Justitieutskottets betänkande
1986/87:4

om vite och straff

JuU

1986/87:4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som rör förhållandet
mellan vite och straff. I motionen föreslås en ändring i gällande ordning som
skulle göra det möjligt att använda vitesföreläggande även i sådana fall där
straffansvar är stadgat.

Enligt utskottets mening kan behovet av en sådan ändring inte bedömas
förrän det har klarlagts på vilka rättsområden det är angeläget med en
effektivare användning av vitesinstitutet. Utskottet förordar därför att en
sådan undersökning kommer till stånd; i avvaktan på resultatet härav bör
behovet av eventuella åtgärder prövas fortlöpande i varje särskilt fall.

Motionen

I motion 1985/86: Ju617 av Lars Ahlmark (m) hemställs att riksdagen beslutar
om ny lydelse av 9 kap. 8 § rättegångsbalken enligt följande:

Då avses. Bestämmelserna 15 kap. 3 §. Ingen må för samma

gärning dömas till mer än endera av straff och betalning av vite. Vite må ej
föreläggas kronan.

Bakgrund

Allmänt

För att garantera efterlevnaden av lagar och bestämmelser liksom för att
säkerställa genomförandet av betungande individuella beslut har domstolar
och andra myndigheter möjlighet att använda tvångsmedel. Dessa brukarutan
någon skarp avgränsning - indelas i direkta och indirekta. Direkta
tvångsmedel innebär att myndigheten på egen hand föranstaltar om verkställighet
- t. ex. hämtning av en person till förhör - medan indirekta
tvångsmedel syftar till att få den enskilde att själv efterleva en bestämmelse
eller verkställa ett beslut.

Det viktigaste indirekta tvångsmedlet är straffet, eller egentligen hotet om
straff. Bestämmelserom straff finns inte bara i den centrala strafflagen, dvs. i
brottsbalken (BrB), utan också på andra håll i lagstiftningen, främst i den
s. k. specialstraffrätten.

Ett annat indirekt tvångsmedel, som i viss utsträckning kommit att ersätta 1

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr 4

straffet, är olika typer av avgifter. Avgiftshotet fungerar i princip på samma
sätt som straffhotet. Ett exempel är det avgiftssystem som finns i lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (om
s. k. sanktionsavgifter, se prop. 1981/82:142 och Juli 1981/82:53).

Till de indirekta tvångsmedlen hör vidare vitet. Utmärkande för vitet är att
det riktar sig mot viss, i ett vitesföreläggande namngiven person.

Den huvudsakliga skillnaden mellan å ena sidan straffet (och avgiften) och
å andra sidan vitet kan med andra ord uttryckas så att medan straffhotet
verkar generellt så verkar viteshotet individuellt.

I sammanhanget kan nämnas att s. k. generella vitén - som i likhet med
vanliga straffbestämmelser riktar sig till alla och envar eller i varje fall till en
inte närmare angiven personkrets - i stort sett har kommit ur bruk sedan
brottsbalkens tillkomst och numera förekommer endast i någon enstaka
författning.

Vite

Vitet kan sägas vara det principiellt viktigaste tvångsmedlet som domstolar
och myndigheter kan tillgripa för att ge eftertryck åt individuella påbud eller
förbud. En annan möjlighet som kan användas i sådana fall är hot från
myndighetens sida om att använda tvång i någon form.

Syftet med ett föreläggande av vite är att förmå den till vilken föreläggandet
riktar sig (den s. k. adressaten) att företa (eller underlåta) en viss i
föreläggandet angiven handling med hot om att annars bli förpliktad att
betala ett visst penningbelopp. I ett senare skede prövas om vitet skall
utdömas, dvs. huruvida adressaten skall åläggas att betala det förelagda
beloppet eller inte. En myndighet anses normalt inte ha rätt att förelägga vite
utan att det finns uttryckligt stöd i författning. En sådan bestämmelse
föreskriver vanligen att myndigheten har rätt att använda vite för ett visst
angivet ändamål.

Vitet har två huvudsakliga användningsområden: 1) att förmå någon att
exempelvis infinna sig vid en myndighet eller tillhandahålla något som
myndigheten behöver för sin handläggning (förfarandeviten); 2) att ge
särskilt eftertryck åt förvaltningsmyndigheters och domstolars beslut (materiella
vitén).

Praktiskt betydelsefulla föreskrifter om förf arandeviten finns i rättegångsbalken
(RB), exempelvis 9 kap. 7 § (om kallelse av part eller annan till
förhandling), 15 kap. 3 § (om vite vid säkerhetsåtgärd) och 38 kap. 5 § (om
företeende av skriftlig handling). En mera allmän bestämmelse finns i 9 kap.
8 §, som har följande lydelse:

Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet
till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite
må ej bestämmas under tio kronor eller över femtusen kronor. Har vite
utdömts och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp,
dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som
föreläggandet avser.

JuU 1986/87:4

2

Bestämmelserna i första stycket om högsta vitesbelopp gäller ej i fråga om
föreläggande enligt 15 kap. 3 §.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas
kronan.

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas.

Bestämmelser om förfarandeviten finns vidare i åtskilliga andra författningar;
t. ex. 14 kap. 10 § föräldrabalken, 20 kap. 3 § jordabalken, 49 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och 40 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Bestämmelser om materiella vitén finns på olika håll i lagstiftningen och i
stort antal. På den statliga sidan förekommer vitesbemyndiganden för
myndigheter på lokal, regional och central nivå. På det lokala planet äger
t. ex. polismyndighet rätt att enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617)
förelägga vite på områden som rör ordning och säkerhet, och enligt
länsstyrelseinstruktionen (1971:460) har länsstyrelsen motsvarande befogenhet
på det regionala planet. För länsstyrelsens del kan som exempel också
nämnas bemyndiganden i brandlagen (1974:80), lagen (1929:116) om tillsyn
över stiftelser och miljöskyddslagen (1969:387). Andra myndigheter tillhörande
den regionala statsförvaltningen som har bemyndiganden att använda
vite är t. ex. länsskolnämnd enligt skollagen (1985:1100) och skogsvårdsstyrelse
enligt skogsvårdslagen (1979:429). Inom den centrala statsförvaltningen
kan vite användas exempelvis av kemikalieinspektionen, naturvårdsverket,
arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen med stöd av lagen (1985:426)
om kemiska produkter och av datainspektionen enligt inkassolagen
(1974:182).

Även vissa av de kommunala nämnderna har befogenhet att använda
viteshotet. Särskilt betydelsefull är denna rätt för byggnadsnämnden enligt
lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. och för
miljö- och hälsoskyddsnämnden enligt t. ex. naturvårdslagen (1964:822) och
miljöskyddslagen.

Vissa för vitesinstitutet gemensamma bestämmelser finns numera i lagen
(1985:206) om vitén (viteslagen), som trädde i kraft den 1 juli 1985 (prop.
1984/85:96, JuU 22, rskr. 211). Lagen innehåller regler av principiell natur,
t. ex. om vitesföreläggandets adressat, om vitesbeloppets storlek och om
utdömande av vite. Frågan om förhållandet mellan vite och straff är inte
reglerad i lagen, men var föremål för behandling under lagstiftningsarbetet i
enlighet med vad som framgår närmare i det följande.

Förhållandet mellan vite och straff

Det är sedan länge en allmän uppfattning i svensk rätt att vite inte får
föreläggas i fall där straffansvar är stadgat. Härigenom har man velat undvika
vad som skulle kunna uppfattas som en orättvis dubbelbestraffning om
samma gärning kunde föranleda både vite och straff. Denna princip - direkt
uttryckt i 9 kap. 8 § tredje stycket RB - har genom åren varit föremål för
kritik, bl. a. i den rättsvetenskapliga litteraturen (se t. ex. Ekelöf, Rättegång
I, 6 uppl. 1980, s. 164 och Lavin, Offentligrättsligt vite II, 1980, s. 141).

JuU 1986/87:4

3

Principen gäller emellertid alltjämt även om den med tiden i viss mån har
luckrats upp.

Huvudregeln att vite ej får föreläggas då straff är utsatt har uttryckligen
åberopats av högsta domstolen i avgörandet NJA 1982 s. 633. Där godtogs
inte ett föreläggande för en part att vid vite underlåta vissa åtgärder, som
utgjorde upphovsrättsintrång, med hänvisning till att intrånget var belagt
med straff i upphovsrättslagen. Högsta domstolen uttalade att undantag från
principen förekom i vissa författningar, och nämnde som exempel firmalagen,
men framhöll att något sådant undantag inte fanns i upphovsrättslagen.

Frågan om förhållandet mellan vite och straff var föremål för behandling
också i förarbetena till viteslagen. Enligt lagrådet (prop. 1984/85:96 s. 87)
borde viteslagen innehålla en bestämmelse på denna punkt, och lagrådet
anförde:

På sina håll i lagstiftningen förekommer dubbla sanktioner, i det att både vite
och straff kan komma i fråga vid ett och samma förfarande. Svensk rätt har
emellertid länge intagit den ståndpunkten att det inte bör vara möjligt att
ingripa med straff och vitespåföljd mot samma förfarande (jfr 9 kap. 8 §
rättegångsbalken, även NJA 1982 s. 633). När avsteg från denna princip
gjorts i lagstiftningen på senare tid har samtidigt införts bestämmelse om att
den som överträtt vitesföreläggande inte också får dömas till ansvar för
gärning som omfattas av föreläggandet, se t. ex. 18 § tredje stycket firmalagen
(1974:156), 27 § fjärde stycket skogsvårdslagen (1979:429) och 16 §
första stycket 2 lagen (1982:821) om transport av farligt gods, för att nämna
några lagar från skilda år.

Vid den fortsatta beredningen av förslaget till viteslag upprättades inom
justitiedepartementet en promemoria (prop. 1984/85:96 s. 112—123) med
förslag till regeringens slutliga ställningstagande. I promemorian uttalades
att det inte fanns någon anledning till erinran mot att principen lagfästes i
enlighet med lagrådets önskemål.

Departementschefen var emellertid av en annan mening (prop. 1984/85:96
s. 101 — 102). Under åberopande av remissyttranden från marknadsdomstolen
och konsumentombudsmannen, vari hade påpekats att den av lagrådet
berörda principen inte fullt ut kunde anses gälla på det marknadsrättsliga
fältet, ansåg departementschefen att det uppenbarligen skulle vara ägnat att
skapa oklarhet om den aktuella principen lagfästes i en allmän lag om vitén. I
stället hänvisade han till att tillräcklig ledning för hur frågan i allmänhet bör
bedömas torde kunna hämtas från det berörda avgörandet av högsta
domstolen.

Som redan nämnts har principen i flera fall luckrats upp. Ett ytterligare
exempel - av sent datum - kan hämtas från patentlagen (1967:837). Genom
lagstiftning i år (prop. 1985/86:86, LU 29) har en möjlighet införts i
patentlagen (57 a §) att meddela vitesförbud vid patentintrång. Samtidigt
härmed föreskrivs (i 57 § första stycket) att straff inte får utdömas för ett
patentintrång som omfattas av ett vitesförbud. I propositionen (s. 28)
åberopades i det sammanhanget att samma gärning inte skall föranleda både
vite och straff.

JuU 1986/87:4

4

Motionsmotivering

JuU 1986/87:4

I den aktuella motionen omnämns till en början principen att ingen skall
dömas två gånger för samma gärning och att i linje härmed 9 kap. 8 § tredje
stycket RB stadgar att vite inte får föreläggas när straff är utsatt. Denna
ordning kan enligt motionären leda till oönskade resultat, t. ex. i fall där den
som utsatts för ett brott främst är intresserad av att få stopp på det brottsliga
intrånget medan intresset för straff eller skadestånd kommer i andra hand.

För att komma till rätta med detta problem föreslår motionären att
bestämmelsen i RB ändras efter förebild av en bestämmelse i marknadsföringslagen,
enligt vilken den som har överträtt ett vitesförbud inte får dömas
till ansvar för en gärning som omfattas av förbudet. Enligt motionen skulle
därmed principen om åtskillnad mellan vite och straff upprätthållas samtidigt
som möjligheten att vitessanktionera brottsliga förfaranden inte avvisas så
länge förfarandet inte föranleder både vite och straff.

En sådan ändring skulle enligt motionären medföra även andra fördelar,
såsom att ett vite kan sättas till ett bestämt och avskräckande belopp samt
utdömas inte bara för fysiska utan också för juridiska personer.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren
(RÅ), marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket,
Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, juridiska fakultetsstyrelsens
forskningsnämnd vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Kristianstads
län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Sveriges advokatsamfund, Industriförbundet
och Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

Remissutfallet är blandat. Hälften av remissinstanserna är negativa till
motionsförslaget medan övriga är mer eller mindre positiva.

RÅ avstyrker bifall till motionen och framhåller att han ställer sig tveksam till
förslaget redan mot bakgrund av uttalanden och ställningstaganden i det
nyligen genomförda lagstiftningsarbetet med viteslagen. I anslutning härtill
anför RÅ:

Jag är visserligen fullt medveten om att det kan finnas situationer där
vitesinstitutet är effektivare än det mer obestämbara straffhotet. Straffhotet
verkar ju generellt. Det är därför inte alltid så effektivt i det enskilda fallet.
Ett vitesföreläggande däremot riktar sig direkt mot den som tredskar. Ett
kraftigt tilltaget vite är dessutom ofta en mer kännbar sanktion än exempelvis
en måttlig bötespåföljd. Enligt min mening är dock de fördelar som i vissa fall
är förenade med ett vitesföreläggande inte så påtagliga att det finns skäl att
helt överge uppfattningen att straff skall vara den primära sanktionsformen.
På de områden där straff och vite konkurrerar och där det visar sig att
vitesförelägganden är effektivare än straffhot bör man i stället utnyttja
möjligheten att stadga undantag på sätt som har skett exempelvis i
marknadsföringslagen.

RÅ framhåller vidare att om motionens förslag skall genomföras, så bör det
ske först efter sedvanligt lagstiftningsarbete. Frågan har en sådan principiell
betydelse att den enligt RÅ bör belysas på ett mer ingående och allsidigt sätt

än vad som kan ske inom ramen för ett motionsärende.

Avslutningsvis anför RÅ att den principiella frågan om förhållandet
mellan vite och straff inte bör regleras i RB utan i lagen om vitén, eftersom
RB:s regler i princip endast gäller vitén som föreläggs med stöd av RB.

Marknadsdomstolen avstyrker bifall till motionen och bemöter till en början
motionärens påstående att vite i vissa fall kan vara att föredra framför straff.
Underlaget för ett sådan resonemang är enligt domstolen inte tillräckligt och
en närmare belysning av de allmänna frågorna rörande användningen av vite
torde krävas för en mer fullständig diskussion om synpunkterna i motionen.

Härefter anför domstolen att det mot bakgrund av att man i lagstiftningen
under senare år i ökad utsträckning föreskrivit vite i stället för eller vid sidan
om straff - samt därvid i allmänhet också givit regler som skall förhindra
dubbla sanktioner - knappast finns något påtagligt behov av den regel som
föreslås i motionen. Möjligen kan det, anför domstolen, övervägas om det av
lagtekniska skäl är önskvärt att ha en generell regel i stället för att ta in
motsvarande bestämmelse i ett stort antal olika författningar. En generell
regel bör enligt domstolen snarare ha sin plats i viteslagen än i RB.
Avslutningsvis framhåller domstolen att det dock knappast är lämpligt att
införa en sådan regel utan samband med mera ingående överväganden
rörande användningen av vite.

Även NO är kritisk till motionsförslaget och anför:

En ändring som den föreslagna torde, med tanke på dess syfte, behöva göras
utanför RB:s ram och i generell form. För att bedöma lämpligheten av en
sådan ändring krävs dock ett underlag som belyser behov och konsekvenser.
Så länge ett sådant saknas bör särlösningar på det problem motionen pekar
på väljas för de områden där material finns för bedömningen och ett behov
kan konstateras. Så har skett på konkurrensrättens område och för den delen
också i marknadsföringslagen.

Konsumentverket har också uppfattningen att förhållandet mellan vite och
straff måste anses vara en så omfattande fråga att en lagreglering under alla
förhållanden bör föregås av en utredning. Verket ställer sig vidare tveksamt
till om regler i ämnet alls bör tas in bland de processuella reglerna i RB som
motionären föreslagit.

Göta hovrätt säger sig i huvudsak dela den kritik som riktas mot den allmänna
regeln om att vite inte får användas då straff är utsatt, och hovrätten
ifrågasätter om regeln har något berättigande. Bl. a. framhåller hovrätten att
det för en oinvigd torde framstå som märkligt att en myndighet inte får
ingripa med vitesförbud mot straffvärda handlingar men väl mot andra.
Hovrätten ansluter sig vidare till den kritik som framförts i den rättsvetenskapliga
litteraturen att den förfördelade mången gång är mer betjänt av att
ett straffbelagt förfarande skyndsamt förhindras än att straff utdöms.

Hovrätten framhåller att den för sin del inte ser några hinder mot att regeln
i RB upphävs men att det är svårt att utan närmare utredning överblicka alla
konsekvenser som en sådan ändring skulle ha. För det fall regeln i RB
upphävs bör enligt hovrätten en föreskrift införas om att en gärning som
innefattar överträdelse av ett vitesföreläggande ej kan föranleda straff. En

Juli 1986/87:4

6

sådan bestämmelse bör, menar hovrätten, lämpligen införas bland de
allmänna bestämmelserna om brottspåföljder i 1 kap. BrB och en erinran
härom tas in i viteslagen.

Kammarrätten i Göteborg avstyrker motionen men framhåller att åtskilligt
talar för lagrådets i samband med viteslagens tillkomst framförda uppfattning
att det vore lämpligt att lagfästa principen att det inte skall vara möjligt att
ingripa med både vite och straff mot samma förfarande.

Enligt kammarrätten bör emellertid en allmän princip om förhållandet
mellan straff och vite lagfästas inte i RB som föreslås i motionen utan i lagen
om vite.

Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet ansluter
sig i huvudsak till motionärens kritik av gällande ordning men föreslår en
annan formulering av en ny regel. Enligt nämnden bör regeln ha följande
lydelse:

”Straff får inte ådömas för förseelse, för vilken vite kan uttagas.”

Vidare framhåller nämnden att den inte delar motionärens uppfattning att
en ny regel skall tas upp enbart i RB; en sådan regel bör i första hand ingå i en
allmänt gällande viteslag, dvs. i lagen om vitén.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det inte är påkallat att utfärda några
mer generella regler. Enligt länsstyrelsens mening är det i stället av vikt att
man i varje särskild lagstiftningsfråga försöker klargöra de problemställningar
som kan väntas bli aktuella vid lagtillämpningen.

Med hänvisning till sina erfarenheter av miljöskyddslagstiftningen ställer sig
länsstyrelsen i Kopparbergs län positiv till motionens synpunkter, och
länsstyrelsen föreslår - för att undvika tveksamhet - att straff och vite skall
kunna förenas om detta inte särskilt förbjuds i den tillämpliga lagen.

Enligt Sveriges advokatsamfund har motionären riktat uppmärksamheten på
en fråga av stor praktisk betydelse. Det måste anses vara en riktig iakttagelse,
anför samfundet, att vissa straffbara förfaranden inom immaterialrättens
område på ett kraftfullare sätt skulle kunna motverkas, om möjlighet fanns
att vid vite förbjuda den klandervärda åtgärden. Samfundet framhåller
vidare att det också när det gäller andra brott, där vinningen av brottet är
större än ett osäkert framtida bötesstraff, skulle vara värdefullt om en
vitessanktion kunde väljas som alternativ till straff.

Samfundet tillstyrker därför en lagändring i den riktning motionären
föreslår men menar att frågan om tillämpningsområdet och det lagtekniskt
lämpliga sättet att genomföra förändringen bör utredas närmare.

Liknande synpunkter framförs av Industriförbundet, som emellertid påpekar
att skäl torde kunna åberopas även för att nuvarande ordning bibehålls.

LRF förklarar sig sympatisera med motionärens tankegång. LRF framhåller
särskilt betydelsen av att en enskild person som finner att någon kränker hans
rätt bör ha rättsordningens skydd även på så sätt att han i civil ordning kan

JuU 1986/87:4

7

utverka en dom varigenom motparten vid vite förbjuds att fortsätta
förfarandet. Enligt LRF kan en sådan dom - om annat inte är särskilt stadgat
- utverkas oberoende av om förfarandet är straffbart eller inte. Skulle dessa
möjligheter vara mindre än vad LRF antagit, så framhåller LRF att
möjligheterna bör utökas.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion om förhållandet mellan
vite och straff.

Svensk rätt har sedan länge intagit ståndpunkten att det inte bör vara
möjligt att ingripa med både straff och vitespåföljd mot ett och samma
förfarande. Denna princip innebär att vite inte får föreläggas i fall där
straffansvar är stadgat. Principen framgår uttryckligen av 9 kap. 8 § tredje
stycket rättegångsbalken och har direkt åberopats av högsta domstolen i ett
avgörande år 1982 (NJA 1982 s. 633).

På senare tid har i lagstiftningen gjorts flera avsteg från denna princip.
Därvid har i den lag som varit aktuell i stället införts en bestämmelse om att
den som överträtt ett vitesförbud inte också får dömas till straff för gärning
som omfattas av förbudet (se t. ex. 18 § tredje stycket firmalagen och 57 §
första stycket patenlagen).

Den 1 juli 1985 trädde lagen om vitén i kraft. Lagen innehåller vissa
generella bestämmelser om vite men reglerar inte förhållandet mellan vite
och straff. Frågan var emellertid föremål för överväganden i lagstiftningsärendet
med anledning av att lagrådet givit uttryck för uppfattningen att en
allmän lag om vitén borde innehålla en bestämmelse om förhållandet mellan
vite och straff vid ett och samma förfarande (prop. 1984/85:96 s. 87). -Departementschefen delade emellertid inte den uppfattningen utan ansågmed
hänvisning till de undantag som redan fanns i lagstiftningen - att det
skulle vara ägnat att skapa oklarhet om principen lagfästes i en allmän lag om
vitén. Det här tidigare nämnda avgörandet av högsta domstolen borde enligt
departementschefen kunna ge tillräcklig ledning för hur frågan i allmänhet
bör bedömas.

I den aktuella motionen föreslås att en allmän regel införs i syfte att
möjliggöra vitesföreläggande utan hinder av att straffansvar är stadgat.
Enligt motionären bör därför förbudet i 9 kap. 8 § rättegångsbalken mot att
använda vitesföreläggande då straff är utsatt ersättas med en bestämmelse
enligt vilken ingen för samma gärning får dömas till mer än endera straff eller
vite.

Utskottet gör följande bedömning.

Vitet är en sanktion som riktar sig direkt mot viss person och som kan
utgöra en relativt kännbar ekonomisk belastning. Viteshotet kan därför i
flera fall vara effektivare som påtryckningsmedel än straffhotet, som är mer
obestämt till sin natur och som inte sällan kan uppfattas som mindre
ingripande. Den inledande redogörelsen har också visat att lagstiftningen på
flera områden ger möjlighet för domstolar och myndigheter att använda
vitesföreläggande för att ge särskilt eftertryck åt individuella beslut. Även
om straffet måste vara rättsordningens primära sanktionsform bör enligt

JuU 1986/87:4

8

utskottets mening lagstiftningen vara så utformad att den också främjar en
effektiv användning av vitet som tvångsmedel i sådana fall då detta framstår
som ändamålsenligt.

Den kritik som motionären - med instämmande av flera remissinstanser -har riktat mot principen att ett vitesföreläggande inte får användas då straff
är utsatt saknar enligt utskottets mening inte fog. Sålunda har det inom vissa
områden visat sig att enbart hotet om straff inte har utgjort ett tillräckligt
verkande tvång, och en möjlighet att i sådana fall också använda vitesföreläggande
har efter hand införts på flera håll i lagstiftningen. Samtidigt har,
såsom en självklarhet, föreskrivits förbud mot ådömande av straff för gärning
som omfattas av föreläggandet. Huruvida denna utveckling kan tas till intäkt
för att det föreligger ett mera allmänt behov av en generell nyreglering av
vitesinstitutet i den riktning som motionären förespråkar är det emellertid
enligt utskottets mening inte möjligt att bedöma utan att dessförinnan
ytterligare utredning och överväganden har kommit till stånd.

Svårigheterna att ta ställning gäller inte minst frågan huruvida motionärens
förslag om införande av en generell regel som möjliggör valfrihet mellan
vite och straff är lämpligare än den nuvarande ordningen med lagstiftning
efter hand på de särskilda områden där åtgärder visar sig vara erforderliga. I
sammanhanget kan hänvisas till ett närliggande uttalande av lagutskottet vid
behandlingen tidigare i år av förslaget till ändringar i patentlagen (LU
1985/86:29 s. 7-8).

Med hänvisning till nu redovisade synpunkter anser utskottet att det för att
åstadkomma ett bättre underlag för fortsatta överväganden först bör göras
klart inom vilka rättsområden det kan finnas behov av en mera effektiv
användning av vitesinstitutet än vad nuvarande lagstiftning medger. Det bör
ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang föranstalta om en sådan
kartläggning samt bestämma om de närmare formerna för arbetet.

I avvaktan på att resultatet av detta arbete föreligger förutsätter utskottet
att regeringen fortlöpande prövar behovet av eventuella lagstiftningsåtgärder
i varje särskilt fall där så kan vara aktuellt.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju617 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om kartläggning
av behovet av en effektivare användning av vitesinstitutet, m. m.

Stockholm den 4 november 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

JuU 1986/87:4

9

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Göran Franck (s), Arne
Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson
(s), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c).

JuU 1986/87:4

10