Socialförsäkringsutskottets
betänkande

1986/87:8

om vissa tandvårdsfrågor

Motioner

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1985/86

I motion 1985/86:Sf220 (motivering i 1985/86:So206) av Ulf Adelsohn m. fl.
(m) hemställs

3. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna om etableringsbegränsningar
för tandläkare med omedelbar verkan.

I motion 1985/86:Sf227 (motivering i 1985/86:So411) av Inga Lantz m.fl.
(vpk) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
patienter med besvär av oral galvanism bör ges rätt att utan egen kostnad
byta tandlagningar med amalgam mot annat tandlagningsmaterial.

I motion 1985/86:Sf255 (motivering i 1985/86:So428) av Marianne Andersson
och Jan Hyttring (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
ersättning från försäkringskassan bör utgå för provtagningar för att utröna
sjukdomen samt vid sanering av fyllningar.

I motion 1985/86:Sf290 av Karl-Erik Persson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att
utreda frågan om kostnadsfria tandproteser samt att förslag härom snarast
föreläggs riksdagen.

I motion 1985/86:Sf296 av Birgitta Hambraeus (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i berörd lagstiftning så att personer som
är allergiska mot amalgam får sina fyllningar utbytta utan patientkostnad.

I motion 1985/86: Sf301 av Nils-Olof Gustafsson och Marianne Stålberg (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande byte av amalgamfyllning och tandlagningsmaterial
för barn.

I motion 1985/86: Sf312 av Anders Andersson (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen sägs om ändring
av nu gällande regler för barn- och ungdomstandvård.

I motion 1985/86:Sf318 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ändring av tandvårdsförsäkringens
nuvarande konstruktion.

SfU

1986/87:8

1 Riksdagen 1986/87.11 sami Nr 8

I motion 1985/86:Sf336 av Margareta Andrén m.fl. (fp) hemställs

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om
allmän försäkring så att tandläkare ges rätt att ansluta sig till försäkringskassa,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om specialisttandläkares rätt att ansluta sig till tandvårdsförsäkringen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om samverkan med privatpraktiserande tandläkare i barnoch
ungdomstandvården och vid institutioner samt om möjligheterna för
barn och ungdomar att anlita annan tandläkare än folktandvårdens,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att något
procentmål för folktandvårdens utbyggnad inte skall finnas.

I motion 1985/86:Sf343 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om att rätten till
familjetandvård även inbegriper tandvård hos privata vårdgivare.

Utskottet

I samband med riksdagens beslut år 1973 om en allmän tandvårdsförsäkring
fastställdes ett program för landstingens utbyggnad av folktandvården. Målet
var att folktandvården vid utgången av 1970-talet skulle svara för hela barnoch
ungdomstandvården samt 35 % av vuxentandvården.

För att säkerställa den planerade utbyggnaden av folktandvården infördes
i övergångsbestämmelser till 1973 års tandvårdsreform en möjlighet för
riksförsäkringsverket att, om verket fann anledning anta att folktandvårdens
behov av tandläkare skulle bli otillräckligt tillgodosett, föreskriva att en
tandläkare inte får föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.
Begränsningsregeln skulle ursprungligen gälla fram till utgången av år 1975,
men har därefter förlängts i flera omgångar.

Genom beslut hösten 1985 gäller begränsningsregeln tills vidare (prop.
1985/86:51, SfU 6, rskr. 72). Motiven för en fortsatt etableringsbegränsning
var såväl att anpassa tandvårdsresurserna till behov och samhällsekonomiskt
utrymme som att uppnå en utjämning av tillgången på tandläkare mellan och
inom regioner.

I två motioner tas upp frågan om etableringsbegränsning för tandläkare.
Ulf Adelsohn m. fl. anför i motion 1985/86:Sf220 att mycket få privattandläkare
har möjlighet att verka utanför tandvårdsförsäkringen, eftersom
patienten då får betala hela tandvårdskostnaden. Enligt motionärerna måste
patienterna få rätt att fritt och på likvärdiga ekonomiska villkor välja
vårdgivare och vårdform. För att uppnå detta mål måste bestämmelserna om
etableringsbegränsning för tandläkare upphävas med omedelbar verkan, och
motionärerna begär i yrkande 3 att riksdagen beslutar i enlighet härmed. I
motion 1985/86:Sf336 av Margareta Andrén m. fl. framhålls att det är mycket
tveksamt om de totala kostnaderna för tandvården hålls nere genom
etableringskontroll som minskar konkurrensen. De undersökningar av
tandvårdens kostnader som gjorts har dessutom visat att de privata tandlä -

SfU 1986/87:8

karna har lägre kostnader än folktandvården. Det pågår också ett arbete
inom folktandvården för att minska de höga kostnaderna, som framför allt
beror på att kostnaderna för administration och liknande är höga. Förutsättningarna
för att dessa strävanden mot en mer rationell verksamhet skall bli
framgångsrika torde vara större om det finns en fri etableringsrätt. En fri
etableringsrätt ger enligt motionärerna de största förutsättningarna för en
tandvård som är anpassad till patientens behov, och de begär i yrkande 12
förslag till sådan ändring i lagen om allmän försäkring att privattandläkare får
etableringsrätt.

När riksdagen under föregående riksmöte beslutade om en fortsatt
etableringsbegränsning för privattandläkare framhöll utskottet (se SfU
1985/86:6) att anslutningen av tandläkare till tandvårdsförsäkringen får
betydande ekonomiska konsekvenser för försäkringen och att i nuvarande
samhällsekonomiska läge måste därför den begränsade resursökning som
kan komma i fråga styras till de kommuner som har störst behov. Flärigenom
kan även en utjämning uppnås såväl mellan- som inomregionalt. Mot denna
bakgrund ansåg utskottet att det var helt nödvändigt med en fortsatt
etableringsbegränsning för privattandläkare. Enligt utskottets mening äger
ovan redovisade skäl för en etableringskontroll alltjämt giltighet, och
utskottet ser därför ingen anledning för riksdagen att frångå sin ståndpunkt i
frågan. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna Sf220 yrkande 3
och Sf336 yrkande 12.

I motion Sf336 av Margareta Andrén m.fl. tas också upp frågan om
folktandvårdens utbyggnad med avseende på vuxentandvården. Motionärerna
anför att om man möjliggör ett fritt val av tandläkare leder detta också till
att kostnaden minimeras. Det blir betydligt mer kostsamt att låsa sig till en
sådan utbyggnad av folktandvården som regeringen förordar, nämligen att
folktandvården på sikt skall svara för minst 35 % av allmäntandvården för
vuxna. Motionärerna begär därför i yrkande 15 ett tillkännagivande om att
något procentmål för folktandvårdens utbyggnad inte längre skall finnas.

Frågan om folktandvårdens utbyggnad och andel av allmäntandvården för
vuxna diskuterades senast i samband med riksdagens beslut om en tandvårdslag
(prop. 1984/85:79, SoU 12, rskr. 143). Socialutskottet uttalade därvid att
utskottet delade föredragande statsrådets uppfattning i fråga om folktandvårdens
betydelse för den förebyggande tandvården och den uppsökande
verksamheten inom tandvården och att det därför var önskvärt att folktandvården
själv skulle svara för en beaktansvärd del av allmäntandvården för
vuxna. Även av hänsyn till landstingens ansvar för den samlade planeringen
av tandvården var det av värde att landstingen själva hade god erfarenhet av
vuxentandvård. Utskottet instämde därför i uttalandet i propositionen att
folktandvården på sikt borde svara för minst 35 % av allmäntandvården för
vuxna. Lokala variationer i fråga om tandläkartäthet o.d. kunde dock, i
varje fall övergångsvis, motivera såväl högre som lägre andel folktandvård.
Det fick således ankomma på resp. landsting att bestämma takten i
utbyggnaden med beaktande av de regionala förutsättningar som rådde.

Enligt utskottets mening saknas det skäl för riksdagen att nu göra en annan
bedömning, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf336 yrkande 15.

Beträffande barn- och ungdomstandvården är landstingens utbyggnad

SfU 1986/87:8

härav nu fullföljd, och folktandvården svarar således för all tandvård för barn
och ungdomar t. o. m. det år de fyller 19 år.

I tre motioner tas upp frågor om barn- och ungdomstandvård. Anders
Andersson anför i motion Sf312 att inte endast folktandvården bör ha ansvar
för barn- och ungdomstandvård utan även privata tandläkare bör få anlitas.
Med nuvarande regler får patienter under 20 år som väljer tandläkare utanför
folktandvården själva betala hela behandlingskostnaden och har således i
realiteten ingen valfrihet. Motionären begär därför ett tillkännagivande om
att även barn och ungdomar skall omfattas av den allmänna tandvårdsförsäkringen.
I motion Sf336 av Margareta Andrén m. fl. begärs i yrkande 14 ett
tillkännagivande om att landstingen bör samverka med privattandläkare i
barn- och ungdomstandvården samt att landstingen bör inta en generös
attityd till att betala tandvårdskostnaden i de fall det är motiverat att barn och
ungdomar behandlas av annan tandläkare än folktandvården. Siw Persson
framhåller i motion Sf343 att flera landsting i syfte att få fler patienter
bedriver en aktiv marknadsföring där möjligheten till familjetandvård
framhålls. Ett sådant argument för folktandvården blir direkt riktat mot den
privata vårdsektorn eftersom rätten till familjetandvård med nuvarande
regler för barn- och ungdomstandvård i huvudsak är begränsad till folktandvården.
Endast i de fall där landstinget slutit avtal med privattandläkarorganisationer
såsom exempelvis i Stockholms läns landsting kan privattandläkare
erbjuda familjetandvård. I syfte att ge barnfamiljer bl. a. en ökad valfrihet
bör enligt motionären rätten till familjetandvård även inbegripa tandvård hos
privata vårdgivare och hon begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Såsom ovan nämnts ansvarar landstingen genom folktandvården för all
barn- och ungdomstandvård. Detta ansvar som ursprungligen reglerades i
folktandvårdslagen regleras numera i tandvårdslagen (1985:125). Vid riksdagens
behandling av proposition 1984/85:79 med förslag till tandvårdslag
uttalade socialutskottet (se SoU 1984/85:12) i denna fråga bl. a. följande.
Utskottet ansåg det viktigt att slå fast att folktandvården har ett primärt
ansvar för barn- och ungdomstandvården. I barnens intresse kan det
emellertid vara lämpligt att göra undantag från principen att vården skall ges
av folktandvårdens egen personal i t. ex. en glesbygd, där det annars skulle
kunna bli mycket långa resor för barnen. Detta måste vederbörande
landsting bedöma på eget ansvar. Utgångspunkten bör emellertid vara att
landstinget självt skall sörja för att det finns en uppbyggd och fungerande
barn- och ungdomstandvård med tillräckligt utrymme även för förebyggande
och uppsökande verksamhet. Detta är motiverat bl. a. av kravet på att
vården, och då inte minst den förebyggande vården, skall nå alla barn, även
sådana med t. ex. sociala problem i hemmiljön eller med långvarig sjukdom
eller handikapp.

Socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning och anser att det är
väsentligt att barn- och ungdomstandvården är samlad hos folktandvården.
Utskottet kan därför inte ställa sig bakom kraven på att utvidga tandvårdsförsäkringen
till att omfatta även barn och ungdom. En sådan utvidgning skulle
dessutom medföra väsentligt ökade kostnader för försäkringen. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf312, Sf336 yrkande 14 och
Sf343.

SfU 1986/87:8

Enligt gällande ersättningsregler inom tandvårdsförsäkringen svarar försäkringen
för 40 % av kostnaden för tandvården inkl. tandtekniskt material.
I syfte att begränsa patientens kostnader för mer omfattande tandvårdsbehov
svarar försäkringen för 75 % av kostnaderna när dessa under en behandlingsperiod
överstiger 2 500 kr. I vissa speciella fall betalar försäkringen hela
kostnaden för tandvården. De bestämmelser som reglerar villkoren för
ersättning från tandvårdsförsäkringen återfinns i tandvårdstaxan som också
innehåller bestämmelser om ersättning till tandläkare och tandtekniker för
utförd vård. Tandvårdstaxans giltighet är begränsad i tiden. Den nuvarande
taxan gäller längst till utgången av år 1986.

Förslag till en reviderad tandvårdstaxa har i maj 1986 framlagts av
riksförsäkringsverket (RFV anser 1986:5), och regeringen har i oktober 1986
uppdragit åt riksförsäkringsverket att med utgångspunkt i verkets förslag
lämna förslag till erforderliga justeringar av nivåerna för arvoden. Någon
förändring av tandvårdsförsäkringens ersättningsnivå är dock inte föreslagen.

I motion Sf290 av Karl-Erik Persson m. fl. tas upp frågan om kostnadsfria
tandproteser. I motionen framhålls att anskaffningskostnaderna för proteser,
ca 1 700—1 800 kr., blir en stor ekonomisk belastning för låginkomsttagare
och pensionärer på grund av tandvårdsförsäkringens ersättningsregler.
Motionärerna vill därför att tandproteser ur kostnadssynpunkt skall jämställas
med övriga proteser, dvs. tillhandahållas kostnadsfritt för den enskilde,
och de begär att en utredning tillsätts i detta syfte samt att förslag härom
snarast föreläggs riksdagen.

Utskottet behandlade under föregående riksmöte en motion med samma
syfte som den nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande SfU
1985/86:6 framhöll utskottet att tandvårdsförsäkringen är en separat försäkring
inom sjukförsäkringen. Utskottet ansåg därför att kostnaderna för
tandproteser skulle regleras inom ramen för tandvårdsförsäkringen och inte
såsom fallet är beträffande övriga proteser genom sjukvårdsersättning. Såvitt
gäller en förändring av tandvårdstaxan i syfte att tillgodose motionen var
utskottet - främst av kostnadsskäl - inte berett att medverka härtill.
Utskottet framhöll också att en sådan förändring skulle kunna medföra stora
gränsdragningsproblem beträffande såväl vilka slag av proteser som vilka
grupper av försäkrade som skulle omfattas av förändringen.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion
Sf290.

Enligt 8 § tandvårdstaxan kan försäkringskassan i vissa fall betala hela
arvodet när en behandling behöver göras om. I de allmänna råd om
tillämpningen av 8 § tandvårdstaxan som utfärdats av riksförsäkringsverket
ges exempel på fall där arvodet för omgörning kan betalas genom tandvårdsersättningen.
Där anges bl. a. allergiska reaktioner och ”besvär från
munhålan som med nöjaktig säkerhet kan sägas vara följden av s. k. oral
galvanism”.

Fyra motioner tar upp frågor som rör avvikande reaktioner för dentala
material. I motion Sf227 av Inga Lantz m. fl. begärs ett tillkännagivande om
att patienter med besvär av oral galvanism bör ges rätt att utan egen kostnad
byta tandlagningar med amalgam mot annat tandlagningsmaterial. Birgitta

SfU 1986/87:8

Hambraeus begär i motion Sf296 förslag till sådan lagändring att personer
som är allergiska mot amalgam får sina fyllningar utbytta utan patientkostnad.
I motion SÖ01 av Nils-Olof Gustafsson och Marianne Stålberg begärs
ett tillkännagivande om att patienter med oral galvanism snabbt bör få byta
ut sina amalgamfyllningar samt att barn som så önskar bör få sina tänder
lagade med plastmaterial. Slutligen begärs i motion Sf255 av Marianne
Andersson och Jan Hyttring att ersättning från försäkringskassan skall utgå
för provtagningar för att utröna om kvicksilverförgiftning av amalgam
föreligger samt för sanering av fyllningar.

Enligt riksförsäkringsverkets ovannämnda förslag till reviderad tandvårdstaxa
skall avgiftsfri tandvård utgå för ”Behandling som görs om på grund av
avvikande reaktion för dentala material”. Vid omgörning av ett gammalt
tandvårdsarbete skall det inte finnas någon tidsgräns för när arbetet först
utfördes för att paragrafen skall vara tillämplig. Förutsättningen för att
bestämmelsen skall kunna tillämpas är dock - liksom i dag - att den
avvikande reaktionens samband med dentalt material objektivt kan verifieras
genom allergologisk eller annan utredning.

Utskottet konstaterar inledningsvis att i de fall en avvikande reaktion för
amalgam har verifierats kan patienten således redan i dag kostnadsfritt få
byta ut sina fyllningar. De problem som föreligger är snarare hur man kan
konstatera att en sådan avvikande reaktion föreligger. Enligt vad utskottet
erfarit finns det i dag ingen entydig metod härför. I detta sammanhang bör
också nämnas att de utredningar som nu görs sker inom sjukvården - efter
remiss av tandläkaren - och omfattas därför inte av tandvårdsförsäkringen.
Emellertid har socialstyrelsen tillsatt en expertgrupp för att utreda frågan om
vilka undersökningar som är relevanta och erforderliga för att konstatera en
avvikande reaktion för dentala material samt hur kostnaderna för dessa
undersökningar skall betalas. Expertgruppen väntas avge sin rapport under
våren 1987. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionerna Sf227, Sf296, Sf301 och
Sf255 nu inte är påkallad.

Enligt övergångsbestämmelserna p. 8 till tandvårdstaxan får privatpraktiserande
tandläkare som har specialistkompetens i någon av specialiteterna
tandsystemets kirurgiska sjukdomar, tandlossningssjukdomar, rotbehandling
eller tandreglering och som vid utgången av år 1972 var verksam i enskild
tandvård - när han ger tandvård inom sin specialitet - beräkna arvode enligt
specialisttaxa.

I motion Sf336 av Margareta Andrén m.fl. begärs i yrkande 13 ett
tillkännagivande om att de begränsningar som gäller för specialisttandläkares
anslutning till tandvårdsförsäkringen bör avskaffas.

Utskottet, som har tolkat motionen som en begäran om att nuvarande
begränsningar för privattandläkares rätt till specialisttaxa upphävs, vill
framhålla följande. Alltsedan tandvårdsförsäkringen infördes har landstingen
haft ansvaret för specialisttandvården. I proposition 1984/85:79 med
förslag till tandvårdslag anfördes som skäl för att landstingen även fortsättningsvis
skulle svara för specialisttandvården bl. a. följande. Specialisttandläkaren
utför mer komplicerade arbeten efter remiss från folktandvårdens
distriktsvård. En annan väsentlig uppgift för specialisttandläkarna är att vara

SfU 1986/87:8

konsulter åt samt att utbilda tandläkarna inom allmäntandvården. Specialisterna
kan - om de är knutna till folktandvården - på ett avgörande sätt
medverka till att effektiva vårdprogram utarbetas och genomförs. Landstingens
hittillsvarande ansvar för specialisttandvården har vidare medfört att den
begränsade men efter hand ökande tillgången på specialister har kunnat
spridas över landet. Det är önskvärt att denna utveckling fortsätter. Det är
också viktigt att se till att den resurs som specialisttandläkarna utgör utnyttjas
så effektivt som möjligt. Riksdagen delade denna uppfattning och tillstyrkte
förslaget (SoU 1984/85:12, rskr. 143).

Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte kunna medverka till en sådan
utvidgning av privattandläkares rätt till specialisttaxa som begärts i motionen.
Någon förändring i detta hänseende har heller inte föreslagits av
riksförsäkringsverket i dess förslag till reviderad tandvårdstaxa. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motion SD36 yrkande 13.

Utskottet behandlar slutligen motion Sf318 av Siw Persson vari begärs
förslag till ändring av tandvårdsförsäkringens konstruktion. Motionären
anför att tandvårdsförsäkringens patientförmåner successivt har urholkats av
statsfinansiella skäl, och av samma skäl har också tandvårdstaxan släpat efter
i förhållande till både den allmänna prisutvecklingen och kostnadsutvecklingen
inom tandvården. För att den privata tandvårdssektorn skall överleva
och även upprätthålla nuvarande standard och servicenivå är en väsentlig
höjning av tandvårdstaxans nivå ofrånkomlig. Emellertid konstaterar motionären
att något statsfinansiellt utrymme för de höjningar som erfordras inte
finns. Detta får enligt motionären till följd att antingen måste patienterna
helt bära kostnaderna för den nödvändiga höjningen av arvodesnivån eller
måste den privata sektorn successivt minska medan folktandvården ökar sin
vårdvolym. Att folktandvården kan öka sin volym är möjligt därför att
landstingen kan skjuta till egna skattemedel för att driva verksamheten.
Detta är enligt motionären ur samhällsekonomisk synpunkt mycket tvivelaktigt
eftersom den totala vårdkostnaden blir högre. För att den privata
vårdsektorn skall kunna överleva anser motionären att försäkringens nuvarande
konstruktion måste förändras. I motionen ges tre alternativ till en
sådan förändring, nämligen antingen införande av fri taxesättning där
patienternas försäkringsersättning utgår efter fast återbäringstaxa, eller
utökad självrisk för patienterna, eller att tandvårdsförsäkringen inordnas i
den allmänna sjukförsäkringen.

De förslag till förändringar av tandvårdsförsäkringens konstruktion som
förs fram i motionen innebär ökade kostnader antingen för patienterna eller
för försäkringen. Utskottet är inte berett att medverka till något av dessa
alternativ och avstyrker följaktligen bifall till motion Sf318.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande etableringsbegränsning för privattandläkare
att riksdagen avslår motionerna 1985/86: Sf220 yrkande 3 och 1985/
86:Sf336 yrkande 12,

SfU 1986/87:8

2. beträffande procentmål för folktandvårdens utbyggnad
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf336 yrkande 15,

3. beträffande barn- och ungdomstandvård

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Sf312,1985/86:Sf336 yrkande
14 och 1985/86:Sf343,

4. beträffande kostnadsfria tandproteser
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf290,

5. beträffande ersättning från tandvårdsförsäkringen vid oral galvanism
m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Sf227, 1985/86:Sf296, 1985/
86:Sf301 och 1985/86:Sf255,

6. beträffande privattandläkares rätt till specialisttaxa
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf336 yrkande 13,

7. beträffande ändring av tandvårdsförsäkringens nuvarande konstruktion att

riksdagen avslår motion 1985/86:Sf318.

Stockholm den 27 november 1986
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Ralf
Lindström (s), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Gullan Lindblad
(m), Lena Öhrsvik (s), Kenth Skårvik (fp). Siri Häggmark (m). Rune
Backlund (c), Margo Ingvardsson (vpk), Margareta Persson (s), Ingegerd
Anderlund (s) och Erik Janson (s).

Reservationer

1. Etableringskontroll för privattandläkare (mom. 1)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Gullan
Lindblad (m), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m) och Rune Backlund
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”När
riksdagen” och slutar med ”yrkande 12.” bort ha följande lydelse:

Etableringskontrollen infördes när det rådde stor brist på tandläkare.
Skälet var att trygga folktandvårdens tandläkarbehov. På grund av en
överdimensionerad tandläkarutbildning finns emellertid i dag ett stort
tandläkaröverskott som dessutom ständigt växer. Det ursprungliga motivet
för etableringskontroll har enligt utskottets mening således helt bortfallit.
Vad gäller det därefter angivna syftet att förbättra den regionala balansen av
tandvårdsresurserna anser utskottet inte att det infriats genom de generella
etableringsreglerna. De obalanser som förekommer återfinns främst inom
regionerna och bör enligt utskottets mening rättas till genom samverkan och
inte genom tvångsåtgärder. Inte heller de samhällsekonomiska motiv som

SfU 1986/87:8

anförts för en bibehållen etableringskontroll anser utskottet vara hållbara.
Risken för att en fri etableringsrätt skulle medföra att tandvården ökar i
väsentlig omfattning måste nämligen anses som liten. För privattandläkare
gäller, liksom för andra som driver egen rörelse, att verksamheten måste löna
sig. Vidare har de undersökningar av tandvårdens kostnader som gjorts visat
att de privata tandläkarna har lägre kostnader än folktandvården. Sammanfattningsvis
finner utskottet att det helt saknas motiv för en fortsatt
etableringsbegränsning för privattandläkare, och utskottet tillstyrker således
bifall till motion Sf220 yrkande 3. Härigenom tillgodoses även motion Sf336
yrkande 12.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande etableringsbegränsning för privattandläkare

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf220 yrkande 3 och med
anledning av motion 1985/86:Sf336 yrkande 12 beslutar att punkt 9
övergångsbestämmelserna till lagen (1973:456) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring omedelbart skall upphöra att gälla.

2. Procentmål för folktandvårdens utbyggnad (mom. 2)

Nils Carlshamre (m). Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth
Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”yrkande 15.” bort ha följande lydelse:

Föredragande statsrådet framhåller i propositionen att det enligt hennes
mening finns flera skäl som talar för att bibehålla 1973 års målsättning
beträffande folktandvårdens andel av allmäntandvården för vuxna. I specialmotiveringen
till förevarande bestämmelse anges sedan att folktandvården
på sikt bör svara för minst 35 % av allmäntandvården för vuxna.

Utskottet vill här erinra om att 1973 års målsättning innebar en utbyggnad
till 35 % och inte till minst 35 % (prop. 1973:45 s. 59, SfU 1973:20 s. 16, rskr.
1973:212). Enligt utskottets mening saknas det emellertid anledning att
uttala sig för någon viss procentsiffra över huvud taget. Avgörande för
folktandvårdens omfång måste i stället bli hur väl den hävdar sig i konkurrens
med den privata tandvården.

Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker således bifall till motion
Sf336 yrkande 15.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande procentmål för folktandvårdens utbyggnad

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 15 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SfU 1986/87:8

3. Barn- och ungdomstandvård (mom. 3)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth
Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Såsom ovan”
och slutar med ”och Sf343.” bort ha följande lydelse:

Enligt nuvarande bestämmelser svarar landstingen genom folktandvården
för all tandvård för barn och ungdomar t. o. m. det år de fyller 19 år. Detta
innebär att patienter under 20 år själva får betala hela behandlingskostnaden
om de väljer tandläkare utanför folktandvården. Valfriheten för denna
grupp patienter är således enligt utskottets mening starkt beskuren. Med
nuvarande regler saknas dessutom möjligheter för privattandläkare att
erbjuda familjetandvård, vilket enligt utskottets uppfattning är beklagligt ur
många synpunkter. Mot bakgrund härav anser utskottet att en förändring av
nuvarande regler för barn- och ungdomstandvård måste ske. Detta bör enligt
utskottets mening göras genom att utvidga den allmänna tandvårdsförsäkringen
till att omfatta även barn och ungdomar. Det anförda bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande barn- och ungdomstandvård

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:Sf312 och 1985/
86:Sf343 samt med anledning av motion 1985/86:Sf336 yrkande 14 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kostnadsfria tandproteser (mom. 4)

Margö Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med "motion Sf290.” bort ha följande lydelse:
Såsom framhållits i motion Sf290 har tandvårdsförsäkringen som infördes
1974 haft stor betydelse för tandhälsan. Före 1974 fick många avstå från
tandläkarbesök av ekonomiska skäl. Detta har medfört att en stor del av den
äldre befolkningen - framför allt de som har haft låga inkomster - saknar
egna tänder. Enligt gällande tandvårdstaxa ersätts tandproteser på samma
sätt som övrig tandvård, dvs. med 40 % av kostnaderna upp till 2 500 kr. och
med 75 % däröver. Anskaffningskostnaderna för proteser blir därför ca
1 700-1 800 kr. Detta är en stor ekonomisk belastning för låginkomsttagare
och pensionärer. För dem som saknar egna tänder är tandproteser helt
nödvändiga. Med hänsyn till att andra nödvändiga proteser är kostnadsfria
för den enskilde anser utskottet att detta bör gälla även för tandproteser.
Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppgift att utreda frågan om
kostnadsfria tandproteser samt därefter snarast framlägga förslag härom till
riksdagen. Vad utskottet med bifall till motion Sf290 således anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande kostnadsfria tandproteser

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf290 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

SfU 1986/87:8

5. Privattandläkares rätt till specialisttaxa (mom. 6)

SfU 1986/87:8

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Gullan
Lindblad (m), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m) och Rune Backlund
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”Utskottet,
som” och slutar på s. 7 med ”Sf336 yrkande 13.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det finnas valmöjligheter och konkurrens
även inom specialisttandvården. De begränsningar som för närvarande råder
för privattandläkares rätt till specialisttaxa bör därför snarast upphöra.
Regeringen bör således vidta sådan ändring av p. 8 i tandvårdstaxans
övergångsbestämmelser att nämnda syfte blir tillgodosett. Det anförda bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 6 bort hemställa

6. beträffande privattandläkares rätt till specialisttaxa
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Ändring av tandvårdsförsäkringens konstruktion (mom. 7)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp). Gullan Lindblad (m), Kenth
Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”De förslag”
och slutar med ”motion Sf318.” bort ha följande lydelse:

Motionen aktualiserar svagheter i den nuvarande tandvårdsförsäkringen
som på senare år blivit alltmer uppenbara. Försäkringen motsvarar numera
inte alls de syften som avsågs då den infördes 1974.

Patientandelen av kostnaden för t. ex. en avtagbar helprotes är i dag 3 å 4
gånger högre än hela kostnaden för motsvarande protes var innan tandvårdsförsäkringen
infördes. Även med hänsyn tagen till penningvärdets förändring
är alltså en sådan protes för patienten dyrare i dag med tandvårdsförsäkring
än den var t. ex. 1973 helt utan försäkring. En liknande kostnadsutveckling
kan iakttas i fråga om många andra vanliga tandvårdsinsatser. På det hela
taget kan konstateras att tandvårdsförsäkringen nu knappast täcker större
del av patientens vårdkostnad än som motsvarar den reella fördyringen
under de år tandvårdsförsäkringen existerat. I den mån god tandvård låg
utom ekonomiskt räckhåll för många vid början av 1970-talet gäller
detsamma i lika stor utsträckning i dag.

Denna för patienterna negativa utveckling beror dels på att tandvårdens
reella kostnader stigit snabbare än den allmänna pris- och lönenivån, dels på
att kompensationsnivån inom tandvårdsförsäkringen sänkts i flera etapper,
såväl generellt som punktvis. Fördyringen för både patienter och försäkring
skulle ha varit än värre, om inte privattandläkarna genom ständigt eftersläpande
taxor tvingats subventionera vuxentandvården med en år för år
krympande ersättning för sitt arbete. Folktandvårdens vuxentandvård
subventioneras i än högre grad med ständigt större tillskott av skattemedel.
Att återställa tandvårdsförsäkringen till ungefär ursprunglig kompensa -

tionsnivå och samtidigt genomföra en nödvändig, kraftig höjning av tandvårdstaxan
skulle innebära en mycket betydande utgiftsökning för försäkringen.
Motionärens uppskattning av kostnadsökningen till sammanlagt
700-800 milj. kr. per år är, enligt utskottets bedömning, sannolikt för låg.

En sådan utgiftsökning är, i varje fall för närvarande, inte möjlig. Å andra
sidan kan utvecklingen inte få fortsätta som hittills. Det skulle betyda att allt
fler av ekonomiska skäl tvingas avstå från fullgod tandvård. Vidare kommer
privattandvården att successivt tyna bort. I stället kan landstingen komma
att, med en alltmer dominerande skattefinansiering, åta sig alltmer vuxentandvård,
vilket vore samhällsekonomiskt oförmånligt, eftersom offentlig
tandvård har visat sig vara betydligt dyrare än privat.

Återstår att undersöka möjligheterna till en omkonstruktion av tandvårdsförsäkringen.
Motionären pekar på tre möjligheter. Av dessa skulle en fri
taxesättning med en fast återbäringstaxa lösa tandvårdens lönsamhetsproblem
men samtidigt ytterligare höja patienternas redan höga egenkostnader.
En schabloniserad självrisk, innebärande att patienten betalar hela behandlingskostnaden
under en viss nivå, har diskuterats tidigare, bl. a. inom 1978
års tandvårdsutredning. För att möjliggöra en tillfredsställande kompensationsnivå
vid stora, kostnadskrävande tandvårdsarbeten och samtidigt
förbättra tandvårdens lönsamhet skulle självrisken sannolikt behöva sättas så
högt, att tandvårdsförsäkringen helt upphör att fungera för de allra flesta
patienterna.

Att inordna tandvårdsförsäkringen i sjukvårdsförsäkringen är en idé som
har många förespråkare, inte minst inom tandläkarkåren. Patienten skulle då
betala samma enhetsavgift vid varje tandläkarbesök som gäller inom
sjukvården. Det skulle möjliggöra den nödvändiga höjningen av tandvårdstaxan
utan att det drabbar patienterna. Den ofrånkomliga kostnadsökningen
skulle slås ut på egenavgifterna i hela försäkringen. Det skulle innebära att
läkarvård och sjukvårdande behandling blir något dyrare än nu för patienterna,
medan i gengäld tandvården skulle bli väsentligt billigare.

Utskottet har inte möjlighet att bedöma vilken utvecklingsväg som är
möjlig och lämplig, men vill starkt understryka behovet av en översyn av
tandvårdsförsäkringen för att komma till rätta med de brister utskottet
påpekat. En grund för en sådan översyn torde finnas i 1978 års tandvårdsutrednings
huvudbetänkande SOU 1982:4, som ännu ej föranlett någon
proposition till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med anledning av motion
Sf318, ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 7 bort hemställa

7. beträffande ändring av tandvårdsförsäkringens nuvarande konstruktion att

riksdagen med anledning av motion 1985/86:Sf318 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SfU 1986/87:8

Särskilda yttranden

1. Ersättning från tandvårdsförsäkringen vid oral galvanism
m. m.

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Gullan
Lindblad (m), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m) och Rune Backlund
(c) anför:

Enligt vår mening är det av stor vikt att berörda tandläkare är väl
informerade om nuvarande möjligheter och bestämmelser för patienter med
avvikande reaktioner för dentala material. Trots att möjligheten finns att
kostnadsfritt få byta sina amalgamfyllningar upplever många människor
svårigheter att få förståelse från tandvårdspersonalens sida. Vi anser att det
är viktigt att peka på nödvändigheten såväl av ett gott omhändertagande av
dessa patienter som att fullödig information ges om de möjligheter som finns
till undersökning och ersättning av tandmaterial. Med hänsyn till att det för
närvarande pågår utredningar för att förbättra situationen för dessa patienter
avstår vi emellertid nu från något yrkande i denna del.

2. Ersättning från tandvårdsförsäkringen vid oral galvanism
m. m.

Margo Ingvardsson (vpk) anför:

För att en patient med besvär av oral galvanism skall ha rätt att kostnadsfritt
få byta ut sina amalgamfyllningar mot annat tandlagningsmaterial krävs för
närvarande att besvärens samband med amalgamet objektivt kan konstateras
genom utredning. Detta är enligt min mening alltför högt ställda krav,
inte minst med hänsyn till att det i dag inte finns någon enkel och tillförlitlig
undersökningsmetod för att fastställa nämnda samband. Emellertid har -såsom framgår av utskottets utlåtande - socialstyrelsen tillsatt en expertgrupp
för att utreda frågan om vilka undersökningar som är relevanta och
erforderliga för att konstatera en avvikande reaktion för dentala material
samt hur kostnaderna för dessa undersökningar skall betalas. Expertgruppen
väntas avge sin rapport under våren 1987.

I avvaktan på resultatet av expertgruppens arbete avstår jag från något
yrkande i denna del.

SfU 1986/87:8