Socialförsäkringsutskottets
betänkande

1986/87:6

om arbetsskadeförsäkringen

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sex under den allmänna motionstiden väckta
motioner rörande arbetsskadeförsäkringen m. m.

Fyra av motionerna (en från vardera vpk, s, m och fp) rör frågan om
handläggningstiderna för arbetsskadeförsäkringsärendena. I vpk-motionen
begärs åtgärder för att arbetsskadeärenden normalt skall kunna avgöras
inom tre månader från anmälningsdagen. I s-motionen begärs att regeringen
noga skall följa utvecklingen av handläggningstiderna och återkomma med
förslag till åtgärder om inte tiderna väsentligt förkortas. I m-motionen begärs
förlängning av samordningstiden till ett år medan i fp-motionen begärs en
översyn av samordningstiden. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Reservationer har avgetts av vpk-, m- och fp-ledamöterna.

Två motioner rör andra frågor. I den ena (fp) av dem påtalas att
färdolycksfall vid rehabilitering inte omfattas av LAF. I den andra (m) begärs
en översyn av de värnpliktigas försäkringsskydd. Utskottet avstyrker båda
motionerna. Fp- och m-ledamöterna har avgett särskilda yttranden.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1985/86

I motion 1985/86:Sf229 (motivering i 1985/86:So702) av Lars-Ove Hagberg
m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för
att skyndsamt behandla arbetsskadeanmälningarna så att beslut normalt kan
fattas inom tre månader från anmälningsdagen.

I motion 1985/86:Sf233 av Margareta Gard och Siri Häggmark (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av lagen
om arbetsskadeersättning (LAF) och lagen om statligt personskadeskydd
(LSP) att den s. k. samordningstiden förlängs från 90 dagar till ett år.

I motion 1985/86:Sf265 av Barbro Sandberg och Margareta Andrén (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående färdolycksfall för personer som genomgår
rehabilitering.

I motion 1985/86:Sf295 av Birger Hagård och Siri Häggmark (m) hemställs

SfU

1986/87:6

1 Riksdagen 1986/87. 11 samt. Nr6

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de värnpliktigas försäkringsskydd.

I motion 1985/86:Sf309 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts rörande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden.

I motion 1985/86:Sf336 av Margareta Andrén m.fl. (fp) hemställs

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av den s. k. samordningstiden
i arbetsskadeförsäkringen.

Utskottet

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli
1977. Därmed upphörde lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
att gälla.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är genom LAF försäkrad
för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade
endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar
även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med
särskild risk för arbetsskada enligt de närmare föreskrifter som regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar. I begreppet arbetsskada
inryms skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet. Även skada som framkallats genom smitta kan, i den mån
regeringen så föreskrivit, anses som arbetsskada.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall ha rätt
till ersättning för hela det inkomstbortfall som är en följd av skadan.

LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 90 dagar. Under de första 90
dagarna efter det att skadan inträffade, den s. k. samordningstiden, skall
sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för
ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl. a. sjukpenning
utgå. Hel sjukpenning utgör då för dag räknat 90 % av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl. a. läkarvård, sjukhusvård och
läkemedel. Om sjukdomen medfört en fortsatt nedsättning av förmågan att
skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning utgör för den som har en fastställd
sjukpenninggrundande inkomst en trehundrasextiofemtedel av denna
inkomst. Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen.

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna försäkringskassa
där den försäkrade är inskriven. Om försäkringskassan inte utan
betydande dröjsmål kan avgöra om rätt till ersättning föreligger enligt LAF
men det finns sannolika skäl för att sådan rätt föreligger, skall försäkringskassan
besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av

SfU 1986/87:6

väsentlig betydelse för den skadade. Detsamma gäller om rätt till ersättning SfU 1986/87:6

föreligger men ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan betydande

dröjsmål.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och
egenföretagare. Avgiften utgör för närvarande 0,60 % av avgiftsunderlaget.

Handläggningstider

Under tiden som gått sedan arbetsskadeförsäkringens tillkomst har antalet
ärenden härom hos försäkringskassorna ökat kraftigt med huvudsakligen till
följd därav ökande handläggningstider. Det totala antalet inkomna arbetsskadeanmälningar
till försäkringskassorna var år 1983 ca 190 000, år 1984 ca
200 000 och år 1985 ca 214 000. Flertalet sjukfall avslutas dock inom
samordningstiden, varför antalet inkomna arbetsskadeärenden blir betydligt
lägre. Antalet inkomna arbetsskadeärenden och balanserna under åren
1980-1985 framgår av nedanstående tabell (källa: promemoria 1986-06-06
från riksförsäkringsverket).

Ärenden och balanser angående arbetsskador (jämna 100-tal)

	1980	1981	1982	1983	1984	1985
Inkomna ärenden	42 100	41 400	42 900	45 600	54 400	64 600
Avgjorda ärenden	39 300	43 700	41 800	40 700	45 900	57 100
därav bifall	22 300	24 000	24 200	25 500	29 000	38 600
Balans 31/12	20 300	18 000	19 200	24 000	32 500	40 000

Arbetsskadeförsäkringen har bl. a. mot bakgrund av anhopningen av
arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna nyligen varit föremål för översyn
av arbetsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av
arbetsskadeförsäkringen har utredningen lämnat förslag till åtgärder för att
bl. a. komma till rätta med ärendebalanser och väntetider i försäkringskassorna.
Förslagen innebär bl. a. att samarbetet mellan försäkringskassorna,
företagshälsovården och företagens skyddsorganisation skall förstärkas. Det
medicinska underlaget för kassornas beslut i arbetsskadeärenden skall
förbättras genom att läkarkårens kunskaper om försäkringen ökas och
läkarutlåtandena ges en bättre utformning. Vidare skall beslutsfattarna hos
kassorna ges möjligheter att inhämta uppgifter från olika datasystem som
innehåller information om arbetsmiljörisker. Kassornas tillgång till praxisavgöranden
skall förbättras genom att försäkringsöverdomstolens domar görs
åtkomliga via rättsdatasystemet. En begränsning skall ske av antalet
avgöranden i ärenden som inte kan leda till ersättning från försäkringen
eftersom skadan inte medfört någon inkomstförlust för den försäkrade.

Utredningen diskuterade vidare, dock utan att lägga fram något förslag, en
förlängning av samordningstiden och fann därvid att en sådan åtgärd - för att
motsvara behovet att begränsa antalet ärenden - skulle behöva innebära en
förlängning till 180 dagar. Utredningens betänkande bereds för närvarande
inom regeringskansliet.

I fyra motioner riktas kritik mot de långa handläggningstiderna. I motion
Sf229 av Lars-Ove Hagberg m. fl. hemställs om åtgärder för att arbetsskade- 3

1 * Riksdagen 1986187. 11 sami. Nr 6

Rättelse: S. 9 rad 8 nerifrån Tillkommer: (mom. 4)

anmälningarna skall kunna behandlas så att beslut kan fattas inom tre
månader från anmälningsdagen. Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson
begär i motion SÖ09 att regeringen noga följer utvecklingen och återkommer
med förslag till åtgärder om inte handläggningstiderna väsentligt förkortas
samt att uppmärksamhet riktas också mot utvecklingen vid försäkringsrätterna
och försäkringsöverdomstolen. I motion Sf233 av Margareta Gard och Siri
Häggmark anser motionärerna enda möjligheten att komma till rätta med
balanserna inom arbetsskadeförsäkringen vara att öka samordningstiden till
ett år. Detta leder enligt motionärerna till att större resurser kan satsas på de
långvariga sjukfallen, livräntebedömning och rehabilitering. Margareta
Andrén m. fl. hänvisar i motion Sf336 till arbetsskadeutredningens beräkningar
om resultatet av en förlängning av samordningstiden till 180 dagar och
anser att det finns skäl att överväga en förlängning av samordningstiden.

Utskottet kan konstatera att antalet arbetsskadeärenden i balans hos
försäkringskassorna har fortsatt att öka under år 1986 och uppgår vid
utgången av tredje kvartalet 1986 till drygt 47 000. Balansläget är således
oroväckande.

Arbetsskadeutredningens förslag bereds emellertid såsom nämnts för
närvarande inom regeringskansliet. Huvuddelen av de åtgärder som utredningen
föreslår är av den arten att de kan initieras av riksförsäkringsverket.
Den arbetsgrupp som riksförsäkringsverket och försäkringskassorna bildat
för att undersöka möjligheterna att minska ärendebalanserna på arbetsskadeområdet
genom metodutveckling och rationalisering har också i oktober
1986 lämnat förslag till förändringar i arbetsskadehandläggningen. En del av
förslagen kommer riksförsäkringsverket att använda som underlag för
allmänna råd. Andra delar kommer att bearbetas vid verkets revidering av
handboken för arbetsskadeärenden. Utskottet vill i detta sammanhang också
erinra om att under budgetåret 1986/87 15 milj. kr. beräknades för att
förstärka försäkringskassornas resurser för att komma till rätta med de långa
handläggningstiderna i arbetsskadeärenden. Utskottet förutsätter att man i
budgetarbetet inför nästa budgetår noga prövar resursbehovet vid försäkringskassorna
för nämnda ändamål. Med det anförda anser utskottet att
resultatet av de åtgärder som föreslagits och som delvis också påbörjats bör
avvaktas och att motionerna inte behöver föranleda någon åtgärd.

Försäkringsskyddet för studerande

Enligt YFL skulle den som undergick yrkesutbildning som togs upp på en
särskild förteckning anses som arbetstagare vid tillämpning av lagen om
försäkring för olycksfall i arbetet. En förutsättning för att en utbildning skulle
inordnas i förteckningen var från början att utbildningen var förenad med
särskild risk för yrkesskada. Med anledning av ett uttalande vid lagens
tillkomst gjordes emellertid successivt avsteg från principen att försäkringen
skulle omfatta endast elever i mera riskfylld utbildning, och förteckningen
kom så småningom att omfatta åtskilliga inrättningar med verksamhet där
risken för olycksfall var mycket liten och där det teoretiska inslaget i
undervisningen var betydande. I den mån utbildningen fanns upptagen i
förteckningen omfattade elevskyddet också färdolycksfall.

SfU 1986/87:6

Enligt LAF omfattas av försäkringen den som genomgår utbildning endast
i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada enligt de
närmare föreskrifter som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar. Regeringen har i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring
och statligt personskadeskydd föreskrivit att arbetsskadeförsäkringen
gäller bl. a. för den som deltar i arbetsmarknadsutbildning och den
som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsprövning
eller arbetsträning som har godkänts av allmän försäkringskassa under
moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med
eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete. Skador
under teoretiska undervisningsmoment, under raster och under resor till och
från utbildningsstället innefattas däremot inte i försäkringsskyddet.

Antalet elever som kom att omfattas av försäkringsskydd utökades genom
införandet av LAF men försäkringsskyddet begränsades alltså genom att
försäkringen endast täcker vissa moment i utbildningen.

Elever i arbetsmarknadsutbildning och deltagare i arbetsprövning/arbetsträning
kan dock vid sidan av LAF:s bestämmelser numera få ersättning
vid bl. a. färdolycksfall. Enligt förordningen (AMSFS 1979:7) om ersättning
vid personskada till elev i viss arbetsmarknadsutbildning och inskriven
sökande vid arbetsmarknadsinstitut utges nämligen ersättning av statsmedel
vid personskada i vissa fall. Ersättningen, som bestrids under tolfte
huvudtiteln (arbetsmarknadsdepartementet) anslaget B 3. Bidrag till arbetsmarknadsutbildning,
utges till elever i arbetsmarknadsutbildning som uppbär
utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen och till inskrivna
sökande vid arbetsmarknadsinstitut. Ersättning kan utges för bl. a. olycksfall
under färd till och från utbildningsstället. Beslut om ersättning fattas av
trygghetsnämnden som vid behov kan infordra yttrande från vederbörande
försäkringskassa.

I motion Sf265 begär Barbro Sandberg och Margareta Andrén en
utvidgning av arbetsskadeförsäkringen så att den omfattar olycksfall vid resa
till och från arbetsplatsen för den som genomgår yrkesinriktad rehabilitering
inom arbetsmarknadsinstitut. Annars kan enligt motionärerna personer som
beretts möjlighet till träning i reell miljö, dvs. får arbetsträning på en
arbetsplats, avstå från denna möjlighet på grund av att det föreligger risk för
färdolycksfall.

Arbetsskadeutredningen, som gjort en kartläggning kring erfarenheterna
av försäkringsreglerna för studerande och funnit att det allmänt rådde en stor
osäkerhet om försäkringsskyddets närmare innehåll, förordade i sitt betänkande
att frågan om försäkringsskyddet för studerande under rehabilitering
skall tas upp av kommittén (S 1985:02) för översyn av sjukförsäkringens roll
när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering.
Enligt vad som upplysts från socialdepartementet kommer också material
från arbetsskadeutredningen att överlämnas till kommittén för vidare
utredning i frågan.

Det skydd som ges enligt förordningen AMSFS 1979:7 kan inte betraktas
som någon permanent lösning på de problem motionärerna tagit upp. Det är
därför enligt utskottets uppfattning en fördel att en vidare utredning kommer

SfU 1986/87:6

till stånd genom den nyss nämnda kommittén. Eftersom så sker anser
utskottet inte att motion Sf265 behöver föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Värnpliktigas försäkringsskydd

Den 1 juli 1977 ändrades den tidigare lagstiftningen - fördelad på sex olika
författningar - om ersättning för kroppsskador under militärtjänst, civilförsvarstjänst,
räddningstjänst och under vistelse på anstalt och sammanfördes
till en lag, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Lagen ger
samma skydd vid ekonomisk skada som arbetsskadeförsäkringen. Lagen
omfattar bl. a. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller
inskrivningsprövning enligt värnpliktslagen (1941:967).

Liksom arbetsskadeförsäkringen administreras det statliga personskadeskyddet
av de allmänna försäkringskassorna. Den som omfattas av LSP har
enligt lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada (Li) även rätt till
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, liksom för
allmänna olägenheter till följd av skadan. Ersättningen utgår därvid med
belopp som skulle ha utgått om den skadade haft rätt till ersättning enligt
statens personskadeförsäkring. Frågor om ersättning enligt Li handläggs av
trygghetsnämnden. Anspråk på skadestånd enligt skadeståndsrättsliga normer
för skada under militärtjänst m. m. kan också riktas direkt mot staten.
Staten företräds därvid av försvarets civilförvaltning (FCF).

Birger Hagård och Siri Häggmark begär i motion Sf295 en översyn av de
värnpliktigas försäkringsskydd. Till stöd för sin begäran anför de att dagens
försäkringsskydd för de värnpliktiga kännetecknas av mycket långa handläggningstider
och administrativt krångel samt att systemet med tre handläggande
instanser borde kunna rationaliseras. Översynen bör enligt motionärerna
avse att FCF ges i uppdrag att besluta om ersättning för ideell skada
antingen i stället för trygghetsnämnden enligt Li eller i linje med bestämmelserna
i 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).

Socialförsäkringsutskottet behandlade under föregående riksmöte en
motion om en översyn av de värnpliktigas försäkringsskydd i syfte att
förbättra försäkringsskyddet och få snabbare handläggning av försäkringsärendena.
Utskottet inhämtade yttrande från försvarsutskottet, vilket i sin
tur inhämtade yttranden från försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsverket
och trygghetsnämnden. Försvarsutskottet, som räknade med att de
brister i tillämpningen av de gällande bestämmelserna som kunde finnas kom
att avhjälpas genom olika åtgärder, ansåg inte att en översyn behövdes vare
sig av det gällande regelsystemet i enlighet med motionsförslaget eller av
själva tillämpningen.

Socialförsäkringsutskottet anslöt sig i sitt betänkande SfU 1985/86:4 till
vad försvarsutskottet anfört.

Frågan om en överflyttning av prövningen enligt Li av frågor om ersättning
till värnpliktiga har härefter, enligt vad utskottet erfarit, diskuterats mellan
företrädare för FCF och trygghetsnämnden. Frågan har också väckts genom
en skrivelse den 14 november 1986 till regeringen från statens arbetsmarknadsnämnd,
vilken bereder de ärenden som prövas av trygghetsnämnden. I
skrivelsen föreslås att skaderegleringar enligt Li till den del de rör värnplikti -

SfU 1986/87:6

ga, civilförsvarspliktiga och personal som genomgår frivillig utbildning vid
försvarsmakten skall överföras till FCF.

Med hänsyn till att de önskemål om rationalisering av handläggningen som
motionärerna framfört redan aktualiserats inom regeringskansliet är enligt
utskottets mening någon åtgärd med anledning av motion Sf295 inte
påkallad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden

att riksdagen avslår motionerna 1985/86: Sf229 och 1985/86: Sf309,

2. beträffande samordningstidens längd

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Sf233 och 1985/86:Sf336
yrkande 4,

3. beträffande försäkringsskyddet för studerande
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf265,

4. beträffande försäkringsskyddet för värnpliktiga
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf295.

Stockholm den 27 november 1986

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Ralf
Lindström (s), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Gullan Lindblad
(m), Lena Öhrsvik (s), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m), Rune
Backlund (c), Margo Ingvardsson (vpk), Margareta Persson (s), Ingegerd
Anderlund (s) och Erik Janson (s).

Reservationer

1. Handläggningstiderna för arbetsskadeärenden (mom. 1)
Margö Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Arbetsskadeutredningens
förslag” och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Av bl. a. arbetsskadeutredningens betänkande framgår klart att ärendebalanser
och handläggningstider i arbetsskadeärenden är helt oacceptabla inte
minst vid försäkringskassorna. Utredningen har visserligen lagt fram förslag
till olika åtgärder för att minska ärendebalanserna. Vidare har förslag lagts
fram av den arbetsgrupp som riksförsäkringsverket och försäkringskassorna
bildat för att undersöka möjligheterna att minska ärendebalanserna på
arbetsskadeområdet. Med hänsyn till den tid det erfarenhetsmässigt tar
innan ett utredningsförslag kan leda till åtgärder anser utskottet emellertid

SfU 1986/87:6

att beredningen av detta förslag inte kan avvaktas utan att omedelbara
åtgärder måste vidtas. Åtgärderna måste leda till att försäkringskassorna får
resurser och direktiv om att arbeta av sina balanser, så att beslut i ärenden om
arbetsskador normalt kan fattas inom tre månader från anmälningsdagen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf229 och med anledning
av motion 1985/86: Sf309 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Samordningstidens längd (mom. 2)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Arbetsskadeutredningens
förslag” och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Balanserna av arbetsskadeärenden hos de allmänna försäkringskassorna
växer fortfarande kraftigt trots att kassorna starkt prioriterat denna typ av
ärenden. Utrymmet att omfördela ytterligare resurser inom kassorna till
arbetsskadeärenden är oerhört begränsat. Likaså är möjligheterna mycket
begränsade att genom fortsatt metodutveckling och effektivisering nå några
avgörande förbättringar. Det är inte heller realistiskt att tänka sig en lösning
genom den kraftiga resursökning som skulle krävas för att komma till rätta
med balanserna inom arbetsskadeförsäkringen. Utskottet finner i stället
enda möjligheten vara att förlänga samordningstiden till ett år. Detta leder
även till att större resurser kan satsas på de långvariga sjukfallen, livräntebedömning
och rehabilitering. Regeringen bör därför lägga fram förslag till
sådan ändring av lagen om arbetsskadeförsäkring att samordningstiden
förlängs från 90 dagar till ett år. Det anförda bör med bifall till motion
1985/86:Sf233 ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande samordningstidens längd

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf233 och med avslag på
motion 1985/86:Sf336 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

3. Samordningstidens längd (mom. 2)

Margareta Andrén och Kenth Skårvik (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Arbetsskadeutredningens
förslag” och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Balanssituationen i försäkringskassorna är alarmerande ocn kan inom en
nära framtid komma att bli ohållbar om inte ärendetillströmningen kan
begränsas eller avverkningstakten kan ökas. Med hänsyn till bl. a. de
försäkrades befogade krav att försäkringskassorna skall kunna avgöra

SfU 1986/87:6

arbetsskadeärenden utan långa väntetider måste nuvarande balanser nedbringas.
I vart fall måste ökade balanser och därmed ytterligare förlängda
väntetider förhindras. Arbetsskadeutredningens förslag om bl. a. ökade
resurser löser inte problemet med ärendebalanserna.

Arbetsskadeutredningen diskuterade en förlängning av samordningstiden
från 90 till 180 dagar. De beräkningar som utredningen redovisade gav vid
handen att en samordningstid på 180 dagar kunde medföra att antalet
arbetssjukdomsärenden minskade med ca 20 % och antalet övriga arbetsskadeärenden
med ca 30 % samt att en sådan samordning inte ledde till stora
försämringar för den enskilde. Utskottet anser därför att det finns starka skäl
att överväga en förlängning av samordningstiden. Regeringen bör därför låta
göra en översyn av den s. k. samordningstiden i arbetsskadeförsäkringen.
Det anförda bör med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 4 ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande samordningstidens längd
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 4 och med
avslag på motion 1985/86:Sf233 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Försäkringsskyddet för studerande (mom. 3)

Margareta Andrén och Kenth Skårvik (båda fp) anför:

Vi vill understryka vad arbetsskadeutredningen sagt om den stora osäkerhet
som råder om försäkringsskyddets närmare innehåll för studerande under
rehabilitering. Vi har nämligen kunnat konstatera att flera försäkringskassor
upplever sådana brister i rättsreglerna att planerade adekvata rehabiliteringsinsatser
inte kommer till stånd.

Vi anser det därför nödvändigt att frågan skyndsamt utreds. Vi vill med
detta yttrande understryka angelägenheten av att, när förslag från kommittén
för översyn av sjukförsäkringens roll när det gäller förebyggande
åtgärder och i samband med rehabilitering föreligger, regeringen skyndsamt
bereder frågan och lägger fram förslag till riksdagen. Vi avstår därför från att
nu yrka bifall till motion Sf265.

2. Försäkringsskyddet för värnpliktiga (mom. 4)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anför:

Samhället ställer krav på unga män att de skall medverka i vår försvarsmakt
och underkasta sig den tjänstgöring som värnplikten innebär. Därför är det
samhällets skyldighet att svara för ett fullgott försäkringsskydd under den tid
som värnpliktstjänstgöringen omfattar. Ersättning för skador måste utgå
utan alltför långa dröjsmål och vara av en sådan omfattning att den
värnpliktige får en chans att så snart som möjligt anpassa sig till en kanske ny

SfU 1986/87:6

och påtvingad livsföring. Vi konstaterar därför med tillfredsställelse att
frågan om rationalisering av handläggningen av de värnpliktigas försäkringsskydd
nu har väckts inom regeringskansliet. Vi förutsätter att regeringen
inom en snar framtid lägger fram ett förslag till lösning på problemet.

SfU 1986/87:6

• •