrelsen. Regeringens AIDS-delegation har till
uppgift att samordna arbetet inom alla samhällets områden med att begränsa
spridningen av AIDS, att bedöma och påtala behovet av omedelbara
åtgärder i t. ex. frågor om lagstiftning och att bedöma angelägna resursbehov.
Delegationen är knuten till regeringen, som är det samhällsorgan som
snabbast kan fatta beslut i frågor av övergripande natur.

När det gäller sjukdomen AIDS är våra kunskaper ännu mycket begränsade.
Förslag till en önskvärd åtgärd på ett område kan lätt få andra, mindre
önskade följder på ett annat. Det är därför viktigt att noga överväga
effekterna av varje åtgärd och att undvika brådstörtade beslut. Å andra sidan
är många av de åtgärder som kan behövas för att smittspridningen skall
kunna hejdas av brådskande natur.

Utskottet finner att AIDS-delegationen utvecklats till ett fungerande
instrument för det arbete som i direktiven anges som dess uppgifter. De
möjligheter som delegationen erbjuder till informations- och erfarenhetsutbyte
är också av stort värde. Utskottet är i och för sig inte främmande för att
delegationen kan behöva ytterligare kansliresurser. Utskottet vill erinra om
delegationens möjligheter att till sig knyta sådan expertis som kan anses
erforderlig för arbetet.

Utskottet finner det alltså inte erforderligt med något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motion So409 (fp) yrkande 1. Detta
avstyrks sålunda.

Frågan om en expertgrupp för ledningen av forskningsfrågorna tas upp i
motion 1986/87:So257 (m). I denna begärs ett tillkännagivande till regeringen
att en liten expertgrupp, som skall följa forskningen om och utvecklingen
av AIDS, bör tillsättas (yrkande 6). Motionärerna föreslår en grupp på tre i
sammanhanget högt kvalificerade personer. Gruppen skall även kunna ta
initiativ till att erfarenheterna omsätts i praktiken på ett snabbt och effektivt
sätt.

Frågan om en expertgrupp för att följa forskningsfrågorna härrör bl. a.
från professor Hans Wigzells forskningsrapport (se följande avsnitt).

AIDS-delegationen uttalade sig vid sitt senaste sammanträde i mars 1987
för tillsättandet av ett särskilt vetenskapligt råd med kompetens bl. a. inom
epidemiologi, virologi, immunologi, sexologi, samhälls- och beteendevetenskap
samt en representant från infektionsläkarna.

Utskottet vill inledningsvis anföra att utskottet anser forskning kring

SoU 1986/87:19

13

1** Riksdagen 1986/87.12sami. Nr 19

AIDS vara av avgörande betydelse för bekämpningen av sjukdomen AIDS.
Utskottet kommer också i ett följande avsnitt att behandla olika forskningsfrågor.
Utskottet delar motionärernas och delegationens bedömning att ett
vetenskapligt råd med bred kompetens skyndsamt bör komma till stånd.
Utskottet har erfarit att AIDS-delegationen planerar att till sig knyta ett
särskilt vetenskapligt råd. Motionens önskemål blir härigenom tillgodosett.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion So257 (m) yrkande 6.

Forskningsfrågor
Medel till forskning

Under anslaget E 16. Epidemiberedskap m.m. har 5 milj. kr. avsatts
innevarande budgetår för angelägna forskningsändamål samt för särskilda
insatser för information om sjukdomen AIDS.

Regeringen uppdrog i juli 1986 åt professorn i immunologi vid Karolinska
institutet Hans Wigzell att utreda förutsättningarna för ett svenskt forskningsprogram
för bekämpningen av sjukdomen AIDS. Uppdraget redovisades
i en särskild rapport i september 1986. I utredningen konstaterades att
den svenska AIDS-forskningen står sig väl i internationell jämförelse.
Utredaren föreslog att stödet till AIDS-forskningen borde mer än fördubblas
kommande budgetår. Utredaren föreslog en höjning av anslaget till medicinska
forskningsrådet (MRF) och till STU. Inom Styrelsen för teknisk
utveckling (STU) pågår forskning som har betydelse när det gäller att
producera protein från AIDS-virus och besläktade virus. Bristen på sådana
proteiner är en av flaskhalsarna i dagens AIDS-forskning. Hans Wigzell
konstaterade vidare att det är brist på säkerhetslaboratorier av den typ som
behövs för arbete med HTLV-III och liknande farliga virus. Han betonade
angelägenheten av att det redan beslutade uppförandet av en produktionsenhet
för HTLV-III-virus beläget inom SBL:s område i Solna m. m. snarast
kommer till stånd.

I budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 7 s. 18) föreslås att medel till
forskning m.m. i fortsättningen ställs till förfogande under anslag A 5.
Särskilda medel för bekämpningen av AIDS. Socialministern beräknar 5
milj. kr. för ändamålet.

Några motioner tar upp frågan om medlen till forskningen. Sålunda
hemställs i motion I986/87:So257 (m) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att ett belopp motsvarande 1,25 kr. per invånare bör
anvisas för AIDS-forskning inom ramen för AIDS-anslaget (yrkande 4).
Yrkandet skulle motsvara en höjning av anslaget för forskning till drygt 10
milj. kr. Motionärerna hänvisar till Hans Wigzells utredning.

I motion 1986l87:So409 (fp) hemställs att riksdagen vid sitt beslut om
anslaget A 5 föreskriver att forskningen om AIDS bör ges ett i förhållande
till budgetpropositionen vidgat utrymme inom anslagsramen (yrkande 3).
Motionärerna hänvisar också till den nämnda utredningsrapporten och anför
att man delar Hans Wigzells bedömning när det gäller storleken av
forskningsanslaget men tillfogar att det också krävs medel för den mera
behandlings- och beteendevetenskapligt inriktade forskning som inte täcks

SoU 1986/87:19

14

av Wigzells rapport. Forskningen bör inom ramen för AIDS-anslaget ges ett
så stort utrymme att det framlagda medicinska forskningsprogrammet samt
den i motionen angivna kompletterande forskningen kan genomföras. Detta
bör, anförs det i motionen, föreskrivas vid riksdagens beslut om anslaget
A 5.

Av den nyligen framlagda propositionen om forskning (prop. 1986/87:80)
framgår bl. a. att medicinska forskningsrådet, MFR, för att stärka pågående
forskning om AIDS och HTLV-III-infektioner samt för att initiera nya
projekt, tagit initiativ som lett till att 3,3 milj. kr. beviljats som projektbidrag
innevarande budgetår. Av beloppet anvisades 1,5 milj. kr. från socialdepartementets
huvudtitel och resten genom omprioriteringar inom MFR:s
anslag. Enligt propositionen anser MFR att ytterligare forskningsinsatser
behövs inom området. I propositionen föreslås för nästa budgetår en
anslagsökning när det gäller MFR:s hela verksamhet med drygt 24 milj. kr.
och för de kommande tre budgetåren ytterligare förstärkningar om resp. 1,7
och drygt 4 milj. kr., dvs. en ökning under den kommande treårsperioden på
drygt 30 milj. kr. De föreslagna förstärkningarna bör, enligt uttalande i
propositionen, kunna rymma en av rådet begärd kostnad för anslutning till
ett medicinskt program inom Europeiska gemenskaperna (EG) bl. a. om
immunbristsjukdomen AIDS.

I samband med den hearing som utskottet anordnat om AIDS-frågorna
har bl. a. följande framkommit. Såväl MFR som styrelsen för teknisk
utveckling, STU, har godtagit de av Hans Wigzell i forskningsrapporten
föreslagna ramarna för kommande budgetår. Totalt finns medel motsvarande
12 å 13 milj. kr. tillgängliga för AIDS-forskningen under kalenderåret
1987. Hos MFR finns för närvarande ansökningar motsvarande ca 5 milj. kr.
MFR har aktivt försökt att rekrytera forskare för detta område. Man har
också varit generös vid tilldelningen av medel för projekt. Ett kraftigt ökat
behov av medel kan emellertid förväntas för framtiden. Särskilda insatser
kommer också att göras för att stimulera till samhälls- och beteendevetenskaplig
forskning i AIDS-frågorna. Ett särskilt seminarium kommer att
anordnas i slutet av april.

I sitt betänkande SoU 1985/86:15 uttalade utskottet att det anser det viktigt
att AIDS-forskningen för förstärkta resurser (se bet. s. 25 f.). Utskottet fann
det också angeläget att Sverige tar aktiv del i den forskning som nu sker för att
ta fram ett vaccin och för att så småningom hitta ett verksamt botemedel. Det
anförda gav riksdagen sedermera som sin mening regeringen till känna (RD
1985/86:109, rskr. 154).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet har i tidigare sammanhang (se bl. a. SoU 1985/86:15 och 25)
kraftigt betonat betydelsen av att satsningar görs när det gäller forskningen
om AIDS. Såvitt gäller den medicinska forskningen kan utskottet, efter den
hearing som utskottet hållit, notera att behovet av resurser för närvarande är
tillfredsställande tillgodosett. När det gäller den icke medicinska forskningen
anser utskottet att ytterligare åtgärder måste vidtas för att stimulera till
forskning kring AIDS, särskilt på det samhälls- och beteendevetenskapliga
området.

Skulle det samlade behovet av medel för forskning om AIDS visa sig

SoU 1986/87:19

15

överstiga det i budgetpropositionen under anslaget A 5 beräknade beloppet
5 milj. kr. bör beloppsgränsen självfallet kunna överskridas inom anslagsramen.

Utskottet vill understryka att brist på resurser inte får hindra forskningen
när det gäller sjukdomen AIDS. Såvitt utskottet redan nu kan bedöma
kommer denna forskning att kräva ytterligare förstärkta resurser för
framtiden. Utskottet utgår ifrån att regeringen kommer att beakta detta.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So257 (m) yrkande 4 och
So409 (fp) yrkande 3.

Inrättande av ett säkerhetslaboratorium

I den ovan redovisade forskningsrapporten påtalades även behovet av ett
säkerhetslaboratorium. Detta tas också upp i några av motionerna.

I motion 1986l87:So409 (fp) hemställs att riksdagen vid sitt beslut om
anslaget A 5 föreskriver att omedelbara åtgärder bör vidtas för inrättande av
ett s. k. högrisklaboratorium (yrkande 4). Motionärerna anser att riksdagen
inom ramen för AIDS-anslaget skall öronmärka 2,5 milj. kr. för detta
ändamål. I motion 1986/87:So257 (m) begärs ett tillkännagivande att det
planerade säkerhetslaboratoriet vid SBL snarast bör uppföras (yrkande3). I
motion 1986/87:So437 (c) är man också kritisk mot att ett säkerhetslaboratorium
ännu inte kommit till stånd. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande
av vad som anförs i motionen om inrättande av ett AIDS-laboratorium
(yrkande 2).

Genom beslut den 5 februari 1987 har regeringen uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att projektera ett säkerhetslaboratorium på SBL:s område i Solna.
Vid säkerhetslaboratoriet skall finnas en enhet för produktion av HTLV-IIIvirus
i större skala. Produktionen av virus har ansetts avgörande för
forskningens behov av att exempelvis kunna testa antivirala medel och när
det gäller försöken att få fram bättre analysmetoder exempelvis för
förekomsten av HTLV-III-virus i blodprodukter. SBL har utarbetat förslag
till en laboratoriebyggnad för ändamålet. Den beräknas kosta 3,7 milj. kr.
Staten avses bli huvudman för den verksamhet som skall bedrivas vid
laboratoriet. Formerna för detta är emellertid ännu inte helt klara. Avsikten
är emellertid att tillförsäkra den medicinska forskningen ett inflytande över
verksamheten. Avsikten är vidare att laboratoriet skall stå klart i december
1987 och verksamheten börja i januari 1988. SBL planerar för närvarande för
verksamheten vid det blivande laboratoriet.

Utskottet konstaterar att projekteringsarbete för ett säkerhetslaboratorium
nu inletts och att ett laboratorium avses stå klart för användning inom
mindre än ett år. Det är angeläget att den planerade verksamheten vid
laboratoriet snabbt kommer i gång. Handläggningen av ärendet i bl. a.
byggnadsstyrelsen får därför inte leda till ytterligare dröjsmål. Utskottet
förutsätter att regeringen noga bevakar frågan och om så erfordras påskyndar
ärendet.

Mot denna bakgrund måste enligt utskottet syftet med de nu aktuella
motionsyrkandena anses tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionerna
So409 (fp) yrkande 4, So257 (m) yrkande 3 och motion So437 (c) yrkande 2.

SoU 1986/87:19

16

Riksförening mot AIDS

SoU 1986/87:19

I motion 1986l87:So257 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att regeringen bör ta initiativ för att underlätta
bildandet av en riksförening mot AIDS (yrkande 5). Motionärerna pekar på
den stora betydelse som exempelvis Riksföreningen mot cancer via sitt
forskningsråd haft för cancerforskningen. En riksförening mot AIDS skulle
på samma sätt kunna få betydelse för AIDS-forskningen, inte minst därför
att såväl enskilda som organisationer kan vilja ge stöd till denna forskning.
Enligt motionärerna bör regeringen ta initiativ för att underlätta bildandet av
en sådan riksförening.

Även i motion 1986187:So409 (fp) finns ett liknande yrkande. I motionen
hemställs sålunda att riksdagen tar initiativ till bildandet av en riksförening
mot AIDS genom att vid beviljandet av det äskade anslaget A 5 för insatser
mot AIDS föreskriva att 1,5 milj. kr. skall avsättas som grundplåt för en
sådan förening (yrkande 7).

Frågan om bildandet av en särskild riksförening för forskning mot AIDS
togs bl. a. upp av professor Hans Wigzell i hans ovan redovisade utredning
om ett svenskt forskningsprogram för bekämpningen av sjukdomen AIDS.
Han föreslog sålunda (rapporten/stencil/s. 23) att regeringen borde ta ett
initiativ för att underlätta bildandet av en sådan riksförening med en
konstitution snarlik den som Riksföreningen mot cancer har, dvs. engagerande
såväl fackföreningsrörelse som näringsliv och med samma typ av
kvalitetsprövat forskningsstöd. Denna förening skulle sedan efter initieringen
inte bekostas med statliga medel.

Bildandet av en särskild riksförening har också varit föremål för diskussion
inom regeringens AIDS-delegation. Enligt vad utskottet erfarit har det
därvid ansetts angeläget att åstadkomma en folklig förankring av arbetet mot
och forskningen om AIDS. Tveksamhet har endast rått om lämplig tidpunkt
för bildandet av en förening. Bildandet av en sådan ingår också som ett led i
planerna för den tvååriga satsningen på en informationskampanj. Avsikten
är att försöka möjliggöra en enklare form av insamling genom öppnandet av
ett särskilt postgirokonto i den s. k. 90-serien. Influtna medel kan sedan
utgöra fröet till en särskild riksförening mot AIDS.

Utskottet konstaterar att det i Sverige finns en god tradition vad gäller att
skapa väl fungerande riksföreningar för att komplettera det statliga forskningsstödet.
Så har t. ex. Riksföreningen mot cancer via sitt forskningsråd
haft stor betydelse för att föra fram svensk cancerforskning till dess höga
internationella status. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
angeläget att en riksförening tillskapas som aktivt kan bidra och stimulera till
ökade forskningsinsatser när det gäller AIDS och HTLV-III. Som ovan
nämnts finns emellertid redan planer på bildandet av en förening. Utskottet
anser därför att det inte för närvarande föreligger något behov av åtgärder
från riksdagen. Utskottet avstyrker sålunda motionerna So257 (m) yrkande 5
och So409 (fp) yrkande 7.

17

Vården av sjuka och smittade

SoU 1986/87:19

I ett flertal motionsyrkanden tas upp olika frågor som gäller vården av
AIDS-sjuka och HTLV-III-smittade personer. Det gäller såväl utvecklingen
av nya och bättre vårdformer som är anpassade till just denna typ av sjukdom
och smitta som behovet av insatser för narkomaner.

I motion 1986/87:So280 av Ulla Tillander och Gunilla André (båda c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförs om vård av
HTLV-III-smittade (yrkande 8). Motionärerna anför bl. a. att det för de
missbrukare som är positiva måste byggas upp särskilda behandlingsformer.
Människor som får vetskap om att de drabbats av en livslång sjukdom av det
slag HTLV-III är behöver dels hjälp för att bearbeta sin situation, dels
kommer de som får AIDS eller andra symtom av sin infektion att behöva
speciella medicinska insatser. De människor som drabbas är unga och i aktiv
ålder. De kan inte vårdas efter samma mönster som andra utan behöver
omsorgsformer som skall präglas av ett positivt och mänskligt omhändertagande
i omedelbar anslutning till det omgivande samhället. När det gäller de
människor som måste tvångsomhändertas för att fortsatt smittspridning skall
förhindras fordras också utveckling av för oss hittills oprövade vårdformer så
att den lilla grupp som kan komma att tvångsvårdas under längre tid kan
omhändertas på ett mänskligt vis. Motionärerna påtalar vidare behovet av
vård för HTLV-III-smittade narkotikamissbrukare.

Även i motion 1986/87:So257 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om utveckling av goda former och metoder för vård och behandling av
HTLV-III-smittade och AIDS-sjuka (yrkande 7). Detta bör, anförs det i
motionen, gälla samtliga relevanta vårdnivåer, inte minst hemsjukvården.
Medel härför bör, anser motionärerna, anslås inom AIDS-anslaget. I
motionen tas vidare upp vården av missbrukande smittade och sjuka.
Sålunda begärs ett tillkännagivande om vikten av att kommunerna aktivt
låter söka upp och motivera missbrukarna till vård (yrkande 8). Motionärerna
hänvisar bl. a. till budgetpropositionen och anför att kommunerna måste
prioritera uppgiften att aktivt söka upp och motivera missbrukarna till vård
på ett tidigt stadium av missbruk, så att målet kan förverkligas att nå samtliga
intravenösa missbrukare för provtagning, avgiftning och behandling. Motionärerna
vill också ha ett tillkännagivande till regeringen om att den bör ta
initiativ till upprättande av en behovs- och utbyggnadsplan vad gäller
behandlingshem för missbrukare som vårdas enligt LVM (yrkande 9).
Motionärerna anför att det är nödvändigt att komma till rätta med den stora
bristen på platser för missbrukare som omhändertagits för vård. Motionärerna
anser att de av regeringen redovisade åtgärderna är otillräckliga. Slutligen
finns i motionen ett yrkande i vilket hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförs om en utvidgning av
indikationerna för omhändertagande enligt LVM till att gälla även annan
person och behovet av längre vårdtider (yrkande 10). En missbrukare kan
omhändertas för vård enligt LVM bia. om han till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada någon närstående. Motionärerna vill att
denna indikation utvidgas till att gälla även annan person och inte enbart

18

anhöriga eftersom HTLV-III-smittade missbrukare som inte följer angivna
föreskrifter kan utgöra en klar fara för annan persons hälsa. Detta kan, anför
motionärerna, ske i samband med socialberedningens nu pågående bearbetning
av LVM. Även behovet av längre vårdtider måste belysas.

I motion I986l87:So437 (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag om omedelbar vårdskyldighet för sjukvårdshuvudmännen inför
vårdsökande narkomaner (yrkande 1). En effektiv kamp mot AIDS förutsätter
att samhället har resurser att omedelbart ta sig an en vårdsökande
narkoman. För närvarande kan en narkoman avvisas till följd av brist på
vårdplatser. Den kösituation som då uppstår kan vara förödande, inte minst
därför att motivationen för vård kan gå förlorad.

Bestämmelser om tvångsvård av missbrukare finns i lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Enligt 2 § LVM kan den som till följd
av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag oberoende av eget
samtycke beredas vård enligt LVM, förutsatt att också någon av de
situationer som beskrivs i 3 § föreligger. Av 3 § LVM framgår att vård får
beslutas, om den enskilde till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller
psykiska hälsa för allvarlig fara eller om han till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §). Vården
skall enligt 7 § LVM upphöra så snart syftet med vården är uppnått och
senast två månader efter det att vården påbörjades. Vårdtiden får dock
förlängas med högst två månader, om den intagne till följd av sitt
hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga
skäl för förlängning (16 §). Beslut om förlängning meddelas av styrelsen vid
den institution där missbrukaren är intagen.

Socialberedningen (S 1980:07) arbetar för närvarande med en utvärdering
av LVM. Ett betänkande i dessa frågor beräknas bli klart sommaren 1987.

Efter en nyligen genomförd lagändring (prop. 1986/87:2, Soli 9, rskr. 82,
SFS 1986:1406) kan en narkotikamissbrukare som tvångsintagits på sjukhus
med stöd av smittskyddslagen (1968:231), om han eller hon själv medger det,
överföras till en institution inom missbrukarvården för att där få vård för sitt
missbruk (ny lydelse av 16 § smittskyddslagen).

Utskottet har i flera betänkanden behandlat frågor om vården av
HTLV-III-smittade och AIDS-sjuka patienter. Utskottet har likaledes
behandlat behovet av insatser för och bland narkomaner bl. a. för att
förhindra smittspridning.

I betänkandet SoU 1985/86:15 uttryckte utskottet oro över den spridning
av smitta som ägt rum bland de intravenösa missbrukarna. Utskottet
underströk att riskerna för vidare spridning motiverar kraftigt ökade insatser
på detta område. Utskottet anförde vidare (s. 25):

Det gäller såväl resurserna för öppen vård som tillgången på vårdplatser för
narkomaner. Utskottet vill också erinra om de möjligheter till metadonbehandling
som finns inom ramen för det s. k. Ulleråkerprogrammet. En grupp
som är i behov av särskilda insatser är de prostituerade kvinnorna, av vilka
vissa också är narkotikamissbrukare. Åtgärder behöver vidtas både inom

SoU 1986/87:19

19

socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården. Även inom kriminalvården
behövs särskilda insatser, bl. a. för att hindra att narkotikamissbruket sprids
bland de intagna. Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt motivationsarbete
och uppföljande behandling.

Utskottet vill framhålla vikten av att utveckla vården och omhändertagandet
av de AIDS-sjuka. Särskilt bör erinras om behovet av psykosocial
stödverksamhet för dem som drabbas av sjukdomen AIDS eller konstateras
vara smittbärare. Psykosocial stödverksamhet kommer också att erfordras
för anhöriga till dem som drabbas av sjukdom och smitta, liksom i många fall
för den oersonal som svarar för vården av de sjuka. Utskottet pekade ovan på
vikten av att engagera olika frivilliga krafter. Folkrörelser och organisationer
kan också här göra viktiga insatser, t. ex. genom olika former av kamratstöd.

Vidare måste uppmärksammas innehållet i vården, bl. a. för dem som kan
komma att vårdas med tvång, vare sig det är enligt LVM eller enligt
smittskyddslagen. Den uppföljning av LVM som för närvarande görs av
socialberedningen bör kunna ge underlag för dessa överväganden.

Vad utskottet bl. a. i dessa delar anfört beslutade riksdagen sedermera att ge
regeringen till känna (rskr. 154).

Regeringen återkom därefter i proposition 1986/87:171 med förslag om
särskilda medel för bekämpningen av AIDS. Riksdagen anvisade i enlighet
med förslaget 100 milj. kr. till särskilda medel för bekämpningen av AIDS
m. m. för budgetåret 1986/87. I dessa medel ingick stöd för en utveckling av
narkomanvården (SoU 1985/86:25, rskr. 324). Vid sin behandling av
propositionen tog utskottet särskilt upp frågan om vårdplatser för narkomaner.
Utskottet anförde bl. a. följande (s. 6):

Utskottet konstaterar liksom propositionen att det råder brist på platser för
LVM-vården av narkotikamissbrukare. En utbyggnad av den frivilliga
narkomanvården kan, som anförs i motionen, göra det möjligt att utnyttja
fler redan befintliga platser för LVM-vård. Det är naturligt att för tvångsvård
i första hand tas i anspråk platser som är avsedda för sådan vård och som kan
komma att frigöras genom utbyggnad av andra behandlingsmöjligheter.
Utskottet vill emellertid understryka att behovet av ändamålsenliga platser
för tvångsvård av narkomaner måste tillgodoses. Det kan också erinras om
att socialberedningen för närvarande behandlar frågor om LVM-vård och
annan vård av narkomaner.

Formerna för tvångsvård av smittade missbrukare behandlades i utskottets
betänkande SoU 1986/87:9. Utskottet anförde bl. a. följande:

Det kan självfallet diskuteras om vård enligt smittskyddslagen bör genomföras
på sjukhus och om det gäller smittade som inte själva har några
sjukdomssymptom. Å andra sidan ter sig sjukhus ändå som det många gånger
lämpligaste alternativet med hänsyn till den medicinska och psykologiska
sakkunskap som där finns tillgänglig. Utskottet delar emellertid uppfattningen
att man måste försöka finna vårdformer som bättre beaktar de AIDSsjukas
speciella situation.

Det nu framlagda propositionsförslaget /att en HTLV-III-smittad narkotikamissbrukare
som själv medger det skall kunna få vård på behandlingshem
för narkotikamissbrukare eller annan lämplig institution för missbrukarvård/
bör enligt utskottets mening ses som ett uttryck för en sådan strävan mot en
för HTLV-III-smittade mera lämpligt utformad vård. Det är välkänt att
injektionsmissbruk innebär allvarlig risk för spridning av HTLV-III-virus.
En smittad narkotikamissbrukare måste därför kunna få adekvat hjälp att

SoU 1986/87:19

20

komma ifrån sitt beroende så att man inte längre behöver befara att han skall
sprida smittan vidare. Vård enligt smittskyddslagen bör inte pågå längre tid
än absolut nödvändigt.

I budgetpropositionen (prop. 1986/87:100, bil. 7, avsnittet om socialt
behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik s. 133 ff.) konstaterar
socialministern att AIDS-hotet utgör ytterligare ett utomordentligt starkt
motiv för att stärka insatserna mot narkotikamissbruket där injektionsmissbruket
utgör en särskild risk.

Socialministern pekar vidare på angelägna utvecklingsområden för narkomanvården
(prop. s. 136). Hon anför att utvecklingen av metoder och nya
arbetsformer m. m. inom missbrukarvården bör stimuleras. Fortsatt stöd bör
ges till utvecklingsinsatser inom narkomanvården. Man bör särskilt stimulera
utvecklingsarbetet vid socialbyråer och s. k. vårdcentraler för narkotikamissbrukare.
Insatser bör bl. a. inriktas på att utveckla metoderna i socialt fältoch
behandlingsarbete samt på att förbättra samarbetet mellan socialtjänst,
polis och kriminalvård. Vidare anförs:

Spridningen av HI V-smitta bland narkotikamissbrukare har ställt narkomanvården
inför nya problem som kräver snabba och offensiva insatser.
Socialtjänsten bör i ökad utsträckning avdela specialiserade resurser för
uppsökande verksamhet. Vården måste bli mer lättillgänglig för de missbrukare
som söker eller kan motiveras att söka behandling. Flera behandlingshem
bör inrättas som är inriktade på eftersatta gruppers vårdbehov.
Socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och kriminalvårdens insatser måste i
större utsträckning samordnas. Frivilliga organisationer bör få ökad möjlighet
att utveckla offensiva och okonventionella arbetsmetoder.

Socialtjänstens insatser bör utvecklas så att man i samarbete med hälsooch
sjukvården och andra myndigheter snabbt kan nå samtliga intravenösa
missbrukare för provtagning, avgiftning och behandling.

I budgetpropositionen redovisas vidare till vilka områden stöd hittills utgått
ur det för år 1986/87 beviljade anslaget om 100 milj. kr. till särskilda medel
för bekämpningen av AIDS. Sålunda har stöd getts till insatser när det gäller
mobilisering av personal inom narkomanvårdens frontlinje, åtgärder för att
förebygga spridning av HTLV-III bland unga missbrukare, åtgärder för
prostituerade missbrukare, samordnade insatser för narkotikamissbrukare
inom kriminalvården, åtgärder för att förbättra möjligheterna till avgiftning
och behandlingsplanering samt åtgärder för att stimulera utbyggnaden av
olika behandlingshem inkl. vård enligt LVM.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar många av de synpunkter som framförs i de nu aktuella
motionerna. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare understrukit vikten av
att försöka finna nya former av vård för dem som drabbas av AIDS eller blir
smittade av HTLV-III-virus. Utskottet vill ännu en gång inskärpa betydelsen
härav. AIDS är en sjukdom för vilken vi ännu under lång tid kommer att
sakna botemedel. Den som smittas av virus kommer så vitt vi i dag vet
sannolikt att vara bärare av smittan under resten av sitt liv. Stora krav ställs
på att man inom alla vårdformer och på alla nivåer kan möta det växande
vårdbehovet och erbjuda en anpassad vård. Behovet av psykosocial stöd -

SoU 1986/87:19

21

verksamhet kommer också att vara stort, såväl för de direkt drabbade som
deras anhöriga och den personal som skall vårda dem.

Vidare är det, som också påtalats av utskottet i tidigare sammanhang, av
vikt att uppmärksamma innehållet i vården när det gäller dem som för att
hindra ytterligare spridning av smittan måste omhändertas med tvång.

Regeringen har under innevarande år anslagit medel till ett stort antal
olika utvecklingsprojekt. Enligt utskottet är det angeläget att insatserna för
att utvecka nya och bättre vårdformer kan fortsätta och även intensifieras.

En av de från smittskyddssynpunkt viktigaste grupperna att nå med
information, vård och behandling är missbrukarna, särskilt de injicerande
narkomanerna. Insatser görs, som också framgår av budgetpropositionen, på
en rad områden för att man skall finna bättre former för att nå narkomanerna,
motivera dem till att upphöra med sitt missbruk och söka adekvat
behandling. Som påpekas i några motioner är emellertid situationen i dag
sådan att många narkomaner som söker hjälp för avgiftning m. m. på grund
av bristande resurser inom sjukvård och socialtjänst inte kan erhålla den
önskade och absolut nödvändiga hjälpen. Ett särskilt område där utskottet
tidigare påtalat behovet av åtgärder är bristen på platser för vård enligt LVM.

Socialberedningen, som för närvarande arbetar med en översyn av LVM,
har enligt vad utskottet erfarit i sitt arbete kunnat konstatera en kraftig
reducering under senare år när det gäller antalet platser för tvångsvård.
Utskottet har med oro tagit del av dessa uppgifter. Särskilt akut har
situationen under senare tid varit i Stockholm. Enligt utskottet råder för
närvarande på detta område förhållanden som inte längre kan accepteras.

Utskottet har i tidigare sammanhang (se bl. a. SoU 1985/86:15 s. 24)
uttalat att kampen mot AIDS är en nationell angelägenhet och att staten här
måste ha ett särskilt ledningsansvar. Detta fråntar dock inte kommuner och
landsting och andra berörda myndigheter deras skyldigheter att vidta
åtgärder inom sina resp. ansvarsområden. Med hänsyn till de förhållanden
som i dag råder inom narkomanvården är det nu nödvändigt att regeringen
tar upp saken med berörda huvudmän och i samarbete med bl. a. kommuner
och landsting skyndsamt tar fram förslag till hur problemen inom narkomanvården
skall lösas.

Utskottet anser att regeringen och även AIDS-delegationen måste överväga
snabba åtgärder i enlighet med vad utskottet nu har uttalat.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So280 (c)
yrkande 8, So437 (c) yrkande 1 och So257 (m) yrkandena 7—9 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

När det gäller indikationerna för vård enligt LVM och vårdtiderna enligt
denna lagstiftning, en fråga som särskilt tas upp i motion So257 (m), erinrar
utskottet om den översyn av LVM som för närvarande görs av socialberedningen.
Ett betänkande har aviserats till senare detta år. Utskottet avstyrker
därför yrkande 10 i motionen.

SoU 1986/87:19

22

Tillgång till sprutor och kanyler

SoU 1986/87:19

I motion 1986l87:So204 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs att
riksdagen begär att regeringen ger läkare möjlighet att förskriva och dela ut
sprutor och kanyler i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionären
ifrågasätter om det i dagsläget är viktigare att förhindra att djupt nergångna
narkomaner får tillgång till rena sprutor och kanyler än att förhindra att deras
missbruk också sprider sjukdomen AIDS. Motionären anser att, med de
kunskaper vi hittills har om den nya farsoten, kampen mot spridningen av
denna bör sättas först. Läkare bör därför ha möjlighet att förskriva och dela
ut sprutor och kanyler till egna patienter samtidigt som gamla sprutor och
kanyler samlas in och förstörs.

I motion 1986/87:So452 av Alf Svensson (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om fri försäljning av kanyler på
apotek (yrkande 3). Motionären betonar att förslaget inte får uppfattas som
ett accepterande av narkotikamissbruk och att det måste kompletteras med
att inga ansträngningar skys för att stoppa narkotikan och för att hjälpa
narkomaner att bli kvitt sitt narkotikaberoende.

Bestämmelser om handel m. m. finns i förordningen (1968:70) med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. Av 4 § förordningen
framgår att handel med spruta eller kanyl endast får bedrivas av den som har
rätt att driva detaljhandel med läkemedel eller den som har tillstånd att driva
handel med varan. Till förordningen har regeringen utfärdat tillämpningsföreskrifter
(kungörelse 1968:71) angående tillämpningen av förordningen
med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. Enligt 2 §
tillämpningsföreskrifterna skall den som bedriver handel med spruta eller
kanyl iaktta att försäljning inte sker då omständigheterna ger anledning till
misstanke att varan kan komma till användning vid narkotikamissbruk.
Försäljning får inte ske till den som är under tjugoett år om denne inte styrker
att varan behövs för medicinskt ändamål.

Med stöd av 4 § tillämpningsföreskrifterna har socialstyrelsen i ett cirkulär
(socialstyrelsens cirkulär 1969:13) lämnat anvisningar om förvaring av
sprutor och kanyler på bl. a. sjukhus och öppenvårdsmottagningar. I
socialstyrelsens cirkulär 1968:36 har socialstyrelsen lämnat föreskrifter
rörande den kontroll som skall iakttas vid försäljning av sprutor och kanyler.
Vid detaljhandel med sprutor och kanyler skall enligt cirkuläret försäljningspersonalen
ålägga köparen att styrka sitt behov av varan. Detta förutsätts ske
bl. a. mot uppvisande av t. ex. läkemedelskort på insulin, intyg från läkare,
veterinärintyg m. m. Vissa krav ställs också på legitimering.

Som framgått av ovanstående regleras inte läkares rätt att förskriva
injektionssprutor och kanyler i 1968 års förordning. Något direkt förbud för
läkare att i sin behandling av missbrukare överlämna rena sprutor och spetsar
finns sålunda inte. I samband med införandet av de nuvarande restriktionerna
synes man inte heller ha diskuterat denna fråga. Svaret på frågan om en
läkare i sin behandling av en narkotikamissbrukare får lämna ut sprutor och
kanyler är därför beroende av om detta anses förenligt med kraven i den
allmänna läkarinstruktionen (1963:341) på att läkaren skall handla i överensstämmelse
med vetskap och beprövad erfarenhet (3 § instruktionen).

Sedan någon tid tillbaka pågår i Lund ett särskilt samarbetsprojekt mellan
infektionskliniken i Lund och narkomanvårdsenheten vid S:t Lars sjukhus i
syfte att förhindra spridningen av HTLV-III och AIDS bland narkomaner i
Lund men också i hela Malmöhus län. Projektet har två delar. En del utgörs
av riktad, ”aggressiv”, uppsökande information direkt till aktiva sprutnarkomaner
och deras vänner i riskzonen för intravenöst missbruk. Aktiva
sprutnarkomaner anmanas att omedelbart sluta med missbruket eller fyra
gånger per år kontrollera sig avseende smitta. Det andra ledet i verksamheten
går ut på att narkomaner som kommer i kontakt med den offentliga
narkomanvården i Lund och som ännu inte förmåtts sluta med sitt missbruk
erbjuds att vid infektionsklinikens speciella läkarmottagning få byta sina
gamla sprutor mot nya. Hela tiden skall kontakt med narkomanvården
bibehållas för att intensifiera motivationen hos narkomanerna att uppsöka
avgiftningsenhet och behandlingshem. Samarbetsprojektet skall fortlöpande
utvärderas. AIDS-delegationen skall hållas underrättad, har det sagts från
projektet. Man har också vissa planer på en epidemiologisk studie av de
vårdsökande narkomanerna i Lundaområdet.

Socialstyrelsen har som ett led i sitt tillsynsarbete att granska Lundaprojektet
och dess åtgärder att förse missbrukare med rena sprutor och spetsar.
Socialstyrelsen har i beslut den 17 februari (ärendenummer 3356-553) uttalat
bl. a. följande:

En generell utdelning av sprutor och kanyler till injektionsmissbrukare
strider mot rådande riktlinjer för narkotikapolitiken. Det är välkänt att
behandlingen av missbrukare är svår. Det tar ofta lång tid att motivera
missbrukaren att helt upphöra med sitt missbruk. Återfall är dessutom
vanliga. Enligt socialstyrelsens bedömning är det rimligt att efter individuell
prövning ta konsekvenserna av denna kunskap i samband med bekämpningen
av HIV-smitta bland injektionsmissbrukare.

Under förutsättning att sprutor och spetsar endast överlämnas i samband
med ett personligt besök hos läkaren, där läkaren utifrån säkra kriterier kan
dra den slutsatsen att patienten skulle hamna i en än mer riskabel situation,
om denne inte får en ren spruta med kanyl, har socialstyrelsen svårt att hävda
att överlämnandet inte står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Eftersom åtgärden strider mot rådande praxis måste verksamheten
begränsas till ett minimum. Styrelsen utgår ifrån att verksamheten
utvärderas och att information därom lämnas till socialstyrelsen.

Frågan om fria sprutor och kanyler har tidigare varit föremål också för
AIDS-delegationens uppmärksamhet. Delegationen tog hösten 1985 principiell
ställning emot en fri tilldelning av injektionssprutor och kanyler.
Narkomanvårdsfrågorna har återkommande behandlats i delegationen, som
inte gjort något ändrat ställningstagande i den här aktuella frågan.

Världshälsoorganisationen, WHO, har bl. a. diskuterat frågan om fria
injektionssprutor och kanyler vid ett arbetsmöte som organisationen anordnade
i Stockholm i början av oktober 1986. I ett dokument från mötet finns
under punkt 7 bland WHO:s rekommendationer följande preliminära
skrivning:

Although opinions varied in accordance with national, cultural and political
views, apart from one country, the consensus was that needles and syringes

SoU 1986/87:19

24

should not be denied to the drng abuser. (I svensk översättning ung: Även om
uppfattningarna varierade efter nationella, kulturella och politiska uppfattningar
var, bortsett från ett land, den allmänna uppfattningen den att sprutor
och kanyler inte bör nekas narkotikamissbrukaren.)

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att det i dag inte föreligger något i
lag stadgat förbud för läkare att till en missbrukare förskriva injektionssprutor
och kanyler. I Lundaområdet pågår för närvarande en försöksverksamhet
med utlämnande av rena sprutor och kanyler till vissa missbrukare.
Sprutorna delas ut av infektionsläkare till missbrukaren under förutsättning
att denne är aktuell för vårdkontakter från narkomanvårdens sida. Socialstyrelsen
har i sin tillsynsverksamhet inte funnit att denna verksamhet strider
mot kravet i läkarinstruktionen att läkare i sin verksamhet skall handla efter
vetenskap och beprövad erfarenhet. Utskottet finner inte anledning att ingå i
någon prövning av den frågan.

Smittspridningen sker för nävarande snabbast inom gruppen sprutnarkomaner.
Risken för en vidare smittspridning från denna grupp till den övriga
befolkningen är stor. Intravenösa narkotikamissbrukare är därför en nyckelgrupp
i kampen mot HTLV-III och AIDS. Smittan sprids såväl genom
infekterade sprutor och spetsar som genom sexuella kontakter.

Den allvarliga situationen har gjort att flera av dem som är engagerade i
kampen mot AIDS börjat ifrågasätta om inte intresset av att förhindra vidare
smittspridning bör sättas före kampen mot narkotikamissbruket i så måtto att
man generellt bör lätta på restriktionerna när det gäller tillgången till
injektionsverktyg. Ett sådant betraktelsesätt kan dock inte utskottet acceptera.
Kampen mot narkotikamissbruket måste föras med samma kraft som
kampen mot AIDS. Ett lättande på nu gällande restriktioner kunde lätt
komma att uppfattas som ett inofficiellt accepterande av narkotikamissbruket.
Utskottet vill dessutom erinra om att risken för smittspridning var ett
viktigt motiv för att införa ett förbud mot fri försäljning av sprutor och
kanyler.

Att missbrukarna använder varandras injektionsverktyg beror heller inte
enbart på brist på sprutor och kanyler. Enligt vad utskottet erfarit vid den
hearing som utskottet hållit om AIDS-frågorna sammanhänger detta till en
del med de traditioner som råder bland missbrukare. Så skall det enligt vissa
uppgifter vara betydligt vanligare i Stockholmsområdet än på andra håll att
man i missbrukarkretsar delar sprutor. Den bristfälliga hygienen beror i stor
utsträckning på den allmänt asociala situationen som missbrukaren lever i
och de förhållanden som råder vid injektionstillfället. Det har också
framförts till utskottet att det inte är den smutsiga sprutan i sig som utgör det
allvarligaste problemet när det gäller spridningen av HTLV-III utan vanan
att i sprutan suga upp blod för att lättare kunna dosera narkotikan och sedan
låta sprutan gå vidare till andra i gruppen.

Utskottet kan inte acceptera att verksamheten i Lund utökas eller att
liknande verksamheter inleds på andra håll i strid med strävandena inom
narkotikapolitiken. Skulle detta bli aktuellt anser utskottet att en författningsreglering
måste övervägas. Utskottet förutsätter att regeringen liksom

SoU 1986/87:19

25

även socialstyrelsen noga kommer att följa utvecklingen och om så erfordras
tar initiativ till lagstiftningsåtgärder.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So204 (fp).

Utskottet anser inte att en fri försäljning av sprutor eller kanyler bör
komma till stånd. Utskottet avstyrker således motion So452 (c) yrkande 3.

AIDS-testning

I motion 1986187:So437 (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
socialstyrelsen får i uppdrag att förbereda omfattande AIDS-testning
(yrkande 4). På en del förlossningssjukhus erbjuds numera alla gravida
kvinnor möjlighet till testning. Motionärerna anser att den förmånen bör
tillkomma alla gravida kvinnor. Motionärerna anser vidare att socialstyrelsen
bör kunna ges i uppdrag att förbereda en screening för spårande av
smittbärare och för att få bättre uppfattning om smittläget.

I motion 1986l87:So257 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att HTLV-III-test borde kunna göras vid samtliga
blodprov och framför allt erbjudas samtliga gravida kvinnor {yrkande 2).
Motionärerna anför att eftersom det är angeläget att så många människor
som möjligt kommer till provtagning är det viktigt att försöka avdramatisera
provtagningen genom att öka antalet provtagningar inom sjukvården.
Motionärerna menar att HTLV-III-test borde kunna göras vid samtliga
blodprov. Ett första steg bör vara att erbjuda test till vissa grupper.
Motionärerna anser att samtliga gravida kvinnor skall erbjudas test. En
annan grupp som därefter bör komma i fråga är de värnpliktiga.

Frågan om utvidgad testning behandlades av utskottet i fjolårets betänkande
SoU 1985/86:15 (s. 16—17 och s. 27). Utskottet som bl. a. hänvisade till en
försöksverksamhet inom ett landsting ansåg inte att det vid den tidpunkten
fanns anledning att genomföra allmänna tester.

Utskottet erinrade om att möjligheten att låta testa sig för HTLV-III-virus
står öppen för envar och till att det på goda grunder hittills ansetts
väsentligast att framför allt de människor som uppvisar vad man brukar kalla
ett riskbeteende låter testa sig. Det betonades emellertid att det är viktigt att
även den som inte ingår i någon riskgrupp men som känner oro och ångest
inför AIDS får information om möjligheten till test.

Vid den hearing om AIDS-frågorna som utskottet anordnat inför detta
betänkande har bl. a. följande framkommit:

Huddinge sjukhus utanför Stockholm och Malmö Allmänna sjukhus testar
sedan någon tid samtliga gravida kvinnor för att spåra smitta. Detta är avsett
som en försöksverksamhet som skall pågå ett år och noga utvärderas. Inom
några landsting har man samlat alla blodprov tagna vid ett visst sjukhus under
en dag och efter avidentifiering av proverna testat dessa för förekomsten av
HTLV-III-smitta. Tanken är att sådana studier kan tjäna som larmsystem för
smittans spridning bland befolkningen. Genom avidentifieringen av prover
krävs inte något medgivande av forskningsetisk kommitté. I Malmö har man
varje dag bland alla tagna blodprov den dagen slumpmässigt valt 50 blodprov
för analys. I samband med rättsmedicinska obduktioner har regelmässig

SoU 1986/87:19

26

provtagning inletts vid rättsläkarstationen i Stockholm. En utvidgning till
flera stationer avses komma till stånd. Många hud- och könsmottagningar
och infektionskliniker erbjuder alla sina patienter provtagning. En mindre
studie har gjorts på värnpliktiga. Prov tas också från häktade personer.

SBL och socialstyrelsen arbetar för närvarande med att ta fram underlag
för frågan om en utvidgning av testverksamheten. Man kommer att framföra
vissa förslag härom. Materialet kommer att presenteras för AIDS-delegationen
inom kort.

Socialministern har nyligen i ett interpellationssvar i riksdagen (RD
1986/87:82) uttalat att hon delar uppfattningen att man på alla möjliga sätt
bör försöka avdramatisera provtagningen. Hon hänvisade till socialstyrelsens
och SBL:s pågående diskussioner och till AIDS-delegationen. Vidare
anförde hon att det måste finnas ett medicinskt underlag innan man tar
ställning till vilka åtgärder man bör gå vidare med. Att införa någon form av
testning av alla medborgare i landet vore fel sätt att utnyttja de resurser vi
har, ansåg socialministern. Men metoderna att nå ytterligare grupper med
testning kan och skall utvecklas.

Utskottet gör följande bedömning.

Grundvalen för våra kunskaper i dag om spridningen av HTLV-1II i det
svenska samhället är verksamheten med testning. Förutom den obligatoriska
och generella testning som görs av såväl blodgivare som på blodprodukter
har det hittills ansetts väsentligast att framför allt människor som uppvisar ett
s. k. riskbeteende låter testa sig. På vissa områden har försöksvis utvidgning
av provtagningen kommit till stånd.

Utskottet finner det värdefullt att testningen vidgas även till andra
grupper. Detta bidrar till en avdramatisering av provtagningarna, vilket i sig
är önskvärt. Två motioner (m resp. c) tar upp frågan om en testning av alla
gravida kvinnor. En sådan testningsverksamhet pågår för närvarande vid
några sjukhus. Inom vissa landsting erbjuds provtagning till alla gravida
kvinnor.

Enligt utskottets mening talar flera skäl för att gravida kvinnor bör
erbjudas möjligheten till provtagning för HTLV-III. Viruset och sjukdomen
är speciellt farliga för såväl kvinnan som fostret. Sjukdomen tenderar att
utvecklas särskilt snabbt hos den gravida kvinnan. Barnet löper stor risk att
födas med smittan. Kvinnan bör mot denna bakgrund få möjlighet att ta
ställning till om hon vill fortsätta graviditeten eller inte.

En annan fördel med en allmän testning av gravida kvinnor är att en sådan
kan ge kunskaper om smittans spridning i samhället. Provtagningen kan
genomföras på ett enkelt och praktiskt sätt, eftersom blodprov ändå tas på
alla gravida kvinnor bl. a. för att man skall kunna bestämma blodgruppstillhörighet
och kontrollera om kvinnan haft röda hund.

Det kan enligt utskottet finnas skäl att härefter steg för steg utvidga
provtagningarna även till andra grupper i samhället, t. ex. de värnpliktiga.
Det är angeläget att medicinskt underlag fortlöpande tas fram för att man
skall kunna ta ställning till för vilka grupper en sådan utvidgad provtagning
framstår som angelägnast. En annan möjlighet kan vara att erbjuda test i
samband med andra blodprov. Regeringen bör noga följa utvecklingen på
detta område och ta de initiativ som erfordras.

SoU 1986/87:19

27

Utskottet har erfarit att testning nu kommer att erbjudas alla gravida
kvinnor. Utskottet anser med hänvisning härtill och till vad utskottet i övrigt
har anfört att syftet med de nu aktuella motionsyrkandena är tillgodsett och
avstyrker därför motionerna So437 (c) yrkande 4 och So257 (m) yrkande 2.

Registrering av testresultat m. m.

Två motioner tar upp frågan om anonymitet vid provtagning för HTLV-IIIinfektion.

I motion 1986l87:So409 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen av vad
som anförs i motionen om införande av möjlighet till fullständig anonymitet
vid testning avseende HTLV-III-infektion (yrkande 6). Det allmännas
intresse av att hindra smittspridningen är enligt motionärerna det viktigaste
skälet för att tillåta den som så önskar fullständig anonymitet. Den lilla
gruppen av misskötsamma kända smittbärare som till äventyrs skulle kunna
förbli okänd om fullständig anonymitet medgavs är, anförs det i motionen, en
långt mindre fara än de tusentals okända och omedvetna smittbärare som det
gäller att stimulera till provtagning.

I motion 1986187:So459 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till utsträckt anonymitet vid HTLV-III-tester.
Motionärerna tar bl. a. upp de homo- och bisexuellas situation och pekar på
deras behov av ett starkt skydd för sin integritet. När det gäller påståendet att
fullständig anonymitet skulle komma i konflikt med smittskyddslagen anser
motionärerna att det är fel utgångspunkt, eftersom skyddssyftet i stort
gynnas av stärkt integritetsskydd men också att en eventuell sådan konflikt
ändå är möjlig att lösa.

Bestämmelser om anonymitet vid HTLV-III-test finns dels i patientjournallagen
(1985:562, senast ändrad 1986:197), dels i smittskyddskungörelsen
(1968:234). Bestämmelserna i smittskyddskungörelsen möjliggör
viss anonymitet för patienten genom att läkare som konstaterar att någon är
smittad skall rapportera detta till smittskyddsläkaren i kodad form (8 §
smittskyddskungörelsen).

Anonymitet vid HTLV-III-test möjliggjordes genom ett beslut våren 1986
av riksdagen om ändring i 14 § patientjournallagen (SoU 1985/86:15, rskr.
154). Enligt detta stadgande får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om undantag från regeln att
patientjournal alltid skall innehålla uppgift om patients identitet, såvitt gäller
provtagning för viss sjukdom. Regeringen har därefter utfärdat en särskild
förordning (1986:198) om provtagning för infektion av HTLV-III, i vilken
anges att föreskriften i patientjournallagen om identitetsuppgifter i en
patientjournal inte skall tillämpas vid sådan provtagning, om patienten begär
att prov skall tas anonymt. Vid tillkomsten av den nya bestämmelsen i
patientjournallagen ansåg utskottet, som bl. a. hänvisade till den stora vikten
av att de som tillhör de s. k. riskgrupperna kan förmås medverka till
provtagning, starka skäl tala för att öppna en möjlighet att erbjuda anonym
provtagning. Utskottet underströk emellertid att kraven på en god och säker
vård inte får eftersättas. Vidare uttalades att tillämpningen inte får komma i

SoU 1986/87:19

28

konflikt med smittskyddslagens bestämmelser i de fall det visar sig att någon
är smittbärare. Riksdagen följde utskottet (RD 1985/86:109, rskr. 154).

Frågan om fullständig anonymitet vid HTLV-III-infektion, dvs. anonymitet
även sedan smitta konstaterats, har därefter behandlats av utskottet vid
flera tillfällen, senast i betänkandet SoU 1986/87:9. Utskottet avstyrkte
därvid de då aktuella motionsyrkandena med följande motivering
(s. 20-21).

Inledningsvis bör erinras om det mycket starka sekretesskydd som generellt
gäller på hälso- och sjukvårdsområdet. Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller
sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Enligt
samma lagrum gäller samma sekretess även bl. a. i fråga om åtgärder mot
smittsamma sjukdomar. Sekretessen kan brytas bara i vissa undantagsfall,
främst då uppgiftsskyldighet till annan myndighet finns bestämd i lag eller
förordning . Däremot finns ingen möjlighet att efter en intresseavvägning
lämna ut uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen.
Sekretess innebär tystnadsplikt i det allmännas verksamhet samt förbud att
lämna ut handlingar. När det gäller personal inom enskilt bedriven hälso- och
sjukvård finns motsvarande bestämmelser om tystnadsplikt i 6 § tillsynslagen.
Brott mot tystnadsplikt är straffbelagt i 20 kap. 3 § brottsbalken.
Straffet är böter eller fängelse i högst ett år.

I fråga om HTLV-III-smitta finns dessutom särskilda regler om anonymitet
vid provtagning, om kodning av laboratorieprov och även om kodning av
anmälan till smittskyddsläkare i de fall smitta konstateras.

Utskottet vill också erinra om att det finns många andra uppgifter om
hälso- och sjukvården vilka människor kan uppleva som känsliga och vara
angelägna om att de inte kommer till andras kännedom. Som exempel kan
nämnas uppgifter om genomgångna aborter och uppgifter om psykiska
sjukdomar. Det har inte påståtts annat än att sådana uppgifter har ett fullgott
sekretesskydd genom de regler utskottet ovan redogjort för. Enligt utskottets
mening saknas således grund för den oro som yppats på vissa håll att
uppgifter i en patientjournal skulle kunna få icke avsedd spridning.

När det gäller frågan om att låta anonymiteten vid HTLV-III-test gälla
även när smitta konstaterats vidhåller utskottet sin tidigare anförda uppfattning
att en sådan ordning skulle rubba grunderna för smittskyddslagens
tillämpning.

Det har visserligen från vissa håll hävdats att en fullständig anonymitet
skulle medföra att flera människor lät testa sig. Denna åsikt baserar sig
emellertid på antaganden. Något verkligt stöd har hittills inte presenterats.
Enligt utskottets uppfattning finns det sannolikt också andra skäl än rädsla
för att uppgifterna skall spridas som gör att en del människor drar sig för
provtagning. Ett uppenbart sådant skäl är att många människor i det längsta
vill undvika ett besked om att de bär på en livshotande sjukdom. På detta
finns många exempel. I all synnerhet torde detta gälla i fråga om en sjukdom
för vilken det inte finns något botemedel.

Aven om en regel om fullständig anonymitet skulle göra att något flera lät
testa sig - vilket alltså är ovisst - skulle för övrigt inte risken för
smittspridning därmed vara eliminerad. En ökad testbenägenhet kan inte i
sig ersätta smittskyddsåtgärder. Testresultaten måste självklart följas upp
genom individuellt anpassade föreskrifter och stöd till dem som visar sig vara
smittade. Man måste också försöka spåra smittkällan samt andra som i sin tur
kan ha smittats. Enligt utskottets mening vore det inte godtagbart att genom

SoU 1986/87:19

29

en regel om anonymitet för den som så önskar försvåra eller helt omöjliggöra
en effektiv smittskyddsverksamhet.

Utskottet, som noterar att antalet människor som begär provtagning nu ökar
kraftigt som ett resultat av den nyss inledda informationskampanjen, finner
ingen anledning till något ändrat ställningstagande i anonymitetsfrågan och
avstyrker därför motionerna So409 (fp) yrkande 6 och So459 (vpk).

En motion tar upp frågan om angivande av riskgrupp. I motion 1986/
87:So437 (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om angivande av riskgruppstillhörighet vid
AIDS-test (yrkande 5).

Motionärerna pekar på att det av statistiska skäl brukar anges riskgruppstillhörighet
i samband med positivt svar på HTLV-III-test. Någon skyldighet
för patienten att uppge att han t. ex. är homosexuell kan emellertid inte
finnas. Detta bör enligt motionärerna klargöras i informationssammanhang,
eftersom angivandet av riskgrupp förmodlingen kan verka avskräckande på
många.

Patientens skyldigheter enligt smittskyddslagstiftningen framgår främst av
12 och 14 §§ smittskyddslagen (1968:231). Enligt 12 § är den som har
anledning anta att han lider av venerisk sjukdom skyldig att söka läkare och
underkasta sig den undersökning och behandling som behövs. Han skall följa
de föreskrifter som läkaren meddelar om sjukdomens vidare behandling och
om åtgärder för att hindra spridning av smitta. 114 § smittskyddslagen finns
bl. a. bestämmelser om tvångsåtgärder. I paragrafens tredje stycke stadgas
att läkare efter beslut om tvångsåtgärder får genomföra erforderlig undersökning
eller behandling samt ta de prov som krävs för att avgöra om
venerisk sjukdom föreligger.

Av 7 § smittskyddskungörelsen (1968:234) framgår bl. a. att läkaren skall
söka få uppgift av den sjuke om vem som smittat honom och till vem han
kunnat överföra smitta. 118 § kungörelsen regleras läkarens skyldigheter att
lämna uppgifter om smittade m. fl. till smittskyddsläkaren. Av stadgandet
framgår sålunda bl. a. att en läkare som konstaterar venerisk sjukdom senast
följande dag skriftligen skall anmäla detta till smittskyddsläkaren. Anmälan
skall vara kodad på visst sätt. Om den sjuke vid infektion av HTLV-III tillhör
en riskutsatt grupp skall denna grupp anges i anmälan.

I smittskyddskommitténs förslag till ny smittskyddslag (Om smittskydd,
SOU 1985:37) föreslås en uttrycklig skyldighet för den som är smittad att till
läkaren lämna för smittskyddet nödvändiga uppgifter bl. a. om vilka
personer smittämnet kan ha kommit från till vilka det kan ha förts vidare.

Den grundläggande tanken bakom hela smittskyddslagstiftningen är att en
smittad person så snabbt som möjligt skall kunna erbjudas undersökning och
behandling mot sjukdomen. Ett annat huvudintresse är att ytterligare
spridning av smittan skall kunna förhindras. För behandlingen av patienten
är det viktigt med ett öppet och förtroendefullt samarbete mellan patient och
läkare. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att de uppgifter som
patienten lämnar läkare är skyddade av mycket stark sekretess enligt
gällande sekretesslagstiftning. Ytterligare skydd ges dessutom genom regler -

SoU 1986/87:19

30

na i 8 § smittskyddskungörelsen om kodning av läkares underrättelser till
smittskyddsläkaren.

Mot denna bakgrund anser utskottet inte att motion 1986/87:So437 (c) i
här aktuell del bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Yrkande 5 i motionen
avstyrks därför.

En motion tar upp frågan om ett centralt register över AIDS-sjuka och
HTLV-III-smittade. I motion 1986187:So402 (c) hemställs att riksdagen
begär att regeringen inrättar ett sådant centralt register {yrkande 2).
Motionären hänvisar till arbetarskyddet inom bl. a. sjukvård, socialtjänst,
kriminalvård och polisarbete. För att personal skall kunna vidta nödvändiga
skyddsåtgärder fordras att de får kännedom om att en viss person, som är
föremål för vårdinsats eller ingripande, är HTLV-III-smittad. Detta kräver,
anser motionären, att samtliga HTLV-III-smittade och AIDS-sjuka registreras
centralt.

Utskottet behandlade förra året i betänkandet SoU 1985/86:15 (s.16 och
s. 27) motionsyrkanden av motsvarande innbörd som det nu aktuella.
Utskottet avvisade därvid tanken på en allmän registrering. När det gäller
skyddet för berörd personal underströk utskottet det stora informationsbehov
som föreligger. Utskottet erinrade om att HTLV-III-virus smittar genom
blodkontakt och sexuellt umgänge och att smitta inte sprids genom vanliga
sociala kontakter. Utskottet betonade också att informationsverksamheten
inte får leda till en diskriminering av dem som drabbas av HTLV-IIIinfektion
och AIDS. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet de då aktuella
motionsyrkandena.

Utskottet gör nu samma bedömning. Utskottet vill i detta sammanhang
också hänvisa till vad som ovan anförts under avsnittet HTLV-III-infektionen
i arbetslivet (s.10-12). Motion So402 (c) yrkande 2 avstyrks med
hänvisning till det anförda.

Övriga frågor
Virusets benämning

I motion 1986l87:So409 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att beteckningen HTLV-III bör ändras till HIV i av
regeringen och regeringen underställda myndigheter utfärdade författningar
(yrkande 8). Motionärerna hänvisar till att Världshälsoorganisationen rekommenderat
att benämningen på det virus som förorsakar AIDS skall vara
Human Immunodeficiency Virus eller HIV och anser att, för att undvika
förvirring i det fortsatta informationsarbetet, ett namnskifte bör genomföras
i samtliga författningstexter där HTLV-III omnämns. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Den hittillsvarande officiella benämningen i Sverige framgår av 6 §
smittskyddskungörelsen. Enligt detta stadgande hänförs till veneriska sjukdomar
bl. a. infektion av LAV/HTLV-III (Lymfadenopati-Associerat Virus/
Humant T-Lymfotropt Virus typ III) (svensk benämning) eller AIDS
(Acquired Immune Deficiency Syndrome virus infection) (internationell
benämning).

SoU 1986/87:19

31

Regeringen beslutade den 5 september 1985 att infektion av HTLV-IIIvirus
skulle hänföras till de veneriska sjukdomarna. Ändringen av 6 § trädde
i kraft den 1 november 1985.

År 1983 renodlade en fransk forskargrupp under Montagnier vid Pasteurinstitutet
ett virus från en patient med lymfkörtelförstoringar. Viruset
namngavs efter sjukdomstillståndet till Lymfadenopati-associerat virus
(LAV), men sambandet till AIDS var från början inte klarlagt. Gallo och
medarbetare vid National Cancer Institute, USA, publicerade 1984 data om
ett virus betecknat humant T-Lymfotropt virus typ III (HTLV-III). Därvid
kunde även ett klart samband mellan AIDS och virus redovisas. LAV och
HTLV-III har senare visats vara identiska. Då enighet inte kunde nås i namnoch
prioriteringsfrågan godtogs omsider kompromissen LAV/HTLV-III
eller HTLV-III/LAV som beteckning för ”AIDS-virus".

År 1985 tillsattes en kommitté av 13 framstående AIDS-forskare med
uppgift att föreslå en enklare beteckning för ”AIDS-virus”. I ett brev
undertecknat av elva av forskarna, publicerat i maj 1986, föreslogs namnet
Human Immunodeficiency Virus (humant immunbristvirus), förkortat HIV,
för det virus som orsakar sjukdomen AIDS. Den nya beteckningen har
godtagits av exekutivkommittén i den internationella kommittén för virusnomenklatur
(International Committee on Taxonomy of Viruses, ICTV).
WHO har därefter deklarerat sin avsikt att i fortsättningen använda den nya
beteckningen i alla sina publikationer och dokument.

Från misstänkt AIDS-sjuka och från friska personer i Västafrika har man
kunnat isolera retrovirus som givits olika beteckningar: HTLV-IV (av
amerikanska forskare) och LAV-2 senare ersatt med HIV-2 (av franska
forskare). Internationellt går dessa virus för närvarande under beteckningen
humana HIV-besläktade retrovirus.

SBL har den 4 mars 1987 i ett brev till socialdepartementet föreslagit att ur
legal synpunkt i Sverige tills vidare bör användas HIV som en samlingsbeteckning
för de retrovirusvarianter som kan orsaka sjukdomen AIDS.

Även socialstyrelsen har inkommit med en liknande framställning. Frågan
om ändrad benämning av viruset bereds för närvarande i regeringskansliet.

Utskottet anser att det är viktigt att man särskilt i informationen till
allmänheten använder en enhetlig benämning på det virus som orsakar
AIDS. Utskottet anser mot denna bakgrund att benämningen HTLV-III bör
ändras till HIV även i författningssammanhang i enlighet med förslaget i
motion So409 (fp).

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

AIDS som allmänfarlig sjukdom

I motion 1986l87:So402 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att AIDS och HTLV-III-smitta skall
vara en allmänfarlig, smittosam sjukdom (yrkande 1).

Den nu gällande smittskyddslagen (1968:231, senast ändrad 1985:870)
indelar de smittsamma sjukdomarna i allmänfarliga sjukdomar, veneriska
sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Regeringen bestämmer vilka

SoU 1986/87:19

32

sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. till veneriska sjukdomar
(4 §). Lagen ger hälso- och miljöskyddsnämnderna en central roll när det
gäller de allmänfarliga sjukdomarna. Nämndernas verksamhet begränsas
dock i praktiken till livsmedelsburna smittämnen. Arbetet med att bekämpa
utbredningen av de veneriska sjukdomarna sker inom hälso- och sjukvården.

År 1982 tillsatte regeringen en utredning, den s. k. smittskyddskommittén
(S 1982:02) med uppdrag att se över smittskyddsförfattningarna. Kommittén
framlade den 30 augusti 1985 förslag till bl. a. ny smittskyddslag i betänkandet
(SOU 1985:37) Om smittskydd.

Förslaget innebär bl. a. att uppdelningen i allmänfarliga och veneriska
sjukdomar upphör. Samtliga sjukdomar som regleras i den föreslagna lagen
kallas allmänfarliga. Smittskyddsläkaren får en central roll och föreslås få
vidare uppgifter och befogenheter än för närvarande.

Smittskyddskommitténs betänkande har remissbehandlats och är föremål
för beredning i socialdepartementet. Beredningen av AIDS-frågorna har
försenat arbetet med en ny smittskyddslagstiftning. Ett förslag kan tidigast
beräknas komma under 1987.

Utskottet har även tidigare behandlat motionsyrkanden av motsvarande
innebörd som det nu aktuella. I betänkandet SoU 1985/86:15 (s. 15-16 och
27) hänvisade utskottet till pågående lagstiftningsarbete och fann att de då
aktuella yrkandena inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagen.

Utskottet hyser alltjämt uppfattningen att det pågående arbetet i
regeringskansliet med en ny smittskyddslag bör avvaktas. Utskottet förutsätter
därvid att detta arbete bedrivs skyndsamt. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 1986/87:So402 (c) yrkande 1.

Medelsanvisningarna

Utskottet, som vill erinra om vad som ovan (s. 14 ff.) anförts angående
medel för forskning om AIDS, har inte något att erinra mot den av
regeringen föreslagna medelsanvisningen under anslagen A 5. Särskilda
medel för bekämpningen av AIDS, E 11. Statens bakteriologiska laboratorium:
Uppdragsverksamhet, E 12. Statens bakteriologiska laboratorium:
Centrallaboratorieuppgifter, E 14. Statens bakteriologiska laboratorium:
Utrustning och E 16. Epidemiberedskap m. m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande informationen om AIDS

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 1, motion 1986/
87:So409 yrkande 2, motion 1986/87:So437 yrkande 3 och motion
1986/87:So452 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande HTLV-IlI-infektionen i arbetslivet
att riksdagen avslår motion 1986/87:So409 yrkande 5,

3. beträffande effektivare ledning av AID S-arbetet
att riksdagen avslår motion 1986/87:So409 yrkande 1,

SoU 1986/87:19

33

4. beträffande expertgrupp för forskningsfrågor

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 6,

5. beträffande medel för forskning

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 4 och motion
1986/87:So409 yrkande 3,

6. beträffande inrättande av ett säkerhetslaboratorium

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 3, motion 1986/
87:So409 yrkande 4 och motion 1986/87:So437 yrkande 2,

7. beträffande riksförening mot AIDS

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 5 och motion
1986/87:So409 yrkande 7,

8. beträffande insatser för vården av smittade och sjuka

att riksdagen med anledning av motion 1986/87: So257 yrkandena
7-9, motion 1986/87:So280 yrkande 8 och motion 1986/87:So437
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

9. beträffande vissa regler i LVM

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 10,

10. beträffande läkares rätt att förskriva sprutor
att riksdagen avslår motion 1986/87:So204,

11. beträffande fri försäljning av kanalyer

att riksdagen avslår motion 1986/87:So452 yrkande 3,

12. beträffande AIDS-testning

att riksdagen avslår motion 1986/87:So257 yrkande 2 och motion
1986/87:So437 yrkande 4,

13. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen avslår motion 1986/87:So409 yrkande 6 och motion
1986/87:So459,

14. beträffande uppgift om riskgrupp

att riksdagen avslår motion 1986/87:So437 yrkande 5,

15. beträffande registrering av AlDS-sjuka

att riksdagen avslår motion 1986/87:So402 yrkande 2,

16. beträffande virusets benämning

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So409 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. beträffande AIDS som allmänfarlig sjukdom
att riksdagen avslår motion 1986/87:So402 yrkande 1,

18. att riksdagen för budgetåret 1987/88 anvisar

a) till Särskilda medel för bekämpningen av AIDS ett reservationsanslag
av 80 000 000 kr.,

b) till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet ett
förslagsanslag av 1 000 kr.,

c) till Statens bakteriologiska laboratorium: Centrallaboratorieuppgifter
ett förslagsanslag av 21 694 000 kr.,

SoU 1986/87:19

34

d) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning ett reservationsanslag
av 2 190 000 kr.,

e) till Epidemiberedskap m. m. ett förslagsanslag av 30 233 000 kr.
Stockholm den 2 april 1987

På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s).
Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine
Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk),
Ingrid Andersson (s), Erik Janson (s), Stina Gustavsson (c), Karl-Gösta
Svenson (m) och Maud Björnemalm (s).

Reservationer

1. Effektivare ledning av AIDS-arbetet (mom. 3 i hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med
”Utskottet finner att” och slutar med ”avstyrks sålunda.” bort ha följande
lydelse:

AIDS-delegationen har utvecklats till ett värdefullt samrådsorgan. De
möjligheter som delegationen erbjuder till informations- och erfarenhetsutbyte
är av betydelse. Ett organ som sammanträder ungefär en halv dag varje
månad har emellertid begränsade förutsättningar att penetrera de många
svåra frågor som aktualiseras av HTLV-III-smittan och att bedriva en
tillräckligt aktiv ledning av arbetet mot epidemin. Farsoten är nu så allvarlig
att det krävs ett betydligt högre tempo och en mer effektiv samordning av
insatserna. Den centrala ledningen måste därför förstärkas. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So409 (fp)
yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande effektivare ledning av AIDS-arbetet
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So409 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Medel för forskning (mom. 5 i hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Blenda Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), AnnCathrine
Haglund (m), Rosa Östh (c), Stina Gustavsson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som börjar med
”Utskottet vill” och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att brist på resurser inte får hindra forskningen

SoU 1986/87:19

35

när det gäller sjukdomen AIDS. Såvitt utskottet redan nu kan bedöma
kommer denna forskning att kräva ytterligare förstärkta resurser för
framtiden. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So257
(m) yrkande 4 och So409 (fp) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa
5. beträffande medel för forskning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So257 yrkande 4 och
motion 1986/87:So409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

3. Vissa regler i LVM (mom. 9 i hemställan)

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karl-Gösta Svenson (alla m)
anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som börjar med ”När det”
och slutar med ”i motionen.” bort ha följande lydelse:

I motion So257 (m) tas upp indikationerna för vård enligt LVM och
vårdtiderna enligt denna lagstiftning. Utskottet gör i denna fråga följande
bedömning.

I och med spridningen av HTLV-III-smitta bland narkotikamissbrukare
får LVM en ny och större roll. Av 3 § LVM framgår att vård får beslutas om
den enskilde till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa
för allvarlig fara eller om han till följd av missbruket kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Utskottet anser i likhet med
motion So257 att denna indikation bör utvidgas till att gälla även annan
person och inte enbart närstående eftersom HTLV-III-smittade missbrukare
som inte följer angivna föreskrifter kan utgöra en klar fara för annan persons
hälsa. Detta kan ske i samband med socialberedningens nu pågående
bearbetning av LVM. Även behovet av längre vårdtider måste belysas. Vad
utskottet här anfört med anledning av motion So257 (m) yrkande 10 bör ges
riksdagen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande vissa regler i LVM
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:So257 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Läkares rätt att förskriva sprutor och fri försäljning av
kanyler (mom. lOoch motiveringen till mom. 11 i hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 25 med "Den
allvarliga” och slutar på s. 26 med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
Som utskottet ofta understrukit måste stor kraft ägnas åt att bekämpa
narkotikamissbruket. Riskerna för spridning av AIDS utgör ytterligare ett

SoU 1986/87:19

36

motiv för detta. Vissa erfarenheter tyder också på att farhågorna för
HTLV-III-smittan bidrar till att motivera vissa missbrukare att söka behandling.

Även bland de narkomaner som inte förmår bryta sitt missbruk är det
emellertid av oerhörd betydelse att smittspridningen motverkas. Utskottet
ser därför allvarligt på att många missbrukare delar redskap. Frågan
diskuterades vid det expertmöte som Världshälsoorganisationen anordnade i
Stockholm i oktober 1986. Det rådde vid detta möte enighet om att
missbrukarna inte borde förhindras att få tillgång till rena injektionsverktyg.
Endast från Sveriges sida anmäldes en avvikande uppfattning.

I motion 1986/87:So204 framhålls att läkare bör ha möjlighet att förskriva
och dela ut sprutor och kanyler till egna patienter samtidigt som gamla
verktyg samlas in och förstörs. Utskottet delar motionärens uppfattning och
ser mot denna bakgrund positivt på den försöksverksamhet som nu bedrivs i
Lundaområdet. Det är angeläget att en motsvarande verksamhet initieras
även i andra delar av landet. Skulle detta stå i strid med gällande regler utgår
utskottet ifrån att regeringen tar de initiativ som behövs för att undanröja
sådana hinder. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt uppgiften att
förhindra smittspridning genom förorenade verktyg inom kriminalvården.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet förslaget i motion
So204 (fp). Utskottet har också förståelse för de synpunkter som framförs i
motion So452 (c), men anser att det här framförda förslaget kräver
ytterligare överväganden. Inte minst viktigt är det att avvakta resultaten av
den försöksverksamhet som nu bedrivs med utbyte av verktyg i noga
kontrollerade former. För närvarande finns inte skäl till något initiativ från
riksdagens sida.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa

10. beträffande läkares rätt att förskriva sprutor
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So204 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Anonymitet vid provtagning (mom. 13 i hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Per Arne Aglert (fp) och Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 45 som börjar med
”Utskottet som” och slutar med ”So459 (vpk).” bort ha följande lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Trots de arrangemang som vidtagits till skydd för den enskildes integritet
vittnar många läkare om att många som borde genomgå testning avhåller sig
härifrån av oro för att deras sexuella läggning skall röjas eller för att de senare
skall utsättas för kontrollåtgärder.

När det gäller bekämpningen av sjukdomen AIDS är det utomordentligt
angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av HTLV-III-virus
låter testa sig. Tillgänglig statistik visar en nedgång för homosexuella/
bisexuella mäns nybesök till HTLV-III-test. Minskningen har noterats efter
det att HTLV-III-infektion förts in under smittskyddslagen.

SoU 1986/87:19

37

Riksdagen har tidigare beslutat om en ändring i patientjournallagen för att
möjliggöra anonyma tester. Många läkare menar emellertid att denna
vidgning av anonymitetsskyddet inte var tillräckligt långtgående. Sveriges
infektionsläkarförening har i skrivelse till regeringen begärt att även
patienter vilkas prov visar sig vara positiva skall ges möjlighet till fortsatt
anonymitet.

Utskottet anser att infektionsläkarnas erfarenheter måste tillmätas stor
betydelse. Om möjligheten till fullständig anonymitet ger dem som nu
underlåter att testa sig ett ökat förtroende för sjukvården, måste värdet av
detta anses uppväga den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte
får personuppgifter. Läkare med erfarenhet från HTLV-III-mottagningarna
har framhållit att erfarenheten visat att ytterst få vill vara anonyma även i
fortsättningen om det visar sig att de har en HTLV-III-infektion. Om någon
begär fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta och därefter uppehåller
en förtroendefull kontakt med läkare för råd och fortsatta undersökningar så
har trots allt sjukvården nått sitt syfte.

Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör vara möjlig även
om test visar att HTLV-III-infektion föreligger. Regeringen bör vidta de
åtgärder som erfordras för att göra detta möjligt.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So409 (fp) yrkande
6 och So459 (vpk) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa

13. beträffande anonymitet vid provtagning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So409 yrkande 6 och
motion 1986/87:So459 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

SoU 1986/87:19

38

Innehållsförteckning SoU 1986/87:19

Sammanfattning 1

Prop. 1986/87:100 bil. 7 3

A. Socialdepartementet m. m 3

E. Hälso- och sj ukvård m. m 3

Motioner 3

Utskottet 5

Bakgrund 5

Informationen om AIDS 6

HTLV-III-infektionen i arbetslivet 10

Ledningen av AIDS-arbetet 12

Forskningsfrågor 14

Medel till forskning 14

Inrättande av ett säkerhetslaboratorium 16

Riksförening mot AIDS 17

Vården av sjuka och smittade 18

Tillgång till sprutor och kanyler 23

AIDS-testning 26

Registrering av testresultat m. m 28

Övriga frågor 31

Virusets benämning 31

AIDS som allmänfarlig sjukdom 32

Medelsanvisningarna 33

Hemställan 33

Reservationer 35

1. Effektivare ledning av AIDS-arbetet (mom. 3 i hemställan) av fp 35

2. Medel för forskning (mom. 5 i hemställan) av fp, moche 35

3. Vissa regler i LVM (mom. 9 i hemställan) av m 36

4. Läkares rätt att förskriva sprutor och fri försäljning av kanyler

(mom. 10 och motiveringen till mom. 11 i hemställan) av fp 36

5. Anonymitet vid provtagning (mom. 13 i hemställan) av fp och

vpk 37

. 39-