Socialutskottets betänkande
1986/87:16

om anslag till Socialstyrelsen m. m. (prop. 1986/
87:100 bil.7delvis)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas i regeringens proposition 1986/87:100, bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1986/87
för ett antal olika ändamål på hälso- och sjukvårdens område (anslagspunkterna
E 1-E 10). Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisningar.

I anslutning till anslag E 1. Socialstyrelsen behandlar utskottet en rad
motioner där olika allmänna frågor om hälso- och sjukvården tas upp.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks. I anslutning till anslag E 2. Statlig
kontroll av läkemedel behandlar utskottet ett antal motioner om olika
läkemedelsfrågor. Samtliga yrkanden avstyrks med hänvisning till läkemedelsutredningens
(S 1983:04) arbete. Under anslaget E 10. Statens institut
för psykosocial miljömedicin behandlas en motion om en ny professur vid
institutet. Motionen avstyrks.

Några motioner tar upp frågor rörande den rättspsykiatriska verksamheten.
I fråga om de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar
hänvisar utskottet till den starka kritik som riksdagen nyligen riktat mot den
rådande situationen. Utskottet erinrar om riksdagens uttalande att det måste
övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten och uttalar nu att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen i denna del. Utskottet konstaterar vidare att det
ännu är en öppen fråga om och i vad mån staten bör överlåta sitt ansvar för
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen.

Utskottet förutsätter att frågan penetreras ingående i det pågående arbetet
med en reformering av lagstiftningen om den slutna psykiatriska vården. Vad
utskottet anfört om resurser för undersökningarna och om huvudmannaskapet
för verksamheten föreslås riksdagen ge regeringen till känna. Vissa
ytterligare motionsyrkanden avstyrks.

Utskottets m-, fp- och c-ledamöter reserverar sig till förmån för ett
yrkande om en översyn av stadgan om enskilda vårdhem. Utskottets
fp-ledamöter reserverar sig beträffande ett återinrättande av ett statens
institut för folkhälsan och beträffande en omprövning av patientjournallagens
bestämmelser om skyldighet att signera journalanteckning. M-ledamöterna
reserverar sig beträffande ett återinrättande av en medicinalstyrelse,
tillsynen över långtidsvården, patienternas inflytande över vården och

beträffande motiveringen för avslag på en motion om åtgärder för en bättre j

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 16

sjukvård. Vpk-ledamoten reserverar sig beträffande förskrivning av beroendeframkallande
läkemedel.

M-ledamöterna avger ett särskilt yttrande beträffande detaljhandeln med
läkemedel och Apoteksbolaget AB.

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1986/87:100 bil. 7

E. Hälso-och sjukvård m. m.

Regeringen har under punkterna E 1—E 10 (s. 66-82) föreslagit riksdagen
(E 1) att till Socialstyrelsen för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag
av 156 830 000 kr.,

(E 2) att till Statlig kontroll av läkemedel m. m. för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

(E 3) att till Statens rättskemiska laboratorium för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 23 636 000 kr.,

(E 4) att till Statens rättsläkarstationer för budgetåret 1987/88 anvisa ett
förslagsanslag av 26 997 000 kr.,

(E 5) att till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 81 527 000 kr.,

(E 6) att till Statens miljömedicinska laboratorium för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 20 506 000 kr.,

(E 7) att till Statens giftinformationscentral för budgetåret 1987/88 anvisa
ett förslagsanslag av 5 486 000 kr.,

(E 8) att till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 4 851 000 kr.,

(E 9) att till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar
för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 1 709 000 kr.,

(E 10) att till Statens institut för psykosocial miljömedicin för budgetåret
1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 3 215 000 kr.

Motioner

I motion 1986/87:So256 av Birger Hagård (m) hemställs att riksdagen
beslutar om återinförande av ämbetsverksbenämningen ”Sundhetskollegium”.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:N402.

I motion 1986/87:So259 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 5), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en bättre tillsyn av långtidsvården.

I motion 1986/87:So276 av Kenth Skårvik m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om utbildning
och anställning av tvåspråkig personal inom äldreomsorgen och sjukvården.
Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Ub826.

SoU 1986/87:16

I motion 1986/87:So401 av Agne Hansson m. fl. (c, m, fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära sådana åtgärder som
syftar till att problemen med den rättspsykiatriska vården får en snabb
lösning i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
behovet av att fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus behålls som
riksenhet.

I motion 1986/87: So405 av Maja Bäckström (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i läkemedelsförordningen (1962:701) så
att socialstyrelsen blir slutlig instans vid registrering av läkemedel.

I motion 1986/87:So407 av Stina Gustavsson (c) och Ingbritt Irhammar (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om patientjournallagens tvång om genomläsning och
signering.

I motion 1986/87:So412 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs, såvitt
här är i fråga (yrkandena 1 och 2),

1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till tillämpningsföreskrifter i
syfte att minska förskrivningen av psykofarmaka,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att läkare i öppenvården
får utbildning om psykofarmaka.

I motion 1986/87:So414 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om sådan ändring av lagen om detaljhandel med
läkemedel att möjlighet skapas för andra än Apoteksbolagets detaljister att
sälja receptfria läkemedel.

I motion 1986/87:So417 av Charlotte Branting (fp) och Ingrid Hasselström
Nyvall (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att kravet att signera sjukvårdsjournaler skall
ändras till en rekommendation om signering.

I motion 1986/87:So420 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att snabba, resoluta och okonventionella
åtgärder vidtas för att till dem, som personligen bär det dagliga ansvaret för
den breda, offentliga sjukvården i vårt land, på sådant sätt som kan bedömas
vara mest verksamt, återge förtroendet att genom egna sakkunniga insatser
svara för bevarandet av svensk sjukvårds kompetens, kvalitet, omsorg och
människovänlighet, i alla led, nedifrån och ända upp till det slutliga
”huvudmannaskapet”, som till sist ändå måste förankras hos regering och
riksdag.

1 motion 1986/87:So421 av Margareta Andrén (fp) och Gudrun Norberg (fp)
hemställs

SoU 1986/87:16

1. att riksdagen hos regeringen begära att socialstyrelsens hälsoupplysning
för 1987/88 skall disponera minst likvärdiga och helst ökade resurser för
arbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att medel för socialstyrelsens
hälsoupplysning även i framtiden skall beräknas under ett separat reservationsanslag.

I motion 1986/87:So423 av Bengt Westerberg m. fl (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag
med syfte att återinrätta ett statligt institut för folkhälsan.

I motion 1986/87:So424 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett kontrollsystem
för handel med beroendeframkallande läkemedel.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:K408.

I motion 1986/87:So426av Carl Bildt m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkandena 5 och 6),

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till återinrättande av en
medicinalstyrelse,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en återinförd länsläkarorganisation.

I motion 1986/87:So428 av Gullan Lindblad m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att den fasta paviljongen vid
sjukhuset i Västervik bör behållas och att vården bör bli en statlig vårdresurs
för särskilt farliga patienter.

I motion 1986/87:So430 av Ingbritt Irhammar (c) och Ulla Tillander (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa väntetiderna
för rättspsykiatriska undersökningar och om eventuella ytterligare
resurser för denna verksamhet.

I motion 1986/87:So431 av Karin Israelsson (c) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
rörande rättspsykiatrisk verksamhet vid regionsjukhuset i Umeå.

I motion 1986/87:So432 av Gerd Engman (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsinformation.

I motion 1986/87:So439 av Margareta Andrén (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om att naprapater skall kunna erhålla legitimation.

I motion 1986/87:So446 av Margitta Edgren (fp) och Margareta Mörck (fp)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ansvarsförhållandena i sjukvården,

2. att riksdagen begär att regeringen finner former för att systematiskt
tillvarata invandrares sjukvårdskompetenser.

Motivering till motionen finns i motion 1986/87:Ub811.

SoU 1986/87:16

I motion 1986/87:So449 av Per-Richard Molén (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till åtgärder för att stärka konsumentens/
patientens inflytande över sjukvården ute i länen.

I motion 1986/87:So458 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
angående översyn av stadgan för enskilda vårdhem.

I motion 1986/87:So464 av Hugo Bergdahl (fp) och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrad besvärsordning vid besvär över registreringsbesluten
i fråga om läkemedel.

I motion 1986/87:So465 av Hadar Cars (fp) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkandena 1 och 2),

1. att riksdagen begär att regeringen utreder mönstret för förskrivning av
bensodiazepinerna samt hur dessa läkemedel hamnar på den illegala
narkotikamarknaden,

2. att riksdagen begär att regeringen genom information till läkare får ned
förskrivningen av bensodiazepiner till en medicinskt acceptabel nivå.

I motion 1986/87: So466 av Rosa Östh (c) och Agne Hansson (c) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära åtgärder för en ändring av
patientjournallagen i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1986/87:So473 avLenaÖhrsvikm. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder mot läkemedelsmissbruk.

I motion 1986/87:So483 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs, såvitt här är i fråga (yrkandena 1 och 2),

1. att riksdagen hos regeringen begär att en massiv informationskampanj
om läkemedelsberoende bl. a. riktad till läkare inom primärvården initieras,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en vetenskaplig undersökning
initieras för att utröna förskrivningsmönster och hur bensodiazepiner
hamnar på den illegala narkotikamarknaden.

I motion 1986/87:So489 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
ökad och fördjupad tillsyn av långtidsvården.

Utskottet

Utskottet behandlar i anslutning till anslaget till socialstyrelsen en rad
motioner där olika allmänna frågor om hälso- och sjukvården tas upp. I
anslutning till anslaget till statlig kontroll av läkemedel behandlas ett antal
motioner om olika läkemedelsfrågor. I andra avsnitt behandlas bl. a. ett antal
motioner rörande den rättspsykiatriska verksamheten.

SoU 1986/87:16

1* Riksdagen 1986187. 12 sami. Nr 16

Återinrättande av en medicinalstyrelse m. m.

SoU 1986/87:16

I motion 1986l87:So426 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till återinrättande av en medicinalstyrelse {yrkande
5). Motionärerna anför att det trots den omorganisation av socialstyrelsen
som gjordes 1981 finns påtagliga brister i organisationen, framför allt när det
gäller den medicinska kompetensen och behovet av att hälso- och sjukvården
entydigt och klart byggs på medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet.
Med nuvarande ordning, anförs det vidare, får de medicinska intressena stå
tillbaka för andra socialt inriktade ansvarsområden. Verket bör åter delas
upp så att en medicinalstyrelse kan återskapas.

I motion 1986/87:So256 av Birger Hagård (m) hemställs att riksdagen
beslutar om återinförande av ämbetsverksbenämningen ”Sundhetskollegium”.
Motionären anser att socialstyrelsens nuvarande namn inte täcker det
stora ämbetsverkets omfattande verksamheter. Begreppet ”sundhet” täcker
både själ och kropp. Benämningen ”Sundhetskollegium” har gammal hävd
och vore förtjänt av ett återupplivande.

Genom statsmakternas beslut år 1967 (prop. 1967:68, SU 1967:105)
övertog den 1 januari 1968 socialstyrelsen de arbetsuppgifter som ankommit
på den dåvarande socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd. Den nya myndighetens namn, socialstyrelsen,
tillkom på initiativ av statsutskottet med anledning av bl. a. vissa
motioner och motiverades bl. a. med den stora vikt som lades vid målsättningen
att de medicinska och socialvårdande uppgifterna borde integreras.
Det förhållandet att det nya verket till stor del skulle handlägga medicinska
frågor ansågs ha mindre betydelse, främst därför att sambandet och inte
skillnaden borde betonas (SU 1967:105 s. 5 f.). Det kan för övrigt också
nämnas att den tidigare medicinalstyrelsen under början och mitten av
1800-talet haft namnet Sundhetskollegium.

Den 1 januari 1981 trädde en ny organisation av socialstyrelsen i kraft. Vid
riksdagsbehandlingen av förslaget till den nya organisationen (prop. 1979/
80:6, SoU 1979/80:45) framkom inte någon avvikande mening beträffande
integrering av socialtjänst och hälso- och sjukvård i en enda organisation.

Frågan om ett återinrättande av en medicinalstyrelse har behandlats av
socialutskottet vid några tillfällen under de senaste åren. I samband därmed
har också redovisats vissa av de närmare övervägandena för 1967 års beslut
och 1981 års omorganisation.

I betänkande SoU 1984/85:28 (s. 33) erinrade utskottet om att 1981 års
omfattande omorganisation av socialstyrelsen nyligen avslutats. Det ansågs
därför olämpligt att innan man fått tillräckliga erfarenheter av den nya
organisationen överväga en ändrad organisation. Utskottet hänvisade även
till att en offensiv hälsopolitik kräver att det utvecklas samverkan mellan
hälso- och sjukvård, socialtjänst och hälsoskydd. Inriktningen av hälso- och
sjukvården mot förebyggande arbete och helhetssynen inom såväl socialtjänst
som hälso- och sjukvård talar, anförde utskottet, starkt för en
integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa frågor. Utskottet
avstyrkte därmed det då aktuella motionsyrkandet. I betänkande SoU

1985/86:13 (s. 6 f.) hänvisade utskottet till sitt tidigare ställningstagande och
avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen på vissa punkter ännu inte helt
kunnat förverkliga den avsedda organisationen (jfr s. 9 ff.)- Utskottet vill
därför understryka vikten av att dessa frågor ägnas fortsatt uppmärksamhet
så att styrelsen kan fungera effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet
för såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten m. m. Utskottet
anser emellertid inte att något framkommit som motiverar en omprövning av
riksdagens tidigare ställningstagande till den i motion So426 (m) aktualiserade
frågan. Utskottet avstyrker således motionsyrkande 5 i motionen.

Utskottet finnér inte heller skäl att överväga ändrad benämning på
socialstyrelsen i enlighet med förslaget i motion So256 (m), som alltså
avstyrks.

I motion 1986l87:So420 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) begärs snabba
åtgärder för en bättre sjukvård. Motionären anser bl. a. att socialstyrelsens
kompetens och auktoritet uttunnats på ett allvarligt sätt. Motionären anser
vidare att det krävs snara överläggningar mellan de olika företrädarna för
den svenska sjukvården.

När det gäller socialstyrelsens roll som central förvaltningsmyndighet för
hälso- och sjukvården vill utskottet hänvisa till vad som ovan anförts
angående återinrättandet av en medicinalstyrelse.

Vad gäller kravet på överläggningar mellan olika företrädare för den
svenska sjukvården vill utskottet erinra om det organ som sedan 1983 finns
inrättat för just samråd i hälso- och sjukvårdsfrågor, nämligen hälso- och
sjukvårdsberedningen (S 1983:02). Beredningen är ett samrådsorgan mellan
staten och sjukvårdshuvudmännen. Till beredningen har knutits ett stort
antal experter från olika områden. Utskottet vill också erinra om de
regelbundna överläggningar mellan företrädare för hälso- och sjukvården
och staten som föregår överenskommelserna om vissa ersättningar från
staten till sjukvårdshuvudmännen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So420 (m).

Ett statligt institut för folkhälsan

I motion 1986187:So423 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag med syfte att återinrätta ett
statligt institut för folkhälsan (yrkande 2). Motionärerna tar bl. a. upp frågor
om hälsa och förebyggande hälsovård och den stora betydelse som kosten har
för hälsotillståndet. Det krävs, anser motionärerna, en aktiv hälsoupplysning
i syfte att påverka det svenska folkets kostvanor. Såväl för en kvalificerad
bevakning av folkhälsoaspekterna vid utformningen av den offentliga
politiken på olika områden som för en systematisk upplysningsverksamhet
vore det, enligt motionen, ändamålsenligt att återupprätta ett statligt institut
för folkhälsan. Motionärerna pekar på att resurser för sådan verksamhet
finns bl. a. inom socialstyrelsen och statens miljömedicinska laboratorium,
men att socialstyrelsens karaktär av tillsynsmyndighet gör den mindre väl
lämpad att vara huvudman även för hälsoupplysningen. En fristående
ställning skulle ge denna funktion ökad auktoritet.

SoU 1986/87:16

Ett särskilt statens institut för folkhälsan existerade fram till 1972.
Institutet hade till uppgift att handha utrednings- och forskningsverksamhet
ägnad att främja folkhälsan. Institutet ombesörjde utbildning av tjänstemän
inom olika områden av den allmänna hälsovården och bedrev upplysningsverksamhet.
Folkhälsoinstitutets verksamhet upphörde den 1 januari 1972
då dess olika verksamhetsgrenar fördes över till det nybildade livsmedelsverket
och till naturvårdsverket. Den till sistnämnda verk överförda omgivningshygieniska
avdelningen har sedermera (1980) ombildats till statens
miljömedicinska laboratorium (SML) som en nationell resurs inom miljömedicinens
område.

Genom den nya hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), som trädde i kraft
den 1 januari 1983, har sjukvårdshuvudmännen fått ett vidgat ansvar för
befolkningens hälsa. De åläggs, förutom att erbjuda sjukvård, att förebygga
ohälsa hos befolkningen (1 §). Det påpekas i propositionen (prop. 1981/
82:97) bl. a. att hälsoupplysning främst bör vara en uppgift för primärvården
och att hälsoupplysning borde kunna integreras i aktiviteter av typen
friskvård. Dit hör enligt vad som framhålls i propositionen bl. a. upplysning
om lämplig kost. Föredragande statsrådet pekade även på de frivilliga
organisationernas betydelse när det gällde hälsoupplysning. Beträffande
statens roll i hälsoupplysningen anfördes bl. a. (s. 38) att staten även i
fortsättningen bör ha en kompletterande och samordnande roll när det gäller
hälsoupplysningen.

Socialstyrelsen har sedan lång tid ett särskilt ansvar för hälsoupplysning.
Efter 1981 års omorganisation utgör hälsoupplysningen en integrerad del av
socialstyrelsens myndighetsfunktion. Verksamhetens innehåll och inriktningen
av informationen utformas således av verksledningen och ytterst av
verksstyrelsen. Den hälsoupplysningsverksamhet som nu bedrivs är främst
inriktad på olika strategiska insatser av skilda slag, såsom att hos bl. a.
sjukvårdshuvudmännen initiera hälsoupplysning inom olika områden och ge
stöd till påbörjad verksamhet. Det anses framför allt angeläget att initiera
hälsoupplysning inom olika samhällssektorer och att satsa på utvecklingsarbete.
Det har också ansetts vara en angelägen uppgift att socialstyrelsen är
verksam när det gäller att nå ut med kunskaper i bl. a. kostfrågor.

SML har enligt sin instruktion till uppgift att inom den fysikaliska och
kemiska miljömedicinen samt den allmänna hälsovården bedriva långsiktig
forskning samt undersöknings-, utrednings- och utbildningsverksamhet.

I fråga om kostupplysning spelar livsmedelsverket en central roll som
myndighet med ansvar för livsmedlens kvalitet och säkerhet. Konsumentverket
svarar för frågor som rör marknadsföring och ekonomi och praktiska
aspekter på matberedning, förvaring etc. Dessa myndigheter har kontinuerligt
samråd och samverkan i kostupplysningsverksamheter. Ett aktivt
samarbete förekommer också mellan socialstyrelsen och livsmedelsverket.
Ett exempel på en sådan samverkan är den bok - Kost, motion & hälsa - som
de båda myndigheterna nyligen gav ut (1986). Boken innehåller en sammanfattning
av dagens kunskaper på området och är riktad framför allt till hälsooch
sjukvårdens personal och lärare.

Utskottet delar uppfattningen i motion So423 om vikten av en aktiv
hälsoupplysning och behovet av information kring kostvanor och deras
betydelse för folkhälsan. Ansvaret för folkhälsofrågorna är emellertid i dag

SoU 1986/87:16

fördelat på olika samhällsorgan, vart och ett inom sitt område. När det gäller
socialstyrelsen är hälsoupplysningsfrågoma till stor del integrerade i styrelsens
hela verksamhet. Utskottet anser inte att det framkommit något som
skulle motivera en principiell förändring i dessa hänseenden. Med anledning
av vad som anförs i motionen vill utskottet emellertid framhålla att det är
viktigt att kostfrågorna får en effektiv bevakning. Med det anförda avstyrker
utskottet motion So423 (fp) yrkande 2.

Vissa tillsynsfrågor

I motion 1986l87:So426 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till återinrättande av en länsläkarorganisation
(yrkande 6). Motionärerna anför att det genom avskaffandet av den gamla
länsläkarfunktionen 1981 har uppstått ett stort tomrum i medicinsk-juridiska,
socialmedicinska och omgivningshygieniska frågor på länsnivå. För att
stärka patientens ställning krävs att socialstyrelsens tillsyn förläggs närmare
människorna, dvs. på läns- eller sjukvårdsregionsnivå. Motionärerna anser
därför att en länsläkarorganisation motsvarande den gamla länsläkarfunktionen
åter bör inrättas. Verksamhetsområdet kan antingen vara länsomfattande
eller ha en annan regional utformning. Verksamhetens omfattning i
relation till andra funktioner måste utredas.

Fram till 1981 fanns en regional statlig organisation för tillsyn och
rådgivning inom hälso- och sjukvårdsområdet, de s. k. länsläkarna. I
proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation, m. m.
föreslogs riksdagen bl. a. godkänna ett i propositionen framlagt förslag om
avveckling av länsläkarorganisationen. Länsläkarorganisationens uppgifter
föreslogs fördelade mellan socialstyrelsen, länsstyrelserna och deras sociala
enheter samt landstingskommunerna. I fråga om socialstyrelsens tillsyn
beräknades att det skulle behövas fyra läkartjänster placerade centralt hos
styrelsen eller på vissa orter i landet för att fullgöra den statliga tillsynsfunktionen.
På grund av olika övergångsanordningar i organisationen har
emellertid medel funnits tillgängliga för att tillsätta endast en sådan tjänst,
placerad vid läkemedelsavdelningen. På förslag av socialutskottet i betänkande
1979/80:45 godkände riksdagen (rskr. 1979/80:386) förslaget om
avveckling av länsläkarorganisationen. I budgetpropositionen 1981 anmäldes
att länsläkarorganisationen skulle upphöra den 1 juli 1981. Riksdagen
hade inte något att erinra mot förslaget (SoU 1980/81:43, rskr. 1980/81:403).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden om
ett återinförande av länsläkarfunktionen, senast i betänkande SoU 1985/
86:13 (s. 3—6). I det nämnda betänkandet finns också en utförlig redovisning
av bakgrunden till länsläkarorganisationens avskaffande och olika uttalanden
i samband därmed.

Vid utskottets behandling av frågan förra året redovisades bl. a. att
socialstyrelsen i en skrivelse till socialdepartementet 1985 anfört att verksamheten
med tillsyn över hälso- och sjukvården var i behov av en översyn och att
styrelsen föreslagit att organisation och resurser för styrelsens tillsyn skulle
göras till föremål för en utredning. Det hade vidare upplysts att en sådan
utredning övervägdes inom regeringskansliet. Utskottet hänvisade härtill

SoU 1986/87:16

och uttalade att utskottet, som redan tidigare understrukit vikten av att
tillsynsuppgifterna inte försummas, ansåg det angeläget att en sådan
utredning kommer till stånd. Utskottet anförde vidare att det förutsatte att
regeringen skyndsamt skulle tillsätta den aviserade utredningen och att
därvid frågan om en regionalt organiserad tillsynsfunktion ingående skulle
prövas.

Utskottet har även efter detta uttalande vid flera tillfällen på nytt
understrukit vikten av att den aviserade utredningen kommer till stånd (se
SoU 1985/86:19 och 1986/87:1).

Utskottet vill inledningsvis slå fast att det finns ett klart behov av en
regional tillsynsfunktion för hälso- och sjukvården. Enligt vad utskottet
erfarit finns dock i dag ett förslag till direktivtext för den tidigare aviserade
tillsynsutredningen. Utskottet, som finner det märkligt att det aviserade
utredningsarbetet ännu inte kunnat påbörjas, förutsätter att utredningen nu
tillsätts utan dröjsmål.

Beträffande tillsättandet av de läkartjänster för socialstyrelsens tillsyn som
förutsattes av riksdagen i samband med avvecklingen av länsläkarorganisationen
fann utskottet det beklagligt att det ännu inte ansetts möjligt att
inrätta och besätta dessa. Utskottet ansåg att de borde besättas utan dröjsmål
(SoU 1985/86:13 s. 6). Utskottet anser det anmärkningsvärt att det ett år
efter nämnda uttalande ännu inte skett något i denna fråga. Utskottet
förutsätter att skyndsamma åtgärder vidtas även i detta avseende. Som
utskottet uttalade förra året får den kommande utredningen i och för sig
utvisa om det i framtiden är lämpligt att ha en centralt ordnad tillsyn vid sidan
av en regional. Socialstyrelsens tjänster bör självfallet inrättas med hänsyn
till detta.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So426 (m) yrkande 6.

Två motioner behandlar särskilt tillsynen beträffande långtidsvården.

I motion 1986/87:So259 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av en bättre tillsyn av långtidsvården (yrkande 5). I motionen tas upp bl. a.
frågor om det dolda våldet i åldringsvården, måltidsrutinerna på institutioner
för äldre, behovet av sjukgymnastik, synkontroller och bättre tandvård för
äldre ävensom utbildningsfrågorna. Motionärerna anser det angeläget att
myndigheter och politiskt ansvariga ökar tillsynen och tränger djupare ned i
problemen än de gjort hittills.

I motion 1986187:So489 av Blenda Littmarck (m) begärs också ett
tillkännagivande om behovet av ökad och fördjupad tillsyn av långtidsvården.

Frågor om de äldres situation och behovet av samhällets insatser utreds för
närvarande av äldreberedningen (S 1981:01). Denna har enligt sina direktiv
som huvuduppgift att behandla frågor om övergripande prioritering och
samordning av samhällets insatser för de äldre. Beredningen skall inrikta sitt
arbete på de områden som avser boende, omsorg, service och vård av äldre.
Ett huvudbetänkande från äldreberedningen med förslag till riktlinjer för
äldreomsorgen har aviserats till första halvåret 1987.

Socialstyrelsen har nyligen genomfört en omfattande undersökning beträf -

SoU 1986/87:16

fande social miljö och levnadsvillkor vid institutioner för äldre och handikappade.
Undersökningen omfattar samtliga kliniker, centrala sjukhem och
lokala sjukhem inom somatisk långtidssjukvård och psykiatrisk vård,
samtliga enheter inom omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda och samtliga
ålderdomshem. Dessutom omfattar undersökningen även alla privata institutioner
inom dessa områden. Socialstyrelsen har vidare gjort en studie av
vården av åldersdementa inom landstinget. Med dessa studier som underlag
avser socialstyrelsen att intensifiera tillsynen av långvården.

Utskottet delar den syn på vården av långtidssjuka som kommer till uttryck
i såväl motion So259 som So489. Det är enligt utskottet angeläget att arbetet
med att förbättra de långtidssjukas situation drivs framåt och att särskild
uppmärksamhet riktas mot de förhållanden och livsvillkor som råder för dem
som under längre tid vistas inom långtidsvården. Utskottet noterar emellertid
att frågorna om tillsynen för långtidsvården genom de nyligen genomförda
studierna fått en intensifierad uppmärksamhet av socialstyrelsen. I detta
sammanhang bör även erinras om den utredning som skall komma till stånd
för en översyn av tillsynen över hälso- och sjukvården. Äldrevårdsfrågorna
är också aktuella hos äldreberedningen.

Mot denna bakgrund anser utskottet det inte för närvarande påkallat med
några initiativ från riksdagens sida med anledning av de nu aktuella
motionerna. Motion So259 yrkande 5 och motion So489 (båda m) avstyrks
sålunda.

I motion 1986187:So449 av Per-Richard Molén (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till åtgärder för att stärka konsumentens/
patientens inflytande över sjukvården ute i länen.

Den 1 juli 1980 inleddes en femårig försöksverksamhet med förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården. Förtroendenämnderna regleras i en
särskild lag (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1980 med giltighetstid till utgången av juni

1985. Lagen har därefter successivt förlängts. Enligt lagen skall det i
landstingskommuner och kommuner som inte tillhör en landstingskommun
finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja kontakterna
mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienten
förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Socialberedningen har i betänkandet Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten
(SOU 1984:64) lagt fram förslag om en ny psykiatrisk tvångslagstiftning. I
betänkandet har beredningen föreslagit att särskilda s. k. insynsnämnder
skall inrättas. Beredningen ansåg emellertid att förtroendenämnderna inte är
lämpliga att även vara insynsnämnder. Socialberedningens betänkande
bereds för närvarande i regeringskansliet och en proposition om en ny
psykiatrisk tvångslagstiftning har aviserats under 1987.

Riksdagen beslutade i maj 1986 på förslag av regeringen (prop. 1985/
86:136, SoU 21, rskr. 218) att lagen om förtroendenämnder skall gälla tills
vidare. Socialutskottet uttalade vid sin behandling av förslaget (betänkandet
s. 2) att det delade den i propositionen uttalade uppfattningen att frågan om
förtroendenämndernas verksamhet bör beredas i ett sammanhang tillsammans
med förslaget om insynsnämnder. Försöksverksamheten med förtroen -

SoU 1986/87:16

denämnder borde enligt utskottet fortsätta under den tid beredningen pågår.

Utskottet delar motionärens uppfattning om betydelsen av att patienterna
i hälso- och sjukvården tillförsäkras goda möjligheter att påverka innehållet i
den vård som skall ges dem. Den verksamhet med förtroendenämnder som
funnits sedan 1980 har också verksamt bidragit till en sådan utveckling.
Denna typ av verksamhet bör självfallet finnas även i framtiden, även om de
organisatoriska formerna behöver övervägas med anledning av förändringarna
inom den psykiatriska vården. Enligt utskottets mening får därför syftet
med motionen So449 (m) redan anses tillgodosett. Motionen avstyrks därför.

Ansvarsförhållandena inom hälso- och sjukvården

I motion 1986187:So446 av Margitta Edgren och Margareta Mörck (båda fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ansvarsförhållandena i sjukvården (yrkande 1). Motionen
hänvisar till motion 1986/87:Ub811. Motionärerna tar mot bakgrund av
bl. a. det s. k. dialysfallet i Linköping upp olika aspekter på hur det
medicinska men också det organisatoriska samordningsansvaret bör vara
fördelat i olika vårdsammanhang.

113 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1983:763) finns bestämmelser
om att det i den landstingskommunala hälso- och sjukvården skall finnas
den personal som behövs för att meddela god vård. I paragrafens andra
stycke hänvisas till de bestämmelser som finns om åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen och om tillsynen över denna personal, dvs. om det
särskilda ansvar personalen har i sin yrkesutövning. Övergripande bestämmelser
om detta medicinska yrkesansvar finns i lagen (1980:11) om tillsynen
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., den s. k. tillsynslagen. Preciseringar
av det medicinska yrkesansvaret finns i särskilda instruktioner och
reglementen. Härutöver finns också av socialstyrelsen utfärdade föreskrifter.

I 14 § hälso- och sjukvårdslagen finns bestämmelser om det medicinska
ledningsansvaret för vissa läkare inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården. Bestämmelserna innebär i huvudsak att en läkare i överordnad
ställning inom sitt verksamhetsområde har ett ansvar inte bara för sitt eget
yrkesmässiga handlande utan också för att den underställda personalen
fullgör sina medicinska åligganden. Möjligheter finns att genom dispens
flytta över ledningsansvaret för viss verksamhet på någon annan än läkaren.

Man brukar också tala om ett administrativt ansvar inom hälso- och
sjukvården. Därmed avses en skyldighet för den ansvarige att inom sitt
ansvarsområde - det må gälla landstingsområde, sjukhem eller vårdcentral -svara för planering, organisation, ledning, samordning och kontroll av
verksamheten. Det administrativa ansvaret regleras i och med den nya hälsooch
sjukvårdslagen inte längre i lag eller författning. Det administrativa
ansvaret anses numera böra fastställas av resp. sjukvårdshuvudman.

Regeringen beslutade 1983 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att
se över vissa ansvarsfrågor inom hälso- och sjukvården. Utredningen
överlämnade hösten 1984 betänkandet Vissa ansvarsfrågor i hälso- och
sjukvård (Ds S 1984:12). Betänkandet har remissbehandlats och därvid i

SoU 1986/87:16

vissa avseenden fått allvarlig kritik. En arbetsgrupp inom socialdepartementet
har därefter behandlat ansvarsfrågorna. Enligt vad utskottet erfarit
kommer en departementspromemoria att bli klar under våren och därefter
sändas på remiss.

Utskottet kan instämma i att ansvarsförhållanden inom hälso- och
sjukvården behöver klarläggas. Utskottet konstaterar emellertid att dessa
frågor redan är föremål för beredning i regeringskansliet. Med hänvisning
härtill avstyrker utskottet motion So446 (fp) yrkande 1.

Invandrare inom vårdpersonalen

I den nyss behandlade motionen 1986l87:So446 (fp) hemställs vidare att
riksdagen begär att regeringen finner former för att systematiskt tillvarata
invandrares sjukvårdskompetenser (yrkande 2). Motionärerna pekar på
problemen för invandrare att kunna utnyttja den yrkesutbildning inom olika
sjukvårdsyrken som de kan ha fått i andra länder, innan de kom till Sverige.
Motionärerna anser att man bör analysera tillgången på sjuksköterskor bland
våra invandrare och se till att de får möjlighet att arbeta här både för sin egen
del och för vårt lands sjukvård.

Liknande synpunkter tas upp i motion 1986l87:So276 av Kenth Skårvik
m.fl. (fp), vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförs om utbildning och anställning av tvåspråkig
personal inom äldreomsorgen och sjukvården. Motionärerna anser bl. a. att
vid utbildning och anställning av sjuk- och hemvårdspersonal tvåspråkighet
bör prioriteras och uppmuntras. Invandrare med utländsk vårdutbildning
bör erbjudas speciell tilläggsutbildning för att snabbt kunna utöva sitt yrke i
Sverige.

I betänkandet SoU 1984/85:28 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
uttalade utskottet att det är angeläget att all personal har goda
grundläggande kunskaper om invandrarna och att det finns tillgång till
flerspråkig personal. Frågan ansågs emellertid redan väl uppmärksammad av
bl. a. socialstyrelsen, statens invandrarverk och Landstingsförbundet. Utskottet
hänvisade också till vissa uttalanden i proposition 1984/85:181 om
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården om en översyn av vårdutbildningarna
och av föredragande statsrådet gjorda uttalanden om att, vid sidan av
patientperspektivet, befolknings- och samhällsperspektiven också måste
framhållas i vårdyrkesutbildningen. Utskottet fann skäl anta att någon
riksdagens åtgärd inte var påkallad.

I sammanhanget kan också erinras om det särskilda betänkandet om
Invandrarna i hälso- och sjukvården som ingår som en underlagsstudie till HS
90-förslaget (SOU 1984:45).

Här bör vidare nämnas att Universitets- och Högskoleämbetet (UHÄ) i
april 1983 erhållit regeringens uppdrag att utreda hur tillgången på tvåspråkig
personal inom socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården skall kunna
förbättras genom utbildningsinsatser inom högskolan. Uppdraget har ännu
inte redovisats.

Bl. a. för att tillgodose behovet av tvåspråkig vårdpersonal inleddes hösten
1985 en försöksverksamhet med intagning av tvåspråkiga elever till vårdutbildning
i gymnasieskolan.

SoU 1986/87:16

1 * * Riksdagen 1986/87.12 samt. Nr 16

Frågan om värdering av utländsk högre utbildning i förhållande till
utbildning inom det svenska högskolesystemet har behandlats av UHÄ i en
rapport (1983:19). UHÄ har också gjort ett stort antal s. k. ekvivalensbedömningar
av enskilda individers utbildning i olika länders högskolesystem.

Vidare kan när det gäller äldreomsorgen hänvisas till de frågor som
behandlas av äldreberedningen (S 1981:01) vilken bl. a. gett ut rapporten
Invandrarna och äldreomsorgen. Beredningen beräknas som ovan nämnts
avge sitt huvudbetänkande i år.

Motionsyrkanden av liknande innehåll som i de nu aktuella motionerna
So446 och So276 har behandlats även i socialförsäkringsutskottets betänkande
SfU 1985/86:20 om invandrarpolitiken. Detta utskott hänvisade till det
ovan redovisade utredningsarbetet och försöksverksamheterna m.m. och
ansåg att de då aktuella motionerna inte påkallade någon särskild åtgärd från
riksdagens sida.

Socialutskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vill liksom tidigare betona angelägenheten av att all vårdpersonal
i såväl äldreomsorg som hälso- och sjukvård har goda kunskaper om
invandrare och deras problematik. Det ligger vidare stora fördelar i att ha
tillgång till tvåspråkig personal. Självfallet bör man också försöka ta till vara
de kunskaper och färdigheter som finns hos utomlands utbildad sjukvårdspersonal.

Utskottet vill i sammanhanget understryka att det uppdrag som 1983 givits
UHÄ av regeringen att se över möjligheterna att förbättra tillgången av
tvåspråkig personal genom utbildningsinsatser skyndsamt bör redovisas till
regeringen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So446 (fp) yrkande 2 och
motion So276 (fp).

Legitimering av naprapater

I motion 1986187:So439 av Margareta Andrén (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att naprapater skall kunna erhålla legitimation.

Naprapati är en manuell behandlingsmetod som går ut på sträckning av
skrumpna och förkortade ligament, särskilt ryggraden, samt tillämpning av
den manuella medicinens tillämpningsformer. Naprapatin lanserades först i
USA i början av 1900-talet.

Utbildningen av naprapater sker framför allt i USA men numera även vid
en särskild naprapatskola i Stockholm. Utbildningstiden är tre och ett halvt
år efter genomgången gymnasieskola. Såväl teoretisk som praktisk utbildning
ingår.

Riksdagen har under en lång rad av år behandlat olika yrkanden om den
s.k. alternativa medicinens olika tillämpningsformer. Yrkanden som gällt
naprapater har bl. a. behandlats av utskottet i betänkandena SoU 1977/78:6
och SoU 1983/84:19. Liknande synpunkter som utskottet haft i fråga om
kiropraktorernas verksamhet har därvid anlagts. Under de senaste åren har
utskottet haft anledning att på nytt särskilt behandla kiropraktorfrågan. Vid
sin senaste behandling härav - i betänkande SoU 1985/86:13 - hänvisade
utskottet bl. a. till sina uttalanden om att en försöksverksamhet med

SoU 1986/87:16

kiropraktorer bör komma till stånd och att det är beklagligt att det på grund
av flera samverkande faktorer ännu inte varit möjligt att komma i gång med
ett konkret projekt. Utskottet hänvisade därutöver till viss pågående
utredning inom alternativmedicinkommittén (S 1984:04) och underströk att
ytterligare dröjsmål med prövningen av kiropraktorernas verksamhet inte
kan accepteras. Med hänvisning till de gjorda uttalandena fann utskottet det
inte erforderligt för riksdagen att ta något initiativ i frågan.

Alternativmedicinkommittén har med förtur behandlat kiropraktorfrågan
och kommer inom kort med ett delbetänkande i denna del. I detta behandlas
dock inte naprapaternas verksamhet. Kommittén har emellertid nyligen
påbörjat viss utredning om naprapaternas förhållanden och kommer i sitt
slutbetänkande, aviserat till 1988, att ta upp även dessa frågor. Kommitténs
överväganden bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför motion So439 (fp).

Enskilda vårdhem

I motion 1986/87:So458 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående
översyn av stadgan för enskilda vårdhem. Motionärerna som är kritiska mot
vissa av formuleringarna i socialstyrelsens anvisningar till stadgan anser att
det både är en rättvisefråga och en fråga om valfrihet i vården att enskilda
vårdhem får ta emot samma patientgrupper som vårdhem inom landstinget,
om de uppfyller samma krav som man ställer på landstingens vårdhem för
motsvarande patientkategorier. Enligt motionärerna bör därför stadgan ses
över och därmed även anvisningarna rörande vilka patienter som får vårdas
på enskilt vårdhem.

Stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. (ändrad senast 1982:768)
innehåller bestämmelser om tillsyn och kontroll över enskilda inrättningar
inom sjukvårdens och socialtjänstens område. Enskilda vårdhem för alkohol-
och narkotikamissbrukare omfattas dock numera inte av dessa bestämmelser.

Socialstyrelsen har år 1985 som ersättning för äldre anvisningar utgett
föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av stadgan om enskilda
vårdhem m.m. (SOSFS 1985:16). En redovisning av innehållet i de nya
föreskrifterna och allmänna råden finns i utskottets betänkande SoU
1985/86:13 (s. 14). Där behandlades för övrigt också en motion av liknande
innehåll som den nu aktuella. Utskottet uttalade med anledning av den då
aktuella motionen att socialstyrelsens nya föreskrifter och allmänna råd
innebar en anpassning till bl. a. den nya hälso- och sjukvårdslagen samt
socialtjänstlagen och till den redan inledda utvecklingen inom äldreomsorg
och långtidsvård. De nya föreskrifterna ger, anförde utskottet, i vissa
hänseenden större möjligheter till utnyttjande av enskilda vårdhem. Den då
aktuella motionen ansågs därigenom delvis tillgodosedd. Utskottet konstaterade
vidare att någon allmän översyn av stadgan inte var aktuell. Det
redovisades dock att utskottet erfarit att man inom socialstyrelsen uppfattar
stadgan som delvis föråldrad och i behov av översyn i förenklande riktning.
Utskottet uttryckte förståelse för dessa synpunkter och såg det därför som
troligt att en översyn av själva stadgan måste aktualiseras inom de närmaste

SoU 1986/87:16

åren, inte minst för att underlätta en fortsatt utredning av vårdens utformning
och innehåll. Utskottet ansåg emellertid att det borde ankomma på
socialstyrelsen att som central myndighet hos regeringen aktualisera behovet
av ändrade bestämmelser. Motionsyrkandet ansågs inte böra föranleda
någon riksdagens åtgärd och avstyrktes. Riksdagen föjde utskottet (rskr.
156).

Det finns enligt utskottets mening inte anledning till något annat ställningstagande
i fråga om den nu aktuella motionen So458. Utskottet vill dessutom
framhålla att den i det föregående behandlade utredningen om tillsynen över
hälso- och sjukvården kommer att beröra även tillsynen av enskilda
vårdhem. Detta talar för att man inte nu bör inleda en särskild översyn av
stadgan. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1986/
87:So458 (m).

Signering av journalanteckning

I motion 1986/87:So407 av Stina Gustavsson och Ingbritt Irhammar (båda c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om patientjournallagens tvång om genomläsning och
signering. Motionärerna tar bl. a. upp problemen med att patientjournalerna
till följd av det nya genomläsnings- och signeringstvånget ofta blir liggande
ute på avdelningar och mottagningar och inte kommer i förvar på betryggande
sätt. Vidare påpekas den tid som går åt för att uppfylla genomläsnings- och
signeringskravet. Motionärerna anser att det är angeläget att en utvärdering
av patientjournallagen snarast genomförs. Under tiden bör dispens lämnas
från kraven på genomläsning och signering.

I motion 1986/87:So417 av Charlotte Branting och Ingrid Hasselström
Nyvall (båda fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om att signeringskravet av sjukvårdsjournaler
skall ändras till en rekommendation om signering. Motionärerna
anser att en ändring bör ske i lagtexten till patientjournallagen som anger att
en rekommendation bör vara att journalanteckning signeras. Det bör vara
upp till varje klinik/primärvårdsledning att, utifrån hur verksamheten
fungerar eller hur den rådande bemanningen är, avgöra om journalanteckning
skall signeras.

I motion I986/87:So466 av Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära åtgärder för en ändring av
patientjournallagen i enlighet med vad som i motionen anförts. Även i denna
motion framförs åsikten att en ändring bör komma till stånd i fråga om
patientjournallagens krav på kontrolläsning och signering. Enligt motionärerna
bör socialstyrelsen ges i uppdrag att utforma ett ändringsförslag.

Patientjournallagen (1985:562) antogs av riksdagen våren 1985. Den
trädde i kraft den 1 januari 1986. I lagen har samlats de grundläggande
bestämmelserna om patientjournaler inom hälso- och sjukvården. Krav ställs
på journalernas utformning, innehåll och hantering. Lagen innehåller också
bestämmelser om vilka som är skyldiga att föra journal, bl. a. alla yrkesgrupper
för vilka gäller föreskrifter om legitimation. 1 lagen finns också
bestämmelser om minsta bevarandetid för journaler m. m.

SoU 1986/87:16

Enligt 3 § patientjournallagen skall om inte synnerligt hinder möter en
journalanteckning signeras av den som svarar för uppgiften. Denna regel
tillfördes lagen under riksdagsbehandlingen.

Socialstyrelsen har i december 1985 utfärdat föreskrifter och allmänna råd
till patientjournallagen (SOSFS (M) 1985:28). I råden anges bl. a. när journal
skall föras, sättet för införandet av uppgifter, signering m. m. Socialstyrelsen
har för avsikt att ge ut mer omfattande allmänna råd om tillämpningen av
lagen.

Utskottet behandlade förra året i sitt betänkande SoU 1985/86:26 vissa
motionsyrkanden av liknande innebörd som de nu aktuella. I det nämnda
betänkandet redovisas för övrigt mera utförligt innehållet i socialstyrelsens
ovannämnda föreskrifter och allmänna råd till patientjournallagen och även
bakgrunden till införandet av kravet på genomläsning och signering av
journalanteckningar (se särskilt s. 3—5). Utskottet uttalade med anledning
av de då aktuella motionerna bl. a. följande (s. 12 och 13):

Utskottet vill inledningsvis slå fast att den som låter föra in en uppgift i en
patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet, oavsett om signering skett
eller inte. Journalföraren bör därför under alla omständigheter kontrollera
att anteckningen överensstämmer med vad som varit avsett. I patientens
intresse har dock tillagts krav på signering för att garantera att kontrollen
verkligen genomförs och att inte oriktiga uppgifter läggs till grund för
medicinsk behandling. Signeringen utgör endast en bekräftelse på att
kontroll gjorts och innebär knappast i sig något merarbete. Vad som kan ta
tid i anspråk är själva kontrollen, inte signeringen.

Utskottet är medvetet om att signeringskravet orsakat praktiska svårigheter
främst inom akutvården på de stora sjukhusen. Som utskottet framhöll i
samband med lagens tillkomst finns det emellertid från säkerhetssynpunkt
ofta skäl till särskilt noggranna journalrutiner inom akutsjukvården, där det
kan vara fråga om omfattande medicinska ingrepp med många olika personer
inblandade i vården. Utskottet ser det därför inte som möjligt eller rimligt att
ställa lägre krav på kontrollrutinerna för akutsjukvården än för annan hälsooch
sjukvård. Med hänsyn till de allvarliga risker för patienterna som är
förenade med missförstånd beträffande diagnos eller åtgärder måste krävas
att den som gjort bedömningen eller beslutat om åtgärden tar ansvaret för att
uppgiften inte blir förvanskad.

Utskottet har emellertid med oro tagit del av uppgifterna om att allt fler
journaler befinner sig ute på cirkulation och inte kan återfinnas när de behövs
för vården av patienter. Detta är ett allvarligt säkerhetsproblem. Företeelsen
är dock ingalunda ny och måste angripas med andra medel än att man lättar
på kravet att kontrollera journalerna. Att så många journaler är otillgängliga
när de behövs visar på grundläggande brister i rutinerna för journalhanteringen.
Patientjournalen bör finnas där patienten finns. Rutiner för detta
måste skapas. Det bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen att skyndsamt
ta upp frågan om hur journalrutinerna kan förändras och effektiviseras så att
de påtalade missförhållandena elimineras. Frågan om rutiner för att säkerställa
kontrolläsning och signering bör enligt utskottets mening lösas i detta
vidare sammanhang. I avvaktan härpå kan det finnas skäl att peka på de
förslag till praktiska lösningar som framförts i socialstyrelsens allmänna råd.

Med det anförda avstyrkte utskottet då de aktuella motionerna.

Utskottet vidhåller det anförda. Utskottet vill särskilt understryka att kravet
på genomläsning och kontroll tillkommit av hänsyn till patientsäkerheten och

SoU 1986/87:16

att man inom sjukvården bör göra allvarliga ansträngningar att finna
arbetsformer där detta kan uppfyllas. Det är inte meningsfullt att utvärdera
effekterna av signeringsregeln innan den prövats på ett seriöst sätt. Det finns
enligt utskottets mening också anledning att på nytt betona det ansvar som
åvilar sjukvårdshuvudmännen att åstadkomma säkra och effektiva journalrutiner
över lag. De brister utskottet tidigare påtalat i fråga om journalhanteringen
kan i längden inte accepteras.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So407 (c), So417 (fp) och
So466 (c).

Läkemedelsfrågor

Ett flertal motioner tar upp olika läkemedelsfrågor såsom förfarandet vid
registrering av läkemedel, förskrivningen av vissa psykofarmaka, åtgärder
mot läkemedelsmissbruk, läkemedelsinformation m. m.

Besvärsordningen i läkemedelsmål

I motion 1986/87:So405 av Maja Bäckström (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i läkemedelsförordningen (1962:710) så
att socialstyrelsen blir slutlig instans vid registrering av läkemedel.

I motion 1986l87:So464 av Hugo Bergdahl och Ingrid Ronne-Björkqvist
(båda fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad besvärsordning vid besvär över registreringsbesluten
i fråga om läkemedel.

Bestämmelser om registrering av läkemedel finns främst i läkemedelsförordningen
(1962:710). Ett läkemedel skall vara registrerat hos socialstyrelsen
för att få försäljas. En förutsättning för att en farmacevtisk specialitet skall få
registreras är enligt 15 § första stycket läkemedelsförordningen att specialiteten
har befunnits ändamålsenlig. Detta innebär bl. a. att specialiteten skall
uppfylla grundstadgandet om läkemedel i 4 § förordningen, nämligen att den
vid normal användning inte får medföra skadeverkningar som står i
missförhållande till den avsedda effekten. Utöver ändamålsenligheten
erfordras för registrering att bestämmelserna i 4-6 §§ förordningen i övrigt
har iakttagits, dvs. vissa krav i fråga om förpackning, etikettering, benämning
och pris.

En registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras
genom socialstyrelsens försorg (15 § andra stycket läkemedelsförordningen).
Om det uppstår tvivel i fråga om läkemedlets ändamålsenlighet får socialstyrelsen
förelägga registerhavaren att visa att specialiteten är ändamålsenlig.

Registrering får återkallas om de förhållanden som låg till grund för
registreringen inte längre föreligger eller registreringshavaren vägrar att
efterkomma en anmaning att visa ändamålsenlighet enligt ovan (15 § tredje
stycket läkemedelsförordningen). Socialstyrelsen är också den myndighet
som kan återkalla en registrering. Socialstyrelsens beslut i ett registreringsärende
kan enligt 28 § (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen
överklagas till kammarrätten. Finner även kammarrätten att en ansökan om
registrering skall avslås eller att en beviljad registrering skall återkallas, kan

SoU 1986/87:16

sökanden, under förutsättning att prövningstillstånd meddelas, få frågan
prövad av regeringsrätten. Socialstyrelsen anses däremot, enligt den praxis
som gäller i fråga om statlig myndighets rätt att överklaga beslut, inte kunna
överklaga kammarrättens dom.

Två kammarrättsavgöranden i strid med socialstyrelsens uppfattning har
väckt uppmärksamhet under senare tid (läkemedlen Ponderal, refererat i
RK 84 2:5, och Premaspin, kammarrättens dom den 16 oktober 1986 i mål nr
1171-1986).

Regeringen beslutade år 1983 att tillsätta en särskild kommitté för att se
över läkemedelslagstiftningen. Kommittén har antagit namnet läkemedelsutredningen
(S 1983:04). Utredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1983:59)
bl. a. se över läkemedelsförfattningarna. Översynen omfattar bl. a. reglerna
om registrering av farmacevtiska specialiteter samt återkallelse av registrering
m. m. Läkemedelsutredningen kommer att avlämna sitt slutbetänkande
under våren/försommaren 1987.

Utskottet anser det i och för sig rimligt att socialstyrelsen ges möjlighet att
överklaga en kammarrättsdom rörande registrering av läkemedel. Utskottet
konstaterar emellertid att reglerna för prövning av läkemedelsfrågor redan
är föremål för översyn. Utredningens överväganden bör avvaktas. Motionerna
So405 (s) och So464 (fp) bör därför inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Förskrivning av beroendeframkallande läkemedel

Flera motioner tar upp frågan om åtgärder för att minska förskrivningen av
vissa läkemedel i syfte att förhindra läkemedelsmissbruk.

I motion 1986l87:So473 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder mot läkemedelsmissbruk. Motionärerna anser att
åtgärder snabbt måste vidtas på en rad områden.

I motion 1986/87:So465 av Hadar Cars (fp) hemställs att riksdagen begär
att regeringen utreder mönstret för förskrivning av bensodiazepinerna samt
hur dessa läkemedel hamnar på den illegala narkotikamarknaden (yrkande
1) och vidare att informationen till läkare förstärks i syfte att få ned
förskrivningen av bensodiazepiner till en medicinskt acceptabel nivå (yrkande
2).

Även i motion 1986/87:So483 av Gullan Lindblad och Siri Häggmark (båda
m) begärs en vetenskaplig undersökning för att utröna förskrivningsmönster
och hur bensodiazepinerna hamnar på den illegala narkotikamarknaden
(yrkande 2). I samma motion hemställs också att riksdagen hos regeringen
begär att en massiv informationskampanj om läkemedelsberoende bl. a.
riktad till läkare inom primärvården initieras (yrkande 1).

I motion 1986187:So412 av Margo Ingvardsson m.fl.fvpk) begärs riksdagsinitiativ
till tillämpningsföreskrifter i syfte att minska förskrivningen av
psykofarmaka (yrkande 1) och till att läkare i öppenvården får utbildning om
psykofarmaka (yrkande 2).

I motion 1986187:So424 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett kontrollsys -

SoU 1986/87:16

tern för handel med beroendeframkallande läkemedel. Enligt motionären är
det nödvändigt att angripa såväl lagstiftningen som att skapa ett detaljhandelssystem
med en sådan inbyggd kontroll att skadorna av läkemedelsmissbruk
kan minimeras.

Med bensodiazepiner avses vissa lugnande läkemedel av typ Librium,
Mogadon, Rophypnol, Stesolid, Sobril, Valium m.fl.

Utskottet har i tidigare sammanhang (se bl. a. SoU 1985/86:13) uttalat sig
för betydelsen av att motverka ett överdrivet bruk av psykofarmaka och för
att utvecklingen av andra och kompletterande behandlingsformer bör
främjas. Utskottet delar den i motionerna uttryckta oron för utvecklingen
när det gäller konsumtionen av vissa beroendeframkallande läkemedel. Det
är också med oro som utskottet tagit del av nyare forskningsrön om riskerna
för bl. a. skador på foster och nyfödda i samband med läkemedelsmissbruk.
Det är därför enligt utskottet angeläget att åtgärder vidtas på en rad områden
för att man skall kunna komma till rätta med det överdrivna bruket av vissa
beroendeframkallande läkemedel.

Såväl förskrivningen av läkemedel som behovet av information till
patienter, läkare och annan sjukvårdspersonal m.m. behandlas för närvarande
av 1983 års läkemedelsutredning. Ett betänkande från utredningen är
nära förestående. I sammanhanget kan vidare nämnas att socialberedningen
i samband med den pågående översynen av lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) kommer att behandla vissa frågor om
missbruk av beroendeframkallande läkemedel. Utskottet anser därför inte
att det föreligger något behov av initiativ från riksdagens sida med anledning
av de nu aktuella motionerna. Motionerna So412 (vpk), 465 (fp), 473 (s) och
483 (m) avstyrks därför i nu aktuella delar.

Utskottet finner inte heller skäl till något initiativ från riksdagens sida med
anledning av motion So424 (m) som alltså avstyrks.

Frågor om vården av människor med läkemedelsberoende kommer att
behandlas av utskottet i ett senare betänkande.

Läkemedelsinformation

I motion 1986l87:So432 av Gerd Engman (s) begärs ett tillkännagivande av
vad i motionen anförts om läkemedelsinformation. Motionären vill bl. a. att
patienten skall få en lättläst skriftlig beskrivning av kända risker och
biverkningar i samband med att läkemedel skrivs ut.

Informationen om läkemedel kan indelas i två kategorier, nämligen dels
den preparatbundna information som i huvudsak läkemedelstillverkarna
svarar för, dels den probleminriktade information som i väsentlig omfattning
tillhandahålls av det allmänna. Socialstyrelsen och Apoteksbolaget svarar i
samarbete med landstingen för huvuddelen av den information som det
allmänna står för. När det gäller informationen till patienter har åtskilliga
förbättringar åstadkommits under senare tid.

Apoteksbolaget har i samarbete med läkemedelsindustrin utarbetat ett
drygt 60-tal behandlingsanvisningar, Information om Din medicin, avsedda
att delas ut vid receptexpedition på apotek. Varje behandlingsanvisning
omfattar en grupp likartade läkemedel. Informationsbladen har granskats av

SoU 1986/87:16

medicinsk expertis. Informationsbladen har introducerats under 1985 och

1986. Bladen tar upp bl. a. frågor om hur medicinen verkar, hur den skall tas,
biverkningar osv.

Utgivning av ett stort antal andra informationsskrifter förekommer också.
Omfattande skriftlig information för patienter ges numera ut i den för
allmänheten bearbetade katalogen PatientFASS, som nyligen utkommit i ny
upplaga. LINFO, ett branschorgan för de svenska och utländska läkemedelsföretagen,
har sammanställt katalogen Informera patienten, som distribueras
till samtliga läkare, distriktssköterskor, barnmorskor, apotek m.fl.
Katalogen är en förteckning över befintligt informationsmaterial.

I sammanhanget kan vidare nämnas att institutionen för klinisk samhällsmedicin
i Malmö i samarbete med LINFO nyligen genomfört en studie av
patienters behov och önskemål om läkemedelsinformation.

Läkemedelsutredningen skall enligt sina direktiv även behandla informationsfrågorna.
Den skall också överväga behovet att i fastare former reglera
läkarnas förhållande till läkemedelsindustrin.

Utskottet anser i likhet med motionären att det är viktigt att patienter som
får läkemedel förskrivna också får information om hur läkemedlen skall
brukas och om risker och biverkningar med läkemedel. Det är angeläget att
patienten själv får möjlighet att ta ställning till frågor om sin medicinering.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om den rätt som patienten i dag har
enligt hälso- och sjukvårdslagen när det gäller information och samverkan i
vården. Sedan flera år pågår emellertid ett omfattande arbete på området
läkemedelsinformation. Hithörande frågor kommer att behandlas i läkemedelsutredningens
kommande betänkande. Utskottet anser mot denna bakgrund
inte att det för närvarande föreligger behov av ytterligare åtgärder,
varför motion So432 (s) avstyrks.

Detaljhandel med läkemedel

I motion 1986l87:So415 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om sådan ändring av lagen om detaljhandel med
läkemedel att möjlighet skapas för andra än Apoteksbolagets detaljister att
sälja receptfria läkemedel. Motionären anser att livsmedelshandlarna bör
kunna ges förtroendet att i viss utsträckning tillhandahålla våra vanligaste
läkemedel. Detta skulle öka tillgängligheten och också möjligen kunna
påverka prisbildning m. m.

Enligt 2 § lagen (1970:205) om detaljhandel med läkemedel får sådan
detaljhandel drivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten
äger ett bestämmande inflytande. Regeringen bestämmer av vem och på
vilka villkor detaljhandel med läkemedel får drivas (3 §). Regeringen har
genom avtal med Apoteksbolaget AB överlåtit ensamrätten att driva
detaljhandel med läkemedel på bolaget. Enligt nu gällande avtal (se prop.
1984/85:170 och SoU 1984/85:29) skall Apoteksbolaget svara för en god
läkemedelsförsörjning i landet. I detta syfte skall bolaget bl. a. ha ett
rikstäckande system för att distribuera läkemedel som är väl anpassat till
lokala förhållanden och tillgodoser kravet på en säker, rationell och effektiv
läkmedelsförsörjning. Bolaget bestämmer enligt vad som framgår av avtalet i

SoU 1986/87:16

vilken utsträckning apotek och andra försäljningsställen skall finnas och var
de skall vara belägna.

Vid sin behandling av proposition 1984/85:170 om det nu löpande avtalet
mellan staten och Apoteksbolaget behandlade utskottet också vissa motionsyrkanden
om en begränsning av monopolet för Apoteksbolaget när det gäller
detaljhandeln med läkemedel. Utskottet hänvisade till följande uttalande av
det föredragande statsrådet i den nämnda propositionen 1984/85:170 (s. 9):

Genom riksdagsbeslutet och avtalet med staten år 1970 tilldelades Apoteksbolaget
en nyckelroll i en aktiv hälso- och sjukvårdspolitik. Ett av motiven
bakom tillkomsten av ensamrätten för Apoteksbolaget förutom att tillgodose
kravet på en god läkemedelsförsörjning var att samhället skulle kunna
uppträda som en stor och prismedveten köpare och i denna roll verka bl. a.
för låga läkemedelspriser. Detta motiv anser jag fortfarande ha stor bärkraft.
Bolagets möjlighet att driva en aktiv inköpspolitik skulle kraftigt försvagas
om inskränkningar sker i ensamrätten att driva detaljhandel med läkemedel
utöver de begränsningar som redan nu finns. Jag anser mot bakgrund härav
att det inte finns anledning att göra någon ändring i bolagets ställning i detta
avseende.

Utskottet, som också ville peka på vikten av att sakkunnig rådgivning kan ges
i samband med inköp av läkemedel, delade den i propositionen framförda
uppfattningen att bolagets ensamrätt att driva detaljhandel med läkemedel
inte bör begränsas. Utskottet ansåg emellertid att läkemedelsutredningen
borde få i uppdrag att överväga en utvidgning av antalet apoteksombud.
Utskottet föreslog att detta skulle ges regeringen till känna. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1984/85:357). Läkemedelsutredningen har sedermera fått
detta uppdrag.

I detta sammanhang kan också erinras om de uttalanden som utskottet
gjorde om Apoteksbolagets etablerings- och servicepolitik (SoU 1984/85:29
s. 14). Utskottet betonade angelägenheten av en god tillgänglighet och
service för allmänheten och tilläde att en fullgod service måste upprätthållas
även i glesbygden.

Utskottet gör alltjämt den principiella bedömningen att Apoteksbolaget
bör ha ensamrätt att driva detaljhandel med läkemedel. Frågan om en
utvidgning av antalet apoteksombud utreds av läkemedelsutredningen. Med
hänvisning härtill avstyrker utskottet motion 1986/87: So415 (m).

Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

Allmänt

Vård enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen - antingen vården är
somatisk eller psykiatrisk - är frivillig och kan inte förenas med tvångsåtgärder.
För de fall psykiskt sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan
vård beredas enligt bestämmelser i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Om intagning på sjukhus för sluten
psykiatrisk vård beslutar vanligen överläkare vid aktuell sjukhusenhet.
Allmän domstol kan också förordna att den som har begått brott skall
överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt

SoU 1986/87:16

utvecklingsstörda, om föreskriven medicinsk utredning visar att han behöver
sådan vård. Bestämmelser härom finns bl. a. i brottsbalken.

Förutsättning för att domstol skall kunna överlämna någon till sluten
psykiatrisk vård är i princip att vederbörande genomgått en rättspsykiatrisk
undersökning (RPU). Bestämmelser om RPU finns i lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Lagen innehåller regler om vem
som skall besluta om RPU, var den skall utföras och förutsättningarna för att
utföra undersökningen. Lagen innehåller också bestämmelser om de tidsfrister
som gäller för genomförande av RPU.

Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten är i dag en statlig
angelägenhet; staten är med andra ord huvudman för denna verksamhet.
RPU utförs för närvarande på de fyra rättspsykiatriska klinikerna i Stockholm,
Uppsala, Göteborg och Lund. I Umeå finns en av Västerbottens läns
landsting färdigbyggd men ej för RPU i bruk tagen klinik. I Umeå, Linköping
och Örebro finns s. k. rättspsykiatriska stationer för RPU. Rättspsykiatrisk
undersökning av häktade personer äger rum på de rättspsykiatriska klinikerna.

Långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar

Sedan JO vid flera tillfällen och senast i 1986/87 års ämbetsberättelse starkt
kritiserat de långa väntetider som råder för rättspsykiatriska undersökningar
togs denna fråga upp av socialutskottet i december 1986 i betänkandet SoU
1986/87:15. Utskottet behandlade därvid även ett yttrande från justitieutskottet
i ämnet och en motion som väckts med anledning av JO:s ämbetsberättelse.
Utskottet hade i ärendet inhämtat upplysningar om förhållandena
inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen
och JO. Socialstyrelsen hade redovisat olika vidtagna och planerade
åtgärder.

Utskottet riktade i det ovannämnda betänkandet skarp kritik mot de
nuvarande väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar. Sålunda konstaterade
utskottet att den situation som råder står i uppenbar strid med
gällande lag och uttalade att allvarliga ansträngningar måste göras för att
komma till rätta med de rådande missförhållandena. Utskottet ansåg i likhet
med justitieutskottet att de av socialstyrelsen beslutade åtgärderna inte är
tillräckliga. Enligt utskottets mening måste också övervägas att ställa mera
resurser till förfogande för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
så att den kö som finns kan arbetas av. Utskottet erinrade vidare om det
arbete som pågår inom regeringskansliet med att reformera den psykiatriska
tvångsvården m. m. (Se även härom i det följande, s. 28 f.) Utskottet ansåg
emellertid att förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna är sådana att
en lösning av problemen inte kan anstå i avvaktan på en större och mer
tidskrävande reform. Utskottet uttalade därför att regeringen omgående
måste vidta åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållandena. Vad
utskottet anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet genom beslut den 14 januari 1987 (rskr. 109).

SoU 1986/87:16

I motion 1986/87:So411 av Hans Göran Franck m.fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär skyndsamma åtgärder enligt vad som anges i
motionen för att förbättra den rättspsykiatriska organisationen samt för att
rättspsykiatriska undersökningar skall genomföras inom lagstadgad tid av
sex veckor. Motionärerna anför bl. a. att det behövs flera nya undersökningsplatser,
att tillämpningskungörelsen för lagen om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål måste skärpas och att nya anvisningar behöver utarbetas av
socialstyrelsen för att ojämnheterna i tillämpningen skall kunna förändras.
Motionärerna framhåller att staten har det fulla ansvaret för de rättspsykiatriska
undersökningarna och måste göra erforderliga satsningar för att snarast
undanröja bristerna.

Även i motion 1986187:So430 av Ingbritt Irhammar och Ulla Tillander
(båda c) hemställs om omedelbara åtgärder för att minska de långa
väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om eventuellt ytterligare
resurser för denna verksamhet.

I budgetpropositionen (bil. 7, anslaget E5, s. 73—75) redovisas de av
socialstyrelsen planerade åtgärderna som skall genomföras under 1987.
Vilka dessa är framgår också av utskottets betänkande SolJ 1986/87:15 (s. 8
och 9). Av propositionen framgår vidare att den rättspsykiatriska stationen i
Örebro avses avvecklas under år 1987.

Socialstyrelsen har i en skrivelse den 16 december 1986 till de rättspsykiatriska
klinikerna och stationerna anmanat dessa att på olika sätt effektivisera
de rättspsykiatriska undersökningarna. Socialstyrelsen anser bl. a. att klinikerna
och stationerna bör öka vårdplatsutnyttjandet, prioritera häktade
undersökningsfall och minska undersökningstidens längd.

Socialstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra strukturen av
undersökningarna. Gruppen har nu påbörjat sitt arbete. Vidare är socialstyrelsens
cirkulär (1972:8) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål föremål
för omarbetning.

Av den senast tillgängliga månadsstatistiken (januari 1987) framgår att en
smärre förbättring inträtt i fråga om själva undersökningstidernas längd.
Läget i övrigt har knappast förändrats. I väntekö för att komma till
rättspsykiatrisk klinik fanns 16 personer som väntat i häkte mer än sex
veckor. Det i utskottets tidigare betänkande redovisade intagningsstoppet
till kliniken i Göteborg har numera hävts.

JO behandlar för närvarande nya ärenden som gäller de långa väntetiderna
men också ärenden som gäller vissa klinikers vägran att ta emot personer för
undersökning m.m. (intagningsstoppet i Göteborg, vissa förhållanden i
Stockholm). Beslut kan väntas under våren.

I en lagrådsremiss om anhållande och häktning, som regeringen beslutade
den 12 februari 1987, redovisar justitieministern att frågan om ytterligare
åtgärder som kan aktualiseras med anledning av riksdagens uttalande
kommer att anmälas av socialministern i annat sammanhang. Justitieministern
hänvisar också till det pågående arbetet med ny lagstiftning rörande den
psykiatriska tvångsvården och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
I det sammanhanget övervägs olika frågor om det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet. Möjligheterna att åstadkomma ett snabbare

SoU 1986/87:16

undersökningsförfarande har därvid en framskjuten plats (lagrådsremissen
/stencil/ s. 68).

Utskottet gör med anledning av de nu aktuella motionerna So411 och 430
följande bedömning.

De långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar behandlades
av utskottet för drygt två månader sedan. Utskottet riktade därvid stark
kritik mot den rådande situationen och uttalade att allvarliga ansträngningar
måste göras för att komma till rätta med de rådande missförhållandena.
Utskottet konstaterar att socialministern i budgetpropositionen också anser
att den nuvarande situationen inte kan accepteras.

Statsrådet redovisar dock inga andra omedelbara åtgärder än vissa av
socialstyrelsen vidtagna och planerade sådana. Det är här fråga om just de
åtgärder som utskottet i december bedömt som otillräckliga. Socialutskottet
var i denna bedömning enigt med justitieutskottet. Enligt utskottets då
uttalade mening måste det därför också övervägas att ställa mera resurser till
förfogande för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att den
befintliga kön kan arbetas av. Utskottet vidhåller detta ställningstagande.
Regeringen bör sålunda återkomma till riksdagen i denna del.

Socialministern hänvisar vidare i budgetpropositionen till det pågående
arbetet med att reformera lagstiftningen om den slutna psykiatriska vården.
Därvid inbegrips även den s.k. rättspsykiatriska regionvården. Parallellt
med detta beredningsarbete bedrivs förhandlingarna mellan statens förhandlingsnämnd
och sjukvårdshuvudmännen om ett övertagande av huvudmannaskapet
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Utskottet vill
med anledning härav erinra om vad utskottet uttalat i sistnämnda fråga i
betänkandet SoU 1979/80:45 om socialstyrelsens uppgifter och organisation
(s. 22 f.):

Med utgångspunkt i att socialstyrelsen bör ges möjlighet att i framtiden
koncentrera sin verksamhet på centrala uppgifter har utskottet inte något att
erinra mot att socialstyrelsen avlastas uppgiften att vara chefsmyndighet för
den rättspsykiatriska organisationen. Först när klarhet vunnits om den
rättspsykiatriska organisationen i framtiden skall ha i huvudsak nuvarande
uppgifter eller tillföras ökade vårduppgifter bör dock enligt utskottets
mening slutlig ställning tas i frågorna om och i vilken omfattning staten
fortsatt bör ha ett ansvar för den rättspsykiatriska organisationen samt vilken
myndighet ett statligt ansvar bör åvila. Det ankommer dock närmast på
regeringen att avgöra formen för beredning av dessa frågor.

Det är således ännu en öppen fråga om och i vad mån staten bör överlåta sitt
ansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen.
Skäl kan anföras såväl för som emot ett ändrat huvudmannaskap.
Utskottet förutsätter därför att dessa frågeställningar penetreras ingående i
beredningsarbetet innan förslag framläggs för riksdagen.

Vad utskottet nu anfört om resurser för rättspsykiatriska undersökningar
och om huvudmannaskapet för verksamheten bör riksdagen med anledning
av motionerna So411 (s) och So430 (c) som sin mening ge regeringen till
känna.

SoU 1986/87:16

Rättspsykiatrisk klinik i Umeå

I motion 1986187:So431 av Karin Israelsson (c) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
rörande rättspsykiatrisk verksamhet vid regionsjukhuset i Umeå. Motionären
pekar på att inriktningen inom psykiatrin de senaste åren har byggt på
närhetsprincip i vården och att detta krav då också rimligen bör ställas på
rättspsykiatrin. Motionären tar också upp de långa resorna för dem som skall
genomgå undersökning ifrån norra sjukvårdsregionen och de påfrestningar
som uppkommer både för dem som skall undersökas och deras anhöriga.
Motionären hänvisar också till de onödiga kostnader som blir följden för
kriminalvården av de långa transporterna.

Rättspsykiatriska kliniker finns som ovan nämnts i Stockholm, Göteborg,
Uppsala och Lund, rättspsykiatriska stationer i Linköping och Umeå.
Lokaler för en ny klinik i Umeå finns men har inte kunnat tas i bruk.

Staten och Västerbottens läns landsting träffade år 1974 ett avtal om att
landstinget skulle bygga lokaler för en rättspsykiatrisk klinik i Umeå.
Lokalerna var färdigställda år 1978. Förhandlingar har därefter förts om ett
ianspråktagande av dessa lokaler, men förhandlingarna har ännu inte lett till
något avtal.

I februari 1°S5 uppdrog vidare regeringen åt statens förhandlingsnämnd
att förhandla om ett överförande av huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten till landstingskommunerna. Detta förhandlingsarbete
pågår alltjämt. Förhandlingarna kommer också att beröra
den rättspsykiatriska verksamheten i Umeå. Avsikten är att huvudmannaskapsförhandlingarna
skall vara klara till den tidpunkt då riksdagen
har att ta ställning till förslaget om ny psykiatrisk tvångsvård. Som framgått
tidigare har en proposition härom aviserats till år 1987.

Västerbottens läns landsting har i slutet av 1986 tagit vissa av lokalerna
avsedda för en ny rättspsykiatrisk klinik i anspråk för vård av svårt psykiskt
störda patienter (främst sådana som på grund av brott dömts till sluten
psykiatrisk vård). Sedan detta kommit till socialstyrelsens kännedom har
socialstyrelsen skrivit till statens förhandlingsnämnd och pekat på de
möjligheter som skulle kunna finnas att i de aktuella lokalerna bereda plats
för häktade som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Det kan också
nämnas att riksåklagaren inte haft någon erinran mot att häktade personer
placeras där med hänsyn till kraven på isoleringsmöjligheter beträffande
vissa häktade.

Utskottet behandlade i samband med förra årets budgetproposition vissa
motionsyrkanden av liknande innehåll som det nu aktuella (se SoU
1985/86:16 s. 6—8). Utskottet hänvisade därvid till de ovan nämnda
förhandlingarna om huvudmannaskapet för de rättspsykiatriska undersökningarna
och till arbetet med den kommande propositionen om tvånget inom
psykiatrin. Utskottet fann att de då aktuella motionerna med hänsyn till det
pågående arbetet inte borde föranleda någon åtgärd av riksdagen. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 221).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar i och för sig motionärens uppfattning att frågan om den

SoU 1986/87:16

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten måste lösas på ett godtagbart
sätt i hela landet. Utskottet har emellertid i det föregående uttalat sig för att
regeringen skall vidta åtgärder för att komma till rätta med de oacceptabla
väntetider som råder inom hela det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Utskottet ser det som naturligt att frågan om utvidgning av verksamheten
i Umeå övervägs i det sammanhanget. Av dessa skäl avstyrker utskottet
motion So431 (c).

Bibehållande av den fasta paviljongen i Västervik

Vården av psykiskt sjuka patienter ankommer numera på sjukvårdshuvudmännen.
Detsamma gäller vården av psykiskt störda lagöverträdare, vilka av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Vården sker huvudsakligen
vid psykiatriska kliniker och mentalsjukhus. För patienter som bedöms som
särskilt vårdkrävande finns dock särskilda riksenheter. Dessa utgörs i dag av
specialklinikerna vid f. d. Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, S:t Sigfrids sjukhus i
Växjö, specialavdelningarna vid Säters sjukhus och Karsuddens sjukhus i
Katrineholm samt den s. k. fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus (se dock
nedan s. 29). Säter utgjorde tidigare också s. k. fast paviljong men ombildades
till specialavdelning den 1 januari 1984. Den fasta paviljongen vid
Västerviks sjukhus har under 1986 omvandlats till en specialavdelning och en
fast avdelning.

När det gäller var de patienter som bereds vård med stöd av LSPV skall
placeras är detta normalt en fråga för resp. sjukhus eller psykiatrisk klinik.
Dessa kan också efter direkt överenskommelse flytta patienter som bedöms
som särskilt vårdkrävande till de särskilda riksenheterna. Flyttning till och
från s. k. fast paviljong får dock ske först efter samråd med socialstyrelsen (se
socialstyrelsens föreskrifter härom i SOSFS (M) 1981:55). Socialstyrelsen
skall emellertid alltid besluta om var de patienter som av domstol har
överlämnats till sluten psykiatrisk vård skall placeras (12 § LSPV). Flertalet
domstolsöverlämnade patienter vårdas på vanliga mentalsjukhus och psykiatriska
kliniker.

Riksenheterna har inga avgränsade upptagningsområden och betecknas
därför som riksenheter för särskilt vårdkrävande patienter. Dessa enheter tar
för närvarande främst emot manliga patienter. De särskilda enheterna vid
Säters sjukhus, Sundsvalls sjukhus och S:t Sigfrids sjukhus i Växjö är avsedda
för att ta hand om särskilt vårdkrävande patienter från hela riket. Karsuddens
sjukhus med sina tre kliniker har samma funktion, men detta sjukhus är
mer inriktat på rehabilitering av unga icke psykotiska, särskilt vårdkrävande
patienter, ofta med missbruksproblematik. Det finns som framgått ovan
möjlighet att efter samråd med socialstyrelsen flytta över vissa patienter från
de nämnda enheterna eller andra psykiatriska sjukhus till den fasta paviljongen
vid Västerviks sjukhus. Vid denna tillämpas en helt sluten vårdmiljö,
vilket innebär att patienterna inte beviljas permission eller frigång.

I motion 1986l87:So401 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära sådana åtgärder som syftar till
att problemen med den rättspsykiatriska vården får en snabb lösning i

SoU 1986/87:16

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). Vidare yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av att den fasta
paviljongen vid Västerviks sjukhus behålls som riksenhet (yrkande 2). Enligt
motionärerna råder det en närmast kaotisk situation i landet när det gäller
den rättspsykiatriska vården. En lösning på förhållandena måste snabbt
åstadkommas. När det gäller Västervik anser motionärerna att flera viktiga
skäl talar för att Västervik bör behållas som en riksenhet för den rättspsykiatriska
special vården även i framtiden.

I motion 1986l87:So428 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den fasta paviljongen
vid sjukhuset i Västervik bör behållas och att vården bör bli en statlig
vårdresurs för särskilt farliga patienter. Även dessa motionärer anser att det
finns behov av en s. k. fast paviljong och en riksanstalt som bör vara en statlig
angelägenhet.

1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande, den s. k.
Bexeliuskommittén, lade år 1977 fram betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare
(SOU 1977:23). Bexeliuskommittén tog också upp frågan om den
rättspsykiatriska organisationen och föreslog att organisationen skulle
förstärkas så att den omfattade vissa vård- och behandlingsresurser (kap. 13).
Utredningen menade att landstingen skulle ha driftansvaret för den rättspsykiatriska
organisationen, medan staten skulle åta sig huvudmannaskapet
med resursansvar.

En särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s. k. ASV-gruppen, har
utarbetat ett planeringsunderlag - Förslag till rättspsykiatrisk regionvård -som år 1981 överlämnats till socialdepartementet. I rapporten föreslås att
ansvaret för rättspsykiatriska undersökningar skall samordnas med vårdansvaret
för motsvarande patienter inom allmänpsykiatrin. Arbetsgruppen
föreslår införandet av begreppet rättspsykiatrisk regionsjukvård. Denna
föreslås ansvara för rättspsykiatriska undersökningar, vård av undersökta
patienter för kortare eller längre tidsperioder, konsultinsatser inom kriminalvården
och övertagande av patienter från hemortspsykiatrin. Utredningens
förslag innebär att den nuvarande rättspsykiatriska organisationen skall
överföras från staten till landstingen.

Socialberedningen överlämnade i augusti 1984 betänkandet Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64). I betänkandet behandlas den
psykiatriska tvångsvården. Utredningen föreslår en helt ny lagstiftning på
detta område. Man föreslår införandet av tre nya lagar, en lag om akut
psykiatrisk vård, en lag om regler till skydd förvissa åldersdementa m. fl. och
en lag om rättspsykiatrisk vård. Socialberedningen utgick i sina resonemang
från att det i framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå
som både gör rättspsykiatriska undersökningar och har vårdplatser för i
huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är kriminellt belastade.
Socialberedningen ansåg dock att dess förslag kunde tillämpas även inom den
organisation som finns för närvarande, nämligen på de rättspsykiatriska
klinikerna och på de s. k. riksenheterna för särskilt vårdkrävande patienter.

Socialstyrelsen gav i juni 1986 ut en rapport Psykiatrisk tvångsvård och
samhällsskydd (Socialstyrelsens PM 133/86), vilken redovisades på ett möte
anordnat av Landstingsförbundet och spreds till alla landsting och psykiatris -

SoU 1986/87:16

ka enheter. I denna rapport hävdas att utvecklingen bör fortsätta på den
inslagna vägen och den sista avdelningen av fast paviljongs karaktär stängas
om några år. I rapporten diskuteras också svårigheterna att bedöma
farlighet.

Socialstyrelsen har verkat för att den ena avdelningen i Västervik skulle
omvandlas till specialavdelning, medan den andra avdelningen tills vidare
skall fungera som fast paviljong. Socialstyrelsen har vidare sedan länge
hävdat att specialavdelningarna bör anordnas som regionala vårdenheter.

Den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus har under hösten 1986
förändrats så till vida att en av de två tidigare avdelningarna numera utgör en
specialavdelning, medan den andra alltjämt är en fast avdelning. På vardera
avdelningen finns tio platser. Det tidigare totala antalet platser var 24. Båda
avdelningarna var i mitten av februari 1987 fullbelagda.

Som framgått av den tidigare redovisningen pågår för närvarande arbete i
regeringskansliet med en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård. Lagrådsremiss
och proposition har aviserats till innevarande år.

Utskottet har vid flera tillfälen tidigare behandlat frågan om bibehållande
av den fasta paviljongen i Västervik. Vid sin senaste behandling av denna
fråga i betänkandet SoU 1985/86:16 (s. 4-6) anförde utskottet bl. a.
följande:

Utskottet har även under tidigare riksmöten behandlat motioner med
motsvarande innehåll (se SoU 1983/84:15 och SoU 1984/85:19). Utskottet
avstyrkte då motionsyrkandena med hänvisning till att frågor om den
framtida användningen av de nuvarande riksenheterna - med eller utan
anknytning till organiserandet av en rättspsykiatrisk regionsjukvård - i första
hand var frågor för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet hänvisade även till att
frågan om en regionalisering av den rättspsykiatriska vården skulle komma
att behandlas i samband med en kommande proposition om den psykiatriska
tvångslagstiftningen.

Liksom tidigare får utskottet framhålla att användningen av de nuvarande
riksenheterna i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Som
ovan nämnts har vidare socialstyrelsens förslag till rättspsykiatrisk regionsjukvård
remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet hänvisade vidare till det pågående lagstiftningsarbetet och ansåg
mot denna bakgrund att de då aktuella motionerna inte borde föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att vården av psykiskt sjuka och då
även psykiskt störda lagöverträdare är en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen.
Dessa beslutar således i frågor om och lokalisering av vården m. m.
Det ankommer emellertid på riksdag och regering att bestämma om den
allmänna inriktningen av den psykiatriska vården lika väl som för annan
hälso- och sjukvård (jfr SoU 1981/82:51 s. 29 samt prop. 1984/85:181 s. 8).
Som framgått tidigare bereds för närvarande förslag till en ny lagstiftning om
den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare
i regeringskansliet. Enligt vad utskottet inhämtat kommer även
frågor om den framtida organisationen av vården av särskilt vårdkrävande

SoU 1986/87:16

patienter att behandlas i det sammanhanget. Utskottet utgår därför från att
riksdagen får tillfälle att ta ställning till de framtida riktlinjerna för vården av
de särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även till sådana frågor som
antalet vårdnivåer och behovet av särskilda riksenheter inkl. den fasta
paviljongen i Västervik. I avvaktan härpå bör självfallet inga åtgärder vidtas
som är ägnade att föregripa riksdagens beslut.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So401 (c, m, fp) och
So428 (m).

Inrättande av viss professur

I motion 1986/87:Ub505 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen i samband med budgetbehandlingen för statens institut för
psykosocial miljömedicin omvandlar laboraturen i enheten för allmän social
miljö och hälsa till en professur i samma ämne. Motionären anser att den
nuvarande laboratorn och chefen för enheten för allmän socialmiljö och
hälsa vid statens institut för psykosocial miljömedicin Kristina Orth-Gomér
bör få sin tjänst som laborator omvandlad till en professorstjänst.

Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) är ett fristående
institut under socialstyrelsen. Institutet har till uppgift att utveckla, värdera
och förmedla kunskap om psykosociala risksituationer, riskgrupper och
riskreaktioner i den mänskliga miljön. Verksamheten omfattar målinriktad
forskning samt utbildning, dokumentation och information med särskild
inriktning på praktisk tillämpning inom social-, hälsovårds- och arbetsmarknadsområdena
samt på problem med anknytning till dessa områden.

Inom IPM finns tre enheter, en för allmän social miljö och hälsa, en för
arbetsmiljö och hälsa samt en för vårdmiljö och hälsa. Föreståndaren och
chefen har för närvarande titeln professor. Det är en professur vid
medicinska forskningsrådet. Tjänsten avses bli omvandlad till en professur
vid Karolinska institutet. Det finns också en professur inrättad vid IPM
alltsedan institutets tillkomst. Denna professur innehas för närvarande av
chefen för enheten för vårdmiljö och hälsa. Övriga enheter leds av
laboratorer.

SACO/SR har i förhandlingarna med staten om 1987 års forskningsproposition
begärt att de laboratorstjänster som för närvarande finns vid ett
femtontal statliga myndigheter, inkl. IPM, skall omvandlas till professurer.
Från regeringens sida har man förklarat sig vara beredd att i annat
sammanhang pröva vilka enskilda tjänster som kan få tjänstebenämningen
professor.

Utskottet finner det inte påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motion Ub505 (m), varför den avstyrks.

Medelsanvisningarna
Anslaget E 1. Socialstyrelsen

I budgetpropositionen (bil. 7, s. 66-69) anförs under anslagspunkten E 1.
Socialstyrelsen att medel för socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet

SoU 1986/87:16

och medel för tidskriften Vigor i årets budgetproposition har förts över till
denna anslagspunkt från anslaget E 16. Hälsoupplysning. I budgetpropositionen
föreslås riksdagen sålunda att till Socialstyrelsen för budgetåret
1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 156 830 000 kr. Utgiften för budgetåret
1985/86 uppgick till 146 788 168 kr., medan anslaget för 1986/87 är
146 629 000 kr.

En motion har väckts som direkt har avseende på detta anslag. I motion
1986l87:So421 av Margareta Andrén och Gudrun Norberg (båda fp) hemställs
att socialstyrelsens hälsoupplysning för 1987/88 skall disponera minst
likvärdiga och helst ökade resurser för arbetet (yrkande 1). Vidare hemställs
att riksdagen begär att medel för socialstyrelsens hälsoupplysning även i
framtiden skall beräknas under ett separat reservationsanslag (yrkande 2).

Med ett reservationsanslag avses ett anslag som inte får överskridas men
där icke utnyttjade medel får överföras till senare budgetår. Med ett
förslagsanslag avses ett anslag som får överskridas. Icke utnyttjade medel får
dock inte överföras för utnyttjande under senare budgetår.

Enligt vad utskottet har inhämtat från regeringskansliet avses inte någon
minskning i årets budgetproposition av beloppet för socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet.
Motionens syfte i denna del får därför anses redan
vara tillgodosett (yrkande 1). Utskottet ser vidare ingen nackdel i att medel
för socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet anvisas under det större
förslagsanslag som avser styrelsens övriga verksamhet i stället för under ett
separat reservationsanslag. Utskottet är alltså inte berett att biträda
yrkande 2 i motionen.

Utskottet tillstyrker sålunda den av regeringen föreslagna medelsanvisningen
under E 1. Socialstyrelsen och avstyrker motion So421 (fp). När det
gäller innehållet i socialstyrelsens hälsoupplysning behandlas fråga härom i
utskottets betänkande SoU 1986/87:20.

Övriga medelsanvisningar

Utskottet har ovan (s. 23 ff.) tagit upp behovet av åtgärder och resurser i
fråga om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Utskottet har i
övrigt ingen erinran mot den av regeringen föreslagna medelsanvisningen
E 5. Rättspsykiatriska stationer och kliniker.

Utskottet tillstyrker vidare de av regeringen föreslagna medelsanvisningarna
under E 2. Statlig kontroll av läkemedel m. m., E 3. Statens rättskemiska
laboratorium, E 4. Statens rättsläkarstationer, E 6. Statens miljömedicinska
laboratorium, E 7. Statens giftinformationscentral, E 8. Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd, E 9. WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar
och E 10. Statens institut för psykosocial miljömedicin.

SoU 1986/87:16

Hemställan

SoU 1986/87:16

Utskottet hemställer

1. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen avslår motion 1986/87:So426 yrkande 5,

2. beträffande benämningen Sundhetskollegium
att riksdagen avslår motion 1986/87:So256,

3. beträffande åtgärder för en bättre sjukvård
att riksdagen avslår motion 1986/87:So420,

4. beträffande ett statligt institut för folkhälsan

att riksdagen avslår motion 1986/87:So423 yrkande 2,

5. beträffande återinförandet av en länsläkarorganisation
att riksdagen avslår motion 1986/87:So426 yrkande 6,

6. beträffande tillsyn över långtidsvården

att riksdagen avslår motion 1986/87:So259 yrkande 5 och motion
1986/87:So489,

7. beträffande patienternas inflytande över värden
att riksdagen avslår motion 1986/87:So449,

8. beträffande ansvarsfrågor inom hälso- och sjukvården
att riksdagen avslår motion 1986/87:So446 yrkande 1,

9. beträffande invandrare inom vårdpersonalen

att riksdagen avslår motion 1986/87:So446 yrkande 2 och motion
1986/87:So276,

10. beträffande legitimering av naprapater
att riksdagen avslår motion 1986/87:So439,

11. beträffande enskilda vårdhem

att riksdagen avslår motion 1986/87:So458,

12. beträffande signering av journalanteckning

att riksdagen avslår motion 1986/87:So407, motion 1986/87:So417 och
motion 1986/87:So466,

13. beträffande besvärsordningen i läkemedelsmål

att riksdagen avslår motion 1986/87:So405 och motion 1986/87:So464,

14. beträffande förskrivning av beroendeframkallande läkemedel
att riksdagen avslår motion 1986/87:So412 yrkandena 1 och 2, motion
1986/87:So465 yrkandena 1 och 2, motion 1986/87:So473 och motion
1986/87:So483 yrkandena 1 och 2,

15. beträffande kontrollsystem för handel med läkemedel
att riksdagen avslår motion 1986/87 :So424,

16. beträffande läkemedelsinformation till patienter
att riksdagen avslår motion 1986/87:So432,

17. beträffande detaljhandeln med läkemedel
att riksdagen avslår motion 1986/87: So415,

18. beträffande väntetider för rättspsykiatrisk undersökning

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So411 och motion
1986/87:So430 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

19. beträffande en rättspsykiatrisk klinik i Umeå

att riksdagen avslår motion 1986/87:So431, 32

20. beträffande bibehållande av den fasta paviljongen i Västervik
att riksdagen avslår motion 1986/87:So401 och motion 1986/87:So428,

21. beträffande inrättande av viss professur
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ub505,

22. beträffande medelsanvisning till Socialstyrelsen m. m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1986/87:So421 till Socialstyrelsen för budgetåret 1987/88 anvisar ett
förslagsanslag av 156 830 000 kr.,

23. att riksdagen för budgetåret 1987/88 anvisar

a) till Statlig kontroll av läkemedel m. m. ett förslagsanslag av 1 000
kr.,

b) till Statens rättskemiska laboratorium ett förslagsanslag av
23 636 000 kr.,

c) till Statens rättsläkarstationer ett förslagsanslag av 26 997 000 kr.,

d) till Rättspsykiatriska stationer och kliniker ett förslagsanslag av
81 527 000 kr.,

e) till Statens miljömedicinska laboratorium ett förslagsanslag av
20 506 000 kr.,

f) till Statens giftinformationscentral ett förslagsanslag av 5 486 000
kr.,

g) till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett förslagsanslag av
4 851 000 kr.,

h) till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar ett
förslagsanslag av 1 709 000 kr.,

i) till Statens institut för psykosocial miljömedicin ett förslagsanslag av
3 215 000 kr.

Stockholm den 3 mars 1987

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys (

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck
(m), Gunnar Ström (s), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m),
Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk). Erik Janson (s)
och Maud Björnemalm (s).

SoU 1986/87:16

Reservationer

1. Återinrättande av en medicinalstyrelse (morn. Ii
hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att utvecklingen har visat att det var fel att slå ihop
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen till ett verk. Utifrån gjorda erfarenheter
finns det nu anledning att på nytt överväga en uppdelning av socialstyrelsen.

Enligt utskottets mening bör riksdagen hos regeringen begära en utredning
beträffande lämpligheten av ett återställande av den tidigare ordningen
genom att medicinalstyrelsen återinrättas med i huvudsak de uppgifter och
den sammansättning den tidigare hade.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So426 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Motiveringen till morn. 3 i hemställan

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser
att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 7 som börjar med ”När det” och
slutar med ”So420 (m).” bort ha följande lydelse:

I det föregående har utskottet uttalat att det var fel att slå ihop
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen och att det finns anledning att på nytt
överväga en uppdelning av socialstyrelsen. Detta tillgodoser även kraven i
motion So420 på åtgärder för en bättre sjukvård. Något ytterligare initiativ
från riksdagens sida är därför inte påkallat, varför motion So420 (m)
avstyrks.

3. Ett statligt institut för folkhälsan (morn. 4 i hemställan)

Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 8 med ”Utskottet
delar” och slutar på s. 9 med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So423 att det krävs en aktiv
hälsoupplysning i syfte att påverka det svenska folkets kostvanor. Såväl för
en kvalificerad bevakning av folkhälsoaspekterna vid utformningen av den
offentliga politiken på olika områden som för en systematisk upplysningsverksamhet
vore det enligt utskottet ändamålsenligt att återupprätta ett
statligt institut för folkhälsan. Ett fristående institut skulle ge hälsoupplysningsfunktionen
en ökad auktoritet. Enligt utskottets mening bör riksdagen
hos regeringen begära ett förslag om ett återinrättande av ett statens institut
för folkhälsan.

SoU 1986/87:16

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande ett statligt institut för folkhälsan
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So423 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Tillsyn över långtidsvården (mom. 6 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 11 som börjar med
”Utskottet delar” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande
lydelse:

Det kommer att dröja länge innan långvården i sin nuvarande form
kommer att helt kunna avskaffas. Det är därför angeläget att man kommer
till rätta med de missförhållanden som råder på många håll i dag. Enligt
utskottets mening är det angeläget att tillsynsmyndigheter och politiskt
ansvariga ökar tillsynen över långtidsvården och tränger djupare ned i
problemen än vad de gjort hittills. Utskottet anser vidare att en grundlig
kartläggning och granskning av förhållandena inom långtidsvården bör
komma till stånd. Regeringen bör ta initiativ till en sådan och sedan
återkomma till riksdagen med förslag till de åtgärder som måste vidtas

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande tillsyn över långtidsvården

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So259 yrkande 5 och
motion 1986/87:So489 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

5. Patienternas inflytande över vården (morn. 7 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 12 som börjar med
”Utskottet delar” och slutar med ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning om betydelsen av att patienterna
i hälso- och sjukvården tillförsäkras goda möjligheter att påverka innehållet i
den vård som skall ges dem. Den verksamhet med förtroendenämnder som
funnits sedan 1980 har visserligen inneburit en förbättring för patienternas
möjligheter att påverka sjukvården. Utskottet anser dock att det finns
anledning från statsmakternas sida att skapa ett system som i större
utsträckning än för närvarande tillgodoser patienternas intressen. Enligt
utskottets mening bör riksdagen hos regeringen begära förslag på hur
patientens inflytande över sjukvården skall kunna stärkas.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande patienternas inflytande över vården

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So449 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:16

6. Enskilda vårdhem (mom. 11 i hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Blenda
Littmarck (m), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m) och Rosa
Östh (c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som börjar med ”Det
finns” och slutar med ”1986/87:So458 (m).” bort ha följande lydelse:

Det kan ses både som en rättvisefråga och som en fråga om valfrihet i
vården att enskilda vårdhem får ta emot samma patientgrupper som vårdhem
inom landstinget, om de uppfyller samma krav som man ställer på landstingets
vårdhem för motsvarande patientkategorier. Motsvarande bör gälla
gentemot primärkommunala vårdhem. Stadgan är dessutom illa anpassad till
nyare lagstiftning på vårdområdet.

Enligt utskottets uppfattning finns det därför skäl att se över stadgan och
därmed föreskrifterna rörande vilka patienter som får vårdas på enskilt
vårdhem. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa

11. beträffande enskilda vårdhem

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So458 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Signering av journalanteckning (morn. 12 i hemställan)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Arne Aglert (fp) och Rosa Östh
(c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 17 med
”Utskottet vidhåller” och slutar på s. 18 med ”So466 (c).” bort ha följande
lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Det är angeläget att patienternas säkerhet tillgodoses genom att journalerna
förs på ett betryggande sätt. Kravet på journalföring får dock inte gå ut
över vården av patienterna. Utskottet är medvetet om att signeringskravet
orsakar svårigheter inom sjukvården. Som framhålls i motionerna har kravet
medfört ett betydande merarbete för läkare och övrig personal. En olägenhet
är också att journalerna i ökad utsträckning inte är på plats. Detta kan
medföra allvarliga men för patienterna. Enligt utskottets uppfattning bör
därför konsekvenserna av patientjournallagen noga följas upp. Socialstyrelsen
kan därvid ges i uppdrag att inhämta synpunkter från ett antal sjukhus.
Det bör också övervägas om en möjlighet till dispens från signeringsskyldigheten
bör införas i avvaktan på att uppföljningen blir klar. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna
So407 (c), So417 (fp) och So466 (c).

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa

12. beträffande signering av journalanteckning

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So407, motion
1986/87:So417 och motion 1986/87:So466 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

SoU 1986/87:16

8. Förskrivning av beroendeframkallande läkemedel (mom.

14 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Såväl
förskrivningen” och slutar med ”aktuella delar.” bort ha följande lydelse:
Den övervägande delen av alla recept på psykofarmaka skrivs i dag ut i
öppenvården av allmänläkare utan specialistkompetens i psykiatri. Utskottet
delar den i bl. a. motion So412 (vpk) uttalade uppfattningen att åtgärder nu
måste komma till stånd för att förskrivningen av beroendeframkallande
medel skall minska. Regeringen bör enligt utskottet snarast ta initiativ till
skärpta föreskrifter och till att läkare i öppenvården får utbildning om
psykofarmaka.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So412 (vpk), 465 (fp), 473
(s) och 483 (m) i nu aktuella delar bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa

14. beträffande förskrivning av beroendeframkallande läkemedel
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So412 yrkandena 1
och 2, motion 1986/87:So465 yrkandena 1 och 2, motion 1986/
87: So473 och motion 1986/87: So483 yrkandena 1 och 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Beträffande detaljhandeln med läkemedel av Göte Jonsson, Blenda Littmarck
och Ann-Cathrine Haglund (alla m) som anför följande:

Vid riksdagens behandling av proposition 1970:74 redovisade moderata
samlingspartiet den uppfattningen att det saknades bärande skäl för att ett i
huvudsak statsägt monopolbolag skulle svara för läkemedelsdistributionen.

I samband med att läkemedelsutredningens betänkande blir föremål för
behandling kommer vi på nytt att ta upp frågan om läkemedelsförsörjningen i
ett vidare sammanhang.

SoU 1986/87:16

Innehållsförteckning SoU 1986/87:16

Sammanfattning 1

Proposition 1986/87:100 2

Motioner 2

Utskottet 5

Återinrättande av en medicinalstyrelse m. m 6

Ett statligt institut för folkhälsan 7

Vissa tillsynsfrågor ■....• i 9

Ansvarsförhållandena inom hälso- och sjukvården 12

Invandrare inom vårdpersonalen 13

Legitimering av naprapater 14

Enskilda vårdhem 15

Signering av journalanteckning 16

Läkemedelsfrågor * 18

Besvärsordningen i läkemedelsmål 18

Förskrivning av beroendeframkallande läkemedel 19

Läkemedelsinformation 20

Detaljhandel med läkemedel 21

Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten 22

Allmänt 22

Långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar... 23

Rättspsykiatrisk klinik i Umeå 26

Bibehållande av den fasta paviljongen i Västervik 27

Inrättande av viss professur 30

Medelsanvisningarna 30

Anslaget E1. Socialstyrelsen 30

Övriga medelsanvisningar 31

Hemställan 32

Reservationer 34

1. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 1 i hemställan) av

m 34

2. Motiveringen till mom. 3 i hemställan av m 34

3. Återinrättande av ett statens institut för folkhälsan (mom. 4 i

hemställan) av fp 34

4. Tillsyn över långtidsvården (mom. 6 i hemställan) av m 35

5. Patienternas inflytande över vården (mom. 7 i hemställan) av m 35

6. Enskildavårdhem (mom. 11 i hemställan) av fp, moche 36

7. Signering av journalanteckning (mom. 12 i hemställan) av fp och

c 36

8. Förskrivning av beroendeframkallande läkemedel (mom. 14 i

hemställan) av vpk 37

Särskilt yttrande beträffande detaljhandel med läkemedel av m 37