Kulturutskottets betänkande

om amatörboxning

KrU

1986/87:6

Sammanfattning

I betänkandet behandlas med anledning av en motion olika frågor om
amatörboxningen.

Hitintills har riksdagen intagit den ståndpunkten att ett förbud mot
amatörboxning kan undvaras under förutsättning dels att de säkerhetsföreskrifter
som i 16 punkter lades fram år 1967 av en nordisk medicinsk
expertkommitté iakttas utan något väsentligt undantag, dels att säkerhetsföreskrifterna
inte visar sig otillräckliga. En bestämmelse om sju dagars
matchuppehåll ingick i en av de 16 punkterna.

Mot bl. a. den angivna bakgrunden anser utskottet det vara i hög grad
anmärkningsvärt att Svenska boxningsförbundet ansett sig kunna ändra
reglerna om matchuppehåll från sju till fem dagar. Utskottet utgår från att
beslutet snarast tas upp till omprövning.

En rad projekt som syftar till ökad kunskap om boxningens medicinska
effekter har satts i gång på initiativ av Idrottens forskningsråd. Utskottet
förutsätter att Riksidrottsförbundet gör en sammanfattande redovisning av
vad som framkommer i de olika projekten. Det får därefter ankomma på
regeringen att ta ställning till i vilka former de närmare övervägandena
rörande amatörboxningens framtid bör komma till stånd.

Utskottet anser att motionens syfte är tillgodosett genom vad utskottet
anfört.

Motionen

I motion 1985/86: Kr309 av Karin Ahrland (fp) och Olle Grahn (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en kartläggning av tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna inom amatörboxningen.

Motionärerna framhåller inledningsvis att det material som belyser boxningssportens
medicinska skadeverkningar under de senaste årtiondena
blivit alltmer omfattande och att den ökade kunskapen på området alltmer
ger stöd åt uppfattningen att även amatörboxningen bör förbjudas i vårt land.
Emellertid måste beaktas att statsmakterna hitintills intagit ståndpunkten att
samhället inte bör förbjuda amatörboxningen om man inom sporten ser till
att godtagbara säkerhetsföreskrifter finns. Motionärerna anser att denna

1 Riksdagen 1986187.13 sami. Nr 6

inställning är välmotiverad. Häri ligger emellertid också att samhället inte
kan avstå från att göra en bedömning av i vad mån säkerhetsföreskrifterna
efterlevs.

Motionärerna erinrar härefter om att en av de säkerhetsföreskrifter inom
amatörboxningen som tillmätts mycket stor betydelse är den s. k. sjudagarsregeln,
vilken innebär att det bör vara minst en veckas uppehåll mellan varje
match. Det är alarmerande att av tidningsuppgifter att döma efterlevnaden
av sjudagarsregeln på senare tid synes vara mycket bristfällig. Bl. a. har det
uppgivits att boxare tillåts ställa upp i match två eller tre gånger samma
vecka. Av uppgifterna att döma skulle Boxningsförbundet ge dispens från
sjudagarsförbudet, som i praktiken uppställts av riksdagen i samband med
tillkomsten av lagen om förbud mot professionell boxning.

Slutligen anför motionärerna:

Vi är väl medvetna om att visst arbete pågår inom idrottsrörelsen som syftar
till åtgärder för att begränsa skadeverkningarna av amatörboxningen. Mot
bakgrund av det anförda och med hänsyn till frågans vikt anser vi emellertid
att riksdagen nu bör begära en aktuell kartläggning av tillämpningen inom
amatörboxningen av gällande säkerhetsföreskrifter.

På grundval av den gjorda kartläggningen bör regeringen överväga om det
är motiverat att förelägga riksdagen förslag till förbud mot amatörboxningen.
Vid denna bedömning bör de nya rön som framkommit om boxningens
skadeverkningar vägas in.

Remissyttranden

Följande organ har beretts tillfälle att yttra sig över motionen, nämligen
Sveriges riksidrottsförbund - efter hörande av Svenska boxningsförbundet -och Svenska läkaresällskapet. Remissyttrandena redovisas i bilaga 3.

Tidigare riksdagsbehandling m. m. av frågor rörande
boxning

Riksdagsbehandling före 1962

I första lagutskottets utlåtande 1962:12 finns en redovisning för riksdagsbehandlingen
av boxningsfrågor före 1962.

Betänkandet (SOU 1961:46) Boxningssportens
skadeverkningar

Sorn en följd av riksdagens ställningstagande till en motion vid 1955 års
riksdag (ABU 1955:13) tillkallade inrikesministern - sedan ett åt medicinalstyrelsen
givet uppdrag inte kunnat genomföras - en sakkunnig med uppgift
att följa frågan angående boxningens skadeverkningar. Utredningsmannen -med. lic. Bengt Naumann - avgav år 1961 betänkandet (SOU 1961:46)
Boxningssportens skadeverkningar. I betänkandet förordades ytterligare
studier av boxningssporten men däremot framlades inte något direkt förslag
till ingripande från statsmakternas sida. Betänkandet, som blev föremål för
remissbehandling, ledde ej heller till några sådana åtgärder.

KrU 1986/87:6

2

1962-1968 års riksdagar

KrU 1986/87:6

Även vid riksdagarna 1962, 1967 och 1968 behandlades motioner om
boxningsfrågor. Motionerna avslogs. Utskottet hänvisar till utlåtandena över
motionerna (1LU 1962:12, 1LU 1967:23 och 1LU 1968:40).

1969 års departementspromemoria

Inom justitiedepartementet upprättades 1969 en promemoria angående
boxningsförbud (Stencil Ju 1969:1). Promemorian innehöll två alternativa
förslag till lag. Det ena förslaget avsåg endast professionell boxning och kom
sedermera att läggas till grund för lagen om förbud mot professionell
boxning. Det andra lagförslaget omfattade förbud mot all boxning och
upprättades främst i syfte att få del av remissinstansernas synpunkter också
på amatörboxningen.

Promemorians slutsatser grundades på medicinskt material som redovisats
i nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967 om boxningens
medicinska skadeverkningar (se nedan s. 9). Man konstaterade i promemorian
att det inte tycktes råda någon tvekan om att vad som där redovisats var
tillräckligt för att från medicinsk synpunkt också ta ställning mot amatörboxningen.
Å andra sidan anfördes att boxningens syfte var att förvandla
oordnat slagsmål till en kamp med regler och grunder för bedömning av de
kämpandes prestationer samt att kampidrotterna och andra individuella
idrottsgrenar hade en stor uppgift att fylla genom att idrottsutövarnas
aggressioner kanaliserades på ett ordnat sätt. Vidare framhölls att Svenska
boxningsförbundet uttalat att amatörboxningen bidragit till att många
svenska ungdomar anpassats till ett normalt socialt liv.

Vid sidan av de medicinska synpunkterna anfördes i promemorian två
andra skäl mot boxning. Det ena avsåg den förråande inverkan som tävlingar
ansågs ha på åskådarna, särskilt på ungdomar och andra med lättpåverkat
psyke. Det andra skälet avsåg de ekonomiska intressen som gjorde sig
gällande inom den professionella boxningen. Enligt promemorian måste det
anses stötande att boxare och arrangörer kunde göra stora ekonomiska
vinster på en verksamhet som var inriktad på att åstadkomma skador hos
deltagarna. Avsevärda risker förelåg också, enligt promemorian, att de som
drog ekonomisk fördel av boxarens verksamhet inte brydde sig om dennes
hälsa. Vidare kunde den professionelle boxarens vinstbegär, enligt vad som
ytterligare sades i promemorian, medföra att han tog allvarliga risker. Dessa
skäl ansågs tala för ett förbud mot i vart fall den professionella boxningen.

I promemorian tog man inte slutlig ställning till frågan, om ett förbud mot
boxning borde omfatta också amatörboxning. Man pekade på att Svenska
riksidrottsförbundet förklarat sig berett att med Boxningsförbundet diskutera
de av nordiska medicinska expertkommittén föreslagna säkerhetsåtgärderna.
Utgången av dessa överläggningar kunde enligt promemorian komma
att inverka på det slutliga ställningstagandet till amatörboxningen. Av stort
intresse ansågs också vara resultaten av Boxningsförbundets undersökningar
om förbättrad utrustning. Att de rekommenderade föreskrifterna infördes av
amatörboxningens organisationer ansågs utgöra en första förutsättning för

att amatörboxningen alltjämt skulle få utövas i Sverige.

Remissinstansernas inställning till huvudfrågan framgår schematiskt i
nedanstående tabell.

Yttranden över 1969 års departementspromemoria
Remissinstans	Förbud mot	Förbud mot
	professionell boxning	amatörboxning
Riksåklagaren	ja	ja
Hovrätten över Skåne och Blekinge	Ja	ja
Rikspolisstyrelsen	ja	ja
Socialstyrelsen	ja	ja
Länsstyrelsen i Sthlms län	ja	ja
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län	ja	ja
Idrottsutredningen	ja	nej
Sveriges riksidrottsförbund	ja	nej
Svenska boxningsförbundet	-	nej
Cykel- och sporthandlares riksförbund	ja	nej

Proposition 1969:118 med förslag till lag om förbud mot
professionell boxning m. m.

Efter remissbehandling av den i det föregående redovisade promemorian,
lade regeringen i proposition 1969:118 fram förslag till en lag om förbud mot
professionell boxning. I propositionen övervägdes frågan om förbud också
mot amatörboxning men sådant förslag lades inte fram. Det förutsattes
härvid att skärpta säkerhetsbestämmelser genomfördes för denna boxning.

Dåvarande justitieministern Herman Kling fann anledning betona att den
professionella boxningen måste anses hälsofarligare än amatörboxningen.
Han ansåg sammanfattningsvis att vad som upplysts om hälsoriskerna starkt
talade för förbud mot boxning och att skälen därvid självfallet var starkast i
fråga om professionell boxning. Han kom fram till att förbud mot professionell
boxning borde införas. Han anförde vidare följande:

I frågan om ytterligare säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen bör först
uppmärksammas, att det inte föreligger behov att göra ändringar i gällande
säkerhetsföreskrifter i alla de avseenden som avses i den nordiska kommitténs
16-punktsförslag. Sålunda uppfyller redan nu de svenska boxningsreglerna
i vissa avseenden de krav som har ställts upp av den nordiska
kommittén. Jag vill i det sammanhanget erinra om att nuvarande regler för
amatörboxningen i Sverige har utarbetats av boxningsförbundet i samråd
med medicinsk expertis och företrädare för RF.

Boxningsförbundets styrelse har förklarat sig vilja medverka till att
ytterligare säkerhetsföreskrifter införs i enlighet med kommittéförslaget och
har nämnt vilka regeländringar som närmast kommer i fråga. Av förbundets
uttalande framgår emellertid att man för närvarande inte avser att införa
samtliga föreslagna föreskrifter. Den nordiska kommittén anser däremot, att
förslagen måste betraktas som en helhet, och under remissbehandlingen har,
främst från medicinsk expertis, framhållits att samtliga föreskrifter är
betydelsefulla och att det bör vara ett minimikrav att de till fullo genomförs
för att boxningen skall kunna tillåtas.

KrU 1986/87:6

4

En hel del remissinstanser har ansett, att de föreslagna säkerhetsbestämmelserna
är otillräckliga. Bl. a. har invänts att kommittén inte har föreslagit
den enda föreskrift som kan vara av någon praktisk betydelse, nämligen ett
ovillkorligt förbud att under boxning rikta slag mot huvudet eller ansiktet.
Det har också sagts, att hjärnskador inte kan förebyggas så länge nuvarande
målsättning att slå ut motståndaren står kvar.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är uttalandet från boxningsförbundet,
att dess styrelse i princip har beslutat att arbeta för att knockout tas
bort som vinstgivande faktor i nybörjar- och juniortävlingar. Förslag i sådan
riktning har inte förts fram av läkarkommittén. Ett fullföljande av detta
beslut, som utgör ett betydelsefullt initiativ från styrelsens sida, torde
medföra en avsevärd reducering av riskerna för hjärnskador på nybörjare
och juniorer.

Enligt min uppfattning framgår klart av den föreliggande utredningen att
man har att räkna med hälsorisker, bl. a. vissa risker för hjärnskador, även
om de säkerhetsföreskrifter som den nordiska kommittén har föreslagit
genomförs fullt ut och boxningsförbundets nyssnämnda beslut realiseras.
Det är naturligtvis svårt att bedöma storleken av dessa risker och om det trots
genomförande av föreskrifter av angiven art kommer att inträffa skador som
leder till bestående men. Jag anser dock, att man har anledning att sätta
tilltro till kommitténs bedömning att ett genomförande av förslagen rimligen
torde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador.

Som har framgått råder inom den medicinska expertisen inte enighet om
nödvändigheten av ett förbud mot amatörboxning. Jag är för egen del
benägen att - under förutsättning att de föreslagna säkerhetsföreskrifterna
kommer att genomföras utan något väsentligt undantag - inta ståndpunkten
att förbud mot amatörboxningen inte bör införas för närvarande. Denna
ståndpunkt bör dock omprövas, om den nämnda förutsättningen inte
uppfylls eller om det visar sig att berörda föreskrifter inte i tillräcklig grad
undanröjer hälsoriskerna. Jag vill tillägga, att jag utgår från att boxningsförbundet
allvarligt arbetar för att knockout tas bort som vinstgivande faktor i
första hand vid nybörjar- och juniortävlingar.

I enlighet med det anförda anser jag att förbud mot amatörboxning inte
bör införas nu.

I fråga om vissa av de föreslagna säkerhetsföreskrifterna vill jag anföra
följande.

Enligt punkt 4 i förslaget till ytterligare säkerhetsföreskrifter bör det vara
minst en veckas uppehåll mellan varje match som en boxare deltar i. I allt fall
bör han inte delta i mer än en match per dygn. Den föreslagna bestämmelsen
torde medföra att det blir omöjligt att under nuvarande former genomföra
mästerskapstävlingar av olika slag, eftersom matcherna i slutskedet av
sådana kan komma tätare. När det gäller lokala, regionala och nationella
mästerskapstävlingar synes det emellertid inte vara omöjligt att organisera
turneringarna så att den föreslagna säkerhetsföreskriften kan följas. Jag
förutsätter att boxningsförbundet allvarligt undersöker möjligheterna härtill.
I olympiska spel och andra internationella tävlingar skall emellertid
internationella tävlingsregler tillämpas, och i sådana fall torde rekommendationen
i fråga om vilotid mellan matcherna vanligen inte kunna följas.

Vad boxningsförbundet har anfört om medverkan från det allmännas sida
vid utarbetandet av vägledning för tävlingsläkare (punkt 6) och vid utbildning
av sådana (punkt 7) torde inte vara av beskaffenhet att påkalla något
ställningstagande av Kungl. Maj:t i detta sammanhang.

Beträffande förslagen att förbättra ringgolv, boxhandskar och boxningshjälm
har under remissbehandlingen av departementspromemorian upplysts,
att boxningsförbundet har påbörjat tekniska undersökningar med

KrU 1986/87:6

5

sådant syfte i samråd med standardiseringskommissionen och statens provningsanstalt.
Som berörts av en remissinstans bör man vid utarbetandet av de
nya skyddsåtgärderna på detta område kunna dra fördel av den forskning
beträffande stötskydd för huvudet som sker i statens trafiksäkerhetsråds regi.

De säkerhetsföreskrifter som har föreslagits av den nordiska kommittén
berör olika skyddsfrågor och man måste räkna med att inte alla förslag kan
genomföras samtidigt. Bl. a. kan de tekniska undersökningarna bli tidskrävande.
Det får förutsättas att RF, som i viss mån kontrollerar boxningsförbundets
verksamhet, följer utvecklingen. Detta torde kunna ske genom RF:s
regelgranskande och anslagsbeviljande verksamhet. Målet för den utveckling
mot nya säkerhetsbestämmelser som RF och boxningsförbundet har
förklarat sig beredda att arbeta för bör vara att samtliga föreskrifter som den
nordiska kommittén har föreslagit genomförs.

Första lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande (1LU
1969:51) att förbud infördes mot professionell boxning samt anförde härefter
följande:

Vad härefter gäller övervägandena i propositionen om förbud också mot
amatörboxning och de i anslutning därtill väckta likalydande motionerna
1:1063 av fru Hamrin-Thorell m.fl. och 11:1223 av herr Sjöholm m.fl. vill
utskottet till en början understryka att vad i det föregående anförts om
hälsoriskerna väsentligen också gäller amatörboxningen i dess nuvarande
form. Som där angivits måste dock amatörboxningen anses mindre hälsofarlig
än den professionella boxningen. En betydande skillnad ligger också i
möjligheterna att för amatörboxningens del införa mer omfattande säkerhetsföreskrifter,
ägnade att nedbringa skadeverkningarna. Av propositionen
framgår att boxningsförbundets styrelse förklarat sig vilja medverka till att
ytterligare säkerhetsföreskrifter införs i enlighet med den nordiska kommitténs
s. k. 16-punktsförslag. Enligt vad utskottet erfarit har vid boxningsförbundets
årsmöte innevarande höst på styrelsens initiativ beslutats en
regeländring som i överensstämmelse med punkt 6 i kommitténs förslag ger
tävlingsläkaren rätt att ingripa i och avbryta en match. Andra initiativ till
ytterligare säkerhetsföreskrifter, avseende höjning av den nedre åldersgränsen
för tävlande och borttagande av knockout som vinstgivande faktor i
nybörjar- och juniortävlingar, har behandlats av årsmötet och övervägs för
närvarande ytterligare av styrelsen. I sammanhanget bör understrykas att de
svenska boxningsreglerna, utöver vad här nämnts, uppfyller åtskilliga av de
krav som ställts upp i den nordiska kommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter.
Som departementschefen anför är det naturligtvis svårt att bedöma i
vilken utsträckning hälsoriskerna kvarstår, om även återstående punkter i
föreskrifterna genomförs. Kommitténs bedömning att ett genomförande av
förslagen rimligen torde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador
motiverar dock enligt utskottets mening att man för närvarande kan
underlåta att införa förbud även mot amatörboxningen. Det kan tilläggas att
det icke synes osannolikt att ett förbud mot den professionella boxningen kan
bidra till att minska intresset för amatörboxningen. Den fortsatta utvecklingen
inom sporten bör enligt utskottets mening följas med särskild uppmärksamhet
och statsmakternas ställningstagande omprövas, om någon väsentlig
punkt i de angivna säkerhetsföreskrifterna inte genomförs eller föreskrifterna
visar sig otillräckliga för att i önskvärd grad undanröja hälsoriskerna.

Utskottets ställningstagande innebär att boxningsförbudet nu bör begränsas
till att avse professionell boxning.

KrU 1986/87:6

6

Riksdagsbehandlingen 1970-1978

KrU 1986/87:6

Under 1970-talet behandlades amatörboxningen vid ett antal tillfällen i
riksdagen. Utskottet hänvisar i första hand till följande av riksdagen
godkända betänkanden av kulturutskottet, nämligen KrU 1971:3, KrU
1973:28, KrU 1974:16, KrU 1976/77:19 och KrU 1977/78:19. I sistnämnda
betänkande anförde utskottet med anledning av innehållet i budgetpropositionen
1978 och två motioner (1977/78:262 och 1977/78:1139) följande:

Riksdagen har vid upprepade tillfällen klart deklarerat som sin uppfattning
att ett förbud mot amatörboxning för närvarande kan undvaras under
förutsättning att säkerhetsföreskrifterna iakttas utan något väsentligt undantag.
Riksdagen har ansett sig kunna räkna med att denna förutsättning
beaktas av vederbörande. Riksdagen har också uttalat att den anser att en
sänkning av åldersgränsen under 17 år innebär en väsentlig avvikelse från
säkerhetsföreskrifterna.

Mot denna bakgrund finner utskottet det uttalande angående åldersgränsen
för amatörboxning som gjorts i propositionen 1977/78:100 överraskande
både formellt och i sak. Frågan amäls ”för riksdagens information”, men
samtidigt ”förordar” föredragande statsrådet att den av Riksidrottsförbundet
föreslagna åldersgränsen 15 år skall tillämpas. Någon motivering som
berör kärnfrågan - skaderiskerna - anförs inte. Frågan underställs inte
riksdagens prövning, vilket man haft anledning vänta med hänsyn till
riksdagens tidigare uttalanden. Ej heller upplyses huruvida regeringen fattat
något eget beslut i frågan. Det framgår ej heller om regeringen på något sätt
verkat för en enhetlig tillämpning i Norden av den rekommenderade
17-årsgränsen.

Med hänsyn till riksdagens tidigare behandling av frågan om åldersgränsen
är detta sätt att ånyo anmäla densamma för riksdagen inte tillfredsställande.

I sak vidhåller utskottet att säkerhetsföreskrifterna för närvarande bör
iakttas utan något väsentligt undantag. Detta bör kunna uppnås utan att
lagstiftning tillgrips.

Utskottet uttalade förra året som sin uppfattning att en sänkning av
åldersgränsen under 17 år är en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.
Något material som kan ge utskottet anledning att ändra denna
bedömning har inte förebragts för utskottet.

Utskottet anser att en ingående undersökning bör göras med syfte att om
möjligt klarlägga i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador vid
boxning. Undersökningen bör avse tiden efter 1969 års riksdagsbeslut. I
undersökningen skall självfallet medicinsk expertis medverka. Undersökningen
skall bedrivas skyndsamt, och dess resultat bör helst kunna redovisas
för riksdagen vid riksmötet 1978/79. Samtidigt bör för riksdagen redovisas de
erfarenheter man inom idrottsrörelsen anser sig ha av tillämpningen av
säkerhetsföreskrifterna. Om dessa erfarenheter och den då gjorda undersökningen
kan motivera en avvikelse från säkerhetsföreskrifterna i fråga om
åldersgränsen ankommer det på regeringen att återkomma till riksdagen med
förslag därom.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 1977/78:262 och 1977/
78:1139, yrkandena 1 och 2, anfört bör riksdagen som sin mening ge till känna
för regeringen.

Utskottet, som förutsätter att Boxningsförbundet inom sitt område sörjer
för att de ungdomar som ägnar sig åt boxning får information om skaderiskerna,
anser det inte erforderligt med något särskilt uttalande av riksdagen med
anledning av yrkande 3 i motionen 1977/78:1139. Inte heller anser utskottet

att riksdagen har anledning att i detta sammanhang göra det uttalande som
avses i yrkande 4 i samma motion. Nämnda båda yrkanden avstyrks därför.

Boxningsutredningen m. m.

Efter regeringens bemyndigande i slutet av år 1979 tillkallades påföljande år
en särskild utredare - boxningsutredningen - med uppgift att genomföra den
av riksdagen år 1978 begärda utredningen. Boxningsutredningen hade
således till uppgift att från medicinska utgångspunkter söka ge ledning för en
bedömning om amatörboxning, som utövas enligt nuvarande regler och med
tillämpning av gällande säkerhetsföreskrifter, är förenad med sådana risker
att ett samhällsingripande mot amatörboxningen är påkallat. Utredningsresultatet
redovisades i betänkandet (SOU 1982:22) Svensk amatörboxning
och skadeverkningarna. I betänkandet redovisas tidigare utredningar och
förslag rörande amatörboxning och erfarenheterna av riskerna inom boxningssporten
har följts upp och jämförts med skaderiskerna inom andra
idrotter. Utredningen har i sitt betänkande kommit till slutsatsen att det inte
föreligger skäl att förbjuda svensk amatörboxning i den utformning den har
för närvarande. Utredningen föreslår vidare att 15 år bör gälla som undre
åldersgräns för utövande av tävling i amatörboxningen. Utredningen anser
att det också i fortsättningen bör ankomma på amatörboxningens organisation
inom Riksidrottsförbundet att såsom är fallet inom andra idrotter
utforma regler och säkerhetsföreskrifter i samråd med idrottsmedicinsk
expertis.

I bilaga 2 redovisas huvuddelen av utredningens diskussion och slutsatser
(detaljsynpunkter på säkerhetsföreskrifterna uteslutna).

Betänkandet remissbehandlades.

Efter en redovisning för remissinstansernas inställning anförde jordbruksministern
i budgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 11 s. 136)
följande:

Med anledning av boxningsutredningens förslag och remissinstansernas
synpunkter anser jag att något förbud mot amatörboxning inte för närvarande
bör införas. Däremot är det som remissinstanserna framhållit angeläget
att åtgärder vidtas för att ytterligare minska skaderiskerna vid amatörboxning.
Det bör ankomma på idrottsrörelsen (RF) att se till att sådana åtgärder
vidtas. Jag anser vidare liksom flertalet remissinstanser att boxningsförbundets
nedre åldersgräns för tävlingsboxning kan bibehållas vid 15 år.

Uttalandet omfattades inte av någon hemställan i propositionen, och
riksdagen uttalade sig inte heller i frågan.

Riksdagsbehandlingen efter boxningsutredningens tillsättande

Under hänvisning till den pågående boxningsutredningen avslog riksdagen
hösten 1980 en motion om ett förbud mot amatörboxning (KrU 1980/81:1).

I en motion som väcktes under den allmänna motionstiden 1985 yrkades
att lagen om förbud mot professionell boxning skulle upphävas. Kulturutskottet
anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1984/85:12
följande:

KrU 1986/87:6

8

Enligt utskottets mening har det under den tid som förflutit sedan riksdagen
fattade sitt beslut om förbud mot professionell boxning inte inträffat någon
omständighet som ger anledning att ompröva beslutet. De motiv som låg till
grund för beslutet är enligt utskottets mening fortfarande bärande. Utskottet
avstyrker således motionen.

Motionen aktualiserar den flera gånger tidigare behandlade frågan om en
utvidgning av förbudet mot professionell boxning i vårt land till att avse även
amatörboxning. Med hänsyn till innehållet i den år 1982 framlagda utredningen
om amatörboxningens skadeverkningar och till åtgärder som därefter
vidtagits inom idrottsrörelsen anser utskottet att det inte nu finns skäl till
något riksdagens initiativ för att vidga lagstiftningens tillämpningsområde.

Frågan om statsbidrag till boxningssporten

Vid ett antal tillfällen har i riksdagen motionsvägen framställts krav på att
statsbidrag till idrotten inte skulle få användas till att ge stöd åt boxningssporten.
Kraven har utan undantag avslagits.

Behandlingen i Nordiska rådet av boxningsfrågan

I september 1962 väcktes i Nordiska rådet ett medlemsförslag om en
rekommendation till regeringarna i de övriga nordiska länderna att vidta
åtgärder för att förbjuda professionella boxningstävlingar i dessa länder.
Detta ledde till att rådet vid sin elfte session år 1963 på förslag av juridiska
utskottet antog en rekommendation (nr 15) med hemställan till regeringarna
i de fyra länderna att låta företa en samnordisk undersökning av boxningens
skadeverkningar. Undersökningen skulle omfatta skadeverkningarna inte
bara av professionell boxning utan också av amatörboxningen. Till koordinerande
land utsågs Danmark, vars inrikesministerium tillsatte en kommitté
bestående av medicinskt sakkunniga från de fyra länderna.

I april 1967överlämnade kommittén betänkandet (NU 1967:16) Boksningens
medicinske skadevirkninger. Kommitténs undersökningar och överväganden
utmynnade i en råd förslag till nya säkerhetsföreskrifter för
boxningen. Man ansåg sig dock kunna tills vidare avstå från att föreslå förbud
mot boxning. Betänkandet remissbehandlades i de fyra berörda länderna.
En redogörelse för betänkandets innehåll lämnas i bilaga 1. Vid Nordiska
rådets session år 1968 redovisades vilka insatser som från dansk och svensk
sida planerades i boxningsfrågan. Efter förslag av juridiska utskottet ansågs
det i rekommendationen från 1963 upptagna spörsmålet färdigbehandlat för
rådets del.

Vid samma session väcktes ett medlemsförslag (A 195/j) med hemställan
att Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige att i lag förbjuda professionell boxning i resp. land.
Förslaget remissbehandlades i de fyra länderna och bereddes i rådets
juridiska utskott. Medlemsförslaget togs upp vid rådets sjuttonde session i
mars 1969. Juridiska utskottets majoritet hade föreslagit, att rådet skulle
rekommendera regeringarna i de fyra länderna att söka genomföra om
möjligt likartade säkerhetsföreskrifter för att minska eller utesluta faran för
skador vid såväl amatörboxning som professionell boxning. Utskottets

KrU 1986/87:6

9

1 * Riksdagen 1986/87.13samt. Nr 6

minoritet hade i reservation föreslagit, att rådet skulle bifalla medlemsförslaget.
Rådet biföll reservationen och rekommenderade regeringarna i de fyra
länderna att i lag förbjuda professionell boxning i resp. land (rekommendation
nr 6).

Sedan Sverige år 1970 infört förbud mot professionell boxning och
intresset för saken i de övriga länderna visat sig vara begränsat, avskrevs
rekommendationen 1972.

Vid Nordiska rådets 28:e session /950 väcktes ånyo förslag vari hemställdes
att Nordiska rådet skulle rekommendera Nordiska ministerrådet att vidta
åtgärder för att enhetliga säkerhetsföreskrifter för amatörboxning infördes i
Norden. Förslagsställarna - två svenskar - anförde bl. a. att föga syntes ha
gjorts för att införa de säkerhetsföreskrifter som föreslogs 1967 av nordiska
medicinska expertkommittén. Förslagsställarna hänvisade också till att
frågan om boxningens berättigande som sport och lämpligheten av ett
generellt förbud mot boxning länge varit föremål för debatt i Norden.

Medlemsförslaget remissbehandlades i Danmark, Finland, Norge och
Sverige samt bereddes liksom 1969 i Nordiska rådets juridiska utskott.
Utskottet uttalade i sitt betänkande (A 547/j), att det fanns behov av
ytterligare säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen och att det borde gälla
en nedre åldersgräns för amatörboxning på 17 år; denna borde kunna uppnås
på längre sikt inom hela Norden. Med hänsyn till att så varierande
åldersgränser tillämpades i de berörda länderna - lägsta gränsen 11 år -förordade utskottet dock att man i första hand borde försöka att genomföra
en nedre åldersgräns på 15 år. Utskottet framhöll vidare att nordiska
medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter borde införas
i samtliga berörda nordiska länder. Utskottet förklarade sig införstått med
att detta skulle komma att innebära begränsade möjligheter för nordiska
boxare att delta i internationella turneringar. Särskilt med hänsyn därtill fann
utskottet betydelsefullt att de nordiska länderna genomförde likartade
säkerhetsföreskrifter så att inte möjligheterna för idrottsligt utbyte mellan de
nordiska länderna försvårades. Ett internationellt idrottsligt umgänge begränsat
till boxare från Danmark, Finland, Norge och Sverige borde - med
hänsyn till de säkerhetsmässiga fördelar som kommer att vara förenade med
enhetliga säkerhetsföreskrifter - tillfredsställa boxningssportens utövares
krav på internationell erfarenhet, ansåg utskottet. Utskottet föreslog att
Nordiska rådet rekommenderade ministerrådet att vidta åtgärder för att
genomföra likartade säkerhetsföreskrifter för amatörboxning i Danmark,
Finland, Norge och Sverige. I debatten uttalade en av medlemmarna i
juridiska utskottet, att utskottets förslag inte skulle tolkas så att man i Sverige
borde sänka åldersgränsen från 17 till 15 år. Han ansåg vidare att 17-årsgränsen är den eftersträvansvärda minimiåldern men att endast 15-årsgränsen i andra länder än Sverige är politiskt genomförbar. Nordiska
rådet antog juridiska utskottets rekommendation i enlighet med vad
utskottet föreslagit (rek. nr 12/1980).

Med anledning av rekommendationen utarbetade de nordiska hälsodirektörerna
en rapport till Nordiska socialpolitiska kommittén. Rapporten
remitterades till de nordiska nationella idrottsorganisationerna och hälsovårdsmyndigheterna.
Kommittén konstaterade härefter att man för närva -

KrU 1986/87:6

10

rande knappast kunde driva frågan vidare med tanke på de skilda synsätt som KrU 1986/87:6
förelåg i fråga om amatörboxning i de nordiska länderna. Med hänvisning till
vad som anförts ansåg ministerrådet för sin del att arbetet med uppföljningen
av rekommendationen borde avslutas. Nordiska rådets juridiska utskott
överläde med justitieministrarna i de nordiska länderna och konstaterade
härefter att arbetet fortsatt mot enhetliga säkerhetsföreskrifter och att vissa
resultat hade uppnåtts sedan rekommendationen antogs men att vid nuvarande
tidpunkt det knappast var möjligt att komma vidare. Efter förslag av
utskottet beslöt Nordiska rådet vid 1984 års session att rekommendationen
skulle anses färdigbehandlad för rådets vidkommande.

Rekommendation i Europarådet

I september i år har Europarådet antagit en rekommendation (1047/1986) om
boxning. I rekommendationen förordas bl. a. insatser för att öka säkerheten
och minska riskerna inom boxningen. Rekommendationen kommer i första
hand att behandlas av Europarådets ministerkommitté.

Uppgifter angående reglerna om matchuppehåll
m. m.

Av den föregående framställningen framgår att frågan om villkoren för att ett
samhällsingripande mot amatörboxningen skall underlåtas nära förknippats
med innehållet i och tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna för denna
sportgren. Den på initiativ av Nordiska rådet tillsatta medicinska expertkommittén
lade i sitt betänkande år 1967 fram vissa förslag till säkerhetsföreskrifter,
vilka preciserades i 16 punkter. Beträffande den i motionen upptagna
frågan om visst tidsuppehåll mellan matcherna för en amatörboxare avlämnade
expertkommittén följande förslag:

4. Antal kampe pr. dag m. v.

Uanset om det samlede antal kampe reduceres, er det vassentligt, at der er et
tilstrsekkeligt interval mellem kampene. For tiden kan en bokser komme ud
for at udkaempe op til 4 kampe i löbet af en weekend, herunder tre kampe på
en dag, hvilket medförer ssrlig risiko for hjerneskader. Bokserne må vasre i
god kondition för hver match. Undertiden har kun den ene af bokserne haft
en forudgående kamp, eller også har han haft en vaesentlig hårdere match end
hans nye modstander.

Det ville fra et medicinsk synspunkt vaere önskeligt, at der forlöb mindst 1
uges mellemrum mellem hver kamp, og at i hvert fald ingen bokser havde
mere end 1 kamp inden for samme dögn.

Boxningsutredningen anförde följande (SOU 1982:22 s. 92):

För att undvika skador är det inom flera idrottsgrenar viktigt att inte tävla
alltför ofta. Detta gäller särskilt boxning, där ett ögonblicks oskärpa kan
medföra en skada. Det har redan framhållits att det av medicinska rapporter
framgår, att boxare som tävlar ofta och under många år löper en särskild risk

att drabbas av bestående men. De regler och den praxis som nu gäller, synes i 11

huvudsak tillgodose kravet på att tävlingsintensiteten inte blir alltför
omfattande. För den genomsnittlige amatörboxaren i Sverige tycks ej heller
antalet matcher per år eller totalt utgöra en sådan särskild risk som här avses.
Däremot finns ett fåtal framstående boxare vars periodvis flitiga tävlande
kan diskuteras ur säkerhetssynpunkt. Det är enligt utredningens mening av
största vikt att sjudagarsregeln efterföljs och att undantag görs endast vid
större turneringar. Med den kontrollmöjlighet som boxningsförbundet har
genom startbokssystemet torde sådana regelöverträdelser lätt kunna upptäckas
och beivras enligt idrottens straffbestämmelser. -1 detta sammanhang
kan man för övrigt ej underlåta den reflexionen att ”karantänregler” borde
finnas också inom vissa andra idrottsgrenar där våld mot huvudet inträffar.

I sina tävlingsbestämmelser tog Svenska boxningsförbundet - i enlighet med
förslaget år 1967 av den medicinska expertgruppen - in följande bestämmelse
om matchning:

Enligt Nordiska Rådets rekommendation som togs av Svenska Boxningsförbundets
styrelse 1969, får en boxare med svensk startbok inte matcha oftare
än en gång i veckan.

Från denna regel kan endast Svenska Boxningsförbundets V.U. eller
styrelse lämna dispens.

Sedvanliga mästerskapsturneringar och internationella turneringar är
självfallet undantagna.

Enligt Svenska boxningsförbundets nuvarande tävlingsbestämmelser gäller
bl. a. följande om matchning:

En boxare skall avhålla sig från tävlingsboxning i minst 5 dygn efter en
genomförd match.

Vid av Svenska Boxningsförbundet sanktionerad turnering får resp.
boxare dock delta i högst en match per dygn. Förlorande boxare får dock i
inget fall delta i ytterligare matcher i samma turnering efter förlusten.

Utskottet

Genom den i detta ärende behandlade motionen har aktualiserats dels frågan
om innehållet i säkerhetsföreskrifterna för amatörboxningen och tillämpningen
av dessa, dels den mera övergripande frågan om huruvida amatörboxningen
bör förbjudas i vårt land.

Av den föregående utförliga framställningen framgår att såväl i Sverige
som i övriga Norden åtgärder för att förhindra skador hos personer som
ägnar sig åt boxning fått stor uppmärksamhet under de senaste årtiondena.
Sedan mitten av 1950-talet är all boxning förbjuden på Island. År 1967 lade
en nordisk medicinsk expertkommitté fram ett betänkande med bl. a. ett
16-punktsförslag till säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen. Professionell
boxning är förbjuden sedan 1970 i vårt land och sedan år 1982 i Norge.
Europarådet har så sent som i september i år antagit en rekommendation om
boxning som syftar bl. a. till åtgärder för att öka säkerheten och minska
riskerna vid boxning. Rekommendationen kommer i första hand att behandlas
av Europarådets ministerkommitté.

Krav på en utvidgning av förbudet i vårt land mot professionell boxning till
att avse även amatörboxning har hitintills avvisats av riksdagen. Grunden för

KrU 1986/87:6

12

detta ställningstagande kan sammanfattas på följande sätt. Trots de hälsorisker
som är förknippade med amatörboxningen måste den anses som mindre
farlig än den professionella boxningen. Ett förbud mot amatörboxning kan
undvaras under förutsättning dels att de säkerhetsföreskrifter som i 16
punkter lades fram år 1967 av den nordiska medicinska expertkommittén
iakttas utan något väsentligt undantag, dels att säkerhetsföreskrifterna inte
visar sig otillräckliga. Det sist sagda innebär att resultatet av den medicinska
forskning som pågår på olika håll rörande skadeverkningarna vid boxning
kan ge anledning till en omprövning av ställningstagandet i förbudsfrågan.
Utskottet vill tillägga att självfallet även ändrade värderingar i samhället kan
komma att påverka bedömningen av amatörboxningen.

Då det gäller att ta ställning till frågan om huruvida motionen bör
föranleda något initiativ av riksdagen, kan utskottet till en början konstatera
att Sveriges riksidrottsförbund tillsatt en arbetsgrupp bestående av representanter
för förbundet, dess forskningsråd, Svensk idrottsmedicinsk förening
och Svenska boxningsförbundet med uppgift att dels se över och utveckla
regler och säkerhetsbestämmelser, dels initiera forskningsprojekt för att
förbättra säkerheten inom boxningssporten. Vidare finns skäl framhålla attenligt
vad som närmare preciserats i Riksidrottsförbundets remissyttrande -Boxningsförbundet vidtagit en rad åtgärder för att öka säkerheten inom
amatörboxningen. Att sådana åtgärder vidtagits står i överensstämmelse
med synsättet att det är viktigt att idrottsrörelsen själv vidtar åtgärder för att
ytterligare minska skadeverkningarna för boxarna. I anslutning härtill vill
utskottet återge vad dåvarande justitieministern anförde om säkerhetsföreskrifterna
för amatörboxningen i proposition 1969:118:

De säkerhetsföreskrifter som har föreslagits av den nordiska kommittén
berör olika skyddsfrågor och man måste räkna med att inte alla förslag kan
genomföras samtidigt. Bl. a. kan de tekniska undersökningarna bli tidskrävande.
Det får förutsättas att Riksidrottsförbundet, som i viss mån kontrollerar
Boxningsförbundets verksamhet, följer utvecklingen. Detta torde kunna
ske genom Riksidrottsförbundets regelgranskande och anslagsbeviljande
verksamhet. Målet för den utveckling mot nya säkerhetsbestämmelser som
Riksidrottsförbundet och Boxningsförbundet har förklarat sig beredda att
arbeta för bör vara att samtliga föreskrifter som den nordiska kommittén har
föreslagit genomförs.

Att Riksidrottsförbundet är medvetet om sitt ansvar på området framgår av
förbundets remissyttrande.

I detta sammanhang finns med hänsyn till vad som anförs i motionen
särskilt anledning att ta upp frågan om Boxningsförbundets regler om
matchuppehåll. En bestämmelse om sju dagars matchuppehåll ingick i en av
den nordiska medicinska expertkommitténs 16 punkter, och i det år 1982
framlagda betänkandet av boxningsutredningen uttalas bl. a. att det är av
största vikt att sjudagarsregeln efterföljs och att undantag görs endast vid
större turneringar.

Mot den nu angivna bakgrunden måste det enligt utskottets mening
betecknas som i hög grad anmärkningsvärt att - som framgår av den tidigare
redovisningen - Boxningsförbundet, som är ett av de till Riksidrottsförbundet
anslutna förbunden, ansett sig kunna ändra den s. k. sjudagarsregeln till

KrU 1986/87:6

13

en femdagarsregel. Denna bedömning gör utskottet i medvetande om att
Boxningsförbundet infört regler som bl. a. innebär krav på rapportering som
ger möjlighet till avstängning under längre tid än fem dagar även vid andra
matcher än sådana som slutar med knockout.

Utskottet utgår från att Boxningsförbundet snarast tar upp till prövning
frågan om en återgång till sjudagarsregeln. En sådan prövning synes med
hänsyn till Riksidrottsförbundets ansvar lämpligen kunna ske i anslutning till
den ovan angivna arbetsgruppens arbete.

Boxningsutredningen gjorde en genomgång av hur de vid tiden för
utredningsarbetet gällande säkerhetsbestämmelserna tillämpades. Den tid
som förflutit efter framläggandet av utredningsresultatet är relativt kort,
vilket talar emot att det i detta sammanhang skulle tas ett riksdagsinitiativ till
en kartläggning av det slag motionärerna begär. Utskottet är därför inte
berett att nu förorda en särskild kartläggning av tillämpningen av säkerhetsbestämmelserna
för amatörboxningen. Vid denna bedömning utgår utskottet
från att erforderligt material rörande tillämpningen av dessa bestämmelser
kommer att vara tillgängligt vid den tidpunkt då den i det följande
behandlade redovisningen föreligger av de studier som Idrottens forskningsråd
initierat. Ett material av angivet slag kan exempelvis tas fram inom ramen
för det arbete som den ovan nämnda arbetsgruppen utför.

Risken för skador vid idrottsutövning är inte något som är unikt för
boxningen. Den skillnaden föreligger emellertid att skador inom andra
idrotter beror på regelbrott eller icke avsiktliga åtgärder medan skador inom
boxningen främst är en följd av att boxningsreglerna innebär bl. a. att en av
de möjlgheter en boxare har att vinna en match är att genom träffar på
motståndaren göra honom försvarslös så att han inte kan fortsätta matchen
inom viss tid. Svenska läkaresällskapet uttrycker sig på följande sätt i sitt
remissyttrande över motionen: Tveklöst premieras slag som syftar till att
genom mekaniskt våld nedsätta hjärnans funktioner hos motståndaren.
Läkaresällskapet erinrar om att Sällskapet i sitt yttrande över boxningsutredningens
betänkande redovisat som sin grundsyn att all boxning bör förbjudas,
eftersom ett undvikande av skador icke är förenligt med boxningens mål
och eftersom de för boxningen speciella funktionsförändringarna i hjärnan
genom upprepade skador är svåra att i tid påvisa. I sitt i detta ärende avgivna
yttrande uttalar Läkaresällskapet sammanfattningsvis att amatörboxningen
även med gällande säkerhetsföreskrifter medför risker för direkta och
allvarliga hjärnskador. Det i många sammanhang utsagda behovet av
inskränkningar i utövningen kunde realiseras genom ett beslut om att slag
mot huvudet förbjuds.

Som närmare redovisats av Riksidrottsförbundet pågår - eller har slutförts
- en rad projekt i vårt land som satts i gång på initiativ av Idrottens
forskningsråd och som syftar till en ökad kunskap om boxningens medicinska
effekter. Av de pågående undersökningarna finns det skäl att särskilt nämna
en longitudinell studie av unga boxare: Förorsakar amatörboxning påvisbara
tecken på skada eller funktionsförändring i centrala nervsystemet? Man
beräknar att denna studie kommer att pågå ytterligare två år men att de
övriga projekten slutförs dessförinnan.

De pågående projekten är viktiga inte minst med hänsyn till att den

KrU 1986/87:6

14

kunskap om boxningens effekter som nu finns oftast är baserad på
undersökningar av professionella boxare. I överensstämmelse med vad
Riksidrottsförbundet anfört i sitt yttrande anser utskottet att det finns skäl att
avvakta resultatet av projekten. Utskottet förutsätter att Riksidrottsförbundet
gör en sammanfattande redovisning av vad som framkommer i de olika
projekten. En sådan redovisning bör i förening med bl. a. de undersökningar
som redovisats av Läkaresällskapet kunna utgöra en god medicinsk grund för
en utvärdering som klarlägger boxningens risker och - om proffsboxningsförbudet
inte utvidgas till att avse även amatörboxning - bedömningen av
behovet av ytterligare säkerhetsföreskrifter. Det får, sedan Riksidrottsförbundet
gjort sin redovisning, ankomma på regeringen att ta ställning till i
vilka former de närmare övervägandena rörande amatörboxningens framtid
bör komma till stånd. Utskottet anser att sådana överväganden inte får
begränsas till att avse de medicinska skadeverkningarna av boxningen. En
övergripande diskussion måste komma till stånd där även etiska aspekter på
boxningen tas upp.

I enlighet med det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen inte är erforderlig. Motionens syfte får emellertid
anses tillgodosett genom vad utskottet anfört.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1985/86:Kr309.

Stockholm den 18 november 1986

På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s), Maja Bäckström
(s), Jan-Erik Wikström (fp), Karl Boo (c), Lars Ahlmark (m), Anders
Nilsson (s), Sylvia Pettersson (s), Margareta Mörck (fp), Gunnel Liljegren
(m), Erkki Tammenoksa (s). Kerstin Göthberg (c), Alexander Chrisopoulos
(vpk), Mats O Karlsson (s) och Maud Björnemalm (s).

KrU 1986/87:6

15

Redogörelse för innehållet i betänkandet (NU
1967:16) Boksningens medicinske skadevirkninger
(enligt proposition 1969:118 s. 10-15)

I betänkandet lämnas vissa uppgifter om boxningssportens omfattning i de
nordiska länderna. Uppgifterna grundar sig på informationer som kommittén
lät inhämta år 1965 från boxningsorganisationerna i de berörda länderna.
Av redogörelsen framgår, att antalet boxningsklubbar för amatörboxare var i
Danmark 97, Finland 321, Norge 47 och Sverige 119. Antalet boxare och
antalet matcher per år i ungefärliga tal framgår av följande uppställning:

Antal boxare Antal matcher med

arnat. prof. arnat. prof.

Danmark	4 000	10	3 000	50
Finland	2 000	8	2 300	20
Norge	150	-	500	-
Sverige	3 200	6	1 100	uppgift saknas
Summa	9 350	24	6 900	70

Som förut har nämnts är all boxning förbjuden på Island genom lag av år
1956.

Av de föreskrifter till skydd för boxarnas säkerhet som gäller i Danmark,
Finland, Norge och Sverige redogörs i betänkandet för de viktigaste.
Bestämmelserna reglerar åldersgränser, viktklasser, utrustning, tävlingsregler,
läkarkontroll m. m. De flesta föreskrifterna har fastställts av boxningsorganisationerna
själva. De svenska amatörboxningsreglerna har utarbetats av
Svenska boxningsförbundet, som leder amatörboxningen i Sverige. Förbundet
är medlem i Sveriges riksidrottsförbund, som fortlöpande kontrollerar
boxningsförbundets verksamhet bl. a. genom att godkänna dess tävlingsföreskrifter.
Association Internationale de Boxe Amateur (AIBA) har hand om
de internationella boxningsföreskrifterna inom amatörboxningen. De internationella
och svenska reglerna har upprepade gånger ändrats under det
senaste årtiondet, varigenom amatörboxningen efter hand fått en mildare
karaktär. Av de regler som gäller för amatörboxningen i Sverige återges
följande av kommittén nämnda.

Regler om boxarens ålder m. m. Åldersgränsen för tävlingsdeltagande
är 16 år. Enligt AIBA:s regler får ingen under 17 år delta i
internationell tävling. Tävlingsdeltagarna indelas i tio viktklasser från 48 kg
till 81 kg och däröver. Innan en nybörjare tillåts att delta i tävling måste han
ha fått någon tids undervisning och träning.

Startbokssystemet. Sedan mitten av 1950-talet gäller att ingen får
delta i tävling utan att ha startbok. Denna ställs ut av boxningsförbundet efter
föregående läkarundersökning samt innehåller en redogörelse för bl. a.
denna och andra läkarundersökningar samt genomgångna matcher. Startboken
granskas vartannat år av förbundet, som också för ett centralt register
över alla tävlingsboxare.

Personlig utrustning. Föreskrifter finns bl. a. om handskarnas vikt
och utförande, förbud mot hårda bandage samt obligatoriskt bruk av

KrU 1986/87:6

Bilaga 1

16

underlivsskydd, tandskydd och boxningshjälm (huvudskydd). I de andra
nordiska länderna krävs inte huvudskydd vid boxningen.

Ringen. Regler finns om ringens storlek och inhägnad samt om golvets
beskaffenhet. Det föreskrivs att ringgolvet skall vara belagt med 1,5-1,9 cm
tjock filt eller gummi. Däröver skall det finnas en hårt spänd segelduk.

Tävlingsregler. Tävlingar skall i förväg anmälas till förbundet. En
boxare får inte delta i mer än 20 matcher per år (i Danmark 25 matcher). En
match omfattar som regel tre ronder om tre minuter med en minuts paus
mellan varje rond. I matcher mellan juniorer omfattar varje rond endast två
minuter. En boxare kan vinna matchen genom att han segrar på poäng eller
genom knockout, genom att hans motståndare ger upp eller ådrar sig
diskvalifikation eller också genom att ringdomaren avbryter matchen på
grund av att motståndaren har skadats eller utklassats.

Tävlingsdomarna.En match döms av en ringdomare och tre eller fem
poängdomare. Ringdomaren uppehåller sig i ringen och kan varna eller
diskvalificera deltagare i matchen. Hans regeltolkning kan inte överklagas.
Poängdomarna skall finnas utanför ringen och kan inte ingripa i matchens
förlopp.

Läkarkontroll. Innan en boxare får delta i tävlingsboxning, skall han,
som redan har nämnts, ha undersökts av läkare och tandläkare. I de övriga
nordiska länderna krävs inte undersökning av tandläkare. Vidare skall varje
boxare som har blivit avstängd ett år läkarundersökas och därvid godkännas
av läkaren för tävlingsboxning, innan han åter får boxas. Vid tävlingar skall
läkare alltid vara närvarande. Han kan ge tävlingsdeltagare startförbud och
får, om han tillfrågas av ringdomaren, avgöra om en skadad boxare är i stånd
att fortsätta matchen. En boxare som har slagits knockout skall omedelbart
undersökas av läkare.

Avstängning. Reglerna om avstängning (karantänsbestämmelserna)
innebär, att en boxare efter knockout tvingas till viss tids vila. Således får en
boxare som har slagits knockout inte tävla, träna eller utöva annan idrott på
minst en månad. En boxare, som har slagits knockout två gånger under
loppet av tre månader, får inte tävla, träna eller utöva annan idrott inom tre
månader efter den andra knockouten. Slutligen gäller att den boxare, som
har blivit utslagen tre gånger, inte får tävla eller träna under ett år, räknat
från den tredje knockouten. Om en boxare under en match blir nedslagen en
eller flera gånger eller får många slag, kan han av läkaren eller ringdomaren
beordras vila från boxning och träning under en tid av minst en månad. Sådan
avstängning kan beordras vare sig boxaren har fått slagen i huvudet eller på
kroppen.

De återgivna reglerna gäller alltså för amatörboxningen i Sverige. I fråga
om den professionella boxningen gäller i allt väsentligt detsamma beträffande
personlig utrustning, om ringdomaren och hans befogenheter samt i fråga om
viktklassindelning och tävlingsregler. Professionella boxare använder dock
ofta lättare handskar och matcherna kan vara upp till 15 ronder. Huvudskydd
används inte. Något startbokssystem finns inte men i stället måste både
boxare och promotor före tävling ha licens. Sådan ges i Sverige av en
kommission, vars sammansättning bestäms av boxningsförbundet. Kommissionen
representerar förbundet i European Boxing Union, den organisation

KrU 1986/87:6

Bilaga 1

17

som handlägger frågor rörande den professionella boxningen i Europa. För
att en boxare skall få licens krävs läkarundersökning. Läkare skall närvara
under tävlingsmatch.

I en översikt över boxningens medicinska skadeverkningar framhåller
kommittén, att den i enlighet med sina direktiv från det danska inrikesministeriet
har begränsat sitt arbete till en på tidigare undersökningar och
litteratur grundad sammanställning rörande sådana skadeverkningar. Kommittén
säger sig ha tagit hänsyn till att vissa av de nu gällande säkerhetsföreskrifterna
har genomförts först under 1950-talet, framför allt hela startbokssystemet,
och att delar av det äldre materialet i medicinsk litteratur om
boxningsskador därför inte längre är representativa.

Till en början redogör kommittén för vilka olika skador som uppkommer
vid boxning och nämner därvid olika former av yttre huvudskador samt akuta
och permanenta hjärnskador. Kommittén konstaterar, att huvudtrauma
(huvudskador) kan förekomma vid olika sporter men att hårda trauma aldrig
tillnärmelsevis upprepas i den utsträckning som förekommer vid boxning.
Akuta hjärnskador vid boxningsmatcher kan passera obemärkt även för den
medicinskt sakkunnige. Också kroniska skador kan i början vara symtomlösa.
Ett utpräglat punch-drunk-tillstånd är emellertid lätt att konstatera.
Bland symtomen märks emotionell instabilitet, intellektuell reduktion,
inpräntnings- och koncentrationssvårigheter samt vissa motoriska funktionsrubbningar.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att boxningsskadorna på kraniet,
ansiktets mjukdelar och händerna är vanliga men i regel inte är av någon
väsentlig betydelse. Allvarligare käk- och ögonskador har dock rapporterats
vid enstaka tillfällen. Beträffande hjärnskadorna framhåller kommittén, att
en enstaka boxningsmatch med hårda slag mot huvudet kan framkalla tecken
på akut hjärnskada i två allmänt kända former: »knockout» (boxaren
medvetslös, i regel bara några sekunder) eller »groggy state» (omtöcknat
tillstånd), vilka bägge är uttryck för hjärnskakning. Hjärnskada kan dock
uppstå utan att dessa två tillstånd har förekommit. Svåra akuta hjärnskador
är ganska sällsynta vid boxning. I den internationella facklitteraturen har
dock refererats ca 300 dödsfall i anslutning till boxningsmatcher. I en del av
dessa har boxaren i fallet slagit huvudet mot golvet. - Vid boxning, i
synnerhet professionell sådan, kan det uppstå symtom på permanenta
hjärnskador, bl. a. i form av olika grader av punch-drunk-syndrom. Risken
för kronisk hjärnskada är särskilt stor hos primitiva, hårdföra boxare med
bristfällig defensiv teknik. Risken kan ytterligare ökas, om boxare med
begynnande hjärnskador fortsätter med boxandet under lång tid. Det är inte
antalet knockouts som är avgörande utan antalet hårda slag mot huvudet.
Kronisk hjärnskada kan förekomma hos boxare som aldrig har varit utsatta
för knockout. Hos amatörer synes punch-drunk-syndrom hittills ha påvisats
bara hos boxare, vars aktiva period inföll innan nuvarande säkerhetsföreskrifter
infördes. - Det är experimentellt påvisat och i kliniskt arbete gjort
sannolikt att upprepade slag mot huvudet, vilka var för sig inte medför
medvetandestörningar, kan framkalla obotliga hjärnskador. Detta gäller
vare sig slagen mottas under loppet av en kort tidsrymd (t. ex. en enstaka
boxningsmatch) eller under en längre period. - Det är en klinisk erfarenhet

KrU 1986/87:6

Bilaga 1

18

att det efter svåra akuta hjärnskador kan uppstå psykiska defekter, som är
svåra att påvisa med allmänna testmetoder men som framför allt visar sig
genom individens bristande sociala anpassning. Hjärnskador kan inte läkas
på samma sätt som skador i andra kroppens vävnader. När en akut
hjärnskada medför cellbortfall, blir detta permanent och skador vid förnyade
matcher adderas till den första skadan. Även om döda hjärnceller inte kan
ersättas, kan följderna av enstaka hjärnskador skenbart helt övervinnas
genom att döda nervcellers funktion övertas av andra nervceller. Vid
upprepade skador kan detta emellertid bara ske så länge hjärnans resurser är
tillräckliga.

Kommittén behandlar härefter frågan om det från medicinsk synpunkt är
nödvändigt införa ytterligare säkerhetsföreskrifter eller att begränsa eller helt
eller delvis förbjuda boxning. Därvid konstaterar kommittén, att boxningen i
de former den för närvarande bedrivs inom Norden - former som snarast är
mildare än i de flesta andra länder - framkallar fara för hjärnskador, varför
en ytterligare reglering av sporten bör genomföras. Kommittén har därför
utarbetat förslag till ändringar av nuvarande säkerhetsföreskrifter, vilkas
genomförande enligt kommittén synes kunna väsentligt minska faran för
hjärnskador. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig kunna underlåta
att föreslå förbud mot boxning. Frågan härom bör dock enligt kommittén
åter tas upp, om ytterligare säkerhetsföreskrifter inte införs eller efter några
års erfarenhet visar sig otillräckliga.

Kravet på säkerhetsföreskrifter gäller både amatörboxningen och den
professionella boxningen. De föreslagna säkerhetsföreskrifterna har närmast
avfattats för amatörboxningen, men kommittén anser att föreskrifter
kan utformas efter samma mönster för professionell boxning. Om professionell
boxning kan existera om de föreslagna reglerna införs, är enligt
kommittén en helt annan fråga. Förslagen är främst ett uttryck för vad man
från läkarsynpunkt har ansett påkallat eller önskvärt. Å andra sidan kan
säkerhetsföreskrifterna enligt kommitténs mening inte göras så omfattande
och stränga att de i praktiken innebär ett kamouflerat boxningsförbud.
Kommittén har inte tagit ställning till i vilken rättslig form förslagen bör
genomföras och lämnar således öppet i vilken omfattning det bör ske genom
lag eller administrativa bestämmelser eller genom boxningsorganisationernas
egen försorg. Det anses dock väsentligt att likartade föreskrifter
genomförs i alla de fyra länderna.

Förslagen till ytterligare säkerhetsföreskrifter innebär i korthet följande.

1. Den nedre åldersgränsen för tävlande bör höjas till minst 17 år för
amatörer. För professionell boxning bör på grund av de särskilda och
betydande risker som är förenade därmed en nedre åldersgräns på 21 år
införas.

2. Skicklighetsprov bör krävas av boxare som skall delta i tävling.

3. En ytterligare minskning av antalet matcher per år och boxare anses
önskvärd, särskilt för helt unga boxare.

4. Från medicinsk synpunkt bör det vara minst en veckas uppehåll mellan
varje match. I allt fall bör en boxare inte delta i mer än en match under
samma dygn.

KrU 1986/87:6

Bilaga 1

19

5. Det bör eftersträvas att en boxare, särskilt en helt ung boxare, ej tillåts
tävla mot väsentligt hårdare eller skickligare motståndare.

6. Tävlingsläkare bör tillerkännas rätt att ingripa i och avbryta en match.
I samarbete med de nordiska ländernas medicinalmyndigheter bör en
vägledning för tävlingsläkare utarbetas.

7. Alla tävlingsläkare bör genom kurser ha inhämtat kunskap om de
särskilda faror som boxningen innebär.

8. Ringdomarna bör upplysas om vilka situationer som medför särskild
fara för hjärnskador, så att de i tid kan avbryta sådana matcher. En
instruktion för ringdomarna bör utarbetas av boxningsorganisationerna och
de hälsovårdande myndigheterna i samarbete.

9. Start bokssystemet, som gör det möjligt för boxningsorganisationerna
att kontrollera tävlingsboxarna, bör förbättras och göras likformigt i alla fyra
länderna.

10. En skärpning bör genomföras av bestämmelserna om avstängning
(karantän) efter match med knockout, nedslagning eller många hårda slag.

11. Efter avstängningsperiod bör obligatorisk hälsokontroll utföras av
läkare som har fått sådan utbildning som nämns under punkt 7.

12. Boxare som har deltagit i ett stort antal hårda matcher (även under
träning) bör avstängas från att vidare delta i tävlingsboxning.

13. Ringgolvets stötabsorberande förmåga bör förbättras. Bl. a. bör den
moderna trafikforskningens resultat kunna utnyttjas.

14. Försök bör göras att få fram nya typer av boxhandskar som bättre
reducerar slagens verkan.

15. En ändamålsenlig boxningshjälm bör konstrueras. Den bör skydda
boxaren mot skador av mjukdelar (öron, ögonbryn m. m.) och förminska den
kraft varmed huvudet träffar golvet vid nedslagning. Nuvarande kända
boxningshjälmar kan inte rekommenderas.

16. Användningen av tandskydd och underlivsskydd bör vara obligatorisk.
Tandskyddet bör vara individuellt utformat.

Kommittén uttalar sig också i frågan om ytterligare undersökningar bör
göras som komplettering till vad som redan är bekant om boxningens
medicinska skadeverkningar. I detta ämne framhåller kommittén, att de
vetenskapliga metoderna att påvisa hjärnskador är osäkra. Närmare undersökningar
måste bli omfattande, besvärliga och dyrbara, samtidigt som
utsikterna att nå fruktbara resultat är små. I stället föreslår kommittén, att
ekonomiskt stöd utgår till teoretiska och experimentella undersökningar av
vilket ringunderlag och vilka handskar och hjälmar som kan ge boxaren
mesta möjliga skydd under träning och tävling. Sådana undersökningar
skulle kunna utföras i samarbete med den moderna trafikforskningen.

En redovisning för de svenska remissyttrandena över betänkandet lämnas i
propositionen (s. 15—17).

KrU 1986/87:6

Bilaga 1

20

Boxningsutredningens (SOU 1982:22) diskussion
och slutsatser (detaljsynpunkter på
säkerhetsföreskrifterna uteslutna)

6 DISKUSSION OCH SLUTSATSER

6.1 Diskussion

6.1.1 Debatten

Boxningen och dess skaderisker har alltsedan sporten började utövas i landet
på 1920-talet varit föremål för en intensiv debatt. Åtskilliga förslag har väckts
genom åren att all boxning borde förbjudas och att regler och säkerhetsföreskrifter
skall ändras. Ingen annan enskild idrottsgren har varit föremål för
sådant intresse från riksdagens sida. Intresset är oväntat därför att boxningen
alltid varit en liten sport i Sverige och även därför att detta särskilda intresse
synes sakna motsvarighet i andra länder, däri inräknat de nordiska. Vad
gäller skaderisker inom andra idrotter har man låtit idrottens egna organ
själva utöva övervakningen av skadesituationen. Detta oaktat att ett avsevärt
våld - tillåtet eller otillåtet enligt reglerna - förekommer också inom andra
idrotter och med allvarliga fysiska skador som följd.

Boxningssportens motståndare har i huvudsak anfört att samhället inte bör
tolerera och ekonomiskt stödja en verksamhet som går ut på att deltagarna
skall misshandla varandra. Att boxare skadas genom avsiktligt våld inom
ramen för boxningens regler har bidragit till att intensifiera debatten. Man
har alltså gjort gällande att all boxning är ur etisk synpunkt förkastlig. Det
har vidare ansetts att boxning är förenat med betydande risker - främst risker
för bestående men på centrala nervsystemet. De som försvarat boxningen
har i regel hävdat att idrott i allmänhet och icke minst boxning har en stor
social och ungdomsfostrande uppgift och att hälsoriskerna överdrivits.

Debatten rörande amatörboxningen har ofta brustit i saklighet. Man har i
mångt och mycket under 1960-talet och därefter betraktat de medicinska
problemen så som de gestaltade sig inom den professionella boxningen under
de närmast föregående decennierna. Den professionella boxningen har som
alltid tilldragit sig ett dominerande intresse hos dem som över huvud taget
intresserat sig för boxningen. The World Championships inom den professionella
boxningens olika viktklasser åtnjuter en oerhörd publicitet som
tillvaratar all dess miljonrullning, spänning, dramatik och tragik. Denna
publicitet påverkar naturligtvis också - ehuru med orätt - synen på
amatörboxningen.

I boxningsdebatten har således inte alltid gjorts åtskillnad mellan amatörboxning
och professionell boxning. Undersökningar som åberopats som stöd
för ett totalförbud har i huvudsak avsett professionella boxare som varit
aktiva under en tid då säkerhetsbestämmelser saknats. För en seriös debatt är
det emellertid nödvändigt att hålla i minnet att den professionella boxningen
är - och än mer varit - en i många avseenden annorlunda aktivitet med andra
säkerhetsbestämmelser, längre matcher, avsaknad av karantänbestämmelser
osv. Det är alltså ej korrekt att utan vidare överföra erfarenheter och
iakttagelser från professionell boxning till amatörboxningen. Det bör

KrU 1986/87:6

Bilaga 2

21

betonas att vad som bedöms i denna utredning är den amatörboxning som
svenska idrottsmän bedriver i dag enligt nu gällande regler och säkerhetsföreskrifter.

Den debatt som förts i Sverige efter 1969 rörande amatörboxningen har
huvudsakligen rört säkerhetsföreskrifterna - främst vilken åldersgräns som
bör gälla och om huvudskyddet skall vara obligatoriskt. Många har haft
uppfattningen att amatörboxningen inte bör förbjudas om erforderliga
säkerhetsbestämmelser iakttages, varmed man i regel menat genomförande
av de förslag som nordiska medicinska expertkommittén gav år 1969.

Skaderiskerna vid boxning har sällan jämförts med skaderisker vid annan
idrottsutövning. Amatörboxningens positiva betydelse i fysiskt och socialt
hänseende har aldrig - i vart fall inte i Sverige - granskats vetenskapligt. Att
boxning skulle ha en väsentligt större social och ungdomsfostrande betydelse
än någon annan idrottsgren samt mer än annan idrott attrahera rotlös men
aktivitetshungrande ungdom har visserligen påståtts men aldrig klarlagts.

6.1.2 Olika aspekter på boxning

Att amatörboxningen har ivriga såväl motståndare som försvarare beror på
att de olika sidorna gör sina värderingar från olika utgångspunkter. Många
ser i all boxning ett etiskt problem. Från denna synpunkt sett måste
konstateras, att tävlingsboxningens mening - att utdela så många och så
hårda slag som möjligt mot motståndarens kropp - talar emot sporten och är
skäl för ett samhällsingripande, också när boxning utövas som amatöridrott.
Det bör emellertid i sammanhanget påpekas, att denna etiska fråga icke
uteslutande kan sägas gälla boxningen. Ett icke obetydligt avsiktligt våld -enligt reglerna tillåtet eller otillåtet - förekommmer i så gott som alla
kampidrotter. Dessa idrottsgrenars berättigande har dock aldrig ifrågasatts.
På ett något annorlunda sätt kan andra sportgrenar sett ur samhällssynpunkt
sägas innebära etiska problem, t. ex. vissa former av motorsport, där en
kalkylerad risk för svåra olycksfallsskador får anses ingå i sporten. Ej heller
har för annan idrott än boxning krävts samhällsingripanden vad gäller
utformning av regler, åldersbestämmelser eller säkerhetsföreskrifter för
utövarna.

Boxningens etiska problem måste ses mot den bakgrunden att allt
deltagande i boxningstävlande sker frivilligt. Det bör också sägas att
utredningen ej fått intrycket att ledare eller tränare inom amatörboxningen
söker genom påtryckningar eller på annat otillbörligt sätt förmå klubbarnas
medlemmar att ställa upp i matcher och tävlingar.

Sett ur ett annat än ett etiskt perspektiv kan saken te sig annorlunda.
Många menar sålunda att boxningen mer än andra idrottsgrenar har en social
betydelse. Boxningen skulle i ovanligt hög grad kräva allmän skötsamhet och
träningsflit. Boxningen - har man sagt - går ut på att förvandla ett
okontrollerat slagsmål till en kamp enligt fastställda regler där disciplin,
teknik och självkontroll krävs av varje deltagare. Många boxningsledare och
andra inom idrottsrörelsen har vittnat om boxningens speciellt ungdomsfostrande
egenskaper.

I förarbetena till lagen om förbud mot professionell boxning har anförts att

KrU 1986/87:6

Bilaga 2

22

boxning verkar förråande på ungdomen och på publiken. Någon dokumentering
som bestyrker - eller förringar - sanningshalten i detta påstående har
utredningen icke kännedom om. Utredningsuppdraget och bakgrunden
därtill har emellertid ej givit anledning att söka klarlägga hur det må förhålla
sig med boxningens psykiska verkningar på utövare och publik jämfört med
motsvarande påverkan av annan idrott. Det synes för övrigt tveksamt om ens
en omfattande vetenskaplig undersökning skulle kunna bringa någon klarhet
i en sådan frågeställning. För utredaren och experterna, som under någon tid
besökt såväl ett antal fotbolls- och ishockeymatcher som flertalet större
boxningstävlingar, är det påtagligt, att boxningspubliken visserligen är lika
intresserad och entusiastisk men utan varje tvivel mindre bråkig än publiken
vid förstnämnda arrangemang. Man ser nästan aldrig berusade personer på
boxningstävlingar.

Man kan således anlägga en mängd olika synpunkter på boxningen.
Utredningen har emellertid inte sett som sin uppgift att värdera eller utreda
dessa eller andra liknande aspekter på boxningssporten. Såsom tidigare
framhållits vill utredningen endast från huvudsakligen medicinska utgångspunkter
söka ge ledning för en bedömning om amatörboxning - utövad enligt
nuvarande regler och med tillämpning av gällande säkerhetsbestämmelserkräver
samhällsingripanden i någon form.

6.1.3 Några utgångspunkter för utredningens slutsatser

Vid bedömning av vilka problem boxningens fysiska skadeverkningar kan
antagas medföra för samhället måste i första hand framhållas det relativt
begränsade antalet utövare vi har i Sverige. Under säsongen 1980/81 var,
såsom tidigare redovisats, endast omkring 600 amatörboxare tävlingsverksamma
och det totala antalet tävlingsboxare i landet torde inte överstiga
1 000. Antalet tävlingsaktiva kommer med största sannolikhet också i
framtiden att bli relativt begränsat. Även om boxningssporten under de
senaste åren rönt ett ökat intresse bland ungdomen, måste man hålla i minnet
att endast ett mindre antal av dem som börjar att träna någonsin kommer att
tävla. Boxning är en tekniskt svår sportgren som i hög grad kräver disciplin
samt långvarig och regelbunden träning. Åtskilliga har vid något eller några
tillfällen prövat på boxningsträning men inte fortsatt. En del fortsätter med
träningen men ger sig inte in på tävlande. Den omständighetgen att antalet
utövare i landet är så få innebär - oavsett skadornas omfattning - en
begränsning av det medicinska problemet såvitt gäller sjukvårdsinsatser från
samhällets sida.

Idrottsutövning innefattar två moment: träning och tävling. Det står å ena
sidan klart att motionsidrott och träning för förbättring av prestationsförmågan
i allmänhet är nyttigt ur medicinsk synpunkt. Detta gäller i synnerhet en
riktigt bedriven konditionsträning. Idrottsträningen är också - som bekant -väsentligen till fördel från social synpunkt genom att den ger ungdom - och
andra - en vettig och fostrande fritidssysselsättning. Lika säkert är att
idrottsutövning på elitnivå inom så gott som alla idrottsgrenar, och alltså ej
endast inom kampidrotterna, innebär stora skaderisker. Man skulle därför
utan alltför stor överdrift kunna säga att tävlingsidrott inom nästan alla

KrU 1986/87:6

Bilaga 2

23

idrottsgrenar ur strikt medicinsk synpunkt i och för sig är olämplig. Så har det
också vid ett av landets sjukhus konstaterats att ungefär var sjunde
olycksfallspatient har skadats vid idrottsutövning och det är otvivelaktigt så
att utövarna av tävlingsidrott i förhållande till sitt antal är överrepresenterade
som konsumenter av sjukvård. Som alla inser är det orealistiskt att för den
skull dra slutsatsen att tävlingsidrott skall förbjudas. Detta behöver ej
närmare utvecklas eller analyseras. Mot idrottens skadeverkningar måste
ställas dess sociala betydelse, den tillfredsställelse och nytta träning och
tävling ger utövaren och den avkoppling, spänning och tjusning som
idrottstävlingar kan ge publiken.

Vad nu sagts gäller också amatörboxningen. Boxningsträningen är i regel
fri från skador och ger allsidig fysisk och psykisk uppbyggnad. Såsom nämnts
har boxningen - i vart fall i samma mån som andra idrottsgrenar - sociala
fördelar. Om man alltså bortser från sakens etiska sida, synes en rättvis och
rimlig ståndpunkt kunna formuleras så, att ett förbud mot amatörboxning ej
bör införas, såvida det inte kan påvisas att den med nuvarande regler och
säkerhetsföreskrifter samt med hänsyn till de medicinska skadornas antal, art
och svårighetsgrad kan anses utgöra ett större problem för samhället och
enskilda än annan idrott. Därvid måste för amatörboxningens del liksom för
nästan all annan idrott en viss förekomst av skador kunna accepteras.

6.2 Krävs samhällsingripande?

Utredningens medicinska undersökningar visar att intet framkommit efter
Naumanns utredning 1961 eller nordiska medicinska expertkommitténs
betänkande 1967, som på ett avgörande sätt kan anses ändra de däri gjorda
bedömningarna. Det är helt klarlagt att amatörboxning-också utövad enligt
nuvarande regler och säkerhetsföreskrifter - kan ge upphov till olika skador.
Liksom för alla andra idrotter gäller att de flesta skadorna är av mindre
allvarlig art och sällan ger några bestående men. När det gäller allvarligare
akuta skador som kräver läkarbehandling visar inte de medicinska rapporterna
att boxare skulle vara mer drabbade än utövare av många andra
idrottsgrenar. Tvärtom ger utredningar utomlands, byggda på försäkringsstatistik,
vid handen att olycksfallsskador som kräver läkarvård är mindre
förekommande inom boxningen än inom flera andra kampidrotter. Svenska
boxningsförbundets enkätundersökning hösten 1980 tyder på att förhållandena
är desamma i Sverige. Ej heller kan dödsfall anses vara vanligare i
samband med amatörboxning än vid annan kampidrott.

KrU 1986/87:6

Bilaga 2

24

Remissyttranden

Sveriges riksidrottsförbund

I december 1979 tillsatte regeringen en utredning i fråga om boxningens
skadeverkningar, som i maj 1982 avlämnade sitt betänkande, kallat ”Svensk
amatörboxning och skadeverkningarna”.

Utredningens slutsatser var att det ej kan anses föreligga skäl för ett
ingripande med förbud mot svensk amatörboxning i den utformning den har
för närvarande.

Utredningen ansåg att det även i fortsättningen bör tillkomma amatörboxningens
organisation inom Riksidrottsförbundet (RF) att, i likhet med vad
som gäller inom andra idrotter, utforma regler och säkerhetsföreskrifter i
samråd med idrottsmedicinsk expertis.

Riksdagen beslöt under våren 1983, på förslag av jordbruksministern, att
inte för närvarande införa något förbud mot amatörboxning. Härvid
framhölls vikten av att idrottsrörelsen själv vidtar åtgärder för att ytterligare
minska skaderiskerna. Nedre åldersgränsen för tävlingsboxning fastställdes
till 15 år.

Med anledning av ovanstående har RF tillsatt en arbetsgrupp bestående av
representanter för RF, dess forskningsråd, Svensk idrottsmedicinsk förening
och Svenska boxningsförbundet med uppgift att dels se över och utveckla
regler och säkerhetsbestämmelser (obligatorisk EEG-undersökning, noggrannare
anteckningar i startbok, utbildning av domare i medicinska frågor
etc.), dels initiera forskningsprojekt för att förbättra säkerheten inom
boxningssporten.

För att få ökad kunskap om boxningens medicinska effekter har Idrottens
forskningsråd (IFR) initierat forskning inom detta område på svenska
amatörboxare. Nämnas bör att den internationella kunskap som finns oftast
är baserad på professionell boxning.

De projekt IFR givit stöd till är:

1. Retrospektiv undersökning av före detta amatörboxare i Sverige.
Studien genomförs vid Karolinska sjukhuset, Stockholm, under ledning av
M.D. Ejnar Eriksson.

2. Longitudinell studie av unga boxare - Förorsakar amatörboxning
påvisbara tecken på skada eller funktionsförändring i centrala nervsystemet.
Studien genomförs vid Karolinska sjukhuset under ledning av prof. Lennart
Kaijser och dr. Robert Ludwig (Boxningsförbundets läkare).

3. a) Mätning av accelerationskrafter vid slag mot huvudet (slutfört),
b) Boxningshandskarnas stötabsorberande förmåga.

Studien har genomförts vid Statens Väg- och Trafikinstitut under ledning
av lektor Bertil Söderkvist och idrottslärare Sten Berglund.

4. Skyddseffekt av boxningens huvudskydd (slutfört).

5. Boxningsgolvets materialkonstruktion ur skyddande effekt (slutfört).

6. Neuropsykologisk undersökning av boxare. Projektet har genomförts
vid Karolinska sjukhuset under ledning av psykolog Ola Murelius (slutfört).

De ännu ej slutförda projekten beräknas kunna avslutas under våren 1987,
varefter en gemensam utvärdering kommer att göras. Den longitudinella

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

25

studien (projekt 2) kommer att ytterligare pågå de närmaste 2 åren. Med
dessa studier som bakgrund bör ökad möjlighet finnas att bättre kunna
bedöma eventuella risker med amatörboxning och ytterligare åtgärder
vidtagas.

Sedan den av RF tillsatta arbetsgruppen bildades har Svenska boxningsförbundet
vidtagit följande åtgärder som gäller i dag:
att ingen boxning är tillåten före 15 års ålder,

att man för yngre boxare än 15 år endast bedriver diplomboxning, vilket
innebär att man inte vinner eller förlorar, utan får ”diploma” för teknisk
boxning. Även äldre boxare kan diplomboxas,
att varje svensk boxare måste ha startbok, där matcher och läkarkontroller
noteras,

att varje boxare inför kommande säsong måste genomgå en läkarkontroll,
att varje boxare som genomfört mer än 100 matcher eller fyllt 30 år måste
undersökas av en neurolog där bl. a. EEG ingår i undersökningen,
att det vid varje match finns en läkare vid ringside, för att kunna ingripa
och uppmana domaren att bryta om risk för någon av boxarnas hälsa kan
föreligga,

att årliga kurser genomförs i medicinska frågor för domare, ledare och
tränare.

Dessa åtgärder har rönt internationell uppskattning och intresse. I senaste
numret av JAMA (The Journal of the American Medical Association) May
9, 1986 har dessa åtgärder refererats i artikel ”Making Boxing Safer - the
Swedish Model”.

I samma nummer av JAMA presenteras en rewiew-artikel ”Medical and
Public’ Health Aspects of Boxing” av Robert Glenn Morrison. Hans artikel
är baserad på 43 olika studier rörande boxning från huvudsakligen perioden
1970-1983. De flesta av dessa studier är utförda på professionella boxare.
Hos dessa har i flertalet fall kunnat konstateras ”brain damage”. Bland
studier på amatörboxare finns inte dessa förändringar. Noteras bör att i
amatörboxning omfattar varje match endast 3 ronder, medan proffsboxning
omfattar betydligt fler ronder med en övre gräns på 15. Exponeringstiden är
alltså mycket mindre i amatörboxning. Morrison avslutar sin artikel med
konstaterandet att ytterligare studier av effekterna på amatörboxare måste
genomföras innan beslut fattas om reglernas utformning, varvid hänsyn
måste tas till träningens omfattning och utförande samt matchernas karaktär.

I motionen påpekas att ”den ökade kunskapen på området ger alltmer stöd
åt uppfattningen att även amatörboxningen bör förbjudas i vårt land”. Vad
arbetsgruppen erfar har inga nya rön tillkommit sedan 1983. Sveriges
riksidrottsförbund ser det därför som mycket olyckligt att vidtaga en sådan
åtgärd, med beaktande av att 1. Svenska boxningsförbundet ökat säkerheten
inom boxningen genom regeländringar och infört obligatoriska läkarkontroller,
2. RF inom sitt forskningsråd initierat och snart slutfört 4 olika projekt
som ur olika aspekter belyser de medicinska riskerna.

Sammanfattningsvis är Sveriges riksidrottsförbund öppet för att tillsammans
med företrädare för riksdagen, jordbruksdepartementet och Svenska
boxningsförbundet diskutera boxningens framtid, men önskar invänta
resultaten av de studier som pågår. Riksidrottsförbundet påtar sig också i

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

26

fortsättningen ansvaret för att Boxningsförbundet följer de regler och
bestämmelser som är uppsatta samt att leda arbetsgruppen ”För utveckling
av säkerhet inom amatörboxningen”.

Svenska läkaresällskapet

Svenska läkaresällskapet, som beretts tillfälle att yttra sig över motion
1985/86:Kr309 "Säkerhetsföreskrifter inom amatörboxningen" vill efter hörande
av sina sektioner för idrottsmedicin, klinisk neurofysiologi, neurokirurgi
och neurologi anföra följande.

Motionärerna hemställer att riksdagen begär en aktuell kartläggning av
tillämpningen inom amatörboxningen av gällande säkerhetsföreskrifter bl. a.
med hänvisning till att sjudagarsregelns efterlevnad synes vara mycket
bristfällig. I sin bakgrundsanalys säger motionärerna vidare, att regeringen
på grundval av den gjorda kartläggningen bör ”överväga om det är motiverat
att förelägga riksdagen förslag till förbud mot amatörboxningen. Vid denna
bedömning bör de nya rön som framkommit om boxningens skadeverkningar
vägas in.”

Med anledning härav vill Svenska läkaresällskapet förutom sitt uttalade
stöd för motionen ge en medicinsk sammanfattning av riskerna med boxning.
Sällskapet har tidigare analyserat och dokumenterat sin uppfattning dels i
samband med remissbehandling av medlemsförslag (Nordiska rådet 1979)
och betänkanden (”Boxningens medicinska skadeverkningar” 1968 och
”Svensk amatörboxning och skadeverkningarna” 1982), dels vid ett särskilt
s. k. Berzeliussymposium maj 1984 ”Boxing - a medical reappraisal (se
Lennart Kaijser: ”Boxning - medicinska risker, Svensk medicin 1985,
s. 127-134).

Skador och skaderisker

Det har ofta framhållits, att varken antalet skador (absoluta tal och i relation
till antalet utövare) eller deras allvarlighetsgrad är anmärkningsvärt högt
jämfört med dem inom många andra idrottsgrenar. Sällskapet anser dock, att
boxningens unika inriktning mot skador på centrala nervsystemet gör en
sådan jämförelse missvisande. Tveklöst premieras slag som syftar till att
genom mekaniskt våld nedsätta hjärnans funktioner hos motståndaren.

Akuta skador på centrala nervsystemet

Till de allvarligaste akuta skadorna hör hjärnblödning, eventuellt med dödlig
utgång. Fram till hösten 1983 hade den amerikanska boxningstidskriften The
Ring under de 64 år man fört statistik noterat 463 dödsfall i anslutning till
boxningsmatch. Vanligen inskränker sig de akut påtagliga effekterna av slag
mot huvudet till nedsättning av hjärnans funktion i form av omtöckningstillstånd,
s. k. groggy State, eller vid knockout mera uttalade bortfallsfenomen
från hjärnans basala delar i form av motoriska störningar och medvetslöshet,
dvs. medicinskt sett hjärnskakning. Denna funktionella störning är principiellt
övergående och behöver inte innebära någon direkt vävnadsskada. Det

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

27

bör emellertid framhållas att såväl kliniska som experimentella data talar för
att ett trauma som ger denna grad av hjärnpåverkan sannolikt medför en viss,
om än kliniskt svårpåvisbar skada på hjärnans vävnad och kärlsystem.
Larsson och medarbetare undersökte 75 amatörboxare inkluderande en
grupp juniorer i anslutning till mästerskapstävlingar 1954. Man fann en
anmärkningsvärt hög frekvens av abnorma EEG efter matcher speciellt
bland juniorerna liksom ett stort antal konfusionstillstånd även hos boxare
som ej varit nedslagna.

Under de allra senaste åren har tillkommit undersökningsmetoder som
gjort det möjligt att med en helt annan precision än tidigare påvisa tecken
även på lindrig hjärnskada. Kreatinkinas isoenzym BB (CK-BB) finns i höga
koncentrationer i hjärnvävnad. Brayne et al. (Lancet, 1982) har visat att
koncentrationen i blodet av detta enzym genomgår en påtaglig ökning efter
en boxningsmatch på tre ronder (nio minuter). Stegringen står i proportion
till antalet slag mot huvudet som boxaren fått. Undersökningen omfattade 16
unga amatörboxare (16-25 år gamla). Anledningen till enzymstegringen i
blodproven kan vara en skada på blod-hjärn-barriären, vilket i så fall kan
vara en av mekanismerna bakom den traumatiska encefalopati som drabbar
många boxare. Undersökningen visar att nästan varje amatörboxningsmatch
ger upphov till övergående hjärnskador, som dock är så subtila att de inte
märks vid en klinisk undersökning och inte noteras av individen själv.

Det viktigaste skadeutlösande momentet är den rotation, som skallen
utsätts för vid ett slag med därav följande förskjutning mellan skallen och
hjärnan och slitskador på nervvävnad och kärl. Följderna av sådant
accelerationsvåld har studerats i standardiserade djurexperimentella modeller.
I en studie utförd på råtta har därvid konstaterats att funktionsstörningar
i hjärnstammen är ett väsentligt moment vid hjärnskakningen och att denna
ej behöver vara förenad med morfologiska förändringar men att små
blödningar, störd blodcirkulation och rubbning i blod-hjärn-barriärens
funktion ofta förekommer.

Kroniska skador på centrala nervsystemet

Det är känt att skalltraumata har en kumulativ effekt och att upprepade
matcher därför sannolikt leder till bestående skador. Denna uppfattning
stöds bl. a. av Sironi & Ravagnati (Lancet, 1983), som fann att EEG och
datortomografi visade normala fynd efter två genomgångna knockouts men
att efter ytterligare två matcher med knockout kunde man påvisa abnormiteter
i EEG resp. cerebral atrofi på datortomografi. Även om detta gällde ett
enskilt fall har man i flera undersökningar redovisat resultat, som innebär att
EEG-förändringar och datortomografiförändringar ökar med antalet genomförda
boxningsmatcher. Detta gäller oberoende av om matcherna
slutade med knockout eller ej (Ross et al., JAMA 1983).

En finsk undersökning (Kaste et al., Lancet 1982) omfattade 14 boxare (6
professionella och 8 amatörer). Kliniska symptom talande för hjärnskada
förelåg hos två proffs (de äldsta). Datortomografi visade emellertid förändringar
hos fyra proffs och en amatör. EEG-förändringar fanns hos två proffs
och hos fyra amatörer. Tolv av boxarna tog längre tid på sig än normalt för att

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

28

genomföra ett neuropsykologiskt test; tiden låg utanför den som anges som
gräns skiljande normala från hjärnskadade.

Säkerhetsföreskrifter

I nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter
från 1967 rekommenderades att tävlingsboxning ej borde förekomma i lägre
ålder än 17 år, med motivet att unga boxare ofta är övermodiga och ej
behärskar defensivtekniken, att boxares tävlande obligatoriskt borde bokföras
genom s. k. startböcker som granskas årligen innan ny tävlingslicens
utfärdas, atf matchning ej fick ske mot ojämbördig motståndare, att endast en
match per vecka borde tillåtas (dispens möjlig vid vissa internationella
turneringar), samt att boxaren automatiskt avstängs från tävlande minst en
månad efter knockout eller match stoppad på grund av att man fått ta emot
många hårda slag.

De refererade undersökningarna fastslår att boxning ger hjärnskador och
att detta gäller såväl proffsboxning som amatörboxning. Skadorna uppträder
även om boxaren inte råkat ut för knockout. Undersökningarna visar även
att nuvarande medicinska restriktioner är otillräckliga för att förhindra
uppkomsten av skador.

Huvudskyddet ger inget skydd mot rotationsvåldet, som är det allvarligaste.
Den späda halsen hos yngre pojkar och flickor gör dem ännu mer känsliga
för denna kraft än vuxna som tränat upp sina halsmuskler. Inget av de
nordiska länderna har varaktigt följt rekommendationen om 17 år som lägsta
ålder för tävlingsboxning, vilket Svenska läkaresällskapet anser vara ett
minimikrav. Närmast ligger Sverige, där tävlingsboxning ej får utövas före 15
års ålder; övriga nordiska länder tillåter tävlingsboxning även vid lägre ålder.
En senare tävlingsstart medför också att en boxare under sin karriär går ett
mindre antal matcher med därav följande mindre risk för skador genom
upprepat våld.

Den aktuella motionen visar att skaderegistreringen är otillräcklig. Varje
match - och sparring - ger skalltraumata som adderas. Även om effekten av
varje match inte märks av individen eller vid en medicinsk kontroll blir dock
den kumulativa effekten av dessa skalltraumata en bestående hjärnskada i
många fall.

Aspekter på boxningen i olika länder

Sverige

I yttrande över ”Svensk amatörboxning och skadeverkningarna” (1982-09-28) framförde Svenska läkaresällskapet som sin grundsyn att all boxning bör
förbjudas, eftersom ett undvikande av skador icke är förenligt med
boxningens mål och eftersom de för boxningen speciella funktionsförändringarna
i hjärnan genom upprepade skador är svåra att i tid påvisa. Vidare
framhölls att om andra skäl än rent medicinska motiverar att man ej vill göra
ett sådant ställningstagande finner Sällskapet det angeläget att skaderiskerna
blir ytterligare belysta genom uppföljning av boxarnas neurologiska hälsa

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

29

med utnyttjande av å ena sidan noggrann statistik över de enskilda boxarnas
deltagande i matcher, å andra sidan den förfinade undersökningsmetodik
som står till buds.

Utredningen rekommenderade dock att amatörboxning även fortsättningsvis
bör tillåtas i Sverige, bedriven i sina nuvarande former under Riksidrottsförbundets
och inom detta specialförbundet Boxningsförbundets överinseende.
Statsrådet följde denna rekommendation. Riksidrottsförbundet ålades
emellertid att följa upp riskerna för hjärnskador vid boxningsutövning samt
att ta initiativ till forskning såväl vad gäller de medicinsk-neurologiska
riskerna som vad gäller den skadehindrande effekten av nya material i
boxhandskar och ringgolv, samt att se över regler samt principer för
periodiska hälsokontroller av boxare. Riksidrottsförbundet har genom
Idrottens forskningsråd tagit de förväntade initiativen och tillsatt en arbetsgrupp
som skall se över skaderiskerna och möjligheterna att förebygga
hjärnskador vid boxning.

Finland

Finska läkarförbundets delegation beslöt 1985 på basen av en medlemsmotion
av Markku Kaste att boxningen trots gällande säkerhetsbestämmelser
medför risker för hjärnskador och konstaterade att boxningsreglerna torde
ändras så att slag mot huvudet förbjuds.

USA

I USA har läkarkåren i sin helhet tidigare ej ägnat stort intresse åt
boxningens medicinska risker. 1983 publicerade emellertid American Medical
Association sin syn på boxningen, baserad på nyare undersökningar. Man
redovisade som principinställning att boxningen - bedömd ur rent medicinsk
synpunkt - borde förbjudas. Man såg emellertid ett sådant förslag som i
praktiken orealistiskt och föreslog som alternativ ett antal åtgärder som
skulle minska riskerna för allvarlig skada på boxningsutövarna. Bl. a.
föreslogs att ett datoriserat register över boxare, täckande hela USA, skulle
inrättas för att kontrollera boxarnas matchfrekvens, att matchläkaren skulle
ha rättighet stoppa en match och att neurokirurgiska resurser skulle finnas
nära tillgängliga. Bättre läkarkontroll över boxarnas hälsa såväl före som
efter match skulle även eftersträvas.

Storbritannien

I den moderna boxningens hemland har det sedan några år förts en livlig
debatt om boxningens skadeverkningar. En rapport från British Medical
Association 1982 redovisar, med stöd av obduktionsfynd, psykologiska test
och datortomografi, att även unga boxare kan få allvarliga hjärnskador.
Denna utredning konstaterade att 5-7 % av samtliga boxningsmatcher i
England slutar med knockout eller avbryts av domaren beroende på att den
ene boxaren är omtöcknad. Man har också ifrågasatt om den medicinska

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

30

kontrollen är effektiv, eftersom boxare med klara tecken på hjärnskada
kunnat fortsätta sin aktiva karriär.

Sammanfattning

Svenska läkaresällskapet vill nu liksom tidigare som sin åsikt framföra att
amatörboxningen även med gällande säkerhetsföreskrifter medför risker för
direkta och allvarliga hjärnskador. Det i många sammanhang utsagda
behovet av inskränkningar i utövningen kunde realiseras genom ett beslut
om att slag mot huvudet förbjuds.

KrU 1986/87:6

Bilaga 3

31

Innehållsförteckning KrU 1986/87:6

Sammanfattning 1

Motionen 1

Remissyttranden 2

Tidigare riksdagsbehandling m. m. av frågor rörande boxning 2

Riksdagsbehandling före 1962 2

Betänkandet (SOU 1961:46) Boxningssportens skadeverkningar 2

1962-1968 års riksdagar 3

1969 års departementspromemoria 3

Proposition 1969:118 med förslag till lag om förbud mot professionell
boxning m.m 4

Riksdagsbehandlingen 1970—1978 7

Boxningsutredningen m. m 8

Riksdagsbehandlingen efter boxningsutredningens tillsättande . 8

Frågan om statsbidrag till boxningssporten 9

Behandlingen i Nordiska rådet av boxningsfrågan 9

Rekommendation i Europarådet 11

Uppgifter angående reglerna om matchuppehåll m.m 11

Utskottet 12

Hemställan 15

Bilagor

1. Redogörelse för innehållet i betänkandet (NU 1967:16) Boksningens
medicinske skadevirkninger (enligt proposition 1969:118

s. 10-15) 16

2. Boxningsutredningens (SOU 1982:22) diskussion och slutsatser
(detaljsynpunkter på säkerhetsföreskrifterna uteslutna) 21

3. Remissyttranden

Sveriges riksidrottsförbund 25

Svenska läkaresällskapet 27

gotab Stockholm 1986 11745

32