Justitieutskottets betänkande
1986/87:30

med anledning av en överenskommelse mellan
Sverige och Tyska Demokratiska Republiken om
inbördes rättshjälp i brottmål
(prop. 1986/87:96 jämte motion)

JuU

1986/87:30

Propositionen m. m.

I proposition 1986/87:96 föreslår regeringen (utrikesdepartementet) att
riksdagen godkänner en överenskommelse den 26 juni 1986 mellan Sverige
och Tyska Demokratiska Republiken om inbördes rättshjälp i brottmål.

I den med anledning av propositionen väckta motionen 1986/87:Jul 10 av
Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen avslår propositionen.

Utskottet

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en mellan Sverige och
Tyska Demokratiska Republiken år 1986 träffad överenskommelse om
inbördes rättshjälp i brottmål. Överenskommelsen omfattar delgivning,
bevisupptagning, överförande av lagföring, översändande av utdrag ur
straffregister och upplysning om gällande rätt. Den har ratificerats av Tyska
Demokratiska Republiken.

I motionen yrkas avslag på propositionen. Motionärerna befarar att
bestämmelserna i överenskommelsen inte bjuder ett tillräckligt skydd mot
att svenska myndigheter engageras i åtgärder mot någon som begått ett
politiskt brott. De för också fram den principiella anmärkningen att en
överenskommelse av denna natur ger intryck av att Sveriges medkontrahent
har ett från svensk synpunkt godtagbart politiskt och rättsligt system.

Utskottet vill för sin del rent allmänt framhålla att överenskommelsen i allt
väsentligt är utformad i överensstämmelse med de åtaganden som Sverige
har gjort i förhållande till andra stater genom anslutning till 1959 års
europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (prop. 1961:48,
1LU 29, rskr. 190). Överenskommelsen ansluter också nära till den av
riksdagen vid föregående riksmöte godkända överenskommelsen i samma
ämne mellan Sverige och Ungerska Folkrepubliken (prop. 1985/86:8, JuU 2,
rskr. 18).

Med anledning av motionärernas farhågor vill utskottet framhålla att
överenskommelsen innebär ett sedvanligt upprätthållande av viktiga principer
för detta område. Detta gäller t. ex. kravet på dubbel straffbarhet och
uppställandet av vissa hinder för meddelande av rättshjälp. Sådana hinder är
bl. a. att saken redan är anhängig (lis pendens) eller avgjord (res judicata)
eller att preskription inträtt. Rättshjälp får inte heller lämnas i fråga om
militärt brott. Av särskild betydelse i sammanhanget är föreskrifterna i

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr30

överenskommelsen om hänsynstagande till synpunkter av s. k. ordre publicnatur.
Rättshjälp kan sålunda vägras bl. a. om efterkommande av framställningen
skulle strida mot grundläggande principer för den svenska stats- och
rättsordningen eller andra väsentliga intressen. I överensstämmelse med
gällande svensk rätt innebär det sagda bl. a. att sökt rättshjälp skall vägras om
den gäller gärning som har karaktär av politiskt brott (jfr 1 § andra stycket
lagen [1946:816] om bevisupptagning åt utländsk domstol samt prop. 1961:48
s. 5). Ansökan om rättshjälp skall enligt den nu aktuella överenskommelsen
överlämnas på diplomatisk väg. Utskottet utgår ifrån att framställningar om
rättshjälp enligt denna överenskommelse självfallet kommer att prövas - på
samma sätt som i andra fall - under vederbörligt hänsynstagande till vikten av
att de svenska rättsprinciperna upprätthålls. Med hänvisning till det anförda
saknas skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen.

I övrigt föranleder propositionen inte annat än att överenskommelsen
enligt utskottets mening bör godkännas. Härför talar - såsom föredragande
statsrådet anför i propositionen - de krav som betingas av de ökade
internationella kontakterna; överenskommelsen gör det möjligt att tillgodose
viktiga svenska intressen, t. ex. då någon här bosatt person under arbete
eller resa i Tyska Demokratiska Republiken kommit i kontakt med
rättsväsendet där.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:JullO godkänner
överenskommelsen den 26 juni 1986 mellan Sverige och Tyska
Demokratiska Republiken om inbördes rättshjälp i brottmål.

Stockholm den 28 april 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s),
Sven Munke (m), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson
(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva Johansson (s), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp) och Sven-Olof Nordlund (s).

Reservation

Sven Munke (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 1 med ”Utskottet vill”
och slutar på s. 2 med ”rättsväsendet där” bort ha följande lydelse:

Vid sitt ställningstagande till frågan om riksdagen bör godkänna överenskommelsen
vill utskottet först notera följande. Visserligen låter det sig säga
att överenskommelsen i allt väsentligt är utformad i överensstämmelse med
de åtaganden som Sverige har gjort i förhållande till andra stater genom

JuU 1986/87:30

anslutning till 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i
brottmål (prop. 1961:48, 1LU 29, rskr. 190) och att den också nära ansluter
till den av riksdagen vid föregående riksmöte godkända överenskommelsen i
samma ämne mellan Sverige och Ungerska Folkrepubliken (prop. 1985/86:8,
JuU 2, rskr. 18). Emellertid kan det inte förbigås att den nu aktuella
överenskommelsen innehåller element av åtaganden från svensk sida som
saknas i t. ex. överenskommelsen med Ungern. Detta gäller bl. a. översändande
av utdrag ur straffregister. Det är också klart att den betydelsefulla
regleringen av frågan om hinder för meddelande av rättshjälp i den nu
aktuella överenskommelsen i jämförelse med andra sådana getts en vag och
till ovisshet och tvistigheter inbjudande utformning. Detta gäller inte minst
de i detta ärende särskilt viktiga villkoren i fråga om dubbel straffbarhet samt
militära och politiska brott.

Nu gjorda anmärkningar är enligt utskottets mening så allvarliga att de
skulle påkalla en omförhandling av överenskommelsen alldeles oavsett med
vilken stat överenskommelsen än skulle träffas.

I detta fall ligger emellertid saken så till att det måste ifrågasättas om det
alls finns något påtagligt svenskt intresse av en överenskommelse samtidigt
som det finns principiella skäl som talar emot att Sverige träffar en
överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken i ett sådant ämne
som det här gäller.

Onekligen skulle riksdagens godkännande av överenskommelsen - även
om det inte fanns fog för de ovan gjorda anmärkningarna - förmedla ett
intryck av att staten i fråga skulle ha ett från svensk synpunkt godtagbart
rättsligt och politiskt system. Att så inte är fallet framgår redan därav att en
övergripande uppgift för rättskipningens organ där är att verka för den
kommunistiska samhällsordningen. Det är ett välkänt förhållande att en
sådan målsättning präglar rättstillämpningen på t. ex. straffrättskipningens
område och detta på ett sådant sätt att det också för svenska organ vid en
tillämpning av överenskommelsen skulle uppkomma mycket stora svårigheter
att hävda de grundläggande principerna för den svenska stats- och
rättsordningen.

Slutsatsen för utskottet blir att överenskommelsen inte kan godkännas.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jul 10 avslår proposition
1986/87:96.

JuU 1986/87:30

• . . : , • .-.i > n i• I • •• •- V ' •

■ * : u y'-

i o. •• r\:

■ j i ■ ■ ■■ . i ■ ■■ " r,. ■

' - i

• '■ i':. -J,

. V

’• -i w,:

gotab Stockholm 1987 12864