Socialutskottets betänkande

1986/87:15

om långa väntetider för rättspsykiatriska
undersökningar

Sammanfattning

JO har vid flera tillfällen och senast i 1986/87 års ämbetsberättelse skarpt
kritiserat de långa väntetider som råder för rättspsykiatriska undersökningar.
Utskottet behandlar i betänkandet dels ett yttrande från justitieutskottet i
ämnet, dels en motion (fp) som väckts med anledning av JO:s ämbetsberättelse.

Utskottet har i ärendet inhämtat upplysningar om förhållandena inom den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen och JO.
Socialstyrelsen har redovisat olika vidtagna och planerade åtgärder.

Utskottet konstaterar att den situation som råder står i uppenbar strid med
gällande lag och uttalar att allvarliga ansträngningar nu måste göras för att
komma till rätta med de rådande missförhållandena. Utskottet anser i likhet
med justitieutskottet att de av socialstyrelsen beslutade åtgärderna inte är
tillräckliga. Enligt utskottets mening måste också övervägas att ställa mera
resurser till förfogande för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
så att den kö som nu finns kan arbetas av.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande ett omfattande arbete med
att reformera den psykiatriska tvångsvården m. m. Utskottet anser emellertid
att förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna är sådana att en
lösning av problemen inte kan anstå i avvaktan på en större och mer
tidskrävande reform. Regeringen måste därför omgående vidta åtgärder för
att avhjälpa de rådande missförhållandena. Vad utskottet anfört föreslås
riksdagen ge regeringen till känna.

Såväl social- som justitieutskotten är enhälliga i sina uttalanden.

Yttrande från justitieutskottet

Justitieutskottet har med anledning av att JO i juni 1986 till bl. a. riksdagens
social- och justitieutskott överlämnat vissa beslut rörande långa väntetider
för rättspsykiatriska undersökningar inkommit med ett yttrande till socialutskottet
i denna fråga (JuU 1986/87:1 y). Yttrandet fogas som bilaga till detta
betänkande.

Justitieutskottet uttalar mycket stark kritik mot de långa väntetiderna för
rättspsykiatriska undersökningar. Justitieutskottet förutsätter att noggranna
analyser görs i det reformarbete beträffande den psykiatriska tvångsvården
som pågår i regeringskansliet och i förhandlingarna om ett eventuellt

Sou

1986/87:15

1 Riksdagen 1986/87.12 sami. Nr 15

överförande av huvudmannaskapet för undersökningsverksamheten. Utskottet
anser dock att det redan nu krävs kraftfulla åtgärder för att
omedelbart avhjälpa de missförhållanden som råder. Utskottet bedömer de
av socialstyrelsen beslutade åtgärderna som otillräckliga. Justitieutskottet
föreslår att vad utskottet anfört ges regeringen till känna (se yttrandet
s. 5-6).

Motion

I motion 1986/87:K103 av Daniel Tarschys (fp) och Birgit Friggebo (fp)
hemställs att riksdagen med anledning av JO:s utlåtande om väntetiderna för
rättspsykiatriska undersökningar som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförs i motionen om behovet av snabba åtgärder för att undanröja
de redovisade bristerna.

Motionärerna anför att eftersom JO är riksdagens ombudsman det i första
hand är riksdagen som har att reagera på de iakttagelser som rapporteras i
JO:s ämbetsutlåtanden. Den förnyade kritiken av väntetiderna kan inte
förbigås med tystnad. De redovisade bristerna bör påtalas för regeringen.
Riksdagen bör vidare göra klart att den förväntar sig snabba insatser i syfte
att undanröja de missförhållanden som nu föreligger. En hänvisning till
pågående reformarbete är enligt motionärerna inte till fyllest.

Motionen som väckts med anledning av justitieombudsmännens ämbetsberättelse
(redog. 1986/87:1) har överflyttats från konstitutionsutskottet till
socialutskottet.

Utskottet

Gällande bestämmelser

Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken kan den som har begått brott av domstol
överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda om domstolen finner att han behöver sådan vård. Förutsättning
är att föreskriven medicinsk utredning visat att han kan beredas vård
med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)
eller 35 § i den i övrigt upphävda 1967 års omsorgslag. Enligt 33 kap. 2 §
brottsbalken gäller vidare att för brott som någon begått under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom i princip inte får
tillämpas annan påföljd än överlämnade till särskild vård.

Enligt 3 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål får
rätten inte förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård
eller vård i specialsjukhus utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits. I
4 § denna lag stadgas att beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall
meddelas så snart det kan ske. Undersökningen skall utföras med största
möjliga skyndsamhet. Skriftligt utlåtande över undersökningen skall avges
till rätten inom sex veckor från det beslutet om undersökningen inkom till
den klinik eller station till vilken undersökning hör. Socialstyrelsen får
medge anstånd i särskilt fall.

SoU 1986/87:15

Enligt 7 § samma lag skall den som är häktad och skall undergå
rättspsykiatrisk undersökning så snart det lämpligen kan ske överföras till
den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. I 7 a § finns bestämmelser
om att den som är häktad under vissa förutsättningar kan förvaras inom
kriminalvården, om det kan förutses att inledandet av rättspsykiatrisk
undersökning kommer att dröja avsevärt. Den sistnämnda bestämmelsen
tillkom efter lagstiftning 1969 (prop. 1969:22, LU 19, rskr. 105) i syfte att
minska olägenheterna av de då förekommande dröjsmålen med rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål. Med att undersökning kommer att dröja
avsevärt avsågs enligt propositionen en väntetid i häkte på mer än fjorton
dagar. Bestämmelsen har utnyttjats i mycket liten omfattning. I praktiken
har det ansetts att de som överflyttas till kriminalvården med stöd av 7 a § i
första hand bör placeras på psykiatrisk avdelning. Sedan juli 1985 har
överflyttning skett endast i något enstaka fall.

Särskilda tillämpningsföreskrifter finns i kungörelsen (1966:631) angående
tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Där
stadgas i 3 § att när beslut meddelats om rättspsykiatrisk undersökning rätten
skyndsamt skall sända beslutet jämte övriga handlingar i målet till den
rättspsykiatriska klinik eller station till vilken undersökningen hör.

14 § kungörelsen föreskrivs att omfattningen av rättspsykiatrisk undersökning
skall anpassas efter undersökningens syfte och undersökningsfallets
beskaffenhet. Utlåtandet över undersökningen bör skrivas så kort som fallet
medger och bör ej belastas med sådant som kan antas sakna betydelse för
rättens ställningstagande.

Enligt 5 § äger socialstyrelsen medge anstånd med avgivande av utlåtande
över rättspsykiatrisk undersökning i den mån det är nödvändigt på grund av
undersökningens särskilda beskaffenhet eller på grund av arbetsbelastningen
vid den klinik eller station till vilken undersökningen hör. I sistnämnda fall
får dock anstånd medges endast om undersökningen icke lämpligen kan
flyttas till annan klinik eller station eller utföras med anlitande av utomstående
läkare.

Socialstyrelsen äger vidare meddela de ytterligare föreskrifter som behövs
för tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

JO:s iakttagelser

De långa väntetiderna vid de rättspsykiatriska klinikerna har vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet från JO:s sida. I 1970 års
ämbetsberättelse (s. 147 ff.) uttalade dåvarande JO Bexelius bl. a. följande:

Jag har tidigare vid flera tillfällen gjort framställningar om förbättring av
förhållandena inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Såsom jag
därvid framhållit är de fördröjda undersökningarna ur skilda synpunkter
förkastliga och oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav. Den långa
väntetiden är ej blott pressande för de berörda utan försämrar också
uppenbart resocialiseringsmöjligheterna och förstärker den ovilja mot
samhället, som vanligen råder bland klientelet. De åtgärder som i skilda
sammanhang vidtagits för att avhjälpa akuta nödsituationer, har medfört en
tillfällig förbättring men har i längden visat sig otillräckliga.

SoU 1986/87:15

1 * Riksdagen 1986187. 12saml. Nr 15

I 1985/86 års ämbetsberättelse (s. 280 ff.) togs de långa väntetiderna upp av
JO Tor Sverne. Han behandlade därvid tre frågor, nämligen väntetiderna vid
de rättspsykiatriska klinikerna, väntetiden på häktena och sommarstängning
av de rättspsykiatriska klinikerna.

JO anmärke framför allt på de långa undersökningstiderna vid klinikerna.
Av JO:s beslut framgick att de genomsnittliga undersökningstiderna under
perioden den 1 juli 1982—den 30 juni 1983 varit ungefär dubbelt så långa som
den lagstadgade sexveckorstiden. Enda undantaget var den rättspsykiatriska
kliniken i Göteborg, där undersökningstiden i genomsnitt låg på ca 7 veckor.
1984 hade den genomsnittliga undersökningstiden minskat till ca 9-10
veckor.

JO konstaterade att det främst var klinikerna i Uppsala, Stockholm och
Lund som hade långa undersökningstider. Det rådande förhållandet vid
dessa kliniker kunde enligt JO inte godtas. JO pekade på vissa åtgärder som
borde prövas mer än vad som dittills varit fallet. Bl. a. borde man kunna
samla in uppgifter rörande den undersöktes förflutna redan innan vederbörande
förs över till kliniken. JO ansåg vidare att undersökningarna i vissa fall
getts en sådan omfattning att man kunde ifrågasätta om detta varit
nödvändigt. De rättspsykiatriska undersökningarna utförs i form av s. k.
teamarbete. JO betonade nödvändigheten av att samordna resurserna så att
teamarbetet kan fullföljas utan att detta fördröjs av att någon i teamet är
förhindrad t. ex. på grund av semester, tjänstledighet eller dylikt. Vidare
uttalade sig JO för att man i största möjliga utsträckning borde sträva efter att
anlita utomstående läkare. JO ville fästa socialstyrelsens uppmärksamhet på
att man i fall av anståndsprövning enligt författningen skall pröva om
undersökningen lämpligen kan flyttas till annan klinik. Sammanfattningsvis
uttalade JO (s. 287) följande.

Sammanfattningsvis anser jag således att man bör genom olika praktiska
åtgärder sträva efter att nedbringa väntetiden för undersökningar så att man
- utom då undersökningens särskilda beskaffenhet kräver det - kan utföra
undersökningen inom den i lagen fastställda sexveckorstiden. Detta är
givetvis en fråga som i första hand måste prövas av socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet och i samband med prövning av anståndsärenden.

Om det trots vidtagna åtgärder skulle visa sig omöjligt att för flertalet
ärenden följa sexveckorsperioden anser jag att man måste ta ställning till om
man antingen skall öka resurserna vid klinikerna eller anpassa den lagstadgade
tidsperioden till en realistisk nivå. Detta är något som jag anser att
socialstyrelsen i så fall bör fästa vederbörande departements uppmärksamhet
på.

Mot bakgrund av vad som uttalats i detta beslut vill jag dock i första hand
rekommendera socialstyrelsen att intensifiera sina åtgärder för att nedbringa
väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar.

Beträffande väntetiden på häktena konstaterade JO att detta problem i stort
sett redan var avhjälpt. Dock kvarstod en säsongsbetonad höjning av
väntetiderna kring försommaren, vilket enligt JO:s bedömande berodde på
sommarstängning av klinikerna.

I sistnämnda fråga anförde JO att man, om det t. ex. inte är möjligt att
genomföra successiva sommarstängningar av klinikerna, av rättssäkerhets -

SoU 1986/87:15

skäl måste åstadkomma temporära resursökningar för att förhindra att
häktade personer får vänta på undersökning till följd av sommarstängning.
Det borde enligt JO åvila socialstyrelsen att ta ställning till dessa frågor och
vidta de åtgärder som anses erforderliga. JO avsåg att även fortsättningsvis
följa utvecklingen på området. I sammanhanget ville JO också framhålla att
en sommarstängning av de rättspsykiatriska klinikerna onekligen måste
medföra en viss ökad belastning för andra samhällssektorer, framför allt
kriminalvården.

1 1986187 års ämbetsberättelse (s. 151 ff.) har JO Tor Sverne på nytt tagit
upp de långa väntetiderna.

Av JO:s beslut framgår bl. a. att den genomsnittliga totala tiden för
undersökningar slutförda i mars 1985 var åtta veckor i Göteborg och 9—13
veckor vid de övriga klinikerna. Motsvarande siffror för december 1985 var
12 veckor i Göteborg och 9-18 veckor vid övriga kliniker samt för april 1986
19 veckor i Göteborg och 9—17 veckor vid övriga kliniker. Framför allt
väntetiderna på häktet hade ökat i Göteborg. Stora skillnader förelåg mellan
klinikerna även beträffande den tid som gick åt för själva undersökningen.
Medan undersökningstiden i Göteborg, Lund och Uppsala uppgick till ca
6—7 veckor var motsvarande tid i Stockholm ca 11-12 veckor. Detta kan
jämföras med den lagstadgade undersökningstiden, inkl. väntetiden på
häkte, sex veckor.

JO konstaterar att väntetiderna ånyo ökat mycket kraftigt. Det gäller
framför allt väntetiderna på häktena. De långa väntetiderna strider mot
gällande lagstiftning och är enligt JO:s mening inte godtagbara med tanke på
att häktade, mer eller mindre gravt psykiskt störda personer hålls inspärrade
för rättspsykiatrisk undersökning under tider som flerfaldiga gånger överstiger
den av lagstiftaren förutsedda. Väntetiderna kan inte heller anses
ekonomiskt försvarbara, anser JO. Det kan enligt honom ifrågasättas om
Europadomstolen skulle anse de väntetider som förekommer i de svenska
häktena på rättspsykiatrisk undersökning förenliga med reglerna om rättegång
inom skälig tid i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna.

JO kritiserar också socialstyrelsens handläggning av anståndsärenden. För
att inte formellt bryta mot bestämmelsen om sex veckors undersökningstid i
4 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål begär och erhåller
klinikerna anstånd av socialstyrelsen. Anstånd får meddelas, om det är
nödvändigt på grund av undersökningens särskilda beskaffenhet eller på
grund av arbetsbelastningen vid den klinik eller station till vilken undersökningen
hör. I sistnämnda fall får dock anstånd medges endast om undersökningen
icke lämpligen kan flyttas till annan klinik eller station eller utföras
med anlitande av utomstående läkare (5 § tillämpningskungörelsen). Socialstyrelsens
beslut i anståndsärenden handläggs och beslutas, enligt vad JO
erfarit, av en byråassistent. Först vid fråga om huruvida anstånd skall
meddelas för tredje gången sker samråd med högre befattningshavare. Detta
är enligt JO:s mening inte godtagbart i det allvarliga läge som råder. Beslut
som rör en från rättssäkerhetssynpunkt så viktig fråga som den nu aktuella
bör inte handläggas rutinmässigt utan prövas av för ändamålet kvalificerad
personal. JO erinrade också om sina uttalanden i sitt tidigare beslut om olika

SoU 1986/87:15

åtgärder för att nedbringa undersökningstiderna.

JO redovisar det arbete som för närvarande pågår i regeringskansliet med
en ny lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården (se även nedan s. 7)
och anför i denna del följande.

I regeringskansliet pågår för närvarande arbete med en ny lagstiftning
rörande den psykiatriska tvångsvården. Arbetet innefattar även den rättspsykiatriska
verksamheten, som avses bli överförd till sjukvårdshuvudmännen
i enlighet med socialstyrelsens förslag till rättspsykiatrisk regionvård och
det förhandlingsuppdrag statens förhandlingsnämnd erhållit från regeringen.

Den eftersläpning som för närvarande förekommer beträffande de rättspsykiatriska
undersökningarna visar vikten av att den nya organisationen för
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ges en sådan utformning och
sådana resurser att undersökningstiderna kan hållas inom rimliga gränser.
Vid en bedömning av vilken undersökningstid som kan godtas måste man
beakta att det inte är själva undersökningstiden på en rättspsykiatrisk
undersökningsenhet som är det största problemet. Det är ofrånkomligt att
utredningen i vissa mer komplicerade fall kan dra ut på tiden. Under
förutsättning att utredningen fortlöpande pågår och den intagne erhåller
erforderlig psykiatrisk behandling samt bereds sysselsättning, är inte en
utredningstid på något mer än sex veckor ett påtagligt problem, även om
huvudregeln bör vara att undersökningen skall slutföras inom högst de sex
veckor som formellt sett nu gäller. Det är i stället väntetiden på häktena som
är det allvarliga och stora problemet.

Även om förslag till en ny organisation är under utarbetande är det
ofrånkomligt att det kommer att ta lång tid innan det kan börja fungera. De
förhandlingar som hittills förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i
olika frågor rörande den rättspsykiatriska verksamheten visar att frågan om
ett övertagande av den rättspsykiatriska verksamheten innehåller en rad
svårlösta problem. Som situationen ser ut i dag är emellertid omedelbara
åtgärder påkallade för att nedbringa de totala undersökningstiderna. Som
socialstyrelsen framhållit kan dessutom kösituationen ytterligare försämras
under sommaren 1986, om inte kliniken i Umeå öppnas.

JO:s beslut, som fattades den 9 juni 1986, har överlämnats till bl. a.
riksdagens social- och justitieutskott för kännedom.

Utredningsarbete m. m.

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet fick sin nuvarande huvudsakliga
organisation efter lagstiftning 1961 (prop. 1961:185, första lagutskottets
betänkande nr 49, rskr 398). Staten är med socialstyrelsen som chefsmyndighet
huvudman för denna verksamhet som omfattar rättspsykiatriska kliniker
och stationer. Rättspsykiatriska kliniker finns i dag i Stockholm, Göteborg,
Uppsala och Lund, rättspsykiatriska stationer i Linköping, Örebro och
Umeå. Lokaler för en rättspsykiatrisk klinik i Umeå finns men har inte
kunnat tas i bruk som planerat.

Vid de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna skall enligt gällande
instruktion utföras rättspsykiatriska undersökningar i brottmål. Där skall
också bedrivas rättspsykiatrisk forskning och utbildning.

1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande, den s. k.
Bexeliuskommittén, lade år 1977 fram betänkandet Psykiskt störda lagöver -

SoU 1986/87:15

trädare (SOU 1977:23). Bexeliuskommittén tog också upp frågan om den
rättspsykiatriska organisationen och föreslog att organisationen skulle
förstärkas så att den omfattade vissa vård- och behandlingsresurser (kap. 13).
Utredningen menade att landstingen skulle ha driftansvaret för den rättspsykiatriska
organisationen medan staten skulle åta sig huvudmannaskapet med
resursansvar.

En särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s. k. ASV-gruppen, har
utarbetat ett planeringsunderlag - Förslag till rättspsykiatrisk regionvård -som år 1981 överlämnats till socialdepartementet. I rapporten föreslås att
ansvaret för rättspsykiatriska undersökningar skall samordnas med vårdansvaret
för motsvarande patienter inom allmänpsykiatrin. Arbetsgruppen
föreslår införandet av begreppet rättspsykiatrisk regionsjukvård. Denna
föreslås ansvara för rättspsykiatriska undersökningar, vård av undersökta
patienter för kortare eller längre tidsperioder, konsultinsatser inom kriminalvården
och övertagande av patienter från hemortspsykiatrin. Utredningens
förslag innebär att den nuvarande rättspsykiatriska organisationen skall
överföras från staten till landstingen.

Socialberedningen överlämnade i augusti 1984 betänkandet Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64). I betänkandet behandlas den
psykiatriska tvångsvården. Utredningen föreslår en helt ny lagstiftning på
detta område. Man föreslår införandet av tre nya lagar, en lag om akut
psykiatrisk vård, en lag om regler till skydd förvissa åldersdementa m. fl. och
en lag om rättspsykiatrisk vård. Socialberedningen utgick i sina resonemang
från att det i framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå
som både gör rättspsykiatriska undersökningar och har vårdplatser för i
huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är kriminellt belastade.
Socialberedningen ansåg dock att dess förslag kunde tillämpas även inom den
organisation som finns för närvarande, nämligen på de rättspsykiatriska
klinikerna och på de s. k. riksenheterna för särskilt vårdkrävande patienter.

Regeringen gav den 21 februari 1985 statens förhandlingsnämnd i uppdrag
att förhandla om ett överförande av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
till landstingskommunerna. Förhandlingarna pågår fortfarande
och något besked när förhandlingarna kan förväntas vara slutförda har
inte kunnat erhållas.

Såväl socialberedningens som ASV-gruppens förslag har remissbehandlats
och bereds för närvarande i regeringskansliet. Av frågesvar i riksdagen som
justitieminister Sten Wickbom och socialminister Gertrud Sigurdsen lämnat
under slutet av november 1986 framgår att man för närvarande arbetar med
inriktning på en lagrådsremiss och proposition under våren 1987.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har inte under senare tid behandlat frågan om långa
väntetider för rättspsykiatriska undersökningar.

Frågan om huvudmannaskapet för statens rättspsykiatriska kliniker och
stationer behandlades av utskottet i betänkandet SoU 1979/80:45. I den
proposition (prop. 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation)
som låg till grund för betänkandet förordades att huvudmannaskapet för

SoU 1986/87:15

bl. a. den rättspsykiatriska vården skulle överföras till sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet uttalade bl. a. följande (s. 22 ff.).

Med utgångspunkt i att socialstyrelsen bör ges möjlighet att i framtiden
koncentrera sin verksamhet på centrala uppgifter har utskottet inte något att
erinra mot att socialstyrelsen avlastas uppgiften att vara chefsmyndighet för
den rättspsykiatriska organisationen. Först när klarhet vunnits om den
rättspsykiatriska organisationen i framtiden skall ha i huvudsak nuvarande
uppgifter eller tillföras ökade vårduppgifter bör dock enligt utskottets
mening slutlig ställning tas i frågorna om och i vilken omfattning staten
fortsatt bör ha ett ansvar för den rättspsykiatriska organisationen samt vilken
myndighet ett statligt ansvar bör åvila. Det ankommer dock närmast på
regeringen att avgöra formen för beredning av dessa frågor.

Vad utskottet sålunda uttalade gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna (rskr. 1979/80:386).

Den rättspsykiatriska verksamheten i norra sjukvårdsregionen behandlades
i betänkandet SoU 1985/86:16 med anledning av två motioner om
ianspråktagande av en rättspsykiatrisk klinik i Umeå.

Staten och Västerbottens läns landsting träffade år 1974 ett avtal om att
landstinget skulle bygga lokaler för statens rättspsykiatriska klinik i Umeå.
Lokalerna var färdigställda år 1978. Förhandlingar har därefter förts om ett
ianspråktagande av lokalerna men förhandlingarna har ännu inte lett till
något avtal.

Utskottet konstaterade (SoU 1985/86:16 s. 7) att huvudmannaskapsförhandlingar
när det gäller den rättspsykiatriska vården inletts under 1985.
Utskottet hänvisade även till det pågående arbetet med en proposition om
den psykiatriska tvångsvården och ansåg att motionerna inte borde föranleda
någon åtgärd av riksdagen. Riksdagen delade utskottets bedömning.

Den aktuella situationen

Utskottet har i ärendet inhämtat upplysningar om förhållandena inom den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m. m. från JO Tor Sverne och
från socialstyrelsen (generaldirektören Maj-Britt Sandlund och byråchefen
Börje Lassenius).

Socialstyrelsen har bl. a. redovisat att man efter JO:s beslut vidtagit och
kommer att vidta ett flertal åtgärder för att väntetiderna skall kunna
nedbringas. Socialstyrelsen har stramat upp kriterierna för anstånd. Vissa
anståndsbeslut har flyttats från socialstyrelsens lagbyrå till psykiatribyrån.
Härigenom har också ansvarsnivån för besluten höjts. Sommarstängningarna
av avdelningar på klinikerna har begränsats. Psykiatribyråns chef skall två
gånger per år gå igenom undersökningstiderna med klinikerna. En konsult
har engagerats för att ta fram en modell för bättre undersökningsplanering
och därmed också ett bättre utnyttjande av resurserna. Sedan hösten 1986
har en konsult engagerats för att åstadkomma en lösning på vissa personalsociala
problem vid kliniken i Stockholm.

Socialstyrelsen avser vidare att under 1986/87 genomföra ytterligare
åtgärder. Man avser sålunda att ytterligare skärpa anståndsreglerna. Undersökningstiderna
skall förkortas bl. a. genom bättre organisation av arbetet.
En bättre strukturering av de rättspsykiatriska utlåtandena skall eftersträvas.

SoU 1986/87:15

Vidare planeras ett ökat personalsocialt stöd, fortbildning av personalen
samt en utbildning i att bemöta hot om våld. De största problemen finns för
närvarande på kliniken i Stockholm. Socialstyrelsen avser att förstärka
denna klinik med en administrativ kraft på konsult- eller kontraktsbasis.

Som framgått av den tidigare redovisningen finns i dag fyra rättspsykiatriska
kliniker (Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala) och tre rättspsykiatriska
stationer (Linköping, Örebro och Umeå). Lokaler för en rättspsykiatrisk
klinik har byggts i Umeå men har ännu inte tagits i bruk för detta
ändamål. I Göteborg har tidigare funnits en andra avdelning vid den
rättspsykiatriska kliniken. Avdelningen stängdes hösten 1985. Lokalerna
och personalen utnyttjas nu av Göteborgs kommun för vård av särskilt
vårdkrävande patienter inom psykiatrin. På de fyra klinikerna finns i dag
totalt 94 platser.

Beslut om rättspsykiatrisk undersökning kan gälla både personer som är
häktade och som befinner sig på fri fot. Ca 80 % av undersökningarna gäller
häktade personer. Under senare år har utförts i medeltal mellan 380 och 440
undersökningar per år avseende häktade personer.

När det gäller tiderna för under november månad 1986 slutförda rättspsykiatriska
undersökningar av häktade uppgick den genomsnittliga sammanlagda
vänte- och undersökningstiden till i Göteborg ca 10 veckor, i Lund ca 12
veckor, i Stockholm 16—17 veckor och i Uppsala 9—10 veckor. Därav
utgjorde väntetiden i häkte i Göteborg ca 3—3 1/2 veckor, i Lund 5 veckor, i
Stockholm 7 veckor och i Uppsala 3 veckor. Stockholm hade de längsta
tiderna för själva undersökningarna med genomsnittligt 9-10 veckor,
Göteborg, Lund och Uppsala hade 6 1/2—7 1/2 veckors undersökningstid.

I väntekö för att komma till rättspsykiatrisk klinik fanns vid november
månads utgång totalt 51 häktade, av vilka 9 väntat i häkte mer än 6 veckor.

Situationen vid Göteborgskliniken förvärrades ytterligare i början av
december 1986. Efter överfall m. m. av patienter mot andra patienter och
personal råder för närvarande stopp för intagning av nya patienter i
Göteborg. Yrkesinspektionen har efter besök på kliniken rått klinikchefen
att anpassa klinikens verksamhet till de för varje dag rådande förutsättningarna.
Eftersom inga ytterligare resurser ställs till förfogande för att möta
bl. a. det ökande våldet bland patienterna måste enligt yrkesinspektionen
antalet intagna patienter anpassas till de tillgängliga personalresurserna, dvs.
i praktiken minskas så att personalstyrkan räcker till för att åtminstone säkra
liv och hälsa för personal och patienter. JO har beslutat att på nytt ta upp
situationen vid Göteborgskliniken till granskning.

JO har helt nyligen också beslutat att granska situationen vid Stockholmskliniken,
sedan kliniken vägrat ny intagning av en patient som tidigare varit
intagen där och då mordhotat och tagit personal som gisslan.

Utskottets bedömning

Socialutskottet vill inledningsvis erinra om att skriftligt utlåtande över
rättspsykiatrisk undersökning normalt skall avges till rätten inom sex veckor
från det beslutet om undersökning inkom till den rättspsykiatriska kliniken
eller stationen. Av utredningen i detta ärende framgår att den lagstadgade

SoU 1986/87:15

tidsfristen regelmässigt åsidosätts och att vänte- och undersökningstiderna
för rättspsykiatriska undersökningar genomgående vida överstiger den
angivna sexveckorstiden. Ca 80 % av undersökningarna avser häktade. Vid
en klinik uppgår den genomsnittliga sammanlagda vänte- och undersökningstiden
till 16-17 veckor, vilket måste betecknas som ytterst anmärkningsvärt.
Även när det gäller den klinik som för närvarande har de kortaste
tiderna - 9-10 veckor - är förhållandena oacceptabla.

Socialutskottet konstaterar att den situation som råder står i uppenbar
strid mot gällande lag och delar den av justitieutskottet och JO och även i
motion 1986/87: K103 (fp) uttalade uppfattningen att allvarliga ansträngningar
nu måste göras för att komma till rätta med de rådande missförhållandena.
Socialutskottet instämmer även i övrigt i justitieutskottets bedömning av
situationen.

Socialstyrelsen har inför såväl social- som justitieutskottet redovisat vissa
redan vidtagna samt ytterligare planerade åtgärder. Dessa har främst till
syfte att minska själva undersökningstiderna, vilket enligt socialstyrelsens
bedömning på sikt också kommer att leda till en minskning av väntetiderna i
häkte.

Socialutskottet anser i och för sig att det är av största betydelse att
undersökningsarbetet bedrivs så rationellt som möjligt och att åtgärder
vidtas för att nedbringa undersökningstiderna, vilka är alltför långa för att
lagens bestämmelser skall kunna följas. Såsom justitieutskottet funnit är
emellertid de av socialstyrelsen beslutade åtgärderna inte tillräckliga för att
komma till rätta med den situation som nu råder. Enligt socialutskottets
mening måste sålunda också övervägas att ställa mera resurser till förfogande
för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att den kö som nu
finns kan arbetas av. Den sammanlagda tiden för väntan i häkte samt
undersökning bör inte annat än undantagsvis få överstiga de i lag stadgade
sex veckorna. Målsättningen måste vara att få bort all onödig väntan i häkte,
särskilt som det här ofta rör sig om människor i behov av psykiatrisk vård.
Viss väntan på undersökning kan trots detta ändå bli ofrånkomlig. För dessa
fall kan finnas skäl att peka på den hittills i mycket liten omfattning
utnyttjade möjligheten att under väntetiden överföra häktade patienter till
kriminalvården. Detta kan bidra till att förbättra förhållandena under
väntetiden för åtminstone vissa intagna.

Som framgått av den tidigare redovisningen arbetar man för närvarande
inom regeringskansliet med en ny lagstiftning rörande den psykiatriska
tvångsvården. Arbetet innefattar även den rättspsykiatriska verksamheten.
Parallellt med detta arbete pågår förhandlingar om ett överförande av
huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska verksamheten från staten till
berörda sjukvårdshuvudmän.

Arbetet med att reformera den psykiatriska vården måste drivas vidare.
Förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna är emellertid sådana att en
lösning av problemen inte kan anstå i avvaktan på en större och mer
tidskrävande reform. Enligt utskottets mening måste därför regeringen
omgående vidta åtgärder för att avhjälpa de missförhållanden som råder och
som trots allvarlig kritik fått råda alltför länge.

SoU 1986/87:15

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen SoU 1986/87:15
till känna. Detta tillgodoser även motion 1986/87:K103 (fp).

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:K103 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 11 december 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s),
Anita Persson (s). Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s), Aina Westin
(s), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingvar
Eriksson (m), Erik Janson (s), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Stina Gustavsson
(c) och Karl-Gösta Svenson (m).

Justitieutskottets yttrande
1986/87: ly

om långa väntetider för rättspsykiatriska
undersökningar

Till socialutskottet

Inledning

Justitieombudsmannen Tor Sverne överlämnade i juni 1986 till bl. a.
riksdagens justitie- och socialutskott ett av honom meddelat beslut rörande
långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar. Beslutet har senare
redovisats i justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1986/87 (s. 151 ff).

Justitieutskottet har tagit upp JO:s beslut till behandling vid flera
sammanträden under hösten 1986.

Med anledning av JO:s ämbetsberättelse har Daniel Tarschys (fp) och
Birgit Friggebo (fp) i en motion (mot. 1986/87:K103) hemställt att riksdagen
med anledning av JO:s utlåtande om väntetiderna för rättspsykiatriska
undersökningar ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om
behovet av snabba åtgärder för att undanröja de redovisade bristerna.
Motionen, som hänvisats till konstitutionsutskottet, har överlämnats till
socialutskottet.

Justitieutskottet har vid sammanträde den 4 november 1986 begärt och
erhållit upplysningar om förhållandena inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
från företrädare för justitiedepartementet (bl. a. statssekreteraren
Harald Fälth), socialdepartementet (bl. a. statssekreteraren
Monica Andersson), socialstyrelsen (bl. a. generaldirektören Maj-Britt
Sandlund) och statens förhandlingsnämnd (överdirektören Svante Englund).
Utskottet har - efter underhandskontakter med socialutskottet - vid
sammanträde den 18 november 1986 beslutat att till socialutskottet avge
yttrande i saken såvitt den rör justitieutskottets beredningsområde.

Bakgrund

Psykiskt sjuka och psykiskt avvikande personer får inte dömas till fängelse
för gärningar som de har begått under inflytande av sin sjukdom eller sitt
tillstånd. Under vissa förutsättningar, bl. a. att vård är oundgängligen
påkallad, kan de i stället överlämnas till sluten psykiatrisk vård (31 kap. 3 §
och 33 kap. 2 § brottsbalken). Underlag för domstolens bedömning utgörs av
en rättspsykiatrisk undersökning, som utförs vid någon av de rättspsykiatriska
klinikerna eller stationerna; för dessa är staten huvudman med socialstyrelsen
som chefsmyndighet. För närvarande finns det fyra rättspsykiatriska
kliniker (Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg) med tillsammans knappt

SoU 1986/87:15

Bilaga

100 platser samt tre rättspsykiatriska stationer (Linköping, Örebro och
Umeå).

Den rättspsykiatriska undersökningen beslutas av domstolen. För den som
är häktad gäller att undersökningen utförs på rättspsykiatrisk klinik. Under
senare år har utförts i medeltal mellan 520 och 550 undersökningar per år.

Närmare regler för den rättspsykiatriska undersökningen finns i lagen
(1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och tillämpningskungörelsen
(1966:613) till lagen. I 4 § lagen anges att undersökningen skall
utföras med största möjliga skyndsamhet. Skriftligt utlåtande över undersökningen
skall avges till rätten inom sex veckor från det beslutet om
undersökningen inkom till den klinik eller station till vilken undersökningen
hör. Socialstyrelsen får medge anstånd i särskilt fall. Enligt 5 § tillämpningskungörelsen
får socialstyrelsen medge anstånd i den mån det är nödvändigt
på grund av undersökningens särskilda beskaffenhet eller på grund av
arbetsbelastningen vid den klinik eller station till vilken undersökningen hör.
Anstånd på grund av arbetsbelastningen får dock medges endast om
undersökningen inte lämpligen kan flyttas till någon annan klinik eller station
eller utföras med anlitande av en utomstående läkare.

I augusti 1984 avlämnade socialberedningen betänkandet (SOU 1984:64)
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. I betänkandet, som innehåller
förslag om bl. a. ändrade påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare,
föreslås i anslutning härtill även en lag om rättspsykiatrisk vård och en ny lag
om rättspsykiatrisk undersökning. Betänkandet har remissbehandlats och
bereds nu i regeringskansliet (justitie- och socialdepartementen).

År 1981 överlämnade socialstyrelsen till socialdepartementet ett planeringsunderlag
med förslag till rättspsykiatrisk regionvård, utarbetat av en
särskild arbetsgrupp inom styrelsen. En av huvudpunkterna i förslaget är att
ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten bör samordnas
med vårdansvaret för motsvarande patientkategorier inom allmänpsykiatrin,
dvs. normalt under landstingskommunalt huvudmannaskap. Även
detta förslag har remissbehandlats och ingår som en del i beredningsunderlaget
för arbetet med socialberedningens nyssnämnda betänkande.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m.m. förordades att huvudmannaskapet för bl. a. den rättspsykiatriska
organisationen skulle överföras till sjukvårdshuvudmännen. Vid riksdagsbehandlingen
av propositionen uttalade vederbörande utskott (SoU 1979/
80:45) i denna del bl. a. följande (s. 22 f):

SoU 1986/87:15

Bilaga

Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen regeringen till känna som sin
mening (rskr. 1979/80:386).

Regeringen (socialdepartementet) uppdrog i februari 1985 åt statens
förhandlingsnämnd att - under förutsättning av godtagbara ekonomiska
villkor - träffa avtal med berörda landstingskommuner och Göteborgs
kommun om överförande av huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
verksamheten.

JO-beslutet

Av JO Svernes beslut den 9 juni 1986 framgår bl. a. följande.

Frågan om långa väntetider för rättspykiatriska undersökningar har varit
aktuell sedan länge. Senast i januari 1985 meddelade JO ett beslut i vilket han
konstaterade bl. a. att den i lagen föreskrivna sexveckorsfristen inte efterlevdes
och påtalade att detta från rättssäkerhetssynpunkt var synnerligen
stötande särskilt som det gällde personer som är berövade sin frihet (se JO:s
ämbetsberättelse 1985/86 s. 280 ff).

Det nu meddelade beslutet var föranlett av sex klagomål, alla avseende
kliniken i Göteborg och inkomna under perioden augusti 1985—april 1986.
Av statistik i ärendet avseende april månad 1986 framgick att tiden från det
domstolens beslut om undersökning kom in till kliniken till dess utlåtandet
avläts i genomsnitt uppgick till 19 veckor i Göteborg och 9—17 veckor vid
övriga kliniker. Av tiden belöpte sig i Göteborg 13 veckor på väntetid i häkte
medan övriga kliniker hade en väntetid i häkte på mellan knappt tre och drygt
fem veckor.

JO anförde sammanfattningsvis följande.

Den eftersläpning som för närvarande förekommer beträffande de rättspsykiatriska
undersökningarna visar vikten av att den nya organisationen för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet ges en sådan utformning och sådana
resurser att undersökningstiderna kan hållas inom rimliga gränser. Vid en
bedömning av vilken undersökningstid som kan godtas måste man beakta att
det inte är själva undersökningstiden på en rättspsykiatrisk undersökningsenhet
som är det största problemet. Det är ofrånkomligt att utredningen i
vissa mer komplicerade fall kan dra ut på tiden. Under förutsättning att
utredningen fortlöpande pågår och den intagne erhåller erforderlig psykiatrisk
behandling samt bereds sysselsättning, är inte en utredningstid på något
mer än sex veckor ett påtagligt problem, även om huvudregeln bör vara att
undersökningen skall slutföras inom högst de sex veckor som formellt sett nu
gäller. Det är i stället väntetiden på häktena som är det allvarliga och stora
problemet.

Även om förslag till en ny organisation är under utarbetande är det
ofrånkomligt att det kommer att ta lång tid innan den kan börja fungera. De
förhandlingar som hittills förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i
olika frågor rörande den rättspsykiatriska verksamheten visar att frågan om
ett övertagande av den rättspsykiatriska verksamheten innehåller en rad
svårlösta problem. Som situationen ser ut i dag är emellertid omedelbara
åtgärder påkallade för att nedbringa de totala undersökningstiderna. Som
socialstyrelsen framhållit kan dessutom kösituationen ytterligare försämras
under sommaren 1986, om inte kliniken i Umeå öppnas.

Med hänsyn till de allvarliga missförhållanden som en längre tid rått

SoU 1986/87:15

Bilaga

beträffande de rättspsykiatriska undersökningarna och det behov av åtgärder
som föreligger överlämnar jag en kopia av detta beslut till justitiedepartementet
och socialdepartementet och riksdagens justitieutskott och socialutskott.

Utskottets hearing

I samband med utskottets hearing med företrädare för berörda myndigheter
har framkommit bl. a. följande.

Socialstyrelsen

Efter JO-beslutet har socialstyrelsen vidtagit och kommer att vidta ett flertal
åtgärder i syfte att nedbringa väntetiderna. Sommaren 1986 hölls två
avdelningar semesterstängda i stället för tre som under tidigare år. Härigenom
undveks den nedgång av antalet avslutade undersökningar som
inträffade sommaren 1985. Väntetiderna vid Göteborgskliniken har minskat
kraftigt - från ca 19 veckor i april till ca 11 veckor i september. Samtidigt har
emellertid väntetiderna vid de övriga tre klinikerna ökat med mellan två och
fyra veckor. Tre kliniker hade i september 1986 en väntetid i häkte på mer än
sex veckor. - Socialstyrelsens behandling av ansökningar om anstånd från
klinikerna har stramats upp. Undersökningstiderna har gåtts igenom med
ansvarig personal vid en klinikchefskonferens. Vissa särskilda insatser av
administrativ och personalsocial natur har gjorts på en av klinikerna.

Ett åtgärdsprogram för åren 1986-1987 har fastställts i samråd mellan
socialdepartementet och socialstyrelsen. Programmet innehåller dels generella
åtgärder, dels åtgärder inriktade på kliniken i Stockholm. De generella
åtgärderna är: 1. Ytterligare skärpta regler för anstånd. 2. Förbättring av
organisationen, strukturering av utlåtandena, fortbildning av personalen
samt delegation av budgetansvaret med inslag av produktionsstimulans, allt i
syfte att underlätta och påskynda undersökningsarbetet och därmed minska
väntetiderna. 3. Okat personalsocialt stöd (konsultinsatser samt utbildning i
metoder att möta hot om våld). Vid Stockholmskliniken, som tidvis lider av
platsbrist, planeras en utökning av antalet undersökningsplatser från 28 till
32. Utökningen sker genom att antalet tillgängliga vårdplatser minskas i
motsvarande mån.

Socialdepartementet

Problemen inom den rättspsykiatriska organisationen är kända sedan länge.
En analys utförd av socialstyrelsen på departementets uppdrag har visat att
det inte finns något direkt samband mellan personaltillgången och effektiviteten
vid klinikerna. Orsakerna till svårigheterna är att söka i andra faktorer,
såsom arbetsmiljön och rekryteringsunderlaget. För att råda bot på dessa
brister bör den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten kopplas närmare
till den psykiatriska vårdorganisationen. I syfte att åstadkomma detta
förs sedan i början av år 1985 förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet
om ett överförande av huvudmannaskapet. Vidare pågår arbete med

SoU 19°*'37:15

Bilaga

en proposition om en förändrad psykiatrisk tvångslagstiftning; resultatet av
detta arbete kan förväntas få positiva återverkningar även vad gäller
rättspsykiatrin.

Justitiedepartementet

Den nuvarande situationen är mycket otillfredsställande. Emellertid hålls
fortlöpande kontakt mellan social- och justitiedepartementen. Det kan
förväntas att de åtgärder som nu vidtas och planeras av socialstyrelsen
kommer att få goda effekter på kort sikt. På längre sikt bör regeringens
kommande förslag om en förändrad psykiatrilagstiftning kunna ge ett
positivt resultat.

Statens förhandlingsnämnd

Förhandlingsarbetet pågår men är delvis beroende på innehållet i det förslag
till ny lagreglering som bereds i regeringskansliet. Den absolut tidigaste
dagen för en övergång av huvudmannaskapet är den 1 januari 1988.

Utskottets bedömning

Innehållet i JO Svernes beslut angående långa väntetider för rättspsykiatriska
undersökningar har ingett utskottet stor oro. De kompletterande
upplysningar som utskottet har inhämtat har inte kunnat stilla den oron.
Visserligen har det - främst genom socialstyrelsens redovisning - kommit
fram att åtgärder nyligen har vidtagits eller inom den närmaste tiden kommer
att vidtas i syfte att förbättra den rådande situationen. På utskottets frågor
har dock socialstyrelsen dels upplyst att någon nedgång i antalet meddelade
anstånd ännu inte har förmärkts, dels inte kunnat ange någon tidpunkt när de
planerade åtgärderna kan förväntas resultera i att den lagstadgade maximitiden
för undersökningar - dvs. sex veckor - hälls. Av redovisningen har också
framgått att samtliga kliniker i september 1986 överskred den tillåtna
maximitiden; vid tre av fyra kliniker rådde dessutom väntetider i häkte som
överskred sex veckor redan innan undersökningen ens hade påbörjats. I
några enskilda fall har tiderna uppgått till 4-5 månader. Detta bedömer
utskottet i likhet med JO som mycket allvarliga missförhållanden.

Det rör sig här om personer som har bedömts kunna på grund av psykisk
sjukdom vara i behov av sluten psykiatrisk vård, men som ännu inte är dömda
för brott. En förutsättning för ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning är
visserligen antingen att den misstänkte har erkänt gärningen eller att
domstolen - oftast efter huvudförhandling - har funnit övertygande bevisning
föreligga för att den misstänkte har begått gärningen (2 § lagen om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål). Men även om en sådan förutsättning
föreligger kan det aldrig ursäkta månadslånga frihetsberövanden - med
förvaring i häkte - som beror på brister i det allmännas egen organisation och
som dessutom innebär att ett psykiatriskt vårdbehov i många fall inte alls blir
tillgodosett. Sådana förhållanden är inte acceptabla i en rättsstat. Utskottet
kan inte underlåta att påpeka det anmärkningsvärda i att de påtalade

SoU 1986/87:15

Bilaga

förhållandena på sina håll synes uppfattas mera som en accepterad ordning
än som det absoluta undantag som lagstiftaren har tänkt sig. En sak av en
annorlunda dimension som inte kan frånkännas betydelse i sammanhanget är
de organisatoriska problem och den budgetbelastning som det nuvarande
tillståndet föranleder för kriminalvården. Detta är självfallet inte försvarligt.

Mot den angivna bakgrunden måste det därför enligt utskottets mening
understrykas med skärpa att allvarliga ansträngningar nu måste göras för att
komma till rätta med de rådande missförhållandena. Av betydelse för
bedömningen är att ett reformförslag, som kan komma att innebära en
genomgripande förändring av både lagregleringen och organisationen i fråga
om omhändertagande av psykiskt störda lagöverträdare, för närvarande
bereds och inom kort kan komma att föreläggas riksdagen. Utskottet utgår
från att sådana synpunkter som utskottet och JO har anlagt på saken därvid
kommer att beaktas. Utskottet förutsätter sålunda att noggranna analyser
görs i detta reformarbete och i förhandlingarna om ett eventuellt överförande
av huvudmannaskapet för undersökningsverksamheten, så att inte
motsvarande missförhållanden uppkommer i en ny organisation. De förhoppningar
som alltså kan knytas till resultatet av reformarbetet hindrar
emellertid inte utskottet från att på nytt påpeka att det redan nu krävs
kraftfulla åtgärder för att omedelbart avhjälpa de missförhållanden som
råder och som trots allvarlig kritik och förslag till förbättringar tillåtits råda
alltför länge. Utskottet bedömer de av socialstyrelsen beslutade åtgärderna
som otillräckliga. Justitieutskottet föreslår socialutskottet att hemställa att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu uttalat.

Stockholm den 2 december 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lovden (s). Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s). Sven Munke (m). Hans Göran Franck (s), Arne
Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göran Magnusson (s) och Lars Sundin (fp).

SoU 1986/87:15

Bilaga

Innehållsförteckning SoU 1986/87:15

Sammanfattning 1

Yttrande från justitieutskottet 1

Motion

Utskottet 2

Gällande bestämmelser 2

JO:s iakttagelser 3

Utredningsarbete m. 6

Tidigare riksdagsbehandling

Den aktuella situationen 8

Utskottets bedömning 9

Hemställan H

Bilaga: justitieutskottets yttrande 1986/87:1 y 12

- -