Socialutskottets betänkande
1986/87:32

om vissa frågor om vård av missbrukare
(prop. 1986/87:129)

SoU

1986/87:32

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:129 om vissa frågor om
ersättning för uppehälle vid vård inom socialtjänsten, m. m. Utskottet
tillstyrker propositionsförslagen.

I betänkandet behandlas vidare två motionsyrkanden (fp resp. c) om s. k.
kontraktsvård inom socialtjänsten. Yrkandena avstyrks med hänvisning till
socialberedningens arbete.

Utskottets m-, fp- och c-ledamöter reserverar sig beträffande motiveringen
för avslag på yrkandena angående kontraktsvård.

Propositionen

I proposition 1986/87:129 om vissa frågor om ersättning för uppehälle vid
vård inom socialtjänsten, m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.

Motioner

I motion 1986/87:So215 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkande 8) att riksdagen hos regeringen begär förslag till
kontraktsvård som ett frivilligt alternativ till tvångsvård.

I motion 1986/87:So217 av Alf Svensson (c) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkande 2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
narkomanen skall dömas till vård och att s. k. kontraktsvård införs, vilket
innebär att om inte vårdprogrammet fullföljs, ersätts det automatiskt med
sluten vård.

1 Riksdagen 1986/87.12 sami. Nr32

Utskottet

Ersättning för uppehälle vid vård inom socialtjänsten

Enligt 34 § socialtjänstlagen (1980:620) medför stöd och hjälpinsatser av
behandlingskaraktär inte kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. För
andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig ersättning.

Bestämmelserna om sjukpenningavdrag vid sjukhusvård i 3 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) gäller enligt 3 kap. 15 § samma lag
även i de fall då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller
boende enligt socialtjänstlagen som ger vård och behandling åt missbrukare
av alkohol eller narkotika. Minskningen av sjukpenningen vid vård i hem för
vård eller boende görs utan att någon ersättning lämnas till institutioner eller
berörda kommuner. Emellertid utgår statsbidrag till kommunerna för den
vård av missbrukare som bedrivs vid sådana hem.

Enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL och bestämmelser i kungörelsen
(1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära
folkpension gäller bl. a. att om en pensionsberättigad under en hel kalendermånad
är intagen i ett hem för vård eller boende enligt socialtjänstlagen eller
på annat sätt får vård eller försörjning mot avgift som erläggs av en kommun,
får kommunen uppbära den pensionsberättigades folkpension och därav
tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen.

Socialberedningen (S 1980:07) föreslog i delbetänkandet (Ds S 1984:17)
Rehabiliteringspenning till missbrukare - vissa avgiftsfrågor att den som inte
kan förvärvsarbeta därför att han på grund av missbruk genomgår vård och
behandling i ett hem för vård eller boende skall ha rätt till viss ersättning.
Beredningen benämnde ersättningen rehabiliteringspenning. Beredningen
föreslog vidare en ändring av 34 § socialtjänstlagen så att det klart skulle
framgå att missbrukare som vistas på framför allt hem för vård eller boende
normalt skall betala en skälig ersättning för uppehället på institutionen.
Slutligen föreslogs att vissa sjukpenning- och pensionsbestämmelser som har
samband med nu nämnda frågor skall ändras.

Riksförsäkringsverket behandlade ämnet i betänkandet (Ds S 1984:9)
Pensionsförmåner vid institutionsvistelse. I betänkandet redovisas bl. a.
förslag om upphörande av sjukpenningavdrag för missbrukare på institutioner
och om upphävande av kommuners rätt att uppbära försäkrads folkpensionsförmåner
i vissa fall. Förslagen överensstämmer med de förslag som
socialberedningen lade fram i sitt betänkande.

I föreliggande proposition behandlas socialberedningens ovannämnda
förslag utom såvitt gäller rehabiliteringspenning. Frågan om en sådan
ersättning utreds av rehabiliteringsberedningen (S 1985:02).

I propositionen föreslås att den kommun som svarar för vårdkostnaderna får
rätt att ta ut ersättning för uppehället av personer som har fyllt 18 år som på
grund av missbruk får vård eller behandling i ett hem för vård eller boende
eller i ett familjehem. De nya bestämmelserna avser endast personer med
missbruksproblem. Regeringen föreslås få bemyndigande att föreskriva om
den högsta ersättning som får tas ut i sådana fall. Avsikten är att den i princip
skall motsvara det högsta avdrag som nu görs från sjukpenningen vid

SoU 1986/87:32

sjukhusvård och som för närvarande är 55 kr. Förslaget medför samma
tillämpning av avgiftsbestämmelserna oavsett om vården sker med tvång
eller på frivillig väg.

Förslaget innebär att kommunerna i fortsättningen får ta ut en ersättning
för uppehälle inte bara på sådana hem som är inriktade på ett boende utan
också på hem som är inriktade på att huvudsakligen ge vård eller behandling.

I fråga om de inackorderingshem som huvudsakligen tillhandahåller ett
boende för missbrukare får kommunen liksom hittills själv bestämma en
skälig ersättning.

Det nuvarande regelsystemet kan enligt föredragande statsrådet (prop.
s. 10) leda till att den enskilde i vissa fall får behålla endast en mindre del av
en socialförsäkringsförmån, medan han i andra fall inte betalar något under
vårdtiden och kanske har en större summa pengar till godo när den är slut.
Det anförs vidare att det olikartade ekonomiska utfallet kan motverka ett
gott behandlingsklimat i vården.

Enligt föredragande statsrådet finns det ur rehabiliteringssynpunkt skäl för
att en viss ersättning skall betalas. Vården av den enskilde inriktas till en del
på att han skall kunna leva ett självständigt liv, vilket bl. a. innebär att kunna
ta ansvar för sin egen ekonomi. Vården skall vidare så långt möjligt anpassas
till förhållandena i samhället. Att i mån av förmåga betala för sitt uppehälle
är ett centralt inslag i en normal tillvaro. Utgångspunkten att förhållandena
på ett behandlingshem så mycket som möjligt skall likna förhållandena i
samhället i övrigt talar således för att en viss ersättning bör betalas.

Föredragande statsrådet anför vidare att vård och behandling i ett
familjehem bör ses som en alternativ eller kompletterande vårdform till vård
vid ett hem för vård eller boende. Dessa båda vårdformer bör, enligt
statsrådet, därför i detta sammanhang behandlas lika.

Det anmärks av föredragande statsrådet (prop. s. 11) att socialnämnden
enligt 37 § socialtjänstlagen helt eller delvis kan efterge ersättningsskyldigheten.

För den missbrukare som har sjukpenning och som får vård i ett hem för
vård eller boende föreslås att sjukpenningen inte skall minskas automatiskt
som nu sker. Det föreslås att försäkringskassan först efter begäran av den
kommun som svarar för vårdkostnaderna minskar sjukpenningen på samma
sätt som för den som vårdas på sjukhus. Enligt förslaget skall försäkringskassan
till kommunen betala ut ett belopp som motsvarar minskningen. De nya
bestämmelserna avses även omfatta missbrukare som får vård i familjehem.

Vidare föreslås att kommunernas möjligheter att uppbära folkpension som
ersättning för vård eller försörjning skall upphöra beträffande bl. a. de
missbrukare som omfattas av den föreslagna ersättningsskyldigheten.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda lagförslagen.

Kontraktsvård inom socialtjänsten

I motion 1986/87:So215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till kontraktsvård som ett frivilligt
alternativ till tvångsvård (yrkande 8).

SoU 1986/87:32

Frågan behandlas även i motion 1986l87:So217 av Alf Svensson (c), vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
narkomanen skall dömas till vård och att s. k. kontraktsvård införs, vilket
innebär att om inte vårdprogrammet fullföljs, ersätts det automatiskt med
sluten vård {yrkande 2).

Frågan om kontraktsvård inom socialtjänsten har behandlats i utskottet
vid flera tidigare tillfällen, senast i betänkandet SoU 1986/87:8 s. 12 f.
Betänkandet innehåller redogörelse för gällande bestämmelser m. m. (s. 10)
vartill hänvisas.

I detta sammanhang kan vidare tilläggas att regeringen nyligen lagt fram
förslag om bl. a. kontraktsvård i proposition 1986/87:106 om ändring i
brottsbalken m. m. (s. k. kontraktsvård m. m.). I denna proposition föreslås
att kontraktsvård skall kunna ådömas som brottspåföljd genom en kvalificerad
form av föreskrift vid skyddstillsyn. Om den planerade behandlingen i
avgörande grad har bidragit till att påföljden bestämts till skyddstillsyn, skall
enligt förslaget rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha
ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Den institution eller
liknande som svarar för behandlingen skall i sådana fall kunna åläggas att
anmäla till åklagarmyndigheten och skyddskonsulenten, om den dömde inte
fullföljer behandlingen enligt planen. Skyddstillsynen kan då ersättas med
fängelse. När kontraktsvård ådöms, skall domstolen kunna föreskriva att den
dömde skall stå under övervakning under längre tid än vad som normalt
gäller vid skyddstillsyn.

Det nämnda propositionsförslaget behandlas för närvarande av riksdagen.

Utskottet har vid tidigare behandling av motsvarande motionsförslag
framhållit att det starkt kunde ifrågasättas om det sedan lagen (1981:1243)
om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) införts finns något egentligt behov
av regler om kontraktsvård inom socialtjänsten (se SoU 1982/83:37 s. 27,
1984/85:30 s. 26). Utskottet har vidare sagt sig utgå från att socialberedningen
kommer att överväga om det finns skäl att föreslå särskilda bestämmelser
om kontraktsvård eller liknande överenskommelser inom ramen för eller
som ett komplement till socialtjänstlagen och LVM och avstyrkt initiativ av
riksdagen i frågan.

I utskottets betänkande SoU 1986/87:8 konstaterades att socialberedningens
arbete ännu inte är slutfört och att den slutliga utvärderingen av LVM
kommer att redovisas i slutbetänkandet, som beräknas föreligga sommaren
1987. Utskottet anförde att resultatet av beredningens arbete bör avvaktas
innan ställning tas till frågor om förändringar i lagstiftningen för missbrukarvården.

Utskottet anser inte att det nu finns skäl för ett ändrat ställningstagande i
frågan. Utskottet avstyrker därför motionerna 1986/87:So215 (fp) yrkande 8
och 1986/87:So217 (c) yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

SoU 1986/87:32

a) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

b) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. beträffande kontraktsvård

att riksdagen avslår motion 1986/87:So215 yrkande 8 och motion
1986/87:So217 yrkande 2.

Stockholm den 12 maj 1987

På socialutskottets vägnar

Evert Svensson

Närvarande: Evert Svensson (s), John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Ulla
Tillander (c), Aina Westin (s), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund
(m), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Ingvar Eriksson
(m), Erik Janson (s), Claes Rensfeldt (s), Göran Ericsson (m) och
Kjell-Arne Welin (fp).

Reservation

Kontraktsvård (motiveringen till mom. 2 i hemställan)

Ulla Tillander (c), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Rosa
Östh (c), Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Kjell-Arne Welin
(fp) anser att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”riksdagen i frågan” bort ha följande lydelse:
LVM har varit i kraft under fem år. Utskottet konstaterar att erfarenheterna
visar att vårdtiden enligt lagen är för kort för att kunna motivera grava
missbrukare till fortsatt vård under frivilliga former. Den frivilliga vård som
inleds under hotet om tvångsvård blir ofta kortvarig och tämligen meningslös.
Det finns enligt utskottets mening ingen självklar lösning på frågan hur
en effektiv missbrukarvård skall organiseras. Man bör emellertid ta vara på
de olika alternativ till vård som finns och sträva efter att ge möjlighet till ökad
valfrihet även i dessa avseenden. Utskottet förutsätter att socialberedningen
överväger de förslag om införande av frivillig kontraktsvård inom socialtjänsten
som framlagts och i sitt slutbetänkande lägger fram förslag om sådan
vård.

SoU 1986/87:32

I proposition 1986/87:129 framlagda lagförslag
1 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 34 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §

Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär
medför inte kostnadsansvar
för den enskilde vårdtagaren.
Kommunen får dock, utom
beträffande underårig, ta ut ersättning
för uppehället av den som på
grund av missbruk av alkohol, narkotika
eller därmed jämförbara medel
får vård eller behandling i ett
hem för vård eller boende eller i ett
familjehem. Regeringen bemyndigas
meddela föreskrifter om den
högsta ersättning som får tas ut för
varje dag. För andra stöd- och
hjälpinsatser än som angetts nu får
kommunen ta ut skälig ersättning.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem
än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden
får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken
avgift har bestämts enligt 35 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär
medför inte kostnadsansvar
för den enskilde vårdtagaren.
För andra stöd- och hjälpinsatser
får kommunen ta ut skälig
ersättning.

SoU 1986/87:32

Bilaga

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 15 § och 10 kap. 3 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

15 §2

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär
grundutbildning för kvinnor;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 1 § andra stycket 2
eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;

d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits
om hand på det allmännas bekostnad;

e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som
sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall
som avses i 8 § andra stycket reser till utlandet med försäkringskassans
medgivande.

För varje dag då en försäkrad För varje dag då en försäkrad
bereds vård i ett sådant hem för bereds vård i ett sådant hem för

vård eller boende enligt social- vård eller boende eller familjehem

tjänstlagen (1980:620) som ger vård enligt socialtjänstlagen (1980:620)

och behandling åt missbrukare av som ger vård och behandling åt

alkohol eller narkotika, skall sjuk- missbrukare av alkohol eller narko penningen

minskas på det sätt som tika, skall sjukpenningen på begä framgår

av 4 § andra stycket. rån av den kommun som svarar för

vårdkostnaderna minskas på det
sätt som framgår av 4 § andra
stycket. Det belopp som sjukpenningen
minskas med skall betalas
ut till kommunen.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses
under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt
och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

10 kap.

3 §»

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel
månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom
anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så
förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden
belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen
på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga
erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga

1 Lagen omtryckt 1982:120.

2 Senaste lydelse 1983:960.

3 Senaste lydelse 1986:242.

SoU 1986/87:32

Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter
vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 §
sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän
bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som
svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära
så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Första stycket gäller inte i fråga
om pensionsberättigad som åtnjuter
helinackordering i servicehus för
äldre människor eller som bor i
gruppbostad eller elevhem som
avses i lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl.

Första stycket gäller inte i fråga
om pensionsberättigad som

/. åtnjuter helinackordering i servicehus
för äldre människor,

2. bor i gruppbostad eller elevhem
som avses i lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., eller

3. skall betala ersättning enligt
34 J första stycket socialtjänstlagen
(1980:620).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

SoU 1986/87:32

Bilaga

gotab Stockholm 1967 13018