Lagutskottets betänkande
1986/87:23

om ändring i räntelagen (1975:635) m. m.
(prop. 1986/87:72)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:72 vari föreslås vissa ändringar
i räntelagen. Propositionen innehåller vidare förslag om att reglerna i
rättegångsbalken och vattenlagen om ränta på rättegångskostnad skall
anpassas till räntelagens regler. Slutligen föreslås en mindre ändring i
avtalslagens ockerparagraf.

I betänkandet behandlas också en under allmänna motionstiden 1987
väckt motion (fp) och två med anledning av propositionen väckta motioner
(båda m). I en av motionerna begärs viss ändring i 5§ räntelagen om
avkastningsränta. I de båda andra motionerna yrkas att reglerna om
rättegångskostnad ändras så att ränta på sådan kostnad utgår även i mål som
handläggs i summarisk ordning eller enligt lagen om rättegången i tvistemål
om mindre värden.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker motionsyrkandena.
M-, fp- och c-ledamöterna reserverar sig i fråga om ställningstagandet
till motionerna om ränta på rättegångskostnad. Två särskilda yttranden
föreligger i fråga om propositionens förslag om ändring i räntelagen.

Propositionen

I proposition 1986/87:72 föreslår regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet - att riksdagen skall anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i räntelagen (1975:635),

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område,

4. lag om ändring i vattenlagen (1983:291).

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Med anledning av propositionen väckta motioner

Motion 1986/87:L126 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
att rätten till ränta på rättegångskostnad skall gälla även i mål som handläggs

1986/87:23

1 Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 23

enligt lagsökningslagen eller lagen om rättegången i tvistemål om mindre
värden.

Motion 1986/87: L127 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
om sådan ändring i 5 § räntelagen att i motionen beskrivna missförhållanden
undanröjs.

Under allmänna motionstiden år 1987 väckt motion

Motion 1986/87:L804 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär sådan ändring i förordningen (1981:1056) om ersättning
för kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning
vid tingsrätt att denna ersättning även skall innefatta ränta.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i räntelagen (1975:635). Ett förslag
innebär att det i lagen skall föras in en möjlighet att jämka en dröjsmålsränta,
om gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller någon annan
liknande omständighet som han inte har kunnat råda över har varit
förhindrad att betala sin skuld i rätt tid och det med hänsyn härtill skulle vara
oskäligt med full ränta. Ett annat förslag är att ränta på en skadeståndsfordran
som grundas på ett uppsåtligt brott och som inte skall utges i form av
livränta alltid skall utgå från den dag då skadan uppkom.

I propositionen föreslås även att reglerna i rättegångsbalken och vattenlagen
(1983:291) om ränta på rättegångskostnad skall anpassas till räntelagens
regel. Det innebär att räntesatsen i stället för nuvarande fasta 6 % skall vara
den som följer av räntelagen, dvs. motsvara riksbankens diskonto med tillägg
av 8 procentenheter.

Slutligen föreslås en mindre ändring i avtalslagens ockerparagraf. Genom
ändringen anpassas denna paragraf i ett visst avseende till brottsbalkens
ockerparagraf.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

Ändringar i räntelagen

Räntelagen är tillämplig på penningfordringar inom förmögenhetsrättens
område. Lagen är dispositiv, dvs. den gäller bara i den mån inte annat är
avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet. Lagen innehåller i första hand
regler om dröjsmålsränta. Denna ränta motsvarar riksbankens diskonto med
tillägg av 8 procentenheter. Vidare finns en bestämmelse om s. k. avkastningsränta,
som utgår vid återbetalning i samband med hävning av avtal på
grund av kontraktsbrott eller av liknande anledning. Avkastningsräntan
motsvarar diskontot med tillägg av 2 procentenheter. Denna ränta skall
under vissa förhållanden utgå också på skadestånd för personskada. I lagen
preciseras vidare den tidpunkt från vilken ränta i olika fall skall börja utgå.

Ränta som utgår på grund av avtal kan för närvarande jämkas med stöd av
36 § avtalslagen. I propositionen föreslås att det i räntelagen förs in en

LU 1986/87:23

bestämmelse som möjliggör jämkning även av lagstadgad dröjsmålsränta.
En förutsättning för att en sådan ränta skall kunna jämkas är enligt förslaget
att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller någon annan liknande
omständighet som han inte kunnat råda över har varit förhindrad att betala
sin skuld i rätt tid. Härutöver krävs att skyldighet att betala full ränta skulle
vara oskälig med hänsyn till vad som föranlett dröjsmålet. Jämkningsregeln
föreslås bli tvingande till gäldenärens förmån.

I propositionen föreslås också att ränta på en skadeståndsfordran som
grundas på ett uppsåtligt brott och som inte skall utges i form av livränta alltid
skall utgå från den dag då skadan uppkom. Rätten till ränta på en sådan
fordran regleras för närvarande i 4 § andra stycket räntelagen, Enligt den
bestämmelsen utgår ränta på förfallet skadeståndsbelopp från den dag som
infaller en månad efter det borgenären framställt krav på ersättning och lagt
fram erforderlig utredning till stöd för kravet. Såvitt gäller skadestånd på
grund av brott som begåtts av oaktsamhet föreslås i propositionen inte någon
ändring.

Vad först gäller frågan om jämkning av dröjsmålsränta vill utskottet erinra
om att syftet med sådan ränta är att gäldenären skall förmås att betala sin
skuld i tid. Dröjsmålsräntan fungerar med andra ord som ett påtryckningsmedel.
Mot en gäldenär som utan att själv vara orsaken till det hamnat i
betalningssvårigheter eller av annan anledning inte kan betala i tid är dock
hotet om att tvingas betala dröjsmålsränta verkningslöst och endast ägnat att
ytterligare förvärra gäldenärens ekonomiska situation. Utskottet delar
därför departementschefens uppfattning att det efter mönster av vad som
gäller i våra nordiska grannländer bör öppnas en möjlighet att jämka
dröjsmålsräntan. Jämkningsmöjligheten bör som föreslås i propositionen
endast föreligga när gäldenären på grund av omständigheter som han själv
inte kunnat råda över har varit förhindrad att betala i rätt tid. För att markera
att jämkning bara skall förekomma i undantagsfall bör en förutsättning
vidare vara att skyldigheten att betala full dröjsmålsränta framstår som
oskälig. Genom ett sådant krav uppnås även att jämkning inte kan bli aktuell
då dröjsmålet med betalningen varit obetydligt eller räntebeloppet av andra
orsaker är lågt. Det är alltså endast i de de fall då skyldigheten att betala
dröjsmålsränta kan anses vara i mera väsentlig grad betungande för
gäldenären som jämkning kan ifrågakomma. Med anledning av att farhågor
yppats för att den nya jämkningsregeln skall medföra problem för kommuner
och andra borgenärer som fortlöpande har att hantera ett stort antal
fordringar på enskilda personer vill utskottet understryka att en borgenär
inte självmant behöver undersöka huruvida gäldenären är berättigad till
jämkning eller ej. Det måste i stället ankomma på gäldenären att göra
gällande sin rätt till jämkning.

Med det anförda tillstyrker utskottet att den föreslagna jämkningsregeln
förs in i räntelagen.

Utskottet godtar vidare den föreslagna ändringen beträffande dröjsmålsränta
på skadestånd med anledning av uppsåtligt brott. Genom att ränta skall
kunna utgå redan från den dag skadan inträffade i stället för — enligt vad som
för närvarande oftast tillämpas — från dagen för delgivning av stämningsansökan
i brottmålet förstärks brottsoffrens ställning.

LU 1986/87:23

1* Riksdagen 1986/87.8sami. Nr 23

I motion L127 (m) tas upp en fråga om avkastningsränta. Huvudregeln i
räntelagen är att ränta på en fordran inte utgår för tiden innan fordringen
förföll till betalning. På en fordran som avser återgång av betalning då ett
avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på
liknande grund utgår dock enligt 2 § andra stycket räntelagen avkastningsränta
från den dag betalningen erlades. Räntefoten motsvarar i sådana fall
riksbankens diskonto med tillägg av 2 procentenheter (5§ räntelagen).

I motionen beskrivs en situation där tillämpningen av de ovan redovisade
reglerna enligt motionärens mening leder till otillfredsställande resultat. En
hovrätt hade i en tvist om köp av småhus ålagt säljaren, ett fastighetsbolag,
att till köparen återbetala ett visst belopp och därjämte erlägga ränta på
beloppet enligt 2 § andra stycket och 5 § räntelagen. Förvärvet av huset hade
köparen finansierat genom att uppta ett bostadslån till subventionerad ränta.
En följd av domslutet blev att låntagaren/köparen som vinst kunde tillgodogöra
sig den del av dröjsmålsräntan som svarade mot räntesubventionen. Att
så sker kan enligt motionären inte ha varit lagstiftarens mening. Motionären
yrkar att riksdagen skall besluta om sådan ändring i 5 § räntelagen att det
angivna missförhållandet undanröjs.

Den fråga som uppmärksammats av motionären i motion L127 diskuterades
från mer allmänna utgångspunkter då räntelagen infördes år 1975. 1
propositionen med förslag till räntelag (prop. 1975:102) anfördes att då
gällande principer för dröjsmålsränta innebar att räntan utgick enligt en i
förväg fastlagd räntesats, dvs. utan att man försökte uppskatta borgenärens
förlust i det konkreta fallet. Enligt departementschefens mening fanns det
inte skäl att i den nya lagen göra avsteg från den principen. Skälet därtill var
bl. a. att en omfattande möjlighet till skönsmässig bestämning av dröjsmålsräntan
skulle medföra en praktisk osäkerhet som endast delvis kunde
upphävas genom tillkomsten av en betydande rättspraxis, och innan en sådan
praxis skapats kunde det dröja mycket länge. Det betonades också att det
skulle bli vanskligt för domstolarna att ta ställning till om en omständighet
var av den särskilda karaktär att den borde medföra avsteg från den
schematiskt bestämda dröjsmålsräntan. De synpunkter som anförts beträffande
dröjsmålsräntan hade enligt departementschefen giltighet även i fråga
om avkastningsräntan.

Enligt utskottets mening har de skäl som sålunda anfördes för att
dröjsmåls- och avkastningsränta bör bestämmas enligt en fast räntesats
fortfarande bärkraft. Utskottet vill också peka på att en regel av innebörd att
den verkliga ränteförlusten skall fastställas i varje enskilt fall skulle medföra
en avsevärd belastning på såväl parter som domstolar. Härtill kommer att
den individuellt beräknade ränteförlusten nog oftast inte skulle komma att
avvika särskilt mycket från den schablonmässigt bestämda. Utredningskostnaderna
skulle därför i flertalet fall inte stå i rimlig proportion till beloppet av
den ränta tvisten gällde. På grund av det anförda anser utskottet att principen
med i förväg fastlagda räntesatser inte generellt bör frångås. Det kan heller
inte anses motiverat att i räntelagen, som är avsedd att vara generellt
tillämplig, särreglera det specialfall som beskrivs i motionen. På grund av det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion L127.

LU 1986/87:23

Ränta på rättegångskostnader

LU 1986/87:23

Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap. 8§ rättegångsbalken
(RB) fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans
utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen
varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall också utgå
för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Enligt
bestämmelsen i dess nuvarande lydelse skall ersättning för rättegångskostnad
även innefatta ränta efter 6 % från dagen då målet avgörs till dess betalning
sker. En bestämmelse om ränta på rättegångskostnad av samma slag som den
i RB finns i 20 kap. 5§ vattenlagen (1983:291).

Regler om ersättning för rättegångskostnad finns också i annan lagstiftning.
I lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
(småmålslagen) föreskrivs sålunda att ersättning för rättegångskostnad i
sådana mål inte får avse annat än kostnad för viss rådgivning enligt
rättshjälpslagen, ansökningsavgift (för närvarande 250 kr.), resa och uppehälle
för part eller ställföreträdare, vittnesbevisning och översättning av
handling (8 §). Stadgandet i 8 § småmålslagen har i rättspraxis (NJA 11981 s.
1006) givits den innebörden att det inte skall utgå ränta på rättegångskostnad
enligt den lagen.

Enligt förordningen (1981:1056) om ersättning för kostnader i mål om
lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning vid tingsrätt, dvs.
mål som handläggs i summarisk ordning, har sökanden rätt till ersättning
med skäligt belopp för kostnader som avser eget arbete med anledning av
målet och för arvode till ombud eller biträde. Normalt utgår ersättningen
med visst i förordningen angivet schablonbelopp, för närvarande 235 kr. i
lagsöknings- och handräckningsmål samt 210 kr. i mål om betalningsföreläggande.
Till högre belopp får ersättningen bestämmas endast om det finns
särskilda skäl. Vidare utgår ersättning för ansöknings- och expeditionsavgifter.
delgivningskostnader samt kostnader för registrerings- och mantalsskrivningsbevis
om sådant bevis har behövts. Ansökningsavgiften i mål av detta
slag är för närvarande 175 kr. Sökanden har slutligen rätt till skälig ersättning
för översättning av handlingar och för avskrifter och kopior utöver visst
antal. Ränta på rättegångskostnaden utgår däremot inte.

I propositionen föreslås att reglerna i RB och vattenlagen ändras så att
ränta på rättegångskostnader skall utgå enligt räntelagens bestämmelser,
dvs. med en räntesats motsvarande diskontot med tillägg av 8 procentenheter.

I motion L804 (fp) tar motionären fasta på den skillnad i fråga om rätten till
ränta på rättegångskostnad som föreligger mellan den ordinära tvistemålsprocessen
och den summariska processen. Motionären finner skillnaden
svårförklarlig. Enligt hans mening är det en grundläggande princip att den
som inte betalar sina skulder i tid skall erlägga ränta till dess betalning sker.
Borgenärens ränteförlust blir ju lika betungande oberoende av processformen.
Nackdelen av att ränta inte utgår kan rent av bli mer kännbar i den
summariska processen eftersom verkställigheten av avgöranden som tillkommit
i den ordningen ofta tar längre tid. Enligt motionären är det rimligt att
samma ränteregler gäller för samtliga måltyper. Han yrkar därför att

förordningen om ersättning för kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande
eller handräckning vid tingsrätt ändras så, att ersättningen även
innefattar ränta.

I motion L126 (m) framförs synpunkter som i allt väsentligt överensstämmer
med dem i motion L804. Motionären anser sålunda att det saknas
bärande skäl att låta rätten till ränta på rättegångskostnad vara beroende av i
vilken form ett anspråk framställs. Den i propositionen intagna grundsatsen
att ersättning för sådana kostnader skall utgå med ränta bör enligt motionären
tillämpas fullt ut. Han yrkar därför att riksdagen beslutar att kostnadsersättningen
även i lagsökningsmål och småmål skall innefatta ränta.

Utskottet erinrar om att den nuvarande bestämmelsen i RB om ränta på
ersättning för rättegångskostnader infördes år 1973 (prop. 1973:30, JuU 17,
rskr. 168) och alltså kom till före räntelagen. Den föreskrivna räntefoten på
6% var den räntesats som då gällde för fordringar i allmänhet när
förfallodagen var bestämd. Otvivelaktigt förhåller det sig så att en ränta på
6 % i dag framstår som alltför låg. För den part som förlorar en rättegång och
därmed blir skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader är det med
nuvarande ränteläge lönsamt att inte betala denna ersättning och i stället låta
pengarna stå inne på exempelvis ett bankkonto. För den vinnande parten
som haft direkta utlägg innebär nuvarande ordning motsvarande nackdelar.
Frågan om ändrade regler för ränta på rättegångskostnader har också tagits
upp i motioner vid flera tillfällen, senast vid allmänna motionstiden år 1985.
Med hänsyn till då pågående översyn av räntelagen har motionerna avslagits.
Enligt utskottets mening är det angeläget att den föreslagna ändringen nu
kommer till stånd.

Vad angår den i motionerna upptagna frågan om ränta på kostnader i
lagsökningsmål m. m. vill utskottet erinra om att spörsmålet berördes vid
tillkomsten av den nuvarande bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB. I propositionen
(prop. 1973:30) uttalade departementschefen att han inte fann det påkallat
att införa någon motsvarande bestämmelse om ränta i mål om lagsökning
eller betalningsföreläggande. Kostnaderna i dessa mål uppgick till måttliga
belopp, och den ränta som skulle kunna bli aktuell var blygsam. Att
komplicera handläggningen och i synnerhet verkställigheten av dessa ytterst
talrika mål var enligt departementschefen inte motiverat. Stadgandet i 15 §
lagsökningslagen kom att utformas i enlighet med departementschefens
ståndpunkt. Där föreskrevs sålunda att hänvisningen till RB:s regler om
rättegångskostnad inte skulle gälla bestämmelsen om ränta på kostnadsersättning.
Inte heller i mål om betalningsföreläggande infördes någon rätt till
ränta.

Utskottet hyser i och för sig förståelse för motionärernas ståndpunkt att
rätten till ränta på rättegångskostnad bör vara oberoende av i vilken
processuell ordning ett anspråk prövas. De skäl som år 1973 anfördes mot att
utsträcka rätten till ränta att gälla även i mål om lagsökning och betalningsföreläggande
har emellertid enligt utskottets mening alltjämt giltighet. De
målen är inte mindre talrika nu, och de rättegångskostnader de kan ge
upphov till är fortfarande förhållandevis obetydliga. Det ekonomiska värde
som en rätt att erhålla ränta på kostnaderna i detta slags mål kan ha för den
enskilde borgenären är med andra ord ganska litet och kan enligt utskottets

LU 1986/87:23

mening inte uppväga olägenheterna av det betydande merarbete som den av
motionärerna föreslagna ändringen skulle komma att medföra för de
dömande och verkställande myndigheterna. Motsvarande synpunkter gör sig
gällande i fråga om småmålen och målen om handräckning. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L126 och L804.

Propositionen i övrigt

Utöver det anförda föranleder propositionen inte några uttalanden från
utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande propositionen

att riksdagen antar de i proposition 1986/87:72 framlagda förslagen till
dels lag om ändring i räntelagen (1975:635), dels lag om ändring i
rättegångsbalken, dels lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, dels lag om
ändring i vattenlagen (1983:291),

2. beträffande ränta på rättegångskostnad i lagsökningsmål m. m.
att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L126 och 1986/87:L804,

3. beträffande avkastningsränta

att riksdagen avslår motion 1986/87:L127.

Stockholm den 5 maj 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s), Kjell-Arne
Welin (fp), Marianne Carlström (s) och Mona Saint Cyr (m).

Reservation

Ränta på rättegångskostnad i lagsökningsmål m. m. (mom. 2)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Marianne Karlsson (c), Kjell-Arne Welin (fp) och Mona Saint Cyr (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Vad angår”
och på s. 7 slutar med ”och L804” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den principiella utgångspunkten vara att
rätten till ränta på rättegångskostnad är oberoende av i vilken processuell

LU 1986/87:23

ordning ett anspråk prövas. Redan detta talar starkt för att ränta på sådan
kostnad bör utgå även i de s. k. småmålen och i målen enligt lagsökningslagen
och handräckningslagen. Härtill kommer att den summariska processen
erbjuder ett för parterna enkelt och billigt rättegångsförfarande som i
förhållande till antalet mål som handläggs i den ordningen utgör en relativt
ringa belastning på domstolarna. Mot bakgrund härav är det även från
praktisk synpunkt väsentligt att dessa processformer inte missgynnas. En
regel som innebär att en borgenär inte får full täckning för sina — ej
obetydliga — kostnader kan leda till att han väljer att i stället göra sitt krav
gällande i en annan och processekonomiskt sett olämpligare ordning.
Intresset av att bespara främst de verkställande myndigheterna det merarbete
som genomförandet av motionärernas förslag skulle medföra har enligt
utskottets mening inte heller den tyngd att det kan motivera bibehållande av
nuvarande ordning, trots de svagheter från både principiell och praktisk
synpunkt som är förknippade med den. Utskottet anser därför att de berörda
rättegångskostnadsreglerna bör ändras i enlighet med vad som förordas i
motionerna L126 och L804.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande ränta på rättegångskostnad i lagsökningstnål m. m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:L126 och 1986/
87:L804 dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om att ersättning för kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande
eller handräckning vid tingsrätt bör omfatta även ränta,
dels hos regeringen begär förslag till lag om ändring i lagen (1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Särskilda yttranden
Propositionen (mom. 1)

1. Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Kjell-Arne Welin (fp) och Mona Saint
Cyr (m) anför:

Som framhållits av Sveriges Advokatsamfund (prop. s. 83) har dröjsmålsräntan
ett dubbelt syfte, nämligen att dels utgöra påtryckningsmedel för att
förmå gäldenären att betala, dels ock utgöra ersättning till borgenären för att
gäldenären tillgodogjort sig avkastningsvärdet på hans kapital (se även SOU
1974:28 s. 101).

I enlighet härmed kan dröjsmålsräntan från en sida sett sägas innebära, att
borgenären blir tillgodosedd utöver den nivå som bestäms enbart av
önskemålet att erhålla skälig avkastning på kapitalet. Det synes naturligt att
vid fall av s. k. social force majeure — som nu föreslås införd i räntelagen —
fästa vikt vid denna principiella skillnad i konstruktionen av dröjsmålsräntan.
Till den del jämkning tar sig uttryck i att gäldenären befrias från att utge
vad som motsvarar påtryckningsfunktionen drabbas ju inte borgenären på
samma sätt som om han skulle gå miste om skälig avkastning på sitt kapital.

Ordalagen i lagtexten hindrar enligt vår mening inte domstolen från att vid

LU 1986/87:23

sin ”skälighetsbedömning” ta den hänsyn till den andra parten i rättsförhållandet
som framgår av det anförda.

Vi har inte velat reservera oss mot vad utskottet anfört men har med
hänsyn till intresset av likformighet och förutsebarhet i rättstillämpningen
önskat framföra vår uppfattning i saken.

2. Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Mona Saint Cyr (samtliga m)
anför:

Genom avregleringen av kreditmarknaden har det s. k. allmänna diskontot
fått mindre betydelse som uttrycksmedel för ränteläget i Sverige. Marknadens
krafter avgör nu vilka olika räntor som tas ut för olika krediter. Det är
mot bakgrund härav olyckligt att det allmänna diskontot används som
utgångspunkt för räntebestämningen i räntelagen. Vi förutsätter att regeringen
följer utvecklingen på kreditmarknaden också med hänsynstagande
till det allmänna diskontots betydelse som uttryck för ränteläget i landet.
Skulle utvecklingen visa att det allmänna diskontot inte längre utgör ett
uttryck för det verkliga ränteläget förutsätter vi att regeringen framlägger
förslag om ändring av räntelagen härutinnan.

Vi önskar i detta sammanhang påpeka att det är mycket olyckligt att den nu
införda ”force majeure-regeln” inte motsvaras av en liknande regel för
offentliga utskylder. Vi förutsätter att regeringen framlägger förslag om
införande av en sådan regel jämväl för detta område.

LU 1986/87:23

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

Lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs i fråga om räntelagen (1975:635)

dels att 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag är tillämplig på penningfordran
inom förmögenhetsrättens
område.

Lagen gäller i den mån ej annat är
avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet.
Avtalsvillkor som inskränker
gäldenärens rätt till

jämkning enligt 8 § är dock utan
verkan mot denne.

4 §

I annat fall än som avses i 3 § utgår ränta på förfallen fordran, för vilken
betalningstiden försittes, från den dag som infaller en månad efter det

borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betal ning

av bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför
skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta
för tid innan räkningen eller kravet har kommit honom till handa.

Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som ej kan
fastställas utan särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp från den
dag som infaller en månad efter det borgenären har framställt krav på
ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna
skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga
ränta för tid innan kravet och utredningen har kommit honom till handa.

Oavsett vad som föreskrives i första och andra styckena utgår ränta på
förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning
eller betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av
betalning.

Utan hinder av bestämmelserna i
andra och tredje styckena utgår
ränta på en fordran, som avser skadestånd
med anledning av ett uppsåtligt
brott och inte skall utges
som livränta, alltid från den dag då
skadan uppkom.

8 §

Har en gäldenär på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller annan
liknande omständighet som han
inte har kunnat råda över varit förhindrad
att betala i rätt tid och

Denna lag är tillämplig på penningfordran
inom förmögenhetsrättens
område. Lagen gäller i den
mån ej annat är avtalat eller utföst
eller särskilt föreskrivet.

LU 1986/87:23

Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skulle en skyldighet att utge full
ränta med anledning av dröjsmålet
med hänsyn härtill vara oskälig, får
den ränta som annars skulle utgå
jämkas.

1. Denna lag.träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Den nya bestämmelsen i 8 § tillämpas endast på ränta för tid efter
ikraftträdandet.

3. I fråga om ränta på skadeståndsfordran med anledning av brott som
har utförts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

8 §>

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller
biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av
partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidspillan i
anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande
anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse
för partens talan.

Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad
skall även innefatta ränta efter sex skall även innefatta ränta enligt 6 §

procent från dagen då målet av- räntelagen (1975:635) från dagen

göres till dess betalning sker. då målet avgörs till dess betalning

sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Lagen gäller dock ej i fall då ränta
har börjat löpa före ikraftträdandet.

LU 1986/87:23

Bilaga

Senaste lydelse 1981:741.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §>

Har någon begagnat sig av an- Har någon begagnat sig av annans
trångmål, oförstånd, lättsinne nans trångmål, oförstånd, lättsinne

eller beroende ställning i förhållan- eller beroende ställning till att taga

de till honom till att taga eller be- eller betinga sig förmåner, vilka stå

tinga sig förmåner, vilka stå i up- i uppenbart missförhållande till det

penbart missförhållande till det ve- vederlag, som må hava blivit erlagt

derlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något ve eller

utfast, eller för vilka något ve- derlag icke skall utgå, vare rätts derlag

icke skall utgå, vare rätts- handling, som sålunda tillkommit,

handling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade,

icke gällande mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket
avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.

Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har en rättshandling tillkommit
före ikraftträdandet tillämpas 31 § i dess äldre lydelse.

4 Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 5 § vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

5 §

I ansökningsmål får sökanden I ansökningsmål får sökanden
åläggas att betala ersättning för åläggas att betala ersättning för

motparters rättegångskostnader motparters rättegångskostnader

även om deras talan inte har blivit även om deras talan inte har blivit

prövad slutligt vid domstolen. Er- prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen
skall även innefatta rän- sättningen skall även innefatta ränta
efter sex procent från dagen för ta enligt 6 § räntelagen (1975:635)

beslutet till dess betalning sker. från dagen för beslutet till dess be

talning sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Lagen gäller dock ej i fall då ränta
har börjat löpa före ikraftträdandet.

LU 1986/87:23

Bilaga

1 Senaste lydelse 1955:231.

gotab Stockholm 1987 12947