Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande 1986/87:18

om äktenskapsbalk m. m, (prop. 1986/87:1)

LU 1986/87:18

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:1, vari föreslås att den nuva­rande giftermålsbalken ersätts av en ny balk, äktenskapsbalken. Förslaget utgör den sista etappen av en omfattande-översyn av lagstiftningen på äktenskapsrättens område som har bedrivits sedan läng tid tillbaka och som tidigare har resulterat i nya regler om äktenskaps ingående och upp­lösning och om makars underhållsskyldighet. Dessa regler arbetas nu in i den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler föreslås om makars egendom. Syftet med de nya reglerna är enligt proposi­tionen framför allt att åstadkomma en bättre utjämning mellan en ekono­miskt starkare och en ekonomiskt svagare make när det gäller fördelningen av deras egendom vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad. Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken som syftar till att skapa ett starkare ekonomiskt skydd för en efterlevande make vid den andra makens död. Slutligen läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemensamma hem, vilken innehåller regler om hur hemmet skall delas i fall då ett samboförhållande upphör.

I betänkandet behandlar utskottet också dels tvä under riksmötet 1985/86 väckta fristående motioner, dels elva med anledning av propositio­nen väckta motioner, dels sju under riksmötet 1986/87 väckta fristående motioner.

Företrädare för justitiedepartementet, Stockholms tingsrätt, Sveriges advokatsamfund. Småföretagens riksorganisation, LRF och försäkrings­branschen har inför utskottet yttrat sig eller lämnat upplysningar i ärendet,' Vidare har skrivelser kommit in från föreningen Familj och rätt samt frän enskilda, bland andra professorn Anders Agell och universitetslektorri Göran Lind,

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen med vissa smärre redak­tionellajämkningar av äktenskapsbalken. En viss ändring förordas också i lagen pm sambors gemensamma hem. 1 betänkandet gör utskottet vissa motivuttalanden delvis med anledning av tre motionsyrkanden (m, c resp. vpk). Utskottet förordar att riksdagen i två avseenden som sin mening ger regeringen fill känna vad utskottet anfört, det ena tillkännagivandet med bifall till en motion (s) och det andra med anledning av fyra motioner (två s, en m och en fp). Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats 11 reservationer, I två reservationer (m, c)

1    Riksdagen 1986187. 8 saml. Nr 18

yrkas att makes rätt att överta bostad och bohag inte skall gälla om LU 1986/87: U egendomen är enskild resp, att makes arvsrätt inskränks till den avlidnes giftorättsgods, I en reservation (m, fp) yrkas avslag på förslaget till lagstift­ning om sambors gemensamma hem. Ytterligare åtta reservationer har avgivits i olika frågor (tre m, fp, c, tre m, en fp och en c). Vidare har tre särskilda yttranden fogats till betänkandet (m, fp, c resp, m, c resp. m).

Propositionen

I proposition 1986/87:1 föreslår regeringen (justitiedepartementet) - efter hörande av lagrådet - att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag fill

1.    äktenskapsbalk,

2.    lag om ändring i ärvdabalken,

3.    lag om sambors gemensamma hem. Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad ut­skottet anför nedan på s, 6-8,

Motionsyrkanden

I Vid 1985/86 års riksmöte väckta fristående motioner

Motion 1985/86:L203 av Margö Ingvardsson (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om lagförslag om makars egendom i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motion I985I86:L220 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att lagstiftningen bör ges en sådan utformning inom familje-, skatte-och sociallagstiftningen att den uppmuntrar till ingående av äktenskap,

II Med anledning av propositionen väckta motioner

Motion 1986187:L101 av Martin Olsson m, fl. (c) vari yrkas

1.    att riksdagen med ändring av det i proposition 1986/87:1 framlagda förslaget till utformning av 11 kap. 8 § äktenskapsbalken beslutar att all enskild egendom skall vara undantagen från övertaganderätt,

2.    att riksdagen med anledning av det i proposition 1986/87:1 framlagda förslaget om möjlighet till jämkning av äktenskapsförord enligt 12 kap, 3 § äktenskapsbalken uttalar att utgångspunkten skall vara att ingångna avtal skall respekteras och att jämkningsmöjligheterna skall tillämpas mycket restriktivt,

3.    att riksdagen - vid bifall till det i proposition 1986/87:1 framlagda förslaget om ändring av 3 kap. äktenskapsbalken innebärande att kyarlä-tenskapen skall tillfalla efterievande make - beslutar

a) att den avlidnes enskilda egendom skall tillfalla bi;östarvingarna.

 

b) att bröstarvinge har rätt att begära skifte om den efterlevande maken     LU 1986/87:18 gifter om sig,

4,    att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen,till känna vad som i motionen anförts om behovet av översyn av sambobegreppet i syfte att fä - så långt möjligt - enhetliga kriterier för begreppet sambo i olika lagar,

5,    att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om vikten av allsidig information om de nya äktenskaps-, arvs- och samboreglerna.

Motion 1986I87:L102 av Allan Ekström (m) vari yrkas

1, att riksdagen antar 7 kap, 5 § och 11 kap, 8 § förslaget till äktenskaps­
balk med den ändring som förordas i motionen,

2,    att riksdagen beslutar att i äktenskapsbalken införa krav på bevittning av äktenskapsförord och bodelningshandling samt avslår 23 kap, 4 § för­slaget till lag om ändring i ärvdabalken,

3,    att riksdagen antar 3 kap, 1 § förslaget till lag om ändring i ärvdabal­ken med den ändring som förordas i motionen,

4,    att riksdagen antar förslaget till äktenskapsbalk i övrigt med de språk­liga förändringar som förordas i motionen,

5,    att riksdagen avslår förslaget till lag om sambors gemensamma hem.

Motion 1986/87:LI03 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1,    att riksdagen beslutar att offentliggörande skall ske av hinderspröv­ning i enlighet med vad som anförs i motionen,

2,    att riksdagen beslutar att generell betänketid införs vid begäran om äktenskapsskillnad i enlighet med vad som anförs i motionen,

3,    att riksdagen beslutar att i övrigt anta förslaget till äktenskapsbalk,

4,    att riksdagen beslutar att i propositionen föreslagna ändringar av ärvdabalken avseende sambor avslås i enlighet med vad som anförs i motionen,

5,    att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om sambors gemen- . samma hem.

Motion I986I87:L104 av Carl Bildt m, fl, (m) vari yrkas att riksdagen avslår propositionen såvitt avser förslag till lag om sambors gemensamma hem.

Motion 1986I87:L105 av Margareta Gärd (m) vari yrkas

1.    att riksdagen beslutar att nuvarande huvudregel vad gäller arvsrätten för make och bröstarvingar skall bibehållas,

2.    att riksdagen beslutar att efterlevandeskyddet för make, när bröstar­vingarna utgörs av gemensamma barn, höjs frän fyra basbelopp till tolv basbelopp,

3.    att riksdagen hos regeringen begär förslag med innebörden att in­vandrade makar vars inbördes rättsförhållande regleras enligt utländsk lag skall tillerkännas rätt att i enklare former än genom äktenskapsförord avtala att svensk lag skall tillämpas pä deras rättsförhållanden.

Motion 1986I87:L106 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning och marknadsföring av standardavtal för sambor.

 

Motion 1986I87:L107 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen, i     LU 1986/87:18 enlighet med vad i motionen anförts, beslutar att i ärvdabalken inta en regel om bröstarvingars rätt att få ut sitt arv efter avliden förälder när den efterlevande ingår nytt äktenskap.

Motion 1986/87:L108 av Ulla Orring m. fl. (fp) vari yrkas

1.    att riksdagen beslutar att avslå propositionen i den del som utgör förslag till lag om sambors gemensamma hem,

2.    att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående ett förstärkt skydd för sambor med gemensamma barn,

3.    att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående förslag till förbättring äv samboendes möjligheter att ingå frivilliga avtal om deras gemensamma hem.

Motion 1986I87:L109 av Göte Jonsson m, fl, (m) vari yrkas

1,    att riksdagen avslår proposition 1986/87:1 såvitt avser förändring av. nuvarande ordning beträffande avtal mellan makar,

2,    att riksdagen avslår proposition 1986/87:1 såvitt avser arvsrätt vid makes död,

3,    att riksdagen som sin mening ger regeringen till kännavad i motionen anförts angående förstärkt skydd för en efterlevande make.

Motion 1986/87:L110 av Margit Gennser m,fi. (m) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1986/87:1 avseende äktenskapsbalk m.m, utom såvitt avser förslagen att make vid bodelning skall kunna behälla mer av sitt giftorättsgods än likadelningsprincipen skulle medföra samt att en efterle­vande make skall få överta boet orubbat.

Motion 1986I87:L111 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen har anförts angående det angelägna i att skyndsamt presentera ett förslag till en förändring av nuvarande regler vad gäller rättsverkningarna av äktenskap där makarna är medborgare i skilda länder.

III Vid 1986/87 års riksmöte väckta fristående motioner

Motion 1986/87:L40l av Allan Ekström (m) vari yrkas

1,    att riksdagen avslår 12 kap, 3 § förslaget till äktenskapsbalk,

2,    att riksdagen inskränker 10 kap. 4 § förslaget till äktenskapsbalk till att avse bodelning med anledning av skilsmässa,

3,    att riksdagen avslår 3 kap. 1 § andra stycket sista meningen förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.

Motion 1986I87:L402 av Martin Olsson och Karin Israelsson (båda c) vari yrkas att riksdagen beslutaratt som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om dels en kartläggning av de ekonomiska konse­kvenserna av äktenskap främst jämfört med övrigt samboende, dels förslag till åtgärder för att äktenskapet ej skall missgynnas.

 

Motion 1986/87:L404 av Sylvia Pettersson och Anita Johansson (båda s)     LU 1986/87:1} vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om översyn av reglerna i 15 kap. ärvdabalken samt i 18.. och 19 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Motion I986I87:L405 av Rune Thorén (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i äi-vdabalken i fräga om sättet att delge arvingarna i ett dödsbo innehållet i ett testamente som i motionen antytts.

Motion 1986/87:L407 av Bengt Silfverstrand och Hans Pettersson i Hel­
singborg (båda s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en omgåen­
de översyn av 1912 ärs lag om internationella rättsförhållanden rörande
äktenskapets rättsverkningar.                .      .                    '

Mo/Zo/?/956/S7,L4ö9 av Alf Svensson (c) vari yrkas

I. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning av de förhållanden inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen som leder till att äktenskapet missgynnas i förhållande till eller likställs.med samboende utan äktenskap,

2; att riksdagen beslutar uttala att lagstiftningen bör ges en sådan ut­formning inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen att den uppmuntrar till ingående av äktenskap.

Motion 1986187:L412 av Lahja Exner och Wivi-Anne Radesjö (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om avskaffande av lagen (1912:69) om vissa internatio-nella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Utskottet

Inledning

Nuvarande regler om äktenskap och dess rättsverkningar finns i giftei;-målsbalken. Den infördes år 1921 och ersatte en äldre balk i ämnet (äldre giftermålsbalken). Giftermålsbalken har sedan flera år tillbaka varit före­mål för en fortlöpande reformering och modernisering. År 1969 uppdrogs åt familjelagssakkunniga att se över den familjerättsliga lagstiftningen. På grundval av ett av de sakkunniga avgivet delbetänkande, (SOU 1972:41) Familj och äktenskap, genomfördes år 1973 en partiell reform ay i första hand äktenskapsrätten (prop. 1973:32, LU 1973:20). Reformen berörde främst reglerna om ingående och upplösning av äktenskap. De nya bestäm­melserna innebar bl. a. att skilsmässosituationen avdramatiserades. Vidare genomfördes vissa smärre ändringar i underhållsreglerna.

På grundval av ett av familjelagssakkunniga avgivet delbetänkande, (SOU 1977:37) Underhäll fill barn och frånskilda, genomfördes år 1979 bl.a. ändringar i reglerna om makars underhållsskyldighet (prop. 1978/79:12, LU 1978/79:9). '

I juni   1981   lade de sakkunniga fram sitt huvudbetänkande,  (SOU

 

1981:85) Äktenskapsbalk. I betänkandet behandlades förmögenhetsord- LU 1986/87:18 ningen i äktenskap och fördelningen av makarnas egendom när äktenska­pet upplöses. De sakkunniga föreslog att nya regler i dessa avseenden ' skulle tas in i en ny lag, äktenskapsbalk, till vilken bestående regler om ingående och upplösning av äktenskap och om makars underhållsskyldig­het skulle föras över utan nämnvärda sakliga ändringar, I betänkandet föreslogs också ändringar i ärvdabalken syftande till att förstärka efterle­vande makes ställning när äktenskapet upplöses genom den andra makens död. De sakkunniga föreslog vidare att regler om fördelning av bohag och bostad för ogifta samboende då samboendeförhållandet upplöses skulle tas in i ett särskilt kapitel i den föreslagna äktenskapsbalken. Betänkandet har efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i propositionen.

Familjelagssakkunnigas utredningsuppdrag avser också de internatio­nellt privaträttsliga reglerna om äktenskaps rättsverkningar m, m. Ett slut­betänkande från familjelagssakkunniga med förslag till lagstiftning på detta område väntas under våren 1987,

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs en ny äktenskapsbalk (ÄktB), som skall ersätta den nuvarande giftermålsbalken (GB), Gällande regler i GB om äktenskaps ingående och upplösning och om makars underhållsskyldighet arbetas in i den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler föreslås i fräga om makars egendom. Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken (ÄB) och läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemen­samma hem.

Ändringarna i åktenskapslagstiftningen innebär flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om lika­delning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad vidgas genom att den allmänna jämkningsregel som finns för närvarande ges ett något utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Vidare förenklas de s, k, vederlagsreglerna, vilka vid bodelningen ger en make kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt giftorättsgods. En nyhet är att enskild egendom skall kunna dras in i bodelningen, om makarna är överens om det. Egendomen skall i så fall behandlas som giftorättsgods. Förslaget innehåller ocksä en regel om jämkning av äktenskapsförord.

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skäll i fortsättningen kunna förrättas inte bara som nu när äktenskapet här upplösts utan även dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare ersätts det nuvarande institutet boskillnad av en möjlighet att förrätta bodelning under pågående äktenskap efter anmälan till domstol. Till skillnad från vad som gäller för närvarande skall en sådan bodelning dock inte medföra att makarnas egendom blir enskild.

Kravet på äktenskapsförord avskaffas när det gäller gåvor mellan ma­kar. Sådana gåvor skall i fortsättningen bli gällande mellan makarna enligt allmänna regler eller genom att gåvan registreras hos domstol. För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock allfid registre-

 

ring. Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid avtal om     LU 1986/87:18 egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med äktenskapets upplösning få överta den andra makens bostad utvidgas till att omfatta alla former av bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är giftorättsgods eller enskild egendom på grund av äktenskapsförord. Nuvarande behovs- och skälig­hetsprövning skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make på motsvarande sätt skall ha möjlighet att efter en behovs- och skälighetsprövning få överta bohag som tillhör den andra maken och som har begagnats gemensamt i hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död skall en särskild jämk­ningsregel gälla till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel får denna make rätt att bestämma att vardera sidan som sin andel vid bodelningen skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en make vid den ändra niakens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar. Laglottsinstitutet behålls men ges den konstruktionen att bröstarvingarna får rätt tillefterarv när den efterlevande maken i sin tur dör. Den efterle­vande maken förvärvar egendomen efter den först avlidna maken med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den nuvarande s. k. basbeloppsregeln vid bodel­ning i 13 kap, 12 § andra stycket GB förs över till ÄB där den-ges karaktären av en garantiregel. Samtidigt utvidgas tillämpningsområdet för basbeloppsregeln genom att den blir tillämplig också när det finns barn till den avlidne som är under 16 år och inte är barn även till den efterlevande maken.

Om det vid den efterievande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i stället för som för närva­rande endast halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensam/na hem innebär att när ett sambo­förhållande upplöses samborna fär en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemen­samt begagnande. Huvudregeln är alltså att denna egendom delas lika mellan dem. Denna huvudregel kan dock - på samma sätt som för makar - frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sam­bor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden öppnas en möjlig­het att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboför­hållande.

Sambo får vidare rätt ätt överta inte bara den andra sambons bostad ittan ocksä dennes bohag. Denna rättighet får i huvudsak samma utformning som för makar.

I fall då ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död skall den efterlevande sambon alltid hä rätt att erhålla sä mycket av den egen­dom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begag­nande - så långt egendomen räcker - att dess värde motsvarar t vägånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Propositionen innehåller inte några förslag till ikraftträdande- öch över­gångsbestämmelser. Regeringen har i en lagrädsremiss, beslutad dén 4

 

december 1986, dels förordat att den nya lagsfiftningen skall träda i kraft     LU 1986/87:18

den 1 januari 1988, dels avgivit förslag till övergångsbestämmelser och . -    .

erforderliga följdändringar. Lagrådet har avgivit yttrande över förslagen

den 28 januari 1987. Övergångsbestämmelserna innebär i princip att de nya

reglerna blir tillämpliga fullt ut vid ikraftträdandet även beträffande äldre

äktenskap och äldre samboförhållanderi. Undantag görs dock för de fall

där talan om äktenskapsskillnad väckts eller där den ena maken dött före   -

ikraftträdandet. Inte heller beträffande de äktenskap som ingicks före år

1921, och i fråga om vilka den äldre giftermålsbalkens regler gäller, blir de

nya reglerna tillämpliga. Förslaget till följdlagstiftning innebär i huvudsak

en nödvändig teknisk anpassning till äktenskapsbalken. Vissa materiella

ändringar föreslås dock dels i jagen (1927:77) om försäkringsavtal, dels i

brottsbalken. De ändringar som den nya lagstiftningen föranleder i lagen

(1941:416) om skatt på arv och gåva kommer att föreläggas riksdagen i en

särskild proposition under våren 1987.

Allmänna överväganden

Som inledningsvis redovisats har äktenskapsrätten sedan länge varit före­mål för ett omfattande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då GB:s regler om ingående och upplösning av äktenskap ändrades i väsentlig mån, I samband med en reform är 1978 om föräldrars underhållsskyldighet ■gentemot sina barn ändrades också bestämmelserna i GB om makars underhållsskyldighet sinsemellan.

De ändringar som sålunda genomförts av äktenskapsrätten har inte i någon mera väsentlig mån berört reglerna om makars egendom. Genom den nu framlagda propositionen föreslås att ocksä dessa bestämmelser ändras i betydande omfattning. De nya reglerna om förmögenhetsordning­en i äktenskapet och fördelningen av makars egendom vid äktenskaps­skillnad föreslås bli intagnaj en ny lag, kallad äktenskapsbalk. Till den nya lagen överförs de bestämmelser i GB som omfattats av de tidigare refor­merna utan några större sakliga ändringar. Propositionen innehåller vida­re, som tidigare berörts, förslag till äpdrjngar i ÄB som syftar till att stärka en makes ställning vid den andra makens frånfälle. Slutligen framläggs i propositionen förslag till en särskild lag om sambors gemensamma hem,

I motion 1986/87:L110 (m) yrkas avslag på propositionen utom i vad avser de föreslagna nya reglerna om frängående av likadelningsprincipen vid bodelning och om makes arvsrätt. Motionärerna framhåller att famil­jerätten utgör en viktig och central del av vårt rättssystem. Varje medbor­gare får någon gång under sitt liv kontakt med den familjerättsliga lagstift­ningen. Genomgripande förändringar på familjerättens område kan enligt motionärerna lätt skapa problem för medborgarna på grund av svårigheter för dem att i det enskilda fallet överblicka konsekvenserna av ändringarna. Motionärerna anser att restriktivitet måste iakttas när det gäller ändringar av familjerättens regler. För lagstiftningsarbetet bör som huvudprinciper gälla att ändringar fär genomföras endast om tungt vägande skäl talar för det och i syfte att bringa regelsystemet i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Enligt motionärerna är det blott de föreslagna reglerna

 

om frångående av likadelningsprincipen vid bodelning med anledning av LU 1986/87:18 äktenskapsskillnad och om makes arvsrätt som kan stå i överensstäm­melse med de angivna huvudprinciperna. Vissa andra ändringar av det nuvarande regelsystemet liksom förslaget om en lag för sambor anser motionärerna däremot inte godtagbara. Motionärerna krifiserar också att förslag fill övergångsbestämmelser inte framlagts i samband med proposi-. fionen.

Utskottet vill för sin del erinra om att GB kom till efter ett långvarigt översynsarbete som i likhet med familjelagssakkunnigas arbete bedrivits , etappvis, GB trädde i kraft den 1 januari 1921, GB kom alltså till för ca 70 år sedan och regelsystemet i den är ett uttryck för de värderingar som då , rådde. Sedan GB:s tillkomst har samhället förändrats i väsentlig mån, vilket medfört en ändrad syn på äktenskapet och påverkat makarnas inbördes relationer. Oavsett vilken inställning man har till den utveckling som skett mäste det konstateras att det numera är betydligt vanligare än förr att ett äktenskap blir upplöst genom äktenskapsskillnad efter längre eller kortare tid. Till bilden hör också att rollfördelningen mellan makarna ändrats. Vid GB:s fillkomst var hustrun i allmänhet beroende av mannen för sin försöijning. Under de senaste årtiondena har emellertid kvinnorna i ökande utsträckning börjat-förvärvsarbeta utanför hemmet. Även om kvin­norna som grupp betraktade ännu inte nått upp till samrria genomsnittsin­komst som männen innebär dock kvinnornas inträde på arbetsmarknaden ett betydelsefullt steg mot én ökad faktisk jämställdhet mellan makar i både personligt och ekonomiskt hänseende. Rollfördelningen mellan ma­karna i ett äktenskap har vidare påverkats av de allmänna strävandena mot en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor!

Även om GB redan ursprungligen byggde på principen att makar är två
självständiga individer i rättsMgt och ekonomiskt hänseende har samhälls­
utvecklingen fört med sig att GB:s regler kommit att te sig ofidsenliga. De
reformer som genomfördes åren 1973 och 1978 innebar en välbehövlig
modernisering av viktiga delar av äktenskapslagstiftningen. Enligt utskot­
tets mening är det angeläget att de regler i GB som inte berörts av de
tidigare reformerna, dvs. bestämmelserna om makars egendom, nu blir
moderniserade och bringas i samklang med regelsystemet i övrigt på äkten­
skapsrättens område. Det finns alltså starka skäl för den förordade refor­
men. Utan att ta ställning i sak till de olika ändringar av reglerna som
föreslås i propositionen vill utskottet ocksä framhålla att den föreslagna
reformen i sina huvuddrag får anses innebära en anpassning av äkten­
skapsrätten till vad som i dagar den allmänna rättsuppfattningen. Enligt ■
utskottets mening ligger således propositionen i linje med de huvudprin­
ciper som motionärerna själva ställt upp.                                      ',

I anslutning till det anförda anser sig utskottet böra understryka vad som anförs i motionen, nämligen att den nu föreslagna lagstiftningen får stor betydelse för nästan alla människor i värt samhälle. Vid en reform med en sådan räckvidd är det mer angeläget än eljest att man försöker motverka att problem uppkommer för enskilda människor på grund av svårigheter för dem att överblicka lagstiftningens konsekvenser. Stora krav måste ställas pä en bred och fyllig information till allmänheten om de nya regler-

 

nas närmare innebörd. Utskottet kommer därför i ett särskilt avsnitt av     LU 1986/87:18 betänkandet att behandla informationsfrågan.

Med anledning av vad motionärerna anfört beträffande övergångsbe­stämmelser och följdlagstiftning till äktenskapsbalken vill utskottet påpeka att det självfallet hade varit värdefullt om en proposition med förslag till sädan lagstiftning kunde ha behandlats av riksdagen i samband med försla­get till äktenskapsbalk. En lagrådsremiss med förslag till övergångsbe­stämmelser och följdlagstiftning liksom lagrådets yttrande över förslaget har emellertid varit tillgängliga för utskottet vid ärendets behandling. Ut­skottet har därmed kunnat överblicka konsekvenserna av äktenskapsbal­ken för de äktenskap som redan ingåtts då balken träder i kraft. Något hinder för riksdagen att nu ta ställning till förslaget till äktenskapsbalk kan därför inte anses föreligga.

Med det anförda förordar utskottet att en reform av äktenskapslagstift­ningen och ärvdabalken genomförs med i huvudsak den inriktning som föreslås i propositionen. Utskottet avstyrker således motion LllO i denna del. Frågan om införande av en lag för sambor och mofionärernas avslags­yrkande i motsvarande del behandlar utskottet i ett senare avsnitt.

1 motion 1986/87:L102 (m) riktas kritik mot den språkliga utformningen av ÄktB. Språket saknar enligt motionären rytm och spänst. Motionären vänder sig bl. a, mot bruket av obestämd artikel framför substantiven. Motionären kritiserar också att man i lagtexten ändrar ordningsföljden i de invanda och traditionella begreppsparen "man och kvinna" eller "man och hustru" till "kvinna och man" eller "kvinnan och mannen". Motionä­ren betecknar detta som ett uttryck för "jämställdhetsklåfingrighet", I motionen riktas vidare kritik mot att man i sin iver att inte beteckna make enbart med han byter ut de personliga pronomina han och hon liksom hans och hennes mot denne resp. dennes. Motionären påtalar därvid att lagskri­varen inte lyckats i sitt uppsåt att använda könsneutrala ord eftersom pronomenet denne är ett fullvärdigt maskulint sådant. Dessutom används pronomenet på ett sätt som enligt motionären inte överensstämmer med vårdat språkbruk. Motionären yrkar (yrkande 4) att en översyn av lagtex­tens språkliga utformning skall ske.

Utskottet kan inte instämma i motionärens allmänna kritik mot den språkliga utformningen av ÄktB. När det gäller frågan om substantivens form kan utskottet dessutom konstatera att författningstexten utformats i enlighet med de riktlinjer som numera tillämpas. Utskottet ser det vidare som en fördel att utformningen av lagtexten ligger i linje med strävandena mot en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället.

Utskottet kan således inte ställa sig.bakom motionärens krav på en språklig omarbetning av den föreslagna lagstiftningen i dess helhet. Med anledning av motionärens påpekanden bör emellertid en redaktionell änd­ring ske av 5 kap, 2 § och 6 kap,.3 § ÄktB, Även 8 kap, 3 § ÄktB bör, jämkas i språkligt hänseende. Till detta lagrum återkommer utskottet ne­dan. Utöver dessa ändringar bör motion L102 yrkande 4 inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

 

Äktenskapets ingående                                    LUl986/87: If

I propositionen föreslås som tidigare nämnts att nuvarande regler om äktenskapets ingående förs över till ÄktB med vissa språkliga och tekniska förändringar. Detta innebär att äktenskapet även i fortsättningen skall ingås genom vigsel. Vigseln skall föregås av hindersprövning, dvs, pröv­ning av huruvida det föreligger hinder mot äktenskap. Hindersprövningen skall liksom nu företas av pastorsämbetena i församlingarna. Om pastors­ämbetet finner att hinder inte föreligger skall ämbetet på begäran av part utfärda intyg om detta,

I motion,1986/87:L 103 (c) framhålls att de regler som gällde tidigare om lysning gav offentlighet åt prövningen av äktenskapshinder. Lysningen förstärkte också, enligt motionären, allvaret i beslutet att ingå äktenskap samt gav beslutet en högtidlig inramning. Motionären yrkar (yrkande 1) mot denna bakgrund att äktenskapsbalkens regler om hindersprövning kompletteras med krav på offentliggörande av hindersprövningen, t, ex, genom lysning eller annonsering.

Utskottet erinrar om att lysningen fram till år 1968 ingick som ett led i hindersprövningen. Lysningen innebar att de blivande makarnas avsikt att ingå äktenskap kungjordes i kyrkan tre söndagar i rad, så att allmänheten skulle kunna komma med upplysning om äktenskapshinder. Skälen för att lysningsförfarandet avskaffades år 1968 var bl, a, att lysningen fick antas vara av utomordentligt ringa betydelse för hindersprövningens tillförlit­lighet och att lysningsförfarandet ibland kunde vålla olägenheter, t. ex. genom den publicitet som de trolovade kunde ha goda skäl att vilja undvika (prop, 1968:136, ILU 1968:49), Departementschefen anmärkte i proposi­tionen att ingenting skulle hindra att lysningen bevarades som tradition om det fanns intresse för detta och om kyrkan ville lämna sin medverkan.

Enligt utskottets mening har de skäl som föranledde att lysningsinstitu­tet utmönstrades ur lagstiftningen fortfarande bärkraft. Någon anledning att nu återinföra någon form av offentliggörande av hindersprövningen kan utskottet inte finna. Utskottet avstyrker således bifall till motion L103 yrkande 1.

De i proposifionen föreslagna reglerna om äktenskaps ingående föranle­der i övrigt inte något uttalande från utskottets sida. Utskottet tillstyrker att de införs i ÄktB,

Äktenskapsskillnad

I propositionen föreslås att gällande, regler om äktenskapsskillnad'förs

över till ÄktB. Dessa innebär i korthet att makar i princip har rätt till

omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en ay makarna vill skiljas eller   ■      •

om någon av makarna har barn under 16 år skall skilsmässan dock föregås -     .

av en betänketid på minst sex månader.'              .    ,

I motion 1986/87:L103 (c) understryks att familjestabiliteten har ett stort
värde. För att undanröja risken för oöverlagda beslut och därmed ge ökad
trygghet åt en svagare pai:t bör enligt, motionären en generell betänketid
införas. Motionären yrkar (yrkande 2) att ÄktB ändras i enlighet härmed,    11

 

Utskottet erinrar om att nuvarande regler om äktenskapsskillnad kom LU 1986/87:18 till i samband med 1973 års reform av äktenskapsrätten. Tidigare hade gällt att äktenskapsskillnad i princip skulle föregås av hemskillnad under minst ett år, I lagstiftningsärendet (prop, 1973:32, LU 1973:20) framhöll utskottet bl, a. att hemskillnaden, som i mellan 70 och 80 % av fallen slutade i äktenskapsskillnad, lätt framstod som en onödig fördröjning av en under alla omständigheter oundviklig upplösning av äktenskapet. Detta förhål­lande var enligt utskottet särskilt tydligt om en av makarna eller kanske båda ville ingå nytt äktenskap. Med anledning av motioner med samma syfte som den nu aktuella tog utskottet också upp frågan om en obligato­risk betänketid. Utskottet framhöll i detta sammanhang att grundprincipen om äktenskapets frivillighet ledde tillatt makar borde kunna få äktenska­pet upplöst utan någon tidsutdräkt. Endast om speciella skäl talade därför borde man frångå denna grundprincip. Utskottet anförde också på närmare angivna skäl att det endast undantagsvis kunde komma i fråga att, i de fall då makar var ense om att skiljas, tala om förhastade beslut från makarnas sida. Om makarna inte hade minderåriga barn, dä speciella hänsyn måste tas, kunde det enligt utskottet inte vara rimligt att en mycket ringa risk för förhastade beslut skulle fördröja en upplösning av äktenskapet i den stora majoritet av skilsmässofall, där några förhastade beslut inte förelåg.

Utskottet anser att det inte finris anledning för riksdagen att nu ändra uppfattning i frågan. Utskottet tillstyrker därför propositionen i detta avse­ende och avstyrker motion L103 yrkande 2.

Bodelning mellan makar                                        ..    ,

1 förevarande avsnitt behandlas de nya bodelningsregler som föreslås i propositionen. Vissa särskilda frågor röraride bodelning med anledning av den ena makens död behandlas dock i ett avsnitt efter reglerna om makes arvsrätt.

Sedan ett äktenskap har upplösts genom äktenskapsskillnad skall bo­delning förrättas mellan makarna. Bodelning skäll också ske dä det dömts till boskillnad mellan makarna samt i princip även då äktenskapet upplöses genom ena makens död. Bodelning sker genom att makarna i ett avtal kommer överens om hur egendomen skall fördelas mellan dem. Bodelning kan även förrättas av en särskild bodelningsförrättare. Denne förordnas av domstol pä begäran av nägon av makarna.

Närmare regler om bodelning finns i 13 kap, GB, Delningen skall omfat­ta makarnas giftorättsgods, dvs. i princip all egendom som inte är makes enskilda egendom. Innan delning,sker skall vardera maken av sitt gifto­rättsgods - så långt det räcker - tilldelas så mycket egendom som behövs för att täcka hans eller hennes skulder,.. Vissa undantag från denna skuld-täckningsregel finns dock. Vad som därefter återstår av makarnas gifto­rättsgods, dvs, varje makes nettoförmögenhet, läggs sedan samman och delas lika mellan makarna,

I 13 kap, 12 a § GB ges en möjlighet till avsteg från likadelningsprinci­pen. Enligt denna regel skall likadelningsprincipen frångås vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad om en tillämpning av den skulle leda

 

till ett resultat som framstår som uppenbart obilligt med hänsyn till makar-     LU 1986/87:18 nas ekonomiska förhålländen och den tid äktenskapet varat. Om likadel­ningsprincipen inte skall tillämpas skall delriingen ske efter annan grund som är skälig. En make kan dock inte erhålla mer än som svarar mot hans eller hennes giftorättsgods.

De nämnda reglerna korripletteras av vissa bestämmelser om makes rätt till vederlag, GB ger makarna rätt att - med vissa undantag (de s,,k, rådighetsinskränkningarna) - fritt förfoga över sitt giftorättsgods under äktenskapet. Var och en av makarna är dock skyldig att vårda sitt gifto­rättsgods sä att det inte otillbörligen minskas till den andra makens nackdel (6 kap, 3 § GB). Denna skyldighet sanktioneras av de s, k. vederlagsreg­lerna i 13 kap, 5-7 §§. Enligt dessa regler skall en make, vars intressen på ett otillbörligt sätt har åsidosatts av den andra maken, kompenseras vid bodelningen så att resultatet blir i huvudsak detsamma som om den andra maken inte på detta sätt hade brutit mot sin vårdnadsplikt. En make kan också få kompensation idet motsatta fallet när han eller hon har använt sin enskilda egendom till att öka värdet av sitt giftorättsgods (13 kap. 8 §).

De redovisade reglerna avser den beloppsmässiga fördelningen av ma­karnas tillgångar: Hur egendomen rent faktiskt skall fördelas mellan ma­karna, dvs, vilka lösören, kapitaltillgångar m. m, varje make skall fä pä sin lott, regleras av särskilda bestämmelser. Till denna fråga återkommer utskottet nedan.

Enligt förslaget till ÄktB skall bodelning även i framtiden ske då äkten­skapet upplöses genom äktenskapsskillnad eller den ena makens död. I propositionen föreslås att boskillnadsinstitutet avskaffas, I stället införs en möjlighet för makarna att - om de är överens om det - göra bodelning utan samband med äktenskapets upplösning. Till skillnad från nuvarande ordning blir egendom inte enskild efter en sädan bodelning,

ÄktB bygger liksom GB pä principen att makarnas giftorättsgods skall delas lika mellan dem sedan varje make erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur giftorättsgödset (11 kap. 2 § ÄktB), Är skulderna förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom eller hår­de eljest särskild anknytning till enskild egendom, t, ex, skulder för under­håll av en fastighet som är enskild egendom, får en make dock täckning för skulden ur sitt giftorättsgods endast i den mån värdet av den enskilda egendomen inte räcker till för betalning av skulden. De föreslagna skuld-täckningsreglerna överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestäm­melser i GB, De allmänna bestämmelserna i GB om makes rätt till vederiag vid bodelning saknar däremot direkt motsvarighet i ÄktB, Endast för det' fall att en make inför eri förestående äktenskapsskillnad företagit mot den andra maken illojala transaktioner föreslås en vederlagsregel. Denna be­stämmelse (11 kap, 4 § ÄktB) innebär att bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom ett år före ansökan om äkteriskapsskillnad genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt giftorättsgpds till att öka värdet av sin enskilda egendom. Korrigeringen skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det ifrågavarande giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar,

I proposifionen föreslås vidare att likadelningsprincipen skall kunna            13

 

frångås i större utsträckning än vad den nuvarande bestämmelsen i 13 kap, LU 1986/87:18 12 a § GB ger möjlighet till, I 12 kap, 1 § ÄktB har sålunda tagits in en regel, enligt vilken en make vid bodelningen kan få behålla mera av sitt giftorättsgods än som följer av likadelningsprincipen i de fall en likadelning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i öv­rigt. Den nya jämkningsregeln gäller inte vid bodelning med anledning av makes död.

Liksom 13 kap, 12 a § GB har den nya regeln betydelse endast för den make som har mer giftorättsgods än den andra maken. Med stöd ay bestämmelsen kan maken helt eller delvis förhindra att en förmögenhets­överföring sker till den andra maken. Jämkningsregeln i 12 kap. 1 § ger dock inte maken rätt att vid bodelningen få ut mer än värdet av hans eller hennes giftorättsgods. -En särskild regel (12 kap, 3 §) om jämkning av äktenskapsförord föresläs också i propositionen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att boskillnadsinstitu­tet bör kunna avskaffas och ersättas av en rätt för makarna att förrätta bodelning under äktenskapets bestånd; Genom denna möjlighet till bodel­ning tillgodoses det behov som makarna kan ha av att under äktenskapet reda upp sina egendomsförhållanden eller att lösa upp den ekonomiska sammanflätningen dem emellan och åstadkomma att vardera maken blir ekonomiskt självständig. Det kan påpekas att efter en sådan bodelning kan giftorättsgodset förvandlas till enskild egendom genom äktenskapsförord och därmed kan i praktiken uppnäs samma resultat som boskillnadsinstitu­tet medför. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del.

Utskottet ställer sig vidare bakom förslaget i propositionen att bodel­ningsreglerna i ÄktB skall bygga på likadelningsprincipen. Även om det med hänsyn till strävandena mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män kan finnas anledning att överväga andra delningssystem som i högre grad ger uttryck för makarnas självständighet och jämställdhet i ekono­miskt och rättsligt hänseende, finner utskottet att likadelningsprincipen har sådana fördelar att den inte bör överges. Med likadelning uppstår sålunda generellt sett inte risker för att kvinnorna missgynnas. Som utskot­tet tidigare berört har nämligen kvinnorna som grupp alltjämt lägre in­komster än männen och andra delningssystem kan innebära risker för att de vid bodelning fär ett sämre utbyte. Ett betydande värde ligger också däri att likadelning är en sedan länge bland allmänheten välkänd delnings-grund. Ett tungt vägande skäl för ett bibehållande av likadelningsprincipen är också intresset av nordisk rättslikhet.

Enligt utskottets mening bör således likadelning av makarnas giftorätts­
gods alltjämt vara huvudregeln. En strikt tillämpning av likadelningsprinci­
pen kan emellertid i många situationer leda till resultat som inte ter sig
rättvisa och rimliga. Så är t, ex, fallet då en make förfogat över sitt
giftorättsgods på ett sätt som framstår som otillbörligt med hänsyn till den
andra makens intressen. Syftet med de nuvarande vederlagsreglerna i GB
är bl. a. att man skall kunna fä till stånd en mera rättvis bodelning när den
ena maken minskat sitt giftorättsgods genom transaktioner som är illojala
mot den andra maken. Som närmare redovisas i propositionen är dock        14

 

dessa regler inte längre ändamålsenliga och de fillämpas numera knappast LU 1986/87:18 alls. Någon anledning att i ÄktB föra in vederlagsregler som i likhet med GB:s generellt riktar sig mot en makes transakfioner under äktenskapet kan utskottet därför inte finna. Däremot synes det fortfarande finnas ett behov av en möjlighet att korrigera bodelningsresultatet med hänsyn till transaktioner som en make företagit inför en förestående äktenskapsskill­nad. I likhet med departementschefen anser utskottet därför att en regel bör tas in i ÄktB som medger att en make vid bodelningen får kompensa­tion för att den andra maken en viss tid före ansökan om äktenskapsskill­nad minskat sitt giftorättsgods genom vederlagsfria överlåtelser eller där­ med jämförbara förfoganden. Tidsgränsen bör bestämmas till ett år.

Utskottet vill tillägga att de särskilda jämkningsreglerna som föreslås i propositionen (12 kap, 1 och 3 §§ ÄktB) i vissa fall kan tillämpas för att korrigera bodelningsresultatet när en make under en lång tid före separa­tionen systematiskt minskat sitt giftorättsgods till nackdel för den andra maken. Det sagda gäller inte minst när maken använt giftorättsgbdset för att öka värdet av sin enskilda egendom. Som utskottet kommer att utveck­la närmare i det följande bör i sädana fall det äktenskapsförord varigenom egendomen gjorts till enskild kunna jämkas.

Också andra omständigheter än förekomsten av illojala transaktioner kan enligt utskottets mening föranleda att en likadelning ger ett oskäligt resultat. När ett äktenskap varat under endast en kortare fid kan det sålunda framstå som oskäligt att den ena maken skall ha rätt till hälften av den andras giftorättsgods. Detta gäller särskilt när den sistnämnda maken fört med sig betydande tillgångar in i äktenskapet. Oavsett äktenskapets längd kan en likadelning vidare framstå som mindre tillfredsställande när den ena maken under äktenskapet, t, ex, genom arv, förvärvat egendom av stort värde, I de angivna fallen får likadelningsprincipen till följd att man som det brukar sägas i dagligt tal "kan skilja sig till pengar". Som närmare redovisas i propositionen (s, 45) ger den nuvarande regeln i 13 kap. 12 a § GB mycket begränsade möjligheter att göra avsteg från denna princip och därmed uppnå ett mera rimligt bodelningsresultat. Regeln utnyttjas inte heller i någon nämrivärd utsträckning,

I syfte att vidga möjligheterna att korrigera bodelningsresultatet föreslog familjelagssakkunniga att det vid sidan av en mera allmän jämkningsregel skulle införas en särskild bestämmelse som tog sikte på kortvariga äkten­skap. Regeln innebar i huvudsak att vid äktenskap som varat kortare fid än tio år skulle normalt endast så stor del av vardera makens nettoförmögen­het delas som svarade mot den del av tioårstiden som äktenskapet varat. Vid exempelvis ett äktenskap som varat fem år skulle således hälften av nettoförmögenheten ingå i delningen, I propositionen har emellertid valts en annan lösning, nämligen en mera allmänt hållen jämkningsregel som särskilt tar sikte på de kortvariga äktenskapen men ocksä medger jämkning i andra fall dä det är oskäligt att en make skall behöva dela med sig av sitt giftorättsgöds.

Utskottet, som delar uppfattningen att det finns ett behov av vidgade
jämkningsmöjligheter, anser att en regel av den typ som förordas i proposi­
tionen är att föredra framför familjelagssakkunnigas förslag. Dä kortvariga.  15

 

äktenskap upplöses kan det visserligen vara både enkelt och naturiigt för LU 1986/87:18 parterna att tillämpa en sädan schablonregel som familjelagssakkunniga föreslog. En nackdel med en fast schablonregel är emellertid att den bara tar hänsyn till äktenskapets längd. När det gäller makars bostad och bohag som anskaffats för gemensamt bruk kan en sådan regel ofta ge ett otill­fredsställande resultat, I likhet med departementschefen anser utskottet nämligen att bostad och bohag normalt inte bör bli föremål för schablonar-tad jämkning. Utskottet vill vidare peka på de svårigheter som kan upp­komma att inom ramen för en fast schablonregel ta hänsyn till frågan huruvida ett samboende före äktenskapet - något som numera vanligen förekommer-skall beaktas.

Den i propositionen förordade regeln ger även den utrymme för att tillämpa en schablonregel samtidigt som den medger ett hänsynstagande till de nyss angivna omständigheterna liksom förhållandena i övrigt i"det enskilda fallet. Vad som i proposifionen anförs angående fillämpningen av en schablonregel som riktvärde för jämkning föranleder inte några erin­ringar från utskottets sida. Detta innebär att utskottet delar iippfattningen att med kortvariga äktenskap bör i förevarande avseende förstås äkten­skap som inte varat mer än fem år. Har makarna före äktenskapet bott tillsammans bör denna tid räknas in.

Som redovisats ovan skall jämkning enligt 12 kap. 1 § ÄktB också kunria ske med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständighe­terna i övrigt, I två av de skrivelser som inkommit i ärendet har gjorts gällande att jämkningsregeln i 12 kap, 1 § ÄktB inte fått en helt tillfreds­ställande utformning. Enligt skrivelserna kan det finnas ett behov av- att jämka bodelningsresultatet till förmän inte bara för den make som har mest giftorättsgods utan också för den andra maken. I en av skrivelserna nämns som exempel att den sistriämnda maken har fått en rehabiliteringsersätt­ning utbetald till sig som bör hällas utanför bodelningen eller använt enskild egendom för att öka giftorättsgodsets värde, något som bör tillgo­doräknas honom eller henne. I den andra skrivelsen framhålls att slopan­det av vederlagsreglerna i GB innebär en försämring för den ekonomiskt svagare maken. Har den andra maken förslösat stora delar av sitt gifto­rättsgods bör en jämkning kunna ske så att den ekonomiskt svagare får kompensation härför.

En näraliggande fräga tas upp i motion 1985/86:L203 (vpk). Motionären ■
framhåller att vid personskador den skadelidande ofta får ett större en­
gångsbelopp som ideellt skadestånd. Är den skadelidande gift och har
makarna inte genom äktenskapsförord bestämt att tillgången skall vara
enskild egendom kommer skadeståndsbeloppet efter utbetalning att ingå i
den skadelidandes giftorättsgods. Skiljer sig makarna får den skadelidande
vid bodelningen avstå hälften av skadeständsbeloppet. I motionen hänvi­
sas också till att handikappfördon som erhållits med s. k. bilstöd kan
utgöra giftorättsgods. Motionären anser att sådant fordon liksom skade­
stånd i form av engångsbelopp alltid bör behandlas som enskild egendom.
Detsamma bör gälla i fråga om egendom som trätt i stället för skadestånds-
belopp. Motionären yrkar att förslag till lagändring i enlighet med det
anförda skall föreläggas riksdagen.                  '                                    16

 

Med anledning av vad som sålunda anförts i skrivelserna och motionen LU 1986/87:18 vill utskottet erinra om att en tillämpning av likadelningsprincipen medför att den av makarna som har den svagare ekonomin vid bodelningen får ut egendom till större värde än hans eller hennes giftorättsgods. Den maken kan dock - med bortseende från det resultat som en fillämpning av vederlagsreglerna kan ge i det enskilda'fallet — aldrig tillskiftas mer än hälften av makarnas behållna nettoförmögenhet i form av giftorättsgods. Har makarnas egendomsförhållanden under äktenskapet ändrats så att den från början förmögnare maken vid bodelningen har kvar giftorättsgods till ett lägre värde än den andra maken, kan den sistnämnda vid en tillämpning av den nya jämkningsregeln i 12 kap. 1 § ÄktB undgå att behöva dela med sig av sitt giftorättsgods. Jämfört med nuvarande ordning ger 12 kap, 1 § maken en betydande fördel i den berörda situationen. För den vid bodel­ningstillfället ekonomiskt svagare maken innebär regeln en garanti för att han eller hon i vart fall alltid fär behålla sitt giftorättsgods.

Att såsom förordas i en av skrivelserna införa en jämkningsregel som inte bara skulle fillåta en make att få behälla mer av sitt giftorättsgods än som följer av likadelningsprincipen utan också skulle medge att bodel­ningsresultatet korrigerades i andra avseenden med hänsyn till den ena makens transaktioner under äktenskapet skulle enligt utskottets mening föra för långt. En sådan ordning skulle nämligen kunna leda till att den ekonomiskt starkare maken fick avstå från mera av sitt giftorättsgods än vid en likadelning. Den ekonomiskt svagare skulle å andra sidan kunna riskera att behöva dela med sig av sin egendom. Mot en mera vidsträckt jämkningsregel talar ocksä att det skulle vara svårt att dra upp sådana riktlinjer för en jämkning att bestämmelserna kunde tillämpas praktiskt och utan de olägenheter som är förknippade med vederlagsreglerna i GB, Vidare skulle regelsystemet ytterligare kompliceras. Det bör även påpekas att de nuvarande vederlagsreglerna, som utskottet framhållit ovan, saknar praktisk betydelse i dag.

Utskottet kan på grund av det anförda inte finna att ett slopande av vederlagsreglerna bör föranleda att 12 kap. 1 § ÄktB ges ett vidsträcktare tillämpningsområde än som föresläs i propositionen. Däremot kan utskot­tet i och för sig ha förståelse för tanken att en make vars giftorättsgods ökat i värde på bekostnad av enskild egendom bör kunna kompenseras härför. Det sagda gäller, oavsett om det är den ekonomiskt starkare eller svagare maken som minskat sin enskilda egendom. En vederlagsregel som ger sådan kompensation finns för närvarande i GB. Liksom övriga vederlags­regler i GB torde emellertid denna bestämmelse i dag sakna betydelse. Orsakerna härtill kan vara flera. En anledning kan vara att det ofta är svårt att i efterhand utreda hur pass stor del av värdeökningen av giftorättsgod­set som är att hänföra till den enskilda egendomen, I mänga fall kan det också förhålla sig så att makarna själva finner det rimligt och rättvist att giftorättsgodset oavsett hur det finansierats delas lika. En make som disponerar över sin enskilda egendom för att öka giftorättsgodset torde vidare oftast ha fullt klart för sig vilka verkningarna blir och det kan dä te sig stötande att maken senare skall kräva kompensation för minskningen av den enskilda egendomen. Båda makarna kan också ha bidragit till

2    Riksdagen 1986/87. 8 saml. Nr 18

anskaffningen av egendom för familjens gemensamma bruk, den ena ge-     LU 1986/87:18

nom att betala med enskild egendom och den andra med giftprättsgods.

Även i dessa fall kan en likadelning framstå som naturlig. Det anförda leder

utskottet till den uppfattningen att enbart den omständigheten att en makes

giftorättsgods ökats pä bekostnad av den enskilda egendomen inte annat

än i rena undantagsfall torde kunna åberopas till stöd för jämkning enligt

den nya regeln i 12 kap. I § ÄktB. En annan sak är att det i den angivna

situationen kan uppkomma fråga om jämkning av äktenskapsförord. Till

denna fråga återkommer utskottet nedan. Om således jämkning enligt 12

kap. 1 § ÄktB i det berörda fallet sällan kan ske till förmän för den make

som har mer giftorättsgods än den andra finns det knappast anledning att

inom ramen för en mera vidsträckt jämkningsregel ge den ekonomiskt

svagare maken större jämkningsmöjligheter. Den ekonomiskt svagare får

ju i allmänhet som nämnts en förmögenhetsökning genom bodelningen och

riskerar aldrig att behöva avstå frän sitt giftorättsgods. En jämkningsregel

som tog sikte på den make som har det mindre värdefulla giftorättsgodset

skulle således inte ha någon praktisk betydelse.

Något annoriunda ställer sig saken då det är fräga om rehabiliteringser­
sättning och liknande tillgångar som ingår i giftorättsgodset. För den eko­
nomiskt svagare maken gäller emellertid här liksom eljest att han eller hon
vid bodelningen i allmänhet fär ut mer än vad som svarar mot hans eller
hennes giftorättsgods och aldrig mindre än värdet av giftorättsgodset. För
den make som har mer giftorättsgods än den andra kan däremot den
situationen uppstå att han eller hon vid en bodelning måste dela med sig av
den tillgäng som exempelvis en rehabiliteringsersättning utgör. Om ersätt­
ningen på detta sätt skall delas upp kan syftet med den äventyras, I
propositionen nämns därför som ett exempel på en jämkningssituation att
den ena maken en tid före en skilsmässa erhållit en rehabiliteringsersätt­
ning eller annat sådant skadestånd. Enligt utskottets mening kan härmed
jämställas det av motionären anförda exemplet med handikappfordon.
Såväl när det gäller ersättningar av berörd art som mera kostsamma
handikapphjälpmedel kan det vara oskäligt mot den make som uppburit
ersättningen eller fått stöd till anskaffande av hjälpmedlet att värdet av
tillgången skall delas upp vid bodelningen. Skäl till jämkning kan vidare
finnas då den ena maken en tid före skilsmässan till sig fått utbetalt
skadeståndsbelopp som är hänförligt till personskada eller integritets­
kränkning. Vid en bedömning av om en likadelning är oskälig i sådant fall
måste man emellertid beakta orsakerna till att den make som fått skade­
ståndet har en större nettoförmögenhet än den andra. Har exempelvis den
sistnämnda varit tvungen att i betydande utsträckning förbruka sina till-
gängar för att klara familjens försörjning under den skadade makens sjuk­
domstid kan detta tala mot en jämkning. I fräga om jämkning med hänsyn
till utbetalade skadestånd och medel som anvisats för särskilt angivet
ändamål bör som framhålls i propositionen de principer som ligger bakom
utmätningsfriheten för sådana belopp kunna ge vägledning. Utskottet vill
dock påpeka att det för utmätningsfrihet gällande kravet på att medlen
hälls avskilda inte torde böra tillämpas i bodelningssituationen. Den upp­
ställda tidsgränsen på två år från utbetalningen för utmätningsfrihet bör           18

 

enligt utskottets mening ses som endast ett riktmärke. Även utbetalningar     LU 1986/87: \i som ligger längre tillbaka i tiden bör kunna föranleda jämkning.

Vid jämkning i de nu berörda fallen liksom då jämkning eljest sker med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden bör huvudprincipen vara att likadelningsprincipen fär frängås bara då det finns en betydande skill­nad mellan makarnas nettoförmögenheter. Jämkning pä grund av före­komsten av rehabiliteringsersättning eller annat sådant skadestånd samt av handikappfordon kan dock, om makarna levt under tämligen enkla förhål­landen, kanske böra ske även då skillnaden mellan nettoförmögenheterna inte är sä stor. Vid tillämpning av jämkningsregeln mäste emellertid en helhetsbedömning alltid ske, varvid samtliga omständigheter skall vägas in.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i denna del. Ställningstagandet innebär att motionärens önskemål fär anses i huvudsak tillgodosett. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är därför inte påkallad.

Jämkning av äktenskapsförord

Som tidigare berörts föreslås i propositionen att i ÄktB förs in en regel (12 kap, 3 §) om jämkning av äktenskapsförord. Någon motsvarande bestäm­melse finns inte i GB, Ett äktenskapsförord kan emellertid för närvarande , jämkas med stöd av reglerna i 3 kap, avtalslagen. Enligt 36 § avtalslagen kan avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskä­ligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets till­komst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid tillkomsten av 36 § (prop, 1975/76:81 s, 113) framhölls att bestämmelsen bör vara analogt tillämplig på äktenskapsförord. Enligt den nu föreslagna regeln i ÄktB, som utformats med 36 § avtalslagen som förebild, skall villkor i ett äktenskapsförord kunna jämkas eller helt lämnas utan avseen­de vid bodelningen om villkoret är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållan­den och omständigheterna i övrigt. Genom jämkning kan enskild egendom i större eller mindre utsträckning dras in i bodelningen och behandlas som giftorättsgods.

I motion 1986/87:L401 (m) yrkas (yrkande 1) avslag på propositionen såvitt avser 12 kap. 3 § ÄktB, Motionären hävdar att förslagen i proposi­tionen i olika avseenden inskränker avtalsfriheten. Den föreslagna jämk­ningsregeln i 12 kap. 3 § är ett exempel härpå. Motionären framhåller med hänvisning till de uttalanden som görs i propositionen att jämkningsregeln inbjuder till osäkerhet och godtycke. Medan 36 § avtalslagen är avsedd att tillämpas endast vid mera extrema situationer kommer bestämmelsen i ÄktB enligt motionären att kunna åberopas vid alla fall av mera påtaglig snedfördelning av egendomsmassorna. Motionären anser att de ekonomis­ka verkningarna av ett avtal måste också i äktenskap vara förutsebara och beständiga. Lagstiftaren saknar, fortsätter motionären, anledning att hind­ra makar från att komma överens om fullständig egendomsåtskillnad i äktenskapet.

 

Även motionärerna i motion I986/87:LI01 (c) framhåller att makar mås- LU 1986/87:18 te ha möjlighet att komma överens om fullständig eller partiell egendoms­åtskillnad i äktenskapet. Vidare mäste.de kunna lita på att ingångna avtal respekteras. Motionärerna stöder uppfattningen att en jämkningsregel bör föras in i ÄktB men anser att departementschefens uttalanden leder till att jämkningsregeln kommer att tillämpas alltför generöst. Enligt motionärer­nas uppfattning skall jämkningsmöjligheterna utnyttjas restriktivt och en­dast dä speciella skäl talar för det. Utgångspunkten bör således vara att ingångna avtal skall hållas. Motionärerna yikar (yrkande 2) att riksdagen genom motivuttalande klargör att 12 kap; 3 § ÄktB skall tillämpas i enlig­het med de i motionen angivna principerna.

Enligt utskottets mening finns det även i framtiden ett behov av en möjlighet till jämkning av oskäliga äktenskapsförord. Detta gäller särskilt för sädana fall då en ekonomiskt svagare make riskerar att stå helt eller nästan helt egendomslös efter ett kanske långvarigt äktenskap. Utskottet ser det som en fördel att en särskild jämkningsregel förs in i ÄktB i stället för att som hittills varit fallet jämkning skall ske med analog tillämpning av allmänna avtalsrättsliga regler.

Som framhålls i propositionen och motionerna bör jämkningsregeln ut­
nyttjas restriktivt. Syftet med bestämmelsen är inte heller att ge mera
vittgående jämkningsmöjligheter än söm följer av 36 § avtalslagen. Ut­
gångspunkten bör vara att äktenskapsförordet är ett uttryck för två själv­
ständiga individers gemensamma vilja och därför bör respekteras. Jämk­
ning måste enligt utskottets mening bygga pä en helhetsbedömning vid
bodelningen av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Oskäligheten
kan ha funnits från början eller vara en följd av senare inträffade förhållan­
den. Ett ursprungligen fullt berättigat villkor i ett äktenskapsförord kan
sålunda tänkas komma att på grund äv olika händelser under äktenskapet
missgynna den ena maken i sä hög grad ätten tillämpning av det framstår
som oskälig. Omständigheter som bör vägas in vid helhetsbedömningen är
bl, a, behovet av skydd för en ekonomiskt svagare make, utvecklingen av
makarnas förmögenhetsbild och makarnas inböides ekonomiska relatio­
ner. En annan omständighet som bör kunna beaktas är om en make i
betydande utsträckning använt sin enskilda egendom för att tillgodose
familjens försörjningsbehov eller för att öka sitt giftorättsgods. Har den
andra maken inte gjort några motsvarande dispositioner utan behållit sin
enskilda egendom intakt kan detta vara en omständighet som talar-för
jämkning. Detsamma kan gälla när den ena maken under äktenskapet
systematiskt ökat sin enskilda egendom på bekostnad av giftorättsgodset, I
båda fallen måste dock hänsyn tas till värdet av vardera makens giftorätts­
gods. Även om omständigheterna är sädana att äktenskapsförordet kan
anses oskäligt bör jämkning komma i fråga endast när förordet i betydande
grad missgynnar den ena maken. En ytterligare förutsättning för jämkning
bör vidare vara att egendom i större omfattning gjorts till enskild och att
detta leder till en påtaglig snedfördelning mellan makarnas tillgångar rela­
tivt sett. Har makarna begränsade tillgångar innebär detta att jämkning
kanske bör ske även om den enskilda egendomen räknad i absoluta tal inte
har så högt värde. Om makarna däremot har en mycket god ekonomi bör          20

 

det krävas att den ena makens enskilda egendom uppgår till större belopp     LU 1986/87:18 för att jämkning skall kunna ske. En helhetsbedömning av makarnas eko­nomiska situation mäste dock som framhålls i propositionen alltid göras.

När enskild egendom genom jämkning dras in i bodelningen innebär det att den i princip kan tas i anspråk för täckning av makens skulder vid beräkningen av andelarna i boet. Effekten kan då bli att nägon ökning av nettobehällningen inte uppstår. Jämkning bör i sådana fall underlåtas. Endast i sådana situationer dä jämkningen fär någon positiv effekt på nettobehållningen bör jämkning ifrågakomma. Utskottet vill vidare under­stryka vad som uttalas i propositionen, nämligen ätt en jämkning inte får innebära att en makes egendom överförs till den'andra maken till nackdel för den förstnämndes borgenärer.

Den föreslagna jämkningsregeln är avsedd att tillämpas också vid bo­delning som sker med anledning av ena makens död. Bestämmelsen kan härvid åberopas både av den efterievande maken och den avlidnes rättsin­nehavare. Med hänsyn till vad utskottet ovan uttalat totade emellertid jämkning till förmän för rättsinnehavarna kiinna ske endast i rena undan­tagsfall.

Genom vad utskottet sålunda anfört tillgodoses önskemålet i motion ■ LlOl yrkande 2, I huvudsak får också syftet med motion L401 i denna del anses tillgodosett. Någon ytterligare åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion L401 är inte erforderlig.

Utöver vad ovan anförts beträffande jämkningsrégeln i 12 kap, 3 § ÄktB vill utskottet påpeka att bestämmelsen ersätter 36 § avtalslagen endast i bodelningssituafionen, I övrigt kan bestämmelserna i 3 kap. avtalslagen alltjämt tillämpas analogt på äktenskapsförord liksom på andra familje­rättsliga avtal. När en jämkning av oskäliga äktenskapsförord i fortsätt­ningen skall ske med stöd av 12 kap, 3 § ÄktB innebär det att jämknings­frågan kan aktualiseras endast i samband med en bodelning. En make behöver dock inte ha rätt till bodelning för att kunna åberopa jämkningsre­geln. Också i sådana fall då någon bodelning inte behöver ske, dvs, när makarna endast har enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken, kan frågan om jämkning av äktenskapsförord tas upp. Av 17 kap. 6 § jämförd med 17 kap, 1 § ÄktB framgär nämligen att jämkningsfrågor är en typ av prejudiciella frågor som en bodelningsförrättare skall pröva på begäran av någon av makarna. Är makarna inte överens om att tillämpa jämkningsregeln kan en av dem begära att bodelningsförrättare förordnas. Maken har ocksä möjlighet att begära domstols prövning av jämkningsfrågan. När ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad eller den ena makens död kan alltså frågan om jämkning enligt 12 kap, 3 § ÄktB tas upp till prövning. Under äktenskapets bestånd kan däremot spörsmålet inte aktualiseras eftersom en bodelning, som inte har samband med äktenskapets upplösning, bara fär ske om makarna är överens om det.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositioneri i aktuell del.

21

 

Lottläggning och rådighetsinskränkningar                     LU 1986/87:18

Sedan varje makes andel i den samlade nettoförmögenheten bestämts skall vid bodelningen giftorättsgodset fördelas på lotterna. Huvudregeln enligt GB är att varje make har rätt att på sin lott få sitt eget giftorättsgods så långt det går, GB:s lottläggningsregler kompletteras av lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Enligt den lagen skall vid bodelningen fastighet, hyreslägenhet och bostadsrättslägen­het som varit makarnas gemensamma bostad på begäran tilldelas den make som bäst behöver bostaden, om det med hänsyn också fill omständigheter­na i övrigt är skäligt. Vid bodelning med anledning av ena makens död gäller övertaganderätten inte för den avlidnes arvingar. Reglerna fillämpas utan inskränkning på bostad som är giftorättsgods och oavsett om den ena maken eller båda står som ägare eller innehavare av bostaden. Är bostaden enskild egendom gäller övertaganderätten bara bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt. Fastighet som är enskild egendom omfattas såle­des inte. Överstiger bostadens värde vad maken har rätt att få pä sin lott kan mellanskillnaden betalas kontant,

I gällande rätt finns vidare vissa regler som begränsar en makes rätt att utan andra makens samtycke fritt råda över fastigheter och bostäder (6 kap, 4 och 6 §§ GB samt 5 och 6 §§ lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad). Reglerna i GB förbjuder en make att utan den andra makens samtycke avhända sig eller inteckna fast egendom som den andra maken har giftorätt i och detta oavsett om fastigheten används för bostadsändamål eller ej. En sådan rättshandling som vidtagits utan samtycke kan ogiltigförklaras, om den andra maken väcker talan om det inom viss tid. Enligt reglerna i 1959 års lag skall en uthyrning av en makes fastighet eller lägenhet återgå pä talan av den andra maken, om uthyrning­en har skett utan dennes samtycke och leder till förfång för denne. Det­samma gäller vid överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt. Även i dessa fall skall talan väckas inom viss fid.

För bohag finns inga övertaganderegler i gällande rätt. Vid bodelning med anledning av makes död får den efterlevande maken dock, om den egendom som tillkommer honom eller henne är ringa, ta ut nödigt bohag ur makarnas giftorättsgods, även om det skulle inkräkta pä arvingarnas lott. Det finns däremot regler om rådighetsinskränkningar beträffande bohag. Enligt GB får en make inte utan den andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören som den senare maken har giftorätt i, om lösörena ingår i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör makens nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens per­sonliga bruk,

1 propositionen föreslås att reglerna i 1959 års lag tas in i ÄktB (11 kap, 8 §) och utvidgas till att avse också fasfighet som är enskild egendom. Till skillnad frän 1959 ärs lag skall dock bara permanentbostäder omfattas. Vidare föresläs att övertaganderätten för den ena maken skall avse även det gemensamma bohaget. Rätten att överta bostad och bohag skall dock inte gälla när det är fräga om egendom som är enskild på grund av föreskrift i testamente eller vid gåva. Har bostaden eller bohaget anskaf­fats med hjälp av sädan enskild egendom föreligger däremot övertagande-

22

 

rätt. Vidare föreslås i proposifionen att i ÄktB (7 kap! 5 §) förs in regler om     LU 1986/87:18

rådighetsinskränkningar motsvarande dem som nu finns i GB och 1959 års

lag, I konsekvens med vad som föreslås beträffande övertaganderätt till

bostadsfastighet som är enskild egendom föresläs att inte heller sådan

fasfighet får överlåtas eller pantsättas av den ena maken utan den andras

samtycke.

I motionerna 1986/87:L101 (c), I986/87:L102 (m) och 1986/87:L109 (m) riktas kritik mot den föreslagna ordningen när det gäller bostadsfastighet och bohag som är enskild egendom. Motionärerna anser att principen bör vara att äktenskapsförord liksom andra ingångna avtal skall respekteras. Enligt motionärerna innebär proposifionen ett långtgående ingrepp i av­talsfriheten genom att makarna rent faktiskt förhindras att komma överens om fullständig egendomsåtskillnad i äktenskapet. I motionerna L102 och L109 framhålls också att de sociala skäl som kan tala för en övertagande-rätt inte har sådan tyngd att de bör tillmätas större betydelse än principen om avtalsfrihet. Motionärerna i dessa två motioner anser att nuvarande ordning bör bestå. Motionärerna i motion LlOl yrkar (yrkande 1) att 11 kap, 8 § ÄktB ges en sådan utformning att övertaganderätten inte omfattar enskild egendom. I motion L102 yrkas (yrkande 1) att 7 kap. 5 § och 11 kap. 8 § ÄktB ändras i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionä­rerna i motion L109 yrkar (yrkande 1) att riksdagen avslår proposifionen i aktuell del.

Utskottet vill för sin del framhålla att giftorättssystemet innebär en utjämning i ekonomiskt hänseende mellan makarna när äktenskapet upp­löses. Finns det bara giftorättsgods i äktenskapet skall sålunda värdet av det i allmänhet delas lika. Om det däremot finns äktenskapsförord om att viss egendom skall vara enskild undantas den egendomen frän delningen och en utjämning förhindras. Som tidigare redovisats kan dock äkten­skapsförordet jämkas om en tillämpning av det skulle vara oskälig mot den ena maken, och den enskilda egendomen kan därigenom helt eller delvis dras in i bodelningen som om den skulle vara giftorättsgods.

Även om GB ger förutsättningar för en ekonomisk utjärrining mellan makarna vid äktenskapets upplösning innebär det inte att en make har nägon rätt till det gemensamma hemmet. Utöver vad som följer av 1959 ärs lag är maken som tidigare nämnts i huvudsak blott berättigad att få ut sådan egendom som maken formellt står som ägare till, I mänga fall kan det vara sä att den ena maken använt sina inkomster till att förvärva bostad och bohag medan den andra förbrukat sina inkomster för familjens uppe­hälle. Särskilt i långvariga äktenskap uppstår på detta sätt en ekonomisk sammanflätning mellan makarna. Det kan då synas mindre tillfredsställan­de att den formella äganderätten skall vara utslagsgivande för vilken av makarna som har rätt att få det gemensamma hemmet eller huvuddelen av det på sin lott. Särskilt otillfredsställande blir situationen då ena maken har ett starkt behov av att fä behälla hemmet kanske därför att han eller hon skall ha vårdnaden om makarnas gemensamma barn.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet departementschefens upp­
fattning att en utvidgning av en makes rätt till bostad och bohag, som ägs
av den andra maken eller makarna gemensamt, bör genomföras, Motionä-  23

 

rerna vänder sig inte heller mot den föreslagna ordningen som sådan utan LU 1986/87:18 blott mot det förhållandet att den skall omfatta enskild egendom. Att viss egendom gjorts till enskild genom äktenskapsförord medför som ovan berörts att den inte ingår i bodelningen litan förbehålls den make som äger den oavsett hur stort behov den andra maken än må ha av egendomen. Möjligheterna att få till stånd en jämkning av äktenskapsförordet av enbart den anledningen att den andra maken har ett större behov av bostad och bohag som utgör enskild egendom torde enligt utskottets mening vara starkt begränsade. En övertaganderätt som skulle omfatta enbart gifto­rättsgods skulle därmed lätt bli illusorisk, eftersom den kän sättas ur spel genom ett äktenskapsförord. Visserligen kan det hävdas att äktenskapsför­ordet är ett frivilligt avtal mellan makarna och att de båda därigenom medverkat fill att egendomen undandras bodelningen. De framtida konse­kvenserna av förordet kan emellertid ofta vara svåra att överblicka. Vad som ter sig rimligt och naturligt då förordet upprättas kan senare på grund av ändrade förhållanden framstå i en helt annan.dager, I likhet med departementschefen anser utskottet därför att starka sociala skäl talar för att det minimiskydd som en make bör ges genom reglerna om övertagan­derätt inte skall kunna sättas ur spel genom att maken går med på att egendomen fär bli enskild och därmed i förväg avstår från skyddet. Regler­na om övertaganderätt bör således gälla också bostad och bohag som blivit den andra makens enskilda egendom genom äktenskapsförord. I konse­kvens härmed bör sådan egendom vara underkastad rådighetsinskränk­ningar.

Utskottet vill tillägga att motionärernas kritik i viss mån torde bygga på
en felsyn. Den förordade övertaganderätten innebär inte någon förmögen­
hetsöverföring från den ena maken till den andra. En förutsättning för att
make skall få överta bostad och bohag är nämligen att värdet av det
övertagna avräknas pä den makens värdeandel av det samnianlagda gifto-
rättsgodsef eller att egendomens ägare får ersättning på annat sätt, t, ex.
genom kontant betalning. Värdet av en makes enskilda egendom minskar
således inte. Vad maken däremot går miste om är sin nuvarande rätt att få
behålla just den särskilda egendom som gjorts till enskild,          .

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker bifall till motionerna LlOl yrkande I, L102 yrkande 1 och L109 yrkande 1,

Gåvor mellan makar

Enligt GB skall gåvor mellan makar för att bli giltiga ske genom äkten­skapsförord som skall registreras i äktenskapsregistret. Vissa undantag finns dock frän denna regel. Om givaren häftar i skuld när gåvan blir giltig och inte kan betala skulden svarar den make som tagit emot gåvan i princip för bristen dock högst med det belopp som motsvarar gåvans värde,

I propositionen föresläs (8 kap, 1 § ÄktB) att gåvor mellan makar inte
längre skall kräva äktenskapsförord. En gåva skall bli gällande mellan
makarna på samma sätt som i allmänhet gäller för gåvor. Gåvan kan ocksä
bli gällande mellan dem om gåvan registrerats i äktenskapsregistret. Regi-  24

 

streringen får verkan från den dag ansökan om registrering görs hos tings-     LU 1986/87:18

rätten. För att gåvan skall bli giltig mot givarens borgenärer krävs alltid

registrering. Om det för viss slags egendom enligt särskilda författningar

krävs inskrivning eller annan registrering för att gåvan skall bli giltig måste

också sådan registrering ske för att gåvan mellan makar skall bli gällande

mot givarens borgenärer. Sådant krav på registrering finns för närvarande

vid förvärv av gruvrätt och registreringspliktiga fartyg,

I 8 kap. 3 § ÄktB har upptagits en regel om gåvomottagarens ansvar för givarens skulder. Som huvudregel föreslås gälla att en make som mottagit en gäva från den andra maken skall svara för den makens skulder dock högst med det belopp som motsvarar gåvans värde. Ansvaret är subsidiärt, dvs, först om det kan konstateras att den andra maken inte kan betala borgenärens fordran kan bristen utkrävas av mottagaren. Det krävs vidare att skulden uppkommit innan gåvan blev gällande mot borgenärerna.

Som framhålls i propositionen har gällande regler om gåvor mellan makar den fördelen att de ger givarens borgenärer ett tillfredsställande skydd. Genom registrering skapas en publicitet kring gåvan samtidigt som klarhet skapas om gåvan och tidpunkten för den. Enligt utskottets mening bör av hänsyn till borgenärerna ett krav på registrering fortfarande uppstäl­las som villkor för gåvas verkan mot givarens borgenärer.

När det gäller förhållandet makarna emellan ställer sig saken något annorlunda. Det nuvarande kravet pä äktenskapsförord kan i vissa fall leda till oskäliga konsekvenser för mottagaren. Om makarna sålunda felaktigt bedömer att en transaktion mellan dem inte har gåvokaraktär trots att den innefattar ett gåvomoment kan detta leda till att något äktenskapsförord inte upprättas. Givaren eller dennes rättsinnehavare kan dä senare göra gällande att rättshandlingen-är ogiltig därför att den i själva verket var en gåva som fordrade viss form. Utskottet delar departementschefens upp­fattning att det nu bör vara möjligt att tillerkänna gåvor som sker under äktenskapet giltighet mellan makarna trots att det för verkan mot givarens borgenärer alltjämt bör uppställas särskilda krav. Äktenskapsförord som formkrav bör således kunna slopas och gåvor mellan makar bör i fortsätt­ningen i obligationsrättsligt hänseende kunna följa allmänna regler. För de fall där det kan vara svårt för makarna att visa att gåvan fullbordats bör det införas en möjlighet för makarna att få gåvan att bli gällande dem emellan genom registrering.

Enligt utskottets mening finns.det av hänsyn till borgenärerna ett behov
av en regel som liksom nuvarande bestämmelser i GB ger deni en möjlighet
att vända sig mot den make som mottagit en gåva med sina betalningsan­
språk när givaren inte kan fullgöra sina skyldigheter. Den närmare utform­
ningen av den nya bestämmelsen i 8 kap, 3 § ÄktB föranleder inte nägra
erinringar från utskottets sida. Som tidigare nämnts bör dock en viss
redaktionell ändring ske av lagtexten. Utskottet vill i förtydligande syfte
understryka att paragrafen kan utnyttjas av alla de borgenärer som finns
vid den tidpunkt när gåvan blev gällande mot givarens borgenärer dvs, när
de erforderliga registreringarna skett. Det är alltså inte bara de vid tiden för
gåvans fullbordande existerande borgenärerna utan också de som kommer
till under tiden fram till registreringsansökan som omfattas av rätten att     25

vända sig mot givarens make.

 

Med det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen antar 8 kap. förslaget     LU 1986/87:18 till äktenskapsbalk med den ändringen som ovan förordats.

Arvsregler

Enligt gällande regler i ÄB om rätt till arv är bröstarvingar, dvs, barn och deras avkomlingar, i första hand berättigade till arv när någon avlidit. Arvet skall fördelas lika mellan bröstarvingarna. Om något barn till den avlidne har dött och efterlämnat barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika.

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler kallas hans eller hennes laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att få ut i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort egen­dom som omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen påkalla jämk­ning av testamentet. Jämkning skall begäras inom sex månader från det att bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har bröstarvingen förlorat sin rätt.

Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om någon av dem eller båda dött - syskon och deras avkomlingar närmast berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte någon i andra arvsklas­sen i livet går arvet i stället till far- och morföräldrar och deras barn (tredje arvsklassen).

Om den döde var gift och inte har några bröstarvingar är den efterle­vande maken berättigad till arv före arvingarna i andra och tredje arvsklas­sen. Änkan eller änklingen fär fritt disponera över kvarlåtenskapen under sin livstid men fär inte förfoga över den genom testamente, s. k, fri förfo­ganderätt. När också den andra maken avlider har den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen rätt att ärva vad den efterlevande maken har fått (3 kap, 1 § ÄB), Detta betecknas efterarv och arvingarna kallas efterar­vingar.

När en av makarna i ett äktenskap avlider skall som tidigare nämnts
bodelning i princip ske, Sädan bodelning följer vanliga regler, dvs, i all­
mänhet skall en likadelning ske. Den avlidne makens andel utgör hans eller
hennes kvarlåtenskap, I 13 kap. 12 § GB finns en särskild regel om bodel­
ning med anledning av ena makens död. Enligt denna bestämmelse har den
efterlevande maken alltid rätt att vid bodelningen få så mycket av makar­
nas sammanlagda giftorättsgods att det tillsammans med den efterlevandes
enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp, dvs, för närvarande 96 400
kr. Basbeloppsregeln gäller dock inte om det finns barn som är under 16 år
och som inte är också den efterlevandes barn. När makarnas samlade
nettoförmögenhet inte överstiger detta belopp och det inte finns barn som
inte är den efterlevandes barn får den efterlevande maken alltså alla
tillgångarna i boet, I sädana fall brukar i allmänhet inte någon formenlig
bodelning ske. Detsamma gäller när den efterlevande maken ärver kvarlå­
tenskapen, I sistnämnda fall sker bodelning ofta först sedan den efterle­
vande avlidit och då för att fastställa hur mycket av de kvarvarande
tillgångarna som den efterlevande ärvt och som skall gä vidare till den först      26

 

avlidnes efterarvingar och hur mycket som skall tillfalla den efterlevandes     LU 1986/87:18 arvingar och eventuella testamentstagare,

Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande betydande ändringar i ÄB:s regler om rätt till arv. Förslaget innebar bl, a, att rätten till laglott avskaffades; Efterlevande make skulle få sitta i oskiftat bo med rätt att disponera över kvarlåtenskapen. Bröstarvingar efter den först avlidna maken skulle enligt förslaget ha rätt till efterarv. Om en bröstarvinge begärde det senast vid bodelningen och innan bodelningshandlingen skrevs under, skulle han eller hon dock ha rätt att genast få ut sitt arv efter den avlidna maken. Även den efterlevande maken skulle ha rätt att begära att boet skiftades genast vid den först avlidna makens död. Om arvskifte skulle ske efter den först avlidna maken, ärvde den efterlevande maken en tredjedel av kvarlåtenskapen, I detta fall hade bröstarvingarna ingen rätt att fä del i den först avlidnes kvarlåtenskap vid den efterlevande makens död,

I propositionen föresläs att den efterlevande makens ställning stärks i arvsrättsligt hänseende. Frågan har emellertid fått en annan lösning i propositionen än den som familjelagssakkunniga föreslog. Propositionen innebär att efterlevande make fär en direkt rätt till arv före gemensamma bröstarvingar (3 kap. 1 § första stycket ÄB), Vad den efterlevande maken ärver skall innehas med fri förfoganderätt. När den efterlevande i sin tur avlider skall bröstarvingarna till den först avlidne ha rätt till efterarv i den sistnämndes kvarlåtenskap. Bröstarvingar till den först avlidne som inte är också den efterlevandes arvingar, särkullbarn, skall dock ha rätt att få ut sitt arv genast vid det första dödsfallet. Någon ändring av nuvarande regler om laglott förordas inte i propositionen. De nya reglerna om makes arvs­rätt innebär dock att bröstarvingar i princip får vänta med att få ut sin laglott tills den efterlevande maken dött. Däremot kan bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död om denna make gjort ett testamente som inkräktar på laglotten. Vidare föreslås att basbe­loppsregeln i 13 kap, 12 § GB omvandlas till en arvsregel. Enligt den nya bestämmelsen, 3 kap, I § andra stycket ÄB, skall den efterlevande maken alltid ha rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med hans eller hennes andel i giftorättsgodset och enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp. Vad den efterlevande erhåller i arv med stöd av basbeloppsregeln skall innehas med fri förfoganderätt. Regeln skall tillämpas också när den avlidne efterlämnar minderåriga särkullbarn.

De nya reglerna om makes arvsrätt har tagits upp i fiera motioner, I
motion 1986/87:L101 (c) framhålls att det finns starka skäl för att arvsreg­
lerna bör ändras så att den efterlevande maken får behålla det gemensam­
ma hemmet. Motionärerna stöder alltså i princip propositionen. I två
avseenden är emellertid enligt motionärerna förslaget för långtgående. I
linje med vad som anförs i motionen angående respekten för äktenskaps­
förord anser motionärerna att makes arvsrätt inte bör omfatta den avlidnes
enskilda egendom. Anledningen till att egendom gjorts till enskild är nämli­
gen att egendomen inte skall övergå till den andra maken vid äktenskapets
upplösning. Vidare framhåller motionärerna att skälen för att den efterle­
vande maken skall få behålla kvarlåtenskapen inte har samma tyngd när    27

 

han eller hon gifter om sig. Den efterlevande fär då hushälls- och egen- LU 1986/87:18 domsgemenskap med en ny make och kan lättare avstå från den avlidnes kvarlåtenskap till förmån för bröstarvingarna. För dessa gäller också att deras möjligheter att få ut något arv efter den först avlidne kan minska vid den efterlevandes omgifte,, detta särskilt med hänsyn till de nya reglerna i ÄktB, Enligt motionärerna bör efter mönster av dansk och norsk rätt den först avlidnes bröstarvingar ha rätt att begära arvskifte inom sex månader efter den efterlevandes omgifte. Motionärerna yrkar (yrkande 3) att riksda­gen antar förslaget till ändring av 3 kap, 1 § ÄB med de i motionen förordade ändringarna.

Tanken att bröstarvingarna bör få ut sitt arv vid den efterlevande ma­kens omgifte förs också fram i motion 1986/87:L107 (m). Motionären som i huvudsak anför samma skäl som rnotionärerna i motion LlOl yrkar att riksdagen beslutar att i ÄB införa en regel om bröstarvinges arvsrätt vid den efterlevande makens omgifte,

I mofion 1986/87:L102 (m) framhålls att den i propositionen föreslagna regeln om makes arvsrätt innebär en sensationell nyhet i svensk rätt, Mofionären ifrågasätter om inte förslaget går vida utöver vad som är erforderligt för att den efterlevande skall ha möjlighet att behålla det gemensamma hemmet intakt och leva vidare med oförändrad standard. Vidare ifrågasätts om det är rimligt att bröstarvingarna skall behöva vänta på att fä ut sitt arv ända tills den efterlevande dör och även om vederböran­de gifter om sig eller inleder ett samboförhållande, I det sammanhanget påpekar motionären att barnen ofta kan ha ett stort behov av att få ut en . del av sitt. arv i form av rörliga tillgångar. Motionären anser att ett sätt att lösa konflikten mellan den efterlevande makens och barnens motstående intressen är att inte införa någon arvsrätt för den efterlevande. Så bör enligt motionären utan vidare vara möjligt då makarnas samlade nettoför­mögenhet är tillräckligt stor. Basbeloppsregeln - som i så fall kunde höjas till sex basbelopp - kan också komma att bli tillämplig till den efterle­vandes fördel. Skulle den först avlidne slutligen ha huvudsakligen enskild egendom, borde detta kunna uppfattas som liktydigt med ett testamenta-riskt förordnande till förmän för barnen. Motionären yrkar (yrkande 3) att riksdagen antar förslaget till ändring av 3 kap. 1 § ÄB med den ändring som förordas i motionen,

I motion 1986/87:L105 (m) framhålls att förslaget om makes arvsrätt inte
står i samklang med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller stäm-  ,    'i

mer överens med den principiella grundsynen att makarna.i ett äktenskap är två ekonomiskt självständiga individei. Gällande arvsregler bör därför inte frångås. Däremot anser motionären att en viss förstärkning av efterle­vandeskyddet är befogad och förordar tolv basbelopp som en lämplig gräns när det finns gemensamma bröstarvingar. Motionären yrkar (yrkande 1) att nuvarande regler om arvsrätt för make och bröstarvingar bibehålls samt (yrkande 2) att 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till ändring av ÄB ändras så att efterlevandeskyddet bestäms till tolv basbelopp när det finns gemen­samma bröstarvingar.

Motionärerna i motion 1986/87:L109 (m) framhåller-att förslaget om             '

makes arvsrätt innebär en urholkning av bröstarvingarnas,arvsrätt och rätt  ,   28

 

fill laglott. Några hinder för den efterlevande att förbruka kvarlåtenskapen LU 1986/87:18 finns nämligen inte. Motionärerna som anser att det finns behov av ett förstärkt efterlevandeskydd hävdar att ett sådant bör åstadkommas inom ramen för gällande arvsordning, lämpligen dä genom en höjning av antalet basbelopp eller på annat liknande sätt. Förslag med denna inriktning bör framläggas av regeringen. Motionärerna yrkar (yrkande 2) att propositio­nen såvitt avser arvsrätt för make skall avslås. Vidare yrkas (yrkande 3) att vad som i motionen anförts om förstärkning av efterlevandeskyddet skall ges regeringen till känna.

Vad först angär frågan om laglottsinsfitutet vill utskottet erinra om att detta har två syften, nämligen dels ätt bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap åt dennes närmaste släktingar, dels att skapa rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes och förhindra att arvlåtaren genom testamente i alltför hög grad gynnar nägon eller några av dem pä de övrigas bekostnad. Enligt utskottets mening kan det med visst fog hävdas att inte någon i dagens samhälle är för sin försörjning beroende av ett arv frän sina föräld­rar. Laglotten som en ekonomisk garanti har därför mindre vikt numera. Laglotten kan ändock inte anses ha spelat ut sin roll för bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarn har den fortfarande betydelse, I ett äktenskap där makarna har gemensamma barn kan den ena maken av olika skäl vilja prioritera dessa barn på bekostnad av barn som maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammans med en förälder som han eller hon inte varit gift med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle innebära att fältet lämnades fritt for makarna att helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En sådan ordning framstår inte som tillfredsställande med tanke särskilt på att barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin fader och dennes släkt och att denna reform ännu inte helt slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen. I synnerhet gäller detta de barn som fötts före de nya arvsreglernas ikraftträ­dande och som för sin arvsrätt i praktiken är beroende av att de antecknats i faderns personakt. Då utskottet tidigare behandlat frågor om arvsrätt för barn till ogifta föräldrar (se senast LU 1981/82:23) har utskottet understru­kit betydelsen av att reformen fär en sådan genomslagskraft som med rimliga åtgärder är möjlig att uppnå. Utskottet har därvid uttalat sig för att allmänheten pä lämpligt sätt bör informeras om vikten av att barn till ogifta föräldrar antecknas i faderns personakt. För ett bibehållande av rätten till laglott talar vidare att denna är djupt förankrad i det allmänna rättsmedve­tandet och att det i detta avseende råder nordisk rättslikhet, låt vara att reglerna i de olika nordiska länderna något skiljer sig åt. På grund av det anförda delar utskottet departementschefens uppfattning att laglottsinsti­tutet som sådant inte bör avskaffas.

Även om utskottet har den åsikten att reglerna om laglott alltjämt har en
viktig funktion att fylla innebär inte det att sariima synsätt måste läggas på
frågan om bröstarvingarnas rätt till arv vid en förälders död. Ursprungligen
fyllde arvsrätten en viktig social funktion genom att trygga avkomlingarrias
ekonomiska situation och bevara den avlidnes egendom, särskilt då fast
egendom, inom släkten. Med tiden har dock arvsrätten allmänt sett mins­
kat i ekonomisk betydelse samtidigt som vissa negativa verkningar av den  29

 

uppkommit för den efterlevande maken. Då dödsfall inträffar i äktenskapet LU 1986/87:18 splittras ofta makarnas bo. Eftersom det inte minst vid långvariga äkten­skap uppkommer en ekonomisk sammanflätning mellan makarna håller de i allmänhet inte reda på vem som äger vad i det gemensamma hemmet och den efterlevande kan då uppleva situafionen som om han eller hon måste avstå från sin egendom. Maken kan också bli tvungen att flytta från bostaden och avstå från möbler m, fl, tillhörigheter eller att skaffa fram kontanter för att lösa ut bröstarvingarna.

För bröstarvingarna som flyttat hemifrån och kan försörja sig själva har möjligheten att få del i kvarlåtenskapen som regel mindre betydelse än för den efterlevande maken. Så länge barnen bor kvar i det gemensamma hemmet framstår det oftast som självklart för dem att hemmet inte skall splittras. Är barnen små är vidare deras grundförsörjning tryggad genom barnpensionerna. Såvitt gäller makarnas gemensamma barn finns det dess­utom normalt inte någon anledning att anta att deras försörjningsmöjlig­heter skulle äventyras om kvarlåtenskapen får disponeras av den efterle­vande föräldern. Som framhålls i propositionen betyder således i de flesta fall arvet föga för barnens försörjning medan det för den efterlevande föräldern kan ha viss betydelse att få behålla boet intakt. Undersökningar som utförts av familjelagssakkunniga visar att testamenten till förmån för den efterlevande maken förekommer i betydande utsträckning. Beteck­nande är också att det numera förekommer i stor utsträckning att gemen­samma bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidne föräldern till förmån för den efterlevande. Denna utveckling tyder pä att bröstarving­arna i allmänhet inte uppfattar den efterlevande makens rätt att behälla kvarlåtenskapen som ett hot mot deras framtida möjligheter att få ut sitt arv.

Enligt utskottets mening finns det således åtskilliga skäl som talar för att den efterlevande maken bör ges en starkare ställning i arvsrättsligt hänse­ende. En sådan reform måste ske på bröstarvingarnas bekostnad. Som framhålls i motion L102 är detta en nyhet i svensk rätt, I Danmark, Island och Norge har däremot en efterlevande make en betydligt starkare ställ­ning än i Sverige, I dessa länder har maken en rätt att sitta i oskiftat bo. Finsk rätt liknar Sveriges, En efterlevande make har dock i Finland nume­ra rätt att behålla kvarlåtenskapen med nyttjanderätt om inte skifte påkal­las av bröstarvingarna.

Enligt utskottets mening ligger det ett värde i att den nordiska rättslikhe­ten på detta område förstärks. Ett genomförande av familjelagssakkunni­gas förslag skulle innebära att den nordiska lagstiftningen blev mera enhet­lig. Som närmare redovisas i propositionen är emellertid en ordning där den efterlevande maken har arvsrätt att föredra framför familjelagssakkun­nigas förslag. Samtidigt har även den av departementschefen valda lös­ningen den fördelen att svensk rätt närmar sig dansk, isländsk och norsk rätt,

I likhet med departementschefen anser utskottet att det inte finns någon
anledning att göra skillnad mellan enskild egendom och giftorättsgods i den
avlidnes kvarlåtenskap med den konstruktion.som efterlevande makes rätt
i propositionen föresläs fä. Nägon sädan skillnad görs inte i nuvarande       30

 

regler om makes arvsrätt och rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklas- LU 1986/87:18 sen. Med anledning av vad som anförs i motionerna LlOl och L102 vill utskottet tillägga att ett äktenskapsförord varigenom egendom gjorts till enskild inte generellt kan ges en så vittgående tolkning som motionärerna gör gällande. Avsikten med äktenskapsförord torde i allmänhet vara att maken vill förbehålla sig egendomen i fråga vid en skilsmässa. Tanken att den andra maken skall uteslutas också från en rätt att överta egendomen vid dödsfall torde däremot vara främmande för dem som upprättar äkten­skapsförord. Har en make en särskild önskan att enskild egendom inte skall övergå till den efterlevande maken finns möjligheten att förordna härom genom testamente.

På grund av det anförda ställer sig utskottet bakom förslaget i propositio­nen att en efterlevande make skall ha rätt att före bröstarvingarna ärva kvarlåtenskapen efter sin make.

Utskottet ansluter sig vidare till förslaget att basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § GB förs över fill ÄB med den utvidgning som föreslås i propositionen. Ställningstagandet till frågan om makes arvsrätt medför att utskottet inte har anledning att på grund av motionerna L102, L105 och L109 överväga någon höjning av gränsen för det minimiskydd som basbeloppsregeln ger efterlevande make. Utskottet vill i förtydligande syfte framhålla att vid beräkningen av vad maken enligt regeln har rätt att.erhålla ur kvarlåtenska­pen hänsyn också skall tas till egendom som på grund av testamente efter den avlidne maken tillfaller den efterlevande och detta oavsett om förord­nandet avser enskild egendom eller giftorättsgods. Härutinnan innebär. basbeloppsregeln i ÄB en avvikelse från vad som för närvarande gäller. Däremot skall i likhet med nuvarande ordning utfallande försäkringsbelopp som maken erhåller som förmånstagare inte medräknas.

Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen i nu aktuella delar och avstyrker därmed bifall till motionerna LIO! yrkande 3 i denna del, L102 yrkande 3, L105 yrkandena 1 och 2 samt L109 yrkandena 2 och 3.

Vad gäller det i motionerna LlOl och L107 framförda önskemålet om rätt för bröstarvingarna att få ut sitt arv vid den efterlevande makens omgifte vill utskottet hänvisa till att en regel med denna innebörd inte kan inrymmas i ett system där maken fillerkänns arvsrätt. Däremot är en sådan regel förenlig med familjelagssakkunnigas förslag att make skulle få sitta i oskiftat bo. Detta förslag har inte vunnit anslutning från utskottets sida. Utskottet vill också påpeka att motionärernas förslag med all sannolikhet skulle verka som ett hinder för omgifte och att många skulle föredra att i den valsituationen bo tillsammans utan äktenskap i stället för att gifta sig. Förslaget skulle alltså närmast missgynna äktenskapet. En regel som får sädana effekter kan utskottet inte godta. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion LlOl yrkande 3 i denna del och motion L107,

I propositionen föreslås att testamente av en avliden make skall vara
utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt som tillkommer
den efterlevande maken enligt basbeloppsregeln. En uttrycklig bestämmel­
se härom har intagits i 3 kap, 1 § andra stycket förslaget till ändring av ÄB,
Den föreslagna ordningen innebär att den efterlevande maken inte behöver
föra någon särskild talan om att testamentet skall vara ogiltigt i den delen.      31

 

Emotion 1986/87:L401 (m) framhålls att ÄB:s regler om testamente LU 1986/87:18 bygger på principen att talan om testamentes ogiltighet måste väckas vid allmän domstol inom viss tid: Försummas denna frist blir testamentet gällande enligt sin ordalydelse. Ett testamente är således aldrig ogiltigt i sig. Motionären anser att den i propositionen föreslagna regeln strider mot ÄB:s regelsystem och inte bör genomföras utan att ha blivit föremål för rättsliga överväganden och jämförelser med rättsordningen i övrigt. Motio­nären yrkar avslag på propositionen i denna del (yrkande 3).

Utskottet erinrar om att syftet med basbeloppsregeln är att en efterle­vande make inte skall behöva avstå egendom till bröstarvingar och testa­mentstagare när behållningen i boet är liten. Som tidigare nämnts är den nuvarande basbeloppsregeln i GB utformad som en bodelningsregel. Be­stämmelsen innebär i praktiken ätt ett testamente som inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln inte kan verkställas i den delen utan blir helt eller delvis utan verkan. Någon särskild åtgärd från den efterlevande makens sida beträffande testamentet behövs inte för att den­na effekt skall inträda. Om tillämpningen av den nya regeln i ÄB skulle - i likhet med vad som i allmänhet gäller vid testamentes ogiltighet - bygga på att talan väcktes vid domstol inom viss tid skulle detta enligt utskottets mening innebära en försvagning av den efterlevandes ställning i jämförelse med gällande ordning, I många fall kan det nämligen vara stor risk att den efterlevande av olika skäl försummar att iaktta tidsfristen och därmed går miste om sin rätt. Även om utskottet i och för sig har förståelse för motionärens invändningar kan utskottet inte ställa sig bakom en ordning som på detta sätt skulle ge den efterlevande maken en sämre ställning äri han eller hon har i dag,

I sammanhanget vill utskottet påpeka att den föreslagna basbeloppsre­geln är tvingande endast i förhållande till den avlidnes särkullbarn och testamentstagare. I likhet med vad som för närvarande gäller kan även i framtiden den efterlevande maken i samband med bodelning och arvskifte underlåta att utnyttja sin rätt. En följd av regelns konstruktion som en arvsrättslig bestämmelse är att det öppnas en möjlighet för maken att i likhet med andra arvsberättigade avstå från sin arvsrätt. Ett sådant av-' stående kan ske genom att maken efter den först avlidnes död skriftligen avsäger sig sin arvsrätt. Härmed torde kunna jämställas att maken godkän­ner ett testamente som visat sig inkräkta på makens rätt enligt basbelopps­regeln. En konsekvens av förslaget i propositionen är vidare att ÄB:s regler om preskription av rätten att ta arv blir tillämpliga pä makens anspråk att få ut egendom med stöd av basbeloppsregeln.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker bifall till yrkande 3 i motion L401,

Bodelning med anledning av makes död

Bodelning med anledning av en makes död skall enligt förslaget till ÄktB
ske med tillämpning av i huvudsak samma regler som gäller för bodelning
vid skilsmässa. Dessa regler innebär som tidigare redovisats att makarnas
samlade nettoförmögenhet i form av giftorättsgods skall delas lika. Ma-      32

 

kärna kan komma överens om att också egendom som gjorts till enskild     LU 1986/87:18

genom äktenskapsförord liksom avkastningen av den och vad som trätt i

egendomens ställe skall inga i bodelningen. Den enskilda egendomen skall

då behandlas som giftorättsgods. En uttrycklig regel härom finns i 10 kap.

4 § ÄktB, Lagrummet kan tillämpas vid bodelning som sker såväl under

makarnas livstid som med anledning av den enas död. Vid bodelning med

anledning av en makes död gäller vidare regeln i 12 kap, 3 § ÄktB om

jämkning av äktenskapsförord. Däremot är bestämmelsen i 12 kap, 1 §

ÄktB om makes rätt att behålla mer av sitt giftorättsgods än som följer av

likadelningsprincipen inte tillämplig i dödsfallssituationen. I stället gäller

vid sädan bodelning särskilda jämkningsregler i 12 kap, 2 § ÄktB, Dessa

bestämmelser behandlar utskottet senare.

Bodelning med anledning av makes död skall enligt 9 kap, 5 § ÄktB förrättas av den efterlevande maken samt den dödes arvingar och univer­sella testamentstagare. Med arvingar avses endast de som har arvsrätt direkt efter den döde. Efterarvingarna till den först avlidne maken har inte rätt att delta vid bodelningen med anledning av dödsfallet. Deras rätt inträder först när den efterlevande dör. Enligt en särskild bestämmelse i lagrummet skall, om inte annat uttryckligen sägs, vad som i ÄktB:s bodel­ningsregler är föreskrivet om make gälla för arvingar och testamentsta­gare.

Mot bakgrund av bestämmelsen i 9 kap, 5 § ÄktB och vissa uttalanden i propositionen ifrågasätter motionären i motion 1986/87:L401 hur bodelning rent praktiskt skall gå till i sädana fall då efterlevande make skall ärva hela kvarlåtenskapen och det alltså inte finns några andra delägare i boet. Motionären anser att den tolkningen ligger närmast till hands att ÄktB ger möjlighet för den efterlevande maken att träffa bodelningsavtal med sig själv. Motionären hänvisar till de möjligheter att frångå likadelningsprinci­pen som enligt propositionen skall finnas vid bodelning med anledning av en makes död liksom till de föreslagna reglerna i 10 kap, 4 § och 12 kap. 3 § ÄktB som medger att enskild egendom dras in i bodelningen. Om den efterlevande fär sluta bodelningsavtal med sig själv kan enligt motionären dessa regler utnyttjas av den efterlevande maken till nackdel för efterar­vingarna. Sålunda kan maken med stöd av bestämmelserna dra in enskild egendom i bodelningen och därmed fä ett avgörande inflytande över hur stor del av makarnas tillgångar som han eller hon skall få genom bodelning­en och hur stor del som skall övertas med fri förfoganderätt. Även om all egendom skall övertas av den efterlevande har sådana dispositioner rätts­liga konsekvenser. Egendorii som erhålls genom bodelning tillfaller nämli­gen maken med äganderätt och kan bli föremål för testamentariska förord­nanden till skillnad frän egendom som förvärvas genom arv. Motionären påpekar vidare att proportionerna mellan vad efterlevande maken ärver och erhåller vid bodelningen är av betydelse för efterarvingarnas andel i kvarlåtenskapen när den efterlevande dör.

Motionären anser att den redovisade ordningen inte kan godtas och
förordar att frågan löses så att bröstarvingarna ges ställningen av arvingar i
stället för efterarvingar. Motionären hänvisar till att förslag med den inrikt­
ningen lagts fram i motion 1986/87:L102. I den nu aktuella motionen yrkas 33

3    Riksdagen 1986/87. 8 suml. Nr 18

(yrkande 2) att fillämpningsomrädet för 10 kap, 4 § ÄktB skall inskränkas     LU 1986/87:18 till att gälla bodelning med anledning av skilsmässa.

Utskottet konstaterar att det av motionären aktualiserade problemet har betydelse i de fall dä den efterlevande maken med stöd av reglerna i ÄB skall ärva hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne, I denna situation är den efterlevande ensam dödsbodelägare och intar en dubbel partsställning, nämligen både som make och arvsberättigad, vid bodelningen. Föreligger det däremot ett testamente enligt vilket kvarlåtenskapen helt eller till vissa kvotdelar skall tillfalla någon eller några andra än maken eller när det finns särkullbarn till den avlidne uppstår det inte några svårigheter. Dä finns det fler än en dödsbodelägare och dessa parter kan pä sedvanligt sätt träffa ett bodelningsavtal.

När en make enligt gällande regler ärver hela kvarlåtenskapen efter sin make torde det vara relativt vanligt att någon formenlig bodelning inte sker. Först vid den efterlevandes död förrättas bodelning och då mellan den först avlidnes efterarvingar på ena sidan och den sist avlidnes arvingar och eventuella testamentstagare på den andra sidan. Enligt utskottets mening finns det inte anledning att anta att en utvidgad arvsrätt för efterle­vande make kommer att leda till en ändrad praxis härvidlag. Eftersom antalet fall dä en make ärver hela kvariåtenskapen kommer att öka kraftigt torde det i stället bli än vanligare att bodelningen uppskjuts till dess båda makarna dött. Det sagda utesluter emellertid inte att i mänga fall både den efterlevande maken och efterarvingarna kan ha ett intresse av att bodel­ning sker i nägon form redan vid den först avlidnes död. Som motionären framhåller bestäms genom bodelningen hur mycket av tillgångarna som utgör den efterlevande makens giftorättsandel och hur stor del som är den avlidnes kvarlåtenskap. Relationen mellan dessa två förmögenhetsmassor bildar det andelstal efter vilka den först avlidnes efterarvingar och den efterlevandes arvingar och universella testamentstagare skall fördela den egendom som finns i boet efter den sist avlidne maken. Vidare klargörs genom bodelningen vilka tillgångar som den efterlevande kan disponera över genom testamente och vilka som endast innehas med fri förfogande­rätt. Särskilt i äktenskap där tillgångarna är mera betydande eller egen­domsförhållandena inte helt klara kan ett sådant klargörande som bodel­ningen innebär vara av betydelse.

Enligt utskottets mening kan det med visst fog hävdas att propositionen
(se s, 388) ger möjlighet för en efterlevande make att få till stånd en
bodelning i de fall maken ensam är dödsbodelägare. Utskottet anser dock
för sin del att ÄktB inte bör ges en sädan tolkning. En efterievande make
som ensam är dödsbodelägare bör således inte kunna sluta bodelningsavtal
med sig själv. Skälet för detta ställningstagande är främst de möjligheter
som de nya reglerna i ÄktB ger att dra in enskild egendom i bodelningen.
Av hänsyn till efterarvingarnas intressen bör inte dessa möjligheter kunna
ensidigt utnyttjas av den efterlevande maken. Ställningstagandet ligger
vidare i linje med propositionens förslag (17 kap. 1 § ÄktB) att bodelnings­
förrättare kan förordnas endast dä tvist föreligger i en bodelningsfråga.
Utskottet vill ocksä understryka att det knappast torde stå i överensstäm­
melse med den allmänna rättsuppfattningen att bodelningsavtal kan ingås  34
av endast en person.

 

Vad utskottet anfört hindrar jnte att den efterlevande maken och den LU 1986/87:18
avlidnes efterarvingar träffar en frivillig överenskommelse om fördelning-"
en av tillgångarna i boet för att härigenom skapa klarhet i egendomsfrå­
gorna. Att en sädan uppgörelse kommer till stånd är enligt utskottets
mening önskvärt med utgångspunkt i både den efterlevande makens och
efterarvingarnas intressen. En frivillig överenskommelse om egendomsför­
delningen kan inte anses innefatta någon formenlig bodelning men bör
kunna läggas till grund för den delning som skall ske vid den efterievande
makens frånfälle. Överenskommelsen torde kunna jämställas med ett för­
avtal om bodelning och bli bindande för dem som träffat den. Skulle vid,,
den efterlevandes död kretsen efterarvingar ha ändrats, t. ex. därför att en
efterarvinge avlidit och efterlämnat make eller bröstarvingar, talar goda
skäl för att de nytillkomna ocksä bör bli bundna (jämför f. d. justitierådet
(jösta Walins utlåtande i rättsfallet NJA 1977 s. 375). Jämväl den efterle­
vande makens arvingar och universella testamentstagare torde bli bundna
av föravtalet. En annan sak är att det vid en framtida bodelning kan visa sig
att en tillämpning av avtalet är oskälig mot någon av delägarna. 1 så fall bör
avtalet kunna jämkas med analog tillämpning av 12 kap. 3 § ÄktB eller i  .    _

vart fall med stöd av. 3 kap. avtalslagen.

Genom vad utskottet sålunda anfört fär syftet med motion L401 i denna del anses i huvudsak tillgodosett. Någon anledning att såsom motionären yrkar inskränka tillämpningsområdet för 10 kap. 4 § ÄktB till bodelning -under makarnas livstid kan utskottet inte finna. Utskottet tillstyrker såle­des bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker bifall till motion L401 yrkande 2.

Som ovan berörts föreslås i propositionen en särskild regel om jämkning vid bodelning med anledning av den ena makens död (12 kap. 2 § ÄktB). Enligt denna bestämmelse skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan behålla sitt giftorättsgods vid bodelningen. Lagrummet ger också den efterlevande rätt att i stället begära att endast kvotdelar av vardera sidans giftorättsgods skall ingå i bodelningen. Genom én tillämp­ning av bestämmelsen kan den efterlevande maken undgå att behöva dela med sig av sitt giftorättsgods till den avlidnes särkullbarn och testaments­tagare. I detta hänseende fyller 12 kap. 2 § i huvudsak samma funktion som 12 kap. 1 § ÄktB, nämligen att skydda den make som har den större nettoförmögenheten. Regeln kan emellertid ocksä utnyttjas då det är den efterlevande maken som har den mindre förmögenheten. I sådant fall leder den till att den avlidnes särkullbarn och testamentstagare helt eller delvis får behälla den avlidnes giftorättsgods. Rätten att påkalla lagrummets tillämpning gäller endast för den efterlevande maken och är av personlig natur. Jämkning kan således inte påkallas av den efterlevandes arvingar och testamentstagare.

Enligt utskottets mening finns det behov av en regel som i enlighet med förslaget i propositionen medger att likadelningsprincipen frångås vid bo­delning med anledning av en makes död. Behovet av en sädan jämknings­regel är särskilt framträdande då den efterlevandes tillgångar huvudsakli­gen består av en rörelse som inte lämpligen bör splittras exempelvis mellan flera delägare utan kunna drivas vidare av maken. Utskottet ser det som en

35

 

fördel att bestämmelsen också ger förutsättningar för att giftorättsgodset     LU 1986/87:18

på den avlidnes sida kan hållas samman. Har exempelvis det varit den

avlidne som drivit rörelsen kan det vara i familjens intresse att barnen får

överta denna. Genom en tillämpning av 12 kap. 2 § — eventuellt i förening

med andra bestämmelser - kan den efterlevande medverka till att rörelsen

inte splittras.

Jämkningsmöjligheten har självfallet störst betydelse när det finns andra dödsbodelägare än den efterlevande maken. Fall kan dock tänkas där den efterlevande maken i sin egenskap av ensam arvtagare har ett intresse att utnyttja jämkningsregeln. Även om i sådant fall den efterlevande maken enligt vad ovan sagts inte kan fä till stånd ett bodelningsavtal bör maken likväl kunna tillämpa 12 kap. 2 § ÄktB, Till skillnad från övriga jämknings­regler i ÄktB skall vid tillämpningen av 12 kap, 2 § någon skälighetsbe­dömning inte ske. För att likadelningsprincipen skall frångås krävs blott att den efterlevande maken framställer en begäran härom. Om maken ensidigt kan påkalla jämkning när det finns andra dödsbodelägare kan några hinder knappast anses föreligga för att maken fär utnyttja jämkningsmöjligheten när han eller hon ensam är arvtagare. Regeln kan självfallet användas då maken och den avlidnes efterarvingar träffar en frivillig överenskommelse om fördelningen av egendomen i boet. Även dä ett sådant avtal inte kommer till stånd bör maken kunna framställa en begäran om jämkning, I detta fall bör viljeförklaringen från maken på något sätt dokumenteras exempelvis i en skriftlig handling. En tänkbar möjlighet är ocksä att den efterlevandes önskemål antecknas i bouppteckningen efter den avlidne. Framställs en begäran om jämkning utan samband med en överenskom­melse som träffas med efterarvingarna bör viljeförklaringen anses få den effekten att bodelning skett genom förklaringen trots att något bodelnings­avtal inte kan träffas. Detta gäller i vart fall när den efterlevande gör anspråk pä att vardera sidan skall behålla hela sitt giftorättsgods. Tilläm­pas 12 kap, 2 § ÄktB så att endast kvotdelar av giftorättsgodset skall delas kan däremot en fullständig bodelning kanske inte anses ha skett. En frivillig medverkan av efterarvingarna kan då behövas för att frågor om bl, a, skuldtäckning och lottläggning skall kunna lösas.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till proposifionen i aktuell del.

Vissa arvs- och testamentsrättsliga frågor

I två motioner som väckts under allmänna motionstiden år 1987 har tagits upp frågor om förverkande av rätt till arv m, m, och om bevakning av testamente.

Enligt 15 kap, 1 och 3 §§ ÄB gäller att den som genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt någon om livet - eller medverkat till detta - har förver­
kat sin rätt titt arv eller testa/nente efter den avlidne. Undantag görs dock
för det fall gärningsmannen var under 15 år eller handlade under inflytande
av sådan psykisk sjukdom som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, dvs,
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgå­
ende natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, I fråga om
försäkringsersättning gäller enligt  lagen (1927:77) om försäkringsavtal       36

 

(FAL) liknande regler (18 och 19§§), Bestämmelserna innebär att den som     LU 1986/87:18

uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall inte har nägon rätt fill ersättning

av försäkringsbolaget. Undantag görs dock för den som är under 15 år eller

som handlat under inflytande av sådan psykisk sjukdom som angetts ovan,

I huvudsak liknande bestämmelser finns i konsumentförsäkringslagen

(1980:38).

Enligt 6 kap, 7 § GB skall 15 kap, 1 och 3 §§ ÄB.även fillämpas i fråga om gärningsmannens rätt fill makes giftorättsgods, I propositionen föreslås att en motsvarande regel tas in i 12 kap, 2 § andra stycket ÄktB, Enligt denna bestämmelse skall ÄB:s bestämmelser om förlust av rätt till arv m, m. gälla i fräga om rätten för den efterlevande maken att fä del i den avlidnes giftorättsgods liksom att påkalla jämkning för att få behålla sitt giftorättsgods.

Motionärerna i mofion 1986/87:L404 (s) hänvisar till att massmedia refererat fall där en person mördat sin make och sedan dömts till sluten psykiatrisk vård därför att han eller hon ansetts psykiskt sjuk, I enlighet med reglerna i ÄB och FAL har gärningsmannen haft en ovillkoriig rätt till arv, testamentslott och utfallande försäkringsersättning efter den döde, Mofionärerna anser att en sådan ordning ter sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Eftersom det enligt motionärerna kan finnas fall där starka sociala skäl talar för att gärningsmannen skall ha rätt till arv m, m, bör man emellertid inte helt slopa denna rätt. En möjlighet som däremot kan övervägas är någon form av skälighetsprövning. Motionärerna yrkar att en översyn av reglerna om förverkande av rätt till arv m. m, skall ske.

Utskottet kan för sin del instämma i att det kan framstå som stötande för det allmänna rättsmedvetandet alt den som uppsåtligen bragt en annan person om livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet genom utfående av arv, testamentslott och försäkringsersättning. Det bör vidare framhållas att det kan vara svårt att upprätthälla en enhetlig praxis vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av undantagsreglerna i ÄB och FAL, Som ovan berörts är gärningsmannens rätt till arv beroende av om han eller hon enligt bestämmelserna i brottsbalken bedöms ha sådan psy­kisk sjukdom som kan föranleda att överlämnande till särskild vård kan ådömas som påföljd. Av socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten framgär att denna bedömning ofta medför svåra gränsdragningspröblem och att såväl domstolarnas som den medicinska expertisens bedömningar av likartade fall varierar på ett sätt som enligt beredningen inte kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt utskottets mening finns det således skäl som talar för att reglerna i        .

ÄB och FAL om förverkande av rätt till arv m: m, bör ändras. Som
motionärerna påpekar bör det dock inte komma i fräga att de psykiskt
sjuka helt skall uteslutas frän möjligheten att fä ut arv och försäkringser­
sättningar. I vissa fall kan nämligen arteri av sjukdomen vara sädan att
gärningsmannen inte bör gå helt förlustig sin rätt. Detta gäller exempelvis
när den avlidnes beteende varit en bidragande orsak till sjukdomen hos
gärningsmannen. I andra fall kan det framstå som befogat att eventuella
bröstarvingar får tillgodogöra sig försäkringsersättningen i gärningsman­
nens ställe. En lösning av frågan som därför kan övervägas är införande av      37
en regel om skälighetsprövning.

 

Pä grund av det anförda förordar utskottet att en översyn av reglerna i 15     LU 1986/87:18 kap. ÄB och 18 och 19 §§ FAL bör komma till stånd. Det får ankomma på regeringen att bestämma formerna för översynsarbetets bedrivande. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L404 som sin mening ge regeringen till känna.

I avvaktan på resultatet av översynen bör enligt utskottets mening den föreslagna regleringen i 12 kap, 2 § ÄktB kunna godtas. Utskottet fillstyr­ker alltså bifall till propositionen i denna del.

114 kap. ÄB finns bestämmelser om bevakning och klander ay testamente. Ett testamente skall uppvisas (bevakas) vid domstol inom sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till honom eller henne gjorda förordnandet. Verkställd bevakning gäller för alla testamentstagare — för vilka fiden inte gått till ända - och utgör en förberedande åtgärd för det slutliga avgörandet av frågan om testamentets giltighet.

Sedan bevakning ägt rum skall testamentet delges arvingarna. Om en arvinge vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt skall han eller hon väcka klandertalan inom sex månader från delgivningen. Även bröstar­vingar som vill påkalla jämkning av testamente för utfående av laglott måste väcka talan inom sex månader. Efter denna fid är rätten till klander­talan förlorad. En arvinge kan också avstå frän rätten till klandertalan genom att godkänna testamentet. Verkan av utebliven bevakning är att testamentstagaren förlorar sin rätt mot arvinge som inte avstår från sin rätt att klandra testamentet.

I motion 1986/87:L405 (c) framhålls att reglerna i 14 kap. ÄB medför onödig byråkrati och långa tidsutdräkter. Motionären anför vidare att det förhåller sig så att många arvingar som i och för sig inte har några invänd­ningar mot testamentet ändå underlåter att påteckna godkännande av testamentet vilket i sin tur medför att tiden för klandertalan måste avvak­tas innan arvskifte kan ske.

Enligt motionären bör bestämmelserna om bevakning av testamente kunna slopas. Motionären anser också att tiden för väckande av klanderta­lan utan olägenhet borde kunna minskas till två månader. Med dessa åtgärder skulle enligt motionären många arvskiften kunna komma fill stånd snabbare. Motionären yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler på sätt som antytts i motionen.

Som inledningsvis berörts kommer familjelagssakkunniga att under våren 1987 framlägga ett slutbetänkande som rör internafionellt privat­rättsliga frågor på äktenskapsrättens område.,Enligt vad utskottet inhäm­tat kommer familjelagssakkunniga att i betänkandet även ta upp ÄB:s regler om bevakning av testamente och därvid föreslå att bevakningsför­farandet slopas. Syftet med motionen får således anses i huvudsak tillgo­dosett. Regeringens ställningstagande till förslaget bör inte föregripas och utskottet avstyrker därför bifall till motion L405,

38

 

Bevillning av äktenskapsförord m. m.                 LU 1986/87:18

Enligt GB skall äktenskapsförord och bodelningsavtal upprättas skriftligen och undertecknas av makarna samt vara bevittnade (8 kap. 1 § resp. 13 kap. 1 § GB), Motsvarande formkrav uppställs för närvarande också be­träffande arvskifte (23 kap, 4 § ÄB),

I propositionen föreslås inte några sakliga ändringar i fräga om kravet pä skriftlig form och parternas underskrift. Dessa krav föreslås alltså gälla för äktenskapsförord och bodelningsavtal (7 kap, 3 § andra stycket resp, 9 kap, 5 § ÄktB), Kravet på bevittning av dessa handlingar samt av arvskifte föresläs slopat, 23 kap, 4 § ÄB föreslås ändrad i enlighet härmed,

I motion 1986/87:L102 (m) anförs att förslaget om ett slopande av kravet på bevittning inger betänkligheter särskilt då det gäller äktenskapsförord. Enligt motionären kommer äktenskapsförord ofta att tillämpas först lång tid efter tillkomsten av det. Likheten med testamente blir därmed påtaglig och förstärks av att testamente och äktenskapsförord ofta upprättas samti­digt. Motionären anser ocksä att medverkan av vittnen skapar en viss högtidlighet kring rättshandlingen, varigenom förhastade beslut eller på­verkan av den ena parten motverkas. Kravet på bevittning innebär därmed ett skydd för en obetänksam part, Mofionären yrkar därför att vittneskra­vet behålls i dessa avseenden (yrkande 2),

Utskottet erinrar om att det nuvarande kravet på bevittning av bodel­
ningsavtal och arvskifte har visst samband med det vittneskrav som fidiga­
re gällde vid överlåtelse av fast egendom. Eftersom fast egendom kunde
övergå till en ny ägare vid bodelning eller arvskifte var det, som framhålls i
proposifionen, följdriktigt att ett krav på medverkan av vittnen ställdes
upp ocksä för dessa familjerättsliga avtal. Motsvarande synpunkter kan
enligt utskottets mening även anföras beträffande formkravet för äkten­
skapsförord. Enligt GB gäller nämligen att egendomsöverlåtelser som görs
genom gåvor mellan makar skall ske i äktenskapsförordets form för att bli
rättsligen giltiga. För fastighetsöverlåtelser krävs emellertid inte längre att
vittnen medverkat. Jämförelsen med fastighetsförväry utgör därför inte i
dag något skäl för ett bibehållande av vittneskravet beträffande de familje­
rättsliga avtalen. Vad särskilt gäller formkravet för äktenskapsförord vill
utskottet påpeka att enligt propositionen äktenskapsförord inte i fortsätt­
ningen skall användas vid gåvor mellan makar,      .

Ett krav pä bevittning kan i och för sig tänkas innebära ett visst hinder mot förhastade beslut eller påtryckningar från den ena kontrahentens sida. Enligt utskottets mening bör emellertid formkravets betydelse i detta hän­seende inte överdrivas. Vittnespåskrifter kommer i dag till ganska lättvin­digt. I många fall sker bevittningen först en tid efter det att parterna skrivit under och kanske bara i den ena partens närvaro. Det är inte helt ovanligt att vittnena inte ens känner dem som undertecknat handlingen och därför helt saknar förmåga att bedöma huruvida det verkligen är parterna som står som undertecknare. Under sådana förhållanden kan ett vittneskrav inte heller anses ge nägra mer betryggande möjligheter att säkra bevisning om avtalet och förhållandena vid dess tillkomst. Den av motionären dragna parallellen mellan äktenskapsförord och testamente finner utskottet felak­tig. Vid testamentsbevittning skall vittnena inte bara bestyrka namnteck-

39

 

ningarna utan också flera omständigheter, bl. a. att undertecknandet skett     LU 1986/87:18 i deras närvaro eller att testator vidkänts sin namnteckning.

Enligt utskottets mening saknas det således bärande skäl för ett bibehål­lande av vittneskravet för äktenskapsförord, bodelningsavtal och arv­skifte. I stället kan tungt vägande skäl anföras mot vittneskravet. När särskilda formkrav uppställs för en rättshandling innebär det att handling­en blir ogiltig om inte kravet uppfylls. Det är enligt utskottets mening inte ovanligt att parterna förbiser formkravets betydelse, något som kan leda till allvarliga rättsförluster för dem.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker bifall till motion Ll02 yrkande 2.

Internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar

I fyra motioner framförs önskemål om ändrade regler såvitt avser interna­tionella rättsförhållanden på äktenskapslagstiftningens område.

GB är i princip tillämplig endast på rättsförhållanden mellan makar som är svenska medborgare. Är den ena eller båda makarna utländska medbor­gare får frågan om vilken lag som skall tillämpas avgöras enligt internatio­nellt privaträttsliga normer. Normerna kan medföra att svensk domstol har att tillämpa en främmande stats äktenskapsrätt i ett äktenskapsmål mellan utländska medborgare som anhängiggjorts här i landet. Bestämmelser om tillämplig lag beträffande rättsverkningar av äktenskap mellan medborgare i olika länder har sedan 1912 funnits i en särskild lag, lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Lagstiftningen föranleddes av att Sverige 1912 ratificerade en i Haag 1905 avslutad konvention angående konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Enligt 1 § 1912 ärs lag fick Kungl, Maj:t rätt att under förutsättning av ömsesidighet förordna att i fråga om tillämpning av främmande stats lag de bestämmelser som meddelats i 1912 års lag och som var upptagna i Haagkonventionen skulle lända till efterrät­telse här i landet. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden stadgas i lagen och konventionen att äktenskapets rättsverkningar i brist på avtal mellan makarna skall bestämmas av lagen i den stat manneri tillhörde vid tiden för äktenskapets ingående. Vidare gäller att frågan huruvida makar får upprätta avtal om förmögenhetsförhållandena under äktenskapet eller ändra eller upphäva ingångna avtal skall avgöras enligt lagen i makarnas hemland. Den rättsliga giltigheten av sädana avtal eller vilken verkan avtal kan ha skall däremot bedömas enligt lagen i den stat mannen tillhörde vid tiden för äktenskapets ingående. Har avtalet slutits under äktenskapet tillämpas dock lagen i makarnas hemland vid avtalets ingående.

Sedan vissa stater tillträtt konvenfionen förordnade Kungl, Maj:t genom
kungörelser 1912 och 1929 med stöd a-v det ovannämnda bemyndigandet i
1912 års lag att bestämmelserna i lagen och konventionen skulle tillämpas i
Sverige. Konventionen har sedermera sagts upp av Sverige. Eftersom
ömsesidighetskravet i 1912 ärs lag i och med Sveriges frånträde inte längre
är uppfyllt har regeringen 1977 upphävt kungörelserna från 1912 och 1929 40

 

om tillämpningen av Haagkonventionen. Något upphävande av 1912 års     LU 1986/87:18

lag har däremot inte kommit till stånd, Lagen är emellertid inte längre

direkt tillämplig i något fall. Det har dock ansetts att lagen än så länge ger

uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser på området

och därför fortfarande i viss män är vägledande för rättstillämpningen (se

NJA I 1970 s, 420 och prop, 1973:158 s, 24),

Beträffande medborgare i de nordiska länderna finns särskilda bestäm­melser om bl, a, makars förmögenhetsförhållanden i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Till skillnad från 1912 års lag bygger nämnda lagstiftning pä principen att rättsförhållandena mellan makar skall bedö­mas enligt lagen i deras hemland,

I motionerna 1986/87:L111 (fp). 1986/87:L407 (s) och 1986/87:L412 (s) begärs att regeringen skyndsamt skall lägga fram förslag till ändringar av den internationella äktenskapslagstiftningen. Motionärerna anser att de principer som 1912 ärs lag bygger på är föråldrade i flera avseenden och att en tillämpning av dem kan leda till allvariiga rättsföriuster. Det är därför angeläget att nya regler på området införs snarast möjligt.

I motion 1986/87:L105 (m) yrkas (yrkande 3) att regeringen skall lägga fram förslag om att makar vars inbördes rättsförhållanden regleras av utländsk lag i enklare former än genom äktenskapsförord skall kunna avtala att svensk lag skall tillämpas på deras rättsförhållanden. Motionären anser att makar genom exempelvis en anmälan till pastorsämbetet bör kunna åstadkomma att deras inbördes rättsförhållanden skall regleras av svensk lag. Som skäl för yrkandet åberopar motionären den risk för rätts­förluster för invandrare som kan uppkomma genom tillämpningen av prin­ciperna bakom 1912 ärs lag.

Som utskottet anfört dä motioner med samma syfte som de nu aktuella tidigare behandlats i riksdagen (se senast LU 1980/81:18) är de principer som 1912 års lag och Haagkonventionen bygger på inte förenliga med en. modern syn på äktenskapet och strävandena mot jämställdhet mellan makar. En annan nackdel med lagen är att tillämpningen av de internatio­nellt privaträttsliga normer som lagen och konventionen innehåller kan leda till otillfredsställande och för vår rättsuppfattning främmande resultat i de enskilda fallen.

Utskottet erinrar om att familjelagssakkunniga genom tilläggsdirektiv är . 1974 fick i uppdrag att överväga frågan om ny lagstiftning beträffande internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. Som tidigare redovi- . sats avser familjelagssakkunniga att avlämna sitt slutbetänkande under våren 1987. Enligt vad utskottet inhämtat kommer i betänkandet att fram­läggas ett förslag till lagstiftning beträffande de internafionella rättsverk­ningarna rörande äktenskap som bl. a, innebär att lagen i det land där makarna har varakfigt hemvist skall tillämpas i frågor rörande deras förmö­genhetsförhållanden. Makar skall dock enligt förslaget ha rätt att genom avtal förordna annorlunda.

Enligt utskottets mening kommer en lagsfiftning i enlighet med familje­
lagssakkunnigas väntade förslag att i väsentlig mån undanröja de nackdelar
som är förknippade med nuvarande rättsfillämpning. Med hänsyn till att ett 41

 

betydande antal människor här i Sverige numera lever i äktenskap där     LU 1986/87:18

nägon av makarna eller båda är utländska medborgare vill utskottet - utan

att ta ställning i sak till familjelagssakkunnigas förslag — i likhet med

motionärerna understryka vikten av att riksdagen snarast möjligt föreläggs

en proposition med förslag till en mera tidsenlig lagstiftning på området.

Vad utskottet såliinda anfört med anledning av motionerna L105 yi"kandé

3, Ll 11, L407 och L4I2 bör ges regeringen till känna.

Sambors gemensamma hem

Den rättsliga regleringen av ogifta sambors inbördes förhållanden inskrän­ker sig för närvarande till lagen (1973:651) om ogifta samboéndes gemen­samma bostad. Denna lag, som är utformad efter mönster av lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, avser rätten till bostaden när en ogift man och en ogift kvinna som har sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden upplöser sitt sam­boende. Lagen gäller endast bostäder som innehas med hyres- och bo­stadsrätt, Lagen innebär att den av parterna som inte innehar bostaden eller bara har en andel av den har rätt att mot lösen överta bostaden om han eller hon bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständighe­terna kan anses skäligt: Om parterna inte har eller har haft barn tillsam­mans får övertagande dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl, I övrigt är ogifta samboende hänvisade till allmänria civilrättsliga regler när det gäller deras inbördes förmögenhetsförhållanden.

I proposifionen föresläs införandet av en lag om sambors gemensamma
hem (sambolagen). Den nya lagen föreslås bli tillämplig i fräga om sådana
samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever fillsam­
mans under äktenskapsliknande förhållanden. Genom lagen införs en gif­
torättsliknande konstruktion beträffande sådan bostad och sådant bohag
som samborna har förvärvat för gemensamt begagnande. Detta sker på så
sätt att vardera sambon ges en rätt att, då samboförhållandet upphör,
påkalla bodelning. Vid bodelningen skall den berörda egendomen delas
lika mellan samborna. Skulle en likadelning leda till oskäligt resultat ges
dock en möjlighet att, i likhet med vad som föreslås gälla för gifta, frångå
likadelningen. De föreslagna reglerna innebär också en viss förstärkning av
rätten för en sambo att efter en behovs- och skälighetsprövning överta den
gemensamma bostaden när samboförhållandet upphör. Vidare införs en
rätt för sambo att överta bohag som ingår i det gemensamma hemmet och
har förvärvats för gemensamt bruk. För att hindra att små hem splittras när
en av samborna dör införs en s. k. basbeloppsregel liknande den som gäller
för gifta, dock begränsad till två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande
basbeloppet. För de sarnbor som inte önskar att bodelningsreglerna skall
tillämpas ges en möjlighet att gériom avtal bestämma härom. Slutligen skall
anmärkas att även om bostaden inte skall bli föremål för bodelning kom­
mer sambo, i likhet med vad' som för närvarande gällei" enligt lagen om
ogifta samboendes gemensamma bostad att under vissa förutsättningar ha
rätt att överta den andre sambons bostad,                                           '     42

 

Den föreslagna sambolagen föranleder vissa ändringar i ÄB:s regelsy-     LU 1986/87:18 stem,

I motionerna 1986/87:L102 (m) yrkande 5, 1986/87:L103 (c) yrkande 4; 1986/87:L104 (m) och 1986/87:L108 (fp) yrkande 1 yrkas avslag pä förslaget till lag om sambors gemensamma hem. Också i motion 1986/87:L110 (m) yrkas avslag på propositionen i denna del. Som en följd av avslagsyrkan­dena när det gäller sambolagen yrkas i motionerna L102 yrkande 5 och L103 yrkande 5 att begreppet sambo inte införs i ärvdabalken. Vidare yrkas i motion 1986/87:L106 (m) att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utformning och marknadsföring av standardav­tal för sambor. 1 mofion L108 yrkandena 2 och 3 yrkas ocksä att riksdagen i samband med beslut om avslag på sambolagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om 'dels ett förstärkt skydd för sambor med gemensamma barn, dels förslag till förbättring av sambors möjligheter att ingå frivilliga avtal om deras gemensamma hem,

I motion L104 anförs som skäl för avslagsyrkandet att äktenskapet är den bästa formen för skapandet av stabila familjeförhållanden och juridiskt välordnade villkor för de berörda. Enligt mofionärerna undergräver försla­get äktenskapets betydelse. Motionärerna anser dessutom att den föreslag­na lagstiftningen är onödig. De personer som vill leva tillsammans utan att gifta sig, men ändå önskar reglera sina mellanhavanden, har alltid möjlig­het att ingå avtal. Enligt motionärerna föreligger dock ett behov av att medborgarna informeras om möjligheten att ingå avtal. Motionärerna an­för också att förslaget medför en inskränkning av valfriheten genom att de som vill undvika reglering måste ingå ett särskilt avtal härom. Vidare anser motionärerna att den föreslagna lagstiftningen öppnar vägen för äktenskap av andra klass med ett sämre rättsligt skydd. Genom att lagen endast i begränsad utsträckning reglerar sambornas förhållanden kan,den inge människor en falsk känsla av trygghet. Motionärerna varnar för att detta kommer att medföra krav på ytterligare lagstiftning vilket i sin tur kommer att leda till att den juridiska skillnaden mellan gifta och sambor urholkas. Enligt motionärerna leder regleringen också till rättsosäkerhet. Mofionä­rerna påtalar därvid bl. a; vad lagrådet har anfört om svårigheterna ätt fastställa när ett samboförhållande har inletts och om de känsliga integri-tetsfrågor som en sådan prövning kan ge upphov till. Mofionärerna anser vidare att bl. a. de föreslagna jämkningsreglerna kommer att medföra svårigheter för samborna att förutse hur egendomen kommer att delas.

Argumenteringen i motionerna L102, L103 och LllO liknar i flera av­seenden den som framförs i motion L104.

Motionären i motion Ll06 - som hänvisar till avslagsyrkandet i motion
L104 — vill fästa uppmärksamheten på att det, méd hänsyn till den rättsliga
oklarhet och den brist på fasta regler som gäller vid upplösning av sambo­
förhållanden, är angeläget att sambor sluter ett egendomsrättsligt avtal och
skriver testamente. Ett skäl härtill är att den svagare parten i ett förhållan­
de skall kunna få sin rättmätiga andel av gemensamma ägodelar vid förhål­
landets upplösning. Enligt motionären är det ovanligt att sambor uppiättar
avtal om sina egendomsförhållanden resp. skriver testamenten med var­
andra som förmånstagare. För att underlätta att så sker bör man enligt     43

 

motionären utforma ett standardavtal för sambor vilket skall marknads-     LU 1986/87:18 föras på ett sådant sätt att åtminstone sambor med gemensamma barn alltid ställs inför ett erbjudande att teckna ett sådant avtal.

Avslagsyrkandet i motion L108 grundas på två huvudinvändningar. Dels berövar man enligt mofionärerna människorna möjligheten att samman­leva under oreglerade förhållanden, dels kommer det att vara förenat med stora svårigheter att avgöra under vilka omständigheter lagen är tillämplig.

När det gäller den första invändningen anför motionärerna att den främs­ta anledningen till att man och kvinna väljer att leva i ett samboförhållande är att de önskar undvika äktenskapets rättsverkningar och att de är med­vetna om att de därmed lever i ett frän rättslig synpunkt oreglerat förhål­lande. De sambor som sä önskar han enligt motionärerna möjlighet att genom avtal reglera sina inbördes ekonomiska förhållanden och tillväga­gångssättet vid en eventuell separation. Motionärerna anser också att det ökande antalet samboförhällanden vittnar om att denna oreglerade samlev­nadsform behövs.

När det gäller den tekniska utformningen anför motionärerna att den föreslagna regleringen är oklar såväl i fråga om vid vilken tidpunkt ett samboförhållande skall anses ha inletts resp, upphört som vilken egendom som omfattas. Dessa brister medför att många sambor kommer att få svart att överblicka konsekvenserna av lagen för dem. Motionärerna påtalar också det hot mot den personliga integriteten som är inbyggt i lagen på det sättet att bl. a, förekomsten av sexuellt samliv skall utgöra ett viktigt moment i bedömningen av om ett äktenskapsliknande förhällande har förelegat. Många sambor kan ocksä, påpekar motionärerna, missledas att tro att lagen ger ett större rättsligt skydd än som är fallet, Mofionärerna framhåller att många sambor så småningom gifter sig och att de därmed får en heltäckande reglering av sina förhållanden. Denna reglering är överläg­sen den som sambolagen innehåller.

Motionärerna anser dock att man i två hänseenden bör ha tvingande regler vid upplösningen av samboförhällanden. Enligt motionärerna bör 1973 ärs lag om ogifta samboendes gemensamma bostad förändras på så sätt att övertaganderätten skall vara avhängig av om samborna har gemen­samma barn samt omfatta inte bara hyres- och bostadsrätt utan också bostadsfastighet och bohag. Vidare bör, anför motionärerna, i 1973 års lag införas regler om efterlevandeskydd på det sätt som föreslås i propositio­nen, dock skall även detta vara avhängigt av att samborna har gemensam­ma barn.

I motionen anförs ocksä att det finns anledning att förmoda att det
beträffande flertalet samboförhållanden saknas avtal om vad som skall
gälla i fråga om sambornas inbördes ekonomiska förhållanden och tillväga­
gångssättet vid en eventuell separation. Om avtal saknas riskerar den av
samborna som under samlevnaden har statt för de dagliga utgifterna och
inte kan hävda äganderätt till kapitalvaror m. m. att bli missgynnad. Mot
denna bakgrund finns det, enligt motionärerna, motiv för det allmänna att
bistå sambor som önskar ingå avtal med varandra t. ex. genom att tillhan­
dahålla standardavtal liksom att biträda och informera om samboendets
rättsliga konsekvenser.                                                                     44

 

Utskottet vill för sin del stryka under att det frän flera synpunkter är LU 1986/87:18 önskvärt att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Som utskot­tet framhöll vid 1973 års reform av GB (LU 1973:20) mäste emellertid samhället som en realitet räkna med att det även i fortsättningen kommer att finnas kvinnor och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstiftningen måste ta hänsyn till detta.

En tydlig tendens under de senaste årtiondena har varit att allt fler kvinnor och män bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med varandra. Samboende utan äktenskap förekommer framför allt bland yngre par och det är numera ovanligt att äktenskap ingås utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under en längre eller kortare tid. Statistiska uppgifter från år 1980 visar att 20 % av alla sam­boende par dä var ogifta. Resultaten av den folk- och bostadsräkning som genomfördes år 1985 har ännu inte färdigställts men enligt vad utskottet har inhämtat tyder det hitfills sammanställda materialet som innehåller uppgifter från tolv län på att omfattningen av antalet ogifta samboende har ökat. En uppskattning med utgångspunkt i dessa uppgifter ger också vid handen att ca 45 % av samboparen har barn.

Enligt utskottets mening kan det i och för sig hävdas att de som väljer att leva samman i annan form än äktenskapet därigenom frivilligt ställt sig utanför det juridiska system för samlevnad som samhället tillhandahäller. I linje härmed bör de dä själva få svara för att deras mellanhavanden regle­ras avtalsvägen på lämpligt sätt. Erfarenheterna visar dock att avtal mellan sambor förekommer i liten omfattning. Som anförs i propositionen är det ofta först vid upplösningen av samboförhållandet som samborna blir med­vetna om behovet av regler rörande sina mellanhavanden. Utskottet vill också framhålla att det synes råda stor oklarhet om vilka rättsverkningar som kan åstadkommas genom avtal mellan sambor och i vilken mån dessa kan bli gällande i förhållande fill tredje man. Det torde emellertid stå klart att sambor inte med giltig verkan kan avtala om att gällande regler om makars egendomsförhållanden generellt skall tillämpas i fråga om sambors egendom. Vid en hearing inför utskottet har företrädare för advokatkåren upplyst om att det i praktiken inte är möjligt att åstadkomma ett samboav­tal med regler om en framtida delning av sambornas egendom.

I avsaknad av avtal mellan sambor är man i dag hänvisad till allmänna civilrättsliga regler för tvister mellan sambor om deras egendom och dess fördelning. I likhet med departementschefen kan utskottet konstatera att reglerna härvidlag inte ger tillräcklig ledning i den situation som uppstår vid upplösning av ett samboförhållande. Utskottet vill också framhålla att tillämpningen av dessa regler kan leda till resultat som framstår som stötande inte minst med hänsyn till den ekonomiskt svagare partens intres­sen. På grund av det anförda och med beaktande av att avtalsvägen inte synes vara framkomlig anser utskottet att det finns ett klart behov av regler som ger lösningar på praktiska problem av juridisk art och som skyddar den svagare parten i ett samboförhållande.

Som framhålls i propositionen sker genom samlevnad med gemensamt
hushåll och gemensam ekonomi en faktisk sammanflätning av sambornas    45

 

ekonomi. De regler som behövs bör således enligt utskottets mening ge     LU 1986/87:18 vägledning för upplösningen av det gemensamma hemmet, dvs. gemen­samt bohag och bostad. Vid en sädan reglering bör även behovet av ett begränsat efterlevandeskydd beaktas.

Enligt utskottets mening är det givetvis angeläget att man inte genom en begränsad reglering av rättsverkningarna av samboförhållanden inför ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. Till skillnad från motionärer­na anser utskottet att en lagstiftning med den i propositionen föreslagna inriktningen inte får den effekten att det skapas vad som i motionerna betecknas som andra klassens äktenskap med sämre rättsligt skydd. Den föreslagna lagsfiftningen har som nyss sagts begränsats till vad som ur praktisk synvinkel framstår som oundgängligt. De som väljer att stå utan­för äktenskapet kommer även i fortsättningen att vara hänvisade till att genom inbördes avtal, testamenten och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd. Utskottet finner också att motionärernas farhågor för att sambor pä grund av den föreslagna lagstiftningen skulle invaggas i en falsk trygghets- . känsla är överdrivna. Utskottet, som i ett särskilt avsnitt kommer att ta upp frågor om information rörande de nya reglerna, förutsätter att informa­tion om bl, a, skillnaderna mellan reglerna om samboförhällanden och äktenskapslagstiftningen kommer att lämnas i en sådan omfattning att sambor i större utsträckning än i dag blir medvetna om vad som gäller i fräga om deras rättigheter och vilket individuellt utformat skydd som de bör tänka på att skaffa sig genom avtal etc,

I anslutning till det anförda vill utskottet understryka att den föreslagna lagstiftningen tvärtemot vad mofionärerna påstår inte inskränker valfrihe­ten utan snarast ökar den, I dag kan sambor välja mellan att leva i ett förhållande vars rättsverkningar inte kan regleras och att gifta sig. Med den nya lagstiftningen blir det möjligt för dem att få ett begränsat skydd om de inte väljer att stå utanför sambolagen eller att gifta sig.

Vad härefter angår motionärernas påståenden om svårigheten att i prak­tiken fastställa omfattningen av sambolagens tillämpningsområde vill ut­skottet påpeka att avgörande för om egendom skall bh föremål för bodel­ning mellan sambor är huruvida egendomen anskaffats för gemensamt begagnande. Vad som skall utrönas är således parternas avsikt vid förvår- . vet av egendomen, och frågan om när samboförhållandet inleddes kommer därför i allmänhet att spela.en mindre roll, I vissa fall kan dock tidpunkten för inledandet av samlevnaden behöva fastställas mer noggrant. Om par­terna inte kan komma överens om denna tidpunkt, bör som anförs i propositionen den dag då de kyrkobokfördes pä gemensam adress kunna användas, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning. Att fast­ställa när ett samböförhållande upphörde torde enligt utskottets mening inte vara förknippat med några större svårigheter. Frågan om vilken egen­dom som anskaffats för gemensamt begagnande torde inte heller föranleda några större problem. Utskottet finner därför att motionärernas farhågor ocksä i detta avseende är betydligt överdrivna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det finns starka skäl för den
föreslagna lagstiftningen. Den närmare utformningen av den nya lagen
anser sig utskottet kunna godta. Det finns dock anledning att göra dels     46

 

några förtydligande motivuttalanden, dels införa ett tillägg i 12 § sambola-     LU 1986/87:18 gen.

Som nämnts inledningsvis skall.det, i likhet med vad som föreslås gälla för gifta, finnas en möjlighet att frångå likadelningsprincipen vid bodelning mellan sambor. Jämkning skall sålunda kunna ske om likadelning med hänsyn till samboförhållandets längd, sambornas ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter skulle framstå som oskälig (9 § sambolagen). Regeln har utformats efter mönster av den föreslagna jämkningsregeln i 12 kap, 1 § ÄktB, Som utskottet tidigare har framhållit (se s, 16) kan inom ramen för sistnämnda jämkningsregel tillämpas en femårsschablon som riktvärde vid jämkningen. Utskottet har därvid uttalat att bostad och bohag som har anskaffats för gemensamt bruk inte bör bli föremål för jämkning enligt schablon vid bodelning mellan makar. Eftersom bodelning mellan sambor endast kan avse gemensam bostad och bohag delar utskot­tet den uppfattning som framförs i propositionen att en schablonregel inte bör tillämpas vid jämkning enligt sambolagen. Enligt utskottets mening bör ,, . frågan om huruvida jämkning skall ske i stället avgöras efter en helhetsbe­dömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varvid samlevna­dens längd utgör en av de omständigheter som skall beaktas. Utskottet vill i detta sammanhang ocksä understryka att, till skillnad från bestämmelsen i 12 kap. 1 § ÄktB, skall jämkningsregeln i 9 § sambolagen vara tillämplig även vid bodelning med anledning av en sambos död.

Utskottet har i det föregående godtagit förslaget i propositionen att ÄB:s regler om förlust av rätt till arv ocksä skall gälla i fråga om rätten för en efterlevande make att göra gällande sina bodelningsanspråk (se s. 37 och 38). Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att samma ordning bör gälla också beträffande en efterlevande sambos rätt att fä del i den andra sambons egendom..Utskottet förordar därför att 12 § sambolagen kompletteras med en regel av nyss nämnd innebörd.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionens förslag till lagstiftning rörande sambor med den komplettering som utskot­tet förordat i det föregående och avstyrker därmed bifall till mofionerna L102 yrkande 5, L103 yrkandena 4 och 5, L104, L108 yrkande 1 och Ll 10 i denna del.

Utskottets ställningstagande till avslagsyrkandena beträffande sambola­gen medför att utskottet inte har nägon anledning att på grund av motioner­na L106 och L108 yrkande 3 överväga frågan om utformning m. m. av standardavtal för sambor. Av samma skäl bör inte heller förslaget i motion L108 yrkande 2 om ett utbyggt skydd för sambor med gemensamma barn föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna L106 och L108 yrkandena 2 och 3.

Vissa allmänna frågor om äktenskap m. m.

I mofionerna I985/86:L220 (c) och 1986/87:L409 (c) anförs att äktenskapet,
som markerar en medveten viljeinriktning och garanterar makars rättssä­
kerhet och jämställdhet, skall prioriteras som livsvarig samlevnadsform.
Enligt motionärerna diskriminerar nuvarande lagstiftning i flera avseenden   47

 

äktenskapet. I båda motionerna yrkas (yrkande 2 i motion L409) att riksda-     LU 1986/87:18 gen skall uttala att lagstiftningen inom familje-, skatte- och socialrätten skall ges en sådan utformning att den uppmuntrar till ingående av äkten­skap.

I motion L409 yrkas vidare (yrkande I) att en utredning tillsätts med syfte att se över de regler inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen som leder till att äktenskapet missgynnas i förhållande till eller likställs med samboende utan äktenskap.

I motion 1986/87:L402 (c) framhåller motionärerna att det självklart skall vara helt fritt för varje par att välja samlevnadsform, men att det är väsentligt att de ekonomiska konsekvenserna av äktenskap är sådana att det stora flertalet kan finna detta vara en lämplig och naturlig samlevnads­form.

Enligt motionärerna är det både ett samhällsintresse och en rättighet för berörda personer att äktenskapet inte diskrimineras. Äktenskapet är resul­tatet av en aktiv och överlagd handling och skall ge trygghet åt kontrahen­terna. Däremot är det enligt motionärerna naturligt att det för ogifta sam­bor - eller i fall där en sambo är gift med nägon annan - inte kan och bör tillämpas alla de regler som gäller för dem som är gifta med varandra. Olika samlevnadsformer skall, understryker motionärerna, således inte jämstäl­las inom alla områden. Motionärerna betonar att de ställt sig bakom förslaget till sambolag och att de inte tar upp frågor om äktenskap kontra samboende för att argumentera mot förslaget till sambolag. Motionärerna anser att det emellertid är synnerligen nödvändigt att skatte- och bidrags­regler m.m. inte är så utformade att äktenskapet leder till konsekvenser som medför att människor av ekonomiska skäl väljer att bo samman utan äktenskap i stället för att gifta sig. Enligt motionärerna framhålls det ofta att flera regler för beskattning, bidrag, stöd m. m. är utformade så att äktenskapet missgynnas, och i motionen ges exempel pä sädana regler.

Motionärerna anser mot denna bakgrund att det skulle vara mycket värdefullt om det gjordes en fullständig kartläggning av de olika ekonomis­ka konsekvenserna av äktenskap jämfört med samboende och även jäm­fört med förhällandet för dem som avstår från direkt samboende. Genom en sådan kartläggning skulle enligt motionärerna främst två fördelar vin­nas. Dels skulle klarhet erhållas om de olika konsekvenserna av olika samlevnadsformer. Dels skulle en sädan kartläggning ge underlag för utar­betande av förslag till erforderliga ändringar av regler sä att äktenskapet inte skall anses vara diskriminerat. Motionärerna yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Som utskottet tidigare i detta betänkande understrukit bör det vara ett
mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den normala och natur­
liga formen för familjebildning för det helt övervägande antalet människor.
Förslaget till äktenskapsbalk liksom övriga förslag i propositionen ligger
väl i linje med denna målsättning. Genom att inga äktenskap får parterna
tillgäng till ett regelsystem som tillhandahäller lösningar på praktiska pro­
blem och ger dem skydd i åtskilliga hänseenden. Jämfört med andra
samlevnadsformer ger alltså äktenskapet betydande fördelar. Trots detta
väljer många människor av olika skäl att sammanleva utan att ingå akten-  48

 

skåp. Detta förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till. Utrymme måste LU 1986/87:18 därför ges människorna att själva forma sitt personliga liv och bestämma vilka normer som skall gälla för deras familjeliv. Samtidigt mäste det beaktas att en ordning där människors grundläggande behov och väsentliga intressen blir sämre tillgodosedda eller helt åsidosatta enbart av den anled­ningen att de inte vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt samhälle. På åtskilliga områden måste därför eftersträvas att reglerna i sak blir enhetliga för alla sammanlevande oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller ej. Vid utformningen av sädana regler är det självfallet angeläget att man inte påverkar människors val av samlevnadsform sä att de förlorar pä att gifta sig eller vinner på att separera. Enligt utskottets mening kan det inte heller med fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt sett missgynnar äktenskapet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte finns anledning för riksdagen att göra något sådant uttalande som begärs i motionerna L220 och L409 yrkande 2.

Vad härefter angår önskemålet om en kartläggning resp. översyn av gällande regelsystem m. m. vill utskottet framhålla att det i mänga fall kan vara svårt att utforma reglerna så att inte en samlevnadsform framstår som mera förmånlig i ett särskilt hänseende. Vissa speciella bestämmelser exempelvis i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen kan uppfattas så att lagstiftningen prioriterar en samlevnadsform på bekostnad av en annan. Som utskottet ovan framhållit bör emellertid en sädan prioritering inte få förekomma. Att skillnad ändå i vissa fall görs mellan äktenskap och annan samlevnad har sin orsak i att - medan äktenskap är ett lätt konstaterbart förhållande - det är svårt att konstruera enkla och objektiva kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall anses föreligga vilka kan använ­das pä olika lagstiftningsomräden och i skilda syften. Kriterier som kan utnyttjas i civilrättsliga sammanhang därför att parterna har motstridiga intressen kan sålunda vara mindre användbara i offentligrättslig lagstift­ning på grund av att parterna kan ha ett gemensamt intresse av hur bedömningen utfaller. Enligt utskottets mening kommer de nämnda svårig­heterna att kvarstå oavsett om den i propositionen föreslagna sambolagen genomförs eller ej.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte finna att en sådan kart­läggning som begärs i motion L402 skulle kunna fylla nägon annan funktion än att visa att i vissa särskilda hänseenden äktenskap och andra samlev­nadsformer rent faktiskt behandlas olika. Ett tillrättaläggande av sädana brister i lagstiftningen som leder till att en samlevnadsform uppfattas som mera prioriterad än en annan bör kunna göras i samband med en översyn av reglerna i fräga och utan någon föregående kartläggning. Utskottet förutsätter att så också sker, Nägra bärande skäl för att kartläggningen skulle tillgodose något verkligt behov har inte heller framförts av motionä­rerna. Utskottet avstyrker således bifall till motion L402. Ställningstagan­det innebär att även yrkande 1 i motion L409 bör avslås.

I motion 1986/87:LlOl (c) påtalas att inom flera lagstiftningsområden
jämställs ogifta som sammanle-ver under äktenskapsliknande förhållanden
med gifta. I lagarna uppställs olika kriterier för vad som skall anses utgöra  49

';:-  Riksdagen 1986/87. 8 saml. Nr 18

äktenskapsliknande samlevnad. Enligt motionärerna föreligger det ett be-     LU 1986/87:18

hov av en översyn av dessa regler i syfte att man sä långt möjligt skall få till

stånd ett enhetligt sambobegrepp. Införandet av ett sådant begrepp skulle

underlätta för såväl enskilda som myndigheter att nå klarhet i vilka regler

som gäller. Motionärerna yrkar (yrkande 4) att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att en översyn i angivet syfte bör göras.

Som motionärerna framhåller uppställs för närvarande olika kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall anses föreligga. För att definiera samlevnadsförhållanden utnyttjas sådana omständigheter som exempelvis tidigare giftermål, förekomst av gemensamma barn, hushållsgemenskap eller gemensam ekonomi och bostad. Kriterierna skiftar från den ena lagen fill den andra.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det skulle vara fill fördel om ett enhetligt sambobegrepp kunde utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. Att sambobegreppet skiftar i olika lagar har emellertid ofta sin förklaring i att det bestämts efter särskilda överväganden och för att tillgodose olika syften. En orsak är vidare de ovan redovisade svårigheter­na att finna enkla och objektiva kriterier för en bedömning av när äkten­skapsliknande samlevnad skall anses föreligga.

Enligt utskottets mening fär en samordning av kriterierna pä äktenskaps­liknande samlevnad inte vara ett självändamål. Liksom hittills måste sam­bobegreppet på varje lagstiftningsområde definieras under hänsynstagande till lagstiftningens syften. Även om ett enhethgt sambobegrepp kunde konstrueras skulle det således i olika sammanhang behöva förses med tillägg eller inskränkningar. En sädan ordning skulle inte medföra den av motionärerna önskade förenklingen.

På grund av det anförda kan utskottet inte dela motionärernas uppfatt­ning att det föreligger behov av en översyn av sambobegreppet. Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att man i det fortsatta lagstiftningsarbe­tet beaktar önskemålet om att kriterierna'för äktenskapsliknande samlev­nad är sä enhetliga som möjligt. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion LlOl yrkande 4,

Informationsfrågor

I motion 1986/87:L101 (c) påpekas att de ingripande förändringar av gällan­de regelsystem som föresläs i propositionen kommer att bli av mycket stor betydelse för de allra flesta människor. Enligt motionärerna måste därför information om den nya lagstiftningen lämnas i en sådan omfattning att människor kan ta ställning till huruvida de på grund av de nya reglerna bör träffa avtal, skriva testamenten, etc. Med hänsyn till att den nya lagstift­ningen får retroaktiv verkan bör samhället ha speciella skyldigheter att informera så att inte personer på grund av bristande kännedom om regler­na lider rättsförluster. Motionärerna yrkar, yrkande 5, att vad som anförts om vikten av en allsidig information om de nya äktenskaps-, arvs- och samboreglerna ges regeringen till känna.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen framhållit behovet av information
om ny lagsfiftning och dess innehåll. Genom detta lagstiftningsärende        50

 

införs nya bestämmelser som kommer att få genomgripande betydelse för LU 1986/87:18 det helt övervägande antalet människor i vårt land. Viktiga förändringar sker sålunda av olika regler på äktenskapsrättens och arvsrättens område, vilka funnits sedan länge och är allmänt kända. Vidare införs särskilda bestämmelser för sambor, vilka bestämmelser i huvudsak saknar sin mot­svarighet i dag. Som tidigare nämnts är det regeringens avsikt att lagstift­ningen skall träda i kraft den 1 januari 1988, De nya äktenskapsreglerna kommer med vissa undantag att gälla för alla vid ikraftträdandet bestående äktenskap. De nya samboreglerna kommer att träffa alla dem som vid ingången av år 1988 är ogifta och lever fillsammans under äktenskapslik­nande förhållanden. Vidare kommer de nya arvsreglerna att gälla i fråga om alla dödsfall som inträffar efter ikraftträdandet.

Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening mera angelä­get än eljest då ny lagstiftning genomförs att en allsidig och brett upplagd information om de nya reglerna och deras konsekvenser kommer fill stånd. Utskottet vill också mot bakgrund av att den nya lagstiftningen inte är helt lätfillgänglig understryka vikten av att stor omsorg läggs ned pä utform­ningen av den information som skall spridas till allmänheten. Av stor betydelse härvidlag är bl, a, att upplysningarna om de nya arvsreglerna utformas så att människor ges möjlighet att ta ställning till om de nya reglerna bör föranleda dem att ändra sina testamenten. Viktigt är vidare att det i samband med information om sambolagen klargörs i vilka avseenden rättsverkningarna av äktenskap och samboförhållanden skiljer sig åt.

Genom det sålunda anförda får motionärernas önskemål i allt väsentligt anses tillgodosett. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen utgår utskottet från att regeringen kommer att vidta erforderliga åtgärder för att allmänhetens behov av information skall kunna tillgodoses. Något särskilt tillkännagivande i saken frän riksdagens sida är därför inte påkallat. Ut­skottet avstyrker således bifall till motion LlOl yrkande 5.

Övrigt

Utöver vad utskottet anfört i föregående avsnitt föranleder förslagen i propositionen inte några uttalanden från utskottets sida. Motion 1986/87:L103 (c), vari yrkas (yrkande 3) bifall till propositionen utom i vissa avseenden, bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1,    beträffande avslag på förslaget till äktenskapsbalk att riksdagen avslår motion 1986/87:L110 i denna del,

2,   beträffande den språkliga utformningen av lagförslagen

att riksdagen dets antar det i proposition 1986/87:1 framlagda försla­
get till äktenskapsbalk såvitt avser 5 kap, 2 §, 6 kap, 3 § och 8 kap,
3 § med den ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 2 som Utskot­
tets förslag betecknade lydelse, dels avslår mofion 1986/87:L102
yrkande 4 i den mån motionen inte tillgodoses genom vad utskottet
hemställer,                                                                                     51

 

3, beträff"ande/yim«g                                                        LU 1986/87:18
att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L103 yrkande 1 antar 3

kap, 4 § förslaget till äktenskapsbalk,

4,    beträffande betänketid vid äktenskapsskillnad

att riksdagen med avslag pä motion 1986/87:L103 yrkande 2 antar 5 kap, 1 § förslaget till äktenskapsbalk,

5, beträffande jämkning vid bodelning med anledning av äkten-
skapsskill/iad

att riksdagen dels med anledning av propositionen i denna del och motion 1985/86:L203 godkänner vad utskottet anfört, dets antar 12 kap, 1 § förslaget till äktenskapsbalk,

6,    beträffande jä/nkning av äktenskapsförord

att riksdagen Je/5 med bifall fill motion 1986/87:L101 yrkande 2 samt med anledning av propositionen i denna del och motion 1986/87:L401 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört, dels antar 12 kap. 3 § förslaget till äktenskapsbalk,

7,    beträffande övertaganderätt och rådighetsihskränkning

att riksdagen med avslag pä motion 1986/87:L101 yrkande 1, motion 1986/87:L102 yrkande 1 och motion 1986/87:L109 yrkande 1 antar 7 kap, 5 § och 11 kap, 8 § förslaget till äktenskapsbalk,

8,    beträffande makes arvsrätt

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L101 yrkande 3 i denna del, motion 1986/87:L102 yrkande 3 i denna del, motion 1986/87:L105 yrkande 1 och motion 1986/87:L109 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i ärvdabal­ken såvitt avser 3 kap. 1 § första, stycket,

9,    beträffande basbeloppsgränsen 13 kap. 1 § ärvdabalken ■■

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag på motion 1986/87:L102 yrkande 3 i denna del, motion 1986/87:L105 yrkande 2 och mofion 1986/87:L109 yrkande 3 godkänner vad ut­skottet anfört,

10,    beträffande klandertalan

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag pä motion 1986/87:L401 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,

11,    beträffande basbeloppsregeln 13 kap. 1 § ärvdabalken

att riksdagen antar 3 kap, 1 § andra stycket förslaget till lag om ändring i ärvdabalken,

12,    beträffande arvsrätt vid tnakes omgifte

att riksdagen avslår motion 1986/87:L101 yrkande 3 i denna del och motion 1986/87:L107,

13,    beträffande bodelning med anlediung av makes död

att nksdagen med avslag pä motion 1986/87:L40I yrkande 2 antar 10 kap, 4 § förslaget till äktenskapsbalk,

14,    beträffande förverkande av rätt till arv m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L404 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av 15 kap, ärvdabalken och lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

52

 

■ 15, beträffande bevakning av testa/nente                                 LU 1986/87:18

att riksdagen avslår motion 1986/87:L405,

16,            beträffande krav på bevittning

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L102 yrkande 2 antar 7 kap. 3 § och 9 kap. 5 § förslaget till äktenskapsbalk samt 23 kap. 4 § förslaget till lag om ändring i ärvdabalken,

17,            beträffande internationella rättsförhållanden

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:L105 yrkande 3 samt motionerna 1986/87:L111, 1986/87:L407 och 1986/87:L412 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om framläg­gande av lagförslag,

18,            beträffande sambors gemensamma hem

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:L102 yrkande 5, motion 1986/87:LI03 yrkandena 4 och 5, motion 1986/87:L104, mofion 1986/87:L108 yrkande I och motion 1986/87:L110 i denna del antar dels det i propositionen framlagda förslaget till lag om sambors gemensamma hem med den ändringen att 12 § erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse, dels 3 kap. 7 §, 11 kap, 8 §, 18 kap, 1 §, 20 kap, 2, 4, 6 och 10 §§ och 23 kap, 1 § förslaget fill lag om ändring i ärvdabalken,

19,    beträffande ogifta samboendes gemensam/na bostad tn. m. att riksdagen avslår motion 1986/87:L106 och motion 1986/87:L108 yrkandena 2 och 3,

20,    beträffande lagförslagen i propositionen

att riksdagen dels antar förslaget till äktenskapsbalk och förslaget till lag om ändring i ärvdabalken i den mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan, dels avslår motion 1986/87:L103 yrkande 3 i den mån motionen inte tillgodoses genom vad utskottet hemställt,

21,            beträffande prioritering av äktenskapet

att riksdagen avslår motion 1985/86:L220 och motion 1986/87:L409 yrkande 2,

22,         beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konse­
kvenser

att riksdagen avslår motion 1986/87:L402 och motion 1986/87:L409 yrkande 1,

23,            beträffande översyn av sambobeg/eppet

att riksdagen avslår motion 1986/87:L101 yrkande 4,

24,         beträffande information om äkte/iskapsbalken m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:L101 yrkande 5.

Stockholm den 10 mars 1987

På lagutskottets vägnar

•ve,

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe And­
réasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-
Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt Har­
ding Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit                    53
Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

 

Reservationer                                                LU 1986/87:18

1, Övertaganderätt och rådighetsinskränkning (mom. 7)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allah Ekström (m), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anser

dets att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 23 med "Mot bakgrund" och slutar på s. 24 med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet visserligen departements­chefens uppfattning att en utvidgning av makes rätt till bostad och bohag som ägs av den andra maken eller makarna gemensamt bör genomföras. Som motionärerna framhåller innebär emellertid förslaget i propositionen en inskränkning av makarnas avtalsfrihet därigenom att make föreslås få rätt att överta även den andre tillhörig enskild egendom. Från principiella utgångspunkter kan det med fog hävdas att avtalsfrihet skall råda i äkten­skap liksom i andra rättsförhållanden. Endast om mycket starka skäl talar för det bör inskränkningar av avtalsfriheten ske. I överensstämmelse här­med bör huvudregeln vara att äktenskapsförord och andra avtal mellan makar skall gälla utan inskränkning. Att avtalsfriheten i äktenskapet skall upprätthållas ligger också helt i linje med det grundläggande synsätt som präglar äktenskapsbalken, nämligen' att makarna i ett äktenskap är två rättsligt och ekonomiskt självständiga individer.

Utskottets principiella inställning är således att äktenskapsförord skall respekteras. Med utgångspunkt i denna inställning kommer utskottet sena-, re att behandla frågor om jämkning av äktenskapsförord och makes arvs­rätt till enskild egendom. När det gäller övertaganderätten till bostad och bohag anser utskottet att förslaget i propositionen inte kan förenas med principen om makars avtalsfrihet. Mot den föreslagna ordningen talar vidare att den leder till att makarna inte kan förutse de framtida .konse­kvenserna av upprättade äktenskapsförord. Härigenom uppstår risker för rättsosäkerhet. Avsaknaden av möjlighet för makarna att med bindande verkan kunna avtala om egendomsätskillnad kan vidare medföra att i vissa fall kontrahenterna väljer att leva samman utan äktenskap, en utveckling som inte bör främjas. Ett avgörande skäl mot förslaget i propositionen är vidare att det rubbar den gällande principen att även egendom som trätt i stället för enskild egendom (substitut) är enskild. Detta avsteg har särskild betydelse när det gäller egendom som gjorts till enskild genom föreskrift vid gåva eller testamente. Eftersom det normalt är givarens eller testators avsikt att vad som träder i egendomens ställe också skall vara enskilt, innebär förslaget i propositionen därom, att övertaganderätten skall omfat­ta bostad och bohag som bekostats med enskild egendom, åsidosättande av givarens eller testators intressen. En sådan ordning kan inte anses godtagbar.

På grund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att
enskild egendom inte bör omfattas av övertaganderätten. I konsekvens
härmed bör sädan egendom inte vara underkastad rådighetsinskränkning­
ar. Utskottet förordar således med anledning av motionerna LlOl yrkande
I, L102 yrkande 1 och L109 yrkande 1 att tillämpningsområdet för 7 kap.    54

5 § och 11 kap. 8 § äktenskapsbalken begränsas till giftorättsgods:

 

dets att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:         LU 1986/87:18

7. beträffande övertaganderätt och rådighetsinskränkning att riksdagen med anledning av motion 1986/87: LlOl yrkande 1, motion 1986/87: L102 yrkande 1 och motion 1986/87: L109 yrkande 1     -antar 7 kap. 5 § och 11 kap. 8 § förslaget till äktenskapsbalk med den ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 3 som'Reservanter/ias förstag betecknade lydelse.

2. Makes arvsrätt (mom. 8)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på som börjar på s. 30 med "I likhet" och slutar på s. 31 med "och 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet ställer sig som framgått av det föregående bakom strävandena att förstärka skyddet för den efterlevande maken, oftast hustrun, så att hon kan behålla bostad och bohag och så långt möjligt även oförändrad lev­nadsstandard. Som framhålls i motionerna LlOl och L102 innebär en förstärkning av den efterlevande makens ställning en motsvarande arvs­rättslig försvagning för bröstarvingarna. Med propositionens förslag till lösning av frågan blir det främst de gemensamma barnen som får sin ställning försvagad i och med att de ej kommer att få ut arv vid den först avlidne förälderns bortgång.

Olika lösningar kan väljas för att stärka den efterlevandes ställning, och enligt utskottets mening är det viktigt att härvidlag göra en skälighetsav-vägning mellan den efterlevande makens intresse och behov av att få behålla boet, ä ena sidan, och barnens hittillsvarande rätt att ensamma ärva den avlidne föräldern, å andra "sidan.

Majoriteten bland de familjelagssakkunniga föreslog att efterlevande make - i likhet med vad som gäller i Danmark och Norge - skulle ha rätt att behålla boet oskiftat. Om bröstarvingarna begärde skifte skulle den efterlevande maken enligt utredningsförslaget ha rätt att ärva en tredjedel av den avlidnes egendom.

Två av de sakkunniga (m resp, c) reserverade sig mot förslaget och ville i stället stärka den efterlevandes ställning genom en höjning av basbelopps­regeln till att förslagsvis gälla egendom till ett värde av sex mot för närvarande fyra basbelopp. Dessa båda reservanter krävde också att den avlidnes enskilda egendom liksom enligt gällande rätt skulle ärvas av bröstarvingarna.

Utskottet vill erinra om att propositionen - utan att i denna del ha varit föremål för remissbehandling - avviker även från majoritetsförslaget från de sakkunniga.

Som påpekas i motion LlOl har reservanternas förslag till lösning av
frågan om stärkande av den efterlevandes ställning tyvärr inte kommente­
rats eller analyserats i propositionen. Underlaget för bedömning av i vilken
utsträckning en sådan lösning kunnat ge erforderligt ökat skydd för den
efterlevande maken är därför begränsat,                                              55

 

I flera motioner framförs förslag om förstärkning av basbeloppsregeln LU 1986/87:18 till sex och i något fall till tolv basbelopp i stället för att ändra den hävdvunna arvsordningen. Det primära syftet med förslagen måste vara att ge den efterlevande möjlighet att behålla bostad och bohag. Enligt utskot­tets mening skulle det emellertid vara svårt att anpassa basbeloppsregeln sä att den i dödsbon med vitt skilda ekonomiska förhållanden skulle ge ett tillfredsställande resultat för den efterlevande. Prisläget pä villafastigheter är t. ex, - åtminstone i vissa delar av landet - så högt att inte ens tolv basbelopp, alltså för närvarande nära 300000 kr,, skulle innebära garantier för att den efterlevande skulle kunna behålla villan och hemmet. Ett motiv som också talar emot en kraftig höjning av basbeloppsregeln är att en sådan lösning skulle medföra att barn som endast är den avlidnes skulle få ut arv uteslutande i de fall boet uppgår till ett värde betydligt över genom­snittet för dödsbon.

Som utskottet tidigare framhållit skall principen vara att äktenskapsför­ord - liksom övriga avtal - skall respekteras, I linje härmed delar utskot­tet uppfattningen som framförs i motionerna LlOl och L102 att makes arvsrätt inte skall omfatta den avlidnes enskilda egendom. Särskilt tydligt framkommer motivet för detta motionskrav i den situationen att någon från sina föräldrar eller andra släktingar erhållit egendom genom gåva eller testamente med föreskrift att egendomen skall vara mottagarens enskilda egendom, I sådana fall mäste det obestridligt vara emot givarens eller testatorns vilja att egendomen vid dödsfall övergår till efterlevande maken i stället för till barnen. Det är att märka att ingenting hindrar den efterle­vande maken frän att förbruka eller avyttra den avlidnes enskilda egendom sä att barnen aldrig får ut denna. Departementschefens uttalande (s, 85) att det saknas anledning att göra skillnad mellan giftorättsgods och enskild egendom går därför ingalunda fritt frän invändning. Från rättslig synpunkt och med hänsyn till respekten för ingångna avtal och förordnanden bör alltså enskild egendom ej ärvas av den efterlevande maken när den avlidne efteriämnar bröstarvingar.

Utskottet vill erinra om att flera remissinstanser anslutit sig till reservan­ternas krav på att enskild egendom skulle tillfalla bröstarvingarna. Även strävan efter nordisk rättslikhet talar enligt utskottet för att enskild egen­dom undantas från efterlevandes arvsrätt. För en, sådan ordning talar härutöver att bröstarvingarna kan ha ett berättigat intresse av att fä ut en del av sitt arv redan vid den först avlidne förälderns död. Som framhålls i motion L102 kan sålunda bröstarvingarna behöva få ut medel för familje­bildning, anskaffande av bostad m, m. Utskottet vill ocksä peka på att en undantagslös arvsrätt för den efterlevande maken kan gå vida utöver vad som erfordras för att makens behov av att kunna bo kvar i det gemensam­ma hemmet med oförändrad levnadsstandard skall kunna tillgodoses. En arvsrätt som omfattar endast giftorättsgodset torde räcka för att ge den efterlevande maken det erforderliga skyddet. Skulle förhållandena vara sådana att den avlidnes kvarlåtenskap helt eller huvudsakligen utgörs av enskild egendom finns dessutom vissa möjligheter till jämkning av äkten­skapsförordet.

På grund av det anförda ställer sig utskottet bakom förslaget i motion        56

 

LlOl att efterlevande makes arvsrätt inte bör omfatta den avlidnes enskil-     LU 1986/87:18 da egendom.

Utskottet ansluter sig till förslaget i propositionen att basbeloppsregeln i 13 kap. GB förs över till ÄB med den utvidgning som föreslås i propositio­nen. Ställningstagandet till frågan om makes arvsrätt innebär att synpunk­terna i motionerna L102, L105 och L109 i inte oväsentlig mån blir tillgodo­sedda. Utskottet vill i förtydligande syfte framhålla att vid beräkningen av vad maken enligt regeln har rätt att erhålla ur kvarlåtenskapen hänsyn skall tas till egendom som pä grund av testamente efter den avlidne maken tillfaller den efterlevande och detta oavsett om förordnandet avser enskild egendom eller giftorättsgods, Härutinnan innebär basbeloppsregeln i ÄB en avvikelse frän vad som för närvarande gäller. Däremot skall i likhet med nuvarande ordning utfallande försäkringsbelopp som maken erhåller som förmånstagare inte medräknas.

På grund av det anförda förordar utskottet att riksdagen antar 3 kap, 1 § första stycket förslaget till ändring i ÄB med den i mofion LlOl yrkande 3 föreslagna ändringen. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen såvitt avser basbeloppsregeln. Motionerna L102 yrkande 3, L105 yrkandena 1 och 2 samt L109 yrkandena 2 och 3 bör i enlighet härmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd,

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse: 8, beträffande makes arvsrätt att riksdagen med bifall till motion 1986/87:LlOl yrkande 3 i denna del och med anledning av motion 1986/87: L102 yrkande 3 i denna del, motion 1986/87: L105 yrkande 1 och mofion 1986/87: L109 yr­kande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i ärvdabalken såvitt avser 3 kap, 1 § första stycket med den ändringen att stycket erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förstag betecknade lydelse.

3. Klandertalan (mom. 10)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande pä s. 32 som börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "motion L401" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att det minimiskydd som basbelopps­regeln ger den efterlevande maken till sin karaktär närmast kan jämföras med bröstarvinges rätt till laglott. Ett testamente som inkräktar på rätten till laglott är inte ogiltigt i och för sig utan det krävs att bröstarvingen påkallar jämkning av testamentet genom att väcka talan hos domstol för att testamentet skall bli utan verkan. Även reglerna i 13 kap. ÄB om testa­mentes ogiltighet bygger på principen att talan måste föras vid domstol för att testamentet inte skall bli gällande.

Som framgår innebär propositionen på denna punkt att testamentet skall
anses ogiltigt i sig (nullitet). Denna rättsregel, som anmärkningsvärt nog ej
alls berörs i propositionen, är följaktligen ej förenlig med ärvdabalkens        57

 

testamentsbestämmelser och invanda rättsbegrepp, I likhet med mofionä- LU 1986/87:18 ren anser utskottet att det icke bör komma i fräga att på sätt som föreslås införliva en sådan rättsregel med vår rättsordning. Utskottet förordar således att 3 kap. 1 § andra stycket förslaget fill ändring av ÄB ändras så att vad som gäller enligt 7 kap. ÄB beträffande jämkning av testamente för utfående av laglott blir tillämpligt även i fråga om makes rätt enligt basbe­loppsregeln.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande klandertalan att riksdagen med anledning av motion 1986/87: L401 yrkande 3 och med avslag på propositionen i denna del godkänner vad utskottet anfört.

4. Basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken (mom. 11)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser -under förutsättning av bifall fill reservation 3 - att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande basbeloppsregetn 13 kap. 1 § ärvdabalken att riksdagen antar 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till lag om ändring i ärvdabalken med den ändringen att stycket erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade lydelse.

5. Krav på bevittning (mom. 16)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ek­ström (m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karisson (c) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 39 med "Utskottet
erinrar" och som slutar på s. 40 med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om att vittnena vid äktenskapsförord, bodelningsavtal
och arvskifte är s. k. solennitetsvittnen, dvs. sagda avtal är för sin giltighet
beroende av att de har bevittnats. Utskottet vill också framhålla att vitt­
neskravet vid dessa rättshandlingar gällt sedan länge och att det är väl
förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. Utskottet kan vidare instämma
i vad motionären anför om att bevittningen skapar en viss högtidlighet
kring rättshandlingen. Denna högtidlighet liksom det allvar som är förenat
med vittnenas medverkan kan enligt utskottets mening bidra till att en part
noga tänker sig för innan avtal träffas, varigenom förhastade rättshand­
lingar kan undvikas. Vittneskravet medför således ett slags skydd för eri
obetänksam part. Vittnenas närvaro kan ytteriigare motverka att den ena
parten utsätts för otillböriig påverkan av den andre. Enligt utskottets
mening fyller således vittneskravet en från skyddsaspekter viktig funktion.
Det kan slutligen medverka till att säkra bevisning om avtalet och dess
tillkomst. Ett slopande av vittneskravet inger enligt utskottets mening
särskilt stora betänkligheter när det gäller äktenskapsförord. Ett akten-     58

 

skapsförord fillämpas ofta lång tid efter det att det fillkom och kan pä detta     LU 1986/87:18
sätt liknas vid ett testamente. Likheten med testamente framstår som  '

särskilt stor eftersom testamente och äktenskapsförord ofta nog upprättas samtidigt.

På grund av det anförda anser utskottet att nu gällande krav på bevitt­ning av äktenskapsförord, bodelningsavtal och arvskifte bör bibehållas. Utskottet tillstyrker således bifall till mofion L102 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 16,bort ha följande lydelse: 16. beträffande krav på bevittning att riksdagen med bifall fill mofion 1986/87: L102 yrkande 2 dels antar 7 kap. 3 § och 9 kap. 5 § förslaget fill äktenskapsbalk med den ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förstag betecknade lydelse, dels avslår förslaget till lag om ändring i ärvdabalken såvitt avser 23 kap. 4 §.

6. Sambors gemensamma hem (mom. 18)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Har­ding Olson (fp) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 45 med "Utskottet vill" och slutar på s. 47 med "denna del" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att äktenskapet är den samlevnads­form som är bäst ägnad att skapa stabila och trygga familjeförhållanden. Genom att ingå äktenskap får makarna tillgång till ett regelsystem som ger lösningar på praktiska problem av juridisk natur och som ger ett ömsesidigt skydd för en man och én kvinna som vill leva tillsammans. Det är därför angeläget att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor i vårt land och att lagstiftningen utformas i enlighet härmed. Enligt utskottets mening kan den nu föreslagna sambolagsfiftningen inte anses ligga i linje med denna målsättning. Genom sambolagen tillskapas nämligen ett alternativt regelsystem som kommer att konkurrera med det äktenskapsrättsliga och därigenom bidra till att färre människor väljer äktenskapet. Härtill kommer att den föreslagna lagen är underlägsen det äktenskapsrättsliga regelsyste­met såväl när det gäller att tillhandahålla lösningar på juridiska problem som när det gäller skyddet för en svagare part, Det bör också beaktas att lagen endast i begränsad utsträckning reglerar sambors förhållanden och därför kan inge människorna en falsk trygghetskänsla. Allteftersom de berörda blir medvetna om det bristfälliga skyddet kan krav pä ytteriigare regler komma att resas, en utveckling som på sikt kan leda till att gränserna mellan äktenskap och andra samlevnadsformer suddas ut.

En tungt vägande invändning mot den nya lagen är vidare som framhålls
i motionerna L104 och L108 att valfriheten begränsas. Många som i dag
inleder ett samboförhållande gör det med insikt om att de därmed ställer
sig utanför regelsystemet. Ofta är detta också anledningen till att de inte
gifter sig. Genom införandet av den nya lagen kommer möjligheten för       59

 

kontrahenterna att välja en helt oreglerad samlevnadsform inte längre att     LU 1986/87:18 stå öppen. Visserligen kan det invändas att det kommer att finnas en möjlighet för dem att träffa avtal om att bodelningsreglerna inte skall fillämpas. Sädana avtal kan emellertid jämkas. Den valfrihet som lagen ger blir härigenom i viss mån illusorisk,

.Enligt utskottets mening kan det vidare ifrågasättas huruvida det finns något egentligt behov av en särskild reglering för sambor i vart fall när de saknar gemensamma barn. De människor som avsiktligt väljer att ställa sig utanför det regelsystem som äktenskapsrätten innebär bör och kan själva svara för att deras inbördes mellanhavanden avtalsvägen regleras på lämp­ligt sätt inom ramen för allmänna civilrättsliga regler.

Utskottet kan också konstatera att förslaget är behäftat med betydande tekniska brister. Det kommer sålunda att vara förknippat med stora svårig­heter att bedöma huruvida lagen är tillämplig i de enskilda fallen. I detta sammanhang vill utskottet särskilt framhålla vad lagrådet anfört (prop. s. 367 och 368) om svårigheterna att fastställa när ett samboförhållande inletts resp. upphört. Utskottet vill också poängtera de känsliga integritets­frågor som en sådan prövning kan ge upphov till. Även bedömningen av frågor om vilken egendom som parterna anskaffat för gemensamt bruk kommer i praktiken att vålla stora problem. De föreslagna jämkningsreg­lerna medför vidare svårigheter för samborna att i förväg bedöma hur egendomen kan komma att delas. Den föreslagna lagstiftningen kommer, om den genomförs, således att leda till rättsosäkerhet.

På grund av det anförda anser utskottet att starka skäl talar mot ett genomförande av propositionens förslag i denna del. Förslaget till lag om sambors gernensamma hem liksom de därav föranledda ändringarna i ÄB bör således avslås. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna L102 yrkande 5, L103 yrkandena 4 och 5, L104, L108 yrkande 1 och Ll 10 i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse: 18, beträffande sambors gemensa/n/na hem att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L102 yrkande 5, motion 1986/87:LI03 yrkandena 4 och 5, motion 1986/87:L104, motion 1986/87:L108 yrkande 1 och motion I986/87:L110 i denna del dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om sambors gemensamma hem samt förslaget till lag om ändring i ärvdabalken såvitt avser 3 kap. 7 §, dels beslutar att 3 kap. 7 § ärvdabalken skall upphöra att gälla och vidtar den ändring i ingressen till förslaget till lag om ändring i ärvdabalken som föranleds härav, dels ock antar 11 kap, 8 §, 18 kap. 1 §, 20 kap. 2, 4, 6 och 10 §§ och 23 kap. 1 § förslaget till lag om ändring i ärvdabalken med den ändringen att lagrummen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag beteckna­de lydelse.

60

 

7. Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (mom. 19)   LU 1986/87:18

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser -under förutsättning av bifall till reservation 6 - att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med "Utskottets ställningstagande" och slutar med "och 3" bort ha följande lydelse:

Något särskilt tillkännagivande om utformningen av avtal för sambor anser utskottet inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall fill mofio­nerna L106 och L108 yrkande 3. Vad gäller frågan om ändring i 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad fär ställning tas till det spörs­målet i samband med en proposition om förlängning av giltighetstiden för den lagen. Utskottet avstyrker således bifall till motion L108 yrkande 2.

8. Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (mom. 19)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser - under förutsättning av bifall till reservation 6 -

dets att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med "Utskottets ställningstagande" och som slutar med "och 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående avstyrkt förslaget till särskild lag om sambors gemensamma hem. Att någon lagstiftning nu inte genomförs får emellertid inte leda till att samhället helt skall lämna samboförhållanden oreglerade. Enligt utskottets mening är det angeläget att regler ställs upp till skydd för dem som verkligen behöver ett skydd i samboförhällandet, nämligen de gemensamma barnen. Pä grund av bestämmelserna i 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad har de i dag ett visst skydd att få bo kvar i sitt hem även om föräldrarnas samboförhållande upphör. Enligt utskottets mening finns det anledning att förstärka skyddet för barnen i detta avseende. Utskottet anser att rätten för den av samborna som bäst behöver bostaden att överta denna skall utsträckas till att avse inte bara bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt utan också bostadsfastighet och bohag. Tillämpningsområdet för 1973 års lag bör, med hänsyn till att skyddsaspekterna främst gör sig gällande i förhållande till barnen, inskränkas till att gälla endast för sådana samboförhållanden i vilka det finns gemensamma barn.

Utskottet anser vidare att det för nu aktuella sambokategorier finns ett behov av regler om efterlevandeskydd som indirekt stärker skyddet för de gemensamma barnen. Därför bör den efterlevande sambon om samboför­hållandet upphör med anledning av sambos död ha rätt att som sin andel vid fördelningen av bostad och bohag erhålla egendom till ett värde av två basbelopp. Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att inarbeta en regel av nyss nämnt slag i 1973 års lag. För övriga sambor bör även fortsättningsvis gälla att de genom testamente m, m. själva får föranstalta om erforderiigt efterlevandeskydd.

Förslag till erforderlig lagstiftning bör föreläggas riksdagen snarast möj­
ligt så att de nya reglerna kan träda i kraft samtidigt som äktenskapsbal­
ken,                                                                                              61

 

Vad utskottet anfört om ett förstärkt skydd för sambor med gemensam-     LU 1986/87:18 ma barn bör med bifall till motion L108 yrkande 2 ges regeringen till känna.

Vad härefter angär frågan om avtal för sambor vill utskottet framhålla att den omständigheten att åtskilliga samboförhållanden i fortsättningen kom­mer att vara oreglerade inte fär leda till att samhället lämnar de människor som önskar leva i ett samboförhållande helt utan bistånd. Tvärtom bör det allmänna medverka till att sambor fär möjlighet att genom avtal med varandra tillvarata sina ekonomiska intressen vid en separation.

Som utskottet redan framhållit har sambor i dag full frihet att.genom avtal reglera sina inbördes mellanhavanden. Det finns emellertid anledning att förmoda att flertalet sambor inte träffar några sådana avtal. Avsakna­den av avtal kan medföra att den av parterna som stått för de dagliga inköpen riskerar att missgynnas i förhållande till den part som stått för inköpen av kapitalvaror m,m, vid en upplösning av samboförhållandet. För att undanröja denna risk bör man underlätta för de sambor som så önskar att ingå avtal med varandra. Detta kan exempelvis ske genom att myndigheterna tillhandahåller standardavtal för sambor, vilka avtal kan tillmätas rättslig giltighet vid en eventuell domstolsprövning. Det bör ock­så åligga myndigheterna att biträda och informera om samboendets rätts­liga konsekvenser. Med en sädan ordning bör den angivna risken kunna undvikas. Det bör atikomma på regeringen att framlägga förslag som syftar till att förbättra sambors möjligheter att ingå avtal om deras gemensamma hem. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L108 yrkande 3, Yrkandet i motion L106 får härigenom anses tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande ogifta samboeiides gemensamma bostad m. tn. att riksdagen dels med bifall till motion 1986/87: L108 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om för­stärkning av skyddet för ogifta samboende, dels med bifall till mo­fion 1986/87: L108 yi;kande 3 och med anledning av mofion 1986/ 87:L106 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om avtal för sambor,

9. Kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser (mom. 22)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ek­ström (m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande pä s. 49 som börjar med "Vad härefter" och slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:

Vad härefter angär önskemålet om en kartläggning resp. översyn av
gällande regelsystem vill utskottet i likhet med motionärerna i motion L402
framhålla att det inte bör komma i fråga att i alla avseenden jämställa
äktenskap med andra samlevnadsförhållanden. En strävan måste däremot   ■
vara att lagstiftningen inte är utformad så att människor av ekonomiska     62

 

skäl väljer att bo samman utan äktenskap i stället för att gifta sig. Av olika LU 1986/87: ll skäl har emellertid denna strävan inte upprätthållits utan på vissa områden har reglerna getts en sädan innebörd att de i realiteten ekonomiskt miss­gynnar äktenskapet. I motionerna lämnas flera exempel på regler inom bl. a, skatte- och bidragsområdet som leder till sådana negativa konsekven­ser för dem som gifter sig.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet den uppfattning som framförs i motion L402 att det skulle vara av värde om en närmare kartläggning skedde i fräga om de olika ekonomiska konsekvenserna av äktenskapet och andra samlevnadsformer. Sålunda skulle klarhet vinnas om i vilka avseenden de olika samlevnadsformerna skiljer sig åt. Vidare skulle under­lag erhållas för bedömning av vilka lagändringar som erfordras för att äktenskapet i fortsättningen inte skall anses vara ekonomiskt diskrimine­rat. Enligt utskottets mening talar således starka skäl för motionärernas önskemål, och utskottet förordar att den begärda kartläggningen genom­förs. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för arbetets bedrivande. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Ställnings­tagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L402, Yrkande 1 i motion L409 får härigenom anses i allt väsentligt tillgodosett,

dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:

22, beträffande kartläggning av äktenskapets ekonomiska konse­kvenser

att riksdagen med bifall till motion 1986/87: L402 och med anledning av motion 1986/87: L409 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Översyn av sambobegreppet (mom. 23)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Marfin Olsson (c), Allan Ek­ström (m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s, 50 som börjar med "I likhet" och slutarmed "yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Att sambobegreppet skiftar i olika lagar kan enligt utskottets mening i vissa fall vara sakligt motiverat, I andra fall kan det däremot vara svårt att finna något skäl till att begreppet avgränsats pä olika sätt, I likhet med motionärerna anser utskottet att det skulle vara till fördel om ett enhetligt sambobegrepp kunde utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt: Använd­ningen av enhetliga kriterier för när äktenskapsliknande samlevnad skall anses föreligga skulle sålunda underlätta för sambor att bedöma sina rättig­heter och skyldigheter enligt olika författningar, Ocksä för dem som ingår avtal och andra rättshandlingar med sambor skulle betydande fördelar kunna uppnås med ett enhetligt sambobegrepp. Vidare skulle myndighe­ternas arbete kunna förenklas om endast ett sambobegrepp behövde till-lämpas.

Pä grund av det anförda förordar utskottet att en översyn av sambobe-    63

 

greppet i olika författningar bör ske i syfte att åstadkomma en så nära     LU 1986/87:18 samordning som är möjlig av kriterierna på äktenskapsliknande samlev­nad. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till mofion LlOl yr­kande 4 som sin mening ge regeringen till känna,

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:

23,         beträffande översyn av sambobegreppet

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L101 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Information om äktenskapsbalken m. m. (mom. 24) Martin Olsson och Marianne Karlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som böljar med "Genom det" och som slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Sammanfattningsvis anser utskottet att det föreligger ett mycket stort behov av information om de nya reglerna gällande äktenskap, arv och samboförhållanden. Eftersom de nya reglerna enligt den aviserade propo­sitionen 1986/87:86 föresläs fä retroaktiv verkan föreligger ett särskilt ansvar för samhället att ge en allsidig, effektiv och heltäckande informa­tion. Lagstiftningen berör nästan alla. Det är väsentligt att alla i god tid före det föreslagna ikraftträdandet den 1 januari 1988 har erinrats om vikten av att se över vilka verkningar de nya reglerna fär för vederbörande och närstående samt vilken effekt hittillsvarande testamenten och äkten­skapsförord får och i vilken utsträckning nya avtal och förordnanden bör upprättas.

Det är enligt utskottet anmärkningsvärt att frågan om information om de nya reglerna endast nämns i förbigående pä ca tio rader i propositionen och då inte ens under egen rubrik. Uppgifter om information återfinns nämli­gen endast — och tillsammans med andra frågor - under "Inriktningen av lagreglering för sambor" (s. 99) och under "Kostnader och resursbehov" (s, 111),

Med hänsyn härtill och till det i övrigt av utskottet anförda förordar utskottet att riksdagen med bifall till motion LlOl yrkande 5 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vikten av en allsidig och bred informa­tion om den nya äktenskapsbalken m. m,

dets att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:

24,         beträffande information om äktenskapsbalken m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:LlOl yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om informa­tionsfrågorna.

Särskilda yttranden

1, Avslag på förslaget till äktenskapsbalk (mom. 1)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ek­
ström (m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy
Möller (m) anför:                                                                              64

 

Vid utskottsbehandlingen har vi yrkat att riksdagen inte skall fatta beslut i LU 1986/87:18 lagstiftningsärendet förtän slufiiga förslag framlagts om dels ikraftträ­dande- och övergångsbestämmelser, dels följdlagsfiftning särskilt inom försäkringsrätten, dels ock nya regler rörande arvsbeskattning. Enligt vår mening kan det inte anses tillfredsställande att riksdagen skall behöva ta ställning i lagstiftningsfrågor innan de samlade konsekvenserna för bestå­ende rättsförhållariden kan överblickas. Särskilt otillfredsställande är gi­vetvis en sådan beslutsordning när det som i förevarande fall rör genomgri­pande förändringar av en lagstiftning som gällt sedan länge öch är väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Dessutom berör lagstiftningen i stort sett alla medborgare i vårt land eftersom lagen avses få retroaktiv verkan i förhällande till bestående äktenskap och samboförhällanden med den konsekvensen bl.a. att testamenten och andra rättshandlingar kan behöva omprövas.

Vi har anmärkningsvärt nog inte fått gehör för vårt förslag till utskottet. Vi vidhåller vär uppfattning men har trots detta inte ansett oss böra reservera oss mot utskottets uttalanden på s. 10 i betänkandet, eftersom vår kritik riktar sig endast mot beslutsordningen.

2. Den språkliga utformningen av lagförslagen (mom. 2)

Allan Ekström (m) anför:

Som framgår av min mofion L102 uppfyller lagtexten tyvärr icke kraven på god svenska.

Portalparagrafen lyder: "Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar." Om den språkliga utformningen - bruket av "en" och "ett" - har Svea hovrätt med sikte på ifrågavarande paragraf uttalat följande (bilägedelen s. 252):

Den nya lagstiftningstekniken leder till att äktenskapsparterna här beteck­nas som "en man och en kvinna". Tekniken innebär normalt att ordet "en" bara skall uppfattas som obestämd artikel, men det faller genast i ögonen att det just här också kan ses som räkneord. Detta skulle innebära att bestämmelsen fastslår, att det svenska äktenskapet är monogami. Den­na som det kunde tyckas slumpmässiga följd av en - med rätta ofta kritiserad - teknik visar sig emellertid i detta fall enligt vad som sägs i specialmotiveringen vara helt avsiktlig.

Naturligtvis finns det i och för sig ingenting att invända emot att det ges uttryck åt uppfattningen att äktenskapet bör vara monogami. Detta har emellertid i den europeiska kulturkretsen ansetts vara en självklarhet, och det framstår därför som inte bara obehövligt utan som något förvånande, kanske tilloch med löjeväckande, om man nu fastställer detta i lag/ Man bör därför enligt hovrättens mening undvika en lagtext som på angivet sätt är både dubbeltydig och truistisk.

Hovrättens omdöme är visserligen grundat pä den angivna paragrafen men
det har bärighet långt härutöver. Omdömet är skarpt men rättvist, I den
föreslagna sambolagen används för övrigt på motsvarande sätt begreppet
"en ogift kvinna och en ogift man". Det framgår dock ej uttryckligen av      65

5   Riksdagen 1986/87. 8 saml. Nr 18

propositionen, huruvida ordet "en" i detta sammanhang har karaktär av     LU 1986/87:18 obestämd artikel eller räkneord.

I gällande lagtext stadgas - för att ta ytterligare ett exempel - om förskott å arv följande (6 kap. 7 § ÄB): "Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter

andra maken--- " I propositionen har stadgandet erhållit följande

språkdräkt: "Vad en make av sitt giftorättsgods har.gett åt ett styvbarn
eller en avkomling till styvbarn skall avräknas på mottagarens arv efter den
andra maken-- "

Vilka förtjänster har den nyspräkliga avfattningen i jämförelse med dagens? Ger den uttryck för större enkelhet och klarhet? Enligt min mening är motsatsen fallet. Språket har förlorat i rytm och spänst samtidigt som det blivit tråkigare, torffigare och tristare. Detta nya påfund, som enligt utskottet går att hänföra till de riktlinjer som numera tillämpas i regeringskansliet, för lätt tanken till det bevingade uttrycket "Caesar non supra grammaticos" eller "kejsaren stär icke över grammafikerna". Det vore olyckligt om själva språket - vår omistligaste arvedel - skulle nedsjunka till att bli ett instrument för politiska ändamål. Är dagens rikt­linjer för hanterandet av vårt modersmål - vilka dess bättre icke tycks efterlevas ute i samhället - avsedda att vara uttryck för politiska värde­ringar?

I lagtexten har vidare begreppsparet "man och kvinna" eller "man och hustru" - använda redan i 1734 års lag - ändrats till "en kvinna och en man". (I de familjelagssakkunnigas betänkande var ordningsföljden där­emot den sedvanliga.) Utskottet har försvarat ändringen med hänvisning till att utformningen av lagtexten ligger i linje med strävandena att öka ., kvinnans jämställdhet. Skall verkligen "jämställdhetskampen" behöva gå före hänsynen till, aktningen för och omsorgen om vårt språkliga rättsarv? Till yttermera visso innebär omkastningen av substantiven att språkmelo­din blir sämre.

Att jämställdhetsivern ej är utan vådor framgår av den förändring som gjorts i lagtexten i fråga om skilsmässa efter betänketid. I giftermålsbalken stadgas: "Vill endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har han rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid," I propositionen uttrycks detta på följande sätt: "Vill bara (!) en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt till äktenskapsskillnad," Ordet "denne" kan emellertid enligt vårdat språkbruk icke syfta pä subjektet i föregående sats (Wellander, Riktig svenska, 1982 s, 114). Paragrafen är följaktligen behäf­tad med ett allvariigt språkfel. Att ordet "han" utbytts mot "denne" mäste bero på lagskrivarens uppfattning att "denne" skulle vara könsneu-tralt, något som givetvis ej är fallet; "denne" är lika fullvärdigt maskulint som "han". Det finns ytterligare exempel pä samma språkfel. Utskottet har ej ansett sig kunna undvika att efter påpekande från min sida rätta felen.

I min motion hade jag yrkat - förutom att den närmast banala portalpa­
ragrafen skulle utmönstras ur lagtexten - att språket skulle göras till
föremål för översyn. Som framgått har motionskraven icke föranlett annan
åtgärd än att utskottet rättat några uppenbara språkfel. Jag har emellertid      66

 

förståelse för att utskottet, även om man skulle ha instämt i min bedöm-     LU 1986/87: U ning, saknat faktiska möjligheter att överarbeta hela lagverket. Jag har därför nöjt mig med att ge min mening till känna på detta sätt,

3. Arvsrätt vid makes omgifte (mom. 12)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m) anför:

I motionerna LlOl och L107 föreslås att bröstarvingar skall ha rätt att begära att fä ut sitt arv efter den först avlidne föräldern då den efterlevande gifter om sig. Motsvarande krav framfördes i en reservation som fogats till familjelagssakkunnigas betänkande SOU 1981:85 av två av de sakkunniga (m resp. c). Under remissbehandlingen uttalade sig flera remissinstanser, som i övrigt i huvudsak biträdde majoritetsförslagen, för denna reserva­tion.

Det kan nämnas att motsvarande rätt för bröstarvingar att påkalla skifte vid den efterlevandes omgifte gäller i Norge och Danmark.

Vid den avvägning som i detta lagstiftningsärende måste ske mellan den efterlevandes intresse av att få behälla hela kvarlåtenskapen och barnens intresse av att fä ut arv efter den först avlidne föräldern talar enligt vår mening mycket för det i de båda nämnda motionerna framförda kravet. Som framhålls av motionärerna minskar motiven för att den efterlevande skall få behålla hela boet om han eller hon gifter om sig och därigenom fär en ny och nära ekonomisk gemenskap med en person som inte står i släktskapsförhållande till barnen i det tidigare äktenskapet, I motionerna erinras även om att barnens möjligheter att någon gäng fä ut sitt arv efter den först avlidne föräldern kan minska när den efterlevande föräldern fått en ny make, särskilt med de utvidgade ekonomiska rättsverkningar äkten­skapet föreslås få.

Både strävan att slå vakt om barnens arvsrättsliga ställning och önske­målen att åstadkomma nordisk rättslikhet talar enligt vår mening för att nämnda motionskrav hade bort bifallas.

Med den lösning av frågan om stärkande av den efterlevandes ställning som majoriteten i familjelagssakkunniga föreslog — nämligen det oskiftade boet - hade det varit möjligt att genomföra kravet i motionerna och i nämnda reservation.

Regeringen har emellertid valt en annan lösning för att stärka den efter­levandes ställning, nämligen genom att införa arvsrätt. Inom ramen för regeringsförslaget är det tyvärr ej möjligt att ge bröstarvingarna rätt att få ut sitt arv vid den efterlevandes omgifte. Vi är inte övertygade om att regeringens förslag ur olika synpunkter är bättre än familjelagssakkunni­gas, men vi har inte under utskottsbehandlingen motsatt oss huvudprinci­pen i regeringsförslaget och har därför även avstått frän att biträda kravet i motionerna LlOl i denna del och L107.

67

 

Propositionens lagförslag                        LU 1986/87: n

1  c-    1     *-ii                                                            Bilaga 1

1 Forslag till

Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall först bland balkarna föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första avdelningen Allmänna bestämmelser I kap. Äktenskap

1§ Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

2§ Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt värda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3 §   Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4§ Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs föi" att familjens ekonomiska-förhål­landen skall kunna bedömas.

5§ Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äkten­skapsskillnad.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

2 kap. Äktenskapshinder

1§ Den som är under 18 år fär inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underärige har sitt hemvist,

2§ Den som har förklarats omyndig eller enligt domstols beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstol på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3§ Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp-och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4§    Den som är gift får inte inga nytt äktenskap.

68

 

3 kap. Prövning av äktenskapshinder                                            LU 1986/87: 18

1          §   Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot     Bilaga 1
äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska

kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om ingen av dem är kyrkobokförd här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen,

2§ Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö­righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen,

3§ Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen'försäkra pä heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt

2 kap, 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är
halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall pä heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skall styrka ätt äktenskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet,

4§ Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder möt äktenska­pet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta.

4 kap. Vigsel

i§ Äktenskap ingas genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

2§ Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge fill känna att de samtycker till äktenskapet, Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförtät-taren inte behörig att förrätta vigsel, är förtättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel får godkän­nas av regeringen, om det finris synnerliga skäl. Ärendet fär tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne,

3 §   Behörig att vara vigselförrättare är

1,  präst i svenska kyrkan,

2,  präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om rege­ringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3,  lagfaren domare i tingsrätt, eller

4,  den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare,

4§ Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

69

 

5§   Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hin-     LU 1986/87: If dersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och     Bilaga I att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den.församling där hindersprövningen har gjorts,

6§   Vid vigsel gäller i övrigt

1,  föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2,  den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller nägon annan i ett sådant samfund,

3,  föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

7§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1§ Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 är som stär under den makens vårdnad. .

2 § Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt till äktenskapsskillnad endast efter betänketid.

3§ Betänketideri inleds när makarna gemensamt ansöker om äkten­skapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom pä äktenskapsskillnad meddelas om nägon av makarna dä fram­ställer ett särskilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom ett år från betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad fallit. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden,

4§ Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5§ Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte här blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betän­ketid,

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare,

6§ När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet upplöst.

70

 

Tredje avdelningen                                        lu 1986/87:18

Bilaga 1 Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

1§    Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhäll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall till­godoses. Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken,

2§ Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs,

3§ Det som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat till den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom,

4§ Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej; om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjukeller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens under­häll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg,

S§ Om den ena maken försummar sin underhällsskyldighet, får domsto­len ålägga den maken att betala underhällsbidrag till den andra maken.

6§ Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag fill den andra maken.

Domstolen fär, när makarna inte varaktigt bor tillsammans, förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av denne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderät­ten till bohaget,

7§    Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning.

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhäll under en övergångs­tid, har den maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig­heter.

Har den ena maken svårigheter att försörja sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har den maken rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.

71

 

8§   Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande,     LU 1986/87: 18 Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall     Bilaga 1 betalas med ett engångsbelopp,

9§ Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, pm inte den bidragsskyldige medger det,

10      § Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den fidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs pä grund av en ansökan som har gjorts före denna fidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrå­gan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom . tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga,

11      § Endomellerett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det
finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden
innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras
endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhålls­
bidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl
höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be­
stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en
parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan­dena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars egendom

1 §    En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom,

2§   Enskild egendom är

1,  egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,

2,  egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3,  egendom som en make har erhållit genom testamente med det vill­koret att den skall vara mottagarens enskilda,

4,  egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlå­taren skall vara mottagarens enskilda,

5,  vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1 -4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.

72

 

3§   Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma     LU 1986/87: 18 att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes     Bilaga 1 enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendomen skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av ma­karna eller de blivande makarna. Detta gäller även om någon av dem är omyndig. I så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämT tas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord
som har slutits mellan bli-vande makar gäller från äktenskapets ingående,
om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet
ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då
det ges in till domstolen.   .

4§   Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som makarna eller någon av dem äger eller innehar med
tomträtt, om det finns' en byggnad på egendomen som är avsedd som
makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för
detta ändamål,

2. fast egendom som makarna eller någon av dem innehar med nyttjan­
derätt i förening med byggnad på egendomen som makarna eller någon av
dem äger, om byggnaden är avsedd som makarnas gemensamma hem och
egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som makarna eller någon av dem
innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna­
den eller byggnadsdelen är avsedd som makamas gemensamma hem och
innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushålls­maskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hem­met. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslu­tande för den ena makens, bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

5 §   En make får inte utan den andra makens samtycke

1.  avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjande­rätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.  avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad, eller

3.  avhända sig eller pantsätta.makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2-4.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller.dock ej, om mål om äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskill­nad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rättighet i denna' tillämpas också i fråga om tomträtt.

6§   Bestämmelserna i 5 § öm samtycke av en make fill en åtgärd av den

andra maken tillämpas också när dödsboet efter en avliden make vidtar en 73

sådan åtgärd.

 

7§   Samtycke enligt 5 eller 6 § behövs inte, om maken inte kan lämna     LU 1986/87: 18 giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig     Bilaga 1 tid. Samtycke enligt 5 § behövs inte heller sedan bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

8§ Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 §, får domstolen tillåta åtgärden pä ansökan av den som vill företa den.

9§ Om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen pä talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall åter­gå. Detsamma gäller om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överiåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre hiånader frän det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo­men. När det gäller bohag räknas dock tiden frän det att maken fick kännedom om överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

8 kap. Gåvor mellan makar

1§ En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för fullbordande av gäva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registre­rats enligt 16 kap.

Gåvan blir gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte står i missför­hållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot giva­rens borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gäva blir gällande mot givarens borgenärer först efter in­skrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för att en sådan gäva mellan makar skall bli gällande mot givarens borgenärer.

2§ En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan.

3§ Kan en make som har gett den andra maken en gäva inte betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obe­stånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte stär i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings­bar egendom som uppenbariigen motsvarade de skulder för vilka givaren dä svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad helt eller delvis, är
mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar,                                                   74

 

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällandeså länge     LU 1986/87: 18 ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921: 225) eller     Bilaga 1 ackordslagen (1970:847),

9 kap. Allmänna bestämmelser om bodelning

1 § När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äk­tenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras av tingsrätten,

2§ Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskill­nad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen gjordes enligt 1 § andra stycket,

3§ Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen,

4§ Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast,

5§ Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av deri andra maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testaments­tagare gäller i sä fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

6 § Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare fär inte mot nägon dödsbodelägares bestri­dande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild värd eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna. Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det. '

7§ När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sädana de var när talan väcktes. Om det behövs för att fä bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas,

8§ Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att
skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran
sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning, 75

 

Mot en makes bestridande får dock en sädan åtgärd inte vidta?, om     LU 1986/87: 18
godtagbar säkerhet ställs,                                                 -          Bilaga 1

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodel­ning förrättas eljer frågan om äktenskapsskillnad faller enligt 5 kap. 3 §, avvisas eller avskrivs.

9§ En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bo­
delning skall förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltnirig','fär
den dock utmätas för den makens skuld endast om också den andra maken
svarar för skulden eller utmätningsfordringen är förenad med särskild
förmånsrätt i egendomen,                                       .          .

10        § Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har en
bodelning återgått med anledning äv en makes konkurs, skall den makens
giftorättsgods stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit
bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla den maken. Konkursboet
får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 8 § faller vid konkurs,

11 §   Om en make dör när ett mål om äktenskapsskillnad pågår,,skall de . föreskrifter som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas,

12 §   Med den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad . vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan pm. äktenskapsskillnad, till dess att beslut om detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskillnad dessförinnan har fallit enligt 5 kap. 3 §.

13 § Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna (föravtal). Över avtalet skall upprättas en handling som underteck­nas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord,

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

1 §    I bodelning skall makarnas giftorättsgods ingå,

2§ Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga presenter. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast för den efterlevande maken,

3 § Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av person­
lig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för
rättigheten.                                 •

Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på grund   , av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning, om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt fill

1.  ålderspension eller invalidpension, eller

2.  efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av. pensionen förelig-,

ger vid bodelningen.                                                             "                               76

 

4§    Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom     LU 1986/87: 18 vad som har trätt i stället för sädan egendom samt avkastning av denna     Bilaga 1 som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på ■ grund av försäkring som avses i 3 § andra stycket.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorätts­gods.

5§ Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter

Makarnas andelar i boet

1 §    Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

2 § Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall så mycket avräknas från en makes giftorättsgods att det täcker de skulder som den maken hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes, anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket gjordes eller dödsfallet inträffade.

För sådana fordringar mot en make som är förenade med särskild för­mänsrätt i makens enskilda egendom skall maken få täckning ur sitt gifto­rättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller skulder som maken har ådragit sig för under­häll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap, 3 § inte skall ingå i bodelning.

3§ Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas,, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna,

4§ Har den ena maken utari den andra makens samtycke inom ett är innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte' obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda gifto­rättsgodset skall minskas i motsvarande män.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som enhgt 10 kap. 3 § inte skall inga i bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att maken förvärvat förmån på grund av sådan försäkring, bestämmelserna i första stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden,

5§ Skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv
som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den
döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar       77

 

avräkning ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet,     LU 1986/87: 18 för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att     Bilaga 1 skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före samman­läggningen med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen,

6 § Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täck­ning äv skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör den makens andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyl­diga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidrags­skyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter

7§ Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand fä sin egendom eller den del av denna som den maken önskar,

8§ Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första stycket 2-4, En förutsätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra maken befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för
den efterlevande maken. .   .

9§ En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsva­rande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken fä skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, härden andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den maken.

Vid bodelning med anledning av den ena makens död gäller första stycket endast fill förmån för den efterlevande maken.

10 § Om en make övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorätts­godset, skall den övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna,

11§., En make, som vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran på den andra maken för bristen.

78

 

12 kap. Jämkning vid bodelning                                                     LU 1986/87: 18

1 § I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även Bilaga 1 till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnda maken får behälla mer av sitt giftorättsgods. Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftörättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död,

2§ Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterle­vande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorätts­gods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsva­rande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att få behälla sitt giftorättsgods,

3§ Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträf­fade förhållanden och omständigheterna i övrigt, fär det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälla även villkor i föravtal.

13 kap. Verkan av bodelning

1§ En make fär inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sädan egendom som inte fär utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av 11 kap. 8 §,

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelning­en eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäl­ler dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

2 § Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmel­ser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit

 

en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna     LU 1986/87: 18
solidariskt för betalningsskyldighet enligt 1 §.                       Bilaga 1

3§ Har en makes andel enligt 11 kap, 4 § första stycket beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett att gåvan var till skada för maken, skall gåvota-garen återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att. makens rätt skall tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem år från det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande i den män den skulle hindra att maken får ut sin andel,

4§ Har en makes andel enligt 11 kap, 4 § andra stycket beräknats som om värde av en pensionsförsäkring hade. ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

5 § Om en bodelning har lett tillatt en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor pm utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar makarna fasfigheten med samäganderätt,

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan,

6§ När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in bodelningshandlingen till domstol för registrering.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

' 1 §   Åktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består,

2§ Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan föras endast i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det,

3§ Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av Stockholms tingsrätt,

4§ Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, fär de gemensamt ansöka om detta, I andra fall skall talan i åktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning,

5§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om under­
hållsbidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar-   80

 

nas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka      LU 1986/87: 18 varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken      Bilaga 1 talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen iitan särskild stämning. I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6§ Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid, skall domstolen underrätta parterna om att betänkefid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1.   bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2.   förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll,

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, pä yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som bestäms i pengar eller till fängelse i högst en manad.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen,

I mål om äktenskapsskillnad fär domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fräga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sädan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft,

8 § Den make som domstolen har berättigat att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt att använda även den andra makens bohag som finns i bostaden. Domstolen får dock beträffande viss egendom be­stämma annat. Avtal som dén sistnämnda maken därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån,

9§ Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Att den andra maken uteblir frän förhand­lingen hindrar inte att yrkandet prövas.

10 § Särskilt yrkande om dom pä äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna, skall domstolen bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11 § Om en make återkallar talan om äktenskapsskillnad sedan gemen­sam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till doriistolen eller sedan

dén makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken,  81

6    Riksdagen 1986/87: 8 saml. Nr 18

skall målet trots detta prövas om denne yrkar det. Den sistnämnda maken     LU 1986/87: 18
skall underrättas om detta när återkallelsen delges den maken.  Bilaga 1

Om en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir frän en förhand­ling i denna fråga, skall målet trots detta prövas om den andra maken yrkar det vid förhandlingen. En make som har yrkat äktenskapsskillnad skall underrättas om detta när den maken kallas till förhandlingen,

12 § När makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad fär målet prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om makarna är överens om dem.

13 § Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt om­pröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 1 eller andra stycket. När domstolen dömer i fräga om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 2.

14 § Har frågan om äktenskapsskillnad fallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna svarar dä för sina egna rättegångskostnader.

Mål om underhåll                          • ''

15§ Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträffande förordnande om under­hällsbidrag för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft gäller även när

1,  en make utan samband med ett mål om äktenskapsskillnad har yrkat att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap, 5 § eller 6 § första stycket,

2,  frågor om underhäll enligt 6 kap, 7 § handläggs sedan dom på äkten­skapsskillnad har meddelats, eller

3,  talan om jämkning av dom eller avtal om underhäll förs enligt 6 kap. 11 §.

16§ I fall som avses i 6 kap. 6 § andra stycket fär domstolen på yrkande av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men fär när som helst ändras av domstolen.

Domstols sammansättning m. m.

17 § I åktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå ay en lagfaren domare och tre nämndernän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegäng.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller nägon,annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhand­ling har päböijats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
mening, I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning
och omröstning i tvistemål.                                                                               .82

 

18§    I äktenskapsmål och mål om underhäll är hovrätten domför med tre      LU 1986/87:18 lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre      Bilaga 1 nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudför­handling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som . sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap, 4 § tredje öch fjärde styckena rätte­gångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföran­den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller be­stämmelserna i rättegångsbalken om överiäggning och omröstning i tviste­mål.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1 § I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 1 § skall länsstyrel­
sen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det
kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnäriinden i den kommun
där den underärige har sitt hemvist,                    '

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare,

2 § Pastorsämbetets beslut i fräga om hindersprövning får överklagas hos
domkapiUet,

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel,

3§ Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

4§ Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten;'

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16 kap. Registreringsärenden

1 § För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för in­skrivning av de uppgifter som skall registreras eriligt denna balk eller som skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

2§   Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap, 1 § andra stycket.

83

 

3§   Rätten skall ta in handlingen i protokollet och genast översända     LU 1986/87: 18 bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregist-     Bilaga 1 ret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten.

Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in-en kungörel­se om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan oni bodelning enligt 9 kap, 1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering,

4§   Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till rätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

1 § Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen pä ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en bo­utredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om nägon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet,

2§ Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet, I annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna,

3§ Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap, 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

4§ Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det, Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas i mål om äktensskapsskillnad upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död,

5 § Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrät­tas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförtättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteck­ning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det, I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite,

6§ Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva
sädana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är
föremål för rättegång, I sådant fall skall han i en av honom underskriven
handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns      g

det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.

 

7§    Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina     LU 1986/87: 18
utgifter.                                                                       Bilaga 1

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelnings­förrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled­ning till det.

I förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning.

8§ Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda ma­karna.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bo­delningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodelningshand­lingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldra­balken.

2§ Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har bestämts vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett fidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt inges ansökan om rättens tillstånd enligt 7 kap. 8 § eller om rättens förordnande enligt 9 kap, 8 § att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in till den fingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas fillfälle att yttra sig.

3§ Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskilt.

4§ Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap, 7, 15 eller 16 § får inte överklagas,

5§ Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

85

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.

 

2 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

te/i att 23 kap. 6-9 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 1 kap, 3 § och 16 kap, 9 § ordet "Konungen" skäll bytas ut mot "regeringen",

dels att3kap. 1,2, 7 och 8 §§,6 kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap, 8 §, 14 kap, 4 §, 16 kap. 1 och 8 §§, 18 kap. 1 §, 19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4, 6 och 10 §§ samt 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i 3 kap. skall föras in två nya paragrafer, 9 och 10 §§, av följande lydelse.

LU 1986/87:18 Bilaga 1

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap, 1§

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvariåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fa­der, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro när­mast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande ma­kens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först av­lidnes arvingar.

■ Var-arvlåtaren gift, skall kvarlå­tenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren nå­gon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rått till kvar­låtenskapen omfattar en sådan ar­vinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i9§.

Den efterlevande maken har all­tid rått att ur kvarlåtenskapen efter den.avlidna maken, så långt kvarlå-. tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterle­vande maken erhöll vid bodelning­en eller som utgör den makens en­skilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna ma­ken är utan verkan i den mån för­ordnandet inkräktar.på den rätt för den efterlevaride maken som avses i detta stycke.

2§

Lever vid den efterlevande ma­kens död någon bröstarvinge till den först ■. avlidna maken eller dennes'fader, moder, syskon eller

86

Balken omtryckt 1981:359.

Nuvarande lydelse

Ägde vid den först avlidne ma­kens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andelän hälften av makarnas egendom, taga de ar­vingar efter den först avlidne som i I § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken ge­nom testamente förordnat, att nå­got av kvarlåtenskapen efter ho­nom skall tillfalla annan än efterle­vande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

Föreslagen lydelse

syskons avkomling, skall, orn inte annat sägs i tredje stycket eller 13— 5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av den efter­levande rhakens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egen­dom som skall tillfalla den först av­lidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter deri- ■ ne, skaU bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenska­pen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den den sist avlidne.

LU 1986/87: M Bilaga 1

 

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.

Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt detta kapitel.

Skall'i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den ef­terlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ut egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt .1-4 §§ skall' tillkornma den först avlidna makens arvingar.

Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva el­ler testamente skall gälla, om den

87

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

efterlevande maken genom bodel­ning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade.

Vad som föreskrivs i denna balk om sambor gäller endast sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor till­sammans under äktenskapslik­nande förhållanden.

LU 1986/87:18 Bilaga 1

8§

Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåta-rens död talan om äktenskapsskill­nad var anhångig utan att frågan därom förfallit enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken.

Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

9§

Om vid den först avlidna makens död någon som är bröstarvinge till denne men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken till förmån för den efterlevaride maken, har bröst­arvingen i stället rätt att ta del i dennes bo enligt bestämmelserna i 2§.

10

Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

I kap. 1 §

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Är motta­garen annan arvinge, skall ayräk-ningen ske allenast om detta stad­gats eller på grund av omständighe­terna måste anses hava varit av­sett, dä egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt

Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat /lar före­skrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan ar­vinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna mäste antas ha varit avsett då egendomen gavs,

; Har en make av sitt giftorätts­gods gett förskott på arv till en bröstarvinge som är makarnas ge-

 

Nuvarande lydelse

det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.

Föreslagen lydelse

mensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avräk­nas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstar­vingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröst­arvinge till den först avlidna ma­ken.

LU 1986/87: 18 Bilaga 1

7§

Vad, make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke an­nat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anta­gas hava varit avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testa­mentstagare, som enligt 3 kap, 1 § eller 12 kap. 1 § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestäm­melserna i 2-6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

Vad en make av sitt giftorätts­gods har gett ett styvbarn eller en avkomling //// styvbarn skall avräk­nas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har fö­reskrivits eller med hänsyn till om­ständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av 1 §, vad den efterlevande maken har gett en så-' dan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap, 2 § eller 12 kap, 1 § har rätt att ta del i den efterle­vande makens bo avräknas på mot­tagarens lott i detta. Bestämmelser­na i 2-6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.

 

7 kap. 3§' För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente, Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av vaije förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar­vinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin lagloit.

Vad en bröstarvinge erhåller ge­nom att påkalla jämkning i testa­mente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt titt kvarlå­tenskapen enligt 3 kap. i andra fall än   då jämkningen   avser   testa-mentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken. Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap, sägs påkallat jämkning genom att giva testa­mentstagaren sitt anspråk fillkänna eller genom ätt väcka talan mot ho­nom, har förlorat sin rätt.

89

 

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse                      LU 1986/87: 18

Bilaga 1 11 kap,

8                                                                                                §

Har någon gjort testamente till Har en make gjort testamente till

sin trolovade eller make och upp- den andra maken är förordnandet

löses därefter trolovningen eller äk- utan  verkan,  om äktenskapet är

tenskapet   annorledes   än   genom upplöst vid testators död eller mål

testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår.

verkan, Samma lag vare, där nå-  Detsamma gäller, om någon har

gon gjort testamente till. sin make gjort testamente lill sin sambo men

och sådant fall är för handen som i samboförhållandet    har    upphört

3 kap. 8 § sägs.                                                före testators död.

14 kap. -    .4§

Testamerite skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom över­lämnande av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör : med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­håll.

Efterlämnar     testator,     jämte     Efterlämnar     testator,     jämte

make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar som avses i 3 kap,
. / §, må testamentet, såvitt, dessa 2 §, må testamentet, såvitt dessa
angår, delgivas dem söm vid tiden angår, delgivas dem som vid tiden
för delgivningen äro närmast tijl arv för delgivningen äro närmast till arv
efter testator.                               efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en
bland dem, jämväl för de övriga.                 .   ;

16 kap.

.   1 §'                                                                       ■        '   ,       -       '

Vistas, dä bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den
döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin
vård. När sädan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall
rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att
arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med annianing till honom att   .

göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var
införd i tidningen, I kungörelsen skall den bortoyarandes namn upptagas,
I fall som avses i 3 kap,/§ skall,      I fall som avses i 3 kap, 2 § skall,

vid tillämpning av vad nu sagts, den vid tillämpning av vad nu sagts, den
rätt, som tillkommer den först av- rätt, som tillkommer den först av­
lidne makens arvingar i den efterle- lidne makens arvingar i den efterle-
vandes.bo, behandlas som arv efter vandes bo, behandlas som arv efter
den efterlevande maken,             den efterlevande maken,

. 8§
Arv, som arvinge enligt 7 § gått Arv, söm arvinge enligt 7 § gått
förlustig, skall tillfalla dem som    förlustig, skall tillfalla dem som
skulle varit berättigade därtill, om , skulle varit berättigade därtill, om
arvingen avlidit före arvlåtaren el- arvingen avlidit före arvlåtaren el­
ler, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före ler, i fall som avses i 3 kap, 2 §, före
den sist avlidne maken,                         den sist avlidne maken.

90

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 kap,

1 §

LU 1986/87: U Bilaga 1

Har inte särskild dödsboförvatt-ning anordnats enligt 19 kap. skall.: efterlevande make eller sambo, ar­vingar och universella testaments­tagare (dödsbodetagare) ge­mensamt förvalta den dödes egen­dom under boets utredning. De fö­reträder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlå­tarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller sambon ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Efterlevande make, arvingar och
universella       testamentstagare

(dödsbodelägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stad­gas, för boets utredning gemen­samt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i mål som röra boet; Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga delägares sam­tycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gif­torätt eljest utesluten, är efterle­vande maken ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först se­dan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan ar­vinge eller universell testamentsta­gare/tar avlidit är delägare i dennes bo mén («fe i arvlätarens. Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, söm ock den, vilken insatts till universell testa­mentstagare.

- 19 kap.

15 §      ■                                                  .  • .

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redo­visning för sin förvaltning. ■

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftes­man har vunnit laga kraft.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall bo­utredningsmannen //// envar av dem utgiva honom tillkommande egen­dom. Samma tag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

. När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi­gas av rätten.

91

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse ■

20 kap.

2§

LU 1986/87:18 Bilaga 1

 

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa­mentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård eller ock boutred­ningsman eller testamentsexekutör, skall bestämma bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga del­ägare. Efterlevande make skall kal­las, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas som vid fiden för boupp­teckningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente.

Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård, boutredningsman el­ler testamentsexekutör skall be­stämma tid och ort för bouppteck­ning samt utse två kunniga och tro­värdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god . tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Skall lott i kvar­låtenskapen åtnjutas först sedan ar­vinge eller universell testamentsta­gare har avlidit, skall även den kal­las som vid tiden för bouppteck­ningen är närmast att sålunda ta arv eller testamente.

3§

I bouppteckningen angivas da­gen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hem­vist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skolat kal­las till förrättningen, med uppgift tillika, för underärig om hans födel­sedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i kvar­låtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det an­märkas.

I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes full­ständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. Även namn och hemvist för dem som skall ha kal­lats till förrättningen skall anges. För underärig skall anges födelse­datum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Ar­vinge skall anges även om han är utesluten från del i kvarlåtenska­pen. Om den döde efterlämnar en make, skall för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseen­de ej lämnas, skall det anmärkas. Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.

Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas

bevis att han i tid blivit kallad.

4§

Boets tillgångar och skulder an­tecknas sådana de voro vid dödsfal­let. Tillgångarna upptagas med an­givande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder anteck­nas; dock att, där giftorättsge­menskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid döds­fallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda ma­karnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem en­skild egendom eller sådan rättighet

92

 

Nuvarande lydelse

är arvinge eller universell testa­mentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verk-ställes av den efterlevandes gifto­rättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testa­mentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

Föreslagen lydelse

som enligt 10 kap. 3 § äktenskaps­balken inte skall ingå i bodelning, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från bodel­ningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund avförhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar' som är förenade med särskild förmånsrätt i egendo­men eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egen­domen, skall sambons samtliga till­gångar och skidder antecknas och värderas.

LU 1986/87: 18 Bilaga 1

6§

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo rikti­ga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av nå­gon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testa­mentsexekutör. Edgångsplikt ålig­ger jämväl delägare eller efterle­vande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro därtill.

Den som vårdar egendomen eller (■ övrigt bäst känner titt boet skall såsom bouppgivare lämna upp­gifter oni boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handling­en teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till boupp­teckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om ed­gång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av boutrednings­man eller testamentsexekutör, Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tag\t befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgif­terna i bouppteckningen under ed.

93

 

Nuvarande lydelse

. Gode männen skola å handlingen tecknabevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

Föreslagen lydelse

Gode männen skall på handling­en intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.

LU 1986/87:18 Bilaga 1

10 §

Yppas efter boupptecknings för­rättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckning­en, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gäller om sådan hand­ling vad ovan är stadgat om boupp­teckning.

Blir en ny tillgång eller skuld känd efter det att bouppteckning har förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen, skall tilläggsbouppteckning innehållan­de tillägg eller rättelse förrättas inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall ock­så förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses 14 § tredje stycket fjärde me­ningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begä­ran framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteck­ning gäller i övrigt vad som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

23 kap. Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bo­delning äga rum mellan efterle­vande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

Var den döde gift, skall först bo­delning/örra»ai enligt bestämmel­serna i äktenskapsbalken. Efter­lämnar den döde en sambo och be­gär denne bodelning enligt lagen (1987:000) om sambors gemensam­ma hem, skall bodelningen förrät­tas innan arvskifte äger rum.

2§

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild vård.

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp­teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me­del till deras betalning har ställts under särskild värd eller uppgörel­se har träffats som innebär att del­ägaren Inte svarar för skulderna.

94

 

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku­
tör, får skifte ej företas innan denne har arimält att utredningen har slut­
förts.                                                                           .,

LU 1986/87:18 Bilaga 1

4§

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av del­ägarna med vittnen.

Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under av del­ägarna.

5§

Då delägare begär det, skall rät­ten förordna någori att vara skiftes­man. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde el­ler, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testa­mentsexekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.

På en delägares begäran skall
rätten förordna någon att vara
skiftesman. Vad som föreskrivs i
17 kap. 1-4 och 6-8 §§ äkten­
skapsbalken om bodelning, bodel­
ningsförrättare och make skall gäl­
la i fråga om arvskifte, skiftesman
och delägare i boet. Arvode och er­
sättning till skiftesmannen skatt
dock betalas av dödsboet.    ■.

Ställs boet under förvaltning av, testamentsexekutör, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon an­nan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexe­kutör n är delägare i boet.

 

1.  Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.  Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3.  Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.

95

 

3 Förslag till                                                                LU 1986/87:18

Bilaga 1 Lag om sambors gemensamma hem

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §   Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Vad som föreskrivs i denna lag om sambor gäller endast sådana sambo­förhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

2 § Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat
följer av 4 §,

1.  fast egendom som samborna eller nägon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

2.  fast egendom som samborna eller någon av dem innehar med nyttjan­derätt i förening med byggnad på egendomen som samborna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3.  byggnad eller del av byggnad som samborna eller någon av dem innehar med hyresrätt, bostads'ätt eller annan liknande rätt, om byggna­den eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem eller en tomträtt för vilken en av dem är inskriven som innehavare är gemensam bostad för dem båda,

3  § Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

4  § Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Bodelning

5 § När ett samboförhållande upphör, skall pä begäran av nägon av
samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge­
nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.
Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan
bodelning framställas senast när bouppteckningen förtättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6 § Vid bodelningen skall först sambornas andelar i egendomen beräk­
nas.

96

 

7 §    Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en     LU 1986/87: 1
sambo äger av deras bostad och bohag avräknas sä mycket att det täcker     Bilaga 1

de skulder som den sambon hade när samboförhällandet upphörde.

För sådana fordringar möt en sambo som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inte heller på annat sätt är att-hänföra till sädan egendom skall sambon få täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

8  § Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan samborna,

9  § 1 den mån det med hänsyn särskilt till samboförhällandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i öv­rigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom till den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnda sambon får behålla mer av sin egen­dom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje sambo behälla sin egendom som sin andel,

10      § Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall
deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst
behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning
på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att
en sambo skall fä överta en bostad eller bohag som tillhör den andra
sambon är dock att ett sådant övertagaride även med hänsyn till omstän­
digheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förrriånsrätt i egendomen, är en ytteriigare förutsättning för ett övertagaride att den andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

11      § En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra
sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs
för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte
någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få
sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

. Om en sambo övertar bostad eller bohag mot ävräkriing och inte tillgo­
doser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall
den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtag­
bar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med
denna.                                                            '

12      § Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära
bodelning och om rätt ätt överta bostad eller bohag endast Ull förmån för
den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att, som sin andel vid fördelning av
sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendo­
men efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två
gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen
(1962: 381) om allmän försäkring.                                         "   ,

7    Riksdagen 1986/87. 8 sa/nl. Nr 18

91

13        §   Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att sam-     LU 1986/87: 18
borna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i     Bilaga 1
bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan,

14  § Bestämmelserna i 9 kap. 5, 7, 9 och 10 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor, I stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör,

15  § Har en sambo vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap, 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Övertagande av bostad i vissa fall

16        § Innehar deri ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt
eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bodelning, har den andra
sambon rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon
bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller
har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar
för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk pä det senast tre månader efter det att sambon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet, I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

17        § En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig,
hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta en bostad som, om
bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen
eller som den andra sambon kan fä rätt att överta enligt 16 §, Samtycke av
den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna fast egen­
dom eller tomträtt där det finns en bostad som, om bodelning kommer till
stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen. Detsamma gäller i fråga
om pantsättning av annan egendom som innefattar en sådan bostad eller en
bostad som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke
till avhändelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas
skriftligen.

En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om samtycke av en sambo till en åtgärd av den andra sambon tillämpas också när dödsboet efter en avliden sambo vidtar en sådan åtgärd.

98

 

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte     LU 1986/87: 18 kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas     Bilaga 1 inom rimlig tid,

18  § Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 17 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den,

19  § Om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller ullstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall åter­gå. Detsamma gäller om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan eiforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambomas bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandet över bosta­den eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överiåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga bestämmelser

20  § Vad som föreskrivs i 17 kap, 1, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap, 1 § äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor,

21  § På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena parten ändras av domstolen,

22      § Den sambo som domstolen har berättigat att bo kvar i bostaden till
dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensam­
ma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domsto­
len får dock beträffande viss egendom bestämma arinat. Avtal som den
sistnämnda sambon därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjan­
derätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån,

23      § Frågan om rätten att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har
förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om
bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens till­
stånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

24 §    1 mål om rätt att överta bostad enligt 16 § får domstolen, förtiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av nägon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt-att- bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen ocksä på yrkande bestämma

99

 

vad sambon skall betala fill den andra sambon för nyttjandet av bostaden      LU 1986/87: 18
och vad den förstnämnda sambon i övrigt skall iaktta.           Bilaga 1

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen ompröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äkten­skapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.

100

 

Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens lagförslag

Förslaget till äktenskapsbalk

LU 1986/87:18 Bilaga 2

 

Mom. 2 i utskottets hemställan

Regeringens förslag

Utskottets förslag

5 kap,
2§
Vill bara en av makarna att äk-      Vill bara en av makarna att äk-

tenskapet skall upplösas, har (ie/t«e tenskapet skall upplösas, har den
rätt till äktenskapsskillnad endast maken rätt till äktenskapsskillnad
efter betänketid.                         endast efter betänketid.

6 kap.

3§

Det som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har läm­nat till den andra maken för dennes personliga behov är dennes egen­dom.

Det som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har erhål­lit av den andra maken för sitt per­sonliga behov är den förstnämnda makens egendom.

1 kap.

3§

Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en sjkuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är pä obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om per­sonliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar.egendom som uppenbariigen motsvarade de skulder för vilka givaren då svara­de.

Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan bley gällande mot givarens borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fräga om per­sonliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svara­de.

 

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847),

101

 

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem LU 1986/87: If

Bilaga 2 Mom. 18 I utskottets hemställan

Regeringens förslag                      Utskottets förslag

12 §

Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära bodel­ning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel vid fördelning av sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendo­men efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Bestämmelserna i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla ifråga om rätten för den efterlevande sambon att vid bodelning få del i den av­lidnes egendom.

102

 

Av reservanterna föreslagna ändringar i           LU 1986/87:18

regeringens lagförslag                                    Bilaga 3

Förslaget till äktenskapsbalk

Reservation 1 (mom. 7)

Regeringens förslag                      Reservanternas förstag

I kap.
5§

En make får inte utan den andra makens samtycke

1.  avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjande­rätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2.  avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad eller

3.  avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad Första stycket gäller inte bostad

eller bohag som är den ena makens eller bohag som är den ena makens

enskilda egendom enligt 2 § första enskilda egendom enligt 2 § första

stycket 2-4,                                                                   stycket.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock ej, om mål om äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskill­nad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rätUghet i denna tillämpas också i fråga om tomträtt,

II                                              kap,
8§

Den make som bäst behöver ma- Den make som bäst behöver ma­
karnas gemensamma bostad eller kamas gemensamma bostad eller
bohag har rätt att få denna egendom bohag har rätt att få denna egendom
i avräkning på sin lott eller, om vär- i avräkning på sin lott eller, om vär­
det är ringa, utan avräkning. Denna det är ringa, utan avräkning. Denna
rätt gäller dock inte om egendomen rätt gäller dock inte om egendomen
är den andra makens enskilda enligt är den andra makens enskilda enligt
7 kap, 2 § första stycket 2-4. En 7 kap, 2 § första stycket. En förut-
förutsättning för att en make skall sättning för att en make skall få
få överta en bostad eller bohag som överta en bostad eller bohag som
tillhör den andra maken är vidare tillhör den andra maken är vidare
att ett sådant övertagande även att ett sådant övertagande även
med hänsyn till omständigheterna i med hänsyn till omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.                     övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra maken befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast fill förmån för den efterlevande maken.

103

 

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Reservation 2 (mom. 8)

Regeringens förstag

Reservanternas förstag 3 kap. 1 § första stycket

Var arvlåtaren gift, skall kvarlå­tenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren nå­gon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvar­låtenskapen omfattar en sådan ar­vinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9 §.

Var arvlåtaren gift, skall kvarlå­tenskapen med undantag för däri ingåe/ide enskild egendom tillfalla den efterievande maken. Efterläm­nar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den efterlevande ma­kens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvariåtenskapen omfattar en sådan arvinges arvslott endast om arvingeri har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9 §,

LU 1986/87:18 Bilaga 3

 

Reservation 4 (mom. 11)

Regeringens förslag

3 1 § and Den efterlevande maken har all­tid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­tenskapen räcker, fä egendom till sä stort värde att den tillsammans med egendom som den efterle­vande maken erhöll vid bodelning­en eller som utgör den makens en­skilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testa/ne/ite av den avlidna ma­ken är utan verkan i den mån för­ordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stvcke.

Reservanternas förslag

kap,

rastycket

Den efterlevande maken har all­tid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egepdom som den efterle­vande maken erhöll vid bodelning­en eller som utgör den makens en­skilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. För utfående av sin rätt enligt detta stycke får den efterlevande maken påkalla jämkning av testamente. Bestämmelserna i 7 kap. om jämk­ning för utfående av laglott skall gälla också i fråga om jämktiing so/n påkallas av den efterlevande maken.

104

 

Reservation 6 (mom. 18)

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

LU 1986/87: Bilaga 3

11 kap,

8§

Har en make gjort testamente till den andra maken är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äktenskapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort testamente till sin sambo men samboförhåtlandet har upphört före testators död.

Har en make gjort testamente till den andra maken är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äktenskapsskillnad då pågår. -

 

18

kap.

1 §

 

Har inte särskild dödsboförvalt­ning anordnats enligt 19 kap. skall efterlevande make eller sambo, ar­vingar och universella testaments­tagare (dödsbodelägare) ge­mensamt förvalta den dödes egen­dom under boets utredning. De fö­reträder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke irite kan inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlå­tarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande -make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller sa/nbon ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Har inte särskild dödsboför­valtning anordnats enligt 19 kap, skall efterievande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning. De företräder där­vid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas fär företas även om nå­gon delägares samtycke inte kan in­hämtas.

Har bodelning skett efter arvlå­tarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make inte dödsbodelägare, om maken ej är ar­vinge eller universell testamentsta-. gare.

Den som har rätt att täarv eller testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­mentstagare.

20 kap.

2§

Dödsbodelägare som har egendo­men i sin vård, boutredningsman el­ler testamentsexekutör skall be­stämma tid och ort för bouppteck­ning samt utse tvä kunniga och tro­värdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förtättningen. Den avlidnes efterlevande   make   eller   sambo

Dödsbodelägare som har egendo­men i sin värd, boutredningsman el­ler testamentsexekutör skall be­stämma tid och ort för bouppteck­ning samt utse två kunniga och tro­värdiga gode män att förtätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make skall alltid kal-

105

 

Regeringens förslag               Reservanternas förslag           LU 1986/87:18

skall alltid kallas. Skall lott i kvarlå-  las. Skall lott i kvarlåtenskapen åt-     Bilaga 3

tenskapen åtnjutas först sedan ar- njutas först sedan arvinge eller uni-

vinge eller universell testamentsta- verseli testamentstagare har avlidit,

gare har avlidit, skall även den kal- skall även den kallas som vid tiden

las som vid tiden för bouppteck-     för bouppteckningen är närmast att

ningen är närmast att sålunda ta arv         sålunda ta arv eller testamente.

eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa­mentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

4§

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfallet. Därvid anges tillgångamas värde och skuldemas belopp.

Var den döde gift, skall båda makamas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelning, skall gmnden för att egendomen skall vara undantagen från bodelningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på gmnd av förhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med sårskild förmånsrätt i egendo­men eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egen­domen, skall sambons samtliga till­gångar och skulder antecknas och värderas.

6§

Den som vårdar egendomen eller Den som vårdar egendomen eller
i övrigt bäst känner till boet skall i övrigt bäst känner till boet skall
såsom bouppgivare lämna uppgifter såsom bouppgivare lämna uppgifter
om boet. Varje delägare samt efter- om boet. Vaije delägare samt efter­
levande make eller sambo skall på levande make skall på anmaning
anmaning lämna uppgifter till lämna uppgifter till bouppteckning­
bouppteckningen,                                                    en.

Bouppgivaren skall på handling- Bouppgivaren skall på handling­
en teckna försäkran på heder och en teckna försäkran på heder och
samvete att uppgifterna till boupp- samvete att uppgifterna till boupp­
teckningen är riktiga och att ingå teckningen är riktiga och att inga

106

 

Regeringens förslag               Reservanternas forslag           LU 1986/87:18

uppgifter avsiktligt har utelämnats,  uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bilaga 3
Bouppgivaren skall bekräfta sina      Bouppgivaren skall bekräfta sina
uppgifter med ed, om talan om ed-  uppgifter med ed, om talan om ed­
gång förs av någon vars rätt kan    gång förs av någon vars rätt kan
bero därav, eller av boutrednings-   bero därav eller av boutrednings- .
man eller testamentsexekutör.        man eller testamentsexekutör.
Samma skyldighet Rar dessutom      Samma skyldighet har dessutom
dödsbodelägare samt efterlevande  dödsbodelägare samt efterlevande
make eller sambo som inte har varit make som inte har varit bouppgi-
bouppgivare. Även andra personer   vare. Även andra personer som har
som har tagit befattning med boet  tagit befattning med boet kan åläg-
kan åläggas att bekräfta uppgifterna         gas att bekräfta uppgiftema i
i bouppteckningen under ed.   bouppteckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt anteck­nat och att tillgångama har värderats efter bästa förstånd.

10 §

Blir en ny tillgång eller skuld känd efter det att bouppteckning har förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen, skall till-läggsbouppteckning innehållande tillägg eller rättelse förrättas inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall ock­så förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses i 4 § tredje stycket fjärde me­ningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall skall till-läggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begä­ran framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteckning gäller i övrigt vad som fömt i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

23 kap. 1§ Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bo-        Var den döde gift, skall först bo­delning förrättas enligt bestämmel-    delning förrättas enligt bestämmel­serna i  äktenskapsbalken.  Efter-     serna i äktenskapsbalken. lämnar den döde en sambo och be­går denne bodelning enligt lagen (1987:000) om sambors gemensam­ma hem, skall bodelningen förrät­tas innan arvskifte äger rum.

107

 

Innehållsförteckning                                       lu 1986/87:18

Sammanfattning...................... :...........................      I

Propositionen......................................................     2

Motionsyrkanden......... :............................. ,........     2

I           Vid 1985/86 års riksmöte väckta fristående motioner            2

II         Med anledning av propositionen väckta motioner   ... 2

III       Vid 1986/87 års riksmöte väckta fristående motioner            4

Utskottet...........................................................     5

Inledning............................................................ 5  ■

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ ... 6

Allmänna överväganden......................................... ... 8

Äktenskapets ingående :....................................... ... Il

Äktenskapsskillnad............................................... ... II

Bodelning mellan makar........................................ ... 12

Jämkning av äktenskapsförord................................ .. 19

Lottläggning och rådighetsinskränkning  ................... .. 22

Gåvor mellan makar ............................................. .. 24

Arvsregler........................................................... .. 26

Bodelning med anledning av makes död   .,............... .. 32

Vissa arvs- och testamentsrättsliga frågor... ,.,,........ .. 36

Bevittning av äktenskapsförord m. m.................... :..   39

Internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverk­
ningar ................... ;..........................................    40

Sambos gemensamma hem   ..................................    42

Vissa allmänna frågor om äktenskap m. m.................    47

Informationsfrågor  .............................................. .. 50

Övrigt................................................................ .. 51

Utskottets hemställan...........................................    51

Reservationer............................. :.......................    54

1.    Övertaganderätt och rådighetsinskränkning (m, c) ...    ,                  54

2.    Makes arvsrätt (m, c)........................................    55

3.    Klandertalan (m)   ..................... ,..'..................    57

4.    Basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken (m)........ .. 58

5.    Krav på bevittning (m, fp, c)  .............................    58

6.    Sambors gemensamma hem (m, fp)...................... .. 59

7.    Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (m) .. 61

8.    Ogifta samboendes gemensamma bostad m. m. (fp) .61

9.    Kartläggning av äktenskapets ekonomiska konsekvenser (m,

■ fp, c).............. ;................................. ,........... .. 62

10. Översyn av sambobegreppet (m, fp, c)................ .. 63

11. Informafion om äktenskapsbalken m. m. (c)  ........ .. 64

Särskilda yttranden.............................................. .. 64

1.    Avslag på förslaget till äktenskapsbalk (m, fp, c)   ,,: 64

2.    Den språkliga utformningen av lagförslagen (m)   .,.. .. 65

3.    Arvsrätt vid makes omgifte (m, c)   .....................    67

108

 

Bilagal   Propositionens lagförslag  ,.,,...................... 68     LU 1986/87:18

Bilaga 2   Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens'lagförslag ,,    101

Förslaget till äktenskapsbalk................................... 101

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem ........ 102

Bilaga 3   Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens lagför­
slag...................................................... ,, 103

Förslaget fill äktenskapsbalk............ ;..................... 103

Förslaget fill lag om ändring i ärvdabalken  ............... 104

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987                                                                                                                    109