Justitieutskottets betänkande

om anslag till kriminalvården, m. m.

(prop. 1986/87:100 bil. 4, E, jämte motioner)

JuU

1986/87:20

ANDRA HUVUDTITELN

Kriminalvården

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1986/87:100, bilaga4 (justitiedepartementet) underpunkt E 1 (s. 78och 79)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 80 840 000 kr.

2. Kriminalvårdsanstalterna. Regeringen har under punkt E 2 (s. 79-88)
föreslagit riksdagen att dels godkänna den i propositionen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter, dels till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 1 549 946 000 kr.

I motion 1986/87:Ju501 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av
kvalificerade narkoman- och alkoholbehandlingskliniker på varje riksanstalt
inom kriminalvården.

I motion 1986/87:Ju503 av Margareta Gard (m) och Mona Saint Cyr (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att lämna förslag på hur man kan komma till rätta med de
missförhållanden på bl. a. kriminalvårdsanstalterna som motionen beskriver.

I motion 1986/87:Ju504 av Per Arne Aglert m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om att den andliga vården vid kriminalvårdens
anstalter snarast ordnas i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1986/87:Ju506 av Gunilla André (c) hemställs, såvitt nu är i fråga

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en utvärdering av lokalanstaltsplacering för att förbereda
frigivning (yrkande 1),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om översyn av besöksbestämmelserna vid lokalanstalt (yrkande 2),

Motioner

1 Riksdagen 1986/87.7sami. Nr20

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utvärdering av förhållandena vid anstalter där både kvinnor och
män vistas (yrkande 3).

I motion 1986/87:Ju507 av Ulla Tillander (c) och Gunilla André (c) hemställs
med hänvisning till motion 1986/87:So280, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att kriminalvårdsstyrelsen får i uppdrag att
utarbeta handlingsplaner för drogfria anstalter så som i motionen anförts
(yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju609 av Hugo Hegeland (m) hemställs att riksdagen av
regeringen begär förslag till ändring av 34 § lagen om kriminalvård i anstalt.

I motion 1986/87:Ju612 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs med
hänvisning till motion 1986/87:So215, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram för att skära av tillförseln av
narkotika till kriminalvårdsanstalterna (yrkande 4).

I motion 1986/87:Ju809 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen till kriminalvårdsanstalterna för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 1 559 946 000 kr. (yrkande 6).

Utskottet

Medelsberäkningen m. m.

Regeringens förslag innebär en ökning av anslaget med drygt 55 milj. kr.
jämfört med innevarande budgetår. Totalt föreslås ett anslag av
1 549 946 000 kr.

Under anslaget redovisar departementschefen sina överväganden i ett
antal frågor som rör verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna. En sådan
fråga är den om höjd ersättning till intagna (s. 82-83).

Försöksverksamhet med marknadsanpassad lön pågår för närvarande vid
två riksanstalter och en lokalanstalt. I betänkandet (SOU 1984:87) Marknadsanpassad
lön till intagna som utför arbete i kriminalvårdsanstalt har
föreslagits att marknadslönesystemet skall permanentas vid de tre försöksanstalterna
och dessutom i en första etapp införas vid ytterligare 14 anstalter.
Betänkandet har remissbehandlats och enligt departementschefen har en
majoritet av remissinstanserna tillstyrkt att någon form av marknadsanpassad
lön införs för arbete på kriminalvårdsanstalt.

Enligt departementschefen skulle en ordning där ersättningen till de
intagna i ökad utsträckning fastställs enligt marknadsmässiga grunder
uppenbarligen öka möjligheterna till resocialisering av de intagna och
medverka till att de skadliga verkningarna av frihetsberövandet blir mindre.

Dock framhåller departementschefen att ett införande av marknadslönesystem
vid 14 anstalter skulle kosta ca 24 milj. kr. och att han av främst
statsfinansiella skäl inte är beredd att nu genomföra förslaget.

Enligt departementschefens mening är det emellertid rimligt att arbetsersättningen
till de intagna - generellt på alla anstalter - höjs så att den i högre
grad än för närvarande svarar mot arbetsinsatsen. I linje härmed föreslår han

JuU 1986/87:20

att ersättningen för de intagna höjs etappvis och att en första mindre höjning
genomförs under nästa budgetår med 5 milj. kr. eller 12 %. Vidare föreslås
att verksamheten med marknadsanpassad lön permanentas vid de två
riksanstalter där den nu bedrivs på försök medan en fortsatt försöksverksamhet
vid den ifrågavarande lokalanstalten skall utredas av kriminalvårdsstyrelsen.

Med hänvisning till att riksdagen tidigare begärt att få information om
utvecklingen beträffande kostnaderna för personalen vid häktena redovisar
departementschefen (s. 84) att kriminalvårdsstyrelsen för närvarande gör en
översyn av personaldimensioneringen vid häktena och att detta arbete
beräknas pågå under hela innevarande år. Departementschefen upplyser
vidare om att kriminalvårdsstyrelsen planerar att med början våren 1987 se
över organisationen vid häktet i Stockholm.

Beträffande utnyttjandet av anstaltsorganisationen framhåller departementschefen
(s. 85—87) att beläggningen vid kriminalvårdsanstalterna under
budgetåret 1985/86 legat på samma låga nivå som föregående år.

Härefter redogör han för en undersökning som riksrevisionsverket nyligen
genomfört om möjligheterna att effektivare utnyttja kriminalvårdens anstalter.
Undersökningen har redovisats i riksrevisionsverkets rapport (1986:288)
Utnyttjandet av kriminalvårdens anstalter. I syfte att åstadkomma en
jämnare beläggning på anstalterna under året föreslås i rapporten att den
dömde skall inställa sig i anstalt en viss bestämd dag och inte som nu senast
inom 30 dagar från det han förelagts att inställa sig, att kriminalvårdsmyndigheterna
får befogenhet att - beträffande korttidsdömda - besluta om s. k.
förskjuten inställelse med upp till sex månader, dvs. att senarelägga
tidpunkten då den dömde skall börja avtjäna sitt fängelsestraff samt att
förpassningar till kriminalvårdsanstalt genom polisens försorg bör ske utan
onödigt dröjsmål.

Departementschefen förklarar att han ställer sig bakom dessa förslag och
anför att det sedan länge varit ett välkänt problem att det under några få av
årets månader förekommer toppar i beläggningen vid kriminalvårdens
anstalter. Kunde man i större utsträckning än i dag styra tillströmningen till
anstalterna skulle man kunna jämna ut beläggningen under året, vilket enligt
departementschefen i sin tur skulle leda till att anstaltsorganisationen kunde
krympas utan effektivitetsförluster.

Förslagen förutsätter enligt departementschefen att kriminalvårdsstyrelsen
och regioncheferna aktivt använder sig av sina befogenheter att styra
tillströmningen till anstalterna. När det bedöms vara till fördel för en jämn
beläggningssituation skall de enligt förslaget kunna besluta om förskjuten
inställelse för den dömde med upp till sex månader och inställelsen skall i
dessa fall i princip ske en viss dag.

Departementschefen förklarar i likhet med riksrevisionsverket att förskjuten
inställelse bör användas endast för korttidsdömda, vilka utgör
huvuddelen av dömda som är på fri fot när fängelsestraffet skall verkställas.
Dock bör enligt vad departementschefen särskilt framhåller förskjuten
inställelse inte tillämpas på sådana dömda beträffande vilka det finns risk för
att de fortsätter med brottslig verksamhet. Vidare betonar han att det även
fortsättningsvis skall vara så att den som är dömd till fängelse alltid har rätt att

JuU 1986/87:20

1* Riksdagen 1986187. 7sami Nr20

inställa sig så snart hans dom kan verkställas trots att detta i och för sig är
ägnat att minska precisionen i systemet.

Avslutningsvis förklarar departementschefen att han med hänsyn till de nu
redovisade förslagen och till den rådande beläggningssituationen räknar ned
anslaget med 10 milj. kr.

I motion 809 begärs att anslaget för kriminalvårdsanstalterna ökas med 10
milj. kr. utöver regeringens förslag. Motiveringen är att det krävs ökade
insatser mot narkotikan på anstalterna. Denna fråga behandlar utskottet
under en senare rubrik och som framgår där kan det för närvarande inte anses
erforderligt med den ytterligare medelsanvisning som förordas i motionen.

Enligt utskottets mening bör regeringens förslag till medelsanvisning för
kriminalvårdsanstalterna godtas. Yrkandet om ökat anslag i motion 809
avstyrks således.

Utskottet har vidare ingen erinran mot den av departementschefen
beräknade driftstaten för förvaltning av fastigheter.

Särskilda åtgärder avseende lokalanstalter
Motionen

I motion 506 tas upp fördelningen av intagna till lokalanstalt och möjligheterna
för intagna att ta emot besök i lokalanstalt.

Beträffande fördelningen av intagna ifrågasätter motionären för det första
förhållandet att intagna på en riksanstalt - som ett led i förberedelserna för
kommande frigivning - successivt kan överföras från riksanstalten till en
lokalanstalt. Enligt vad som framhålls i motionen är sådana klienter ofta
straffade för mycket grov brottslighet och deras vistelse på lokalanstalt kan
därför innebära påfrestningar för anställda och andra interner. Enligt
motionären finns det anledning att utvärdera detta system (yrkande 1).

Ett annat förhållande beträffande fördelningen av intagna som uppmärksammas
i motionen är att män och kvinnor vistas tillsammans på vissa
lokalanstalter. Med rådande narkotika- och våldssituation kan allvarliga
händelser inträffa och enligt vad som framhålls i motionen är det en
komplicerande faktor att de intagna på lokalanstalt inte sällan har eller har
haft en närmare relation till varandra. Frågan om gemensam vistelse för
manliga och kvinnliga intagna på lokalanstalt bör enligt motionärens mening
utvärderas (yrkande 3).

I motionen ifrågasätts vidare de möjligheter som ges för intagna vid
lokalanstalt att ta emot besök. I syfte att försvåra för missbrukande intagna
att komma över narkotika bör enligt motionen endast besök av anhöriga
tillåtas. Gällande besöksbestämmelser bör ses över i den riktningen (yrkande
2).

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om hur kriminalvården i anstalt skall
anordnas finns i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
Ytterligare bestämmelser finns i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av denna lag.

JuU 1986/87:20

I 4 § KvaL anges att anstaltsvården skall utformas så att den intagnes
anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet
motverkas. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd
eftersätts bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder
den intagne för tillvaron utanför anstalten.

Det finns enligt 3 § KvaL två typer av kriminalvårdsanstalter: riksanstalter
och lokalanstalter. Båda dessa anstaltstyper - liksom en avdelning av en
anstalt - kan vara antingen öppen eller sluten.

I 6—8 §§ KvaL finns allmänna riktlinjer som skall vara vägledande vid
fördelningen av intagna mellan lokalanstalt och riksanstalt samt mellan
öppen och sluten anstalt.

Till skillnad från tidigare lagstiftning innehåller KvaL inga bestämmelser
om att kvinnliga och manliga intagna skall hållas åtskilda. I förarbetena
(prop. 1974:20 s. 91 och JuU 1974:2 s. 40 f) påpekas att kvinnor har samma
rätt till lokalanstaltsplacering som män. Placering av kvinnor och män på
samma anstalt kräver dock - med hänsyn bl. a. till internationella konventioner
- att det på anstalten finns en särskild bostadsavdelning för kvinnor och
därför har vid vissa äldre och vid nya lokalanstalter inrättats sådana
avdelningar.

Vid fördelningen av intagna mellan lokal- och riksanstalt gäller enligt 6 §
KvaL att den som avtjänar fängelse i högst ett år företrädesvis skall placeras i
lokalanstalt under förutsättning att inte risk finns att han allvarligt stör
ordningen genom olaglig hantering med narkotika eller om det annars av
säkerhetsskäl är olämpligt att han placeras på lokalanstalt. Den som avtjänar
fängelse i mer än ett år skall företrädesvis placeras i riksanstalt men får
överföras till lokalanstalt när det behövs för att förbereda frigivningen.

Fördelningen av de intagna mellan öppna och slutna anstalter regleras i 7 §
KvaL och som huvudregel gäller att en intagen skall placeras i öppen anstalt,
om inte annan placering är påkallad med hänsyn till fara för avvikande eller
av andra säkerhetsskäl eller av behandlingsskäl.

I 8 § KvaL föreskrivs att en intagen som är under 21 år i princip skall
placeras åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans
anpassning i samhället.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat närmare anvisningar om fördelningen
av intagna mellan olika anstaltstyper (KVVFS 1980:3). I anvisningarna anges
omständigheter som skall ägnas särskild uppmärksamhet vid fördelningen,
t. ex. verkställighetens längd, den intagnes ålder, rymningsbenägenhet,
utbildningsbehov och tidigare skötsamhet.

Riksåklagaren har i ett cirkulär (RÅC 1:100) lämnat allmänna råd om
information till kriminalvårdsmyndigheterna för anstaltsplacering m. m.
Åklagarna rekommenderas där att underrätta kriminalvårdsmyndigheterna
om förhållanden som bör beaktas vid anstaltsplaceringen, t. ex. information
som under förundersökningen har framkommit om den dömdes relationer
till andra intagna.

Föreskrifter om besök finns i 29 § KvaL. Huvudregeln är att en intagen får
ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske men att besök inte får
äga rum om säkerheten i anstalten kan äventyras eller om den intagnes

JuU 1986/87:20

anpassning i samhället kan motverkas eller om besöket kan vara skadligt på
annat sätt.

Bestämmelsen ger möjligheter till kontroll av den besökandes person
innan tillstånd till besök lämnas och vidare föreskrivs att en anstaltstjänsteman
skall vara närvarande vid besöket om det behövs av säkerhetsskäl. Som
villkor för besöket kan också föreskrivas att den besökande skall underkasta
sig bl. a. kroppsvisitation.

Kriminalvårdsstyrelsen har givit ut särskilda anvisningar för besöksverksamheten
(KVVFS 1983:7), och ytterligare bestämmelser om besök finns i de
anstaltsföreskrifter som har utfärdats (KVVFS 1986:4).

Utskottets överväganden

I samband med att riktlinjerna för 1974 års kriminalvårdsreform lades fast
uttalade sig utskottet om principerna för hur differentieringen av anstaltsklientelet
skulle ske (JuU 1973:15 s. 8 ff). Utskottet anförde vid det tillfället
att kriminalvårdens verksamhet i första hand bör inriktas på konkreta
åtgärder som kan skapa gynnsamma förutsättningar för den dömdes
anpassning i samhället och som kan minska hans sociala isolering. Kärnan i
det nya anstaltssystemet var enligt vad utskottet framhöll lokalanstalterna,
dvs. små enheter i nära anknytning till de intagnas hemorter.

Beträffande lokalanstalterna anförde utskottet vidare att fördelarna med
dessa anstalter - i form av öppenhet och samverkan med samhällets övriga
hjälporgan i den intagnes hemort - vägde tyngre än eventuella nackdelar som
hängde samman med risken för skadlig påverkan på mindre avancerade
klienter från de mer avancerades sida. Utskottet betonade därvid att
möjligheterna till differentiering borde iakttas så långt möjligt.

Det är mot bakgrund av dessa grundprinciper för anstaltsvården som
tankarna i den nu aktuella motionen skall bedömas.

När det först gäller den i motionen berörda möjligheten som enligt 6 §
KvaL finns för en intagen på riksanstalt att överföras till lokalanstalt är det
enligt utskottets mening uppenbart att denna möjlighet kan utgöra ett viktigt
inslag i förberedelserna för den intagnes frigivning. I lagens förarbeten
framhålls också uttryckligen att även intagna, som gjort sig skyldiga till
brottslighet av så allvarlig natur att de placerats på en riksanstalt, skall ha
möjlighet att mot slutet av anstaltsvistelsen få vistas nära hemorten (prop.
1974:20 s. 88 f och JuU 1974:2 s. 37 ff).

I anslutning härtill vill utskottet erinra om att frågan i det enskilda fallet om
överförande av en intagen från riksanstalt till lokalanstalt prövas särskilt och
att denna prövning självfallet inte innebär någon obetingad rätt för den
intagne att bli överflyttad till lokalanstalt om det finns skäl som talar
däremot. Vid misskötsamhet på lokalanstalten kan vidare disciplinära
ingripanden och andra åtgärder tillgripas för att skydda medinterner och
anstaltspersonal, och - om det visar sig nödvändigt - kan beslutet att överföra
den intagne till lokalanstalt omprövas.

Beträffande det i motionen påtalade förhållandet att kvinnor och män
vistas tillsammans på vissa lokalanstalter vill utskottet först framhålla att
erfarenheterna av systemet med gemensamma anstalter för kvinnor och män

JuU 1986/87:20

är övervägande positiva. Vidare kan erinras om att det vid fördelningen av
kvinnliga såväl som manliga intagna finns möjlighet att ta hänsyn till inbördes
relationer mellan olika intagna så att konflikter om möjligt kan undvikas (se
prop. 1983/84:148 s. 30). De tidigare omnämnda anvisningarna från riksåklagaren
har för övrigt utfärdats just för att bl. a. kunna förebygga sådana
missförhållanden. I sista hand får också för dessa situationer disciplinära
ingripanden eller andra åtgärder tillgripas om det visar sig nödvändigt.

Utskottet kan för sin del inte finna att den kritik som har framförts i
motionen beträffande den nuvarande ordningen för fördelningen av intagna
bör föranleda några särskilda åtgärder utöver den löpande tillsyn över
verksamheten vid anstalterna som kriminalvårdsmyndigheterna utövar. Vid
denna tillsyn ägnas för övrigt särskild uppmärksamhet åt förekomsten av
eventuella missförhållanden mellan de intagna.

Också bestämmelsen i 29 § KvaL om rätt för en intagen att ta emot besök
skall ses mot bakgrund av de tidigare omnämnda grundprinciperna för
anstaltsvården. Rätten till besök har sålunda ansetts vara av väsentlig
betydelse när det gäller att minska den intagnes isolering och främja hans
möjligheter att hålla kontakt med människor utanför anstalten. Utskottet
delar denna uppfattning och vill ytterligare framhålla att besöksmöjligheterna
är ett viktigt och ibland t. o. m. nödvändigt inslag i strävandena att
återanpassa den intagne till ett liv utanför anstalten.

För att förhindra missbruk av besök hos intagna ger lagstiftningen
möjlighet att begränsa besöken och på olika sätt kontrollera de besökande. I
samband med att vissa ändringar gjordes i besöksbestämmelserna år 1982
uttalade utskottet att besök av anhöriga - av humanitära skäl - i vissa fall kan
komma att tillåtas även om omständigheter föreligger som annars skulle ha
medfört att besöket vägrats (JuU 1981/82:49 s. 21 f).

Uttalandet ger uttryck för den restriktivitet som de nuvarande besöksreglema
möjliggör i vissa fall och enligt utskottets mening får dessa regler anses
vara väl avvägda med hänsyn till de motstående intressen som gör sig
gällande beträffande rätten att besöka en person som är intagen i en
kriminalvårdsanstalt. Utskottet anser inte att det finns skäl att införa
ytterligare begränsningar i möjligheterna till besök och inte heller är det
nödvändigt med någon sådan översyn av reglerna som föreslås i motionen.

Sammanfattningsvis innebär de redovisade uttalandena att utskottet
avstyrker bifall till de tre nu behandlade yrkandena i motion 506 (yrkandena
1, 2 och 3).

Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m.m.

I motionerna 507 och 612 begärs intensifierade ansträngningar för att göra
kriminalvårdsanstalterna narkotikafria. Det föreslås att kriminalvårdsstyrelsen
skall ges i uppdrag att arbeta fram ett åtgärdsprogram för drogfria
anstalter. Det efterlyses vidare mindre anstaltsavdelningar, mer differentiering
mellan intagna med utgångspunkt i deras narkotikavanor och
effektivare kontrollsystem vad gäller narkotika m. m. Liknande tankegångar
framförs i motion 809 till stöd för det yrkande om ökat anslag som utskottet
behandlat i ett föregående avsnitt.

JuU 1986/87:20

1** Riksdagen 1986/87. 7sami. Nr20

Utskottet behandlade på våren 1986 tre motionsyrkanden med samma
innehåll som de nu aktuella (JuU 1985/86:30 s. 3—6). Utskottet konstaterade
då att narkotikasituationen inom kriminalvården sedan lång tid utgör ett
svårbemästrat problem och att stora ansträngningar har gjorts och görs för att
komma till rätta med dessa. Utskottet erinrade om att utskottet redan
tidigare flera gånger hade framhållit som självklara riktmärken att intagna
utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika,
att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att
bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.

Utskottet lämnade i anslutning härtill en utförlig redogörelse för åtgärder
av olika slag som sedan mitten av 1960-talet hade vidtagits för att skaffa
överblick och kontroll över narkotikasituationen inom kriminalvårdsanstalterna.
Utskottet hänvisar här till den redogörelsen som i allt väsentligt
alltjämt är aktuell.

Utskottet avstyrkte bifall till 1986 års motioner. Härvid hänvisade
utskottet dels till ett då nyligen till riksdagen avlämnat regeringsförslag
genom vilket särskilda medel (75 milj. kr. för budgetåret 1986/87) anslagits
för bekämpningen av sjukdomen AIDS (prop. 1985/86:171), dels till det
målmedvetna och mycket ambitiösa arbete som redan bedrevs inom
kriminalvårdens olika organ. Utskottet fann mot denna bakgrund att det inte
fanns anledning att initiera några ytterligare åtgärder på området. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 275).

Riksdagen beslöt senare under våren 1986 att, med bifall till proposition
1985/86:171, anvisa 75 milj. kr. till särskilda medel för bekämpningen av
AIDS (SoU 1985/86:25, rskr. 324). I det anvisade beloppet ingick medel
avsedda för samordnade insatser för narkotikamissbrukare inom kriminalvården.

Inom regeringskansliet har därefter inrättats en särskild beredningsgrupp
med uppgift att föreslå konkreta insatser. Som ett resultat av beredningsgruppens
arbete har chefen för socialdepartementet efter samråd med chefen
för justitiedepartementet inom ramen för de av riksdagen anvisade medlen
hittills beslutat tilldela kriminalvården ca 8 milj. kr. till olika insatser för
narkotikamissbrukare inom kriminalvården. Hit hör motivations- och behandlingsinsatser
vid häktena i de tre storstäderna, vid lokalanstalterna inom
de tre storstadsregionerna och vid vissa riksanstalter samt vidare insatser för
utbildning och handledning av personal (prop. 1986/87:100, bil. 4, s. 82).

Utskottet kan nu liksom tidigare år konstatera att ett målmedvetet och
mycket ambitiöst arbete mot narkotika bedrivs inom kriminalvårdens olika
organ. Under det år som har gått sedan utskottet senast hade att ta ställning
till motionsönskemål av likartat innehåll har t. ex. möjligheten att differentiera
de intagna ytterligare ökat, bl. a. genom att hela kriminalvårdsanstalten
Roxtuna (52 platser) öppnats för unga narkotikamissbrukare, som inte är
behandlingsmotiverade. Enligt vad som framgår av det föregående har
beläggningen vid kriminalvårdsanstalterna under budgetåret 1985/86 legat
på samma låga nivå som budgetåret före. En låg beläggning främjar
självfallet möjligheten till differentiering. Även de åtgärder för att åstadkomma
en jämnare beläggning vid kriminalvårdsanstalterna som redovisats
tidigare bör kunna bidra till att underlätta en lämplig differentiering av de

JuU 1986/87:20

intagna. Viktiga initiativ har också, sorn har framgått av det föregående,
tagits inom behandlings- och motivationsområdet som ett led i ansträngningarna
att bekämpa sjukdomen AIDS. Utskottet anser att det i denna situation
inte rimligen kan begäras att det vidtas åtgärder utöver vad som redan pågår
eller planeras.

När det särskilt gäller tankarna på ett åtgärdsprogram vill utskottet tillägga
följande.

Sedan några år tillbaka finns det flera samordnande organ med övergripande
uppgifter för bekämpning av narkotikan. Hit hör regeringens särskilda
samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) och den nyssnämnda
beredningsgruppen för fördelning av AIDS-medlen. Vidare finns sedan år
1981 en ledningsgrupp vid kriminalvårdsstyrelsen med uppgift att bl. a. följa
utvecklingen på området, samordna olika aktiviteter för att bekämpa
missbruket och initiera årtgärder mot missbruket. Utskottet anser det därför
överflödigt att ålägga kriminalvårdsstyrelsen att vid sidan härav lägga fast ett
särskilt åtgärdsprogram för drogfria anstalter.

Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motionerna 507 och
612 i här behandlade delar. Motion 809 har utskottet avstyrkt under ett
föregående avsnitt.

Behandlings kliniker för missbrukare

I motion 501 begärs att kvalificerade behandlingskliniker för alkohol- och
narkotikamissbrukare inrättas på alla riksanstalter efter mönster av det s. k.
Österåkerprojektet. Motionären menar att en grupp långstidsdömda är i
särskilt behov av att få vård på de slutna riksanstalterna, nämligen de som
enligt 7 § tredje stycket KvaL är placerade i sluten riksanstalt, sedan de har
dömts till mer än två års fängelse för grova brott med anknytning till
narkotikahantering och har bedömts kunna fortsätta allvarlig brottslighet
under anstaltstiden. Den gruppen får enligt 34 § andra stycket KvaL inte bli
föremål för s. k. 34 §-placering i t. ex. behandlingshem utanför anstalten.

För närvarande finns det 19 riksanstalter; 15 av dem är slutna. På flera av
dessa finns särskilda avdelningar som är narkotikafria och som erbjuder
behandling. Dessa anstalter är Österåker - med annexet Bogesund -Hinseberg, Hall, Malmö och Härlanda. Roxtuna används, som nämnts
tidigare, sedan en tid i sin helhet för unga narkotikamissbrukare, vilka har
visat sig svåra att motivera till behandling.

Utskottet vill först erinra om att kriminalvården enligt den s. k. normaliseringsprincip
som gäller för vårdområdet i första hand skall utnyttja de
kvalificerade vårdresurser som redan finns i stället för att bygga upp egna.
Huvudansvaret för insatserna inom missbrukarvården vilar på socialtjänsten
och hälso- och sjukvården med landsting och kommuner som huvudmän (se
prop. 1985/86:171 s. 12). Detta hindrar naturligtvis inte att tiden i kriminalvårdsanstalt
bör tas till vara för konstruktiva insatser av alla slag; därvid utgör
åtgärder mot missbruk av droger ett av de angelägnaste områdena. Utskottet,
som alltså har förståelse för motionärens tanke, måste dock konstatera
att differentiering mellan intagna måste kunna ske även av andra skäl än
enbart missbruk - t. ex. ålder, brottslighet, strafftid, rymningsbenägenhet,

JuU 1986/87:20

farlighet, behov av visst slags arbete eller utbildning. Även sådana önskemål
måste alltså beaktas vid utformningen av verksamheten vid de olika
anstalterna. Mot den bakgrunden och mot bakgrund av de behandlings- och
motivationsinsatser som för närvarande görs inom ramen för AIDSbekämpningen
och de planer på en vidgad användning av 34 §-institutet som
redovisas i budgetpropositionen (s. 25 och 82), finner utskottet inte anledning
att nu förespråka utvidgning av den redan befintliga - och förvisso inte
obetydliga - behandlingsverksamheten vid anstalterna på det sätt som
motionären önskar. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 501.

Förhörspersoners skydd mot repressalier

I motion 503 anförs bl. a. att allt fler vittnen och andra som polisen förhör
utsätts för hot och repressalier. Vidare sägs det att det på kriminalvårdsanstalterna
finns intagna som fortlöpande hotar och misshandlar andra intagna
för att de påstås vara tjallare, dvs. har lämnat uppgifter om andras brottsliga
verksamhet till polis, åklagare eller domstol. En utredning begärs om hur
dessa missförhållanden skall stävjas.

Frågan om vittnen som av rädsla för repressalier vägrar att lämna uppgifter
till polisen och inför domstolarna har behandlats av utskottet flera gånger
tidigare, senast förra året (JuU 1985/86:35 s. 16 ff). Utskottet anförde därvid
bl. a. att det är djupt otillfredsställande att det förekommer att personer som
har upplysningar om brott av värde för polis, åklagare och domstolar av
rädsla för övergrepp av olika slag underlåter att medverka i det rättsliga
förfarandet eller som, om de ändå vittnar, utsätts för repressalier med
anledning därav. Frågan är, menade utskottet, av stor betydelse inte bara för
den enskilde som berörs utan även för att rättskipningen skall kunna fungera
på ett godtagbart sätt. Utskottet framhöll att utskottet även fäst uppmärksamhet
vid eventuella konsekvenser för domstolsoffentligheten i händelse av
ändrade regler. Utskottet, som ansåg sig kunna utgå ifrån att det inom en
nära framtid skulle komma att läggas fram ett regeringsförslag till en ordning
som bättre än den nuvarande tillgodosåg behovet av skydd för vittnen m. fl.,
avstyrkte mot bakgrund härav ett då aktuellt motionsyrkande.

När utskottet vid detta tidigare tillfälle hänvisade till att frågan var aktuell
inom regeringskansliet avsågs ett pågående arbete med en proposition på
grundval av rättegångsutredningens betänkande (SOU 1982:26) Översyn av
rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Det arbetet är nu slutfört och
propositionen kommer att avlämnas till riksdagen inom kort. I propositionen
kommer, enligt vad som har upplysts för utskottet, att föreslås att domstolarna
skall kunna förordna om att åhörare inte får vara närvarande under ett
vittnesförhör. Motiveringen till förslaget är just de problem med rädsla för
repressalier hos olika förhörspersoner som har blivit allt vanligare under
senare år. Därmed får motionen i denna del anses inte nu behöva föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Den andra frågan som motionärerna tar upp gäller repressalier mellan
intagna på kriminal vårdsanstalterna. Motionärerna hänvisar till vissa uppgifter
som ges i en rapport från kriminalvårdsstyrelsen, ”Våld och hot bland
intagna i kriminalvårdsanstalt” (Rapport 1985:2). Rapporten bygger på en

JuU 1986/87:20

omfattande intervjuundersökning bland intagna och personal på flera
anstalter.

Det finns i lagstiftningen ett flertal regler som berör frågan om behovet av
skydd mot våld eller hot på anstalterna. Som har framgått av redogörelsen i
föregående avsnitt finns i 6—8 §§ KvaL regler för hur de intagna skall fördelas
mellan olika typer av anstalter. Ett kriterium vid beslutet om placering är fara
för att den intagne allvarligt stör ordningen på anstalten. När dessa regler
delvis fick ny lydelse år 1984 anfördes i propositionen bl. a. att vid
anstaltsplacering självfallet måste beaktas exempelvis att det finns grundad
anledning misstänka att en intagen skall störa ordningen genom våld eller hot
mot medintagna eller personal (prop. 1983/84:148 s. 30, JuU 26, rskr.333).

I 20 § första stycket 1 och 4 KvaL finns bestämmelser som innebär att en
intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt med
hänsyn till föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller
hälsa eller för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen. I
20 § tillämpningskungörelsen till KvaL finns en föreskrift att en riksanstalt
kan motsätta sig placering där av en intagen, om placeringen skulle medföra
risk för att personer som av någon anledning kan anses farliga för varandras
liv eller hälsa sammanförs.

Riksåklagaren har i det tidigare nämnda cirkuläret (RÅC 1:100) lämnat
allmänna råd om information till kriminalvårdsmyndigheterna för anstaltsplacering
m.m. 1 cirkuläret rekommenderas åklagarna att underrätta
kriminalvårdsmyndigheterna om sådana förhållanden som framkommit
under förundersökningen eller rättegången och som bör beaktas vid beslut
om anstaltsplacering m. m. av personer som dömts till fängelse. Vad som
avses är bl. a. information i främst narkotikamål om den dömdes relationer
till medtilltalade eller anknytningar till andra personer som avtjänar straff.

I en till riksdagen nyligen avlämnad proposition (prop. 1986/87:80) om
forskning, bilaga 1 (justitiedepartementet), anför justitieministern att kriminalvårdsstyrelsens
forskningsgrupp inom en snar framtid kommer att inrikta
sina studier på bl. a. modeller för konfliktlösningar på anstalterna (prop. bil.
1, s. 2).

Utskottet har år 1985 med anledning av ett motionsyrkande med likartat
syfte som det nu aktuella framhållit att frågan om de intagnas självklara rätt
att inte bli utsatta för våld eller hot från andra intagna är av central betydelse
för en human kriminalvård. Utskottet betonade narkotikabekämpningen på
anstalterna och möjligheterna till differentiering av de intagna som viktiga
instrument för att komma till rätta med aggressivitet mellan de intagna.
Vidare framhöll utskottet att alla av frågan berörda myndigheter är väl
medvetna om problemen på anstalterna och genom ständigt pågående
insatser av skilda slag ingriper mot missförhållandena (JuU 1984/85:36
s. 10-11).

Utskottet finner att det ämne som motionärerna har tagit upp är angeläget.
En viktig arbetsuppgift för kriminalvården är att motverka negativa effekter
av anstaltsvistelsen. Självfallet måste våld och hot i anstalterna därför
bekämpas, oberoende av om våldet eller hotet riktar sig mot påstådda
tjallare eller har andra orsaker. Även om mycket tyder på att problemet har
relativt ringa omfattning i Sverige jämfört med i en del andra länder, anser

JuU 1986/87:20

utskottet att det är viktigt att kriminalvårdsstyrelsen i sin forskningsverksamhet
och på andra sätt fortlöpande ägnar frågan noggrann uppmärksamhet.
Utskottet utgår ifrån att den av motionärerna särskilt berörda konfliktorsaken,
dvs. ”fjällning", därvid får vederbörlig belysning. Utskottet avstyrker
mot bakgrund av det sagda bifall till motion 503.

Den andliga vården

För den andliga vården finns vid kriminalvårdens anstalter och häkten en
nämnd för andlig vård (NAV). Nämnderna är ekumeniskt sammansatta. Till
nämndledamöter utgår visst årsarvode och förrättningsarvode. Nämndens
uppgift är att biträda anstaltens styresman i frågor rörande den andliga
vården. Hos kriminalvårdsstyrelsen finns tre resesekreterare. Deras uppgift
är att besöka anstalter och häkten och stimulera den s.k. NAV-verksamheten.

Olika frågor om den andliga vården inom kriminalvården har under en
lång följd av år uppmärksammats i skilda sammanhang, inom utredningsväsendet
och i riksdagen. Beträffande behandlingen i riksdagen hänvisas här till
JuU 1972:6 s. 4, JuU 1973:15 s. 17, JuU 1974:5 s. 4 och JuU 1984/85:36 s. 8
samt KrU 1985/86:5 och KrU 1985/86:17.1 de båda sistnämnda betänkandena
ges också en fyllig redovisning av de olika utredningsförslag som lagts
fram.

I sitt förra året avgivna slutbetänkande (SOU 1986:17 och 18) Framtid i
samverkan har 1982 års kyrkokommitté förslagit att församlingarna i ett stift
gemensamt skall bilda en stiftssamfällighet med ansvar för vissa församlingsangelägenheter,
bl. a. den andliga vården vid sjukhus och andra större
vårdinrättningar, vid kriminalvårdsanstalter och militära förband (SOU
1986:17 s. 97). Det förutsätts att den andliga vården i sin helhet bedrivs i ett
ekumeniskt samarbete. Det framhålls att stiftssamfälligheterna fritt skall få
besluta om de organisatoriska formerna för sin verksamhet. Det kan vara
naturligt att utse en nämnd eller flera nämnder för den andliga vården. Dessa
nämnder kan sedan i sin tur representera svenska kyrkan i de ekumeniska
organ eller arbetsgrupper som måste inrättas för den regionala verksamheten
inom resp. arbetsområde, anför kyrkokommittén.

Vid behandlingen av en motion i ämnet under våren 1986 uttalade
kulturutskottet (KrU 1985/86:17) följande:

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att det snarast möjligt kommer
till stånd en lösning av frågan om den andliga vården inom kriminalvården.
Det är otillfredsställande att omfattningen av denna vård vid de enskilda
anstalterna som nu är fallet i hög grad skall vara beroende av frivilliga insatser
från svenska kyrkan och från de fria samfunden. Den som är intagen på
kriminalvårdsanstalt har med hänsyn till den påtvingade isoleringen och den
krissituation som han eller hon många gånger befinner sig i stort behov av
enskild själavård och personliga samtal. Härtill kommer behovet av gudstjänster
och andaktsstunder.

Det är mot den angivna bakgrunden självfallet angeläget att det inom
regeringskansliet snarast möjligt görs de överväganden som behövs för att en
reform i enlighet med det föreliggande utredningsförslaget skall kunna få full
effekt så snart som möjligt efter genomförandet. Utskottet utgår därför från

JuU 1986/87:20

att man inom regeringskansliet i anslutning till den fortsatta beredningen av
kyrkokommitténs förslag gör sådana överväganden och vidtar erforderliga
förberedelser för att organisationen av den andliga vården inom kriminalvården
snarast möjligt skall kunna få en lösning.

Med hänsyn till det anförda ansåg kulturutskottet det inte vara erforderligt
med någon riksdagens åtgärd till följd av motionen. Riksdagen följde
utskottet.

I den nu aktuella motionen (504) anknyts till kulturutskottets nyss
återgivna ställningstagande och efterlyses förslag från regeringen så att den
andliga vården vid kriminalvårdens anstalter snarast kan anordnas i enlighet
därmed. Motionärerna understryker behovet av en ny ordning och en
förstärkning av den andliga vården inom kriminalvården.

Det förut nämnda förslaget av 1982 års kyrkokommitté har remissbehandlats
och bereds för närvarande i regeringskansliet (civildepartementet).
Arbetet är inriktat på att en proposition - efter behandling av kyrkomötet -skall föreläggas riksdagen under hösten 1987.

Justitieutskottet vill för sin del instämma i de uttalanden i saken som
gjordes av kulturutskottet för ett år sedan. Justitieutskottet anser det sålunda
angeläget att den långdragna frågan om anordnandet av den andliga vården
inom kriminalvården bringas till en lösning utan dröjsmål. I sammanhanget
vill utskottet - i linje med vad utskottet och kriminalvårdsstyrelsen tidigare
gjort - understryka vikten av att den nya ordningen organisatoriskt och
ekonomiskt ges möjligheter att tillgodose också behoven hos de många
intagna från främmande kulturkretsar och trosriktningar. I det beredningsläge
saken nu befinner sig anser utskottet emellertid att det inte behövs någon
åtgärd från riksdagens sida.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 504.

Värnplikt i stället för fängelse
Motionen

I motion 609 kritiseras förhållandet att det enligt 34 § KvaL är möjligt att få
avtjäna ett fängelsestraff genom att fullgöra värnplikt. Denna möjlighet bör
enligt motionären upphöra, eftersom det saknas rimlig anledning till att
ådömda straff inte skall avtjänas och eftersom samhällets syn på värnplikten
omöjligen kan vara att denna skall likställas med avtjänandet av ett
fängelsestraff.

Bakgrund

Den ifrågavarande bestämmelsen i 34 § första stycket KvaL har följande
lydelse:

Kan intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder
som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan medgivande att
för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom under lämplig tid,
om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de villkor som kan
anses erforderliga.

JuU 1986/87:20

I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1974:20 s. 96) uttalas att vistelse
utanför anstalten enligt 34 § inte får bli något mer eller mindre regelmässigt
förekommande utan endast användas i de fall då det verkligen föreligger
särskilda skäl för att åtgärden skall främja den intagnes anpassning i
samhället. Vad som skall avgöra om vistelse utanför anstalten skall medges är
den rehabilitering som därigenom blir möjlig. I propositionen nämns olika
slag av placering av den intagne som kan komma i fråga, t. ex. i skola med
internatförläggning, i behandlingshem för narkotikamissbrukare, i särskilt
lämpligt enskilt hem eller värnpliktstjänstgöring.

Det är enligt 54 § KvaL övervakningsnämnden och kriminalvårdsnämnden
som fattar beslut om vistelse utanför anstalt.

Kriminalvårdsverket har nyligen utfärdat allmänna råd för vistelse utanför
anstalt enligt 34 § KvaL (ARK 1987:3). I dessa lämnas beträffande
värnpliktstjänstgöring närmare anvisningar för hur en 34 §-placering bör
förberedas genom samråd mellan anstalten och de militära myndigheterna.

Vid detta samråd får anstalten från berört värnpliktskontor upplysning om
tjänstgöringstid och typ av tjänstgöring som den inkallade är uttagen till och i
det sammanhanget kan värnpliktskontoret ändra uttagningen eller besluta
om annan tjänstgöringstid om detta skulle visa sig lämpligare med hänsyn till
den intagnes förhållanden. Å andra sidan är det möjligt att man redan på
detta stadium kommer fram till att den intagne bör avtjäna sitt fängelsestraff
innan han fullgör militärtjänstgöring.

Ett annat led i samrådet mellan myndigheterna är att anstalten ingående
informerar chefen för det ifrågavarande militära förbandet om den intagnes
förhållanden. I det sammanhanget diskuteras åtgärder för att främja den
intagnes möjligheter att fullfölja utbildningen, och det förekommer därvid
att det från förbandschefens sida görs gällande att den intagne inte bör
komma i fråga för värnpliktstjänstgöring genom vistelse utanför anstalt.

Formellt föreligger inget hinder mot att en 34 §-placering beviljas redan
kort tid efter det att anstaltsvistelsen har påbörjats. Emellertid förekommer
detta enligt vad utskottet inhämtat endast undantagsvis när det gäller
militärtjänst.

Under budgetåret 1985/86 beviljades 655 intagna vid 704 tillfällen vistelse
utanför anstalt enligt 34 § KvaL. I likhet med tidigare år avsåg de flesta
vistelserna placering av missbrukare i behandlingshem eller familjehem för
vård. Sådana vistelser utgjorde sammanlagt nästan 90 % av samtliga
vistelser. Andelen för värnpliktstjänstgöring har genom åren varit tämligen
konstant (drygt 5 %) och förra budgetåret beviljades 33 intagna vistelse
utanför anstalt för sådan tjänstgöring.

Utskottets överväganden

Som har redovisats i ett tidigare avsnitt är två grundprinciper för kriminalvården
i anstalt att vården skall utformas så att den intagnes anpassning i
samhället främjas och att de skadliga verkningarna av fängelsestraffet
motverkas. I strävandena att lindra ett fängelsestraffs negativa effekter är det
betydelsefullt att i vissa fall kunna medge vistelse utanför anstalten.

Härigenom vidgas också möjligheterna till en förbättrad rehabiliterings -

JuU 1986/87:20

verksamhet och en bättre integrering mellan anstaltsvård och frivård kan
åstadkommas.

Det kan emellertid finnas skäl att betona att möjligheterna till 34 §-placering inte är avsedda att komma till användning mer eller mindre
regelmässigt, något som redan bestämmelsens ordalydelse ger besked om
och som även särskilt framhållits i lagens förarbeten. Tillgängliga uppgifter
om i vilken omfattning vistelse utanför anstalt för militärtjänst har beviljats
tyder enligt utskottets mening inte heller på att den hittillsvarande tillämpningen
av bestämmelsen skett i strid mot den restriktivitet som sålunda varit
avsedd.

Det skall också erinras om att en vistelse utanför anstalt enligt vad som
särskilt stadgas i 34 § KvaL skall förknippas med erforderliga villkor. När det
gäller militärtjänst kan det finnas särskild anledning härtill eftersom den
tjänstgöringsfria tiden - övningsuppehåll och liknande - under värnpliktstjänstgöringen
torde vara förhållandevis stor. Det kan vidare nämnas att det
med stöd av en bestämmelse i 39 § KvaL är möjligt att förordna, att om den
intagne missbrukar vistelsen utom anstalt, tid för sådan vistelse inte skall
inräknas i verkställighetstiden.

Med hänvisning till nu redovisade synpunkter saknas det enligt utskottets
mening anledning att - som motionären förordar- avskaffa den möjlighet till
rehabilitering som det kan innebära för vissa, främst yngre intagna att få
avtjäna en begränsad del av fängelsestraffet i form av värnpliktstjänstgöring.
Det kan här erinras om att såväl kriminalvårdsmyndigheterna som berörda
militära myndigheter ser positivt på den möjlighet som 34 § KvaL erbjuder i
nu aktuellt hänseende.

Utskottet avstyrker bifall till motion 609.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande särskilda åtgärder avseende lokalanstalter

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju506 i denna del (yrkandena 1, 2
och 3),

2. beträffande åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju507 i denna del (yrkande 2) och
motion 1986/87:Ju612 i denna del (yrkande 4),

3. beträffande behandlingskliniker för missbrukare
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju501,

4. beträffande skydd mot repressalier
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju503,

5. beträffande den andliga värden inom kriminalvårdsanstalterna
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju504,

6. beträffande värnplikt i stället för fängelse
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju609,

7. beträffande förvaltning av fastigheter

att riksdagen godkänner den i propositionen beräknade driftstaten,

JuU 1986/87:20

8. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Ju809 i denna del
(yrkande 6) och med bifall till regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av
1 549 946 000 kr.

3. Frivården. Regeringen har under punkt E 3 (s. 88 och 89) föreslagit
riksdagen att till frivården för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av
233 153 000 kr.

Motion

I motion 1986/87:Ju604 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
personundersökning och förtroendeman i brottmål.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår en medelsanvisning under anslaget till frivården av drygt
233 milj. kr., vilket innebären ökning med drygt 10 milj. kr. i förhållande till
innevarande budgetår. Utskottet konstaterar att normtalet på 30 klienter per
tjänsteman därvid kan upprätthållas.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Personundersökning och förtroendeman
Motionen

I motion 604 pekar motionären på vikten av att återanpassningsarbetet med
den misstänkte kommer i gång så snabbt som möjligt. Motionären begär
därför en granskning av hur reglerna om personundersökning och förtroendeman
i brottmål tillämpas under förundersökningen och att de åtgärder
vidtas som föranleds av granskningen.

Bakgrund

Tillämpliga bestämmelser finns i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål. Bestämmelserna genomgick år 1973 en översyn (prop. 1973:173,
JuU 41, rskr. 374) på grundval av kriminalvårdsberedningens betänkande
(SOU 1972:64).

Enligt gällande regler skall personundersökning göras bl. a. innan någon
döms till fängelse sex månader eller mer eller till skyddstillsyn om inte
motsvarande utredning finns tillgänglig på annat sätt (2 §). Förtroendeman
kan utses om den misstänkte är i behov av personligt stöd eller annan hjälp
och han går med på det. Uppdraget som förtroendeman upphör senast när
lagakraftägande dom föreligger (4 § 2 st.).

JuU 1986/87:20

Rätten förordnar om personundersökning så snart det lämpligen kan ske.
Förordnande får dock meddelas endast under förutsättning att den misstänkte
erkänt gärningen eller det eljest finns sannolika skäl att han begått den (3 §
1 st.). I detta sammanhang anses sannolika skäl enligt praxis föreligga när åtal
väckts. Om den misstänkte under förundersökningen erkänner brott för
vilket minimistraffet är fängelse två år har åklagaren i princip skyldighet att
till rätten anmäla behovet av personundersökning (3 § 2 st.).

Syftet med personundersökning är enligt 1973 års proposition främst att ge
en bakgrund till brottet och att ge underlag för vilken påföljd som ur
individualpreventiv synpunkt är lämpligast. Avsikten är också att personundersökning
skall komma till stånd i ett så tidigt skede som möjligt och att
rehabiliterande åtgärder skall kunna sättas in redan innan ansvarsfrågan
avgjorts.

I sistnämnda syfte infördes år 1973 möjligheten att utse en förtroendeman
för den misstänkte. Departementschefen underströk i propositionen (s. 21)
att kurativa eller andra stödjande insatser av skilda slag som sattes in under
tiden innan ansvarsfrågan slutligt avgjorts borde baseras på ett klart
medgivande från den som åtgärden avsåg. Frivilligheten i de föreslagna
åtgärderna borde, enligt departementschefen, kunna utgöra en garanti för
att den åtalade inte skulle uppfatta erbjudande om hjälp som ett föregripande
av domstolens beslut. Utöver att sålunda vara till hjälp och stöd för den
misstänkte under tiden fram till lagakraftägande dom i målet var syftet också
enligt propositionen att förtroendemannaskapet i de fall påföljden blev
skyddstillsyn skulle övergå i ett övervakningsuppdrag. Flärigenom skulle
möjliggöras även bl. a. att den blivande övervakaren kunde delta i arbetet
med behandlingsplaneringen.

Utskottet anförde i detta sammanhang i sitt betänkande JuU 1973:41 bl. a.
följande.

Det samarbete, som avses komma till stånd mellan den misstänkte och hans
blivande övervakare, tillgodoser i väsentlig grad föreliggande behov av att
kunna tillgripa kurativa insatser redan innan hjälpåtgärder kan vidtas inom
ramen för kriminalvård i frihet. Som departementschefen framhåller är det
synnerligen angeläget att den misstänkte och den föreslagne övervakaren får
lära känna varandra och vänja sig vid att i samråd med frivårdstjänstemän
lösa de problem som kan vara för handen. En sådan ordning kan också utgöra
ett värdefullt personligt stöd för de misstänkta i den svåra situation som de i
allmänhet befinner sig i under tiden fram till dess brottmålet avgörs. Även för
domstolen och för kriminalvårdens del kan ett tidigt etablerat samarbete
mellan den misstänkte och övervakaren vara till fördel. Viktigt är emellertid
att de åtgärder, som vidtas före domen i målet, helt bygger på frivillig
medverkan från den misstänktes sida och genomförs på sådant sätt att de ej
av honom uppfattas som om utgången av målet på förhand skulle vara given.

Under budgetåret 1985/86 utfördes 13 659 personundersökningar medan 230
förtroendemän förordnades. Motsvarande siffror för budgetåret 1984/85 var
13 794 resp. 298.

JuU 1986/87:20

Utskottets överväganden

JuU 1986/87:20

Intresset att så snabbt som möjligt komma i gång med rehabiliteringsåtgärder,
vilket motionären förordar, kommer i strid med intresset att undvika
integritetskränkningar i form av en i onödan företagen personundersökning
eller i form av ett förordnande av förtroendeman mot den misstänktes vilja.
De gällande bestämmelserna återspeglar enligt utskottets mening en både
riktig och ändamålsenlig avvägning mellan dessa intressen. Vad som
möjligen kan diskuteras är reglernas tillämpning i praktiken.

I den här delen vill utskottet först erinra om sina nyss återgivna uttalanden
år 1973. Vidare vill utskottet - i linje med vad departementschefen uttalade i
1985 års budgetproposition - fastslå att det är angeläget att övervakningen
kan komma i gång omedelbart efter skyddstillsynsdomen. Det är därför
viktigt att ett väl genomarbetat övervakarförslag kan lämnas i personundersökningen.
Detta arbete underlättas om man i ökad utsträckning använder
sig av förtroendeman under personundersökningstiden. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om att det ankommer på domstolarna att så snart det kan
ske, dvs. som regel senast när åtal väckts, pröva frågan om personundersökning.
Utskottet förutsätter att kriminalvårdsstyrelsen i sitt löpande arbete
riktar uppmärksamheten på att den misstänktes behov av förtroendeman
inte får förbises. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till
motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Frivården för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag
av 233 153 000 kr.

2. beträffande personundersökning m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju604.

4. Maskin- och verktygsutrustning m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E (s. 89) och hemställer

att riksdagen till Maskin- och verktygsutrustning m. m. för budgetåret
1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 14 800 000 kr.

5. Engångsanskaffning av inventarier m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 5 (s. 90) och hemställer

att riksdagen till Engångsanskaffning av inventarier m. m. för
budgetåret 1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 10 150 000 kr.

6. Utbildning av personal m. fl. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt E 6 (s. 90 och 91) och hemställer

att riksdagen till Utbildning av personal m. fl. förbudgetåret 1987/88
anvisar ett reservationsanslag av 15 993 000 kr.

7. Byggnadsarbeten för kriminalvården. Regeringen har under punkt E 7
(s. 91-94) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta om
byggnadsarbeten för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen, dels bemyndiga regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen och dels till
Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret 1987/88 anvisa ett
reservationsanslag av 29 000 000 kr.

Motion

I motion 1986/87:Ju505 av Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär projektering av en ny anstalt i
Hudiksvall.

Utskottet

Riktlinjer i fråga om utformningen av kriminalvårdens anstalter antogs
genom 1974 års kriminalvårdsreform. Riksdagen har därefter vid behandlingen
av 1980 års budgetproposition godkänt en principplan för förändringar
i lokalanstaltsorganisationen (prop. 1979/80:100 bil. 5 s. 68-72, JuU 34
s. 1-4, rskr. 282). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs i områden
som för närvarande har brist på lokalanstaltsplatser. Vidare förutsätts i
planen att ett antal anstalter från 1800-talet samt vissa andra anstalter som är i
mycket dåligt skick byts ut. Vid sitt ställningstagande till planen uttalade
utskottet bl. a. att tidsangivelserna i planen bör ses som riktpunkter och att
planen fortlöpande bör revideras allteftersom förutsättningarna för den
ändras.

Regeringens förslag under detta anslag innebär bl. a. att ändrade kostnadsramar
beräknas för pågående byggnadsarbeten, bland dem en ny lokalanstalt
i Rosersberg (39,4 milj. kr.), och att en kostnadsram beräknas för ombyggnadsarbeten
vid kriminalvårdsanstalten i Härnösand (19,2 milj. kr.).

I motion 505 begärs att riksdagen uttalar sig för projektering av en ny
kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall.

Enligt den principplan som riksdagen beslutade om år 1980 skall en ny
lokalanstalt uppföras i Hudiksvall. En begäran om projektering har inkommit
till justitiedepartementet år 1985. Ärendet bereds för närvarande där.

Utskottet behandlade åren 1984, 1985 och 1986 motionsyrkanden om
byggande av en ny anstalt i Hudiksvall. Utskottet hänvisade vid dessa
tillfällen till att den frågan, liksom frågan om uppförande av anstalter på
andra orter, var aktuell inom regeringskansliet. Utskottet anförde vidare att
utskottet inte - utöver vad regeringens prioritering innebar - kunde förorda
byggande av kriminalvårdsanstalter i vissa orter före andra. Utskottet

JuU 1986/87:20

avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen följde utskottet (JuU 1983/84:20
p. 7, JuU 1984/85:36 p. 7 och JuU 1985/86:30 p. 7). Utskottet ser inte heller
nu anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt i saken. Utskottet avstyrker
således bifall till motion 505.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens begäran om bemyndigande
att besluta om byggnadsarbeten för kriminalvården och att fastställa
tillgångsvärden, och utskottet godtar regeringens medelsberäkning.

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsramar

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten
för kriminalvården inom de kostnadsramar som har förordats i
propositionen,

2. beträffande tillgångsvärden

att riksdagen bemyndigar regeringen att fastställa tillgångsvärden i
enlighet med vad som har anförts i propositionen,

3. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret
1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 29 000 000 kr.,

4. beträffande kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju505.

Stockholm den 17 mars 1987

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lovden

Närvarande: Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s),
Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Göran
Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Birthe Sörestedt (s), Elving
Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Göran Ericsson
(m), Lars Sundin (fp) och Sven-Olof Nordlund (s).

Reservationer

1. Särskilda åtgärder avseende lokalanstalter (punkt 2, mom. 1)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”När det” och
slutar på s. 7 med ”(yrkandena 1, 2 och 3)” bort ha följande lydelse:

JuU 1986/87:20

Intagna på riksanstalt är ofta straffade för mycket grov brottslighet och
deras vistelse på lokalanstalt kan i vissa fall innebära sådana påfrestningar för
andra intagna och för anställda att man enligt utskottets mening kan
ifrågasätta om fördelarna med systemet överväger nackdelarna. Det finns i
vart fall anledning att nu utvärdera denna successiva omplacering av intagna
från riksanstalt till lokalanstalt.

Beträffande det i motionen påtalade förhållandet att kvinnor och män
vistas tillsammans på vissa lokalanstalter vill utskottet först framhålla att
erfarenheterna av gemensamma anstalter för kvinnor och män är övervägande
positiva. Dock kan nuvarande narkotika- och våldssituation innebära att
allvarliga händelser inträffar och att så sker beror i vissa fall på att de intagna
på en lokalanstalt inte sällan har eller har haft en närmare relation till
varandra.

En utvärdering bör därför ske också beträffande det förhållandet att män
och kvinnor vistas tillsammans på vissa lokalanstalter.

Beträffande rätten att ta emot besök vill utskottet betona att denna rätt
självfallet är av stor betydelse för att minska den intagnes isolering och
främja hans möjligheter att hålla kontakt med människor utanför anstalten.
Besöksmöjligheterna är med andra ord ett viktigt och ibland nödvändigt
inslag i strävandena att återanpassa den intagne till ett liv utanför anstalten.

Även om lagstiftningen ger möjlighet till kontroll i vissa hänseenden av
besökande finns det dock - har det visat sig - ofta möjlighet att kringgå dessa
kontroller. Därmed är det möjligt för besökande att exempelvis tillhandahålla
narkotika för missbrukande intagna. Med hänsyn till den relativt korta
strafftid som det i regel är fråga om för intagna på lokalanstalt måste det
övervägas att för dessa intagna begränsa besöksrätten till att gälla endast
besök av anhöriga. En översyn av reglerna för besök på lokalanstalt bör
enligt utskottets mening komma till stånd.

Utskottet instämmer sålunda i vad som i motion 506 anförts om särskilda
åtgärder beträffande lokalanstalterna. Vad utskottet här uttalat bör riksdagen
- med anledning av motionen i dessa delar - som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande särskilda åtgärder avseende lokalanstalter
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju506 i denna del
(yrkandena 1, 2 och 3) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

2. Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m. (punkt 2, mom. 2)

Gunilla André (c), Hans Petersson i Röstånga (fp), Elving Andersson (c) och
Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Utskottet kan”
och slutar på s. 9 med ”föregående avsnitt” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna
fria från narkotika intensifieras. Målet bör vara att de tidigare nämnda
riktmärkena skall vara uppnådda inom en snar framtid. Utskottet anser

JuU 1986/87:20

därför att det, i linje med vad som föreslås i motionerna, nu utan dröjsmål
måste arbetas fram ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med
narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna. Ett sådant program
måste ta sikte både på lagstiftningsåtgärder och på budgetmässiga och
organisatoriska förbättringar. Ett element i ett sådant program är verkningsfulla
åtgärder för att skära av tillförseln av narkotika till anstalterna.
Angelägenheten av att så sker är enligt utskottets mening uppenbarligen så
framträdande att intresset av att de intagna helt garanteras personlig
integritet måste ge vika.

Utskottet vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som för
närvarande ha narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter; det är en
självklarhet att alla avdelningar skall vara narkotikafria. Satsningarna på en
differentiering av de olika kategorierna intagna på olika avdelningar och
olika anstalter i kombination med inrättande av mindre avdelningar måste
fortsätta. Inriktningen av och tidsplaneringen för detta arbete bör läggas fast
i programmet. Även andra insatser för att komma till rätta med narkotikan
inom anstalterna bör prövas vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet. Därvid
bör också andra idéer som förs fram i motionerna kunna övervägas.

För att kampen mot narkotikan skall lyckas är det ett oavvisligt krav att
kriminalvårdsanstalterna snabbt blir narkotikafria. Åtgärdsprogrammet bör
därför snarast arbetas fram och redovisas för riksdagen.

Vad utskottet med anledning av motionerna 507 och 612 nu anfört om
insatser mot narkotika inom kriminalvården bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju507 i denna del
(yrkande 2) och motion 1986/87:Ju612 i denna del (yrkande 4) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m.m. (punkt 2, mom. 2)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med "Utskottet kan”
och slutar på s. 9 med ”föregående avsnitt” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna
fria från narkotika intensifieras. Målet bör vara att de tidigare nämnda
riktmärkena skall vara uppnådda inom en snar framtid. Utskottet anser
därför att det, i linje med vad som föreslås i motionerna, nu utan dröjsmål
måste arbetas fram ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med
narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna. Ett sådant program
måste ta sikte både på lagstiftningsåtgärder och på budgetmässiga och
organisatoriska förbättringar. Ett element i ett sådant program är verkningsfulla
åtgärder för att skära av tillförseln av narkotika till anstalterna.
Angelägenheten av att så sker är enligt utskottets mening uppenbarligen så
framträdande att intresset av att de intagna helt garanteras personlig
integritet måste ge vika. Vad som i detta sammanhang särskilt måste

JuU 1986/87:20

uppmärksammas är regleringen av besök, permissioner och annan kommunikation
med samhället utanför anstalterna.

Utskottet vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som för
närvarande ha narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter; det är en
självklarhet att alla avdelningar skall vara narkotikafria. Satsningarna på en
differentiering med hänsyn till narkotikabelastning av de olika kategorierna
intagna på olika avdelningar resp. anstalter i kombination med inrättande av
mindre avdelningar måste fortsätta. Inriktningen av och tidsplaneringen för
detta arbete bör läggas fast i programmet. Även andra insatser för att komma
till rätta med narkotikan inom anstalterna bör prövas vid utarbetandet av
åtgärdsprogrammet. Därvid bör också andra idéer som förs fram i motionerna
kunna övervägas. Det är enligt utskottets mening naturligt att man i detta
arbete beaktar de synpunkter på narkotikarelaterade brott och våldsdåd på
anstalterna som förs fram i motion 503.

De åtgärder som utskottet sålunda förespråkar bör sättas in fr. o. m.
budgetåret 1987/88. Detta kräver en i förhållande till regeringens förslag
ökad medelsanvisning. Som framgått av det föregående uppskattar utskottet
det ökade medelsbehovet för nästa budgetår till 10 milj. kr.

Vad utskottet med anledning av motionerna 507 och 612 nu anfört om
åtgärder mot narkotika inom kriminalvården bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

4. Behandlingskliniker för missbrukare (punkt 2, mom. 3)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Utskottet vill”
och slutar på s. 10 med ”motion 501” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla att det enligt utskottets mening finns
anledning att ta till vara tiden i kriminalvårdsanstalt för konstruktiva insatser
av alla slag för de intagna. Det måste därvid anses särskilt angeläget att sätta
in åtgärder mot missbruk av droger, detta både av brottsförebyggande och av
humanitära skäl. Mot bakgrund av de positiva erfarenheter som behandlingsverksamheten
vid bl. a. kriminalvårdsanstalten Österåker har givit finns det
enligt utskottets mening goda skäl att nu utvidga behandlingsverksamheten
så att de intagna som så önskar skall ha möjlighet att få vård och behandling
mot sitt missbruk på alla riksanstalter. Detta bör riksdagen med anledning av
motion 501 ge regeringen till känna.

JuU 1986/87:20

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande behandlingskliniker för missbrukare
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju501 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

5. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 8)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser - under
förutsättning av bifall till reservation 3 -

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”1 motion 809”
och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Yrkandet i motion 809 har sin grund i motionärernas krav på ökade
insatser mot narkotikan på anstalterna. Denna fråga behandlar utskottet i ett
följande avsnitt i detta betänkande. Som framgår där anser utskottet att
kampen mot narkotikan måste intensifieras och ett åtgärdsprogram genast
arbetas fram. För en bättre differentiering mellan de intagna krävs fler
anstaltsplatser. Vidare måste alla avdelningar göras narkotikafria. Enligt
utskottets bedömning bör, såsom begärs i motion 809, den av departementschefen
gjorda medelsberäkningen höjas med 10 milj. kr. för att dessa behov
skall bli tillgodosedda.

Utskottet tillstyrker bifall till motion 809.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Ju809 i denna del (yrkande
6) samt med anledning av regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av
1 559 946 000 kr.

Särskilt yttrande

Värnplikt i stället för fängelse (punkt 2, mom. 6)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Göran
Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anför:

Bestämmelsen i 34 § KvaL gör det möjligt att i rehabiliteringssyfte låta vissa
intagna få vistas utanför anstalt för värnpliktstjänstgöring. Denna möjlighet
bör enligt förarbetena till bestämmelsen inte bli något mer eller mindre
regelmässigt förekommande. Enligt vår mening är det viktigt att berörda
myndigheter vid tillämpningen av bestämmelsen tar fasta på den restriktivitet
som sålunda varit avsedd och att i linje därmed det endast i särskilda
undantagsfall kan förekomma att den intagne får fullgöra en mer betydande
del av fängelsestraffet genom vistelse utanför anstalt.

En sådan tillämpning är som vi ser det av stor betydelse när det gäller att
skapa respekt för påföljdssystemets roll i brottsbekämpningen och - inte
minst av rättviseskäl - för att tillfredsställa de krav som allmänpreventionen
ställer på en konsekvent och ändamålsenlig verkställighet av utdömda
fängelsestraff.

JuU 1986/87:20

Innehållsförteckning . JuU 1986/87:20

1 Kriminalvårdsstyrelsen 1

2 Kriminalvårdsanstalterna 1

Motioner 1

Utskottet 2

2 Medelsberäkningen m. m 2

Särskilda åtgärder avseende lokalanstalter 4

Motionen 4

Bakgrund 4

Utskottets överväganden 6

Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m 7

Behandlingskliniker för missbrukare 9

Förhörspersoners skydd mot repressalier 10

Den andliga vården 12

Värnplikt i stället för fängelse 13

Motionen 13

Bakgrund 13

Utskottets överväganden 14

Utskottets hemställan 15

3 Frivården 16

Motion 16

Utskottet 16

Medelsberäkningen 16

Personundersökning och förtroendeman 16

Motionen 16

Bakgrund 16

Utskottets överväganden 18

Utskottets hemställan 18

4 Maskin- och verktygsutrustning m.m 18

5 Engångsanskaffning av inventarier m. m 18

7 Byggnadsarbeten för kriminalvården 19

Motion 19

Utskottet 19

Reservationer 20

1. Särskilda åtgärder avseende lokalanstalter (punkt 2 mom. l)(c) 20

2. Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m. (punkt 2,

mom. 2) (fp, c) 21

3. Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m. (punkt 2,

mom. 2)(m) 22

4. Behandlingsklinikerförmissbrukare(punkt2,mom. 3)(m).... 23

5. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 8) (m) 24

Särskilt yttrande 24

Värnplikt i stället för fängelse (punkt 2, mom. 6) (m, fp) 24

gotab Stockholm 1987 12584