Näringsutskottets betänkande
1986/87:13

om förbud mot nya kärnkraftsreaktorer m. m.
(prop. 1986/87:24)

Ärendet

I detta betänkande behandlas
dels proposition 1986/87:24 (industridepartementet) om förbud mot nya
kärnkraftsreaktorer m. m.,
dels tre motioner som har väckts med anledning av propositionen,
dels - delvis - en motion som har väckts med anledning av proposition
1986/87:18 om vissa åtgärder m. m. efter Tjernobylolyckan.

Konstitutionsutskottet har avgett yttrande (KU 1986/87:5 y) i ärendet. Detta
yttrande återges som bilaga 2 (s. 17).

Sammanfattning

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag att det skall anges i lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet att tillstånd att uppföra ytterligare
kärnkraftsreaktorer inte får lämnas och att lagen skall kompletteras med ett
förbud mot vissa förberedande åtgärder som någon skulle kunna vidta i syfte
att uppföra ytterligare en kärnkraftsreaktor inom landet. Härvid konstateras
att begreppet kärnkraftsreaktor täcker även kärnvärmereaktorer. Förbudsbestämmelsens
innebörd diskuteras närmare av utskottet. I reservationer
(m, fp) avvisas regeringens förslag på båda punkterna. Utskottet avstyrker
motionsyrkanden (c; vpk) om att export av kärnkraftsreaktorer m.m. och
förberedelser för sådan skall förbjudas. Enligt en reservation (c) bör
regeringen anmodas att lägga fram förslag till en ändring i kärntekniklagen av
denna innebörd.

Propositionen

Förslag

Regeringen föreslår - efter föredragning av statsrådet Birgitta Dahl - att
riksdagen antar ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

Lagförslaget har följande lydelse:

1986/87:13

1 Riksdagen 1986187. 17sami. Nr 13

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs att 5 och 6
verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

lagen (1984:3) om kärnteknisk

Föreslagen lydelse

För kärnteknisk verksamhet
krävs tillstånd enligt denna lag.
Frågor om tillstånd prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

För kärnteknisk verksamhet
krävs tillstånd enligt denna lag.
Frågor om tillstånd prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillstånd att
uppföra en kärnkraftsreaktor får
inte meddelas.

1 fråga om kärnämne eller kärnavfall i små mängder eller med låga halter
av radioaktivitet kan regeringen i förordning meddela föreskrifter om tillstånd
för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner
eller företag att använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller
forskningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller
kommersiella ändamål.

Utöver tillstånd enligt 5 § krävs
särskilt tillstånd av regeringen för
att en kärnkraftsreaktor första
gången skall få tillföras kärnämne
så att en självunderhållande kärnreaktion
kan ske.

Tillstånd lämnas endast om reaktorns
innehavare har

1. visat att det för hantering och
slutlig förvaring av använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som
härrör från detta finns en metod
som kan godtas med hänsyn till säkerhet
och strålskydd, och

2. företett ett program för den
forsknings- och utvecklingsverksamhet
som behövs för att i reaktorn
använt kärnbränsle och radioaktivt
avfall som härrör från
detta skall kunna hanteras och slutförvaras
på ett säkert sätt.

Utarbetande av konstruktionsritningar,
kostnadskalkylering, beställande
av utrustning och andra
förberedande åtgärder får inte vidtas
i syfte att inom landet uppföra
en kärnkraftsreaktor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Huvudsakligt innehåll

NU 1986/87:13

De föreslagna ändringarna i 5 och 6 §§ kärntekniklagen innebär att i lagen tas
in dels ett förbud mot uppförande av nya kärnkraftsreaktorer, dels ett förbud
mot att någon företar förberedelseåtgärder i syfte att uppföra en ny reaktor.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av proposition 1986187:24 är
följande:

1986/87:N116 av Börje Hörnlund m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen antar
följande lydelse av 5 och 6 §§ i förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet:

5 §

För kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om
tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Tillstånd att uppföra kärnkrafts-, kärnvärme- och bridreaktorer får inte
meddelas.

I fråga om kärnämne eller kärnavfall i små mängder eller med låga halter
av radioaktivitet kan regeringen i förordning meddela föreskrifter om
tillstånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag att använda ämnet eller avfallet i undervisningseller
forskningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella
eller kommersiella ändamål.

6 §

Utarbetande av konstruktionsritningar, kostnadskalkylering, beställande av
utrustning och andra förberedande åtgärder får inte vidtas i syfte att inom
landet uppföra en kärnkraftsreaktor. Vad som stadgas i föregående moment
gäller även för export av kärnkrafts-, kärnvärme- och bridreaktorer samt
export av komponenter och teknisk utrustning till nytillkommande reaktorer.

1986/87:N117 av Hadar Cars m.fl. (fp), vari hemställs att riksdagen avslår
propositionen.

1986/87:N 118 av Anders Björck m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen avslår
regeringens förslag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

Den motion som har väckts med anledning av proposition 1986/87:18 och
behandlas här är följande:

1986/87:N105 av Lars Werner m.fl. (vpk), såvitt gäller hemställan (4) att
riksdagen förbjuder all export av teknologi, material och kunnande inom
kärnenergiområdet från Sverige.

1" Riksdagen 1986187.17sami Nr 13

Motivering

NU 1986/87:13

Propositionen präglas, sägs det i motion 1986/87:N118 (m), av synsättet att
ett riksdagsbeslut i form av vanlig lag kan binda riksdagens agerande för en
lång tid framöver. Ett sådant synsätt saknar emellertid förankring i regeringsformen
och riksdagsordningen. Motionärerna vill inte i detta sammanhang
diskutera frågan om kärnkraftens framtid i sak men understryker att
riksdagen är fri att när som helst fatta ett beslut med annat innehåll än ett
tidigare beslut i samma fråga.

Föredragande statsrådets motivuttalande att för straffansvar bör krävas
”att gärningsmannen har ett direkt syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor”
har, menar motionärerna, inte täckning i den föreslagna lagtexten. Den
begränsning som motiven anger kan, hävdar de, sakna relevans vid en
framtida rättslig prövning. Kriminaliseringen av ”andra förberedande åtgärder”
befaras kunna åberopas mot en diskussion om en eventuell konstruktion
av en reaktor i Sverige och betecknas därför som ett klart hot mot
möjligheterna till fri opinionsbildning. Propositionen öppnar vägen till nya
politiska arbetsmetoder, säger motionärerna - olika förslag som en politisk
opinion verkar för skulle kunna straffbeläggas på motsvarande sätt. Yttrandefriheten
och näringsfriheten hotas därigenom.

Motionärerna riktar till sist kritik mot att lagförslaget inte har beretts
genom remissbehandling enligt 7 kap. 2 § regeringsformen.

I motion 1986/87:N 117 (fp) anförs att den föreslagna lagen saknar all
praktisk betydelse. Även här görs gällande att dess genomförande skulle
inskränka tanke- och yttrandefriheten. Motionärerna ställer en rad frågor
om lagens räckvidd vad gäller bl. a. forskning och undervisning och uttalar till
sist farhågor för att lagen skall kunna åberopas mot försök till opinionspåverkan
genom tryckt skrift.

Enligt motion 1986/87:N116 (c) är regeringens lagförslag inte tillräckligt
för att syftet med den tillämnade lagstiftningen, att klargöra innebörden av
de beslutade riktlinjerna för energipolitiken, skall bli uppfyllt. I lagen borde
kärnvärmeverk - till vilken kategori s. k. Secure-reaktorer hör - och
bridreaktorer uttryckligen nämnas som förbjudna objekt. Vidare borde
förbud riktas mot förberedelser inom landet för export av reaktorer och mot
export av reaktorkomponenter och teknisk utrustning avsedda för nytillkommande
reaktorer.

När vi i Sverige anser att kärnkraften inte är lämplig som energikälla bör vi
inte heller försöka sälja den till andra länder och minst av allt till tredje
världens länder, anförs det i motion 1986/87:N105 (vpk). Vår handelspolitik
borde följaktligen skärpas. Svenska företags försök att etablera en lönande
export av kärnkraftsprodukter måste stoppas.

Kompletterande uppgifter

Bestämmelser om utförsel av ämnen och utrustning på
kärnenergiområdet

Enligt 1 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet innefattar begreppet
kärnteknisk verksamhet även viss export m. m. Närmare bestämt gäller detta

dels utförsel av (a) kärnämne - enligt närmare definition i 2 § - eller metall
med halt av sådant ämne, (b) vad som har framställts av kärnämne eller vara i
vilken sådant ämne ingår och (c) - i den utsträckning regeringen föreskriverutrustning
eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för
bearbetning, användning eller framställning av kärnämne eller som annars är
av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar, dels - i den
utsträckning regeringen föreskriver - upplåtelse eller överlåtelse av rätt att
utom riket tillverka sådan utrustning eller sådant material som avses i den
senast nämnda delpunkten (c) och som tillverkas inom landet.

Kravet på tillstånd enligt 5 § (se lagtexten på s. 2) gäller även för sådan
export etc. som nu har nämnts.

I förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet finns en detaljerad
förteckning (cirka två trycksidor) över utrustning och material m. m. som
inte får föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen. I första rummet
uppräknas - i ett stort antal punkter - anläggningar som ingår i eller kan ingå i
kärnbränslecykeln samt utrustning till sådana anläggningar. Förordningen
innehåller i övrigt en rad bestämmelser om tillstånd och om villkor och
föreskrifter i samband med sådana, m. m.

I motiveringen till regeringens förslag (prop. 1983/84:60) till lag om
kärnteknisk verksamhet finns (s. 49 f.) ett utförligt resonemang om utförsel
av ämnen och utrustning m. m. på kärnenergiområdet. Inledningsvis behandlas
vissa internationella förpliktelser. Grundläggande är att Sverige har
åtagit sig att inte genom export bidra till att andra länder kan utveckla
kärnvapen eller andra kärnladdningar. Många skäl talar, anförs det, för att
utförselkontrollen begränsas till ett fåtal, väl definierade produkter; den
skall då företrädesvis avse produkter som är av central betydelse från
icke-spridningssynpunkt. Liksom de internationella avtalen och riktlinjerna
syftar, framhålls det, motsvarande svenska bestämmelser till att material och
komponenter inte skall föras ut ur landet om de kan befaras leda till
framställning av kärnladdningar i länder utanför kärnvapenländernas krets.
Särskilt utrymme ägnas i motiveringen åt s. k. dubbelanvändningsprodukter,
dvs. utrustning som i och för sig inte har konstruerats eller iordningställts för
användning på kärnenergiområdet men som kan komma till användning för
tillverkning av kärnladdningar.

Bestämmelserna om teknologiöverföring kom till genom kärntekniklagen.
I övrigt fanns motsvarande bestämmelser tidigare i lagen (1956:306) om rätt
att utvinna atomenergi m.m. (atomenergilagen).

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om förbud mot utförsel av kärnreaktorer m.m. har behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen under senare år (senast NU 1984/85:30 s. 60,
NU 1985/86:25 s. 11). Utskottet har avstyrkt motionsyrkanden i ämnet med
hänvisning till att det enligt utskottets bedömning inte fanns anledning att gå
längre i fråga om utförselreglering än vad som - i god överensstämmelse med
vårt lands internationella åtaganden - gällde enligt den befintliga lagstiftningen.
Reservationer mot denna ståndpunkt har avgetts av centerpartiets
och vänsterpartiet kommunisternas representanter. Riksdagen har följt
utskottet.

NU 1986/87:13

I sitt senaste betänkande i ämnet tilläde utskottet:

NU 1986/87:13

Den nyligen inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i Sovjetunionen har
aktualiserat kärnkraftens gränsöverskridande miljörisker. Dessa medför
krav på förändringar av det internationella övervaknings- och kontrollsystemet.
Sådana förändringar förutsätter, som statsrådet Birgitta Dahl framhöll i
en interpellationsdebatt den 12 maj 1986 (interpellationerna 1985/86:173 och
1985/86:199), att en analys och prövning sker av olika kärnsäkerhetsaspekter.
Utskottet utgår från att regeringen genomför en sådan analys och
prövning. I avvaktan härpå finner utskottet nu inte skäl till något nytt
ställningstagande .

Utskottet

Allmänt

Bestämmelser om bl. a. uppförande, innehav och drift av kärntekniska
anläggningar och om hantering, införsel och utförsel av kärnämnen och
kärnavfall finns sedan år 1984 samlade i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet (kärntekniklagen). För sådan verksamhet krävs enligt lagen
tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med
kärnteknisk anläggning förstås enligt lagen i första rummet ”anläggning för
utvinning av kärnenergi (kärnkraftsreaktor)”.

Riksdagen har på senare år vid skilda tillfällen antagit riktlinjer för
energipolitiken och därvid särskilt uttalat sig om användningen av kärnenergi.
Senast skedde detta våren 1985 (prop. 1984/85:120, NU 1984/85:30, rskr.
1984/85:362); beslutet avsåg då tiden fram till mitten av 1990-talet. Riktlinjerna
går tillbaka på dem som antogs efter folkomröstningen i kärnkraftsfrågan
år 1980. En viktig beståndsdel är att ingen kärnkraftsutbyggnad skall ske
utöver de tolv reaktorer som numera är i drift. Från den kontroversiella
frågan om tidsplan för kärnkraftsproduktionens avveckling kan bortses i
detta sammanhang.

Det framgår inte uttryckligen av kärntekniklagen att det - i enlighet med
de nyssnämnda riktlinjerna - inte skall ges några ytterligare tillstånd att
uppföra och ladda kärnkraftsreaktorer. I propositionen (1983/84:60) med
förslag till denna lag anfördes därvidlag följande. Enligt atomlagstiftningskommittén
- vars betänkande låg till grund för regeringens förslag - förelåg
det i och för sig inte något hinder från lagteknisk synpunkt mot att en
bestämmelse om antalet kärnkraftsreaktorer infördes i den nya lagen.
Kommitténs majoritet hade emellertid ifrågasatt behovet av en lagreglering
om antalet reaktorer, eftersom denna fråga omfattades av de av riksdagen
redan godkända riktlinjerna för kärnkraftens roll i energisystemet. Regeringen
förordar nu i proposition 1986/87:24 att kärntekniklagen ändras i detta
avseende. Det lagförslag som framläggs har två komponenter. Det förbud
mot nya kärnkraftsreaktorer varom talas i propositionens rubrik kommer till
uttryck i ett tillägg till 5 § enligt vilket tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor
inte får meddelas. Bestämmelsen har alltså primärt karaktären av ett
förbud för regeringen att använda den rätt att ge tillstånd till nya kärnkraftsreaktorer
som regeringen för närvarande formellt sett har enligt lagen.
Genom en ny bestämmelse i 6 § införs förbud mot vissa förberedande

åtgärder som någon skulle kunna vidta i syfte att uppföra ytterligare en
kärnkraftsreaktor inom landet.

Av de fyra motioner som finns att behandla i sammanhanget går två (m; fp)
ut på att lagförslaget skall avslås i sin helhet. Principiella skäl - omsorg om
tanke- och yttrandefriheten - åberopas för detta. I en annan motion (c)
begärs att de föreslagna förbudens räckvidd skall utvidgas. Till viss del blir,
som utskottet i det följande skall visa, motionärernas syfte tillgodosett om
regeringens förslag genomförs. Liksom delvis denna motion tar den fjärde
motionen (vpk) sikte på ett förbud mot export av kärnkraftsreaktorer och av
utrustning för nya sådana. De huvudfrågor som sålunda föreligger tar
utskottet här upp i tre olika avsnitt.

Förbud mot nya kärnkraftsreaktorer

”Tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor” skall, som nämnts, enligt
regeringens förslag till ändring i 5 § kärntekniklagen inte få lämnas.
Utskottet vill först, utan att ta ställning till om förslaget bör antas, diskutera
och precisera dess innebörd.

En första fråga gäller definitionen av begreppet kärnkraftsreaktor.
Upphovsmännen till motion 1986/87:N116 (c) ställer sig positiva till vad
regeringen föreslår men vill att i lagen uttryckligen skall sägas ut att även
”kärnvärme- och bridreaktorer” är anläggningar som det inte får lämnas
tillstånd till.

Ordet kärnkraftsreaktor används, som redan har sagts, i lagen (2 §) såsom
term för ”anläggning för utvinning av kärnenergi”. Kravet på tillstånd gäller
förutom sådan anläggning också ”annan anläggning i vilken en självunderhållande
kärnreaktion kan ske, såsom forskningsreaktor”. Av det sagda
följer att begreppet kärnkraftsreaktor är avsett att täcka varje anläggning där
en självunderhållande kärnreaktion utnyttjas för energiutvinning. I specialmotiveringen
till kärntekniklagen anförs (prop. 1983/84:60 s. 76) att inte
bara den hittills förekommande s. k. fissionsreaktorn utan även den s. k.
fusionsreaktorn, beträffande vilken forskning pågår, omfattas av de berörda
bestämmelserna om tillståndskrav. Såväl bridreaktorer som kärnvärmereaktorer
är baserade på fissionstekniken. Beträffande de senare kan anmärkas
att ”kärnvärme” enligt vanligt språkbruk kan tyckas vara något annat än
”kärnkraft”, som närmast borde avse elektrisk energi. Enligt den citerade
definitionen betecknas emellertid varje ”anläggning för utvinning av kärnenergi”
som en kärnkraftsreaktor. Det kan antecknas att atomlagstiftningskommittén
använde ordet ”kärnreaktor” i stället för ”kärnkraftsreaktor”.
Terminologin ändrades i propositionen, sedan en remissinstans hade påpekat
(s. 167) att även en forskningsreaktor är en kärnreaktor. Sammanfattninsvis
vill utskottet alltså slå fast att, om regeringens förslag till ändring i 5 §
kärntekniklagen antas, tillstånd icke kommer att få ges till uppförande av
bridreaktorer eller kärnvärmereaktorer. Det finns således, från den utgångspunkt
som anges i motion 1986/87:N116 (c), inte fog för någon annan
terminologi i 5 § än den som regeringen har föreslagit.

Vad beträffar kärnvärmereaktorer noterar utskottet ytterligare följande.
Det kan, som utskottet utförligt har redovisat vid ett tidigare tillfälle (NU

NU 1986/87:13

1983/84:30 s. 24 f., 51 f.), hävdas olika uppfattningar i frågan huruvida
reaktorer av denna typ berördes av folkomröstningen eller icke. I de
riktlinjer för den långsiktiga energipolitiken som riksdagen senast har antagit
sägs emellertid uttryckligen att kärnvärmereaktorer inte skall få förekomma i
Sverige (NU 1984/85:30 s. 32). Moderata samlingspartiet har inte ställt sig
bakom riktlinjerna i denna del.

En fråga som vidare kan ställas är om den föreslagna nya bestämmelsen i
5 § kärntekniklagen kan tillmätas någon självständig betydelse med hänsyn
till att riksdagen har fastställt riktlinjer för energipolitiken vilka på nyss
angivet sätt inskränker regeringens handlingsfrihet vad gäller tillståndsgivning
enligt lagen. Det ligger i det parlamentariska statsskickets natur att
regeringen får förväntas följa tydligt uttalade anvisningar från riksdagen. Det
kan dock inte uteslutas att, särskilt i ett läge med en utpräglad minoritetsregering,
en i lag fastställd restriktion för regeringen kan vara mer effektiv än
riktlinjer utan formellt bindande verkan. En regering kan, visserligen med
risk att i efterhand drabbas av misstroendevotum, fatta beslut som innebär
att angivna riktlinjer åsidosätts med verkningar som i praktiken är oåterkalleliga.
Om en motsvarande viljeyttring från riksdagens sida har fått formen
av lag kan samma åtgärd däremot inte komma till stånd utan positiv
medverkan av riksdagsmajoriteten.

Även oavsett vad som senast har anförts finner utskottet det väl befogat att
riksdagen nu, såsom regeringen föreslår, bringar kärntekniklagens bestämmelser
om möjlighet att erhålla tillstånd till kärnteknisk verksamhet i
överensstämmelse med riktlinjerna för den långsiktiga energipolitiken. Det
ter sig mindre tillfredsställande att lagen ger intryck av att regeringen kan
meddela tillstånd till uppförande av nya kärnkraftsreaktorer, fastän riksdagen
vid upprepade tillfällen med stor majoritet har uttalat att något sådant
tillstånd inte skall komma i fråga. Tidsramen och formerna för kärnkraftsproduktionens
avveckling är för närvarande en huvudfråga i energidebatten.
Det är naturligt att statsmakterna i det läget först och främst tydligt markerar
att uppförandet av nya kärnkraftsreaktorer är ett avslutat stadium i den
svenska energipolitiken.

Utskottet konstaterar att de båda motioner enligt vilka regeringens förslag
skulle avslås inte innehåller några egentliga argument mot ändringen i 5 §.
Moderata samlingspartiet har emellertid tidigare gett uttryck för särmeningar
i energipolitiken, vilka naturligen kommer till synes också vid det
ställningstagande som det nu gäller. Folkpartiet har däremot i energifrågorna
väsentligen följt samma linje som den nuvarande regeringen. Dess avslagsyrkande
beträffande 5 § är mot den bakgrunden förvånande. Det är ägnat att
minska partiets trovärdighet som förespråkare för en successiv övergång till
ett samhälle utan kärnkraft. Det står också i skarp kontrast mot det bestämda
ställningstagande för en lagreglering av den fysiska riksplaneringens riktlinjer
som kännetecknar folkpartiets agerande vid lagstiftningen om hushållning
med naturresurser m. m. (se BoU 1986/87:3).

Med det sagda tillstyrker utskottet regeringens lagförslag i nu berörd del.

NU 1986/87:13

Förbud mot vissa förberedande åtgärder

NU 1986/87:13

I 6 § kärntekniklagen finns nu bestämmelser om villkor för s. k. laddning av
kärnkraftsreaktorer. Denna paragraf blir överflödig, om ingen ny reaktor
skall kunna tillåtas. Enligt propositionen ersätts den, såsom tidigare har
nämnts, med en bestämmelse om förbud mot vissa åtgärder av förberedande
natur. Uppenbart är att den föreslagna ändringen i 5 § är en förutsättning för
att ett sådant förbud skall kunna utfärdas. Om propositionen skulle avslås i
vad gäller 5 § bör lagförslaget alltså falla även i övrigt. Däremot kräver
ändringen i 5 § inte att också förslaget om nytt innehåll i 6 § antas.
Alternativt skulle denna paragraf kunna utgå.

Utskottet finner det angeläget att till en början i klarläggande syfte
diskutera utformningen och innebörden av regeringens förslag på denna
punkt. Först därefter behandlar utskottet frågan huruvida det sålunda
presenterade lagförslaget bör antas av riksdagen.

Den föreslagna utformningen av 6 § synes mindre lyckad i språkligt
avseende. I linje med vad lagrådet har anfört (prop. s. 10) vill utskottet ange
följande avfattning av paragrafen såsom ett mera tillfredsställande uttryck
för de intentioner som regeringen har redovisat i propositionen: ”Ingen får
utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller
vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en
kärnkraftsreaktor.” Av betydelse är särskilt att de ifrågavarande åtgärderna
på så sätt klart hänförs till det subjekt som har det nämnda syftet.

Vilka slags åtgärder - anställnings- och beställningsbeslut, ritningsarbete,
kostnadskalkylering etc. - som skulle komma att direkt omfattas av en sådan
bestämmelse får anses tämligen entydigt framgå av föredragandens överväganden
och specialmotivering i propositionen. Frågor som kräver närmare
uppmärksamhet är däremot - bl. a. mot bakgrund av kritiken i motionerna
1986/87:N118 (m) och 1986/87:N117 (fp) - dels om en sådan bestämmelse
indirekt skulle kunna åberopas i annat sammanhang, t. ex. mot tidnings- och
tidskriftsartiklar med opinionsbildande syfte, dels vilka personkategorier
som ingår i kretsen av potentiella gärningsmän. Ingendera av dessa frågor
behandlas mera ingående i propositionen. Utskottet tar först upp den senare
frågan.

I propositionen sägs att det för straffansvar bör krävas ”att gärningsmannen
har ett direkt syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor”, något som i
lagtexten klarare skulle framgå enligt utskottets omformulering. Ett dylikt
syfte synes huvudsakligen kunna tillskrivas ett kraftföretag - i vid mening -med sådan inriktning och sådana resurser att det är tänkbart som reaktorinnehavare.
Talan skulle i förekommande fall få föras mot den som enligt
sedvanliga principer bär ansvar för företagets verksamhet. Personer som
inom företaget sysselsätts med projekteringsarbete etc. kan däremot inte ha
syftet att själva uppföra en kärnkraftsreaktor och skulle följaktligen inte
kunna ställas till svars på grundval av den avsedda bestämmelsen. Detsamma
gäller personer ansvariga för eller verksamma vid företag - ingenjörsfirmor,
tillverkare av reaktorer och reaktorkomponenter, byggnadsentreprenörer
etc. - som ett kraftföretag eller motsvarande kan anlita för förberedande
åtgärder av angivet slag. Än mer uppenbart är att andra personer som icke är

presumtiva reaktorinnehavare inte kan tillskrivas det direkta syftet att
uppföra en kärnkraftsreaktor. Den tilltänkta bestämmelsen skulle således
inte kunna direkt åberopas mot exempelvis personer ansvariga för inlägg i
massmedia eller andra opinionsyttringar till förmån för byggande av nya
kärnkraftsreaktorer, och detta inte ens om opinionsyttringen skulle avse en
viss bestämd reaktor.

En andra fråga är huruvida den avsedda bestämmelsen likväl indirekt
skulle kunna läggas till grund för talan mot någon utanför den tidigare
angivna kretsen av potentiella gärningsmän.

Det kan då först slås fast att bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken om
stämpling till brott och om medverkan - i form av anstiftan eller medhjälp -till brott inte är tillämpliga på andra slags brott än sådana varom det är
stadgat i brottsbalken. Till de specialstraffrättsliga bestämmelser som det i
detta fall rör sig om finns eller föreslås inga kompletterande bestämmelser
rörande medhjälp etc.

Den som muntligen eller skriftligen uppmanar till brott mot den tilltänkta
6 § kärntekniklagen kunde möjligen förmodas göra sig skyldig till uppvigling
enligt 16 kap. 5 § brottsbalken. Av standardkommentaren till denna
(Beckman, Holmberg, Hult, Strahl: Brottsbalken jämte förklaringar, 5
uppl., band II s. 230) framgår emellertid att straffbudet mot uppvigling
endast avser försök att förleda en allmänhet, dvs. en obestämd krets, och att
det icke i och för sig är uppvigling att i ett meddelande till allmänheten
uppmana en viss person att begå ett visst brott. Härav och av vad tidigare
sagts synes följa att den avsedda förbudsbestämmelsen i 6 § kärntekniklagen
inte skulle kunna läggas till grund för ett åtal för uppvigling. Ytterligare torde
följa att en tryckt framställning av det slag som nu diskuteras inte skulle
kunna påstås innehålla otillåtet yttrande enligt 7 kap. 4 § 6 tryckfrihetsförordningen
. I rättsligt sammanhang synes en sådan framställning inte kunna få
betydelse annat än såsom bevis eller indicium på att ett direkt brott mot den
avsedda 6 § kärntekniklagen begåtts av en sådan gärningsman som tidigare
nämnts, dvs. en person ansvarig för ett företag som har ett direkt syfte att
uppföra en viss kärnkraftsreaktor.

Sammanfattningsvis finner utskottet alltså att 6 § kärntekniklagen med
den utformning som här är aktuell skulle kunna åberopas endast mot
medlemmar av den begränsade personkrets som just har angivits. Och även
personer inom denna krets, t. ex. verkställande direktörer för kärnkraftsbolag,
skulle liksom hittills vara oförhindrade att muntligen och skriftligen
plädera för fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning, inkl. uppförande av
ytterligare kärnkraftsreaktorer. Vad som är avsett att förhindras och som
skulle bli straffbart är endast att en sådan person föranstaltar om något slags
resurskrävande förberedande åtgärder i syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor.
På möjligheterna till forskning och utvecklingsarbete på det
kärntekniska området och till svenskt deltagande i internationellt samarbete
på detta område skulle, såsom också sägs i propositionen, det tilltänkta
förbudet inte inkräkta.

I motion 1986/87:N118 (m) hävdas, mot bakgrund av ett principresonemang
som kortfattat har refererats i det föregående (s. 4), att det inte kan
uteslutas att ”även exempelvis en diskussion mellan några personer om en

NU 1986/87:13

eventuell konstruktion av en reaktor i Sverige kommer att kunna anses som
en straffbar handling” om innehållet i den av regeringen föreslagna 6 §
inkorporeras i kärntekniklagen. På motsvarande sätt anförs i motion
1986/87:N117 (fp) att en kärnkraftsförespråkare som i en artikel förordar att
fler kärnkraftverk skall byggas och presenterar en ekonomisk kalkyl som
stöd för denna uppfattning skulle riskera att bli åtalad med stöd av en sådan
paragraf. Av utskottets genomgång följer att det inte kommer att finnas
grund för farhågor av detta slag.

I 1 § kärntekniklagen sägs inledningsvis att lagen gäller kärnteknisk
verksamhet enligt den definition som - i en rad punkter - lämnas i återstoden
av paragrafen. Sådana förberedande åtgärder som den föreslagna nya 6 §
handlar om utgör definitionsmässigt icke kärnteknisk verksamhet. Lagens
inledande bestämmelse bör därför, om riksdagen ställer sig bakom förslaget
till ändring av 6 §, ändras på sådant sätt att det framgår att lagen rör även
verksamhet som faller utanför den hittills angivna ramen. Detta skulle i så fall
lämpligen kunna ske genom att ”m. m.” tillfogas efter begreppet ”kärnteknisk
verksamhet” i 1 § första stycket.

Efter dessa kommentarer till regeringens förslag beträffande 6 § kärntekniklagen
kommer utskottet fram till sin bedömning av om lagförslaget i den
delen bör antas av riksdagen.

Tvärtemot vad som hävdas i motionerna 1986/87:N118 (m) och 1986/
87:N117 (fp) kommer - såsom både lagrådet och konstitutionsutskottet har
uttalat och såsom näringsutskottet har visat i det föregående - det tilltänkta
stadgandet i 6 § inte att inkräkta på vare sig det tekniska utvecklingsarbetet
eller på möjligheterna till fri opinionsbildning. Näringsutskottet noterar att
motionärerna och minoriteten (m, fp) inom konstitutionsutskottet underkänner
lagrådets bedömning på denna punkt utan någon genomförd
motargumentation. Enligt utskottets mening är en förbudsbestämmelse av
angiven art i 6 § ett naturligt och välmotiverat komplement till det av
utskottet tillstyrkta nya stadgandet i 5 §. Att kärnkraftinspektionen skall
övervaka efterlevnaden - inom ramen för sin allmänna uppgift som
tillsynsorgan enligt kärntekniklagen - och att åtal för brott mot förbudet får
ske endast efter anmälan av inspektionen kan betraktas som en extra garanti
mot att bestämmelsen skulle kunna komma att åberopas i andra sammanhang
än lagstiftaren har avsett.

Utskottet föreslår alltså, i anslutning till regeringens förslag, att 1 och 6 §§
kärntekniklagen ändras på det sätt som framgår av bilaga 1 (s. 16 f.).
Lagändringen bör träda i kraft den 1 februari 1987. Motionerna 1986/
87:N118 (m) och 1986/87:N 117 (fp) har därmed avstyrkts av utskottet.

Förbud mot export av kärnkraftsreaktorer, m. m.

I kärntekniklagen finns - såsom framgår av en redogörelse i det föregående
(s. 4 f.) - detaljerade bestämmelser som innebär att det krävs tillstånd för
utförsel av ämnen och utrustning på kärnenergiområdet och för motsvarande
teknologiöverföring.

I motion 1986/87:N105 (vpk) - som har väckts med anledning av

NU 1986/87:13

proposition 1986/87:18 om vissa åtgärder m.m. efter Tjernobylolyckan -finns ett yrkande om att export från Sverige av teknologi, material och
kunnande inom kärnenergiområdet skall förbjudas. Detta slags export
berörs också i motion 1986/87:N116 (c). Dess förslag till ny lydelse av 6 §
kärntekniklagen innefattar en passus om att det tilltänkta förbudet mot vissa
förberedande åtgärder skall utsträckas till att omfatta även motsvarande
åtgärder med sikte på export av kärnkraftsreaktorer och av komponenter och
teknisk utrustning till nytillkommande reaktorer.

Utskottet konstaterar först att ett förbud av den art som åsyftas i den
sistnämnda motionen lagtekniskt sett är något mera komplicerat än vad
motionärerna tänker sig. I första hand torde erfordras en bestämmelse - av
den innebörd som avses i motion 1986/87:105 (vpk) - vilken förbjuder export
av vissa närmare preciserade slag av ämnen och utrustning samt teknologiöverföring
på motsvarande område. Den bestämmelsen skulle få kompletteras
med en sådan förbudsbestämmelse som den föreslagna 6 § utgör. En
lagstiftning av denna innebörd låter sig enligt utskottets mening inte
genomföras inom det nu aktuella ärendets ram.

I sak står utskottet kvar vid sin tidigare uppfattning i frågan om ett sådant
exportförbud som det här gäller (se s. 5 f.). Såsom utskottet uttalade våren
1986 utgår utskottet från att regeringen genomför en analys och prövning av
olika kärnsäkerhetsaspekter som även belyser huruvida det internationella
övervaknings- och kontrollsystemet behöver förändras. Utskottet avstyrker
alltså de båda motionsyrkanden som nu är på tal.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förbud mot nya kärnkraftsreaktorer

att riksdagen med bifall till proposition 1986/87:24 i ifrågavarande del
och med avslag på motionerna 1986/87:N116, 1986/87:N117 och
1986/87:N118, alla i ifrågavarande del, antar förslag till lag om ändring
i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet i vad avser 5 § enligt
bilaga 1,

2. beträffande förbud mot vissa förberedande åtgärder

att riksdagen med anledning av proposition 1986/87:24 i övrigt och
motion 1986/87:N116 i motsvarande del och med avslag på motionerna
1986/87:N117 och 1986/87:N118, båda i ifrågavarande del, antar
förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
enligt utskottets förslag i bilaga 1, i den mån lagförslaget inte omfattas
av utskottets hemställan under 1,

3. beträffande förbud mot export av kärnkraftsreaktorer, m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:N105 yrkande 4 och motion
1986/87:N116 i återstående del.

Stockholm den 10 december 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

NU 1986/87:13

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp) (mom. 2, 3), Lennart
Pettersson (s), Rune Jonsson (s) (mom. 2, 3), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne
Radesjö (s) (mom. 1), Sten Svensson (m), Birgitta Johansson (s) (mom. 1),
Åke Wictorsson (s), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Bo Finnkvist (s)
(mom. 2, 3), Jörn Svensson (vpk) (mom. 1), Per-Richard Molén (m),
Gudrun Norberg (fp) (mom. 1), Mats Lindberg (s) (mom. 1), Elving
Andersson (c), Göran Magnusson (s) (mom. 2, 3) och Leo Persson (s).

Reservationer

1. Förbud mot nya kärnkraftsreaktorer (mom. 1)

Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Även oavsett”
och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Lagen om kärnteknisk verksamhet och de författningar som regeringen
har utfärdat i anslutning därtill innebär en detaljerad reglering av de
säkerhetsfrågor som är förknippade med kärnteknisk verksamhet. Lagen
utgör bl. a. grunden för den tillsyn som statens kärnkraftinspektion utövar.
Lagens föreskrifter rörande kärntekniska anläggningar, kärnämnen och
kärnbränsle avser inte bara kärnkraftsproduktionen utan också annan
verksamhet, t. ex. inrättande och drift av forskningsreaktorer. Vid kärntekniklagens
tillkomst för tre år sedan slogs det fast, som utskottet nyss har
redovisat, att det inte fanns anledning att låta statsmakternas ståndpunkt i
fråga om antalet reaktorer i kärnkraftsprogrammet komma till uttryck i
kärntekniklagen. Vad som gäller härvidlag har formulerats i riktlinjer för den
långsiktiga energipolitiken vilka riksdagen har beslutat om och undan för
undan prövat mot bakgrund av nya utredningar och överväganden. Viktiga
sådana pågår nu i energirådets regi, vilket också påpekas i propositionen.
Enligt utskottets uppfattning finns i dagens läge inget skäl för riksdagen att,
såsom regeringen föreslår, utvidga kärntekniklagen med det artfrämmande
element som föreskrifter av allmänt energipolitisk natur skulle utgöra.
Riktlinjer av hittillsvarande typ, vilka riksdagen vid återkommande tillfällen
får ta ställning till, framstår alltjämt som det lämpligaste instrumentet för
statsmakternas övergripande reglering av energiproduktionen i landet. Med
vad nu sagts avstyrker utskottet regeringens förslag till ändring i 5 §
kärntekniklagen.

I detta sammanhang vill utskottet också framhålla att de nu gällande
riktlinjerna med det snaraste borde modifieras i ett viktigt hänseende.
Riksdagen bör göra klart att det inte finns några politiska hinder för bruk av
kärnvärmereaktorer av Secure-typ. Dessa reaktorer fyller högt ställda
säkerhets- och miljökrav. Det finns också övervägande skäl för slutsatsen att
folkomröstningen i kärnkraftsfrågan inte gällde denna typ av reaktorer.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande förbud mot nya kärnkraftsreaktorer
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:N117 och 1986/

NU 1986/87:13

87:N118, båda i ifrågavarande del, avslår proposition 1986/87:24 i vad
avser 5 § förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet samt motion 1986/87:N116 i motsvarande del.

2. Förbud mot nya kärnkraftsreaktorer (mom. 1)

Hadar Cars (fp) och Gudrun Norberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Även oavsett”
och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Lagen om (= reservation 1) 5 § kärntekniklagen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande förbud mot nya kärnkraftsreaktorer
(= reservation 1).

3. Förbud mot vissa förberedande åtgärder (mom. 2)

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Hadar Cars (fp), Per Westerberg
(m) och Per-Richard Molén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Tvärtemot
vad” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående avstyrkt att 5 § kärntekniklagen ändras på
det sätt som regeringen har föreslagit. Som redan har sagts följer av ett avslag
på den punkten att lagförslaget faller också i övrigt. Även oavsett detta måste
förslaget till ändring i 6 § tillbakavisas.

Förslaget innebär att ytterligare ett artfrämmande element införs i
kärntekniklagen, i det att tillsynsmyndigheten - kärnkraftinspektionen -skulle få en ny, polisiärt betonad uppgift som inte härrör ur dess roll som
organ för säkerhetsfrågor. Enligt förslaget kriminaliseras åtgärder som på
intet sätt medför några risker för säkerheten i kärnteknisk verksamhet.

Vårt ekonomiska system bygger på marknadsekonomiska principer.
Dessa innebär bl. a. att den som vill satsa arbete och pengar på en viss
verksamhet får göra detta inom rimliga gränser. Lagförslaget präglas i stället
av ett planekonomiskt tänkande, enligt vilket normaltillståndet är att det
råder förbud. Förslaget speglar sålunda ett förmyndartänkande som inte hör
hemma i en demokrati. Staten skall enligt detta förslag kunna gripa in mot
dispositioner inom ett företag med motiveringen att dessa tar sikte på att ett
visst politiskt beslut skall rivas upp. Ytterst påverkas alltså medborgarnas rätt
att med demokratiska medel verka för sin åsikt.

Följaktligen kvarstår slutsatsen i motionerna 1986/87:N118 (m) och
1986/87:N117 (fp), nämligen att starka principiella skäl talar mot den
tilltänkta förbudsbestämmelsen.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande förbud mot vissa förberedande åtgärder

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:N117 och 1986/
87:N118, båda i ifrågavarande del, avslår proposition 1986/87:24 i
övrigt och motion 1986/87:N116 i motsvarande del.

NU 1986/87:13

4. Förbud mot export av kärnkraftsreaktorer,m. m. (mom. 3) NU 1986/87:13

Ivar Franzén (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”1 sak” och
slutar med ”på tal” bort ha följande lydelse:

Det regelsystem rörande export av ämnen och material på kärnenergiområdet
och av motsvarande tekniköverföring som nu finns ger vissa möjligheter
till kontroll av syftet med den export som blir aktuell. Någon garanti för
att de exporterade produkterna endast kommer till civil användning finns
dock inte att få. Flera stater, bl. a. i tredje världen, uppges vara i färd med att
utveckla egna kärnvapen. Denna process möjliggörs genom import av
utländsk kärnkraftsteknologi. Detta är ett starkt skäl för ett sådant totalförbud
mot export av reaktorteknologi som motionerna 1986/87:N116 (c) och
1986/87:N105 (vpk) syftar till. Ett annat viktigt skäl är att Sverige genom en
utökad export på detta område blir alltmer bundet till kärnkraftstekniken -ett förhållande som står i stark motsättning mot riksdagens beslut om
avveckling av kärnkraftsproduktionen. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är
ytterligare ett belägg för vikten av ett totalförbud mot export av reaktorteknologi.

Regeringen bör alltså med det snaraste lägga fram förslag till lagändringar
som innebär att export av ämnen och utrustning på kärnenergiområdet och
motsvarande tekniköverföring helt förbjuds och att det nya förbudet enligt
6 § kärntekniklagen mot vissa förberedande åtgärder utsträcks till att
omfatta också förberedelser med sikte på sådan export som nu nämnts. Med
det sagda tillstyrker utskottet de nu berörda yrkandena i motionerna
1986/87:N116 (c) och 1986/87:N105 (vpk).

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande förbud mot export av kärnkraftsreaktorer, tn. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N105 yrkande 4 och
motion 1986/87:N116 i ifrågavarande del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Regeringens förslag

Härigenom föreskrivs att 5 och
6 §§ lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet skall ha följande lydelse.

Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att 1, 5 och
6 §§ lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet skall ha följande lydelse.

1 §‘

Denna lag gäller kärnteknisk Denna lag gäller kärnteknisk
verksamhet. verksamhet, m.m.

Med sådan verksamhet avses

1. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,

2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller
annan befattning med kärnämne eller kärnavfall,

3. införsel till riket av kärnämne eller kärnavfall,

4. utförsel ur riket av

a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne,

b. vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår,

c. utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts
för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne eller som
annars är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar, i den
utsträckning regeringen föreskriver, och

5. upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka sådan
utrustning eller sådant material som avses i 4 c och som tillverkas inom riket,
i den utsträckning regeringen föreskriver.

5 §

För kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om
tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Tillstånd att uppföra en kämkraftsreaktor får inte meddelas.

Utarbetande av konstruktionsritningar,
kostnadskalkylering, beställande
av utrustning och andra förberedande
åtgärder får inte vidtas i
syfte att inom landet uppföra en
kämkraftsreaktor.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1987.

Ingen får utarbeta konstruktionsritningar,
beräkna kostnader, beställa
utrustning eller vidta andra sådana
förberedande åtgärder i syfte att
inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.

Denna lag träder i kraft den 1
februari 1987.

NU 1986/87:13

Bilaga 1

1 Sorn regeringens förslag betecknas nuvarande lydelse av paragrafen.

Konstitutionsutskottets yttrande
1986/87:5 y

angående förbud mot kärnkraftsreaktorer m. m.
(prop. 1986/87:24)

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1986/87:24 jämte motionerna 1986/87:N116 av Börje Hörnlund
m. fl. (c), N117 av Hadar Cars m. fl. (fp) och N118 av Anders Björck m. fl.
(m).

I propositionen föreslås att det i kärntekniklagen (1984:3) tas in ett förbud
mot att uppföra nya kärnkraftsreaktorer. Dessutom föreslås ett förbud mot
sådana förberedelseåtgärder som syftar till att uppföra nya reaktorer.
Således föreslås i 6 § en bestämmelse av innebörd att utarbetande av
konstruktionsritningar, kostnadskalkylering, beställande av utrustning och
andra förberedande åtgärder inte får vidtas i syfte att inom landet uppföra en
kärnkraftsreaktor.

Utskottet begränsar sitt yttrande till den del som avser förbudet i 6 §
kärntekniklagen att utarbeta konstruktionsritningar och kostnadskalkyler
för ett nytt kärnkraftverk. Denna regel har kritiserats utifrån yttrandefrihetssynpunkter
i motionerna N117 av Hadar Cars m.fl. och N118 av Anders
Björck m.fl. I motion N116 av Börje Hörnlund m.fl. har yrkats att
bestämmelsen utvidgas till att också gälla kärnkraft-, kärnvärme- och
bridreaktorer samt export av komponenter och teknisk utrustning till
nytillkommande reaktorer.

Konstitutionsutskottets bedömning

Den i 2 kap. regeringsformen skyddade yttrande- och informationsfriheten
får liksom flertalet andra grundlagsfästa fri- och rättigheter enligt 2 kap. 12 §
andra stycket inskränkas endasj_för att tillgodose ändamål som är godtagbart
i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och får inte heller sträcka
sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av
politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. I 2 kap. 13 § anges
vidare under vilka speciella förutsättningar som yttrande- och informationsfriheten
får begränsas. Begränsning är således tillåten med hänsyn till rikets
säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende,
privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av brott. Vidare får
friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt är begränsning

NU 1986/87:13

Bilaga 2

endast tillåten om särskilt viktiga skäl föranleder det. Det stadgas också i
paragrafen, att vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall man
särskilt beakta vikten av vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet
i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Såväl föredragande statsrådet som lagrådet har uttalat att med den
föreslagna utformningen av 6 § kärntekniklagen stadgandet inte kommer att
inkräkta på vare sig det tekniska utvecklingsarbetet eller möjligheterna till fri
opinionsbildning.

Vid övervägande av den konstitutionella innebörden av ifrågavarande
lagförslag kommer utskottet i sak till samma slutsats som regeringen och
lagrådet gett uttryck för. Utskottet finner således inte att den aktuella
bestämmelsen - med den begränsade räckvidd den erhållit i propositionens
förslag som innebär att det endast är fråga om förberedelser i syfte att
uppföra en kämkraftsreaktor- kan anses som en otillåten inskränkning i den
fria opinionsbildningen. Någon erinran från konstitutionell synpunkt kan
därför inte riktas mot lagförslaget.

Stockholm den 25 november 1986

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Kurt Ove Johansson (s), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans
Nyhage (m), Anita Modin (s), Sören Lekberg (s), Börje Stensson (fp),
Gunnar Biörck i Värmdö (m), Bengt Kindbom (c), Nils Berndtson (vpk),
Ulla Pettersson (s) och Ingela Mårtensson (fp).

Avvikande mening

av Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Börje Stensson (fp), Gunnar
Biörck i Värmdö (m) och Ingela Mårtensson (fp).

Den föreslagna utformningen av 6 § kärntekniklagen får enligt utskottets
mening anses innebära en inskränkning i den fria opinionsbildningen.
Regeringsformen är med hänsyn till våra allmänt omfattade grundläggande
värderingar i opinionsfrihetsfrågor mycket restriktiv när det gäller rätten att i
vanlig lag föreskriva sådana inskränkningar. I princip är inskränkningar på
detta område tillåtna endast för att tillgodose vissa särskilt uppräknade
ändamål och även i dessa fall skall vikten av vidast möjliga yttrandefrihet
särskilt beaktas när det gäller t. ex. politiska och vetenskapliga angelägenheter.

Med hänsyn till det anförda anser konstitutionsutskottet att ett godtagande
av förslaget till 6 § kärntekniklagen skulle innebära ett avsteg från de
principer som vår författning vilar på när det gäller rätten till fri opinionsbildning.
Utskottet ansluter sig härvid till de tankegångar som framförs i
motionerna av Hadar Cars m.fl. (fp) och Anders Björck m. fl. (m) och
avstyrker således bifall till propositionen såvitt nu är i fråga.

NU 1986/87:13

Bilaga 2

(KU 1986/87:5 y)

Innehåll

NU 1986/87:13

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Förslag 1

Huvudsakligt innehåll 3

Motionerna 3

Yrkanden 3

Motivering 4

Kompletterande uppgifter 4

Bestämmelser om utförsel av ämnen och utrustning på kärnenergiområdet
4

Tidigare riksdagsbehandling 5

Utskottet 6

Allmänt 6

Förbud mot nya kärnkraftsreaktorer 7

Förbud mot vissa förberedande åtgärder 9

Förbud mot export av kärnkraftsreaktorer,m.m 11

Hemställan 12

Reservationer

1. Förbud mot nya kärnkraftsreaktorer (m) 13

2. Förbud mot nya kärnkraftsreaktorer (fp) 14

3. Förbud mot vissa förberedande åtgärder (m, fp) 14

4. Förbud mot export av kärnkraftsreaktorer, m.m. (c) 15

Bilagor

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet 16

2. Konstitutionsutskottets yttrande KU 1986/87:5 y 17