Justitieutskottets betänkande
1986/87:36
om ändring i polislagen
(prop. 1986/87:115 jämtemotioner)
Propositionen m. m.
I proposition 1986/87:115 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i
polislagen (1984:387).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.
I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1986/87:Jul23 av Karin Ahrland m. fl.
(fp), 1986/87:Jul24 av Ingbritt Irhammar (c), 1986/87:Jul25 av Lars Werner
m. fl. (vpk) och 1986/87:Jul26 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m). Motionsyrkandena
redovisas på s. 4.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
JuU
1986/87:36
1 Riksdagen 1986/87. 7sami. Nr 36
1
Förslag till
JuU 1986/87:36
Lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ samt rubriken närmast före 19 §
polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kroppsvisitation Kroppsvisitation m. m.
19 §
En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller
avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den
utsträckning som är nödvändig
1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna
tas om hand, eller
2. för att hans identitet skall kunna fastställas.
En polisman får också kroppsvisitera
i den utsträckning det behövs
för att söka efter vapen eller andra
farliga föremål som är ägnade alt
användas vid brott mot liv eller hälsa,
om det med hänsyn till omständigheterna
kan antas att ett sådant
föremål kan förklaras förverkat enligt
36 kap. 3 § brottsbalken. För
detta ändamål får polismannen
även undersöka portfölj, handväska
eller annat liknande handbagage.
Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder
20 §
För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en
polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus,
rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i
fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga
skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen
bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman
bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter
ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall
omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid
föremålets ägare eller innehavare.
En åtgärd som avses i första En åtgärd som avses i första
stycket får endast om fara är i stycket får vidtas utan föregående
dröjsmål vidtas utan föregående be- beslut av polismyndigheten endast
slut av polismyndigheten. Endast om fara är i dröjsmål eller åtgärden
om det finns särskilda skäl får åt- syftar till att söka efter en person
gärden vidtas mellan kl. 21.00 och som är efterlyst och skall omhän
6.
00. dertas vid anträffandet. Endast om
det finns särskilda skäl får åtgärden
vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.
2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat
beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till
förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.
JuU 1986/87:36
1* Riksdagen 1986187. 7sami. Nr 36
Motionerna
JuU 1986/87:36
I motion 1986/87:Jul23 av Karin Ahrland m.fl. (fp) hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till lag om ändring i
19 § polislagen (kroppsvisitation) som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om ändring i 20 §
polislagen (husrannsakan).
I motion 1986/87:Jul24 av Ingbritt Irhammar (c) hemställs att riksdagen
beslutar, med avslag på propositionen i denna del, att av regeringen begära
förslag till en utredning så som i motionen anförs.
Den del som avslagsyrkandet avser är den föreslagna ändringen i 20 §
polislagen.
I motion 1986/87:Jul25 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen,
med godtagande av propositionens förslag om kroppsvisitation under de i
motionen angivna förutsättningarna, avslår propositionen vad avser vidgade
befogenheter till husrannsakan.
I motion 1986/87:Jul26 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs
1. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om kroppsvisitation,
beslutar att förutsättningarna för kroppsvisitation skall regleras i 22 §
polislagen i enlighet med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om husrannsakan,
beslutar att ändra 28 kap. 5 § rättegångsbalken så att lagrummet överensstämmer
med innehållet i 20 § polislagen såvitt avser förutsättningarna för
husrannsakan.
Utskottet
Inledning
I en skrivelse om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott som regeringen
hösten 1986 överlämnade till riksdagen (skr. 1986/87:21, JuU 8, rskr. 52)
förutskickade chefen för justitiedepartementet en departementspromemoria
rörande möjlighet för polisen att mera rutinmässigt göra visitationer för att
eftersöka farliga föremål i situationer där det kan befaras att sådana föremål
kan komma till brottslig användning. Förslag i detta hänseende har därefter
presenterats i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria.
Rikspolisstyrelsen har i en framställning till justitiedepartementet i
oktober 1985 ifrågasatt om inte polismän borde få ökade befogenheter att
själva fatta beslut om husrannsakan enligt polislagen (1984:387) i vissa fall.
Förslaget i propositionen grundar sig på promemorian och framställningen
samt remissbehandling av dem.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I syfte att öka möjligheterna att förebygga våldsbrott föreslås i propositionen
att det i 19 § polislagen införs en bestämmelse som under vissa omständighe
-
ter ger polisman rätt att kroppsvisitera personer för att söka efter vapen och
andra farliga föremål som kan förklaras förverkade. För sådant ändamål
skall polismannen också få undersöka portföljer, handväskor och annat
liknande handbagage.
I propositionen föreslås vidare en ändring i 20 § polislagen som syftar till
att ge polisman ökad befogenhet att själv besluta om husrannsakan för att
söka efter personer som är efterlysta och skall omhändertas vid anträffandet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.
Kroppsvisitation m. m.
Bestämmelser om kroppsvisitation som tvångsmedel vid utredning av
misstanke om brott finns i 28 kap. rättegångsbalken (RB).
Allmänna bestämmelser om polisens befogenheter att företa kroppsvisitation
från främst ordnings- och säkerhetssynpunkt vid sidan av den egentliga
brottsutredande verksamheten finns i 19 och 22 §§ polislagen.
Det finns dessutom särskild reglering för vissa mera speciella situationer,
t. ex. vissa domstolsförhandlingar.
Enligt 19 § polislagen får en polisman skyddsvisitera en person, som han
med laga rätt griper eller annars omhändertar eller avlägsnar, i syfte att leta
efter farliga föremål som kan skada den frihetsberövade eller andra. I dessa
situationer får polismannen också företa kroppsvisitation för att fastställa
identiteten på den person han ingripit mot.
I polislagen finns i 22 § en uttrycklig bestämmelse om polisens befogenhet
att tillgripa tvångsåtgärder för att förebygga eller skydda mot vissa typer av
allvarlig brottslighet. Vad beträffar tvångsmedlet kroppsvisitation får en
polisman kroppsvisitera personer som uppehåller sig på en viss plats för att
söka efter ett farligt föremål, om det finns allvarlig risk för att ett brott, som
innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom, kommer att förövas på platsen i fråga.
Om förverkande föreskrivs i 36 kap. brottsbalken (BrB). Förverkande,
som enligt BrB:s terminologi inte är en påföljd utan en särskild rättsverkan
av brott, beslutas i allmänhet av domstol. Enligt lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. fattas sådana beslut i vissa fall av
åklagare. Frågan om förverkande av knivar och andra farliga föremål
regleras i 36 kap. 2 och 3 §§. Med stöd av 2 § får bl. a. egendom (t. ex. knivar
eller andra farliga tillhyggen) som har använts som hjälpmedel vid brott
enligt BrB förklaras förverkade.
Av större intresse i detta sammanhang är bestämmelsen i 3 §. För
förverkande enligt det lagrummet fordras inte att något brott har förövats
utan det är tillräckligt att det kan befaras att det aktuella föremålet kan
komma till användning vid brott. Andra punkten i paragrafen innehåller en
bestämmelse som öppnar möjlighet till beslut om förverkande i fråga om
knivar och andra farliga föremål som påträffas i riskfyllda situationer. Enligt
denna regel, som infördes år 1983, får föremål förklaras förverkade, om de är
ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och har påträffats
under omständigheter, som gav anledning att befara att de skulle komma till
sådan användning (prop. 1982/83:89, JuU 23).
JuU 1986/87:36
5
I 27 kap. 14 a § RB finns i sin tur en bestämmelse om beslag av sådana
föremål som kan förklaras förverkade enligt 36 kap. 3 § BrB. Sådant föremål
får tas i beslag om det skäligen kan antas vara förverkat enligt bestämmelsen i
BrB. Beslut om beslag får i de praktiskt viktigaste fallen meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får åtgärden
vidtas av polisman. Den som har drabbats av beslag kan begära domstolsprövning
av beslutet.
Enligt 27 kap. 14 a § RB och 36 kap. 3 § BrB finns således möjligheter att
beslagta och förklara förverkade farliga föremål av nu diskuterat slag om de
har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de
skulle komma till användning som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det
finns inget krav på konkret misstanke om brott. Det räcker att det typiskt sett
- med hänsyn främst till platsen och den uppkomna situationen - finns en
påtaglig risk för att knivar o. d. kan komma till användning.
Polisen har däremot inte någon befogenhet att i brottsförebyggande syfte
företa kroppsvisitation i detta tidiga skede av ett händelseförlopp för att söka
efter föremål av aktuellt slag.
I propositionen föreslås nu att polismän ges ökade befogenheter att
kroppsvisitera personer samt söka igenom väskor och annat liknande
handbagage för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade
att användas vid brott mot liv eller hälsa, om omständigheterna är sådana att
föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB.
En bestämmelse av den innebörden föreslås bli införd som ett nytt andra
stycke i 19 § polislagen.
Regeringens förslag kritiseras i motionerna 123, 125 och 126. Enligt de
båda förstnämnda motionerna bör möjligheten till ingripande begränsas
något och inte avse personer i allmänhet; det bör krävas att det kan antas
t. ex. att viss person eller några personer i en grupp för med sig sådana
föremål det gäller. Liknande synpunkter förs fram i motion 126. Där
förespråkas också en något annorlunda lagteknisk lösning; bestämmelsen
bör införas i 22 § polislagen och som huvudregel föreskriva att beslut om
ingripande skall fattas av polismyndighet.
Utskottet vill för sin del inledningsvis erinra om att den oroande ökningen
av våldsbrottsligheten under senare år i förening med ett ökat bruk av vapen
och andra tillhyggen vid sådan brottslighet från tid till annan lett till alltmer
bestämda krav på åtgärder från det allmännas sida. Kraven har också i några
fall lett till skärpt lagstiftning. Utskottet vill här hänvisa till sina uttalanden i
tidigare ärenden om angelägenheten av att motverka tendenserna till att
vapen av olika slag i ökad utsträckning kommer till användning vid
våldsbrottslighet, se JuU 1980/81:33 s. 20, JuU 1981/82:38 s. 24, JuU
1982/83:23 s. 3 och JuU 1983/84:27 s. 34-36.
Mot den angivna bakgrunden och i belysning av den fortgående ökningen
av våldsbrottslighet med användande av tillhyggen delar utskottet bedömningen
att man nu bör vidga polisens befogenhet att i brottsförebyggande
syfte söka efter föremål av aktuellt slag i sådana sammanhang det här gäller.
Vad sedan beträffar den närmare utformningen av regleringen kan
utskottet i och för sig instämma i de tankegångar om en strikt och begränsad
reglering som bär upp motionsönskemålen, detta inte minst med tanke på att
JuU 1986/87:36
6
det här är fråga om inskränkning i ett grundlagsskyddat intresse. Utskottet
vill härvidlag konstatera att den i propositionen föreslagna regleringen ger
polisen rätt att söka efter aktuella föremål enbart om omständigheterna är
sådana att det kan antas att föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap.
3 § BrB. Rätten att ingripa förutsätter sålunda en situation där risken typiskt
sett framstår som stor för att tillhyggen skall komma till användning vid
våldsbrott. Detta innebär krav på en kvalificerad risk (se prop. 1982/83:89
s. 15—17 och JuU 23 s. 3). Erfarenheten, inte minst från senare tid, visar att
det förekommer situationer som ter sig allmänt hotfulla och konfliktfyllda
samtidigt som det är troligt att vissa av de närvarande personerna bär på
knivar eller andra tillhyggen. Hit hör t. ex. tillfällen när rivaliserande
ungdomsgrupper konfronteras och provokationer förekommer. Det finns
också andra situationer, t. ex. vissa fotbollsmatcher och andra offentliga
evenemang, där erfarenhetsmässigt risken för våld med bruk av vapen o. d.
är överhängande. Det är framför allt sådana lägen som nu beskrivits som en
ny reglering bör ta sikte på. För att lagstiftningen skall få erforderlig effekt är
det därför enligt utskottets mening inte möjligt att begränsa ingripandena till
enbart viss person.
I linje med tankarna bakom motionerna vill utskottet emellertid, såsom
också departementschefen gör, understryka att det är ytterst väsentligt att
den praktiska tillämpningen inte blir sådan att den av allmänheten uppfattas
som ett utslag av trakasseri. Utskottet vill vidare upprepa sitt uttalande i 1983
års lagstiftningsärende att det är viktigt att tillämpningen sker så att enskildas
berättigade intressen inte kommer i kläm. I samma riktning verkar för övrigt
den för all polisverksamhet grundläggande proportionalitetsprincipen: ingripandet
får aldrig göras större än vad som behövs för att uppnå det avsedda
resultatet.
I den särskilda frågan om beslutsnivån finner utskottet också att lagstiftningens
effektivitet kräver den ordning som föreslagits i propositionen. En
annan sak är att beslut om visitationer i samband med idrottsevenemang eller
liknande enligt utskottets mening regelmässigt bör fattas av polisman i
befälsställning.
Sammantaget finner utskottet med hänsyn till de intressen som står på spel
att den av regeringen föreslagna regleringen bör godtas. Det gäller här att
värna om ett syfte som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och
regleringen ligger enligt utskottets mening inom ramen för vad som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet samtidigt som den inskränkning i ett
grundlagsskyddat intresse som sker är demokratiskt godtagbar. I detta
ställningstagande ligger också att utskottet förordar att regleringen upptas i
19 § polislagen såsom föreslås i propositionen. Ställningstagandet, jämte de
uttalanden utskottet gjort i det föregående, innebär vidare att önskemålen
bakom motionerna i den här delen i allt väsentligt är tillgodosedda. Någon
riksdagens åtgärd med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena
påkallas därför inte.
JuU 1986/87:36
7
Husrannsakan
JuU 1986/87:36
Husrannsakan är ett tvångsmedel, som syftar till att bereda myndigheter
tillträde till hus, rum och slutna förvaringsställen för att där eftersöka
personer eller saker (personell resp. reell husrannsakan). Bestämmelser om
husrannsakan finns i bl. a. 28 kap. RB och 20 § polislagen.
Husrannsakan enligt RB används i samband med brottsutredning, medan
husrannsakan enligt polislagen tillämpas vid förfaranden enligt viss förvaltningsrättslig
lagstiftning, t. ex. omhändertagande enligt lagen (1981:1243)
om vård av missbrukare i vissa fall.
Beslut om husrannsakan enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 § av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en
polisman rätt att i vissa situationer själv besluta om husrannsakan. Enligt
dessa bestämmelser är så fallet ”om åtgärden har till syfte att eftersöka den
som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till
inställelse vid rätten eller att verkställa beslag av föremål, som på färsk
gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål”.
Beslut om husrannsakan enligt polislagen fattas av polismyndigheten (20 §
2 st). Endast om det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan ett sådant
föregående beslut av polismyndigheten.
Före polislagens ikraftträdande tillämpades i stor utsträckning RB:s regler
analogt när det var fråga om att vidta åtgärder för att säkerställa förvaltningsrättsliga
omhändertaganden. Även om det inte stod klart att det förelåg fara i
dröjsmål, ansågs således en polisman ha rätt att företa husrannsakan, om
detta skedde för att söka efter någon som skulle omhändertas.
I propositionen föreslås nu en sådan ändring i 20 § polislagen att polisman
får befogenhet att göra husrannsakan för att söka efter någon som är efterlyst
och som skall omhändertas. Avsikten är att polislagens bestämmelser för
förvaltningsrättsliga omhändertaganden därigenom skall bringas i överensstämmelse
med motsvarande regler för straffprocessuella omhändertaganden
i RB.
En utgångspunkt för förslaget är att den sedan ett par år sålunda rådande
skillnaden i fråga om beslutsnivå beträffande straffprocessuella ingripanden
å ena sidan och förvaltningsrättsliga ingripanden å den andra skapar
olägenheter i det praktiska polisarbetet. Skillnaden medför också en viss risk
för att rekvisitet fara i dröjsmål uttunnas. En annan utgångspunkt är att
motsvarande regler i RB tillämpats under lång tid utan att någon kritik i sak
mot dem kommit fram.
I samtliga föreliggande motioner avvisas den föreslagna regleringen,
främst under hänvisning till att det inte finns något framträdande behov
därav. I motion 126 utvecklas därjämte ett resonemang om att polislagen
torde bättre än RB avspegla den nutida synen på en lämplig avvägning mellan
rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter. I den delen mynnar motionen ut
i ett önskemål om att i stället 28 kap. 5 § RB bör ändras så att den i sak
överensstämmer med innehållet i 20 § polislagen i dess nuvarande lydelse.
Också i motion 124 riktas i detta sammanhang uppmärksamheten mot
intresset att i större utsträckning än för närvarande ta till vara den enskildes
krav på integritetsskydd utan att det blir svårare för de rättsvårdande
myndigheterna att fullgöra sina uppgifter. Motionerna mynnar i denna del ut
i en begäran om utredning för att belysa effekterna av nuvarande lagstiftning.
Genom beslut den 29 april 1987 har regeringen med hänvisning till
propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna
uppdragit åt justitiekanslern att undersöka tillämpningen av bestämmelserna
i 28 kap. 5 § RB.
I slutbetänkandet (SOU 1984:54) Tvångsmedel-Anonymitet—Integritet
har tvångsmedelskommittén lagt fram förslag om hur avvägningen bör göras
mellan den enskildes behov av skydd för sin personliga integritet och det
allmännas intresse av att i vissa situationer kunna ingripa med olika
tvångsåtgärder. Frågorna övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.
Utskottet gör för sin del följande bedömning.
Som framgått av det föregående föreligger det i den här delen av
lagstiftningsärendet ett samband mellan 20 § polislagen och 28 kap. 5 § RB
såväl från lagtekniska synpunkter som från tillämpningssynpunkt. Skälen
bakom regeringens förslag är intresset av att nå överensstämmelse mellan
dessa regler och att skapa möjligheter för att polisen skall kunna arbeta
effektivare.
Liksom i avsnittet här ovan om kroppsvisitation m. m. inrymmer ärendet i
den här delen också grannlaga frågor om avväganden med hänsyn till
grundlagsskyddade intressen. Det är heller inte givet att det måste vara en i
alla hänseenden överensstämmande reglering i fråga om straffprocessuella
och förvaltningsrättsliga ingripanden. Det är vidare inte heller givet vilka
beslutsregler som bör ändras, om de olika regleringarna ändå anses böra
bringas i bättre samklang med varandra.
Mot bakgrund av det sagda bör enligt utskottets mening riksdagen inte
genom beslut om lagstiftning föregripa resultatet av den undersökning som
anförtrotts justitiekanslern, en undersökning som enligt utskottets mening
tillgodoser utredningsyrkandet i motion 124 samtidigt som den är påkallad
med hänsyn till den oro hos allmänheten som skapats kring detta ärende inte
minst genom den allmänna debatten. Förslaget till ändring av 20 § polislagen
bör därför avslås. Detsamma gäller yrkandet i motion 126 om ändring i 28
kap. 5 § RB. Utskottet utgår från att de synpunkter som utskottet har anfört
om avvägningen mellan olika intressen i denna fråga beaktas i den nyss
nämnda undersökningen.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande husrannsakan m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jul23 i denna del (yrkande
2), motion 1986/87:Jul24 i denna del, motion 1986/87:Jul25 och
motion 1986/87:Jul26 i denna del (yrkande 2 delvis) avslår det genom
proposition 1986/87:115 framlagda förslaget till lag om ändring i
polislagen (1984:387) såvitt avser 20 §,
2. beträffande kroppsvisitation m. m.
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag
JuU 1986/87:36
9
på motion 1986/87:Jul23 i denna del (yrkande 1) och motion
1986/87:Jul26 i denna del (yrkande 1) antar det i moment 1 nämnda
lagförslaget såvitt avser 19 §,
3. att riksdagen avslår motion 1986/87: Jul24, motion 1986/87: Ju 125
och motion 1986/87:Jul26 såvitt gäller yrkande 2, allt i den mån de inte
tillgodosetts eller omfattas av vad utskottet hemställt ovan.
Stockholm den 14 maj 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland
Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva
Johansson (s), Lars Sundin (fp), Sven-Olof Nordlund (s), Ingbritt Irhammar
(c) och Olavi Viitanen (s).
Reservationer
1. Husrannsakan m. m. (mom. 1)
Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser beträffande
motiveringen
att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Sorn framgått” och
slutar med ”nämnda undersökningen” bort ha följande lydelse:
Förslaget om utvidgad rätt för en enskild polisman att genomföra
husrannsakan inger utskottet i likhet med motionärerna betydande oro. Det
är därför inte heller förvånande att det i den offentliga debatten efter det att
propositionens innehåll blev känt har riktats kraftfull kritik mot förslaget
från olika medborgargrupper.
Utskottet konstaterar att de enda skäl som har anförts för förslaget är dels
att överensstämmelse med reglerna i 28 kap. RB eftersträvas, dels att polisen
genom ändringen skall kunna arbeta effektivare. Inget av dessa skäl är enligt
utskottets mening godtagbart när det - som här är fallet - gäller att öppna
möjlighet till djupgående kränkningar av enskilda människors grundlagsskyddade
intressen. Det är också enligt utskottets mening anmärkningsvärt
att regeringens proposition inte innehåller någon verklig analys i frågan om
hur den nu föreslagna regeln förhåller sig till den grundläggande regeln om
förbud mot bl. a. husrannsakan i 2 kap. 6 § regeringsformen. Inte heller
synes regeringen ha tagit intryck av den debatt som under senare år har förts
över i vart fall hela Europa och där det har ifrågasatts om Sverige som
rättsstat uppfyller de krav som landet har åtagit sig genom att ansluta sig till
Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
Utskottet anser alltså i likhet med motionärerna att det av regeringen
framlagda förslaget i denna del inte kan accpeteras. Förslaget till ändring i
20 § polislagen bör därför avslås.
JuU 1986/87:36
10
Däremot bör på sätt yrkats i motion 126 av rättssäkerhetsskäl bestämmelsen
om husrannsakan i 28 kap. 5 § RB ändras så att den bringas i saklig
överensstämmelse med den nuvarande regeln i 20 § polislagen. Det är
nämligen uppenbart - såsom också JO har påvisat i sitt remissvar - att den
senare gjorda regleringen i polislagen bättre motsvarar ett modernt synsätt
på avvägningen mellan rättssäkerhets- och effektivitetsintressen. Denna
ändringsåtgärd behöver enligt utskottets mening inte avvakta någon ytterligare
utredning; det uppdrag som justitieministern har lämnat åt justitiekanslern
kan därför enligt utskottets uppfattning inte anses påkallat av sakliga
skäl. Lagändringen bör alltså kunna vidtas utan dröjsmål. Det bör ankomma
på regeringen att utarbeta förslag till denna lagändring och skyndsamt
återkomma till riksdagen därmed. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
2. Kroppsvisitation m. m. (mom. 2)
Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Sven Munke (m). Arne Svensson (m)
och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”Utskottet vill”
och slutar på s. 7 med ”därför inte” bort ha följande lydelse:
Som utskottet i andra sammanhang påtalat kräver den oroande brottsutvecklingen
kraftfulla motåtgärder från det allmännas sida. Utskottet anser
därför att polisens befogenheter i vissa fall kan behöva stärkas. Utskottet vill
emellertid samtidigt erinra om att problemet inte huvudsakligen består i att
polisen generellt sett saknar tillräckligt stöd i lag för att ingripa i olika
sammanhang, utan fastmer har sin grund i bristande polisiära resurser.
Den föreslagna ändringen i polislagen gällande kroppsvisitation har mötts
av kritik från remissinstanser, vilken måste tillmätas stor betydelse i detta
ärende. De har varnat för att den föreslagna ordningen kommer att ge vida
befogenheter till ingrepp i medborgarnas normalt skyddade integritet. Göta
hovrätt t. ex. har anfört att det aktuella förslaget inte i tillräcklig grad beaktar
hänsynen till den enskildes grundlagsfästa skydd mot påtvingade kroppsliga
ingrepp. Utskottet anser att regeringens förslag, såvitt avser både lagtext och
motiv, är alltför allmänt utformade. Genomförs förslaget föreligger risk att
många oskyldiga människor kan drabbas av långtgående ingrepp i sin
integritet.
Syftet med förslaget i propositionen är att effektivisera brottsbekämpningen.
Utskottet anser dock att effektiviteten inte får drivas så långt att enskildas
rättssäkerhet beskärs i sådan grad som här kan bli fallet. Lagstiftningen i
detta hänseende bör därför utformas så att det klart framgår att kroppsvisitation
endast får ske då allvarlig risk för brott föreligger på grund av att det kan
antas att en viss person eller vissa personer i en grupp medför vapen eller
andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa.
Vidare bör lagtexten uttrycka att beslutet som huvudregel skall fattas av
polismyndighet och alltså ej av enskild polisman. Utskottet anser att en sådan
reglering utgör en lämplig avvägning mellan effektivitetssynpunkter och
rättssäkerhetsaspekter.
Det bör ankomma på regeringen att utarbeta och förelägga riksdagen
JuU 1986/87:36
11
förslag till lagtext i enlighet med de överväganden utskottet här har
redovisat. I avvaktan härpå bör det nu framlagda förslaget till ändring i 19 §
polislagen avslås.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kroppsvisitation m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul23 i denna del
(yrkande 1) och motion 1986/87:Jul26 i denna del (yrkande 1)
dels avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 19 §,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
fråga om utarbetande av ett nytt lagförslag.
3. Ändring av rättegångsbalken (mom. 3)
Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser - under
förutsättning av bifall till reservation 1 - att moment 3 i utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:
3. att riksdagen dels avslår motion 1986/87:Jul24 och motion
1986/87:Jul25 i den mån de inte tillgodosetts eller omfattas av vad
utskottet hemställt ovan, dels med anledning av motion 1986/87:Jul26
i denna del (yrkande 2 delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om förslag till ändring av 28 kap. 5 § rättegångsbalken.
JuU 1986/87:36
gotab Stockholm 1987 12981
12