Näringsutskottets betänkande
1986/87:4

om fondbörsverksamhet

Ärendet

I detta betänkande behandlas yrkanden i fem motioner, av vilka en väcktes
under allmänna motionstiden år 1985 och de övriga vid motsvarande tillfälle
år 1986. Motionsyrkandena går ut på
upphävande av Stockholms fondbörs börsmonopol,
ändrade regler för sammansättningen av styrelsen för Stockholms fondbörs,

effektivare sanktionsmöjligheter för börsstyrelsen,
översyn av förhållandena på aktiemarknaden.

Motionen från år 1985 har, såsom redovisas i det följande (s. 10), remissbehandlats
i vad avser frågan om börsmonopolet.

Vid beredningen av ärendet har utskottet i februari och mars 1986 hållit
utfrågningar med generaldirektör Sten Walberg och bankinspektör Lars
Hedberg, bankinspektionen, börschefen Bengt Rydén, Stockholms fondbörs,
samt företrädare för Föreningen Auktoriserade revisorer, Näringslivets
börskommitté, Stiftelsen Aktiefrämjandet och Sveriges aktiesparares
riksförbund. Den sistnämnda organisationen överlämnade därvid en skriftlig
framställning av sina synpunkter. En ytterligare utfrågning av börschefen
— tillsammans med vice börschefen Lars Bredin - ägde rum i oktober
1986.

Lagutskottet behandlar i sitt betänkande LU 1986/87:5 ett antal frågor med
anknytning till aktiemarknaden, bl. a. om riktade emissioner av aktier
m.m. och om s.k. korsvist ägande.

Sammanfattning

En parlamentariskt sammansatt kommitté bör få till uppgift att göra en
allmän översyn av fondbörsverksamheten och andra förhållanden på värdepappersmarknaden.
Detta föreslår utskottet på grundval av ett antal
motionsyrkanden som gäller dels organisatoriska frågor, nämligen börsmonopolets
fortbestånd och börsstyrelsens sammansättning (m; fp), dels
börsetiska frågor i vid mening (s; fp). Utskottet poängterar sambandet

NU

1986/87:4

1

1 Riksdagen 1986/87. 17 sami. Nr 4

mellan dessa båda områden och anger översiktligt ett antal frågor som bör NU 1986/87:4
omfattas av utredningsarbetet.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1984/85:559 av Ulf Adelsohn m.fl. (m), såvitt gäller hemställan att riksdagen 5.

hos regeringen begär förslag till upphävande av Stockholms fondbörs
monopol på börshandel,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om formerna för utseende av och sammansättningen på börsstyrelsen.

1985/86:N216 av Ulf Adelsohn m.fl. (m), såvitt gäller hemställan att riksdagen 6.

hos regeringen begär förslag till upphävande av Stockholms fondbörs
monopol på börshandel,

7. beslutar att 5 § lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs ändras så
att vad som i motionen anförts om formerna för utseende av och sammansättningen
på börsstyrelsen tillgodoses.

1985/86:N237 av Kjell Nordström m.fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en skyndsam översyn av förhållandena på aktiemarknaden
samt återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder.

1985/86:N251 av Per Stenmarck m.fl. (m), vari hemställs att riksdagen
beslutar om sådan ändring i lagen om Stockholms fondbörs att börsmonopolet
avvecklas.

1985/86:N301 av Christer Eirefelt m.fl. (fp), vari hemställs att riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
effektiva sanktionsmöjligheter,

3. hos regeringen begär förslag till ändrad sammansättning av börsstyrelsen
i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. hos regeringen begär förslag om slopande av börsmonopolet.

Motivering

Upphävande av börsmonopolet

Enligt motion 1984/85:559 (m) talar flera skäl för att Stockholms fondbörs
monopol på börshandel bör upphävas. Organiserad handel med aktier som
inte har registrerats på fondbörsen omöjliggörs eller försvåras. Det system
som nu förekommer med handel inom börsens väggar enligt andra listor än
börsens, såsom OTC-listan och ”väntelistan”, leder lätt till missförstånd
om att börsen och börsstyrelsen har ett ansvar där ett sådant inte föreligger.
Utländska erfarenheter visar, säger motionärerna, inte några negativa 2

effekter av att konkurrerande börser tillåts. Även i ett så stort land som NU 1986/87:4
USA bli dock en börs dominerande. Regionala börser i Sverige skulle
troligen inte få någon större omfattning. Man borde dock ha möjlighet att
bedriva organiserad handel med aktier ute i landet utan att bryta mot lagen.

En sådan handel skulle kunna medverka till att öka intresset för aktier i
små företag i deras egen region. Ytterligare ett skäl för upphävande av
börsmonopolet är, säger motionärerna, att det då ges utrymme för modern
informationsteknologi med ”datoriserade börser”, där mäklare som köper
och säljer möts bara med hjälp av dataterminaler.

Liknande synpunkter framförs i motion 1985/86:N216 (m). Här sägs
bl. a. att börsmonopolet försvårar kapitalanskaffningen för ett antal växande
företag som ännu inte har blivit stora nog att söka sig till börsen i
Stockholm.

I motion 1985/86: N251 (m) hänvisas till de diskussioner som har förts i
olika delar av landet om bildande av lokala aktiemarknader. Det man har
önskat uppnå är, framhåller motionärerna, en lokal handel med aktier i
små och medelstora företag, huvudsakligen med placering inom den egna
regionen. Det är fråga om att etablera ett mindre antal regionala börser
runt Sverige, t. ex. i Malmö, Göteborg och Stockholm - i det sistnämnda
fallet vid sidan av den handel som bedrivs vid Stockholms fondbörs.

Ytterligare någon region skulle kunna bli aktuell. De regionala börserna
borde ha egna styrelser, eventuellt lydande under styrelsen för Stockholms
fondbörs. Motionärerna erinrar om problem som på senare år har drabbat
näringslivet i Skåne och menar att skånska företags flyttning till Stockholm
ofta har motiverats med att man där har nära till fondbörsen. Om en
regional fondbörs kunde etableras i Malmö skulle detta kanske vara ett sätt
att vända en för hela Skåne negativ trend. På den regionala börsen skulle
kunna förekomma företag som på grund av bl. a. sin ringa storlek inte är
aktuella för en riksomfattande börs. Allmänhetens intresse för att köpa
aktier som är registrerade på en lokal aktiemarknad har bedömts vara
relativt stort. Att ge möjlighet att etablera en regional aktiemarknad är,
säger motionärerna, förmodligen ett bra sätt att ge en region en vitamininjektion.

I motion 1985/86: N301 (fp) anförs att börsmonopolet i praktiken har
kommit att urholkas genom de olika förändringar som har skett i aktiehandeln.
Detta är, säger motionärerna, ingen nackdel.

Börsstyrelsens sammansättning

Det är olyckligt att numera majoriteten av börsstyrelsen utses av regeringen,
sägs det i motion 1984/85:559 (m). Börsstyrelsen borde bestå av medlemmar
av börsen, representanter för börsföretagen och företrädare för
aktieägare. Statens insyn i verksamheten borde utövas genom tillsynsmyndigheten.
Samma synpunkter framförs i motion 1985/86:N216 (m).

Den lagändring varigenom antalet ledamöter i börsstyrelsen utökades
från nio till elva var olycklig av såväl praktiska som principiella skäl,
hävdas det i motion 1985/86:N301 (fp). Förutom att styrelsearbetet blir
tungrott innebär den att offentliga och enskilda funktioner ytterligare blan- 3

das samman. Detta riskerar att försvåra kontakten med näringslivet. Det NU 1986/87:4
allmännas ökade inflytande kan också medföra ett minskat internationellt
förtroende. Inga ledamöter i börsstyrelsen borde utses av regeringen. Det
allmännas inflytande borde i stället utövas genom insyn och kontroll från
tillsynsmyndigheten.

Åtgärder på börsetikens område

Under senare år har, framhålls i motion 1985/86:N237 (s), förts intensiva
diskussioner om börsetiska frågor. Kritik har mötts med försvar för en
relativt oreglerad aktiemarknad, och börsen har lovat att åstadkomma
förbättringar genom självsanering. Motionärerna hävdar emellertid att de
två senaste årens händelser motiverar tämligen långtgående lagstiftningsåtgärder.
De pekar på att förekomsten av s.k. korsvist ägande ökar och att
vissa aktieägare med särskild insynsställning skaffar sig favörer på andra
aktieägares bekostnad. Att de aktörer på börsmarknaden som har vållat
uppståndelse skulle underordna sig regler av mer frivillig karaktär betecknas
som osannolikt. Motionärerna nämner en rad pågående aktiviteter som
syftar till självsanering. Den långa rad av åtgärder som förbereds visar,
menar de, att förtroendet för börshandeln är starkt hotat.

Samma förhållanden berörs i motion 1985/86: N301 (fp). Huvudtanken
här är emellertid att lagstiftning bör undvikas. I stället bör, säger motionärerna,
börsstyrelsens möjligheter till sanktioner mot bolag som bryter mot
bestämmelserna vidgas, så att man får ett bredare spektrum av ingrepp.

Effektiva sanktionsåtgärder bör utformas på ett sådant sätt att de inte
drabbar de mindre aktieägarna, och de bör kompletteras med möjligheter
till överklagande.

Författningsbestämmelser m.m.

Allmänt

Förutom aktiebolagslagen (1975:1385) — genom bestämmelser om aktier,
emissioner m. m. - är framför allt tre lagar av betydelse för fondbörsverksamheten,
nämligen lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden, fondkommissionslagen
(1979:748) och lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs.
De företag vilkas aktier är inregistrerade vid fondbörsen (börsbolagen)
har vidare att efterleva villkor i det inregistreringskontrakt som har
upprättats mellan fondbörsen och företaget. Författnings- och kontraktsbestämmelserna
kompletteras genom rekommendationer och uttalanden
av bankinspektionen, styrelsen för Stockholms fondbörs och vissa privata
organ.

Lagen om värdepappersmarknaden

Lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden innehåller vissa bestämmelser
om handel med och förvaltning av fondpapper samt förfaranden
som har samband därmed. Grundläggande är att sådan verksamhet skall 4

bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upp- NU 1986/87:4

rätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. Med
fondpapper förstås aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer,
förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt
andelar i aktiefonder. Aktiemarknadsbolag finns av två kategorier, nämligen
börsbolag och OTC-bolag. Ett OTC-bolag är ett svenskt aktiebolag
som har träffat avtal med en fondkommissionär - som brukar benämnas
märket maker - om att denne på begäran skall ange kurser på aktier i
bolaget och till dessa kurser köpa och sälja aktier i bolaget (OTC = över
the counter). Huvudinnehållet i lagen utgörs av bestämmelser till skydd
mot obehörigt utnyttjande av förtrolig före tagsinformation. Straffsanktionerade
förbud gäller för s.k. insiderhandel med aktier och vissa andra
värdepapper som getts ut av aktiemarknadsbolag. Förbuden avser handel
grundad på viss information som ännu inte har offentliggjorts. De gäller i
princip bara för personer som har viss anknytning till det företag informationen
avser. Till denna krets räknas bl. a. ledande befattningshavare och
större aktieägare. Sådana personer skall anmäla eget och vissa andra
personers innehav av aktier m. m. och ändringar däri till Värdepapperscentralen
VPC AB. Anmälningarna skall skickas vidare till bankinspektionen,
som för in dem i ett offentligt register. Lagen ger också bankinspektionen
möjlighet att inhämta uppgifter från s.k. fristående fondpappersförvaltare,
som inte står under inspektionens tillsyn, och att göra anmärkning mot
missförhållanden som upptäcks i deras verksamhet.

Fondkommissionslagen

Fondkommissionslagen (1979:748) innehåller bestämmelser om yrkesmässigt
utövad verksamhet som avser handel med värdepapper för annans
räkning i eget namn. För sådan verksamhet krävs tillstånd, som får meddelas
endast för aktiebolag (fondkommissionsbolag) och bankinstitut. Ett
fondkommissionsbolags verksamhet får i princip endast avse fondkommissionshandel
och annan verksamhet som har samband därmed. Vissa begränsningsregler
gäller för fondkommissionärernas egna innehav av värdepapper.
Den som genom sin anknytning till en fondkommissionär normalt
har insyn i uppdragsgivares värdepappersaffärer av sådan omfattning att
det allmänna försäljningsvärdet kan påverkas får för egen räkning inte
handla med värdepapper annat än för långsiktig förmögenhetsförvaltning.
Fondkommissionshandeln står under tillsyn av bankinspektionen.

Lagen om Stockholms fondbörs, m.m.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs förstås med fondbörsverksamhet
att köp och säljanbud beträffande fondpapper regelbundet vid
offentligt upprop eller på liknande sätt sammanförs för handel och notering
av kurs. 5

Det s.k. börsmonopolet kommer till uttryck i 2 §, som har följande NU 1986/87:4
lydelse:

2 § Fondbörsverksamhet får här i riket utövas endast av Stockholms
fondbörs.

Första stycket utgör ej hinder mot att i Stockholms fondbörs lokaler
bedrivs verksamhet som följer av att ett avtal träffats mellan en fondkommissionär
och ett aktiebolag om att fondkommissionären på begäran skall
ange kurser på aktier i bolaget och till dessa kurser köpa och sälja sådana
aktier.

Fondbörsen leds av börsstyrelsen, vars sammansättning är reglerad i 5 §.

Antalet ledamöter är elva. Ordförande, vice ordförande och fyra andra
ledamöter utses av regeringen. I övrigt utses genom val en ledamot av
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret samfällt, en
ledamot av Svenska handelskammarförbundet, en ledamot av Sveriges
industriförbund samt två ledamöter av medlemmarna av fondbörsen. För
varje ledamot skall finnas en suppleant som utses i samma ordning som
ledamoten. En börschef handhar den dagliga ledningen och förvaltningen.

Vidare innehåller lagen bestämmelser om börsmedlemmar - vilka måste
ha tillstånd att driva fondkommissionsrörelse — och börsombud samt om
fondbörsens verksamhet och bankinspektionens tillsyn över denna. Handel
och notering av kurs vid fondbörsen får avse endast fondpapper som
enligt beslut av börsstyrelsen är inregistrerade där. Börsstyrelsen skall se
till att handeln vid börsen sker under förhållanden som överensstämmer
med lagen och annan författning samt med god affärssed. Såväl börsbolagen
som börsmedlemmarna och börsombuden, vilka är dessas företrädare,
är skyldiga att lämna börsstyrelsen de upplysningar som denna anser
behövliga för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter.

Enligt 24 och 25 §§ står vissa sanktionsmöjligheter till buds för börsstyrelsen.
Den kan besluta om avregistrering av fondpapper. Utgivaren av ett
fondpapper kan vidare föreläggas att vidta viss åtgärd eller tilldelas varning.
Om särskilda skäl föreligger får börsstyrelsen besluta om börsstopp,
dvs. att handel och notering vid fondbörsen skall avbrytas i fråga om
fondpapper av visst slag. (Ytterligare en sanktionsmöjlighet finns enligt
inregistreringskontraktet. I stället för att tillämpa bestämmelser om börsstopp
eller om avregistrering får börsstyrelsen enligt detta utkräva vite av
det berörda bolaget. Vitesbeloppet får uppgå till högst tio gånger den
årsavgift som företaget senast har betalat till börsen.)

Kompletterande föreskrifter finns i förordningen (1979:996) om Stockholms
fondbörs. Dessutom finns av börsstyrelsen fastställda ordningsregler
för verksamheten.

Bakgrund

Börsmonopolet

T.o.m. år 1979 fanns bestämmelser om fondbörsen i lagen (1919:240) om
fondkommissionsrörelse och fondbörs verksamhet. Denna lag gav möjlig- 6

het till inrättande av flera fondbörser i Sverige. Vid lagens tillkomst utta- NU 1986/87:4
lades dock att det då inte förelåg behov av någon annan fondbörs i landet
än den i Stockholm och att det kunde tas för givet att tillstånd till upprättande
av en ny börs inte skulle lämnas om inte starka skäl bedömdes
föreligga. Fondbörsutredningen (SOU 1973:60) föreslog att man skulle
fastställa principen om ensamrätt för Stockholms fondbörs att idka börsverksamhet
i Sverige. I linje med vad som redan förekom skulle dock
Svenska fondhandlareföreningen i viss utsträckning få inom fondbörsens
ram besluta om inregistrering av vissa värdepapper - med lägre krav på
ägarspridning m.m. — och ombesörja notering av kurs i fråga om dessa.

Bankinspektionen riktade emellertid principiella invändningar mot denna
konstruktion. I propositionen (1978/79:9) med förslag till ny lagstiftning
om fondbörsverksamheten uttalade föredragande statsrådet, ekonomiminister
Gösta Bohman, att han fann dessa invändningar beaktansvärda.

Börsstyrelsen borde få ansvaret för all börsverksamhet i landet, och någon
möjlighet att överlåta på annan att svara för registrerings- och noteringsverksamhet
borde inte finnas. En motsvarighet till den dittillsvarande s.k.
fondhandlarlistan förutsattes skola förekomma i fondbörsens regi. Näringsutskottet
(NU 1978/79: 50) tillstyrkte enhälligt regeringens förslag om
börsmonopol.

Orden ”vid offentligt upprop eller på liknande sätt” tillfogades i 1 §
lagen om Stockholms fondbörs år 1982 (prop. 1981/82:116, NU 1981/

82:43). Syftet härmed var att underlätta handeln med icke börsnoterade
värdepapper, så att små och medelstora företag skulle få ökade möjligheter
att anskaffa riskvilligt kapital. Ändringen hade samband med införandet av
det s. k. märket maker-systemet (se s. 5). Föredragande statsrådet, ekonomi-
och budgetminister Rolf Wirtén, sade sig räkna med att en ökad handel
med oregistrerade papper enligt ett märket maker-system eller något annat
lämpligt system skulle kunna utvecklas dels i börslokalerna på sätt som
redan skedde, dels utanför börsen via förmedling av fondkommissionär
utan att fondbörsverksamhet skulle uppkomma. Det skulle ankomma på
bankinspektionen att vaka över att OTC-handeln skedde i former och
omfattning som var förenliga med lagstiftningen på området. Vid riksdagsbehandlingen
(NU 1981/82:43) motsatte sig socialdemokraterna den nu
berörda lagändringen.

2 § andra stycket i lagen (se s. 6) tillfogades enligt enhälligt beslut av
riksdagen våren 1984 (prop. 1983/84: 164, NU 1983/84: 38); lagändringen
trädde i kraft den 1 juli 1984. Föredraganden, statsrådet Bo Holmberg,
anförde i propositionen (s. 17 f.) att det var angeläget att man i den dagliga
handeln med OTC-aktier rationaliserade förfarandet och utnyttjade de
tekniska möjligheter som stod till buds. Härigenom skulle det bli möjligt att
förbättra informationen till allmänheten. Det borde därför i börslagen
göras klart att handel med OTC-aktier fick förekomma i börsens lokaler
utan hinder av börsmonopolet. Ansvaret för OTC-handeln skulle emellertid
alltjämt åvila fondkommissionärerna och bankinspektionen i dess egenskap
av tillsynsmyndighet.

7

Börsstyrelsens sammansättning NU 1986/87:4

En ordning enligt vilken staten fick visst inflytande på sammansättningen
av styrelsen för Stockholms fondbörs infördes år 1919. Enligt 31 § lagen
(1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet gällde
följande. Av nio styrelseledamöter skulle Kungl. Maj:t utse ordföranden,
medan de övriga skulle väljas av fyra valkorporationer till en fjärdedel var.

Två ledamöter skulle därvid utses av de affärsbanker som var medlemmar
av fondbörsen, två av övriga börsmedlemmar, två av Stockholms stadsfullmäktige
och två av Stockholms handelskammare.

I enlighet med ett förslag av fondbörsutredningen (SOU 1973:60) ändrades
bestämmelserna om börsstyrelsens sammansättning vid ingången av år
1975 (prop. 1974:178, NU 1974:58). Antalet ledamöter förblev nio. Regeringen
skulle fortsättningsvis utse inte bara ordförande utan också vice
ordförande och två andra ledamöter; det förutsattes att en av de senare
skulle tillvarata den aktiesparande allmänhetens intressen. Riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige skulle gemensamt utse en ledamot, och
vidare skulle Svenska handelskammarförbundet utse en och Sveriges industriförbund
en. Återstående två ledamöter skulle väljas av en valkorporation,
bildad av bankerna och övriga börsmedlemmar. Denna ordning
stöddes av alla partier utom moderata samlingspartiet, som ville att antalet
av regeringen utsedda skulle minskas med en och att riksbankens och
riksgäldskontorets representation skulle tas bort; i stället ville man att
antalet företrädare för fondbörsens medlemmar skulle ökas till tre och att
Svenska försäkringsbolags riksförbund skulle få utse en ledamot.

Statsmakternas beslut år 1984 (prop. 1983/84:164, NU 1983/84:38) om
den nu gällande ordningen var grundat på förslag i en departementspromemoria.
Näringsutskottet uttalade bl. a. att breddningen av börsstyrelsen
kunde väntas stärka allmänhetens förtroende för fondbörsen och därigenom
för aktiemarknaden och att de nytillkommande ledamöterna kunde
ytterligare förbättra börsens förutsättningar att bemästra sådana ofta även
i politiskt avseende komplicerade problem som kunde uppstå på aktiemarknaden.
Bland de av regeringen utsedda ledamöterna borde, sade
utskottet, ingå en företrädare för löntagarintressena. Från de borgerliga
partiernas sida avvisades regeringens förslag, vilket betecknades som ”ett
illa övertänkt ingrepp i ett fungerande välbalanserat system”.

Uttalanden om börsmonopolet
Skrivelser från bankinspektionen

I en skrivelse den 26 april 1984 till vissa banker uttalade sig bankinspektionen
om material som tillställts inspektionen beträffande tilltänkta åtgärder
för att möjliggöra lokal handel med aktier avseende mindre och medelstora
företag. Planerna gällde i ett fall huvudsakligen Jönköpings län (Smålandslistan),
i ett fall huvudsakligen Kopparbergs län (Dala Aktiemarknad) och i
ett fall de fem Norrlandslänen (Aktiemarknad Norr). En bank hade dessutom
mera allmänna planer på att själv organisera lokala aktiemarknader på 8

olika håll. Även planer som avsåg Örebro län, Skåne och västra Sverige NU 1986/87:4
noterades i skrivelsen.

Bankinspektionen konstaterade att det inte fanns särskilda lagregler för
lokala aktiemarknader eller för bankers medverkan i lokal aktiehandel.

Inspektionen uttryckte sin tillfredsställelse över utvecklingen på OTCmarknaden.
Vid sin bedömning av om börsmonopolet kunde komma att
överträdas utgick inspektionen från att den tillämnade handeln skulle bli av
ringa omfattning och att den inte skulle ske regelbundet vid offentliga
upprop eller på liknande sätt. Vissa tänkbara arrangemang, särskilt om den
lokala aktiehandeln inte begränsades till ett län, syntes emellertid kunna
innebära att börsmonopolet skulle trädas för när. De lokala aktiemarknaderna
borde, sade bankinspektionen, vara till för företag som låg under
OTC-nivån i fråga om aktiekapital m. m. Inspektionen betonade det ansvar
gentemot den aktieköpande allmänheten som skulle åvila den börskommissionär
som presenterade ett mindre företag på en lokal marknad. Den
underströk också det angelägna i att allmänheten fick korrekt information
om vilka möjligheter och risker som låg i att satsa pengar på aktier i små
företag. Bankerna avråddes från att inrätta något gemensamt organ med
uppgift att utöva bestämmanderätt gentemot någon bank eller utfärda
rekommendationer beträffande introduktion av företag. Introduktionen av
ett företag borde, menade inspektionen, i de avgörande bedömningarna
och prospektskrivning handhas hos central instans hos bank som är fondkommissionär.
Detsamma borde gälla för andra viktiga eller kontroversiellafrågor,
bl. a. information, noteringsstopp och avförande från handel.

Inspektionen förklarade att den inom ramen för sina begränsade resurser
skulle nära följa verksamheten med lokal aktiehandel. Den kommenterade
ytterligare ett antal detaljer i de överlämnade avtalen men framhöll att den
inte ansåg sig ha befogenhet att vare sig godkänna eller underkänna dessa.

I en skrivelse den 11 september 1984 till bl. a. de i Skåne verksamma
bankerna och Skånes handelskammare kommenterade bankinspektionen
dessas planer på att starta en lokal aktiemarknad i Skåne. Avsikten var att
man via bildskärmar, som skulle finnas tillgängliga på alla större bankkontor
i Skåne, skulle kunna ge ständig information om de aktuella köp- och
säljkurserna för varje på den lokala aktiemarknaden introducerat företag
med angivande av samtliga sådana bud och köp- resp. säljkommissionärens
namn eller beteckning. Uppgifterna skulle fortlöpande hållas aktuella
med bl. a. senaste avslut. Någon bestämd tid för aktieaffärerna skulle inte
förekomma. Affärerna skulle göras upp per telefon mellan fondkommissionärerna.

Bankinspektionen erinrade om vad den hade anfört i den tidigare
nämnda skrivelsen. Inspektionen fann att det planerade systemet för handel
med aktier på en lokal aktiemarknad i Skåne kunde innebära ett sådant
sammanförande av köp- och säljanbud att förbudet mot börsverksamhet
utanför Stockholms fondbörs skulle överträdas. Den avrådde därför bankerna
och andra under inspektionens tillsyn från att genomföra aktiehandeln
på det tilltänkta sättet.

tl Riksdagen 1986187. 17 sami. Nr 4

Remissyttranden

NU 1986/87:4

Remissyttranden över motion 1984/85:559, i vad avser frågan om börsmonopolet,
har hösten 1985 avgetts av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, bankinspektionen, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, styrelsen för Stockholms fondbörs, Svenska bankföreningen - med
instämmande av Post- och Kreditbanken, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska fondhandlareföreningen,
Värdepapperscentralen VPC AB, Svenska handelskammarförbundet
och Sveriges industriförbund (de båda sistnämnda gemensamt),

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)-Familjeföretagen,

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/

SR, Aktiefrämjandet och Sveriges aktiesparares riksförbund.

De båda nämnda länsstyrelserna har överlämnat yttranden från Skånes
handelskammare resp. Västsvenska handelskammaren.

I yttrandena från riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige och styrelsen
för Stockholms fondbörs redovisas skiljaktiga meningar.

Landsorganisationen i Sverige (LO) har avstått från att yttra sig i ärendet.

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om att börsmonopolet
skall slopas. Av de övriga ställer sig flera positiva till en utredning i
ämnet. Några klart avstyrkande yttranden förekommer också.

Styrelsen för Stockholms fondbörs tillstyrker det berörda motionsyrkandet
och uttrycker därvid som sin uppfattning att de krav som kan ställas på
en väl fungerande värdepappersmarknad bättre och smidigare kan tillgodoses
inom ett regel- och tillståndssystem än inom det förbudssystem som
monopolet i realiteten innebär. I motiveringen för sin ståndpunkt anför
börsstyrelsen inledningsvis:

Utvecklingen före år 1979 liksom erfarenheterna från andra länder visar att
det inte behövs något lagstiftat monopol för att Stockholms fondbörs skall
nå en helt dominerande marknadsställning. Stordriftsfördelarna medför att
börsverksamheten blir mycket koncentrerad. Om Stockholms fondbörs
trots stordriftsfördelarna inte skulle kunna uppnå en marknadsdominans
annat än i skydd av ett lagstiftat monopol skulle detta vara ett tecken på att
verksamheten var synnerligen ineffektivt bedriven och monopolskyddet
därmed till skada.

Att det finns utpräglade stordriftsfördelar innebär emellertid inte att det
kan sägas vara mera en formsak om det finns eller inte finns ett lagstiftat
monopol.

Utvecklingen på värdepappersmarknaden under 1980-talet visar att en
handel vid sidan av Stockholms fondbörs, om än begränsad, kan vara
intressant. Detta gäller såväl handel med nya instrument som lokal och
regional aktiehandel.

Börsstyrelsen pekar på att ett monopol är förenat med vissa svagheter. Det
finns risk för att en lagskyddad marknadsdominans leder till minskad
ändamålsenlighet i verksamheten och till en lättsinnigare inställning till
kostnadsutvecklingen. Nya och mindre företag svarar för innovationer och 10

teknisk förnyelse, och det är till skada om en sådan utveckling hejdas. Så NU 1986/87:4
har handeln i optioner initierats av ett nytt mindre företag. Den nya
elektroniken kan också innebära att nya former för viss handel i aktier,
som ej är registrerade på Stockholms fondbörs, skulle kunna utvecklas
lättare om inte börsmonopolet lade hinder i vägen. Den snabba utvecklingen
i olika dimensioner har enligt börsstyrelsen starkt förändrat läget sedan
Stockholms fondbörs marknadsdominans befästes år 1979 i ett lagstadgat
monopol.

Så fort marknadsdominansen tar formen av ett lagstiftat monopol ställs
frågan om vad som fortsättningsvis skall förstås med ”börshandel” på sin
spets, säger börsstyrelsen vidare och erinrar om problem i samband med
OTC-marknadens tillkomst och om bankinspektionens uttalanden beträffande
planerad handel med mindre, lokala företags aktier.

Försök att ordna effektiv handel i lokala företags aktier har alltså hejdats,
konstaterar börsstyrelsen. Däremot har lagstiftaren tolererat att handel
i icke börsregistrerade företags aktier sker i anslutning till Stockholms
fondbörs. Detta har medfört att allmänheten har bibringats den tron att
aktier som man handlar med på fondbörsen eller i anslutning till denna
också är registrerade på börsen och att handeln i aktierna alltså står under
börsstyrelsens tillsyn. Om det inte fanns ett börsmonopol skulle sådana
missförstånd till skada för den aktiehandlande allmänheten inte vara lika
vitt spridda och lika svåra att rå på med information, menar börsstyrelsen.

Grunderna för ett regel- och tillståndssystem liksom erforderliga kontrollfunktioner
finns redan i gällande börslagstiftning, påpekar börsstyrelsen
vidare. Innan monopolet avskaffas bör dock, tillägger styrelsen, närmare
utredas i vilka avseenden det nuvarande systemet behöver ändras
och kompletteras.

Två av de myndigheter som har yttrat sig i ärendet förordar att börsmonopolet
skall slopas. Den ena är NO, som anför:

Det primära motivet för statsmakterna att reglera fondbörsverksamheten
torde vara att, med tanke på de betydande ekonomiska värden det rör sig
om, ge kapitalplacerarna och allmänheten ett gott skydd i samband med
börstransaktioner. Tillståndsprövning jämte övriga bestämmelser som reglerar
verksamheten i kombination med bankinspektionens tillsyn bör enligt
NO:s uppfattning utgöra tillräckliga garantier för att verksamheten vid de
börser som kan bli aktuella skall drivas på ett sådant sätt som uppfyller
syftet med regleringen. Att härutöver upprätthålla ett monopol för Stockholms
fondbörs synes NO vara en onödig reglering.

Slopas monopolet öppnas möjlighet till regionala börser för mindre och
medelstora företag. Stockholms fondbörs kommer även fortsättningsvis
att vara den helt dominerande börsen men för vissa företag med regional
anknytning skulle regionala börser kunna vara alternativ framför allt till
notering på OTC-listan.

Eftersom monopolet inte behövs från skyddssynpunkt anser NO det
principiellt viktigt att man slopar detta hinder för den framtida utvecklingen.
Härigenom skulle också flera företag kunna få sina aktier börsnoterade.

11

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser också att monopolet bör upphöra. Det NU 1986/87:4
skulle då ersättas med krav på särskilt tillstånd för bedrivande av börshandel.
En sådan ordning öppnar möjligheter att vid behov inrätta regionala
börser, framhåller länsstyrelsen. Detta skulle vara värdefullt från regionalpolitisk
synpunkt, eftersom sannolikt allmänhetens intresse för de lokala
företagen därigenom skulle öka. En regional aktiehandel måste emellertid
vara av en viss omfattning. En börs med ett fåtal noterade bolag och en
liten omfattning på aktiehandeln skulle kunna medföra att allmänhetens
skyddsintresse äventyras.

Lämpliga upptagningsområden för regionala börser kan enligt länsstyrelsen
t. ex. vara södra, västra, östra och norra Sverige. Regional börshandel
borde dock endast avse sådana bolag vilkas aktier inte upptas på Al- eller
A2-listan resp. OTC-listan. Det måste i det särskilda fallet också klarläggas
att det finns behov av en regional börs. Regional börshandel skulle få
utövas endast efter tillstånd av regeringen och skulle vara underkastad
sådan offentlig kontroll som nu gäller för Stockholms fondbörs.

Vissa reservanter i riksgäldsfullmäktige och i riksbanksfullmäktige (moderata
samlingspartiets företrädare) stöder motionsyrkandet, de förra utan
särskild motivering. De senare hävdar bl. a. att börsens monopolställning
kan komma att försvåra utvecklingen av nya tekniska metoder för handeln
i värdepapper. Mot fondbörsens krav på hög kvalitet hos de företag vilkas
aktier kan registreras står, säger de vidare, kravet på att det skall kunna
finnas en marknad även för andra företags aktier.

Av bankernas organisationer tar Sveriges föreningsbankers förbund
klart ställning för upphävande av börsmonopolet. Förbundet tror inte att
lokala eller regionala ”börser” kommer att få någon stor betydelse i
förhållande till verksamheten på Stockholms fondbörs. Ett successivt stigande
intresse för lokal aktiehandel skulle dock kunna förutses. Börsmonopolet
har i realiteten redan genombrutits, menar förbundet, som förutsätter
att tillstånd till lokal börsverksamhet skulle lämnas endast när denna
bedöms kunna utövas på ett professionellt och seriöst sätt.

Ett slopande av börsmonopolet torde i praktiken inte få några negativa
konsekvenser för Stockholms fondbörs, tillägger förbundet. Erfarenheterna
utomlands visar klart att en fondbörs alltid blir dominerande. Det är
naturligt att köpare och säljare väljer den marknadsplats som har flest
aktörer och där möjligheterna att genomföra affärer är störst.

Med vissa förbehåll tillstyrker även Svenska fondhandlareföreningen
motionsyrkandet. Föreningen anför att behovet av kapital från aktiemarknaden
enligt samstämmiga bedömare kommer att öka bland både industriella
och finansiella börsföretag. Den hittillsvarande aktiemarknadsutvecklingen
har bara kommit en mindre del av svenskt näringsliv till del. Ett
stort antal företag väntas under de närmaste åren söka riskkapital via
börsnotering och liknande.

En aktiv aktiemarknad kräver, poängterar Fondhandlareföreningen,
mångfald och variationsrikedom bland investerare, noterade bolag, fondkommissionärer
och placeringsformer. Att aktiemarknaden mot denna
bakgrund skall monopoliseras kan te sig otidsenligt. Monopolet kan dock

försvaras med hänvisning till de behov av insyn, kontroll och information 12

som föreligger kring börshandeln.

Under aktiehandelns turbulenta utveckling de senaste åren, där många NU 1986/87:4
problem av etisk och teknisk natur uppstått, har Stockholms fondbörs
fungerat som en stark institution på ett sätt som knappast varit möjligt i ett
decentraliserat handelssystem. Aktiemarknaden måste emellertid nu utvecklas
ytterligare med hjälp av sofistikerade marknads- och teknikanpassade
metoder.

Enligt Fondhandlareföreningen förefaller Stockholms fondbörs monopolställning
att ha försvagats. För några år sedan genomfördes 70% av all
handel med börsnoterade aktier på Stockholms fondbörs. Andelen har nu
sjunkit till hälften och trenden synes bestå, vilket sägs tyda på marknadens
behov av andra handelsformer. Den framväxande OTC-marknaden har
genererat möjligheter till riskkapitalförsörjning för i första hand små företag.
Detta bedöms tillskapa behov av ökad regional finansiell aktivitet. En
viss regionalisering av aktiehandeln - under betryggande kontroll - skulle
kunna stärka riskkapitalbildningen på olika platser utanför nuvarande finansiella
centra.

En annan omständighet som tyder på att börsmonopolet har försvagats
är den fortlöpande internationaliseringen av svensk aktiehandel, säger
Fondhandlareföreningen vidare. Utländska placerare svarar för hälften av
allt nytillkommande riskkapital och ca 30% av aktieomsättningen. En
avsevärd del av börshandeln - främst då i de välkända svenska industrikoncernernas
aktier — sker i USA och England. Detta innebär att en allt
större del av dessa företags aktier handlas direkt på utländsk aktiemarknad.
Kurssättningen där styr ofta kurssättningen i Stockholm.

Nya placeringsinstrument utvecklas fortlöpande, framhåller Fondhandlareföreningen
också och tillägger:

Erfarenhetsmässigt finns ofta en fara i att monopol är okänsliga för utvecklings-
och marknadsbehov. Enligt vår bedömning kommer aktiemarknaden
att vara i stort behov av finansiell kreativitet inom detta område för att
tillgodose det löpande behovet av riskkapital.

Fondhandlareföreningen betecknar frågan om det legala börsmonopolet
som en lämplighetsfråga. Det finns omständigheter som talar för ett monopol
liksom det finns omständigheter som pekar i annan riktning. Kraven på
insyn och kontroll måste med hänsyn till börsverksamhetens betydelse för
samhällsekonomi, näringsliv, investerare och allmänhet väga tungt. För
börsverksamheten måste gälla regler som syftar till att så långt möjligt
upprätthålla förtroendet för börsverksamheten. En förutsättning för börsmonopolets
upphävande är således att man säkerställer den grundläggande
handeln och kurssättningen samt tillskapar organ för registrering, kontroll
och informationsgivning gentemot aktiemarknaden.

En positiv inställning till att börsmonopolet upphävs möter hos industrins
och handelns företrädare bland remissinstanserna.

SHIO-Familjeföretagen tillstyrker oreserverat. Organisationen säger sig
inte ha erfarit några negativa konsekvenser av den utvidgning av aktiehandeln
vid sidan av fondbörsen som handeln med OTC-aktier innebär. Den
finnér det svårt att från de små företagens synpunkt se några direkta risker

eller skadeverkningar med ett slopat börsmonopol. En utveckling med fri NU 1986/87:4
börshandel skulle kunna vara gynnsam för små företag, exempelvis genom
att öka intresset och därmed det riskvilliga kapitalet inom en begränsad
regional marknad. Den tekniska utvecklingen, framför allt på dataområdet,
skulle kunna leda till att aktieaffärer kan göras via terminaler på ett så
smidigt sätt att ett börsmonopol blir ohållbart enbart av detta skäl. Ett
upphävande av börsmonopolet skulle närmast innebära att lagtexten anpassas
till den verklighet som utvecklingen av handeln med aktier har lett
till.

Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund anför
inledningsvis:

Utvecklingen på den svenska värdepappersmarknaden under 1980-talet
har varit enastående. Aktieomsättningen på fondbörsen har tjugodubblats i
jämförelse med normalsiffrorna på 1970-talet, en ny formaliserad aktiemarknad,
den s.k. OTC-marknaden, har tillkommit, vilken nu omfattar
aktier i mer än 70 bolag och nyligen har en handel med s.k. köpoptioner
kommit i gång. Frågan om lokala aktiemarknader har aktualiserats och en
viss, om än synnerligen begränsad, handel har startats.

Enighet torde råda att den skisserade utvecklingen varit positiv för både
näringslivet och ekonomin i stort.

Organisationerna ser det därför som viktigt att denna utveckling kan
fortsätta. Även om därvid nya marknader vid sidan av Stockholms fondbörs,
det må vara regionala eller lokala marknader eller avse nya investeringsinstrument
såsom aktieoptioner, endast kommer att kunna spela en
mycket marginell roll, är det ändock av stort värde att de får prövas och
utvecklas på den svenska värdepappersmarknaden. Det ger förutsättningen
för nytänkande och mångfald och kan även underlätta för de mindre och
medelstora företagen att få tillgång till riskkapitalmarknaden.

De båda organisationerna ställer sig i princip positiva till motionsyrkandet.

Av avgörande betydelse är dock, betonar de, att handeln sker i former som
inger förtroende. Vid ett slopande av börsmonopolet måste därför övervägas
under vilka former handeln i framtiden skall bedrivas.

Handelskamrarna i Malmö och Göteborg behandlar i sina yttranden till
de tillfrågade länsstyrelserna särskilt frågan om regionala börser.

Skånes handelskammare förordar att börsmonopolet avskaffas. Handelskammaren
betonar värdet av att även små och medelstora företag ges
möjlighet att konkurrera om det riskkapital som ställs till näringslivets
förfogande. En lokal aktiemarknad skulle representera ett alltför litet upptagningsområde
för att handeln skall få den omfattning som allmänhetens
skyddsintresse kräver. Detta krav torde däremot kunna komma att uppfyllas
inom ramen för vad som kan benämnas regionala börser.

Handelskammaren vill poängtera allmänhetens stora benägenhet att
köpa aktier i företag som är förankrade i den egna regionen. Aktier i
mindre företag framstår också många gånger som en väl så intressant
placering som aktier i de stora börsnoterade företagen. Genom en regional
aktiehandel skulle allmänheten vidare uppmärksamma de lokala företagen
på ett helt annat sätt än i dagsläget. Regionala börser skulle därför kunna få
regionalekonomiskt intressanta effekter.

De regionala börserna, exempelvis en för södra Sverige, en för östra NU 1986/87:4
Sverige, en för västra Sverige och en för norra Sverige med säte förslagsvis
i Malmö, Stockholm, Göteborg och Sundsvall, skulle lämpligen organiseras
med egna regionala styrelser, eventuellt lydande under Stockholms
fondbörs styrelse. Ett avskaffande av börsmonopolet skulle alltså inte få
innebära en helt fri och okontrollerad börsverksamhet. Tillstånd av regeringen
borde krävas för inrättandet av en regional börs.

Västsvenska handelskammaren ställer sig också bakom motionsyrkandet
och föreslår att frågan om upphävande av börsmonopolet skall utredas.

En rad skäl talar enligt handelskammaren för ett sådant upphävande.

Den snabba utvecklingen av ny informationsteknologi ger nya möjligheter
att bedriva börshandel via terminaler oavsett geografisk belägenhet.

Behovet av att säljare och köpare möts på en given plats har därmed
reducerats. Vidare har noteringen av andra värdepapper, t. ex. OTC-aktier,
än de som egentligen står under börsstyrelsens tillsyn växt i omfattning.
Börsmonopolet har sålunda i praktiken redan kommit att urholkas.

De tyngsta argumenten för ett upphävande av börsmonopolet finner
handelskammaren dock ha lokal och regional bakgrund. Lokala eller regionala
aktiemarknader skulle medföra ett mera spritt ägande av små och
medelstora företag. Därigenom skulle företagens tillgång till riskkapital
förbättras. Utvecklingsprojekt skulle kunna realiseras tidigare än vad som
annars vore möjligt. De anställda skulle få möjligheter att bli ägare i sitt
eget företag. Bolagens status skulle höjas genom publicitet, vilket i sin tur
kan underlätta exempelvis personalrekrytering. Ytterligare anförs:

Ett spritt aktieägande kan också underlätta ett företags eventuella successions-
och generationsskiftesproblem.

För det lokala och regionala samhället torde ett upphävande av börsmonopolet,
och följande uppväxt av lokala aktiemarknader, innebära ett
ökat intresse för näringslivsfrågor. Den lokala förankringen och närheten
torde ytterligare understryka och accentuera den ökande uppmärksamhet
som visats företagsamhet och den fortsatta utvecklingen av näringslivet.

Stiftelsen Aktiefrämjandet tillstyrker ”i huvudsak” motionsyrkandet. Om
börsmonopolet upphävs skulle möjligheterna till en mer aktiv aktiemarknad,
starkare riskkapitalbildning i hela näringslivet och ett bredare aktiesparande
vidgas, säger Aktiefrämjandet. Det skulle ske genom att åtgärden
skulle underlätta bl. a. utnyttjande av modernare och mer effektiv aktiehandelsteknik,
anpassning till den snabbt pågående internationaliseringen
av aktiehandeln och utnyttjande av nya aktiemarknadsinstrument.

Aktiefrämjandet anser det dock viktigt att den institutionella ram för
aktiehandeln som formas av Stockholms fondbörs bibehålls. Det innebär
att handel med börsnoterade papper utanför börsen blir föremål för samma
registrering, kontroll, informationsspridning och eventuella sanktioner
som hittills. Under aktiehandelns turbulenta utveckling de senaste åren,
varvid många problem av etisk och teknisk natur har uppstått, har Stockholms
fondbörs fungerat som en stark samlande, kontrollerande och pådrivande
institution på ett sätt som knappast hade varit möjligt i ett decentraliserat
handelssystem, menar Aktiefrämjandet. 15

När det däremot gäller själva aktiehandeln anser organisationen att NU 1986/87:4

monopolet inte är motiverat. Aktiemarknaden måste numera utvecklas
med hjälp av sofistikerade marknads- och teknikanpassade metoder.

Fem omständigheter talar enligt Aktiefrämjandet särskilt för att börsmonopolet
bör upphävas. Den faktiska marknadsplatsen har förändrats —
endast hälften av all handel med börsaktier sker på Stockholms fondbörs.

En viss regionalisering av aktiehandeln kan stärka riskkapitalbildningen i
både stora och små företag samt öka den regionala finansiella aktiviteten i
landet. En allt större del av de större börsföretagens aktier är nu föremål
för handel även direkt på utländska aktiemarknader, och utvecklingen går i
snabb takt mot en datoriserad global aktiehandel dygnet runt. Monopolet
kan hämma en snabb produktutveckling på aktiemarknaden. Utvecklingen
går mot en ny handelsteknik, som innebär att börsen avskaffas som fysisk
marknadsplats för aktiehandel. I stället genomförs en decentraliserad handel
med datoriserad budgivning mellan köpare och säljare, varvid fondbörsens
uppgift blir att sköta registrering, kontroll, informationsspridning,
centraldator och eventuell clearing.

Sammanfattningsvis anförs att Aktiefrämjandet tillstyrker förslaget om
slopat börsmonopol under förutsättning att nuvarande centrala former för
”listning”, registrering, kontroll, informationsspridning och sanktioner
kan bibehållas.

Sveriges aktiesparares riksförbund tillstyrker motionsyrkandet med liknande
synpunkter. Ett beslut om avskaffande av börsmonopolet bör emellertid,
säger förbundet, föregås av noggrann beredning i syfte att enskilda
aktiesparares intressen skall tillvaratas.

Flera remissinstanser med något olika grundsyn förordar att frågan om
börsmonopolets upphävande skall utredas.

Svenska bankföreningen erinrar om att organisationen tidigare har tagit
ställning för börsmonopolet. Den uppfattningen har nu ändrats.

Motionsförslaget synes, heter det i Bankföreningens yttrande, i huvudsak
bygga på en allmän princip om näringsfrihet till vilken föreningen
ansluter sig. Från den mer formella och principiella monopolfrågan skiljer
sig emellertid de praktiska överväganden som kan göras om behovet av en
spridd börs- resp. annan aktiehandelsverksamhet.

De erfarenheter som vunnits inom bankerna av börshandeln under såväl
tidigare skeden som under den tid lagen om Stockholms fondbörs har varit
i kraft visar enligt Bankföreningen att den svenska börshandeln har fungerat
och fungerar tillfredsställande. Behov av fortlöpande anpassning av
formerna och förutsättningarna för denna handel till den föränderliga
marknaden uppkommer dock hela tiden. Det finns enligt Bankföreningens
uppfattning goda skäl för en översyn av de yttre förutsättningarna för den
organiserade aktiehandel som sker i samband med kurssättning. Vid en
sådan översyn bör frågan om börsmonopolet och dess effekt på marknaden
ingå som ett naturligt led. Den för en väl fungerande börshandel viktiga
förutsättningen att handeln äger rum på en tillräckligt stor börs är enligt
Bankföreningens uppfattning inte oförenlig med förekomsten av ytterligare
någon eller några börser. Erforderlig samordning och styrning, exempelvis
i vissa judiciella frågor, skulle kunna utövas från Stockholms fondbörs. I

sammanhanget borde övervägas om regleringen kunde inskränkas till att NU 1986/87:4
avse de mest omsatta aktierna, medan friheten kunde bli större än för
närvarande för handeln i övriga aktier.

Svenska sparbanksföreningen ställer sig också positiv till att förutsättningarna
för och konsekvenserna av ett upphävande av börsmonopolet
undersöks och föreslår att frågan görs till föremål för särskild utredning.

Centralorganisationen SACOISR ger uttryck för samma uppfattning
genom att ansluta sig till ett yttrande som Sveriges civilingenjörsförbund
har avgett till centralorganisationen.

Det är enligt detta synnerligen angeläget att antalet aktieägare sprids och
ökar; ett upphävande av börsmonopolet skulle kunna bidra till att det
målet uppnås. Frågan borde därför utredas. Därvid måste uppmärksammas
vilka kontrollregler som bör finnas vid ”alternativbörsema”, till
skydd för den aktiehandlande allmänheten.

En grupp reservanter inom styrelsen för Stockholms fondbörs — ordföranden
Erik Åqvist och ledamoten Bengt Sjönell, med instämmande av
börschefen och vice börschefen - menar att det kan finnas skäl för en
utredning om bl. a. börsmonopolet. Efter en återblick på frågans tidigare
behandling anför dessa reservanter sammanfattningsvis:

Fördelarna med en koncentrerad marknadsplats för värdepappershandeln
är uppenbara. I de länder där marknaden fragmenterats går strävandena i
riktning mot att åstadkomma en sådan koncentration. I vårt land har
börshandeln i värdepapper alltid varit förlagd till Stockholms fondbörs.

Det finns knappast anledning anta att det 1980 införda börsmonopolet
därvid haft någon avgörande betydelse. Risken för att monopolbestämmelsen
verkar hämmande på värdepappersmarknadens utvecklingsmöjligheter
eller lägger hinder i vägen för utnyttjande av modern teknik kan utgöra
anledning till övervägande av det i motionen väckta yrkandet. I samband
därmed bör utredas utformningen av ett alternativ till gällande regelsystem.
Det framstår nämligen som helt klart att - även i avsaknad av
monopolbestämmelse - en ordnad börsverksamhet förutsätter strikta
regler och kontrollmöjligheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det vara osäkert om det
finns behov av särskilda börser ute i landet för handeln med aktier. Länsstyrelsen
vill dock inte motsätta sig att en utredning görs för att belysa
möjligheterna att inrätta en eller ett par regionala börser i landet.

Ett särskilt problem utgör handeln med de på börsen icke registrerade
aktierna, t. ex. OTC-aktier, säger länsstyrelsen och fortsätter:

Länsstyrelsen anser att formerna för denna handel bör ses över och att
man i det sammanhanget även bör utreda huruvida handeln med sådana
aktier lämpligen skulle kunna ske på någon eller några orter utanför Stockholm.
En sådan åtgärd skulle sannolikt stimulera allmänhetens intresse för
att satsa riskvilligt kapital i företag inom den egna regionen.

Om handel med värdepapper skulle tillåtas på orter utanför Stockholm
måste formerna för denna handel noggrant regleras. Kraven på de företag
som tänker anlita en regional börs måste vara desamma som gäller för
företag som redan nu finns inregistrerade på Stockholms fondbörs. Allmänheten
måste kunna känna samma säkerhet vid handel med aktier eller 17

värdepapper som i dag gäller vid handel på börsen. Vidare måste man NU 1986/87:4
ställa samma krav på redovisning från företagens sida oavsett vilken börs
som anlitas.

Frågan om tillsynen av de regionala börserna måste också regleras, uttalar
länsstyrelsen vidare. Skall styrelsen för Stockholms fondbörs även ha
tillsyn över de regionala börserna eller skall dessa vara helt fristående med
egna styrelser?

Motionsyrkandet avstyrks av bl. a. bankinspektionen, riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige.

Bankinspektionen erinrar om att inspektionen i samband med att den
lämnat synpunkter på inrättandet av lokala aktiemarknader har uttalat att
gränsen mellan börsverksamhet och annan aktiehandel inte är helt lätt att
dra.

Gränsdragningsproblematiken kunde i och för sig vara ett skäl till en
omprövning av regleringen på området, sägs det i yttrandet. Detsamma
gäller det förhållandet att börsmonopolet har uppluckrats genom 1984 års
lagstiftning. Bankinspektionen vill emellertid inte förorda en sådan omprövning
förrän ett klart behov av flera fondbörser har visat sig föreligga.

Inspektionen lämnar i huvudsak följande motivering. Den svenska värdepappersmarknaden
har en begränsad storlek. Att flera institutioner har
ansvaret för börsverksamheten på en sådan begränsad marknad framstår
som mindre naturligt. Tillämpningen av de regler som ofrånkomligen måste
ligga till grund för en av samhället sanktionerad börsverksamhet riskerar
att splittras, om det blir mera än en huvudman för börsverksamheten.

Detta gäller bl. a. i fråga om in- och avregistrering av fondpapper samt
börsstopp. Det behöver inte vara någon nämnvärd praktisk skillnad mellan
ett system som möjliggör inrättande av flera fondbörser och ett annat
system där en institution ges ensamrätt till börs verksamhet. I förra fallet
kan man genom att uppställa stränga villkor för etablering av ytterligare
fondbörs komma monopolsituationen mycket nära. I det andra fallet är det
möjligt att införa undantag från monopolet och därigenom uppluckra detta.

Riksbanksfullmäktige menar att det, sedan frågan om börsmonopolet
behandlades av riksdagen år 1979, inte har uppkommit några nya förhållanden
som talar för en ändring av börshandelns koncentration till en plats
och övervakning genom en börsstyrelse. Börsmonopolet bör inte hindra en
ordnad handel i mindre företags aktier. Organisationen av OTC-marknaden
under bankinspektionens tillsyn illustrerar möjligheterna härtill. Fullmäktige
är därför inte övertygade om att någon översyn behövs utöver det
arbete som pågår hos bankinspektionen och börsen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finnér att handeln med av riksgäldskontoret
utgivna instrument inte direkt skulle beröras av förslaget. Fullmäktige
säger sig emellertid vilja peka på önskvärdheten av att Stockholmsbörsens
ställning bl. a. i obligationsmarknaden snarare stärks än försvagas.

Sedan frågan om börsmonopol senast prövades har enligt fullmäktiges
mening ingenting tillkommit som föranleder en ändrad uppfattning i denna
fråga.

Motionsyrkandet avstyrks vidare av TCO, som uttalar att det i nuläget

inte föreligger några praktiska skäl för ett upphävande av börsmonopolet. NU 1986/87:4
Motionärernas hänvisning till risken för missförstånd rörande börsens och
börsstyrelsens ansvar beträffande OTC-listan och ”väntelistan” äger sitt
berättigande, erkänner TCO, men detta är till stor del ett informationsproblem
och inte ett problem skapat av börsmonopolet.

Ett eventuellt upphävande av börsmonopolet måste, tillägger TCO,
medföra att vissa krav ställs på förutsättningarna för upphävandet. Det är
t. ex. väsentligt att eventuella regionala börser får en motsvarande tillsyn
som Stockholms fondbörs och att de följer samma börsetiska regler som
gäller för denna. Vidare bör företag som introduceras på eventuella regionala
börser åsättas skärpta krav på redovisningen av företagets ekonomi
och ägarförhållanden i överensstämmelse med vad som gäller på Stockholms
fondbörs.

En annan grupp reservanter inom styrelsen för Stockholms fondbörs än
den förut citerade (vice ordföranden Lars Hillbom samt ledamöterna Kurt
Eklöf, Birgitta Johansson och Birgitta Persson) har velat lämna samma
redogörelse i sak som denna men med annan slutsats. Med beaktande av
att gällande regler inte har utgjort hinder för tillkomsten av parallella
marknader i såväl aktier som nya instrument borde motionsyrkandet avstyrkas.

VPC framhåller att dess verksamhet är inriktad på registrering av aktieoch
obligationsinnehav och därpå baserad service inom värdepappersområdet.
Då verksamheten sålunda inte omfattar handeln med värdepapper
anser VPC inte att företaget kan eller bör ta ställning till motionsyrkandet.

VPC framför emellertid ”några praktiska synpunkter som måhända kan
vara värda att beaktas vid behandlingen av motionen”. Det är, säger VPC,
angeläget att ha enhetliga rutiner i värdepappershanteringen. Från den
synpunkten är det med stor sannolikhet en nackdel om fondhandel skulle
ske vid flera börser. Man måste beakta risken för att värdepappershandeln
totalt sett får en för placerarna och andra intressenter mindre rationell
utformning.

Det är enligt VPC angeläget att vi i Sverige får till stånd en utveckling av
ny och bättre teknik för handeln med fondpapper, t.ex. genom införande
av ”datoriserad börs”. Konkurrens mellan olika handelsplatser kan i och
för sig stimulera den tekniska utvecklingen men det är lättare och mindre
kostsamt att förverkliga en rationell utformning inom ramen för en för
handeln som helhet gemensam handelsplats till vilken alla agerande kan
anslutas.

Interpellationssvar

Statsrådet Bengt K. Å. Johansson besvarade den 17 januari 1986 (RD 1985/

86:61 s. 33) en interpellation (1985/86:75) av Per Stenmarck (m) om regional
börshandel i Malmö. Frågan gällde vilka åtgärder statsrådet var beredd
att vidta för att möjliggöra en sådan handel. Statsrådet erinrade - i likhet
med interpellanten - om att börsmonopolet hade införts i stor enighet.

Han fortsatte: 19

För egen del är jag inte beredd att i dag säga att det för all framtid skulle NU 1986/87:4
vara omöjligt att tillåta regional börshandel utanför Stockholms fondbörs,
t. ex. vid några regionala börser, med aktier i lokalt förankrade företag. Jag
vill emellertid understryka att det finns risker och problem förknippade
med en sådan handel, som av allt att döma kommer att avse ett begränsat
utbud av aktier, främst i mindre företag. Exempel härpå är kvalitetsgranskningen
av företagen, kraven på snabb och korrekt ekonomisk information
till allmänheten samt åtgärder för att så långt möjligt förhindra manipulationer
av kurserna och insideraffärer.

I svaret betonades vidare att det är av grundläggande betydelse att börshandeln
bedrivs så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden
upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras.

Vad gällde aktuella åtgärder nämnde statsrådet tillsättandet av Leokommissionen
(se nästa avsnitt) och det arbete som genom börsstyrelsens
försorg bedrevs inom det börsetiska området.

Vissa utredningar

Rapport om riktade emissioner av aktier m.m.

Regeringen tillsatte i januari 1986 den s.k. Leokommissionen för undersökning
av vissa aktieemissioner m.m. Anledningen var vissa uppmärksammade
transaktioner som hade genomförts av börsföretaget Wilh.

Sonesson AB beträffande aktier i läkemedelsföretaget AB Leo, vilket
Sonessons förvärvade år 1983. Kommissionen avgav i juli 1986 sin rapport
(Ds Fi 1986:21) Riktade emissioner av aktier m. m.

Vad som har stått i blickpunkten för kommissionens granskning har varit
en s.k. riktad nyemission som beslöts på bolagsstämma i Leo i november
1983, då Sonessons ägde och röstade för samtliga aktier. Genom denna
nyemission erhöll 25 personer i Sonessonkoncernens och Leos ledning
aktier i Leo för sammanlagt ca 58 milj. kr. Aktiernas värde hade när
rapporten avgavs stigit till det tredubbla.

Kursuppgången förklaras enligt kommissionen bl. a. av bolagets utveckling.
Kommissionen finner inte grund för att påstå att aktietecknarna fick
förvärva aktierna till förmånspris, om man ser till förhållandena när nyemissionen
gjordes. Den ställer sig dock kritisk till emissionen från flera
andra synpunkter. Tecknarna tilldelades aktier för anmärkningsvärt stora
belopp. Vad som också gör att emissionen kommer i en tveksam dager är
att den till så stor del riktades till ledande funktionärer i Sonessons utan
direkt anknytning till Leo.

Kommissionens kritik riktas i första hand mot Sonessons dåvarande
verkställande direktör och koncernchef. Den gäller bl. a. hans medverkan
till ett villkor i det avtal mellan Sonessons och den danska säljaren av Leo
där riktlinjerna för nyemissionen drogs upp samt en försäljning av Leoaktier
till Volvos koncernchef och verkställande direktör. Kommissionen
anser vidare att Sonessons styrelse hade bort underrättas om att Förvaltnings
AB Yggdrasil lämnat tecknarna en ”kursgaranti”.

I fråga om Sonessons styrelse uttalar kommissionen att det hade varit 20

lämpligt om den lämnat aktieägarna en mera utförlig information om ny- NU 1986/87:4
emissionen. Kommissionen riktar emellertid ingen kritik mot Sonessons
revisorer eller de banker som varit inblandade och inte heller mot något
förfarande inom Leos eget ansvarsområde.

Kommissionen har genomfört en undersökning av riktade emissioner
under åren 1984 och 1985. Av undersökningen framgår att emissioner till
såväl ledande befattningshavare som anställda i allmänhet under de senaste
åren normalt har haft formen av utgivning av konvertibla skuldebrev och
att sådana emissioner har haft en betydande omfattning. Det framgår också
att tilldelning av mycket stora belopp har förekommit i dessa sammanhang,
delvis i den enligt kommissionen omotiverade formen att en större restpost,
som icke tecknats av övriga anställda, har fördelats på ledande
personer i företaget.

I sina överväganden och rekommendationer konstaterar kommissionen
att det är ett vanligt önskemål från bolagens sida att ledande funktionärer
skall äga aktier i det egna bolaget (den s. k. pilotskolan). I den mån man vill
tillgodose det intresset bör enligt kommissionen principen vara att förvärven
sker på marknadsmässiga grunder. Tilldelningen av aktier eller konvertibler
bör stå i rimlig relation till funktionärernas lön och anställningsvillkor
i övrigt. Vid nyemissioner o.d. bör endast ledande funktionärer i
det bolag vari emissionen sker få erbjudas att teckna, sålunda inte ledamöter
av styrelsen för detta bolag och inte heller ledningsgrupp eller
styrelseledamöter i moderbolag.

I lagstiftningen på området bör, menar kommissionen, garantier skapas
för att beslut om emissioner och liknande transaktioner av nu aktuellt slag
fattas i former som är betryggande från minoritetsskyddssynpunkt och för
att informationsgivningen både före och efter sådana beslut fyller högt
ställda krav. Regler av detta slag kan enligt kommissionen antas få en
betydande sanerande effekt.

Kommissionen har föreslagit riktlinjer för en sådan lagstiftning för aktiemarknadsbolag
och deras dotterbolag. Riktlinjerna innebär i huvudsak att
riktade emissioner till ledande funktionärer och andra anställda alltid skall
beslutas på bolagsstämma med nio tiondelars majoritet. Om emissionen
sker i ett dotterbolag skall även bolagsstämman i moderbolaget fatta beslut.
För att regleringen inte lätt skall kunna kringgås skall detsamma gälla
vid försäljning av aktier (eller konvertibler). Aktieägarna skall få fullständig
information både i förväg och efter transaktionen.

Kommissionen har tagit upp frågan om det finns behov av ett särskilt
offentligt organ för bevakning av etiken på aktiemarknaden. Det organ som
enligt kommissionens mening i så fall närmast skulle komma i fråga är
bankinspektionen. Kommissionen har emellertid stannat vid bedömningen
att man bör avvakta erfarenheterna av den nämnd för aktiemarknadsfrågor
som har inrättats av Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare
(se s. 24).

Ägarutredningen

Ägarutredningen (I 1985:04; ordförande: direktör Gunnar Leo) har tillkallats
för att ”utreda ägar- och inflytandefrågor i svenskt näringsliv”. Kom- 21

mittén har enligt sina direktiv (dir. 1985:22) tre huvuduppgifter, nämligen NU 1986/87:4

(1) att kartlägga förändringar i ägande och inflytande inom det svenska

näringslivet under de senaste tio åren, (2) att analysera orsakerna till dessa

förändringar, (3) att analysera effekterna av förändringarna i ägar- och

inflytandestrukturen på enskilda företags effektivitet, kapitalförsörjningen

inom hela industrin och fördelningen av kapital mellan branscher och/eller

företag.

Förekomsten av ömsesidigt ägande mellan företag — s. k. korsvist
ägande — berörs särskilt i direktiven. Det framhålls att den ökade omfattningen
av sådant ägande kan leda till att ägarkontrollen för andra ägare
begränsas och att effektiviteten på aktiemarknaden försämras. Kommittén
skall särskilt belysa detta ägande, det s. k. ask-i-ask-ägandet (en ägarkonstruktion
i olika led som kan ge ett väsentligt inflytande med en begränsad
kapitalinsats) och andra eventuella former av komplicerade ägarstrukturer.
Vidare skall den kartlägga omfattningen av sådana ägarformer —
konvertibla lån och olika slag av optionsrätter - som står aktien nära.

I rapporten (Ds I 1986:6) Ömsesidigt aktieägande mellan svenska börsföretag
har ägarutredningen redovisat en kartläggning av direkta och indirekta
ömsesidiga ägarsamband och skisserat problem som är av intresse i
dess fortsatta arbete på detta område.

Institutioner och aktiviteter
Stockholms fondbörs

Börsetik m.m.

Inregistreringskontrakten mellan Stockholms fondbörs och börsbolagen
innehåller ett åtagande att bolaget skall följa vissa normer i fråga om
information till allmänheten och börsstyrelsen. Normerna avser dels händelser
m.m. som det skall lämnas information om, dels formerna för
informationen, varvid särskild vikt läggs vid att informationen sprids
snabbt, så att den inte kan utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Överträdelser av
inregistreringskontrakten kan föranleda sanktionsbeslut av börsstyrelsen.

Sedan år 1979 har ett tiotal börsbolag ålagts vite med anledning av underlåten,
bristande eller otillåten information. Ett aktuellt fall gäller information
om planerade affärer mellan AB Volvo och Fermenta AB. I avvaktan på
att en pågående översyn av inregistreringskontrakten slutförs har börsstyrelsen
utfärdat en serie rekommendationer om förbättrad information rörande
bl. a. riktade emissioner, transaktioner mellan börsbolag och närstående
personer, t. ex. styrelseledamöter, samt viss affärsverksamhet
som bedrivs av närstående till börs- och OTC-bolag. I juni 1986 har
börsstyrelsen utfärdat riktlinjer angående krav på information i samband
med viktigare beslut och händelser i börs- och OTC-bolag.

Ett flertal aktiviteter på det börsetiska området pågår inom Stockholms
fondbörs. En börsetisk arbetsgrupp med representanter för näringslivet
och Sveriges aktiesparares riksförbund fungerar som diskussionsforum
och informell idé- och rådgivare. Börsstyrelsen har inom sig bildat flera 22

kommittéer i syfte att effektivisera och utvidga styrelsens arbete. Bland NU 1986/87:4

dessa är en regelkommitté och en sanktionskommitté. Ämnen för aktuella

utredningar är bl. a. behovet av erbjudandeplikt (dvs. skyldighet att vid

köp av en större aktiepost erbjuda övriga aktieägare möjlighet att sälja på

samma villkor), riktade nyemissioner, den inofficiella aktiehandeln samt

revisorernas ställning i börsbolagen.

Teknisk utveckling m. m.

Stockholms fondbörs har i september 1986 under rubriken ”ADB-system
för värdepapper” presenterat ett diskussionsunderlag för utvecklingen av
ett framtida system för handel, administration och informationsspridning
avseende värdepapper.

I huvudsak följande trender och omvärldsförändringar anges vara särskilt
viktiga såsom motiv för strategier, mål och handlingsplaner:

— Värdepappershandeln kännetecknas av en internationalisering som innebär
att allt fler aktörer ser hela världen som sitt arbetsfält.

— Ny teknik införs, varvid de traditionella börserna dels i ökad utsträckning
själva satsar på elektroniskt baserad handel, dels utsätts för konkurrens
från nya handelsplatser baserade på modern teknologi.

— En större del av handeln förläggs utanför de traditionella börserna.

— Kontobaserade värdepapperssystem utan fysiska värdepapper utvecklas.

— Stora marknader för finansiell information växer fram i direkt eller
indirekt anslutning till värdepappershandeln.

Börsstyrelsen har mot denna bakgrund beslutat att under den kommande
treårsperioden genomföra följande utvecklingsinsatser:

— införa ADB-baserade handelssystem som möjliggör automatisk matchning
av köp- och säljbud, decentraliserad handel och nya former för
handelns bedrivande med ett vidgat utnyttjande av fondkommissionärernas
kompetens, t. ex. som märket makers,

— tillse att systemen för handel kan användas för handel såväl i aktier som
i räntebärande papper och nya instrument,

— sträva efter en i princip enhetlig behandling i handels- och informationsspridningshänseende
av alla värdepapper, såväl officiellt som inofficiellt
noterade,

— erbjuda penning- och obligationsmarknadens aktörer ett system för
handel och informationsspridning till lägsta möjliga kostnad,

— genom att utnyttja sina personella resurser, ADB-system och tekniska
kompetens underlätta för marknadens aktörer att etablera nya marknader,

— etablera ett nätverk för datakommunikation mellan fondkommissionärer,
fondbörsen och övriga aktörer på värdepappersmarknaden,

— aktivt engagera sig i arbetet på att utforma ett kontobaserat (papperslöst)
värdepapperssystem,

— verka för att fondbörsens system för handel och informationsspridning
skall kunna användas under en betydligt större del av dygnet än för

närvarande, 23

— etablera kopplingar gentemot utländska börser och marknadsplatser, NU 1986/87:4

— etablera kopplingar gentemot andra värdepappersmarknader i Sverige,

— etablera en informationstjänst för spridande av grundläggande, väsentlig
kurspåverkande information till fondkommissionärer och placerare under
pågående handel,

— överväga etablering av en organisation för spridande av marknadsinformation
tillsammans med ett eller flera kommersiella informationsföretag.

De beslutade utvecklingsinsatserna skall genomföras inom ramen för en
projektorganisation under medverkan av fondkommissionärerna. Fem olika
projekt har definierats.

Bankinspektionen

Bland bankinspektionens uppgifter är, som tidigare nämnts, att utöva
tillsyn över fondkommissionärer och Stockholms fondbörs. Enligt lagen
(1985:71) om värdepappersmarknaden skall bankinspektionen övervaka
att handel med och förvaltning av fondpapper bedrivs så att allmänhetens
förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls.

Inom ramen för sin tillsynsfunktion kan bankinspektionen bl. a. verkställa
inspektion och pröva klagomål. Aktuella åtgärder av bankinspektionen
är skrivelser — med erinran eller rekommendationer — till olika fondkommissionärer
med anledning av förseningar i leverans av sålda aktier. I
skrivelse nyligen till ett antal större institutionella placerare på aktiemarknaden
- försäkringsbolag, investmentbolag, löntagarfondstyrelserna, allemansfonder
— har inspektionen anhållit om uppgifter som kan belysa
risken för att befattningshavare hos sådana placerare kan missbruka sin
insyn i orderläget på marknaden till att göra vinstgivande affärer för egen
del.

Näringslivets börskommitté

Näringslivets börskommitté är ett rådgivande organ vars huvudmän är
Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund. Kommittén
har utfärdat ett antal separat publicerade rekommendationer rörande förhållanden
på värdepappersmarknaden. Nyare sådana rekommendationer
gäller offentliggörande vid förvärv av större aktieposter m.m. (november
1983), riktade emissioner av aktier m.m. (februari 1986) och utgivning av
prospekt (mars 1986).

Aktiemarknadsnämnden

Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund har inrättat en
nämnd för aktiemarknadsfrågor, Aktiemarknadsnämnden, vilken har börjat
sin verksamhet den 1 september 1986. Nämndens uppgift är att genom
uttalanden samt rådgivning och information verka för god sed på den
svenska aktiemarknaden. Varje åtgärd av aktiemarknadsbolag eller aktieägare
i sådant bolag vilken avser eller kan vara av betydelse för aktie i 24

aktiemarknadsbolag skall kunna bli föremål för nämndens bedömning. NU 1986/87:4
Nämnden gör uttalanden på eget initiativ eller efter framställning av aktieägare
eller företag som direkt berörs av en åtgärd.

Nämnden består av ordförande, högst fyra vice ordförande och högst 20
övriga ledamöter. Ordförande är f. d. landshövding Ingvar Gullnäs. Ett
antal framträdande jurister, f.d. ämbetsmän och företrädare för näringslivet
har utsetts till ledamöter.

Utskottet

Fondbörsverksamheten har under de senaste åren tilldragit sig stort intresse.
Detta förhållande bottnar delvis i att aktiemarknaden har präglats av en
betydande volymökning, livlig omsättning och stigande aktievärden. I
löpande priser har hela 1979 års omsättning av börsregistrerade aktier, ca 4
miljarder kronor, i år uppnåtts under en normalvecka. Börsvärdet av
aktierna har på sju år stigit från ca 40 miljarder kronor till ca 450 miljarder
kronor. En viktig omständighet är vidare att många börsföretag har varit
föremål för genomgripande ägar- och strukturförändringar. En rad andra
faktorer, sammanhängande med de nämnda, kan också noteras. De mindre
företagens behov av riskkapital har aktualiserat frågan om ökat utbud av
och ökad handel med aktier i sådana företag; reglerna för fondbörsverksamheten
och angränsande aktiviteter har härvid kommit i blickpunkten.

Nya typer av institutionella placerare har tillkommit, och antalet aktörer
vid och omkring Stockholms fondbörs har växt. Det utländska ägandet i
börsföretagen har ökat starkt. Nya placeringsinstrument har införts på
kapitalmarknaden. Börshandeln och värdepappershanteringen har i ökande
utsträckning datoriserats.

Ett markant inslag i utvecklingen är att en rad frågor av börsetisk natur
har kommit upp. Dessa har till stor del att göra med olika berörda parters
tillgång till information om omständigheter som kan påverka kurserna på
aktier och andra värdepapper. En lagstiftning år 1985 om förbud mot s. k.
insiderhandel syftade till att förhindra missbruk av förtrolig företagsinformation.
Förbudets räckvidd i olika avseenden är ett ämne för fortsatt
diskussion. Bristande eller underlåten information från olika börsföretags
sida har gett börsstyrelsen anledning till kritiska reaktioner. Den s.k.

Leoaffären, som nyligen har studerats av en särskild kommission (se s.

20), väckte frågan om det behövs ytterligare åtgärder för tryggande av att
aktiehandeln sker i sunda och rättvisa former. Bankinspektionen har ingripit
mot klandervärda förfaranden som olika fondkommissionärer har gjort
sig skyldiga till. En rad aktiviteter på börsetikens område bedrivs inom
Stockholms fondbörs, framför allt en översyn av inregistreringskontrakten.
Parallellt med de offentliga organens åtgärder pågår en strävan till
självsanering bland aktörerna på aktiemarknaden. Inrättandet av Aktiemarknadsnämnden
(se s. 24) för kort tid sedan är ett uttryck för detta.

Det finns, som framgår av redogörelsen i det föregående, ett omfattande
regelsystem för fondbörsverksamheten och för värdepappersmarknaden
över huvud taget. De centrala lagarna på området är lagen (1985:571) om 25

värdepappersmarknaden, fondkommissionslagen (1979:748) och lagen NU 1986/87:4
(1979:749) om Stockholms fondbörs. De kompletteras av andra lagar,
förordningar som regeringen har utfärdat, interna regler inom Stockholms
fondbörs, avtalsvillkor - bl. a. i inregistreringskontrakten mellan fondbörsen
och börsbolagen - och rekommendationer utan formellt bindande
verkan. De sistnämnda kommer såväl från offentligt som från privat håll.

De motionsyrkanden rörande fondbörsverksamheten som behandlas här
får ses mot den bakgrund som nu har tecknats. De gäller dels grundläggande
organisatoriska förhållanden, dels börsetiska frågor.

Enligt lagen om Stockholms fondbörs har endast denna institution rätt
att bedriva fondbörsverksamhet i Sverige. I fyra motioner, 1984/85:559
(m), 1985/86:N216 (m), 1985/86:N251 (m) och 1985/86:N301 (fp), finns
yrkanden som går ut på att detta börsmonopol skall upphävas. Ett syfte är
härvid att det skall skapas förutsättningar för en regional börsverksamhet
som avser handel med aktier i små och medelstora företag inom regionen.

Det skulle alltså vara fråga om ett komplement till, inte en dubblering av,
den verksamhet som Stockholms fondbörs bedriver. Det först framställda
yrkandet i ämnet, i sak likvärdigt med de tre senare, har remissbehandlats.

Därvid har, som framgår av redogörelsen i det föregående, skilda uppfattningar
kommit till uttryck. En majoritet av remissinstanserna har emellertid
ställt sig positiv till att börsmonopolet slopas eller i vart fall att frågan
om en sådan lagändring utreds.

Börslagens regler om börsstyrelsens sammansättning ändrades år 1984.

Sedan dess utser regeringen sex av elva ledamöter, mot tidigare fyra av
nio. Bland de sex är ordföranden och vice ordföranden. Av de övriga
ledamöterna utser liksom tidigare fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillsammans en, Svenska handelskammarförbundet och
Sveriges industriförbund vartdera en och medlemmarna i fondbörsen två.

Enligt yrkanden i tre av de nyssnämnda motionerna, 1984/85:559 (m),

1985/86:N216 (m) och 1985/86:N301 (fp), skulle reglerna ändras så att
börsstyrelsen hädanefter skulle bestå enbart av företrädare för börsmedlemmarna,
börsföretagen och aktieägarna. Vad motionärerna förespråkar
innebär en återgång till vad som gällde fram till år 1919, då det bestämdes
att en ledamot av börsstyrelsen, nämligen ordföranden, fortsättningsvis
skulle utses av regeringen.

Enligt inregistreringskontrakten mellan Stockholms fondbörs och börsföretagen
åtar sig företagen att följa vissa normer i fråga om information till
börsstyrelsen och allmänheten om sina förhållanden. Till en del framgår
företagens förpliktelser på detta område redan av lagen om Stockholms
fondbörs. Om ett företag bryter mot reglerna förfogar börsstyrelsen, såsom
har angetts i det föregående, över olika sanktionsmöjligheter. Det kan
bli fråga om avregistrering, föreläggande att vidta viss åtgärd, börsstopp
eller utkrävande av vite. Ett yrkande i motion 1985/86: N301 (fp) syftar till
att sanktionsmöjlighetema skall vidgas ”så att man får ett bredare spektrum
av ingrepp”.

Slutligen föreslås i motion 1985/86: N237 (s) en skyndsam översyn av
förhållandena på aktiemarknaden. Händelser under de senaste åren motiverar
enligt motionärerna ”tämligen långtgående lagstiftningsåtgärder för 26

att stävja de affärer som numera uppträder på börsen”. Förhållanden som NU 1986/87:4

berörs är bl. a. att en del börsföretag äger varandra korsvis, att vissa
aktieägare med särskild insynsställning missbrukar denna och att börsstyrelsen
har funnit skäl att tillsätta en rad kommittéer m.m. för frågor som
har anknytning till börsetiken.

De organisatoriska och de börsetiska frågorna har, vill utskottet framhålla,
ett samband med varandra. Styrelsen för Stockholms fondbörs spelar
en central roll på börsetikens område genom att uppställa normer för
olika aktörer på värdepappersmarknaden och kontrollera efterlevnaden av
normerna. Hur styrelsen skall vara sammansatt och vilka sanktioner den
skall kunna utnyttja är därför en viktig angelägenhet för statsmakterna.

Om även andra institutioner än Stockholms fondbörs skulle få rätt att
bedriva fondbörsverksamhet blir det en betydelsefull fråga hur ett enhetligt
normsystem skall kunna tillämpas för all börs verksamhet i landet.

Utskottet har ägnat stor uppmärksamhet åt det aktuella ärendet. Remissbehandlingen
av frågan om börsmonopolets fortbestånd har redan
nämnts. Utskottet har också besökt fondbörsen och senare hållit utfrågningar
med dess ledning, med ledningen för bankinspektionen och med
företrädare för olika intressegrupper. Ett avsevärt antal dokument rörande
utredningar, åtgärder och initiativ som avser börsverksamheten har kommit
utskottet till handa.

Utskottet vill inte föreslå riksdagen att nu föranstalta om de lagändringar
etc. som är på tal i motionerna 1984/85:559 (m), 1985/86:N216 (m), 1985/

86:N251 (m) och 1985/86:N301 (fp). Utskottet finnér emellertid, i linje
med vad som anförs i motion 1985/86: N237 (s), att det är motiverat med en
allmän översyn av olika förhållanden på värdepappersmarknaden, inte
minst i vad avser fondbörsverksamheten. Vid en sådan översyn kommer
naturligen också synpunkter och förslag i de fyra förstnämnda motionerna
att uppmärksammas. Uppgiften att verkställa översynen bör anförtros åt
en parlamentariskt sammansatt kommitté. I det följande diskuterar utskottet
något närmare vilka slags frågor som bör omfattas av utredningsarbetet.

Förutsättningarna för fondbörsverksamheten ändras för närvarande i
snabb takt till följd av att värdepappershandeln till betydande del förläggs
utanför fondbörsen och att den alltmer internationaliseras och genomförs
med elektroniska hjälpmedel. Stockholms fondbörs räknar med att bli
utsatt för ökad konkurrens från utländska börser och marknadsplatser.

Fondbörsen har gripit sig an med olika utvecklingsprojekt som syftar till
att den framgångsrikt skall kunna verkställa nödvändiga förändringar, inkl.
en långt driven datorisering, och sålunda möta den utländska konkurrensen.
Utvecklingen kan väntas ställa krav på att statsmakterna anpassar sin
normgivning till de nya förhållandena.

Handeln med icke börsnoterade s.k. OTC-aktier bedrivs numera, med
stöd av en bestämmelse som tillkom år 1984 genom ändring i lagen om
Stockholms fondbörs, i nära anslutning till fondbörs verksamheten. En viss
oklarhet torde på sina håll råda om karaktären av förekommande kursnoteringar
— på OTC-aktier och andra icke börsregistrerade värdepapper —
som inte härrör från fondbörsen. Samtidigt visar många mindre företag 27

intresse för att kunna tillföras riskkapital genom emission av aktier på NU 1986/87:4
marknaden. Därvid vill man ofta särskilt appellera till placerare i den egna
regionen. Det kan vara motiverat att reglerna för börsverksamhet ses över
mot denna bakgrund.

Tillkomsten av nya placeringsinstrument är, såsom inledningsvis har
konstaterats, ett inslag i utvecklingen på kapitalmarknaden. Aktieoptioner
har genom en i år genomförd ändring i lagen om värdepappersmarknaden
jämställts med fondpapper såvitt avser denna lag. Ytterligare nya finansiella
instrument kan väntas bli introducerade. Det är viktigt att lagstiftningen
anpassas med hänsyn till denna tendens.

Börshandelns tillväxt och tillströmningen av nya aktörer på värdepappersmarknaden
accentuerar de börsetiska problemen. Särskild uppmärksamhet
tilldrar sig frågan om en effektiv reglering av insiderhandeln. De
nuvarande bestämmelserna på området avser en ganska snäv personkrets.

Vid deras tillkomst uttalade utskottet (NU 1984/85:29 s. 9) att frågan om
personkretsens avgränsning borde övervägas ytterligare. Som en beaktansvärd
kategori nämnde utskottet de aktieplacerande institutionernas
portföljförvaltare. Denna kategori har på sistone kommit i blickfältet; bl. a.
har bankinspektionen nyligen tillställt ett stort antal institutionella placerare
en serie frågor rörande begränsningar av deras anställdas möjligheter
att handla med fondpapper för egen eller närståendes räkning. Förnyade
överväganden om insiderreglerna ter sig angelägna. Andra förfaranden
som kan anses utgöra missbruk av nyckelpositioner inom näringslivet bör
också uppmärksammas i detta sammanhang.

Som redan har sagts utgörs regelsystemet på värdepappersmarknaden
av en mångfald bestämmelser av olika valör samt rekommendationer utan
direkt rättsverkan. Ett flertal olika organ, offentliga och privata, deltar i
normbildningen och i kontrollen av att normerna efterlevs. Inom näringslivet
finns ambitioner att uppkommande missförhållanden skall undanröjas i
första hand genom självsanering. Den i det föregående berörda Aktiemarknadsnämnden
är ett resultat av denna strävan. Den översyn som utskottet
förordar bör innefatta en granskning av regelsystemet och de institutionella
formerna utifrån de krav som dikteras av börsetiska värderingar.

Den utredningsverksamhet som utskottet här - utan att åsyfta fullständighet
— har skisserat bör genomföras i nära kontakt med det omfattande
arbete på de angivna områdena som Stockholms fondbörs bedriver. Även
andra intressenters insatser bör tillvaratas. Som utskottet redan har framhållit
går utvecklingen på värdepappersmarknaden mycket snabbt. Det
kan därför visa sig erforderligt att någon fråga utreds i särskild ordning.

Också i övrigt synes det lämpligt att olika delfrågor behandlas och redovisas
undan för undan med hänsyn till sin angelägenhetsgrad. Översynen får
självfallet inte innebära att det nödvändiga fortlöpande reformarbetet avstannar.
En huvuduppgift för kommittén måste vara att i tid upptäcka och
definiera problem som ännu inte har manifesterat sig fullt ut och sålunda
påskynda utvecklingen mot ett institutionellt system och ett regelverk som
svarar mot morgondagens krav.

28

Utskottet hemställer NU 1986/87:4

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:559 yrkandena 5
och 6, motion 1985/86: N216 yrkandena 6 och 7, motionerna 1985/

86:N237 och 1985/86:N251 samt motion 1985/86:N301 yrkandena
2-4 hos regeringen begär en översyn av förhållandena på värdepappersmarknaden
i enlighet med vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 november 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten Svensson (m), Birgitta Johansson (s), Åke
Wictorsson (s),Bo Finnkvist(s),Per-01a Eriksson(c),Jörn Svensson (vpk),

Gudrun Norberg (fp), Nic Grönvall (m), Elving Andersson (c), Erik Holmkvist
(m) och Leo Persson (s).

Särskilt yttrande

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Gudrun Norberg (fp), Nic Grönvall
(m) och Erik Holmkvist (m) anför:

Utskottet har inte närmare diskuterat de konkreta förslag till lagändringar
som har förts fram i motioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet.
De går ut på att börsmonopolet för Stockholms fondbörs skall upphävas
och att börsstyrelsen hädanefter skall bestå enbart av företrädare för
börsmedlemmarna, börsföretagen och aktieägarna. Det ingår givetvis
bland den begärda kommitténs uppgifter att positivt pröva dessa förslag.

Vi vill understryka att tungt vägande principiella skäl talar för att den nu
gällande ordningen ändras på angivet sätt. Den nuvarande starka statliga
regleringen är ett främmande inslag i en marknadsekonomi. Det institutionella
systemet för värdepappershandeln bör i möjligaste mån få bestämmas
av marknadens aktörer. Det bör överlåtas åt dessa att ansvara för att
börsverksamheten leds på ett kompetent sätt och bedrivs så att högt ställda
krav på börsetiken upprätthålls.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

29