Justitieutskottets betänkande
1986/87:24

om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott,
m. m.

(prop. 1986/87:81 jämtemotioner)

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottets majoritet regeringens förslag att
möjliggöra förverkande i vissa fall av motorfordon som har använts vid
trafikbrott. Mot beslutet reserverar sig (m).

Vidare tillstyrker utskottet en föreslagen dispensregel som skall möjliggöra
experimentell forskning kring de prestationsnedsättande effekterna av
droger.

Dessutom behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden med anknytning
till trafikbrottsligheten. Dessa gäller promillegränserna, gränsvärde för
narkotika i blodet, straffskärpning vid återfall, kontraktsvård, kriminalisering
av s. k. efterförtäring samt möjligheterna att upptäcka rattfyllerister.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Reservationer och särskilt
yttrande har avgetts av de borgerliga partierna i flera av frågorna.

Propositionen m. m.

I proposition 1986/87:81 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett genom propositionen framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
-i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlas

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1986/87:Jul03
av Bengt Harding Olson (fp), 1986/87:Jul04 av Karin Ahrland m. fl. (fp),
1986/87:Jul05 av Anna Wohlin-Andersson (c) och Kjell A. Mattsson (c),
1986/87:Jul06 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c), 1986/87:Jul07 av Björn Körlof
m. fl. (m) och 1986/87:Jul08 av Lars Werner m. fl. (vpk),
dels de under den allmänna motionstiden 1987 väckta motionerna
1986/87:Ju224 av Siw Persson (fp), 1986/87:Ju612 av Bengt Westerberg m. fl.
(fp), 1986/87:Ju622 av Barbro Nilsson m. fl. (s), 1986/87:Ju625 av Karin
Israelsson (c), 1986/87:Ju628 av Rune Thorén m. fl. (c, fp), 1986/87:Ju634 av
Arne Svensson (m) och 1986/87:Ju642 av Elving Andersson m.fl. (c).
Motionsyrkandena redovisas på s. 3-4.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

&

JuU

1986/87:24

1 Riksdagen 1986/87. 7 sami. Nr24

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott

dels att 4 § 3 morn. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

3 morn.1

Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av
motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom.
gäller inte, om förandet av fordonet
ingär som ett led i en vetenskaplig
eller därmed jämförlig undersökning
till vilken tillstånd har lämnats av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

7§

Ett fordon som har använts vid
brott enligt denna lag får förklaras
förverkat, om det är uppenbart att
detta behövs för att förebygga fortsatt
sådan brottslighet och förverkande
inte är oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

JuU 1986/87:24

'Senaste lydelse 1978:92.

Motionerna

Juli 1986/87:24

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1986/87:Jul03 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i förslaget till lag om ändring
av trafikbrottslagen att möjligheten att ta ett fordon i beslag begränsas till de
fall där det föreligger sannolika skäl för förverkande.

I motion 1986/87:Jul04 av Karin Ahrland m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts
angående en utvärdering av den föreslagna möjligheten att förverka fordon.

I motion 1986/87:Jul05 av Anna Wohlin-Andersson (c) och Kjell A.
Mattsson (c) hemställs att riksdagen beslutar avslå proposition 1986/87:81
såvitt avser föreskrifter om förverkande av motorfordon.

I motion 1986/87:Jul06 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar hos regeringen begära en utvärdering av effekterna av de i
propositionen 1986/87:81 föreslagna åtgärderna mot trafikbrott att föreläggas
riksdagen senast under hösten 1989.

I motion 1986/87:Jul07 av Björn Körlof m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1986/87:81 såvitt avser den särskilda
regeln om förverkande av fordon vid trafikbrott,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om straffskärpande påföljder
vid upprepade återfall i trafikbrott i enlighet med vad i motionen anförs.

I motion 1986/87:Jul08 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen rörande
förverkande av fordon och s. k. kontraktsvård.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1987

I motion 1986/87:Ju224 av Siw Persson (fp) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om undersökning för att få veta var de misstänkta rattfylleristerna
anträffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätt för enskild polisman att besluta om nödvändig kontroll för att
säkra bevis vid rattfylleri.

I motion 1986/87: Ju612 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är
i fråga,

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny lägsta promillegräns
vid vilken ansvar för trafikonykterhet inträder (yrkande 1),

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kontraktsvård som
påföljd för vissa trafiknykterhetsbrott (yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju622 av Barbro Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkning
av straffbarhetsgränsen vid rattonykterhet.

1* Riksdagen 1986187. 7sami Nr 24

I motion 1986/87:Ju625 av Karin Israelsson (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
straffbarhet när alkoholförtäring skett i samband med bilkörning enligt
motionens intentioner.

I motion 1986/87:Ju628 av Rune Thorén m. fl. (c, fp) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående sänkning av nuvarande promillegräns för rattonykterhet.

I motion 1986/87:Ju634 av Arne Svensson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning gällande en högsta gräns för
narkotikakoncentration i en förares blod under eller efter färden.

I motion 1986/87: Ju642 av Elving Andersson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen av regeringen begär förslag till ändring i lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott (yrkande 1).

Utskottet

Inledning

Hosten 1984 förelädes riksdagen genom regeringens proposition 1984/85:21
om trafiknykterhetsbrotten flera olika förslag med anknytning till straffbestämmelserna
om rattfylleri och rattonykterhet i lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott (TBL). Propositionen, vars lagförslag hade granskats av
lagrådet, återkallades sedermera av regeringen (skr. 1984/85:91, rskr. 26).

De två förslag som tas upp i den nu föreliggande propositionen ingick
också i 1984 års proposition. Det ena förslaget avser möjlighet att under vissa
förutsättningar förverka ett fordon som har använts vid brott mot TBL. Det
andra förslaget avser att möjliggöra viss forskning kring prestationsnedsättande
effekter av droger.

Den föreslagna regleringen om fordonsförverkande bygger på ett förslag i
betänkandet (Ds Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotten och remissbehandlingen
av det. Underlaget i övrigt utgörs av en framställning från statens väg- och
trafikinstitut, som också har remissbehandlats.

Utskottet tar i detta betänkande upp - förutom förslagen i propositionen
och de med anledning av propositionen väckta motionerna - vissa frågor
rörande åtgärder mot trafiknykterhetsbrotten som har framställts i motioner
väckta under den allmänna motionstiden i år.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett fordon som har använts vid brott enligt TBL
skall få förklaras förverkat, om det är uppenbart att detta behövs för att
förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.
Förverkanderegeln föreslås bli införd i en ny paragraf, 7 §, i TBL.
Vidare föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer skall få möjlighet att ge dispens från trafiknykterhetsreglerna för
vetenskapliga eller därmed jämförliga undersökningar. Syftet bakom dis -

JuU 1986/87:24

4

pensregeln, som föreslås införd i 4 § 3 mom. TBL, är att förbättra
möjligheterna att utföra experimentella försök inom ramen för forskningen
kring de prestationsnedsättande effekterna av droger.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

Förverkande av motorfordon (7 § TBL)

Bakgrund

I TBL finns regler om straffansvar för vårdslöshet i trafik (1 §), olovlig
körning (3 §), rattfylleri och ett lindrigare brott, s. k. rattonykterhet (4 §)
samt s. k. smitning (5 §).

Regler om förverkande på grund av brott finns både i 36 kap. brottsbalken
(BrB) och i en rad specialstraffrättsliga bestämmelser (se t. ex. jaktlagen,
lagen om rätt till fiske, vapenlagen). Förverkande är enligt brottsbalkens
terminologi inte en brottspåföljd utan en särskild rättsverkan av brott. Beslut
om förverkande kan avse att viss egendom förklaras förverkad (sakförverkande)
eller också, vanligen, att värdet av viss egendom förklaras förverkat
(värdeförverkande). Olika syften kan ligga bakom förverkande; ett vanligt
syfte är att förebygga brott (se 36 kap. 2och3§§ BrB). Förverkande får enligt
36 kap. 5 § BrB, som gäller även inom specialstraffrätten, ske - förutom hos
gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet - hos den i vars ställe
gärningsmannen eller annan medverkande var, hos den som genom brottet
beretts vinning samt hos den som förvärvat egendomen efter brottet genom
vissa familjerättsliga fång, genom gåva eller på annat sätt och därvid varit i
ond tro i fråga om brottet. Enligt 36 kap. 16 § BrB får förverkande underlåtas
om det är uppenbart oskäligt.

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) får föremål, som skäligen kan
antas vara förverkat genom brott, tas i beslag. Bestämmelsen gäller
förverkande såväl enligt BrB som enligt specialstraffrättsliga regler. Beslut
om beslag får meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Om det är
fara i dröjsmål får åtgärden vidtas av polisman. Vidare får domstol i vissa fall
förordna om beslag. Om beslaget har verkställts utan rättens förordnande får
den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av detta. Därvid
inträder skyldighet för rätten att inom viss kortare tid pröva beslaget vid en
förhandling.

Propositionen

I propositionen föreslås att TBL kompletteras med en regel, 7 §, enligt vilken
ett fordon som har använts vid brott enligt lagen får förklaras förverkat, om
det är uppenbart att detta behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet
och förverkande inte är oskäligt.

Departementschefen framhåller i fråga om tillämpningen bl. a. att bestämmelsen
skall kunna användas enbart i brottsförebyggande syfte och att den
tar sikte på situationer där föraren har visat uppenbar hänsynslöshet främst
genom upprepade återfall. En mycket restriktiv tillämpning förutsätts. Detta
markeras i den föreslagna lagtexten genom kravet att det skall vara

JuU 1986/87:24

5

uppenbart att förverkande behövs, genom att redan den omständigheten att
förverkande framstår som ”oskäligt” skall hindra förverkande och slutligen
genom att bestämmelsen inte ger utrymme för något värdeförverkande
(prop. s. 10 f).

Motionerna

I två motioner, 105 och 107, yrkas avslag på den föreslagna förverkanderegeln.
I båda motionerna framhålls att regeln kan komma att drabba mycket
olika och slumpmässigt, ibland en oskyldig tredje man, och det förespråkas i
stället straffskärpningar vid återfall i trafikbrott. I motion 107 påtalas också -med anledning av ett i propositionen återgivet uttalande av lagrådet - att
förverkande i betydande grad kan komma att ersätta de gängse påföljderna.

I två motioner, 104 och 106, begärs att effekterna av den nya förverkandebestämmelsen
skall utvärderas efter viss tid.

I motion 108 begärs, såvitt nu är i fråga, ett tillkännagivande till regeringen
om en mycket restriktiv tillämpning av den nya förverkandebestämmelsen.

I motion 103, slutligen, tas upp frågan om vilka förutsättningar som skall
gälla för beslag av ett fordon som eventuellt skall förverkas.

Utskottets bedömning

Det förslag till lagregel om förverkande av motorfordon som läggs fram i
propositionen syftar till att förebygga fortsatt upprepad trafikbrottslighet av
allvarlig art. Detta syfte är enligt utskottets mening angeläget. Visserligen
kan - när det gäller trafiknykterhetsbrott - andra medel, t. ex. vårdinsatser
mot alkoholmissbruk, vara ägnade att bättre än förverkande av fordonet
motverka fortsatt trafikbrottslighet. Men detta hindrar inte att ett fordonsförverkande
- rätt använt - kan komma att medföra positiva verkningar,
främst för trafiksäkerheten men också för den enskilde fordonsföraren.
Utskottet vill understryka den brottsförebyggande effekt den föreslagna
regleringen således får.

I flera av motionerna uttalas emellertid farhågor för att ett beslut om
förverkande enligt den föreslagna regeln kan komma att drabba alltför
slumpmässigt. I motionerna 105 och 107 begärs av detta skäl avslag på
propositionen i denna del. I motion 108 begärs av bl. a. samma skäl ett
tillkännagivande om en restriktiv tillämpning.

Utskottet vill först framhålla att alla regler som förutsätter en skälighetsbedömning
naturligen innebär ett visst mått av skönsmässighet. I propositionen
framhålls dock, som har redovisats tidigare, att den nya regeln skall få en
mycket restriktiv tillämpning. Denna restriktivitet har också kommit till klart
uttryck i den föreslagna lagtexten. I den särskilda frågan huruvida tredje
man, t. ex. en make till gärningsmannen, kan komma att drabbas orättvist av
att fordonet förverkas vill utskottet framhålla de uttalanden som görs i
propositionen (s. 11). Där sägs att det vid bedömningen av om det är oskäligt
att förverka fordonet skall beaktas bl. a. om någon annan medlem av
gärningsmannens familj använder fordonet och har ett starkt behov av det.
Här kan också hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen för BrB:s

JuU 1986/87:24

6

regler om förutsättningarna att förklara förverkat ett fordon som tillhör
någon annan än gärningsmannen. Sammantaget innebär regleringen enligt
utskottets bedömning att oönskade effekter av ett fordonsförverkande bör
kunna undvikas. Utskottet delar därför inte motionärernas farhågor.

Vad därefter särskilt gäller den i motion 107 påtalade konsekvensen att ett
beslut om förverkande skulle kunna komma att ersätta vanliga påföljder vill
utskottet endast framhålla att det i de fall som här är aktuella rör sig om
mycket allvarlig brottslighet och situationer där föraren genom upprepade
brott eller på annat påtagligt sätt visat en uppenbar hänsynslöshet. Med de
påföljder som då tillämpas kommer den risk som motionärerna ser knappast
någonsin att förverkligas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 105 och motion 107 i
här aktuell del och tillstyrker den av regeringen föreslagna förverkandebestämmelsen.
Motion 108 får i vad den avser ett tillkännagivande om
bestämmelsens tillämpning anses tillgodosedd genom utskottets uttalanden.

Med anledning av önskemålen i motionerna 104 och 106 om en utvärdering
av den föreslagna förverkanderegelns tillämpning vill utskottet erinra om att
chefen för justitiedepartementet i proposition 1986/87:100, bil. 4, (s. 4) har
redovisat att det inom departementet har påbörjats en aktivitet för att
fortlöpande utvärdera lagstiftning som har varit i kraft någon tid. Utskottet,
som i likhet med motionärerna finner goda skäl tala för att effekterna av den
nya förverkanderegeln utvärderas, förutsätter att en utvärdering kommer att
ske inom ramen för detta fortlöpande arbete. Motionerna 104 och 106 bör
därför inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Enligt vad som framgår av propositionen (s. 11) är den nya förverkanderegeln
avsedd att utgöra underlag för beslag enligt de allmänna reglerna i 27
kap. RB.

I motion 103 föreslås att regeringen skall lägga fram förslag till en särskild
regel om beslag att föras in i den nya förverkandebestämmelsen i TBL.
Motionären anser att kravet ”skäligen kan antas”, som gäller enligt 27 kap.
RB, är för lågt ställt med hänsyn till de risker för rättssäkerheten som är
förknippade med det nya förverkandeinstitutet. Villkoret för beslag i dessa
fall bör därför höjas och uttryckas genom kravet att ”sannolika skäl” skall
föreligga för att förverkande kommer att ske.

Utskottet gör inledningsvis den bedömningen att den nya förverkanderegelns
effektivitet och trovärdighet förutsätter att det också finns möjlighet att
ta ett fordon i beslag och detta redan i samband med polisingripandet.
Samtidigt måste naturligtvis regelsystemet motverka att egendom tas i beslag
som sedan inte anses kunna förklaras förverkad vid domstolens bedömning.

Förutsättningarna för förverkande enligt den nya regeln i TBL är, som har
framhållits tidigare, mycket restriktiva; därmed är också förutsättningarna
för beslag begränsade på motsvarande sätt. Härtill kommer att den som
drabbas av ett beslag har möjlighet att inom en mycket kort tid få beslaget
prövat av domstol. Mot denna bakgrund finner utskottet det inte erforderligt
att i dessa situationer kräva en högre grad av sannolikhet för att förverkande
kommer att ske än som regelmässigt gäller i andra motsvarande fall. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion 103.

JuU 1986/87:24

7

Dispensregeln (4 § 3 mom. TBL)

JulJ 1986/87:24

I propositionen föreslås att det i 4 § TBL tas in en bestämmelse om att
straffreglerna i paragrafen - som reglerar trafiknykterhetsbrotten - inte skall
gälla när det är fråga om en körning som ingår som ett led i en vetenskaplig
eller därmed jämförlig undersökning och regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer har lämnat tillstånd till undersökningen.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Andra frågor med anknytning till TBL

I ett antal motioner väckta under den allmänna motionstiden men också i
några motionsyrkanden med anledning av propositionen tas upp vissa frågor
som inte direkt berör regeringens förslag men som har anknytning till
trafikbrottslagstiftningen. Dessa frågor gäller promillegränserna, gränsvärde
för narkotika i blodet, straffskärpning vid återfall, kontraktsvård, kriminalisering
av s. k. efterförtäring samt möjligheterna att upptäcka rattfyllerister.

I flera av dessa frågor har departementschefen redovisat sin syn på det
aktuella läget i den i ärendet föreliggande propositionen (s. 8 ff).

Promillegränserna m. m.

I motionerna 612, 622 och 628 tas upp frågan om en sänkning av den lägsta
promillegränsen vid vilken ansvar för rattonykterhet inträder, dvs. för
närvarande 0,5 %c alkohol i blodet. I motion 612 anförs att 0,4 %c är en för
hög gräns, i motion 628 begärs en ny gräns vid 0,2 %c och i motion 622
diskuteras en s.k. ”nollgräns”.

I propositionen erinrar departementschefen om ett förslag som ingick i den
på hösten 1984 återkallade propositionen och som gick ut på att den nedre
straffbarhetsgränsen vid trafiknykterhetsbrott skulle sänkas från 0,5 till
0,4 %c. Detta förslag synes dock, enligt departementschefens bedömning,
inte i nuvarande läge ha samma aktualitet. Härvid hänvisar han till två
faktorer. Dels tillämpar statens rättskemiska laboratorium fr. o. m. oktober
1986 ett lägre avdrag än tidigare från alkoholhalter som uppmätts i blodet
från misstänkta förare; detta har enligt departementschefen kommit att
innebära en betydande faktisk utvidgning av straffbestämmelsernas tillämpningsområde.
Dels pågår aktiva strävanden att finna ett system enligt vilket
blodproven i väsentlig utsträckning skall kunna ersättas med alkoholutandningsprov;
innan resultatet av dessa strävanden och konsekvenserna av dem
kan överblickas finns det enligt departementschefen inte anledning att
överväga en sänkning av den nedre promillegränsen.

Departementschefen kommenterar i sammanhanget också tanken på att
övergå till en s. k. nollgräns, dvs. att lagstiftningen inte skulle tillåta någon
som helst alkoholkoncentration i blodet i samband med förande av motorfordon.
Han anför därvid:

Med tanke på det stora allmänna intresset av att inskärpa att alkohol och
bilkörning inte hör ihop har detta uppslag otvivelaktigt stora förtjänster ur
pedagogisk synvinkel. Eftersom å andra sidan rättsliga ingripanden inte

rimligen kan aktualiseras vid helt obetydliga alkoholhalter, torde denna
ordning medföra behov av att man på annat sätt fastställer en gräns till
ledning för de rättstillämpande myndigheternas bedömning av om lagföring
bör ske. Ett sådant system föreslogs också på sin tid i betänkandet (SOU
1963:72) Nykterhet i trafik, men förslaget möttes av mycket starkt motstånd
vid remissbehandlingen. Man menade bl. a. att regleringen skulle bli
missvisande om lagen i princip stipulerade ett totalförbud medan en annan
gräns i praktiken användes av de rättstillämpande myndigheterna. Denna
invändning synes fortfarande ha en betydande styrka och det är uppenbart att
en eventuell övergång till ett system av detta slag - som för övrigt saknar
motsvarighet i västeuropeisk lagstiftning - kräver noggranna överväganden.

Avslutningsvis anför ministern att han inte är främmande för att längre fram,
sedan bl. a. erfarenheterna föreligger av eventuell ny teknik för alkoholanalys,
ta upp överväganden om en ”nollgräns”.

Utskottet konstaterar, mot bakgrund av de uppgifter som sålunda har
lämnats i propositionen, att frågan om en sänkning av den nedre promillegränsen
vid trafiknykterhetsbrott inte är mogen för ställningstagande från
riksdagens sida. Utskottet vill dock rent allmänt framhålla att det onekligen
finns skäl som talar för att trafiksäkerheten skulle kunna främjas genom en
reform i sådan riktning.

Med detta uttalande avstyrker utskottet bifall till motionerna 612 i här
aktuell del, 622 och 628.

En fråga med anknytning till promillegränserna i TBL tas upp i motion
634. I motionen begärs förslag till lagstiftning om en högsta gräns för
narkotikakoncentrationen i en förares blod under eller efter färden på
samma sätt som gäller i fråga om alkoholkoncentrationen.

Enligt gällande regler (4 § 1 mom. andra stycket TBL) inträder ansvar
såsom för rattfylleri när föraren har varit så påverkad av annat berusningsmedel
än alkohol att det kan antas att han inte har kunnat föra fordonet på
betryggande sätt (s. k. drograttfylleri). För dessa fall saknas motsvarighet till
den presumtionsregel i TBL som bygger enbart på alkoholkoncentrationen i
förarens blod, dvs. promilleregeln.

År 1984 behandlade utskottet motioner i vilka togs upp problemet med
narkotikapåverkade förare i trafiken. Utskottet förklarade sig dela motionärernas
oro över det av allt att döma tilltagande bruket av olika narkotiska
medel hos fordonsförare. Vidare fann utskottet det angeläget att detta
allvarliga problem ges tillbörlig uppmärksamhet i arbetet på att förbättra
trafiknykterheten. Utskottet uttalade vidare:

Som framgått av redogörelsen i det föregående är det förenat med stora
svårigheter att uppdaga och utreda sådana överträdelser av trafikbrottslagen
som innebär att föraren har varit påverkad av annat än alkohol; bl. a. är
kunskaperna om vilka preparat som - ensamma eller i kombinationer - kan
försämra körförmågan ofullständiga, och tillräckligt utvecklade analysmetoder
för att praktiskt kunna bestämma koncentrationen av andra än ett fåtal
ämnen i kroppen finns ännu inte. Problem som hänger samman med de nu
behandlade frågorna rörande påverkade förare i trafiken är aktuella såväl i
Sverige som på många andra håll i världen, och de är fortlöpande föremål för
forskning och utvecklingsarbete. Mot denna bakgrund anser utskottet, som
inte tar ställning till frågan om det är lämpligt att införa en sådan gräns som

JuU 1986/87:24

9

motionärerna förespråkar, att det saknas anledning för riksdagen att ta
sådana initiativ som begärs i motionerna.

Utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandena. Riksdagen följde utskottet
(JuU 1983/84:24).

Vid Nordiska rådets 32:a-33:e session den 4-8 mars 1985 i Reykjavik antog
rådet en rekommendation till ministerrådet att låta utreda omfattningen av
drogproblemet i trafiken i de nordiska länderna och att utveckla metoder för
snabb och effektiv analys av förekomsten i organismen av narkotika såsom
cannabis och andra medel som verkar på det centrala nervsystemet.
Samtidigt ställde sig rådet tveksamt till om det var möjligt, eller ens önskvärt,
att fastställa en koncentrationsgräns för andra droger efter samma modell
som promillegränserna för alkohol. Bl. a. skulle - vilket hade påpekats av
många remissinstanser - en indirekt verkan kunna bli att en viss mängd
narkotika i kroppen som låg under gränsvärdet skulle kunna uppfattas som
acceptabel (redog. 1985/86:4 s. 36).

Då frågan om ett gränsvärde för narkotika nu på nytt har aktualiserats
nödgas utskottet konstatera att det alltjämt föreligger brister i kunskaperna
om hur olika droger påverkar körförmågan och i metoderna för att analysera
koncentrationen av droger i blodet. I någon mån bör dock dessa brister
kunna avhjälpas som följd av att praktisk forskning nu möjliggörs genom den
nya dispensregeln i 4 § TBL som utskottet har behandlat i det föregående och
som har till syfte just att kartlägga de prestationsnedsättande effekterna av
droger av olika slag.

Mot den nu redovisade bakgrunden anser utskottet att det saknas
anledning för riksdagen att ta sådana initiativ som begärs i motionen.
Utskottet avstyrker bifall till motion 634.

Straffskärpning vid återfall

Enligt vad som anförs i motionerna 107 och 642 bör upprepad trafikbrottslighet,
främst trafiknykterhetsbrott, medföra skärpning av straffet. Förslag till
skärpt lagstiftning efterlyses.

Påföljden för rattfylleri är enligt 4 § 1 mom. TBL fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst tjugofem
dagsböter. Påföljden för rattonykterhet är enligt 4 § 2 mom. TBL böter, dock
lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader. För olovlig körning är
enligt 3 § första stycket TBL påföljden böter eller, om brottet är att anse som
grovt, fängelse i högst sex månader.

I den på hösten år 1984 återkallade propositionen om trafiknykterhetsbrotten
föreslogs bl. a. en ökad användning av fängelse för återfall i
trafiknykterhetsbrott i förhållande till nuvarande ordning.

Därefter har fängelsestraffkommittén i betänkandet (SOU 1986:13-15)
Påföljd för brott mer generellt behandlat frågan om och i så fall på vilket sätt
hänsyn vid straffmätningen bör tas till att ett brott utgör återfall. Betänkandet
har remissbehandlats och övervägs för närvarande i regeringskansliet.

I den nu aktuella propositionen anför departementschefen att han har för
avsikt att återkomma till frågan om straffskärpning vid återfall i trafikbrott i

JuU 1986/87:24

10

samband med att ställning tas till förslagen i fängelsestraffkommitténs
betänkande.

Mot bakgrund av att frågan om återfallets betydelse för straffmätningen
sålunda är under övervägande i ett större sammanhang inom regeringskansliet
anser utskottet det inte lämpligt att riksdagen nu tar ställning i fråga
om en speciell brottstyp. Pågående överväganden bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna 107 och 642 i här aktuella delar.

Kontraktsvård vid trafiknykterhetsbrott

I motionerna 108 och 612 begärs att s. k. kontraktsvård skall införas som
påföljd för vissa trafiknykterhetsbrott. I motionerna framhålls att det ofta är
alkoholproblem som medför trafiknykterhetsbrott och att därför påföljdssystemet
måste ge möjligheter till nykterhetsvårdande insatser som alternativ
till fängelse.

I en nyligen till riksdagen avlämnad proposition (prop. 1986/87:106) har
regeringen (justitiedepartementet) föreslagit ändringar i BrB som syftar till
att göra det möjligt att använda en form av s. k. kontraktsvård som en ny
variant av kriminalvård i frihet och som ett alternativ till fängelsestraff.
Förslaget tar sikte på fall där det kan antas att missbruk av beroendeframkallande
medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård och
behandling har bidragit till att någon har begått brott. Förslaget i övrigt
innebär sammanfattningsvis följande.

Om den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling enligt
en för honom uppgjord plan och behandlingen kan anordnas, skall den nya
påföljdsvarianten kunna användas. Den tilltalade åläggs därvid att genomgå
den avsedda behandlingen.

Kontraktsvård skall ådömas genom en kvalificerad form av föreskrift vid
skyddstillsyn. Om den planerade behandlingen i avgörande grad har bidragit
till att påföljden bestämts till skyddstillsyn, skall rätten i domslutet ange hur
långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som
påföljd. Den institution eller liknande som svarar för behandlingen skall i
sådana fall kunna åläggas att anmäla till åklagarmyndigheten och skyddskonsulenten,
om den dömde inte fullföljer behandlingen enligt planen. Skyddstillsynen
kan då ersättas med fängelse.

När kontraktsvård ådöms, skall domstolen kunna föreskrivas att den
dömde skall stå under övervakning under längre tid än vad som normalt
gäller vid skyddstillsyn. Vidare föreslås att domstolen, när skyddstillsyn
undanröjs och ersätts med fängelse, skall kunna förordna att den dömde skall
vara omhändertagen, till dess att beslutet vinner laga kraft. Tiden för sådant
omhändertagande skall räknas som verkställighetstid.

Den föreslagna påföljdsvarianten är inte specifikt inriktad på rattfylleri
men avses, enligt vad som utvecklas närmare i propositionen (s. 58 ff), kunna
få betydelse även vid sådan brottslighet. Den nya lagregleringen om
kontraktsvård föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

Propositionen om s. k. kontraktsvård kommer att behandlas av utskottet
och därefter av riksdagen senare under innevarande riksmöte. Med hänsyn
härtill finner utskottet inte anledning att närmare gå in på frågan om

JuU 1986/87:24

11

kontraktsvård för rattonykterhetsbrott i detta sammanhang. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 108 och 612 i här aktuella delar.

Möjligheterna att upptäcka rattfyllerister

I motion 224 lämnas en beskrivning av hur rutinerna hos polisen kan vara i ett
fall av misstänkt rattfylleri. Motionären påtalar att det tar alltför lång tid att
genomföra blodprovstagning och att detta förhållande gör att polismännen
kan dra sig för att ingripa då de befinner sig långt ifrån polisstationen, särskilt
i polisdistrikt med stor yta och liten bemanning. Det bör därför göras en
undersökning om var rattfyllerister grips, menar motionären, som också
föreslår att en enskild polisman inte skall behöva vända sig till vakthavande
befäl utan få rätt att själv besluta om blodundersökning.

Utskottet gör för sin del den bedömningen att det säkerligen är riktigt, som
motionären anför, att det ibland kan ta avsevärd tid att få blodprov taget på
en misstänkt rattfyllerist. För att i någon mån råda bot på detta missförhållande,
som alltså inte är obekant för utskottet, infördesår 1974 (prop. 1974:154,
JuU 37, rskr. 352) möjlighet för legitimerade sjuksköterskor att - förutom
läkare - ta blodprov. I vad mån denna reform har haft avsedd verkan är
emellertid ovisst. Som motionären själv antyder kommer dock de nuvarande
problemen att elimineras eller i vart fall begränsas avsevärt, om alkoholutandningsprov
- såsom är att förvänta - i en framtid kan användas som
bevismedel. Utskottet hänvisar här till vad utskottet har redovisat i denna
fråga under ett tidigare avsnitt. Där framgår att arbete för närvarande pågår
med att få fram tillförlitliga mätningsmetoder. Utskottet anser att resurserna
bör koncentreras på detta utvecklingsarbete och kan inte förespråka en
undersökning av den innebörd och omfattning som motionären önskar.

Vad därefter gäller motionärens önskemål att den enskilde polismannen
skall ha rätt att besluta om blodprovstagning får utskottet redovisa följande.
Enligt 28 kap. RB, som behandlar bl. a. det processuella tvångsmedlet
kroppsbesiktning, får blodprov tas vid kroppsbesiktning, om det erfordras.
Beslut om tvångsmedel enligt kapitlet fattas enligt huvudregeln av undersökningsledaren
eller åklagaren. Enligt 28 kap. 13 § första stycket RB får dock
bl. a. kroppsbesiktning beslutas av polisman, om det är fara i dröjsmål.
Härigenom måste motionärens önskemål i tillräcklig grad anses vara
tillgodosett. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda bifall till
motion 224.

Kriminalisering av s. k. efterförtäring

I motion 625 anförs att s. k. efterförtäring, dvs. alkoholkonsumtion mellan
körningens slut och blodprovstagningen, medför att även förare med höga
halter alkohol i blodet blir frikända vid rättegången. Motionären hänvisar till
en regel i norsk lag enligt vilken det under vissa förutsättningar är straffbart
att förtära alkohol under sex timmar efter körningens slut. En motsvarande
regel borde införas i Sverige anser motionären.

De s. k. promillereglerna i TBL (4 § 1 mom. tredje stycket och 2 mom.)
förutsätter att föraren har fört fordonet efter att ha förtärt alkohol och det i

JuU 1986/87:24

sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden
uppgick till visst angivet promilletal. Förtäring som sker efter färdens slut är
däremot inte straffbelagd och kan, om den förekommer, medföra att
analysresultatet av ett därefter taget blodprov blir oanvändbart som bevismedel.

Sedan år 1960 gäller i Norge en ansvarsbestämmelse mot efterförtäring.
Bestämmelsen innebär i huvudsak att en förare av ett motorfordon inte får
använda alkohol eller annat berusningsmedel de första sex timmarna efter
avslutad körning när han inser eller borde inse att han kan bli föremål för
polisutredning på grund av körningen. Straffskalan för detta brott är lika
sträng som för rattfylleri enligt norsk lag.

Frågan om kriminalisering av efterförtäring har behandlats även i Sverige
vid flera tillfällen. Den behandlades sålunda av 1949 års trafiknykterhetsutredning
(SOU 1953:20 s. 172 ff), 1957 års trafiknykterhetskommitté (SOU
1963:72 s. 73 ff) samt av 1966 års trafiknykterhetsbrottskommitté (SOU
1970:61 s. 155 ff).

1949 års kommitté föreslog en presumtionsregel av innebörd att det skulle
ankomma på den tilltalade att styrka att en påstådd efterförtäring i sin helhet
hade skett efter färdens slut; i annat fall skulle det presumeras att hela
förtäringen hade skett före färdens slut. Förslaget ledde inte till lagstiftning.

1957 års kommitté avvisade tanken på en motsvarande presumtionsregel,
eftersom den skulle innebära ett klart avsteg från den grundläggande
principen om åklagarens skyldighet att styrka åtalet.

Också 1966 års kommitté tog på liknande grunder avstånd från tanken på
att införa en presumtionsregel. Däremot föreslog kommittén en regel som
under vissa förutsättningar skulle kriminalisera alkoholförtäring efter färden
som ett särskilt brott. Denna tanke hade behandlats också av 1949 års och
1957 års kommittéer men avvisats av dessa. Som skäl mot en sådan reglering
anfördes därvid främst att den skulle komma att peka på möjligheten att
genom öppen förtäring efter färden undgå ansvar för rattfylleri och därmed
ersätta ett hotande fängelsestraff med en lindrigare påföljd.

Inte heller förslaget av 1966 års kommitté har lett till lagstiftning. Av
remissvaren i det lagstiftningsärendet framgår att flertalet remissinstanser
uttryckte stark tveksamhet mot förslaget. Det var tre argument som därvid
främst fördes fram. För det första ansågs det att en regel av föreslagen
innebörd skulle strida mot en allmän princip som gäller inom straffrätten,
nämligen att det inte är straffbart att försöka dölja sin egen brottslighet. För
det andra ansågs problemet med s. k. efterförtäring vara litet. För det tredje
anfördes oro för att regeln skulle kunna medföra att även oskyldiga personer
dömdes till ansvar.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Frågan om kriminalisering av efterförtäring har behandlats grundligt vid
tre olika tillfällen utan att leda till lagstiftning. I likhet med vad som har
framförts från olika håll i dessa tidigare ärenden gör utskottet den bedömningen
att problemet med påstådd efterförtäring torde vara relativt sett litet i
förhållande till samtliga förekommande trafiknykterhetsbrott. Även de
invändningar av straffrättsteoretisk natur och av rättssäkerhetsnatur, som

JuU 1986/87:24

13

tidigare har framförts mot införandet av en regel av nu aktuellt slag, finner
utskottet vara tungt vägande.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 625.

Övrigt

Utöver vad som anförts i det föregående föranleder propositionen och
motionerna inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förverkande av motorfordon

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul05, motion 1986/
87: Jul07 i denna del (yrkande 1) och motion 1986/87: Jul08 i denna del
antar det genom proposition 1986/87:81 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1951:649) om vissa trafikbrott såvitt gäller 7 §,

2. beträffande utvärdering av förverkanderegeln

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul04 och motion 1986/87:Jul06,

3. beträffande beslag av motorfordon
att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul03,

4. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
övrigt,

5. beträffande promillegränserna

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju612 i denna del (yrkande 1),
motion 1986/87:Ju622 och motion 1986/87:Ju628,

6. beträffande gränsvärde för narkotika
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju634,

7. beträffande straffskärpning vid återfall

att riksdagen avslår motion 1986/87: Jul07 i denna del (yrkande 2) och
motion 1986/87:Ju642 i denna del (yrkande 1),

8. beträffande kontraktsvård

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul08 i denna del och motion
1986/87:Ju612 i denna del (yrkande 2),

9. beträffande undersökning angående rattfyllerister m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87 :Ju224,

10. beträffande kriminalisering av efterförtäring
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju625.

Stockholm den 7 april 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s),
Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Svensson (m),
Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Eva Johansson (s), Göran
Ericsson (m), Sven-Olof Nordlund (s), Ingbritt Irhammar (c)

JuU 1986/87:24

14

Reservationer

JuU 1986/87:24

1. Förverkande av motorfordon (mom. 1)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”Det förslag”
och slutar på s. 7 med ”utskottets uttalanden” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det är ett erkänt problem att finna
adekvata påföljdsformer för notoriska återfallsförbrytare inom trafikbrottsområdet,
främst för dem som gör sig skyldiga till olovlig körning och
rattfylleri. Flera gånger har det därför i den allmänna debatten och i andra
sammanhang ventilerats möjligheterna att rikta åtgärderna mot brottsredskapen,
dvs. fordonen, så att brotten därigenom förhindras. Och det skall
erkännas att den allmänpreventiva effekten av sådana åtgärder naturligtvis
inte skulle vara ringa.

Invändningarna mot en sådan ordning har dock varit många. Den främsta
invändningen - som är av principiell natur - är enligt utskottets mening att
förverkandeinstitutet inte skall användas i bestraffande syfte. Förverkande
kan vara en särskild rättsverkan av brott men inte en påföljd i sig för brottet.
Det föreslagna förverkandeinstitutet skulle i betydande grad kunna komma
att minska användningen av de gängse påföljderna på ett sätt som står i strid
med legalitetsprincipen i straffrätten.

Härtill kommer enligt utskottets bedömning - vilken överensstämmer med
vad som framförts i flera motioner - att riskerna inte är försumbara för att
förverkande enligt förslaget i propositionen kan komma att drabba slumpmässigt
och ekonomiskt mycket ojämnt, även med de betydande begränsningar
som är inlagda i förslaget. Utskottet anser också att det finns risk för
att ett inslag av kollektiv bestraffning inte går att undvika även om
oskälighetsrekvisitet i den föreslagna lagbestämmelsen synes sätta vissa
hinder härför.

Utskottet har också beaktat att remissinstanserna i yttrande över lagförslaget
har varit mycket tveksamma. Utskottet vill här särskilt understryka vad
fängelsestraffkommittén, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges
statsåklagare anfört om att användningsområdet för den föreslagna regeln i
praktiken kommer att bli ytterligt begränsat. Utskottet delar denna bedömning
och vill understryka att en så principiellt vittgående regel som den
föreslagna inte rimligen bör sättas i kraft mot en så ytterligt begränsad grupp
lagöverträdare som det skulle bli fråga om i praktiken.

Enligt utskottets mening hade det varit mer motiverat att lösa påföljdsproblemen
för dessa notoriska och farliga trafikbrottslingar genom att söka sig
fram efter linjen med successiva straffskärpningar vid återfall och häri
ingående möjligheter till frihetsberövande påföljder. Det synes utskottet
vara mer adekvat att enligt gällande principer för straffrätten beröva den som
notoriskt återfaller i trafikbrott friheten än att förverka fordonet. Mycket
talar dessutom för att den kategori som den föreslagna regeln siktar på inte
kommer att avhållas från fortsatt brottslighet av olika slag enbart genom ett
fordonsförverkande. Utskottet återkommer till frågan om straffskärpning
vid återfall i ett följande avsnitt av betänkandet.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda har anfört - främst med
anledning av motion 107 - avstyrker utskottet bifall till den av regeringen
föreslagna förverkandebestämmelsen.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förverkande av motorfordon

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jul07 i denna del (yrkande
1) och med anledning av motion 1986/87:Jul05 och motion 1986/
87:Jul08 i denna del avslår det genom proposition 1986/87:81
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om vissa
trafikbrott såvitt gäller 7 §.

2. Utvärdering av förverkanderegeln (mom. 2)

Karin Ahrland (fp), Hans Petersson i Röstånga (fp), Elving Andersson (c)
och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Med
anledning” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I motionerna 104 och 106 har begärts en utvärdering av den föreslagna
förverkanderegelns tillämpning vad avser såväl rättssäkerhetsaspekterna
som effekterna på trafikbrottsligheten.

Utskottet finner i likhet med motionärerna starka skäl tala för att
tillämpningen av den nya förverkanderegeln utvärderas. Resultatet av
utvärderingen, som enligt utskottets mening bör kunna påbörjas inom två år
efter ikraftträdandet, bör regeringen redovisa för riksdagen i lämpligt
sammanhang. Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motionerna
104 och 106 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande utvärdering av förverkanderegeln

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul04 och motion
1986/87:Jul06 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

3. Promillegränserna (mom. 5)

Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”och 628” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis framhålla att starka skäl uppenbarligen talar
för att trafiksäkerheten skulle främjas genom en sänkning av den tillåtna
nedre promillegränsen vid trafiknykterhetsbrott. Utskottet, som inte har
erforderligt underlag för att ta ställning till vilket promilletal som därvid bör
väljas, anser därför att tiden nu är mogen att hos regeringen begära förslag till
en ny lägsta promillegräns vid vilken ansvar för trafikonykterhet inträder.
Detta bör riksdagen som sin mening med bifall till motion 612 i här aktuell del
och i linje med motionerna 622 och 628 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

JuU 1986/87:24

16

5. beträffande promillegränserna
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Ju612 i denna del (yrkande 1) och
med anledning av motion 1986/87:Ju622 och motion 1986/87:Ju628 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

4. Gränsvärde för narkotika (mom. 6)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Då frågan”
och slutar med ”motion 634” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående tillstyrkt förslaget i propositionen till en ny
dispensregel i 4 § TBL. Genom bestämmelsen möjliggörs praktisk forskning
om de prestationsnedsättande effekterna av olika droger. Härigenom blir det
enligt utskottets mening också möjligt att fastställa en högsta godtagbar
koncentration av narkotika i en förares blod på samma sätt som gäller för
alkohol. De hinder som tidigare har ansetts föreligga mot en presumtionsregel
om narkotikakoncentrationens betydelse för körförmågan av samma typ
som de nuvarande promillereglerna avseende alkohol i TBL utgör måste
därmed vara undanröjda. Utskottet delar motionärens uppfattning att det är
hög tid att ta itu med problemet med narkotikaberusade motorfordonsförare.
Utskottet anser därför att regeringen nu skyndsamt bör utarbeta ett
förslag till lagstiftning gällande ett högsta tillåtet gränsvärde för narkotika i
en förares blod och återkomma till riksdagen härmed. Farhågorna för att ett
sådant gränsvärde skulle så att säga legitimera förekomsten av en viss mängd
narkotika i blodet kan lätt mötas om gränsvärdet bestäms enbart med hänsyn
till de med förfarandet förenade felmöjligheterna. Detta bör riksdagen med
anledning av motion 634 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande gränsvärde för narkotika
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju634 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

5. Straffskärpning vid återfall (mom. 7)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m). Hans Petersson i Röstånga (fp). Arne
Svensson (m), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m) och Ingbritt
Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:
Utskottet har i ett föregående avsnitt framhållit att det är motiverat att nu
söka sig fram efter linjen med successiva straffskärpningar vid återfall i
trafikbrott och ta till vara de därmed följande möjligheterna till frihetsberövande
påföljder. Detta är i och för sig något som kan åstadkommas inom
ramen för tillämpningen av gällande regler. Utskottet anser det emellertid
vara påkallat med lagstiftningsåtgärder för att snabbt nå en effektiv ordning.
Det finns härvidlag inte anledning att avvakta de överväganden i fråga om
återfallets betydelse för straffmätningen i allmänhet som pågår inom

JuU 1986/87:24

17

regeringskansliet och som departementschefen har hänvisat till som skäl för
ett ytterligare dröjsmål. Det bör därför ankomma på regeringen att redan nu
vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa den önskade utvecklingen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
107 och 642 i här aktuella delar ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande straffskärpning vid återfall
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul07 i denna del
(yrkande 2) och motion 1986/87:Ju642 i denna del (yrkande 1) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

Särskilt yttrande

Kontraktsvård (mom. 8)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne
Svensson (m), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m) och Ingbritt
Irhammar (c) anför:

Vi vill markera att vi inte godtar det förslag till s. k. kontraktsvård som
regeringen har lagt fram i proposition 1986/87:106 och som har beskrivits i
detta utskottsbetänkande. Våra synpunkter på förslaget har vi utvecklat
närmare i tre motioner (1986/87:Jull3, Jull7 och Jul20) som har väckts med
anledning av propositionen om kontraktsvård.

JuU 1986/87:24

18

Innehållsförteckning juU 1986/87:24

Sammanfattning 1

Propositionen m. 1

Lagförslag 2

Motionerna 3

Utskottet 4

Inledning 4

Propositionens huvudsakliga innehåll 4

Förverkande av motorfordon 5

Bakgrund *

Propositionen 5

Motionerna 6

Utskottets bedömning 6

Dispensregeln 8

Andra frågor med anknytning till TBL 8

Promillegränserna 8

Straffskärpning vid återfall 11

Kontraktsvård vid trafiknykterhetsbrott 11

Möjligheterna att upptäcka rattfyllerister 12

Kriminalisering av s. k. efterförtäring 12

Övrigt 14

Utskottets hemställan 14

Reservationer 15

1. Förverkande av motorfordon (mom. 1) (m) 15

2. Utvärdering av förverkanderegeln (mom. 2) (fp, c) 16

3. Promillegränserna (mom. 5) (fp) 16

4. Gränsvärde för narkotika (mom. 6) (m) 17

5. Straffskärpning vid återfall (mom. 7) (m, fp, c) 17

Särskilt yttrande 18

Kontraktsvård (mom. 8)(m, fp, c) 18

19

gotab Stockholm 1987 12756