Socialförsäkringsutskottets
betänkande

om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m. m. (prop. 1985/86:167)

Sammanfattning

I proposition 1985/86:167 bereds riksdagen tillfälle att ta del av en överenskommelse
som har träffats med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar
från sjukförsäkringen för år 1987. Överenskommelsen innebär att det
fr. o. m. år 1985 införda systemet för vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
skall gälla även för år 1987 med mindre förändringar. Detta gäller
också i fråga om reglerna för anslutningen av privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster till den allmänna försäkringens ersättningssystem.

I två av de motioner (m och fp) som väckts med anledning av propositionen
yrkas avslag på propositionen.

Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att regeringen enligt
lagen om allmän försäkring har bemyndigande att träffa ifrågavarande
överenskommelse och att riksdagen mot denna bakgrund inte bör pröva
innehållet i överenskommelsen.

Utskottet avstyrker också motionsyrkanden (c) om uttalanden m. m. i
olika avseenden inför kommande överenskommelser.

1 ett särskilt avsnitt om läkarförsörjning m. m. behandlar utskottet såväl
motionsyrkanden (m, fp, c) väckta med anledning av propositionen som
motionsyrkanden (m, fp, c) från den allmänna motionstiden. Utskottet
avstyrker samtliga motioner med hänvisning till att regeringen och sjukvårdshuvudmännen
redan är uppmärksammade på de åtgärder som föreslås i
motionerna.

Vidare behandlar utskottet i ett särskilt avsnitt en med anledning av
propositionen väckt motion (fp) om psykoanalys och psykoterapi. Utskottet
förordar därvid en särskild utredning om bl. a. frågan om ekonomiskt stöd till
psykoanalytisk utbildning, vilket med anledning av motionen bör ges
regeringen till känna.

Två motionsyrkanden (m, fp) om höjda patientavgifter under år 1987
avstyrks av utskottet med hänvisning till att patientavgifternas storlek
regleras i överenskommelsen. Utskottet avstyrker även ett motionsyrkande
(m) om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling skall slopas.

Utskottet behandlar även en rad motioner (fp, c, vpk) som berör
kostnaderna för sjukresor. Motionerna avstyrks med hänvisning till olika
överväganden inom socialdepartementet.

En motion (s) som tar upp kostnaderna för specialisthjälp för barn med

SfU

1986/87:1

1 Riksdagen 1986187.11 sami. Nr 1

talsvårigheter överlämnas av utskottet till rehabiliteringsutredningen för
vidare överväganden.

I betänkandet behandlas också ett flertal motioner som tar upp frågor
kring hjälpmedelsförsörjningen för handikappade. Utskottet hänvisar till att
regeringen i dagarna har beslutat tillkalla en särskild utredningsman med
uppgift att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på hjälpmedelsområdet,
och utskottet föreslår att motionerna överlämnas till den
kommande utredningen.

Utskottet avstyrker vidare två motionsyrkanden (s, vpk) om en allmän
glasögonförsäkring.

I fråga om läkemedelsförmåner avstyrker utskottet två motionsyrkanden
(m, fp) om höjda patientavgifter samt med hänvisning till en utvärdering av
högkostnadsskyddet en motion (c) med förslag om ett gemensamt sådant
skydd för barnfamiljer. Vidare förutsätter utskottet, i anslutning till två
motionsyrkanden (s, vpk) om att läkemedelsrabatt skall kunna utgå för
mjukgörande salvor, att denna fråga kommer att beröras av nämnda
utredning på hjälpmedelsområdet, och utskottet föreslår att motionerna
överlämnas till utredningen. I fråga om läkemedelsrabatt för rökavvänjningsmedel
avstyrker utskottet en motion (m, fp, c) härom. Utskottet
avstyrker också en motion (c) om att kostersättningsmedel skall berättiga till
läkemedelsersättning.

Slutligen avstyrker utskottet även en motion (m) om sjukvårdskostnader i
Sverige för pensionär bosatt i utlandet samt en motion (m) om sjukvårdskostnader
i utlandet för personer bosatta i Sverige.

Till betänkandet har fogats 13 reservationer.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1985/86:167

dels föreslagit riksdagen att anta inom socialdepartementet upprättade
förslag till

1. lag om upphävande av lagen (1985:1090) om särskild ersättning för
sjukhusvård,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

dels föreslagit riksdagen att bemyndiga regeringen att i enlighet med vad som
anförts ikläda staten den ekonomiska förpliktelsen att under budgetåret
1987/88 betala ut sammanlagt 2 229 500 000 kr. enligt de i propositionen
redovisade överenskommelserna,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om ersättningarna
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen.

Lagförslagen återfinns som bilaga 1.

SfU 1986/87:1

2

Motioner

SfU 1986/87:1

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1985/86:559 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening uttala att beslut rörande
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen bör utformas så att en effektiv
flerårsplanering möjliggörs,

2. att riksdagen beslutar uttala vikten av att regionala skillnader i
fördelning av sjukförsäkringsmedlen elimineras,

3. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om en sammanföring av ersättningar från försäkringssystemet
till en allmän sjukvårdsersättning,

4. att riksdagen beslutar att av regeringen begära initiativ till överläggningar
mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet i syfte att utarbeta
åtgärdsprogram för ett effektivt decentraliserat ansvarstagande för solidarisk
läkarförsörjning så som i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att av regeringen begära initiativ till friare regler
för privatläkaretablering så som i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna behovet
av en översyn av privatläkartaxan så som i motionen anförts,

7. att riksdagen beslutar av regeringen begära en utredning av samordningsmöjligheter
mellan hälso- och sjukvård och till dem närliggande
verksamheter.

I motion 1985/86:560 av Jan-Erik Wikström (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådana tekniska lösningar
som medger fritidspraktik inom ramen för försäkringskassan för kandidater i
psykoanalytisk utbildning, så att den begränsning av antalet besök som nu
existerar och omöjliggör psykoanalytisk utbildning elimineras,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådana lagändringar som
krävs för etablering av deltidspraktik,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur möjligheten till
etablering av psykoanalytisk praktik skall kunna garanteras dem som
genomgått den krävande psykoanalytiska utbildningen och önskar etablera
praktik på hel- eller deltid,

4. att riksdagen uttalar sig för att landstingen stimuleras att inrätta fler
deltidstjänster för psykoanalytiker inom psykiatrin,

5. att riksdagen uttalar sig för vikten av att de unika psykoanalytiska
utbildningsinstituten i privat regi ges möjlighet att fortsätta att existera med
tanke på att de utbildar personer på vilka en stor del av den statliga
psykoterapiutbildningen och psykoterapin inom den offentliga sektorn vilar,

6. att riksdagen för att uppnå detta hos regeringen begär att frågan om
statligt stöd till utbildningarna enligt hemställan punkt 5 ovan blir föremål för
särskild utredning.

I motion 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen med avslag på proposition 1985/86:167 hos regeringen
begär att regeringen skyndsamt lägger fram ett nytt förslag till ersättningssystem
med fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

inom sjukförsäkringens ram och fri anslutningsrätt till sjukförsäkringen för
fritidspraktiker så att försäkringsersättningen följer patienterna i enlighet
med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen skyndsamt lägger
fram ett förslag till åtgärder som främjar rekryteringen av yrkespraktiker i
första hand till underförsörjda områden i enlighet med vad i motionen
anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna motionens
förslag till åtgärder med syfte att komma till rätta med snedfördelningen av
läkartjänster inom den offentliga vården.

I motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå propositionen avseende ersättningar
från sjukförsäkringen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag med fördelning av ersättningen
från sjukförsäkringen till vårdgivaren efter vårdprestation enligt vad
som anförs i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag med rätt till fri anslutning av
läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att stimulera
läkarrekryteringen till läkarglesa områden enligt vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ersättningsreglerna för privatläkare.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna 1985/86:559 yrkande 4,
1985/86:561 yrkandena 2 och 3 och 1985/86:562 yrkande 4 från socialutskottet.
Yttrandet återfinns som bilaga 2.

Vidare har utskottet inhämtat yttranden över motion 1985/86:560 från
socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet och Landstingsförbundet.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

I motion 1985/86:Sf204 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) föreslås att
riksdagen hemställer hos regeringen om att förslag snarast framläggs om att
normalkostnader för anskaffande av glasögon eller linser infogas i sjukförsäkringssystemet
och lagen om allmän försäkring.

I motion 1985/86:Sf206 av Margareta Andrén och Kenth Skårvik (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att blodsockermätare förs upp
som kostnadsfritt hjälpmedel på handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning.

I motion 1985/86:Sf220 (motivering i 1985/86:So206) av Ulf Adelsohn m. fl.
(m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om finansiering av en
större del av sjukvårdskostnaderna via sjukförsäkringen i enlighet med vad
som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om avskaffandet av nu gällande regler för ersättning från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen, det s. k. Dagmarsystemet.

SfU 1986/87:1

4

I motion 1985/86:Sf240 av Barbro Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
allmän glasögonförsäkring.

I motion 1985/86:Sf241 av Barbro Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av stöd för specialisthjälp till barn med talsvårigheter.

I motion 1985/86:Sf243 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om fortsatt reformering av högkostnadsskyddet.

I motion 1985/86:Sf251 av Gunnar Björk i Gävle och Per-Ola Eriksson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att frågan om ett högsta
självkostnadsskydd för familjen prövas.

I motion 1985/86:Sf254 (motivering i 1985/86:So427) av Lars Werner m.fl.
(vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att förslag snarast framläggs om
åtgärder för att minska den enskildes kostnader vid sjukresor,

2. att riksdagen beslutar att samma regler som gäller för kostnadsfria
förbrukningsmedel för exempelvis diabetiker och stomipatienter även skall
gälla andra sjukdomstillstånd såsom psoriatiker.

I motion 1985/86:Sf256 (motivering i 1985/86:So223) av Karin Israelsson
m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av en allsidig utredning rörande färdtjänst-sjukresor och ett
högkostnadsskydd enligt de riktlinjer som framförts i motionen.

I motion 1985/86:Sf261 av Margit Sandéhn och Maj-Lis Landberg (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om skydd
mot höga läkemedelskostnader.

I motion 1985/86:Sf281 av Elisabeth Fleetwood m. fl. (m, fp, c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att pröva
frågan om rabattering av förebyggande/läkande läkemedel i samband med
tobaksmissbruk.

I motion 1985/86:Sf282 av Margit Gennser och Blenda Littmarck (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att i utlandet
bosatt pensionär, som enligt dubbelbeskattningsavtal skall erlägga skatt på
pensionsinkomster, skall ha rätt till samma sjukvårdsförmåner som pensionär
bosatt i Sverige.

I motion 1985/86:Sf283 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs
22. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om hjälpmedelsförsörjningen.

I motion 1985/86:Sf292 av Anders G Högmark och Ingrid Hemmingsson (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning om villkorad
avskrivningsrätt för studielån som regionalpolitisk! instrument.

SfU 1986/87:1

I motion 1985/86: Sf307 av Ulla Orring (fp) hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan anförts angående
rekrytering av läkare till glesbygdsområden och norra delarna av Sverige.

I motion 1985/86:Sf310 av Bengt Kindbom och Gunhild Bolander (c)
hemställs att riksdagen beslutar att kostersättningsmedel skall räknas in
under läkemedelsförordningen.

I motion 1985/86: Sf313 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att läkare som förbinder sig att upprätthålla
tjänst under viss tid i av läkarbrist drabbad region skall få en del av
studieskulden avskriven.

I motion 1985/86:Sf314 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om färdtjänsten.

I motion 1985/86:Sf317 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder så att funktionshindrade
kostnadsfritt erhåller behövliga tekniska hjälpmedel och att detta
sker utan onödig tidsutdräkt,

2. att riksdagen uttalar att ökningen av hemsjukvården inte får innebära
svårigheter att tillgodose behovet av tekniska hjälpmedel,

3. att riksdagen uttalar att den enskildes behov skall vara avgörande för
rätten till tekniska hjälpmedel och att hushållsmaskiner och hushållsredskap
även fortsättningsvis skall finnas upptagna på hjälpmedelsförteckningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om att bevara hjälpmedelscentralerna,

6. att riksdagen uttalar sig för vad i motionen sägs om behovet av
uppföljning och utbyggnad av hjälpmedelscentralerna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om tillsynsansvaret för hjälpmedelsverksamheten.

I motion 1985/86: Sf324 av Margareta Gard (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder i syfte att förbättra konventionerna inom sjukförsäkringen,
så att ersättning för läkarvård och sjukvårdskostnader utomlands
kan utgå även om försäkringsbesked ej uppvisats på ”försäkringsinrättning”
före läkarbesök.

I motion 1985/86:Sf331 av Jan Hyttring och Bertil Jonasson (c) hemställs att
riksdagen begär att regeringen vidtar förändringar i sjukreseförordningen i
enlighet med motionen.

I motion 1985/86:Sf333 av Jan Hyttring m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till rekryteringsfrämjande åtgärder för läkare i
enlighet med motionen.

I motion 1985/86: Sf334 av Margareta Persson (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förutsättningen
för att statsbidrag skall utgå till landstingen för tekniska hjälpmedel åt
handikappade är att vissa krav på hjälpmedelsverksamheten uppfylls av
landstingen,

SfU 1986/87:1

6

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett överklagningsförfarande
bör införas för handikappade som vägras hjälpmedel.

I motion 1985/86:Sf336 av Margareta Andrén m. fl. (fp) hemställs

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjda avgifter från den 1
juli 1986 för läkarbesök och läkemedel i enlighet med vad som anförts i
motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrat högkostnadsskydd
i enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen beslutar att någon särskild ersättning fr.o.m. 1987 inte
skall utgå till sjukvårdshuvudmännen som kompensation för avskaffandet av
de differentierade avgifterna,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ersättningen till
vårdgivaren från sjukförsäkringen skall relateras till utförd vårdprestation,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till fri anslutning av läkare
och sjukgymnaster till sjukförsäkringen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till
glesbygd.

I motion 1985/86:Sf340 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär snara åtgärder för förbättring av de ekonomiska
möjligheterna att bedriva privat vårdverksamhet.

I motion 1985/86:Sf342 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att patientavgifterna
för sjukvårdande behandling och läkarvård i öppen sjukvård bör höjas
med^ 5 resp. 10 kr. i såväl offentlig som enskild vård den 1 januari 1987,

4. att riksdagen beslutar att följande lydelse av 3 § lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader m. m. skall gälla fr. o. m. den 1 januari
1987:

I andra fall än som avses i 2 § skall det fastställda priset för samtidigt på
grund av sjukdom förskrivna och inköpta läkemedel sättas ned med hälften
av det belopp som överstiger 20 kr. och hela det belopp som överstiger 100 kr.
Om en förskrivning är avsedd att expedieras mer än en gång gäller
nedsättningen köpesumman vid varje avsett expeditionstillfälle. Vid beräkning
av prisnedsättningen beaktas inte den avgift som kan ha uttagits för

expedition av telefonförskrivna läkemedel. Bestämmelserna i till barn.

Från prisnedsättning första stycket.

I motion 1985/86:Sf344 av Karin Israelsson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som syftar till att icke rabatterade läkemedel för
hudsjukdomar utges som kostnadsfritt hjälpmedel.

I motion 1985/86:Sf345 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av gällande regler rörande handikapphjälpmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för
sjukförsäkringen bör slopas.

SfU 1986/87:1

7

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1985/86:Sf206, 1985/
86:Sf283 yrkande 22, 1985/86:Sf317 yrkandena 1-3, 5 och 6, 1985/86:Sf334
yrkande 1,1985/86:Sf344 och 1985/86: Sf345 yrkande 1 från statens handikappråd,
Landstingsförbundet, handikappinstitutet och Handikappförbundens
centralkommitté. Beträffande motionerna 1985/86:Sf283, 1985/86:Sf317,
1985/86:Sf334 och 1985/86:Sf345 har yttrande även inhämtats från De
handikappades riksförbund.

Utskottet

Sjukvårdsersättning

Riksdagen beslöt under våren 1984 att ett nytt system för ersättningar från
den allmänna försäkringen för sjukvård m.m. skulle gälla fr. o. m. den 1
januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU 31, rskr. 393). Till grund för beslutet låg
en överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen om
finansieringsfrågor inom hälso- och sjukvården för åren 1985 och 1986.

Genom det nya ersättningssystemet har de tidigare prestationsrelaterade
ersättningarna från sjukförsäkringen för sjukvård, preventivmedelsrådgivning
m.m. i öppen vård liksom det tidigare allmänna statsbidraget till
psykiatrisk vård omvandlats till en samlad ersättning till sjukvårdshuvudmännen,
en allmän sjukvårdsersättning.

Den allmänna sjukvårdsersättningen beräknas per invånare och år men
särskilda övergångsregler gäller vid fördelningen mellan de olika sjukvårdshuvudmännen.
I den allmänna sjukvårdsersättningen är inräknade även
sjukförsäkringens ersättningar till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster.
Vid utbetalningen av den allmänna sjukvårdsersättningen för åren
1985 och 1986 till resp. sjukvårdshuvudman avräknas nämligen ett belopp
som motsvarar under föregående år utbetalda försäkringsersättningar till
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster (exkl. fritidspraktiker).

Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen utger sjukförsäkringen
särskilda ersättningsbelopp - likaledes beräknade per invånare och år - till
sjukvårdshuvudmännen.

Dessa utgörs av bidrag för att underlätta utvecklingen av hemsjukvården
med 70 kr., bidrag för öppnare vårdformer inom psykiatrin med 24 kr. samt
bidrag till förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården med 48 kr.
Såsom särskilda ersättningsbelopp utges även ersättningar för tillhandahållande
av hjälpmedel för handikappade med 80 kr., varav 3:55 kr. avsätts till
handikappinstitutet och ersättningar för sjuktransporter som ombesörjs av
sjukvårdshuvudmännen med 29 kr. Slutligen utgår ersättning för sjukhusvård
med 45 kr. per vårddag.

Fr. o. m. den 1 april 1986 utgår dessutom ersättning med 13 kr. per vårddag
för utförsäkrade patienter till de sjukvårdshuvudmän som orsakats inkomstförluster
genom återgången till ett system med fasta vårdavgifter för
utförsäkrade patienter.

För år 1986 utgår till sjukvårdshuvudmännen ersättningar från sjukförsäkringen
med sammanlagt 11 483 milj. kr.

SfU 1986/87:1

8

I anslutning till omläggningen av ersättningssystemet infördes - likaså i
enlighet med överenskommelsen mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen
- nya regler för privatpraktiserande vårdgivares anslutning till
sjukförsäkringen. Offentliganställda läkare med s. k. fritidspraktik kan inte
längre tillhöra försäkringens ersättningssystem. Nya privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster kan anslutas till försäkringen endast efter tillstyrkan
av sjukvårdshuvudman. Nyetablering av praktik i stödområdena A, B
och C får dock ske utan tillstyrkan av sjukvårdshuvudmannen.

Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
utbetalas liksom tidigare av försäkringskassorna. Ersättningsbeloppens och
patientavgifternas storlek regleras i läkarvårdstaxan (1974:699) och förordning
(1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling m.m. Som ovan
nämnts avräknas utbetalda ersättningar för privatvård under ett år från nästa
års allmänna sjukvårdsersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

I propositionen bereds riksdagen tillfälle ta del av en överenskommelse som
regeringen har träffat med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar
från sjukförsäkringen för år 1987. Överenskommelsen innebär att det
fr. o. m. år 1985 införda systemet skall gälla även för år 1987 med vissa mindre
förändringar.

Den allmänna sjukvårdsersättningen skall således grundas på ett enhetligt
belopp per invånare och år. Liksom för åren 1985 och 1986 behövs även för år
1987 särskilda övergångsregler för att mildra omfördelningseffekterna
mellan sjukvårdshuvudmännen vid övergången från de tidigare ersättningsreglerna.
Ytterligare steg tas genom överenskommelsen för år 1987 mot en
jämnare fördelning av ersättningen. De särskilda ersättningarna för sjuktransporter
och för öppen sjukvård till personer som fullgör värnpliktstjänstgöring,
anhållna och häktade samt intagna vid kriminalvårdsanstalter m. m.
ingår fr. o. m. år 1987 i den allmänna sjukvårdsersättningen. Vidare har den
tidigare prestationsbundna ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för
sjukhusvård lagts in i den allmänna sjukvårdsersättningen. Detsamma gäller
den särskilda ersättning som fr. o. m. den 1 april 1986 utges till de
sjukvårdshuvudmän som orsakats inkomstförluster genom återgången till ett
system med fasta vårdavgifter för utförsäkrade patienter. I propositionen
föreslås ,hemställanp. 1-3, vissa lagändringar med anledning av förändringarna
i ersättningarna för sjukhusvård.

De särskilda ersättningar som nu ges för att utveckla hemsjukvården och
för att utveckla öppnare vårdformer inom psykiatrin har med hänsyn till den
likartade målsättningen slagits samman till en ersättning för att underlätta
avinstitutionaliseringen inom hälso- och sjukvården. Ersättning skall utges
med 95 kr. per invånare.

Ersättningen för förebyggande hälsovårdande åtgärder skall utges med
oförändrat 48 kr. per invånare, medan hjälpmedelsersättningen enligt
överenskommelsen skall utges med ett 5 kr. högre belopp, dvs. 85 kr. per
invånare. Från detta belopp skall 3:80 kr. per invånare avräknas och tillföras
den särskilda fonden för handikappinstitutets verksamhet.

Den totala ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för år 1987
innebär att de sammanlagda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen

uppgår till 12 075 milj. kr., vilket innebär en ökning med ca 600 milj. kr.
jämfört med år 1986. Utöver nämnda ersättning tillkommer enligt en separat
överenskommelse som gäller åren 1985-1991 och som tidigare godkänts av
riksdagen ett särskilt statsbidrag med 159 milj. kr. till den psykiatriska
vården.

I fråga om de fr. o. m. år 1985 gällande anslutningsreglerna till den
allmänna sjukförsäkringen för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
innebär överenskommelsen att försöksverksamheten med fri anslutningsrätt
i vissa stödområden och rätten till fri s. k. ersättningsetablering - i avvaktan
på en utvärdering - skall fortsätta att gälla även under år 1987.

I såväl motion 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m. fl. som i motion 1985/86:562
av Bengt Westerberg m. fl. yrkas avslag på propositionen. I den förstnämnda
motionen framhålls uppfattningen att sjukförsäkringspengarna skall följa
patienten. Det nya ersättningssystemet, det s. k. Dagmarsystemet, har enligt
motionärerna begränsat patienternas valfrihet genom att i inte oväsentlig
utsträckning beröva dem dispositionsrätten över sina sjukförsäkringspengar.
Motionärerna begär därför att regeringen skyndsamt lägger fram förslag till
ersättningssystem med fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster inom sjukförsäkringens ram och fri anslutningsrätt till
sjukförsäkringen för fritidspraktiker så att försäkringsersättningen följer
patienterna. Även i motion 562 framhålls att det s. k. Dagmarsystemet har
lett till minskad valfrihet för patienterna. Den försäkrade får allt mindre
möjligheter att påverka hur ersättningarna från sjukförsäkringen skall
disponeras. Motionärerna anser att ersättningen från sjukförsäkringen bör
baseras på en ersättning som utgår i förhållande till den vård som bedrivs, och
de begär således förslag med fördelning av ersättningen från sjukförsäkringen
till vårdgivaren efter vårdprestation. I syfte att stimulera en ökad
privatpraktikeretablering begär motionärerna också förslag med rätt till fri
anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen.

Motionärerna i motion 1985/86:559 av Rune Gustavsson m.fl. begär i
yrkandena 1—3 uttalanden i olika hänseenden från riksdagen inför kommande
överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Således
bör beslut rörande ersättningar till sjukvårdshuvudmännen omfatta mer än
ett budgetår i syfte att möjliggöra en effektiv flerårsplanering för landstingen.
Vidare bör riksdagen understryka vikten av att man vidareutvecklar den
individualiserade ersättningen i syfte att eliminera regionala ojämlikheter.
En administrativ förenkling bör också genomföras genom att man sammanför
alla de i dag särredovisade bidragen till en allmän sjukvårdsersättning. I
motionen framhålls också vikten av en kvalificerad utvärdering av det nya
ersättningssystemets effekter. En sådan utvärdering bör enligt motionärerna
även sikta till ett vidare utredningsarbete för att pröva möjligheter till
besparingar och effektiviseringar inom hälso- och sjukvården och därmed
näraliggande verksamheter. I yrkande 7 begärs därför att en utredning
tillsätts med nu angivet syfte.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden med anknytning till sjukvårdsersättningen. I motion
Sf220 av Ulf Adelsohn m. fl. begärs i yrkande 1 en utredning om ett ändrat

SfU 1986/87:1

10

finansieringssystem som innebär att sjukvårdsförsäkringen omfattar alla och
ersätter landstingsskatten som den främsta finansieringskällan för hälso- och
sjukvården. I ett första steg skall sjukvårdsförsäkringen omfatta den öppna
vården, i ett andra steg även vården vid sjukhem och vårdhem för att fullt
utbyggd även omfatta sjukhusvården. Avgifterna till försäkringen bör därvid
erläggas av den enskilde och vara proportionella mot inkomsten. Ersättningen
från försäkringen skall utges till vårdgivaren och vara likvärdig för vård i
offentlig och privat regi. I yrkande 2 begär motionärerna att nu gällande
regler för ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
avskaffas. Motionärerna i motion Sf336 av Margareta Andrén m. fl. tar upp
frågan om ersättning till landstingen för att de differentierade avgifterna vid
sjukhusvård slopats fr. o. m. den 1 april 1986. Mot bakgrund av riksdagens
uttalande i anslutning härtill om att ersättningen till landstingen var att
betrakta som en övergångskompensation motiverad av att staten ändrade de
ekonomiska förutsättningarna för landstingen för år 1986 begär motionärerna
(yrkande 8) att någon särskild ersättning för år 1987 inte skall utgå. Vidare
begär sistnämnda motionärer förslag om att ersättningen till vårdgivaren från
sjukförsäkringen skall relateras till utförd vårdprestation (yrkande 9) samt
förslag om fri anslutning av läkare och sjukgymnaster till sjukförsäkringen
(yrkande 10).

Såvitt gäller den i propositionen redovisade överenskommelsen om vissa
ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för 1987 vill
utskottet anföra följande.

I 2 kap. lagen om allmän försäkring (AFL) återfinns bl. a. bestämmelser
om ersättning till olika vårdgivare för hälso- och sjukvård. Gemensamt för
dessa ersättningar är att regeringen bemyndigats att fastställa grunderna för
dem. Således har regeringen bemyndigande att träffa det slag av överenskommelse
som nu är i fråga såvitt denna inte förutsätter någon ändring i AFL
eller annan lag. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte bör gå
in i prövning av de grunder för ersättning som överenskommits mellan
företrädare för regeringen och Landstingsförbundet för år 1987.

I propositionen har begärts riksdagens bemyndigande att ikläda staten
vissa ekonomiska förpliktelser under nästa budgetår i enlighet med överenskommelsen.
Enligt utskottets mening är detta inte erforderligt med hänsyn
till de bemyndiganden som gavs vid riksdagsbeslutet år 1984.

När det gäller framtida överenskommelser vill utskottet inledningsvis
erinra om sitt principiella ställningstagande i samband med att det nya
ersättningssystemet infördes (se SfU 1983/84:31).

Utskottet ansåg därvid att förändringarna låg i linje med strävandena att
med försäkringsmedel bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna
vården och att de borde kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens
(HSL) målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på lika
villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta sjukvårdshuvudmännens
planering av vården. Mot bakgrunden av att ansvaret för befolkningens
hälso- och sjukvård lagts på sjukvårdshuvudmännen ansåg utskottet det både
riktigt och rimligt att dessa har ett inflytande över hur de trots allt begränsade
ekonomiska och personella resurserna fördelas, såväl mellan de olika

SfU 1986/87:1

11

sjukvårdshuvudmännen som inom resp. geografiska områden. Utskottet
framhöll vidare att det fria läkarvalet i verkligheten är förbehållet patienterna
i vissa storstadsområden, eftersom den offentliga vården i dessa områden
har god tillgång på läkare och det övervägande antalet privatpraktiker
etablerat sig där. Genom att resurserna styrs jämnare över hela landet ansåg
utskottet att ett fritt läkarval på sikt kunde bli en realitet även för den övriga
befolkningen.

Utskottet har nu ingen anledning frångå denna principiella uppfattning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 561 och 562 i nu
behandlade delar samt motionerna Sf220 yrkande 2 och Sf336 yrkandena
8-10.

Såvitt gäller yrkandena om utredning och förslag om ändringar i reglerna
om skatte- och avgiftsfinansiering av hälso- och sjukvården har riksdagen vid
ett flertal tidigare tillfällen på förslag av utskottet avslagit motioner härom
(se senast SfU 1984/85:20). Utskottet har härvid framhållit att om en större
del av sjukförsäkringens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen i
stället för med landstingsskatt skulle detta innebära en avsevärd förändring
av landstingens roll och ansvar beträffande hälso- och sjukvården. Beträffande
en individualisering av sjukförsäkringsavgifterna har utskottet hänvisat
till att de tidigare individuella premierna slopades genom den s. k. Hagaöverenskommelsen
mellan folkpartiet och socialdemokraterna, och utskottet har
för sin del inte funnit anledning frångå denna överenskommelse.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall även till yrkande 1 i motion
Sf220.

I fråga om de uttalanden i olika hänseenden som begärs i motion 559 vill
utskottet anföra följande. I den mån inga speciella hinder föreligger
förutsätter utskottet att man i framtiden - liksom tidigare varit fallet - träffar
överenskommelser som omfattar mer än ett budgetår. När det gäller vikten
av att eliminera regionala skillnader vid fördelningen av sjukförsäkringsmedel
konstaterar utskottet att skillnaderna minskar genom överenskommelsen
för år 1987, och utskottet förutsätter även i denna fråga att vikten av en
fortsatt utjämning beaktas även fortsättningsvis utan något riksdagens
uttalande. Beträffande frågan om att sammanföra alla de hittills särredovisade
bidragen till en allmän sjukvårdsersättning vill utskottet framhålla att -såsom redovisats ovan - flera av dem fr. o. m. år 1987 ingår i den allmänna
sjukvårdsersättningen. Att sammanföra samtliga bidrag till en allmän
sjukvårdsersättning skulle dock enligt utskottets mening kunna minska
statens möjligheter att påverka utvecklingen i vissa hänseenden. Utskottet är
därför inte berett att ställa sig bakom en sådan begäran. Utskottet avstyrker
med det anförda bifall till motion 559 i nu behandlade delar.

I fråga om den i motion 559 begärda utredningen vill utskottet framhålla
följande. I den överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen
som ligger till grund för det nya ersättningssystemet har parterna
enats om en uppföljning och analys av planerad och faktisk utveckling av
hälso- och sjukvården och användningen av ersättningarna. Därutöver skulle
vissa huvudområden successivt bli föremål för en närmare analys. Såsom
bl. a. framgår under avsnittet nedan om läkarförsörjning m. m. har analyser i
olika avseenden redan gjorts och övervägs inom socialdepartementets hälso -

SfU 1986/87:1

12

och sjukvårdsberedning. Utskottet förutsätter att arbetet med uppföljningen
av det nya ersättningssystemet fortgår såsom planerat och att man därvid
överväger möjligheter till besparingar och effektiviseringar inom hälso- och
sjukvården. Att tillsätta en särskild utredning såsom begärts i motionen anser
utskottet inte påkallat, och utskottet avstyrker således bifall till motion 559
även i denna del.

Läkarförsörjning m. m.

I tre motioner, som väckts med anledning av propositionen, tas upp frågor
om läkarförsörjningen i Sverige. Rune Gustavsson m.fl. begär i motion
1985/86:559 yrkande 4 att riksdagen beslutar att av regeringen begära
initiativ till överläggningar mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet i
syfte att utarbeta åtgärdsprogram för ett effektivt decentraliserat ansvarstagande
för solidarisk läkarförsörjning i enlighet med vad som anförs i
motionen. Motionärerna anför att en god vård ger människor möjlighet att
välja mellan olika vårdgivare, men konstaterar samtidigt att möjligheterna
att välja vårdgivare varierar avsevärt i landet. Nyinrättade befattningar har
koncentrerats kring slutenvården, varför läkartillgången inom slutenvården
ökat på öppenvårdens bekostnad. I motionen påpekas vidare att nya tjänster
i huvudsak inrättats på orter med regionsjukhus/länssjukhus, varigenom
läkartäta områden tillförts ytterligare läkarresurser medan läkarsvaga områden
blivit utan. Enligt motionärerna bör därför varje landsting åta sig att visa
stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster i välförsedda områden.
Även de privata vårdgivarna bör enligt motionärerna vara beredda att delta i
arbetet för att förverkliga en solidarisk läkarförsörjning. Detta innebär för de
närmaste åren att nuvarande etableringsregler bör bibehållas i läkartäta
områden med väl utbyggd offentlig och privat vård. Däremot anser
motionärerna att privatläkaretablering bör stimuleras i de underförsörjda
delarna av landet, och de begär i yrkande 5 ett tillkännagivande i enlighet
härmed.

Även i motion 1985/86:561 av Ulf Adelsohn m. fl. anförs att en god hälsa
och en vård på lika villkor för hela befolkningen förutsätter att läkarbristen
hävs i underförsörjda områden. Läkarbristen kan enligt motionärerna
motverkas på i huvudsak två sätt. För yrkespraktiker bör särskilda glesbygdstillägg
och andra stimulansinsatser, t. ex. investerings- och utbildningsstöd,
prövas. Vidare bör en särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens
ersättningstaxa införas utöver en mer generellt tillämpad avtrappningsbar
etableringstaxa. Enligt motionärerna bör dessutom en taxehöjning genomföras.
Förutom stimulanser av skilda slag anser motionärerna att sjukvårdshuvudmännen,
fram till dess att läkarförsörjningen är godtagbar i hela landet,
måste visa stor återhållsamhet med att inrätta nya tjänster, främst i orter med
läns- och regionsjukhus. Detta förutsätter dock enligt motionärerna fri
etableringsrätt för privatpraktiker och fri anslutningsrätt till sjukförsäkringen
av fritidspraktiker. Med hänvisning till det anförda begärs i yrkande 2 ett
skyndsamt förslag till åtgärder som främjar rekryteringen av yrkespraktiker i
första hand till underförsörjda områden samt i yrkande 3 ett tillkännagivande
av motionens förslag till åtgärder med syfte att komma till rätta med

SfU 1986/87:1

13

snedfördelningen av läkartjänster inom den offentliga vården.

I motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m. fl. begärs också förslag till
åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till läkarglesa områden (yrkande
4). Motionärerna konstaterar att det s. k. Dagmarsystemet medfört att de
ekonomiska resurserna från sjukförsäkringen nu fördelas jämnare än vad
som tidigare var fallet. Däremot har inte den regionala fördelningen av
läkare och sjukgymnaster förbättrats. För läkarfördelningen är det enligt
motionärerna av stor betydelse hur många tjänster som inrättas i olika delar
av landet. Motionärerna konstaterar att det under de senaste åren inrättats
väsentligt fler läkartjänster än vad som motsvaras av antalet utexaminerade
läkare och att detta försvårat rekryteringen i regioner med olika rekryteringssvårigheter.
Det finns därför anledning att iaktta återhållsamhet med nya
läkartjänster så länge det är brist på läkare. Motionärerna anser vidare att
man för att stimulera läkarförsörjningen i läkarglesa områden måste införa
positiva åtgärder, exempelvis genom att ge ett särskilt investeringsstöd, en
högre ersättning från sjukförsäkringen och en möjlighet till avskrivning av
studieskulden för läkare som arbetar i dessa områden.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även den under den allmänna
motionstiden väckta motionen Sf340 av Nils Carlshamre m.fl. I motionen
begärs snara åtgärder för förbättring av de ekonomiska möjligheterna att
bedriva privat vårdverksamhet. Motionärerna, som berör situationen för
såväl läkare som sjukgymnaster och tandläkare, anser att taxorna generellt
måste höjas. Dessutom anser motionärerna att vid nyetablering av privat
läkarpraktik i glesbygd bör en högre taxa medges under förslagsvis en
tioårsperiod, men även därefter bör läkartaxan i glesbygd vara högre än i
landet i övrigt.

Utskottet behandlar i detta sammanhang ytterligare fem motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden. Samtliga dessa motioner tar upp läkarbristen
i glesbygd och gemensamt för motionärerna är vidare att de såsom
rekryteringsfrämjande åtgärd föreslår nedskrivning av studieskulden. Margareta
Andrén m. fl. begär i motion S036 yrkande 11 ett tillkännagivande om
att såsom en stimulansåtgärd bör de rekryteringsbefrämjande effekterna av
en nedskrivning av studieskulder för läkare som arbetar i glesbygd övervägas.
Motionärerna i motion Sf292 av Anders G Högmark och Ingrid
Hemmingsson och Sf307 av Ulla Orring begär en utredning, medan såväl i
motion Sf313 av Alf Svensson som i motion Sf333 av Jan Hyttring m.fl.
begärs förslag om att läkare som förbinder sig att upprätthålla tjänst under
viss tid i en av läkarbrist drabbad region skall få en del av studieskulden
avskriven.

Socialutskottet har i sitt yttrande utförligt redovisat hur läkarförsörjningsfrågorna
på olika sätt är föremål för uppmärksamhet från såväl regeringens
som sjukvårdshuvudmännens sida. Av denna redovisning kan följande
nämnas.

En läkarbemanningsundersökning har gjorts av socialstyrelsen i samarbete
med Landstingsförbundet. Läkarbemanningsundersökningen genomfördes
den 25 september 1985. Av undersökningen framgår att antalet läkare
ökat med drygt 2 000 personer eller ca 12 % under perioden 1982-1985. Det

SfU 1986/87:1

14

ökade läkarantalet har medfört en genomsnittligt sett ökad läkartäthet.
Variationerna här är dock stora mellan enskilda landsting. Jämfört med
tidigare undersökningar uppvisar de landsting som tidigare hade höga
vakanssiffror fortfarande ett högt vakansläge. Generellt sett har glesbygdslänen
alltjämt en sämre vakanssituation än övriga områden.

Vidare har en arbetsgrupp inom socialdepartementet med uppgift att
analysera läkarförsörjningen i Jämtlands län i början av juni 1986 till
socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning överlämnat rapporten
Läkarförsörjning i Jämtlands län (Ds S 1986:9). I rapporten läggs bl. a. fram
förslag till olika försöksåtgärder. Arbetsgruppen föreslår att utredningsarbetet
skall fortsätta med en uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten
och framläggande av eventuella slutgiltiga förslag. När det gäller åtgärder
på längre sikt tar arbetsgruppen upp bl. a. frågor om läkarnas vidareutbildning,
forsknings- och utvecklingsarbete, regionalpolitiska åtgärder och olika
personalsociala åtgärder. Sålunda föreslår arbetsgruppen bl. a. att staten
låter utreda möjligheterna att avskriva delar av studieskulderna vid tjänstgöring
inom glesbygd. Arbetsgruppen föreslår också att berörda arbetsmark -nadsparter diskuterar en förbättring av arbetstids- och tjänstgöringsförhållanden
etc. för läkare i glesbygd, möjligheterna till studieresor och olika
ekonomiska stimulansåtgärder. Därvid nämns bl. a. en mer differentierad
och individuell lönesättning. När det gäller åtgärder på kort sikt föreslås bl. a.
en nationell kampanj för att manifestera en gemensam uppfattning om
primärvårdens och allmänmedicinens betydelse och om vikten av att särskilt
uppmärksamma glesbygdens läkarproblem.

Av socialutskottets yttrande framgår vidare att Landstingsförbundets
styrelse har beslutat en rekommendation till landstingen om åtgärder för att
förbättra läkarförsörjningen. Enligt rekommendationen skall det totala
antalet nya tjänster inom landstingen begränsas till högst 300 per år. Varje
huvudman föreslås få öka sin andel av antalet inrättade tjänster med högst
3 % årligen. Regionlandstingen får öka endast 1 %. Begränsningen skall
bestå till dess att antalet helt vakanta tjänster understiger 5 %, dvs. har
halverats.

Slutligen har Sveriges läkarförbund i en utredningsrapport lämnat en rad
förslag till stimulansåtgärder för rekrytering av läkare i glesbygd. Förbundet
har därvid föreslagit åtgärder på det familjesociala området, i fråga om
arbetstider och tjänstgöringsförhållanden, utbildning och forskning och när
det gäller ekonomiska stimulanser av olika slag. Bland de sistnämnda kan
nämnas avskrivning av studieskulder för läkare i glesbygd, större utrymme
för individuell lönesättning och höjning av nyetableringstaxor för privatpraktiserande
läkare.

Socialutskottet har med hänvisning till sitt av riksdagen godkända
betänkande - SoU 1985/86:16 - uttalat att den ojämna fördelning av läkare
som råder och som nu bekräftas av läkarbemanningsundersökningen är en
allvarlig orättvisa som i längden inte kan accepteras. Mot bakgrund av att
läkarförsörjningsfrågorna på olika sätt - såsom redovisats - är föremål för
såväl regeringens som sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet samt att
också socialstyrelsen och Landstingsförbundet är engagerade i pågående
utredningsverksamhet anser socialutskottet det inte nu erforderligt med
något initiativ från riksdagens sida.

SfU 1986/87:1

15

Socialförsäkringsutskottet kan för sin del konstatera att regeringen och
sjukvårdshuvudmännen redan är uppmärksammade på samtliga de åtgärder
som föreslås i motionerna. Med hänsyn härtill instämmer socialförsäkringsutskottet
i socialutskottets bedömning och avstyrker således bifall till
motionerna 559 yrkandena 4 och 5, 561 yrkandena 2 och 3, 562 yrkande 4,
Sf340, Sf336 yrkande 11, Sf313, Sf333, Sf292 och Sf307.

Utskottet behandlar i detta sammanhang två motionsyrkanden som berör
läkartaxan. I motion 1985/86:559 av Rune Gustavsson m.fl. anförs att
nuvarande taxeutformning för privatläkarvård missgynnar läkare vid små
praktiker i förhållande till läkare vid läkarhus, eftersom den sistnämnda
kategorin har en förhöjd taxa. I syfte att underlätta etablering av små
läkarpraktiker bör, enligt motionärerna, kommande förhandlingar mellan
riksförsäkringsverket och Läkarförbundet medföra en anpassning av privatläkartaxan
utanför läkarhus till läkarhustaxan. Motionärerna begär i yrkande
6 ett tillkännagivande i enlighet härmed. Även i motion 1985/86:562 av
Bengt Westerberg anförs att det är en brist i läkartaxan att ersättningen till
privatläkare som arbetar utanför läkarhus är väsentligt lägre än för läkare
som arbetar i läkarhus. Enligt motionärerna finns det därför skäl för
regeringen att se över läkartaxans utformning, och de begär i yrkande 5 ett
tillkännagivande härom.

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr. o. m. den 1 januari 1975
arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). Taxan fastställs
av regeringen efter förslag från riksförsäkringsverket. För att undvika att
övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning
för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan
medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en
möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett förhöjt arvode.
Bl. a. fick läkare vid gruppmottagning etablerad före år 1973 utan särskilt
beslut tillämpa en arvodeshöjning med 50 %. Även efterträdare till sådan
läkare kunde under viss förutsättning få rätt till samma arvodeshöjning.
Reglerna var avsedda att tillämpas övergångsvis och skulle på sikt avvecklas.
Nivån på arvodeshöjningen för läkare vid gruppmottagning har härefter
successivt minskat och uppgår fr. o. m. den 1 juli 1985 till 27 %.

Såsom ovan framgår har avsikten hela tiden varit att på sikt avveckla
arvodeshöjningen för läkare i gruppmottagning, och den medgivna höjningen
har i konsekvens härmed minskat undan för undan. Med hänsyn härtill
anser sig utskottet inte kunna förorda en sådan åtgärd för att minska
skillnaderna i arvode för läkare i resp. utanför läkarhus som begärts i
motionerna, nämligen en generell arvodeshöjning för läkare utanför läkarhus,
utan frågan om kommande taxehöjningar får prövas i sedvanlig ordning.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna 559 yrkande 6 och 562
yrkande 5.

Psykoanalys och psykoterapi

Frågan om deltids- och fritidspraktiserande psykoanalytikers och psykoterapeuters
rätt att tillhöra försäkringen efter utgången av år 1984 togs upp

SfU 1986/87:1

16

motionsledes i samband med regeringens förslag om nya regler för anslutning
av privata vårdgivare till ersättningssystemet (prop. 1983/84:190, SfU 31,
rskr. 393). Utskottet underströk därvid angelägenheten av att tillgången på
psykoanalytisk behandling och utbildning inte minskade. Utskottet anslöt sig
också till vad som framhölls i socialutskottets yttrande SoU 1983/84:4 y,
nämligen att frågan måste beaktas i sjukvårdshuvudmännens fortsatta
planering. Ersättningsfrågan borde emellertid vara en angelägenhet mellan
fritidspraktikerna och resp. sjukvårdshuvudman.

Av den förevarande propositionen framgår att Svenska psykoanalytiska
föreningen och Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys
i en skrivelse till socialdepartementet har tagit upp frågan om psykoanalytikernas
möjligheter att bedriva sin verksamhet. Bl. a. begärs att läkarpsykoanalytiker
ges möjlighet att arbeta deltid i offentlig tjänst och deltid privat.

Departementschefen hänvisar till socialförsäkringsutskottets ovan redovisade
uttalande och framhåller för egen del det angelägna i en god tillgång till
psykoterapeutisk behandling samt understryker också det angelägna i att
denna fråga behandlas på ett positivt sätt i sjukvårdshuvudmännens planering.
Hon är emellertid inte beredd att nu föreslå några särskilda regler vad
gäller läkarpsykoanalytikernas anslutning till försäkringen.

Jan-Erik Wikström tar i motion 1985/86:560 upp olika konsekvenser av det
s. k. Dagmarsystemet för psykoanalytiker och psykoterapeuter. I motionen
anförs bl. a. följande. För fritidspraktiker innebär systemet att de inte kan
ansluta sig till sjukförsäkringen. De kan dock få ersättning från landstinget.
Däremot har ett flertal s. k. fritidspraktiker endast kunnat sluta avtal med
landstinget som medger så få besök - maximalt fem besök per vecka - att
psykoanalytisk praktik, där varje patient normalt kommer på fyra fem besök
i veckan, inte längre är möjlig för denna grupp. Kandidater i psykoanalytisk
utbildning, som är läkare och ännu inte hunnit etablera sig som praktiker, har
under sin utbildning vanligtvis tagit sina handledda fall som fritidspraktik.
Denna utväg är nu på grund av begränsningen av antalet besök stängd, och
allt fler kandidater i psykoanalytisk utbildning kommer under de närmaste
åren troligen inte att kunna verka som fritidspraktiker till förfång för både
patienter och för utbildningen. Sedan det nya systemet genomfördes har inte
en enda psykoanalytiker kunnat etablera sig som praktiker, eftersom det i
realiteten råder etableringsstopp i Storstockholmsområdet, där all psykoanalytisk
utbildning äger rum. Många psykoanalytiker vill arbeta som
deltidspraktiker för att också kunna ställa sina arbetsinsatser och kunskaper
till förfogande inom allmän psykiatrisk verksamhet - som ständigt anlitade
handledare och utbildare. Det finns ett fåtal lämpliga deltidstjänster inom
allmänpsykiatri och dessa har av hävd kunnat förenas med deltidspraktik. I
lagstiftningen finns det numera hinder för tillskapande av nya sådana
tjänster, vilka skulle vara ytterst ändamålsenliga både för det allmännas
tillgång till psykoanalytisk kompetens och för psykoanalysens bedrivande.
Enligt motionären är det nödvändigt att dessa frågor snabbt får en konkret
lösning. Mot bakgrund av det anförda begärs i yrkande 1 i motionen förslag
om sådana tekniska lösningar som medger fritidspraktik inom ramen för
sjukförsäkringen för kandidater i psykoanalytisk utbildning, så att den
begränsning av antalet besök som nu existerar och omöjliggör psykoanalytisk

SfU 1986/87:1

17

Riksdagen 1986/87. 11 sami. Nr 1

utbildning elimineras. I yrkande 2 begärs förslag om sådana lagändringar
som krävs för etablering av deltidspraktik. Vidare begärs i yrkande 3 förslag
om hur möjligheten till etablering av psykoanalytisk praktik skall kunna
garanteras dem som genomgått den krävande psykoanalytiska utbildningen
och önskar etablera praktik på hel- eller deltid och i yrkande 4 att riksdagen
uttalar sig för att landstingen stimuleras att inrätta fler deltidstjänster för
psykoanalytiker inom psykiatrin. I yrkande 5 begärs att riksdagen uttalar sig
för vikten av att de unika psykoanalytiska utbildningsinstituten i privat regi
ges möjlighet att fortsätta att existera med tanke på att de utbildar personer
på vilka en stor del av den statliga psykoterapiutbildningen och psykoterapin
inom den offentliga sektorn vilar och slutligen i yrkande 6 att riksdagen för att
uppnå detta hos regeringen begär att frågan om statligt stöd till utbildningarna
enligt yrkande 5 ovan blir föremål för särskild utredning.

Såsom inledningsvis nämnts i betänkandet har utskottet inhämtat remissyttranden
över motionen från socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) och Landstingsförbundet.

Socialstyrelsen anser i sitt yttrande det angeläget att - inför Dagmar
IH-överenskommelsen - tillskapa särskilda bestämmelser för läkaranalytikerna
i syfte att dels underlätta för kandidater i psykoanalytisk utbildning att
ha fritidspraktik i en omfattning som motiveras av utbildningen, dels stödja
utbildade analytikers möjligheter att inneha deltidstjänster inom offentlig
vård i kombination med etablering av psykoanalytisk praktik på deltid.
Vidare ansluter sig socialstyrelsen till motionärens begäran att psykoanalytikerutbildningarna
genom särskild utredning bör ges utrymme att genom
statligt stöd finna sina optimala former.

UHÄ anser - med hänsyn till att den statliga psykoterapiutbildningen för
närvarande bara kan täcka en liten del av behovet av psykoterapeuter - det
angeläget att åtgärder vidtas som kan trygga utbildningen inom de analytiska
föreningarna och därigenom öka tillgången på kvalificerade psykoterapeuter
och handledare inom den offentliga vården.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande bl. a. följande.

Före år 1985, dvs. året för Dagmar-reformens ikraftträdande, fanns inga
formella möjligheter för läkare att vid sidan av offentlig deltidsanställning
bedriva någon försäkringsersatt verksamhet. Tvärtom var det så att läkarvårdstaxan
(3 §) innehöll en uttrycklig regel att anslutning till försäkringen
endast medges för läkare med offentlig heltidsanställning. Fr. o. m. 1985 kan
varje sjukvårdshuvudman och läkare gemensamt komma överens om
samarbets- och samverkansformer oavsett anställningens omfattning hos
huvudmannen. Det är framför allt denna vårdavtalsmöjlighet Landstingsförbundet
har åsyftat för att säkra tillgången på psykoanalytisk behandling och
utbildning. Förbundsstyrelsen menar att man även fortsättningsvis bör söka
lösningarna vårdavtalsvägen, i stället för att konstruera särbestämmelser i
den allmänna försäkringen för en förhållandevis liten grupp vårdgivare inom
en specialitet.

Vad förbundsstyrelsen emellertid har bedömt som särskilt allvarligt är att
rekryteringen till den psykoanalytiska utbildningen minskar. Inom Stockholms
läns landsting utreds denna fråga för närvarande. Styrelsen har
uppfattat att det är ekonomiska hinder i främst två avseenden som ligger
bakom rekryteringsminskningen. För det första skall den blivande psykoana -

SfU 1986/87:1

18

lytikern - kandidaten - genomgå egen ”utbildningsanalys” hos erfaren
analytiker. Utbildningsanalysen omfattar ca 300 timmar och bekostas av
kandidaten. För ett tiotal år sedan förekom enligt uppgift att utbildningsanalysen
kunde bedrivas inom den allmänna försäkringens ram. Denna felaktiga
tillämpning har dock rättats till; eleven är ju inte sjuk, och sjukdom är ett
villkor för ersättning från försäkringen.

För det andra tar den blivande psykoanalytikern hand om egna, och av
färdigutbildad analytiker handledda fall. Efter ett antal besök/behandlingar
diskuterar kandidaten sina fall med handledaren. Handledarens arvode
bekostas av kandidaten. I de fall kandidaterna före år 1985 hade offentlig
heltidsanställning, kunde de genom anslutning till den allmänna försäkringen
uppbära besöksersättning från försäkringskassan för sina patienter. Något
oegentligt har man i argumenteringen gjort en direkt koppling mellan
ersättningen från försäkringen och handledararvodet samt hävdat att denna
möjlighet försvunnit att finansiera utbildningen med. Vårdavtal kan vara ett
alternativ i dessa fall, varvid dock bör framhållas att det är vårdinsatsen som
ersätts. Hur vårdgivaren använder dessa pengar måste han själv avgöra.

Förbundsstyrelsen står fast vid sin sedan länge hävdade uppfattning att
psykoanalytiker utgör en för landets hälso- och sjukvård viktig vård- och
utbildningsresurs. Den omständigheten att utbildningen till psykoanalytiker
bedrivs av institut i privat regi, får enligt förbundsstyrelsen inte frånta
samhället ett ekonomiskt ansvar för utbildningen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker Landstingsförbundet motionärens
förslag om en särskild utredning om statligt stöd för psykoanalytisk
utbildning. En sådan utredning bör även pröva frågan om ekonomiskt stöd
till de institut som svarar för utbildningen av psykoanalytiker. Till utredningens
uppgifter bör också läggas bedömningar om den psykoanalytiska
verksamhetens framtida dimensionering samt att klarlägga hur regionala
skillnader i vårdutbudet motsvarar skillnader i vårdefterfrågan.

Såsom inledningsvis nämnts underströk utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1983/84:31 angelägenheten av att tillgången på psykoanalytisk
behandling och utbildning inte minskade. Av Landstingsförbundets
yttrande framgår dock att rekryteringen till den psykoanalytiska
utbildningen minskar, sannolikt av ekonomiska skäl. Med hänsyn härtill
delar utskottet Landstingsförbundets - och motionärens - uppfattning om att
frågan om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk utbildning bör bli föremål för
särskild utredning. Enligt utskottets mening bör en sådan utredning ta upp de
olika frågeställningar som berörts i Landstingsförbundets yttrande. Utskottet
är däremot inte berett att nu förorda vare sig några konkreta förslag eller
uttalanden på sätt som i övrigt begärts i motionen. Vad utskottet med
anledning av motion 560 således anfört bör ges regeringen till känna.

Patientavgifter

Patientavgifterna är för närvarande högst 50 kr. vid läkarvård och högst 25
kr. vid annan vård än läkarvård. Gör läkaren hembesök utgår ett tillägg med
15 kr. Vid telefonrådgivning är avgiften högst 20 kr. Försäkrade som har
höga kostnader för sjukvård och läkemedel får sina kostnader begränsade
genom det s. k. högkostnadsskyddet som ger rätt till befrielse från patientav -

SfU 1986/87:1

19

gift när den försäkrade gjort läkemedelsinköp och/eller läkarbesök fler än 15
gånger under en tolvmånadersperiod. Två sjukvårdande behandlingar
jämställs därvid med ett läkemedelsinköp eller läkarbesök.

Enligt propositionen skall de nuvarande högsta patientavgifterna gälla
även fr. o. m. den 1 januari 1987. Från samma tidpunkt skall också gälla att
ingen avgift får tas ut av patient som remitterats från läkare vid studerandehälsovårdsmottagning,
under förutsättning att patienten betalat avgift vid
besöket hos den remitterande läkaren.

I två motioner, Sf342 (yrkande 3) av Nils Carlshamre m. fl. och Sf336
(yrkande 6 delvis) av Margareta Andrén m.fl. föreslås i besparingssyfte
höjningar av patientavgifterna. I den förstnämnda motionen begärs ett
tillkännagivande om att patientavgiften vid läkarvård bör höjas med 10 kr.
och vid sjukvårdande behandling med 5 kr. fr. o. m. den 1 januari 1987. I
motion Sf336 begärs en höjning av patientavgiften vid läkarvård med 15 kr.
fr. o. m. den 1 juli 1986. Denna höjning bör enligt yrkande 7 delvis i samma
motion kombineras med en ändring av högkostnadsskyddet av innebörd att
tolv läkarbesök/läkemedelsinköp berättigar till kostnadsbefrielse. I båda
motionerna begärs vidare höjningar av patientavgifterna vid läkemedelsinköp.
Utskottet återkommer senare i betänkandet (s. 28) till denna fråga. Nils
Carlshamre m. fl. begär också i motion Sf345 (yrkande 3) ett tillkännagivande
om att tvånget att ha en remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk
behandling bör slopas.

Vid fastställande av grunderna för sjukförsäkringens ersättningar till
vårdgivarna kan regeringen enligt 2 kap. 1 § AFL bl. a. bestämma den högsta
patientavgiften som vårdgivaren får ta ut. I den förevarande överenskommelsen
regleras sålunda såväl den allmänna sjukvårdsersättningens belopp
som patientavgifternas storlek för år 1987. Mot denna bakgrund avstyrker
utskottet bifall till motionerna Sf342 och SD36 i motsvarande delar.

Utskottet kan inte heller tillstyrka yrkandet i motion Sf345 om att systemet
med remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling generellt
skall slopas eftersom systemet innebär en medicinsk kontroll.

I nyssnämnda motion Sf336 (yrkande 7 delvis) av Margareta Andrén m. fl.
begär motionärerna också förslag om att kostnader för sjukresor skall
omfattas av högkostnadsskyddet. Samtidigt bör det nuvarande karensbeloppet
vid sjukresor, 30 kr. per vårdtillfälle, höjas till 65 kr. Rune Gustavsson
m. fl. anser i motion Sf243 att högkostnadsskyddet bör reformeras så att
kostnader för sjukresor omfattas av skyddet och att fortsatta höjningar av
patientavgifterna bör kombineras med ett förstärkt högkostnadsskydd.

Ytterligare två motioner tar upp frågan om minskade kostnader för
sjukresor. I motion Sf254 av Lars Werner m. fl. anser motionärerna att, med
hänsyn till att något förslag ännu inte föreligger från regeringen om vem som
skall ha det ekonomiska ansvaret för sjukresor, riksdagen snarast bör begära
förslag om åtgärder för att minska den enskildes kostnader för sjukresor. Jan
Hyttring och Bertil Jonasson begär i motion Sf331 förslag om ändringar i
sjukreseförordningen i syfte att endast ett karensbelopp skall avräknas vid
sjukresor med egen bil om en familj med flera barn samordnar tiderna för
barnens sjukbesök. Vidare begär motionärerna förslag om att sjukreseförordningens
bestämmelser om högsta ersättning för övernattning, för närva -

SfU 1986/87:1

20

rande 55 kr. per natt, ändras så att den verkliga kostnaden för övernattning
ersätts i de fall denna blir lägre än motsvarande resekostnad.

I motionerna Sf256 av Karin Israelsson m. fl. och Sf314 av Alf Svensson
påtalas problem med att kommunernas färdtjänst används för sjukresor. I
den förstnämnda motionen begär motionärerna ett tillkännagivande om
behovet av att förhållandet mellan färdtjänst och sjukresor utreds och ställs i
relation till det av centern begärda högkostnadsskyddet för sjukresor. Alf
Svensson begär ett tillkännagivande om att en samordning av statens bidrag
till färdtjänst och sjukresor bör ske, så att färdtjänst kan användas för
sjukresor varvid en motsvarande överföring av medel från sjukförsäkringen
till statsbidragen till kommunerna för färdtjänsten skall ske.

Inom Piteå och Ystads sjukvårdsdistrikt och inom Pajala kommun har
nyligen avslutats en försöksverksamhet med sjukresor som inneburit att
sjukresorna administrerats av landstingen i Norrbottens och Malmöhus län.
Syftet med verksamheten har varit att få ett underlag för att bedöma hur ett
eventuellt överförande av det ekonomiska och administrativa ansvaret för
sjukresor från de allmänna försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen
kan organiseras och att pröva möjligheterna att genom organisatoriska m. fl.
åtgärder begränsa sjukresekostnaderna. Resultatet av försöksverksamheten
övervägs nu av socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning. Utskottet
utgår från att beredningen vid dessa överväganden kommer att behandla
såväl frågan om hur den enskildes sjukresekostnader kan begränsas som
frågan om gränsdragningen mellan sjukresor och kommunernas färdtjänst. I
avvaktan på resultatet av beredningens arbete anser utskottet att motionerna
Sf243, Sf254, Sf256, Sf314 och Sf336 i nu behandlade delar inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt vad utskottet erfarit övervägs för närvarande inom socialdepartementet
vissa ändringar i sjukreseförordningen, bl. a. ändrade bestämmelser
om karensbelopp. Utskottet förutsätter att även de frågor som tagits upp i
motion Sf331 därvid blir föremål för överväganden. Någon åtgärd med
anledning av motionen anser utskottet inte påkallad.

Barbro Nilsson m. fl. anför i motion Sf241 att barn med talsvårigheter kan
få kostnadsfri specialisthjälp inom skolans ram. I de fall talsvårigheterna är så
svåra att logoped måste anlitas erläggs däremot en patientavgift med 15 kr.
per besök. Härtill kommer kostnader för resor till och från logopeden.
Motionärerna anser att samhället helt bör bekosta specialisthjälp och
resekostnader för barn med talsvårigheter och begär ett tillkännagivande
härom till regeringen.

Kommittén (S 1985:02) för översyn av sjukförsäkringens roll när det gäller
förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering har bl. a. till uppgift
att pröva om det finns behov av och förutsättningar för att lämna ersättning
från sjukförsäkringen i förebyggande syfte. Utskottet anser att de frågor som
tagits upp i motion Sf241 faller inom ramen för utredningsarbetet, och
utskottet föreslår att motionen överlämnas till utredningen för vidare
överväganden.

SfU 1986/87:1

21

Hjälpmedel för handikappade

Enligt den överenskommelse som träffades med sjukvårdshuvudmännen om
ersättningar från sjukförsäkringen fr. o. m. år 1976 övertog sjukvårdshuvudmännen
hela ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade
samtidigt som en enhetlig hjälpmedelsersättning från sjukförsäkringen
infördes. I överenskommelsen förutsattes att sjukvårdshuvudmännen fortsatte
hjälpmedelsverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med de
dittillsvarande bestämmelserna för verksamheten. Samtidigt upphörde den
statliga bidragsgivningen till hjälpmedelsverksamheten och ansvaret för att
upprätta den s. k. hjälpmedelsförteckningen övergick från socialstyrelsen till
Landstingsförbundet. Socialstyrelsen skulle dock även i fortsättningen ha
tillsyn över hjälpmedelsverksamheten.

Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978 gemensamt
huvudmän för handikappinstitutet som är centralt organ på hjälpmedelsområdet.
Institutet prövar hjälpmedlens lämplighet och är samtidigt informationsorgan
på hjälpmedelsområdet. Institutet har vidare övertagit ansvaret
för kontinuerlig utgivning av hjälpmedelsförteckningen. Förteckningen
omfattar de hjälpmedel som institutet rekommenderar landstingen att utge
samt anvisningar för hjälpmedelsverksamheten. Varje enskilt landsting
beslutar dock själv i vad mån handikappinstitutets rekommendationer skall
följas. Förteckningen över handikapphjälpmedel omfattar sådana hjälpmedel
som en person behöver i den dagliga livsföringen för att kompensera en
funktionsnedsättning.

Den särskilda hjälpmedelsersättningen är som inledningsvis nämnts för
närvarande 80 kr. per invånare och år och höjs till 85 kr. per invånare och år
fr. o. m. den 1 januari 1987.1 hjälpmedelsersättningen från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen ingår ett belopp på för närvarande 3:55 kr. per
invånare och år till en fond för handikappinstitutets verksamhet. Detta
belopp höjs till 3:80 kr. per invånare och år fr. o. m. år 1987.

Ett flertal motioner tar upp frågor kring hjälpmedelsförsörjningen för
handikappade. Bengt Westerberg m. fl. begär i motion Sf283 yrkande 22 ett
tillkännagivande om betydelsen av en tillfredsställande försörjning av
hjälpmedel. Motionärerna framhåller att en brist på hjälpmedel kan leda till
ökade kostnader för sjukskrivning och vård. I motion Sf317 anför Lars
Werner m. fl. att kraven på de tekniska hjälpmedlen för handikappade har
stigit avsevärt under de senaste decennierna. Detta hänger samman med att
de handikappade som har olika former av funktionsnedsättningar i så stor
utsträckning som möjligt vill slippa att vara beroende av andra människor för
att klara sådant som andra klarar själva. Det är enligt motionärerna viktigt
att de funktionshindrade kostnadsfritt erhåller behövliga tekniska hjälpmedel
och att detta sker utan onödig tidsutdräkt. I motionärernas yrkande 1
hemställs om åtgärder för att åstadkomma detta. Utökningen av hemsjukvården
har enligt motionärerna medfört en ökad belastning på hjälpmedelsanslagen.
Utvecklingen av hemsjukvården anser motionärerna vara positiv,
men de begär i yrkande 2 ett uttalande av riksdagen om att denna utveckling
inte får innebära svårigheter att tillgodose behovet av tekniska hjälpmedel.
En viktig resurs när det gäller hanteringen av tekniska hjälpmedel är, anför

SfU 1986/87:1

22

motionärerna, de hjälpmedelscentraler som finns hos varje sjukvårdshuvudman.
Motionärerna begär i yrkande 5 ett tillkännagivande om att hjälpmedelscentralerna
bör bevaras och i yrkande 6 ett uttalande om att centralerna
bör byggas ut för att klara uppföljningen av hjälpmedelsverksamheten på ett
bra sätt. Slutligen begärs i yrkande 7 ett tillkännagivande om att tillsynen
över hjälpmedelsverksamheten bör åvila socialstyrelsen.

Margareta Persson hävdar i motion Sf334 att det i dag är svårt att få någon
överblick över hur landstingen i praktiken uppfyller de krav på hjälpmedelsverksamheten
som fanns med i den ursprungliga överenskommelsen mellan
staten och sjukvårdshuvudmännen. Staten ställer, anför motionären, inga
krav på hur den s. k. hjälpmedelsersättningen används av sjukvårdshuvudmännen.
I yrkande 1 begär motionären ett tillkännagivande om att en
förutsättning för att ersättning för tekniska hjälpmedel åt handikappade skall
utgå till landstingen skall vara att landstingen uppfyller vissa krav på
hjälpmedelsverksamheten. I yrkande 2 begär motionären ett tillkännagivande
om behovet av att införa ett överklagningsförfarande för handikappade
som vägras hjälpmedel.

Ett tillkännagivande om behovet av en översyn av gällande regler rörande
handikapphjälpmedel begärs i motion Sf345 yrkande 1 av Nils Carlshamre
m. fl. Enligt motionärerna förekommer en ökad oro hos personer med
funktionshinder över att hjälpmedelsverksamheten inte fungerar tillfredsställande.
Otillräckliga budgetmedel har inneburit att hjälpmedelsärenden
förhalats och reparationer tagit onödigt lång tid. Handikappade måste, anför
motionärerna, ges möjlighet att kunna verka i samhället på så långt möjligt
lika villkor som andra. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de faktiska
olikheter som råder på hjälpmedelsområdet i olika regioner finns det enligt
motionärerna skäl att utreda hjälpmedelsfrågan.

Tre motioner tar upp vissa speciella frågor i anslutning till hjälpmedelsförsörjningen.
Margareta Andrén och Kenth Skårvik begär i motion Sf206 att
blodsockermätare skall uppföras som kostnadsfritt hjälpmedel på handikappinstitutets
hjälpmedelsförteckning eftersom sådana mätare ger möjligheter
till en exaktare bedömning av blodsockerhalten än vad som kan ske
med teststickor som redan finns upptagna i kungörelsen (1972:189) om
kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom. Detta skulle enligt motionärerna
kunna medverka till minskade vårdkostnader. I den tidigare nämnda
motionen Sf317 av Lars Werner m. fl. begärs i yrkande 3 ett uttalande om att
den enskildes behov skall vara avgörande för rätten till tekniska hjälpmedel.
Detta innebär bl. a. att hushållsmaskiner och hushållsredskap skall finnas
upptagna på hjälpmedelsförteckningen. I motion Sf344 slutligen anför Karin
Israelsson att hudsjukdomar för sin behandling kräver bl. a. mjukgörande
salvor. Eftersom dessa salvor inte är registrerade som farmaceutisk specialitet
utgår inte läkemedelsrabatt vilket i sin tur medför att behandlingen blir
dyrbar för patienten. Motionären begär därför förslag som syftar till att icke
rabatterade läkemedel för hudsjukdomar utges som kostnadsfritt hjälpmedel.

SfU 1986/87:1

Statens handikappråd konstaterar i sitt remissyttrande att någon samlad
översyn av hjälpmedelsområdet inte har gjorts på mer än tio år. Inte minst

23

med hänsyn till den pågående utvecklingen inom området bör tiden vara inne
för att se över hela hjälpmedelsverksamheten. En sådan översyn bör också
omfatta frågan om innebörden av begreppet hjälpmedel.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande bl. a. följande. År 1984 genomförde
förbundet i nära samverkan med landstingen och handikappinstitutet
en kartläggning av landstingens verksamhet med tekniska hjälpmedel åt
handikappade. Avsikten med kartläggningen var att få en så aktuell bild som
möjligt av landstingens hjälpverksamhet och att utröna om behov av centralt
stöd förelåg i något viktigt avseende. Kartläggningen gav besked om att
behovet av en översyn av hjälpmedelsverksamheten var stort. Mot denna
bakgrund uppdrog förbundsstyrelsen åt kansliet i mars 1985 att studera och
analysera möjligheterna att ytterligare inordna hjälpmedelsverksamheten i
hälso- och sjukvårdens ”normala” organisation. Resultatet av denna utredning
redovisades för förbundsstyrelsen i februari 1986. Förbundsstyrelsen
har med utgångspunkt från denna rapport ställt sig bakom en utveckling som
innebär att hjälpmedelsverksamheten i större utsträckning än för närvarande
decentraliseras och integreras i den hälso- och sjukvårdande verksamheten
och att därvid verksamhets-, ordinations- och kostnadsansvar samordnas.
Vidare har styrelsen rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att använda
utredningsrapporten som ett underlag för successivt förändringsarbete på
hjälpmedelsområdet. Vad gäller hjälpmedelsverksamhetens finansiering
hävdar förbundet att det statsbidrag som utges - hjälpmedelsersättningen -efter hand har kommit att täcka en allt mindre del av sjukvårdshuvudmännens
kostnader för handikapphjälpmedel.

Enligt förbundsstyrelsens uppfattning kommer det förändringsarbete som
pågår att leda till den kvalitetsmässigt bästa och effektivaste organisationen
av hjälpmedelsverksamheten. Arbetet sker helt utifrån av statsmakterna och
sjukvårdshuvudmännen gemensamt omfattade värderingar, vilka främst
dokumenterats i hälso- och sjukvårdslagen. Beträffande motionerna Sf206
och Sf344 anför Landstingsförbundet att exakta definitioner av vad som avses
med handikapphjälpmedel visserligen saknas men att huvudprincipen är att
dessa skall vara direkt funktionskompenserande. Dessa krav uppfylls inte av
blodsockermätare och mjukgörande salvor. Förbundet anser därför att
frågor av detta slag bör lösas inom ramen för läkemedelslagstiftningen.

Handikappinstitutet anför i sitt yttrande att motionsyrkandena ger uttryck
för uppfattningar som omfattas av många som arbetar inom eller har kontakt
med handikapphjälpmedelsområdet. Institutet redogör vidare för sin roll
inom hjälpmedelsverksamheten. Den hjälpmedelsförteckning som institutet
ger ut och som är en rekommendation till sjukvårdshuvudmännen har stor
genomslagskraft inte minst i leverantörsledet där man i stor utsträckning
följer institutets kravspecifikationer.

Vad gäller de specifika motionskraven anför handikappinstitutet beträffande
motion Sf317 att några inskränkningar i institutets rekommendationer
angående hjälpmedel i hushållet inte har skett och heller inte planeras.
Gränsdragningen mellan vad som är grundutrustning utifrån arbetsmiljökrav
från vårdare och annan personal, vad som är sjukvårdsutrustning i hemsjukvården
och vad som är individuella hjälpmedel är enligt institutets uppfattning
svår. Institutet betonar också hjälpmedelscentralernas viktiga roll i

SfU 1986/87:1

24

hjälpmedelsförsörjningen. Det finns ett stort behov av uppföljning angående
hjälpmedelsverksamheten. Det är dock enligt institutets uppfattning inte
självklart att enbart ökade personalresurser för hjälpmedelscentralerna
skulle innebära en förbättrad uppföljning. Bättre uppföljningsmetoder
tillsammans med en klarare kompetens- och ansvarsfördelning i ordinationsförfarandet
är viktiga komponenter i detta sammanhang.

Beträffande insulinkänsliga och svårinställda personer bekräftar institutet
vad som anförts i motion Sf206 om att det i vissa fall kan vara en fördel med en
blodsockermätare. Dock torde, anför institutet, teststickor vara tillräckliga
för de flesta diabetiker.

För att möjliggöra för personer med psoriasis eller andra hudsjukdomar att
få hudvårdande salvor som kostnadsfria hjälpmedel krävs enligt institutet en
ändring av de indikationer och föreskrifter som reglerar det kostnadsfria
sortimentet.

Handikappinstitutet anser slutligen att en eventuell översyn av hjälpmedelsverksamheten
bör genomföras med utgångspunkt från samhällsutvecklingen
i stort liksom hälso- och sjukvårdens planering inför 1990-talet. En
viktig del i en sådan översyn bör också vara vem som skall få tillgång till
hjälpmedel kostnadsfritt, vem som skall betala kostnaden för hjälpmedlen
och hur hög denna kostnad skall tillåtas bli.

Handikappförbundens centralkommitté HCK hänvisar i sitt yttrande till
den huvudprincip för hjälpmedelsförsörjningen som riksdagen antog år 1983
under stor enighet (skr. 1982/83:131, SoU 1982/83:27, rskr. 262). Enligt
denna skall var och en som har behov av ett hjälpmedel erhålla detta utan
kostnad. HCK anser mot denna bakgrund att de sparåtgärder på hjälpmedelssidan
som landstingen nu planerar/genomför vilar på felaktiga grunder.
Nya hjälpmedelsbehov måste medföra att nya pengar tillförs verksamheten.
HCK instämmer därför i samtliga förslag som framförs i de remitterade
motionerna. Det är angeläget att i statlig regi göra en översyn av hur
verksamheten fungerar. I en sådan översyn måste konsumenternas synpunkter
få väga tungt framför allt med tanke på att de utredningar som landstingen
gjort i alltför hög grad speglar landstingens syn. Översynen bör också omfatta
samhällsekonomiska värderingar med en redovisning av vilka ökade kostnader
man får på andra vårdområden om man gör nedskärningar på hjälpmedelsområdet.
Sammanfattningsvis anför HCK att förbundet instämmer i
samtliga förslag i motionerna men speciellt stöder förslagen om ökad statlig
tillsyn, statlig översyn samt rätt till förvaltningsbesvär.

Även De handikappades riksförbund DHR hänvisar till det ovan nämnda
riksdagsbeslutet år 1983. Det är enligt DHR:s uppfattning självklart att
funktionshindrade personer kostnadsfritt skall få behövliga hjälpmedel och
att detta skall ske så snabbt som möjligt. DHR pekar också på riskerna för en
sammanblandning mellan handikapphjälpmedel och arbetshjälpmedel för
personer som arbetar i hemsjukvården. Stat och kommun måste vidare
garantera att det finns goda förutsättningar för forskning och utveckling när
det gäller handikapphjälpmedel. För att åstadkomma detta behöver hjälpmedelscentralerna
bevaras och utvecklas. DHR anser det vara angeläget att
möjligheter att överklaga införs för att stärka de handikappades ställning
inom hjälpmedelsorganisationen. DHR ställer sig slutligen bakom kravet på

SfU 1986/87:1

25

kravet på en översyn av gällande regler för att förbättra hjälpmedelsverksamheten
och resursutnyttjandet.

Regeringen har i dagarna beslutat tillkalla en särskild utredningsman med
uppgift att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på hjälpmedelsområdet.
Finner utredningsmannen att förändringar inom hjälpmedelsområdet
är motiverade skall han enligt direktiven föreslå olika åtgärder för
att få till stånd en bättre fungerande och mer effektiv hjälpmedelsverksamhet
med utgångspunkt sett såväl ur den enskilde hjälpmedelsanvändarens som ur
samhällets perspektiv. En utgångspunkt bör därvid vara att huvudansvaret
för tillhandahållandet av hjälpmedel även i fortsättningen skall åvila hälsooch
sjukvårdshuvudmännen. En annan utgångspunkt bör vara att hjälpmedelsförsörjningen
skall stå i överensstämmelse med statsmakternas målsättning
för en god handikappomsorg. Detta innebär enligt direktiven bl. a. att
hjälpmedlen skall vara lättillgängliga och i princip inte förorsaka den
enskilde merkostnader. Utredningsmannen skall vidare närmare analysera
eventuella skillnader mellan olika handikappgrupper och föreslå åtgärder för
att minska obefogade sådana. Hjälpmedelsverksamheten bör särskilt granskas
utifrån de svårast handikappades situation, och utredningsmannen bör
om det visat sig nödvändigt föreslå åtgärder i syfte att hjälpmedelsverksamheten
bättre skall kunna tillgodose dessa gruppers behov.

Ett annat område som enligt direktiven är angeläget att analysera är
kostnaderna för hjälpmedelsförsörjningen samt de senaste årens kostnadsutveckling.
Denna analys bör omfatta de ekonomiska konsekvenserna för såväl
staten och den allmänna försäkringen som för hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
En analys bör också göras av statsbidragsgivningens nuvarande
effekter liksom en bedömning av en ändamålsenlig utformning av den
framtida finanseringen, som kan ligga till grund för överläggningar mellan
staten och hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Utgångspunkten för fortsatt
statsbidragsgivning bör vara att någon form av schabloniserad ersättning
skall behållas. Hjälpmedelsverksamheten bör vidare redovisas ur ett övergripande
samhällsekonomiskt perspektiv där intäkterna för såväl samhället som
den enskilde vägs mot kostnaderna. Vid redovisning av intäkter och
kostnader skall såväl kvantitativa som kvalitativa faktorer beaktas. Utredningen
skall också redovisa riktlinjer för hur kostnadsutvecklingen bättre
skall kunna förutses och kontrolleras än för närvarande.

I direktiven erinras också om det pågående förändringsarbetet inom hälsooch
sjukvården och socialtjänsten i syfte att minska vård och boende på
institution till förmån för eget boende och vård i öppna former. Utredningsmannen
bör granska vilka effekter dessa strukturella förändringar har haft
och kommer att få för hjälpmedelsförsörjningen. Han bör även närmare
granska hjälpmedelsbegreppet utifrån att hjälpmedlen skall kompensera en
varaktig funktionsnedsättning och föreslå klarare principer för gränsdragningen
mellan handikapphjälpmedel och andra hjälpmedel m.m. än för
närvarande. Några områden bör särskilt analyseras. Ett sådant är förbrukningsartiklar
som inte ersätts som kostnadsfria förbrukningsartiklar enligt
lagen om allmän försäkring. Utredningsmannen bör vid behov föreslå
förändringar av nu gällande bestämmelser i syfte att inom tillgängliga

SfU 1986/87:1

26

ekonomiska ramar möjliggöra tillhandahållandet av förbrukningsartiklar
även till andra angelägna sjukdomsgrupper. Andra områden som särskilt
skall prövas och analyseras är produkter som helt eller delvis ingår i en
normal hemutrustning och s. k. behandlingshjälpmedel och vårdarutrustning
inom primärvårdens hemsjukvård.

Bland övriga frågor som faller inom ramen för utredningsuppdraget kan i
detta sammanhang nämnas frågor om hur hjälpmedelsverksamheten kontinuerligt
skall kunna följas, handikappinstitutets framtida verksamhet och
socialstyrelsens roll som tillsynsmyndighet för den framtida hjälpmedelsverksamheten.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt och vara avslutat
senast den 1 juli 1988.

Utskottet finner det tillfredsställande att en allsidig utredning om hjälpmedelsverksamheten
kommer att ske. Enligt utskottets bedömning ryms de
olika frågeställningar och problem som tagits upp i de förenämnda motionerna
inom ramen för utredningsdirektiven. Med hänsyn härtill behöver
motionerna inte föranleda någon annan åtgärd än att de överlämnas till den
kommande utredningen. Vad utskottet med anledning av motionerna Sf283
yrkande 22, Sf317 yrkandena 1-3 och 5—7, Sf334, Sf345 yrkande 1, Sf206
och Sf344 således anfört bör ges regeringen till känna.

Ersättning för glasögon

Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt
till ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har
emellertid som tidigare nämnts ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för
handikappade. I den hjälpmedelsersättning på för närvarande 80 kr. per
invånare och år som utbetalas från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
ingår ersättning för tillhandahållande av glasögon kostnadsfritt eller till
nedsatt pris till barn och ungdomar under 19 år. I övrigt utges glasögon eller
kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till starropererade personer.
Vidare har svårt synskadade personer möjlighet att få särskilda synhjälpmedel.

I två motioner tas upp frågan om införande av en glasögonförsäkring.
Margo Ingvardsson m. fl. anser i motion Sf204 att ingen skall behöva avstå
från att skaffa sig glasögon av ekonomiska skäl och motionärerna begär ett
förslag om att normalkostnader för anskaffande av glasögon eller linser skall
ersättas från den allmänna sjukförsäkringen. Barbro Nilsson m.fl. anför i
motion Sf240 att det vore en värdefull kvalitetshöjning om försäkringsskyddet
kunde utvidgas så att det omfattade också kostnaden för standardglas och
standardbågar.

Motionsyrkanden om en allmän glasögonförsäkring av den omfattning
som föreslås i de nu aktuella motionerna har under en följd av år avslagits av
riksdagen på förslag av utskottet (se senast SfU 1982/83:4). Utskottet har
därvid inte ansett att några andra grupper än de som för närvarande erhåller
bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt
samhällsstöd för anskaffande av glasögon. Utskottet vidhåller denna uppfattning
och avstyrker bifall till motionerna Sf204 och Sf240.

SfU 1986/87:1

27

Läkemedelsförmåner och kostnadsfria förbrukningsartiklar

Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader m. m. Förmånerna utges i form av antingen prisnedsättning
eller kostnadsfrihet för läkemedel eller skydd mot höga kostnader
för läkemedel och sjukvård. Med läkemedel förstås sådana varor för vilka
läkemedelsförordningen är tillämplig. Prisnedsättningen gäller också vissa
livsmedel till barn under 16 år enligt vad som finns angivet i en särskild
förordning (1979:1132). Kostnadsfria läkemedel utges till den som lider av
långvarig och allvarlig sjukdom i enlighet med vad som anges i förordningen
(1981:353) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. Härutöver tillhandahålls
kostnadsfria förbrukningsartiklar till personer som på grund av
allvarlig sjukdom eller behandling av sådan sjukdom är i behov härav.
Omfattningen av denna kostnadsfrihet anges i kungörelsen (1972:189) om
kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom.

Prisnedsättning på läkemedel och födelsekontrollerande medel sker
genom att hälften av kostnaden mellan 30 och 80 kr. och hela kostnaden
därutöver vid varje expeditionstillfälle ersätts av den allmänna försäkringen.
Patientens kostnad blir därigenom högst 55 kr. per expeditionstillfälle.
Prisnedsättning och kostnadsbefrielse får dock vid varje expeditionstillfälle
inte avse större mängd läkemedel än det beräknade behovet för 90 dagar.

Det särskilda högkostnadsskyddet, som avser såväl sjukvårdskostnader
som läkemedelskostnader, innebär att en patient som gjort 15 läkarvårdsbesök
och/eller läkemedelsinköp är befriad från ytterligare kostnader för
läkarvård eller läkemedel under en tid av ett år räknat från första besöket
eller inköpet. Högkostnadsskyddet omfattar också kostnader för sjukvårdande
behandlingar varvid två sådana behandlingstillfällen jämställs med ett
läkarvårdsbesök.

Två motioner innehåller som ovan nämnts (s. 20) i besparingssyfte förslag
om höjda patientkostnader vid läkemedelsinköp. I motion Sf342 (yrkande 4)
av Nils Carlshamre m. fl. begärs beslut av riksdagen om att den övre
rabatteringsgränsen 80 kr. höjs till 100 kr. fr. o. m. den 1 januari 1987. Högsta
patientavgift skulle därmed bli 65 kr. Margareta Andrén m. fl. begär i motion
Sf336 (yrkande 6 delvis) förslag från regeringen om att den lägre rabatteringsgränsen
vid läkemedelsinköp fr. o. m. den 1 juli 1986 skall vara 35 kr.
och att högsta patientavgift skall vara likaledes 65 kr.

Inom riksförsäkringsverket och socialstyrelsen pågår ett uppföljningsarbete
inom läkemedelsområdet. Ett av projekten i detta arbete syftar till att
belysa effekterna av nuvarande försäkringsregler och förmånssystem och att
lämna förslag om förändringar för att motverka onödiga förskrivningar,
förenkla administrationen och begränsa samhällets läkemedelskostnader.
Inom ramen för projektet kommer också högkostnadsskyddet att utvärderas.
Projektet beräknas bli redovisat innevarande höst. Utskottet anser att
resultatet av projektarbetet bör avvaktas och att riksdagen därför bör avslå
motionerna Sf342 och Sf336 såvitt nu är i fråga.

Lars Werner m.fl. begär i motion Sf254 yrkande 2 att samma regler som
gäller för kostnadsfria förbrukningsartiklar för exempelvis diabetiker och
stomipatienter skall gälla även för andra sjukdomsgrupper såsom psoriatiker.

SfU 1986/87:1

28

I motion Sf261 av Margit Sandéhn och Maj-Lis Landberg anförs att
kroniskt hudsjuka personer har fått ökade vårdkostnader efter en under år
1983 införd förändring i tillämpningen av läkemedelsförordningen. Det är,
anser motionärerna, viktigt att underlätta situationen för kroniskt hudsjuka
och ge dem möjligheter att sköta sin behandling i hemmet och i den öppna
vården. Alternativet för en patient med svår psoriasis som inte kan sköta sin
hud dagligen är sjukhusvård. Motionärerna begär mot denna bakgrund en
översyn av lagen om skydd mot höga läkemedelskostnader.

Utskottet behandlade två likartade motioner under föregående riksmöte
(SfU 1985/86:1). Utskottet var därvid inte berett att medverka till en
utvidgning av lagen om begränsning av läkemedelskostnader m. m. av det
slag som föreslås i motionerna. Utskottet vidhåller denna uppfattning men
vill samtidigt tillägga att utskottet förutsätter att den ovan nämnda utredningen
om hjälpmedel för handikappade m. m. kommer att beröra också den
fråga som tas upp i motionerna Sf254 och Sf261. Med hänsyn härtill förordar
utskottet att även ifrågavarande motionsyrkanden överlämnas till den
kommande utredningen om hjälpmedelsverksamheten. Det anförda bör ges
regeringen till känna.

I motion Sf281 av Elisabeth Fleetwood m.fl. begärs att socialstyrelsen
skall ges i uppdrag att pröva frågan om rabattering av förebyggande/läkande
läkemedel i samband med tobaksmissbruk.

Utskottet behandlade en motion med samma innehåll i betänkandet SfU
1985/86:1. Utskottet anförde därvid att en grundläggande princip inom
försäkringen är att det krävs sjukdom för att sjukförsäkringsförmåner skall
kunna utges. Denna princip gäller även läkemedel. Mot denna bakgrund
avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet i fråga. Utskottet vidhåller
denna uppfattning och avstyrker således bifall till motion Sf281.

Bengt Kindbom och Gunhild Bolander hävdar i motion Sf310 att personer
över 16 år som har multipla födoämnesallergier har stora utgifter för
kostersättningsmedel. Motionärerna anser det då vara naturligt att kostersättningsmedel
som förskrivs på recept också skall omfattas av försäkringen
och berättiga till läkemedelsersättning.

Utskottet har i betänkandet SfU 1985/86:1 redovisat den rapport, Kartläggning
av det ekonomiska stödet till handikappade, som statens handikappråd
överlämnade till regeringen i oktober 1985. Som framgår av
rapporten kan ekonomiskt stöd för kostnader för specialdestinerade livsmedel
utges i olika former. I rapporten framhålls att det är svårt för den enskilde
att skaffa sig kunskap om de stödformer som finns och att det givetvis blir
mera komplicerat ju fler stödformer som används för samma syfte. Med
hänsyn härtill var utskottet - i avvaktan på beredningen av rapporten - inte
berett att uttala sig för ytterligare en stödform på sätt som begärts i en motion
med samma innehåll som den nu aktuella. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf310.

I motion Sf251 av Gunnar Björk i Gävle och Per-Ola Eriksson begärs att
frågan om ett gemensamt högkostnadsskydd för föräldrar och barn i en familj
prövas. Motionärerna anser att ett sådant skydd skulle innebära ett väsentligt
stöd till småbarnsfamiljer som har en besvärlig ekonomisk situation.

SfU 1986/87:1

29

Som ovan nämnts kommer riksförsäkringsverket och socialstyrelsen inom
kort att redovisa en utvärdering av högkostnadsskyddet. I avvaktan på
resultatet av denna utvärdering bör motion Sf251 inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sjukvårdskostnader i Sverige för personer bosatta i utlandet

Svenska medborgare och alla i Sverige bosatta utlänningar är försäkrade för
sjukvård i Sverige. Vissa utlänningar kan också vara tillförsäkrade sjukvårdsförmåner
i Sverige på grund av att Sverige ingått en konvention med deras
hemland. På motsvarande sätt kan svenska medborgare som är bosatta
utomlands ha rätt till sjukvårdsförmåner i bosättningslandet. Däremot har de
rätt till sjukvårdsförmåner i Sverige endast om vårdbehovet uppkommit här i
landet.

Margit Gennser och Blenda Littmarck begär i motion Sf282 ett tillkännagivande
om att en i utlandet bosatt pensionär som enligt dubbelbeskattningsavtal
skall erlägga skatt på pensionsinkomster i Sverige skall ha rätt till samma
sjukvårdsförmåner i Sverige som en pensionär som är bosatt här i landet.

Utskottet är inte berett att medverka till någon ändring av de nuvarande
principerna för rätt till sjukvårdsförmåner i Sverige och avstyrker bifall till
motion Sf282.

Vissa konventionsfrågor

Om en person som är bosatt i Sverige insjuknar under vistelse i Västtyskland
eller Österrike har han rätt till sjukvårdsförmåner enligt lagstiftningen i resp.
land. Innan han uppsöker läkare eller sjukhus skall han dock visa upp sitt
svenska försäkringsbesked på den lokala sjukkassan för att där få ett
sjukbehandlingsbesked som skall uppvisas vid besöket hos läkaren eller på
sjukhuset. Den som inte har något sjukbehandlingsbesked riskerar att få
betala hela kostnaden för besöket.

I motion Sf324 av Margareta Gard begärs åtgärder i syfte att förbättra
konventionerna inom sjukförsäkringen så att ersättning för läkarvård och
sjukvårdskostnader utomlands kan utges även om försäkringsbesked ej
uppvisats på ”försäkringsinrättning” före läkarbesöket.

Utskottet är medvetet om de problem som tillämpningen av olika
försäkringsregler i utlandet kan medföra för personer som är bosatta i
Sverige och insjuknar utomlands. Utskottet utgår emellertid ifrån att
regeringen har sin uppmärksamhet riktad på problemet i samband med
konventionsförhandlingar med andra länder. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion Sf324.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avskaffande av det nya ersättningssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1985/86:561 yrkande 1, 1985/86:562
yrkandena 1-3,1985/86:Sf220 yrkande 2 och 1985/86:Sf336 yrkandena
8-10,

SfU 1986/87:1

30

2. beträffande finansiering av sjukvården m. m.
att riksdagen avslår motion 1985/86: Sf220 yrkande 1,

3. beträffande uttalanden inför kommande överenskommelser
m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:559 yrkandena 1-3 och 7,

4. att riksdagen dels med bifall till propositionen antar de i
propositionen framlagda förslagen till

lag om upphävande av lagen (1985:1090) om särskild ersättning för
sjukhusvård,

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring och
lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
dels lägger propositionen i övrigt till handlingarna,

5. beträffande åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:559 yrkandena 4 och 5,
1985/86:561 yrkandena 2 och 3,1985/86:562 yrkande 4,1985/86:Sf340,
1985/86:Sf336 yrkande 11, 1985/86:Sf313, 1985/86:Sf333, 1985/
86:Sf292 och 1985/86:Sf307,

6. beträffande skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför
läkar hus

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:559 yrkande 6 och 1985/
86:562 yrkande 5,

7. beträffande psykoanalys och psykoterapi

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:560 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande patientavgifter för läkarvård

att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf342 yrkande 3 samt motion
1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del,

9. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf345 yrkande 3,

10. beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Sf243 yrkande 5, 1985/
86:Sf254 yrkande 1, 1985/86:Sf256, 1985/86:Sf314 och 1985/86:Sf336
yrkande 7,

11. beträffande ändringar i sjukreseförordningen
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf331,

12. beträffande kostnader för specialisthjälp för barn med talsvårigheter att

riksdagen med anledning av motion 1985/86:Sf241 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande hjälpmedelsförsörjningen till handikappade

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf206, 1985/
86:Sf283 yrkande 22, 1985/86:Sf317 yrkandena 1—3 och 5-7, 1985/
86:Sf334,1985/86:Sf344 samt 1985/86:Sf345 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande ersättning för glasögon

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Sf204 och 1985/86:Sf240,

SfU 1986/87:1

31

15. beträffande patientavgifter vid läkemedelsinköp

att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del
samt motion 1985/86:Sf342 yrkande 4,

16. beträffande läkemedelsrabatt på mjukgörande salvor m. m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86: Sf254 yrkande 2
och 1985/86:Sf261 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

17. beträffande läkemedelsrabatt på rökavvänjningsmedel
att riksdagen avslår motion 1985/86: Sf281,

18. beträffande prisnedsättning på kostersättningsmedel
att riksdagen avslår motion 1985/86: Sf310,

19. beträffande ett gemensamt högkostnadsskydd för barnfamiljer
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf251,

20. beträffande sjukvårdsförmåner i Sverige
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf282,

21. beträffande sjukvårdsförmåner utomlands
att riksdagen avslår motion 1985/86:Sf324.

Stockholm den 21 oktober 1986

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Ralf
Lindström (s), Margareta Andrén (fp). Ulla Johansson (s). Gullan Lindblad
(m), Nils-Olof Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m),
Ingegerd Elm (s), Rune Backlund (c), Margo Ingvardsson (vpk), Kersti
Johansson (c) och Ingegerd Anderlund (s).

Reservationer

1. Avskaffande av det nya ersättningssystemet (mom. 1)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth
Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”När det” och
slutar på s. 12 med ”yrkandena 8—10.” bort ha följande lydelse:

När det gäller framtida överenskommelser vill utskottet inledningsvis
erinra om utskottsmajoritetens principiella ställningstagande i samband med
att det nya ersättningssystemet infördes (se SfU 1983/84:31).

Majoriteten ansåg därvid att förändringarna låg i linje med strävandena att
med försäkringsmedel bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna
vården och att de borde kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens
(HSL) målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på lika
villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta sjukvårdshuvudmännens
planering av vården.

SfU 1986/87:1

32

Utskottet måste nu konstatera, att de förhoppningar som knöts till det nya
ersättningssystemet knappast på någon punkt infriats. Fördelningen över
landet av reella sjukvårdsresurser har inte blivit jämnare, snarare tvärtom.
Det fria läkarvalet är alltjämt förbehållet patienter i vissa storstadsområden
och några få ekonomiskt välbeställda som har möjlighet att söka vård och
behandling helt på egen bekostnad utanför den försäkrings- och landstingsfinansierade
vårdorganisationen. Som ovan framhållits har riksdagen inte
möjlighet att påverka överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
för år 1987. Men därefter är det, enligt utskottets mening,
nödvändigt att snarast möjligt övergå till ett ersättningssystem som kan ge de
av alla önskade positiva effekter som det s. k. Dagmarsystemet visat sig
snarare motverka än främja.

Ett sådant ersättningssystem bör utformas enligt de riktlinjer som anges i
motionerna 561 och 562. Försäkringspengarna skall följa patienten, oavsett
var och hos vem denne väljer att söka vård. Det är angeläget att regeringen i
god tid före nästa överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen framlägger
förslag i enlighet med dessa riktlinjer. Vad utskottet med anledning av
motionerna 561 yrkande 1, 562 yrkandena 1-3, Sf220 yrkande 2 och Sf336
yrkandena 8-10 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande avskaffande av det nya ersättningssystemet

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:561 yrkande 1,
1985/86:562 yrkandena 1—3, 1985/86:Sf220 yrkande 2 och 1985/
86:Sf336 yrkandena 8-10 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Finansiering av sjukvården m. m. (mom. 2)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Såvitt gäller”
och slutar med ”motion Sf220.”bort ha följande lydelse:

Vad gäller reglerna om skatte- resp. avgiftsfinansiering av sjukvårdskostnaderna
anser utskottet att en väsentligt större andel av vårdkostnaderna än
för närvarande bör täckas med försäkringsmedel och en motsvarande mindre
andel med landstingsskatt. Härvidlag delar utskottet de synpunkter som
framförs i motion Sf220, detta även såvitt avser en individualisering av
sjukförsäkringen. Vad utskottet med bifall till motion Sf220 yrkande 1
sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande finansiering av sjukvården m. m.

att riksdagen med bifall till motion Sf220 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

SfU 1986/87:1

33

Riksdagen 1986187.11 sami. Nr 1

Rättelse: S. 35 rad 7 nerifrån Står: mom. 3 Rättat till mom. 5

3. Uttalanden inför kommande överenskommelser m. m.
(mom. 3)

Rune Backlund och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”1 fråga” och
slutar på s. 13 med ”denna del.” bort ha följande lydelse:

I fråga om de uttalanden i olika hänseenden som begärs i motion 559 vill
utskottet anföra följande. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åligger det
landstingen att planera hälso- och sjukvården så att alla människor får
tillgång till lika och god vård. Mot denna bakgrund anser utskottet att
riksdagen har ett ansvar för att sjukvårdshuvudmännen får möjligheter till en
långsiktig budgetplanering, och enligt utskottets mening bör därför framtida
överenskommelser mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen omfatta
flera budgetår. När det gäller regionala skillnader vid fördelning av
sjukförsäkringsmedel konstaterar utskottet att förslaget för år 1987 visserligen
innebär en förbättring, men att stora omotiverade skillnader ändå
kvarstår. Utskottet vill därför understryka vikten av att den individbaserade
ersättningen vidareutvecklas så att regionala ojämlikheter elimineras. Enligt
utskottets mening saknas det vidare skäl att i framtiden dela upp ersättningarna
till sjukvårdshuvudmännen så som i dag sker med ett flertal särredovisade
bidrag för olika ändamål. En ytterligare administrativ förenkling bör ske
genom att man sammanför samtliga bidrag till en allmän sjukvårdsersättning.
Det anförda bör ges regeringen till känna.

I motion 559 framhålls vidare vikten av en kvalificerad utvärdering av det
nya ersättningssystemet. Utskottet delar denna uppfattning och anser i likhet
med motionärerna att en sådan utvärdering även bör sikta till ett vidare
utredningsarbete för att pröva möjligheter till besparingar och effektiviseringar
inom hälso- och sjukvården och därmed näraliggande verksamheter.
Utredningen bör särskilt belysa de totala samhällsekonomiska effekterna av
nuvarande organisation med uppdelning av ansvarsområden mellan socialförsäkring/sjukvårdshuvudman
m. m. Även frågan om ansvarsfördelningen
mellan olika vårdnivåer inom vårdverksamheten bör övervägas av utredningen.
Utskottet tillstyrker således motionens begäran om att en parlamentarisk
utredning tillsätts i enlighet med det anförda.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande uttalanden inför kommande överenskommelser
m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:559 yrkandena 1-3 och 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (mom. 5)

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth
Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med ”Socialutskottet
har” och slutar på s. 16 med ”och Sf307.” bort ha följande lydelse:

SfU 1986/87:1

34

Moderata samlingspartiet och folkpartiet har i en avvikande mening till
socialutskottets yttrande SoU 1986/87:1 y anfört följande.

Ett centralt syfte med de regler för ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen och till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
som beslutades av riksdagen våren 1983 angavs vara att bristen på läkare,
främst i glesbygder, skulle hävas, allt i enlighet med hälso- och sjukvårdslagens
likavillkorsprincip.

Det nya ersättningssystemet har emellertid inte minskat den regionala
obalansen härvidlag. Situationen har i stället förvärrats. Det framgår tydligt
av den ovan redovisade läkarbemanningsundersökningen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen visar
stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster. Främst gäller detta
platser med god läkartillgång.

Vidare anser utskottet att det är angeläget med stimulansåtgärder som
syftar till ökad etablering av yrkespraktiker i underförsörjda områden, t. ex.
särskilda glesbygdstillägg och andra stimulansinsatser som investerings- och
utbildningsstöd. En särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens ersättningstaxa
bör prövas, utöver en mera generellt tillämpad avtrappningsbar
etableringstaxa. En allmän taxehöjning för yrkespraktiker bör dessutom
genomföras.

Även på platser med god tillgång till läkare bör enligt utskottets mening
principen gälla att fri etablering får ske inom ramen för sjukförsäkringen.
Som ovan nämnts bör för underförsörjda områden särskilda stimulanser
tillämpas inte minst genom ersättningstaxan.

Taxedifferentieringen kommer att innebära att nyetablering i välförsörjda
områden inte kommer att te sig lika lockande. Ett gott samförstånd mellan
yrkespraktikernas företrädare och sjukvårdshuvudmännen bör eftersträvas.
Detta förutsätter att tvångsmomenten i ersättningssystemet och i anknutet
regelkomplex rensas ut.

Socialförsäkringsutskottet instämmer i de synpunkter som redovisats ovan
och tillstyrker därmed bifall till motionerna 561 yrkandena 2 och 3, 562
yrkande 4 och Sf340. Härigenom tillgodoses även motion 559 yrkande 5.

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

5. beträffande åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:561 yrkandena 2 och
3, 1985/86:562 yrkande 4 och 1985/86:Sf340 och med anledning av
motionerna 1985/86:559 yrkande 5, 1985/86:Sf336 yrkande 11, 1985/
86:Sf313, 1985/86:Sf333, 1985/86:Sf292 och 1985/86:Sf307 samt med
avslag på motion 1985/86:559 yrkande 4, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (mom. 5)

Rune Backlund och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med ”Socialutskottet
har” och slutar på s. 16 med ”och Sf307.” bort ha följande lydelse:
Socialutskottets centerledamöter har i en avvikande mening till utskottets
yttrande SoU 1986/87:1 y anfört att såsom framgår av den ovan redovisade
läkarbemanningsundersökningen har utvecklingen under åren 1982-1985

SfU 1986/87:1

35

inte gått mot en mer solidarisk läkarförsörjning. Det är enligt deras mening
angeläget att åtgärder nu vidtas, och som ett första steg i ett sådant
åtgärdsprogram bör varje landsting åta sig att visa stor återhållsamhet med
att inrätta nya läkartjänster i välförsedda områden. Man måste emellertid
också pröva olika former av stimulansåtgärder för att åstadkomma en
jämnare fördelning av läkarresurserna. Sådana kan gälla särskilda glesbygdstillägg
eller en särskild glesbygdstaxa i fråga om sjukförsäkringen. Man kan
också behöva pröva särskilt investerings- och utbildningsstöd. Det är vidare
viktigt att riksdag och regering noga följer verksamheten under kommande
år, och de anser också - i likhet med vad som yrkas i motion 1985/86:559 - att
regeringen omedelbart bör ta initiativ till överläggningar med bl. a. socialstyrelsen
och Landstingsförbundet i syfte att presentera åtgärder för ett effektivt
decentraliserat ansvarstagande för en solidarisk läkarförsörjning.

Socialförsäkringsutskottet delar den ovan redovisade uppfattningen och
tillstyrker således bifall till motion 1985/86:559 yrkandena 4 och 5. Härigenom
tillgodoses i vissa delar även motionerna 1985/86:561 yrkande 3,
1985/86:562 yrkande 4 och 1985/86:Sf340.

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

5. beträffande åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:559 yrkandena 4 och 5 och
med anledning av motionerna 1985/86:561 yrkande 3, 1985/86:562
yrkande 4 och 1985/86: Sf340 samt med avslag på motionerna 1985/
86:561 yrkande 2, 1985/86:Sf336 yrkande 11, 1985/86:Sf313, 1985/
86:Sf333, 1985/86:Sf292 och 1985/86:Sf307 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

6. Skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför läkarhus
(mom. 6)

Margareta Andrén (fp), Kenth Skårvik (fp), Rune Backlund (c) och Kersti
Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Såsom ovan”
och slutar med ”yrkande 5.” bort ha följande lydelse:

Den differentierade taxesättningen innebär att etablering av små läkarpraktiker
motverkas. Detta är enligt utskottets mening särskilt allvarligt för
mindre orter med ett begränsat patientunderlag. Med hänsyn härtill anser
utskottet - i likhet med motionärerna i motionerna 559 och 562 - att det finns
skäl att se över läkartaxans utformning. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 6 bort hemställa

6. beträffande skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför
läkarhus

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:559 yrkande 6 och
1985/86:562 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

SfU 1986/87:1

36

7. Patientavgifter för läkarvård och patientavgifter vid
läkemedelsinköp (mom. 8 och 15)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Vid
fastställande” och slutar med ”motsvarande delar.” och det avsnitt av
utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med
”i fråga.” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion Sf342 anser utskottet att patientavgifterna
för såväl sjukvård som läkemedel bör höjas i besparingssyfte.

När det gäller patientavgifterna för sjukvård konstaterar utskottet emellertid
att avgifternas storlek för år 1987 regleras i den förevarande överenskommelsen
mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen. Mot denna
bakgrund skulle en höjning av avgifterna för offentlig vård under år 1987 inte
innebära någon besparing för sjukförsäkringen, och utskottet anser därför
att en höjning av dessa patientavgifter på sätt som begärts i motion Sf342 bör
göras först fr. o. m. år 1988 i samband med nästa överenskommelse.
Motsvarande hinder att i besparingssyfte höja patientavgifterna för privat
sjukvård redan under år 1987 finns inte. Avgiftshöjningar vid skilda
tidpunkter skulle emellertid påverka konkurrensförhållandena mellan
offentlig och privat vård. En sådan effekt är inte önskvärd, och utskottet
anser därför att även höjningar av patientavgifterna i privat vård på sätt som
begärts i motionen bör anstå till den 1 januari 1988.

I fråga om bestämmelserna för läkemedelsrabattering anser utskottet - i
likhet med motionärerna i motion Sf342 - att den övre rabatteringsgränsen
bör höjas till 100 kr. fr. o. m. den 1 januari 1987. Högsta patientavgift blir
därmed 65 kr.

dels att utskottet under moment 8 bort hemställa

8. beträffande patientavgifter för läkarvård
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf342 yrkande 3
och 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 15 bort hemställa

15. beträffande patientavgifter vid läkemedelsinköp
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Sf342 yrkande 4
och 1985/86:Sf336 yrkande 6 i motsvarande del antar följande såsom
Reservanternas förslag betecknade

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m. m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
m.m. skall ha följande lydelse.

SfU 1986/87:1

37

Riksdagen 1986187. 11 sami. Nr 1

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

SfU 1986/87:1

3 §'

I andra fall än som avses i 2 § skall
det fastställda priset för samtidigt på
grund av sjukdom förskrivna och
inköpta läkemedel sättas ned med
hälften av det belopp som överstiger
30 kronor och hela det belopp som
överstiger 80 kronor. Om en förskrivning
är avsedd att expedieras
mer än en gång, gäller nedsättningen
köpesumman vid varje avsett expeditionstillfälle.
Vid beräkning av
prisnedsättningen beaktas inte den
avgift som kan ha uttagits för expedition
av telefonförskrivna läkemedel.

I andra fall än som avses i 2 § skall
det fastställda priset för samtidigt på
grund av sjukdom förskrivna och
inköpta läkemedel sättas ned med
hälften av det belopp som överstiger
30 kronor och hela det belopp som
överstiger 100 kronor. Om en förskrivning
är avsedd att expedieras
mer än en gång, gäller nedsättningen
köpesumman vid varje avsett expeditionstillfälle.
Vid beräkning av
prisnedsättningen beaktas inte den
avgift som kan ha uttagits för expedition
av telefonförskrivna läkemedel.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när skyddsläkemedel i
annat fall än som avses i 2 § andra stycket förskrivs till havande eller
ammande kvinna eller till barn.

Från prisnedsättning enligt denna paragraf kan regeringen undanta ett
visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

8. Patientavgifter för läkarvård, högkostnadsskydd för
sjukresor m. m. och patientavgifter vid läkemedelsinköp
(mom. 8,10 och 15)

Margareta Andrén och Kenth Skårvik (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Vid
fastställande” och slutar med "motsvarande delar.”, det avsnitt av utskottets
yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet utgår" och slutar med
"riksdagens åtgärd.” och det avsnitt av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Utskottet anser” och slutar med "i fråga.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Sf336 om att
behovet av besparingar gör att det finns anledning att höja patientavgifterna
för såväl läkarvård som läkemedel.

När det gäller patientavgifterna för läkarvård konstaterar utskottet
emellertid att avgifternas storlek för år 1987 regleras i den förevarande
överenskommelsen mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen. Mot
denna bakgrund skulle en höjning av avgiften för offentlig läkarvård under år
1987 inte innebära någon besparing för sjukförsäkringen, och utskottet anser
därför att en höjning av denna patientavgift på sätt som begärts i motion
Sf336 bör göras först fr. o. m. år 1988 i samband med nästa överenskommelse.
Motsvarande hinder att i besparingssyfte höja patientavgiften för privat
läkarvård redan under år 1987 finns inte. Avgiftshöjningar vid skilda
tidpunkter skulle emellertid påverka konkurrensförhållandena mellan

1 Senaste lydelse 1985:1081.

38

offentlig och privat vård. En sådan effekt är inte önskvärd, och utskottet
anser därför att även en höjning av patientavgiften för privat läkarvård på
sätt som begärts i motionen bör anstå till den 1 januari 1988.

I fråga om bestämmelserna för läkemedelsrabattering anser utskottet att
dessa bör ändras snarast så att patienten betalar hela kostnaden under 35 kr.
och halva kostnaden mellan 35 och 95 kr. Högsta patientavgift blir härigenom
65 kr.

Såsom framhållits i motion Sf336 bör dock nämnda besparingar kombineras
med ett förbättrat högkostnadsskydd som omfattar även resekostnader. I
enlighet med motionsförslaget bör kostnadsbefrielse inträda efter tolv
läkarbesök, läkemedelsinköp eller sjukresor. En sådan utformning av
högkostnadsskyddet skulle enligt utskottets mening avsevärt förbättra
situationen för dem som har ofta återkommande behov av vård och höga
reskostnader. Regeringen bör snarast lägga fram förslag i enlighet med det
anförda.

dels att utskottet under moment 8 bort hemställa

8. beträffande patientavgifter för läkarvård
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Sf336 yrkande 6 i
motsvarande del och motion 1985/86:Sf342 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10. beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 7 och med
anledning av motionerna 1985/86: Sf243 yrkande 5 och 1985/86:Sf254
yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1985/86:Sf256 och 1985/
86:Sf314 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 15 bort hemställa

15. beträffande patientavgifter vid läkemedelsinköp
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf336 yrkande 6 i
motsvarande del samt med anledning av motion 1985/86:Sf342
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

9. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (mom. 9)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”medicinsk kontroll.” bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motion Sf345 utgör remisstvånget för sjukgymnastisk
behandling inom sjukförsäkringens ram många gånger problem för bl. a.
handikappade människor, eftersom det innebär att de först måste göra ett
besök hos läkare för att få komma till sjukgymnast. Enligt utskottets mening
torde det inte innebära några risker att slopa detta remisstvång. Utskottet
tillstyrker därför motionsförslaget om att remisstvånget för sjukgymnastisk
behandling bör slopas med generell verkan.

SfU 1986/87:1

39

dels att utskottet under moment 9 bort hemställa

9. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf345 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (mom. 10)

Rune Backlund och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
utgår” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att snarast utvidga högkostnadsskyddet
till att omfatta även sjukresor eftersom nuvarande regler slår
orimligt hårt mot vissa grupper, bl. a. de som har långa avstånd till vården.
Genom att införa ett högkostnadsskydd för sjukresor skulle man också
kunna komma till rätta med problemet att färdtjänst i dag - i strid med
gällande regler - används för sjukresor.

Utskottet anser att högkostnadsskyddet även i övrigt bör förbättras för att
skydda de mest utsatta grupperna.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10. beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf243 yrkande 5 och med
anledning av motionerna 1985/86: Sf254 yrkande 1,1985/86:Sf256 och
1985/86:Sf336 yrkande 7 samt med avslag på motion 1985/86:Sf314
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (mom. 10)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
utgår” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:
Frågan om överförande av det ekonomiska ansvaret för sjukresor till
sjukvårdshuvdmännen har diskuterats och övervägts under en följd av år.
Utskottet har med hänvisning härtill avstyrkt motionsyrkanden om en
begränsning av den enskildes sjukresekostnader (se senast SfU 1984/85:20).
Med hänsyn till att det fortfarande inte föreligger något förslag från
regeringen om det ekonomiska ansvaret för sjukresor anser utskottet att det
nu finns skäl att begära åtgärder snarast i syfte att minska den enskildes
kostnader för sjukresor. Vad utskottet med bifall till motion Sf254 yrkande 1
således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställa

10. beträffande högkostnadsskydd för sjukresor m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf254 yrkande 1 och med
avslag på motionerna 1985/86:Sf243 yrkande 5, 1985/86:Sf256, 1985/
86:Sf314 och 1985/86:Sf336 yrkande 7 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

SfU 1986/87:1

40

12. Ersättning för glasögon (mom. 14)

SfU 1986/87:1

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Motionsyrkanden
om” och slutar med ”och Sf240.” bort ha följande lydelse:

Att ha synfel eller nedsatt synförmåga är ett funktionshinder som kan
drabba alla människor. Ett sådant funktionshinder måste givetvis åtgärdas
för att personen skall kunna fungera. Glasögon och linser är emellertid dyra,
vilket riskerar medföra att många inte har råd att pröva ut nya eller byta ut
gamla glasögon när det behövs. Detta kan i sin tur medföra att synförmågan
försämras ytterligare. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet motion Sf203
om att förslag snarast bör framläggas som innebär att normalkostnaderna för
anskaffande av glasögon eller linser inordnas i sjukförsäkringssystemet.
Härigenom blir även motion Sf240 tillgodosedd.

dels att utskottet under moment 14 bort hemställa

14. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf204 och med anledning
av motion 1985/86:Sf240 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

13. Sjukvårdsförmåner i Sverige (morn. 20)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet är”
och slutar med ”motion Sf282.” bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motion Sf282 har under senare år allt fler dubbelbeskattningsavtal
träffats mellan Sverige och främmande länder, som stadgar
att pensioner intjänade i Sverige också skall beskattas i Sverige oberoende av
bosättning. Svensk inkomstskatt utgår således med full statlig inkomstskatt
samt en till 10 % nedsatt kommunalskatt.

Bosättning utomlands ger emellertid inte svensk pensionär rätt till de
sjukvårdsförmåner som gäller för bosatta i Sverige. Enligt utskottets mening
är det inte rimligt att pensionärerna avkrävs skatt utan att erhålla del av de
förmåner skatten skall finansiera. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet
förslag i motionen om att i utlandet bosatt pensionär, som enligt dubbelbeskattningsavtal
skall erlägga skatt på pensionsinkomster i Sverige, skall ha
rätt till samma sjukvårdsförmåner som pensionär bosatt i Sverige.

dels att utskottet under moment 20 bort hemställa

20. beträffande sjukvårdsförmåner i Sverige
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Sf282 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

41

1 Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1985: 1090) om särskild
ersättning för sjukhusvård

Härigenom föreskrivs att lagen (1985: 1090) om särskild ersättning för
sjukhusvård skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986. Den upphävda
lagen tillämpas dock fortfarande i fråga om vård som har lämnats före
utgången av år 1986.

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

10§2

Frågor om sjukvårdsersättning prövas i andra fall än som avses i andra
stycket av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är
inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1
kap. 4§. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa
att pröva sådana frågor.

Frågor om sjukvårdsersättning
enligt 2, 3 och 5 §§ prövas av den
försäkringskassa inom vars verksamhetsområde
vårdgivaren bedriver
sin verksamhet. Detsamma gäller
sjukvårdsersättning i övrigt i de
fall där den försäkrade inte är och
inte heller under den förutsättning
som sagts i första stycket skulle ha
varit inskriven hos allmän försäkringskassa.

Frågor om sjukvårdsersättning
enligt 2, 3 och 5 §§ samt ersättning
enligt 4 § som inte hänför sig till
visst vårdtillfälle prövas av den försäkringskassa
inom vars verksamhetsområde
vårdgivaren bedriver
sin verksamhet. Detsamma gäller
sjukvårdsersättning i övrigt i de fall
där den försäkrade inte är och inte
heller under den förutsättning som
sagts i första stycket skulle ha varit
inskriven hos allmän försäkringskassa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

SfU 1986/87:1

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1982: 120.

2 Senaste lydelse 1984: 686.

42

3 Förslag till
Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763)

Härigenom föreskrivs att 17 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §*

Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som landstingskommunen
bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter
som är bosatta inom landstingskommunen skall därvid behandlas lika.

När sjukhusvård meddelas en När sjukhusvård meddelas en
pensionär / fall där rätten till ersätt- pensionär sedan denne under tid

ning för vården upphört enligt 2 som anges i 2 kap. 12 § lagen

kap. 12 § lagen (1962:381) om all- (1962: 381) om allmän försäkring ermän
försäkring, får vårdavgiften hållit sådan vård under 365 dagar,

bestämmas till högst 55 kronor per får vårdavgiften bestämmas till

vårddag. högst 55 kronor per vårddag.

En fordran på vårdavgift preskriberas tre år efter tillkopisten. I övrigt
gäller preskriptionslagen (1981:130) i fråga om sådana fordringar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

SfU 1986/87:1

Bilaga 1

' Senaste lydelse 1985: 1091.

43

Socialutskottets yttrande
1986/87:1 y

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

om läkarförsörjning m. m.

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över
vissa med anledning av proposition 1985/86:167 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. väckta motioner, nämligen motion 1985/
86:559 av Rune Gustavsson m. fl. (c), såvitt avser yrkande 4, motion
1985/86:561 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), såvitt avser yrkandena 2 och 3 samt
motion 1985/86:562 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt avser yrkande 4.
Motionerna berör i de delar som remitterats frågor om läkarförsörjningen i
Sverige.

I motion 1985/86:559 yrkande 4 (c) hemställs att riksdagen beslutar att av
regeringen begära initiativ till överläggningar mellan socialstyrelsen och
Landstingsförbundet i syfte att utarbeta åtgärdsprogram för ett effektivt
decentraliserat ansvarstagande för solidarisk läkarförsörjning i enlighet med
vad som anförs i motionen. Motionärerna anför att en god vård ger
människor möjlighet att välja mellan olika vårdgivare, dvs. välja läkare och
välja mellan privat och offentlig vård. Motionärerna konstaterar att möjligheterna
att välja vårdgivare eller behandlande läkare varierar avsevärt i
landet. Antalet vakanta tjänster har ökat markant under senare år,
konstateras det i motionen. Nyinrättade befattningar har, enligt vad som
anförs i motionen, koncentrerats kring slutenvården, varför läkartillgången
inom slutenvården ökat på öppenvårdens bekostnad. Motionärerna anser att
vårdpolitiska satsningar inom förebyggande hälsovård och insatser för att
utveckla öppna och halvöppna vårdformer riskerar att bli verkningslösa, om
inte utvecklingen i fråga om läkartillgången bryts. Motionärerna påpekar
vidare att nya tjänster i huvudsak inrättats på orter med regionsjukhus/
länssjukhus, varigenom läkartäta områden tillförts ytterligare läkarresurser
medan läkarsvaga områden blivit utan. Sammanfattningsvis konstaterar
motionärerna att utvecklingen under åren 1982-1985 befäst en kvalitativt
och kvantitativt ojämlik vård och att utvecklingen inte gått mot en mer
solidarisk läkarförsörjning, vare sig inom regioner eller mellan olika delar av
landet. Motionärerna anser att riksdagen bör ta intryck av den försämrade

Utskottet

Motionerna

44

situationen och noga följa verksamheten under kommande år. Regeringen
bör enligt motionärerna omedelbart ta initiativ till överläggningar med bl. a.
socialstyrelsen och Landstingsförbundet för att ett effektivt decentraliserat
ansvarstagande för en solidarisk läkarförsörjning skall komma till stånd. Som
ett första steg i ett sådant åtgärdsprogram ingår, anför motionärerna, att
varje landsting åtar sig att visa stor återhållsamhet med att inrätta nya
läkartjänster i välförsedda områden.

I motion 1985/86:561 yrkande 2 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att regeringen skyndsamt lägger fram ett förslag till åtgärder som
främjar rekryteringen av yrkespraktiker i första hand till underförsörjda
områden i enlighet med vad som anförs i motionen. I samma motion yrkande
3 begärs ett tillkännagivande av motionens förslag till åtgärder med syfte att
komma till rätta med snedfördelningen av läkartjänster inom den offentliga
vården. Motionärerna anför att en god hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen bl. a. förutsätter att läkarbristen hävs i underförsörjda
områden, främst i glesbygder. Läkarbristen kan enligt motionärerna motverkas
på i huvudsak två sätt. För yrkespraktiker bör, anförs det i motionen,
särskilda glesbygdstillägg och andra stimulansinsatser, t. ex. investeringsoch
utbildningsstöd, prövas. En särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens
ersättningstaxa bör, anförs det vidare i motionen, införas utöver en
mera generellt tillämpad avtrappningsbar etableringstaxa. En taxehöjning
bör enligt motionärerna dessutom genomföras. Förutom stimulanser av
skilda slag anser motionärerna att sjukvårdshuvudmännen, fram till dess att
läkarförsörjningen är godtagbar i hela landet, måste visa stor återhållsamhet
med att inrätta nya tjänster, främst i orter med läns- och regionsjukhus.
Detta förutsätter dock enligt motionärerna fri etableringsrätt för privatpraktiker
och fri anslutningsrätt till sjukförsäkringen av fritidspraktiker.

I motion 1985/86:562 yrkande 4 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag till åtgärder för att stimulera läkarrekryteringen till
läkarglesa områden enligt vad som anförs i motionen. Motionärerna
konstaterar att det s. k. Dagmarsystemet medfört att de ekonomiska
resurserna från sjukförsäkringen nu fördelas jämnare än vad som tidigare var
fallet. Däremot har inte den regionala fördelningen av läkare och sjukgymnaster
förbättrats. För läkarfördelningen är det enligt motionärerna av stor
betydelse hur många tjänster som inrättas i olika delar av landet. Motionärerna
konstaterar att det under de senaste åren inrättats väsentligt fler
läkartjänster än vad som motsvaras av antalet utexaminerade läkare och att
detta försvårat rekryteringen i regioner med olika rekryteringssvårigheter.
Det finns därför, anför motionärerna, anledning att iaktta återhållsamhet
med nya läkartjänster så länge det är brist på läkare. Motionärerna anser
vidare att man måste införa positiva åtgärder för att stimulera läkarförsörjningen
i läkarglesa områden.

Motionärerna pekar på möjligheten att ge privatläkare som etablerar sig i
läkarglesa områden ett särskilt investeringsstöd, en högre ersättning från
sjukförsäkringen och en möjlighet till avskrivning av studieskulden för läkare
som arbetar i dessa områden. Motionärerna anser också att de landsting som
har lägst läkartäthet bör ges ökade ekonomiska resurser så att de har större
möjligheter att motverka den skeva läkarfördelningen och för att en ökad
regional rättvisa skall kunna uppnås.

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

45

Tidigare behandling m. m.

Socialutskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om läkarfördelningen.
I betänkande SoU 1983/84:19 (s. 17) uttalade utskottet sitt stöd
för att åtgärder vidtas för att lösa problemen med läkarbrist geografiskt och
verksamhetsmässigt. Enligt utskottet måste kraftiga ansträngningar göras för
att läkarplaneringen skall bli mera effektiv. Det ansågs inte minst viktigt att
landstingen uppmärksammas på effekterna av att anställa vikarier. Utskottet
var dock inte då berett att ta ställning till vilka övriga styrmedel som skulle
kunna komma i fråga.

Utskottet behandlade med anledning av ett antal motioner väckta under
den allmänna motionstiden 1986 senast i våras problemen med läkarförsörjningen
och köer inom vården (SoU 1985/86:16). Därvid redovisades bl. a.
preliminära resultat av en s. k. läkarbemanningsundersökning som gjorts av
socialstyrelsen i samarbete med Landstingsförbundet. Vidare redovisades att
socialdepartementet i samråd med Landstingsförbundet tillsatt en arbetsgrupp
med uppgift att studera läkarförsörjningen i Jämtlands län. Det
erinrades också om att en översyn av läkarnas vidareutbildning för närvarande
pågår, av vilken resultatet aviserats till slutet av 1986. Utskottet, som
avstyrkte de då aktuella motionerna, gjorde följande bedömning (SoU 16
s. 30 f.).

Läkarvakanser och köer inom vården är problem som gäller såväl resursfördelningen
mellan regioner som inom en region. Samhället har en skyldighet
att förse hela befolkningen med en god hälso- och sjukvård. En sådan kräver
också god tillgång på kvalificerade läkare och annan sjukvårdspersonal. Den
ojämna fördelning som nu råder är en allvarlig orättvisa och kan i längden
inte accepteras.

Som framgått av den lämnade redovisningen är emellertid läkarförsörjningsproblemen
redan väl uppmärksammade av såväl regeringen som
sjukvårdshuvudmännen. Utredningsarbete pågår på olika områden för att
analysera situationen och finna lämpliga åtgärder. Mot bakgrund av det
arbete som pågår anser utskottet det dock inte erforderligt med något
initiativ från riksdagens sida

Sedan utskottets behandling i april 1986 kan bl. a. följande redovisas.

Läkarförsörjningsfrågan behandlades bl. a. i inledningsanförandet vid
Landstingsförbundets kongress i slutet av april 1986. Därvid utlovades från
förbundets sida en förnyad insats i syfte att begränsa antalet nya läkartjänster
till dess att läkarvakanserna fyllts.

Den tidigare nämnda läkarbemanningsundersökningen har nu bearbetats
färdigt och föreligger i socialstyrelsens PM-serie (PM 134/1986). Rapporten
har överlämnats till hälso- och sjukvårdsberedningen som ett underlag för
beredningens fortsatta ställningstaganden beträffande läkarplaneringen.

Läkarbemanningsstudien genomfördes den 25 september 1985. Av rapporten
framgår att antalet läkarbefattningar för vidareutbildade läkare inom
den offentliga hälso- och sjukvården var 12 800. Härav fanns ca två
tredjedelar vid kliniker och ungefär en tredjedel vid öppenvårdsenheter. Av
totalt ca 12 800 inrättade befattningar för vidareutbildade läkare var 1 200
befattningar eller 9,4 % helt vakanta. Under treårsperioden 1982-1985
ökade antalet inrättade befattningar för vidareutbildade läkare inom den

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

46

offentliga vården med ca 2 800 befattningar. Den årliga ökningen låg på
drygt 900 befattningar, motsvarande en ökningstakt på omkring 9 % per år.
Jämfört med perioden 1979—1982, då antalet befattningar ökade med ca 5 %
per år, har ökningstakten under den senaste treårsperioden varit betydligt
högre. Den största ökningen har varit inom den slutna vården. Antalet
befattningar har ökat snabbare än tillskottet av nya läkare. Härigenom har
vakansläget 1985 försämrats i förhållande till 1982. Antalet helt vakanta
befattningar var 1985 9,4 % av antalet inrättade befattningar mot 7,9 %
1982. Vakanserna har framför allt ökat inom den slutna vården.

Tillgången på läkare har ökat starkt under de senaste årtiondena. År 1960
fanns ca 6 800 läkare. I slutet av år 1985 fanns över 22 000 läkare - inkl.
AT-läkare. Med nuvarande utbildningskapacitet beräknas totalantalet examinerade
läkare komma att uppgå till ca 30 000 år 2000. Av läkarbemanningsundersökningen
framgår att antalet läkare ökat med drygt 2 000
personer eller ca 12 % under perioden 1982—1985. Det ökade läkarantalet
har medfört en genomsnittligt sett ökad läkartäthet. Variationerna här är
dock stora mellan enskilda landsting. Jämfört med tidigare undersökningar
uppvisar de landsting som förut hade höga vakanssiffror fortfarande ett högt
vakansläge. Generellt sett har glesbygdslänen alltjämt en sämre vakanssituation
än övriga områden.

Den ovannämnda arbetsgruppen inom socialdepartementet med uppgift
att analysera läkarförsörjningen i Jämtlands län har i början av juni 1986 till
hälso- och sjukvårdsberedningen överlämnat rapporten Läkarförsörjning i
Jämtlands län. Bakgrunden till att Jämtlands län valts för en analys är att
detta län i princip redan har en sådan sjukvårdsstruktur som ligger i linje med
de av riksdagen 1985 antagna utvecklingslinjerna för hälso- och sjukvården
(prop. 1984/85:181, SoU 28, rskr. 400), dvs. en struktur med en koncentration
av länssjukvården och en utbyggd decentraliserad primärvård som i
huvudsak bygger på allmänläkarinsatser. Det har mot denna bakgrund
ansetts angeläget att Jämtlands läns landsting får arbeta med tillfredsställande
läkarförsörjning.

I arbetsgruppen har ingått representanter för Landstingsförbundet, Jämtlands
läns landsting, socialstyrelsen. Spri och Sveriges läkarförbund. I
rapporten beskrivs läkarsituationen på nationell nivå och i Jämtlands län.
Vidare beskrivs rekryteringsåtgärder som vidtagits inom Jämtlands län men
också inom andra närstående glesbygdslän ävensom andra insatser för en
förbättring av läkarrekryteringen. I rapporten läggs också fram förslag till
olika försöksåtgärder.

Arbetsgruppen föreslår att utredningsarbetet skall fortsätta med en
uppföljning och utvärdering av försöksverksamheterna och framläggande av
eventuella slutgiltiga förslag. När det gäller åtgärder på längre sikt tar
arbetsgruppen upp bl. a. frågor om läkarnas vidareutbildning, forskningsoch
utvecklingsarbete, regionalpolitiska åtgärder och olika personalsociala
åtgärder. Sålunda föreslår arbetsgruppen bl. a. att staten låter utreda
möjligheterna att avskriva delar av studieskulderna vid tjänstgöring i
glesbygd. Arbetsgruppen föreslår också att berörda arbetsmarknadsparter
diskuterar förbättring av arbetstids- och tjänstgöringsförhållanden etc. för
läkare i glesbygd, möjligheterna till studieresor och olika ekonomiska

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

47

stimulansåtgärder. Därvid nämns bl. a. mer differentierad och individuell
lönesättning. När det gäller åtgärder på kort sikt föreslås bl. a. en nationell
kampanj för att manifestera en gemensam uppfattning om primärvårdens
och allmänmedicinens betydelse och om vikten av att särskilt uppmärksamma
glesbygdens läkarproblem. Vidare föreslås ett antal försöksprojekt som
berör Jämtland.

Landstingsförbundets styrelse beslutade i början av juni i enlighet med vad
som utlovats vid förbundskongressen om en rekommendation till landstingen
om åtgärder för att förbättra läkarförsörjningen. Enligt rekommendationen
skall det totala antalet nya tjänster inom landstingen begränsas till högst 300
per år. Varje huvudman föreslås få öka sin andel av antalet inrättade tjänster
med högst 3 % årligen. Regionlandstingen får öka med endast 1 %.
Begränsningen skall bestå till dess att antalet helt vakanta tjänster understiger
5 %, dvs. har halverats. Förslaget förutsätter ett solidariskt handlande.
Begränsningen av antalet nya tjänster får inte kringgås genom att huvudmännen
exempelvis anställer fler läkare på vikariat.

Sveriges läkarförbund har i en utredningsrapport lämnat en rad förslag till
stimulansåtgärder för rekrytering av läkare till glesbygd. Läkarförbundet ser
de nuvarande rekryteringssvårigheterna som ett allvarligt problem, både
med hänsyn till läkarnas arbetsmiljö och från samhällsekonomisk synpunkt.
Förbundet behandlar i utredningen olika aspekter på rekryteringsproblematiken
och lämnar en rad förslag till åtgärder. Sålunda föreslås åtgärder på det
familjesociala området, i fråga om arbetstider och tjänstgöringsförhållanden,
utbildning och forskning och när det gäller ekonomiska stimulanser av
olika slag. Bland de sistnämnda kan nämnas bl. a. avskrivning av studieskulder
för läkare i glesbygd, större utrymme för individuell lönesättning och
höjning av nyetableringstaxor för privatpraktiserande läkare.

Utskottets bedömning

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anger som ett av de övergripande
målen för hälso- och sjukvården en vård på lika villkor för hela befolkningen.
En god hälso- och sjukvård och en vård på lika villkor förutsätter bl. a. en god
geografisk fördelning av vårdresurserna. Det förutsätts också en god
kontinuitet i vården och att erforderlig behandling kan ges när behovet därav
uppstår och utan alltför långa väntetider för den enskilde.

Socialutskottet konstaterade i sitt betänkande i våras (SoU 1985/86:16) att
den ojämna fördelningen av läkare och andra vårdresurser som föreligger i
dag är problem som gäller både mellan regioner och inom en region.
Utskottet uttalade vidare att den ojämna fördelning som nu råder och som
bekräftas av den nyligen genomförda läkarbemanningsundersökningen är en
allvarlig orättvisa som i längden inte kan accepteras.

Läkarförsörjningsfrågorna är emellertid, som utskottet i det föregående
utförligt redovisat, på olika sätt föremål för uppmärksamhet från såväl
regeringen som sjukvårdshuvudmännen. Även socialstyrelsen och Landstingsförbundet
är engagerade i den utredningsverksamhet som för närvarande
pågår.

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

48

Mot denna bakgrund anser socialutskottet - i likhet med utskottets
bedömning i våras - det inte nu erforderligt med något initiativ från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna 1985/86:559 yrkande
4 (c), 561 yrkandena 2 och 3 (m) och 562 yrkande 4 (fp).

Stockholm den 4 september 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per
Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s),
Ulla Tillander (c), Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c), Karl-Gösta Svenson (m)
och Maud Björnemalm (s).

Avvikande meningar

1. av Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Per Arne Aglert (fp),
Ann-Cathrine Haglund (m) och Karl-Gösta Svenson (m) som anser att den
del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Socialutskottet konstaterade”
och slutar på s. 6 med ”yrkande 4 (fp).” bort ha följande lydelse:

Ett centralt syfte med de regler för ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen och till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
som beslutades av riksdagen våren 1983 angavs vara att bristen på läkare,
främst i glesbygder, skulle hävas, allt i enlighet med hälso- och sjukvårdslagens
”likavillkorsprincip”.

Det nya ersättningssystemet har emellertid inte minskat den regionala
obalansen härvidlag. Situationen har i stället förvärrats. Det framgår tydligt
av den ovan redovisade läkarbemanningsundersökningen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen visar
stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster. Främst gäller detta
platser med god läkartillgång.

Vidare anser utskottet att det är angeläget med stimulansåtgärder som
syftar till ökad etablering av yrkespraktiker i underförsörjda områden, t. ex.
särskilda glesbygdstillägg och andra stimulansinsatser som investerings- och
utbildningsstöd. En särskild glesbygdsförhöjning av sjukförsäkringens ersättningstaxa
bör prövas, utöver en mera generellt tillämpad avtrappningsbar
etableringstaxa. En allmän taxehöjning för yrkespraktiker bör dessutom
genomföras.

Även på platser med god tillgång till läkare bör enligt utskottets mening
principen gälla att fri etablering får ske inom ramen för sjukförsäkringen.
Som ovan nämnts bör för underförsörjda områden särskilda stimulanser
tillämpas inte minst genom ersättningstaxan.

Taxedifferentieringen kommer att innebära att nyetablering i välförsörjda
områden inte kommer att te sig lika lockande. Ett gott samförstånd mellan

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

49

yrkespraktikernas företrädare och sjukvårdshuvudmännen bör eftersträvas.
Detta förutsätter att tvångsmomenten i ersättningssystemet och i anknutet
regelkomplex rensas ut.

2. av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) som anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Läkarförsörjningsfrågorna är”
och slutar på s. 6 med ”yrkande 4 (fp).” bort ha följande lydelse:

Som framgår av den ovan redovisade läkarbemanningsundersökningen
har utvecklingen under åren 1982-1985 inte gått mot en mer solidarisk
läkarförsörjning. Det är enligt utskottets mening angeläget att åtgärder nu
vidtas. Som ett första steg i ett sådant åtgärdsprogram ingår att varje
landsting åtar sig att visa stor återhållsamhet med att inrätta nya läkartjänster
i välförsedda områden. Man måste emellertid också pröva olika former av
stimulansåtgärder för att åstadkomma en jämnare fördelning av läkarresurserna.
Sådana kan gälla särskilda glesbygdstillägg eller en särskild glesbygdstaxa
i fråga om sjukförsäkringen. Man kan också behöva pröva särskilt
investerings- och utbildningsstöd.

Enligt utskottet är det vidare viktigt för riksdag och regering att noga följa
verksamheten under kommande år. Utskottet anser också - i likhet med vad
som yrkas i motion 1985/86:559 (c) - att regeringen omedelbart bör ta
initiativ till överläggningar med bl. a. socialstyrelsen och Landstingsförbundet
i syfte att presentera åtgärder för ett effektivt decentraliserat ansvarstagande
för en solidarisk läkarförsörjning.

SfU 1986/87:1

Bilaga 2

50

Innehållsförteckning SfU 1986/87:1

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 3

Motioner väckta med anledning av propositionen 3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 4

Utskottet 8

Sjukvårdsersättning 8

Läkarförsörjningm. m 13

Psykoanalys och psykoterapi 16

Patientavgifter 19

Hjälpmedel för handikappade 22

Ersättning för glasögon _.. 27

Läkemedelsförmåner och kostnadsfria förbrukningsartiklar 28

Sjukvårdskostnader i Sverige för personer bosatta i utlandet 30

Vissa konventionsfrågor 30

Hemställan 30

Reservationer 32

1. Avskaffande av det nya ersättningssystemet (m och fp) 32

2 Finansiering av sjukvården m. m. (m) 33

3. Uttalanden inför kommande överenskommelser m. m. (c) 34

4. Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (m och fp) 34

5. Åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning (c) 35

6. Skillnader i läkartaxan för läkare i och utanför läkarhus (fp och c) 36

7. Patientavgifter för läkarvård och patientavgifter vid läkemedelsinköp
(m) 37

8. Patientavgifter för läkarvård, högkostnadsskydd för sjukresor

m. m. och patientavgifter vid läkemedelsinköp (fp) 38

9. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (m) 39

10. Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (c) 40

11. Högkostnadsskydd för sjukresor m. m. (vpk) 40

12. Ersättning för glasögon (vpk) 41

13. Sjukvårdsförmåner i Sverige (m) 41

Bil. 1 I propositionen framlagda lagförslag 42

Bil. 2 Socialutskottets yttrande 1986/87:1 y 44

11595