Justitieutskottets betänkande
1986/87:29

om ändring i förvaltningsprocesslagen, m. m.
(prop. 1986/87:113 jämte motion)

JuU

1986/87:29

Propositionen m. m.

I proposition 1986/87:113 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
under rubriken Utskottet på s. 5.

Utskottet behandlar i detta betänkande även den med anledning av propositionen
väckta motionen 1986/87:Jul22 av Bo Lundgren (m). I motionen
yrkas att riksdagen skall avslå lagförslaget nr 2.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1986/87. 7 sami. Nr 29

1 Förslag till

JuU 1986/87:29

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall ha följande lydelse.

Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utlänningslagen (1980:376)
som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,

5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av
ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas,

6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som
inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen,
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga och 8 § lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag
av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål
enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152),

6. mål som avser ändring av 6. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 2500 taxerad inkomst med högst 5000

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer
med parternas samstämmiga mening,

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 §'

kr..

kr.,

1 Senaste lydelse 1986:169.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1986/87:29

körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,

10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis
skall återkallas,

11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2 Förslag till

JuU 1986/87:29

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Ansöknings- eller besvärshandling
eller annan handling, varigenom
mål anhängiggöres, och det
som hör till den skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd
ifrågasättes. Mottagaren skall föreläggas
att svara inom viss tid vid
påföljd att målet ändå kan komma
att avgöras.

Underrättelse enligt första
stycket behövs ej,

/. om det är uppenbart att talan
ej kan bifallas eller att underrättelse
är onödig eller

2. om det kan befaras att under
rättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet
av beslut i målet.

Föreslagen lydelse
10 §

Ansöknings- eller besvärshandling
eller annan handling, varigenom
mål anhängiggörs, och det
som hör till den skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd
ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas
att svara inom viss tid vid
påföljd att målet ändå kan komma
att avgöras.

Underrättelse enligt första
stycket behövs ej,

/. om det inte finns anledning
anta att talan kommer att bifallas
helt eller delvis,

2. om underrättelse annars är
uppenbart onödig eller

3. om det kan befaras att underrättelse
skulle avsevärt försvåra genomförandet
av beslut i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Motionen

JuU 1986/87:29

1 motion 1986/87:Ju 122 hemställs att riksdagen avslår proposition 1986/
87:113 såvitt avser förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en utvidgning av länsrätternas möjligheter att
handlägga skattemål utan medverkan av nämndemän, alltså med en lagfaren
domare ensam. För närvarande är en länsrätt domför med en lagfaren
domare ensam bl. a. vid avgörande av mål som avser ändring av taxerad
inkomst med högst 2 500 kr. Enligt förslaget höjs beloppsgränsen till 5 000
kr.

I propositionen föreslås vidare att de allmänna förvaltningsdomstolarna
och försäkringsdomstolarna får ökade möjligheter att avstå från skriftväxling
med sökandens eller klagandens motpart (s. k. kommunikation) i de
fall där talan inte bifalls.

Förslagen i propositionen tar sikte på i första hand de enklare skattemålen.
Ändringarna beräknas medföra bl. a. att handläggningstider hos domstolarna
blir kortare och att länsskattemyndigheterna får mer tid för komplicerade
mål.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

Ensamdomarkompetens i skattemål

Länsrätt är enligt huvudregeln i 17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Från huvudregeln
finns i 18 § vissa undantag. Bl. a. är länsrätten domför med en lagfaren
domare ensam om målet rör ändring av taxerad inkomst med högst 2 500 kr.

1 propositionen föreslås att denna beloppsgräns höjs till 5 000 kr.

Beloppsgränsen höjdes senast år 1982, då från 1 000 kr. till 2 500 kr.

Såsom utskottet i andra sammanhang anfört är lekmannamedverkan i
domstolarna av stort värde av flera skäl. Emellertid måste inte minst av
rationaliseringsskäl domförhetsreglerna påverkas av målens svårhetsgrad
varvid enklare mål bör kunna avgöras i en mindre sammansättning. Den nu
ifrågavarande regeln kan ses som ett uttryck för ett sådant synsätt. I sammanhanget
vill utskottet erinra om att tingsrätt i princip är domför med en
lagfaren domare ensam om tvisteföremålets värde uppgår till högst ett halvt
basbelopp (12 050 kr.). Utskottet anser att det kan finnas skäl för en basbeloppsanknuten
gräns för ensamdomarkompetens också för länsrätternas
del. Denna fråga bör övervägas närmare i lämpligt sammanhang. 1 avvaktan
härpå är det ett naturligt led i rationaliseringssträvandena att anpassa
den nuvarande beloppsgränsen till inträffade förändringar av penningvärdet.
Utskottet har ingenting att invända mot den föreslagna beloppsgränsen.
Utskottet vill samtidigt understryka vikten av att mål om taxerad in- 5

komst handläggs med nämndemän när målets beskaffenhet påkallar det JuU 1986/87:29

även om det beloppsmässigt faller inom området för ensamdomarkompe tensen.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det anförda förslaget i propositionen
i här aktuell del.

Kommunikation i förvaltningsdomstolarna

För de allmänna förvaltningsdomstolarnas och försäkringsdomstolarnas
del regleras frågorna om kommunikation i 10 och 18 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Som huvudregel stadgas att ansöknings- eller besvärshandling
eller annan handling varigenom mål anhängiggörs skall tillställas
motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Vidare skall varje part ha
fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och
ha fått tillfälle att yttra sig över det innan målet avgörs. Undantag från
skyldigheten att kommunicera medges, såvitt nu är av intresse, om det är
uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig. Enligt
vad som uppges i propositionen har det från domstolshåll nu framförts att
kravet på uppenbarhet (uppenbarhetsrekvisitet) medverkat till bristande
enhetlighet i tillämpningen och till att kommunikation i vissa fall måste äga
rum trots att det inte är sakligt motiverat.

Det avgörande för kommunikationsfrågan bör, enligt vad föredragande
statsrådet uttalar i propositionen, vara om någon ändring till motpartens
nackdel kommer att ske eller ej. Det kan med den utgångspunkten synas
alltför långtgående, anför han, att kräva att det skall vara uppenbart att talan
inte skall bifallas för att rätten skall få avstå från kommunikation. I propositionen
föreslås därför att uppenbarhetsrekvisitet slopas och att det avgörande
för frågan om en inlaga skall kommuniceras eller ej blir domstolens
bedömning av om det Finns anledning att bifalla sökandens talan; domstolen
skall få avstå från kommunikation om det saknas anledning anta att
talan kommer att bifallas.

1 motion 122 yrkas avslag på propositionen i denna del. Enligt motionären
underlättar länsskattemyndighetens yttrande till domstolen — som blir
en följd av kommunikationen — för den skattskyldige att argumentera för
sin sak. Det är därför av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt att besvär i
skattemål även fortsättningsvis kommuniceras i samma utsträckning som
hittills, anförs det i motionen.

Huvudregeln om kommunikation, som gäller såväl för de allmänna domstolarna
och förvaltningsdomstolarna som för andra myndigheter, bottnar i
en grundläggande princip för svensk rättskipning, nämligen att ingen skall
dömas ohörd. Från denna huvudregel görs undantag huvudsakligen i sådana
fall där kommunikation inte behövs för att tillgodose motpartens intressen.
Det kan således enligt utskottets mening inte heller i förvaltningsdomstolarna
komma i fråga att i de lägen som är aktuella i detta lagstiftningsärende
underlåta kommunikation om talan till någon del bifalls till förfång
för en enskild motpart. Detta innebär att ett slutligt ställningstagande till
frågan om kommunikation ofta kommer att ske först när målet eljest är
klart för avgörande. Kommunikation kommer då att vara alternativet till ett ,

omedelbart avgörande i sak. En förutsättning är då att det befintliga pro- JuU 1986/87:29
cessmaterialet är sådant att domstolen kan anses ha uppfyllt den utredningsskyldighet
som enligt 8 § förvalthingsprocesslagen åvilar domstolen.

Utskottet vill i detta sammanhang betona — särskilt mot bakgrund av
vad som anförs i motion 122 — att det åligger förvaltningsdomstolarna att
se till att varje mål blir tillräckligt utrett. Domstolen är också skyldig att vara
parten behjälplig genom att anvisa hur utredningen bör kompletteras. Utskottet
delar inte de farhågor om bristande utredning som synes ligga till
grund för avslagsyrkandet i motion 122.

Även om utskottet inte har några principiella invändningar mot regeringens
förslag vill utskottet ändå understryka att förslaget tar sikte på enklare
skattemål. Det kan också tillämpas på andra mål av okomplicerad natur.

Vad däremot gäller mål av mer omfattande eller invecklad beskaffenhet får
det, enligt utskottets mening, som regel antas vara en förutsättning för att
domstolens utredningsskyldighet skall anses uppfylld att motparten beretts
tillfälle att yttra sig. Detsamma torde rent allmänt kunna sägas också för
många fall där det överklagade beslutet saknar motivering eller är knapphändigt
motiverat. I sammanhanget vill utskottet erinra om justitieombudsmannens
uttalande i beslut den 5 februari 1987 (dnr 2520-1983) att domstolarna
i skattemålen noga måste överväga behovet av varje remiss. Tillämpningen
såväl av huvudregeln om kommunikation som av undantagsreglerna
får således inte ske rutinmässigt utan först efter övervägande i varje
enskilt fall. I linje med vad som framhålls i propositionen (s. 12) bör tillämpningen
av undantagsreglerna sålunda ske på ett försiktigt och nyanserat
sätt.

Utskottet anser att det är angeläget att alla möjligheter tas till vara för att
öka effektiviteten vid handläggningen av bl. a. skattemålen med den självklara
begränsningen att rationaliseringsåtgärderna inte får medföra några
risker för den enskildes rättssäkerhet. Det föreliggande förslaget uppfyller
enligt utskottets uppfattning dessa krav. Utskottet tillstyrker med avslag på
motionen bifall till propositionen även i denna del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ensamdomarkompetens i skattemål

att riksdagen antar det genom proposition 1986/87:113 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

2. beträffande kommunikation i förvaltningsdomstolarna

att riksdagen med avslag på motion 1986/87 :Ju 122 antar det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Stockholm den 28 april 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i JuU 1986/87:29
Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s),

Sven Munke (m), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson
(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva Johansson (s), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp) och Sven-Olof Nordlund (s).

Reservation

Kommunikation i förvaltningsdomstolarna

Sven Munke (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”i denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att risk finns att förslaget i propositionen medför att särskilt
taxeringsmålen blir bristfälligt utredda. En skattskyldig som besvärar
sig över en taxering har nämligen oftast inte den sakkunskap som finns hos
länsskattemyndigheten eller länsrätten. Argumentationen i besvären kan
således vara mindre väl utvecklad och ha brister som framgår först när en
jämförelse kan göras mellan besvären och taxeringsintendentens yttrande.

Detta yttrande underlättar alltså för den skattskyldige att argumentera om
han väljer att vidhålla besvären samtidigt som det därigenom blir möjligt
för domstolen att avgöra om utredningsskyldigheten uppfyllts. Det är således
av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt att besvär i skattemål även
fortsättningsvis kommuniceras i samma utsträckning som nu. Utskottet avstyrker
därför bifall till propositionen i nu aktuell del.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kommunikation i förvaltningsdomstolarna
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Ju 122 avslår det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Svenskt Tryck Stockholm 1987