Socialutskottets betänkande
1986/87:9

om vissa lagstiftningsåtgärder mot spridningen av
LAV/HTLV-III-infektion (prop. 1986/87:2)

SoU

1986/87:9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:2 med förslag till bl. a. vissa
ändringar i sekretessreglerna för effektivare insatser mot spridningen av
LAV/HTLV-III jämte tre motioner som väckts med anledning av propositionen.
Utskottet behandlar också två motioner väckta under allmänna
motionstiden 1985/86, vilka överflyttats till socialutskottet från konstitutionsutskottet.

Socialutskottet har inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet över
propositionen och motionerna.

Utskottet tillstyrker i huvudsak propositionens förslag. I fråga om vilka
myndigheter som skall vara skyldiga att lämna uppgifter om enskilda till
smittskyddsläkare föreslår utskottet med anledning av ett motionsyrkande
(c) en viss begränsning av kretsen av myndigheter.

Med anledning av två motionsyrkanden (c, vpk) uttalar utskottet att det är
angeläget att en förstärkning av rättssäkerheten i samband med tvångsåtgärder
på grund av HTLV-III-smitta snarast kommer till stånd. Smittskyddslagstiftningen
övervägs för närvarande i regeringskansliet. Utskottet uttalar att,
om inte förslaget om ny smittskyddslagstiftning kan läggas fram mycket
snart, regeringen med förtur bör behandla frågan om återkommande
prövning av behovet av vård enligt den nu gällande smittskyddslagen och
andra åtgärder för att stärka den enskildes rättsställning i ärenden enligt den
lagen. Vad utskottet anfört med anledning av motionsyrkandena föreslås
riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (fp, vpk) om införande av
fullständig anonymitet vid provtagning för HTLV-III, dvs. även sedan en
person konstaterats vara smittad. I samband därmed erinrar utskottet om
den stränga sekretess som råder på hälso- och sjukvårdsområdet. Utskottet
vidhåller sin uppfattning att anonymitet även sedan HTLV-III-smitta
konstaterats skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning.
Enligt utskottet finns det även andra skäl än rädsla för att uppgifterna skall
spridas som gör att en del människor drar sig för provtagning. Utskottet
uttalar vidare att en ökad test benägenhet inte i sig kan ersätta smittskyddsåtgärder.
Utskottets fp- och vpk-ledamöter reserverar sig till förmån för
motionsyrkandena.

I betänkandet behandlas vidare vissa motionsyrkanden om utredning av
lagregleringen av tvångsingripanden vid HTLV-III-smitta (fp), föreskrifter

1 Riksdagen 1986/87. 12 sami. Nr 9

till HTLV-III-smittade (vpk), socialtjänstens insatser (vpk) och AIDSdelegationens
insatser (c). Motionsyrkandena avstyrks. Utskottets vpkledamot
reserverar sig mot utskottets beslut beträffande socialtjänstens
insatser.

Utskottet föreslår att de nya lagreglerna skall träda i kraft den 1 februari
1987.

Propositionen

I proposition 1986/87:2 med förslag till bl. a. vissa ändringar i sekretessreglerna
för effektivare insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III har regeringen
föreslagit riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen till

1. Lag om ändring i smittskyddslagen (1986:231)

2. Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

3. Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1985/86

I motion 1985/86:K409 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs att
riksdagen antar följande förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100):

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 19 §'

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen
om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom
socialtjänsten.

3. ärende om handräckning enligt 3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om psy- lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av kiskt utvecklingsstörda, vård av un unga

utan samtycke inom social- ga utan samtycke inom socialtjäns tjänsten,

eller ten eller smittskydd, eller

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

1 Senaste lydelse 1984:393.

SoU 1986/87:9

2

Motionen har överflyttats till socialutskottet från konstitutionsutskottet.

I motion 1985/86:K415 av Rosa Östh m.fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att eventuella hinder i sekretesslagen för att smittskyddslagen skall
kunna tillämpas undanröjs.

Motionen har överflyttats till socialutskottet från konstitutionsutskottet.
Motiveringen till motionen finns i motion 1985/86:So479.

Motioner väckta med anledning av propositionen

1 motion 1986/87:So 101 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjlighet till fullständig anonymitet vid HIV-testning,

2. att riksdagen ger 28 § smittskyddslagen följande utformning:
Åsidosätter någon de föreskrifter som läkare meddelar om åtgärder för att
hindra vidare spridning av venerisk smitta får den läkare som utsetts enligt

2 § andra stycket underrätta berörd socialnämnd, polismyndighet och
skyddskonsulent om en anmaning enligt 13 § att följa de föreskrifter som en
annan läkare har meddelat. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om vem
anmaningen gäller och innebörden av meddelade föreskrifter.

Uppmärksammar socialnämnden, polismyndigheten eller skyddskonsulenten
i sin verksamhet förhållanden som tyder på att den anmanade inte
följer föreskrifterna, skall de anmäla detta till den läkare som har underrättat
dem. Om denna läkare har överlämnat ärende till motsvarande läkare i en
annan landstingskommun, skall anmälan i stället göras till den läkaren.

När läkaren anser att socialnämndens, polismyndighetens eller skyddskonsulentens
medverkan inte längre behövs, skall han meddela myndigheten
detta.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om en skyndsam utredning av lagregleringen av tvångsingripande
vid HIV-smitta.

I motion 1986/87:Sol02 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar att sekretessen skall kunna bytas enbart för
uppgifter av omedelbart intresse för smittskyddet,

2. att riksdagen beslutar att utlämnande av uppgifter endast skall ske efter
smittskyddsläkarens begäran,

3. att riksdagen beslutar att någon uppgiftsinsamling rörande enskilda
eller grupper utöver de fall smittskyddsläkaren anmält ej får äga rum,

4. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till regelbundet
återkommande rättslig prövning av tvångsåtgärder, som företagits med stöd
av smittskyddslagen,

5. att riksdagen beslutar uttala att socialtjänsten måste spela en aktiv roll i
de fall, för vilka smittskyddsläkaren begärt uppgifter,

6. att riksdagen beslutar hos regeringen hemställa om att den ger
socialstyrelsen i uppdrag att närmare granska läkares föreskrifter till
HIV-smittade i enlighet med vad som anförs i motionen,

7. att riksdagen beslutar hos regeringen anhålla om förslag ledande till fullt
anonymitetsskydd vid test för HIV-infektion.

I motion 1986/87:Sol03 av Ulla Tillander m.fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad

SoU 1986/87:9

3

som anförts om ytterligare insatser från AIDS-delegationen när det gäller att
stoppa smittvägarna för HIV-virus.

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till SmL att
möjligheter öppnas till om- och överprövning av länsrättens beslut i enlighet
med det anförda,

3. att riksdagen beslutar att 18 § SmL ges följande utformning:

Om regeringen har föreskrivit det beträffande en viss venerisk sjukdom, är
myndigheter inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polisen, kriminalvården
och försvaret, skyldiga att på begäran av den läkare som utsetts enligt
2 § andra stycket lämna denna de uppgifter om en enskild person som
läkaren behöver för att kunna fullgöra sina åligganden enligt denna lag.
Samma skyldighet har inom enskild hälso- och sjukvård personal som i sin
yrkesutövning står under tillsyn av socialstyrelsen.

Yttrande från annat utskott

Konstitutionsutskottet har beretts tillfälle att yttra sig över propositionen och
motionerna. Yttrandet (KU 1986/87:3 y) har fogats som bilaga 3 till betänkandet.
Konstitutionsutskottets yttrande tar endast upp de delar i propositionen
och motionerna som avser sekretessfrågor.

Utskottet
Allmän bakgrund

AIDS är en förkortning av Acquired Immune Deficiency Syndrome. Den
svenska benämningen är förvärvad immunbrist. Sjukdomen orsakas av ett
smittsamt virus som brukar benämnas LAV/HTLV-III. Världshälsoorganisationen
har numera övergått till att använda beteckningen Human Immunodeficiency
Virus eller HIV. I detta betänkande används benämningen
HTLV-III.

Det första sjukdomsfallet i AIDS diagnostiserades i USA så sent som år
1981 och i Sverige år 1982. I USA, där smittan fått sin största utbredning
utanför Afrika, har nu över 26 000 människor insjuknat i AIDS. I Sverige
hade 79 personer i oktober 1986 fått diagnosen AIDS. Av dessa hade 37
avlidit. 1 199 personer hade konstaterats smittade av HTLV-III-virus. Av
dessa var 654 homo- och bisexuella män, 317 intravenösa missbrukare, 162
smittade genom blodprodukter och 30 fall av heterosexuellt överförd smitta.
Det totala antalet smittbärare i Sverige uppskattas för närvarande till ca
5 000. Man räknar i dag med en fördubbling av antalet AIDS-fall ungefär var
elfte månad.

För att samordna arbetet inom samhällets alla områden med att begränsa
spridningen av HTLV-III tillsatte regeringen den 9 maj 1985 en särskild
delegation knuten till socialdepartementet, regeringens AIDS-delegation.
Delegationen är numera sammansatt av företrädare för samtliga riksdagspartier,
berörda departement, socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ordförande i
delegationen är statsrådet Gertrud Sigurdsen.

Efter initiativ av AIDS-delegationen beslutade regeringen den 5 september
1985 hänföra infektion av HTLV-III-virus till de veneriska sjukdomarna i

SoU 1986/87:9

4

6 § smittskyddskungörelsen (1968:234). Ändringen av 6 § trädde i kraft den 1
november 1985.

Regeringens beslut innebär att smittskyddslagens (1968:231) bestämmelser
om veneriska sjukdomar blir fullt ut tillämpliga på infektion av
HTLV-III-virus.

Smittskyddslagen indelar de smittsamma sjukdomarna i allmänfarliga
sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Regeringen
bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till de allmänfarliga
resp. veneriska sjukdomarna (4 § smittskyddslagen). Bestämmelserna om de
veneriska sjukdomarna bygger i första hand på att den som är smittad av en
sådan sjukdom frivilligt söker läkare, underkastar sig den vård och behandling
som behövs och följer de föreskrifter som läkaren meddelar. Om den
smittade åsidosätter sina åligganden kan tvångsåtgärder tillgripas för att
hindra smittspridning. I varje landsting skall finnas en smittskyddsläkare som
bl. a. har vissa tillsynsuppgifter för att begränsa spridningen av de smittsamma
sjukdomarna. Smittskyddsläkaren är i allmänhet inte den läkare som har
hand om den direkta vården av smittade patienter.

Utskottet har i åtskilliga betänkanden förra året behandlat olika frågor
rörande AIDS. I betänkandet SoU 1985/86:4 (RD 1985/86:33, rskr. 15)
behandlades vissa ändringar i smittskyddslagen. I betänkandet SoU 1985/
86:15 (RD 1985/86:109, rskr. 154) behandlade utskottet ett stort antal
motioner om olika åtgärder mot AIDS. I betänkandet redovisades som
allmän bakgrund uppgifter om sjukdomen AIDS och dess spridning,
vidtagna och planerade åtgärder, uppgifter lämnade vid en av utskottet
anordnad hearing m.m. I betänkandet föreslog utskottet, i syfte att
möjliggöra anonym provtagning för HTLV-III-infektion, en ändring i
patientjournallagen (1985:562). Med anledning av ett antal motioner uttalade
utskottet att kraftfulla åtgärder behövs på många områden. Utskottet
påtalade bl. a. behovet av information såväl till allmänheten som till särskilda
grupper. Utskottet underströk vikten av ytterligare insatser inom bl. a.
narkomanvården. Vidare pekade utskottet på behovet av psykosocial
stödverksamhet för dem som smittats och deras anhöriga. Utskottet uttalade
också att forskningen om AIDS måste intensifieras. Riksdagen beslöt att som
sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

I betänkandet SoU 1985/86:25 (RD 1985/86:157, rskr. 324) behandlade
utskottet regeringens förslag om särskilda medel för bekämpningen av
AIDS. Riksdagen beslutade att till en särskild aktionsplan mot AIDS och
HTLV-III anslå 75 milj. kr. för vartdera budgetåren 1986/87 och 1987/88.
Medlen skall i första hand användas för en kraftigt ökad informationsverksamhet,
insatser för förstärkt narkomanvård med uppsökande verksamhet,
insatser mot AIDS inom kriminalvården, psykosocial stödverksamhet i
sjukvården och via folkrörelserna, bidrag till frivillig- och intresseorganisationer
och satsningar inom forskningen.

Stora insatser görs i dag av myndigheter, organisationer, folkrörelser och
enskilda för att öka kunskapen om och förhindra spridningen av AIDS och
HTLV-III-virus. Informationsflödet är också stort. En särskild arbetsgrupp
inom AIDS-delegationen har under våren och sommaren 1986 utrett behovet

SoU 1986/87:9

5

1 * Riksdagen 1986/87. 12 sami. Nr 9

av ytterligare informationsåtgärder för att begränsa AIDS och HTLV-IIIepidemin.
Arbetsgruppen har i en drygt 50-sidig rapport formulerat en
långsiktig informationsstrategi. I rapporten tas upp frågor som mål och
strategi för samhällets insatser och lämnas förslag till ytterligare insatser.

En undersökning som socialstyrelsen finansierat har visat att allmänhetens
kunskaper om AIDS och HTLV-III nu är goda. Det anses råda en god
kunskap om hur sjukdomen sprids.

När det gäller forskningen om AIDS har professorn i immunologi vid
Karolinska institutet Hans Wigzell på uppdrag av regeringen utarbetat ett
förslag till svenskt forskningsprogram mot AIDS. Det föreslås bl. a. en
fördubbling av det statliga stödet till AIDS-forskningen under kommande
budgetår.

Ett flertal internationella konferenser om AIDS har hållits under senare
tid. Sålunda hölls i oktober 1986 en av Världshälsoorganisationen och den
svenska regeringen anordnad konferens om AIDS bland narkotikamissbrukare
med deltagare från USA och Västeuropa. Konferensen utgjorde ett
förmöte inför en större internationell konferens avsedd att hållas i London
nästa år. I oktober hölls också en av några organisationer anordnad
internationell konferens om sociala, kulturella och politiska effekter av
AIDS- och HTLV-III-infektion.

Huvuddragen i propositionen

I proposition 1986/87:2 med förslag till bl. a. vissa ändringar i sekretessreglerna
för effektivare insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III föreslås vissa
ändringar i bl. a. sekretesslagen och smittskyddslagen. Enligt propositionen
skall smittskyddsläkaren få möjlighet att begära in uppgifter om enskilda
personer från myndigheter och från den enskilt bedrivna hälso- och
sjukvården. Smittskyddsläkaren skall enligt förslaget också lämna vissa
uppgifter om smittade som underlåtit att följa meddelade föreskrifter till
socialtjänsten, polisen och i förekommande fall till skyddskonsulenten.
Avsikten är att socialtjänst, polis och skyddskonsulenter skall kunna
uppmärksamma och rapportera till smittskyddsläkaren om den smittade inte
följer läkares föreskrifter och därigenom riskerar att föra smittan vidare.

Också inom kriminalvården föreslås vissa lättnader i sekretessen. Läkare
och annan sjukvårdspersonal på anstalter och häkten skall rapportera till
styresmannen om en intagen bär på farlig smitta och det är risk att smittan
sprids. Det ankommer sedan på styresmannen att avgöra i vad mån övrig
personal på anstalten behöver informeras.

Hos polisen föreslås en skärpt sekretess. Uppgifter om personliga förhållanden
som polisen kan få del av i samband med ett smittskyddsärende skall
få skydd enligt sekretesslagen. Det skyddet saknas i dag.

När det gäller vården av den som intagits på sjukhus med stöd av
smittskyddslagen föreslås en ny regel. En narkotikamissbrukare som tvångsintagits
på sjukhus skall, om han eller hon själv medger det, kunna överföras
till en institution inom missbrukarvården för att där få vård för sitt missbruk.
De hittills gällande reglerna har inte medgett en sådan lösning.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

SoU 1986/87:9

6

Utlämnande av uppgifter till smittskyddsläkare

SoU 1986/87:9

Sekretessen i det allmännas hälso- och sjukvårdsverksamhet regleras i första
hand i 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:110). Regler för sekretessen inom
hälso- och sjukvård som drivs av enskilda liksom privat drivna läkarmottagningar,
tandläkarmottagningar, laboratorier m. m. finns i lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. (tillsynslagen).

Bestämmelser om sekretessen på socialtjänstens område finns i 7 kap. 4 §
sekretesslagen.

Sekretessen på hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens områden är
mycket starkt omgärdad. Den avgränsas med ett s. k. omvänt skaderekvisit,
vilket innebär att en uppgift inte får lämnas ut, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller hans närstående lider men.

När det gäller skyddet för uppgifter om den enskildes personliga förhållanden
kan allmänt sägas att detta inte är lika starkt inom t. ex. polisverksamheten
som inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Sekretessen inom
kriminalvården och hos skyddskonsulenterna är också något svagare.

Sekretess råder i princip mellan olika myndigheter men även mellan olika
självständiga verksamhetsgrenar inom en myndighet. Sekretessen hindrar
dock inte att en myndighet lämnar ut uppgifter, om det är nödvändigt för att
den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet (5 kap.
1 § sekretesslagen). Uppgifter får också lämnas ut när uppgiftsskyldighet
följer av lag eller förordning (14 kap. 1 § sekretesslagen). 114 kap. 2 § anges
vissa särskilda situationer när uppgifter får lämnas ut. De avser främst vissa
fall av misstanke om brott. I 14 kap. 3§ sekretesslagen finns en s.k.
generalklausul som öppnar möjlighet för en myndighet att efter en intresseavvägning
lämna ut en sekretessbelagd uppgift till annan myndighet.
Generalklausulen gäller inte på hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens
områden.

I den tidigare sekretesslagen fanns inte några regler om sekretess mellan
myndigheter. I praxis gjordes emellertid en prövning innan en handling
lämnades till annan myndighet. För smittskyddsläkarnas del innebar den
tidigare lagstiftningen inte några större svårigheter att få in de uppgifter som
behövdes för smittskyddsverksamheten. Från olika håll har framhållits att
den nu gällande sekretesslagstiftningen däremot medfört avsevärda svårigheter
för myndigheterna och däribland särskilt smittskyddsläkarna att
inhämta och utbyta information i arbetet med att hindra vidare smittspridning.
Smittskyddsläkaren, som enligt smittskyddslagen har särskilda maktbefogenheter
gentemot smittade, har enligt vad erfarenheterna utvisat
numera små möjligheter att utöva uppsikt över smittade patienter och
kontrollera hur de efterlever de föreskrifter som meddelats dem. I propositionen
lämnas nu förslag till bestämmelser som syftar till att underlätta
smittskyddsläkarens verksamhet med att begränsa spridningen av HTLVIII.

I propositionen föreslås en ny lydelse av 18 § smittskyddslagen enligt vilken
varje myndighet är skyldig att på begäran av smittskyddsläkare lämna denne
de uppgifter om en enskild person som läkaren behöver för att kunna fullgöra
sina åligganden enligt smittskyddslagen, allt under förutsättning att regering -

en föreskrivit det beträffande en viss venerisk sjukdom. Samma skyldighet
skall också gälla för personalen inom den enskilda hälso- och sjukvården. Av
propositionen framgår (s. 23 och 32) att det endast är sjukdomen infektion av
HTLV-III som avses.

I motion 1986l87:Sol02 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar uttala att sekretessen skall kunna brytas enbart för uppgifter av
omedelbart intresse för smittskyddet (yrkande 1), att utlämnande av
uppgifter endast skall ske efter smittskyddsläkarens begäran (yrkande 2)
samt att någon uppgiftsinsamling rörande enskilda eller grupper utöver de
fall smittskyddsläkaren anmält inte får äga rum (yrkande 3). Motionärerna
anför att man godtar regeringens ändringsförslag men framhåller att
riksdagen genom uttalanden särskilt bör understryka vissa faktorer; sålunda
skall de uppgifter för vilka sekretessen kan brytas vara av omedelbart intresse
för smittskyddet, uppgifterna skall utlämnas endast på begäran av smittskyddsläkaren,
och uppgifterna skall enbart avse de personer för vilka
smittskyddsläkaren begärt information. Det framhålls särskilt att polisen
under inga omständigheter t. ex. får bedriva spaning eller uppgiftsinsamling
på eget bevåg beträffande personer i s. k. riskgrupper.

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande att motionen syftar till att
ge de föreslagna lättnaderna i sekretessen minsta möjliga integritetskränkande
effekt. Konstitutionsutskottet framhåller att sekretessen på integritetskänsliga
områden är viktig och att en inskränkning i detta skydd aldrig får gå
längre än som bedöms absolut nödvändigt. Mot den bakgrunden har
konstitutionsutskottet från de synpunkter det företräder inte några invändningar
mot de förslag som framförs i bl. a. denna motion. Enligt konstitutionsutskottet
bör det ankomma på socialutskottet att göra den närmare
materiella prövningen av motionsförslagen.

Socialutskottet gör följande bedömning.

Sekretesslagen är uppbyggd på avvägningar mellan många olika intressen.
Det gäller bl. a. människors rättmätiga intressen att få insyn i myndigheternas
verksamhet men också det mycket viktiga behovet att skydda människors
personliga integritet. Skyddet för den personliga integriteten är särskilt
framträdande inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. I ansträngningarna
att begränsa spridningen av HTLV-III-smittan kan integritetsskyddet
gagna inte enbart den enskilde utan även det allmänna smittskyddsintresset.
Enligt utskottets mening måste dock skyddet för uppgifter som rör den
personliga integriteten vika i vissa situationer när det som här gäller att
skydda människors liv och hälsa. Utskottet delar den uppfattning som
kommer till uttryck i propositionen att vissa lättnader i sekretessen nu bör
komma i fråga och är nödvändiga för att smittskyddsläkaren skall kunna
fullgöra sina skyldigheter. För det stora flertalet patienter som följer
behandlande läkares föreskrifter avses inte något utvidgat informationsutbyte
mellan myndigheter komma till stånd. Det bör understrykas att de
föreslagna lättnaderna är begränsade till sjukdomen infektion av HTLV-III.
Utskottet delar också den principiella syn som kommer till uttryck i
konstitutionsutskottets yttrande och i motionen att en inskränkning av

SoU 1986/87:9

8

sekretessen på integritetskänsliga områden aldrig bör gå längre än vad som är
absolut nödvändigt.

När det gäller förslaget i motion Sol02 (vpk) om att de uppgifter för vilka
sekretessen kan brytas skall vara av omedelbart intresse för smittskyddet
konstaterar utskottet att det av den föreslagna 18 § framgår att ett av
rekvisiten för att uppgiftsskyldighet skall föreligga är att det gäller uppgifter
som smittskyddsläkaren behöver för att kunna fullgöra sina åligganden. Det
är uppenbart att detta avser uppgifter som är av omedelbart intresse för
smittskyddet. Yrkande 1 i motion 1986/87:Sol02 (vpk) ligger sålunda väl i
linje med propositionens förslag i denna del och påkallar därför inget
uttalande av riksdagen.

I samma motion (vpk) anförs vidare att det enbart skall vara smittskyddsläkarens
begäran som får föranleda utlämnande av uppgifter och att något
initiativ inte skall tas av den myndighet som förvarar uppgifterna
(yrkande 2). Vidare skall uppgifterna bara avse personer för vilka smittskyddsläkaren
begärt information. Under inga förhållanden skall polisen få
bedriva spaning eller uppgiftsinsamling på eget bevåg (yrkande 3).

Utskottet delar uppfattningen att uppgiftsskyldigheten bör förutsätta att
smittskyddsläkaren begärt uppgifterna och bara gälla de personer smittskyddsläkaren
angivit. Detta följer också av den föreslagna lagtexten. I
propositionen framhålls dessutom (s. 24) att smittskyddsläkaren bör göra en
individuell bedömning av patienten och hans situation och att ett rutinmässigt
inhämtande av uppgifter bör undvikas. Utskottet anser därför yrkande 2
samt yrkande 3 i motsvarande del tillgodosedda genom propositionens
förslag. Dessa yrkanden avstyrks alltså.

När det gäller de allmänna förutsättningarna för polisens verksamhet
ankommer det visserligen inte på socialutskottet att ta ställning. Enligt
utskottets mening står det dock klart att de föreslagna ändringarna i
smittskyddslagen inte kan tas till intäkt för någon allmän uppgiftsinsamling
hos polisen. Utskottet vill i denna del understryka vad som ovan anförts om
att lättnaden i sekretess bara gäller av smittskyddsläkaren begärda uppgifter
beträffande en enskild person. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet yrkande 3 i återstående del.

Utskottet tar i det följande upp frågan om viss omformulering av den
föreslagna 18 § smittskyddslagen. Detta medför emellertid inte någon
ändring i vad som nu sagts.

I motion 1986/87.Sol03 av Ulla Tillander m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att ge 18 § smittskyddslagen den utformning som motionärerna
föreslår {yrkande 3). Motionärerna anser propositionens formulering olycklig
genom att 'varje myndighet” ålagts uppgiftsskyldighet. Denna bör enligt
motionärerna inskränkas till de myndigheter som nämns i motiveringstexten
i propositionen (s. 32), dvs. myndigheter inom socialtjänsten, hälso- och
sjukvården, polisen, kriminalvården och försvaret.

Även beträffande denna motion anförs av konstitutionsutskottet att
förslaget syftar till att ge de föreslagna lättnaderna i sekretessen minsta
möjliga integritetskränkande effekt och att utskottet från de synpunkter det
har att företräda inte har några invändningar mot förslaget. Enligt konstitu -

SoU 1986/87:9

9

tionsutskottet bör det ankomma på socialutskottet att göra den närmare
materiella prövningen därav.

Socialutskottet delar motionärernas uppfattning att propositionens förslag
till 18 § i denna del fått en alltför generell formulering. En inskränkning i
skyddet för den personliga integriteten måste som utskottet ovan anfört
begränsas till det absolut nödvändiga. I propositionen (s. 32) anförs att
samtliga myndigheter avses men att skyldigheten i praktiken främst torde
beröra myndigheter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Därutöver
anges myndigheter inom polisen, kriminalvården och försvaret. Beträffande
den kommunala familjerådgivningen bör enligt propositionen uppgifter
inhämtas från denna verksamhet endast då det är absolut nödvändigt.

Utskottet gör för sin del den bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl
att låta uppgiftsskyldigheten omfatta alla myndigheter oavsett karaktären på
deras verksamhet. Som framgår av propositionen är det främst inom hälsooch
sjukvården och inom socialtjänsten som det kan finnas uppgifter som
behövs för smittskyddsverksamheten och som enligt nuvarande regler inte
kan lämnas ut. Smittskyddsläkaren kan emellertid ha behov av uppgifter
även från annat håll, t. ex. om vistelseort och familjeförhållanden. Det skulle
enligt utskottets mening föra för långt att i själva lagtexten ange alla de
myndigheter och verksamhetsgrenar inom myndigheter där uppgiftsskyldighet
gentemot smittskyddsläkaren bör föreligga.

Utskottet har därför stannat för att föreslå en mer generellt utformad
avgränsning av kretsen myndigheter. Utskottets lagförslag framgår av bilaga
2 till detta betänkande.

Utskottet föreslår sålunda att uppgiftsskyldigheten begränsas till myndigheter
som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter av betydelse
för smittskyddsverksamheten. Härmed avses att det skall vara fråga om
uppgifter som en myndighet får kännedom om till följd av sin reguljära
verksamhet och inte t. ex. sådana uppgifter som mera av en tillfällighet
kommer till en myndighets kännedom. Inte heller avses en myndighets
personaladministrativa och personalsociala verksamhet. Verksamheter som
företagshälsovård eller studerandehälsovård räknas däremot till hälso- och
sjukvård. Den kommunala familjerådgivningen bör enligt utskottets mening
inte utnyttjas för inhämtande av uppgifter annat än om det är fråga om
uppgifter av stor betydelse för smittskyddsverksamheten och det är omöjligt
för smittskyddsläkaren att få uppgifterna på annat sätt.

Paragrafen har till följd av den nu föreslagna ändringen getts en
annorlunda utformning än i propositionen. Någon annan saklig ändring än
den nu diskuterade är emellertid inte avsedd.

Utskottet föreslår sålunda att riksdagen med anledning av propositionen
och motion Sol03 (c) yrkande 3 antar det av utskottet framlagda förslaget till
lydelse av 18 § smittskyddslagen.

Underrättelse från smittskyddsläkare

I propositionen föreslås införande av en ny 28 § i smittskyddslagen enligt
vilken smittskyddsläkaren skall underrätta berörd socialnämnd, polismyn -

SoU 1986/87:9

10

dighet och skyddskonsulent om att han anmanat en person att följa
föreskrifter som en annan läkare har meddelat. Om de nämnda myndigheterna
i sin verksamhet uppmärksammar förhållanden som tyder på att den
anmanade inte följer föreskrifterna skall de i sin tur underrätta behörig
smittskyddsläkare. Enligt den föreslagna paragrafens tredje stycke får
smittskyddsläkaren låta bli att skicka underrättelse om han bedömer att den
inte behövs. När han anser att myndigheternas medverkan inte längre behövs
skall han meddela myndigheterna detta. Syftet med 28 § är att förbättra
smittskyddsläkarens möjligheter att kontrollera att de smittade följer de
föreskrifter som de fått. En förutsättning för paragrafens tillämpning är att
regeringen föreskrivit det beträffande en viss venerisk sjukdom. Av motiveringstexten
framgår att härmed endast avses infektion av HTLV-III.

I motion 1986l87:Sol01 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen ger 28 § smittskyddslagen den utformning som föreslås i motionen
(yrkande 2). I motionen betonas att sekretessgenombrottet måste göras så
snävt som möjligt. Därför bör det inte enbart i motivtexten utan även i
lagtexten markeras att smittskyddsläkaren för varje särskilt fall skall pröva
om en information enligt denna bestämmelse än ändamålsenlig. Motionärerna
föreslår att det i stället för regeringens förslag om en skyldighet att
underrätta polis, socialtjänst och övervakare modifierad genom en rätt att
underlåta sådan underrättelse om läkaren inte anser den behövlig, bör
införas en möjlighet för läkaren att ge sådan underrättelse.

Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande att det inte kan riktas någon
principiell invändning mot den lösning som valts i propositionen. Konstitutionsutskottet
konstaterar att om man i stället nöjer sig med att öppna en
möjlighet för smittskyddsläkaren att underrätta berörda myndigheter en
ändring måste göras i sekretesslagen. Enligt konstitutionsutskottet ankommer
det i första hand på socialutskottet att göra den sakliga bedömningen.

Socialutskottet delar regeringens och motionärernas bedömning att underrättelseförfarandet
inte skall vara rutinmässigt och att smittskyddsläkaren för
varje enskilt fall har att bedöma om en underrättelse kan underlåtas.
Utskottet konstaterar emellertid att sekretesslagens regelsystem är sådant att
en uppgift som skyddas av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens stränga
sekretess i princip inte får lämnas ut till annan myndighet annat än då det
finns en i lag eller förordning stadgad skyldighet att lämna uppgiften. Detta
framgår av 14 kap. 1 § sekretesslagen. Om man bara vill öppna en möjlighet
att efter en individuell bedömning utlämna uppgifter krävs en ändring i
sekretesslagen.

Mot denna bakgrund finner utskottet det tillräckligt att understryka de
motivuttalanden som görs i propositionen om att smittskyddsläkaren bör
göra en individuell bedömning av patienten och hans situation innan
uppgifter inhämtas och att rutinmässigt inhämtande av uppgifter bör
undvikas. Utskottet tillstyrker propositionens förslag till lydelse av 28 §
smittskyddslagen och avstyrker motion 1986/87:Sol01 (fp) yrkande 2.

SoU 1986/87:9

11

Övriga sekretessfrågor

SoU 1986/87:9

I propositionen föreslås ett tillägg till 7 kap. 19 § sekretesslagen. Härigenom
kommer sekretess att råda hos polisen för sådana uppgifter om en enskild
person som polisen får del av i sin verksamhet med att bistå smittskyddsläkaren
enligt smittskyddslagstiftningen.

I motion 1985186: K409 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs om en
ändring av 7 kap. 19 § sekretesslagen så att den också kommer att omfatta
ärenden om handräckning enligt smittskyddslagen.

Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att bl. a. uppgifter om att
någon är bärare av HTLV-III-smitta skyddas av sekretess i handräckningsärenden
och andra biståndsärenden hos polisen. Utskottet tillstyrker sålunda
den i propositionen föreslagna ändringen av 7 kap. 19 § sekretesslagen.
Utskottet delar konstitutionsutskottets uppfattning att motion 1985/86: K409
(fp) är tillgodosedd genom propositionens förslag. Motionen avstyrks.

I motion 1985/86:K415 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att eventuella hinder i sekretesslagen för att smittskyddslagen skall
kunna tillämpas undanröjs.

Även i fråga om denna motion delar utskottet den av konstitutionsutskottet
gjorda bedömningen att motionen får anses tillgodosedd genom propositionens
förslag. Med hänvisning härtill avstyrks motion K415 (c).

I propositionen föreslås vidare en ändring i 37 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt. Härigenom åläggs hälso- och sjukvårdspersonalen vid
en kriminalvårdsanstalt skyldighet att till styresmannen vid anstalten lämna
ut uppgifter att en intagen vid anstalten lider av en sådan smittsam sjukdom
som avses i smittskyddslagen. Detta skall dock bara ske om det behövs med
hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Av den föreslagna lagtexten
framgår att hälso- och sjukvårdspersonalen inom kriminalvården skall
underrätta styresmannen att en antagen lider av en smittsam sjukdom om det
behövs med hänsyn till faran för att smittan skall spridas. I motiveringstexten
i propositionen anges emellertid (s. 41) att hälso- och sjukvårdspersonalen
utan hinder av den sekretess som annars gäller inom hälso- och sjukvården
till styresmannen får lämna ut sådana uppgifter.

Utskottet har ovan (s. 11) konstaterat att en förutsättning för att en uppgift
som skyddas av hälso- och sjukvårdssekretessen skall få lämnas ut i princip är
att det föreligger en uppgiftsskyldighet. Den nämnda formuleringen på s. 41 i
propositionen skulle möjligen kunna uppfattas som att det i detta fall inte
skulle vara fråga om en skyldighet för den angivna personalen att underrätta
styresmannen. Utskottet vill därför understryka att underrättelseskyldighet
föreligger så snart det finns risk för smittspridning.

Utskottet konstaterar vidare att den föreslagna 37 § endast gäller hälsooch
sjukvårdspersonalens underrättelse till styresmannen. Det ankommer
sedan på styresmannen att ta ställning till frågan om information till berörd
personal. I propositionen anges (s. 1 och 41) att styresmannen skall informera
berörd personal i den utsträckning det behövs för vården av den
intagne. Formuleringarna kan möjligen uppfattas som att styresmannens
bedömning skall utgå från den intagnes behov av vård. Utskottet vill därför

framhålla att bedömningen av i vad mån styresmannen skall underrätta
annan personal måste utgå från de förutsättningar som i allmänhet gäller för
sekretess inom kriminalvården. Utöver det nu anförda har utskottet inte
någon erinran mot propositionens förslag i denna del. Lagförslaget tillstyrks
alltså.

Vård av smittade narkotikamissbrukare

Enligt 12 § smittskyddslagen är den som har anledning anta att han lider av
venerisk sjukdom skyldig att söka läkare och underkasta sig den undersökning
och behandling som behövs. Han skall följa de föreskrifter som läkaren
meddelar om sjukdomens vidare behandling och om åtgärder för att hindra
spridning av smitta. Bestämmelsen innebär att den som haft könsumgänge
med någon som han vet är smittad med HTLV-III-virus får anledning anta att
han själv blivit smittad. Detsamma gäller den som brukat en injektionsspruta
som han vet kan föra smitta. 1 dessa fall inträder en skyldighet att söka läkare
för provtagning och en skyldighet att följa läkarens föreskrifter för att hindra
smittspridning.

Om någon åsidosätter sin skyldighet enligt 12 § kan han av den smittskyddsläkare
som finns i varje landsting anmanas att söka läkare och
underkasta sig undersökning och behandling eller, om det behövs, anmanas
att följa de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom (13 §).

Om någon underlåter att följa smittskyddsläkarens anmaning kan länsstyrelsen
besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning och
behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han skall sprida
smitta, länsrätten besluta att han skall intas på sjukhus (14 § första stycket).

Enligt 16 § smittskyddslagen får den som tvångintagits på sjukhus
kvarhållas och ges nödvändig vård till dess grundad anledning befara att han
skall sprida smitta inte längre föreligger.

Polishandräckning kan lämnas för att verkställa ett beslut om inställelse
hos läkare eller tvångsintagning på sjukhus och för att hämta någon som
avvikit från sjukhuset (25 §).

Beslut om utskrivning av den som tvångsintagits på sjukhus meddelas av
överläkare eller motsvarande läkare. Ett beslut varigenom någon vägrats
lämna sjukhuset kan överklagas hos länsrätten (21 §).

Länsstyrelsens beslut om inställelse hos läkare och länsrättens beslut om
tvångsintagning på sjukhus kan överklagas hos kammarrätten. Besluten
gäller dock omedelbart om inte annat anges.

Regeringen beslutade år 1982 att tillkalla en särskild utredare (f. d.
statsrådet Elisabet Holm) att göra en översyn av smittskyddsförfattningarna.
Utredaren antog namnet smittskyddskommittén. Kommittén överlämnade i
augusti 1985 betänkandet Om smittskydd (SOU 1985:28). I detta lades bl. a.
fram ett förslag till ny smittskyddslag. Enligt förslaget skall samtliga
sjukdomar som regleras i den nya lagstiftningen kallas allmänfarliga.
Särregleringen av veneriska sjukdomar föreslås upphöra. Utredaren har inte
tagit ställning till om AIDS bör ingå som en allmänfarlig sjukdom i den nya
smittskyddslagen. Smittskyddskommitténs betänkande har remissbehand -

SoU 1986/87:9

13

1** Riksdagen 19X6187. 12sami. Nr9

lats och bereds för närvarande i socialdepartementet. Det är ovisst när ett
förslag till ny lagstiftning kan läggas fram.

Bestämmelser om tvångsvård av missbrukare finns i lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Enligt 2 § LVM kan den som till följd
av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av
vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag oberoende av eget
samtycke beredas vård enligt LVM, förutsatt att också någon av de
situationer som beskrivs i 3 § föreligger. Av 3 § LVM framgår att vård får
beslutas, om den enskilde till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller
psykiska hälsa för allvarlig fara eller om han till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §). Vården
skall enligt 7 § LVM upphöra så snart syftet med vården är uppnått och
senast två månader efter det att vården påbörjades. Vårdtiden får dock
förlängas med högst två månader, om den intagne till följd av sitt
hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga
skäl för förlängning (16 §). Beslut om förlängning meddelas av styrelsen vid
den institution där missbrukaren är intagen.

Socialberedningen (S 1980:07) arbetar för närvarande med en utvärdering
av LVM. Ett betänkande i dessa frågor beräknas bli klart sommaren 1987.

I propositionen föreslås vissa ändrade regler när det gäller narkotikamissbrukare
som tvångsintagits på sjukhus enligt smittskyddslagen. Som ett tillägg
till 16 § smittskyddslagen föreslås att intagen som är narkotikamissbrukare
kan få föras över till en institution där han kan beredas lämplig vård och
behandling för missbruket. Beslut om överföring fattas av den överläkare
eller motsvarande läkare vid sjukhuset som ansvarar för den intagne.
Förutsättning för överflyttning är att den intagne själv medger det. Vid
vistelsen anses intagningen på sjukhuset bestå. De vårdinstitutioner som i
första hand bör komma i fråga är enligt propositionen dels behandlingshem
för narkotikamissbrukare, dels de hem för missbrukarvård som avses i 11 §
LVM. Eftersom vården och behandlingen vid institutionen sker frivilligt har
det inte satts någon gräns för hur länge vården får pågå. Det förutsätts att
vistelsen pågår så länge att syftet med behandlingen kan uppnås (prop.
s. 31).

Enligt förslaget skall föreskrifterna i 16 § smittskyddslagen om kvarhållande
och tvångsvård inte tillämpas vid vistelsen vid institutionen. Tillämpningen
av dessa föreskrifter bör enligt propositionen som hittills vara begränsad
till fall då tvångsingripande krävs för att få till stånd den sjukhusvård som
krävs från smittskyddssynpunkt (prop. s. 31). Handräckningreglerna i 25 §
smittskyddslagen bör dock kunna tillämpas för att återföra någon till
sjukhuset.

Behovet av att överföra någon som tvångsintagits på sjukhus enligt
smittskyddslagen har bedömts föreligga endast vid den veneriska sjukdomen
infektion av HTLV-III (prop. s. 31). I 16 § tredje stycket i förslaget anges
därför att bestämmelserna endast får tillämpas om regeringen har föreskrivit
det beträffande en viss venerisk sjukdom. Bestämmelserna förutsätter alltså

SoU 1986/87:9

14

att regeringen fattar beslut om att bestämmelserna skall tillämpas på
infektion av HTLV-III.

I motion 1986/87:SoI0I av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om en
skyndsam utredning av lagregleringen av tvångsingripanden vid HTLV-IIIsmitta
(yrkande 3). Motionärerna förklarar att man hyser stark tveksamhet
till om det över huvud taget kan vara ändamålsenligt att använda den form av
tvångsåtgärd som tvångsintagning på sjukhus innebär. Mot bakgrund av att
det ännu inte finns någon känd terapi mot HTLV-III-smitta anser motionärerna
det olämpligt att spärra in en misskötsam smittbärare på ett sjukhus.
Om tvångsingripande bedöms vara nödvändigt bör i stället andra institutioner
komma i fråga. Mycket talar enligt motionärernas mening för att frågan
bör regleras inte i smittskyddslagen utan i LVM eller i särskild lag.
Motionärerna anser att frågan snarast bör utredas men man är beredd att som
tillfällig förbättring av smittskyddslagen acceptera den av regeringen föreslagna
ändringen av 18 § smittskyddslagen (16 § torde avses). Motionärerna
föreslår dock att riksdagen samtidigt skall ge regeringen till känna att frågan
om lagreglering av det tvång som undantagsvis kan behövas i kampen mot
HTLV-III-smittan bör tas upp till förnyad prövning och att socialberedningen
bör behandla denna fråga med förtur.

Utskottet gör följande bedömning.

Varken den gällande smittskyddslagen eller LVM har skapats för att
reglera förutsättningarna eller formerna för vård av människor som smittats
av HTLV-III-virus. De särskilda problem som följer av att man här har att
göra med en livslång sjukdom mot vilken det för närvarande inte finns någon
bot kunde inte förutses vid dessa lagars tillkomst. Det är mot denna bakgrund
inte särskilt förvånande att brister kan konstateras i såväl smittskyddslagstiftningen
som den lagstiftning som reglerar vården av narkotikamissbrukare
när det gäller tillämpningen på AIDS-sjuka och dem som infekterats med
HTLV-III-virus.

Det kan självfallet diskuteras om vård enligt smittskyddslagen bör
genomföras på sjukhus om det gäller smittade som inte själva har några
sjukdomssymptom. Å andra sidan ter sig sjukhus ändå som det många gånger
lämpligaste alternativet med hänsyn till den medicinska och psykologiska
sakkunskap som där finns tillgänglig. Utskottet delar emellertid uppfattningen
att man måste försöka finna vårdformer som bättre beaktar de AIDSsjukas
speciella situation.

Det nu framlagda propositionsförslaget bör enligt utskottets mening ses
som ett uttryck för en sådan strävan mot en för HTLV-III-smittade mera
lämpligt utformad vård. Det är välkänt att injektionsmissbruk innebär
allvarlig risk för spridning av HTLV-III-virus. En smittad narkotikamissbrukare
måste därför kunna få adekvat hjälp att komma ifrån sitt beroende så att
man inte längre behöver befara att han skall sprida smittan vidare. Vård
enligt smittskyddslagen bör inte pågå längre tid än absolut nödvändigt.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu föreslår en
möjlighet att låta en HTLV-III-smittad narkotikamissbrukare som själv
medger detta få vård på ett behandlingshem för narkotikamissbrukare eller

SoU 1986/87:9

t

15

annan lämplig institution för missbrukarvård. Utskottet ställer sig visserligen
frågan om det på längre sikt är en lämplig ordning att låta tvångsvård fortgå
enligt smittskyddslagen medan den smittade vårdas inom socialtjänsten. I
avvaktan på resultatet av socialberedningens arbete med utvärdering av

VM samt de pågående övervägandena i regeringskansliet rörande ny
smittskyddslagstiftning anser emellertid utskottet propositionens förslag
vara en ändamålsenlig lösning. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens
förslag till tillägg i 16 och 25 §§ smittskyddslagen.

Syftet med motion SolOl (fp) yrkande 3 får anses tillgodosett genom vad
utskottet nu anfört och avstyrks därför.

Rättslig prövning av beslut enligt smittskyddslagen

I motion 1986l87:Sol02 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen skall begära förslag till regelbundet återkommande rättslig
prövning av tvångsåtgärder som företagits med stöd av smittskyddslagen
(yrkande 4). Motionärerna anför att läget rörande smittskyddslagens tvångsmoment
är otillfredsställande ur fri- och rättighetssynvinkel och att en
ändring måste ske. Då HTLV-III-infektion inte kan hävas, riskerar man att
personer kan tvångsförvaras på obestämd tid. Motionärerna anser att en
återkommande rättslig prövning måste föreskrivas.

I motion 1986/87:SoI03 av Ulla Tillander m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar om sådan ändring i förslaget till smittskyddslag att möjligheter
öppnas till om- och överprövning av länsrättens beslut i enlighet med vad som
anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna konstaterar att smittskyddslagen
till skillnad från exempelvis LSPV och LVM saknar stadganden om
överprövningsmöjligheter liksom tidsgränser för omprövning av tvångsvårdsbeslutet.
Eftersom HTLV-III-infektion enligt vad vi nu vet är livslång
och kraven på ett förändrat livslångt beteende därför måste bli stora anser
motionärerna det rimligt att reglera också formerna för överprövning av
beslut rörande tvångsvård på sjukhus eller annan institution. En sådan
ordning överensstämmer också, anförs det vidare, med de principer som i
övrigt präglar den lagstiftning som ger samhället rätt att ingripa på bekostnad
av enskilda människors integritet.

Vård enligt smittskyddslagen kan överklagas genom besvär i föreskriven
ordning. Sålunda kan länsstyrelsens beslut om tvångsinställelse hos läkare
överklagas till kammarrätten (33 § smittskyddslagen). Länsrättens beslut om
tvångsintagning på sjukhus kan också överklagas till kammarrätten (33 §
förvaltningsprocesslagen [1971:291]). Den som av läkare vägras att lämna
det sjukhus där han intagits för vård enligt smittskyddslagen kan överklaga
detta beslut till länsrätten (21 § smittskyddslagen).

Reglerna om besvär bygger på att den som är missnöjd med ett beslut själv
tar initiativet till en prövning i högre instans. Någon bestämmelse om
automatisk överprövning eller regelbundet återkommande omprövning
finns inte i smittskyddslagen.

En bestämmelse om omprövning med vissa tidsintervall finns däremot i
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

SoU 1986/87:9

16

Enligt 20 a § LSPV skall sålunda överläkaren, när en patient vårdats på
sjukhus under tre månader med stöd av LSPV och läkaren finner att
patienten behöver fortsatt sådan vård, snarast anmäla detta till utskrivningsnämnden
och därvid ange skälen för sitt ställningstagande. Utskrivningsnämnden
skall, om den finner skäl därtill, ta upp frågan om utskrivning eller
försöksutskrivning. Överläkaren skall efter den första anmälan göra motsvarande
anmälan var sjätte månad så länge patienten vårdas på sjukhuset.
Bestämmelsen tillkom våren 1982 på förslag av socialutskottet med anledning
av bl. a. vissa motioner och motiverades framför allt av rättssäkerhetsskäl
(SoU 1981/82:53).

En annan konstruktion finns i LVM, enligt vilken tvångsvården är
begränsad till högst två månader med en möjlighet till förlängning om
ytterligare högst två månader i vissa fall.

Utskottet gör följande bedömning.

Överprövning av beslut om tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen förutsätter
ett initiativ från den smittade själv. En person som konstaterats vara
smittad med HTLV-III-virus är såvitt man för närvarande kan bedöma
smittbärare under resten av sitt liv. Nuvarande regler innebär att en
HTLV-III-smittad i princip kan berövas sin frihet under mycket lång tid utan
garantier för att frågan om behovet av tvångsvård regelbundet prövas.
Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen att detta är
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns enligt utskottets
mening starka skäl som talar för att införa någon form av obligatorisk
återkommande prövning av behovet av fortsatta tvångsåtgärder. Över huvud
taget måste rättssäkerhetsfrågorna ägnas särskild uppmärksamhet om smittskyddslagen
fortsättningsvis skall tillämpas på HTLV-III-infektion.

Smittskyddslagstiftningen övervägs för närvarande i regeringskansliet.
Utskottet har i flera sammanhang understrukit att arbetet med en ny
smittskyddslagstiftning måste bedrivas skyndsamt (se SoU 1985/86:4, SoU
1985/86:15 och SoU 1985/86:25). Detta arbete måste avvaktas innan ställning
kan tas till mera djupgående förändringar i nuvarande regelsystem. Det är
emellertid angeläget att en förstärkning av rättssäkerheten i samband med
tvångsåtgärder på grund av HTLV-III-smitta snarast kommer till stånd. Om
inte förslaget om ny smittskyddslagstiftning kan läggas fram mycket snart bör
därför regeringen med förtur behandla frågan om en återkommande
prövning av behovet av vård enligt smittskyddslagen och andra åtgärder för
att stärka den enskildes rättsställning i ärenden enligt den lagen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1986/87:Sol02
(vpk) yrkande 4 och Sol03 (c) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

Socialtjänstens insatser

I motion 1986/87:So 102 (vpk) hemställs att riksdagen skall uttala att
socialtjänsten måste spela en aktiv roll i de fall för vilka smittskyddsläkaren
begärt uppgifter (yrkande 5). Motionärerna anför att socialtjänsten inte i
sammanhanget får reduceras till uppgiftslämnare. Den bör med aktiva
sociala åtgärder söka nå berörda personer. Detta får, anförs det vidare, ses

SoU 1986/87:9

17

både som en socialpolitisk skyldighet och som ett led i smittskyddsarbetet,
ägnat att minimera antalet tvångsingripanden enligt smittskyddslagen.

Utskottet har i flera sammanhang betonat angelägenheten av sociala
insatser i samband med AIDS och HTLV-III. I betänkandet SoU 1985/86:15
anförde utskottet bl. a. att det var angeläget med sociala insatser för att bryta
narkotikamissbruk och prostitution. Utskottet underströk vikten av att det
måste finnas vårdresurser för att ta emot och behandla de missbrukare som
själva vill förändra sin tillvaro och förutsatte att regeringen med uppmärksamhet
följer utvecklingen och om så befinns påkallat tar upp frågan med de
kommunala huvudmännen. Utskottet uttalade att riskerna för spridning av
HTLV-III-virus motiverar kraftigt ökade insatser på det sociala området och
anförde vidare följande (s. 25).

Det gäller såväl resurserna för öppen vård som tillgången på vårdplatser för
narkomaner. Utskottet vill också erinra om de möjligheter till metadonbehandling
som finns inom ramen för det s. k. Ulleråkerprogrammet. En grupp
som är i behov av särskilda insatser är de prostituerade kvinnorna, av vilka
vissa också är narkotikamissbrukare. Åtgärder behöver vidtas både inom
socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården. Även inom kriminalvården
behövs särskilda insatser, bl. a. för att hindra att narkotikamissbruket sprids
bland de intagna. Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt motivationsarbete
och uppföljande behandling.

Utskottet vill framhålla vikten av att utveckla vården och omhändertagandet
av de AIDS-sjuka. Särskilt bör erinras om behovet av psykosocial
stödverksamhet för dem som drabbas av sjukdomen AIDS eller konstateras
vara smittbärare. Psykosocial stödverksamhet kommer också att erfordras
för anhöriga till dem som drabbas av sjukdom och smitta, liksom i många fall
för den personal som svarar för vården av de sjuka.

Utskottet pekade i det följande även på vikten av att engagera olika frivilliga
krafter. Folkrörelser och organisationer kunde enligt utskottet göra viktiga
insatser, t. ex. genom olika former av kamratstöd.

Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört i bl. a. denna del.

I betänkandet SoU 1985/86:25 återkom utskottet till behovet av vårdresurser
för narkotikamissbrukare och konstaterade därvid bl. a. att det råder brist
på platser för LVM-vård av narkotikamissbrukare. Utskottet underströk
angelägenheten av att det finns ändamålsenliga platser för tvångsvård av
narkomaner.

När det gäller det nu aktuella ärendet anser utskottet att det finns stor
anledning att erinra om de av utskottet tidigare gjorda uttalandena.
Utskottet delar motionärernas grundsyn att socialtjänsten måste ta sitt
ansvar och spela en aktiv roll för att nå HTLV-III-smittade med sociala
insatser. Det måste utvecklas bättre vårdresurser för att ta hand om smittade
narkotikamissbrukare och prostituerade. Behovet av ändamålsenliga platser
för tvångsvård av smittade narkotikamissbrukare måste också tillgodoses.
En effektivt fungerande socialtjänst och missbrukarvård är en förutsättning
för att antalet tvångsingripanden enligt smittskyddslagen skall kunna hållas
på en låg nivå. Det är därför nödvändigt att kommunerna intensifierar sin
verksamhet på detta område. Utskottet förutsätter att AIDS-delegationen

SoU 1986/87:9

18

noga följer utvecklingen och om så visar sig erforderligt tar initiativ till
åtgärder.

Syftet med motion 1986/87:Sol02 (vpk) yrkande 5 får anses tillgodosett
genom vad utskottet nu anfört. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Anonymitet vid provtagning

I motion 1986l87:SolOI (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om möjlighet till fullständig anonymitet vid
HTLV-lII-testning (yrkande I). Motionärerna hänvisar till att testningsfrekvensen
inte varit tillfredsställande under det senaste året och till infektionsläkarnas
uppfattning att detta beror på oro hos patienterna att deras identitet
skall röjas eller risken för kontrollåtgärder.

I motion 1986187:So 102 (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen skall
anhålla om förslag ledande till fullt anonymitetsskydd vid test för HTLV-IIIinfektion
(yrkande 7). Enligt motionärerna är det av större intresse för
smittspridningen att HTLV-III-smittade genom testning får besked om
eventuell smitta än att samhället får fullständiga personuppgifter. Enligt
motionärerna är fullständig anonymitet enda möjligheten att undvika svåra
konflikter i smittskyddsarbetet mellan myndigheter, vårdpersonal och dem
som har skäl att misstänka HTLV-III-infektion.

Bestämmelser om anonymitet vid HTLV-III-test finns dels i patientjournallagen
(1985:562, senast ändrad 1986:197), dels i smittskyddskungörelsen.
Bestämmelserna i smittskyddskungörelsen möjliggör viss anonymitet
i samband med läkares underrättelseskyldighet.

Anonymitet vid HTLV-III-test möjliggjordes genom ett beslut i våras av
riksdagen om ändring i 14 § patientjournallagen (SoU 1985/86:15, rskr. 154).
Enligt detta stadgande får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om undantag från regeln att patientjournal
alltid skall innehålla uppgift om patients identitet, såvitt gäller provtagning
för viss sjukdom.

I samband med införandet av undantagsbestämmelsen i patientjournallagen
anförde utskottet bl. a. följande (s. 22 och 23):

Patientjournallagen gör inte någon åtskillnad mellan undersökning som görs
helt frivilligt och undersökning som kan genomföras oberoende av patientens
samtycke. HTLV-III-infektion utgör emellertid numera en venerisk sjukdom
enligt smittskyddslagen. Om resultatet av provtagningen visar att den
undersökte är smittad blir smittskyddslagens tvingande regler tillämpliga. I
sak innebär föreskrifterna i smittskyddslagen inte några påtagligt negativa
konsekvenser för den smittade om han följer de förhållningsregler om sin
livsföring som läkaren meddelar för att förhindra vidare smittspridning. Om
han däremot inte följer förhållningsreglerna kan tvångsåtgärder komma i
fråga.

Enligt utskottets mening måste alla tänkbara ansträngningar göras för att
snabbt hindra spridningen av sjukdomen AIDS. Det är av yttersta vikt att
framför allt de som tillhör de s. k. riskgrupperna kan förmås att medverka till
provtagning. Utskottet anser därför starka skäl tala för att öppna en
möjlighet att erbjuda anonym provtagning. Utskottet vill emellertid understryka
att kraven på en god och säker vård inte får eftersättas. Det får t. ex.

SoU 1986/87:9

19

inte uppstå risk för förväxling av patienter. Tillämpningen får inte heller
komma i konflikt med smittskyddslagens bestämmelser i de fall det visar sig
att någon är smittbärare. Enligt utskottets mening bör det dock vara möjligt
att finna former som tillgodoser dessa krav.

Möjlighet till anonym testning skall endast vara förbehållen provtagning
avseende HTLV-III-virus.

Regeringen har med stöd av det nya bemyndigandet i 14 § patientjournallagen
utfärdat en särskild förordning (SFS 1986:198) om provtagning för
infektion av HTLV-III. I denna anges att föreskriften i patientjournallagen
om identitetsuppgifter i en patientjournal inte skall tillämpas i samband med
provtagning för infektion av HTLV-III, om patienten begär att sådant prov
tas anonymt. Föreskriften skall dock tillämpas om resultatet av provtagningen
visar att patienten har antikroppar mot sådant virus. De nya bestämmelserna
i patientjournallagen och den särskilda förordningen trädde i kraft den
13 maj 1986.

Frågan om fullständig anonymitet vid HTLV-III-test, det vill säga
anonymitet även sedan smitta konstaterats, behandlades av utskottet i
betänkandet SoU 1985/86:25. Utskottet hänvisade därvid till sina uttalanden
vid införandet av ändringen i patientjournallagen och vidhöll dessa ståndpunkter.
Utskottet påpekade också att en smittad person bör kunna nås för
vård och stöd. Uppgifter om patientens identitet fyller också en funktion för
patienten själv. Utskottet anförde vidare följande (s. 5 f):

En ytterligare utvidgning av anonymiteten till fall när smitta konstaterats
skulle enligt utskottets mening rubba grunderna för smittskyddslagens
tillämpning. Det krävs en ingående analys av konsekvenserna av olika
lagtekniska lösningar för att en sådan principiell förändring skall kunna
övervägas. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att en ny smittskyddslagstiftning
för närvarande bereds inom regeringskansliet. Utskottet
har i betänkande SoU 1985/86:4 (s. 11) uttalat att detta arbete bör bedrivas
skyndsamt med målsättningen att en ny lagstiftning på området skall kunna
träda i kraft den 1 januari 1987.

Utskottet vill slutligen tillägga att det nu är viktigt att avdramatisera
HTLV-III-testningen och motverka ogrundad oro för att känsliga personliga
uppgifter skall komma till obehörigas kännedom. Enligt utskottets mening
ger nuvarande regler ett gott skydd för patientens integritet. Detta bör
komma till uttryck i informationen om AIDS.

Med det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Inledningsvis bör erinras om det mycket starka sekretesskydd som
generellt gäller på hälso- och sjukvårdsområdet. Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen
gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. Enligt samma lagrum gäller samma sekretess även bl. a. i fråga om
åtgärder mot smittsamma sjukdomar. Sekretessen kan brytas bara i vissa
undantagsfall, främst då uppgiftsskyldighet till annan myndighet finns
bestämd i lag eller förordning (jfr. ovan s. 7). Däremot finns ingen möjlighet
att efter en intresseavvägning lämna ut uppgifter som omfattas av hälso- och

SoU 1986/87:9

20

sjukvårdssekretessen. Sekretess innebär tystnadsplikt i det allmännas verksamhet
samt förbud att lämna ut handlingar. När det gäller personal inom
enskild bedriven hälso- och sjukvård finns motsvarande bestämmelser om
tystnadsplikt i 6 § tillsynslagen. Brott mot tystnadsplikt är straffbelagt i 20
kap. 3 § brottsbalken. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år.

I fråga om HTLV-IIl-smitta finns dessutom särskilda regler om anonymitet
vid provtagning, om kodning av laboratorieprov och även om kodning av
anmälan till smittskyddsläkare i de fall smitta konstateras.

Utskottet vill också erinra om att det finns många andra uppgifter om
hälso- och sjukvården vilka människor kan uppleva som känsliga och vara
angelägna om att de inte kommer till andras kännedom. Som exempel kan
nämnas uppgifter om genomgångna aborter och uppgifter om psykiska
sjukdomar. Det har inte påståtts annat än att sådana uppgifter har ett fullgott
sekretesskydd genom de regler utskottet ovan redogjort för. Enligt utskottets
mening saknas således grund för den oro som yppats på vissa håll att
uppgifter i en patientjournal skulle kunna få icke avsedd spridning.

När det gäller frågan om att låta anonymiteten vid HTLV-lII-test gälla
även när smitta konstaterats vidhåller utskottet sin tidigare anförda uppfattning
att en sådan ordning skulle rubba grunderna för smittskyddslagens
tillämpning.

Det har visserligen från vissa håll hävdats att en fullständig anonymitet
skulle medföra att flera människor lät testa sig. Denna åsikt baserar sig
emellertid på antaganden. Något verkligt stöd har hittills inte presenterats.
Enligt utskottets uppfattning finns det sannolikt också andra skäl än rädsla
för att uppgifterna skall spridas som gör att en del människor drar sig för
provtagning. Ett uppenbart sådant skäl är att många människor i det längsta
vill undvika ett besked om att de bär på en livshotande sjukdom. På detta
finns många exempel. I all synnerhet torde detta gälla i fråga om en sjukdom
för vilken det inte finns något botemedel.

Aven om en regel om fullständig anonymitet skulle göra att något flera lät
testa sig - vilket alltså är ovisst - skulle för övrigt inte risken för
smittspridning därmed vara eliminerad. En ökad testbenägenhet kan inte i
sig ersätta smittskyddsåtgärder. Testresultaten måste självklart följas upp
genom individuellt anpassade föreskrifter och stöd till dem som visar sig vara
smittade. Man måste också försöka spåra smittkällan samt andra som i sin tur
kan ha smittats. Enligt utskottets mening vore det inte godtagbart att genom
en regel om anonymitet för den som så önskar försvåra eller helt omöjliggöra
en effektiv smittskyddsverksamhet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:Sol01
(fp) yrkande 1 och motion 1986/87:Sol02 (vpk) yrkande 7.

Övriga frågor

I motion 1986187:Sol02 (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen skall
hemställa om att den ger socialstyrelsen i uppdrag att närmare granska
läkares föreskrifter till HTLV-III-smittade i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 6). Motionärerna anför att riksdagen bör övertyga sig om

SoU 1986/87:9

21

att de föreskrifter som ges alltid är rimliga och rationella. Detta gäller
föreskrifter som givits HTLV-III-infekterade homosexuella.

Socialstyrelsen har utfärdat olika föreskrifter och råd om hur smittskyddslagen
skall tillämpas i fall av HTLV-III. I bl. a. SOSFS 1986:11 finns
föreskrifter och allmänna råd om information till patienter i samband med
meddelanden om resultat av test avseende antikroppar av HTLV-III. I fråga
om föreskrifter till dem som konstaterats vara smittbärare anförs bl. a.
följande.

Den behandlande läkaren skall i varje särskilt fall göra en individuell
bedömning hur informationen och föreskrifterna skall utformas. Bifogade
förslag, som kan behöva byggas ut är avsedda att användas som komplettering
till den muntliga information som alltid måste lämnas. Förslagen
behöver modifieras av den behandlande läkaren, när det bl. a. är fråga om
barn eller tonåringar. Vidare behövs kompletteringar om den smittade skulle
vara gravid. Kompletteringar behövs också till skydd mot smittspridning
inom yrkeslivet. Risk för sådan smittspridning bedöms dock endast föreligga
inom några få yrken. Något behov av generella föreskrifter har inte bedömts
föreligga. Den behandlande läkaren skall i stället med utgångspunkt från den
smittades kunskaper, yrkesskicklighet etc. samt de lokala förhållanden som
föreligger meddela individuellt anpassade föreskrifter. I det fall den smittade
är prostituerad skall den smittade förbjudas fortsätta denna verksamhet.

Socialstyrelsen har också utarbetat förslag till formulär med information
och föreskrifter till smittade (formulären ingår som bilagor till SOSFS
1986:11). Under rubriken Dina skyldigheter anges följande.

Dina skyldigheter

Här följer vissa föreskrifter enligt 12 § smittskyddslagen som måste följas:

1. Du får inte ha sexuellt umgänge med någon som inte är informerad om att
du är smittad. Det är viktigt att din partner är lika välinformerad om
smittrisken som du är. Sådan information kan parterna få av mig eller av
anan läkare. När du har sexuellt umgänge måste det vara på ett sådant sätt
att risken för att smittan sprids blir så liten som möjligt. Exempel på
sexuellt umgänge med liten smittrisk är ömsesidig onani. Sexuellt
umgänge med stor smittrisk är s. k. munsex. Vid samlag måste du vidta alla
tänkbara försiktighetsåtgärder, inklusive att använda kondom under hela
samlaget.

2. Du bör helt och hållet avstå från att använda narkotika. Om du som
injicerar narkotika trots allt fortsätter med detta, får du inte dela
injektionsverktyg med någon på ett sådant sätt att smittan kan spridas
vidare.

3. Du får inte ge modersmjölk eller blod, inte heller sädesvätska som
spermadonator.

4. Du får inte ställa upp som givare i transplantationssammanhang, dvs. som
givare av benmärg, njure, hornhinna eller annan vävnad.

5. Du är skyldig att komma till mig på avtalad tid och att meddela om du
byter läkare. Följer du inte dessa föreskrifter är jag skyldig att anmäla
detta till smittskyddsläkaren.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen utformat både råd till läkare och
förslag till föreskrifter för smittade personer. Föreskrifterna skall anpassas
individuellt. De av socialstyrelsen framtagna allmänna råden och förslagen

SoU 1986/87:9

22

till föreskrifter kan enligt utskottets mening inte anses orimliga eller alltför
långtgående. Det finns enligt utskottets mening heller ingen anledning att
anta att läkare som har att utfärda föreskrifter för HTLV-III-smittade inte
skulle beakta gällande lagstiftning och socialstyrelsens anvisningar. I sammanhanget
kan emellertid finnas skäl att erinra om det uttalande som
utskottet tidigare gjort om betydelsen av att hälso- och sjukvårdspersonal har
tillräckliga allmänna kunskaper för att kunna ge adekvata råd även till
homosexuella patienter (se SoU 1985/86:4 s. 14).

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1985/86:Sol02 (vpk) yrkande

6.

I motion 1986187:So 103 (c) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförts om ytterligare insatser från AIDSdelegationen
när det gäller att stoppa smittvägarna för HTLV-III-virus
(yrkande 1). Motionärerna hänvisar bl. a. till uppgifter i massmedia om att
stora grupper som lever i andra miljöer än den svenska smittats. Upp till
50 % av FN-soldaterna från vissa länder uppges smittade. Enligt motionen
bör AIDS-delegationen följa upp denna uppgift och pröva vilka åtgärder som
kan vara nödvändiga. Motionärerna pekar vidare på den stora betydelse som
informationer och insatser från olika intressegrupper har för att åstadkomma
en attitydförändring inom och mellan riskgrupper så att smittspridning
hindras. Motionärerna menar att AIDS-delegationen bör underlätta denna
attitydskapande verksamhet men också kontinuerligt följa utvecklingen. I
det fall uppföljningen visar att riskerna för smittspridning inte kan hejdas
genom dessa frivilliga och många gånger ideella insatser bör AIDSdelegationen
pröva andra åtgärder av mer ingripande karaktär för att hejda
smittspridningen. I motionen anförs att möjligheterna att kartlägga de
människor som via heterosexuella kontakter utsatts för risk för smitta ännu
inte är utvecklade. AIDS-delegationen bör pröva möjliga insatser för att
skapa en medvetenhet hos allmänheten om detta.

Regeringen tillsatte våren 1985 den s. k. AIDS-delegationen till vilken
också knutits två referensgrupper. Delegationen har till uppdrag bl. a. att
följa och initiera forskning när det gäller AIDS, bedöma behovet av och
initiera information till riskgrupper, vårdpersonal, allmänhet m. fl., bedöma
och påtala behov av omedelbara åtgärder, t. ex. frågor om lagstiftning, samt
bedöma angelägna resursbehov.

Utskottet konstaterade bl. a. mot bakgrund av vissa motioner i sitt
betänkande SoU 1985/86:15 (s. 24) att en gemensam ledning behövs för
arbetet mot AIDS och att AIDS-delegationen, i vilken ingår företrädare för
alla de fem riksdagspartierna, enligt utskottets mening kan utvecklas till ett
bra instrument för en sådan ledning.

Utskottet vill betona vikten av att AIDS-delegationen med kraft fortsätter
sitt arbete på alla de områden som ingår i delegationens uppdrag och därvid
bl. a. beaktar de frågeställningar som aktualiseras i motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1986/87:Sol03 (c) yrkande 1.

SoU 1986/87:9

23

Lagändringarnas ikraftträdande

I propositionen föreslås att samtliga lagändringar skall träda i kraft den 1
januari 1987. På grund av den tid som åtgått för behandlingen av propositionen
- bl. a. den omständigheten att lagförslagen berört två utskott - kommer
emellertid slutligt beslut av riksdagen att kunna fattas först i mitten av
december 1986. Tiden från det att författningarna utkommit från trycket och
fram till dess de avses träda i kraft blir då endast ett par dagar.

Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen framhållit vikten av att
nya författningar hinner publiceras och spridas innan de träder i kraft och att
även riksdagens utskott härvid har ett ansvar (se KU 1985/86:25 s. 11-12).
En tid av två veckor mellan en författnings utkomstdag och ikraftträdandet
har betraktats som ett minimum.

Någon större olägenhet kan inte anses uppkomma om ikraftträdandet av
de nu aktuella lagändringarna uppskjuts något. Utskottet föreslår med
hänvisning till det anförda att dessa skall träda i kraft först den 1 februari
1987.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningar för utlämnande av uppgifter

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol02 yrkandena 1, 2 och 3,

2. beträffande uppgiftsskyldighet till smittskyddsläkare

att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1986/
87:Sol03 yrkande 3 antar av utskottet framlagt och i bilaga 2 upptaget
förslag till lydelse av 18 § smittskyddslagen (1968:231),

3. beträffande underrättelse från smittskyddsläkare

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1986/87:Sol01 yrkande 2 antar i propositionen framlagt förslag till
lydelse av 28 § smittskyddslagen (1968:231),

4. beträffande sekretess vid handräckning

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1985/86:K409 antar i propositionen framlagt förslag till lydelse av 7
kap. 19 § sekretesslagen (1980:100),

5. beträffande sekretesshinder

att riksdagen avslår motion 1985/86:K415,

6. beträffande värden av smittade narkotikamissbrukare

att riksdagen med bifall till propositionen antar i propositionen
framlagt förslag till lydelse av 16 och 25 §§ smittskyddslagen
(1968:231),

7. beträffande utredning av lagregleringen av tvångsingripanden
att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol01 yrkande 3,

8. beträffande en förstärkning av rättssäkerheten vid värd enligt
smittskyddslagen

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol02 yrkande 4 och
motion 1986/87:Sol03 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

SoU 1986/87:9

24

9. beträffande socialtjänstens insatser

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol02 yrkande 5,

10. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol01 yrkande 1 och motion
1986/87:Sol02 yrkande 7,

11. beträffande föreskrifter till HTLV-lll-smittade
att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol02 yrkande 6,

12. beträffande AIDS-delegationens insatser

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sol03 yrkande 1,

13. beträffande förslaget till ändring i smittskyddslagen

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
smittskyddslagen (1968:231) i den mån det inte behandlats under
föregående moment, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
skall ha följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1987.

14. beträffande förslaget till ändring i sekretesslagen

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100) i den mån det inte behandlats under
föregående moment, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
skall ha följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1987.

15. beträffand e förslaget till ändring i lagen om kriminalvård i anstalt
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, med den ändringen att
ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1987.

Stockholm den 2 december 1986
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Kjell Nilsson (s), Ulla
Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s),
Aina Westin (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa Östh (c), Inga Lantz
(vpk), Ingrid Andersson (s), Ingvar Eriksson (m), Erik Janson (s) och Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp).

Reservationer

1. Socialtjänstens insatser (mom. 9 i hemställan)
av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 18 med ”När det gäller” och
slutar på s. 19 med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Sol02

SoU 1986/87:9

25

(vpk) att socialtjänstens aktiva roll måste betonas. Socialtjänsten får inte i
sammanhanget reduceras till uppgiftslämnare. Den bör med aktiva sociala
åtgärder söka nå berörda personer. Detta får ses både som en socialpolitisk
skyldighet och som ett led i smittskyddsarbetet, ägnat att minimera antalet
tvångsingripanden enligt smittskyddslagen.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande socialtjänstens insatser
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sol02 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Anonymitet vid provtagning (mom. 10 i hemställan)

av Daniel Tarschys (fp), Inga Lantz (vpk) och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med ”När det gäller”
och slutar med ”yrkande 7” bort ha följande lydelse:

Trots de arrangemang som vidtagits till skydd för den enskildes integritet
vittnar många läkare om att många som borde genomgå testning avhåller sig
härifrån av oro för att deras sexuella läggning skall röjas eller för att de senare
skall utsättas för kontrollåtgärder.

När det gäller bekämpningen av sjukdomen AIDS är det utomordentligt
angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av HTLV-III-virus
låter testa sig. Tillgänglig statistik visar en nedgång för homosexuella/
bisexuella mäns nybesök till HTLV-III-test. Minskningen har noterats efter
det att HTLV-III-infektion förts in under smittskyddslagen.

Riksdagen beslutade under våren om en ändring i patientjournallagen för
att möjliggöra anonyma tester. Många läkare menar emellertid att denna
vidgning av anonymitetsskyddet inte var tillräckligt långtgående. Sveriges
infektionsläkarförening har i skrivelse till regeringen begärt att även
patienter vilkas prov visar sig vara positiva skall ges möjlighet till fortsatt
anonymitet.

Utskottet anser att infektionsläkarnas erfarenheter måste tillmätas stor
betydelse. Om möjligheten till fullständig anonymitet ger dem som nu
underlåter att testa sig ett ökat förtroende för sjukvården, måste värdet av
detta anses uppväga den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte
får personuppgifter. Läkare med erfarenhet från HTLV-III-mottagningarna
har framhållit att erfarenheten visat att ytterst få vill vara anonyma även i
fortsättningen om det visar sig att de har en HTLV-III-infektion. Om någon
begär fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta och därefter uppehåller
en förtroendefull kontakt med läkare för råd och fortsatta undersökningar så
har trots allt sjukvården nått sitt syfte.

Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör vara möjlig även
om test visar att HTLV-III-infektion föreligger. Regeringen bör vidta de
åtgärder som erfordras för att göra detta möjligt.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 1986/87:Sol01 (fp)
yrkande 1 och Sol02 (vpk) yrkande 7 bör ges regeringen till känna.

SoU 1986/87:9

26

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa

10. beträffande anonymitet vid provtagning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87: So 101 yrkande 1 och
motion 1986/87:Sol02 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Uppgiftsskyldighet till smittskyddsläkare
av Blenda Littmarck (m) som anför följande:

Jag accepterar den av utskottet föreslagna utformningen av 18 § smittskyddslagen
och utgår därvid ifrån att den föreslagna formuleringen inte skall
utgöra något hinder för att smittskyddsläkaren skall kunna inhämta de
uppgifter som han behöver för att kunna fullgöra sina åligganden enligt
smittskyddslagen.

SoU 1986/87:9

27

I proposition 1986/87:2 framlagda lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

SoU 1986/87:9

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1968:231)
dels att nuvarande 18 § skall betecknas 19 §,
dels att 16 och 25 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 18 och 28 §§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §'

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk sjukdom intagits på
sjukhus får kvarhållas och ges nödvändig vård till dess grundad anledning
befara att han skall sprida smitta icke längre föreligger.

Om den intagne är missbrukare av
narkotika får han, om han medger
det, överföras till en institution där
han kan beredas lämplig värd och behandling
för missbruket. Beslut om
överföring fattas av den överläkare
eller motsvarande läkare vid sjukhuset
som ansvarar för den intagne. Vid
vistelsen på institutionen anses intagningen
på sjukhuset bestå. Första
stycket gäller dock inte under sådan
vistelse.

Bestämmelserna i andra stycket
tillämpas endast om regeringen har
föreskrivit det beträffande en viss venerisk
sjukdom.

18 §

Om regeringen har föreskrivit det
beträffande en viss venerisk sjukdom,
är varje myndighet skyldig att
på begäran av den läkare som utsetts
enligt 2 § andra stycket lämna denne
de uppgifter om en enskild person
som läkaren behöver för att kunna
fullgöra sina åligganden enligt denna
lag. Samma skyldighet har inom enskild
hälso- och sjukvård personal
som i sin yrkesutövning står under
tillsyn av socialstyrelsen.

28

1 Senaste lydelse 1985:870.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §2

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av miljö- och hälsoskyddsnämnd, om någon åsidosätter vad
som åligger honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av miljö- och hälsoskyddsnämnd om den åt vilken nämnden
uppdragit att verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening
skall ske,

på begäran av länsstyrelse eller läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket
för verkställande av beslut enligt 14 eller 15 §,

på begäran av läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket eller av överläkare
eller motsvarande läkare vid sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller
16 § får kvarhållas på sjukvårdsanstalt avviker från denna,

pä begäran av överläkaren eller
motsvarande läkare vid sjukhuset om
någon som enligt 16 § andra stycket
har överförts för vård och behandling
för narkotikamissbruk skall återföras
till sjukhuset.

28 §

Om regeringen har föreskrivit det
beträffande en viss venerisk sjukdom,
skall den läkare som utsetts enligt
2 § andra stycket underrätta berörd
socialnämnd, polismyndighet
och skyddskonsulent om en anmaning
enligt 13 § att följa de föreskrifter
som en annan läkare har meddelat.
Underrättelsen skall innehålla
uppgifter om vem anmaningen gäller
och innebörden av meddelade föreskrifter.

Uppmärksammar socialnämnden,
polismyndigheten eller skyddskonsulenten
i sin verksamhet förhållanden
som tyder på att den anmanade inte
följer föreskrifterna, skall detta anmälas
till den läkare som har lämnat
underrättelsen. Om denne läkare har
överlämnat ärendet till motsvarande
läkare i en annan landstingskommun,
skall anmälan i stället göras till
den läkaren.

SoU 1986/87:9

Bilaga 1

2 Senaste lydelse 1985:870.

29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En underrättelse enligt första stycket
f är underlätas, om läkaren bedömer
att den inte behövs för att tillse att
meddelade föreskrifter efterlevs. När
läkaren anser att socialnämndens,
polismyndighetens eller skyddskonsulentens
medverkan inte längre behövs,
skall han meddela myndigheten
detta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

SoU 1986/87:9

Bilaga 1

30

2 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.
19 §

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds personliga
förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen
om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom
socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av
unga utan samtycke inom socialtjänsten,
eller

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,

3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av
unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,
eller

5. verksamhet som innefattar
handräckning enligt smittskyddslagstiftningen
eller annat bistånd ät
smittskyddsläkare,

om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

SoU 1986/87:9

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1985:1059.

31

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Härigenom

föreskrivs att 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

37

Om en intagen behöver hälso- och
sjukvård, skall han vårdas enligt de
anvisningar som ges av läkare. Kan
erforderlig undersökning och behandling
ej lämpligen ske inom anstalten
bör den allmänna sjukvården
anlitas. Om det behövs, får intagen
föras över till allmänt sjukhus.

Föreslagen lydelse
§*

Om en intagen behöver hälso- och
sjukvård, skall han vårdas enligt de
anvisningar som ges av läkare. Kan
erforderlig undersökning och behandling
ej lämpligen ske inom anstalten
bör den allmänna sjukvården
anlitas. Om det behövs, får intagen
föras över till allmänt sjukhus. Får
hälso- och sjukvårdspersonal inom
kriminalvården kännedom om att en
intagen lider av sådan smittsam sjukdom
som avses i smittskyddslagen
(1968:231), skall styresmannen underrättas
om detta, om det behövs
med hänsyn till fara för att smittan
skall spridas.

Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om det
behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till annan
institution där hon kan erhålla lämplig vård.

Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra
stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad särskilda
föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

SoU 1986/87:9

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1984:395.

32

Av utskottet framlagt förslag till lydelse av 18 § smittskyddslagen

Utskottets förslag

Regeringen får beträffande en viss
venerisk sjukdom föreskriva skyldighet
att pä begäran av den läkare som
utsetts enligt 2 § andra stycket lämna
denne de uppgifter om en enskild
person som läkaren behöver för att
kunna fullgöra sina åligganden enligt
denna lag.

Sådan skyldighet får avse endast

1. myndigheter som genom sin
verksamhet får kännedom om uppgifter
av betydelse för smittskyddsverksamheten,

2. personal inom enskild hälso-•
och sjukvård som i sin yrkesutövning
står under tillsyn av socialstyrelsen.

SoU 1986/87:9

Bilaga 2

33

Konstitutionsutskottets yttrande
1986/87:3 y

angående vissa sekretessfrågor (prop. 1986/87:2
jämte motioner)

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att avge yttrande
över proposition 1986/87:2 med förslag till bl. a. vissa ändringar i sekretessreglerna
för effektivare insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III jämte
motioner.

Konstitutionsutskottet, som begränsar sitt yttrande till frågor som har
omedelbart samband med sekretesslagstiftningen, överlämnar samtidigt
med eget yttrande till socialutskottet två under den allmänna motionstiden
till utskottet remitterade motioner - 1985/86:K409 och K415 - som också tar
sikte på de sekretessproblem som aktualiserats av nämnda virussjukdom.

Propositionen

Sorn ett led i försöken att förbättra möjligheterna till effektiva insatser mot
spridningen av LAV/HTLV-III-viruset läggs i propositionen fram förslag
bl. a. till ändringar i sekretessreglerna. I första hand föreslås lättnader i den
sekretess som gäller för smittskyddsläkarens verksamhet. Denne föreslås få
rätt att från andra myndigheter och från den enskilda hälso- och sjukvården
inhämta sådana uppgifter om enskilda personer som han behöver för att
kunna fullgöra sina åligganden enligt smittskyddslagstiftningen. Vidare
föreslås att smittskyddsläkaren också skall lämna uppgifter om enskilda till
socialtjänsten och polisen samt i förekommande fall till skyddskonsulenten
om detta behövs för övervakningen av att en patient följer av läkare givna
föreskrifter för att hindra smittspridning. Nu nämnda myndigheter skall i sin
tur ha skyldighet att underrätta smittskyddsläkaren, om patienten i fråga
förefaller underlåta att följa föreskrifterna. Lättnader i sekretessen föreslås
också beträffande verksamheten inom kriminalvården. Läkare och annan
hälso- och sjukvårdspersonal vid kriminalvårdsanstalter skall lämna uppgifter
till styresmannen om att en intagen är smittad av en smittsam sjukdom
som avses i smittskyddslagstiftningen, t. ex. infektion av LAV/HTLV-III.
Slutligen föreslås, såvitt konstitutionsutskottet berörs, en ändring av sekretessen
beträffande polisens verksamhet. Ett sekretesskydd föreslås således
för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som polisen får del
av när den bistår smittskyddsläkaren enligt smittskyddslagstiftningen. Härigenom
kommer bl. a. uppgiften att någon är smittad av LAV/HTLV-III att
skyddas i handräcknings- och biståndsärenden hos polisen.

SoU 1986/87:9

Bilaga 3

34

Följdmotionerna till propositionen i de delar som berörs av
konstitutionsutskottets yttrande

I motion 1986/87:Sol01 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen ger 28 § smittskyddslagen (1968:231) den utformning som
föreslås i motionen.

I motionen ifrågasätts propositionens förslag att i 28 § smittskyddslagen
införa en skyldighet för smittskyddsläkaren att underrätta berörd socialnämnd,
polismyndighet och skyddskonsulent om att en viss patient fått en
anmaning att följa vissa av läkare utfärdade föreskrifter. Enligt motionen är
det tillräckligt att lagen öppnar en möjlighet till sådana underrättelser;
”skall” i paragrafens första mening bör därför utbytas mot ”får”. Som en
följd härav föreslås att den i tredje stycket intagna möjligheten till undantag
från huvudregeln slopas.

I motion 1986l87:Sol02 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas såvitt nu är i fråga
att riksdagen beslutar uttala

1) att sekretessen skall kunna brytas enbart för uppgifter av omedelbart
intresse för smittskyddet,

2) att utlämnande av uppgifter endast skall ske efter smittskyddsläkarens
begäran,

3) att någon uppgiftsinsamling rörande enskilda eller grupper utöver de fall
smittskyddsläkaren anmält inte får äga rum.

I motionen godtas regeringens lagändringsförslag, men det framhålls att
riksdagen bör genom uttalanden särskilt understryka vissa faktorer; sålunda
skall de uppgifter för vilka sekretessen kan brytas vara av omedelbart intresse
för smittskyddet, uppgifterna skall utlämnas endast på begäran av smittskyddsläkaren
och uppgifterna skall enbart avse de personer för vilka
smittskyddsläkaren begärt information. Det framhålls särskilt att polisen
under inga omständigheter får t. ex. bedriva spaning eller uppgiftsinsamling
på eget bevåg beträffande personer i s. k. riskgrupper.

I motion 1986/87:SoI03 av Ulla Tillander m.fl. (c) hemställs såvitt nu är i
fråga

3. att riksdagen beslutar att 18 § smittskyddslagen ges följande utformning:
Om regeringen har föreskrivit det beträffande en viss venerisk
sjukdom, är myndigheter inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården,
polisen, kriminalvården och försvaret skyldiga att på begäran av den läkare
som utsetts enligt 2 § andra stycket lämna de uppgifter om en enskild person
som läkaren behöver för att kunna fullgöra sina åligganden enligt denna lag.
Samma skyldighet har inom enskild hälso- och sjukvård personal som i sin
yrkesutövning står under tillsyn av socialstyrelsen.

Enligt motionen har propositionens förslag till lydelse av 18 § smittskyddslagen
fått en alltför vidsträckt innebörd genom att ”varje myndighet” ålagts
uppgiftsskyldighet. Det framhålls att det enligt propositionen (s. 32) egentligen
endast är myndigheter inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården,
polisen, kriminalvården och försvaret som kommer att omfattas av skyldigheten;
lagregeln bör i detta hänseende inte gå längre än vad som är
nödvändigt.

SoU 1986/87:9

Bilaga 3

35

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

I motion 1985186:K409 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs om en
ändring av 7 kap. 19 § sekretesslagen så att den också kommer att omfatta
ärenden om handräckning enligt smittskyddslagstiftningen.

Motionen överensstämmer i sak med det förslag som härvidlag läggs fram i
propositionen.

I motion 1985/86:K415 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att eventuella hinder i sekretesslagen för att smittskyddslagen skall
kunna tillämpas undanröjs.

Yrkandet hänvisar beträffande motiveringen till motion 1985/86:So479,
som remitterats till socialutskottet. I nu aktuellt hänseende ifrågasätts om
inte aids borde klassificeras som en allmänfarlig sjukdom. Viktigast är dock
enligt motionen att de hinder som finns för att smittskyddslagen skall kunna
tillämpas på ett ändamålsenligt sätt snabbt undanröjs.

Konstitutionsutskottets bedömning

Propositionens förslag innebär dels vissa lättnader i sekretessen vad gäller
myndigheter inom hälso- och sjukvården och inom kriminalvården, dels en
skärpning av den sekretess som gäller för polisens verksamhet. Samtliga
ändringar är föranledda av de speciella problem som uppkommit till följd av
den ökande spridningen av LAV/HTLV-III-viruset.

De föreslagna ändringarna av 18 och 28 §§ smittskyddslagen avser
sekretess mellan myndigheter inbördes. Denna sekretessform lagfästes
första gången i samband med den nuvarande sekretesslagens tillkomst. Syftet
är i första hand att förhindra att integritetskänsliga personuppgifter blir
kända i så vida kretsar som ett fritt uppgiftsutbyte mellan skilda offentliga
organ skulle kunna leda till. Genom 14 kap. 3 § sekretesslagen medges i de
flesta fall ett uppgiftsutbyte mellan myndigheter efter en intresseavvägning.
Stadgandet omfattar emellertid inte hälso- och sjukvården eller socialtjänsten.
För att med gällande sekretessreglering åstadkomma en möjlighet till
uppgiftsutbyte inom något av dessa områden måste man antingen införa en
uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen eller ändra sekretesslagen,
t. ex. genom att direkt i 14 kap. 2 § stadga undantag från huvudregeln. I
propositionen har den förstnämnda metoden valts. Det kan enligt utskottets
mening inte riktas någon principiell invändning mot denna lösning.

Om man i stället som föreslås i motion 1986/87:Sol01 av Daniel Tarschys
m. fl. (fp) nöjer sig med att öppna en möjlighet för smittskyddsläkaren att
underrätta berörda myndigheter måste en ändring göras i sekretesslagen.
Det är i första hand socialutskottets uppgift att göra den sakliga bedömningen
av motionens förslag.

Motionerna 1986/87:Sol02 av Lars Werner m. fl. (vpk) och 1986/87:Sol03
av Ulla Tillander m. fl. (c) syftar båda till att ge de föreslagna lättnaderna i
sekretessen minsta möjliga integritetskränkande effekt.

Utskottet vill allmänt framhålla att sekretessen på integritetskänsliga
områden är viktig och att en inskränkning i detta skydd aldrig får gå längre än
som bedöms absolut nödvändigt. Mot denna bakgrund har utskottet från de

SoU 1986/87:9

Bilaga 3

36

synpunkter utskottet skall företräda inga invändningar mot de förslag som
framförs i de båda motionerna. Det får emellertid ankomma på socialutskottet
att göra den närmare materiella prövningen av motionsförslagen.

Utskottet har ingen erinran mot de föreslagna ändringarna av lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt eller av 7 kap. 19 § sekretesslagen.
Motion 1985/86:K409 av Hans Petersson i Röstånga är tillgodosedd genom
sistnämnda ändringsförslag. Även motion 1985/86:K415 får i huvudsak anses
tillgodosedd genom propositionens förslag.

Stockholm den 6 november 1986

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s)*, Kurt Ove Johansson (s), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans
Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c)*,
Nils Berndtson (vpk), Ulla Pettersson (s), Elisabeth Fleetwood(m), Ingela
Mårtensson (fp) och Margitta Edgren (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

SoU 1986/87:9

Bilaga 3

37

Innehållsförteckning SoU 1986/87:9

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1985/86 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 3

Yttrande från annat utskott 4

Utskottet 4

Allmän bakgrund 4

Huvuddragen i propositionen 6

Utlämnande av uppgifter till smittskyddsläkare 7

Underrättelse från smittskyddsläkare 10

Övriga sekretessfrågor 12

Vård av smittade narkotikamissbrukare 13

Rättslig prövning av beslut enligt smittskyddslagen 16

Socialtjänstens insatser 17

Anonymitet vid provtagning 19

Övriga frågor 21

Lagändringarnas ikraftträdande 24

Hemställan 24

Reservationer 25

1. Socialtjänstens insatser (mom. 9 i hemställan) av vpk 25

2. Anonymitet vid provtagning (mom. 10 i hemställan) av fp och vpk 26
Särskilt yttrande om uppgiftsskyldighet till smittskyddsläkare av

Blenda Littmarck (m) 27

Bilagor 28

bil. 1. I proposition 1986/87:2 framlagda lagförslag 28

bil. 2. Av utskottet framlagt förslag till lydelse av 18 § smittskyddslagen
33

bil. 3. Konstitutionsutskottets yttrande 34

38

got a b Stockholm 1986 11892

j