Justitieutskottets betänkande
1986/87:15

om åtgärder mot narkotikamissbruket

JuU

1986/87:15

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden med
förslag om straffrättsliga åtgärder mot narkotikamissbruket. Intresset knyter
sig huvudsakligen till kravet på en sådan ändring av narkotikastrafflagen att
all befattning med narkotika som inte är medicinskt motiverad blir straffbelagd.

Utskottet avstyrker bifall till dessa yrkanden utan eget ställningstagande i
sak med motivering att ett av regeringskansliet aviserat lagförslag i ämnet bör
avvaktas. I en reservation (m, fp, c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad det aviserade lagförslaget bör innehålla i fråga om
brottspåföljden.

Motionerna

I motion 1985/86:Ju602 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) hemställs
såvitt nu är i fråga att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
som kriminaliserar all hantering av narkotika (olovlig befattning) utom för
medicinskt bruk i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1).

Motionärerna anför bl. a. att framgång i arbetet mot narkotikabrottsligheten
kräver en konstruktiv narkotikalagstiftning. På några punkter har lagen
förbättrats under år 1983, men den tillåter befattning med narkotika i
anslutning till konsumtion. Detta har högsta domstolen slagit fast i en serie
domar. För att dömas för innehavsbrott måste en person ha besittningen till
narkotikan. Med denna tolkning av innehavsbegreppet blir det fullt lagligt att
ta emot en pipa hasch eller en fylld injektionsspruta för att röka resp. injicera
och sedan låta den gå vidare. Därmed får narkotikamarknaden fortsatta
möjligheter att existera, eftersom konsumtionen är hela denna hanterings
yttersta förutsättning.

För att komma åt denna marknad måste enligt motionärerna all icke
medicinsk användning av narkotika i lag förbjudas. Samtidigt måste samhällets
möjligheter att upptäcka, bevisa och beivra sådan användning öka.
Eftersom begreppet innehav enligt högsta domstolen inte är tillämpligt på
narkotikakonsumtion och begreppet missbruk är för diffust, måste begreppet
olovlig befattning införas för att täcka bl. a. egen konsumtion.

I detta sammanhang måste observeras att det är själva beteendet att över

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr 15

huvud taget befatta sig med narkotika som lagen måste gälla för, dvs. att ta
emot, använda, osv. - således inte tillståndet narkomani.

I motion 1985/86:Ju604 av Birgit Friggebo (fp) hemställs såvitt nu är i fråga
att riksdagen beslutar förbjuda all icke-medicinsk befattning med narkotika
(yrkande 1).

Motionären återger innehållet i en s. k. budkavle, som har överlämnats till
representanter för de fem riksdagspartierna från Riksförbundet narkotikafritt
samhälle (RNS), Föräldraföreningen mot narkotika (RFMN) och
Ungdomens nykterhetsförbund (UNF). De krav som framförs i budkavlen
överensstämmer i allt väsentligt med motionärens egen uppfattning, och hon
vill för den skull föra budkavlen vidare till Sveriges riksdag för behandling.
Bland de krav som ställs återfinns kravet på förbud mot all befattning med
knark.

I motion 1985l86:Ju607 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen beslutar att ändra narkotikastrafflagen (1968:64) i
enlighet med vad som i motionen anförts (yrkande 4).

I motionen framhålls att det finns ett starkt samband mellan narkotikamissbruk
och brottslighet. Brottsligheten kan, menar motionärerna, aldrig
radikalt minskas om vi inte kommer till rätta med narkotikamissbruket.

Motionärerna anför vidare bl. a. En första nödvändig åtgärd är därför att
kriminalisera även missbruk av narkotika genom att täppa till den lucka i
lagen som gör ”innehav i direkt anslutning till konsumtion” straffritt. En
sådan kriminalisering bör minska efterfrågan på narkotika. Den ger bättre
möjligheter till tidiga ingripanden mot missbrukarna. Slutligen markerar den
samhällets avståndstagande från varje befattning med illegal narkotika och
ger därigenom extra tyngd åt övriga åtgärder.

I motion 1985/86:Ju611 av Marianne Karlsson (c) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen beslutar att överlåtelse, framställning, förvärv, utbjudande
eller innehav av narkotika i syfte att förse omyndig ungdom med narkotika
alltid skall betraktas som grovt narkotikabrott (yrkande 1).

Narkotikamissbruket har, anför motionären, år efter år visat sig ha de
största ökningstalen i just de åldersgrupper som kommer in i de yngre
tonåren. Dessa ungdomar som ej nått långt i mognadsprocessen är trots
information och förebyggande varningar värnlösa offer för narkotikalangare.
Erfarenheter från vården visar också på att både medicinska och
psykiska skador blir större ju längre ned i åldern missbruket börjat. En
missbrukare som börjat sitt missbruk före yrkesutbildning och överståndna
ungdomskriser saknar de erfarenheter vården kan stödja sig på för att skapa
ett liv utan missbruk. En framgångsrik strategi mot narkotika måste därför
inriktas på att speciellt skydda ungdomen. Langning till omyndig ungdom
måste betraktas som förgrovande omständigheter liksom langning nära
skolor, ungdomslokaler eller nära platser där ungdomar uppehåller sig,
menar motionären.

I motion 1985/86:Ju616 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs såvitt nu
är i fråga att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ändring
av narkotikastrafflagen så att allt icke-medicinskt bruk av narkotika kriminaliseras
(yrkande 1).

I motionen anförs- mot bakgrund av bl. a. en dom av högsta domstolen år

JuU 1986/87:15

2

1983 och en rapport lämnad av riksåklagaren på uppdrag av regeringen i
november år 1985 - avslutningsvis följande. Det kommer självfallet att
kvarstå gränsdragningsproblem även efter en kriminalisering av konsumtionen.
Problemet med dagens lagstiftning och praxis är att gränsen går på fel
ställe. Det är bättre att våra domstolar ägnar sina krafter åt att diskutera om
konsumtion av narkotika har ägt rum eller inte i stället för att diskutera om
innehav av narkotika har förekommit eller endast konsumtion av narkotika
som inte är förknippad med innehav.

I motion 1985l86:Ju624 av Alf Svensson (c) hemställs såvitt nu är i fråga
med hänvisning till vad som anförts i motion 1985/86:So253 att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att allt icke-medicinskt innehav och bruk
av narkotika skall kriminaliseras (yrkande 1).

I motion 1985/86:Ju625 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs såvitt nu är
i fråga, med hänvisning till vad som anförts i motion 1985/86:So254, att
riksdagen beslutar att allt icke-medicinskt bruk av narkotika kriminaliseras
(yrkande 1).

I motionen anförs bl. a. att grunden i narkotikastrafflagen är att innehav
och överlåtelse av narkotiska preparat för icke medicinskt bruk är olagligt
och straffbart. Då är det inkonsekvent att missbruk av narkotika inte är
olagligt.

I motion 1986l87:Ju507 av Ulla Tillander (c) och Gunilla André (c)
hemställs såvitt nu är i fråga, med hänvisning till vad som anförts i motion
1986/87:So280, att riksdagen beslutar att 1 § 6 narkotikastrafflagen skall

lyda: ”Den som olovligen 6. innehar, eller tar annan olovlig befattning

med narkotika döms om gärningen sker uppsåtligen för narkotikabrott

till fängelse i högst tre år” (yrkande 1).

I motionen anförs att det är viktigt att en sådan ändring av narkotikastrafflagen
kommer till stånd att också missbruk av narkotika kriminaliseras.
Kriminaliseringen av narkotikamissbruk måste dock kombineras, menar
motionärerna, dels med möjligheter för polisen att utföra analyser av blod
och andra kroppsvätskor i syfte att upptäcka narkotikamissbruk, dels också
med kännbara sanktionsmedel för den som upprepade gånger bryter mot
bestämmelsen.

I motion 1986/87:Ju612 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs såvitt nu
är i fråga, med hänvisning till vad som anförts i motion 1986/87:So215, att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av narkotikastrafflagen
att allt icke medicinskt bruk av narkotika kriminaliseras genom att den
som "innehar eller har annan befattning med narkotika” döms för narkotikabrott
(yrkande 3).

I motionen anförs bl. a. att konsumtion av narkotika bör jämställas med
övriga narkotikabrott. Påföljden bör vara böter eller fängelse i högst sex
månader. Genom att fängelse ingår i straffskalan kan påföljden skyddstillsyn
användas och förenas med föreskrifter. Likaså ges möjlighet att ta t. ex.
urinprov av den misstänkte. Rena fängelsestraff bör dock utdömas endast i
undantagsfall, framhåller motionärerna.

I motion 1986l87:Ju613 av Alf Svensson (c) hemställs såvitt nu är i fråga,
med hänvisning till vad som anförts i motion 1986/87:So217, att riksdagen

JuU 1986/87:15

3

1* Riksdagen 1986/87. 7sami. Nr 15

som sin mening ger regeringen till känna att allt icke-medicinskt bruk av
narkotika skall kriminaliseras (yrkande 1).

I motion 1986187:Ju630 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m)
hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som kriminaliserar all hantering av narkotika (olovlig befattning)
utom för medicinskt bruk i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 1).

I motionen anförs i huvudsak detsamma som i motion 1985/86:Ju602.

I motion 1986/87:Ju802 av Carl Bildt m. fl. (m) hemställs såvitt nu är i fråga
att riksdagen beslutar att ändra narkotikastrafflagen i enlighet med vad i
motionen anförts (yrkande 5).

I motionen anförs i huvudsak samma skäl som i motion 1985/86:Ju607.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) döms för narkotikabrott den som
olovligen 1. överlåter narkotika, 2. framställer narkotika som är avsedd för
missbruk, 3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte, 4. anskaffar, bearbetar,
förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med
narkotika som inte är avsedd för eget bruk, 5. bjuder ut narkotika till
försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar
kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd,
om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller 6. innehar
narkotika. Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år. Om ett
narkotikabrott är att anse som ringa, döms dock till böter eller fängelse i
högst sex månader (2 §). Är brottet å andra sidan att anse som grovt skall för
grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst två och högst tio år (3 § första
stycket). Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av
särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet (3 § andra
stycket). Som exempel på gärningar av särskilt hänsynslös art anfördes i
förarbetena till bestämmelsen (prop. 1980/81:76 s. 208) bl. a. att det har varit
fråga om systematiskt bedriven överlåtelse till skolelever eller annan
ungdom.

Gränsdragning i rättspraxis mellan innehav och
konsumtion

Enligt ordalydelsen av 1 § narkotikastrafflagen är alltså bl. a. innehav av
narkotika straffbelagt medan själva användandet eller konsumtionen av
narkotika faller utanför det straffbelagda området.

I rättspraxis har innehav i narkotikastrafflagens mening i regel tolkats på
samma sätt som begreppet besittning (se BRÅ PM 1982:2 s. 35,106 med där
anförda rättsfall och 116 ff samt prop. 1982/83:141 s. 24 f).

Högsta domstolen har i två avgöranden år 1983 tagit ställning till frågan

JuU 1986/87:15

4

huruvida en hantering av narkotika i direkt anslutning till konsumtion skall
anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

I det första fallet (NJA 1983 s. 887), som avsåg ansvar för narkotikabrott,
rörde det sig om en person som vid olika tillfällen hade blivit bjuden på
narkotika av kamrater. Dessa hade låtit honom röka cannabis i pipor som de
hade stoppat. Konsumtionen hade ägt rum i omedelbar anslutning till att han
hade tagit emot piporna. I ett fall hade han också blivit bjuden på amfetamin
som hade lösts i vatten och som han drack genast när han fick det. Högsta
domstolen uttalade bl. a. följande:

Medan innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen faller
konsumtion av narkotika utanför det straffbara området. Förarbetena till
narkotikastrafflagen ger ingen upplysning om anledningen till att en bestämmelse
om ansvar för konsumtion av narkotika saknas. En i och för sig tänkbar
anledning är att lagstiftaren inte räknar med att någon skulle kunna
konsumera narkotika utan att inneha den; en särskild bestämmelse om straff
för konsumtion skulle därför kunna ha ansetts obehövlig. Ett sådant
antagande motsägs emellertid dels av att förarbetena anger att man i flera
andra länder funnit anledning att uppställa en särskild bestämmelse om straff
för konsumtion vid sidan av straffbestämmelse avseende innehav, dels av att
det inte är särskilt svårt att föreställa sig situationer där någon konsumerar
narkotika utan att han kan sägas inneha eller ha innehaft den. Man kan
härvidlag tänka på fall där någon injicerar narkotika på en annan eller där
någon drar ett bloss på en pipa som en annan person håller i. Med hänsyn till
det sagda får frånvaron av en bestämmelse om ansvar för konsumtion antas
bero på att lagstiftaren funnit det önskvärt att konsumtion i och för sig skall
vara straffri. Skälet härtill måste i sin tur förmodas vara att möjligheterna till
vård och rehabilitering av missbrukare skulle försvåras om den som söker
vård skulle riskera att straffas för sitt missbruk.

Ståndpunkten att straffansvar inte bör riktas mot själva missbruket av
narkotika kan i och för sig synas leda till att inte heller innehav av narkotika
borde bestraffas när fråga är om innehav för eget bruk. Ett skäl till att sådant
innehav inte lämnats straffritt kan vara att det från bevissynpunkt eljest ofta
skulle bli svårt eller omöjligt att beivra innehav som faktiskt varit avsett för
försäljning.

Ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion föranleder
inga bevisproblem av antytt slag och kännetecknas över huvud av att
konsumtionen är det helt dominerande inslaget i vederbörandes hantering av
narkotikan. Mot bakgrund av det anförda får därför övervägande skäl anses
tala för ett nekande svar på frågan, huruvida ett sådant handhavande av
narkotika kan anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

I det andra fallet (NJA 1983 s. 893), som avsåg ansökan om resning, var
sakförhållandena i princip desamma som i det första fallet. Gärningsmannen
hade här godkänt ett strafföreläggande och medgav ansvar för narkotikaförseelse.
Eftersom frågan kom under högsta domstolens prövning genom
ansökan om resning mot ett avgörande, som alltså hade vunnit laga kraft, var
förutsättningarna för domstolens prövning något annorlunda. Högsta domstolen
anförde:

Konsumtion av narkotika är inte i och för sig straffbelagd. Å andra sidan är
innehav av narkotika inte straffrätt i fall, där narkotikan innehas för eget
bruk. Mot den angivna bakgrunden aktualiserar den med strafföreläggandet

JuU 1986/87:15

5

avsedda gärningen spörsmålet, huruvida innehav i narkotikastrafflagens
mening kan anses föreligga även vid ett handhavande av narkotika i direkt
anslutning till konsumtion. Detta är en tolkningsfråga som lämnar visst
utrymme för olika meningar. Trots att - såsom närmare framgår av HD:s
dom nr DB 36/831 - övervägande skäl får anses tala för ett nekande svar, kan
en på den motsatta ståndpunkten grundad rättstillämpning inte anses
uppenbart strida mot lag.

På grund av det anförda lämnade högsta domstolen resningsansökningen
utan bifall.

I december 1986 meddelade högsta domstolen ännu ett avgörande (dom nr
DB 44) i ett fall med liknande omständigheter. I detta fall hade den åtalade,
X, vid ett stort antal tillfällen under flera år för egen, omedelbar konsumtion
av en annan person, Y, erhållit en dos om några tiondels gram amfetamin
avsedd för direkt injicering efter utblandning i vatten.

Högsta domstolen anförde i domen bl. a. följande:

Högsta domstolen har i ett rättsfall, NJA 1983 s. 887, ansett att hantering av
narkotika, vilken bestått i att någon bjudits att röka av pipor som andra
stoppat med cannabis eller att dricka ur ett glas med en mindre mängd
amfetamin löst i vatten, inte utgör innehav i narkotikastrafflagens mening.

För att kunna konsumera det amfetamin som Y har tillhandahållit har X
haft att vidta vissa åtgärder. Han har därvid utövat en faktisk rådighet över
narkotikan. Även om han vid sin hantering varit inställd på att konsumera
narkotikan har han kunnat förfoga över den på annat sätt. Hans befattning
med narkotikan har med hänsyn härtill utgjort innehav i narkotikastrafflagens
mening.

Högsta domstolen bedömde att X:s innehav av narkotika skulle anses som ett
antal från varandra fristående brott och att dessa i de här redovisade fallen
skulle anses som narkotikaförseelser.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan huruvida inte själva användningen av narkotika borde kriminaliseras
behandlades av justitieutskottet vid två tillfällen åren 1982 och 1983 (se JuU
1981/82:47 s. 16 och 1982/83:37 s. 16).

Utskottet uttalade därvid att det enligt utskottets uppfattning inte fanns
anledning att överväga en ordning som innebär att narkotikamissbruk som
sådant straffbeläggs.

Därefter har utskottet behandlat frågan i två betänkanden, ett på hösten
1984 (JuU 1984/85:12) om åtgärder mot narkotikabrott m. m. med anledning
av bl. a. proposition 1984/85:46 jämte motioner, och ett på våren 1985 (JuU
1984/85:26) med anledning av motioner väckta under den allmänna motionstiden.

I de båda sistnämnda betänkandena (s. 27 ff resp. s. 19 f) fann utskottet,
liksom vid de båda tidigare tillfällena, att de skäl som talar mot en utvidgning
av det straffbara området väger tyngre än de som talar för en motsatt

JuU 1986/87:15

1 NJA 1983 s.887

6

uppfattning och avstyrkte bifall till motionsyrkandena i frågan. De skäl som
anfördes mot en kriminalisering var sammanfattningsvis följande: Den
psykologiska betydelsen av den lilla straffria zon som finns är överskattad.
En kriminalisering som riktar sig mot själva missbruket skulle kunna
äventyra ansträngningarna att erbjuda vård och behandling. Principiella skäl
brukar anses tala mot att straffbelägga angrepp på gärningsmannens egen
person. Betydande bevisproblem skulle följa vid en utvidgning av det
straffbara området.

Slutligen anförde utskottet att narkotikakommissionen då nyligen hade
gett frågan en utförligare belysning än tidigare och därvid stannat för att
konsumtionen borde lämnas utanför det straffbara området. Samtidigt
framhöll emellertid utskottet det önskvärda i att gränsdragningen i rättspraxis
mellan innehav i narkotikastrafflagens mening och konsumtion av
narkotika ägnades uppmärksamhet. Om det straffria området för handhavande
av narkotika sådant det utvecklas i rättstillämpningen skulle komma
att visa sig vara större än som är motiverat av de skäl som talar mot en
utvidgad kriminalisering, ansåg utskottet att lagstiftningsåtgärder måste
övervägas.

I reservation (m, c, fp) till betänkande nr 12 (s. 39 ff) anförde reservanterna
bl. a. att det enligt deras mening inte var godtagbart med en lagstiftning
som visserligen straffbelägger praktiskt taget alla former av handhavande av
narkotika men som ändå lämnar straffri just den befattning som ytterst är
själva förutsättningen för all narkotikabrottslighet, nämligen själva konsumtionen.
Reservanterna menade att ett avståndstagande från lagstiftarens sida
i fråga om narkotika genom att förbjuda all icke-medicinsk befattning kunde
förväntas få en beaktansvärd psykologisk betydelse för att motverka att
ungdomar förleds till missbruk. Någon straffbeläggning av själva berusningstillståndet
ansåg reservanterna däremot inte vara lämplig. Straffvärdet inom
det område som reservanterna alltså ansåg borde täckas av straffansvar
skulle enligt deras mening självfallet komma att kunna variera högst
avsevärt. Såväl böter som fängelse borde därför ingå i straffskalan.

Till utskottets betänkande nr 26 fanns en reservation (m, c, fp) som i sak
överensstämde med den nyss redovisade reservationen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1984/85:103).

Riksåklagarens praxisundersökning

Med hänvisning till vad som anförts i proposition 1984/85:46 (s. 12) och
justitieutskottets av riksdagen godkända betänkanden 1984/85:12 (s. 29) och
1984/85:26 (s. 20) uppdrog regeringen genom beslut den 15 maj 1985 åt
riksåklagaren (RÅ) att efter samråd med rikspolisstyrelsen undersöka om
det i praxis med tillämpningen av narkotikastrafflagen uppkommit svårigheter
när det gäller gränsen för det straffbara området vid gärningsformen
innehav.

RÅ redovisade uppdraget, efter samråd med rikspolisstyrelsen, till chefen
för justitiedepartementet i en skrivelse den 12 november 1985.

I skrivelsen framförde RÅ efter att ha redogjort för uppgifter som han

JuU 1986/87:15

7

hade låtit inhämta från samtliga åklagarmyndigheter och polismyndigheter i
landet följande sammanfattande slutsatser och synpunkter.

De undersökningar som företagits i anledning av regeringens uppdrag synes
utvisa att högsta domstolens avgöranden i december 1983 blivit vägledande
för domstolar, åklagare och polis. De domar som redovisats i undersökningarna
leder till slutsatsen att ett visst utrymme finns för olika bedömningar av
var gränsen går mellan konsumtion och innehav, men att detta utrymme är
begränsat. Det torde inte heller i strikt mening föreligga några svårigheter att
tillämpa narkotikastrafflagen på grund av innehållet i de aktuella HDavgörandena.
I de fall sådana svårigheter från olika myndigheter har ansetts
föreligga framstår det som om problemen främst består i att praxis inte
tillräckligt klarlagts eller hunnit komma alla till kännedom på ett tillfredsställande
sätt.

I en något vidare mening är det emellertid uppenbart att såväl åklagare
som polis i inte obetydlig utsträckning anser att svårigheter föreligger i så
måtto att lagstiftning och praxis lämnar ett visst område straffritt vid
konsumtion av narkotika. Från rent straffprocessuell synpunkt har främst
angivits bevissvårigheter genom att missbrukare påstår endast konsumtion
för att undgå ansvar för innehav. För min del är jag av uppfattningen att en
sådan anpassning från de brottsmisstänktas sida förekommer vid de flesta
brottstyper och således inte är något problem som är specifikt just för
tillämpning av narkotikastrafflagen. Från flera myndigheter har också
hävdats att straffprocessuella svårigheter ligger däri att möjlighet att använda
tvångsmedel saknas i fall där sådana borde kunna få tillämpas. Andra
myndigheter har emellertid påtalat att tvångsmedel vanligen kan användas
med hänsyn till att konsumtion av narkotika ofta är förenat med misstanke
om innehav eller överlåtelse. I detta avseende anser jag liksom de sistnämnda
myndigheterna att det endast undantagsvis på grund av nuvarande lagstiftning
och praxis verkligen skulle saknas möjligheter att använda tvångsmedel.
Jag är därför tveksam om de påtalade straffprocessuella svårigheterna kan
anses vara av allvarlig art.

Hälften av tillfrågade regionåklagarmyndigheter, flera åklagardistrikt och
länspolischefer eller motsvarande samt ett flertal lokala polisdistrikt framhåller
att svårigheter - utöver de rent straffprocessuella sådana som nämnts
ovan - föreligger vid tillämpningen av narkotikastrafflagen vad gäller
gränsen mellan straffbart innehav och straffri konsumtion. I de gjorda
undersökningarna utmynnar bedömningen av dessa svårigheter i många fall i
att de hänför sig direkt till det förhållandet att konsumtion av narkotika inte
är kriminaliserad.

En beaktansvärd synpunkt är att vid en kriminalisering ökade utredningsresurser
skulle komma att behöva tas i anspråk för att en straffbestämmelse
inte helt skulle bli ett slag i luften. Gränsdragningsproblem och bevissvårigheter
torde inte heller försvinna genom en kriminalisering. Snarare kan
man förvänta sig att nya likartade svårigheter kommer att uppstå även vid en
straffbeläggning av narkotikakonsumtion. En ytterligare frågeställning är i
vilken omfattning lagföring verkligen kan komma att ske för eget missbruk
och hur reglerna om åtalsunderlåtelse därvid skall tillämpas.

Sammanfattningsvis angav RÅ att han ansåg det varken från straffprocessuell
eller från teknisk straffrättslig utgångspunkt föreligga några allvarligare
svårigheter beträffande bestämmandet av gränsen för det straffbara området
vid gärningsformen innehav av narkotika. Från enbart dessa utgångspunkter
fanns det således enligt hans mening inte anledning att kriminalisera

JuU 1986/87:15

8

konsumtion av narkotika. Frågan om en sådan kriminalisering bör ske av
rent kriminalpolitiska skäl sade sig RÅ för egen del inte vilja ta upp i
sammanhanget, eftersom denna fråga fick anses ligga utanför hans uppdrag.

Överläggningar mellan riksdagspartierna

I början av år 1986 inbjöd chefen för justitiedepartementet företrädare för de
fem riksdagspartierna till överläggningar i syfte att söka uppnå politisk
enighet i kriminaliseringsfrågan. Överläggningarna inleddes under våren
1986 och har nyligen avslutats.

Därefter har inom justitiedepartementet utarbetats en departementspromemoria
(Ds Ju 1986:8) Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64) (Straffbarheten vid narkotikamissbruk). I promemorian föreslås
bl. a. att narkotikastrafflagen skall kompletteras i vissa avseenden. Förslagen
innebär bl. a. att inte bara den som innehar narkotika utan också den som
”tar annan befattning med narkotika” skall dömas för narkotikabrott. Om
gärningen endast utgjorde eget bruk av narkotika skall påföljden enligt
förslaget enbart vara böter. Gärningsmannen skall dock gå fri från ansvar om
han efter gärningen men innan den kom till polis- eller åklagarmyndighetens
kännedom har sökt eller underkastat sig behandling för narkotikaberoende.
Om det är uppenbart att lagföring av något annat liknande skäl inte är
påkallad från allmän synpunkt skall ansvar inte heller ådömas.

Departementspromemorian remissbehandlas för närvarande och kommer
därefter att beredas i regeringskansliet. Arbetet är inriktat på att en
proposition skall kunna lämnas till riksdagen under år 1987.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som alla innehåller
förslag om straffrättsliga åtgärder mot narkotikabrottsligheten. I elva av dem
(1985/86:Ju602, 604, 607,616,624 och 625 samt 1986/87:Ju507,612,613,630
och 802) framställs yrkanden av innebörd att narkotikastrafflagen ändras så
att all befattning med narkotika som inte är medicinskt motiverad blir
straffbelagd. I en motion (1985/86:Ju611) begärs att befattning med narkotika
som syftar till att förse omyndig ungdom med narkotikan alltid skall
betraktas som grovt narkotikabrott.

Som har framgått av den inledande redogörelsen för det rådande rättsläget
(s. 4-9) anses konsumtion av narkotika liksom handhavande av narkotika i
direkt anslutning till konsumtionen inte som straffbara handlingar. Frågan
om detta är en lämplig ordning har varit föremål för livlig debatt under flera
år och har också övervägts av riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast på
våren år 1985. Riksdagen har vid samtliga tillfällen avslagit motionsyrkanden
med samma syfte som de som är aktuella i detta ärende.

Av den inledande bakgrundsredovisningen har emellertid också framgått
att det numera föreligger ett inom regeringskansliet upprättat promemorieförslag
till ändring i narkotikastrafflagen som innebär bl. a. en utvidgning
av det straffbara området till att avse inte bara som nu ”innehav av” utan

JuU 1986/87:15

9

också ”annan befattning med” narkotika. Förslaget som har utarbetats i
justitiedepartementet och presenterats under hösten 1986 är för närvarande
föremål för remissbehandling. Utskottet anser att utfallet av remissbehandlingen
och regeringens vidare åtgärder i saken bör avvaktas och att riksdagen
därför inte bör ta någon ställning i sakfrågan med anledning av motionerna.
Utskottet avstyrker sålunda bifall till de ifrågavarande motionerna i här
aktuella delar.

Yrkandet i motion 1985/86:Ju6U, slutligen, bör enligt utskottet bedömas
på följande sätt. Enligt narkotikastrafflagen skall domstolen när den avgör
om ett narkotikabrott är grovt särskilt beakta bl. a. om brottet har varit av
särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. I förarbetena till
bestämmelsen liksom i andra sammanhang har som ett exempel på fall där
särskild hänsynslöshet kan anses föreligga och brottet alltså bör bedömas
som grovt angetts att den brottsliga verksamheten varit inriktad på ungdom.
Gällande rätt får sålunda anses tillgodose motionärens önskemål. Någon
ändring är därför inte påkallad, och motionen bör avslås av riksdagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med
narkotika

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju602 i denna del (yrkande 1),
motion 1985/86:Ju604 i denna del (yrkande 1), motion 1985/86:Ju607 i
denna del (yrkande 4), motion 1985/86:Ju616 i denna del (yrkande 1),
motion 1985/86:Ju624 i denna del (yrkande 1), motion 1985/86:Ju625 i
denna del (yrkande 1), motion 1986/87:Ju507 i denna del (yrkande 1),
motion 1986/87:Ju612 i denna del (yrkande 3), motion 1986/87:Ju613i
denna del (yrkande 1), motion 1986/87:Ju630 i denna del (yrkande 1)
samt motion 1986/87:Ju802 i denna del (yrkande 5),

2. beträffande grovt narkotikabrott

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju611 i denna del (yrkande 1).

Stockholm den 3 februari 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s). Björn Körlof (m). Helge Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s),
Sven Munke (m). Hans Göran Franck (s). Hans Petersson i Röstånga (fp),
Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran
Magnusson (s), Rune Backlund (c) och Ingbritt Irhammar (c).

JuU 1986/87:15

10

Reservation

JuU 1986/87:15

Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med
narkotika (mom. 1)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Sven Munke (m), Hans Petersson i
Röstånga (fp), Arne Svensson (m), Rune Backlund (c) och Ingbritt
Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Av den” och
som slutar på s. 10 med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottets tidigare ställningstaganden i saken har inte varit enhälliga. En
minoritet av utskottets ledamöter (m, fp, c) har redovisat bl. a. den
uppfattningen att allt icke medicinskt handhavande av narkotika, alltså även
konsumtion av narkotika, som ytterst är själva förutsättningen för all
narkotikabrottslighet, måste straffbeläggas. Såväl böter som fängelse borde
enligt deras mening ingå i straffskalan.

Av den inledande bakgrundsredovisningen har framgått att det numera
föreligger ett inom regeringskansliet utarbetat promemorieförslag till ändring
i narkotikastrafflagen. Förslaget innebär bl. a. en utvidgning av det
straffbara området till att avse inte bara som nu ”innehav av” utan också
”annan befattning med” narkotika. Detta förslag, vilket för närvarande
remissbehandlas, utgör enligt utskottets mening en riktig och nödvändig
komplettering av lagen.

Emellertid innebär förslaget också att påföljden för gärningen skall vara
enbart böter om gärningen bara bestod i eget bruk av narkotika. Under vissa
förutsättningar skall gärningsmannen också kunna gå helt fri från ansvar.
Mot denna del av förslaget hyser utskottet betänkligheter. Som tidigare
framhållits kan nämligen straffvärdet av de olika handlingar det här gäller,
dvs. konsumtion och hantering i anslutning till konsumtion, komma att
variera avsevärt. Såväl böter som fängelse bör därför ingå i straffskalan.
Även andra viktiga kriminalpolitiska skäl kan anföras för att fängelse bör
ingå i straffskalan. Dels möjliggör en sådan reglering att påföljden bestäms
till skyddstillsyn, som kan förenas med behandlingsföreskrifter. Dels är
fängelse i straffskalan en förutsättning för att använda tvångsmedel såsom
kroppsvisitation och kroppsbesiktning - och därmed också t. ex. blodprovstagning.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna ge regeringen till känna för att beaktas i det kommande
lagstiftningsarbetet.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med
narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju602 i denna del
(yrkande 1), motion 1985/86:Ju604 i denna del (yrkande 1), motion
1985/86:Ju607 i denna del (yrkande 4), motion 1985/86:Ju616 i denna
del (yrkande 1), motion 1985/86:Ju624i denna del (yrkande 1), motion
1985/86:Ju625 i denna del (yrkande 1), motion 1986/87:Ju507 i denna

del (yrkande 1), motion 1986/87: Ju612 i denna del (yrkande 3), motion
1986/87:Ju613 i denna del (yrkande 1), motion 1986/87:Ju630 i denna
del (yrkande 1) samt motion 1986/87:Ju802 i denna del (yrkande 5)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

JuU 1986/87:15

gotab Stockholm 1987 12306

12