Näringsutskottets betänkande
1986/87:7

om stålindustrin och vissa metallindustrier

1986/87:7

Ärendet

I detta betänkande behandlas, helt eller delvis, sju motioner från allmänna
motionstiden rörande
stålindustrin inför 1990-talet,
sysselsättningen vid Avesta AB,
järnsvampsverk,

ferrokrom-, kiselmetall-, vanadin- och zinkproduktion.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker ett förslag (vpk) om att ett nationellt program för
stålindustrin skall upprättas. Ansvaret för att nödvändiga struktur- och
effektivitetsåtgärder vidtas inom branschen åligger, menar utskottet, i första
hand berörda företag. Med anledning av en motion (vpk) om att åtgärder
skall vidtas för att trygga sysselsättningen för de anställda inom Avesta AB
konstaterar utskottet att genomförda omstruktureringar har bedömts nödvändiga
för stålindustrins fortlevnad. Utskottet hänvisar också till de olika
insatser som görs för att främja utvecklingen i Bergslagen och avstyrker
förslaget. De två motionerna får stöd i reservationer (vpk).

Även tre motionsyrkanden (s; fp; vpk) om att järnsvampsverk skall
lokaliseras till malmfälten och Bergslagen avstyrks av utskottet, som
förutsätter att frågan är föremål för regeringens uppmärksamhet. I en
reservation (vpk) krävs ett ställningstagande av riksdagen till förmån för en
lokalisering av ett järnsvampsverk till i första hand malmfälten och i andra
hand Bergslagen.

Utskottet behandlar vidare motionsyrkanden angående etablering av vissa
metallindustrier. Motionärernas förslag gäller framställning av ferrokrom,
kiselmetall, vanadin och zink. De två förstnämnda förslagen (s) avstyrks;
utskottet finner inte skäl för några åtgärder från riksdagens sida. En motion
(vpk) om att utvinning av vanadin skall påbörjas vid SSAB Svenskt Stål AB:s
anläggningar i Luleå avstyrks med hänvisning till att företaget för närvarande
utreder förutsättningarna för en sådan tillverkning. Motionen får stöd i en
reservation (vpk). Slutligen avstyrker utskottet en motion (vpk) om att ett
zinksmältverk skall anläggas i Örebro län. Utskottet framhåller dock att det
är angeläget att regeringen noga följer utvecklingen beträffande utbuds- och
efterfrågesituationen för zink. Det är nödvändigt, uttalas det i en reservation
(vpk), att alla uppslag som kan ge sysselsättning tas till vara.

1 Riksdagen 1986187. 17sami. Nr 7

Motionsyrkandena

NU 1986/87:7

De motioner som behandlas här är följande:

1985/86:N212 av Karl-Erik Persson (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om en utredning om anläggning av ett zinkverk med
miljövänlig teknik och att lokaliseringen sker till Örebro län.

1985/86:N213 av Karl-Erik Persson (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om åtgärder för att trygga sysselsättningen för de
anställda vid de olika enheterna i Avesta AB.

1985/86:N227 av Paul Lestander (vpk), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att en fabrik för vanadinframställning bör
upprättas vid SS AB i Luleå och hemställer om åtgärder i enlighet härmed.

1985/86:N228 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hemställer hos regeringen att snabbutreda frågan om ett järnsvampsverk och
framlägga förslag i enlighet med vad i motionen anförts.

1985/86:N243 av Britta Bjelle m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen begär
att regeringen tar det övergripande ansvaret för att en utredning beträffande
lokaliseringen av ett järnsvampsverk i malmfälten kommer till stånd.

1985/86:N289 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär upprättande av ett nationellt program för stålindustrin
enligt vad som i motionen anförs.

1985/86:A445 av Olle Göransson m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (3) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av en utredning om förutsättningarna för att förlägga
anläggningar för framställning av kiselmetall, ferrokrom och järnsvamp till
Fagersta/Norberg.

Allmän bakgrund

Tidigare riksdagsbehandling av frågor kring stålindustrin

I det följande lämnas en kort redogörelse för riksdagens behandling sedan år
1977 av frågor kring stålindustrin. Vissa speciella frågor belyses mer
ingående i efterföljande avsnitt i anslutning till olika motionsyrkanden.

Hösten 1977 beslöt riksdagen om tidsbegränsat statligt stöd för att
underlätta strukturomvandlingen inom specialstålsindustrin och stålgjuteriindustrin
(prop. 1977/78:47, NU 1977/78:30, rskr. 1977/78:84). Under åren
1977—1979 anslog riksdagen dessutom särskilda medel för lån till vissa
specialstålsföretag, nämligen Uddeholms AB, Nyby Uddeholm AB och AB
Bofors-Kilsta.

Riksdagen beslutade våren 1978 om statlig finansiell medverkan vid
bildandet av SSAB Svenskt Stål AB (prop. 1977/78:87, NU 1977/78:45, rskr.
1977/78:198). Styrelsen för SSAB fastställde i maj 1978 en övergripande
strukturplan för utvecklingen av företaget.

Ett år senare hade riksdagen att ta ställning till förslag om ytterligare lån till

SSAB i syfte att överbrygga sysselsättningssvårigheter i samband med
genomförandet av strukturplanen (prop. 1978/79:126, NU 1978/79:43, rskr.
1978/79:369). Vid detta tillfälle begärde riksdagen att regeringen skulle
presentera en utvecklingsplan för SSAB. I sitt betänkande behandlade
näringsutskottet då även frågor bl. a. om samordning av handelsstålsindustrin
och om alternativa råjärnsprocesser. Vissa strukturfrågor inom specialstålsindustrin
berördes i ett separat betänkande (NU 1978/79:44).

Våren 1980 behandlade näringsutskottet (NU 1979/80:51) ett antal
motioner rörande bl. a. handelsstålsindustrin (inkl. SSAB), specialstålsindustrin
samt järn- och stålgjuteriindustrierna.

Förslag som i huvudsak gällde åtgärder avseende SSAB framlades av
regeringen våren 1981 (prop. 1980/81:67, prop. 1980/81:100 bil. 17 s. 159,
NU 1980/81:51, rskr. 1980/81:266). I samband härmed behandlade näringsutskottet
ett stort antal motioner.

I slutet av år 1981 beslutade riksdagen om bl. a. ytterligare kapitaltillskott
till SSAB (prop. 1981/82:56, NU 1981/82:13, rskr. 1981/82:82). Riksdagens
beslut innebar att staten skulle överta Stora Kopparbergs Bergslags AB:s
aktier i SSAB och att ett avtal om kapitaltillskott till SSAB m. m. godkändes.
Dessutom erhöll Statsföretag AB ett bidrag om 575 milj. kr. för aktieteckning
i SSAB. Vidare beslutades att staten skulle dels låna SSAB 150 milj. kr.,
dels förfoga över strukturlån om 550 milj. kr. för aktieteckning i SSAB.
Detta innebar att staten trädde in som ägare till 25 % av aktierna i SSAB -vid sidan av Statsföretag AB (50 %) och Gränges AB (25 %) - och att en
finansiell rekonstruktion av bolaget möjliggjordes.

Våren 1982 behandlade näringsutskottet ett antal motioner rörande
stålindustrin (NU 1981/82:31). Vissa frågor var av mer branschövergripande
betydelse; bl. a. föreslogs i en socialdemokratisk partimotion att en särskild
kommission skulle tillsättas med uppgift att planera stålindustrins metallurgiutveckling.
I det sammanhanget aktualiserades stålindustrins skrotförsörjning
och alternativa råjärnsprocesser. Vidare behandlades frågor om samordning
av handelsstålsindustrin och om planering av specialstålsindustrin.

Under våren 1983 berörde näringsutskottet frågor med anknytning till
bl. a. SSAB i betänkanden om rekonstruktion av Statsföretagsgruppen (NU
1982/83:25), om utveckling i Norrbotten (NU 1982/83:38) och om vissa frågor
kring stålindustrin (NU 1982/83:41).

Regeringen framlade våren 1984 vissa förslag som ett led i en statlig
medverkan till en omstrukturering av den del av specialstålsindustrin som är
inriktad på tillverkning av rostfritt stål (prop. 1983/84:157, NU 1983/84:35,
rskr. 1983/84:320). Strukturförändringen innebar att huvuddelen av sektorn
rostfritt stål kom att grupperas under två ägarbolag, Avesta AB och Sandvik
AB. Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande då även ett antal
motioner om SSAB och stålindustrins skrotförsörjning.

Ytterligare motioner om stålindustrin förekom våren 1985 (NU 1984/
85:28). Motionsyrkandena gällde bl. a. en parlamentarisk utredning rörande
stålindustrin, omförhandlingar med specialstålsindustrin samt SSAB.

NU 1986/87:7

1* Riksdagen 1986187. 17sami. Nr 7

Definition av handelsstål och specialstål

Inom stålindustrin tillverkas en mängd olika typer av stål som skiljer sig åt i
fråga om hårdhet, hållfasthet, slitstyrka, korrosionsbeständighet etc, Stål
indelas vanligen i två huvudgrupper, handelsstål och specialstål. Indelningen
grundas på stålets kemiska sammansättning. Stål med låg kolhalt - mindre än
0,6 % - och ingen eller obetydlig halt av legeringsämnen definieras som
handelsstål. Allt annat stål klassificeras som specialstål. Med råstål avses
stålet i dess första, stelnade stadium efter det att det har lämnat stålugnarna.

Handelsstålet är kvantitativt dominerande i Sverige och har oftast
karaktären av bulkvara. Typiska handelsstålsprodukter är armeringsstål,
grovplåt, tunnplåt, profiler, balk och räls. Till specialstålssektorn hänförs
bl. a. rostfritt stål, snabbstål, verktygsstål och kullagerstål.

Stålproducenterna indelas traditionellt i handels- och specialstålverk. I
den senare gruppen ingår verk vilkas produktion till mer än 25 % utgörs av
specialstål. Eftersom genomsnittspriset per ton är drygt tre gånger högre för
specialstål än för handelsstål, svarar specialstålet för huvuddelen av salutillverkningsvärdet
i dessa verk. Övriga stålföretag betecknas som handelsstålverk.

Stålmarknadens utveckling

Världens totala produktion av råstål uppgick under år 1985 till 717 miljoner
ton, vilket var en ökning med 7 miljoner ton jämfört med året innan.
Kapacitetsutnyttjandet ökade något under år 1985 och beräknas ha uppgått
till drygt 70 %. Det ökade kapacitetsutnyttjandet beror dels på den ökade
produktionen, dels på en neddragning av kapaciteten. Från år 1979 till år
1985 har den totala produktionskapaciteten inom OECD-länderna minskat
med ca 9 %.

Under senare år har många av de traditionellt stora stålproducerande
länderna kommit att svara för en allt mindre del av världens stålproduktion. I
tabell 1 redovisas produktionens fördelning mellan olika länder åren 1974,
1979 och 1985. De valda jämförelseåren hade ett någorlunda likartat
konjunkturläge.

Tabell 1. Världsproduktionen av råstål fördelad på länder och ländergrupper åren
1974, 1979 och 1985

	1974 %	1979 %	1985 %
EG	22,2	18,9	16,8
Västeuropa i övrigt	4,3	4,4	5,3
Sovjetunionen	19,4	20,0	21,5
Östeuropa i övrigt	7,0	8,1	8,2
USA	18,8	16,5	11,1
Japan	16,6	15,0	14,7
Övriga länder	11,7	17,1	22,4
Summa	100,0	100.0	100,0

NU 1986/87:7

Som framgår av tabellen har produktionsandelen minskat såväl för EG
som för USA och Japan. Nedgången är kraftigast för USA, som har minskat
sin stålproduktion från 132 miljoner ton år 1974 till 79 miljoner ton år 1985.
Under samma tid har länder som Brasilien, Kina, Nordkorea, Sydkorea och
Taiwan noterat kraftiga produktionsökningar.

De svenska stålverken producerade år 1985 totalt 4,8 miljoner ton råstål.
Produktionen utgjordes till ca 30 % av specialstål och till ca 70 % av
handelsstål. Kapacitetsutnyttjandet var relativt högt, nära 90 %. Utnyttjandet
har ökat successivt sedan år 1980, då endast drygt 60 % av produktionskapaciteten
kom till användning. Den ökande utnyttjandegraden är till
största delen betingad av att kapaciteten inom svensk stålindustri har minskat
under senare år, från 6,9 miljoner ton år 1975 till 5,4 miljoner ton år 1985.

Under år 1985 ökade den inhemska produktionen av handelsstål med 6 %
medan produktionen av specialstål minskade med 5 %. För alla huvudgrupper
av specialstål - bl. a. verktygsstål, snabbstål och rostfritt stål - noterades
en minskad produktion.

Den svenska stålindustrin har under den senaste tioårsperioden varit
föremål för en kraftig omstrukturering. Strukturomvandlingen har inneburit
såväl företagsnedläggningar som ägarförändringar. Av tabellen på nästa sida
framgår nuvarande företagsstruktur inom den inhemska stålbranschen.
Endast företag med egen produktion har medtagits i tabellen.

Vissa strukturförändringar har även genomförts eller beslutats under år
1986. Sålunda har Uddeholm Strip Steel AB fattat beslut om att lägga ned
anläggningen i Bångbro under våren 1987. SSAB har per den 1 oktober 1986
övertagit Surahammars Bruks AB från ASEA AB.

Vidare har AB SKF, såsom ägare av samtliga aktier i SKF Steel AB, och
ägarna till det finska stålföretaget Ovako Oy AB träffat avtal om en
sammanslagning av de två stålföretagen. Det nya företaget - Ovako Steel AB
- kommer att ha huvudkontoret i Sverige.

Enligt pressmeddelande från SSAB den 18 september 1986 pågår diskussioner
inom SSAB:s styrelse om företagets tillverkning av s. k. långa
produkter. Styrelsen har konstaterat att situationen för såväl divisionen
Specialprodukter i Domnarvet (Borlänge) som divisionen Profiler i Luleå är
bekymmersam. Verkställande direktören har fått styrelsens uppdrag att
fortsätta den påbörjade översynen, vilken bl. a. kommer att medföra
kontakter och diskussioner med andra svenska tillverkare. Vid division
Specialprodukter tillverkas valstråd och armeringsprodukter samt räls.
Produktprogrammet för division Profiler omfattar balk, stångstål samt
valsade och svetsade profiler.

NU 1986/87:7

Tabell 2. Den svenska stålindustrin år 1986

NU 1986/87:7

Handelsstålverk

Företag/anläggning

Specialstålverk

Företag/anläggning

Halmstads Järnverks AB

Avesta AB
Avesta

Björneborg (Björneborgs Jernverks
AB)

Degerfors

Långshyttan

Torshälla

Smedjebacken-Boxholm Stål AB
Smedjebacken
Boxholm

SSAB Svenskt Stål AB
Domnarvet (Borlänge)
Luleå
Oxelösund

Avesta Sandvik Tube AB
Fagersta

Storfors

Torshälla

Ansab AB (Storfors)

Componenta Kilsta AB (Bofors)

Fagersta Stainless AB

Forsbacka Jernverks AB

Kanthal AB
Hallstahammar (Hallstahammar
Stål AB)

Hallstahammar (Kanthal Electroheat
AB)

Kloster Speedsteel AB
Långshyttan
Söderfors
Vikmanshyttan

AB Sandvik Steel (Sandviken)

SKF Steel AB
Hällefors (SKF Steel Hellefors AB)
Hofors (SKF Steel Hofors AB)

Structo DOM Europé AB (Storfors)

Surahammars Bruks AB

Uddeholm Strip Steel AB
Bångbro
Munkfors

Uddeholm Tooling AB (Hagfors)

Källa: Jernkontoret

Nationellt program för stålindustrin, m. m.

NU 1986/87:7

Synpunkter i motionerna 1985/86:N213 (vpk) och
1985/86:N289 (vpk)

I motion 1985/86:N213 (vpk) begärs åtgärder för att trygga sysselsättningen
för de anställda inom Avesta AB. Motionären fäster uppmärksamheten på
att det under sommaren 1985 aviserades en neddragning av personalstyrkan
vid detta företag. De planerade friställningarna är dock varken nödvändiga
eller ekonomiskt försvarbara, menar motionären. Han anser att ett samhällsekonomiskt
perspektiv måste läggas på den svenska specialstålsindustrin.
Dess utveckling får inte styras av kortsiktiga vinstintressen. Det blir, heter
det i motionen, billigare för samhället i stort om de som hotas av uppsägning
får stanna kvar vid företaget även om produktionskapaciteten då inte kan
utnyttjas till fullo. Enligt motionären kan problemen inom branschen i stället
lösas genom en utveckling av specialstålsindustrin och en ökad vidareförädling
av stålet i Sverige.

Något nytänkande finns inte inom stålindustrin, anförs i motion 1985/
86:N289 (vpk). Investeringsplaner är och förblir ett samhälleligt huvudintresse.
Utan offensiva företag kan handelsstålsindustrin återigen hamna på
efterkälken, säger motionärerna. Specialstålsindustrin har kommit in i en
omfattande strukturomvandlingsprocess. Vid en lågkonjunktur kan även
denna del av stålindustrin drabbas av svårigheter. Motionärerna efterlyser
därför ett nationellt program för stålindustrin inför 1990-talet med följande
utgångspunkter. Erforderliga investerings- och utvecklingsresurser måste
tillföras stålindustrin. En samordning av hela den ”stålbaserade kedjan" från
råvara till slutprodukt måste åstadkommas. Produktutvecklingen skall ske i
samarbete mellan stålverk och sluttillverkare. Nya produkter skall i första
hand fylla samhälleliga behov inom t. ex. kollektivtrafik, energiteknik och
byggande. Dessa produkter skall tillverkas vid befintliga stålverk. Den
metallurgiska utvecklingen skall samordnas med produktutvecklingen.
Gruvteknik, processteknik och förädlingsteknik skall vidareutvecklas för att
svenskt kunnande och leveranser från svenska tillverkare till framtidens
stålverk skall tryggas. Processutvecklingen skall i första hand inriktas på att
energiåtgången skall minskas, arbetsmiljön och den yttre miljön förbättras
och den svenska malmen förädlas inom landet. En ny ägarsamordning borde
vidare ske inom ett bolag där hela gruvnäringen och stålindustrin ingår.

Avesta AB

Sorn inledningsvis (s. 3) har nämnts genomfördes under år 1984 en omstrukturering
av sektorn rostfritt stål inom specialstålsindustrin. Efter förhandlingar
mellan ägarna till de fyra specialstålsföretagen Avesta Jernverks AB,
Fagersta AB, Nyby Uddeholm AB och Sandvik AB träffades en uppgörelse
om att gruppera huvuddelen av tillverkningen av rostfritt stål under Avesta
Jernverks AB och Sandvik AB. Genom uppgörelsen har produktionen
koncentrerats och marknadsföringen samordnats. I anslutning till överenskommelsen
efterskänkte staten tidigare beviljade lån om sammanlagt 450

1 * * Riksdagen 1986187.17sami. Nr 7

milj. kr. Samtidigt utfäste sig de berörda företagen att tillskjuta sammanlagt
100 milj. kr. till ett särskilt bolag, Bruksinvest AB, med uppgift att medverka
till att ny sysselsättning skapas inom berörda regioner. Som ett led i
strukturuppgörelsen förband sig Nordstjernan AB och under vissa förutsättningar
Nordstjernan AB och A Johnson & Co HAB att inneha en majoritetspost
i Avestakoncernen åtminstone t. o. m. år 1993. De två företagen
äger för närvarande 67 % resp. 20 % av aktierna i företaget som i samband
med omstruktureringen ändrade namn till Avesta AB. Resterande 13 % av
aktierna ägs av Skandinaviska Enskilda Banken.

Sedan det nya Avesta AB bildades år 1984 har ett flertal åtgärder vidtagits
inom företaget för att effektivisera produktionen och öka konkurrensförmågan.
Under år 1985 har metallurgin i Fagersta, ett kallbandsvalsverk i Avesta
och ett stålrörsverk i Lampertheim i Västtyskland lagts ned. Dessutom har
företaget avyttrat verksamhet som inte har något samband med stålrörelsen.
Som en följd av dessa förändringar minskade antalet anställda i företaget från
ca 7 100 personer vid årsskiftet 1984-1985 till ca 6 100 personer ett år senare.
Av minskningen med ca 1 000 personer är drygt 300 en följd av avyttrade
verksamheter. Under första halvåret 1986 har personalstyrkan minskat med
ytterligare ca 175 personer.

Som redovisas i motion 1985/86:N213 (vpk) meddelade företaget under
sommaren 1985 att personalstyrkan var för stor. Totalt 645 personer blev
varslade om uppsägning från företaget. Enligt företaget fullföljdes dock
detta varsel endast vid s. k. äldreavgångar. Härvid erhåller berörda personer
efter uppsägning från företaget arbetslöshetsersättning i högst 450 dagar,
varefter pensionering av arbetsmarknadsskäl aktualiseras för dem som inte
redan har uppnått ordinarie pensionsålder. I övrigt har minskningen av
personalen vid Avesta AB skett genom naturlig avgång. Till följd av att
konjunkturläget för företagets produkter har varit bättre under år 1986 än
vad man tidigare förutspådde har behovet av neddragningar minskat något.
Olika utbildningsinsatser har också medverkat till att reducera den behövliga
personalminskningen.

Under hösten 1986 har ägarsituationen i Avesta AB varit föremål för
uppmärksamhet. Bakgrunden var att företagsledningen i Nordstjernan AB
hade varit i kontakt med representanter för ett finskt och ett västtyskt
stålföretag. Ägarna till Avesta AB uttalade dock i ett gemensamt pressmeddelande
i oktober 1986 att inga förhandlingar om en försäljning av företaget
till utländska intressenter pågick eller hade pågått. Företagets ägare konstaterade
vidare att det ingångna avtalet med staten angående ägarstrukturen
inom Avesta AB alltfort gällde.

Särskilt stöd till Bergslagen

I samband med omstruktureringen av specialstålsindustrin anslog riksdagen
särskilda medel för att främja utvecklingen i Bergslagen. Statens industriverk
och styrelsen för teknisk utveckling fick senare regeringens uppdrag att
genom olika utvecklingsinsatser stödja regionen. Till de båda verken har en
rådgivande delegation, Bergslagsdelegationen, varit knuten. Verken har

NU 1986/87:7

haft en ekonomisk ram om 20 milj. kr. att använda för att initiera olika
utvecklingsprojekt.

Den 1 juli 1986 fick Bergslagsdelegationen ställning som självständig
myndighet. Delegationen, vars kansli är stationerat i Fagersta, har fått en
central roll i genomförandet av det treåriga åtgärdsprogram för Bergslagen
som riksdagen fattade beslut om under våren 1986 (prop. 1985/86:125, AU
1985/86:13, rskr. 1985/86:290). Totalt för perioden har 425 milj. kr. avsatts.
Åtgärdspaketet omfattar bl. a. företagsutveckling, forskning och utveckling,
utbildning samt olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom görs vissa
insatser på kommunikationsområdet.

Bruksinvest AB

De fyra företag som omfattades av strukturuppgörelsen inom specialstålsindustrin
utfäste sig, som tidigare nämnts, att bilda ett särskilt bolag med
uppgift att skapa nya verksamheter i de regioner som har berörts av
strukturförändringarna. Företagen har förbundit sig att till bolaget, Bruksinvest
AB, tillskjuta totalt 100 milj. kr.

Bruksinvest AB påbörjade sin verksamhet i slutet av år 1984. Företagen
har hittills tillskjutit totalt 80 milj. kr., varav 40 milj. kr. vid bildandet och 40
milj. kr. i juni 1986. Resterande 20 milj. kr. kommer att tillskjutas under år
1988.

Enligt uppgift från Bruksinvest AB har bolaget fram till början av
november 1986 satsat kapital i totalt 14 företag med för närvarande
sammanlagt ungefär 200 anställda. Insatsen från Bruksinvest AB är totalt ca
15 milj. kr. Av företagen är tre belägna inom Avesta kommun, varav dock ett
nyligen har gått i konkurs.

Tidigare riksdagsbehandling

Industriminister Thage G. Peterson besvarade i mars 1985 (RD 1984/85:106
s. 78) fyra frågor med anledning av omstruktureringen inom specialstålsindustrin
och dess effekter på sysselsättningen i Avesta och Fagersta.
Industriministern erinrade i sitt svar inledningsvis om statens resp. ägarföretagens
åtaganden inom ramen för den uppgörelse som hade träffats om
omstruktureringen av specialstålsindustrin. Han anförde därefter att staten
hade uppfyllt sina åtaganden i enlighet med den ingångna uppgörelsen.
Industriministern riktade kritik mot specialstålsföretagens ägare vilka enligt
hans mening inte hade fullgjort sina åtaganden att skapa sysselsättning
genom Bruksinvest AB. Han meddelade under debatten att han hade begärt
att Bruksinvest skulle lämna en redovisning av arbetet med det tiotal projekt
som pågick och av planerna för det fortsatta arbetet.

Senare under våren 1985 behandlade riksdagen en motion (vpk) i vilken
det begärdes omförhandlingar med ägarna till de berörda specialstålsföretagen.
Enligt motionärerna behövdes det sannolikt tvingande åtgärder gentemot
ägarna för att de skulle infria sina löften när det gällde att trygga
sysselsättningen på bruksorterna.

Näringsutskottet konstaterade i sitt betänkande (NU 1984/85:28) att det

NU 1986/87:7

var ofrånkomligt att omstruktureringen medförde stora påfrestningar för
berörda regioner och individer. Anpassningen hade emellertid bedömts
nödvändig för att industrins överlevnads- och utvecklingsmöjligheter på sikt
skulle tryggas. Utskottet noterade vidare att initiativ hade tagits för att
Bruksinvest AB med ökad aktivitet skulle verka i det syfte som förutsattes i
uppgörelsen med berörda specialstålsföretag. Mot denna bakgrund avstyrkte
utskottet motionen. I en reservation av vänsterpartiet kommunisternas
företrädare i utskottet uttalades att det behövdes ett mer kraftfullt agerande
av regeringen för att företagen skulle infria sina löften till bruksorterna.
Riksdagen följde utskottet.

I nyssnämnda betänkande behandlade utskottet även ett motionsyrkande
liknande det som framförs i motion 1985/86:N289 (vpk). Utskottet erinrade
härvid om att staten under den senaste tioårsperioden hade tagit aktiv del i
omstruktureringen av såväl handelsståls- som specialstålsindustrin och att
den nya branschstrukturen hade syftat till att trygga den långsiktiga
konkurrenskraften inom stålindustrin. Utskottet ansåg därför att någon
ytterligare utredning om stålindustrin inför 1990-talet inte behövdes. Det
borde enligt utskottets mening få ankomma på företagen att välja produktinriktning
och områden för processutveckling, föreslå lokalisering av tillverkningen,
bestämma satsningarna på och formerna för forskning och utveckling
och tillämpa ny teknik. Utskottet avvisade också liksom vid ett flertal tidigare
tillfällen motionärernas förslag om att gruv- och stålindustrin skulle sammanföras
i ett bolag. Vänsterpartiet kommunisternas företrädare i utskottet
reserverade sig till förmån för motionsyrkandet. Riksdagen följde utskottet.

Även helt nyligen har de frågor som tas upp i de här aktuella motionerna
diskuterats i riksdagen. Industriminister Peterson besvarade den 10 november
1986 en interpellation (1986/87:36) av Lars-Ove Hagberg (vpk) om
regeringens strategi för stålindustrin.

Interpellanten hade - med hänvisning till den tidigare (s. 8) nämnda
uppmärksamheten angående ägarsituationen i Avesta AB - frågat med vilka
medel regeringen av Avesta AB:s huvudägare, Nordstjernan AB, skulle
kräva ägaransvar och erforderliga investeringar i företaget. Han ville vidare
veta om regeringen var beredd att utarbeta en nationell strategi för
stålindustrin, som leder till att ett svenskt metallbolag bildas.

Industriministern hänvisade i sitt svar till att Nordstjernan AB i samband
med omstruktureringen av sektorn rostfritt stål hade förbundit sig att vara
majoritetsägare i Avesta AB under tio år. I ägarrollen ingår, fortsatte han,
att ta ansvar för bolagets långsiktiga utveckling inkl. fortlöpande investeringar.
Statsrådet sade vidare att det enligt vad han hade erfarit inte var aktuellt
med någon försäljning av Avesta AB till de aktuella stålföretagen i Finland
och Västtyskland.

Beträffande den sistnämnda frågan anförde industriministern att Sverige
har en i internationell jämförelse väl strukturerad stålindustri. Därefter
fortsatte han:

För branschens långsiktiga konkurrensförmåga är det dock viktigt att
strukturerings- och effektiviseringsarbetet fortsätter. Ansvaret för detta
åvilar i första hand företagen i branschen. Regeringen avser inte att utarbeta
någon plan för detta arbete utöver de riktlinjer som gäller för industri- och
näringspolitiken i stort.

NU 1986/87:7

Järnsvampsverk

NU 1986/87:7

Synpunkter i motionerna 1985/86:N228 (vpk), 1985/86:N243
(fp) och 1985/86 :A445 (s)

Frågan om lokalisering av ett järnsvampsverk aktualiseras i tre motioner.

Nedläggningen av malmmetallurgier har lett till att stålindustrin har blivit
alltmera beroende av skrot, till inte ringa del importerat skrot, anförs i
motion 1985/86:N228 (vpk). Dragkampen om skrotet mellan olika ägargrupper
inom stålindustrin har varit påtaglig. Övergången inom stålindustrin till
stränggjutning och lägre produktionsnivåer gör vidare att tillgången på skrot
minskar, påpekar motionärerna. Beroendet av importerat skrot kan i ett
kritiskt läge få till följd att stålindustrin lamslås. Målet måste därför vara att
industrin frigör sig från detta beroende och i stället utnyttjar landets
malmtillgångar. För det krävs att järnsvampstillverkningen byggs ut. De
områden som är mest lämpade för lokalisering av järnsvampsverk är
malmfälten och Bergslagen. Enligt motionärerna bör regeringen omedelbart
låta utreda frågan om var ett järnsvampsverk skall förläggas.

I motion 1985/86:N243 (fp) uttrycks viss oro för att alla de parter som är
intresserade av att ett järnsvampsverk lokaliseras till malmfälten inte har
kopplats samman. Enligt motionärerna bör riksdagen uppmana regeringen
att ta ett samlat grepp över projektet och ansvara för att förutsättningarna för
en sådan lokalisering får en allsidig belysning.

Den lokalisering som förordas i motion 1985/86:A445 (s) är
Fagersta—Norberg-regionen. Motionärerna menar att intensifierade åtgärder
måste till för att förbättra situationen i Bergslagen. I motionen anges
järnsvampsverk som ett bland flera förslag till nya industrisatsningar i
regionen. Enligt motionärerna bör förutsättningarna för förläggning av en
sådan anläggning till Fagersta—Norberg-regionen utredas. I motionen
begärs att riksdagen genom ett särskilt uttalande skall ge regeringen detta till
känna som sin mening.

Råvaror vid ståltillverkning

Sorn råvara vid ståltillverkning används råjärn eller skrot. I olika typer av
stålugnar används d^ssa råvaror var och en för sig eller i kombination. Valet
är beroende av en rad tekniska och ekonomiska faktorer. Av de svenska
stålverken är SSAB:s anläggningar i Luleå och Oxelösund baserade på råjärn
- s.k. malmbaserade anläggningar - medan övriga verk är skrotbaserade.
Skrot erhålls dels internt vid stålverken genom att en hel del stål faller som
skrot när stålet bearbetas vidare, dels genom tillförsel av utrangerat stål som
tas till vara. Råjärn produceras till helt övervägande del i masugnar. I
begränsad utsträckning används s.k. direktreduktionsprocesser, som ger
järnsvamp.

Den globala användningen av skrot har ökat kraftigt under det senaste
årtiondet. Det beror på att äldre anläggningar för malmbaserad ståltillverkning
successivt avvecklas och att stål i stället i ökande utsträckning tillverkas i
elektrostålugnar. Dessa ugnar har skrot som råvara. Denna strukturförändring
gör att efterfrågan på skrot ökar. Samtidigt begränsas utbudet på den

internationella marknaden av att de säljande länderna själva genomför den
nämnda omstruktureringen. Åtskilliga länder har också i likhet med Sverige
exportförbud på skrot.

Tillgången på skrot påverkas även av att stålindustrin i ökande utsträckning
går över från götgjutning till stränggjutning. Det får till följd att det
interna skrotfallet i stålverken minskar väsentligt.

De tendenser som har beskrivits här har i Sverige resulterat i ett kraftigt
ökat behov av köpskrot. Behovet har framför allt fått tillgodoses genom
import. Skrotimporten har ökat från drygt 100 000 ton per år i slutet på
1970-talet till ca 875 000 ton år 1985. Till följd av denna utveckling har
järnsvamp aktualiserats som ett alternativ till importskrot.

Planerade järnsvampsverk

I slutet av år 1983 ingav SKF Steel Engineering AB en ansökan till regeringen
om tillstånd att i Stockholms frihamn inom Stockholms kommun bygga en
anläggning för produktion av järnsvamp m. m. Tillverkningen skulle baseras
på den s. k. plasmateknologin, som har utarbetats av företaget. Med denna
metod reduceras järnmalm av kolmonoxid/vätgas. Reduktionsgasen kan
erhållas ur fossila bränslen såsom kol, olja eller naturgas. Även torv kan
eventuellt användas. Den överskottsenergi som kommer fram i processen
avsågs bli använd för produktion av hetvatten till Stockholms Energiverks
fjärrvärmenät. SKF Steel Engineering AB har dock senare beslutat att tills
vidare skrinlägga projektet.

Diskussioner har också förts om att etablera järnsvampsproduktion i
malmfälten. Frågan aktualiserades av malmfältsutredningen i betänkandet
(Ds I 1984:9) Framtid i Malmfälten. Utredningen hade låtit göra en särskild
studie av förutsättningarna för en sådan produktion på basis av plasmateknologin.
Enligt denna undersökning var en produktion av järnsvamp möjlig
såväl i Kiruna som i Malmberget. I studien föreslogs att järnsvampsverk
skulle byggas på båda orterna med en kapacitet av 190 000 resp. 150 000 ton
järnsvamp per år. Bränngasen och hetvattnet från anläggningarna avsågs gå
dels till kommunernas fjärrvärmenät, dels till LKAB:s kulsinterverk. Det
förutsattes vidare att torv skulle användas som energikälla.

I undersökningen studerades också översiktligt möjligheterna att knyta an
ytterligare tillverkning till järnsvamps- och energiproduktionen. Som ett
exempel på sådan tillverkning angavs ammoniakproduktion.

Utredningens förslag togs upp i proposition 1984/85:115 om regional
utveckling och utjämning. Industriminister Thage G. Peterson sade sig dela
den av många remissinstanser framförda uppfattningen att ytterligare
utredningar var nödvändiga för att det skulle vara möjligt att bedöma
bärkraften i projekten. Flan uttalade att projekten måste prövas på
kommersiella grunder. Industriministern redogjorde därefter för hur utredningsarbetet
skulle drivas vidare och anförde bl. a. att reguljärt statligt stöd,
t. ex. i form av regionalpolitisk! stöd, borde kunna komma i fråga i den mån
det visade sig möjligt att få projekten lönsamma och att få huvudmän som var
beredda att satsa erforderligt eget kapital.

Järnsvampsprojekten i Norrbotten har drivits vidare inom ramen för

NU 1986/87:7

Malmfältens Järnsvampverk AB. Företaget, som ägs av Kiruna och Gällivare
kommuner, har till uppgift att genomföra de ytterligare utredningar som är
nödvändiga för en slutlig bedömning av projekten. I februari 1986 beslutade
dock Malmfältens Järnsvampverk AB att tills vidare dra ned projekteringen
av järnsvampsproduktionen på sparlåga. Enligt företaget kunde man inte
utesluta att behovet av järnsvamp skulle komma att minska i framtiden till
följd av en ytterligare minskning av kapaciteten inom svensk stålindustri.
Företagets beslut motiverades också med att de sänkta oljepriserna hade
försvagat torvens konkurrenskraft som energiråvara.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har vid flera tillfällen diskuterat frågor med anknytning till
stålindustrins skrotförsörjning. Järnsvampstillverkningen uppmärksammades
senast under våren 1985 med anledning av två motioner (vpk resp. fp)
liknande de två förstnämnda av de nu aktuella motionerna. Näringsutskottet
konstaterade då i sitt betänkande (NU 1984/85:28) att det från flera
utgångspunkter var önskvärt att skrotimporten kunde nedbringas och att
stålindustrin så långt möjligt borde vara baserad på inhemsk malm eller
inhemskt skrot. Järnsvamp var ytterligare ett av de alternativ som kunde
komma i fråga. Med hänvisning till de utredningsarbeten rörande etablering
av ett järnsvampsverk till malmfälten som pågick avstyrkte utskottet
motionerna. Utskottet uttalade dock att det var angeläget att regeringen
följde utvecklingen beträffande järnsvampstillverkningen. I en reservation
(vpk) uppmanades regeringen att ta de initiativ som krävdes för att
utredningsarbetet på ett effektivt sätt skulle föras framåt. Riksdagen följde
utskottets förslag.

Vissa metallindustrier

Synpunkter i motionerna 1985/86:N212(vpk), 1985/86:N227
(vpk) och 1985/86: A445 (s)

Tre motioner innehåller förslag om metallindustrietablering. De industrier
som tas upp i motionerna gäller framställning av ferrokrom, kiselmetall,
vanadin och zink.

Anläggningar för framställning av ferrokrom och kiselmetall bör förläggas
till Fagersta-Norberg-regionen, sägs i motion 1985/86:A445 (s). Riksdagen
uppmanas uttala sig för att förutsättningarna för lokalisering av sådana
anläggningar utreds.

I motion 1985/86:N227 (vpk) föreslås att framställning av vanadin skall
påbörjas vid SSAB Svenskt Stål AB:s anläggningar i Luleå. Enligt motionären
kan produktionen ske enligt den metod som har utarbetats inom
företaget och som bygger på att man tar till vara den mängd vanadin som
järnmalmen i malmfälten innehåller. Metoden innebär att vanadin utvinns ur
slagg som erhålls vid s. k. förblåsning av råjärnet. I denna slagg är
vanadinhalten ca 10 % vilket gör en utvinning ekonomiskt intressant, heter
det i motionen. I ett andra steg kan vidareförädling ske till vanadinpentoxid,

NU 1986/87:7

och i ett ytterligare förädlingssteg kan ferrovanadin framställas. Motionären
påpekar att en svensk produktion av vanadin skulle bidra till att isolera
apartheidregimen i Sydafrika eftersom världens största vanadinproduktion
sker i detta land.

Sverige, som är Europas största producent av zinkkoncentrat, har ingen
egen produktion av zinkmetall, konstateras i motion 1985/86:N212 (vpk).
Sysselsättnings- och sårbarhetsskäl talar för att en inhemsk produktion
kommer till stånd, menar motionären. Minsta möjliga miljöstörningar, god
ekonomi samt möjligheter till småskalighet borde vara vägledande vid valet
av teknik för zinkframställningen. Motionären pekar på möjligheten att
utnyttja den nya plasmatekniken, men även andra tekniker borde övervägas.
I motionen begärs en utredning om anläggande av ett zinkverk med
miljövänlig teknik i Örebro län.

Ferrokrom

Användning och produktion

Krom i ren form är spröd och svårsmält och har som sådan ingen större
användning. Däremot har olika kromlegeringar - ferrokrom är en - stor
betydelse som tillsatser i skilda industriprocesser. Ferrokrom används vid
tillverkning av specialstål, i första hand rostfritt stål. Överstyrelsen för civil
beredskap bedömer ferrokrom som en känslig råvara från beredskapssynpunkt.

Någon brytning av krommalm förekommer för närvarande inte i Sverige.
Under andra världskriget bröts mindre mängder i olika gruvor i Jämtlands
län. Inom landet sker dock förädling av importerade råvaror till ferrokrom.
Tillverkning sker för närvarande vid två företag, Ferrolegeringar Trollhätteverken
AB och Wargön Alloys AB. Under år 1985 producerade företagen
totalt ca 135 000 ton ferrokrom. I slutet av år 1986 kommer tillverkningen vid
Ferrolegeringar Trollhätteverken AB att upphöra. Man har beslutat att
koncentrera produktionen till ett systerföretags anläggning i Västtyskland,
eftersom det för närvarande finns en betydande överkapacitet i världen när
det gäller ferrokromtillverkning.

Vid årsskiftet 1986-1987 kommer en ny anläggning för produktion av
ferrokrom att tas i bruk av SwedeChrome AB i Malmö. Anläggningen, som
är baserad på plasmateknologin, kommer även att leverera hetvatten till
fjärrvärmenätet i Malmö. Vid full drift beräknar företaget tillverka 80 000
ton ferrokrom per år.

Det kan vidare nämnas att det finns långt framskridna planer på att
påbörja tillverkning av ferrokrom vid A/S Norsk Jernverks fabrik i Mo i
Rånå.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade våren 1983 en motion (s) i vilken det begärdes en
utredning om möjligheterna att lokalisera ett ferrokromverk till Tornedalen.
På förslag av näringsutskottet (NU 1982/83:32) avslogs motionen.

NU 1986/87:7

Kiselmetall

NU 1986/87:7

Ren kisel, s. k. kiselmetall, framställs genom reduktionssmältning av kvarts
eller kvartsit. Kiselmetall används huvudsakligen som legeringsämne i
aluminium men utnyttjas även vid framställning av kiselplaster. Mycket ren
kiselmetall används också vid tillverkning av vissa detaljer för elektronikindustrin.

KemaNord Industrikemi AB är landets enda tillverkare av kiselmetall.
Vid företagets fabrik i Ljungaverk producerades år 1985 ca 22 000 ton, varav
huvuddelen exporterades. Anläggningen har en produktionskapacitet på ca
24 000 ton.

Planer har funnits på att etablera ett företag för tillverkning av kiselmetall i
Uddevalla. Företaget, Uddevalla Kiselmetallverk AB, beräknades producera
ca 30 000 ton kiselmetall per år samtidigt som överskottsenergin från
tillverkningen skulle levereras till kommunens fjärrvärmenät. Dessa planer
är dock för närvarande inte aktuella, eftersom projektet inte bedöms bli
lönsamt. I ett yttrande i januari 1986 över företagets tillståndsansökan enligt
136 a § byggnadslagen (1947:385) anförde överstyrelsen för ekonomiskt
försvar (numera överstyrelsen för civil beredskap) att det från beredskapssynpunkt
inte var angeläget att den planerade anläggningen blev uppförd.

Vanadin

Användning och produktion

Vanadin är en viktig legeringsmetall för stålframställning. Stålet ges ökad
hållfasthet, smidbarhet, elasticitet och värmebeständighet genom tillsats av
vanadin. För vissa slag av kvalitetsstål, speciellt stål för en del krigsmateriel,
är metallen nödvändig. Överstyrelsen för civil beredskap bedömer vanadin
som en känslig råvara från försörjningsberedskapssynpunkt.

Vanadin förekommer sällan i större koncentrationer i jordskorpan. Det
utvinns därför i regel som biprodukt till andra komponenter i råvaran.
Produktion av ferrovanadin sker vanligen via vanadinhaltig slagg och
vanadinpentoxid. Efterfrågan på ren vanadinmetall är mycket begränsad och
avser främst forskningsändamål.

De länder som har de största upptäckta vanadintillgångarna och som också
dominerar världsproduktionen är Sydafrika och Sovjetunionen.

I Sverige förekommer inte någon brytning av vanadinförekomster för
närvarande. Inte heller sker någon produktion av vanadin baserad på
importerade råvaror. Ferrolegeringar Trotthätteverken AB har tidigare
producerat ferrovanadin med utgångspunkt i importerad vanadinpentoxid.
Denna tillverkning upphörde dock år 1981, och sedan dess har landets hela
behov av vanadin täckts genom import.

Nämnden för statens gruvegendom (NSG) slutförde år 1984 en utvärdering
av förutsättningarna för exploatering av en vanadinfyndighet i Sumåssjön
i Hudiksvalls kommun. I samband härmed studerade nämnden flera
olika produktionsalternativ för utvinning av vanadinet. Ett av dessa var det
som förespråkas i den nu aktuella motionen, nämligen framställning av
vanadinhaltig slagg genom förblåsning av råjärnet i samband med SSAB:s

ståltillverkning. Enligt NSG förelåg det vid tidpunkten för utvärderingen
varken ekonomiska eller tekniska förutsättningar för en vanadinframställning
enligt något av de undersökta alternativen. Beträffande möjligheten till
produktion vid SSAB sade sig nämnden hålla fortlöpande kontakt med
företaget, där den nya metoden höll på att studeras.

Enligt uppgift från SSAB genomför företaget för närvarande en förprojektering
av en anläggning för framställning av vanadinslagg enligt den
redovisade metoden. Företaget beräknar att ta slutlig ställning till projektet
under första halvåret 1987.

Tidigare riksdagsbehandling

Vanadinförekomsten i Sumåssjön har med anledning av motioner uppmärksammats
i riksdagen vid ett antal tillfällen. Syftet med motionerna har varit
att brytning av vanadinet om möjligt skulle komma till stånd. När näringsutskottet
våren 1985 (NU 1984/85:20) senast behandlade frågan uttalade
utskottet att en inhemsk utvinning av vanadin framstod som eftersträvansvärd
från såväl försörjnings- som sysselsättningssynpunkt. Utskottet avstyrkte
dock den då aktuella motionen (m) med hänsyn dels till resultatet av
NSG:s utvärdering, dels till den fortsatta uppföljning av projektet som skulle
ske. Riksdagen följde utskottet.

Zink

Användning och produktion

De viktigaste användningsområdena för zink är förzinkning, pressgjutning
och framställning av mässing. Överstyrelsen för civil beredskap bedömer
zink som en känslig råvara från försörjningsberedskapssynpunkt.

I Sverige förekommer brytning av zinkhaltig malm vid ett flertal gruvor. I
anslutning till gruvorna anrikas zinkmalmen till zinkslig. Som påpekas i
motion 1985/86:N212 (vpk) sker dock ingen produktion av zinkmetall inom
landet. Större delen av den inhemska produktionen av zinkslig exporteras till
zinkverk i Belgien och Norge. Den belgiska koncernen Vieille Montagne
äger landets äldsta zinkgruva i Åmmeberg i Örebro län. Härifrån transporteras
sligen till bolagets zinkverk i Belgien. Boliden AB äger 50 % av aktierna i
det norska Norzink A/S som förädlar huvuddelen av det svenska företagets
produktion av zinkslig. Norzink A/S framställer för närvarande drygt 90 000
ton zink per år. Företagets kapacitet är under utbyggnad till ca 110 000 ton
per år.

ScanDust AB i Landskrona tog år 1984 i bruk en anläggning för
återvinning av bl. a. bly och zink ur avfallsstoft från järn- och stålverk.
Produktionen vid företaget bygger på plasmateknologin. Den överskottsenergi
som bildas i processen utnyttjas för uppvärmning av vatten till
kommunens fjärrvärmenät. Vid full drift beräknar företaget kunna utvinna
ca 15 000 ton zink per år. Hittills har dock företaget inte kunnat framställa
zink i någon större omfattning, eftersom anläggningen i denna del fortfarande
är under utveckling.

NU 1986/87:7

Zinkkonsumtionen i världen ökade under åren 1983 och 1984 med 8 %
resp. 3 %. Under år 1985 sjönk konsumtionen med 2 %. De europeiska
zinkverken producerade då totalt drygt 1,9 miljoner ton zink, medan
konsumtionen i Europa uppgick till ca 1,6 miljoner ton. Europa hade det året
en nettoexport av zink med ca 0,3 miljoner ton. Kapaciteten för zinkframställning
i Europa har varit relativt oförändrad under senare år.

Tidigare riksdagsbehandling

Näringsutskottet har vid flera tillfällen behandlat motionsyrkanden av
innebörd att ett inhemskt zinksmältverk bör åstadkommas. Senast skedde
detta våren 1985 då en motion (vpk) med liknande innehåll som den nu
aktuella hade väckts. Beträffande försörjningsaspekterna anförde utskottet
då (NU 1984/85:20) att icke obetydliga kvantiteter zink beräknades tas fram
vid den återvinningsanläggning som ScanDust AB hade tagit i bruk. Vidare
påpekade utskottet att större delen av produktionen av zinkslig vid Boliden
AB förädlades av Norzink A/S i vilket företag Boliden AB var hälftenägare.
Något regeringsinitiativ i form av en utredning syftande till att en inhemsk
zinktillverkning skulle komma till stånd ansåg utskottet inte behövligt. Dock
fann utskottet det angeläget att regeringen noga följde utvecklingen av
utbuds- och efterfrågesituationen för zink. Härvid erinrade utskottet om att
Sverige, genom representation från bl. a. industridepartementet, sedan flera
år deltar i arbetet inom den s. k. internationella bly- och zinkstudiegruppen.
Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.

Utskottet

Nationellt program för stålindustrin, m. m.

Inför 1990-talet behövs en nationell plan för stålindustrin, anförs i motion
1985/86:N289 (vpk). Handelsstålsindustrin kan än en gång hamna på
efterkälken, och vid en lågkonjunktur kan även specialstålsindustrin drabbas
av svårigheter. Stålföretagens investeringsplaner är och förblir, menar
motionärerna, ett samhälleligt intresse. I motionen anges de mål för den
framtida utvecklingen av stålbranschen som planen skall grundas på. Här
ingår bl. a. samordning av stålindustrin från råvara till slutprodukt, samarbete
mellan stålverk och sluttillverkare vid produktutvecklingen, vidareutveckling
av gruv-, process- och förädlingsteknik så att leveranser från svenska
tillverkare till framtidens stålverk tryggas samt en ägarsamordning av
gruvnäringen och stålindustrin till ett bolag (se vidare referat på s. 7). Enligt
motionärerna bör det tillsättas en utredning med uppgift att utarbeta det
begärda programmet.

Som framgår av det föregående (s. 10) behandlade riksdagen ett liknande
motionsyrkande under våren 1985. På förslag av näringsutskottet (NU
1984/85:28) avslogs yrkandet. Utskottet erinrade om att den genomförda
omstruktureringen av handels- och specialstålsindustrierna - i vilken staten
hade varit en aktiv deltagare - hade syftat till att trygga den långsiktiga
konkurrenskraften inom stålindustrin. Någon ytterligare utredning inför

NU 1986/87:7

1990-talet ansåg utskottet inte behövlig.

Utskottet finner inte att det föreligger några nya omständigheter som
motiverar att riksdagen nu bör inta en annan ståndpunkt i denna fråga. Som
industriminister Thage G. Peterson nyligen anförde i en interpellationsdebatt
i riksdagen om stålindustrin (se s. 10) har Sverige en internationellt sett
välstrukturerad stålindustri. För branschens fortlevnad är dock angeläget att
det löpande bedrivs ett aktivt rationaliseringsarbete och att nödvändiga
struktur- och effektivitetsåtgärder vidtas. Enligt utskottets mening, och som
även industriministern anförde i nyssnämnda debatt, bör det i första hand
åligga företagen i branschen att ta ansvar för detta.

Med det nu sagda avstyrker utskottet motion 1985/86:N289 (vpk).

I detta sammanhang behandlar utskottet även motion 1985/86:N213 (vpk),
i vilken det föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära att åtgärder
vidtas för att trygga sysselsättningen för de anställda vid Avesta AB.
Motionären hänvisar till att ledningen för företaget under sommaren 1985
meddelade att personalstyrkan skulle reduceras, och han menar att nedskärningarna
ur samhällsekonomisk synvinkel är varken nödvändiga eller
ekonomiskt riktiga. Problemen inom branschen borde i stället åtgärdas
genom en utveckling av specialstålsindustrin och genom att stålet i ökad
utsträckning vidareförädlas inom landet.

Antalet anställda inom Avesta AB har från årsskiftet 1984-1985 till
halvårsskiftet 1986 minskat med ca 1 200 personer (se s. 8). Personalminskningen
är främst ett resultat av de förändringar som har vidtagits inom
företaget för att rationalisera tillverkningen och öka konkurrensförmågan.

Enligt vad utskottet har erfarit (se s. 8) har det varsel om uppsägning som
lades vid företaget under sommaren 1985 endast fullföljts i anslutning till s. k.
äldreavgångar. I övrigt har personalminskningen skett genom naturlig
avgång.

I likhet med vad utskottet tidigare har uttalat med anledning av en
liknande motion (se s. 9f.) konstaterar utskottet att omstruktureringen
visserligen medför stora påfrestningar för berörda regioner och individer
men har bedömts nödvändig för att branschens överlevnads- och utvecklingsmöjligheter
på sikt skall tryggas. Utskottet har uppmärksammat att Avesta
AB i den nyligen publicerade delårsrapporten för perioden januari-augusti
1986 redovisar ett resultat som är klart bättre än resultatet för motsvarande
period under år 1985.

Vidare kan noteras (se s. 9) att insatser från Bruksinvest AB, som har
bildats för att skapa nya verksamheter i de regioner som har berörts av
strukturuppgörelsen inom specialstålsindustrin, har börjat ge resultat. Det
finns i detta sammanhang också skäl att hänvisa till det tidigare (s. 9) nämnda
åtgärdspaket för Bergslagen som riksdagen nyligen har fattat beslut om.
Totalt har 425 milj. kr. avsatts för åtgärdsprogrammet, som spänner över en
treårsperiod.

Med hänsyn till det som nu har anförts finner utskottet att något
riksdagsuttalande i denna fråga inte är påkallat. Motion 1985/86:N213 (vpk)
avstyrks således.

NU 1986/87:7

Järnsvampsverk

NU 1986/87:7

I tre motioner begärs att förutsättningarna för lokalisering av ett järnsvampsverk
skall utredas. De områden som är mest lämpade för en sådan etablering
är, sägs i motion 1985/86:N228 (vpk), malmfälten och Bergslagen. Motion
1985/86:N243 (fp) tar sikte på en lokalisering i malmfälten. I den tredje
motionen i ämnet, motion 1985/86:A445 (s), förordas en placering i
Fagersta- Norberg-regionen.

I det föregående (s. 11 f.) har lämnats vissa uppgifter om järnsvamp. Den
ökade användningen av importskrot vid ståltillverkning och järnsvampens
betydelse som ett möjligt alternativ för ersättning av importskrot har
beskrivits. Vidare har redogjorts för planerna på etablering av dels ett
järnsvampsverk i Stockholm, dels två järnsvampsverk i malmfälten enligt
malmfältsutredningens förslag. Det kan noteras att Malmfältens Järnsvampverk
AB, som har till uppgift att driva malmfältsprojekten vidare, i början av
år 1986 beslutade att tills vidare begränsa projekteringen av järnsvampsverken.

Riksdagen har flera gånger under senare år behandlat frågan om järnsvampsverk.
Näringsutskottet har härvid framhållit det önskvärda i att
skrotimporten kan nedbringas. Utskottet har mot denna bakgrund uttalat att
det är angeläget att regeringen noga följer utvecklingen beträffande järnsvampstillverkningen.

Även om utredningsarbetet kring järnsvampsprojekten i Norrbotten för
närvarande endast bedrivs i mindre omfattning förutsätter utskottet att
frågan om en sådan lokalisering fortfarande hålls aktuell och att den är
föremål för regeringens uppmärksamhet. Skulle planerna på järnsvampstillverkning
realiseras skulle beroendet av importskrot till inte oväsentlig del
nedbringas. Projekten måste dock prövas på kommersiella grunder.

Utskottet finner inte skäl att, som begärs i motion 1985/86:N243 (fp),
förorda att regeringen skall ta det övergripande ansvaret för utredningsarbetet
kring malmfältsprojekten. Motionen avstyrks alltså. Någon anledning för
riksdagen att begära en särskild utredning med inriktning på att järnsvampstillverkning
skall etableras på en viss ort eller i en viss region ser utskottet inte
heller. Motionerna 1985/86:N228 (vpk) och 1985/86:A445 (s), den senare i
här behandlad del, avstyrks därför.

Vissa metallindustrier

Frågan om etablering av vissa metallindustrier aktualiseras i tre motioner.

Motionerna gäller tillverkning av ferrokrom, kiselmetall, vanadin och zink.

Utskottet har i det föregående (s. 13 f.) lämnat uppgifter om användning och
produktion av de olika metallerna.

Ferrokrom

I motion 1985/86:A445 (s) begärs ett riksdagsuttalande till regeringen av
innebörd att förutsättningarna för förläggning av vissa industrier till

Fagersta-Norberg-regionen bör utredas. En anläggning för framställning av 19

ferrokrom är ett av motionärernas förslag för att situationen i Bergslagen
skall stärkas.

Tillverkning av ferrokrom sker för närvarande vid två företag i landet,
Ferrolegeringar Trollhätteverken AB och Wargön Alloys AB. Produktionen
vid det förstnämnda företaget kommer att upphöra i slutet av år 1986.
Ungefär samtidigt kommer dock en ny anläggning för ferrokromtillverkning,
baserad på plasmateknologin, att tas i bruk av SwedeChrome AB i Malmö.
Utskottet noterar även att det finns en betydande överkapacitet i världen vad
gäller ferrokromframställning. Något särskilt uttalande till regeringen i
enlighet med motionärernas förslag finner utskottet med hänsyn till vad som
nu har sagts inte erforderligt. Motion 1985/86:A445 (s) i nu aktuell del
avstyrks således.

Kiselmetall

Nyssnämnda motion innehåller även förslag att ett kiselmetallverk skall
lokaliseras till Fagersta—Norberg-regionen.

KemaNord Industrikemi AB är landets enda tillverkare av kiselmetall. Av
företagets produktion exporteras huvuddelen. De planer som tidigare fanns
på att ett kiselmetallverk skulle etableras i Uddevalla har nu skrinlagts med
hänsyn till projektets bristande lönsamhet. Detta projekt har inte heller
ansetts angeläget ur beredskapssynvinkel. Mot här angiven bakgrund
avstyrker utskottet även den nu behandlade delen av motion 1985/86:A445
(s).

Vanadin

Utvinning av vanadin ur järnmalm från malmfälten bör påbörjas vid SSAB
Svenskt Stål AB:s anläggningar i Luleå, anförs i motion 1985/86:N227 (vpk).
Motionären påpekar att företaget har utarbetat en metod för framställning av
vanadinhaltig slagg genom s. k. förblåsning av råjärnet. I motionen hemställs
att riksdagen skall begära hos regeringen att åtgärder vidtas så att SSAB
upprättar en anläggning för vanadinframställning i Luleå.

Frågan om brytning av en vanadinfyndighet i Hudiksvalls kommun har
varit aktuell i riksdagen vid ett antal tillfällen. Fyndigheten var föremål för
uppmärksamhet senast under våren 1985. I samband härmed uttalade
näringsutskottet (NU 1984/85:20) att en inhemsk utvinning av vanadin var
önskvärd dels ur försörjningssynvinkel, dels av sysselsättningsskäl.

Utskottet finner det värdefullt att en metod för framställning av vanadin ur
järnmalm har tagits fram. Om denna metod kan omsättas i en varaktig
produktion uppnås positiva effekter från såväl beredskaps- som arbetsmarknadssynpunkt.
Enligt vad utskottet har erfarit (se s. 16) utreder SSAB för
närvarande om företaget skall påbörja framställning av vanadin på basis av
den nya metoden. Beslut i frågan kommer enligt företaget att fattas under
första halvåret 1987. Med hänsyn härtill anser utskottet att något uttalande
av riksdagen i enlighet med yrkandet i motionen inte är påkallat. Motion
1985/86:N227 (vpk) avstyrks alltså av utskottet.

NU 1986/87:7

Zink

NU 1986/87:7

I motion 1985/86:N212 (vpk) föreslås att frågan om anläggning av ett
zinkverk inom Örebro län skall utredas. Motionären framhåller att Sverige är
Europas största producent av zinkkoncentrat men att det inom landet inte
förekommer någon produktion av zinkmetall. Detta ger Sverige en närmast
kolonial ställning som råvaruproducent och färdigvaruimportör, heter det i
motionen.

Motionsyrkanden med liknande innebörd har avslagits av riksdagen flera
gånger, senast våren 1985 (NU 1984/85:20). Utskottet ser inte heller nu
anledning för riksdagen att göra någon särskild framställning till regeringen i
detta ämne. Som även anfördes när frågan senast var aktuell vill dock
utskottet med anledning av motionen uttala att det är viktigt att regeringen
noga följer utvecklingen av utbuds- och efterfrågesituationen för zink. Det
svenska deltagandet i den internationella bly- och zinkstudiegruppen är av
betydelse härvidlag. Utskottet vill vidare erinra om de försök som görs vid
ScanDust AB:s anläggning i Landskrona att återvinna bl. a. zink ur
avfallsstoft. Som motionären påpekar kan plasmateknologin - som produktionen
vid ScanDust AB är baserad på - vara en möjlig teknik för
framställning av zinkmetall. Slutligen noterar utskottet att det norska
Norzink A/S, som till hälften ägs av Boliden AB och som förädlar
huvuddelen av det svenska företagets produktion av zinkslig, för närvarande
bygger ut kapaciteten för framställning av zink. Med det anförda avstyrker
utskottet även årets motion i ämnet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nationellt program för stålindustrin
att riksdagen avslår motion 1985/86:N289,

2. beträffande sysselsättningen vid Avesta AB
att riksdagen avslår motion 1985/86:N213,

3. beträffande järnsvampsverk

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:N228 och 1985/86:N243 samt
motion 1985/86:A445 yrkande 3 i ifrågavarande del,

4. beträffande ferrokromframställning

att riksdagen avslår motion 1985/86:A445 yrkande 3 i ifrågavarande
del,

5. beträffande kiselmetallframställning

att riksdagen avslår motion 1985/86:A445 yrkande 3 i ifrågavarande
del,

6. beträffande vanadinframställning

att riksdagen avslår motion 1985/86:N227,

7. beträffande zinkframställning

att riksdagen avslår motion 1985/86:N212.

Stockholm den 13 november 1986

På näringsutskottets vägnar
Christer Eirefelt

Närvarande: Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson (s), Ivar Franzén (c),
Sten Svensson (m), Åke Wictorsson (s), Hadar Cars (fp), Bo Finnkvist (s),
Per-Ola Eriksson (c), Jörn Svensson (vpk), Reynoldh Furustrand (s),
Sven-Åke Nygårds (s), Gudrun Norberg (fp), Mats Lindberg (s), Erik
Holmkvist (m) och Leo Persson (s).

Reservationer

1. Nationellt program för stålindustrin (morn. 1)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med ”Sorn
framgår” och slutar på s. 18 med ”motion 1985/86:N289 (vpk)” bort ha
följande lydelse:

De strukturåtgärder som har vidtagits inom stålindustrin är bara ägnade att
möjliggöra för företagen att överleva på kort sikt. Det är därför angeläget att
det snarast påbörjas en planering av stålindustrin inför 1990-talet. Statsmakterna
skall inte återigen komma in för sent när skadan redan är skedd. En
sådan plan är inte minst nödvändig för alla bruksorter.

Utskottet anser således att riksdagen bör följa förslaget i motion 1985/
86:N289 (vpk) och begära att en utredning får i uppdrag att utarbeta ett
nationellt program för stålindustrin inför 1990-talet. Målet skall vara att ge
Sverige en slagkraftig stålindustri inriktad på grundläggande nationella
behov. En integrering av stål- och verkstadsindustrin bör åstadkommas.
Processutvecklingen inom stålindustrin skall i första hand inriktas på att
minska energiåtgången, förbättra arbetsmiljön och den yttre miljön samt
möjliggöra att den svenska malmen förädlas inom landet. Den fortsatta
utvecklingen kräver också en ny ägarsamordning av stålindustrin och
gruvnäringen under ett svenskt metallbolag. Ytterligare mål för programmet
utvecklas i nyssnämnda motion, som alltså tillstyrks av utskottet.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande nationellt program för stålindustrin
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:N289 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sysselsättningen vid Avesta AB (mom. 2)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Enligt vad”
och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motion 1985/86:N213 (vpk) framförda uppfattningen
att ett samhällsekonomiskt perspektiv måste läggas på den hårt drabbade
svenska specialstålsindustrin. Kortsiktiga vinstintressen får inte bli bestämmande
för om basindustrierna i Bergslagen skall ha en möjlighet att överleva.
Som motionären förespråkar bör problemen lösas genom att specialstålsin -

NU 1986/87:7

dustrin utvecklas och genom att stålet i ökad utsträckning vidareförädlas i
Sverige.

Det finns vidare skäl att uppmärksamma att Bruksinvest AB, som har
bildats för att skapa nya verksamheter i de regioner som har berörts av
strukturuppgörelsen inom specialstålsindustrin, efter två års verksamhet har
åstadkommit endast ett mindre antal nya arbetstillfällen. Det behövs därför,
menar utskottet, ett mera kraftfullt agerande från regeringen för att förmå
ägarna till de berörda specialstålsföretagen att infria sina löften till bruksorterna.

Utskottet föreslår att riksdagen genom ett uttalande till regeringen
ansluter sig till vad utskottet här har anfört. Ett sådant uttalande skulle
väsentligen tillgodose motion 1985/86:N213 (vpk).

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande sysselsättningen vid Avesta AB

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:N213 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Järnsvampsverk (morn. 3)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Även om”
och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör malmfälten prioriteras som lämpligt område
för lokalisering av järnsvampsverk. Där finns råvaror, arbetskraft och
kunnande för en sådan tillverkning. En vidareförädling av den norrbottniska
järnmalmen till järnsvamp skulle vara ett betydelsefullt inslag i den satsning
som måste göras för att nya arbetstillfällen skall tillföras denna region. Om
behovet av järnsvamp inte täcks genom tillverkning i malmfälten bör någon
ort i Bergslagen därnäst bli aktuell. Utskottet ser med förvåning på att man
har beslutat att tills vidare begränsa projekteringen av järnsvampsverken i
malmfälten. Regeringen bör ta de initiativ som krävs för att utredningsarbetet
inom ramen för Malmfältens Järnsvampverk AB på ett effektivt sätt skall
föras framåt.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu
har anfört. De grundläggande syftena med motionerna 1985/86:N228 (vpk)
och 1985/86:N243 (fp) blir därigenom tillgodosedda. Ett uttalande av
angiven innebörd skulle även tillgodose här behandlad del av motion
1985/86:A445 (s) i viss utsträckning.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande järnsvampsverk

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:N228 och 1985/
86:N243 samt motion 1985/86: A445 yrkande 3 i ifrågavarande del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1986/87:7

4. Vanadinframställning(mom. 6)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 sorn börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Sverige är för sin försörjning med vanadin helt beroende av import. Alla
prognoser tyder på att förbrukningen av vanadin kommer att öka. Vanadin
används inom stålindustrin. Det finns också uppgifter om att denna metall
har egenskaper som gör den användbar i system för avgasrening i bilar.
Utskottet finner det mot denna bakgrund värdefullt att en metod för
framställning av vanadin ur järnmalm har framtagits av SS AB. Det är dock
förvånande att man från regeringens sida inte klart har uttalat att det är
betydelsefullt - bl. a. från beredskapssynpunkt - att en anläggning för
vanadinframställning upprättas vid SSAB i Luleå. Enligt utskottets uppfattning
bör regeringen också följa utvecklingen med största uppmärksamhet
och vidta de åtgärder som krävs för att SSAB skall påbörja utvinning av
vanadin.

Utskottet ställer sig alltså positivt till förslaget i motion 1985/86:N227 (vpk)
och föreslår att riksdagen gör ett uttalande av den innebörd som utskottet här
har angivit.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande vanadinframställning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:N227 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Zinkframställning (morn. 7)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Motionsyrkanden
med” och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att den zinkmalm som utvinns i
Sverige också bör förädlas inom landet. Detta är angeläget från både
försörjnings- och sysselsättningssynpunkt. Utskottet vill framhålla att det är
nödvändigt att alla uppslag som kan ge sysselsättning tas till vara. Etablering
av ett zinkverk i Örebro län är ett sådant uppslag av stort intresse. Förslaget i
motion 1985/86:N212 (vpk) tillstyrks således av utskottet.

Den utvinning av zink som förekommer utomlands är ofta förenad med
betydande miljöproblem. Det är därför viktigt att välja en från miljömässig
synpunkt lämplig teknik för zinkframställning. Som motionären framhåller
kan den nya plasmateknologin vara en möjlig teknik härvidlag. Ekonomiska
synpunkter och möjligheter till småskalighet bör emellertid också vara
avgörande för teknikvalet.

Motionen bör tillgodoses genom ett uttalande av riksdagen med den
innebörd som utskottet här har angivit.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande zinkframställning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:N212 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1986/87:7

Innehåll

NU 1986/87:7

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionsyrkandena 2

Allmän bakgrund 2

Tidigare riksdagsbehandling av frågor kring stålindustrin 2

Definition av handelsstål och specialstål 4

Stålmarknadens utveckling 4

Nationellt program för stålindustrin, m. m 7

Synpunkter i motionerna 1985/86:N213 (vpk) och 1985/86:N289 (vpk) 7

Avesta AB 7

Särskilt stöd till Bergslagen 8

Bruksinvest AB 9

Tidigare riksdagsbehandling 9

Järnsvampsverk 11

Synpunkter i motionerna 1985/86:N228 (vpk), 1985/86:N243 (fp) och

1985/86:A445(s) 11

Råvaror vid ståltillverkning 11

Planerade järnsvampsverk 12

Tidigare riksdagsbehandling 13

Vissa metallindustrier 13

Synpunkter i motionerna 1985/86:N212 (vpk), 1985/86:N227 (vpk)

och 1985/86: A445(s) 13

Ferrokrom 14

Användning och produktion 14

Tidigare riksdagsbehandling 14

Kiselmetall 15

Vanadin 15

Användning och produktion 15

Tidigare riksdagsbehandling 16

Zink 16

Användning och produktion 16

Tidigare riksdagsbehandling 17

Utskottet 17

Nationellt program för stålindustrin, m. m 17

Järnsvampsverk 19

Vissa metallindustrier 19

Ferrokrom 19

Kiselmetall 20

Vanadin 20

Zink 21

Hemställan 21

Reservationer 22 NU 1986/87:7

1. Nationellt program för stålindustrin (vpk) 22

2. Sysselsättningen vid Avesta AB (vpk) 22

3. Järnsvampsverk (vpk) 23

4. Vanadinframställning (vpk) 24

5. Zinkframställning (vpk) 24