Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1986/87:1

SfU
om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen 1986/87:1

m.m. (prop. 1985/86:167)

Sammanfattning

I proposition 1985/86:167 bereds riksdagen tillfälle att ta del av en överens­kommelse som har träffats med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättning­ar från sjukförsäkringen för år 1987, Överenskommelsen innebär att det fr. o. m. år 1985 införda systemet för vissa ersättningar till sjukvårdshuvud­männen skall gälla även för år 1987 med mindre förändringar. Detta gäller också i fråga om reglerna för anslutningen av privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster till den allmänna försäkringens ersättningssystem.

I två av de motioner (m och fp) som väckts med anledning av propositionen yrkas avslag på propositionen.

Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att regeringen enligt lagen om allmän försäkring har bemyndigande att träffa ifrågavarande överenskommelse och att riksdagen mot denna bakgrund inte bör pröva innehållet i överenskommelsen.

Utskottet avstyrker också motionsyrkanden (c) om uttalanden m. m. i olika avseenden inför kommande överenskommelser.

I ett särskilt avsnitt om läkarförsörjning m. m. behandlar utskottet såväl motionsyrkanden (m, fp, c) väckta med anledning av propositionen som motionsyrkanden (m, fp, c) från den allmänna motionstiden. Utskottet avstyrker samtliga motioner med hänvisning till att regeringen och sjukvårds­huvudmännen redan är uppmärksammade på de åtgärder som föreslås i motionerna.

Vidare behandlar utskottet i ett särskilt avsnitt en med anledning av proposittonen väckt motion (fp) om psykoanalys och psykoterapi. Utskottet förordar därvid en särskild utredning om bl. a. frågan om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk utbildning, vilket med anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

Två motionsyrkanden (m, fp) om höjda patientavgifter under år 1987 avstyrks av utskottet med hänvisning till att patientavgifternas storiek regleras i överenskommelsen. Utskottet avstyrker även ett motionsyrkande (m) om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling skall slopas.

Utskottet behandlar även en rad motioner (fp, c, vpk) som berör kostnaderna för sjukresor. Motionerna avstyrks med hänvisning till olika överväganden inom socialdepartementet.

En motion (s) som tar upp kostnaderna för specialisthjälp för barn med

Riksdagen 1986/87. 11 saml. Nrl

talsvårigheter överlämnas av utskottet till rehabiliteringsutredningen för      SfU 1986/87:1 vidare överväganden.

I betänkandet behandlas också ett flertal motioner som tar upp frågor kring hjälpmedelsförsörjningen lör handikappade. Utskottet hänvisar till att regeringen i dagarna har beslutat tillkalla en särskild utredningsman med uppgift att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på hjälpme­delsområdet, och utskottet föreslår att motionerna överiämnas till den kommande utredningen.

Utskottet avstyrker vidare tvä motionsyrkanden (s, vpk) om en allmän glasögonförsäkring.

I fråga om läkemedelsförmåner avstyrker utskottet två motionsyrkanden (m, fp) om höjda patientavgifter samt med hänvisning till en utvärdering av högkostnadsskyddet en motion (c) med förslag om ett gemensamt sådant skydd för barnfamiljer. Vidare förutsätter utskottet, i anslutning till två motionsyrkanden (s, vpk) om att läkemedelsrabatt skall kunna utgå för mjukgörande salvor, att denna fråga kommer att beröras av nämnda utredning på hjälpmedelsområdet, och utskottet föreslår att motionerna överlämnas till utredningen, I fråga om läkemedelsrabatt för rökavvänj­ningsmedel avstyrker utskottet en motion (m, fp, c) härom. Utskottet avstyrker ocksä en motion (c) om att kostersättningsmedel skall berättiga till läkemedelsersättning.

Slutligen avstyrker utskottet även en motion (m) om sjukvårdskostnader i Sverige för pensionär bosatt i utlandet samt en motion (m) om sjukvårdskost­nader i utlandet för personer bosatta i Sverige,

Till betänkandet har fogats 13 reservationer.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1985/86:167

dels föreslagit riksdagen att anta inom socialdepartementet upprättade förslag till

1.    lag om upphävande av lagen (1985:1090) om särskild ersättning för sjukhusvärd,

2.    lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3.    lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

dels föreslagit riksdagen att bemyndiga regeringen att i enlighet med vad som anförts ikläda staten den ekonomiska förpliktelsen att under budgetåret 1987/88 betala ut sammanlagt 2 :?29 500 000 kr, enligt de i propositionen redovisade överenskommelserna,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen.

Lagförslagen återfinns som bilaga 1.

 

Motioner                                                                     SfU 1986/87:1

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1985/86:559 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs

1.    att riksdagen beslutar som sin mening uttala att beslut rörande ersättningar till sjukvårdshuvudmännen bör utformas så att en effektiv flerårsplanering möjliggörs,

2.    att riksdagen beslutar uttala vikten av att regionala skillnader i fördelning av sjukförsäkringsmedlen elimineras,

3.    att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en sammanföring av ersättningar från försäkringssyste­met till en allmän sjukvårdsersättning,

4.    att riksdagen beslutar att av regeringen begära initiativ till överlägg­ningar mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet i syfte att utarbeta åtgärdsprogram för ett effektivt decentraliserat ansvarstagande för solidarisk läkarförsörjning så som i motionen anförts,

5.    att riksdagen beslutar att av regeringen begära initiativ till friare regler för privatläkaretablering så som i motionen anförts,

6.    att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna behovet av en översyn av privatläkartaxan så som i motionen anförts,

7.    att riksdagen beslutar av regeringen begära en utredning av samord­ningsmöjligheter mellan hälso- och sjukvård och till dem närliggande verksamheter,

I motion 1985/86:560 av Jan-Erik Wikström (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådana tekniska lösningar
som medger fritidspraktik inom ramen för försäkringskassan för kandidater i
psykoanalytisk utbildning, så att den begränsning av antalet besök som nu
existerar och omöjliggör psykoanalytisk utbildning elimineras,

2.    att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådana lagändringar som krävs för etablering av deltidspraktik,

3.    att riksdagen hos regeringen begär förslag pä hur möjligheten till etablering av psykoanalytisk praktik skall kunna garanteras dem som genomgått den krävande psykoanalytiska utbildningen och önskar etablera praktik på hel- eller deltid,

4.    att riksdagen uttalar sig för att landstingen stimuleras att inrätta fler deltidstjänster för psykoanalytiker inom psykiatrin,

5.    att riksdagen uttalar sig för vikten av att de unika psykoanalytiska utbildningsinstituten i privat regi ges möjlighet att fortsätta att existera med tanke på att de utbildar personer på vilka en stor del av den statliga psykoterapiutbildningen och psykoterapin inom den offentliga sektorn vilar,

6.    att riksdagen för att uppnå detta hos regeringen begär att frågan om statligt stöd till utbildningarna enligt hemställan punkt 5 ovan blirföremål för särskild utredning.

1 motion 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen med avslag pä proposition 1985/86:167 hos regeringen begär att regeringen skyndsamt lägger fram ett nytt förslag till ersättningssys­tem med fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

 

inom sjukförsäkringens ram och fri anslutningsrätt till sjukförsäkringen för     SfU 1986/87:1 fritidspraktiker så att försäkringsersättningen följer patienterna i enlighet med vad som i motionen anförts,

2.    att riksdagen hos regeringen begär att regeringen skyndsamt lägger fram ett förslag till åtgärder som främjar rekryteringen av yrkespraktiker i första hand till underförsörjda områden i enlighet med vad i motionen anförts,

3.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna motionens förslag till åtgärder med syfte att komma till rätta med snedfördelningen av läkartjänster inom den offentliga vården.

I motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs

1.   att riksdagen beslutar att avslå propositionen avseende ersättningar från sjukförsäkringen,

2.   att riksdagen hos regeringen begär förslag med fördelning av ersätt­ningen från sjukförsäkringen till vårdgivaren efter vårdprestation enligt vad som anförs i motionen,

3.   att riksdagen hos regeringen begär förslag med rätt till fri anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen,

4.   att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till läkarglesa områden enligt vad som anförs i motionen,

5.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om ersättningsreglerna för privatläkare.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna 1985/86:559 yrkande 4, 1985/86:561 yrkandena 2 och 3 och 1985/86:562 yrkande 4 från socialutskot­tet. Yttrandet återfinns som bilaga 2.

Vidare har utskottet inhämtat yttranden över motion 1985/86:560 från socialstyrelsen, universitets-och högskoleämbetet och Landstingsförbundet,

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

I motion 1985/86:Sf204 av Margö Ingvardsson m,fl. (vpk) föreslås att riksdagen hemställer hos regeringen om att förslag snarast framläggs om att normalkostnader för anskaffande av glasögon eller linser infogas i sjukför­säkringssystemet och lagen om allmän försäkring,

I motion 1985/86:Sf206 av Maigareta Andrén och Kenth Skårvik (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att blodsockermätare förs upp som kostnadsfritt hjälpmedel på handikappinstitutets hjälpmedelsförteck­ning.

I motton 1985/86:Sf220 (motivering i 1985/86:So206) av Ulf Adelsohn m, fl, (m) hemställs

1,   att riksdagen hos regeringen begär utredning om finansiering av en större del av sjukvårdskostnaderna via sjukförsäkringen i enlighet med vad som i motionen anförts,

2,   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om avskaffandet av nu gällande regler för ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen, det s.k. Dagmarsystemet.

 

I motton 1985/86:Sf240 av Barbro Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen      SfU 1986/87:1 som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om allmän glasögonförsäkring.

I motion 1985/86:Sf241 av Barbro Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av stöd för specialisthjälp till barn med talsvårigheter.

I motton 1985/86:Sf243 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen ttll känna vad som anförts om fortsatt reformering av högkostnadsskyddet,

I motion 1985/86:Sf251 av Gunnar Björk i Gävle och Per-Ola Eriksson (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att frågan om ett högsta självkostnadsskydd för familjen prövas,

I motton 1985/86:Sf254 (motivering i 1985/86:So427) av Lars Werner m,fl, (vpk) hemställs

1,   att riksdagen hos regeringen begär att förslag snarast framläggs om åtgärder för att minska den enskildes kostnader vid sjukresor,

2,   att riksdagen beslutar att samma regler som gäller för kostnadsfria förbrukningsmedel för exempelvis diabetiker och stomipatienter även skall gälla andra sjukdomstillstånd såsom psoriatiker,

I motion 1985/86:Sf256 (motivering i 1985/86:So223) av Karin Israelsson m, fl, (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en allsidig utredning rörande färdtjänst—sjukresor och ett högkostnadsskydd enligt de riktlinjer som framförts i motionen,

I motton 1985/86:Sf261 av Margit Sandéhn och Maj-Lis Landberg (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om skydd mot höga läkemedelskostnader,

I motion 1985/86:Sf281 av Elisabeth Fleetwood m. fl. (m, fp, c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen fär i uppdrag att pröva frågan om rabattering av förebyggande/läkande läkemedel i samband med tobaksmissbruk.

I motton 1985/86:Sf282 av Margit Gennser och Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att i utlandet bosatt pensionär, som enligt dubbelbeskattningsavtal skall erlägga skatt på pensionsinkomster, skall ha rätt till samma sjukvårdsförmåner som pensio­när bosatt i Sverige.

I motion 1985/86:Sf283 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

22, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförs om hjälpmedelsförsörjningen,

1 motion 1985/86:Sf292 av Anders G Högmark och Ingrid Hemmingsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning om villkorad avskrivningsrätt för studielån som regionalpolitiskt instrument.

 

I motton 1985/86:Sf307 av Ulla Orring (fp) hemställs att riksdagen beslutar     SfU 1986/87;] att som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan anförts angående rekrytering av läkare till glesbygdsområden och norra delarna av Sverige.

I motion 1985/86:Sf310 av Bengt Kindbom och Gunhild Bolander (c) hemställs att riksdagen beslutar att kostersättningsmedel skall räknas in under läkemedelsförordningen.

1 motion 1985/86:Sf313 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att läkare som förbinder sig att upprätthålla tjänst under viss tid i av läkarbrist drabbad region skall få en del av studieskulden avskriven.

I motion 1985/86:Sf314 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen som sin meningger regeringen till känna vad som i motionen anförts om färdtjänsten.

I motion 1985/86:Sf317 av Lars V/erner m.fl. (vpk) hemställs

1.   att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder så att funktions-hindrade kostnadsfritt erhåller behövliga tekniska hjälpmedel och att detta sker utan onödig tidsutdräkt,

2.   att riksdagen uttalar att ökningen av hemsjukvården inte får innebära svårigheter att tillgodose behovet av tekniska hjälpmedel,

3.   att riksdagen uttalar att den enskildes behov skall vara avgörande för rätten till tekniska hjälpmedel och att hushållsmaskiner och hushållsredskap även fortsättningsvis skall finnas upptagna på hjälpmedelsförteckningen,

 

5.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sägs om att bevara hjälpmedelscentralerna,

6.   att riksdagen uttalar sig för vad i motionen sägs om behovet av uppföljning och utbyggnad av hjälpmedelscentralerna,

7.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sägs om tillsynsansvaret för hjälpmedelsverksamheten.

I motion 1985,/86:Sf324 av Marga:feta Gärd (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att förbättra konventionerna inom sjukför­säkringen, så att ersättning för läkarvård och sjukvårdskostnader utomlands kan utgå även om försäkringsbesked ej uppvisats på "försäkringsinrättning" före läkarbesök.

I motion 1985/86:Sf331 av Jan Hyttring och Bertil Jonasson (c) hemställs att riksdagen begär att regeringen vidtar förändringar i sjukreseförordningen i enlighet med motionen.

I motion 1985/86:Sf333 av Jan Hyttring m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till rekryteringsfrämjande åtgärder för läkare i enlighet med motionen.

I motion 1985/86:Sf334 av Margareta Persson (s) hemställs

1. att riksdagen som sin meningger regeringen till känna att förutsättning­en för att statsbidrag skall utgå till landstingen för tekniska hjälpmedel åt handikappade är att vissa krav pä hjälpmedelsverksamheten uppfylls av landstingen,

 

2. att riksdagen som sin meningger regeringen till känna att ett överklag-     SfU 1986/87:1
ningsförfarande bör införas för handikappade som vägras hjälpmedel.

I motion 1985/86:Sf336 av Margareta Andrén m.fl. (fp) hemställs

6.   att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjda avgifter från den 1 juli 1986 för läkarbesök och läkemedel i enlighet med vad som anförts i motionen,

7.   att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrat högkostnads­skydd i enlighet med vad som anförts i motionen,

8.   att riksdagen beslutar att någon särskild ersättning fr.o.m. 1987 inte skall utgå till sjukvårdshuvudmännen som kompensation för avskaffandet av de differentierade avgifterna,

9.   att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ersättningen till vårdgivaren från sjukförsäkringen skall relateras till utförd vårdprestation,

 

10.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till fri anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen,

11.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till glesbygd,

I motion 1985/86:Sf340 av Nils Carishamre m, fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär snara åtgärder för förbättring av de ekonomiska möjligheterna att bedriva privat värdverksamhet.

I motion 1985/86:Sf342 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs

3.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att patientavgif­terna för sjukvårdande behandling och läkarvård i öppen sjukvård bör höjas med_5 resp. 10 kr. i såväl offentlig som enskild vård den 1 januari 1987,

4.   att riksdagen beslutar att följande lydelse av 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m, m, skall gälla fr, o, m, den 1 januari 1987:

I andra fall än som avses i 2 § skall det fastställda priset för samtidigt på grund av sjukdom förskrivna och inköpta läkemedel sättas ned med hälften av det belopp som överstiger 20 kr, och hela det belopp som överstiger 100 kr. Om en förskrivning är avsedd att expedieras mer än en gång gäller nedsättningen köpesumman vid varje avsett expeditionstillfälle. Vid beräk­ning av prisnedsättningen beaktas inte den avgift som kan ha uttagits för

expedition av telefonförskrivna läkemedel. Bestämmelserna i            till barn.

Från prisnedsättning-- första stycket.

I motion 1985/86:Sf344 av Karin Israelsson (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att icke rabatterade läkemedel för hudsjukdomar utges som kostnadsfritt hjälpmedel.

I motton 1985/86:Sf345 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av gällande regler rörande handikapp­hjälpmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för sjukförsäkringen bör slopas.

 

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1985/86:Sf206, 1985/ SfU 1986/87:1 86:Sf283 yrkande 22, 1985/86:Sf317 yrkandena 1-3, 5 och 6, 1985/86:Sf334 yrkande 1,1985/86:Sf344 och 1985/86:Sf345 yrkande 1 från statens handikap­pråd. Landstingsförbundet, handikappinstitutet och Handikappförbundens centralkommitté. Beträffande mottonerna 1985/86:Sf283, 1985/86:Sf317, 1985/86:Sf334 och 1985/86:Sf345 har yttrande även inhämtats från De handikappades riksförbund.

Utskottet Sjukvårdsersättning

Riksdagen beslöt under våren 1984 att ett nytt system för ersättningar från den allmänna försäkringen för sjukvård m.m. skulle gälla fr.o.m. den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU 31, rskr, 393), Till grund för beslutet låg en överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen om finansieringsfrågor inom hälso- och sjukvården för åren 1985 och 1986,

Genom det nya ersättningssystemet har de tidigare prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen för sjukvård, preventivmedelsrådgiv­ning m,m, i öppen vård liksom det tidigare allmänna statsbidraget till psykiatrisk vård omvandlats till en samlad ersättning till sjukvårdshuvud­männen, en allmän sjukvårdsersättning.

Den allmänna sjukvårdsersättningen beräknas per invånare och år men särskilda övergångsregler gäller vid fördelningen mellan de olika sjukvårds­huvudmännen. I den allmänna sjukvårdsersättningen är inräknade även sjukförsäkringens ersättningar till privatpraktiserande läkare och sjukgym­naster. Vid utbetalningen av den allmänna sjukvärdsersättningen för åren 1985 och 1986 till resp. sjukvårdshuvudman avräknas nämligen ett belopp som motsvarar under föregående år utbetalda försäkringsersättningar till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster (exkl. fritidspraktiker).

Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen utger sjukförsäkringen särskilda ersättningsbelopp - likaledes beräknade per invånare och år - till sjukvårdshuvudmännen.

Dessa utgörs av bidrag för att underlätta utvecklingen av hemsjukvården med 70 kr., bidrag för öppnare värdformer inom psykiatrin med 24 kr. samt bidrag till förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården med 48 kr. Såsom särskilda ersättningsbelopp utges även ersättningar för tillhandahål­lande av hjälpmedel för handikappade med 80 kr., varav 3:55 kr, avsätts till handikappinstitutet och ersättningar för sjuktransporter som ombesörjs av sjukvårdshuvudmännen med 29 kr. Slutligen utgår ersättning för sjukhus­vård med 45 kr, per vårddag.

Fr, o, m, den 1 april 1986 utgår dessutom ersättning med 13 kr, per vårddag för utförsäkrade patienter till de sjukvårdshuvudmän som orsakats inkomst­förluster genom återgången till ett system med fasta vårdavgifter för utförsäkrade patienter.

För år 1986 utgår till sjukvårdshuvudmännen ersättningar från sjukförsäk­ringen med sammanlagt 11 483 milj. kr.

 

I anslutning till omläggningen av ersättningssystemet infördes - likaså i SfU 1986/87:1 enlighet med överenskommelsen mellan regeringen och sjukvårdshuvud­männen - nya regler för privatpraktiserande vårdgivares anslutning till sjukförsäkringen. Offentliganställda läkare med s. k. fritidspraktik kan inte längre tillhöra försäkringens ersättningssystem. Nya privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas till försäkringen endast efter tillstyr­kan av sjukvårdshuvudman. Nyetablering av praktik i stödområdena A, B och C får dock ske utan tillstyrkan av sjukvårdshuvudmannen.

Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster utbetalas liksom tidigare av försäkringskassorna. Ersättningsbeloppens och patientavgifternas storlek regleras i läkarvårdstaxan (1974:699) och förord­ning (1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling m.m. Som ovan nämnts avräknas utbetalda ersättningar för privatvård under ett år från nästa års allmänna sjukvårdsersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

I propositionen bereds riksdagen tillfälle ta del av en överenskommelse som regeringen har träffat med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen för år 1987. Överenskommelsen innebär att det fr. o. m. år 1985 införda systemet skall gälla även för år 1987 med vissa mindre förändringar.

Den allmänna sjukvårdsersättningen skall således grundas på ett enhetligt belopp per invånare och år. Liksom för åren 1985 och 1986 behövs även för år 1987 särskilda övergångsregler för att mildra omfördelningseffekterna mellan sjukvårdshuvudmännen vid övergången från de tidigare ersättnings­reglerna. Ytterligare steg tas genom överenskommelsen för år 1987 mot en jämnare fördelning av ersättningen. De särskilda ersättningarna för sjuk­transporter och för öppen sjukvård till personer som fullgör värnpliktstjänst­göring, anhållna och häktade samt intagna vid kriminalvårdsanstalter m. m. ingår fr. o. m. år 1987 i den allmänna sjukvårdsersättningen. Vidare har den tidigare prestationsbundna ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för sjukhusvård lagts in i den allmänna sjukvårdsersättningen. Detsamma gäller den särskilda ersättning som fr. o. m. den 1 april 1986 utges till de sjukvårdshuvudmän som orsakats inkomstförluster genom återgången till ett system med fasta vårdavgifter för utförsäkrade patienter. I propositionen föreslås, hemställan p. 1—3, vissa lagändringar med anledning av förändring­arna i ersättningarna för sjukhusvård.

De särskilda ersättningar som nu ges för att utveckla hemsjukvården och för att utveckla öppnare vårdformer inom psykiatrin har med hänsyn till den likartade målsättningen slagits samman till en ersättning för att underlätta avinstitutionaliseringen inom hälso- och sjukvården. Ersättning skall utges med 95 kr. per invånare.

Ersättningen för förebyggande hälsovårdande åtgärder skall utges med oförändrat 48 kr. per invånare, medan hjälpmedelsersättningen enligt överenskommelsen skall utges med ett 5 kr. högre belopp, dvs, 85 kr. per invånare. Från detta belopp skall 3:80 kr. per invånare avräknas och tillföras den särskilda fonden för handikappinstitutets verksamhet.

Den totala ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för år 1987 innebär att de sammanlagda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen

 

uppgår ttll 12 075 milj. kr., vilket innebär en ökning med ca 600 milj, kr.      SfU 1986/87:1 jämfört med år 1986. Utöver nämnda ersättning tillkommer enligt en separat överenskommelse som gäller åren 1985-1991 och som tidigare godkänts av riksdagen ett särskilt statsbidrag med 159 milj. kr. till den psykiatriska vården.

I fråga om de fr. o. m. år 1985 gällande anslutningsreglerna till den allrhänna sjukförsäkringen för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster innebär överenskommelsen att försöksverksamheten med fri anslutningsrätt i vissa stödområden och rätten till fri s. k. ersättningsetablering - i avvaktan på en utvärdering - skall fortsätta att gälla även under år 1987.

I såväl motton 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m. fl. som i motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m. fl. yrkas avslag på propositionen. I den förstnämnda motionen framhålls uppfattningen att sjukförsäkringspengarna skall följa patienten. Det nya ersättningssystemet, dets. k. Dagmarsystemet, har enligt motionärerna begränsat patienternas valfrihet genom att i inte oväsentlig utsträckning beröva dem dispositionsrätten över sina sjukförsäkringspengar. Motionärerna begär därför att regeringen skyndsamt lägger fram förslag till ersättningssystem med fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster inom sjukförsäkringens ram och fri anslutningsrätt till sjukförsäkringen för fritidspraktiker så att försäkringsersättningen följer patienterna. Även i motion 562 framhålls att det s. k. Dagmarsystemet har lett till minskad valfrihet för patienterna. Den försäkrade får allt mindre möjligheter att påverka hur ersättningarna från sjukförsäkringen skall disponeras. Motionärerna anser ati: ersättningen från sjukförsäkringen bör baseras på en ersättning som utgår i :förhållande till den värd som bedrivs, och de begär således förslag med fördelning av ersättningen från sjukförsäkring­en till vårdgivaren efter vårdprestation. 1 syfte att stimulera en ökad privatpraktikeretablering begär motionärerna också förslag med rätt till fri anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen.

Motionärerna i motion 1985/86:559 av Rune Gustavsson m.fl. begär i yrkandena 1-3 uttalanden i olika hänseenden från riksdagen inför komman­de överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Således bör beslut rörande ersättningar till sjukvårdshuvudmännen omfatta mer än ett budgetår i syfte att möjliggöra en effektiv flerårsplanering för landsting­en. Vidare bör riksdagen understryka vikten av att man vidareutvecklar den individualiserade ersättningen i syfte att eliminera regionala ojämlikheter. En administrativ förenkling bör också genomföras genom att man samman­för alla de i dag särredovisade bidragen till en allmän sjukvårdsersättning. I motionen framhålls också vikten av en kvalificerad utvärdering av det nya ersättningssystemets effekter. En sådan utvärdering bör enligt motionärerna även sikta till ett vidare utredningsarbete för att pröva möjligheter till besparingar och effektiviseringar inom hälso- och sjukvården och därmed näraliggande verksamheter. I yrkande 7 begärs därför att en utredning tillsätts med nu angivet syfte.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motionsyrkanden från den allmänna motionstiden med anknytning till sjukvärdsersättningen. I motion Sf220 av Ulf Adelsohn m. fl. begärs i yrkande 1 en utredning om ett ändrat

10

 

finansieringssystem som innebär att sjukvårdsförsäkringen omfattar alla och SfU 1986/87:1 ersätter landstingsskatten som den främsta finansieringskällan för hälso- och sjukvården. I ett första steg skall sjukvårdsförsäkringen omfatta den öppna vården, i ett andra steg även vården vid sjukhem och värdhem för att fullt utbyggd även omfatta sjukhusvärden. Avgifterna till försäkringen bör därvid erläggas av den enskilde och vara proportionella mot inkomsten. Ersättning­en från försäkringen skall utges till vårdgivaren och vara likvärdig för vård i offentlig och privat regi. I yrkande 2 begär motionärerna att nu gällande regler för ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen avskaffas. Motionärerna i motion Sf336 av Margareta Andrén m. fl. tar upp frågan om ersättning till landstingen för att de differentierade avgifterna vid sjukhusvärd slopats fr. o. m. den 1 april 1986. Mot bakgrund av riksdagens uttalande i anslutning härtill om att ersättningen till landstingen var att betrakta som en övergångskompensation motiverad av att staten ändrade de ekonomiska förutsättningarna för landstingen för år 1986 begär motionärer­na (yrkande 8) att någon särskild ersättning för år 1987 inte skall utgå. Vidare begär sistnämnda motionärer förslag om att ersättningen till vårdgivaren från sjukförsäkringen skall relateras till utförd vårdprestation (yrkande 9) samt förslag om fri anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen (yrkande 10).

Såvitt gäller den i propositionen redovisade överenskommelsen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för 1987 vill utskottet anföra följande.

I 2 kap. lagen om allmän försäkring (AFL) återfinns bl. a. bestämmelser om ersättning till olika vårdgivare för hälso- och sjukvård. Gemensamt för dessa ersättningar är att regeringen bemyndigats att fastställa grunderna för dem. Således har regeringen bemyndigande att träffa det slag av överens­kommelse som nu är i fråga såvitt denna inte förutsätter någon ändring i AFL eller annan lag. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte bör gå in i prövning av de grunder för ersättning som överenskommits mellan företrädare för regeringen och Landstingsförbundet för år 1987.

I propositionen har begärts riksdagens bemyndigande att ikläda staten vissa ekonomiska förpliktelser under nästa budgetår i enlighet med överens­kommelsen. Enligt utskottets mening är detta inte erforderligt med hänsyn till de bemyndiganden som gavs vid riksdagsbeslutet år 1984.

När det gäller framtida överenskommelser vill utskottet inledningsvis erinra om sitt principiella ställningstagande i samband med att det nya ersättningssystemet infördes (se SfU 1983/84:31).

Utskottet ansåg därvid att förändringarna låg i linje med strävandena att
med försäkringsmedel bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna
värden och att de borde kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens
(HSL) målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på lika
villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta sjukvårdshuvudmännens
planering av vården. Mot bakgrunden av att ansvaret för befolkningens
hälso- och sjukvård lagts på sjukvårdshuvudmännen ansåg utskottet det både
riktigt och rimligt att dessa har ett inflytande över hur de trots allt begränsade
ekonomiska och  personella resurserna fördelas, såväl mellan de olika               ,,

 

sjukvårdshuvudmännen som inom resp, geografiska områden. Utskottet SfU 1986/87:1 framhöll vidare att det fria läkarvalet i verkligheten är förbehållet patienter­na i vissa storstadsområden, eftersom den offentliga vården i dessa områden har god tillgång på läkare och det övervägande antalet privatpraktiker etablerat sig där. Genom att resurserna styrs jämnare över hela landet ansåg utskottet att ett fritt läkarval på sikt kunde bli en realitet även för den övriga befolkningen.

Utskottet har nu ingen anledning frångå denna principiella uppfattning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 561 och 562 i nu behandlade delar samt motionerna Sf220 yrkande 2 och Sf336 yrkandena 8-10.

Såvitt gäller yrkandena om utredning och förslag om ändringar i reglerna om skatte- och avgiftsfinansiering av hälso- och sjukvården har riksdagen vid ett flertal tidigare tillfällen på förslag av utskottet avslagit motioner härom (se senast SfU 1984/85:20). Utskottet har härvid framhållit att om en större del av sjukförsäkringens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen i stället för med landstingsskatt skulle detta innebära en avsevärd förändring av landstingens roll och ansvar beträffande hälso- och sjukvården. Beträffan­de en individualisering av sjukförsäkringsavgifterna har utskottet hänvisat till att de tidigare individuella premierna slopades genom den s, k. Hagaöver­enskommelsen mellan folkpartiet och socialdemokraterna, och utskottet har för sin del inte funnit anledning frångå denna överenskommelse.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall även till yrkande 1 i motion Sf220,

I fråga om de uttalanden i olika hänseenden som begärs i motion 559 vill utskottet anföra följande. I den mån inga speciella hinder föreligger förutsätter utskottet att man i framtiden - liksom tidigare varit fallet - träffar överenskommelser som omfattar rner än ett budgetår. När det gäller vikten av att eliminera regionala skillnader vid fördelningen av sjukförsäkringsme­del konstaterar utskottet att skillnaderna minskar genom överenskommelsen för år 1987, och utskottet förutsätter även i denna fråga att vikten av en fortsatt utjämning beaktas även fortsättningsvis utan något riksdagens uttalande. Beträffande frågan om att sammanföra alla de hittills särredovisa­de bidragen till en allmän sjukvårdsersättning vill utskottet framhålla att -såsom redovisats ovan - flera av dem fr. o. m. år 1987 ingär i den allmänna sjukvårdsersättningen. Att sammanföra samtliga bidrag till en allmän sjukvårdsersättning skulle dock enligt utskottets mening kunna minska statens möjligheter att påverka utvecklingen i vissa hänseenden. Utskottet är därför inte berett att ställa sig bakom en sådan begäran. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion 559 i nu behandlade delar.

I fräga om den i motion 559 begärda utredningen vill utskottet framhålla
följande. I den överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvud­
männen som ligger till grund för det nya ersättningssystemet har parterna
enats om en uppföljning och analys av planerad och faktisk utveckling av
hälso- och sjukvården och användningen av ersättningarna. Därutöver skulle
vissa huvudområden successivt bli föremål för en närmare analys. Såsom
bl. a. framgår under avsnittet nedan om läkarförsörjning m. m. har analyser i
olika avseenden redan gjorts och övervägs inom socialdepartementets hälso-   12

 

och sjukvårdsberedning. Utskottet förutsätter att arbetet med uppföljningen     SfU 1986/87:1

av det nya ersättningssystemet fortgår såsom planerat och att man därvid

överväger möjligheter till besparingar och effektiviseringar inom hälso- och

sjukvården. Att tillsätta en särskild utredning såsom begärts i motionen anser

utskottet inte påkallat, och utskottet avstyrker således bifall till motion 559

även i denna del.

Läkarförsörjning m, m.

I tre motioner, som väckts med anledning av propositionen, tas upp frågor om läkarförsörjningen i Sverige. Rune Gustavsson m. fl. begär i motion 1985/86:559 yrkande 4 att riksdagen beslutar att av regeringen begära initiativ till överläggningar mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet i syfte att utarbeta åtgärdsprogram för ett effektivt decentraliserat ansvarsta­gande för solidarisk läkarförsörjning i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna anför att en god vård ger människor möjlighet att välja mellan olika vårdgivare, men konstaterar samtidigt att möjligheterna att välja vårdgivare varierar avsevärt i landet. Nyinrättade befattningar har koncentrerats kring slutenvården, varför läkartillgången inom slutenvården ökat på öppenvårdens bekostnad. I motionen påpekas vidare att nya tjänster i huvudsak inrättats på orter med regionsjukhus/länssjukhus, varigenom läkartäta områden tillförts ytterligare läkarresurser medan läkarsvaga områ­den blivit utan. Enligt motionärerna bör därför varje landsting åta sig att visa stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster i välförsedda områden. Även de privata vårdgivarna bör enligt motionärerna vara beredda att delta i arbetet för att förverkliga en solidarisk läkarförsörjning. Detta innebär för de närmaste åren att nuvarande etableringsregler bör bibehållas i läkartäta områden med väl utbyggd offentlig och privat vård. Däremot anser motionärerna att privatläkaretablering bör stimuleras i de underförsörjda delarna av landet, och de begär i yrkande 5 ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Även i motion 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m. fl. anförs att en god hälsa
och en vård på lika villkor för hela befolkningen förutsätter att läkarbristen
hävs i underförsörjda områden. Läkarbristen kan enligt motionärerna
motverkas på i huvudsak två sätt. För yrkespraktiker bör särskilda glesbygds­
tillägg och andra stimulansinsatser, t, ex, investerings- och utbildningsstöd,
prövas. Vidare bör en särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens
ersättningstaxa införas utöver en mer generellt tillämpad avtrappningsbar
etableringstaxa. Enligt motionärerna bör dessutom en taxehöjning genomfö­
ras. Förutom stimulanser av skilda slag anser motionärerna att sjukvårdshu­
vudmännen, fram till dess att läkarförsörjningen är godtagbar i hela landet,
måste visa stor återhållsamhet med att inrätta nya tjänster, främst i orter med
läns- och regionsjukhus. Detta förutsätter dock enligt motionärerna fri
etableringsrätt för privatpraktiker och fri anslutningsrätt till sjukförsäkring­
en av fritidspraktiker. Med hänvisning till det anförda begärs i yrkande 2 ett
skyndsamt förslag till åtgärder som främjar rekryteringen av yrkespraktiker i
första hand till underförsörjda områden samt i yrkande 3 ett tillkännagivande
av motionens förslag till åtgärder med syfte att komma till rätta med                     


 

snedfördelningen av läkartjänstei inom den offentliga vården.      SfU 1986/87:1

I motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m. fl. begärs också förslag till åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till läkarglesa områden (yrkan­de 4). Motionärerna konstaterar att det s. k. Dagmarsystemet medfört att de ekonomiska resurserna från sjukförsäkringen nu fördelas jämnare än vad som tidigare var fallet. Däremot har inte den regionala fördelningen av läkare och sjukgymnaster förbättrats. För läkarfördelningen är det enligt motionärerna av stor betydelse hur många tjänster som inrättas i olika delar av landet. Motionärerna konstaterar att det under de senaste åren inrättats väsentligt fler läkartjänster än vad som motsvaras av antalet utexaminerade läkare och att detta försvårat rekryteringen i regioner med olika rekryterings­svårigheter. Det finns därför anledning att iaktta återhållsamhet med nya läkartjänster så länge det är brist på läkare. Motionärerna anser vidare att man för att stimulera läkarförsörjningen i läkarglesa områden måste införa positiva åtgärder, exempelvis genom att ge ett särskilt investeringsstöd, en högre ersättning från sjukförsäkringen och en möjlighet till avskrivning av studieskulden för läkare som arbetar i dessa områden.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även den under den allmänna motionstiden väckta motionen Sf340 av Nils Carlshamre m.fl. 1 motionen begärs snara åtgärder för förbättring av de ekonomiska möjligheterna att bedriva privat vårdverksamhet. Motionärerna, som berör situationen för såväl läkare som sjukgymnaster och tandläkare, anser att taxorna generellt måste höjas. Dessutom anser motionärerna att vid nyetablering av privat läkarpraktik i glesbygd bör en högre taxa medges under förslagsvis en tioårsperiod, men även därefter bör läkartaxan i glesbygd vara högre än i landet i övrigt.

Utskottet behandlar i detta sammanhang ytterligare fem motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Samtliga dessa motioner tar upp läkarbris­ten i glesbygd och gemensamt för motionärerna är vidare att de såsom rekryteringsfrämjande åtgärd föreslär nedskrivning av studieskulden. Mar­gareta Andrén m. fl. begär i motion Sf336 yrkande 11 ett tillkännagivande om att såsom en stimulansåtgärd bör de rekryteringsbefrämjande effekterna av en nedskrivning av studieskulder för läkare som arbetar i glesbygd övervä­gas. Motionärerna i motion Sf292 av Anders G Högmark och Ingrid Hemmingsson och Sf307 av Ulla Orring begär en utredning, medan såväl i motion Sf313 av Alf Svensson som i motion Sf333 av Jan Hyttring m.fl. begärs förslag om att läkare som förbinder sig att upprätthålla tjänst under viss tid i en av läkarbrist drabbad region skall få en del av studieskulden avskriven.

Socialutskottet har i sitt yttrande utförligt redovisat hur läkarförsörjnings-frågorna på olika sätt är föremål för uppmärksamhet frän såväl regeringens som sjukvårdshuvudmännens sida. Av denna redovisning kan följande nämnas.

En läkarbemanningsundersökning har gjorts av socialstyrelsen i samarbe­
te med Landstingsförbundet. Läkarbemanningsundersökningen genomför­
des den 25 september 1985. Av undersökningen framgår att antalet läkare
ökat med drygt 2 000 personer eller ca 12 % under perioden 1982-1985. Det    ,.

 

ökade läkarantalet har medfört en genomsnittligt sett ökad läkartäthet.      SfU 1986/87:1 Variationerna här är dock stora mellan enskilda landsting. Jämfört med tidigare undersökningar uppvisar de landsting som tidigare hade höga vakanssiffror fortfarande ett högt vakansläge. Generellt sett har glesbygdslä­nen alltjämt en sämre vakanssituation än övriga områden.

Vidare har en arbetsgrupp inom socialdepartementet med uppgift att analysera läkarförsörjningen i Jämtlands län i början av juni 1986 till socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning överlämnat rapporten Läkarförsörjning i Jämtlands län (Ds S 1986:9). I rapporten läggs bl. a. fram förslag till olika försöksåtgärder. Arbetsgruppen föreslår att utredningsarbe­tet skall fortsätta med en uppföljning och utvärdering av försöksverksamhe­ten och framläggande av eventuella slutgiltiga förslag. När det gäller åtgärder på längre sikt tar arbetsgruppen upp bl. a. frågor om läkarnas vidareutbild­ning, forsknings- och utvecklingsarbete, regionalpolitiska åtgärder och olika personalsociala åtgärder. Sålunda föreslår arbetsgruppen bl.a. att staten låter utreda möjligheterna att avskriva delar av studieskulderna vid tjänstgö­ring inom glesbygd. Arbetsgruppen föreslår också att berörda arbetsmark­nadsparter diskuterar en förbättring av arbetstids- och tjänstgöringsförhål­landen etc. för läkare i glesbygd, möjligheterna till studieresor och olika ekonomiska stimulansåtgärder. Därvid nämns bl.a, en mer differentierad och individuell lönesättning. När det gäller åtgärder på kort sikt föreslås bl, a. en nationell kampanj för att manifestera en gemensam uppfattning om primärvårdens och allmänmedicinens betydelse och om vikten av att särskilt uppmärksamma glesbygdens läkarproblem.

Av socialutskottets yttrande framgår vidare att Landstingsförbundets styrelse har beslutat en rekommendation till landstingen om åtgärder för att förbättra läkarförsörjningen. Enligt rekommendationen skall det totala antalet nya tjänster inom landstingen begränsas till högst 300 per år. Varje huvudman föresläs fä öka sin andel av antalet inrättade tjänster med högst 3 % årligen. Regionlandstingen får öka endast 1 %. Begränsningen skall bestå till dess att antalet helt vakanta tjänster understiger 5 %, dvs. har halverats.

Slutligen har Sveriges läkarförbund i en utredningsrapport lämnat en rad förslag till stimulansåtgärder för rekrytering av läkare i glesbygd. Förbundet har därvid föreslagit åtgärder på det familjesociala området, i fråga om arbetstider och tjänstgöringsförhållanden, utbildning och forskning och när det gäller ekonomiska stimulanser av olika slag. Bland de sistnämnda kan nämnas avskrivning av studieskulder för läkare i glesbygd, större utrymme för individuell lönesättning och höjning av nyetableringstaxor för privatprak­tiserande läkare.

Socialutskottet har med hänvisning till sitt av riksdagen godkända
betänkande - SoU 1985/86:16 - uttalat att den ojämna fördelning av läkare
som råder och som nu bekräftas av läkarbemanningsundersökningen är en
allvarlig orättvisa som i längden inte kan accepteras. Mot bakgrund av att
läkarförsörjningsfrågorna på olika sätt - såsom redovisats - är föremål för
såväl regeringens som sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet samt att
också socialstyrelsen och Landstingsförbundet är engagerade i pågående
utredningsverksamhet anser socialutskottet det inte nu erforderligt med           15

något initiativ från riksdagens sida.

 

Socialförsäkringsutskottet kan för sin del konstatera att regeringen och SfLI1986/87:l sjukvårdshuvudmännen redan är uppmärksammade på samtliga de åtgärder som föresläs i motionerna. Med hänsyn bärtill instämmer socialförsäkrings­utskottet i socialutskottets bedömning och avstyrker således bifall till motionerna 559 yrkandena 4 och 5, 561 yrkandena 2 och 3, 562 yrkande 4, Sf340, Sf336 yrkande 11, Sf313, Sf333, Sf292 och Sf307,

Utskottet behandlar i detta samrnanhang två motionsyrkanden som berör läkartaxan, I motion 1985/86:559 av Rune Gustavsson m,fl, anförs att nuvarande taxeutformning för piivatläkarvård missgynnar läkare vid små praktiker i förhållande till läkare vid läkarhus, eftersom den sistnämnda kategorin har en förhöjd taxa, t syfte att underlätta etablering av små läkarpraktiker bör, enligt motionärerna, kommande förhandlingar mellan riksförsäkringsverket och Läkarförbundet medföra en anpassning av privat­läkartaxan utanför läkarhus till läkarhustaxan. Motionärerna begär i yrkan­de 6 ett tillkännagivande i enlighet härmed. Även i motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg anförs att det är en brist i läkartaxan att ersättningen till privatläkare som arbetar utanför läkarhus är väsentligt lägre än för läkare som arbetar i läkarhus. Enligt motionärerna finns det därför skäl för regeringen att se över läkartaxans utformning, och de begär i yrkande 5 ett tillkännagivande härom.

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr.o.m. den 1 januari 1975 arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). Taxan fastställs av regeringen efter förslag från riksförsäkringsverket. För att undvika att övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett förhöjt arvode. Bl.a. fick läkare vid gruppmottagning etablerad före år 1973 utan särskilt beslut tillämpa en arvodeshöjning med 50 %. Även efterträdare till sådan läkare kunde under viss förutsättning få rätt till samma arvodeshöjning. Reglerna var avsedda att tillämpas övergångsvis och skulle på sikt avvecklas. Nivån på arvodeshöjningen för läkare vid gruppmottagning har härefter successivt minskat och uppgår fr. o. m. den 1 juli 1985 till 27 %.

Såsom ovan framgår har avsikten hela tiden varit att på sikt avveckla arvodeshöjningen för läkare i gruppmottagning, och den medgivna höjning­en har i konsekvens härmed minskat undan för undan. Med hänsyn härttll anser sig utskottet inte kunna förorda en sådan åtgärd för att minska skillnaderna i arvode för läkare i resp. utanför läkarhus som begärts i motionerna, nämligen en generell arvodeshöjning för läkare utanför läkar­hus, utan frågan om kommande taxehöjningar får prövas i sedvanlig ordning. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna 559 yrkande 6 och 562 yrkande 5.

Psykoanalys och psykoterapi

Frågan om deltids- och fritidspraktiserande psykoanalytikers och psykotera-peuters rätt att tillhöra försäkringen efter utgången av år 1984 togs upp

16

 

motionsledes i samband med regeringens förslag om nya regler för anslutning SfU 1986/87:1 av privata vårdgivare till ersättningssystemet (prop. 1983/84:190, SfU 31, rskr, 393), Utskottet underströk därvid angelägenheten av att tillgången på psykoanalytisk behandling och utbildning inte minskade. Utskottet anslöt sig också till vad som framhölls i socialutskottets yttrande SoU 1983/84:4 y, nämligen att frågan måste beaktas i sjukvårdshuvudmännens fortsatta planering. Ersättningsfrågan borde emellertid vara en angelägenhet mellan fritidspraktikerna och resp. sjukvårdshuvudman.

Av den förevarande propositionen framgår att Svenska psykoanalytiska föreningen och Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys i en skrivelse till socialdepartementet har tagit upp frågan om psykoanalyti­kernas möjligheter att bedriva sin verksamhet. Bl. a. begärs att läkarpsyko-analytiker ges möjlighet att arbeta deltid i offentlig tjänst och deltid privat.

Departementschefen hänvisar till socialförsäkringsutskottets ovan redovi­sade uttalande och framhåller för egen del det angelägna i en god tillgång till psykoterapeutisk behandling samt understryker också det angelägna i att denna fråga behandlas på ett positivt sätt i sjukvårdshuvudmännens plane­ring. Hon är emellertid inte beredd att nu föreslå några särskilda regler vad gäller läkarpsykoanalytikernas anslutning till försäkringen.

Jan-Erik Wikström tar i motion 1985/86:560 upp olika konsekvenser av det
s. k. Dagmarsystemet för psykoanalytiker och psykoterapeuter. I motionen
anförs bl.a. följande. För fritidspraktiker innebär systemet att de inte kan
ansluta sig till sjukförsäkringen. De kan dock få ersättning från landstinget.
Däremot har ett flertal s. k. fritidspraktiker endast kunnat sluta avtal med
landstinget som medger så få besök - maximalt fem besök per vecka - att
psykoanalytisk praktik, där varje patient normalt kommer på fyra fem besök
i veckan, inte längre är möjlig för denna grupp. Kandidater i psykoanalytisk
utbildning, som är läkare och ännu inte hunnit etablera sig som praktiker, har
under sin utbildning vanligtvis tagit sina handledda fall som fritidspraktik.
Denna utväg är nu på grund av begränsningen av antalet besök stängd, och
allt fler kandidater i psykoanalytisk utbildning kommer under de närmaste
åren troligen inte att kunna verka som fritidspraktiker till förfång för både
patienter och för utbildningen. Sedan det nya systemet genomfördes har inte
en enda psykoanalytiker kunnat etablera sig som praktiker, eftersom det i
realiteten råder etableringsstopp i Storstockholmsområdet, där all psyko­
analytisk utbildning äger rum. Många psykoanalytiker vill arbeta som
deltidspraktiker för att också kunna ställa sina arbetsinsatser och kunskaper
till förfogande inom allmän psykiatrisk verksamhet - som ständigt anlitade
handledare och utbildare. Det finns ett fåtal lämpliga deltidstjänster inom
allmänpsykiatri och dessa har av hävd kunnat förenas med deltidspraktik. 1
lagstiftningen finns det numera hinder för tillskapande av nya sådana
tjänster, vilka skulle vara ytterst ändamålsenliga både för det allmännas
tillgång till psykoanalytisk kompetens och för psykoanalysens bedrivande.
Enligt motionären är det nödvändigt att dessa frågor snabbt får en konkret
lösning. Mot bakgrund av det anförda begärs i yrkande 1 i motionen förslag
om sådana tekniska lösningar som medger fritidspraktik inom ramen för
sjukförsäkringen för kandidater i psykoanalytisk utbildning, så att den
begränsning av antalet besök som nu existerar och omöjliggör psykoanalytisk  17

Riksdagen 1986/87. 11 saml. Nrl

utbildning elimineras, I yrkande 2 begärs förslag om sådana lagändringar SfU 1986/87:1 som krävs för etablering av deltidspraktik. Vidare begärs i yrkande 3 förslag om bur möjligheten till etablering av psykoanalytisk praktik skall kunna garanteras dem som genomgått den krävande psykoanalytiska utbildningen och önskar etablera praktik på hel- eller deltid och i yrkande 4 att riksdagen uttalar sig för att landstingen stimuleras att inrätta fler deltidstjänster för psykoanalytiker inom psykiatrin, I yrkande 5 begärs att riksdagen uttalar sig för vikten av att de unika psykoanalytiska utbildningsinstituten i privat regi ges möjlighet att fortsätta att existera med tanke på att de utbildar personer på vilka en stor del av den statliga psykoterapiutbildningen och psykoterapin inom den offentliga sektorn vilar och slutligen i yrkande 6 att riksdagen för att uppnä detta hos regeringen begär att frågan om statligt stöd till utbildningar­na enligt yrkande 5 ovan blir föremål för särskild utredning.

Såsom inledningsvis nämnts i betänkandet har utskottet inhämtat remiss­yttranden över motionen från socialstyrelsen, universitets- och högskole­ämbetet (UHÄ) och Landstingsförbundet,

Socialstyrelsen anser i sitt yttrande det angeläget att - inför Dagmar Ill-överenskommelsen - tillskapa särskilda bestämmelser för läkaranalyti-kerna i syfte att dels underlätta för kandidater i psykoanalytisk utbildning att ha fritidspraktik i en omfattning som motiveras av utbildningen, dels stödja utbildade analytikers möjligheter att inneha deltidstjänster inom offentlig vård i kombination med etableting av psykoanalytisk praktik på deltid. Vidare ansluter sig socialstyrelsen till motionärens begäran att psykoanalyti­kerutbildningarna genom särskild utredning bör ges utrymme att genom statligt stöd finna sina optimala former.

UHÄ anser- med hänsyn till att den statliga psykoterapiutbildningen för närvarande bara kan täcka en liten del av behovet av psykoterapeuter - det angeläget att åtgärder vidtas som kan trygga utbildningen inom de analytiska föreningarna och därigenom öka tillgången på kvalificerade psykoterapeuter och handledare inom den offentliga vården.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande bl. a. följande.

Före år 1985, dvs. året för Dagmar-reformens ikraftträdande, fanns inga formella möjligheter för läkare att vid sidan av offentlig deltidsanställning bedriva någon försäkringsersatt verksamhet. Tvärtom var det så att läkar­vårdstaxan (3 §) innehöll en uttrycklig regel att anslutning till försäkringen endast medges för läkare med offentlig heltidsanställning. Fr. o. m. 1985 kan varje sjukvårdshuvudman och läkare gemensamt komma överens om samarbets- och samverkansformer oavsett anställningens omfattning hos huvudmannen. Det är framför allt denna vårdavtalsmöjlighet Landstingsför­bundet har åsyftat för att säkra tillgången på psykoanalytisk behandling och utbildning. Förbundsstyrelsen menar att man även fortsättningsvis bör söka lösningarna vårdavtalsvägen, i stället för att konstruera särbestämmelser i den allmänna försäkringen för en förhållandevis liten grupp vårdgivare inom en specialitet.

Vad förbundsstyrelsen emellertid har bedömt som särskilt allvarligt är att
rekryteringen till den psykoanalytiska utbildningen minskar. Inom Stock­
holms läns landsting utreds denna fråga för närvarande. Styrelsen har
uppfattat att det är ekonomiska hinder i främst två avseenden som ligger
bakom rekryteringsminskningen. För det första skall den blivande psykoana-     18

 

lytikern - kandidaten - genomgå egen "utbildningsanalys" hos erfaren SfU 1986/87:1 analytiker. Utbildningsanalysen omfattar ca 300 timmar och bekostas av kandidaten. För ett tiotal år sedan förekom enligt uppgift att utbildningsana­lysen kunde bedrivas inom den allmänna försäkringens ram. Denna felaktiga tillämpning har dock rättats till; eleven är ju inte sjuk, och sjukdom är ett villkor för ersättning från försäkringen.

För det andra tar den blivande psykoanalytikern hand om egna, och av färdigutbildad analytiker handledda fall. Efter ett antal besök/behandlingar diskuterar kandidaten sina fall med handledaren. Handledarens arvode bekostas av kandidaten. I de fall kandidaterna före år 1985 hade offentlig heltidsanställning, kunde de genom anslutning till den allmänna försäkringen uppbära besöksersättning från försäkringskassan för sina patienter. Något oegentligt har man i argumenteringen gjort en direkt koppling mellan ersättningen från försäkringen och handledararvodet samt hävdat att denna möjlighet försvunnit att finansiera utbildningen med. Värdavtal kan vara ett alternativ i dessa fall, varvid dock bör framhållas att det är vårdinsatsen som ersätts. Hur vårdgivaren använder dessa pengar måste han själv avgöra.

Förbundsstyrelsen står fast vid sin sedan länge hävdade uppfattning att psykoanalytiker utgör en för landets hälso- och sjukvård viktig vård- och utbildningsresurs. Den omständigheten att utbildningen till psykoanalytiker bedrivs av institut i privat regi, fär enligt förbundsstyrelsen inte frånta samhället ett ekonomiskt ansvar för utbildningen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker Landstingsförbundet motionärens förslag om en särskild utredning om statligt stöd för psykoanalytisk utbildning. En sådan utredning bör även pröva frågan om ekonomiskt stöd till de institut som svarar för utbildningen av psykoanalytiker. Till utredning­ens uppgifter bör också läggas bedömningar om den psykoanalytiska verksamhetens framtida dimensionering samt att klarlägga hur regionala skillnader i vårdutbudet motsvarar skillnader i vårdefterfrågan.

Såsom inledningsvis nämnts underströk utskottet i sitt av riksdagen godkän­da betänkande SfU 1983/84:31 angelägenheten av att tillgången på psyko­analytisk behandling och utbildning inte minskade. Av Landstingsförbun­dets yttrande framgår dock att rekryteringen till den psykoanalytiska utbildningen minskar, sannolikt av ekonomiska skäl. Med hänsyn härtill delar utskottet Landstingsförbundets- och motionärens - uppfattning om att frågan om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk utbildning bör bli föremål för särskild utredning. Enligt utskottets mening bör en sådan utredning ta upp de olika frågeställningar som berörts i Landstingsförbundets yttrande. Utskot­tet är däremot inte berett att nu förorda vare sig några konkreta förslag eller uttalanden på sätt som i övrigt begärts i motionen. Vad utskottet med anledning av motion 560 således anfört bör ges regeringen till känna.

Patientavgifter

Patientavgifterna är för närvarande högst 50 kr. vid läkarvård och högst 25
kr. vid annan vård än läkarvård. Gör läkaren hembesök utgår ett tillägg med
15 kr. Vid telefonrådgivning är avgiften högst 20 kr. Försäkrade som har
höga kostnader för sjukvård och läkemedel får sina kostnader begränsade
genom det s. k. högkostnadsskyddet som ger rätt till befrielse från patientav-   19

 

gift när den försäkrade gjort läkemedelsinköp och/eller läkarbesök fler än 15     SfU 1986/87:1 gånger under en tolvmånadersperiod.  Två sjukvårdande behandlingar jämställs därvid med ett läkemedelsinköp eller läkarbesök.

Enligt propositionen skall de nuvarande högsta patientavgifterna gälla även fr. o, m, den 1 januari 1987. Frän samma tidpunkt skall ocksä gälla att ingen avgift får tas ut av patient som remitterats från läkare vid studerande-hälsovårdsmottagning, under förutsättning att patienten betalat avgift vid besöket hos den remitterande läkaren.

I två motioner, Sf342 (yrkande 3) av Nils Carlshamre m.fl. och Sf336 (yrkande 6 delvis) av Margareta Andrén m.fl. föreslås i besparingssyfte höjningar av patientavgifterna. I den förstnämnda motionen begärs ett tillkännagivande om att patientavgiften vid läkarvård bör höjas med 10 kr. och vid sjukvårdande behandling med 5 kr. fr. o. m. den 1 januari 1987. I motion Sf336 begärs en höjning av patientavgiften vid läkarvård med 15 kr. fr. o. m. den 1 juli 1986. Denna höjning bör enligt yrkande 7 delvis i samma motion kombineras med en ändring av högkostnadsskyddet av innebörd att tolv läkarbesök/läkemedelsinköp berättigar till kostnadsbefrielse. I båda motionerna begärs vidare höjningar av patientavgifterna vid läkemedelsin­köp. Utskottet återkommer senare i betänkandet (s. 28) till denna fråga. Nils Carlshamre m. fl. begär ocksä i motion Sf345 (yrkande 3) ett tillkännagivan­de om att tvånget att ha en remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling bör slopas.

Vid fastställande av grunderna för sjukförsäkringens ersättningar till vårdgivarna kan regeringen enligt 2 kap. 1 § AFL bl. a. bestämma den högsta patientavgiften som vårdgivaren får ta ut. I den förevarande överenskom­melsen regleras sålunda såväl den allmänna sjukvårdsersättningens belopp som patientavgifternas storlek för år 1987. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf342 och Sf336 i motsvarande delar.

Utskottet kan inte heller tillstyrka yrkandet i motion Sf345 om att systemet med remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling generellt skall slopas eftersom systemet innebär en medicinsk kontroll.

I nyssnämnda motion Sf336 (yrkande 7 delvis) av Margareta Andrén m. fl. begär motionärerna också förslag om att kostnader för sjukresor skall omfattas av högkostnadsskyddet. Samtidigt bör det nuvarande karensbelop­pet vid sjukresor, 30 kr. per värdtillfälle, höjas till 65 kr, Rune Gustavsson m,fl, anser i motion Sf243 att högkostnadsskyddet bör reformeras så att kostnader för sjukresor omfattas av skyddet och att fortsatta höjningar av patientavgifterna bör kombineras med ett förstärkt högkostnadsskydd.

Ytterligare två motioner tar upp frågan om minskade kostnader för
sjukresor. I motion Sf254 av Lars Werner m. fl. anser motionärerna att, med
hänsyn till att något förslag ännu inte föreligger från regeringen om vem som
skall ha det ekonomiska ansvaret för sjukresor, riksdagen snarast bör begära
förslag om åtgärder för att minska den enskildes kostnader för sjukresor. Jan
Hyttring och Bertil Jonasson begär i motion Sf331 förslag om ändringar i
sjukreseförordningen i syfte att endast ett karensbelopp skall avräknas vid
sjukresor med egen bil om en familj med flera barn samordnar tiderna för
barnens sjukbesök. Vidare begiir motionärerna förslag om att sjukreseför-
ordningens bestämmelser om högsta ersättning för övernattning, för närva-      20

 

rande 55 kr. per natt, ändras så att den verkliga kostnaden för övernattning     SfU 1986/87:1 ersätts i de fall denna blir lägre än motsvarande resekostnad.

I motionerna Sf256 av Karin Israelsson m. fl. och Sf314 av Alf Svensson påtalas problem med att kommunernas färdtjänst används för sjukresor. I den förstnämnda motionen begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av att förhållandet mellan färdtjänst och sjukresor utreds och ställs i relation till det av centern begärda högkostnadsskyddet för sjukresor. Alf Svensson begär ett tillkännagivande om att en samordning av statens bidrag till färdtjänst och sjukresor bör ske, så att färdtjänst kan användas för sjukresor varvid en motsvarande överföring av medel från sjukförsäkringen till statsbidragen till kommunerna för färdtjänsten skall ske.

Inom Piteå och Ystads sjukvårdsdistrikt och inom Pajala kommun har nyligen avslutats en försöksverksamhet med sjukresor som inneburit att sjukresorna administrerats av landstingen i Norrbottens och Malmöhus län. Syftet med verksamheten har varit att få ett underlag för att bedöma hur ett eventuellt överförande av det ekonomiska och administrativa ansvaret för sjukresor från de allmänna försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen kan Organiseras och att pröva möjligheterna att genom organisatoriska m. fl. åtgärder begränsa sjukresekostnaderna. Resultatet av försöksverksamheten övervägs nu av socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning. Utskot­tet utgår från att beredningen vid dessa överväganden kommer att behandla såväl frågan om hur den enskildes sjukresekostnader kan begränsas som frågan om gränsdragningen mellan sjukresor och kommunernas färdtjänst. I avvaktan på resultatet av beredningens arbete anser utskottet att motionerna Sf243, Sf254, Sf256, Sf314 och Sf336 i nu behandlade delar inte bör föranleda nägon riksdagens åtgärd.

Enligt vad utskottet erfarit övervägs för närvarande inom socialdeparte­mentet vissa ändringar i sjukreseförordningen, bl. a. ändrade bestämmelser om karensbelopp. Utskottet förutsätter att även de frågor som tagits upp i motion Sf331 därvid blir föremål för överväganden. Någon åtgärd med anledning av motionen anser utskottet inte påkallad.

Barbro Nilsson m. fl. anför i motion Sf241 att barn med talsvårigheter kan få kostnadsfri specialisthjälp inom skolans ram. I de fall talsvårigheterna är så svåra att logoped måste anlitas erläggs däremot en patientavgift med 15 kr. per besök. Härtill kommer kostnader för resor till och från logopeden. Motionärerna anser att samhället helt bör bekosta specialisthjälp och resekostnader för barn med talsvårigheter och begär ett tillkännagivande härom till regeringen.

Kommittén (S 1985:02) för översyn av sjukförsäkringens roll när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering har bl. a. till uppgift att pröva om det finns behov av och förutsättningar för att lämna ersättning från sjukförsäkringen i förebyggande syfte. Utskottet anser att de frågor som tagits upp i motion Sf241 faller inom ramen för utredningsarbetet, och utskottet föreslår att motionen överlämnas ttll utredningen för vidare överväganden.

21

 

Hjälpmedel för handikappade                                       SfU 1986/87:1

Enligt den överenskommelse som träffades med sjukvårdshuvudmännen om ersättningar från sjukförsäkringen fr. o. m. år 1976 övertog sjukvårdshuvud­männen hela ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade samtidigt som en enhetlig hjälpmedelsersättning från sjukförsäkringen infördes. 1 överenskommelsen förutsattes att sjukvårdshuvudmännen fort­satte hjälpmedelsverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med de dittillsvarande bestämmelserna för verksamheten. Samtidigt upphörde den statliga bidragsgivningen till hjälpmedelsverksamheten och ansvaret för att upprätta den s. k. hjälpmedelsförteckningen övergick från socialstyrelsen till Landstingsförbundet. Socialstyrelsen skulle dock även i fortsättningen ha tillsyn över hjälpmedelsverksamheten.

Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978 gemensamt huvudmän för handikappinstitutet som är centralt organ på hjälpmedelsom­rådet. Institutet prövar hjälpmedlens lämplighet och är samtidigt informa­tionsorgan på hjälpmedelsområdet. Institutet har vidare övertagit ansvaret för kontinuerlig utgivning av hjälpmedelsförteckningen. Förteckningen omfattar de hjälpmedel som institutet rekommenderar landstingen att utge samt anvisningar för hjälpmedelsverksamheten. Varje enskilt landsting beslutar dock själv i vad mån handikappinstitutets rekommendationer skall följas. Förteckningen över handikapphjälpmedel omfattar sådana hjälpme­del som en person behöver i den dagliga livsföringen för att kompeiisera en funktionsnedsättning.

Den särskilda hjälpmedelsersättningen är som inledningsvis nämnts för närvarande 80 kr. per invånare och år och höjs till 85 kr. per invånare och år fr. o. m. den 1 januari 1987. I hjälpmedelsersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen ingår ett belopp på för närvarande 3:55 kr. per invånare och år till en fond för handikappinstitutets verksamhet. Detta belopp höjs till 3:80 kr. per invånare och år fr. o. m. år 1987.

Ett flertal motioner tar upp frågor kring hjälpmedelsförsörjningen för
handikappade. Bengt Westerberg m. fl. begär i motion Sf283 yrkande 22 ett
tillkännagivande om betydelsen av en tillfredsställande försörjning av
hjälpmedel. Motionärerna framhåller att en brist på hjälpmedel kan leda till
ökade kostnader för sjukskrivning och vård. 1 motion Sf317 anför Lars
Werner m. fl. att kraven pä de tekniska hjälpmedlen för handikappade har
stigit avsevärt under de senaste decennierna. Detta hänger samman med att
de handikappade som har olika former av funktionsnedsättningar i sä stor
utsträckning som möjligt vill slippa att vara beroende av andra människor för
att klara sådant som andra klarar själva. Det är enligt motionärerna viktigt
att de funktionshindrade kostnadsfritt erhåller behövliga tekniska hjälpme­
del och att detta sker utan onödig tidsutdräkt. 1 motionärernas yrkande 1
hemställs om åtgärder för att åstadkomma detta. Utökningen av hemsjuk­
vården har enligt motionärerna medfört en ökad belastning på hjälpmedels­
anslagen. Utvecklingen av hemsjukvården anser motionärerna vara positiv,
men de begär i yrkande 2 ett uttalande av riksdagen om att denna utveckling
inte får innebära svårigheter att tillgodose behovet av tekniska hjälpmedel.
En viktig resurs när det gäller hanteringen av tekniska hjälpmedel är, anför       22

 

motionärerna, de hjälpmedelscentraler som finns hos varje sjukvårdshuvud- SfU 1986/87:1 man. Motionärerna begär i yrkande 5 ett tillkännagivande om att hjälpme­delscentralerna bör bevaras och i yrkande 6 ett uttalande om att centralerna bör byggas ut för att klara uppföljningen av hjälpmedelsverksamheten på ett bra sätt. Slutligen begärs i yrkande 7 ett tillkännagivande om att tillsynen över hjälpmedelsverksamheten bör åvila socialstyrelsen.

Margareta Persson hävdar i motion Sf334 att det i dag är svårt att få någon överblick över hur landstingen i praktiken uppfyller de krav på hjälpmedels­verksamheten som fanns med i den ursprungliga överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Staten ställer, anför motionären, inga krav pä hur den s. k. hjälpmedelsersättningen används av sjukvårdshuvud­männen. I yrkande 1 begär motionären ett tillkännagivande om att en förutsättning för att ersättning för tekniska hjälpmedel åt handikappade skall utgå till landstingen skall vara att landstingen uppfyller vissa krav på hjälpmedelsverksamheten. I yrkande 2 begär motionären ett tillkännagivan­de om behovet av att införa ett överklagningsförfarande för handikappade som vägras hjälpmedel.

Ett tillkännagivande om behovet av en översyn av gällande regler rörande handikapphjälpmedel begärs i motion Sf345 yrkande 1 av Nils Carlshamre m.fl. Enligt motionärerna förekommer en ökad oro hos personer med funktionshinder över att hjälpmedelsverksamheten inte fungerar tillfreds­ställande. Otillräckliga budgetmedel har inneburit att hjälpmedelsärenden förhalats och reparationer tagit onödigt lång tid. Handikappade mäste, anför motionärerna, ges möjlighet att kunna verka i samhället på så långt möjligt lika villkor som andra. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de faktiska olikheter som råder på hjälpmedelsområdet i olika regioner finns det enligt motionärerna skäl att utreda hjälpmedelsfrågan.

Tre motioner tar upp vissa speciella frågor i anslutning till hjälpmedelsför­sörjningen. Margareta Andrén och Kenth Skårvik begär i motion Sf206 att blodsockermätare skall uppföras som kostnadsfritt hjälpmedel pä handi­kappinstitutets hjälpmedelsförteckning eftersom sådana mätare ger möj­ligheter till en exaktare bedömning av blodsockerhalten än vad som kan ske med teststickor som redan finns upptagna i kungörelsen (1972:189) om kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom. Detta skulle enligt motionä­rerna kunna medverka till minskade vårdkostnader. 1 den tidigare nämnda motionen Sf317 av Lars Werner m. fl. begärs i yrkande 3 ett uttalande om att den enskildes behov skall vara avgörande för rätten till tekniska hjälpmedel. Detta innebär bl. a. att hushållsmaskiner och hushållsredskap skall finnas upptagna på hjälpmedelsförteckningen. I motion Sf344 slutligen anför Karin Israelsson att hudsjukdomar för sin behandling kräver bl. a. mjukgörande salvor. Eftersom dessa salvor inte är registrerade som farmaceutisk speciali­tet utgår inte läkemedelsrabatt vilket i sin tur medför att behandlingen blir dyrbar för patienten. Motionären begär därför förslag som syftar till att icke rabatterade läkemedel för hudsjukdomar utges som kostnadsfritt hjälp­medel.

Statens handikappråd konstaterar i sitt remissyttrande att någon samlad

översyn av hjälpmedelsområdet inte har gjorts på mer än tio år. Inte minst       23

 

med hänsyn till den pågående utvecklingen inom området bör tiden vara inne     SfU 1986/87:1 för att se över hela hjälpmedelsverksamheten. En sådan översyn bör också omfatta frågan om innebörden av begreppet hjälpmedel.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande bl. a. följande. År 1984 genom­förde förbundet i nära samverkan med landstingen och handikappinstitutet en kartläggning av landstingens verksamhet med tekniska hjälpmedel åt handikappade. Avsikten med kartläggningen var att få en så aktuell bild som möjligt av landstingens hjälpverksamhet och att utröna om behov av centralt stöd förelåg i något viktigt avseende. Kartläggningen gav besked om att behovet av en översyn av hjälpmedelsverksamheten var stort. Mot denna bakgrund uppdrog förbundsstyrelsen åt kansliet i mars 1985 att studera och analysera möjligheterna att ytterligare inordna hjälpmedelsverksamheten i hälso- och sjukvårdens "normala" organisation. Resultatet av denna utred­ning redovisades för förbundsstyrelsen i februari 1986. Förbundsstyrelsen har med utgångspunkt från denna rapport ställt sig bakom en utveckling som innebär att hjälpmedelsverksamheten i större utsträckning än för närvarande decentraliseras och integreras i den hälso- och sjukvårdande verksamheten och att därvid verksamhets-, ordinations- och kostnadsansvar samordnas. Vidare har styrelsen rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att använda utredningsrapporten som ett underlag för successivt förändringsarbete på hjälpmedelsområdet. Vad gäller hjälpmedelsverksamhetens finansiering hävdar förbundet att det statsbidrag som utges - hjälpmedelsersättningen -efter hand har kommit att täcka en allt mindre del av sjukvårdshuvudmän­nens kostnader för handikapphjälpmedel.

Enligt förbundsstyrelsens uppfattning kommer det förändringsarbete som pågår att leda till den kvalitetsmässigt bästa och effektivaste organisationen av hjälpmedelsverksamheten. Arbetet sker helt utifrån av statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen gemensamt omfattade värderingar, vilka främst dokumenterats i hälso- och sjukvårdslagen. Beträffande motionerna Sf206 och Sf344 anför Landstingsförbundet att exakta definitioner av vad som avses med handikapphjälpmedel visserligen saknas men att huvudprincipen är att dessa skall vara direkt funktionskompenserande. Dessa krav uppfylls inte av blodsockermätare och mjukgörande salvor. Förbundet anser därför att frågor av detta slag bör lösas inom ramen för läkemedelslagstiftningen.

Handikappinstitutet anför i sitt yttrande att motionsyrkandena ger uttryck för uppfattningar som omfattas av många som arbetar inom eller har kontakt med handikapphjälpmedelsområdet. Institutet redogör vidare för sin roll inom hjälpmedelsverksamheten. Den hjälpmedelsförteckning som institutet ger ut och som är en rekommendation till sjukvårdshuvudmännen har stor genomslagskraft inte minst i leverantörsledet där man i stor utsträckning följer institutets kravspecifikationer.

Vad gäller de specifika motionskraven anför handikappinstitutet beträf­
fande motion Sf317 att några inskränkningar i institutets rekommendationer
angående hjälpmedel i hushållet inte har skett och heller inte planeras.
Gränsdragningen mellan vad som är grundutrustning utifrån arbetsmiljökrav
från vårdare och annan personal, vad som är sjukvårdsutrustning i hemsjuk­
vården och vad som är individuella hjälpmedel är enligt institutets uppfatt­
ning svår. Institutet betonar också hjälpmedelscentralernas viktiga roll i            24

 

hjälpmedelsförsörjningen. Det finns ett stort behov av uppföljning angående SfU 1986/87:1 hjälpmedelsverksamheten. Det är dock enligt institutets uppfattning inte självklart att enbart ökade personalresurser för hjälpmedelscentralerna skulle innebära en förbättrad uppföljning. Bättre uppföljningsmetoder tillsammans med en klarare kompetens- och ansvarsfördelning i ordinations­förfarandet är viktiga komponenter i detta sammanhang.

Beträffande insulinkänsliga och svårinställda personer bekräftar institutet vad som anförts i motion Sf206 om att det i vissa fall kan vara en fördel med en blodsockermätare. Dock torde, anför institutet, teststickor vara tillräckliga för de flesta diabetiker.

För att möjliggöra för personer med psoriasis eller andra hudsjukdomar att fä hudvärdande salvor som kostnadsfria hjälpmedel krävs enligt institutet en ändring av de indikationer och föreskrifter som reglerar det kostnadsfria sortimentet.

Handikappinstitutet anser slutligen att en eventuell översyn av hjälpme­delsverksamheten bör genomföras med utgångspunkt från samhällsutveck­lingen i stort liksom hälso- och sjukvärdens planering inför 1990-talet. En viktig del i en sådan översyn bör också vara vem som skall få tillgång till hjälpmedel kostnadsfritt, vem som skall betala kostnaden för hjälpmedlen och hur hög denna kostnad skall tillåtas bli.

Handikappförbundens centralkommitté HCK hänvisar i sitt yttrande till den huvudprincip för hjälpmedelsförsörjningen som riksdagen antog år 1983 under stor enighet (skr. 1982/83:131, SoU 1982/83:27, rskr. 262). Enligt denna skall var och en som har behov av ett hjälpmedel erhålla detta utan kostnad. HCK anser mot denna bakgrund att de sparåtgärder på hjälpme­delssidan som landstingen nu planerar/genomför vilar på felaktiga grunder. Nya hjälpmedelsbehov måste medföra att nya pengar tillförs verksamheten. HCK instämmer därför i samtliga förslag som framförs i de remitterade motionerna. Det är angeläget att i statlig regi göra en översyn av hur verksamheten fungerar. I en sådan översyn mäste konsumenternas synpunk­ter få väga tungt framför allt med tanke på att de utredningar som landstingen gjort i alltför hög grad speglar landstingens syn. Översynen bör också omfatta samhällsekonomiska värderingar med en redovisning av vilka ökade kostna­der man får på andra vårdområden om man gör nedskärningar på hjälpme­delsområdet. Sammanfattningsvis anför HCK att förbundet instämmer i samtliga förslag i motionerna men speciellt stöder förslagen om ökad statlig tillsyn, statlig översyn samt rätt till förvaltningsbesvär.

Även De handikappades riksförbund DHR hänvisar till det ovan nämnda
riksdagsbeslutet år 1983. Det är enligt DHR:s uppfattning självklart att
funktionshindrade personer kostnadsfritt skall få behövliga hjälpmedel och
att detta skall ske så snabbt som möjligt. DHR pekar också på riskerna för en
sammanblandning mellan handikapphjälpmedel och arbetshjälpmedel för
personer som arbetar i hemsjukvärden. Stat och kommun måste vidare
garantera att det finns goda förutsättningar för forskning och utveckling när
det gäller handikapphjälpmedel. För att åstadkomma detta behöver hjälp­
medelscentralerna bevaras och utvecklas. DHR anser det vara angeläget att
möjligheter att överklaga införs för att stärka de handikappades ställning
inom hjälpmedelsorganisationen, DHR ställer sig slutligen bakom kravet på            


 

kravet på en översyn av gällande regler för att förbättra hjälpmedelsverksam-      SfU 1986/87:1 heten och resursutnyttjandet.

Regeringen har i dagarna beslutat tillkalla en särskild utredningsman med uppgift att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på hjälpme­delsområdet. Finner utredningsmannen att förändringar inom hjälpmedels­området är motiverade skall han enligt direktiven föreslå olika åtgärder för att fä till stånd en bättre fungerande och mer effektiv hjälpmedelsverksamhet med utgångspunkt sett såväl ur den enskilde hjälpmedelsanvändarens som ur samhällets perspektiv. En utgångspunkt bör därvid vara att huvudansvaret för tillhandahållandet av hjälpmedel även i fortsättningen skall åvila hälso-och sjukvårdshuvudmännen. En annan utgångspunkt bör vara att hjälpme­delsförsörjningen skall stå i överensstämmelse med statsmakternas målsätt­ning för en god handikappomsorg. Detta innebär enligt direktiven bl. a. att hjälpmedlen skall vara lättillgängliga och i princip inte förorsaka den enskilde merkostnader. Utredningsmannen skall vidare närmare analysera eventuella skillnader mellan olika handikappgrupper och föreslå åtgärder för att minska obefogade sådana. Hjälpmedelsverksamheten bör särskilt gran­skas utifrån de svårast handikappades situation, och utredningsmannen bör om det visat sig nödvändigt föreslå åtgärder i syfte att hjälpmedelsverksam­heten bättre skall kunna tillgodose dessa gruppers behov.

Ett annat område som enligt direktiven är angeläget att analysera är kostnaderna för hjälpmedelsförsörjningen samt de senaste årens kostnadsut­veckling. Denna analys bör omfatta de ekonomiska konsekvenserna för såväl staten och den allmänna försäkringen som för hälso- och sjukvårdshuvud­männen. En analys bör också göras av statsbidragsgivningens nuvarande effekter liksom en bedömning av en ändamålsenlig utformning av den framtida finanseringen, som kan ligga till grund för överläggningar mellan staten och hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Utgångspunkten för fortsatt statsbidragsgivning bör vara att någon form av schabloniserad ersättning skall behållas. Hjälpmedelsverksamheten bör vidare redovisas ur ett övergri­pande samhällsekonomiskt perspektiv där intäkterna för såväl samhället som den enskilde vägs mot kostnaderna. Vid redovisning av intäkter och kostnader skall säväl kvantitativa som kvalitattva faktorer beaktas. Utred­ningen skall också redovisa riktlinjer för hur kostnadsutveckhngen bättre skall kunna förutses och kontrolleras än för närvarande,

I direktiven erinras också om det pågående förändringsarbetet inom hälso-
och sjukvården och socialtjänsten i syfte att minska vård och boende på
institution till förmån för eget boende och vård i öppna former. Utrednings­
mannen bör granska vilka effekter dessa strukturella förändringar har haft
och kommer att få för hjälpmedelsförsörjningen. Han bör även närmare
granska hjälpmedelsbegreppet utifrån att hjälpmedlen skall kompensera en
varaktig funktionsnedsättning och föreslå klarare principer för gränsdrag­
ningen mellan handikapphjälpmedel och andra hjälpmedel m,m, än för
närvarande. Några områden bör särskilt analyseras. Ett sådant är förbruk­
ningsartiklar som inte ersätts som kostnadsfria förbrukningsartiklar enligt
lagen om allmän försäkring. Utredningsmannen bör vid behov föreslå
förändringar av nu gällande bestämmelser i syfte att inom tillgängliga               


 

ekonomiska ramar möjliggöra tillhandahållandet av förbrukningsartiklar     SfU 1986/87:1 även till andra angelägna sjukdomsgrupper. Andra områden som särskilt skall prövas och analyseras är produkter som helt eller delvis ingår i en normal hemutrustning och s. k. behandlingshjälpmedel och vårdarutrustning inom primärvårdens hemsjukvård.

Bland övriga frågor som faller inom ramen för utredningsuppdraget kan i detta sammanhang nämnas frågor om hur hjälpmedelsverksamheten konti­nuerligt skall kunna följas, handikappinstitutets framtida verksamhet och socialstyrelsens roll som tillsynsmyndighet för den framtida hjälpmedels­verksamheten. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt och vara avslutat senast den 1 juli 1988.

Utskottet finner det tillfredsställande att en allsidig utredning om hjälpme­delsverksamheten kommer att ske. 'Enligt utskottets bedömning ryms de olika frågeställningar och problem som tagits upp i de förenämnda motioner­na inom ramen för utredningsdirektiven. Med hänsyn härtill behöver motionerna inte föranleda någon annan åtgärd än att de överlämnas till den kommande utredningen. Vad utskottet med anledning av motionerna Sf283 yrkande 22, Sf317 yrkandena 1-3 och 5-7, Sf334, Sf345 yrkande 1, Sf206 och Sf344 således anfört bör ges regeringen till känna.

Ersättning för glasögon

Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. I den hjälpmedelsersättning på för närvarande 80 kr. per invånare och år som utbetalas från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmän­nen ingår ersättning för tillhandahållande av glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar under 19 år. I övrigt utges glasögon eller kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till starropererade personer. Vidare har svårt synskadade personer möjlighet att få särskilda synhjälp­medel.

I två motioner tas upp frågan om införande av en glasögonförsäkring. Margö Ingvardsson m. fl. anser i motion Sf204 att ingen skall behöva avstå från att skaffa sig glasögon av ekonomiska skäl och motionärerna begär ett förslag om att normalkostnader för anskaffande av glasögon eller linser skall ersättas från den allmänna sjukförsäkringen. Barbro Nilsson m.fl. anför i motion Sf240 att det vore en värdefull kvalitetshöjning om försäkringsskyd­det kunde utvidgas så att det omfattade också kostnaden för standardglas och standardbågar.

Motionsyrkanden om en allmän glasögonförsäkring av den omfattning som föreslås i de nu aktuella motionerna har under en följd av år avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (se senast SfU 1982/83:4). Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon. Utskottet vidhåller denna uppfatt­ning och avstyrker bifall till motionerna Sf204 och Sf240.

27

 

Läkemedelsförmåner och kostnadsfria förbrukningsartiklar         SfU 1986/87:1

Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m. Förmånerna utges i form av antingen prisned­sättning eller kostnadsfrihet för läkemedel eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård. Med läkemedel förstås sådana varor för vilka läkemedelsförordningen är tillämplig. Prisnedsättningen gäller också vissa livsmedel till barn under 16 är enligt vad som finns angivet i en särskild förordning (1979:1132). Kostnadsfria läkemedel utges till den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom i enlighet med vad som anges i förordningen (1981:353) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. Härutöver tillhan­dahålls kostnadsfria förbrukningsartiklar till personer som på grund av allvarlig sjukdom eller behandling av sådan sjukdom är i behov härav. Omfattningen av denna kostnadsfrihet anges i kungörelsen (1972:189) om kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom.

Prisnedsättning på läkemedel och födelsekontrollerande medel sker genom att hälften av kostnaden mellan 30 och 80 kr. och hela kostnaden därutöver vid varje expeditionstillfälle ersätts av den allmänna försäkringen. Patientens kostnad blir därigenom högst 55 kr. per expeditionstillfälle. Prisnedsättning och kostnadsbefrielse får dock vid varje expeditionstillfälle inte avse större mängd läkemedel än det beräknade behovet för 90 dagar.

Det särskilda högkostnadsskyddet, som avser såväl sjukvårdskostnader som läkemedelskostnader, innebär att en patient som gjort 15 läkarvårdsbe­sök och/eller läkemedelsinköp är befriad från ytterligare kostnader för läkarvård eller läkemedel under en tid av ett år räknat från första besöket eller inköpet. Högkostnadsskyddet omfattar också kostnader för sjukvår­ dande behandlingar varvid två sådana behandlingstillfällen jämställs med ett läkarvårdsbesök.

Två motioner innehåller som ovan nämnts (s. 20) i besparingssyfte förslag om höjda patientkostnader vid läkemedelsinköp. I motion Sf342 (yrkande 4) av Nils Carlshamre m.fl. begärs beslut av riksdagen om att den övre rabatteringsgränsen 80 kr. höjs till 100 kr. fr. o. m. den 1 januari 1987. Högsta patientavgift skulle därmed bli 65 kr. Margareta Andrén m. fl. begär i motion Sf336 (yrkande 6 delvis) förslag från regeringen om att den lägre rabatte­ringsgränsen vid läkemedelsinköp fr. o. m. den 1 juli 1986 skall vara 35 kr. och att högsta patientavgift skall vara likaledes 65 kr.

Inom riksförsäkringsverket och socialstyrelsen pågår ett uppföljningsarbe­te inom läkemedelsområdet. Ett av projekten i detta arbete syftar till att belysa effekterna av nuvarande försäkringsregler och förmånssystem och att lämna förslag om förändringar för att motverka onödiga förskrivningar, förenkla administrationen och begränsa samhällets läkemedelskostnader. Inom ramen för projektet kommer också högkostnadsskyddet att utvärde­ras. Projektet beräknas bli redovisat innevarande höst. Utskottet anser att resultatet av projektarbetet bör avvaktas och att riksdagen därför bör avslå motionerna Sf342 och Sf336 såvitt nu är i fråga.

Lars Werner m.fl. begär i motion Sf254 yrkande 2 att samma regler som

gäller för kostnadsfria förbrukningsartiklar för exempelvis diabetiker och

stomipatienter skall gälla även för andra sjukdomsgrupper såsom psori-            28

atiker.

 

I motion Sf261 av Margit Sandéhn och Maj-Lis Landberg anförs att SfU 1986/87:1 kroniskt hudsjuka personer har fått ökade vårdkostnader efter en under år 1983 införd förändring i tillämpningen av läkemedelsförordningen. Det är, anser motionärerna, viktigt att underlätta situationen för kroniskt hudsjuka och ge dem möjligheter att sköta sin behandling i hemmet och i den öppna vården. Alternativet för en patient med svår psoriasis som inte kan sköta sin hud dagligen är sjukhusvård. Motionärerna begär mot denna bakgrund en översyn av lagen om skydd mot höga läkemedelskostnader.

Utskottet behandlade två likartade motioner under föregående riksmöte (SfU 1985/86:1). Utskottet var därvid inte berett att medverka till en utvidgning av lagen om begränsning av läkemedelskostnader m. m. av det slag som föreslås i motionerna. Utskottet vidhåller denna uppfattning men vill samtidigt tillägga att utskottet förutsätter att den ovan nämnda utredning­en om hjälpmedel för handikappade m.m. kommer att beröra ocksä den fråga som tas upp i motionerna Sf254 och Sf261. Med hänsyn härtill förordar utskottet att även ifrågavarande motionsyrkanden överlämnas till den kommande utredningen om hjälpmedelsverksamheten. Det anförda bör ges regeringen till känna.

I motion Sf281 av Elisabeth Fleetwood m.fl. begärs att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att pröva frågan om rabattering av förebyggande/läkande läkemedel i samband med tobaksmissbruk.

Utskottet behandlade en motion med samma innehåll i betänkandet SfU 1985/86:1. Utskottet anförde därvid att en grundläggande princip inom försäkringen är att det krävs sjukdom för att sjukförsäkringsförmåner skall kunna utges. Denna princip gäller även läkemedel. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet i fråga. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker således bifall till motion Sf281.

Bengt Kindbom och Gunhild Bolander hävdar i motion Sf310 att personer över 16 år som har multipla födoämnesallergier har stora utgifter för kostersättningsmedel. Motionärerna anser det då vara naturligt att koster­sättningsmedel som förskrivs på recept också skall omfattas av försäkringen och berättiga till läkemedelsersättning.

Utskottet har i betänkandet SfU 1985/86:1 redovisat den rapport, Kart­läggning av det ekonomiska stödet till handikappade, som statens handi­kappråd överlämnade till regeringen i oktober 1985, Som framgår av rapporten kan ekonomiskt stöd för kostnader för specialdestinerade livsme­del utges i olika former, I rapporten framhålls att det är svårt för den enskilde att skaffa sig kunskap om de stödformer som finns och att det givetvis blir mera komplicerat ju fler stödformer som används för samma syfte. Med hänsyn härtill var utskottet - i avvaktan på beredningen av rapporten - inte berett att uttala sig för ytterligare en stödform på sätt som begärts i en motion med samma innehåll som den nu aktuella. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf310.

1 motion Sf251 av Gunnar Björk i Gävle och Per-Ola Eriksson begärs att frågan om ett gemensamt högkostnadsskydd för föräldrar och barn i en familj prövas. Motionärerna anser att ett sådant skydd skulle innebära ett väsentligt stöd till småbarnsfamiljer som har en besvärlig ekonomisk situation.

29

 

Som ovan nämnts kommer riksförsäkringsverket och socialstyrelsen inom      SfU 1986/87:1 kort att redovisa en utvärdering av högkostnadsskyddet. I avvaktan på resultatet av denna utvärdering bör motion Sf251 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sjukvårdskostnader i Sverige för personer bosatta i utlandet

Svenska medborgare och alla i Sverige bosatta utlänningar är försäkrade för sjukvård i Sverige. Vissa utlänningar kan också vara tillförsäkrade sjukvårds­förmåner i Sverige på grund av att Sverige ingått en konvention med deras hemland. På motsvarande sätt kan svenska medborgare som är bosatta utomlands ha rätt till sjukvårdsförmåner i bosättningslandet. Däremot har de rätt till sjukvårdsförmåner i Sverige endast om vårdbehovet uppkommit här i landet.

Margit Gennser och Blenda Littmarck begär i motion Sf282 ett tillkännagi­vande om att en i utlandet bosatt pensionär som enligt dubbelbeskattningsav­tal skall erlägga skatt på pensionsinkomster i Sverige skall ha rätt till samma sjukvårdsförmåner i Sverige som en pensionär som är bosatt här i landet.

Utskottet är inte berett att medverka till någon ändring av de nuvarande principerna för rätt till sjukvårdsförmåner i Sverige och avstyrker bifall till motion Sf282.

Vissa konventionsfrågor

Om en person som är bosatt i Sverige insjuknar under vistelse i Västtyskland eller Österrike har han rätt till sjukvårdsförmåner enligt lagstiftningen i resp. land. Innan han uppsöker läkare eller sjukhus skall han dock visa upp sitt svenska försäkringsbesked på den lokala sjukkassan för att där få ett sjukbehandlingsbesked som skall uppvisas vid besöket hos läkaren eller på sjukhuset. Den som inte har något sjukbehandlingsbesked riskerar att få betala hela kostnaden för besöket.

I motion Sf324 av Margareta Gärd begärs åtgärder i syfte att förbättra konventionerna inom sjukförsäkringen så att ersättning för läkarvård och sjukvårdskostnader utomlands kan utges även om försäkringsbesked ej uppvisats på "försäkringsinrättning" före läkarbesöket.

Utskottet är medvetet om de problem som tillämpningen av olika försäkringsregler i utlandet kan medföra för personer som är bosatta i Sverige och insjuknar utomlands. Utskottet utgår emellertid ifrån att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på problemet i samband med konventionsförhandlingar med andra länder. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf324.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avskaffande av det nya ersättningssystemet att riksdagen avslår motionerna 1985/86:561 yrkande 1, 1985/86:562

yrkandena 1 -3, 1985/86:Sf220 yrkande 2 och 1985/86:51336 yrkande-            30

na 8-10,

 

2.   beträffande finansiering av sjukvärden m. m.                SfU 1986/87:1 att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf220 yrkande 1,

3.   beträffande   uttalanden   inför  kom/nande  överenskom/nelser m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:559 yrkandena 1—3 och 7,

4. att riksdagen dels med  bifall  till  propositionen antar de i
propositionen framlagda förslagen till

lag om upphävande av lagen (1985:1090) om särskild ersättning för

sjukhusvård,

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring och

lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

dels lägger propositionen i övrigt till handlingarna,

5.     beträffande åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning

att riksdagen avslår motionerna  1985/86:559 yrkandena 4 och 5, 1985/86:561 yrkandena 2 och 3,1985/86:562 yrkande 4,1985/86:Sf340, 1985/86:Sf336   yrkande   11,   1985/86:Sf313,   1985/86:Sf333,   1985/ . 86:Sf292 och 1985/86:Sf307,

6. beträffande skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför
läkarhus

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:559 yrkande 6 och 1985/ 86:562 yrkande 5,

7.     beträffande psykoanalys och psykoterapi

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:560 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

■ 8, beträffande patientavgifter för läkarvård att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf342 yrkande 3 samt motion 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del,

9. beträffande re/nisstväng för sjukgy/nnastisk behandUng att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf345 yrkande 3,

10,   beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. /n.

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Sf243 yrkande 5, 1985/ 86:Sf254 yrkande 1, 1985/86:Sf256, 1985/86:Sf314 och 1985/86:Sf336 yrkande 7,

11,    beträffande ändringar i sjukreseförordningen
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf331,

12,    beträffande kostnader för specialisthjälp för barn med talsvå­
righeter

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Sf241 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13,   beträffande hjälpmedelsförsörjningen tid handikappade

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf206, 1985/ 86:Sf283 yrkande 22, 1985/86:Sf317 yrkandena 1-3 och 5-7, 1985/ 86:Sf334,1985/86:Sf344samt 1985/86:Sf345 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14,   beträffande ersättning för glasögon

att riksdagen avslår motionerna 1985/86;Sf204 och 1985/86:Sf240,

31

 

15.         beträffande patientavgifter vid läkemedelsinköp         SfU 1986/87:1
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del

samt motion 1985/86:Sf342 yrkande 4,

16.   beträffande läkemedelsrabati på i/ijukgörande salvor /n. /n. att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf254 yrkande 2 och  1985/86:Sf261 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17.   beträffande läkemedelsrabati på rökavvä/ijnings/nedel att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf281,

18.   beträffande prisnedsäiini/ig på kostersätiningsmedel att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf310,

19.   beträffande ett gemensamt högkostnadsskydd för barnfamiljer att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf251,

20.   beträffande sjukvårdsfön/iäner i Sverige att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf282,

21.   beträffande sjukvårdsförmåner utomlands att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf324,

Stockholm den 21 oktober 1986

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Ralf Lindström (s), Margareta Andrén (fp), Ulla Johansson (s), Gullan Lindblad (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m), Ingegerd Elm (s), Rune Backlund (c), Margö Ingvardsson (vpk), Kersti Johansson (c) och Ingegerd Anderiund (s).

Reservationer

1, Avskaffande av det nya ersättningssystemet (mom. 1)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth Skårvik (fp) och Siri Häggmark (rn) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "När det" och slutar pä s. 12 med "yrkandena 8-10." bort ha följande lydelse:

När det gäller framtida överenskommelser vill utskottet inledningsvis erinra om utskottsmajoritetens principiella ställningstagande i samband med att det nya ersättningssystemet infördes (se SfU 1983/84:31).

Majoriteten ansåg därvid att förändringarna låg i linje med strävandena att
med försäkringsmedel bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna
vården och att de borde kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens
(HSL) målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på lika
villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta sjukvårdshuvudmännens
planering av vården.                                                                                             32

 

Utskottet måste nu konstatera, att de förhoppningar som knöts till det nya SfU 1986/87:1 ersättningssystemet knappast på någon punkt infriats. Fördelningen över landet av reella sjukvårdsresurser har inte blivit jämnare, snarare tvärtom. Det fria läkarvalet är alltjämt förbehållet patienter i vissa storstadsområden och några få ekonomiskt välbeställda som har möjlighet att söka vård och behandling helt på egen bekostnad utanför den försäkrings- och landstings-finansierade vårdorganisationen. Som ovan framhållits har riksdagen inte möjlighet att påverka överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvud­männen för år 1987. Men därefter är det, enligt utskottets mening, nödvändigt att snarast möjligt övergå till ett ersättningssystem som kan ge de av alla önskade positiva effekter som det s. k. Dagmarsystemet visat sig snarare motverka än främja.

Ett sådant ersättningssystem bör utformas enligt de riktlinjer som anges i motionerna 561 och 562. Försäkringspengarna skall följa patienten, oavsett var och hos vem denne väljer att söka värd. Det är angeläget att regeringen i god tid före nästa överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen framläg­ger förslag i enlighet med dessa riktlinjer. Vad utskottet med anledning av motionerna 561 yrkande 1, 562 yrkandena 1-3, Sf220 yrkande 2 och Sf336 yrkandena 8-10 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1,             beträffande avskaffande av del nya ersättningssystemet

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:561 yrkande 1, 1985/86:562 yrkandena 1-3, 1985/86:Sf220 yrkande 2 och 1985/ 86:Sf336 yrkandena 8-10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2, Finansiering av sjukvården m, m, (mom. 2)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s, 12 som börjar med "Såvitt gäller" och slutar med "motion Sf220,"bort ha följande lydelse:

Vad gäller reglerna om skatte- resp, avgiftsfinansiering av sjukvårdskost­naderna anser utskottet att en väsentligt större andel av vårdkostnaderna än för närvarande bör täckas med försäkringsmedel och en motsvarande mindre andel med landstingsskatt. Härvidlag delar utskottet de synpunkter som framförs i motion Sf220, detta även såvitt avser en individualisering av sjukförsäkringen. Vad utskottet med bifall till motion Sf220 yrkande 1 sålunda anfört bör ges regeringen till känna,

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2.             beträffande finansiering av sjukvärden m. m.

att riksdagen med bifall till motion Sf220 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Riksdagen 1986/87.11 saml. Nr 1

Rällelse: S. 35 rad 7 nerifrån Står: mom. 3 Rättat till mom. 5

33

3. Uttalanden inför kommande överenskommelser m. m.   SfU 1986/87:1
(mom. 3)

Rune Backlund och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med "I fråga" och slutar på s. 13 med "denna del," bort ha följande lydelse:

I fråga om de uttalanden i olika hänseenden som begärs i motion 559 vill utskottet anföra följande. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åligger det landstingen att planera hälso- och sjukvården så att alla rhänniskor får tillgång till lika och- god vård. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen har ett ansvar för att sjukvårdshuvudmännen får möjligheter till en långsiktig budgetplanering, och enligt utskottets mening bör därför framtida överenskommelser mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen omfatta flera budgetår. När det gäller regionala skillnader vid fördelning av sjukförsäkringsmedel konstaterar utskottet att förslaget för år 1987 visserli­gen innebär en förbättring, men att stora omotiverade skillnader ändå kvarstår. Utskottet vill därför understryka vikten av att den individbaserade ersättningen vidareutvecklas så att regionala ojämlikheter elimineras. Enligt utskottets mening saknas det vidare skäl att i framtiden dela upp ersättning­arna ttll sjukvårdshuvudmännen så som i dag sker med ett flertal särredovisa­de bidrag för olika ändamål. En ytterligare administrativ förenkling bör ske genom att man sammanför samtliga bidrag till en allmän sjukvårdsersättning. Det anförda bör ges regeringen till känna.

I motion 559 framhålls vidare vikten av en kvalificerad utvärdering av det nya ersättningssystemet. Utskottet delar denna uppfattning och anser i likhet med motionärerna att en sädan utvärdering även bör sikta till ett vidare utredningsarbete för att pröva möjligheter till besparingar och effektivise­ringar inom hälso- och sjukvården och därmed näraliggande verksamheter. Utredningen bör särskilt belysa de totala samhällsekonorniska effekterna av nuvarande organisation med uppdelning av ansvarsområden mellan social­försäkring/sjukvårdshuvudman m. m. Även frågan om ansvarsfördelningen mellan olika vårdnivåer inom vårdverksamheten bör övervägas av utredning­en. Utskottet tillstyrker således motionens begäran om att en parlamentarisk utredning tillsätts i enlighet rned det anförda.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3, beträffande   uttalanden   inför   kommande   överenskommelser m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:559 yrkandena 1-3 och 7 som sin fnening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (mom. 5)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med "Socialutskot­tet har" och slutar på s, 16 med "och Sf307," bort ha följande lydelse:

34

 

. Moderata samlingspartiet och folkpartiet har i en avvikande mening ttll     SfU 1986/87:1 socialutskottets yttrande SoU 1986/87:1 y anfört följande.

Ett centralt syfte med de regler för ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen och ttll privatpraktiserande läkare och sjukgymnas­ter som beslutades av riksdagen våren 1983 angavs vara att bristen på läkare, främst i glesbygder, skulle hävas, allt i enlighet med hälso- och sjukvårdsla­gens likavillkorsprincip.

Det nya ersättningssystemet har emellertid inte minskat den regionala obalansen härvidlag. Situattonen har i stället förvärrats. Det framgär tydligt. av den ovan redovisade läkarbemanningsundersökningen.

Enligt utskottets mening är det vikttgt att sjukvårdshuvudmännen visar , stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster. Främst gäller detta platser med god läkartillgång.

Vidare anser utskottet att det är angeläget med stimulansåtgärder som syftar ttll ökad etablering av yrkesprakttker i underförsörjda områden, t, ex, särskilda glesbygdsttllägg och andra stimulansinsatser som investerings- och utbildningsstöd. En särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens er­sättningstaxa bör prövas, utöver en mera generellt tillämpad avtrappnings­bar etableringstaxa. En allmän taxéhöjning för yrkesprakttker bör dessutom genomföras.

Även på platser med god tillgång ttll läkare bör enligt utskottets mening principen gälla aft fri etablering får ske inom ramen för sjukförsäkringen. Som ovan nämnts bör för underförsörjda områden särskilda stimulanser ttllämpas inte minst genom ersättningstaxan.

Taxedifferentieringen kommer att innebära att nyetablering i välförsörjda områden inte kommer att te sig lika lockande. Ett gott samförstånd mellan yrkespraktikernas företrädare och sjukvårdshuvudmännen bör eftersträvas. Detta förutsätter att tvångsmomenten i ersättningssystemet och i anknutet regelkomplex rensas ut.

Socialförsäkringsutskottet instämmer i de synpunkter som redovisats ovan och ttllstyrker därmed bifall till motionerna 561 yrkandena 2 och 3, 562 yrkande 4 och Sf340. Härigenom ttllgodoses även motion 559 yrkande 5.

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

5. beträffande åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning att riksdagen med bifall ttll motionerna 1985/86:561 yrkandena 2 och • 3, 1985/86:562 yrkande 4 och 1985/86:Sf340 och med anledning av motionerna 1985/86:559 yrkande 5, 1985/86:Sf336 yrkande 11, 1985/ 86:Sf313, 1985/86:Sf333, 1985/86:Sf292 och 1985/86:Sf307 samt med avslag på motton 1985/86:559 yrkande 4, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5, Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (mom, 5)

Rune Backlund och Kerstt Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s, 15 med "Socialutskot­tet har" och slutar på s. 16 med "och Sf307," bort ha följande lydelse:

Socialutskottets ceiiterledamöter har i en avvikande mening till utskottets
yttrande SoU 1986/87:1 y anfört att såsom framgår av den ovan redovisade
läkarbemanningsundersökningen har utvecklingen under åren 1982-1985     2

 

inte gått mot en mer solidarisk läkarförsörjning. Det är enligt deras mening SfU 1986/87:1 angeläget att åtgärder nu vidtas, och som ett första steg i ett sådant åtgärdsprogram bör varje landsting åta sig att visa stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster i välförsedda områden. Man måste emellertid också pröva olika former av stimulansåtgärder för att åstadkomma en jämnare fördelning av läkarresurserna. Sådana kan gälla särskilda glesbygds­ttllägg eller en särskild glesbygdstaxa i fråga om sjukförsäkringen. Man kan också behöva pröva särskilt investerings- och utbildningsstöd. Det är vidare vikttgt att riksdag och regering noga följer verksamheten under kommande år, och de anser också - i likhet med vad som yrkas i motton 1985/86:559 - att regeringen omedelbart bör ta initiattv till överläggningar med bl, a, socialsty­relsen och Landstingsförbundet i syfte att presentera åtgärder för ett effektivt decentraliserat ansvarstagande för en solidarisk läkarförsörjning.

Socialförsäkringsutskottet delar den ovan redovisade uppfattningen och tillstyrker således bifall ttll motton 1985/86:559 yrkandena 4 och 5, Härige­nom tillgodoses i vissa delar även motionerna 1985/86:561 yrkande 3, 1985/86:562 yrkande 4 och 1985/86:Sf340,

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

5,            beträffande åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:559 yrkandena 4 och 5 och med anledning av motionerna 1985/86:561 yrkande 3, 1985/86:562 yrkande 4 och 1985/86:Sf340 samt med avslag på motionerna 1985/ 86:561 yrkande 2, 1985/86:Sf336 yrkande 11, 1985/86:Sf313, 1985/ 86:Sf333, 1985/86:Sf292 och 1985/86:Sf307 som sin mening ger rege­ringen till känna vad utskottet anfört,

6. Skillnader i läkartaxan för.läkare i och utanför läkarhus (mom, 6)

Margareta Andrén (fp), Kenth Skårvik (fp), Rune Backlund (c) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande pä s, 16 som börjar med "Såsom ovan" och slutar med "yrkande 5," bort ha följande lydelse:

Den differentierade taxesättningen innebär att etablering av små läkar­praktiker motverkas. Detta är enligt utskottets mening särskilt allvarligt för mindre orter med ett begränsat patientunderlag. Med hänsyn härtill anser utskottet - i likhet med motionärerna i motionerna 559 och 562 - att det finns skäl att se över läkartaxans utformning. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 6 bort hemställa

6.         beträffande skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför
läkarhus

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:559 yrkande 6 och 1985/86:562 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört-.

36

 

7. Patientavgifter för läkarvård och patientavgifter vid      SfU 1986/87:1

läkemedelsinköp (mom. 8 och 15)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s, 20 som börjar med "Vid fastställande" och slutar med "motsvarande delar," och det avsnitt av utskottets yttrande på s, 28 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "i fråga." bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion Sf342 anser utskottet att patientavgif­terna för säväl sjukvård som läkemedel bör höjas i besparingssyfte.

När det gäller patientavgifterna för sjukvård konstaterar utskottet emel­lertid att avgifternas storlek för år 1987 regleras i den förevarande överens­kommelsen mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen. Mot denna bakgrund skulle en höjning av avgifterna för offentlig vård under år 1987 inte innebära någon besparing för sjukförsäkringen, och utskottet anser därför att en höjning av dessa patientavgifter på sätt som begärts i motion Sf342 bör göras först fr. o. m. år 1988 i samband med nästa överenskommelse. Motsvarande hinder att i besparingssyfte höja patientavgifterna för privat sjukvård redan under år 1987 finns inte. Avgiftshöjningar vid skilda tidpunkter skulle emellertid påverka konkurrensförhållandena mellan offentlig och privat vård. En sådan effekt är inte önskvärd, och utskottet anser därför att även höjningar av patientavgifterna i privat vård på sätt som begärts i motionen bör anstå till den 1 januari 1988.

1 fråga om bestämmelserna för läkemedelsrabattering anser utskottet - i likhet med motionärerna i motion Sf342 - att den övre rabatteringsgränsen bör höjas till 100 kr. fr. o. m. den 1 januari 1987. Högsta patientavgift blir därmed 65 kr.

dels att utskottet under moment 8 bort hemställa 8. beträffande patientavgifter för läkarvård att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf342 yrkande 3 och 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 15 bort hemställa

15. beträffande patientavgifter vid läkemedelsinköp att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf342 yrkande 4 och 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del antar följande såsom Reservanternas förslag betecknade

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m, m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels­kostnader, m,m, skall ha följande lydelse.

Riksdagen 1986/87. 11 saml. Nrl

37

Nuvarande lydelse                      Reservanternas förslag              SfU 1986/87:1

3§'

I andra fall än som avses i 2 § skall , I andra fall än som avses i 2 § skall det fastställda priset för samtidigt på det fastställda priset för samtidigt på grund av sjukdom förskrivna och grund av sjukdom förskrivna och inköpta läkemedel sättas ned med inköpta läkemedel sättas ned med hälften av det belopp som överstiger hälften av det belopp som överstiger 30 kronor och hela det belopp som 30 kronor och hela det belopp som överstiger 80 kronor. Om en för- överstiger 100 kronor. Om en för­skrivning är avsedd att expedieras skrivning är avsedd att expedieras mer än en gång, gäller nedsättningen mer än en gång, gäller nedsättningen köpesumman vid varje avsett expe- köpesumman vid varje avsett expe­ditionstillfälle. Vid beräkning av ditionstillfälle. Vid beräkning av prisnedsättningen beaktas inte den prisnedsättningen beaktas inte den avgift som kan ha uttagits för expedi- avgift som kan ha uttagits för expedi­tion av telefonförskrivna läkemedel,     tton av telefonförskrivna läkemedel.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när skyddsläkemedel i annat fall än som avses i 2 § andra stycket förskrivs till havande eller ammande kvinna eller till barn.

Frän prisnedsättning enligt denna paragraf kan regeringen undanta ett visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987,

8. Patientavgifter för läkarvård, högkostnadsskydd för sjukresor m. m. och patientavgifter vid läkemedelsinköp (mom. 8,10 och 15)

Margareta Andrén och Kenth Skårvik (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Vid fastställande" och slutarmed "motsvarande delar.", det avsnitt av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "riksdagens åtgärd." och det avsnitt av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "i fråga." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Sf336 om att behovet av besparingar gör att det ttnns anledning att höja patientavgifterna för såväl läkarvård som läkemedel.

När det gäller patientavgifterna för läkarvård konstaterar utskottet emellertid att avgifternas storlek för år 1987 regleras i den förevarande överenskommelsen mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen. Mot denna bakgrund skulle en höjning av avgiften för offentlig läkarvård under år 1987 inte innebära någon besparing för sjukförsäkringen, och utskottet anser därför att en höjning av denna patientavgift på sätt som begärts i motion Sf336 bör göras först fr, o. m. år 1988 i samband med nästa överenskommel­se. Motsvarande hinder att i besparingssyfte höja patientavgiften för privat läkarvård redan under år 1987 finns inte. Avgiftshöjningar vid skilda tidpunkter  skulle   emellertid   påverka   konkurrensförhållandena   mellan

' Senaste lydelse 1985:1081.                                                                                38

 

offentlig och privat vård. En sådan effekt är inte önskvärd, och utskottet     SfU 1986/87:1 anser därför att även en höjning av patientavgiften för privat läkarvård på sätt som begärts i motionen bör anstå till den 1 januari 1988.

I fråga om bestämmelserna för läkemedelsrabattering anser utskottet att dessa bör ändras snarast så att patienten betalar hela kostnaden under 35 kr. och halva kostnaden mellan 35 och 95 kr. Högsta patientavgift blir härigenom 65 kr.

Såsom framhållits i motion Sf336 bör dock nämnda besparingar kombine­ras med ett förbättrat högkostnadsskydd som omfattar även resekostnader. 1 enlighet med motionsförslaget bör kostnadsbefrielse inträda efter tolv läkarbesök, läkemedelsinköp eller sjukresor. En sådan utformning av högkostnadsskyddet skulle enligt utskottets mening avsevärt förbättra situationen för dem som har ofta återkommande behov av vård och höga reskostnader. Regeringen bör snarast lägga fram förslag i enlighet med det anförda.

dels att utskottet .under moment 8 bort hemställa 8. beträffande patientavgifter för läkarvård att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del och motion 1985/86:Sf342 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10. beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. m. att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 7 och med anledning av motionerna 1985/86: Sf243 yrkande 5 och 1985/86:Sf254 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1985/86:Sf256 och 1985/ 86:Sf314 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 15 bort hemställa

15. beträffande patientavgifter vid läkemedelsinköp att  riksdagen  med  bifall  ttll  motion   1985/86:S036 yrkande 6 i motsvarande  del  samt  med  anledning  av motion   1985/86:Sf342 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9, Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (mom. 9)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "medicinsk kontroll." bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motion Sf345 utgör remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom sjukförsäkringens ram många gånger problem för bl. a. handikappade människor, eftersom det innebär att de först måste göra ett besök hos läkare för att få komma till sjukgymnast. Enligt utskottets mening torde det inte innebära några risker att slopa detta remisstvång. Utskottet ttllstyrker därför motionsförslaget om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling bör slopas med generell verkan.

39

 

dels att utskottet under moment 9 bort hemställa                         SfU 1986/87:1

9.             beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf345 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10,    Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (mom. 10)

Rune Backlund och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s, 21 som börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "riksdagens åtgärd," bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att snarast utvidga högkostnads­skyddet till att omfatta även sjukresor eftersom nuvarande regler slår orimligt hårt mot vissa grupper, bl, a, de som har länga avstånd till vården. Genom att införa ett högkostnadsskydd för sjukresor skulle man också kunna komma ttll rätta med problemet att färdtjänst i dag - i strid med gällande regler - används för sjukresor.

Utskottet anser att högkostnadsskyddet även i övrigt bör förbättras för att skydda de mest utsatta grupperna.

Det anförda bör ges regeringen till känna,

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10,            beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf243 yrkande 5 och med anledning av mottonerna 1985/86:Sf254 yrkande 1,1985/86:Sf256 och 1985/86:Sf336 yrkande 7 samt med avslag på motion 1985/86:Sf314 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11.    Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (mom. 10)

Margö Ingvardsson (vpk) anser

dets att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:

Frågan om överförande av det ekonomiska ansvaret för sjukresor till sjukvårdshuvdmännen har diskuterats och övervägts under en följd av år. Utskottet har med hänvisning härtill avstyrkt motionsyrkanden om en begränsning av den enskildes sjukresekostnader (se senast SfU 1984/85:20). Med hänsyn till att det fortfarande inte föreligger något förslag från regeringen om det ekonomiska ansvaret för sjukresor anser utskottet att det nu finns skäl att begära åtgärder snarast i syfte att minska den enskildes kostnader för sjukresor. Vad utskottet med bifall till motion Sf254 yrkande 1 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10.   beträffande högkoslnadsskydd för sjukresor m. /n.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf254 yrkande 1 och med
avslag på motionerna 1985/86:Sf243 yrkande 5, 1985/86:Sf256, 1985/
86:Sf314 och 1985/86:Sf336 yrkande 7 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.                                                                              "

 

12.                                                                Ersättning för glasögon (mom. 14)    SfU 1986/87:1

Margö Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande pä s. 27 som börjar med "Motionsyr­kanden om" och slutar med "och Sf240." bort ha följande lydelse:

Att ha synfel eller nedsatt synförmåga är ett funktionshinder som kan drabba alla människor. Ett sådant funktionshinder måste givetvis åtgärdas för att personen skall kunna fungera. Glasögon och linser är emellertid dyra, vilket riskerar medföra att många inte har råd att pröva ut nya eller byta ut gamla glasögon när det behövs. Detta kan i sin tur medföra att synförmågan försämras ytterligare. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet motion Sf203 om att förslag snarast bör framläggas som innebär att normalkostnaderna för anskaffande av glasögon eller linser inordnas i sjukförsäkringssystemet. Härigenom blir även motion Sf240 tillgodosedd.

dels att utskottet under moment 14 bort hemställa 14. beträffande ersättning för glasögon att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf204 och med anledning av motion 1985/86:Sf240 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13.    Sjukvårdsförmåneri Sverige (mom. 20)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s, 30 som börjar med "Utskottet är" och slutar med "motion Sf282," bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motion Sf282 har under senare år allt fler dubbelbe­skattningsavtal träffats mellan Sverige och främmande länder, som stadgar att pensioner intjänade i Sverige också skall beskattas i Sverige oberoende av bosättning. Svensk inkomstskatt utgår således med full statlig inkomstskatt samt en till 10 % nedsatt kommunalskatt.

Bosättning utomlands ger emellertid inte svensk pensionär rätt till de sjukvårdsförmåner som gäller för bosatta i Sverige. Enligt utskottets mening är det inte rimligt att pensionärerna avkrävs skatt utan att erhålla del av de förmåner skatten skall finansiera. Med hänsyn härtill ttllstyrker utskottet förslag i motionen om att i utlandet bosatt pensionär, som enligt dubbelbe­skattningsavtal skall erlägga skatt på pensionsinkomster i Sverige, skall ha rätt till samma sjukvårdsförmåner som pensionär bosatt i Sverige.

dels att utskottet under moment 20 bort hemställa 20. beträffande sjukvårdsförmåner i Sverige att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf282 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

41

 

1  Förslag till                                                               SfU 1986/87:1

Lag om upphävande av lagen (1985: 1090) om särskild   ' '

ersättning för sjukhusvård

Härigenom föreskrivs att lagen (1985: 1090) om särskild ersättning för sjukhusvård skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986. Den upphävda lagen tillämpas dock fortfarande i fråga om vård som har lämnats före utgången av år 1986,

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 2 kap, 10§ lagen (1962: 381) om allmän försäk­ring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 kap. 10§'

Frågor om sjukvårdsersättning prövas i andra fall än som avses i andra stycket av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap, 4§, Denna försäkringskassa fär dock uppdra ät en annan försäkrings­kassa att pröva sädana frågor.

Frågor  om   sjukvårdsersättning   Frågor  om   sjukvärdsersättning

enligt 2, 3 och 5§§ prövas av den enligt 2, 3 och 5§§ samt ersättning
försäkringskassa inom vars verk- e/digt 4 § som inte hänför sig tid
samhetsområde vårdgivaren bedri- visst vårdtillfälle prövas av den för-
ver sin verksamhet. Detsamma gäl- säkringskassa inom vars verksam-
ler sjukvårdsersättning i övrigt i de hetsområde vårdgivaren bedriver
fall där den försäkrade inte är och sin verksamhet. Detsamma gäller
inte heller under den förutsättning sjukvårdsersättning i övrigt i de fall
som sagts i första stycket skulle ha där den försäkrade inte är och inte
varit inskriven hos allmän försäk- heller under den förutsättning som
ringskassa.                                 sagts i första stycket skulle ha varit

inskriven hos allmän försäkrings­kassa.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

' Lagen omtryckt 1982: 120.

- Senaste lydelse 1984: 686.                                                                                42

 

3 Förslag till                                                                SfU 1986/87:1

Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763)  ' '

Härigenom föreskrivs att 17 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

I7§'

Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som landstingskom­munen bestämmer, i den män inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som är bosatta inom landstingskommunen skall därvid behandlas lika.

När   sjukhusvård   meddelas   en När   sjukhusvård   meddelas   en

pensionär ifall där rätten titt ersätt- pensionär sedan denne under tid
ning för vården upphört enligt 2 som anges i 2 kap, 12 § lagen
kap, 12§ lagen (1962:381) om all- (1962:381) om allmän försäkring er-
män försäkring, får vårdavgiften hållit sådan vård under 365 dagar,
bestämmas till högst 55 kronor per får vårdavgiften bestämmas till
vårddag,                                     högst 55 kronor per vårddag.

En fordran på vårdavgift preskriberas tre år efter tillkomsten, I övrigt gäller preskriptionslagen (1981: 130) i fråga om sädana fordringar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987,

Senaste lydelse 1985: 1091.                                                                               43

 

Socialutskottets yttrande 1986/87:1 y

om läkarförsörjning m. m.

SfU 1986/87:1 Bilaga 2

 

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över vissa med anledning av proposition 1985/86:167 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. väckta motioner, nämligen motion 1985/ 86:559 av Rune Gustavsson m.fl. (c), såvitt avser yrkande 4, motion 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m, fl, (m), såvitt avser yrkandena 2 och 3 samt motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m. fl, (fp), såvitt avser yrkande 4, Motionerna berör i de delar som remitterats frågor om läkarförsörjningen i Sverige,

Utskottet Motionerna

I motion 1985/86:559 yrkande 4 (c) hemställs att riksdagen beslutar att av regeringen begära initiativ till överläggningar mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet i syfte att utarbeta åtgärdsprogram för ett effektivt decentraliserat ansvarstagande för solidarisk läkarförsörjning i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna anför att en god vård ger människor möjlighet att välja mellan olika vårdgivare, dvs. välja läkare och välja mellan privat och offentlig vård. Motionärerna konstaterar att möjlig­heterna att välja värdgivare eller behandlande läkare varierar avsevärt i landet. Antalet vakanta tjänster har ökat markant under senare år, konstateras det i motionen. Nyinrättade befattningar har, enligt vad som anförs i motionen, koncentrerats kring slutenvården, varför läkartillgången inom slutenvården ökat pä öppenvårdens bekostnad. Motionärerna anser att vårdpolitiska satsningar inom förebyggande hälsovård och insatser för att utveckla öppna och halvöppna vårdformer riskerar att bli verkningslösa, om inte utvecklingen i fråga om läkartillgången bryts. Motionärerna påpekar vidare att nya tjänster i huvudsak inrättats på orter med regionsjukhus/ länssjukhus, varigenom läkartäta områden tillförts ytterligare läkarresurser medan läkarsvaga områden blivit utan. Sammanfattningsvis konstaterar motionärerna att utvecklingen under åren 1982-1985 befäst en kvalitativt och kvantitativt ojämlik vård och att utvecklingen inte gått mot en mer solidarisk läkarförsörjning, vare sig inom regioner eller mellan olika delar av landet. Motionärerna anser att riksdagen bör ta intryck av den försämrade

44

 

situationen och noga följa verksamheten under kommande år. Regeringen SfU 1986/87:1 bör enligt motionärerna omedelbart ta initiativ till överläggningar med bl, a. Bilaga 2 socialstyrelsen och Landstingsförbundet för att ett effektivt decentraliserat ansvarstagande för en solidarisk läkarförsörjning skall komma till stånd. Som ett första steg i ett sådant åtgärdsprogram ingår, anför motionärerna, att varje landsting åtar sig att visa stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster i välförsedda områden.

I motion 1985/86:561 yrkande 2 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att regeringen skyndsamt lägger fram ett förslag till åtgärder som främjar rekryteringen av yrkespraktiker i första hand till underförsörjda områden i enlighet med vad som anförs i motionen. I samma motion yrö/jfie 3 begärs ett tillkännagivande av motionens förslag till åtgärder med syfte att komma till rätta med snedfördelningen av läkartjänster inom den offentliga vården. Motionärerna anför att en god hälsa och en vård pä lika villkor för hela befolkningen bl.a. förutsätter att läkarbristen hävs i underförsörjda områden, främst i glesbygder. Läkarbristen kan enligt motionärerna motver­kas på i huvudsak två sätt. För yrkespraktiker bör, anförs det i motionen, särskilda glesbygdstillägg och andra stimulansinsatser, t. ex. investerings-och utbildningsstöd, prövas. En särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäk­ringens ersättningstaxa bör, anförs det vidare i motionen, införas utöver en mera generellt tillämpad avtrappningsbar etableringstaxa. En taxehöjning bör enligt motionärerna dessutom genomföras. Förutom stimulanser av skilda slag anser motionärerna att sjukvårdshuvudmännen, fram till dess att läkarförsörjningen är godtagbar i hela landet, måste visa stor återhållsamhet med att inrätta nya tjänster, främst i orter med läns- och regionsjukhus. Detta förutsätter dock enligt motionärerna fri etableringsrätt för privatprak­tiker och fri anslutningsrätt till sjukförsäkringen av fritidspraktiker,

I motion 1985/86:562 yrkande 4 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till läkarglesa områden enligt vad som anförs i motionen. Motionärerna konstaterar att det s, k, Dagmarsystemet medfört att de ekonomiska resurserna från sjukförsäkringen nu fördelas jämnare än vad som tidigare var fallet. Däremot har inte den regionala fördelningen av läkare och sjukgym­naster förbättrats. För läkarfördelningen är det enligt motionärerna av stor betydelse hur många tjänster som inrättas i olika delar av landet. Motionärer­na konstaterar att det under de senaste åren inrättats väsentligt fler läkartjänster än vad som motsvaras av antalet utexaminerade läkare och att detta försvårat rekryteringen i regioner med olika rekryteringssvårigheter. Det finns därför, anför motionärerna, anledning att iaktta återhållsamhet med nya läkartjänster så länge det är brist på läkare. Motionärerna anser vidare att man måste införa positiva åtgärder för att stimulera läkarförsörj­ningen i läkarglesa områden.

Motionärerna pekar på möjligheten att ge privatläkare som etablerar sig i läkarglesa områden ett särskilt investeringsstöd, en högre ersättning från sjukförsäkringen och en möjlighet till avskrivning av studieskulden för läkare som arbetar i dessa områden. Motionärerna anser också att de landsting som har lägst läkartäthet bör ges ökade ekonomiska resurser så att de har större

möjligheter att motverka den skeva läkarfördelningen och för att en ökad         45

regional rättvisa skall kunna uppnås.

 

Tidigare behandling m,m,                                             SfU 1986/87:1

Socialutskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om läkarför-  

delningen. I betänkande SoU 1983/84:19 (s. 17) uttalade utskottet sitt stöd för att åtgärder vidtas för att lösa problemen med läkarbrist geografiskt och verksamhetsmässigt. Enligt utskottet måste kraftiga ansträngningar göras för att läkarplaneringen skall bli mera effektiv. Det ansågs inte minst viktigt att landstingen uppmärksammas på effekterna av att anställa vikarier. Utskottet var dock inte då berett att ta ställning till vilka övriga styrmedel som skulle kunna komma i fråga.

Utskottet behandlade med anledning av ett antal motioner väckta under den allmänna motionstiden 1986 senast i våras problemen med läkarförsörj­ningen och köer inom vården (SoU 1985/86:16). Därvid redovisades bl.a. preliminära resultat av en s. k. läkarbemanningsundersökning som gjorts av socialstyrelsen i samarbete med Landstingsförbundet. Vidare redovisades att socialdepartementet i samråd med Landstingsförbundet tillsatt en arbets­grupp med uppgift att studera läkarförsörjningen i Jämtlands län. Det erinrades också om att en översyn av läkarnas vidareutbildning för närvaran­de pågår, av vilken resultatet aviserats till slutet av 1986, Utskottet, som avstyrkte de då aktuella motionerna, gjorde följande bedömning (SoU 16 s, 30 f,),

Läkarvakanser och köer inom värden är problem som gäller såväl resursför­delningen mellan regioner som inom en region. Samhället har en skyldighet att förse hela befolkningen med en god hälso- och sjukvård. En sådan kräver också god tillgång pä kvalificerade läkare och annan sjukvårdspersonal. Den ojämna fördelning som nu råder är en allvarlig orättvisa och kan i längden inte accepteras.

Som framgått av den lämnade redovisningen är emellertid läkarförsörj-
ningsproblemen redan väl uppmärksammade av såväl regeringen som
sjukvårdshuvudmännen. Utredningsarbete pågår på olika områden för att
analysera situationen och finna lämpliga åtgärder. Mot bakgrund av det
arbete som pågår anser utskottet det dock inte erforderligt med något
initiativ från riksdagens sida   

Sedan utskottets behandling i april 1986 kan bl. a. följande redovisas.

Läkarförsörjningsfrågan behandlades bl.a. i inledningsanförandet vid Landstingsförbundets kongress i slutet av april 1986. Därvid utlovades från förbundets sida en förnyad insats i syfte att begränsa antalet nya läkartjänster till dess att läkarvakanserna fyllts.

Den tidigare nämnda läkarbemanningsundersökningen har nu bearbetats färdigt och föreligger i socialstyrelsens PM-serie (PM 134/1986). Rapporten har överlämnats till hälso- och sjukvårdsberedningen som ett underlag för beredningens fortsatta ställningstaganden beträffande läkarplaneringen.   .

Läkarbeinanningsstudien genomfördes den 25 september 1985. Av rap­
porten framgår att antalet läkarbefattningar för vidareutbildade läkare inom
den offentliga hälso- och sjukvärden var 12 800. Härav fanns ca två
tredjedelar vid kliniker och ungefäi en tredjedel vid öppenvårdsenheter. Av
totalt ca 12 800 inrättade befattningar för vidareutbildade läkare var 1 200
befattningar eller 9,4 % helt vakanta. Under treårsperioden 1982-1985
ökade antalet inrättade befattningar för vidareutbildade läkare inom den .        46

 

offentliga vården med ca 2 800 befattningar. Den årliga ökningen låg på     sfU 1986/87:1

drygt 900 befattningar, motsvarande en ökningstakt på omkring 9 % per år.     Bilaga 2

Jämfört med perioden 1979-1982, då antalet befattningar ökade med ca 5 %

per år, har ökningstakten under den senaste treårsperioden varit betydligt

högre. Den största ökningen har varit inom den slutna vården. Antalet

befattningar har ökat snabbare än ttllskottet av nya läkare. Flärigenom har

vakansläget 1985 försämrats i förhållande till 1982. Antalet helt vakanta

befattningar var 1985 9,4 % av antalet inrättade befattningar mot 7,9 %

1982. Vakanserna har framför allt ökat inom den slutna vården.

Tillgängen pä läkare har öhat starkt under de senaste årtiondena. År 1960 fanns ca 6 800 läkare. I slutet av år 1985 fanns över 22 000 läkare - inkl. AT-läkare. Med nuvarande utbildningskapacitet beräknas totalantalet ex­aminerade läkare komma att uppgå till ca 30 000 år 2000. Av läkarbeman­ningsundersökningen framgår att antalet läkare ökat med drygt 2 000 personer eller ca 12 % under perioden 1982-1985. Det ökade läkarantalet har medfört en genomsnittligt sett ökad läkartäthet. Variationerna här är dock stora mellan enskilda landsting. Jämfört med tidigare undersökningar uppvisar de landsting som förut hade höga vakanssiffror fortfarande ett högt vakansläge. Generellt sett har glesbygdslänen alltjämt en sämre vakanssitua-tton än övriga områden.

Den ovannämnda arbetsgruppen inom socialdepartementet med uppgift att analysera läkarförsörjningen i Jämtlands län har i början av juni 1986 till hälso- och sjukvårdsberedningen överlämnat rapporten Läkarförsörjning i Jämtlands län. Bakgrunden till att Jämtlands län valts för en analys är att detta län i princip redan har en sädan sjukvårdsstruktur som ligger i linje med de av riksdagen 1985 antagna utvecklingslinjerna för hälso- och sjukvården (prop. 1984/85:181, SoU 28, rskr, 400), dvs, en struktur med en koncentra­tion av länssjukvården och en utbyggd decentraliserad primärvård som i huvudsak bygger pä allmänläkarinsatser. Det har mot denna bakgrund ansetts angeläget att Jämtlands läns landsting får arbeta med tillfredsställan­de läkarförsörjning.

I arbetsgruppen har ingått representanter för Landstingsförbundet, Jämt­lands läns landsting, socialstyrelsen, Spri och Sveriges läkarförbund. I rapporten beskrivs läkarsituationen på nationell nivå och i Jämtlands län. Vidare beskrivs rekryteringsåtgärder som vidtagits inom Jämtlands län men också inom andra närstående glesbygdslän ävensom andra insatser för en förbättring av läkarrekryteringen. I rapporten läggs också fram förslag till olika försöksåtgärder.

Arbetsgruppen föreslår att utredningsarbetet skall fortsätta med en
uppföljning och utvärdering av försöksverksamheterna och framläggande av
eventuella slutgiltiga förslag. När det gäller åtgärder på längre sikt tar
arbetsgruppen upp bl.a. frågor om läkarnas vidareutbildning, forsknings-
och utvecklingsarbete, regionalpolitiska åtgärder och olika personalsociala
åtgärder. Sålunda föreslår arbetsgruppen bl.a. att staten låter utreda
möjligheterna att avskriva delar av studieskulderna vid tjänstgöring i
glesbygd. Arbetsgruppen föreslår också att berörda arbetsmarknadsparter
diskuterar förbättring av arbetstids- och tjänstgöringsförhållanden etc. för
läkare i glesbygd, möjligheterna till studieresor och olika ekonomiska                47

 

stimulansåtgärder. Därvid nämns bl.a. mer differentierad och individuell     SfU 1986/87:1 lönesättning. När det gäller åtgärder på kort sikt föreslås bl. a. en nationell     Bilaga 2 kampanj för att manifestera en gemensam uppfattning om primärvårdens och allmänmedicinens betydelse och om vikten av att särskilt uppmärksam­ma glesbygdens läkarproblem. Vidare föreslås ett antal försöksprojekt som berör Jämtland.

Landstingsförbundets styrelse beslutade i början av juni i enlighet med vad som utlovats vid förbundskongressen om en rekommendatton till landstingen om åtgärder för att förbättra läkarförsörjningen. Enligt rekommendationen skall det totala antalet nya tjänster inom landstingen begränsas till högst 300 per år. Varje huvudman föreslås få öka sin andel av antalet inrättade tjänster med högst 3 % ärligen. Regionlandstingen får öka med endast 1 %. Begränsningen skall bestå till dess att antalet helt vakanta tjänster understi­ger 5 %, dvs. har halverats. Förslaget förutsätter ett solidariskt handlande. Begränsningen av antalet nya tjänster får inte kringgås genom att huvudmän­nen exempelvis anställer fler läkare på vikariat,

Sveriges läkarförbund har i en utredningsrapport lämnat en rad förslag till stimulansåtgärder för rekrytering av läkare till glesbygd. Läkarförbundet ser de nuvarande rekryteringssvårigheterna som ett allvarligt problem, både med hänsyn till läkarnas arbetsmiljö och från samhällsekonomisk synpunkt. Förbundet behandlar i utredningen olika aspekter på rekryteringsproblema­tiken och lämnar en rad förslag till åtgärder. Sålunda föresläs åtgärder på det familjesociala området, i fräga om arbetstider och tjänstgöringsförhållan­den, utbildning och forskning och när det gäller ekonomiska stimulanser av olika slag. Bland de sistnämnda kan nämnas bl, a, avskrivning av studieskul­der för läkare i glesbygd, större utrymme för individuell lönesättning och höjning av nyetableringstaxor för privatpraktiserande läkare.

Utskottets bedömning

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anger som ett av de övergripande målen för hälso- och sjukvården en vård på lika villkor för hela befolkningen. En god hälso- och sjukvård och en värd på lika villkor förutsätter bl, a, en god geografisk fördelning av vårdresurserna. Det förutsätts också en god kontinuitet i vården och att erforderlig behandling kan ges när behovet därav uppstår och utan alltför långa väntetider för den enskilde.

Socialutskottet konstaterade i sitt betänkande i våras (SoU 1985/86:16) att den ojämna fördelningen av läkare och andra vårdresurser som föreligger i dag är problem som gäller både mellan regioner och inom en region. Utskottet uttalade vidare att den ojämna fördelning som nu råder och som bekräftas av den nyligen genomförda läkarbemanningsundersökningen är en allvarlig orättvisa som i längden inte kan accepteras,

Läkarförsörjningsfrågorna är emellertid, som utskottet i det föregående utförligt redovisat, på olika sätt föremål för uppmärksamhet frän såväl regeringen som sjukvårdshuvudmännen. Även socialstyrelsen och Lands­tingsförbundet är engagerade i den utredningsverksamhet som för närvaran­de pågår.

48

 

Mot denna bakgrund anser socialutskottet - i likhet med utskottets     SfU 1986/87:1 bedömning i våras - det inte nu erforderligt med något initiativ från     Bilaga 2 riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna 1985/86:559 yrkande 4 (c), 561 yrkandena 2 och 3 (m) och 562 yrkande 4 (fp).

Stockholm den 4 september 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per Arne Agiert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Ulla Tilländer (c), Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c), Karl-Gösta Svenson (m) och Maud Björnemalm (s).

Avvikande meningar

1, av Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Per Arne Agiert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m) och Karl-Gösta Svenson (m) som anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s, 5 med "Socialutskottet konstate­rade" och slutar på s, 6 med "yrkande 4 (fp)." bort ha följande lydelse:

Ett centralt syfte med de regler för ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen och till privatpraktiserande läkare och sjukgymnas­ter som beslutades av riksdagen våren 1983 angavs vara att bristen på läkare, främst i glesbygder, skulle hävas, allt i enlighet med hälso- och sjukvårdsla­gens "likavillkorsprincip".

Det nya ersättningssystemet har emellertid inte minskat den regionala obalansen härvidlag. Situationen har i stället förvärrats. Det framgår tydligt av den ovan redovisade läkarbemanningsundersökningen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen visar stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster. Främst gäller detta platser med god läkartillgång.

Vidare anser utskottet att det är angeläget med stimulansåtgärder som syftar till ökad etablering av yrkespraktiker i underförsörjda områden, t. ex, särskilda glesbygdstillägg och andra stimulansinsatser som investerings- och utbildningsstöd. En särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens er­sättningstaxa bör prövas, utöver en mera generellt tillämpad avtrappnings­bar etableringstaxa. En allmän taxehöjning för yrkespraktiker bör dessutom genomföras.

Även pä platser med god tillgång till läkare bör enligt utskottets mening principen gälla att fri etablering fär ske inom ramen för sjukförsäkringen. Som ovan nämnts bör för underförsörjda områden särskilda stimulanser tillämpas inte minst genom ersättningstaxan.

Taxedifferentieringen kommer att innebära att nyetablering i välförsörjda
områden inte kommer att te sig lika lockande. Ett gott samförstånd mellan        49

 

yrkespraktikernas företrädare och sjukvårdshuvudmännen bör eftersträvas.     SfU 1986/87:1 Detta förutsätter att tvångsmomenten i ersättningssystemet och i anknutet    Bilaga 2 regelkomplex rensas ut.

2, av Ulla Tilländer och Rosa Östh (båda c) som anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s, 5 med "Läkarförsörjningsfrågorna är" och slutar på s, 6 med "yrkande 4 (fp)." bort ha följande lydelse:

Som framgår av den ovan redovisade läkarbemanningsundersökningen har utvecklingen under åren 1982-1985 inte gått mot en mer solidarisk läkarförsörjning. Det är enligt utskottets mening angeläget att åtgärder nu vidtas. Som ett första steg i ett sådant åtgärdsprogram ingår att varje tandsting åtar sig att visa stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster i välförsedda områden. Man måste emellertid också pröva olika former av sttmulansåtgärder för att åstadkomma en jämnare fördelning av läkarresur­serna. Sådana kan gälla särskilda glesbygdsttllägg eller en särskild glesbygds­taxa i fråga om sjukförsäkringen. Man kan också behöva pröva särskilt investerings- och utbildningsstöd.

Enligt utskottet är det vidare viktigt för riksdag och regering att noga följa verksamheten under kommande år. Utskottet anser också- i likhet med vad som yrkas i motion 1985/86:559 (c) - att regeringen omedelbart bör ta initiativ till överläggningar med bl, a, socialstyrelsen och Landstingsförbun­det i syfte att presentera åtgärder för ett effekttvt decentraliserat ansvarsta­gande för en solidarisk läkarförsörjning.

50

 

Innehållsförteckning                                                     SfU 1986/87:1

Sammanfattning..............................................................         1

Propositionen..................................................................         2

Motioner..........................................................................         3

Motioner väckta med anledning av propositionen...........         3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden........ ....... 4

Utskottet.........................................................................         8

Sjukvårdsersättning........................................................         8

Läkarförsörjningm, m......................................................        13

Psykoanalys och psykoterapi .........................................        16

Pattentavgifter...............................................................        19

Hjälpmedel för handikappade.........................................        22

Ersättning för glasögon..................................................        27

Läkemedelsförmåner och kostnadsfria förbrukningsartiklar                 28

Sjukvårdskostnader i Sverige för personer bosatta i utlandet             30

Vissa konventionsfrågor................................................. ..... 30

Hemställan......................................................................        30

Reservationer.................................................................        32

1,   Avskaffande av det nya ersättningssystemet (m och fp)               32

2    Finansiering av sjukvården m, m. (m).......................        33

3,      Uttalanden inför kommande överenskommelser m, m, (c)               34

4,      Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (m och fp)                    34

5,      Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (c) ......... ...... 35

6,      Skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför läkarhus (fp och c)  36

7,      Patientavgifter för läkarvård och patientavgifter vid läkemedels­inköp (m)             37

8,      Patientavgifter för läkarvård, högkostnadsskydd för sjukresor

m, m, och patientavgifter vid läkemedelsinköp (fp) ....... ...... 38

9,    Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (m)..... ...... 39

10.     Högkostnadsskydd för sjukresor m, m, (c)............... ...... 40

11.     Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (vpk) ..........        40

12.     Ersättning för glasögon (vpk)...................................        41

13.     Sjukvårdsförmåneri Sverige (m)...............................        41

Bil. 1 I propositionen framlagda lagförslag.....................        42

Bil. 2 Socialutskottets yttrande 1986/87:1 y..................        44

 

gotab

Stockholm 1986 11595