Lagutskottets betänkande

15 86/87:18

oni äkte kapsbalk m. m.

(prop. 1 6/87:1)

1986/87:18

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:1, vari föreslås att den nuvarande
giftermålsbalken ersätts av en ny balk, äktenskapsbalken. Förslaget
' utgör den sista etappen av en omfattande översyn av lagstiftningen på
äktenskapsrättens område som har bedrivits sedan lång tid tillbaka och
som tidigare har resulterat i nya regler om äktenskaps ingående och upplösning
och om makars underhållsskyldighet. Dessa regler arbetas nu in i
den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler
föreslås om makars egendom. Syftet med de nya reglerna är enligt propositionen
framför allt att åstadkomma en bättre utjämning mellan en ekonomiskt
starkare och en ekonomiskt svagare make när det gäller fördelningen
av deras egendom vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad.

Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken som syftar till att skapa ett
starkare ekonomiskt skydd för en efterlevande make vid den andra makens
död. Slutligen läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemensamma
hem, vilken innehåller regler om hur hemmet skall delas i fall då ett
samboförhållande upphör.

I betänkandet behandlar utskottet också dels två under riksmötet
1985/86 väckta fristående motioner, dels elva med anledning av propositionen
väckta motioner, dels sju under riksmötet 1986/87 väckta fristående
motioner.

Företrädare för justitiedepartementet, Stockholms tingsrätt, Sveriges
advokatsamfund, Småföretagens riksorganisation, LRF och försäkringsbranschen
har inför utskottet yttrat sig eller lämnat upplysningar i ärendet.

Vidare har skrivelser kommit in från föreningen Familj och rätt samt från
enskilda, bland andra professorn Anders Agell och universitetslektorn
Göran Lind.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen med vissa smärre redaktionellajämkningar
av äktenskapsbalken. En viss ändring förordas också i
lagen om sambors gemensamma hem. I betänkandet gör utskottet vissa
motivuttalanden delvis med anledning av tre motionsyrkanden (m, c resp.
vpk). Utskottet förordar att riksdagen i två avseenden som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört, det ena tillkännagivandet med
bifall till en motion (s) och det andra med anledning av fyra motioner (två s,
en m och en fp). Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats 11 reservationer. I två reservationer (m, c) 1

1 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 18

yrkas att makes rätt att överta bostad och bohag inte skall gälla om
egendomen är enskild resp. att makes arvsrätt inskränks till den avlidnes
giftorättsgods. I en reservation (m, fp) yrkas avslag påförslaget till lagstiftning
om sambors gemensamma hem. Ytterligare åtta reservationer har
avgivits i olika frågor (tre m, fp, c, tre m, en fp och en c). Vidare har tre
särskilda yttranden fogats till betänkandet (m, fp, c resp. m, c resp. m).

Propositionen

I proposition 1986/87:1 föreslår regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet — att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag
till

1. äktenskapsbalk,

2. lag om ändring i ärvdabalken,

3. lag om sambors gemensamma hem.

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför nedan på s. 6-8.

Motionsyrkanden

I Vid 1985/86 års riksmöte väckta fristående motioner

Motion 1985/86.L203 av Margo Ingvardsson (vpk) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om lagförslag om makars egendom i enlighet
med vad som anförs i motionen.

Motion I985I86.L220 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
uttala att lagstiftningen bör ges en sådan utformning inom familje-, skatteoch
sociallagstiftningen att den uppmuntrar till ingående av äktenskap.

II Med anledning av propositionen väckta motioner

Motion 1986187:LIOI av Martin Olsson m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med ändring av det i proposition 1986/87:1 framlagda
förslaget till utformning av 11 kap. 8 § äktenskapsbalken beslutar att all
enskild egendom skall vara undantagen från övertaganderätt,

2. att riksdagen med anledning av det i proposition 1986/87:1 framlagda
förslaget om möjlighet till jämkning av äktenskapsförord enligt 12 kap. 3 §
äktenskapsbalken uttalar att utgångspunkten skall vara att ingångna avtal
skall respekteras och att jämkningsmöjligheterna skall tillämpas mycket
restriktivt,

3. att riksdagen — vid bifall till det i proposition 1986/87:1 framlagda
förslaget om ändring av 3 kap. äktenskapsbalken innebärande att kvarlåtenskapen
skall tillfalla efterlevande make — beslutar

a) att den avlidnes enskilda egendom skall tillfalla bröstarvingarna,

LU 1986/87:18

b) att bröstarvinge har rätt att begära skifte om den efterlevande maken
gifter om sig,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om behovet av översyn av sambobegreppet i syfte
att få — så långt möjligt — enhetliga kriterier för begreppet sambo i olika
lagar,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om vikten av allsidig information om de nya
äktenskaps-, arvs- och samboreglerna.

Motion I986I87:LI02 av Allan Ekström (m) vari yrkas

1. att riksdagen antar 7 kap. 5 § och 11 kap. 8 § förslaget till äktenskapsbalk
med den ändring som förordas i motionen,

2. att riksdagen beslutar att i äktenskapsbalken införa krav på bevittning
av äktenskapsförord och bodelningshandling samt avslår 23 kap. 4 § förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken,

3. att riksdagen antar 3 kap. 1 § förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
med den ändring som förordas i motionen,

4. att riksdagen antar förslaget till äktenskapsbalk i övrigt med de språkliga
förändringar som förordas i motionen,

5. att riksdagen avslår förslaget till lag om sambors gemensamma hem.

Motion 1986187:LI03 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att offentliggörande skall ske av hinderspröv ning

i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen beslutar att generell betänketid införs vid begäran om

äktenskapsskillnad i enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen beslutar att i övrigt anta förslaget till äktenskapsbalk,

4. att riksdagen beslutar att i propositionen föreslagna ändringar av
ärvdabalken avseende sambor avslås i enlighet med vad som anförs i
motionen,

5. att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om sambors gemensamma
hem.

Motion 1986187:L104 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas att riksdagen avslår
propositionen såvitt avser förslag till lag om sambors gemensamma hem.

Motion 1986I87.L105 av Margareta Gard (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att nuvarande huvudregel vad gäller arvsrätten
för make och bröstarvingar skall bibehållas,

2. att riksdagen beslutar att efterlevandeskyddet för make, när bröstarvingarna
utgörs av gemensamma barn, höjs från fyra basbelopp till tolv
basbelopp,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag med innebörden att invandrade
makar vars inbördes rättsförhållande regleras enligt utländsk lag
skall tillerkännas rätt att i enklare former än genom äktenskapsförord
avtala att svensk lag skall tillämpas på deras rättsförhållanden.

Motion 1986187:L106 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning
och marknadsföring av standardavtal för sambor.

LU 1986/87:18

Motion 1986187:L107 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen, i
enlighet med vad i motionen anförts, beslutar att i ärvdabalken inta en
regel om bröstarvingars rätt att få ut sitt arv efter avliden förälder när den
efterlevande ingår nytt äktenskap.

Motion 1986I87.L108 av Ulla Orring m. fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avslå propositionen i den del som utgör
förslag till lag om sambors gemensamma hem,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts angående ett förstärkt skydd för sambor med
gemensamma barn,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts angående förslag till förbättring av samboendes
möjligheter att ingå frivilliga avtal om deras gemensamma hem.

Motion 1986187:L109 av Göte Jonsson m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1986/87:1 såvitt avser förändring av
nuvarande ordning beträffande avtal mellan makar,

2. att riksdagen avslår proposition 1986/87:1 såvitt avser arvsrätt vid
makes död,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående förstärkt skydd för en efterlevande make.

Motion 1986187:L110 av Margit Gennser m. fl. (m) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1986/87:1 avseende äktenskapsbalk m. m. utom såvitt
avser förslagen att make vid bodelning skall kunna behålla mer av sitt
giftorättsgods än likadelningsprincipen skulle medföra samt att en efterlevande
make skall få överta boet orubbat.

Motion 1986/87:L111 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen har
anförts angående det angelägna i att skyndsamt presentera ett förslag till en
förändring av nuvarande regler vad gäller rättsverkningarna av äktenskap
där makarna är medborgare i skilda länder.

III Vid 1986/87 års riksmöte väckta fristående motioner

Motion 1986187:L401 av Allan Ekström (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår 12 kap. 3 § förslaget till äktenskapsbalk,

2. att riksdagen inskränker 10 kap. 4 § förslaget till äktenskapsbalk till
att avse bodelning med anledning av skilsmässa,

3. att riksdagen avslår 3 kap. 1 § andra stycket sista meningen förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken.

Motion 1986187:L402 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om dels en kartläggning av de ekonomiska konsekvenserna
av äktenskap främst jämfört med övrigt samboende, dels förslag
till åtgärder för att äktenskapet ej skall missgynnas.

LU 1986/87:18

Motion I986I87:L404 av Sylvia Pettersson och Anita Johansson (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om översyn av reglerna i 15 kap. ärvdabalken samt i 18
och 19 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Motion 1986I87:L405 av Rune Thorén (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i ärvdabalken i fråga om sättet
att delge arvingarna i ett dödsbo innehållet i ett testamente som i motionen
antytts.

Motion 1986187:L407 av Bengt Silfverstrand och Hans Pettersson i Helsingborg
(båda s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en omgående
översyn av 1912 års lag om internationella rättsförhållanden rörande
äktenskapets rättsverkningar.

Motion 1986187:L409 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning av de
förhållanden inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen som leder till
att äktenskapet missgynnas i förhållande till eller likställs med samboende
utan äktenskap,

2. att riksdagen beslutar uttala att lagstiftningen bör ges en sådan utformning
inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen att den uppmuntrar
till ingående av äktenskap.

Motion 1986/87.L412 av Lahja Exner och Wivi-Anne Radesjö (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om avskaffande av lagen (1912:69) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Utskottet

Inledning

Nuvarande regler om äktenskap och dess rättsverkningar finns i giftermålsbalken.
Den infördes år 1921 och ersatte en äldre balk i ämnet (äldre
giftermålsbalken). Giftermålsbalken har sedan flera år tillbaka varit föremål
för en fortlöpande reformering och modernisering. År 1969 uppdrogs
åt familjelagssakkunniga att se över den familjerättsliga lagstiftningen. På
grundval av ett av de sakkunniga avgivet delbetänkande, (SOU 1972:41)
Familj och äktenskap, genomfördes år 1973 en partiell reform av i första
hand äktenskapsrätten (prop. 1973:32, LU 1973:20). Reformen berörde
främst reglerna om ingående och upplösning av äktenskap. De nya bestämmelserna
innebar bl. a. att skilsmässosituationen avdramatiserades. Vidare
genomfördes vissa smärre ändringar i underhållsreglerna.

På grundval av ett av familjelagssakkunniga avgivet delbetänkande,
(SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda, genomfördes år 1979
bl. a. ändringar i reglerna om makars underhållsskyldighet (prop.
1978/79:12, LU 1978/79:9).

I juni 1981 lade de sakkunniga fram sitt huvudbetänkande, (SOU

LU 1986/87:18

1981:85) Äktenskapsbalk. I betänkandet behandlades förmögenhetsordningen
i äktenskap och fördelningen av makarnas egendom när äktenskapet
upplöses. De sakkunniga föreslog att nya regler i dessa avseenden
skulle tas in i en ny lag, äktenskapsbalk, till vilken bestående regler om
ingående och upplösning av äktenskap och om makars underhållsskyldighet
skulle föras över utan nämnvärda sakliga ändringar. I betänkandet
föreslogs också ändringar i ärvdabalken syftande till att förstärka efterlevande
makes ställning när äktenskapet upplöses genom den andra makens
död. De sakkunniga föreslog vidare att regler om fördelning av bohag och
bostad för ogifta samboende då samboendeförhållandet upplöses skulle tas
in i ett särskilt kapitel i den föreslagna äktenskapsbalken. Betänkandet har
efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i propositionen.

Familjelagssakkunnigas utredningsuppdrag avser också de internationellt
privaträttsliga reglerna om äktenskaps rättsverkningar m. m. Ett slutbetänkande
från familjelagssakkunniga med förslag till lagstiftning på detta
område väntas under våren 1987.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny äktenskapsbalk (ÄktB), som skall ersätta
den nuvarande giftermålsbalken (GB). Gällande regler i GB om äktenskaps
ingående och upplösning och om makars underhållsskyldighet arbetas in i
den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler
föreslås i fråga om makars egendom. Vidare föreslås vissa ändringar i
ärvdabalken (ÄB) och läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemensamma
hem.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen innebär flera nyheter i fråga om
bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om likadelning
vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad vidgas genom
att den allmänna jämkningsregel som finns för närvarande ges ett något
utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga äktenskap.
Vidare förenklas de s. k. vederlagsreglerna, vilka vid bodelningen ger en
make kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt
giftorättsgods. En nyhet är att enskild egendom skall kunna dras in i
bodelningen, om makarna är överens om det. Egendomen skall i så fall
behandlas som giftorättsgods. Förslaget innehåller också en regel om
jämkning av äktenskapsförord.

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall i fortsättningen
kunna förrättas inte bara som nu när äktenskapet har upplösts utan även
dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare ersätts
det nuvarande institutet boskillnad av en möjlighet att förrätta bodelning
under pågående äktenskap efter anmälan till domstol. Till skillnad från vad
som gäller för närvarande skall en sådan bodelning dock inte medföra att
makarnas egendom blir enskild.

Kravet på äktenskapsförord avskaffas när det gäller gåvor mellan makar.
Sådana gåvor skall i fortsättningen bli gällande mellan makarna enligt
allmänna regler eller genom att gåvan registreras hos domstol. För att
gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock alltid registre -

LU 1986/87:18

ring. Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid avtal om LU 1986/87:18
egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med äktenskapets upplösning
få överta den andra makens bostad utvidgas till att omfatta alla former av
bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är giftorättsgods eller enskild
egendom på grund av äktenskapsförord. Nuvarande behovs- och skälighetsprövning
skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make på motsvarande
sätt skall ha möjlighet att efter en behovs- och skälighetsprövning få överta
bohag som tillhör den andra maken och som har begagnats gemensamt i
hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död skall en särskild jämkningsregel
gälla till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel
får denna make rätt att bestämma att vardera sidan som sin andel vid
bodelningen skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en make vid den andra makens
död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar.

Laglottsinstitutet behålls men ges den konstruktionen att bröstarvingarna
får rätt till efterarv när den efterlevande maken i sin tur dör. Den efterlevande
maken förvärvar egendomen efter den först avlidna maken med fri
förfoganderätt om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den nuvarande s. k. basbeloppsregeln vid bodelning
i 13 kap. 12 § andra stycket GB förs över till ÄB där den ges
karaktären av en garantiregel. Samtidigt utvidgas tillämpningsområdet för
basbeloppsregeln genom att den blir tillämplig också när det finns barn till
den avlidne som är under 16 år och inte är barn även till den efterlevande
maken.

Om det vid den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den
först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i stället för som för närvarande
endast halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensamma hem innebär att när ett samboförhållande
upplöses samborna får en giftorättsliknande rätt till delning av
sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt
begagnande. Huvudregeln är alltså att denna egendom delas lika
mellan dem. Denna huvudregel kan dock - på samma sätt som för makar
- frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor
som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden öppnas en möjlighet
att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.

Sambo får vidare rätt att överta inte bara den andra sambons bostad utan
också dennes bohag. Denna rättighet får i huvudsak samma utformning
som för makar.

I fall då ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död skall
den efterlevande sambon alltid ha rätt att erhålla så mycket av den egendom
i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande
- så långt egendomen räcker - att dess värde motsvarar två gånger
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Propositionen innehåller inte några förslag till ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.
Regeringen har i en lagrådsremiss, beslutad den 4 7

december 1986, dels förordat att den nya lagstiftningen skall träda i kraft
den 1 januari 1988, dels avgivit förslag till övergångsbestämmelser och
erforderliga följdändringar. Lagrådet har avgivit yttrande över förslagen
den 28 januari 1987. Övergångsbestämmelserna innebär i princip att de nya
reglerna blir tillämpliga fullt ut vid ikraftträdandet även beträffande äldre
äktenskap och äldre samboförhållanden. Undantag görs dock för de fall
där talan om äktenskapsskillnad väckts eller där den ena maken dött före
ikraftträdandet. Inte heller beträffande de äktenskap som ingicks före år
1921, och i fråga om vilka den äldre giftermålsbalkens regler gäller, blir de
nya reglerna tillämpliga. Förslaget till följdlagstiftning innebär i huvudsak
en nödvändig teknisk anpassning till äktenskapsbalken. Vissa materiella
ändringar föreslås dock dels i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, dels i
brottsbalken. De ändringar som den nya lagstiftningen föranleder i lagen
(1941:416) om skatt på arv och gåva kommer att föreläggas riksdagen i en
särskild proposition under våren 1987.

Allmänna överväganden

Sorn inledningsvis redovisats har äktenskapsrätten sedan länge varit föremål
för ett omfattande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då GB:s
regler om ingående och upplösning av äktenskap ändrades i väsentlig mån.
I samband med en reform år 1978 om föräldrars underhållsskyldighet
gentemot sina barn ändrades också bestämmelserna i GB om makars
underhållsskyldighet sinsemellan.

De ändringar som sålunda genomförts av äktenskapsrätten har inte i
någon mera väsentlig mån berört reglerna om makars egendom. Genom
den nu framlagda propositionen föreslås att också dessa bestämmelser
ändras i betydande omfattning. De nya reglerna om förmögenhetsordningen
i äktenskapet och fördelningen av makars egendom vid äktenskapsskillnad
föreslås bli intagna i en ny lag, kallad äktenskapsbalk. Till den nya
lagen överförs de bestämmelser i GB som omfattats av de tidigare reformerna
utan några större sakliga ändringar. Propositionen innehåller vidare,
som tidigare berörts, förslag till ändringar i ÄB som syftar till att stärka
en makes ställning vid den andra makens frånfälle. Slutligen framläggs i
propositionen förslag till en särskild lag om sambors gemensamma hem.

I motion 1986/87: L110 (m) yrkas avslag på propositionen utom i vad
avser de föreslagna nya reglerna om frångående av likadelningsprincipen
vid bodelning och om makes arvsrätt. Motionärerna framhåller att familjerätten
utgör en viktig och central del av vårt rättssystem. Vaije medborgare
får någon gång under sitt liv kontakt med den familjerättsliga lagstiftningen.
Genomgripande förändringar på familjerättens område kan enligt
motionärerna lätt skapa problem för medborgarna på grund av svårigheter
för dem att i det enskilda fallet överblicka konsekvenserna av ändringarna.
Motionärerna anser att restriktivitet måste iakttas när det gäller ändringar
av familjerättens regler. För lagstiftningsarbetet bör som huvudprinciper
gälla att ändringar får genomföras endast om tungt vägande skäl talar för
det och i syfte att bringa regelsystemet i samklang med det allmänna
rättsmedvetandet. Enligt motionärerna är det blott de föreslagna reglerna

LU 1986/87:18

om frångående av likadelningsprincipen vid bodelning med anledning av LU 1986/87:18
äktenskapsskillnad och om makes arvsrätt som kan stå i överensstämmelse
med de angivna huvudprinciperna. Vissa andra ändringar av det
nuvarande regelsystemet liksom förslaget om en lag för sambor anser
motionärerna däremot inte godtagbara. Motionärerna kritiserar också att
förslag till övergångsbestämmelser inte framlagts i samband med propositionen.

Utskottet vill för sin del erinra om att GB kom till efter ett långvarigt
översynsarbete som i likhet med familjelagssakkunnigas arbete bedrivits
etappvis. GB trädde i kraft den 1 januari 1921. GB kom alltså till för ca 70
år sedan och regelsystemet i den är ett uttryck för de värderingar som då
rådde. Sedan GB:s tillkomst har samhället förändrats i väsentlig mån,
vilket medfört en ändrad syn på äktenskapet och påverkat makarnas
inbördes relationer. Oavsett vilken inställning man har till den utveckling
som skett måste det konstateras att det numera är betydligt vanligare än
förr att ett äktenskap blir upplöst genom äktenskapsskillnad efter längre
eller kortare tid. Till bilden hör också att rollfördelningen mellan makarna
ändrats. Vid GB:s tillkomst var hustrun i allmänhet beroende av mannen
för sin försörjning. Under de senaste årtiondena har emellertid kvinnorna i
ökande utsträckning börjat förvärvsarbeta utanför hemmet. Även om kvinnorna
som grupp betraktade ännu inte nått upp till samma genomsnittsinkomst
som männen innebär dock kvinnornas inträde på arbetsmarknaden
ett betydelsefullt steg mot en ökad faktisk jämställdhet mellan makar i
både personligt och ekonomiskt hänseende. Rollfördelningen mellan makarna
i ett äktenskap har vidare påverkats av de allmänna strävandena mot
en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.

Även om GB redan ursprungligen byggde på principen att makar är två
självständiga individer i rättsligt och ekonomiskt hänseende har samhällsutvecklingen
fört med sig att GB:s regler kommit att te sig otidsenliga. De
reformer som genomfördes åren 1973 och 1978 innebar en välbehövlig
modernisering av viktiga delar av äktenskapslagstiftningen. Enligt utskottets
mening är det angeläget att de regler i GB som inte berörts av de
tidigare reformerna, dvs. bestämmelserna om makars egendom, nu blir
moderniserade och bringas i samklang med regelsystemet i övrigt på äktenskapsrättens
område. Det finns alltså starka skäl för den förordade reformen.
Utan att ta ställning i sak till de olika ändringar av reglerna som
föreslås i propositionen vill utskottet också framhålla att den föreslagna
reformen i sina huvuddrag får anses innebära en anpassning av äktenskapsrätten
till vad som i dag är den allmänna rättsuppfattningen. Enligt
utskottets mening ligger således propositionen i linje med de huvudprinciper
som motionärerna själva ställt upp.

I anslutning till det anförda anser sig utskottet böra understryka vad som
anförs i motionen, nämligen att den nu föreslagna lagstiftningen får stor
betydelse för nästan alla människor i vårt samhälle. Vid en reform med en
sådan räckvidd är det mer angeläget än eljest att man försöker motverka
att problem uppkommer för enskilda människor på grund av svårigheter
för dem att överblicka lagstiftningens konsekvenser. Stora krav måste
ställas på en bred och fyllig information till allmänheten om de nya regler- 9

nas närmare innebörd. Utskottet kommer därför i ett särskilt avsnitt av
betänkandet att behandla informationsfrågan.

Med anledning av vad motionärerna anfört beträffande övergångsbestämmelser
och följdiagstiftning till äktenskapsbalken vill utskottet påpeka
att det självfallet hade varit värdefullt om en proposition med förslag till
sådan lagstiftning kunde ha behandlats av riksdagen i samband med förslaget
till äktenskapsbalk. En lagrådsremiss med förslag till övergångsbestämmelser
och följdiagstiftning liksom lagrådets yttrande över förslaget
har emellertid varit tillgängliga för utskottet vid ärendets behandling. Utskottet
har därmed kunnat överblicka konsekvenserna av äktenskapsbalken
för de äktenskap som redan ingåtts då balken träder i kraft. Något
hinder för riksdagen att nu ta ställning till förslaget till äktenskapsbalk kan
därför inte anses föreligga.

Med det anförda förordar utskottet att en reform av äktenskapslagstiftningen
och ärvdabalken genomförs med i huvudsak den inriktning som
föreslås i propositionen. Utskottet avstyrker således motion L110 i denna
del. Frågan om införande av en lag för sambor och motionärernas avslagsyrkande
i motsvarande del behandlar utskottet i ett senare avsnitt.

I motion 1986/87: L102 (m) riktas kritik mot den språkliga utformningen av
ÄktB. Språket saknar enligt motionären rytm och spänst. Motionären
vänder sig bl. a. mot bruket av obestämd artikel framför substantiven.
Motionären kritiserar också att man i lagtexten ändrar ordningsföljden i de
invanda och traditionella begreppsparen ”man och kvinna” eller ”man
och hustru” till ”kvinna och man” eller ”kvinnan och mannen”. Motionären
betecknar detta som ett uttryck för ”jämställdhetskiåfingrighet”. I
motionen riktas vidare kritik mot att man i sin iver att inte beteckna make
enbart med han byter ut de personliga pronomina han och hon liksom hans
och hennes mot denne resp. dennes. Motionären påtalar därvid att lagskrivaren
inte lyckats i sitt uppsåt att använda könsneutrala ord eftersom
pronomenet denne är ett fullvärdigt maskulint sådant. Dessutom används
pronomenet på ett sätt som enligt motionären inte överensstämmer med
vårdat språkbruk. Motionären yrkar (yrkande 4) att en översyn av lagtextens
språkliga utformning skall ske.

Utskottet kan inte instämma i motionärens allmänna kritik mot den
språkliga utformningen av ÄktB. När det gäller frågan om substantivens
form kan utskottet dessutom konstatera att författningstexten utformats i
enlighet med de riktlinjer som numera tillämpas. Utskottet ser det vidare
som en fördel att utformningen av lagtexten ligger i linje med strävandena
mot en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionärens krav på en
språklig omarbetning av den föreslagna lagstiftningen i dess helhet. Med
anledning av motionärens påpekanden bör emellertid en redaktionell ändring
ske av 5 kap. 2 § och 6 kap. 3 § ÄktB. Även 8 kap. 3 § ÄktB bör
jämkas i språkligt hänseende. Till detta lagrum återkommer utskottet nedan.
Utöver dessa ändringar bör motion L102 yrkande 4 inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

LU 1986/87:18

Äktenskapets ingående

I propositionen föreslås som tidigare nämnts att nuvarande regler om
äktenskapets ingående förs över till ÄktB med vissa språkliga och tekniska
förändringar. Detta innebär att äktenskapet även i fortsättningen skall
ingås genom vigsel. Vigseln skall föregås av hindersprövning, dvs. prövning
av huruvida det föreligger hinder mot äktenskap. Hindersprövningen
skall liksom nu företas av pastorsämbetena i församlingarna. Om pastorsämbetet
finnér att hinder inte föreligger skall ämbetet på begäran av part
utfärda intyg om detta.

1 motion 1986/87:L103 (c) framhålls att de regler som gällde tidigare om
lysning gav offentlighet åt prövningen av äktenskapshinder. Lysningen
förstärkte också, enligt motionären, allvaret i beslutet att ingå äktenskap
samt gav beslutet en högtidlig inramning. Motionären yrkar (yrkande 1)
mot denna bakgrund att äktenskapsbalkens regler om hindersprövning
kompletteras med krav på offentliggörande av hindersprövningen, t. ex.
genom lysning eller annonsering.

Utskottet erinrar om att lysningen fram till år 1968 ingick som ett led i
hindersprövningen. Lysningen innebar att de blivande makarnas avsikt att
ingå äktenskap kungjordes i kyrkan tre söndagar i rad, så att allmänheten
skulle kunna komma med upplysning om äktenskapshinder. Skälen för att
lysningsförfarandet avskaffades år 1968 var bl. a. att lysningen fick antas
vara av utomordentligt ringa betydelse för hindersprövningens tillförlitlighet
och att lysningsförfarandet ibland kunde vålla olägenheter, t. ex.
genom den publicitet som de trolovade kunde ha goda skäl att vilja undvika
(prop. 1968:136, 1LU 1968:49). Departementschefen anmärkte i propositionen
att ingenting skulle hindra att lysningen bevarades som tradition om
det fanns intresse för detta och om kyrkan ville lämna sin medverkan.

Enligt utskottets mening har de skäl som föranledde att lysningsinstitutet
utmönstrades ur lagstiftningen fortfarande bärkraft. Någon anledning
att nu återinföra någon form av offentliggörande av hindersprövningen kan
utskottet inte finna. Utskottet avstyrker således bifall till motion L103
yrkande 1.

De i propositionen föreslagna reglerna om äktenskaps ingående föranleder
i övrigt inte något uttalande från utskottets sida. Utskottet tillstyrker
att de införs i ÄktB.

Äktenskapsskillnad

I propositionen föreslås att gällande regler om äktenskapsskillnad förs
över till ÄktB. Dessa innebär i korthet att makar i princip har rätt till
omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en av makarna vill skiljas eller
om någon av makarna har barn under 16 år skall skilsmässan dock föregås
av en betänketid på minst sex månader.

I motion 1986/87:L103 (c) understryks att familjestabiliteten har ett stort
värde. För att undanröja risken för oöverlagda beslut och därmed ge ökad
trygghet åt en svagare part bör enligt motionären en generell betänketid
införas. Motionären yrkar (yrkande 2) att ÄktB ändras i enlighet härmed.

LU 1986/87:18

Utskottet erinrar om att nuvarande regler om äktenskapsskillnad kom
till i samband med 1973 års reform av äktenskapsrätten. Tidigare hade gällt
att äktenskapsskillnad i princip skulle föregås av hemskillnad under minst
ett år. I lagstiftningsärendet (prop. 1973:32, LU 1973:20) framhöll utskottet
bl. a. att hemskillnaden, som i mellan 70 och 80 % av fallen slutade i
äktenskapsskillnad, lätt framstod som en onödig fördröjning av en under
alla omständigheter oundviklig upplösning av äktenskapet. Detta förhållande
var enligt utskottet särskilt tydligt om en av makarna eller kanske
båda ville ingå nytt äktenskap. Med anledning av motioner med samma
syfte som den nu aktuella tog utskottet också upp frågan om en obligatorisk
betänketid. Utskottet framhöll i detta sammanhang att grundprincipen
om äktenskapets frivillighet ledde till att makar borde kunna få äktenskapet
upplöst utan någon tidsutdräkt. Endast om speciella skäl talade därför
borde man frångå denna grundprincip. Utskottet anförde också på närmare
angivna skäl att det endast undantagsvis kunde komma i fråga att, i de fall
då makar var ense om att skiljas, tala om förhastade beslut från makarnas
sida. Om makarna inte hade minderåriga barn, då speciella hänsyn måste
tas, kunde det enligt utskottet inte vara rimligt att en mycket ringa risk för
förhastade beslut skulle fördröja en upplösning av äktenskapet i den stora
majoritet av skilsmässofall, där några förhastade beslut inte förelåg.

Utskottet anser att det inte finns anledning för riksdagen att nu ändra
uppfattning i frågan. Utskottet tillstyrker därför propositionen i detta avseende
och avstyrker motion L103 yrkande 2.

Bodelning mellan makar

I förevarande avsnitt behandlas de nya bodelningsregler som föreslås i
propositionen. Vissa särskilda frågor rörande bodelning med anledning av
den ena makens död behandlas dock i ett avsnitt efter reglerna om makes
arvsrätt.

Sedan ett äktenskap har upplösts genom äktenskapsskillnad skall bodelning
förrättas mellan makarna. Bodelning skall också ske då det dömts
till boskillnad mellan makarna samt i princip även då äktenskapet upplöses
genom ena makens död. Bodelning sker genom att makarna i ett avtal
kommer överens om hur egendomen skall fördelas mellan dem. Bodelning
kan även förrättas av en särskild bodelningsförrättare. Denne förordnas av
domstol på begäran av någon av makarna.

Närmare regler om bodelning finns i 13 kap. GB. Delningen skall omfatta
makarnas giftorättsgods, dvs. i princip all egendom som inte är makes
enskilda egendom. Innan delning sker skall vardera maken av sitt giftorättsgods
— så långt det räcker - tilldelas så mycket egendom som behövs
för att täcka hans eller hennes skulder. Vissa undantag från denna skuldtäckningsregel
finns dock. Vad som därefter återstår av makarnas giftorättsgods,
dvs. varje makes nettoförmögenhet, läggs sedan samman och
delas lika mellan makarna.

I 13 kap. 12 a § GB ges en möjlighet till avsteg från likadelningsprincipen.
Enligt denna regel skall likadelningsprincipen frångås vid bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad om en tillämpning av den skulle leda

LU 1986/87:18

till ett resultat som framstår som uppenbart obilligt med hänsyn till makarnas
ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet varat. Om likadelningsprincipen
inte skall tillämpas skall delningen ske efter annan grund
som är skälig. En make kan dock inte erhålla mer än som svarar mot hans
eller hennes giftorättsgods.

De nämnda reglerna kompletteras av vissa bestämmelser om makes rätt
till vederlag. GB ger makarna rätt att - med vissa undantag (de s. k.
rådighetsinskränkningarna) — fritt förfoga över sitt giftorättsgods under
äktenskapet. Var och en av makarna är dock skyldig att vårda sitt giftorättsgods
så att det inte otillbörligen minskas till den andra makens nackdel
(6 kap. 3 § GB). Denna skyldighet sanktioneras av de s. k. vederlagsreglerna
i 13 kap. 5-7 §§. Enligt dessa regler skall en make, vars intressen på
ett otillbörligt sätt har åsidosatts av den andra maken, kompenseras vid
bodelningen så att resultatet blir i huvudsak detsamma som om den andra
maken inte på detta sätt hade brutit mot sin vårdnadsplikt. En make kan
också få kompensation i det motsatta fallet när han eller hon har använt sin
enskilda egendom till att öka värdet av sitt giftorättsgods (13 kap. 8 §).

De redovisade reglerna avser den beloppsmässiga fördelningen av makarnas
tillgångar. Hur egendomen rent faktiskt skall fördelas mellan makarna,
dvs. vilka lösören, kapitaltillgångar m. m. varje make skall få på sin
lott, regleras av särskilda bestämmelser. Till denna fråga återkommer
utskottet nedan.

Enligt förslaget till ÄktB skall bodelning även i framtiden ske då äktenskapet
upplöses genom äktenskapsskillnad eller den ena makens död. I
propositionen föreslås att boskillnadsinstitutet avskaffas. I stället införs en
möjlighet för makarna att — om de är överens om det — göra bodelning
utan samband med äktenskapets upplösning. Till skillnad från nuvarande
ordning blir egendom inte enskild efter en sådan bodelning.

ÄktB bygger liksom GB på principen att makarnas giftorättsgods skall
delas lika mellan dem sedan varje make erhållit täckning för sina skulder.
Skuldtäckning skall normalt ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2 § ÄktB). Är
skulderna förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom eller har
de eljest särskild anknytning till enskild egendom, t. ex. skulder för underhåll
av en fastighet som är enskild egendom, får en make dock täckning för
skulden ur sitt giftorättsgods endast i den mån värdet av den enskilda
egendomen inte räcker till för betalning av skulden. De föreslagna skuldtäckningsreglerna
överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser
i GB. De allmänna bestämmelserna i GB om makes rätt till vederlag
vid bodelning saknar däremot direkt motsvarighet i ÄktB. Endast för det
fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad företagit mot den
andra maken illojala transaktioner föreslås en vederlagsregel. Denna bestämmelse
(11 kap. 4 § ÄktB) innebär att bodelningen skall korrigeras om
den ena maken inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad genom
gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt
giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Korrigeringen
skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i
boet som om det ifrågavarande giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar.

I propositionen föreslås vidare att likadelningsprincipen skall kunna

LU 1986/87:18

frångås i större utsträckning än vad den nuvarande bestämmelsen i 13 kap.
12 a § GB ger möjlighet till. I 12 kap. 1 § ÄktB har sålunda tagits in en
regel, enligt vilken en make vid bodelningen kan få behålla mera av sitt
giftorättsgods än som följer av likadelningsprincipen i de fall en likadelning
skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men
även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Den nya jämkningsregeln gäller inte vid bodelning med anledning av
makes död.

Liksom 13 kap. 12 a § GB har den nya regeln betydelse endast för den
make som har mer giftorättsgods än den andra maken. Med stöd av
bestämmelsen kan maken helt eller delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring
sker till den andra maken. Jämkningsregeln i 12 kap. 1 § ger
dock inte maken rätt att vid bodelningen få ut mer än värdet av hans eller
hennes giftorättsgods. En särskild regel (12 kap. 3 §) om jämkning av
äktenskapsförord föreslås också i propositionen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att boskillnadsinstitutet
bör kunna avskaffas och ersättas av en rätt för makarna att förrätta
bodelning under äktenskapets bestånd. Genom denna möjlighet till bodelning
tillgodoses det behov som makarna kan ha av att under äktenskapet
reda upp sina egendomsförhållanden eller att lösa upp den ekonomiska
sammanflätningen dem emellan och åstadkomma att vardera maken blir
ekonomiskt självständig. Det kan påpekas att efter en sådan bodelning kan
giftorättsgodset förvandlas till enskild egendom genom äktenskapsförord
och därmed kan i praktiken uppnås samma resultat som boskillnadsinstitutet
medför. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del.

Utskottet ställer sig vidare bakom förslaget i propositionen att bodelningsreglerna
i ÄktB skall bygga på likadelningsprincipen. Även om det
med hänsyn till strävandena mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och
män kan finnas anledning att överväga andra delningssystem som i högre
grad ger uttryck för makarnas självständighet och jämställdhet i ekonomiskt
och rättsligt hänseende, finner utskottet att likadelningsprincipen
har sådana fördelar att den inte bör överges. Med likadelning uppstår
sålunda generellt sett inte risker för att kvinnorna missgynnas. Som utskottet
tidigare berört har nämligen kvinnorna som grupp alltjämt lägre inkomster
än männen och andra delningssystem kan innebära risker för att
de vid bodelning får ett sämre utbyte. Ett betydande värde ligger också
däri att likadelning är en sedan länge bland allmänheten välkänd delningsgrund.
Ett tungt vägande skäl för ett bibehållande av likadelningsprincipen
är också intresset av nordisk rättslikhet.

Enligt utskottets mening bör således likadelning av makarnas giftorättsgods
alltjämt vara huvudregeln. En strikt tillämpning av likadelningsprincipen
kan emellertid i många situationer leda till resultat som inte ter sig
rättvisa och rimliga. Så är t. ex. fallet då en make förfogat över sitt
giftorättsgods på ett sätt som framstår som otillbörligt med hänsyn till den
andra makens intressen. Syftet med de nuvarande vederlagsreglerna i GB
är bl. a. att man skall kunna få till stånd en mera rättvis bodelning när den
ena maken minskat sitt giftorättsgods genom transaktioner som är illojala
mot den andra maken. Som närmare redovisas i propositionen är dock

LU 1986/87:18

dessa regler inte längre ändamålsenliga och de tillämpas numera knappast
alls. Någon anledning att i ÄktB föra in vederlagsregler som i likhet med
GB:s generellt riktar sig mot en makes transaktioner under äktenskapet
kan utskottet därför inte finna. Däremot synes det fortfarande finnas ett
behov av en möjlighet att korrigera bodelningsresultatet med hänsyn till
transaktioner som en make företagit inför en förestående äktenskapsskillnad.
I likhet med departementschefen anser utskottet därför att en regel
bör tas in i ÄktB som medger att en make vid bodelningen får kompensation
för att den andra maken en viss tid före ansökan om äktenskapsskillnad
minskat sitt giftorättsgods genom vederlagsfria överlåtelser eller därmed
jämförbara förfoganden. Tidsgränsen bör bestämmas till ett år.

Utskottet vill tillägga att de särskilda jämkningsreglerna som föreslås i
propositionen (12 kap. 1 och 3 §§ ÄktB) i vissa fall kan tillämpas för att
korrigera bodelningsresultatet när en make under en lång tid före separationen
systematiskt minskat sitt giftorättsgods till nackdel för den andra
maken. Det sagda gäller inte minst när maken använt giftorättsgodset för
att öka värdet av sin enskilda egendom. Sorn utskottet kommer att utveckla
närmare i det följande bör i sådana fall det äktenskapsförord varigenom
egendomen gjorts till enskild kunna jämkas.

Också andra omständigheter än förekomsten av illojala transaktioner
kan enligt utskottets mening föranleda att en likadelning ger ett oskäligt
resultat. När ett äktenskap varat under endast en kortare tid kan det
sålunda framstå som oskäligt att den ena maken skall ha rätt till hälften av
den andras giftorättsgods. Detta gäller särskilt när den sistnämnda maken
fört med sig betydande tillgångar in i äktenskapet. Oavsett äktenskapets
längd kan en likadelning vidare framstå som mindre tillfredsställande när
den ena maken under äktenskapet, t. ex. genom arv, förvärvat egendom
av stort värde. I de angivna fallen får likadelningsprincipen till följd att
man som det brukar sägas i dagligt tal ”kan skilja sig till pengar”. Som
närmare redovisas i propositionen (s. 45) ger den nuvarande regeln i 13
kap. 12 a § GB mycket begränsade möjligheter att göra avsteg från denna
princip och därmed uppnå ett mera rimligt bodelningsresultat. Regeln
utnyttjas inte heller i någon nämnvärd utsträckning.

I syfte att vidga möjligheterna att korrigera bodelningsresultatet föreslog
familjelagssakkunniga att det vid sidan av en mera allmän jämkningsregel
skulle införas en särskild bestämmelse som tog sikte på kortvariga äktenskap.
Regeln innebar i huvudsak att vid äktenskap som varat kortare tid än
tio år skulle normalt endast så stor del av vardera makens nettoförmögenhet
delas som svarade mot den del av tioårstiden som äktenskapet varat.
Vid exempelvis ett äktenskap som varat fem år skulle således hälften av
nettoförmögenheten ingå i delningen. 1 propositionen har emellertid valts
en annan lösning, nämligen en mera allmänt hållen jämkningsregel som
särskilt tar sikte på de kortvariga äktenskapen men också medger jämkning
i andra fall då det är oskäligt att en make skall behöva dela med sig av sitt
giftorättsgods.

Utskottet, som delar uppfattningen att det finns ett behov av vidgade
jämkningsmöjligheter, anser att en regel av den typ som förordas i propositionen
är att föredra framför familjelagssakkunnigas förslag. Då kortvariga

LU 1986/87:18

äktenskap upplöses kan det visserligen vara både enkelt och naturligt för
parterna att tillämpa en sådan schablonregel som familjelagssakkunniga
föreslog. En nackdel med en fast schablonregel är emellertid att den bara
tar hänsyn till äktenskapets längd. När det gäller makars bostad och bohag
som anskaffats för gemensamt bruk kan en sådan regel ofta ge ett otillfredsställande
resultat. I likhet med departementschefen anser utskottet
nämligen att bostad och bohag normalt inte bör bli föremål för schablonartad
jämkning. Utskottet vill vidare peka på de svårigheter som kan uppkomma
att inom ramen för en fast schablonregel ta hänsyn till frågan
huruvida ett samboende före äktenskapet — något som numera vanligen
förekommer - skall beaktas.

Den i propositionen förordade regeln ger även den utrymme för att
tillämpa en schablonregel samtidigt som den medger ett hänsynstagande
till de nyss angivna omständigheterna liksom förhållandena i övrigt i det
enskilda fallet. Vad som i propositionen anförs angående tillämpningen av
en schablonregel som riktvärde för jämkning föranleder inte några erinringar
från utskottets sida. Detta innebär att utskottet delar uppfattningen
att med kortvariga äktenskap bör i förevarande avseende förstås äktenskap
som inte varat mer än fem år. Har makarna före äktenskapet bott
tillsammans bör denna tid räknas in.

Som redovisats ovan skall jämkning enligt 12 kap. 1 § ÄktB också kunna
ske med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt. I två av de skrivelser som inkommit i ärendet har gjorts
gällande att jämkningsregeln i 12 kap. 1 § ÄktB inte fått en helt tillfredsställande
utformning. Enligt skrivelserna kan det finnas ett behov av att
jämka bodelningsresultatet till förmån inte bara för den make som har mest
giftorättsgods utan också för den andra maken. I en av skrivelserna nämns
som exempel att den sistnämnda maken har fått en rehabiliteringsersättning
utbetald till sig som bör hållas utanför bodelningen eller använt
enskild egendom för att öka giftorättsgodsets värde, något som bör tillgodoräknas
honom eller henne. I den andra skrivelsen framhålls att slopandet
av vederlagsreglerna i GB innebär en försämring för den ekonomiskt
svagare maken. Har den andra maken förslösat stora delar av sitt giftorättsgods
bör en jämkning kunna ske så att den ekonomiskt svagare får
kompensation härför.

En näraliggande fråga tas upp i motion 1985/86:L203 (vpk). Motionären
framhåller att vid personskador den skadelidande ofta får ett större engångsbelopp
som ideellt skadestånd. Är den skadelidande gift och har
makarna inte genom äktenskapsförord bestämt att tillgången skall vara
enskild egendom kommer skadeståndsbeloppet efter utbetalning att ingå i
den skadelidandes giftorättsgods. Skiljer sig makarna får den skadelidande
vid bodelningen avstå hälften av skadeståndsbeloppet. I motionen hänvisas
också till att handikappfordon som erhållits med s. k. bilstöd kan
utgöra giftorättsgods. Motionären anser att sådant fordon liksom skadestånd
i form av engångsbelopp alltid bör behandlas som enskild egendom.
Detsamma bör gälla i fråga om egendom som trätt i stället för skadeståndsbelopp.
Motionären yrkar att förslag till lagändring i enlighet med det
anförda skall föreläggas riksdagen.

LU 1986/87:18

Med anledning av vad som sålunda anförts i skrivelserna och motionen LU 1986/87:18
vill utskottet erinra om att en tillämpning av likadelningsprincipen medför
att den av makarna som har den svagare ekonomin vid bodelningen får ut
egendom till större värde än hans eller hennes giftorättsgods. Den maken
kan dock - med bortseende från det resultat som en tillämpning av
vederlagsreglerna kan ge i det enskilda fallet - aldrig tillskiftas mer än
hälften av makarnas behållna nettoförmögenhet i form av giftorättsgods.

Har makarnas egendomsförhållanden under äktenskapet ändrats så att den
från början förmögnare maken vid bodelningen har kvar giftorättsgods till
ett lägre värde än den andra maken, kan den sistnämnda vid en tillämpning
av den nyajämkningsregeln i 12 kap. 1 § ÄktB undgå att behöva dela med
sig av sitt giftorättsgods. Jämfört med nuvarande ordning ger 12 kap. 1 §
maken en betydande fördel i den berörda situationen. För den vid bodelningstillfället
ekonomiskt svagare maken innebär regeln en garanti för att
han eller hon i vart fall alltid får behålla sitt giftorättsgods.

Att såsom förordas i en av skrivelserna införa en jämkningsregel som
inte bara skulle tillåta en make att få behålla mer av sitt giftorättsgods än
som följer av likadelningsprincipen utan också skulle medge att bodelningsresultatet
korrigerades i andra avseenden med hänsyn till den ena
makens transaktioner under äktenskapet skulle enligt utskottets mening
föra för långt. En sådan ordning skulle nämligen kunna leda till att den
ekonomiskt starkare maken fick avstå från mera av sitt giftorättsgods än
vid en likadelning. Den ekonomiskt svagare skulle å andra sidan kunna
riskera att behöva dela med sig av sin egendom. Mot en mera vidsträckt
jämkningsregel talar också att det skulle vara svårt att dra upp sådana
riktlinjer för en jämkning att bestämmelserna kunde tillämpas praktiskt
och utan de olägenheter som är förknippade med vederlagsreglerna i GB.

Vidare skulle regelsystemet ytterligare kompliceras. Det bör även påpekas
att de nuvarande vederlagsreglerna, som utskottet framhållit ovan, saknar
praktisk betydelse i dag.

Utskottet kan på grund av det anförda inte finna att ett slopande av
vederlagsreglerna bör föranleda att 12 kap. 1 § ÄktB ges ett vidsträcktare
tillämpningsområde än som föreslås i propositionen. Däremot kan utskottet
i och för sig ha förståelse för tanken att en make vars giftorättsgods ökat
i värde på bekostnad av enskild egendom bör kunna kompenseras härför.

Det sagda gäller, oavsett om det är den ekonomiskt starkare eller svagare
maken som minskat sin enskilda egendom. En vederlagsregel som ger
sådan kompensation finns för närvarande i GB. Liksom övriga vederlagsregler
i GB torde emellertid denna bestämmelse i dag sakna betydelse.

Orsakerna härtill kan vara flera. En anledning kan vara att det ofta är svårt
att i efterhand utreda hur pass stor del av värdeökningen av giftorättsgodset
som är att hänföra till den enskilda egendomen. I många fall kan det
också förhålla sig så att makarna själva finner det rimligt och rättvist att
giftorättsgodset oavsett hur det finansierats delas lika. En make som
disponerar över sin enskilda egendom för att öka giftorättsgodset torde
vidare oftast ha fullt klart för sig vilka verkningarna blir och det kan då te
sig stötande att maken senare skall kräva kompensation för minskningen
av den enskilda egendomen. Båda makarna kan också ha bidragit till 17

2 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 18

anskaffningen av egendom för familjens gemensamma bruk, den ena genom
att betala med enskild egendom och den andra med giftorättsgods.
Även i dessa fall kan en likadelning framstå som naturlig. Det anförda leder
utskottet till den uppfattningen att enbart den omständigheten att en makes
giftorättsgods ökats på bekostnad av den enskilda egendomen inte annat
än i rena undantagsfall torde kunna åberopas till stöd för jämkning enligt
den nya regeln i 12 kap. 1 § ÄktB. En annan sak är att det i den angivna
situationen kan uppkomma fråga om jämkning av äktenskapsförord. Till
denna fråga återkommer utskottet nedan. Om således jämkning enligt 12
kap. 1 § ÄktB i det berörda fallet sällan kan ske till förmån för den make
som har mer giftorättsgods än den andra finns det knappast anledning att
inom ramen för en mera vidsträckt jämkningsregel ge den ekonomiskt
svagare maken större jämkningsmöjligheter. Den ekonomiskt svagare får
ju i allmänhet som nämnts en förmögenhetsökning genom bodelningen och
riskerar aldrig att behöva avstå från sitt giftorättsgods. En jämkningsregel
som tog sikte på den make som har det mindre värdefulla giftorättsgodset
skulle således inte ha någon praktisk betydelse.

Något annorlunda ställer sig saken då det är fråga om rehabiliteringsersättning
och liknande tillgångar som ingår i giftorättsgodset. För den ekonomiskt
svagare maken gäller emellertid här liksom eljest att han eller hon
vid bodelningen i allmänhet får ut mer än vad som svarar mot hans eller
hennes giftorättsgods och aldrig mindre än värdet av giftorättsgodset. För
den make som har mer giftorättsgods än den andra kan däremot den
situationen uppstå att han eller hon vid en bodelning måste dela med sig av
den tillgång som exempelvis en rehabiliteringsersättning utgör. Om ersättningen
på detta sätt skall delas upp kan syftet med den äventyras. I
propositionen nämns därför som ett exempel på en jämkningssituation att
den ena maken en tid före en skilsmässa erhållit en rehabiliteringsersättning
eller annat sådant skadestånd. Enligt utskottets mening kan härmed
jämställas det av motionären anförda exemplet med handikappfordon.
Såväl när det gäller ersättningar av berörd art som mera kostsamma
handikapphjälpmedel kan det vara oskäligt mot den make som uppburit
ersättningen eller fått stöd till anskaffande av hjälpmedlet att värdet av
tillgången skall delas upp vid bodelningen. Skäl till jämkning kan vidare
finnas då den ena maken en tid före skilsmässan till sig fått utbetalt
skadeståndsbelopp som är hänförligt till personskada eller integritetskränkning.
Vid en bedömning av om en likadelning är oskälig i sådant fall
måste man emellertid beakta orsakerna till att den make som fått skadeståndet
har en större nettoförmögenhet än den andra. Har exempelvis den
sistnämnda varit tvungen att i betydande utsträckning förbruka sina tillgångar
för att klara familjens försörjning under den skadade makens sjukdomstid
kan detta tala mot en jämkning. I fråga om jämkning med hänsyn
till utbetalade skadestånd och medel som anvisats för särskilt angivet
ändamål bör som framhålls i propositionen de principer som ligger bakom
utmätningsfriheten för sådana belopp kunna ge vägledning. Utskottet vill
dock påpeka att det för utmätningsfrihet gällande kravet på att medlen
hålls avskilda inte torde böra tillämpas i bodelningssituationen. Den uppställda
tidsgränsen på två år från utbetalningen för utmätningsfrihet bör

LU 1986/87:18

enligt utskottets mening ses som endast ett riktmärke. Även utbetalningar
som ligger längre tillbaka i tiden bör kunna föranleda jämkning.

Vid jämkning i de nu berörda fallen liksom då jämkning eljest sker med
hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden bör huvudprincipen vara
att likadelningsprincipen får frångås bara då det finns en betydande skillnad
mellan makarnas nettoförmögenheter. Jämkning på grund av förekomsten
av rehabiliteringsersättning eller annat sådant skadestånd samt av
handikappfordon kan dock, om makarna levt under tämligen enkla förhållanden,
kanske böra ske även då skillnaden mellan nettoförmögenheterna
inte är så stor. Vid tillämpning av jämkningsregeln måste emellertid en
helhetsbedömning alltid ske, varvid samtliga omständigheter skall vägas
in.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i denna del.
Ställningstagandet innebär att motionärens önskemål får anses i huvudsak
tillgodosett. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är
därför inte påkallad.

Jämkning av äktenskapsförord

Sorn tidigare berörts föreslås i propositionen att i ÄktB förs in en regel (12
kap. 3 §) om jämkning av äktenskapsförord. Någon motsvarande bestämmelse
finns inte i GB. Ett äktenskapsförord kan emellertid för närvarande
jämkas med stöd av reglerna i 3 kap. avtalslagen. Enligt 36 § avtalslagen
kan avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt
med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid
tillkomsten av 36 § (prop. 1975/76:81 s. 113) framhölls att bestämmelsen
bör vara analogt tillämplig på äktenskapsförord. Enligt den nu föreslagna
regeln i ÄktB, som utformats med 36 § avtalslagen som förebild, skall
villkor i ett äktenskapsförord kunna jämkas eller helt lämnas utan avseende
vid bodelningen om villkoret är oskäligt med hänsyn till förordets
innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt. Genom jämkning kan enskild egendom
i större eller mindre utsträckning dras in i bodelningen och behandlas som
giftorättsgods.

I motion 1986/87:L401 (m) yrkas (yrkande 1) avslag på propositionen
såvitt avser 12 kap. 3 § ÄktB. Motionären hävdar att förslagen i propositionen
i olika avseenden inskränker avtalsfriheten. Den föreslagna jämkningsregeln
i 12 kap. 3 § är ett exempel härpå. Motionären framhåller med
hänvisning till de uttalanden som görs i propositionen att jämkningsregeln
inbjuder till osäkerhet och godtycke. Medan 36 § avtalslagen är avsedd att
tillämpas endast vid mera extrema situationer kommer bestämmelsen i
ÄktB enligt motionären att kunna åberopas vid alla fall av mera påtaglig
snedfördelning av egendomsmassorna. Motionären anser att de ekonomiska
verkningarna av ett avtal måste också i äktenskap vara förutsebara och
beständiga. Lagstiftaren saknar, fortsätter motionären, anledning att hindra
makar från att komma överens om fullständig egendomsåtskillnad i
äktenskapet.

LU 1986/87:18

Även motionärerna i motion 1986/87:L101 (c) framhåller att makar måste
ha möjlighet att komma överens om fullständig eller partiell egendomsåtskillnad
i äktenskapet. Vidare måste de kunna lita på att ingångna avtal
respekteras. Motionärerna stöder uppfattningen att en jämkningsregel bör
föras in i ÄktB men anser att departementschefens uttalanden leder till att
jämkningsregeln kommer att tillämpas alltför generöst. Enligt motionärernas
uppfattning skall jämkningsmöjligheterna utnyttjas restriktivt och endast
då speciella skäl talar för det. Utgångspunkten bör således vara att
ingångna avtal skall hållas. Motionärerna yrkar (yrkande 2) att riksdagen
genom motivuttalande klargör att 12 kap. 3 § ÄktB skall tillämpas i enlighet
med de i motionen angivna principerna.

Enligt utskottets mening finns det även i framtiden ett behov av en
möjlighet till jämkning av oskäliga äktenskapsförord. Detta gäller särskilt
för sådana fall då en ekonomiskt svagare make riskerar att stå helt eller
nästan helt egendomslös efter ett kanske långvarigt äktenskap. Utskottet
ser det som en fördel att en särskild jämkningsregel förs in i ÄktB i stället
för att som hittills varit fallet jämkning skall ske med analog tillämpning av
allmänna avtalsrättsliga regler.

Som framhålls i propositionen och motionerna bör jämkningsregeln utnyttjas
restriktivt. Syftet med bestämmelsen är inte heller att ge mera
vittgående jämkningsmöjligheter än som följer av 36 § avtalslagen. Utgångspunkten
bör vara att äktenskapsförordet är ett uttryck för två självständiga
individers gemensamma vilja och därför bör respekteras. Jämkning
måste enligt utskottets mening bygga på en helhetsbedömning vid
bodelningen av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Oskäligheten
kan ha funnits från början eller vara en följd av senare inträffade förhållanden.
Ett ursprungligen fullt berättigat villkor i ett äktenskapsförord kan
sålunda tänkas komma att på grund av olika händelser under äktenskapet
missgynna den ena maken i så hög grad att en tillämpning av det framstår
som oskälig. Omständigheter som bör vägas in vid helhetsbedömningen är
bl. a. behovet av skydd för en ekonomiskt svagare make, utvecklingen av
makarnas förmögenhetsbild och makarnas inbördes ekonomiska relationer.
En annan omständighet som bör kunna beaktas är om en make i
betydande utsträckning använt sin enskilda egendom för att tillgodose
familjens försörjningsbehov eller för att öka sitt giftorättsgods. Har den
andra maken inte gjort några motsvarande dispositioner utan behållit sin
enskilda egendom intakt kan detta vara en omständighet som talar för
jämkning. Detsamma kan gälla när den ena maken under äktenskapet
systematiskt ökat sin enskilda egendom på bekostnad av giftorättsgodset. I
båda fallen måste dock hänsyn tas till värdet av vardera makens giftorättsgods.
Även om omständigheterna är sådana att äktenskapsförordet kan
anses oskäligt bör jämkning komma i fråga endast när förordet i betydande
grad missgynnar den ena maken. En ytterligare förutsättning för jämkning
bör vidare vara att egendom i större omfattning gjorts till enskild och att
detta leder till en påtaglig snedfördelning mellan makarnas tillgångar relativt
sett. Har makarna begränsade tillgångar innebär detta att jämkning
kanske bör ske även om den enskilda egendomen räknad i absoluta tal inte
har så högt värde. Om makarna däremot har en mycket god ekonomi bör

LU 1986/87:18

det krävas att den ena makens enskilda egendom uppgår till större belopp
för att jämkning skall kunna ske. En helhetsbedömning av makarnas ekonomiska
situation måste dock som framhålls i propositionen alltid göras.

När enskild egendom genom jämkning dras in i bodelningen innebär det
att den i princip kan tas i anspråk för täckning av makens skulder vid
beräkningen av andelarna i boet. Effekten kan då bli att någon ökning av
nettobehållningen inte uppstår. Jämkning bör i sådana fall underlåtas.
Endast i sådana situationer då jämkningen får någon positiv effekt på
nettobehållningen bör jämkning ifrågakomma. Utskottet vill vidare understryka
vad som uttalas i propositionen, nämligen att en jämkning inte får
innebära att en makes egendom överförs till den andra maken till nackdel
för den förstnämndes borgenärer.

Den föreslagna jämkningsregeln är avsedd att tillämpas också vid bodelning
som sker med anledning av ena makens död. Bestämmelsen kan
härvid åberopas både av den efterlevande maken och den avlidnes rättsinnehavare.
Med hänsyn till vad utskottet ovan uttalat torde emellertid
jämkning till förmån för rättsinnehavarna kunna ske endast i rena undantagsfall.

Genom vad utskottet sålunda anfört tillgodoses önskemålet i motion
L101 yrkande 2. I huvudsak får också syftet med motion L401 i denna del
anses tillgodosett. Någon ytterligare åtgärd med anledning av yrkande 1 i
motion L401 är inte erforderlig.

Utöver vad ovan anförts beträffande jämkningsregeln i 12 kap. 3 § ÄktB
vill utskottet påpeka att bestämmelsen ersätter 36 § avtalslagen endast i
bodelningssituationen. I övrigt kan bestämmelserna i 3 kap. avtalslagen
alltjämt tillämpas analogt på äktenskapsförord liksom på andra familjerättsliga
avtal. När en jämkning av oskäliga äktenskapsförord i fortsättningen
skall ske med stöd av 12 kap. 3 § ÄktB innebär det att jämkningsfrågan
kan aktualiseras endast i samband med en bodelning. En make
behöver dock inte ha rätt till bodelning för att kunna åberopa jämkningsregeln.
Också i sådana fall då någon bodelning inte behöver ske, dvs. när
makarna endast har enskild egendom och ingen av dem begär att få överta
bostad eller bohag från den andra maken, kan frågan om jämkning av
äktenskapsförord tas upp. Av 17 kap. 6 § jämförd med 17 kap. 1 § ÄktB
framgår nämligen att jämkningsfrågor är en typ av prejudiciella frågor som
en bodelningsförrättare skall pröva på begäran av någon av makarna. Är
makarna inte överens om att tillämpa jämkningsregeln kan en av dem
begära att bodelningsförrättare förordnas. Maken har också möjlighet att
begära domstols prövning av jämkningsfrågan. När ett äktenskap upplöses
genom äktenskapsskillnad eller den ena makens död kan alltså frågan om
jämkning enligt 12 kap. 3 § ÄktB tas upp till prövning. Under äktenskapets
bestånd kan däremot spörsmålet inte aktualiseras eftersom en bodelning,
som inte har samband med äktenskapets upplösning, bara får ske om
makarna är överens om det.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del.

LU 1986/87:18

Lottläggning och rådighetsinskränkningar

LU 1986/87:18

Sedan vaije makes andel i den samlade nettoförmögenheten bestämts skall
vid bodelningen giftorättsgodset fördelas på lotterna. Huvudregeln enligt
GB är att vaije make har rätt att på sin lott få sitt eget giftorättsgods så
långt det går. GB:s lottläggningsregler kompletteras av lagen (1959:157)
med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Enligt den
lagen skall vid bodelningen fastighet, hyreslägenhet och bostadsrättslägenhet
som varit makarnas gemensamma bostad på begäran tilldelas den make
som bäst behöver bostaden, om det med hänsyn också till omständigheterna
i övrigt är skäligt. Vid bodelning med anledning av ena makens död
gäller övertaganderätten inte för den avlidnes arvingar. Reglerna tillämpas
utan inskränkning på bostad som är giftorättsgods och oavsett om den ena
maken eller båda står som ägare eller innehavare av bostaden. Är bostaden
enskild egendom gäller övertaganderätten bara bostad som innehas med
hyres- eller bostadsrätt. Fastighet som är enskild egendom omfattas således
inte. Överstiger bostadens värde vad maken har rätt att få på sin lott
kan mellanskillnaden betalas kontant.

I gällande rätt finns vidare vissa regler som begränsar en makes rätt att
utan andra makens samtycke fritt råda över fastigheter och bostäder (6
kap. 4 och 6 §§ GB samt 5 och 6 §§ lagen med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad). Reglerna i GB förbjuder en make att utan
den andra makens samtycke avhända sig eller inteckna fast egendom som
den andra maken har giftorätt i och detta oavsett om fastigheten används
för bostadsändamål eller ej. En sådan rättshandling som vidtagits utan
samtycke kan ogiltigförklaras, om den andra maken väcker talan om det
inom viss tid. Enligt reglerna i 1959 års lag skall en uthyrning av en makes
fastighet eller lägenhet återgå på talan av den andra maken, om uthyrningen
har skett utan dennes samtycke och leder till förfång för denne. Detsamma
gäller vid överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt.
Även i dessa fall skall talan väckas inom viss tid.

För bohag finns inga övertaganderegler i gällande rätt. Vid bodelning
med anledning av makes död får den efterlevande maken dock, om den
egendom som tillkommer honom eller henne är ringa, ta ut nödigt bohag ur
makarnas giftorättsgods, även om det skulle inkräkta på arvingarnas lott.
Det finns däremot regler om rådighetsinskränkningar beträffande bohag.
Enligt GB får en make inte utan den andra makens samtycke avhända sig
eller pantsätta lösören som den senare maken har giftorätt i, om lösörena
ingår i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller
utgör makens nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga
bruk.

I propositionen föreslås att reglerna i 1959 års lag tas in i ÄktB (11 kap.
8 §) och utvidgas till att avse också fastighet som är enskild egendom. Till
skillnad från 1959 års lag skall dock bara permanentbostäder omfattas.
Vidare föreslås att övertaganderätten för den ena maken skall avse även
det gemensamma bohaget. Rätten att överta bostad och bohag skall dock
inte gälla när det är fråga om egendom som är enskild på grund av
föreskrift i testamente eller vid gåva. Har bostaden eller bohaget anskaffats
med hjälp av sådan enskild egendom föreligger däremot övertagande -

rätt. Vidare föreslås i propositionen att i ÄktB (7 kap. 5 §) förs in regler om
rådighetsinskränkningar motsvarande dem som nu finns i GB och 1959 års
lag. I konsekvens med vad som föreslås beträffande övertaganderätt till
bostadsfastighet som är enskild egendom föreslås att inte heller sådan
fastighet får överlåtas eller pantsättas av den ena maken utan den andras
samtycke.

1 motionerna 1986/87:L101 (c), 1986/87:L102 (m) och 1986/87:L109 (m)
riktas kritik mot den föreslagna ordningen när det gäller bostadsfastighet
och bohag som är enskild egendom. Motionärerna anser att principen bör
vara att äktenskapsförord liksom andra ingångna avtal skall respekteras.
Enligt motionärerna innebär propositionen ett långtgående ingrepp i avtalsfriheten
genom att makarna rent faktiskt förhindras att komma överens
om fullständig egendomsåtskillnad i äktenskapet. I motionerna L102 och
L109 framhålls också att de sociala skäl som kan tala för en övertaganderätt
inte har sådan tyngd att de bör tillmätas större betydelse än principen
om avtalsfrihet. Motionärerna i dessa två motioner anser att nuvarande
ordning bör bestå. Motionärerna i motion L101 yrkar (yrkande 1) att 11
kap. 8 § ÄktB ges en sådan utformning att övertaganderätten inte omfattar
enskild egendom. I motion L102 yrkas (yrkande 1) att 7 kap. 5 § och 11
kap. 8 § ÄktB ändras i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna
i motion L109 yrkar (yrkande 1) att riksdagen avslår propositionen i
aktuell del.

Utskottet vill för sin del framhålla att giftorättssystemet innebär en
utjämning i ekonomiskt hänseende mellan makarna när äktenskapet upplöses.
Finns det bara giftorättsgods i äktenskapet skall sålunda värdet av
det i allmänhet delas lika. Om det däremot finns äktenskapsförord om att
viss egendom skall vara enskild undantas den egendomen från delningen
och en utjämning förhindras. Som tidigare redovisats kan dock äktenskapsförordet
jämkas om en tillämpning av det skulle vara oskälig mot den
ena maken, och den enskilda egendomen kan därigenom helt eller delvis
dras in i bodelningen som om den skulle vara giftorättsgods.

Även om GB ger förutsättningar för en ekonomisk utjämning mellan
makarna vid äktenskapets upplösning innebär det inte att en make har
någon rätt till det gemensamma hemmet. Utöver vad som följer av 1959 års
lag är maken som tidigare nämnts i huvudsak blott berättigad att få ut
sådan egendom som maken formellt står som ägare till. I många fall kan det
vara så att den ena maken använt sina inkomster till att förvärva bostad
och bohag medan den andra förbrukat sina inkomster för familjens uppehälle.
Särskilt i långvariga äktenskap uppstår på detta sätt en ekonomisk
sammanflätning mellan makarna. Det kan då synas mindre tillfredsställande
att den formella äganderätten skall vara utslagsgivande för vilken av
makarna som har rätt att få det gemensamma hemmet eller huvuddelen av
det på sin lott. Särskilt otillfredsställande blir situationen då ena maken har
ett starkt behov av att få behålla hemmet kanske därför att han eller hon
skall ha vårdnaden om makarnas gemensamma barn.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet departementschefens uppfattning
att en utvidgning av en makes rätt till bostad och bohag, som ägs
av den andra maken eller makarna gemensamt, bör genomföras. Motionä -

LU 1986/87:18

rerna vänder sig inte heller mot den föreslagna ordningen som sådan utan
blott mot det förhållandet att den skall omfatta enskild egendom. Att viss
egendom gjorts till enskild genom äktenskapsförord medför som ovan
berörts att den inte ingår i bodelningen utan förbehålls den make som äger
den oavsett hur stort behov den andra maken än må ha av egendomen.
Möjligheterna att få till stånd en jämkning av äktenskapsförordet av enbart
den anledningen att den andra maken har ett större behov av bostad och
bohag som utgör enskild egendom torde enligt utskottets mening vara
starkt begränsade. En övertaganderätt som skulle omfatta enbart giftorättsgods
skulle därmed lätt bli illusorisk, eftersom den kan sättas ur spel
genom ett äktenskapsförord. Visserligen kan det hävdas att äktenskapsförordet
är ett frivilligt avtal mellan makarna och att de båda därigenom
medverkat till att egendomen undandras bodelningen. De framtida konsekvenserna
av förordet kan emellertid ofta vara svåra att överblicka. Vad
som ter sig rimligt och naturligt då förordet upprättas kan senare på grund
av ändrade förhållanden framstå i en helt annan dager. I likhet med
departementschefen anser utskottet därför att starka sociala skäl talar för
att det minimiskydd som en make bör ges genom reglerna om övertaganderätt
inte skall kunna sättas ur spel genom att maken går med på att
egendomen får bli enskild och därmed i förväg avstår från skyddet. Reglerna
om övertaganderätt bör således gälla också bostad och bohag som blivit
den andra makens enskilda egendom genom äktenskapsförord. I konsekvens
härmed bör sådan egendom vara underkastad rådighetsinskränkningar.

Utskottet vill tillägga att motionärernas kritik i viss mån torde bygga på
en felsyn. Den förordade övertaganderätten innebär inte någon förmögenhetsöverföring
från den ena maken till den andra. En förutsättning för att
make skall få överta bostad och bohag är nämligen att värdet av det
övertagna avräknas på den makens värdeandel av det sammanlagda giftorättsgodset
eller att egendomens ägare får ersättning på annat sätt, t. ex.
genom kontant betalning. Värdet av en makes enskilda egendom minskar
således inte. Vad maken däremot går miste om är sin nuvarande rätt att få
behålla just den särskilda egendom som gjorts till enskild.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del
och avstyrker bifall till motionerna L101 yrkande 1, L102 yrkande 1 och
L109 yrkande 1.

Gåvor mellan makar

Enligt GB skall gåvor mellan makar för att bli giltiga ske genom äktenskapsförord
som skall registreras i äktenskapsregistret. Vissa undantag
finns dock från denna regel. Om givaren häftar i skuld när gåvan blir giltig
och inte kan betala skulden svarar den make som tagit emot gåvan i princip
för bristen dock högst med det belopp som motsvarar gåvans värde.

I propositionen föreslås (8 kap. 1 § ÄktB) att gåvor mellan makar inte
längre skall kräva äktenskapsförord. En gåva skall bli gällande mellan
makarna på samma sätt som i allmänhet gäller för gåvor. Gåvan kan också
bli gällande mellan dem om gåvan registrerats i äktenskapsregistret. Regi -

LU 1986/87:18

streringen får verkan från den dag ansökan om registrering görs hos tingsrätten.
För att gåvan skall bli giltig mot givarens borgenärer krävs alltid
registrering. Om det för viss slags egendom enligt särskilda författningar
krävs inskrivning eller annan registrering för att gåvan skall bli giltig måste
också sådan registrering ske för att gåvan mellan makar skall bli gällande
' mot givarens borgenärer. Sådant krav på registrering finns för närvarande
vid förvärv av gruvrätt och registreringspliktiga fartyg.

I 8 kap. 3 § ÄktB har upptagits en regel om gåvomottagarens ansvar för
givarens skulder. Som huvudregel föreslås gälla att en make som mottagit
en gåva från den andra maken skall svara för den makens skulder dock
högst med det belopp som motsvarar gåvans värde. Ansvaret är subsidiärt,
dvs. först om det kan konstateras att den andra maken inte kan betala
borgenärens fordran kan bristen utkrävas av mottagaren. Det krävs vidare
att skulden uppkommit innan gåvan blev gällande mot borgenärerna.

Som framhålls i propositionen har gällande regler om gåvor mellan
makar den fördelen att de ger givarens borgenärer ett tillfredsställande
skydd. Genom registrering skapas en publicitet kring gåvan samtidigt som
klarhet skapas om gåvan och tidpunkten för den. Enligt utskottets mening
bör av hänsyn till borgenärerna ett krav på registrering fortfarande uppställas
som villkor för gåvas verkan mot givarens borgenärer.

När det gäller förhållandet makarna emellan ställer sig saken något
annorlunda. Det nuvarande kravet på äktenskapsförord kan i vissa fall leda
till oskäliga konsekvenser för mottagaren. Om makarna sålunda felaktigt
bedömer att en transaktion mellan dem inte har gåvokaraktär trots att den
innefattar ett gåvomoment kan detta leda till att något äktenskapsförord
inte upprättas. Givaren eller dennes rättsinnehavare kan då senare göra
gällande att rättshandlingen är ogiltig därför att den i själva verket var en
gåva som fordrade viss form. Utskottet delar departementschefens uppfattning
att det nu bör vara möjligt att tillerkänna gåvor som sker under
äktenskapet giltighet mellan makarna trots att det för verkan mot givarens
borgenärer alltjämt bör uppställas särskilda krav. Äktenskapsförord som
formkrav bör således kunna slopas och gåvor mellan makar bör i fortsättningen
i obligationsrättsligt hänseende kunna följa allmänna regler. För de
fall där det kan vara svårt för makarna att visa att gåvan fullbordats bör det
införas en möjlighet för makarna att få gåvan att bli gällande dem emellan
genom registrering.

Enligt utskottets mening finns det av hänsyn till borgenärerna ett behov
av en regel som liksom nuvarande bestämmelser i GB ger dem en möjlighet
att vända sig mot den make som mottagit en gåva med sina betalningsanspråk
när givaren inte kan fullgöra sina skyldigheter. Den närmare utformningen
av den nya bestämmelsen i 8 kap. 3 § ÄktB föranleder inte några
erinringar från utskottets sida. Som tidigare nämnts bör dock en viss
redaktionell ändring ske av lagtexten. Utskottet vill i förtydligande syfte
understryka att paragrafen kan utnyttjas av alla de borgenärer som finns
vid den tidpunkt när gåvan blev gällande mot givarens borgenärer dvs. när
de erforderliga registreringarna skett. Det är alltså inte bara de vid tiden för
gåvans fullbordande existerande borgenärerna utan också de som kommer
till under tiden fram till registreringsansökan som omfattas av rätten att
vända sig mot givarens make.

LU 1986/87:18

Med det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen antar 8 kap. förslaget
till äktenskapsbalk med den ändringen som ovan förordats.

Arvsregler

Enligt gällande regler i ÄB om rätt till arv är bröstarvingar, dvs. barn och
deras avkomlingar, i första hand berättigade till arv när någon avlidit.
Arvet skall fördelas lika mellan bröstarvingarna. Om något barn till den
avlidne har dött och efterlämnat barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren
dela det avlidna barnets lott lika.

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt dessa
regler kallas hans eller hennes laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att
få ut i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort egendom
som omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen påkalla jämkning
av testamentet. Jämkning skall begäras inom sex månader från det att
bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har bröstarvingen
förlorat sin rätt.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om
någon av dem eller båda dött — syskon och deras avkomlingar närmast
berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte någon i andra arvsklassen
i livet går arvet i stället till far- och morföräldrar och deras barn (tredje
arvsklassen).

Om den döde var gift och inte har några bröstarvingar är den efterlevande
maken berättigad till arv före arvingarna i andra och tredje arvsklassen.
Änkan eller änklingen får fritt disponera över kvarlåtenskapen under
sin livstid men får inte förfoga över den genom testamente, s. k. fri förfoganderätt.
När också den andra maken avlider har den först avlidnes
arvingar i andra arvsklassen rätt att ärva vad den efterlevande maken har
fått (3 kap. 1 § ÄB). Detta betecknas efterarv och arvingarna kallas efterarvingar.

När en av makarna i ett äktenskap avlider skall som tidigare nämnts
bodelning i princip ske. Sådan bodelning följer vanliga regler, dvs. i allmänhet
skall en likadelning ske. Den avlidne makens andel utgör hans eller
hennes kvarlåtenskap. I 13 kap. 12 § GB finns en särskild regel om bodelning
med anledning av ena makens död. Enligt denna bestämmelse har den
efterlevande maken alltid rätt att vid bodelningen få så mycket av makarnas
sammanlagda giftorättsgods att det tillsammans med den efterlevandes
enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp, dvs. för närvarande 96 400
kr. Basbeloppsregeln gäller dock inte om det finns barn som är under 16 år
och som inte är också den efterlevandes barn. När makarnas samlade
nettoförmögenhet inte överstiger detta belopp och det inte finns barn som
inte är den efterlevandes barn får den efterlevande maken alltså alla
tillgångarna i boet. I sådana fall brukar i allmänhet inte någon formenlig
bodelning ske. Detsamma gäller när den efterlevande maken ärver kvarlåtenskapen.
I sistnämnda fall sker bodelning ofta först sedan den efterlevande
avlidit och då för att fastställa hur mycket av de kvarvarande
tillgångarna som den efterlevande ärvt och som skall gå vidare till den först

LU 1986/87:18

avlidnes efterarvingar och hur mycket som skall tillfalla den efterlevandes
arvingar och eventuella testamentstagare.

Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande betydande ändringar i
ÄB:s regler om rätt till arv. Förslaget innebar bl. a. att rätten till laglott
avskaffades. Efterlevande make skulle få sitta i oskiftat bo med rätt att
disponera över kvarlåtenskapen. Bröstarvingar efter den först avlidna
maken skulle enligt förslaget ha rätt till efterarv. Om en bröstarvinge
begärde det senast vid bodelningen och innan bodelningshandlingen skrevs
under, skulle han eller hon dock ha rätt att genast få ut sitt arv efter den
avlidna maken. Även den efterlevande maken skulle ha rätt att begära att
boet skiftades genast vid den först avlidna makens död. Om arvskifte
skulle ske efter den först avlidna maken, ärvde den efterlevande maken en
tredjedel av kvarlåtenskapen. I detta fall hade bröstarvingarna ingen rätt
att få del i den först avlidnes kvarlåtenskap vid den efterlevande makens
död.

I propositionen föreslås att den efterlevande makens ställning stärks i
arvsrättsligt hänseende. Frågan har emellertid fått en annan lösning i
propositionen än den som familjelagssakkunniga föreslog. Propositionen
innebär att efterlevande make får en direkt rätt till arv före gemensamma
bröstarvingar (3 kap. 1 § första stycket ÄB). Vad den efterlevande maken
ärver skall innehas med fri förfoganderätt. När den efterlevande i sin tur
avlider skall bröstarvingarna till den först avlidne ha rätt till efterarv i den
sistnämndes kvarlåtenskap. Bröstarvingar till den först avlidne som inte är
också den efterlevandes arvingar, särkullbarn, skall dock ha rätt att få ut
sitt arv genast vid det första dödsfallet. Någon ändring av nuvarande regler
om laglott förordas inte i propositionen. De nya reglerna om makes arvsrätt
innebär dock att bröstarvingar i princip får vänta med att få ut sin
laglott tills den efterlevande maken dött. Däremot kan bröstarvingar göra
sin laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död om denna make
gjort ett testamente som inkräktar på laglotten. Vidare föreslås att basbeloppsregeln
i 13 kap. 12 § GB omvandlas till en arvsregel. Enligt den nya
bestämmelsen, 3 kap. 1 § andra stycket ÄB, skall den efterlevande maken
alltid ha rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det
tillsammans med hans eller hennes andel i giftorättsgodset och enskilda
egendom motsvarar fyra basbelopp. Vad den efterlevande erhåller i arv
med stöd av basbeloppsregeln skall innehas med fri förfoganderätt. Regeln
skall tillämpas också när den avlidne efterlämnar minderåriga särkullbarn.

De nya reglerna om makes arvsrätt har tagits upp i flera motioner. I
motion 1986/87:L101 (c) framhålls att det finns starka skäl för att arvsreglerna
bör ändras så att den efterlevande maken får behålla det gemensamma
hemmet. Motionärerna stöder alltså i princip propositionen. I två
avseenden är emellertid enligt motionärerna förslaget för långtgående. I
linje med vad som anförs i motionen angående respekten för äktenskapsförord
anser motionärerna att makes arvsrätt inte bör omfatta den avlidnes
enskilda egendom. Anledningen till att egendom gjorts till enskild är nämligen
att egendomen inte skall övergå till den andra maken vid äktenskapets
upplösning. Vidare framhåller motionärerna att skälen för att den efterlevande
maken skall få behålla kvarlåtenskapen inte har samma tyngd när

LU 1986/87:18

han eller hon gifter om sig. Den efterlevande får då hushålls- och egen- LU 1986/87:18

domsgemenskap med en ny make och kan lättare avstå från den avlidnes
kvarlåtenskap till förmån för bröstarvingarna. För dessa gäller också att
deras möjligheter att få ut något arv efter den först avlidne kan minska vid
den efterlevandes omgifte, detta särskilt med hänsyn till de nya reglerna i
ÄktB. Enligt motionärerna bör efter mönster av dansk och norsk rätt den
först avlidnes bröstarvingar ha rätt att begära arvskifte inom sex månader
efter den efterlevandes omgifte. Motionärerna yrkar (yrkande 3) att riksdagen
antar förslaget till ändring av 3 kap. 1 § ÄB med de i motionen
förordade ändringarna.

Tanken att bröstarvingarna bör få ut sitt arv vid den efterlevande makens
omgifte förs också fram i motion 1986/87:L107 (m). Motionären som i
huvudsak anför samma skäl som motionärerna i motion L101 yrkar att
riksdagen beslutar att i ÄB införa en regel om bröstarvinges arvsrätt vid
den efterlevande makens omgifte.

I motion 1986/87:L102 (m) framhålls att den i propositionen föreslagna
regeln om makes arvsrätt innebär en sensationell nyhet i svensk rätt.

Motionären ifrågasätter om inte förslaget går vida utöver vad som är
erforderligt för att den efterlevande skall ha möjlighet att behålla det
gemensamma hemmet intakt och leva vidare med oförändrad standard.

Vidare ifrågasätts om det är rimligt att bröstarvingarna skall behöva vänta
på att få ut sitt arv ända tills den efterlevande dör och även om vederbörande
gifter om sig eller inleder ett samboförhållande. I det sammanhanget
påpekar motionären att barnen ofta kan ha ett stort behov av att få ut en
del av sitt arv i form av rörliga tillgångar. Motionären anser att ett sätt att
lösa konflikten mellan den efterlevande makens och barnens motstående
intressen är att inte införa någon arvsrätt för den efterlevande. Så bör
enligt motionären utan vidare vara möjligt då makarnas samlade nettoförmögenhet
är tillräckligt stor. Basbeloppsregeln - som i så fall kunde höjas
till sex basbelopp — kan också komma att bli tillämplig till den efterlevandes
fördel. Skulle den först avlidne slutligen ha huvudsakligen enskild
egendom, borde detta kunna uppfattas som liktydigt med ett testamentarisk!
förordnande till förmån för barnen. Motionären yrkar (yrkande 3) att
riksdagen antar förslaget till ändring av 3 kap. 1 § ÄB med den ändring som
förordas i motionen.

I motion 1986/87:L 105 (m) framhålls att förslaget om makes arvsrätt inte
står i samklang med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller stämmer
överens med den principiella grundsynen att makarna i ett äktenskap
är två ekonomiskt självständiga individer. Gällande arvsregler bör därför
inte frångås. Däremot anser motionären att en viss förstärkning av efterlevandeskyddet
är befogad och förordar tolv basbelopp som en lämplig gräns
när det finns gemensamma bröstarvingar. Motionären yrkar (yrkande 1) att
nuvarande regler om arvsrätt för make och bröstarvingar bibehålls samt
(yrkande 2) att 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till ändring av ÄB ändras
så att efterlevandeskyddet bestäms till tolv basbelopp när det finns gemensamma
bröstarvingar.

Motionärerna i motion 1986/87:L109 (m) framhåller att förslaget om
makes arvsrätt innebär en urholkning av bröstarvingarnas arvsrätt och rätt 28

till laglott. Några hinder för den efterlevande att förbruka kvarlåtenskapen
finns nämligen inte. Motionärerna som anser att det finns behov av ett
förstärkt efterlevandeskydd hävdar att ett sådant bör åstadkommas inom
ramen för gällande arvsordning, lämpligen då genom en höjning av antalet
basbelopp eller på annat liknande sätt. Förslag med denna inriktning bör
framläggas av regeringen. Motionärerna yrkar (yrkande 2) att propositionen
såvitt avser arvsrätt för make skall avslås. Vidare yrkas (yrkande 3) att
vad som i motionen anförts om förstärkning av efterlevandeskyddet skall
ges regeringen till känna.

Vad först angår frågan om laglottsinstitutet vill utskottet erinra om att
detta har två syften, nämligen dels att bevara en del av den avlidnes
kvarlåtenskap åt dennes närmaste släktingar, dels att skapa rättvisa mellan
bröstarvingarna inbördes och förhindra att arvlåtaren genom testamente i
alltför hög grad gynnar någon eller några av dem på de övrigas bekostnad.
Enligt utskottets mening kan det med visst fog hävdas att inte någon i
dagens samhälle är för sin försörjning beroende av ett arv från sina föräldrar.
Laglotten som en ekonomisk garanti har därför mindre vikt numera.
Laglotten kan ändock inte anses ha spelat ut sin roll för bröstarvingarna.
Särskilt för särkullbarn har den fortfarande betydelse. I ett äktenskap där
makarna har gemensamma barn kan den ena maken av olika skäl vilja
prioritera dessa barn på bekostnad av barn som maken har i ett tidigare
äktenskap eller tillsammans med en förälder som han eller hon inte varit
gift med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle innebära att fältet
lämnades fritt för makarna att helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En
sådan ordning framstår inte som tillfredsställande med tanke särskilt på att
barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra först i början av
1970-talet fick rätt till arv efter sin fader och dennes släkt och att denna
reform ännu inte helt slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen. I
synnerhet gäller detta de barn som fötts före de nya arvsreglernas ikraftträdande
och som för sin arvsrätt i praktiken är beroende av att de antecknats
i faderns personakt. Då utskottet tidigare behandlat frågor om arvsrätt för
barn till ogifta föräldrar (se senast LU 1981/82:23) har utskottet understrukit
betydelsen av att reformen får en sådan genomslagskraft som med
rimliga åtgärder är möjlig att uppnå. Utskottet har därvid uttalat sig för att
allmänheten på lämpligt sätt bör informeras om vikten av att barn till ogifta
föräldrar antecknas i faderns personakt. För ett bibehållande av rätten till
laglott talar vidare att denna är djupt förankrad i det allmänna rättsmedvetandet
och att det i detta avseende råder nordisk rättslikhet, låt vara att
reglerna i de olika nordiska länderna något skiljer sig åt. På grund av det
anförda delar utskottet departementschefens uppfattning att laglottsinstitutet
som sådant inte bör avskaffas.

Även om utskottet har den åsikten att reglerna om laglott alltjämt har en
viktig funktion att fylla innebär inte det att samma synsätt måste läggas på
frågan om bröstarvingarnas rätt till arv vid en förälders död. Ursprungligen
fyllde arvsrätten en viktig social funktion genom att trygga avkomlingarnas
ekonomiska situation och bevara den avlidnes egendom, särskilt då fast
egendom, inom släkten. Med tiden har dock arvsrätten allmänt sett minskat
i ekonomisk betydelse samtidigt som vissa negativa verkningar av den

LU 1986/87:18

uppkommit för den efterlevande maken. Då dödsfall inträffar i äktenskapet
splittras ofta makarnas bo. Eftersom det inte minst vid långvariga äktenskap
uppkommer en ekonomisk sammanflätning mellan makarna håller de
i allmänhet inte reda på vem som äger vad i det gemensamma hemmet och
den efterlevande kan då uppleva situationen som om han eller hon måste
avstå från sin egendom. Maken kan också bli tvungen att flytta från
bostaden och avstå från möbler m. fl. tillhörigheter eller att skaffa fram
kontanter för att lösa ut bröstarvingarna.

För bröstarvingarna som flyttat hemifrån och kan försörja sig själva har
möjligheten att få del i kvarlåtenskapen som regel mindre betydelse än för
den efterlevande maken. Så länge barnen bor kvar i det gemensamma
hemmet framstår det oftast som självklart för dem att hemmet inte skall
splittras. Är barnen små är vidare deras grundförsörjning tryggad genom
barnpensionerna. Såvitt gäller makarnas gemensamma barn finns det dessutom
normalt inte någon anledning att anta att deras försöijningsmöjligheter
skulle äventyras om kvarlåtenskapen får disponeras av den efterlevande
föräldern. Som framhålls i propositionen betyder således i de flesta
fall arvet föga för barnens försöijning medan det för den efterlevande
föräldern kan ha viss betydelse att få behålla boet intakt. Undersökningar
som utförts av familjelagssakkunniga visar att testamenten till förmån för
den efterlevande maken förekommer i betydande utsträckning. Betecknande
är också att det numera förekommer i stor utsträckning att gemensamma
bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidne föräldern
till förmån för den efterlevande. Denna utveckling tyder på att bröstarvingarna
i allmänhet inte uppfattar den efterlevande makens rätt att behålla
kvarlåtenskapen som ett hot mot deras framtida möjligheter att få ut sitt
arv.

Enligt utskottets mening finns det således åtskilliga skäl som talar för att
den efterlevande maken bör ges en starkare ställning i arvsrättsligt hänseende.
En sådan reform måste ske på bröstarvingarnas bekostnad. Som
framhålls i motion L102 är detta en nyhet i svensk rätt. I Danmark, Island
och Norge har däremot en efterlevande make en betydligt starkare ställning
än i Sverige. I dessa länder har maken en rätt att sitta i oskiftat bo.
Finsk rätt liknar Sveriges. En efterlevande make har dock i Finland numera
rätt att behålla kvarlåtenskapen med nyttjanderätt om inte skifte påkallas
av bröstarvingarna.

Enligt utskottets mening ligger det ett värde i att den nordiska rättslikheten
på detta område förstärks. Ett genomförande av familjelagssakkunnigas
förslag skulle innebära att den nordiska lagstiftningen blev mera enhetlig.
Som närmare redovisas i propositionen är emellertid en ordning där
den efterlevande maken har arvsrätt att föredra framför familjelagssakkunnigas
förslag. Samtidigt har även den av departementschefen valda lösningen
den fördelen att svensk rätt närmar sig dansk, isländsk och norsk
rätt.

I likhet med departementschefen anser utskottet att det inte finns någon
anledning att göra skillnad mellan enskild egendom och giftorättsgods i den
avlidnes kvarlåtenskap med den konstruktion som efterlevande makes rätt
i propositionen föreslås få. Någon sådan skillnad görs inte i nuvarande

LU 1986/87:18

regler om makes arvsrätt och rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.
Med anledning av vad som anförs i motionerna L101 och L102 vill
utskottet tillägga att ett äktenskapsförord varigenom egendom gjorts till
enskild inte generellt kan ges en så vittgående tolkning som motionärerna
gör gällande. Avsikten med äktenskapsförord torde i allmänhet vara att
maken vill förbehålla sig egendomen i fråga vid en skilsmässa. Tanken att
den andra maken skall uteslutas också från en rätt att överta egendomen
vid dödsfall torde däremot vara främmande för dem som upprättar äktenskapsförord.
Har en make en särskild önskan att enskild egendom inte
skall övergå till den efterlevande maken finns möjligheten att förordna
härom genom testamente.

På grund av det anförda ställer sig utskottet bakom förslaget i propositionen
att en efterlevande make skall ha rätt att före bröstarvingarna ärva
kvarlåtenskapen efter sin make.

Utskottet ansluter sig vidare till förslaget att basbeloppsregeln i 13 kap.
12 § GB förs över till ÄB med den utvidgning som föreslås i propositionen.
Ställningstagandet till frågan om makes arvsrätt medför att utskottet inte
har anledning att på grund av motionerna L102, L105 och L109 överväga
någon höjning av gränsen för det minimiskydd som basbeloppsregeln ger
efterlevande make. Utskottet vill i förtydligande syfte framhålla att vid
beräkningen av vad maken enligt regeln har rätt att erhålla ur kvarlåtenskapen
hänsyn också skall tas till egendom som på grund av testamente efter
den avlidne maken tillfaller den efterlevande och detta oavsett om förordnandet
avser enskild egendom eller giftorättsgods. Härutinnan innebär
basbeloppsregeln i ÄB en avvikelse från vad som för närvarande gäller.
Däremot skall i likhet med nuvarande ordning utfallande försäkringsbelopp
som maken erhåller som förmånstagare inte medräknas.

Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen i nu aktuella delar
och avstyrker därmed bifall till motionerna L101 yrkande 3 i denna del,
L102 yrkande 3, L105 yrkandena 1 och 2 samt L109 yrkandena 2 och 3.

Vad gäller det i motionerna L101 och L107 framförda önskemålet om
rätt för bröstarvingarna att få ut sitt arv vid den efterlevande makens
omgifte vill utskottet hänvisa till att en regel med denna innebörd inte kan
inrymmas i ett system där maken tillerkänns arvsrätt. Däremot är en sådan
regel förenlig med familjelagssakkunnigas förslag att make skulle få sitta i
oskiftat bo. Detta förslag har inte vunnit anslutning från utskottets sida.
Utskottet vill också påpeka att motionärernas förslag med all sannolikhet
skulle verka som ett hinder för omgifte och att många skulle föredra att i
den valsituationen bo tillsammans utan äktenskap i stället för att gifta sig.
Förslaget skulle alltså närmast missgynna äktenskapet. En regel som får
sådana effekter kan utskottet inte godta. Utskottet avstyrker med det
anförda bifall till motion L101 yrkande 3 i denna del och motion L107.

I propositionen föreslås att testamente av en avliden make skall vara
utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt som tillkommer
den efterlevande maken enligt basbeloppsregeln. En uttrycklig bestämmelse
härom har intagits i 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till ändring av ÄB.
Den föreslagna ordningen innebär att den efterlevande maken inte behöver
föra någon särskild talan om att testamentet skall vara ogiltigt i den delen.

LU 1986/87:18

I motion 1986/87:L401 (m) framhålls att ÄB:s regler om testamente
bygger på principen att talan om testamentes ogiltighet måste väckas vid
allmän domstol inom viss tid. Försummas denna frist blir testamentet
gällande enligt sin ordalydelse. Ett testamente är således aldrig ogiltigt i
sig. Motionären anser att den i propositionen föreslagna regeln strider mot
ÄB:s regelsystem och inte bör genomföras utan att ha blivit föremål för
rättsliga överväganden och jämförelser med rättsordningen i övrigt. Motionären
yrkar avslag på propositionen i denna del (yrkande 3).

Utskottet erinrar om att syftet med basbeloppsregeln är att en efterlevande
make inte skall behöva avstå egendom till bröstarvingar och testamentstagare
när behållningen i boet är liten. Som tidigare nämnts är den
nuvarande basbeloppsregeln i GB utformad som en bodelningsregel. Bestämmelsen
innebär i praktiken att ett testamente som inkräktar på den
efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln inte kan verkställas i den
delen utan blir helt eller delvis utan verkan. Någon särskild åtgärd från den
efterlevande makens sida beträffande testamentet behövs inte för att denna
effekt skall inträda. Om tillämpningen av den nya regeln i ÄB skulle - i
likhet med vad som i allmänhet gäller vid testamentes ogiltighet - bygga
på att talan väcktes vid domstol inom viss tid skulle detta enligt utskottets
mening innebära en försvagning av den efterlevandes ställning i jämförelse
med gällande ordning. I många fall kan det nämligen vara stor risk att den
efterlevande av olika skäl försummar att iaktta tidsfristen och därmed går
miste om sin rätt. Även om utskottet i och för sig har förståelse för
motionärens invändningar kan utskottet inte ställa sig bakom en ordning
som på detta sätt skulle ge den efterlevande maken en sämre ställning än
han eller hon har i dag.

I sammanhanget vill utskottet påpeka att den föreslagna basbeloppsregeln
är tvingande endast i förhållande till den avlidnes särkullbarn och
testamentstagare. I likhet med vad som för närvarande gäller kan även i
framtiden den efterlevande maken i samband med bodelning och arvskifte
underlåta att utnyttja sin rätt. En följd av regelns konstruktion som en
arvsrättslig bestämmelse är att det öppnas en möjlighet för maken att i
likhet med andra arvsberättigade avstå från sin arvsrätt. Ett sådant avstående
kan ske genom att maken efter den först avlidnes död skriftligen
avsäger sig sin arvsrätt. Härmed torde kunna jämställas att maken godkänner
ett testamente som visat sig inkräkta på makens rätt enligt basbeloppsregeln.
En konsekvens av förslaget i propositionen är vidare att ÄB:s
regler om preskription av rätten att ta arv blir tillämpliga på makens
anspråk att få ut egendom med stöd av basbeloppsregeln.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del
och avstyrker bifall till yrkande 3 i motion L401.

Bodelning med anledning av makes död

Bodelning med anledning av en makes död skall enligt förslaget till ÄktB
ske med tillämpning av i huvudsak samma regler som gäller för bodelning
vid skilsmässa. Dessa regler innebär som tidigare redovisats att makarnas
samlade nettoförmögenhet i form av giftorättsgods skall delas lika. Ma -

LU 1986/87:18

karna kan komma överens om att också egendom som gjorts till enskild LU 1986/87:18
genom äktenskapsförord liksom avkastningen av den och vad som trätt i
egendomens ställe skall ingå i bodelningen. Den enskilda egendomen skall
då behandlas som giftorättsgods. En uttrycklig regel härom finns i 10 kap.

4 § ÄktB. Lagrummet kan tillämpas vid bodelning som sker såväl under
makarnas livstid som med anledning av den enas död. Vid bodelning med
anledning av en makes död gäller vidare regeln i 12 kap. 3 § ÄktB om
jämkning av äktenskapsförord. Däremot är bestämmelsen i 12 kap. 1 §

ÄktB om makes rätt att behålla mer av sitt giftorättsgods än som följer av
likadelningsprincipen inte tillämplig i dödsfallssituationen. I stället gäller
vid sådan bodelning särskilda jämkningsregler i 12 kap. 2 § ÄktB. Dessa
bestämmelser behandlar utskottet senare.

Bodelning med anledning av makes död skall enligt 9 kap. 5 § ÄktB
förrättas av den efterlevande maken samt den dödes arvingar och universella
testamentstagare. Med arvingar avses endast de som har arvsrätt
direkt efter den döde. Efterarvingarna till den först avlidne maken har inte
rätt att delta vid bodelningen med anledning av dödsfallet. Deras rätt
inträder först när den efterlevande dör. Enligt en särskild bestämmelse i
lagrummet skall, om inte annat uttryckligen sägs, vad som i ÄktB:s bodelningsregler
är föreskrivet om make gälla för arvingar och testamentstagare.

Mot bakgrund av bestämmelsen i 9 kap. 5 § ÄktB och vissa uttalanden i
propositionen ifrågasätter motionären i motion 1986/87:L401 hur bodelning
rent praktiskt skall gå till i sådana fall då efterlevande make skall ärva hela
kvarlåtenskapen och det alltså inte finns några andra delägare i boet.

Motionären anser att den tolkningen ligger närmast till hands att ÄktB ger
möjlighet för den efterlevande maken att träffa bodelningsavtal med sig
själv. Motionären hänvisar till de möjligheter att frångå likadelningsprincipen
som enligt propositionen skall finnas vid bodelning med anledning av
en makes död liksom till de föreslagna reglerna i 10 kap. 4 § och 12 kap. 3 §

ÄktB som medger att enskild egendom dras in i bodelningen. Om den
efterlevande får sluta bodelningsavtal med sig själv kan enligt motionären
dessa regler utnyttjas av den efterlevande maken till nackdel för efterarvingarna.
Sålunda kan maken med stöd av bestämmelserna dra in enskild
egendom i bodelningen och därmed få ett avgörande inflytande över hur
stor del av makarnas tillgångar som han eller hon skall få genom bodelningen
och hur stor del som skall övertas med fri förfoganderätt. Även om all
egendom skall övertas av den efterlevande har sådana dispositioner rättsliga
konsekvenser. Egendom som erhålls genom bodelning tillfaller nämligen
maken med äganderätt och kan bli föremål för testamentariska förordnanden
till skillnad från egendom som förvärvas genom arv. Motionären
påpekar vidare att proportionerna mellan vad efterlevande maken ärver
och erhåller vid bodelningen är av betydelse för efterarvingarnas andel i
kvarlåtenskapen när den efterlevande dör.

Motionären anser att den redovisade ordningen inte kan godtas och
förordar att frågan löses så att bröstarvingarna ges ställningen av arvingar i
stället för efterarvingar. Motionären hänvisar till att förslag med den inriktningen
lagts fram i motion 1986/87: L102. I den nu aktuella motionen yrkas 33

3 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 18

(yrkande 2) att tillämpningsområdet för 10 kap. 4 § ÄktB skall inskränkas
till att gälla bodelning med anledning av skilsmässa.

Utskottet konstaterar att det av motionären aktualiserade problemet har
betydelse i de fall då den efterlevande maken med stöd av reglerna i ÄB
skall ärva hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne. I denna situation är
den efterlevande ensam dödsbodelägare och intar en dubbel partsställning,
nämligen både som make och arvsberättigad, vid bodelningen. Föreligger
det däremot ett testamente enligt vilket kvarlåtenskapen helt eller till vissa
kvotdelar skall tillfalla någon eller några andra än maken eller när det finns
särkullbarn till den avlidne uppstår det inte några svårigheter. Då finns det
fler än en dödsbodelägare och dessa parter kan på sedvanligt sätt träffa ett
bodelningsavtal.

När en make enligt gällande regler ärver hela kvarlåtenskapen efter sin
make torde det vara relativt vanligt att någon formenlig bodelning inte
sker. Först vid den efterlevandes död förrättas bodelning och då mellan
den först avlidnes efterarvingar på ena sidan och den sist avlidnes arvingar
och eventuella testamentstagare på den andra sidan. Enligt utskottets
mening finns det inte anledning att anta att en utvidgad arvsrätt för efterlevande
make kommer att leda till en ändrad praxis härvidlag. Eftersom
antalet fall då en make ärver hela kvarlåtenskapen kommer att öka kraftigt
torde det i stället bli än vanligare att bodelningen uppskjuts till dess båda
makarna dött. Det sagda utesluter emellertid inte att i många fall både den
efterlevande maken och efterarvingarna kan ha ett intresse av att bodelning
sker i någon form redan vid den först avlidnes död. Som motionären
framhåller bestäms genom bodelningen hur mycket av tillgångarna som
utgör den efterlevande makens giftorättsandel och hur stor del som är den
avlidnes kvarlåtenskap. Relationen mellan dessa två förmögenhetsmassor
bildar det andelstal efter vilka den först avlidnes efterarvingar och den
efterlevandes arvingar och universella testamentstagare skall fördela den
egendom som finns i boet efter den sist avlidne maken. Vidare klargörs
genom bodelningen vilka tillgångar som den efterlevande kan disponera
över genom testamente och vilka som endast innehas med fri förfoganderätt.
Särskilt i äktenskap där tillgångarna är mera betydande eller egendomsförhållandena
inte helt klara kan ett sådant klargörande som bodelningen
innebär vara av betydelse.

Enligt utskottets mening kan det med visst fog hävdas att propositionen
(se s. 388) ger möjlighet för en efterlevande make att få till stånd en
bodelning i de fall maken ensam är dödsbodelägare. Utskottet anser dock
för sin del att ÄktB inte bör ges en sådan tolkning. En efterlevande make
som ensam är dödsbodelägare bör således inte kunna sluta bodelningsavtal
med sig själv. Skälet för detta ställningstagande är främst de möjligheter
som de nya reglerna i ÄktB ger att dra in enskild egendom i bodelningen.
Av hänsyn till efterarvingarnas intressen bör inte dessa möjligheter kunna
ensidigt utnyttjas av den efterlevande maken. Ställningstagandet ligger
vidare i linje med propositionens förslag (17 kap. 1 § ÄktB) att bodelningsförrättare
kan förordnas endast då tvist föreligger i en bodelningsfråga.
Utskottet vill också understryka att det knappast torde stå i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen att bodelningsavtal kan ingås
av endast en person.

LU 1986/87:18

Vad utskottet anfört hindrar inte att den efterlevande maken och den
avlidnes efterarvingar träffar en frivillig överenskommelse om fördelningen
av tillgångarna i boet för att härigenom skapa klarhet i egendomsfrågorna.
Att en sådan uppgörelse kommer till stånd är enligt utskottets
mening önskvärt med utgångspunkt i både den efterlevande makens och
efterarvingarnas intressen. En frivillig överenskommelse om egendomsfördelningen
kan inte anses innefatta någon formenlig bodelning men bör
kunna läggas till grund för den delning som skall ske vid den efterlevande
makens frånfälle. Överenskommelsen torde kunna jämställas med ett föravtal
om bodelning och bli bindande för dem som träffat den. Skulle vid
den efterlevandes död kretsen efterarvingar ha ändrats, t. ex. därför att en
efterarvinge avlidit och efterlämnat make eller bröstarvingar, talar goda
skäl för att de nytillkomna också bör bli bundna (jämför f. d. justitierådet
Gösta Walins utlåtande i rättsfallet NJA 1977 s. 375). Jämväl den efterlevande
makens arvingar och universella testamentstagare torde bli bundna
av föravtalet. En annan sak är att det vid en framtida bodelning kan visa sig
att en tillämpning av avtalet är oskälig mot någon av delägarna. I så fall bör
avtalet kunna jämkas med analog tillämpning av 12 kap. 3 § ÄktB eller i
vart fall med stöd av 3 kap. avtalslagen.

Genom vad utskottet sålunda anfört får syftet med motion L401 i denna
del anses i huvudsak tillgodosett. Någon anledning att såsom motionären
yrkar inskränka tillämpningsområdet för 10 kap. 4 § ÄktB till bodelning
under makarnas livstid kan utskottet inte finna. Utskottet tillstyrker således
bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker bifall till motion
L401 yrkande 2.

Som ovan berörts föreslås i propositionen en särskild regel om jämkning
vid bodelning med anledning av den ena makens död (12 kap. 2 § ÄktB).
Enligt denna bestämmelse skall, om den efterlevande maken begär det,
vardera sidan behålla sitt giftorättsgods vid bodelningen. Lagrummet ger
också den efterlevande rätt att i stället begära att endast kvotdelar av
vardera sidans giftorättsgods skall ingå i bodelningen. Genom en tillämpning
av bestämmelsen kan den efterlevande maken undgå att behöva dela
med sig av sitt giftorättsgods till den avlidnes särkullbarn och testamentstagare.
1 detta hänseende fyller 12 kap. 2 § i huvudsak samma funktion
som 12 kap. 1 § ÄktB, nämligen att skydda den make som har den större
nettoförmögenheten. Regeln kan emellertid också utnyttjas då det är den
efterlevande maken som har den mindre förmögenheten. I sådant fall leder
den till att den avlidnes särkullbarn och testamentstagare helt eller delvis
får behålla den avlidnes giftorättsgods. Rätten att påkalla lagrummets
tillämpning gäller endast för den efterlevande maken och är av personlig
natur. Jämkning kan således inte påkallas av den efterlevandes arvingar
och testamentstagare.

Enligt utskottets mening finns det behov av en regel som i enlighet med
förslaget i propositionen medger att likadelningsprincipen frångås vid bodelning
med anledning av en makes död. Behovet av en sådan jämkningsregel
är särskilt framträdande då den efterlevandes tillgångar huvudsakligen
består av en rörelse som inte lämpligen bör splittras exempelvis mellan
flera delägare utan kunna drivas vidare av maken. Utskottet ser det som en

LU 1986/87:18

fördel att bestämmelsen också ger förutsättningar för att giftorättsgodset
på den avlidnes sida kan hållas samman. Har exempelvis det varit den
avlidne som drivit rörelsen kan det vara i familjens intresse att barnen får
överta denna. Genom en tillämpning av 12 kap. 2 § — eventuellt i förening
med andra bestämmelser - kan den efterlevande medverka till att rörelsen
inte splittras.

Jämkningsmöjligheten har självfallet störst betydelse när det finns andra
dödsbodelägare än den efterlevande maken. Fall kan dock tänkas där den
efterlevande maken i sin egenskap av ensam arvtagare har ett intresse att
utnyttja jämkningsregeln. Även om i sådant fall den efterlevande maken
enligt vad ovan sagts inte kan få till stånd ett bodelningsavtal bör maken
likväl kunna tillämpa 12 kap. 2 § ÄktB. Till skillnad från övriga jämkningsregler
i ÄktB skall vid tillämpningen av 12 kap. 2 § någon skälighetsbedömning
inte ske. För att likadelningsprincipen skall frångås krävs blott att
den efterlevande maken framställer en begäran härom. Om maken ensidigt
kan påkalla jämkning när det finns andra dödsbodelägare kan några hinder
knappast anses föreligga för att maken får utnyttja jämkningsmöjligheten
när han eller hon ensam är arvtagare. Regeln kan självfallet användas då
maken och den avlidnes efterarvingar träffar en frivillig överenskommelse
om fördelningen av egendomen i boet. Även då ett sådant avtal inte
kommer till stånd bör maken kunna framställa en begäran om jämkning. I
detta fall bör viljeförklaringen från maken på något sätt dokumenteras
exempelvis i en skriftlig handling. En tänkbar möjlighet är också att den
efterlevandes önskemål antecknas i bouppteckningen efter den avlidne.
Framställs en begäran om jämkning utan samband med en överenskommelse
som träffas med efterarvingarna bör viljeförklaringen anses få den
effekten att bodelning skett genom förklaringen trots att något bodelningsavtal
inte kan träffas. Detta gäller i vart fall när den efterlevande gör
anspråk på att vardera sidan skall behålla hela sitt giftorättsgods. Tillämpas
12 kap. 2 § ÄktB så att endast kvotdelar av giftorättsgodset skall delas
kan däremot en fullständig bodelning kanske inte anses ha skett. En
frivillig medverkan av efterarvingarna kan då behövas för att frågor om
bl. a. skuldtäckning och lottläggning skall kunna lösas.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del.

Vissa arvs- och testamentsrättsliga frågor

I två motioner som väckts under allmänna motionstiden år 1987 har tagits
upp frågor om förverkande av rätt till arv m. m. och om bevakning av
testamente.

Enligt 15 kap. 1 och 3 §§ ÄB gäller att den som genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt någon om livet — eller medverkat till detta - har förverkat
sin rätt till arv eller testamente efter den avlidne. Undantag görs dock
för det fall gärningsmannen var under 15 år eller handlade under inflytande
av sådan psykisk sjukdom som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, dvs.
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. I fråga om
försäkringsersättning gäller enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal

LU 1986/87:18

(FAL) liknande regler (18 och 19 §§). Bestämmelserna innebär att den som
uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall inte har någon rätt till ersättning
av försäkringsbolaget. Undantag görs dock för den som är under 15 år eller
som handlat under inflytande av sådan psykisk sjukdom som angetts ovan.

I huvudsak liknande bestämmelser finns i konsumentförsäkringslagen
(1980:38).

Enligt 6 kap. 7 § GB skall 15 kap. 1 och 3 §§ ÄB även tillämpas i fråga
om gärningsmannens rätt till makes giftorättsgods. I propositionen föreslås
att en motsvarande regel tas in i 12 kap. 2 § andra stycket ÄktB. Enligt
denna bestämmelse skall ÄB:s bestämmelser om förlust av rätt till arv
m. m. gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att få del i den
avlidnes giftorättsgods liksom att påkalla jämkning för att få behålla sitt
giftorättsgods.

Motionärerna i motion 1986/87: L404 (s) hänvisar till att massmedia
refererat fall där en person mördat sin make och sedan dömts till sluten
psykiatrisk vård därför att han eller hon ansetts psykiskt sjuk. I enlighet
med reglerna i ÄB och FAL har gärningsmannen haft en ovillkorlig rätt till
arv, testamentslott och utfallande försäkringsersättning efter den döde.
Motionärerna anser att en sådan ordning ter sig stötande för det allmänna
rättsmedvetandet. Eftersom det enligt motionärerna kan finnas fall där
starka sociala skäl talar för att gärningsmannen skall ha rätt till arv m. m.
bör man emellertid inte helt slopa denna rätt. En möjlighet som däremot
kan övervägas är någon form av skälighetsprövning. Motionärerna yrkar
att en översyn av reglerna om förverkande av rätt till arv m. m. skall ske.

Utskottet kan för sin del instämma i att det kan framstå som stötande för
det allmänna rättsmedvetandet att den som uppsåtligen bragt en annan
person om livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet genom
utfående av arv, testamentslott och försäkringsersättning. Det bör vidare
framhållas att det kan vara svårt att upprätthålla en enhetlig praxis vid
avgörande av frågor rörande tillämpningen av undantagsreglerna i ÄB och
FAL. Som ovan berörts är gärningsmannens rätt till arv beroende av om
han eller hon enligt bestämmelserna i brottsbalken bedöms ha sådan psykisk
sjukdom som kan föranleda att överlämnande till särskild vård kan
ådömas som påföljd. Av socialberedningens betänkande (SOU 1984:64)
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten framgår att denna bedömning ofta
medför svåra gränsdragningsproblem och att såväl domstolarnas som den
medicinska expertisens bedömningar av likartade fall varierar på ett sätt
som enligt beredningen inte kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt utskottets mening finns det således skäl som talar för att reglerna i
ÄB och FAL om förverkande av rätt till arv m. m. bör ändras. Som
motionärerna påpekar bör det dock inte komma i fråga att de psykiskt
sjuka helt skall uteslutas från möjligheten att få ut arv och försäkringsersättningar.
I vissa fall kan nämligen arten av sjukdomen vara sådan att
gärningsmannen inte bör gå helt förlustig sin rätt. Detta gäller exempelvis
när den avlidnes beteende varit en bidragande orsak till sjukdomen hos
gärningsmannen. I andra fall kan det framstå som befogat att eventuella
bröstarvingar får tillgodogöra sig försäkringsersättningen i gärningsmannens
ställe. En lösning av frågan som därför kan övervägas är införande av
en regel om skälighetsprövning.

LU 1986/87:18

På grund av det anförda förordar utskottet att en översyn av reglerna i 15
kap. ÄB och 18 och 19 §§ FAL bör komma till stånd. Det får ankomma på
regeringen att bestämma formerna för översynsarbetets bedrivande. Vad
utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L404 som sin mening
ge regeringen till känna.

I avvaktan på resultatet av översynen bör enligt utskottets mening den
föreslagna regleringen i 12 kap. 2 § ÄktB kunna godtas. Utskottet tillstyrker
alltså bifall till propositionen i denna del.

I 14 kap. ÄB finns bestämmelser om bevakning och klander av testamente.
Ett testamente skall uppvisas (bevakas) vid domstol inom sex månader
från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till
honom eller henne gjorda förordnandet. Verkställd bevakning gäller för
alla testamentstagare — för vilka tiden inte gått till ända — och utgör en
förberedande åtgärd för det slutliga avgörandet av frågan om testamentets
giltighet.

Sedan bevakning ägt rum skall testamentet delges arvingarna. Om en
arvinge vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt skall han eller hon
väcka klandertalan inom sex månader från delgivningen. Även bröstarvingar
som vill påkalla jämkning av testamente för utfående av laglott
måste väcka talan inom sex månader. Efter denna tid är rätten till klandertalan
förlorad. En arvinge kan också avstå från rätten till klandertalan
genom att godkänna testamentet. Verkan av utebliven bevakning är att
testamentstagaren förlorar sin rätt mot arvinge som inte avstår från sin rätt
att klandra testamentet.

I motion 1986/87:L405 (c) framhålls att reglerna i 14 kap. ÄB medför
onödig byråkrati och långa tidsutdräkter. Motionären anför vidare att det
förhåller sig så att många arvingar som i och för sig inte har några invändningar
mot testamentet ändå underlåter att påteckna godkännande av
testamentet vilket i sin tur medför att tiden för klandertalan måste avvaktas
innan arvskifte kan ske.

Enligt motionären bör bestämmelserna om bevakning av testamente
kunna slopas. Motionären anser också att tiden för väckande av klandertalan
utan olägenhet borde kunna minskas till två månader. Med dessa
åtgärder skulle enligt motionären många arvskiften kunna komma till stånd
snabbare. Motionären yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändrade regler på sätt som antytts i motionen.

Som inledningsvis berörts kommer familjelagssakkunniga att under
våren 1987 framlägga ett slutbetänkande som rör internationellt privaträttsliga
frågor på äktenskapsrättens område. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer familjelagssakkunniga att i betänkandet även ta upp ÄB:s
regler om bevakning av testamente och därvid föreslå att bevakningsförfarandet
slopas. Syftet med motionen får således anses i huvudsak tillgodosett.
Regeringens ställningstagande till förslaget bör inte föregripas och
utskottet avstyrker därför bifall till motion L405.

LU 1986/87:18

Bevittning av äktenskapsförord m. m.

LU 1986/87:18

Enligt GB skall äktenskapsförord och bodelningsavtal upprättas skriftligen
och undertecknas av makarna samt vara bevittnade (8 kap. 1 § resp. 13
kap. 1 § GB). Motsvarande formkrav uppställs för närvarande också beträffande
arvskifte (23 kap. 4 § ÄB).

I propositionen föreslås inte några sakliga ändringar i fråga om kravet på
skriftlig form och parternas underskrift. Dessa krav föreslås alltså gälla för
äktenskapsförord och bodelningsavtal (7 kap. 3 § andra stycket resp. 9
kap. 5 § ÄktB). Kravet på bevittning av dessa handlingar samt av arvskifte
föreslås slopat. 23 kap. 4 § ÄB föreslås ändrad i enlighet härmed.

I motion 1986/87 :L 102 (m) anförs att förslaget om ett slopande av kravet
på bevittning inger betänkligheter särskilt då det gäller äktenskapsförord.
Enligt motionären kommer äktenskapsförord ofta att tillämpas först lång
tid efter tillkomsten av det. Likheten med testamente blir därmed påtaglig
och förstärks av att testamente och äktenskapsförord ofta upprättas samtidigt.
Motionären anser också att medverkan av vittnen skapar en viss
högtidlighet kring rättshandlingen, varigenom förhastade beslut eller påverkan
av den ena parten motverkas. Kravet på bevittning innebär därmed
ett skydd för en obetänksam part. Motionären yrkar därför att vittneskravet
behålls i dessa avseenden (yrkande 2).

Utskottet erinrar om att det nuvarande kravet på bevittning av bodelningsavtal
och arvskifte har visst samband med det vittneskrav som tidigare
gällde vid överlåtelse av fast egendom. Eftersom fast egendom kunde
övergå till en ny ägare vid bodelning eller arvskifte var det, som framhålls i
propositionen, följdriktigt att ett krav på medverkan av vittnen ställdes
upp också för dessa familjerättsliga avtal. Motsvarande synpunkter kan
enligt utskottets mening även anföras beträffande formkravet för äktenskapsförord.
Enligt GB gäller nämligen att egendomsöverlåtelser som görs
genom gåvor mellan makar skall ske i äktenskapsförordets form för att bli
rättsligen giltiga. För fastighetsöverlåtelser krävs emellertid inte längre att
vittnen medverkat. Jämförelsen med fastighetsförvärv utgör därför inte i
dag något skäl för ett bibehållande av vittneskravet beträffande de familjerättsliga
avtalen. Vad särskilt gäller formkravet för äktenskapsförord vill
utskottet påpeka att enligt propositionen äktenskapsförord inte i fortsättningen
skall användas vid gåvor mellan makar.

Ett krav på bevittning kan i och för sig tänkas innebära ett visst hinder
mot förhastade beslut eller påtryckningar från den ena kontrahentens sida.
Enligt utskottets mening bör emellertid formkravets betydelse i detta hänseende
inte överdrivas. Vittnespåskrifter kommer i dag till ganska lättvindigt.
I många fall sker bevittningen först en tid efter det att parterna skrivit
under och kanske bara i den ena partens närvaro. Det är inte helt ovanligt
att vittnena inte ens känner dem som undertecknat handlingen och därför
helt saknar förmåga att bedöma huruvida det verkligen är parterna som
står som undertecknare. Under sådana förhållanden kan ett vittneskrav
inte heller anses ge några mer betryggande möjligheter att säkra bevisning
om avtalet och förhållandena vid dess tillkomst. Den av motionären dragna
parallellen mellan äktenskapsförord och testamente finner utskottet felaktig.
Vid testamentsbevittning skall vittnena inte bara bestyrka namnteck -

ningarna utan också flera omständigheter, bl. a. att undertecknandet skett
i deras närvaro eller att testator vidkänts sin namnteckning.

Enligt utskottets mening saknas det således bärande skäl för ett bibehållande
av vittneskravet för äktenskapsförord, bodelningsavtal och arvskifte.
I stället kan tungt vägande skäl anföras mot vittneskravet. När
särskilda formkrav uppställs för en rättshandling innebär det att handlingen
blir ogiltig om inte kravet uppfylls. Det är enligt utskottets mening inte
ovanligt att parterna förbiser formkravets betydelse, något som kan leda
till allvarliga rättsförluster för dem.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i
aktuell del och avstyrker bifall till motion L102 yrkande 2.

Internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar

1 fyra motioner framförs önskemål om ändrade regler såvitt avser internationella
rättsförhållanden på äktenskapslagstiftningens område.

GB är i princip tillämplig endast på rättsförhållanden mellan makar som
är svenska medborgare. Är den ena eller båda makarna utländska medborgare
får frågan om vilken lag som skall tillämpas avgöras enligt internationellt
privaträttsliga normer. Normerna kan medföra att svensk domstol har
att tillämpa en främmande stats äktenskapsrätt i ett äktenskapsmål mellan
utländska medborgare som anhängiggjorts här i landet. Bestämmelser om
tillämplig lag beträffande rättsverkningar av äktenskap mellan medborgare
i olika länder har sedan 1912 funnits i en särskild lag, lagen (1912:69) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.
Lagstiftningen föranleddes av att Sverige 1912 ratificerade en i Haag 1905
avslutad konvention angående konflikter mellan olika lagar i fråga om
vissa rättsverkningar av äktenskap. Enligt 1 § 1912 års lag fick Kungl.
Maj:t rätt att under förutsättning av ömsesidighet förordna att i fråga om
tillämpning av främmande stats lag de bestämmelser som meddelats i 1912
års lag och som var upptagna i Haagkonventionen skulle lända till efterrättelse
här i landet. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden stadgas i
lagen och konventionen att äktenskapets rättsverkningar i brist på avtal
mellan makarna skall bestämmas av lagen i den stat mannen tillhörde vid
tiden för äktenskapets ingående. Vidare gäller att frågan huruvida makar
får upprätta avtal om förmögenhetsförhållandena under äktenskapet eller
ändra eller upphäva ingångna avtal skall avgöras enligt lagen i makarnas
hemland. Den rättsliga giltigheten av sådana avtal eller vilken verkan avtal
kan ha skall däremot bedömas enligt lagen i den stat mannen tillhörde vid
tiden för äktenskapets ingående. Har avtalet slutits under äktenskapet
tillämpas dock lagen i makarnas hemland vid avtalets ingående.

Sedan vissa stater tillträtt konventionen förordnade Kungl. Maj:t genom
kungörelser 1912 och 1929 med stöd av det ovannämnda bemyndigandet i
1912 års lag att bestämmelserna i lagen och konventionen skulle tillämpas i
Sverige. Konventionen har sedermera sagts upp av Sverige. Eftersom
ömsesidighetskravet i 1912 års lag i och med Sveriges frånträde inte längre
är uppfyllt har regeringen 1977 upphävt kungörelserna från 1912 och 1929

LU 1986/87:18

om tillämpningen av Haagkonventionen. Något upphävande av 1912 års
lag har däremot inte kommit till stånd. Lagen är emellertid inte längre
direkt tillämplig i något fall. Det har dock ansetts att lagen än så länge ger
uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser på området
och därför fortfarande i viss mån är vägledande för rättstillämpningen (se
NJA I 1970 s. 420 och prop. 1973:158 s. 24).

Beträffande medborgare i de nordiska länderna finns särskilda bestämmelser
om bl. a. makars förmögenhetsförhållanden i förordningen
(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap. Till skillnad från 1912 års lag bygger nämnda
lagstiftning på principen att rättsförhållandena mellan makar skall bedömas
enligt lagen i deras hemland.

I motionerna 1986/87:L111 (fp), 1986/87:L407 (s) och 1986/87:L412 (s)
begärs att regeringen skyndsamt skall lägga fram förslag till ändringar av
den internationella äktenskapslagstiftningen. Motionärerna anser att de
principer som 1912 års lag bygger på är föråldrade i flera avseenden och att
en tillämpning av dem kan leda till allvarliga rättsförluster. Det är därför
angeläget att nya regler på området införs snarast möjligt.

I motion 1986/87:L105 (m) yrkas (yrkande 3) att regeringen skall lägga
fram förslag om att makar vars inbördes rättsförhållanden regleras av
utländsk lag i enklare former än genom äktenskapsförord skall kunna
avtala att svensk lag skall tillämpas på deras rättsförhållanden. Motionären
anser att makar genom exempelvis en anmälan till pastorsämbetet bör
kunna åstadkomma att deras inbördes rättsförhållanden skall regleras av
svensk lag. Som skäl för yrkandet åberopar motionären den risk för rättsförluster
för invandrare som kan uppkomma genom tillämpningen av principerna
bakom 1912 års lag.

Som utskottet anfört då motioner med samma syfte som de nu aktuella
tidigare behandlats i riksdagen (se senast LU 1980/81:18) är de principer
som 1912 års lag och Haagkonventionen bygger på inte förenliga med en
modern syn på äktenskapet och strävandena mot jämställdhet mellan
makar. En annan nackdel med lagen är att tillämpningen av de internationellt
privaträttsliga normer som lagen och konventionen innehåller kan
leda till otillfredsställande och för vår rättsuppfattning främmande resultat
i de enskilda fallen.

Utskottet erinrar om att familjelagssakkunniga genom tilläggsdirektiv år
1974 fick i uppdrag att överväga frågan om ny lagstiftning beträffande
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. Som tidigare redovisats
avser familjelagssakkunniga att avlämna sitt slutbetänkande under
våren 1987. Enligt vad utskottet inhämtat kommer i betänkandet att framläggas
ett förslag till lagstiftning beträffande de internationella rättsverkningarna
rörande äktenskap som bl. a. innebär att lagen i det land där
makarna har varaktigt hemvist skall tillämpas i frågor rörande deras förmögenhetsförhållanden.
Makar skall dock enligt förslaget ha rätt att genom
avtal förordna annorlunda.

Enligt utskottets mening kommer en lagstiftning i enlighet med familjelagssakkunnigas
väntade förslag att i väsentlig mån undanröja de nackdelar
som är förknippade med nuvarande rättstillämpning. Med hänsyn till att ett

LU 1986/87:18

betydande antal människor här i Sverige numera lever i äktenskap där LU 1986/87:18

någon av makarna eller båda är utländska medborgare vill utskottet — utan
att ta ställning i sak till familjelagssakkunnigas förslag - i likhet med
motionärerna understryka vikten av att riksdagen snarast möjligt föreläggs
en proposition med förslag till en mera tidsenlig lagstiftning på området.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L105 yrkande
3, Lil 1, L407 och L412 bör ges regeringen till känna.

Sambors gemensamma hem

Den rättsliga regleringen av ogifta sambors inbördes förhållanden inskränker
sig för närvarande till lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma
bostad. Denna lag, som är utformad efter mönster av lagen
(1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,
avser rätten till bostaden när en ogift man och en ogift kvinna som har
sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden upplöser sitt samboende.
Lagen gäller endast bostäder som innehas med hyres- och bostadsrätt.
Lagen innebär att den av parterna som inte innehar bostaden
eller bara har en andel av den har rätt att mot lösen överta bostaden om
han eller hon bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt. Om parterna inte har eller har haft barn tillsammans
får övertagande dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl. I
övrigt är ogifta samboende hänvisade till allmänna civilrättsliga regler när
det gäller deras inbördes förmögenhetsförhållanden.

I propositionen föreslås införandet av en lag om sambors gemensamma
hem (sambolagen). Den nya lagen föreslås bli tillämplig i fråga om sådana
samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans
under äktenskapsliknande förhållanden. Genom lagen införs en giftorättsliknande
konstruktion beträffande sådan bostad och sådant bohag
som samborna har förvärvat för gemensamt begagnande. Detta sker på så
sätt att vardera sambon ges en rätt att, då samboförhållandet upphör,
påkalla bodelning. Vid bodelningen skall den berörda egendomen delas
lika mellan samborna. Skulle en likadelning leda till oskäligt resultat ges
dock en möjlighet att, i likhet med vad som föreslås gälla för gifta, frångå
likadelningen. De föreslagna reglerna innebär också en viss förstärkning av
rätten för en sambo att efter en behovs- och skälighetsprövning överta den
gemensamma bostaden när samboförhållandet upphör. Vidare införs en
rätt för sambo att överta bohag som ingår i det gemensamma hemmet och
har förvärvats för gemensamt bruk. För att hindra att små hem splittras när
en av samborna dör införs en s. k. basbeloppsregel liknande den som gäller
för gifta, dock begränsad till två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande
basbeloppet. För de sambor som inte önskar att bodelningsreglerna skall
tillämpas ges en möjlighet att genom avtal bestämma härom. Slutligen skall
anmärkas att även om bostaden inte skall bli föremål för bodelning kommer
sambo, i likhet med vad som för närvarande gäller enligt lagen om
ogifta samboendes gemensamma bostad att under vissa förutsättningar ha
rätt att överta den andre sambons bostad. 42

Den föreslagna sambolagen föranleder vissa ändringar i ÄB:s regelsystem.

I motionerna 1986/87: L102 (m) yrkande 5, 1986/87:L103 (c) yrkande 4,

1986/87:L104 (m) och 1986/87:L108 (fp) yrkande 1 yrkas avslag på förslaget
till lag om sambors gemensamma hem. Också i motion 1986/87:L110 (m)
yrkas avslag på propositionen i denna del. Som en följd av avslagsyrkandena
när det gäller sambolagen yrkas i motionerna L102 yrkande 5 och
L103 yrkande 5 att begreppet sambo inte införs i ärvdabalken. Vidare
yrkas i motion 1986/87: L106 (m) att riksdagen ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om utformning och marknadsföring av standardavtal
för sambor. I motion L108 yrkandena 2 och 3 yrkas också att riksdagen
i samband med beslut om avslag på sambolagen ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs om dels ett förstärkt skydd för sambor med
gemensamma barn, dels förslag till förbättring av sambors möjligheter att
ingå frivilliga avtal om deras gemensamma hem.

I motion L104 anförs som skäl för avslagsyrkandet att äktenskapet är
den bästa formen för skapandet av stabila familjeförhållanden och juridiskt
välordnade villkor för de berörda. Enligt motionärerna undergräver förslaget
äktenskapets betydelse. Motionärerna anser dessutom att den föreslagna
lagstiftningen är onödig. De personer som vill leva tillsammans utan att
gifta sig, men ändå önskar reglera sina mellanhavanden, har alltid möjlighet
att ingå avtal. Enligt motionärerna föreligger dock ett behov av att
medborgarna informeras om möjligheten att ingå avtal. Motionärerna anför
också att förslaget medför en inskränkning av valfriheten genom att de
som vill undvika reglering måste ingå ett särskilt avtal härom. Vidare anser
motionärerna att den föreslagna lagstiftningen öppnar vägen för äktenskap
av andra klass med ett sämre rättsligt skydd. Genom att lagen endast i
begränsad utsträckning reglerar sambornas förhållanden kan den inge
människor en falsk känsla av trygghet. Motionärerna varnar för att detta
kommer att medföra krav på ytterligare lagstiftning vilket i sin tur kommer
att leda till att den juridiska skillnaden mellan gifta och sambor urholkas.
Enligt motionärerna leder regleringen också till rättsosäkerhet. Motionärerna
påtalar därvid bl. a. vad lagrådet har anfört om svårigheterna att
fastställa när ett samboförhållande har inletts och om de känsliga integritetsfrågor
som en sådan prövning kan ge upphov till. Motionärerna anser
vidare att bl. a. de föreslagna jämkningsreglerna kommer att medföra
svårigheter för samborna att förutse hur egendomen kommer att delas.

Argumenteringen i motionerna L102, L103 och L110 liknar i flera avseenden
den som framförs i motion L104.

Motionären i motion L106 - som hänvisar till avslagsyrkandet i motion
L104 - vill fästa uppmärksamheten på att det, med hänsyn till den rättsliga
oklarhet och den brist på fasta regler som gäller vid upplösning av samboförhållanden,
är angeläget att sambor sluter ett egendomsrättsligt avtal och
skriver testamente. Ett skäl härtill är att den svagare parten i ett förhållande
skall kunna få sin rättmätiga andel av gemensamma ägodelar vid förhållandets
upplösning. Enligt motionären är det ovanligt att sambor upprättar
avtal om sina egendomsförhållanden resp. skriver testamenten med varandra
som förmånstagare. För att underlätta att så sker bör man enligt

LU 1986/87:18

motionären utforma ett standardavtal för sambor vilket skall marknadsföras
på ett sådant sätt att åtminstone sambor med gemensamma barn
alltid ställs inför ett erbjudande att teckna ett sådant avtal.

Avslagsyrkandet i motion L108 grundas på två huvudinvändningar. Dels
berövar man enligt motionärerna människorna möjligheten att sammanleva
under oreglerade förhållanden, dels kommer det att vara förenat med
stora svårigheter att avgöra under vilka omständigheter lagen är tillämplig.

När det gäller den första invändningen anför motionärerna att den främsta
anledningen till att man och kvinna väljer att leva i ett samboförhållande
är att de önskar undvika äktenskapets rättsverkningar och att de är medvetna
om att de därmed lever i ett från rättslig synpunkt oreglerat förhållande.
De sambor som så önskar han enligt motionärerna möjlighet att
genom avtal reglera sina inbördes ekonomiska förhållanden och tillvägagångssättet
vid en eventuell separation. Motionärerna anser också att det
ökande antalet samboförhållanden vittnar om att denna oreglerade samlevnadsform
behövs.

När det gäller den tekniska utformningen anför motionärerna att den
föreslagna regleringen är oklar såväl i fråga om vid vilken tidpunkt ett
samboförhållande skall anses ha inletts resp. upphört som vilken egendom
som omfattas. Dessa brister medför att många sambor kommer att få svårt
att överblicka konsekvenserna av lagen för dem. Motionärerna påtalar
också det hot mot den personliga integriteten som är inbyggt i lagen på det
sättet att bl. a. förekomsten av sexuellt samliv skall utgöra ett viktigt
moment i bedömningen av om ett äktenskapsliknande förhållande har
förelegat. Många sambor kan också, påpekar motionärerna, missledas att
tro att lagen ger ett större rättsligt skydd än som är fallet. Motionärerna
framhåller att många sambor så småningom gifter sig och att de därmed får
en heltäckande reglering av sina förhållanden. Denna reglering är överlägsen
den som sambolagen innehåller.

Motionärerna anser dock att man i två hänseenden bör ha tvingande
regler vid upplösningen av samboförhållanden. Enligt motionärerna bör
1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad förändras på så
sätt att övertaganderätten skall vara avhängig av om samborna har gemensamma
barn samt omfatta inte bara hyres- och bostadsrätt utan också
bostadsfastighet och bohag. Vidare bör, anför motionärerna, i 1973 års lag
införas regler om efterlevandeskydd på det sätt som föreslås i propositionen,
dock skall även detta vara avhängigt av att samborna har gemensamma
barn.

I motionen anförs också att det finns anledning att förmoda att det
beträffande flertalet samboförhållanden saknas avtal om vad som skall
gälla i fråga om sambornas inbördes ekonomiska förhållanden och tillvägagångssättet
vid en eventuell separation. Om avtal saknas riskerar den av
samborna som under samlevnaden har stått för de dagliga utgifterna och
inte kan hävda äganderätt till kapitalvaror m. m. att bli missgynnad. Mot
denna bakgrund finns det, enligt motionärerna, motiv för det allmänna att
bistå sambor som önskar ingå avtal med varandra t. ex. genom att tillhandahålla
standardavtal liksom att biträda och informera om samboendets
rättsliga konsekvenser.

LU 1986/87:18

Utskottet vill för sin del stryka under att det från flera synpunkter är
önskvärt att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen
av familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Som utskottet
framhöll vid 1973 års reform av GB (LU 1973:20) måste emellertid
samhället som en realitet räkna med att det även i fortsättningen kommer
att finnas kvinnor och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets
form och att lagstiftningen måste ta hänsyn till detta.

En tydlig tendens under de senaste årtiondena har varit att allt fler
kvinnor och män bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden
utan att vara gifta med varandra. Samboende utan äktenskap förekommer
framför allt bland yngre par och det är numera ovanligt att äktenskap ingås
utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under en längre eller
kortare tid. Statistiska uppgifter från år 1980 visar att 20 % av alla samboende
par då var ogifta. Resultaten av den folk- och bostadsräkning som
genomfördes år 1985 har ännu inte färdigställts men enligt vad utskottet
har inhämtat tyder det hittills sammanställda materialet som innehåller
uppgifter från tolv län på att omfattningen av antalet ogifta samboende har
ökat. En uppskattning med utgångspunkt i dessa uppgifter ger också vid
handen att ca 45 % av samboparen har barn.

Enligt utskottets mening kan det i och för sig hävdas att de som väljer att
leva samman i annan form än äktenskapet därigenom frivilligt ställt sig
utanför det juridiska system för samlevnad som samhället tillhandahåller. I
linje härmed bör de då själva få svara för att deras mellanhavanden regleras
avtalsvägen på lämpligt sätt. Erfarenheterna visar dock att avtal mellan
sambor förekommer i liten omfattning. Som anförs i propositionen är det
ofta först vid upplösningen av samboförhållandet som samborna blir medvetna
om behovet av regler rörande sina mellanhavanden. Utskottet vill
också framhålla att det synes råda stor oklarhet om vilka rättsverkningar
som kan åstadkommas genom avtal mellan sambor och i vilken mån dessa
kan bli gällande i förhållande till tredje man. Det torde emellertid stå klart
att sambor inte med giltig verkan kan avtala om att gällande regler om
makars egendomsförhållanden generellt skall tillämpas i fråga om sambors
egendom. Vid en hearing inför utskottet har företrädare för advokatkåren
upplyst om att det i praktiken inte är möjligt att åstadkomma ett samboavtal
med regler om en framtida delning av sambornas egendom.

I avsaknad av avtal mellan sambor är man i dag hänvisad till allmänna
civilrättsliga regler för tvister mellan sambor om deras egendom och dess
fördelning. I likhet med departementschefen kan utskottet konstatera att
reglerna härvidlag inte ger tillräcklig ledning i den situation som uppstår
vid upplösning av ett samboförhållande. Utskottet vill också framhålla att
tillämpningen av dessa regler kan leda till resultat som framstår som
stötande inte minst med hänsyn till den ekonomiskt svagare partens intressen.
På grund av det anförda och med beaktande av att avtalsvägen inte
synes vara framkomlig anser utskottet att det finns ett klart behov av regler
som ger lösningar på praktiska problem av juridisk art och som skyddar
den svagare parten i ett samboförhållande.

Som framhålls i propositionen sker genom samlevnad med gemensamt
hushåll och gemensam ekonomi en faktisk sammanflätning av sambornas

LU 1986/87:18

ekonomi. De regler som behövs bör således enligt utskottets mening ge
vägledning för upplösningen av det gemensamma hemmet, dvs. gemensamt
bohag och bostad. Vid en sådan reglering bör även behovet av ett
begränsat efterlevandeskydd beaktas.

Enligt utskottets mening är det givetvis angeläget att man inte genom en
begränsad reglering av rättsverkningarna av samboförhållanden inför ett
äktenskapsliknande system av lägre dignitet. Till skillnad från motionärerna
anser utskottet att en lagstiftning med den i propositionen föreslagna
inriktningen inte får den effekten att det skapas vad som i motionerna
betecknas som andra klassens äktenskap med sämre rättsligt skydd. Den
föreslagna lagstiftningen har som nyss sagts begränsats till vad som ur
praktisk synvinkel framstår som oundgängligt. De som väljer att stå utanför
äktenskapet kommer även i fortsättningen att vara hänvisade till att
genom inbördes avtal, testamenten och försäkringar skapa ett ömsesidigt
skydd. Utskottet finnér också att motionärernas farhågor för att sambor på
grund av den föreslagna lagstiftningen skulle invaggas i en falsk trygghetskänsla
är överdrivna. Utskottet, som i ett särskilt avsnitt kommer att ta
upp frågor om information rörande de nya reglerna, förutsätter att information
om bl. a. skillnaderna mellan reglerna om samboförhållanden och
äktenskapslagstiftningen kommer att lämnas i en sådan omfattning att
sambor i större utsträckning än i dag blir medvetna om vad som gäller i
fråga om deras rättigheter och vilket individuellt utformat skydd som de
bör tänka på att skaffa sig genom avtal etc.

I anslutning till det anförda vill utskottet understryka att den föreslagna
lagstiftningen tvärtemot vad motionärerna påstår inte inskränker valfriheten
utan snarast ökar den. I dag kan sambor välja mellan att leva i ett
förhållande vars rättsverkningar inte kan regleras och att gifta sig. Med den
nya lagstiftningen blir det möjligt för dem att få ett begränsat skydd om de
inte väljer att stå utanför sambolagen eller att gifta sig.

Vad härefter angår motionärernas påståenden om svårigheten att i praktiken
fastställa omfattningen av sambolagens tillämpningsområde vill utskottet
påpeka att avgörande för om egendom skall bli föremål för bodelning
mellan sambor är huruvida egendomen anskaffats för gemensamt
begagnande. Vad som skall utrönas är således parternas avsikt vid förvärvet
av egendomen, och frågan om när samboförhållandet inleddes kommer
därför i allmänhet att spela en mindre roll. I vissa fall kan dock tidpunkten
för inledandet av samlevnaden behöva fastställas mer noggrant. Om parterna
inte kan komma överens om denna tidpunkt, bör som anförs i
propositionen den dag då de kyrkobokfördes på gemensam adress kunna
användas, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning. Att fastställa
när ett samboförhållande upphörde torde enligt utskottets mening
inte vara förknippat med några större svårigheter. Frågan om vilken egendom
som anskaffats för gemensamt begagnande torde inte heller föranleda
några större problem. Utskottet finnér därför att motionärernas farhågor
också i detta avseende är betydligt överdrivna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det finns starka skäl för den
föreslagna lagstiftningen. Den närmare utformningen av den nya lagen
anser sig utskottet kunna godta. Det finns dock anledning att göra dels

LU 1986/87:18

några förtydligande motivuttalanden, dels införa ett tillägg i 12 § sambolagen.

Som nämnts inledningsvis skall det, i likhet med vad som föreslås gälla
för gifta, finnas en möjlighet att frångå likadelningsprincipen vid bodelning
mellan sambor. Jämkning skall sålunda kunna ske om likadelning med
hänsyn till samboförhållandets längd, sambornas ekonomiska förhållanden
och övriga omständigheter skulle framstå som oskälig (9 § sambolagen).
Regeln har utformats efter mönster av den föreslagna jämkningsregeln i 12
kap. 1 § ÄktB. Som utskottet tidigare har framhållit (se s. 16) kan inom
ramen för sistnämnda jämkningsregel tillämpas en femårsschablon som
riktvärde vid jämkningen. Utskottet har därvid uttalat att bostad och
bohag som har anskaffats för gemensamt bruk inte bör bli föremål för
jämkning enligt schablon vid bodelning mellan makar. Eftersom bodelning
mellan sambor endast kan avse gemensam bostad och bohag delar utskottet
den uppfattning som framförs i propositionen att en schablonregel inte
bör tillämpas vid jämkning enligt sambolagen. Enligt utskottets mening bör
frågan om huruvida jämkning skall ske i stället avgöras efter en helhetsbedömning
av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varvid samlevnadens
längd utgör en av de omständigheter som skall beaktas. Utskottet vill
i detta sammanhang också understryka att, till skillnad från bestämmelsen
i 12 kap. 1 § ÄktB, skall jämkningsregeln i 9 § sambolagen vara tillämplig
även vid bodelning med anledning av en sambos död.

Utskottet har i det föregående godtagit förslaget i propositionen att ÄB:s
regler om förlust av rätt till arv också skall gälla i fråga om rätten för en
efterlevande make att göra gällande sina bodelningsanspråk (se s. 37 och
38). Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att samma ordning
bör gälla också beträffande en efterlevande sambos rätt att få del i den
andra sambons egendom. Utskottet förordar därför att 12 § sambolagen
kompletteras med en regel av nyss nämnd innebörd.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionens
förslag till lagstiftning rörande sambor med den komplettering som utskottet
förordat i det föregående och avstyrker därmed bifall till motionerna
L102 yrkande 5, L103 yrkandena 4 och 5, L104, L108 yrkande 1 och L110 i
denna del.

Utskottets ställningstagande till avslagsyrkandena beträffande sambolagen
medför att utskottet inte har någon anledning att på grund av motionerna
L106 och L108 yrkande 3 överväga frågan om utformning m. m. av
standardavtal för sambor. Av samma skäl bör inte heller förslaget i motion
L108 yrkande 2 om ett utbyggt skydd för sambor med gemensamma barn
föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna
L106 och L108 yrkandena 2 och 3.

Vissa allmänna frågor om äktenskap m. m.

I motionerna 1985/86: L220 (c) och 1986/87: L409 (c) anförs att äktenskapet,
som markerar en medveten viljeinriktning och garanterar makars rättssäkerhet
och jämställdhet, skall prioriteras som livsvarig samlevnadsform.
Enligt motionärerna diskriminerar nuvarande lagstiftning i flera avseenden

LU 1986/87:18

äktenskapet. I båda motionerna yrkas (yrkande 2 i motion L409) att riksdagen
skall uttala att lagstiftningen inom familje-, skatte- och socialrätten
skall ges en sådan utformning att den uppmuntrar till ingående av äktenskap.

I motion L409 yrkas vidare (yrkande 1) att en utredning tillsätts med
syfte att se över de regler inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen
som leder till att äktenskapet missgynnas i förhållande till eller likställs
med samboende utan äktenskap.

I motion 1986/87: L402 (c) framhåller motionärerna att det självklart skall
vara helt fritt för varje par att välja samlevnadsform, men att det är
väsentligt att de ekonomiska konsekvenserna av äktenskap är sådana att
det stora flertalet kan finna detta vara en lämplig och naturlig samlevnadsform.

Enligt motionärerna är det både ett samhällsintresse och en rättighet för
berörda personer att äktenskapet inte diskrimineras. Äktenskapet är resultatet
av en aktiv och överlagd handling och skall ge trygghet åt kontrahenterna.
Däremot är det enligt motionärerna naturligt att det för ogifta sambor
- eller i fall där en sambo är gift med någon annan - inte kan och bör
tillämpas alla de regler som gäller för dem som är gifta med varandra. Olika
samlevnadsformer skall, understryker motionärerna, således inte jämställas
inom alla områden. Motionärerna betonar att de ställt sig bakom
förslaget till sambolag och att de inte tar upp frågor om äktenskap kontra
samboende för att argumentera mot förslaget till sambolag. Motionärerna
anser att det emellertid är synnerligen nödvändigt att skatte- och bidragsregler
m. m. inte är så utformade att äktenskapet leder till konsekvenser
som medför att människor av ekonomiska skäl väljer att bo samman utan
äktenskap i stället för att gifta sig. Enligt motionärerna framhålls det ofta
att flera regler för beskattning, bidrag, stöd m. m. är utformade så att
äktenskapet missgynnas, och i motionen ges exempel på sådana regler.

Motionärerna anser mot denna bakgrund att det skulle vara mycket
värdefullt om det gjordes en fullständig kartläggning av de olika ekonomiska
konsekvenserna av äktenskap jämfört med samboende och även jämfört
med förhållandet för dem som avstår från direkt samboende. Genom
en sådan kartläggning skulle enligt motionärerna främst två fördelar vinnas.
Dels skulle klarhet erhållas om de olika konsekvenserna av olika
samlevnadsformer. Dels skulle en sådan kartläggning ge underlag för utarbetande
av förslag till erforderliga ändringar av regler så att äktenskapet
inte skall anses vara diskriminerat. Motionärerna yrkar att det anförda ges
regeringen till känna.

Som utskottet tidigare i detta betänkande understrukit bör det vara ett
mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga
formen för familjebildning för det helt övervägande antalet människor.
Förslaget till äktenskapsbalk liksom övriga förslag i propositionen ligger
väl i linje med denna målsättning. Genom att ingå äktenskap får parterna
tillgång till ett regelsystem som tillhandahåller lösningar på praktiska problem
och ger dem skydd i åtskilliga hänseenden. Jämfört med andra
samlevnadsformer ger alltså äktenskapet betydande fördelar. Trots detta
väljer många människor av olika skäl att sammanleva utan att ingå äkten -

LU 1986/87:18

skap. Detta förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till. Utrymme måste
därför ges människorna att själva forma sitt personliga liv och bestämma
vilka normer som skall gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det
beaktas att en ordning där människors grundläggande behov och väsentliga
intressen blir sämre tillgodosedda eller helt åsidosatta enbart av den anledningen
att de inte vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt
samhälle. På åtskilliga områden måste därför eftersträvas att reglerna i sak
blir enhetliga för alla sammanlevande oberoende av om samlevnaden sker i
äktenskap eller ej. Vid utformningen av sådana regler är det självfallet
angeläget att man inte påverkar människors val av samlevnadsform så att
de förlorar på att gifta sig eller vinner på att separera. Enligt utskottets
mening kan det inte heller med fog hävdas att lagstiftningen i vårt land
generellt sett missgynnar äktenskapet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte finns anledning
för riksdagen att göra något sådant uttalande som begärs i motionerna
L220 och L409 yrkande 2.

Vad härefter angår önskemålet om en kartläggning resp. översyn av
gällande regelsystem m. m. vill utskottet framhålla att det i många fall kan
vara svårt att utforma reglerna så att inte en samlevnadsform framstår som
mera förmånlig i ett särskilt hänseende. Vissa speciella bestämmelser
exempelvis i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen kan uppfattas så
att lagstiftningen prioriterar en samlevnadsform på bekostnad av en annan.
Som utskottet ovan framhållit bör emellertid en sådan prioritering inte få
förekomma. Att skillnad ändå i vissa fall görs mellan äktenskap och annan
samlevnad har sin orsak i att - medan äktenskap är ett lätt konstaterbart
förhållande - det är svårt att konstruera enkla och objektiva kriterier för
när äktenskapsliknande samlevnad skall anses föreligga vilka kan användas
på olika lagstiftningsområden och i skilda syften. Kriterier som kan
utnyttjas i civilrättsliga sammanhang därför att parterna har motstridiga
intressen kan sålunda vara mindre användbara i offentligrättslig lagstiftning
på grund av att parterna kan ha ett gemensamt intresse av hur
bedömningen utfaller. Enligt utskottets mening kommer de nämnda svårigheterna
att kvarstå oavsett om den i propositionen föreslagna sambolagen
genomförs eller ej.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte finna att en sådan kartläggning
som begärs i motion L402 skulle kunna fylla någon annan funktion
än att visa att i vissa särskilda hänseenden äktenskap och andra samlevnadsformer
rent faktiskt behandlas olika. Ett tillrättaläggande av sådana
brister i lagstiftningen som leder till att en samlevnadsform uppfattas som
mera prioriterad än en annan bör kunna göras i samband med en översyn
av reglerna i fråga och utan någon föregående kartläggning. Utskottet
förutsätter att så också sker. Några bärande skäl för att kartläggningen
skulle tillgodose något verkligt behov har inte heller framförts av motionärerna.
Utskottet avstyrker således bifall till motion L402. Ställningstagandet
innebär att även yrkande 1 i motion L409 bör avslås.

1 motion 1986/87:L101 (c) påtalas att inom flera lagstiftningsområden
jämställs ogifta som sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden
med gifta. I lagarna uppställs olika kriterier för vad som skall anses utgöra

LU 1986/87:18

Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 18

äktenskapsliknande samlevnad. Enligt motionärerna föreligger det ett behov
av en översyn av dessa regler i syfte att man så långt möjligt skall få till
stånd ett enhetligt sambobegrepp. Införandet av ett sådant begrepp skulle
underlätta för såväl enskilda som myndigheter att nå klarhet i vilka regler
som gäller. Motionärerna yrkar (yrkande 4) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att en översyn i angivet syfte bör göras.

Som motionärerna framhåller uppställs för närvarande olika kriterier för
när äktenskapsliknande samlevnad skall anses föreligga. För att definiera
samlevnadsförhållanden utnyttjas sådana omständigheter som exempelvis
tidigare giftermål, förekomst av gemensamma barn, hushållsgemenskap
eller gemensam ekonomi och bostad. Kriterierna skiftar från den ena lagen
till den andra.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det skulle vara till fördel
om ett enhetligt sambobegrepp kunde utnyttjas i så stor utsträckning som
möjligt. Att sambobegreppet skiftar i olika lagar har emellertid ofta sin
förklaring i att det bestämts efter särskilda överväganden och för att
tillgodose olika syften. En orsak är vidare de ovan redovisade svårigheterna
att finna enkla och objektiva kriterier för en bedömning av när äktenskapsliknande
samlevnad skall anses föreligga.

Enligt utskottets mening får en samordning av kriterierna på äktenskapsliknande
samlevnad inte vara ett självändamål. Liksom hittills måste sambobegreppet
på varje lagstiftningsområde definieras under hänsynstagande
till lagstiftningens syften. Även om ett enhetligt sambobegrepp kunde
konstrueras skulle det således i olika sammanhang behöva förses med
tillägg eller inskränkningar. En sådan ordning skulle inte medföra den av
motionärerna önskade förenklingen.

På grund av det anförda kan utskottet inte dela motionärernas uppfattning
att det föreligger behov av en översyn av sambobegreppet. Utskottet
vill emellertid framhålla vikten av att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet
beaktar önskemålet om att kriterierna för äktenskapsliknande samlevnad
är så enhetliga som möjligt. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion L101 yrkande 4.

Informationsfrågor

I motion 1986/87:L101 (c) påpekas att de ingripande förändringar av gällande
regelsystem som föreslås i propositionen kommer att bli av mycket stor
betydelse för de allra flesta människor. Enligt motionärerna måste därför
information om den nya lagstiftningen lämnas i en sådan omfattning att
människor kan ta ställning till huruvida de på grund av de nya reglerna bör
träffa avtal, skriva testamenten, etc. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
får retroaktiv verkan bör samhället ha speciella skyldigheter att
informera så att inte personer på grund av bristande kännedom om reglerna
lider rättsförluster. Motionärerna yrkar, yrkande 5, att vad som anförts
om vikten av en allsidig information om de nya äktenskaps-, arvs- och
samboreglerna ges regeringen till känna.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen framhållit behovet av information
om ny lagstiftning och dess innehåll. Genom detta lagstiftningsärende

LU 1986/87:18

införs nya bestämmelser som kommer att få genomgripande betydelse för
det helt övervägande antalet människor i vårt land. Viktiga förändringar
sker sålunda av olika regler på äktenskapsrättens och arvsrättens område,
vilka funnits sedan länge och är allmänt kända. Vidare införs särskilda
bestämmelser för sambor, vilka bestämmelser i huvudsak saknar sin motsvarighet
i dag. Som tidigare nämnts är det regeringens avsikt att lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 januari 1988. De nya äktenskapsreglerna
kommer med vissa undantag att gälla för alla vid ikraftträdandet bestående
äktenskap. De nya samboreglerna kommer att träffa alla dem som vid
ingången av år 1988 är ogifta och lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. Vidare kommer de nya arvsreglerna att gälla i fråga
om alla dödsfall som inträffar efter ikraftträdandet.

Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening mera angeläget
än eljest då ny lagstiftning genomförs att en allsidig och brett upplagd
information om de nya reglerna och deras konsekvenser kommer till stånd.
Utskottet vill också mot bakgrund av att den nya lagstiftningen inte är helt
lättillgänglig understryka vikten av att stor omsorg läggs ned på utformningen
av den information som skall spridas till allmänheten. Av stor
betydelse härvidlag är bl. a. att upplysningarna om de nya arvsreglerna
utformas så att människor ges möjlighet att ta ställning till om de nya
reglerna bör föranleda dem att ändra sina testamenten. Viktigt är vidare att
det i samband med information om sambolagen klargörs i vilka avseenden
rättsverkningarna av äktenskap och samboförhållanden skiljer sig åt.

Genom det sålunda anförda får motionärernas önskemål i allt väsentligt
anses tillgodosett. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen utgår
utskottet från att regeringen kommer att vidta erforderliga åtgärder för att
allmänhetens behov av information skall kunna tillgodoses. Något särskilt
tillkännagivande i saken från riksdagens sida är därför inte påkallat. Utskottet
avstyrker således bifall till motion L101 yrkande 5.

Övrigt

Utöver vad utskottet anfört i föregående avsnitt föranleder förslagen i
propositionen inte några uttalanden från utskottets sida. Motion
1986/87:L103 (c), vari yrkas (yrkande 3) bifall till propositionen utom i
vissa avseenden, bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på förslaget till äktenskapsbalk
att riksdagen avslår motion 1986/87:L110 i denna del,

2. beträffande den språkliga utformningen av lagförslagen

att riksdagen dels antar det i proposition 1986/87:1 framlagda förslaget
till äktenskapsbalk såvitt avser 5 kap. 2 §, 6 kap. 3 § och 8 kap.
3 § med den ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 2 som Utskottets
förslag betecknade lydelse, dels avslår motion 1986/87:L102
yrkande 4 i den mån motionen inte tillgodoses genom vad utskottet
hemställer,

LU 1986/87:18

3. beträffande lysning

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L103 yrkande 1 antar 3
kap. 4 § förslaget till äktenskapsbalk,

4. beträffande betänketid vid äktenskapsskillnad

att riksdagen med avslag på motion 1986/87: L103 yrkande 2 antar 5
kap. 1 § förslaget till äktenskapsbalk,

5. beträffande jämkning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad att

riksdagen dels med anledning av propositionen i denna del och
motion 1985/86:L203 godkänner vad utskottet anfört, dels antar 12
kap. 1 § förslaget till äktenskapsbalk,

6. beträffande jämkning av äktenskapsförord

att riksdagen dels med bifall till motion 1986/87:L101 yrkande 2 samt
med anledning av propositionen i denna del och motion
1986/87:L401 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört, dels antar
12 kap. 3 § förslaget till äktenskapsbalk,

7. beträffande övertaganderätt och rådighetsinskränkning

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L101 yrkande 1, motion
1986/87:L 102 yrkande 1 och motion 1986/87:L109 yrkande 1 antar 7
kap. 5 § och 11 kap. 8 § förslaget till äktenskapsbalk,

8. beträffande makes arvsrätt

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L101 yrkande 3 i denna
del, motion 1986/87:L102 yrkande 3 i denna del, motion
1986/87:L105 yrkande 1 och motion 1986/87:L109 yrkande 2 antar
det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
såvitt avser 3 kap. 1 § första stycket,

9. beträffande basbeloppsgränsen i 3 kap. 1 § ärvdabalken

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag
på motion 1986/87:L102 yrkande 3 i denna del, motion 1986/87:L105
yrkande 2 och motion 1986/87:L109 yrkande 3 godkänner vad utskottet
anfört,

10. beträffande klandertalan

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag
på motion 1986/87:L401 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,

11. beträffande basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken

att riksdagen antar 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till lag om
ändring i ärvdabalken,

12. beträffande arvsrätt vid makes omgifte

att riksdagen avslår motion 1986/87:L101 yrkande 3 i denna del och
motion 1986/87: L107,

13. beträffande bodelning med anledning av makes död

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L401 yrkande 2 antar 10
kap. 4 § förslaget till äktenskapsbalk,

14. beträffande förverkande av rätt till arv m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L404 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av 15 kap.
ärvdabalken och lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

LU 1986/87:18

15. beträffande bevakning av testamente
att riksdagen avslår motion 1986/87:L405,

16. beträffande krav på bevittning

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L102 yrkande 2 antar 7
kap. 3 § och 9 kap. 5 § förslaget till äktenskapsbalk samt 23 kap. 4 §
förslaget till lag om ändring i ärvdabalken,

17. beträffande internationella rättsförhållanden

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:L105 yrkande 3 samt
motionerna 1986/87: L111, 1986/87 :L407 och 1986/87: L412 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om framläggande
av lagförslag,

18. beträffande sambors gemensamma hem

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L102 yrkande 5, motion
1986/87:L103 yrkandena 4 och 5, motion 1986/87:L104, motion
1986/87:L108 yrkande 1 och motion 1986/87:L110 i denna del antar
dels det i propositionen framlagda förslaget till lag om sambors
gemensamma hem med den ändringen att 12 § erhåller i bilaga 2 som
Utskottets förslag betecknade lydelse, dels 3 kap. 7 §, 11 kap. 8 §,
18 kap. 1 §, 20 kap. 2, 4, 6 och 10 §§ och 23 kap. 1 § förslaget till lag
om ändring i ärvdabalken,

19. beträffande ogifta samboendes gemensamma bostad m.m.
att riksdagen avslår motion 1986/87: L106 och motion 1986/87:L108
yrkandena 2 och 3,

20. beträffande lagförslagen i propositionen

att riksdagen dels antar förslaget till äktenskapsbalk och förslaget till
lag om ändring i ärvdabalken i den mån de inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan, dels avslår motion 1986/87:L103 yrkande 3
i den mån motionen inte tillgodoses genom vad utskottet hemställt,

21. beträffande prioritering av äktenskapet

att riksdagen avslår motion 1985/86:L220 och motion 1986/87:L409
yrkande 2,

22. beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser att

riksdagen avslår motion 1986/87 :L402 och motion 1986/87 :L409
yrkande 1,

23. beträffande översyn av sambobegreppet

att riksdagen avslår motion 1986/87:L101 yrkande 4,

24. beträffande information om äktenskapsbalken m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:L101 yrkande 5.

Stockholm den 10 mars 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), IngaBritt
Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit
Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

LU 1986/87:18

Reservationer

1. Övertagande rätt och rådighetsinskränkning (mom. 7)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Marianne
Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Mot
bakgrund” och slutar på s. 24 med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet visserligen departementschefens
uppfattning att en utvidgning av makes rätt till bostad och bohag
som ägs av den andra maken eller makarna gemensamt bör genomföras.
Som motionärerna framhåller innebär emellertid förslaget i propositionen
en inskränkning av makarnas avtalsfrihet därigenom att make föreslås få
rätt att överta även den andre tillhörig enskild egendom. Från principiella
utgångspunkter kan det med fog hävdas att avtalsfrihet skall råda i äktenskap
liksom i andra rättsförhållanden. Endast om mycket starka skäl talar
för det bör inskränkningar av avtalsfriheten ske. I överensstämmelse härmed
bör huvudregeln vara att äktenskapsförord och andra avtal mellan
makar skall gälla utan inskränkning. Att avtalsfriheten i äktenskapet skall
upprätthållas ligger också helt i linje med det grundläggande synsätt som
präglar äktenskapsbalken, nämligen att makarna i ett äktenskap är två
rättsligt och ekonomiskt självständiga individer.

Utskottets principiella inställning är således att äktenskapsförord skall
respekteras. Med utgångspunkt i denna inställning kommer utskottet senare
att behandla frågor om jämkning av äktenskapsförord och makes arvsrätt
till enskild egendom. När det gäller övertaganderätten till bostad och
bohag anser utskottet att förslaget i propositionen inte kan förenas med
principen om makars avtalsfrihet. Mot den föreslagna ordningen talar
vidare att den leder till att makarna inte kan förutse de framtida konsekvenserna
av upprättade äktenskapsförord. Härigenom uppstår risker för
rättsosäkerhet. Avsaknaden av möjlighet för makarna att med bindande
verkan kunna avtala om egendomsåtskillnad kan vidare medföra att i vissa
fall kontrahenterna väljer att leva samman utan äktenskap, en utveckling
som inte bör främjas. Ett avgörande skäl mot förslaget i propositionen är
vidare att det rubbar den gällande principen att även egendom som trätt i
stället för enskild egendom (substitut) är enskild. Detta avsteg har särskild
betydelse när det gäller egendom som gjorts till enskild genom föreskrift
vid gåva eller testamente. Eftersom det normalt är givarens eller testators
avsikt att vad som träder i egendomens ställe också skall vara enskilt,
innebär förslaget i propositionen därom, att övertaganderätten skall omfatta
bostad och bohag som bekostats med enskild egendom, åsidosättande
av givarens eller testators intressen. En sådan ordning kan inte anses
godtagbar.

På grund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att
enskild egendom inte bör omfattas av övertaganderätten. I konsekvens
härmed bör sådan egendom inte vara underkastad rådighetsinskränkningar.
Utskottet förordar således med anledning av motionerna L101 yrkande
1, L102 yrkande 1 och L109 yrkande 1 att tillämpningsområdet för 7 kap.
5 § och 11 kap. 8 § äktenskapsbalken begränsas till giftorättsgods.

LU 1986/87:18

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande övertaganderätt och rådighetsinskränkning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87: L101 yrkande 1,
motion 1986/87: L102 yrkande 1 och motion 1986/87: L109 yrkande 1
antar 7 kap. 5 § och 11 kap. 8 § förslaget till äktenskapsbalk med den
ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse.

2. Makes arvsrätt (mom. 8)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Marianne
Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på som börjar på s. 30 med ”1
likhet” och slutar på s. 31 med ”och 3” bort ha följande lydelse:

Utskottet ställer sig som framgått av det föregående bakom strävandena
att förstärka skyddet för den efterlevande maken, oftast hustrun, så att hon
kan behålla bostad och bohag och så långt möjligt även oförändrad levnadsstandard.
Som framhålls i motionerna L101 och L102 innebär en
förstärkning av den efterlevande makens ställning en motsvarande arvsrättslig
försvagning för bröstarvingarna. Med propositionens förslag till
lösning av frågan blir det främst de gemensamma barnen som får sin
ställning försvagad i och med att de ej kommer att få ut arv vid den först
avlidne förälderns bortgång.

Olika lösningar kan väljas för att stärka den efterlevandes ställning, och
enligt utskottets mening är det viktigt att härvidlag göra en skälighetsavvägning
mellan den efterlevande makens intresse och behov av att få
behålla boet, å ena sidan, och barnens hittillsvarande rätt att ensamma
ärva den avlidne föräldern, å andra sidan.

Majoriteten bland de familjelagssakkunniga föreslog att efterlevande
make — i likhet med vad som gäller i Danmark och Norge — skulle ha rätt
att behålla boet oskiftat. Om bröstarvingarna begärde skifte skulle den
efterlevande maken enligt utredningsförslaget ha rätt att ärva en tredjedel
av den avlidnes egendom.

Två av de sakkunniga (m resp. c) reserverade sig mot förslaget och ville i
stället stärka den efterlevandes ställning genom en höjning av basbeloppsregeln
till att förslagsvis gälla egendom till ett värde av sex mot för
närvarande fyra basbelopp. Dessa båda reservanter krävde också att den
avlidnes enskilda egendom liksom enligt gällande rätt skulle ärvas av
bröstarvingarna.

Utskottet vill erinra om att propositionen - utan att i denna del ha varit
föremål för remissbehandling - avviker även från majoritetsförslaget från
de sakkunniga.

Som påpekas i motion L101 har reservanternas förslag till lösning av
frågan om stärkande av den efterlevandes ställning tyvärr inte kommenterats
eller analyserats i propositionen. Underlaget för bedömning av i vilken
utsträckning en sådan lösning kunnat ge erforderligt ökat skydd för den
efterlevande maken är därför begränsat.

LU 1986/87:18

I flera motioner framförs förslag om förstärkning av basbeloppsregeln
till sex och i något fall till tolv basbelopp i stället för att ändra den
hävdvunna arvsordningen. Det primära syftet med förslagen måste vara att
ge den efterlevande möjlighet att behålla bostad och bohag. Enligt utskottets
mening skulle det emellertid vara svårt att anpassa basbeloppsregeln
så att den i dödsbon med vitt skilda ekonomiska förhållanden skulle ge ett
tillfredsställande resultat för den efterlevande. Prisläget på villafastigheter
är t. ex. - åtminstone i vissa delar av landet - så högt att inte ens tolv
basbelopp, alltså för närvarande nära 300000 kr., skulle innebära garantier
för att den efterlevande skulle kunna behålla villan och hemmet. Ett motiv
som också talar emot en kraftig höjning av basbeloppsregeln är att en
sådan lösning skulle medföra att barn som endast är den avlidnes skulle få
ut arv uteslutande i de fall boet uppgår till ett värde betydligt över genomsnittet
för dödsbon.

Som utskottet tidigare framhållit skall principen vara att äktenskapsförord
— liksom övriga avtal — skall respekteras. I linje härmed delar utskottet
uppfattningen som framförs i motionerna L101 och L102 att makes
arvsrätt inte skall omfatta den avlidnes enskilda egendom. Särskilt tydligt
framkommer motivet för detta motionskrav i den situationen att någon från
sina föräldrar eller andra släktingar erhållit egendom genom gåva eller
testamente med föreskrift att egendomen skall vara mottagarens enskilda
egendom. I sådana fall måste det obestridligt vara emot givarens eller
testatorns vilja att egendomen vid dödsfall övergår till efterlevande maken
i stället för till barnen. Det är att märka att ingenting hindrar den efterlevande
maken från att förbruka eller avyttra den avlidnes enskilda egendom
så att barnen aldrig får ut denna. Departementschefens uttalande (s. 85) att
det saknas anledning att göra skillnad mellan giftorättsgods och enskild
egendom går därför ingalunda fritt från invändning. Från rättslig synpunkt
och med hänsyn till respekten för ingångna avtal och förordnanden bör
alltså enskild egendom ej ärvas av den efterlevande maken när den avlidne
efterlämnar bröstarvingar.

Utskottet vill erinra om att flera remissinstanser anslutit sig till reservanternas
krav på att enskild egendom skulle tillfalla bröstarvingarna. Även
strävan efter nordisk rättslikhet talar enligt utskottet för att enskild egendom
undantas från efterlevandes arvsrätt. För en sådan ordning talar
härutöver att bröstarvingarna kan ha ett berättigat intresse av att få ut en
del av sitt arv redan vid den först avlidne förälderns död. Som framhålls i
motion L102 kan sålunda bröstarvingarna behöva få ut medel för familjebildning,
anskaffande av bostad m. m. Utskottet vill också peka på att en
undantagslös arvsrätt för den efterlevande maken kan gå vida utöver vad
som erfordras för att makens behov av att kunna bo kvar i det gemensamma
hemmet med oförändrad levnadsstandard skall kunna tillgodoses. En
arvsrätt som omfattar endast giftorättsgodset torde räcka för att ge den
efterlevande maken det erforderliga skyddet. Skulle förhållandena vara
sådana att den avlidnes kvarlåtenskap helt eller huvudsakligen utgörs av
enskild egendom finns dessutom vissa möjligheter till jämkning av äktenskapsförordet.

På grund av det anförda ställer sig utskottet bakom förslaget i motion

LU 1986/87:18

L101 att efterlevande makes arvsrätt inte bör omfatta den avlidnes enskilda
egendom.

Utskottet ansluter sig till förslaget i propositionen att basbeloppsregeln i
13 kap. GB förs över till ÄB med den utvidgning som föreslås i propositionen.
Ställningstagandet till frågan om makes arvsrätt innebär att synpunkterna
i motionerna L102, L105 och L109 i inte oväsentlig mån blir tillgodosedda.
Utskottet vill i förtydligande syfte framhålla att vid beräkningen av
vad maken enligt regeln har rätt att erhålla ur kvarlåtenskapen hänsyn skall
tas till egendom som på grund av testamente efter den avlidne maken
tillfaller den efterlevande och detta oavsett om förordnandet avser enskild
egendom eller giftorättsgods. Härutinnan innebär basbeloppsregeln i ÄB
en avvikelse från vad som för närvarande gäller. Däremot skall i likhet med
nuvarande ordning utfallande försäkringsbelopp som maken erhåller som
förmånstagare inte medräknas.

På grund av det anförda förordar utskottet att riksdagen antar 3 kap. 1 §
första stycket förslaget till ändring i ÄB med den i motion L101 yrkande 3
föreslagna ändringen. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen såvitt
avser basbeloppsregeln. Motionerna L102 yrkande 3, L105 yrkandena 1
och 2 samt L109 yrkandena 2 och 3 bör i enlighet härmed inte föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande makes arvsrätt
att riksdagen med bifall till motion 1986/87: L101 yrkande 3 i denna
del och med anledning av motion 1986/87: L102 yrkande 3 i denna
del, motion 1986/87:L105 yrkande 1 och motion 1986/87:L109 yrkande
2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i ärvdabalken såvitt avser 3 kap. 1 § första stycket med den
ändringen att stycket erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag
betecknade lydelse.

3. Klandertalan (morn. 10)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”motion L401” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att det minimiskydd som basbeloppsregeln
ger den efterlevande maken till sin karaktär närmast kan jämföras
med bröstarvinges rätt till laglott. Ett testamente som inkräktar på rätten
till laglott är inte ogiltigt i och för sig utan det krävs att bröstarvingen
påkallar jämkning av testamentet genom att väcka talan hos domstol för att
testamentet skall bli utan verkan. Även reglerna i 13 kap. ÄB om testamentes
ogiltighet bygger på principen att talan måste föras vid domstol för
att testamentet inte skall bli gällande.

Som framgår innebär propositionen på denna punkt att testamentet skall
anses ogiltigt i sig (nullitet). Denna rättsregel, som anmärkningsvärt nog ej
alls berörs i propositionen, är följaktligen ej förenlig med ärvdabalkens

LU 1986/87:18

testamentsbestämmelser och invanda rättsbegrepp. I likhet med motionären
anser utskottet att det icke bör komma i fråga att på sätt som föreslås
införliva en sådan rättsregel med vår rättsordning. Utskottet förordar
således att 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till ändring av ÄB ändras så
att vad som gäller enligt 7 kap. ÄB beträffande jämkning av testamente för
utfående av laglott blir tillämpligt även i fråga om makes rätt enligt basbeloppsregeln.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande klandertalan
att riksdagen med anledning av motion 1986/87: L401 yrkande 3 och
med avslag på propositionen i denna del godkänner vad utskottet
anfört.

4. Basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken (mom. 11)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser -under förutsättning av bifall till reservation 3 — att utskottets hemställan
under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken
att riksdagen antar 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till lag om
ändring i ärvdabalken med den ändringen att stycket erhåller i bilaga
3 som Reservanternas förslag betecknade lydelse.

5. Krav på bevittning (mom. 16)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp). Marianne Karlsson (c) och Ewy
Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 39 med ”Utskottet
erinrar” och som slutar på s. 40 med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om att vittnena vid äktenskapsförord, bodelningsavtal
och arvskifte är s. k. solennitetsvittnen, dvs. sagda avtal är för sin giltighet
beroende av att de har bevittnats. Utskottet vill också framhålla att vittneskravet
vid dessa rättshandlingar gällt sedan länge och att det är väl
förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. Utskottet kan vidare instämma
i vad motionären anför om att bevittningen skapar en viss högtidlighet
kring rättshandlingen. Denna högtidlighet liksom det allvar som är förenat
med vittnenas medverkan kan enligt utskottets mening bidra till att en part
noga tänker sig för innan avtal träffas, varigenom förhastade rättshandlingar
kan undvikas. Vittneskravet medför således ett slags skydd för en
obetänksam part. Vittnenas närvaro kan ytterligare motverka att den ena
parten utsätts för otillbörlig påverkan av den andre. Enligt utskottets
mening fyller således vittneskravet en från skyddsaspekter viktig funktion.
Det kan slutligen medverka till att säkra bevisning om avtalet och dess
tillkomst. Ett slopande av vittneskravet inger enligt utskottets mening
särskilt stora betänkligheter när det gäller äktenskapsförord. Ett äkten -

LU 1986/87:18

skapsförord tillämpas ofta lång tid efter det att det tillkom och kan på detta
sätt liknas vid ett testamente. Likheten med testamente framstår som
särskilt stor eftersom testamente och äktenskapsförord ofta nog upprättas
samtidigt.

På grund av det anförda anser utskottet att nu gällande krav på bevisning
av äktenskapsförord, bodelningsavtal och arvskifte bör bibehållas.
Utskottet tillstyrker således bifall till motion L102 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande krav på bevittning
att riksdagen med bifall till motion 1986/87: L102 yrkande 2 dels
antar 7 kap. 3 § och 9 kap. 5 § förslaget till äktenskapsbalk med den
ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse, dels avslår förslaget till lag om ändring i
ärvdabalken såvitt avser 23 kap. 4 §.

6. Sambors gemensamma hem (morn. 18)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 45 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 47 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att äktenskapet är den samlevnadsform
som är bäst ägnad att skapa stabila och trygga familjeförhållanden.
Genom att ingå äktenskap får makarna tillgång till ett regelsystem som ger
lösningar på praktiska problem av juridisk natur och som ger ett ömsesidigt
skydd för en man och en kvinna som vill leva tillsammans. Det är därför
angeläget att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen
av familjebildning för det helt övervägande antalet människor i vårt land
och att lagstiftningen utformas i enlighet härmed. Enligt utskottets mening
kan den nu föreslagna sambolagstiftningen inte anses ligga i linje med
denna målsättning. Genom sambolagen tillskapas nämligen ett alternativt
regelsystem som kommer att konkurrera med det äktenskapsrättsliga och
därigenom bidra till att färre människor väljer äktenskapet. Härtill kommer
att den föreslagna lagen är underlägsen det äktenskapsrättsliga regelsystemet
såväl när det gäller att tillhandahålla lösningar på juridiska problem
som när det gäller skyddet för en svagare part. Det bör också beaktas att
lagen endast i begränsad utsträckning reglerar sambors förhållanden och
därför kan inge människorna en falsk trygghetskänsla. Allteftersom de
berörda blir medvetna om det bristfälliga skyddet kan krav på ytterligare
regler komma att resas, en utveckling som på sikt kan leda till att gränserna
mellan äktenskap och andra samlevnadsformer suddas ut.

En tungt vägande invändning mot den nya lagen är vidare som framhålls
i motionerna L104 och L108 att valfriheten begränsas. Många som i dag
inleder ett samboförhållande gör det med insikt om att de därmed ställer
sig utanför regelsystemet. Ofta är detta också anledningen till att de inte
gifter sig. Genom införandet av den nya lagen kommer möjligheten för

LU 1986/87:18

kontrahenterna att välja en helt oreglerad samlevnadsform inte längre att
stå öppen. Visserligen kan det invändas att det kommer att finnas en
möjlighet för dem att träffa avtal om att bodelningsreglerna inte skall
tillämpas. Sådana avtal kan emellertid jämkas. Den valfrihet som lagen ger
blir härigenom i viss mån illusorisk.

.Enligt utskottets mening kan det vidare ifrågasättas huruvida det finns
något egentligt behov av en särskild reglering för sambor i vart fall när de
saknar gemensamma barn. De människor som avsiktligt väljer att ställa sig
utanför det regelsystem som äktenskapsrätten innebär bör och kan själva
svara för att deras inbördes mellanhavanden avtalsvägen regleras på lämpligt
sätt inom ramen för allmänna civilrättsliga regler.

Utskottet kan också konstatera att förslaget är behäftat med betydande
tekniska brister. Det kommer sålunda att vara förknippat med stora svårigheter
att bedöma huruvida lagen är tillämplig i de enskilda fallen. I detta
sammanhang vill utskottet särskilt framhålla vad lagrådet anfört (prop. s.
367 och 368) om svårigheterna att fastställa när ett samboförhållande
inletts resp. upphört. Utskottet vill också poängtera de känsliga integritetsfrågor
som en sådan prövning kan ge upphov till. Även bedömningen av
frågor om vilken egendom som parterna anskaffat för gemensamt bruk
kommer i praktiken att vålla stora problem. De föreslagna jämkningsreglerna
medför vidare svårigheter för samborna att i förväg bedöma hur
egendomen kan komma att delas. Den föreslagna lagstiftningen kommer,
om den genomförs, således att leda till rättsosäkerhet.

På grund av det anförda anser utskottet att starka skäl talar mot ett
genomförande av propositionens förslag i denna del. Förslaget till lag om
sambors gemensamma hem liksom de därav föranledda ändringarna i ÄB
bör således avslås. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall
till motionerna L102 yrkande 5, L103 yrkandena 4 och 5, L104, L108
yrkande 1 och L110 i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande sambors gemensamma hem
att riksdagen med bifall till motion 1986/87: L102 yrkande 5, motion
1986/87:L103 yrkandena 4 och 5, motion 1986/87: L104, motion
1986/87:L108 yrkande 1 och motion 1986/87: L110 i denna del dels
avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om sambors
gemensamma hem samt förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
såvitt avser 3 kap. 7 §, dels beslutar att 3 kap. 7 § ärvdabalken skall
upphöra att gälla och vidtar den ändring i ingressen till förslaget till
lag om ändring i ärvdabalken som föranleds härav, dels ock antar 11
kap. 8 §, 18 kap. 1 §, 20 kap. 2, 4, 6 och 10 §§ och 23 kap. 1 §
förslaget till lag om ändring i ärvdabalken med den ändringen att
lagrummen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade
lydelse.

LU 1986/87:18

7. Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (mom. 19)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser —
under förutsättning av bifall till reservation 6 - att den del av utskottets
yttrande på s. 47 som börjar med ”Utskottets ställningstagande” och
slutar med ”och 3” bort ha följande lydelse:

Något särskilt tillkännagivande om utformningen av avtal för sambor
anser utskottet inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
L106 och L108 yrkande 3. Vad gäller frågan om ändring i 1973 års lag
om ogifta samboendes gemensamma bostad får ställning tas till det spörsmålet
i samband med en proposition om förlängning av giltighetstiden för
den lagen. Utskottet avstyrker således bifall till motion L108 yrkande 2.

8. Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (mom. 19)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser - under förutsättning
av bifall till reservation 6 —

dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”Utskottets
ställningstagande” och som slutar med ”och 3” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående avstyrkt förslaget till särskild lag om
sambors gemensamma hem. Att någon lagstiftning nu inte genomförs får
emellertid inte leda till att samhället helt skall lämna samboförhållanden
oreglerade. Enligt utskottets mening är det angeläget att regler ställs upp
till skydd för dem som verkligen behöver ett skydd i samboförhållandet,
nämligen de gemensamma barnen. På grund av bestämmelserna i 1973 års
lag om ogifta samboendes gemensamma bostad har de i dag ett visst skydd
att få bo kvar i sitt hem även om föräldrarnas samboförhållande upphör.
Enligt utskottets mening finns det anledning att förstärka skyddet för
barnen i detta avseende. Utskottet anser att rätten för den av samborna
som bäst behöver bostaden att överta denna skall utsträckas till att avse
inte bara bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt utan också
bostadsfastighet och bohag. Tillämpningsområdet för 1973 års lag bör, med
hänsyn till att skyddsaspekterna främst gör sig gällande i förhållande till
barnen, inskränkas till att gälla endast för sådana samboförhållanden i
vilka det finns gemensamma barn.

Utskottet anser vidare att det för nu aktuella sambokategorier finns ett
behov av regler om efterlevandeskydd som indirekt stärker skyddet för de
gemensamma barnen. Därför bör den efterlevande sambon om samboförhållandet
upphör med anledning av sambos död ha rätt att som sin andel
vid fördelningen av bostad och bohag erhålla egendom till ett värde av två
basbelopp. Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att inarbeta en
regel av nyss nämnt slag i 1973 års lag. För övriga sambor bör även
fortsättningsvis gälla att de genom testamente m. m. själva får föranstalta
om erforderligt efterlevandeskydd.

Förslag till erforderlig lagstiftning bör föreläggas riksdagen snarast möjligt
så att de nya reglerna kan träda i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

LU 1986/87:18

Vad utskottet anfört om ett förstärkt skydd för sambor med gemensamma
barn bör med bifall till motion L108 yrkande 2 ges regeringen till känna.

Vad härefter angår frågan om avtal för sambor vill utskottet framhålla att
den omständigheten att åtskilliga samboförhållanden i fortsättningen kommer
att vara oreglerade inte får leda till att samhället lämnar de människor
som önskar leva i ett samboförhållande helt utan bistånd. Tvärtom bör det
allmänna medverka till att sambor får möjlighet att genom avtal med
varandra tillvarata sina ekonomiska intressen vid en separation.

Som utskottet redan framhållit har sambor i dag full frihet att genom
avtal reglera sina inbördes meilanhavanden. Det finns emellertid anledning
att förmoda att flertalet sambor inte träffar några sådana avtal. Avsaknaden
av avtal kan medföra att den av parterna som stått för de dagliga
inköpen riskerar att missgynnas i förhållande till den part som stått för
inköpen av kapitalvaror m. m. vid en upplösning av samboförhållandet.
För att undanröja denna risk bör man underlätta för de sambor som så
önskar att ingå avtal med varandra. Detta kan exempelvis ske genom att
myndigheterna tillhandahåller standardavtal för sambor, vilka avtal kan
tillmätas rättslig giltighet vid en eventuell domstolsprövning. Det bör också
åligga myndigheterna att biträda och informera om samboendets rättsliga
konsekvenser. Med en sådan ordning bör den angivna risken kunna
undvikas. Det bör ankomma på regeringen att framlägga förslag som syftar
till att förbättra sambors möjligheter att ingå avtal om deras gemensamma
hem. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L108 yrkande 3. Yrkandet
i motion L106 får härigenom anses tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande ogifta samboendes gemensamma bostad m. m.
att riksdagen dels med bifall till motion 1986/87:L108 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förstärkning
av skyddet för ogifta samboende, dels med bifall till motion
1986/87: L108 yrkande 3 och med anledning av motion 1986/
87: L106 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om avtal för sambor.

9. Kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser
(mom. 22)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy
Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Vad
härefter” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Vad härefter angår önskemålet om en kartläggning resp. översyn av
gällande regelsystem vill utskottet i likhet med motionärerna i motion L402
framhålla att det inte bör komma i fråga att i alla avseenden jämställa
äktenskap med andra samlevnadsförhållanden. En strävan måste däremot
vara att lagstiftningen inte är utformad så att människor av ekonomiska

LU 1986/87:18

skäl väljer att bo samman utan äktenskap i stället för att gifta sig. Av olika
skäl har emellertid denna strävan inte upprätthållits utan på vissa områden
har reglerna getts en sådan innebörd att de i realiteten ekonomiskt missgynnar
äktenskapet. I motionerna lämnas flera exempel på regler inom
bl. a. skatte- och bidragsområdet som leder till sådana negativa konsekvenser
för dem som gifter sig.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet den uppfattning som framförs
i motion L402 att det skulle vara av värde om en närmare kartläggning
skedde i fråga om de olika ekonomiska konsekvenserna av äktenskapet
och andra samlevnadsformer. Sålunda skulle klarhet vinnas om i vilka
avseenden de olika samlevnadsformerna skiljer sig åt. Vidare skulle underlag
erhållas för bedömning av vilka lagändringar som erfordras för att
äktenskapet i fortsättningen inte skall anses vara ekonomiskt diskriminerat.
Enligt utskottets mening talar således starka skäl för motionärernas
önskemål, och utskottet förordar att den begärda kartläggningen genomförs.
Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för arbetets
bedrivande. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L402. Yrkande 1 i
motion L409 får härigenom anses i allt väsentligt tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser att

riksdagen med bifall till motion 1986/87: L402 och med anledning
av motion 1986/87: L409 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

10. Översyn av sambobegreppet (mom. 23)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m). Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy
Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”1 likhet”
och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Att sambobegreppet skiftar i olika lagar kan enligt utskottets mening i
vissa fall vara sakligt motiverat. I andra fall kan det däremot vara svårt att
finna något skäl till att begreppet avgränsats på olika sätt. I likhet med
motionärerna anser utskottet att det skulle vara till fördel om ett enhetligt
sambobegrepp kunde utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. Användningen
av enhetliga kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall
anses föreligga skulle sålunda underlätta för sambor att bedöma sina rättigheter
och skyldigheter enligt olika författningar. Också för dem som ingår
avtal och andra rättshandlingar med sambor skulle betydande fördelar
kunna uppnås med ett enhetligt sambobegrepp. Vidare skulle myndigheternas
arbete kunna förenklas om endast ett sambobegrepp behövde tilllämpas.

På grund av det anförda förordar utskottet att en översyn av sambobe -

LU 1986/87:18

greppet i olika författningar bör ske i syfte att åstadkomma en så nära
samordning som är möjlig av kriterierna på äktenskapsliknande samlevnad.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L101 yrkande
4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande översyn av sambobegreppet

att riksdagen med bifall till motion 1986/87: L101 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Information om äktenskapsbalken m. m. (mom. 24)

Martin Olsson och Marianne Karlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med ”Genom
det” och som slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:
Sammanfattningsvis anser utskottet att det föreligger ett mycket stort
behov av information om de nya reglerna gällande äktenskap, arv och
samboförhållanden. Eftersom de nya reglerna enligt den aviserade propositionen
1986/87:86 föreslås få retroaktiv verkan föreligger ett särskilt
ansvar för samhället att ge en allsidig, effektiv och heltäckande information.
Lagstiftningen berör nästan alla. Det är väsentligt att alla i god tid
före det föreslagna ikraftträdandet den 1 januari 1988 har erinrats om
vikten av att se över vilka verkningar de nya reglerna får för vederbörande
och närstående samt vilken effekt hittillsvarande testamenten och äktenskapsförord
får och i vilken utsträckning nya avtal och förordnanden bör
upprättas.

Det är enligt utskottet anmärkningsvärt att frågan om information om de
nya reglerna endast nämns i förbigående på ca tio rader i propositionen och
då inte ens under egen rubrik. Uppgifter om information återfinns nämligen
endast - och tillsammans med andra frågor - under ”Inriktningen av
lagreglering för sambor” (s. 99) och under ”Kostnader och resursbehov”
(s. lil).

Med hänsyn härtill och till det i övrigt av utskottet anförda förordar
utskottet att riksdagen med bifall till motion L101 yrkande 5 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om vikten av en allsidig och bred information
om den nya äktenskapsbalken m. m.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande information om äktenskapsbalken m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1986/87: L101 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om informationsfrågorna.

Särskilda yttranden

1. Avslag på förslaget till äktenskapsbalk (mom. 1)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy
Möller (m) anför:

LU 1986/87:18

Vid utskottsbehandlingen har vi yrkat att riksdagen inte skall fatta beslut i
lagstiftningsärendet förrän slutliga förslag framlagts om dels ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser, dels följdlagstiftning särskilt inom
försäkringsrätten, dels ock nya regler rörande arvsbeskattning. Enligt vår
mening kan det inte anses tillfredsställande att riksdagen skall behöva ta
ställning i lagstiftningsfrågor innan de samlade konsekvenserna för bestående
rättsförhållanden kan överblickas. Särskilt otillfredsställande är givetvis
en sådan beslutsordning när det som i förevarande fall rör genomgripande
förändringar av en lagstiftning som gällt sedan länge och är väl
förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Dessutom berör lagstiftningen
i stort sett alla medborgare i vårt land eftersom lagen avses få retroaktiv
verkan i förhållande till bestående äktenskap och samboförhållanden med
den konsekvensen bl. a. att testamenten och andra rättshandlingar kan
behöva omprövas.

Vi har anmärkningsvärt nog inte fått gehör för vårt förslag till utskottet.
Vi vidhåller vår uppfattning men har trots detta inte ansett oss böra
reservera oss mot utskottets uttalanden på s. 10 i betänkandet, eftersom
vår kritik riktar sig endast mot beslutsordningen.

2. Den språkliga utformningen av lagförslagen (mom. 2)

Allan Ekström (m) anför:

Som framgår av min motion L102 uppfyller lagtexten tyvärr icke kraven på
god svenska.

Portalparagrafen lyder: ”Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man.
De som har ingått äktenskap med varandra är makar.” Om den språkliga
utformningen - bruket av ”en” och ”ett” — har Svea hovrätt med sikte
på ifrågavarande paragraf uttalat följande (bilagedelen s. 252):

Den nya lagstiftningstekniken leder till att äktenskapsparterna här betecknas
som ”en man och en kvinna”. Tekniken innebär normalt att ordet
”en” bara skall uppfattas som obestämd artikel, men det faller genast i
ögonen att det just här också kan ses som räkneord. Detta skulle innebära
att bestämmelsen fastslår, att det svenska äktenskapet är monogamt. Denna
som det kunde tyckas slumpmässiga följd av en - med rätta ofta
kritiserad - teknik visar sig emellertid i detta fall enligt vad som sägs i
specialmotiveringen vara helt avsiktlig.

Naturligtvis finns det i och för sig ingenting att invända emot att det ges
uttryck åt uppfattningen att äktenskapet bör vara monogamt. Detta har
emellertid i den europeiska kulturkretsen ansetts vara en självklarhet, och
det framstår därför som inte bara obehövligt utan som något förvånande,
kanske till och med löjeväckande, om man nu fastställer detta i lag. Man
bör därför enligt hovrättens mening undvika en lagtext som på angivet sätt
är både dubbeltydig och truistisk.

Hovrättens omdöme är visserligen grundat på den angivna paragrafen men
det har bärighet långt härutöver. Omdömet är skarpt men rättvist. I den
föreslagna sambolagen används för övrigt på motsvarande sätt begreppet
”en ogift kvinna och en ogift man”. Det framgår dock ej uttryckligen av

LU 1986/87:18

5 Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 18

propositionen, huruvida ordet ”en” i detta sammanhang har karaktär av LU 1986/87:18
obestämd artikel eller räkneord.

I gällande lagtext stadgas - för att ta ytterligare ett exempel — om
förskott å arv följande (6 kap. 7 § ÄB): ”Vad make av sitt giftorättsgods
givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter

andra maken ” I propositionen har stadgandet erhållit följande

språkdräkt: ”Vad en make av sitt giftorättsgods har gett åt ett styvbarn
eller en avkomling till styvbarn skall avräknas på mottagarens arv efter den
andra maken ”

Vilka förtjänster har den nyspråkliga avfattningen i jämförelse med
dagens? Ger den uttryck för större enkelhet och klarhet? Enligt min
mening är motsatsen fallet. Språket har förlorat i rytm och spänst samtidigt
som det blivit tråkigare, torftigare och tristare. Detta nya påfund, som
enligt utskottet går att hänföra till de riktlinjer som numera tillämpas i
regeringskansliet, för lätt tanken till det bevingade uttrycket ”Caesar non
supra grammaticos” eller ”kejsaren står icke över grammatikerna”. Det
vore olyckligt om själva språket — vår omistligaste arvedel — skulle
nedsjunka till att bli ett instrument för politiska ändamål. Är dagens riktlinjer
för hanterandet av vårt modersmål — vilka dess bättre icke tycks
efterlevas ute i samhället - avsedda att vara uttryck för politiska värderingar? I

lagtexten har vidare begreppsparet ”man och kvinna” eller ”man och
hustru” - använda redan i 1734 års lag - ändrats till ”en kvinna och en
man”. (I de familjelagssakkunnigas betänkande var ordningsföljden däremot
den sedvanliga.) Utskottet har försvarat ändringen med hänvisning
till att utformningen av lagtexten ligger i linje med strävandena att öka
kvinnans jämställdhet. Skall verkligen ”jämställdhetskampen” behöva gå
före hänsynen till, aktningen för och omsorgen om vårt språkliga rättsarv?

Till yttermera visso innebär omkastningen av substantiven att språkmelodin
blir sämre.

Att jämställdhetsivern ej är utan vådor framgår av den förändring som
gjorts i lagtexten i fråga om skilsmässa efter betänketid. I giftermålsbalken
stadgas: ”Vill endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har
han rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.” I propositionen uttrycks
detta på följande sätt: ”Vill bara (!) en av makarna att äktenskapet skall
upplösas, har denne rätt till äktenskapsskillnad.” Ordet ”denne” kan
emellertid enligt vårdat språkbruk icke syfta på subjektet i föregående sats
(Wellander, Riktig svenska, 1982 s. 114). Paragrafen är följaktligen behäftad
med ett allvarligt språkfel. Att ordet ”han” utbytts mot ”denne”
måste bero på lagskrivarens uppfattning att ”denne” skulle vara könsneutralt,
något som givetvis ej är fallet; ”denne” är lika fullvärdigt maskulint
som ”han”. Det finns ytterligare exempel på samma språkfel. Utskottet
har ej ansett sig kunna undvika att efter påpekande från min sida rätta
felen.

I min motion hade jag yrkat — förutom att den närmast banala portalparagrafen
skulle utmönstras ur lagtexten - att språket skulle göras till
föremål för översyn. Som framgått har motionskraven icke föranlett annan

åtgärd än att utskottet rättat några uppenbara språkfel. Jag har emellertid 66

förståelse för att utskottet, även om man skulle ha instämt i min bedöm- LU 1986/87:18
ning, saknat faktiska möjligheter att överarbeta hela lagverket. Jag har
därför nöjt mig med att ge min mening till känna på detta sätt.

3. Arvsrätt vid makes omgifte (mom. 12)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Marianne
Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anför:

I motionerna L101 och L107 föreslås att bröstarvingar skall ha rätt att
begära att få ut sitt arv efter den först avlidne föräldern då den efterlevande
gifter om sig. Motsvarande krav framfördes i en reservation som fogats till
familjelagssakkunnigas betänkande SOU 1981:85 av två av de sakkunniga
(m resp. c). Under remissbehandlingen uttalade sig flera remissinstanser,
som i övrigt i huvudsak biträdde majoritetsförslagen, för denna reservation.

Det kan nämnas att motsvarande rätt för bröstarvingar att påkalla skifte
vid den efterlevandes omgifte gäller i Norge och Danmark.

Vid den avvägning som i detta lagstiftningsärende måste ske mellan den
efterlevandes intresse av att få behålla hela kvarlåtenskapen och barnens
intresse av att få ut arv efter den först avlidne föräldern talar enligt vår
mening mycket för det i de båda nämnda motionerna framförda kravet.

Som framhålls av motionärerna minskar motiven för att den efterlevande
skall få behålla hela boet om han eller hon gifter om sig och därigenom får
en ny och nära ekonomisk gemenskap med en person som inte står i
släktskapsförhållande till barnen i det tidigare äktenskapet. I motionerna
erinras även om att barnens möjligheter att någon gång få ut sitt arv efter
den först avlidne föräldern kan minska när den efterlevande föräldern fått
en ny make, särskilt med de utvidgade ekonomiska rättsverkningar äktenskapet
föreslås få.

Både strävan att slå vakt om barnens arvsrättsliga ställning och önskemålen
att åstadkomma nordisk rättslikhet talar enligt vår mening för att
nämnda motionskrav hade bort bifallas.

Med den lösning av frågan om stärkande av den efterlevandes ställning
som majoriteten i familjelagssakkunniga föreslog - nämligen det oskiftade
boet — hade det varit möjligt att genomföra kravet i motionerna och i
nämnda reservation.

Regeringen har emellertid valt en annan lösning för att stärka den efterlevandes
ställning, nämligen genom att införa arvsrätt. Inom ramen för
regeringsförslaget är det tyvärr ej möjligt att ge bröstarvingarna rätt att få
ut sitt arv vid den efterlevandes omgifte. Vi är inte övertygade om att
regeringens förslag ur olika synpunkter är bättre än familjelagssakkunnigas,
men vi har inte under utskottsbehandlingen motsatt oss huvudprincipen
i regeringsförslaget och har därför även avstått från att biträda kravet i
motionerna L101 i denna del och L107.

Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall först bland balkarna
föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första avdelningen
Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

1§ Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått
äktenskap med varandra är makar.

2§ Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt
vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3§ Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4§ Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna
varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden
skall kunna bedömas.

5 § Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad.

Andra avdelningen
Äktenskaps ingående och upplösning

2 kap. Äktenskapshinder

1§ Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist.

2§ Den som har förklarats omyndig eller enligt domstols beslut skall
förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap
utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke,
får domstol på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3 § Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt
upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4§ Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

2 § Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid
hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behörighet
att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om
tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

3§ Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra
på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och
nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt

2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är
halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått
äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om inte detta
framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

4 § Finner pastorsämbetet att det inte Finns något hinder mot äktenskapet,
skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om
detta.

4 kap. Vigsel

1§ Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra
vittnen.

2§ Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De
skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker
till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren
inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel får godkännas
av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast
på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av
arvingar till den avlidne.

3 § Behörig att vara vigselförrättare är

1. präst i svenska kyrkan,

2. präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen
har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett
intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3. lagfaren domare i tingsrätt, eller

4. den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

1§ Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska
kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om ingen av dem
är kyrkobokförd här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt
hos pastorsämbetet i församlingen.

4§ Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den
präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har
rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

5§ Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning
har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och
att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får
vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där
hindersprövningen har gjorts.

6 § Vid vigsel gäller i övrigt

1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska
kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2. den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas
av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3. föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

7§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln.
Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall
föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1 § Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till
äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna
begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn
under 16 år som står under den makens vårdnad.

2 § Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt
till äktenskapsskillnad endast efter betänketid.

3§ Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad
eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad
delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader,
skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna då framställer
ett särskilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte framställts
inom ett år från betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad
fallit. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör
betänketiden.

4§ Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem
rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5 § Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i
rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna
rätt till äktenskapsskillnad utap föregående betänketid. Detsamma gäller
om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och
det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet
rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras
även av allmän åklagare.

6§ När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet
upplöst.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Tredje avdelningen
Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

1§ Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll
som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses.

Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

2 § Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den
makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars
ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de
pengar som behövs.

3§ Det som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat till
den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

4 § Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv
sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får
den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande
makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut
banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om
samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig,
förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuka/eller
bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens underhåll,
såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte
förelåg.

5§ Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domstolen
ålägga den maken att betala underhållsbidrag till den andra maken.

6§ Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken
fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den
andra maken.

Domstolen får, när makarna inte varaktigt bor tillsammans, förplikta en
av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av denne.
Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna eller
någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens
beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätten
till bohaget.

7 § Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning.

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångstid,
har den maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter
vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständigheter.

Har den ena maken svårigheter att försörja sig själv sedan ett långvarigt
äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har den maken
rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i
andra stycket.

LU 1986/87:18

Bilaga 1

8§ Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande.
Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall
betalas med ett engångsbelopp.

9§ Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för
längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den
bidragsskyldige medger det.

10 § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i
första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av
en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen
även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847)
gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget
krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god
man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan
avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom
tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för
underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu
har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

11 § En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det
finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden
innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras
endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhållsbidrag
efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl
höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit bestämt.
Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en
parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är
oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena
i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock
meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars egendom

1 § En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild
egendom.

2 § Enskild egendom är

1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,

2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra
maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det villkoret
att den skall vara mottagarens enskilda,

4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arv låtaren
skall vara mottagarens enskilda,

5. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1—4, om inte annat
har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är
enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

3 § Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma
att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes
enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att
egendomen skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av makarna
eller de blivande makarna. Detta gäller även om någon av dem är
omyndig. 1 så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord
som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående,
om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet
ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då
det ges in till domstolen.

4 § Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som makarna eller någon av dem äger eller innehar med
tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som
makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för
detta ändamål,

2. fast egendom som makarna eller någon av dem innehar med nyttjanderätt
i förening med byggnad på egendomen som makarna eller någon av
dem äger, om byggnaden är avsedd som makarnas gemensamma hem och
egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som makarna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggnaden
eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushållsmaskiner
och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet.
Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande
för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som
används huvudsakligen för fritidsändamål.

5 § En make får inte utan den andra makens samtycke

1. avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt
upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2. avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt
upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad, eller

3. avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens
enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2-4.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig,
låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast
egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är
giftorättsgods. Detta gäller dock ej, om mål om äktenskapsskillnad pågår
och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskillnad
väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas
skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rättighet i denna
tillämpas också i fråga om tomträtt.

6§ Bestämmelserna i 5 § om samtycke av en make till en åtgärd av den
andra maken tillämpas också när dödsboet efter en avliden make vidtar en
sådan åtgärd.

LU 1986/87:18

Bilaga 1

7§ Samtycke enligt 5 eller 6 § behövs inte, om maken inte kan lämna
giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig
tid. Samtycke enligt 5 § behövs inte heller sedan bodelning med anledning
av äktenskapsskillnad har skett.

8§ Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 §, får
domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

9§ Om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt
samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra
maken upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av
denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall återgå.
Detsamma gäller om en make eller dödsboet efter en avliden make utan
erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt makarnas gemensamma
bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras
ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god
tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader
från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendomen.
När det gäller bohag räknas dock tiden från det att maken fick
kännedom om överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med
anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte
väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med
flyttningen.

8 kap. Gåvor mellan makar

1 § En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för
fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registrerats
enligt 16 kap.

Gåvan blir gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats
enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte står i missförhållande
till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot givarens
borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som
innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter inskrivning
eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för
att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot givarens borgenärer.

2 § En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra
maken en gåva är utan verkan.

3 § Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en
skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes
borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obestånd,
svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta
gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i
missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om
givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar
egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren
då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad helt eller delvis, är
mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge
ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller
ackordslagen (1970: 847).

9 kap. Allmänna bestämmelser om bodelning

1 § När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan
dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast
enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag
från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin
egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad
pågår. Anmälan skall registreras av tingsrätten.

2§ Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena
den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har
upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskillnad
pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad
pågår skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då
anmälan om bodelningen gjordes enligt 1 § andra stycket.

3§ Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin
egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som
tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de
uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

4§ Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när
äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett
mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

5§ Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall
upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken
död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den dödes arvingar
och universella testamentstagare. För arvingar och universella testamentstagare
gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

6§ Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och
universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestridande
förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har
betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller
uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.
Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas
även om någon delägare bestrider det.

7§ När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning
det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var
när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får
bodelningsförrättare förordnas.

8§ Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att
skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran
sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Mot en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om
godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodelning
förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad faller enligt 5 kap. 3 §,
avvisas eller avskrivs.

9§ En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bodelning
skall förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får
den dock utmätas för den makens skuld endast om också den andra maken
svarar för skulden eller utmätningsfordringen är förenad med särskild
förmånsrätt i egendomen.

10 § Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har en
bodelning återgått med anledning av en makes konkurs, skall den makens
giftorättsgods stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit
bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla den maken. Konkursboet
får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 8 § faller vid konkurs.

11 § Om en make dör när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall de
föreskrifter som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
tillämpas.

12 § Med den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna
balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad
vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan om
äktenskapsskillnad, till dess att beslut om detta vinner laga kraft eller
frågan om äktenskapsskillnad dessförinnan har fallit enligt 5 kap. 3 §.

13 § Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala
om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med
denna (föravtal). Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas
av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan
verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

1 § I bodelning skall makarnas giftorättsgods ingå.

2 § Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder

och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk,
liksom personliga presenter. Om den ena maken är död, gäller denna rätt
endast för den efterlevande maken.

3§ Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig
art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för

rättigheten.

Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på grund
av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning, om
utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt
till

1. ålderspension eller invalidpension, eller

2. efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen föreligger
vid bodelningen.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

4§ Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom
vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna
som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer
överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på
grund av försäkring som avses i 3 § andra stycket.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i
bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods.

5§ Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens
död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter

Makarnas andelar i boet

1 § Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

2 § Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall så mycket avräknas
från en makes giftorättsgods att det täcker de skulder som den maken hade
när talan om äktenskapsskillnad väcktes, anmälan enligt 9 kap. 1 § andra
stycket gjordes eller dödsfallet inträffade.

För sådana fordringar mot en make som är förenade med särskild förmånsrätt
i makens enskilda egendom skall maken få täckning ur sitt giftorättsgods
endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda
egendomen. Detsamma gäller skulder som maken har ådragit sig för underhåll
eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är
att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådan
rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning.

3 § Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts
för att skulderna skall täckas, skall läggas samman. Värdet därav skall
därefter delas lika mellan makarna.

4§ Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år
innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning
genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till
att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans
värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den
förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda giftorättsgodset
skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla
sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Därvid
skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av
rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods
har medfört att värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att maken
förvärvat förmån på grund av sådan försäkring, bestämmelserna i första
stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

5 § Skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv
som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den
döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

avräkning ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet,
för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att
skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före sammanläggningen
med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som
motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen.

6 § Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täckning
av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör den
makens andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning
och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till
den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyldiga
maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidragsskyldiga
makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas
med de belopp som detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter

7§ Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall
giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första
hand få sin egendom eller den del av denna som den maken önskar.

8§ Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller
bohag har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet
är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den
andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första stycket 2-4. En förutsättning
för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den
andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i
egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den
andra maken befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala
denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för
den efterlevande maken.

9 § En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har
rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande
belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan
maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den
andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är
uppenbart olämplig för den maken.

Vid bodelning med anledning av den ena makens död gäller första
stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

10 § Om en make övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mot
avräkning och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorättsgodset,
skall den övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar.
Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd
med denna.

11 § En make, som vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin
andel, har en fordran på den andra maken för bristen.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

12 kap. Jämkning vid bodelning

1 § I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även
till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är
oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra
maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället
göras så att den förstnämnda maken får behålla mer av sitt giftorättsgods.
Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det
andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make
behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.

2§ Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterlevande
maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods.
Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse
endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande
kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden
fördelas enligt 11 kap.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till
arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid
bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för
den efterlevande maken att få behålla sitt giftorättsgods.

3§ Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till
förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller
lämnas utan avseende vid bodelningen.

Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälla
även villkor i föravtal.

13 kap. Verkan av bodelning

1 § En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta
enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i
denna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina
borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som
inte får utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås eller
förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas
med stöd av 11 kap. 8 §.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller
andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen
eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd,
svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda
makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller
dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar
utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge
ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen
(1921: 225) eller ackordslagen (1970: 847).

2 § Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmelser
i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar
eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna
solidariskt för betalningsskyldighet enligt 1 §.

3§ Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § första stycket beräknats som
om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid
bodelningen inte få ut sin andel, gäller följande. Om den som fick gåvan
insåg eller borde ha insett att gåvan var till skada för maken, skall gåvotagaren
återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att
makens rätt skall tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem år från
det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte
göras gällande i den mån den skulle hindra att maken får ut sin andel.

4§ Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som
om värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångarna och kan
maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att
av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas.
Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

5 § Om en bodelning har lett till att en fastighet har delats så, att makarna
har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i
bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet
kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

6§ När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in
bodelningshandlingen till domstol för registrering.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

1 § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs
om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består.

2 § Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan
föras endast i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där
någons rätt är beroende av det.

3§ Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller
mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet
upp av Stockholms tingsrätt.

4§ Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka
om detta. I andra fall skall talan i äktenskapsmål väckas genom ansökan
om stämning.

5 § I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhållsbidrag,
vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar -

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

nas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken
talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får
yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6§ Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva
om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid,
skall domstolen underrätta parterna om att betänketid löper och ge besked
om målets fortsatta handläggning.

7§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av
makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som bestäms i
pengar eller till fängelse i högst en månad.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom
som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma
sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra
stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning
av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i
fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till
dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

8§ Den make som domstolen har berättigat att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad har rätt att använda även den andra makens bohag
som finns i bostaden. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma
annat. Avtal som den sistnämnda maken därefter ingår med tredje
man inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra
maken skyldig att genast flytta därifrån.

9§ Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet
meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har
domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har
framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har
medgetts av den andra maken. Att den andra maken uteblir från förhandlingen
hindrar inte att yrkandet prövas.

10 § Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid
skall framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet
framställts av endast en av makarna, skall domstolen bereda den andra
maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11 § Om en make återkallar talan om äktenskapsskillnad sedan gemensam
ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller sedan
den makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken,

LU 1986/87:18

Bilaga 1

6 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 18

skall målet trots detta prövas om denne yrkar det. Den sistnämnda maken
skall underrättas om detta när återkallelsen delges den maken.

Om en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling
i denna fråga, skall målet trots detta prövas om den andra maken yrkar
det vid förhandlingen. En make som har yrkat äktenskapsskillnad skall
underrättas om detta när den maken kallas till förhandlingen.

12 § När makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet
prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om
makarna är överens om dem.

13 § Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt ompröva
beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 1 eller andra
stycket. När domstolen dömer i fråga om skyldighet för den ena maken att
utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut som
har meddelats enligt 7 § första stycket 2.

14 § Har frågan om äktenskapsskillnad fallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet
avskrivas. Parterna svarar då för sina egna rättegångskostnader.

Mål om underhåll

15 § Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträffande förordnande om underhållsbidrag
för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft gäller även när

1. en make utan samband med ett mål om äktenskapsskillnad har yrkat
att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 § eller 6 §
första stycket,

2. frågor om underhåll enligt 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äktenskapsskillnad
har meddelats, eller

3. talan om jämkning av dom eller avtal om underhåll förs enligt 6 kap.
11 §.

16 § I fall som avses i 6 kap. 6 § andra stycket får domstolen på yrkande
av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas
på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

Domstols sammansättning m.m.

17 § I äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en
lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler
gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling
har påböijats, är rätten domför med en lagfaren domare och två
nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning
och omröstning i tvistemål.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

18 § I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre
lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre
nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling,
liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är
hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som
sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt
domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och fjärde styckena rättegångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföranden
eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna
i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1 § I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 1 § skall länsstyrelsen
bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det
kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun
där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas
av den underåriges vårdnadshavare.

2 § Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos
domkapitlet.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande
av vigsel.

3§ Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade
vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

4§ Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande
av vigsel får överklagas hos kammarrätten.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om
förrättande av vigsel.

16 kap. Registreringsärenden

1 § För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för inskrivning
av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som
skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av
regeringen.

2 § Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs
registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om
gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap. 1 § andra
stycket.

LU 1986/87:18

Bilaga 1

3§ Rätten skall ta in handlingen i protokollet och genast översända
bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregistret
med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten.

Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma
gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra
stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för
registrering.

4§ Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen
kom in till rätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

1§ Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på
ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det
behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en boutredningsman,
är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare.
Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om
boutredningsmannen är delägare i boet.

2§ Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om
äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. I annat fall skall ansökan ges in till
en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3§ Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som
sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat
fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken
tillfälle att yttra sig.

4§ Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt
till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det.
Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle
att yttra sig.

Förordnanden som meddelas i mål om äktensskapsskillnad upphör att
gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den
ena makens död.

5 § Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrättas.
Vaije make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make
underlåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på
ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning
med ed inför domstolen, om den andra maken begär det. I ett sådant
fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får
för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

6§ Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning
samt kalla makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva
sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är
föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven
handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns
det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

7§ Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina
utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelningsförrättaren
kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om
den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade
kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anledning
till det.

I förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för
dennes ersättning.

8§ Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat
skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda makarna.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den genom att
inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid
den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen
inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodelningshandlingen
skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av
bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist
och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall
dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken.
Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för
delgivning eller om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns
särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det
kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldrabalken.

2§ Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats
utan att det har bestämts vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i
deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, får domstolen
på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får
även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en
tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt inges ansökan om rättens tillstånd enligt 7 kap. 8 §
eller om rättens förordnande enligt 9 kap. 8 § att egendom skall sättas
under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall
ansökan dock alltid ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att
yttra sig.

3 § Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14
kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskilt.

4 § Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte
överklagas.

5§ Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i
kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

2 Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1
dels att 23 kap. 6-9 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 1 kap. 3 § och 16 kap. 9 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot
”regeringen”,

dels att 3 kap. 1, 2, 7 och 8 §§, 6 kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 8 §,
14 kap. 4 §, 16 kap. 1 och 8 §§, 18 kap. 1 §, 19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4, 6 och
10 §§ samt 23 kap. 1,2,4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i 3 kap. skall föras in två nya paragrafer, 9 och 10 §§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Var arvlåtaren gift och lämnar ej
efter sig bröstarvinge, tillfaller
kvarlåtenskapen maken. Lever vid
makens död den först avlidnes fader,
moder, syskon eller syskons
avkomling, äga de som då äro närmast
till arv efter den först avlidne
taga hälften av efterlevande makens
bo, där ej nedan annorlunda
stadgas. Ej må efterlevande maken
genom testamente förordna om vad
sålunda skall tillfalla den först avlidnes
arvingar.

Var arvlåtaren gift, skall kvarlåtenskapen
tillfalla den efterlevande
maken. Efterlämnar arvlåtaren någon
bröstarvinge som inte är den
efterlevande makens bröstarvinge,
gäller dock att makens rätt till kvarlåtenskapen
omfattar en sådan arvinges
arvslott endast om arvingen
har avstått från sin rätt i enlighet
med vad som anges i 9§.

Den efterlevande maken har alltid
rätt att ur kvarlåtenskapen efter
den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen
räcker, få egendom till
så stort värde att den tillsammans
med egendom som den efterlevande
maken erhöll vid bodelningen
eller som utgör den makens enskilda
egendom motsvarar fyra
gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gäller vid tiden för dödsfallet.
Ett testamente av den avlidna maken
är utan verkan i den mån förordnandet
inkräktar på den rätt för
den efterlevande maken som avses
i detta stycke.

Lever vid den efterlevande makens
död någon bröstarvinge till
den först avlidna maken eller
dennes fader, moder, syskon eller

LU 1986/87:18

Bilaga 1

' Balken omtryckt 1981:359.

Nuvarande lydelse

Ägde vid den först avlidne makens
död makarna eller en av dem
enskild egendom, eller motsvarade
eljest kvarlåtenskapen efter den
först avlidne annan andel än hälften
av makarnas egendom, taga de arvingar
efter den först avlidne som i
1 § nämnts samma andel i boet efter
den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom
testamente förordnat, att något
av kvarlåtenskapen efter honom
skall tillfalla annan än efterlevande
maken, skall avdrag härför
göras vid andelens beräkning.

Om efterlevande maken jämlikt
13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt
erhålla hela kvarlåtenskapen vid
bodelning efter den först avlidne,
skall vad ovan är stadgat om rätt
för dennes arvingar i boet efter den
sist avlidne maken ej gälla.

Föreslagen lydelse

syskons avkomling, skall, om inte
annat sägs i tredje stycket eller i 3—
5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 §
tredje stycket, hälften av den efterlevande
makens bo tillfalla dem
som då har den bästa arvsrätten
efter den först avlidna maken. Den
efterlevande maken får inte genom
testamente bestämma över egendom
som skall tillfalla den först avlidnes
arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid
den först avlidna makens död helt
eller delvis fått ut sitt arv efter denne,
skall bröstarvingens andel i den
efterlevande makens bo minskas i
motsvarande mån.

Om det som den efterlevande
maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen
efter den först avlidne utgjorde
annan andel än hälften av summan
av detta arv och den efterlevandes
egendom efter bodelningen, skall
arvingarna efter den först avlidne
ta samma andel i boet efter den den
sist avlidne.

Om den efterlevande maken vid
sin död efterlämnar en sambo och
bodelning skall förrättas mellan
samborna, skall dessförinnan den
efterlevande makens behållna
egendom delas enligt detta kapitel.

Skall i den efterlevande makens
livstid bodelning ske mellan den efterlevande
maken och dennes
sambo eller sambons arvingar,
skall av den efterlevandes egendom
före bodelningen tas ut egendom
till ett värde som motsvarar vad
som enligt 1-4 §§ skall tillkomma
den först avlidna makens arvingar.

Vad som föreskrivs i 4 § för det
fall att egendom har tillfallit den
efterlevande maken i arv, gåva eller
testamente skall gälla, om den

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

efterlevande maken genom bodelning
med en sambo har erhållit
egendom utöver vad maken förut
hade.

Vad som föreskrivs i denna balk
om sambor gäller endast sådana
samboförhållanden där en ogift
kvinna och en ogift man bor tillsammans
under äktenskapsliknande
förhållanden.

8 §

Vad i detta kapitel är stadgat om
efterlevande makes arvsrätt skall ej
äga tillämpning, om vid arvlåtarens
död talan om äktenskapsskillnad
var anhängig utan att frågan
därom förfallit enligt 11 kap. 3 §
giftermålsbalken.

Finns det vid den efterlevande
makens död arvsberättigade efter
endast en av makarna, skall dessa
arvingar ärva allt.

9 §

Om vid den först avlidna makens
död någon som är bröstarvinge till
denne men inte till den efterlevande
maken avstår från sitt arv efter den
först avlidna maken till förmån för
den efterlevande maken, har bröstarvingen
i stället rätt att ta del i
dennes bo enligt bestämmelserna i
2 §.

Detta kapitel gäller ej, om mål
om äktenskapsskillnad pågick vid
arvlåtarens död.

6 kap.
1 §

Vad arvlåtaren i livstiden givit
bröstarvinge skall såsom förskott
avräknas å hans arv, såframt icke
annat föreskrivits eller med hänsyn
till omständigheterna måste antagas
hava varit avsett. Är mottagaren
annan arvinge, skall avräkningen
ske allenast om detta stadgats
eller på grund av omständigheterna
måste anses hava varit avsett,
då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma
bröstarvinge förskott å arv givet av
enderas giftorättsgods, skall, såvitt

Vad arvlåtaren i livstiden har
gett en bröstarvinge skall avräknas
som förskott på dennes arv efter
arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna
måste antas ha varit
avsett. Är mottagaren en annan arvinge,
skall avräkning ske endast
om detta har föreskrivits eller på
grund av omständigheterna måste
antas ha varit avsett då egendomen
gavs.

Har en make av sitt giftorättsgods
gett förskott på arv till en
bröstarvinge som är makarnas ge -

LU 1986/87:18

Bilaga 1

Föreslagen lydelse

mensamma, skall avräkning för
detta göras på arvet efter den först
avlidna maken. Om detta arv inte
räcker till, skall återstoden avräknas
på arvet efter den andra maken.
Vad som sagts nu gäller också då
en efterlevande make av sådan
egendom som omfattas av bröstarvingars
arvsrätt enligt 3 kap. 2 §
har gett förskott på arv till en bröstarvinge
till den först avlidna maken.

7 §

Vad make av sitt giftorättsgods Vad en make av sitt giftorättsgivit
styvbarn eller dess avkomling gods har gett ett styvbarn eller en

skall avräknas å mottagarens arv avkomling till styvbarn skall avräk efter

andra maken, såframt icke an- nas på mottagarens arv efter den

nät föreskrivits eller med hänsyn andra maken, om inte annat har fö till

omständigheterna måste anta- reskrivits eller med hänsyn till omgås
hava varit avsett. Med samma ständigheterna måste antas ha varit

förbehåll skall vad efterlevande avsett. Med samma förbehåll skall,

make givit sådan arvinge eller testa- om inte annat följer av 1 §, vad den

mentstagare, som enligt 3 kap. 1 § efterlevande maken har gett en så eller

12 kap. 1 § äger taga del i dan arvinge eller testamentstagare

efterlevande makens bo, avräknas som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap.

å mottagarens lott däri. Bestäm- 1 § har rätt att ta del i den efterle melserna

i 2-6 §§ skola även i dessa vande makens bo avräknas på mot fall

tillämpas. tagarens lott i detta. Bestämmelser na

i 2-6 §§ skall tillämpas även i
dessa fall.

7 kap.

3 §

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.
Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå
före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss
egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till
storleken av vaije förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge,
till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller genom
att påkalla jämkning i testamente
skall inte omfattas av den
efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen
enligt 3 kap. i andra fall
än då jämkningen avser testamentsvillkor
som gäller till förmån
för den efterlevande maken.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av
testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren
sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom,
har förlorat sin rätt.

Nuvarande lydelse

det kan ske, avräkning därför äga
rum å arvet efter den först avlidne.
Återstoden skall avräknas å arvet
efter andra maken.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

8 §

Har någon gjort testamente till
sin trolovade eller make och upplöses
därefter trolovningen eller äktenskapet
annorledes än genom
testators död, är förordnandet utan
verkan. Samma lag vare, där någon
gjort testamente till sin make
och sådant fall är för handen som i
3 kap. 8 § sägs.

Har en make gjort testamente till
den andra maken är förordnandet
utan verkan, om äktenskapet är
upplöst vid testators död eller mål
om äktenskapsskillnad då pågår.
Detsamma gäller, om någon har
gjort testamente till sin sambo men
samboförhållandet har upphört
före testators död.

14 kap.

4 §

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande
av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt
avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör
med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll.

Efterlämnar testator, jämte
make, arvingar som avses i 3 kap.
1 §, må testamentet, såvitt dessa
angår, delgivas dem som vid tiden
för delgivningen äro närmast till arv
efter testator.

Efterlämnar testator, jämte
make, arvingar som avses i 3 kap.
2 §, må testamentet, såvitt dessa
angår, delgivas dem som vid tiden
för delgivningen äro närmast till arv
efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en
bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap.

1 §

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den
döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin
vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall
rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att
arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att
göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var
införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. I § skall, I fall som avses i 3 kap. 2 § skall,
vid tillämpning av vad nu sagts, den vid tillämpning av vad nu sagts, den

rätt, som tillkommer den först avlidne
makens arvingar i den efterlevandes
bo, behandlas som arv efter
den efterlevande maken.

8 §

Arv, som arvinge enligt 7 § gått
förlustig, skall tillfalla dem som
skulle varit berättigade därtill, om
arvingen avlidit före arvlåtaren eller,
i fall som avses i 3 kap. 1 §, före
den sist avlidne maken.

Arv, som arvinge enligt 7 § gått
förlustig, skall tillfalla dem som
skulle varit berättigade därtill, om
arvingen avlidit före arvlåtaren eller,
i fall som avses i 3 kap. 2 §, före
den sist avlidne maken.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 kap.
1 §

Efterlevande make, arvingar och
universella testamentstagare
(dödsbodelägare) hava att,
om ej särskild dödsboförvaltning är
anordnad efter vad i 19 kap. stadgas,
för boets utredning gemensamt
förvalta den dödes egendom.

De företräda därvid dödsboet mot
tredje man samt äga att tala och
svara i mål som röra boet. Åtgärd
som ej tål uppskov må företagas,
oaktat samtliga delägares samtycke
ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt
eljest utesluten, är efterlevande
maken ej dödsbodelägare,
om han ej är arvinge eller universell
testamentstagare. Den som äger
taga arv eller testamente först sedan
annan arvinge eller universell
testamentstagare avlidit är delägare
i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller
testamente först sedan en annan arvinge
eller universell testamentstagare
har avlidit är delägare i dennes
bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,
vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

19 kap.

15 §

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan
äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall
boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning
för sin förvaltning.

Har inte särskild dödsboförvaltning
anordnats enligt 19 kap. skall
efterlevande make eller sambo, arvingar
och universella testamentstagare
(dödsbodelägare) gemensamt
förvalta den dödes egendom
under boets utredning. De företräder
därvid dödsboet mot tredje
man samt har rätt att tala och svara
i mål som rör boet. Åtgärder som
inte tål att uppskjutas får företas
även om någon delägares samtycke
inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlåtarens
död eller skall bodelning inte
ske, är en efterlevande make eller
sambo inte dödsbodelägare, om
maken eller sambon ej är arvinge
eller universell testamentstagare.

Sedan bodelning eller arvskifte
förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen
till envar av dem
utgiva honom tillkommande egendom.
Samma lag vare, där av
skiftesman verkställd delning blivit
ståndande.

Sedan bodelning eller arvskifte
har förrättats av delägarna, skall
boutredningsmannen lämna ut
egendomen. Detsamma gäller när
en delning som har verkställts av
bodelningsförrättare eller skiftesman
har vunnit laga kraft.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter
vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledigas
av rätten.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

2 §

Dödsbodelägare som har egendomen
i sin vård eller ock boutredningsman
eller testamentsexekutör
skall bestämma bestämma tid och
ort för bouppteckning samt utse två
kunniga och trovärdiga gode män
att förrätta den. Till förrättningen
skola i god tid kallas samtliga delägare.
Efterlevande make skall kallas,
ändå att han ej är delägare.
Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas
först sedan arvinge eller universell
testamentstagare avlidit, skall ock
den kallas som vid tiden för bouppteckningen
är närmast att sålunda
taga arv eller testamente.

Dödsbodelägare som har egendomen
i sin vård, boutredningsman eller
testamentsexekutör skall bestämma
tid och ort för bouppteckning
samt utse två kunniga och trovärdiga
gode män att förrätta den.
Samtliga delägare skall kallas i god
tid till förrättningen. Den avlidnes
efterlevande make eller sambo
skall alltid kallas. Skall lott i kvarlåtenskapen
åtnjutas först sedan arvinge
eller universell testamentstagare
har avlidit, skall även den kallas
som vid tiden för bouppteckningen
är närmast att sålunda ta arv
eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör,
ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har
egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3 §

I bouppteckningen anges dagen
för förrättningen, den dödes fullständiga
namn, yrke och hemvist
samt dödsdagen. Även namn och
hemvist för dem som skall ha kallats
till förrättningen skall anges.
För underårig skall anges födelsedatum
och för arvinge skall anges
hans släktskap med den döde. Arvinge
skall anges även om han är
utesluten från del i kvarlåtenskapen.
Om den döde efterlämnar en
make, skall för bröstarvingar anges
om de är bröstarvingar även till
maken. Kan uppgift i visst hänseende
ej lämnas, skall det anmärkas.
Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.
Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas
bevis att han i tid blivit kallad.

I bouppteckningen angivas dagen
för förrättningen, den dödes
fullständiga namn, yrke och hemvist
samt dödsdagen, så ock deras
namn och hemvist, vilka skolat kallas
till förrättningen, med uppgift
tillika, för underårig om hans födelsedag
och för arvinge om hans
skyldskap med den döde. Arvinge
skall angivas, ändå att det står fast
att han är utesluten från del i kvarlåtenskapen.
Kan uppgift i visst
hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

4 §

Boets tillgångar och skulder antecknas
sådana de voro vid dödsfallet.
Tillgångarna upptagas med angivande
av värdet.

Lever make efter, skola jämväl
hans tillgångar och skulder antecknas;
dock att, där giftorättsgemenskap
var utesluten, anteckning
skall ske allenast om efter den döde

Den dödes tillgångar och skulder
antecknas sådana de var vid dödsfallet.
Därvid anges tillgångarnas
värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda makarnas
tillgångar och skulder var
för sig antecknas och värderas.
Hade makarna eller en av dem enskild
egendom eller sådan rättighet

LU 1986/87:18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

är arvinge eller universell testamentstagare
som äger efter maken
taga andel i boet. Värdering verkställes
av den efterlevandes giftorättsgods
samt, där efter den döde
är arvinge eller universell testamentstagare
varom nyss sagts,
även av hans enskilda egendom.

Boet uppgives av den som vårdar
egendomen eller eljest är med boet
bäst förtrogen. Det åligger envar
delägare och efterlevande make,
ändå att han ej är delägare, att på
anmaning lämna uppgifter till
bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å
handlingen teckna försäkran under
edlig förpliktelse att hans uppgifter
till bouppteckningen äro i allo riktiga
och att ej något är med vilja och
vetskap utelämnat; och skall detta
av honom med ed bestyrkas, där
talan om sådan edgång föres av någon,
vars rätt kan bero därav, eller
ock av boutredningsman eller testamentsexekutör.
Edgångsplikt åligger
jämväl delägare eller efterlevande
make som ej uppgivit boet.
Har annan tagit befattning med
egendomen, må ock edgång åläggas
honom, om skäl äro därtill.

Föreslagen lydelse

som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken
inte skall ingå i bodelning,
skall grunden för att egendomen
skall vara undantagen från bodelningen
och egendomens värde
anges särskilt, om det inte på grund
av förhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo
och hade någon av dem förvärvat
bostad eller bohag för gemensamt
begagnande, skall denna egendom
antecknas och värderas särskilt,
om den efterlevande sambon har
begärt bodelning. Därvid skall
anges vem egendomen tillhör.
Aven fordringar som är förenade
med särskild förmånsrätt i egendomen
eller av annan anledning år att
hänföra till denna egendom skall
antecknas. Om den efterlevande
sambon eller den avlidna sambons
övriga dödsbodelägare begär att få
täckning för annan skuld ur egendomen,
skall sambons samtliga tillgångar
och skulder antecknas och
värderas.

Den som vårdar egendomen eller
i övrigt bäst känner till boet skall
såsom bouppgivare lämna uppgifter
om boet. Varje delägare samt
efterlevande make eller sambo
skall på anmaning lämna uppgifter
till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handlingen
teckna försäkran på heder och
samvete att uppgifterna till bouppteckningen
är riktiga och att inga
uppgifter avsiktligt har utelämnats.
Bouppgivaren skall bekräfta sina
uppgifter med ed, om talan om edgång
förs av någon vars rätt kan
bero därav eller av boutredningsman
eller testamentsexekutör.
Samma skyldighet har dessutom
dödsbodelägare samt efterlevande
make eller sambo som inte har varit
bouppgivare. Även andra personer
som har tagit befattning med boet
kan åläggas att bekräfta uppgifterna
i bouppteckningen under ed.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Gode männen skola å handlingen
teckna bevis att allt blivit rätteligen
antecknat och tillgångarna efter
bästa förstånd värderade.

Gode männen skall på handlingen
intyga att allt har blivit riktigt
antecknat och att tillgångarna har
värderats efter bästa förstånd.

Yppas efter boupptecknings förrättande
ny tillgång eller gäld eller
annan felaktighet i bouppteckningen,
skall inom en månad uppgöras
handling, innefattande tillägg eller
rättelse; och gäller om sådan handling
vad ovan är stadgat om bouppteckning.

Blir en ny tillgång eller skuld
känd efter det att bouppteckning
har förrättats eller upptäcks annan
felaktighet i bouppteckningen, skall
tilläggsbouppteckning innehållande
tillägg eller rättelse förrättas
inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall också
förrättas, om efterlevande
sambo efter det att bouppteckning
har förrättats framställer en sådan
begäran om skuldtäckning som
avses i 4 § tredje stycket fjärde meningen
och sambons tillgångar och
skulder inte tidigare har antecknats
och värderats. I detta fall skall
tilläggsbouppteckningen förrättas
inom tre månader från det att begäran
framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteckning
gäller i övrigt vad som förut i
detta kapitel är föreskrivet om
bouppteckning.

23 kap.

1 §

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning
äga rum mellan efterlevande
maken och övriga delägare
efter vad i giftermålsbalken sägs.

Var den döde gift, skall först bodelning
förrättas enligt bestämmelserna
i äktenskapsbalken. Efterlämnar
den döde en sambo och begär
denne bodelning enligt lagen
(1987:000) om sambors gemensamma
hem, skall bodelningen förrättas
innan arvskifte äger rum.

2 §

Mot någon delägares bestridande
får skifte ej företas innan bouppteckning
har förrättats och alla
kända skulder har betalts eller medel
till deras betalning har ställts
under särskild vård.

Mot någon delägares bestridande
får skifte ej företas innan bouppteckning
har förrättats och alla
kända skulder har betalts eller medel
till deras betalning har ställts
under särskild vård eller uppgörelse
har träffats som innebär att delägaren
inte svarar för skulderna.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej
mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller
delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig
egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör,
får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

4 §

Över arvskifte skall upprättas
handling, som underskrives av delägarna
med vittnen.

Då delägare begär det, skall rätten
förordna någon att vara skiftesman.
Där det prövas erforderligt,
må flera skiftesmän förordnas. Vid
ansökningen skall fogas avskrift av
bouppteckningen efter den döde eller,
där inregistrering skett, uppgift
å dagen därför.

Står boet under förvaltning av
sådan boutredningsman eller testamentsexekutör
som ej är delägare,
är han utan särskilt förordnande
skiftesman, såframt ej annan förut
blivit utsedd därtill.

Över arvskifte skall upprättas en
handling som skrivs under av delägarna.

På en delägares begäran skall
rätten förordna någon att vara
skiftesman. Vad som föreskrivs i
17 kap. 1—4 och 6—8 §§ äktenskapsbalken
om bodelning, bodelningsförrättare
och make skall gälla
i fråga om arvskifte, skiftesman
och delägare i boet. Arvode och ersättning
till skiftesmannen skall
dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av
testamentsexekutör, är denne utan
särskilt förordnande skiftesman.
Detta gäller dock ej, om någon annan
redan har förordnats som
skiftesman eller om testamentsexekutorn
är delägare i boet.

1. Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas.

3. Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först
avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.

3 Förslag till
Lag om sambors gemensamma hem

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Vad som föreskrivs i denna lag om sambor gäller endast sådana samboförhållanden
där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden.

2 § Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §,

1. fast egendom som samborna eller någon av dem äger eller innehar
med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som
sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för
detta ändamål,

2. fast egendom som samborna eller någon av dem innehar med nyttjanderätt
i förening med byggnad på egendomen som samborna eller någon av
dem äger, om byggnaden är avsedd som sambornas gemensamma hem och
egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som samborna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggnaden
eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till
inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem
eller en tomträtt för vilken en av dem är inskriven som innehavare är
gemensam bostad för dem båda.

3 § Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett
för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant
bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

4 § Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom
som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Bodelning

5 § När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av
samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem genom
bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.
Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan
bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett
skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6 § Vid bodelningen skall först sambornas andelar i egendomen beräknas.

7 § Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en
sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det täcker
de skulder som den sambon hade när samboförhållandet upphörde.

För sådana fordringar mot en sambo som inte är förenade med särskild
förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inte heller på annat sätt är att
hänföra till sådan egendom skall sambon få täckning ur bostaden och
bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

8 § Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har
gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet
därav skall därefter delas lika mellan samborna.

9 § I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men
även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom
till den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i
stället göras så att den förstnämnda sambon får behålla mer av sin egendom.
Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller
finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje
sambo behålla sin egendom som sin andel.

10 § Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall
deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst
behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning
på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att
en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra
sambon är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna
i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i
egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den
andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att
betala denna har satts under särskild vård.

11 § En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra
sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs
för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte
någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få
sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser
den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall
den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar
säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med
denna.

12 § Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära
bodelning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för
den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel vid fördelning av
sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendomen
efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två
gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

7 Riksdagen 1986187. 8 sami. Nr 18

13 § Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att samborna
har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i
bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet
kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

14 § Bestämmelserna i 9 kap. 5, 7, 9 och 10 §§ äktenskapsbalken gäller
även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid
gälla sambor. I stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad
väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

15 § Har en sambo vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått
egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som
föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan
åtgärd vid bodelning mellan makar.

Övertagande av bostad i vissa fall

16 § Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt
eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bodelning, har den andra
sambon rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon
bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller
har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar
för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om
sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det att
sambon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra
sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde
avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den
som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat fall skall vad
som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen,
kan sambon få skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

17 § En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig,
hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta en bostad som, om
bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen
eller som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke av
den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna fast egendom
eller tomträtt där det finns en bostad som, om bodelning kommer till
stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen. Detsamma gäller i fråga
om pantsättning av annan egendom som innefattar en sådan bostad eller en
bostad som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke
till avhändelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas
skriftligen.

En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig
eller pantsätta sådant bohag som, om bodelning kommer till stånd mellan
samborna, skall ingå i bodelningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om samtycke av en sambo till en
åtgärd av den andra sambon tillämpas också när dödsboet efter en avliden
sambo vidtar en sådan åtgärd.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte
kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas
inom rimlig tid.

18 § Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 17 §, får domstolen
tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

19 § Om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt
samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra
sambon upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av
denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall återgå.
Detsamma gäller om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo
utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambornas bohag.
Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om
den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader
från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandet över bostaden
eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats
med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte
väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med
flyttningen.

Övriga bestämmelser

20 § Vad som föreskrivs i 17 kap. 1, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. 1 §
äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om
makar skall därvid gälla sambor.

21 § På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som
enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha
rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena
parten ändras av domstolen.

22 § Den sambo som domstolen har berättigat att bo kvar i bostaden till
dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensamma
bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domstolen
får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som den
sistnämnda sambon därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjanderätten
till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra
sambon skyldig att genast flytta därifrån.

23 § Frågan om rätten att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har
förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om
bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens tillstånd
till en sambos förfogande över bostad och bohag.

24 § I mål om rätt att överta bostad enligt 16 § får domstolen, för tiden till
dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på
yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt att
bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har
hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma

LU 1986/87:18

Bilaga 1

vad sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden
och vad den förstnämnda sambon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra
sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom
som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
domstolen. När målet avgörs, skall domstolen ompröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äktenskapsbalken.
Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.

LU 1986/87: 18

Bilaga 1

100

Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens

lagförslag

Förslaget till äktenskapsbalk

Mom. 2 i utskottets hemställan

Regeringens förslag

Utskottets förslag

5 kap.
2 §

Vill bara en av makarna att äktenskapet
skall upplösas, har denne
rätt till äktenskapsskillnad endast
efter betänketid.

Vill bara en av makarna att äktenskapet
skall upplösas, har den
maken rätt till äktenskapsskillnad
endast efter betänketid.

6 kap.
3 §

Det som den ena maken med
tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat
till den andra maken för dennes
personliga behov är dennes egendom.

Det som den ena maken med
tillämpning av 1 och 2 §§ har erhållit
av den andra maken för sitt personliga
behov är den förstnämnda
makens egendom.

8 kap.

3 §

Kan en make som har gett den
andra maken en gåva inte betala en
skuld för vilken givaren svarade när
gåvan blev gällande mot dennes
borgenärer eller kan det av annan
anledning antas att givaren är på
obestånd, svarar den andra maken
för bristen intill värdet av gåvan.
Detta gäller dock ej i fråga om personliga
presenter vilkas värde inte
står i missförhållande till givarens
ekonomiska villkor. Det gäller inte
heller om givaren, när gåvan blev
gällande mot borgenärerna, hade
kvar utmätningsbar egendom som
uppenbarligen motsvarade de
skulder för vilka givaren då svarade.

Kan en make som har gett den
andra maken en gåva inte betala en
skuld för vilken givaren svarade när
gåvan blev gällande mot givarens
borgenärer eller kan det av annan
anledning antas att givaren är på
obestånd, svarar den andra maken
för bristen intill värdet av gåvan.
Detta gäller dock ej i fråga om personliga
presenter vilkas värde inte
står i missförhållande till givarens
ekonomiska villkor. Det gäller inte
heller om givaren, när gåvan blev
gällande mot borgenärerna, hade
kvar utmätningsbar egendom som
uppenbarligen motsvarade de
skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad helt eller delvis, är
mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge
ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller
ackordslagen (1970:847).

LU 1986/87:18

Bilaga 2

101

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

LU 1986/87:18

Bilaga 2

Morn. 18 i utskottets hemställan

Regeringens förslag

Utskottets förslag

12 §

Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära bodelning
och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för den
efterlevande sambon.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och
3 §§ ärvdabalken omförlust av rätt
till arv skall också gälla ifråga om
rätten för den efterlevande sambon
att vid bodelning få del i den avlidnes
egendom.

102

Av reservanterna föreslagna ändringar i

regeringens lagförslag

Förslaget till äktenskapsbalk

Reservation 1 (mom. 7)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

7 kap.

5 §

En make får inte utan den andra makens samtycke

1. avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt
upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2. avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt
upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad eller

3. avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad Första stycket gäller inte bostad
eller bohag som är den ena makens eller bohag som är den ena makens

enskilda egendom enligt 2 § första enskilda egendom enligt 2 § första
stycket 2-4. stycket.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas
skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rättighet i denna
tillämpas också i fråga om tomträtt.

11 kap.

8 §

Den make som bäst behöver ma- Den make som bäst behöver makarnas
gemensamma bostad eller kamas gemensamma bostad eller

bohag har rätt att få denna egendom bohag har rätt att få denna egendom

i avräkning på sin lott eller, om vär- i avräkning på sin lott eller, om värdet
är ringa, utan avräkning. Denna det är ringa, utan avräkning. Denna

rätt gäller dock inte om egendomen rätt gäller dock inte om egendomen

är den andra makens enskilda enligt är den andra makens enskilda enligt

7 kap. 2 § första stycket 2-4. En 7 kap. 2 § första stycket. En förut förutsättning

för att en make skall sättning för att en make skall få

få överta en bostad eller bohag som överta en bostad eller bohag som

tillhör den andra maken är vidare tillhör den andra maken är vidare

att ett sådant övertagande även att ett sådant övertagande även

med hänsyn till omständigheterna i med hänsyn till omständigheterna i

övrigt kan anses skäligt. övrigt kan anses skäligt.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för
den efterlevande maken.

LU 1986/87:18

Bilaga 3

103

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Reservation 2 (mom. 8)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

3 kap.

1 § första stycket

Var arvlåtaren gift, skall kvarlåtenskapen
med undantag för däri
ingående enskild egendom tillfalla
den efterlevande maken. Efterlämnar
arvlåtaren någon bröstarvinge
som inte är den efterlevande makens
bröstarvinge, gäller dock att
makens rätt till kvarlåtenskapen
omfattar en sådan arvinges arvslott
endast om arvingen har avstått från
sin rätt i enlighet med vad som
anges i 9 §.

Reservation 4 (mom. 11)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

3 kap.

1 § andra stycket

Den efterlevande maken har alltid
rätt att ur kvarlåtenskapen efter
den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen
räcker, få egendom till
så stort värde att den tillsammans
med egendom som den efterlevande
maken erhöll vid bodelningen
eller som utgör den makens enskilda
egendom motsvarar fyra
gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gäller vid tiden för dödsfallet.
För utfående av sin rätt enligt detta
stycke får den efterlevande maken
påkalla jämkning av testamente.
Bestämmelserna i 7 kap. om jämkning
för utfående av laglott skall
gälla också i fråga om jämkning
som påkallas av den efterlevande
maken.

LU 1986/87:18

Bilaga 3

104

Reservation 6 (morn. 18)

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

LU 1986/87:18

Bilaga 3

11 kap.

8 §

Har en make gjort testamente till
den andra maken är förordnandet
utan verkan, om äktenskapet är
upplöst vid testators död eller mål
om äktenskapsskillnad då pågår.

18 kap.
1 §

Har inte särskild dödsboförvaltning
anordnats enligt 19 kap.
skall efterlevande make, arvingar
och universella testamentstagare
(dödsbodelägare) gemensamt
förvalta den dödes egendom under
boets utredning. De företräder därvid
dödsboet mot tredje man samt
har rätt att tala och svara i mål som
rör boet. Åtgärder som inte tål att
uppskjutas får företas även om någon
delägares samtycke inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlåtarens
död eller skall bodelning inte
ske, är en efterlevande make inte
dödsbodelägare, om maken ej är arvinge
eller universell testamentstagare.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan arvinge
eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men
inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,
vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

20 kap.
2 §

105

Regeringens förslag Reservanternas förslag

skall alltid kallas. Skall lott i kvarlå- las. Skall lott i kvarlåtenskapen åt tenskapen

åtnjutas först sedan ar- njutas först sedan arvinge eller uni vinge

eller universell testamentsta- versell testamentstagare har avlidit,

gare har avlidit, skall även den kal- skall även den kallas som vid tiden

las som vid tiden för bouppteck- för bouppteckningen är närmast att

ningen är närmast att sålunda ta arv sålunda ta arv eller testamente,

eller testamente.

4 §

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfallet.
Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda makarnas tillgångar och skulder var för sig
antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem enskild egendom
eller sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall ingå
i bodelning, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från
bodelningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av
förhållandena är obehövligt.

Även fordringar som är förenade
med särskild förmånsrätt i egendomen
eller av annan anledning år att
hänföra till denna egendom skall
antecknas. Om den efterlevande
sambon eller den avlidna sambons
övriga dödsbodelägare begär att få
täckning för annan skuld ur egendomen,
skall sambons samtliga tillgångar
och skulder antecknas och
värderas.

Den som vårdar egendomen eller
i övrigt bäst känner till boet skall
såsom bouppgivare lämna uppgifter
om boet. Vaije delägare samt efterlevande
make eller sambo skall på
anmaning lämna uppgifter till
bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handlingen
teckna försäkran på heder och
samvete att uppgifterna till bouppteckningen
är riktiga och att inga

Den som vårdar egendomen eller
i övrigt bäst känner till boet skall
såsom bouppgivare lämna uppgifter
om boet. Vaije delägare samt efterlevande
make skall på anmaning
lämna uppgifter till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handlingen
teckna försäkran på heder och
samvete att uppgifterna till bouppteckningen
är riktiga och att inga

LU 1986/87:18

Bilaga 3

106

Regeringens förslag Reservanternas förslag

uppgifter avsiktligt har utelämnats, uppgifter avsiktligt har utelämnats.

Bouppgivaren skall bekräfta sina Bouppgivaren skall bekräfta sina

uppgifter med ed, om talan om ed- uppgifter med ed, om talan om edgång
förs av någon vars rätt kan gång förs av någon vars rätt kan

bero därav eller av boutrednings- bero därav eller av boutredningsman
eller testamentsexekutör, man eller testamentsexekutör.

Samma skyldighet har dessutom Samma skyldighet har dessutom

dödsbodelägare samt efterlevande dödsbodelägare samt efterlevande

make eller sambo som inte har varit make som inte har varit bouppgi bouppgivare.

Även andra personer vare. Även andra personer som har

som har tagit befattning med boet tagit befattning med boet kan åläg kan

åläggas att bekräfta uppgifterna gas att bekräfta uppgifterna i

i bouppteckningen under ed. bouppteckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat
och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.

10 §

Blir en ny tillgång eller skuld känd efter det att bouppteckning har
förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen, skall tillläggsbouppteckning
innehållande tillägg eller rättelse förrättas inom en
månad.

Tilläggsbouppteckning skall ockra
förrättas, om efterlevande
sambo efter det att bouppteckning
har förrättats framställer en sådan
begäran om skuldtäckning som
avses i 4 § tredje stycket fjärde meningen
och sambons tillgångar och
skulder inte tidigare har antecknats
och värderats. I detta fall skall tillläggsbouppteckningen
förrättas
inom tre månader från det att begäran
framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteckning gäller i övrigt vad som förut i detta
kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

23 kap.

1 §

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bo- Var den döde gift, skall först bodelning
förrättas enligt bestämmel- delning förrättas enligt bestämmel serna

i äktenskapsbalken. Efter- serna i äktenskapsbalken.
lämnar den döde en sambo och begär
denne bodelning enligt lagen
(1987:000) om sambors gemensamma
hem, skall bodelningen förrättas
innan arvskifte äger rum.

LU 1986/87:18

Bilaga 3

107

Innehållsförteckning lu 1986/87:18

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionsyrkanden 2

I Vid 1985/86 års riksmöte väckta fristående motioner 2

II Med anledning av propositionen väckta motioner 2

III Vid 1986/87 års riksmöte väckta fristående motioner 4

Utskottet 5

Inledning 5

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Allmänna överväganden 8

Äktenskapets ingående 11

Äktenskapsskillnad 11

Bodelning mellan makar _ 12

Jämkning av äktenskapsförord 19

Lottläggning och rådighetsinskränkning 22

Gåvor mellan makar 24

Arvsregler 26

Bodelning med anledning av makes död 32

Vissa arvs- och testamentsrättsliga frågor 36

Bevittning av äktenskapsförord m. m 39

Internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar
40

Sambos gemensamma hem 42

Vissa allmänna frågor om äktenskap m. m 47

Informationsfrågor 50

Övrigt 51

Utskottets hemställan 51

Reservationer 54

1. Övertaganderätt och rådighetsinskränkning (m, c) 54

2. Makes arvsrätt (m, c) 55

3. Klandertalan (m) 57

4. Basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken (m) 58

5. Krav på bevittning (m, fp, c) 58

6. Sambors gemensamma hem (m, fp) 59

7. Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (m) 61

8. Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (fp) 61

9. Kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser (m,

fp, c) 62

10. Översyn av sambobegreppet (m, fp, c) 63

11. Information om äktenskapsbalken m. m. (c) 64

Särskilda yttranden 64

1. Avslag på förslaget till äktenskapsbalk (m, fp, c) 64

2. Den språkliga utformningen av lagförslagen (m) 65

3. Arvsrätt vid makes omgifte (m, c) 67

108

Bilaga 1 Propositionens lagförslag 68 LU 1986/87:18

Bilaga 2 Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens'lagförslag .. 101

Förslaget till äktenskapsbalk 101

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem 102

Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens lagförslag
103

Förslaget till äktenskapsbalk 103

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 104

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987

109