Jordbruksutskottets betänkande
1986/87:15

om jaktlag, m. m. (prop. 1986/87:58)

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas ett inom jordbruksdepartementet utarbetat
förslag till ny jaktlag samt vissa lagändringar i övrigt. Vidare behandlas
riktlinjer för jakt- och viltvårdspolitiken och vissa finansieringsfrågor m. m.
En kortfattad redogörelse för propositionens innehåll lämnas i nästföljande
avsnitt.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag med några sakliga ändringar som
avser bl. a. kontrollen över konservatorsverksamheten, älgjakten och koppeltvång
för hundar.

En av de viktigaste principiella nyheterna i den nya jaktlagen - som i
denna del tillstyrks av utskottet — är att vid upplåtelse av jakträtt
nyttjanderättshavaren erhåller ett visst besittningsskydd.

Den ordning som enligt utskottets ställningstagande bör gälla för älgjakten
innebär bl. a. att område som ej uppfyller kraven för registrering av
licensområde skall efter särskild prövning kunna erhålla en tilldelning av ett
valfritt djur om året.

Utskottet tillstyrker de av regeringen föreslagna riktlinjerna för jakt- och
viltvårdspolitiken med det tillägget att ytterligare uppmärksamhet bör ägnas
frågan om viltstammarnas storlek och beskattning i förhållande till betestillgången,
de areella näringarna och trafiksäkerheten. Vidare tillstyrks förslaget
att frilevande vildsvin skall få förekomma i landet i begränsad omfattning.

Förslaget om ett generellt koppeltvång för hundar under viss del av året
föreslås av utskottet ersatt med en bestämmelse om skyldighet att hålla
hunden under sådan tillsyn att den hindras från att löpa lös i marker där det
finns vilt. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall
emellertid kunna besluta om koppeltvång när det behövs till skydd för viltet.

Tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande senareläggs till den 1 januari
1988.

Till betänkandet fogas 10 reservationer och 2 särskilda yttranden.

1

JoU

1986/87:15

1 Riksdagen 1986/87. lösaml. Nr 15

Propositionen

JoU 1986/87:15

I proposition 1986/87:58 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit
riksdagen att

1. anta de i propositionen framlagda förslagen till
jaktlag,

lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar,
lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden,
lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor, samt

lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

2. godkänna de i regeringsprotokollet den 25 september 1986 förordade
riktlinjerna för jakt- och viltvårdspolitiken,

3. godkänna vad i propositionen förordats om länsstyrelsernas ansvar för
uttag och användning av fällavgifter,

4. godkänna vad i propositionen förordats om vildsvinsbestånden.
Lagförslagen har granskats av lagrådet.

I propositionen föreslås en ny jaktlag som skall ersätta den nu gällande lagen
(1938:274) om rätt till jakt. För att understryka den starka koppling
som bör finnas mellan jakt och viltvård finns i den nya lagen ett särskilt
avsnitt med bestämmelser om viltets skydd och vård. Den nya lagens
civilrättsliga bestämmelser om jakträtten innebär i huvudsak endast en
språklig revision av den nuvarande lagen. Vid upplåtelse av jakträtt ges
dock nyttjanderättshavarna en stärkt ställning genom att deras avtal under
vissa förutsättningar förlängs. Till den nya lagen har också förts vissa
bestämmelser som med hänsyn till djurskydd och säkerhet är av särskild
betydelse för jaktutövningen. Lagen innehåller även bestämmelser till
grund för den ordning som i fortsättningen bör gälla för älgjakten. I lagen
föreslås förenklade påföljdsbestämmelser. Straffmaximum för grova brott
föreslås höjt.

Naturvårdsverket bör få ett vidgat ansvar för medelsanvisningen till
viltforskningen. Länsstyrelserna skall i fortsättningen själva svara för att
ersättningen för vissa viltskador finansieras med avgifter som betalas för
vilt som fälls. Slutligen föreslås att frilevande vildsvin skall få förekomma i
landet i begränsad omfattning.

Den nya jaktlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

Lagförslagen är av följande lydelse:

2

Propositionens lagförslag

1 Förslag till
Jaktlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande
samt frågor som har samband därmed.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar
i fråga om skyddet och vården av viltet.

2 § Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att
fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja
vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller
förstöra fåglars ägg.

3 § Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller
av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. När viltet
är fredat, gäller fredningen också dess ägg och bon.

Viltvården

4 § Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets
viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen
lämplig utveckling av viltstammarna.

I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får
skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att
åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträttshavaren.

5 § Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande
friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att
viltet störs i så liten utsträckning som möjligt.

Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet
hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte
att motverka skador av vilt.

6 8 Under tiden den 1 mars — den 20 augusti skall hundar hållas kopplade
i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar
hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när
de inte används vid jakt.

Regeringen får meddela föreskrifter som avviker från första stycket.

7 8 Om del på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för
trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, får den myndighet som
regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa
risker.

I myndighetens beslut skall bestämmas hur jakten skall bedrivas och om
den skall ske genom jakträttshavarens försorg, om han har åtagit sig det,
eller genom särskilt utsedda jägare. I beslutet skall också bestämmas hur
det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.

JoU 1986/87:15

3

8 § Om förekomsten av en viss viltart innebär betydande skaderisker, får JoU 1986/87:15
regeringen i fråga om denna art föreskriva att den myndighet som regeringen
bestämmer får besluta om sådan jakt som avses i 7§.

9 § Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara
farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret.

Regeringen får meddela föreskrifter om att polismyndigheten får låta
avliva eller fånga vilt, när detta är befogat från djurskyddssynpunkt.

Jakträtten m.m.

Vem som har jakträtten

10 § Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten,
om inte annat följer av andra stycket eller av 11 §. I jakträtten ingår
rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i
annat sammanhang än vid jakt, om inte annat följer av föreskrifter meddelade
med stöd av 25 §.

Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade
marken, om inte annat har avtalats.

Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.

11 § Jakträtten på en väg tillkommer den som har jakträtten på den
angränsande marken. Går vägen i gränsen mellan marker med skilda ägare
och äger inte någon av dem vägmärken, har var och en av dem jakträtten
på den marken.

12 § På allmänt vatten, som gränsar till en fastighets strand, har fastighetsägarenjakträtt
intill etthundra meter från strandlinjen. Om detta skulle
medföra att flera fastighetsägare får jakträtt på samma vattenområde, skall
var och en av dem ha jakträtt på den del av området som är närmast hans
strand.

På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som
inte hör till något hemman, får jakt bedrivas endast efter särskilt tillstånd.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, länsstyrelsen bemyndigas
att genom beslut i det särskilda fallet eller genom föreskrifter meddela
tillstånd.

13 § På en samfällighet får delägarna bara utöva sin jakträtt för egna
behov. Har de kommit överens om något annat eller har de beslutat något
annat enligt vad som gäller för samfällighetens förvaltning, får de dock
utöva jakträtten i enlighet med överenskommelsen eller beslutet.

Överlåtelse av jakträtt m.m.

14 § Jakträtt som har upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksarrende
får inte överlåtas eller upplåtas utan fastighetsägarens samtycke.

Första stycket gäller också i fråga om övergång genom bodelning, arv,
testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Upplåtelse av jakträtt i vissa fall

15 § Harjakträtt upplåtits mot ersättning och gäller avtalet för viss tid

som överstiger ett år, skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall 4

upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Sådan uppsägning skall ske på
det sätt som gäller för uppsägning enligt 8kap. 8§ jordabalken. Vill fastighetsägaren
eller nyttjanderättshavaren att villkoren för avtalet ändras för
en ny upplåtelseperiod, skall han meddela motparten detta i den ordning
som gäller för uppsägning av avtalet. Uppsägning och begäran om
villkorsändring skall ske senast två månader före avtalstidens utgång.

Om avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid, anses det
förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller,
om begäran om villkorsändring har gjorts, på den tid och de villkor i övrigt
som bestäms enligt 19 §.

I fråga om upplåtelser med stöd av rennäringslagen (1971: 437) samt
upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser.

16 § Förbehåll som strider mot 15 § första eller andra stycket eller mot
17-22§§ är utan verkan mot nyttjanderättshavaren eller den som har rätt
att träda i hans ställe.

17 § Om fastighetsägaren har sagt upp ett avtal som avses i 15§, har
nyttjanderättshavaren rätt till förlängning av detta, utom när

1. nyttjanderättshavaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet i
sådan mån att detta skäligen inte bör förlängas,

2. fastighetsägaren gör sannolikt att han själv eller någon medlem av
hans familj eller någon som är anställd i hans jordbruk eller skogsbruk skall
utöva jakträtten på fastigheten,

3. fastighetsägaren gör sannolikt att fastigheten skall användas för något
ändamål som utesluter fortsatt jakt,

4. fastighetsägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa avtalsförhållandet.

18 § Har fastighetsägaren sagt upp ett avtal som avses i 15 § eller har
villkorsändring begärts och föreligger tvist om förlängning av avtalet eller
om villkoren för den nya upplåtelseperioden, skall fastighetsägaren eller,
om villkorsändringen begärts av nyttjanderättshavaren, denne senast en
månad före upplåtelsetidens utgång hänskjuta tvisten till arrendenämnden.

Om en tvist inte har hänskjutits till arrendenämnden inom den tid som
anges i första stycket, är uppsägningen eller begäran om villkorsändring
utan verkan.

19 § Ogillas fastighetsägarens talan om att avtal som avses i 15 § skall
upphöra att gälla, skall villkoren för den fortsatta upplåtelsen fastställas
efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har
gällt för upplåtelsen, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till
vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. I den mån ändring
av villkoren inte begärs, skall samma villkor som förut gälla.

Första stycket gäller även vid avgörande av en villkorstvist som hänskjutits
till arrendenämnden.

Om fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren kommer överens om
villkoren för fortsatt upplåtelse i tvist enligt första eller andra stycket,
gäller de överenskomna villkoren, oavsett vad som föreskrivs i nämnda
st'eken, i den mån inte annat följer av 16§ eller av bestämmelserna i
jordabalken.

Dom eller beslut om förlängning anses som avtal om fortsatt upplåtelse.
Mot nyttjanderättsförhållandet får inte åberopas omständighet som kunnat
åberopas i målet eller ärendet.

Dom eller beslut i villkorstvist anses som avtal om villkoren för den
fortsatta upplåtelsen.

JoU 1986/87:15

5

20 § Är frågan om förlängning av upplåtelseavtalet ännu inte avgjord när JoU 1986/87:15
tiden för avtalet går ut, har nyttjanderättshavaren jakträtt enligt avtalet till

dess frågan är slutligt avgjord. För den tid som nyttjanderättshavaren
sålunda innehar jakträtt skall de förut gällande upplåtelsevillkoren tillämpas
till dess att villkoren för samma tid blir slutligt bestämda.

Är en tvist om upplåtelsevillkoren ännu inte avgjord när tiden för avtalet
går ut, skall de förut gällande villkoren tillämpas till dess att villkoren för
den nya upplåtelseperioden blir slutligt bestämda.

21 § Skall nyttjanderättshavaren enligt dom eller beslut betala högre
avgift än förut för förfluten tid, skall han betala ränta på det överskjutande
beloppet som om detta hade förfallit till betalning samtidigt med den förut
utgående avgiften. Skall nyttjanderättshavaren betala lägre belopp, skall
fastighetsägaren betala ränta på det belopp som han har mottagit för
mycket från den dag då han tog emot beloppet.

Räntan skall beräknas enligt 5§ räntelagen (1975:635) för tiden innan
domen eller beslutet har vunnit laga kraft och enligt 6§ räntelagen för tiden
därefter.

22 § Om villkor för den fortsatta upplåtelsen har fastställts enligt 19§,
har nyttjanderättshavaren alltid rätt att säga upp avtalet senast två månader
efter den dag då domen eller beslutet vann laga kraft. Avtalet upphör
då att gälla den 30 juni som inträffar närmast efter uppsägningen.

Rätt till jakt efter vissa djur

23 § Under de tider som regeringen föreskriver får

1. den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där
döda eller fånga och behålla följande djur som kommer in på gården eller i
trädgården: vildsvin, räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss, husmus, duvhök,
sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), gråsparv eller
pilfink,

2. den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktodling
eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för
att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats
tillfalla jakträttshavaren,

3. den som innehar mark men saknar jakträtt där fånga vildkanin och
behålla de fångade djuren.

Regeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs
på annans jaktområde.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Ringmärkning m.m.

24 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vilt får fångas eller fällas
på annans jaktmark för märkning, undersökning eller andra åtgärder som
företas för att tillgodose vetenskapliga behov.

Vilt som tillfaller staten

25 § För att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla
djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana

arter får regeringen föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött
eller dödas skall tillfalla staten.

Anmälningsskyldighet

26 § Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga
om

1. vilt som har fällts under jakt,

2. vilt som skall tillfalla staten,

3. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfordon.

Jakten

27 § Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och
så att människor och egendom inte utsätts för fara.

28 § Om vilt har skadats vid jakt. skall jägaren snarast vidta de åtgärder
som behövs för att djuret skall kunna uppspåras och avlivas.

Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar
sig in på ett annat jaktområde, skall jägaren se till att jakträttshavaren där
eller markägaren snarast underrättas. Kan dessa nås endast med svårighet,
får polismyndigheten i orten underrättas i stället.

29 § Regeringen får meddela föreskrifter om

1. de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet,

2. tillstånd till jakt under en särskild jakttid (licens),

3. tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt,

4. att hund skall finnas tillgänglig vid jakt för uppspårning av skadat vilt.

30 § Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som
regeringen föreskriver.

Regeringen får föreskriva att vapen och övriga jaktmedel skall vara av
godkänd typ och alt avgift skall betalas för den prövning som behövs för
sådant typgodkännande.

Regeringen får föreskriva att jakt med skjutvapen får ske endast under
vissa tider av dygnet.

31 § Jakt med skjutvapen får inte ske från motordrivna fortskaffningsmedel.
Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får
inte heller användas för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt,
för att hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet
från den som jagar.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda
villkor för medförande av skjutvapen vid färd med motordrivna
fortskafTningsmedel.

32 § Jakt med drivande hund får inte ske på ett område som är så
beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram
över annans jaktområde.

JoU 1986/87:15

33 § Jakt efter älg får ske endast efter licens av länsstyrelsen och inom
ett område som länsstyrelsen har registrerat (licensområde). Detta gäller

7

inte, om jakten endast avser älgkalv.

Ett licensområde skall vara av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att
det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område
som licensområde eller besluta om avregistrering, om området inte medger
en avskjutning av minst ett vuxet djur om året.

34 § Utan lov är det inte tillåtet att skrämma eller mota vilt från någon
annans jaktområde i andra fall än som avses i 5§ andra stycket andra
meningen. Det är inte heller tillåtet att utan lov locka vilt från någon
annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt.

35 § Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med
fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans
jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten
och även annars, om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs, skall
den hållas kopplad.

Utplantering av vilt m.m.

36 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa slag av vilt inte får
sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra
särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Handel med vilt

37 § Om det behövs med hänsyn till viltvården eller för att tillgodose
något annat syfte i denna lag, får regeringen meddela föreskrifter som
förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för yrkesmässig handel med
vilt.

38 § Regeringen får meddela föreskrifter som innebär att yrkesmässigt
bedriven montering eller annan preparering av vilt inte får ske utan särskilt
tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för
sådan verksamhet.

För tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och villkor har den
myndighet som regeringen bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där
montering eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrymmen
som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få
de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Länsviltnämnder

39 § Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att
vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården.

Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen.

Kunskapsprov m.m.

40 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga prov i
fråga om kunskaper och skjutförmåga som villkor för att få jaga.

Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för
prov som avses i första stycket.

Regeringen får överlämna åt sammanslutning på jaktens och viltvårdens

JoU 1986/87:15

8

område att anordna prov, att utfärda bevis om avlagda prov samt att ta ut
avgift för proven.

Avgifter

41 § För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga
med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om
skyldighet för den som jagar

1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),

2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls.

Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårdsfonden)
som efter regeringens bestämmande får användas för angivna ändamål.

Jakttillsynsmän

42 § För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som
har meddelats med stöd av lagen, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer utse jakttillsynsmän.

Jakttillsynsmän får förordnas att med stöd av 47§ ta egendom i beslag.

Ansvar m.m.

43 § För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den
som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jaktområde
eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens
bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 § första stycket,
32§ eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 25§, 29§ 1 eller
30§ första stycket.

44 § Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två

år.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas

1. om det avsåg ett utrotningshotat, sällsynt eller värdefullt vilt,

2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,

3. om det har utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffningsmedel
eller någon annan motordriven anordning.

45 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5§ andra stycket, 6§ första stycket eller 13§,

2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med
stöd av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

3. bryter mot 27§, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt
brottsbalken,

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger
honom enligt 38§ andra stycket andra meningen,

5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 29§4, 30§
tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller

6. bryter mot 35 S eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av
36§, 37§, 38§ första stycket, 40§ första stycket eller 41 § första stycket.

Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.

JoU 1986/87:15

9

Den som i annat fall än som avses i 43 § 1 med uppsåt eller av oaktsamhet
åsidosätter vad som bestämts i en för jakt meddelad licens döms till böter,
högst ettusen kronor.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.

46 § Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har
skälig anledning att anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott eller
brott som avses i 45 § tredje stycket, döms för jakthäleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter
som anges i 44§ andra stycket 1 och 2.

47 § Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får vilt och
sådan egendom som enligt 49§ kan antas bli förverkad eller som kan antas
ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller
av någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer därtill
förordnade jakttillsynsmän samt därtill behöriga tjänstemän vid tullverkets
kust- eller gränsbevakning.

Har egendom tagits i beslag, skall anmälan om detta skyndsamt göras till
polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara
som om han själv gjort beslaget.

För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får djuret efter
värdering säljas på lämpligt sätt.

48 § Om någon har begått jaktbrott, jakthäleri eller brott som avses i 45 §
tredje stycket, skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess
värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av
regeringen.

49 § Jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har
använts eller medförts vid jaktbrott får förklaras förverkade, om det behövs
för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl.

I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

50 § 1 fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om
förfarandet med sådan egendom i den mån inte annat följer av 47 § tredje
stycket eller 48 § andra stycket. Regeringen får meddela föreskrifter om
undantag från de särskilda bestämmelserna i fråga om djur som behövs för
forskningsändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas
på det sätt som anges i bestämmelserna.

51 § Vad som sägs i 46—48§§ om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg
och bon.

Bemyndiganden

52 § Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela
sådana föreskrifter eller beslut som avses i 6§ andra stycket, 23-26, 29
och 30§§, 31 § andra och tredje styckena, 36 och 37§§, 38§ första stycket,

JoU 1986/87:15

10

40§ första och andra styckena, 41 § första stycket 2, 48 § andra stycket och
50§.

Hur beslut får överklagas

53 § Bestämmelser om arrendenämnd finns i 8 kap. jordabalken och i
lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Om en part inte godtar en arrendenämnds beslut i fråga om förlängning
av ett avtal om jakträttsupplåtelse eller om villkoren för en sådan förlängning,
får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra
parten vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Klandras inte beslutet inom två månader från den dag då beslutet meddelades,
är partens rätt till talan förlorad. Tvist som efter klander är anhängig
vid domstol får återförvisas till arrendenämnden.

Fastighetsdomstolens dom i fråga om fastställande av villkor enligt 19 §
och hovrättens dom i fråga om förlängning av ett avtal om jakträttsupplåtelse
eller fastställande av villkor i samband med sådan förlängning får inte
överklagas.

54 § Länsstyrelsens beslut enligt 12 och 33 §§ får överklagas hos statens
naturvårdsverk. Naturvårdsverkets beslut i en överklagad fråga får inte
överklagas. Naturvårdsverkets beslut i övrigt med anledning av besvärsärendet
får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Föreskrifter om hur sådana beslut får överklagas som fattats av en
myndighet med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av
regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1987, då lagen (1938:274) om rätt till
jakt skall upphöra att gälla.

2. Bestämmelserna i 15—22§§ gäller inte i fråga om upplåtelser av
jakträtt som har skett före lagens ikraftträdande.

3. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare, kronohemmans
åbor och innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenheter, kolonat
och fjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot
sådana bestämmelser skall fortfarande gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte de rättigheter som avses i 8§ första
stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt. Bestämmelserna i 8§ andra
stycket samma lag skall tillämpas i fråga om servitut som innefattar jakträtten
på viss fastighet och som upplåtits senast den 30 juni 1987.

5. Inom område, som för 1986 års jakt har registrerats med stöd av 13 §
jaktstadgan (1938:279) som älgjaktsområde utan att vara licensområde, får
älgjakt ske enligt äldre bestämmelser tills vidare, dock längst till utgången
av år 1990. Jakträttshavare, som är född år 1931 eller tidigare och som
under försökstiden för samordnad älgjakt har jagat älg huvudsakligen inom
ett sådant område som avses i föregående mening, kan få området registrerat
som licensområde för tiden efter år 1990 och ges licens för ett vuxet
djur att skjutas under en period av två eller flera år.

6. För älgjakten inom renskötselområdet får regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer för en övergångstid meddela föreskrifter som
avviker från bestämmelserna i 33 §.

JoU 1986/87:15

11

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1943:459) om tillsyn över hundar
dels att nuvarande 4 och 5 §§ skall betecknas 6 respektive 8§,
dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,
dels att 1 och 3§§ samt den nya 8§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4, 5, 7 och 9§§ av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om tillsyn över hundar Lag om tillsyn över hundar och

katter

Hund skall hållas under sådan
tillsyn som med hänsyn till dess natur
och övriga omständigheter erfordras
för att förebygga att den orsakar
skada eller avsevärd olägenhet.

Eftersättes tillsynen över hund,
äger polismyndigheten meddela de
föreskrifter som omständigheterna
påkalla, såsom att hunden skall
vara försedd med munkorg eller
hållas bunden eller instängd. Vad
sålunda föreskrivits skall bevisligen
delgivas hundens ägare eller annan
som mottagit hunden till underhåll
eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2§,
äger polismyndigheten ock, där så
finnes nödigt, låta döda hunden.
Dessförinnan skall polismyndigheten
inhämta yttrande från veterinär,
om det ej är uppenbart obehövligt
eller fara i dröjsmål.

Anträffas hund som avses i 2§
lös på område där hemdjur finnas,

§

Hundar och katter skall hållas
under sådan tillsyn som med hänsyn
till deras natur och övriga omständigheter
behövs för att förebygga
att de orsakar skador eller avsevärda
olägenheter.

I jaktlagen (1987:00) finns särskilda
bestämmelser om vad som
skall iakttas för att hindra hundar
från att driva elter förfölja vilt.

§'

Eftersatts tillsynen över hund,
får polismyndigheten meddela det
beslut som omständigheterna kräver,
såsom att hunden skall vara
försedd med munkorg eller hållas
bunden eller instängd. Beslutet
skall delges hundens ägare eller den
som mottagit hunden till underhåll
eller nyttjande.

Är det fråga om en hund som
avses i 2 §, får polismyndigheten
besluta att hunden skall omhändertas
genom myndighetens försorg.
För sådant omhändertagande gäller
18 och 19§§ lagen (1944:219)
om djurskydd. Innan en hund avlivas
skall dock polismyndigheten inhämta
yttrande från veterinär, om
det ej är uppenbart obehövligt eller
fara i dröjsmål.

Anträffas en hund som avses i 2§
lös på område där hemdjur finns.

JoU 1986/87:15

1 Senaste lydelse 1974:348.

12

Nuvarande lydelse

får hunden, om den ej låter sig upptagas,
dödas av den som äger eller
vårdar hemdjuren. Den som sålunda
dödat hund är skyldig att snarast
möjligt anmäla förhållandet till polismyndigheten.

Föreslagen lydelse

får hunden, om den ej låter sig tas
om hand, dödas av den som äger
eller vårdar hemdjuren. Den som
sålunda dödat en hund är skyldig
att snarast möjligt anmäla förhållandet
till polismyndigheten.

Beslut enligt första eller andra
stycket gäller omedelbart, om inte
något annat förordnas.

§

Om en hund springer lös i ett område
där det finns vilt, får jakträtt shavaren
eller någon som företräder
honom ta hand om hunden. När
detta har skett skall hundens ägare
eller innehavare snarast underrättas.
Om denne inte är känd, skall i
stället polismyndigheten i orten underrättas.

Kan inte hunden tas om hand,
får polismyndigheten låta döda
hunden, om detta är angeläget från
viltvårdssynpunkt och försvarligt
även med hänsyn till omständigheterna
i övrigt.

§

Den som vill återfå en hund som
har tagits om hand enligt 4§ är
skyldig att betala ersättning för
hundens föda och de övriga kostnader
som omhändertagandet har
medfört.

Har inte ägaren eller innehavaren,
mot ersättning enligt första
stycket, återtagit hunden inom en
vecka efter det att han underrättades
om omhändertagandet eller
inom tvä veckor efter det att polismyndigheten
underrättades, får
jakträttshavaren behålla hunden.

§

En katt som med skäl kan antas
vara övergiven eller förvildad, får
dödas av jakträttshavaren eller av
någon som företräder denne. Inom
tätbebyggt område krävs dock tillstånd
av polismyndigheten.

JoU 1986/87:15

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JoU 1986/87:15

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 2§ eller 3§
tredje stycket andra punkten eller
mot föreskrift som meddelats med
stöd av 3 § första stycket, dötnes till
böter.

§2

Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 28, 3§ tredje
stycket andra meningen eller 7§
andra meningen eller mot beslut
som har meddelats med stöd av 3 §
första stycket, döms till böter.

Den som försummar att lämna
underrättelse enligt 4§ första
stycket döms till böter, högst ettusen
kronor.

Polismyndighetens beslut enligt
denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får
överklagas hos kammarrätten genom
besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

3 Förslag till
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 14§ naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §'

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet
eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav
döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till
försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller
skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller
fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom
särskilt stadgas.

Behövs utöver fridlysning enligt Behövs utöver fredning enligt

jaktlagstiftningen särskilt skydd för jaktlagstiftningen särskilt skydd för

djurlivet inom visst område, äger djurlivet inom visst område, får re regeringen

eller myndighet som re- geringen eller myndighet som rege geringen

bestämmer meddela före- ringen bestämmer meddela före -

2 Senaste lydelse av förutvarande 5§ 1974:348.
1 Senaste lydelse 1974:1025.

14

Nuvarande lydelse

skrifter som inskränka rätten till
jakt eller allmänhetens eller markägarens
rätt att uppehålla sig inom
området.

Om utplantering eller annat utsättande
av vilt i frihet meddelas
föreskrifter av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.

Föreslagen lydelse

skrifter som inskränker rätten till
jakt eller allmänhetens eller markägarens
rätt att uppehålla sig inom
området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §

Om en fastighet, som ingår i ett jaktvårdsområde, på grund av ändrad
användning eller annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården samt
fastighetsägaren och jaktvårdsområdesföreningen är ense om att fastigheten
skall uteslutas ur jaktvårdsområdet, får föreningen besluta detta. Föreligger
inte sådan enighet, skall frågan om uteslutning prövas av länsstyrelsen.

Föreningen skall genast underrätta
länsstyrelsen om sitt beslut
att utesluta en fastighet ur jaktvårdsområdet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

JoU 1986/87:15

15

5 Förslag till

JoU 1986/87:15

Lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 18 lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen får, med den begränsning
som följer av 28, meddela
föreskrifter om in- eller utförsel
av varor, om det är påkallat av hänsyn
till risk för störning inom samhällsekonomin
eller folkförsörjningen.
av särskilda handelspolitiska
skäl eller av hänsyn till behov att
trygga kvaliteten hos produkter av
visst slag, till hälsovården, miljövården,
växtskyddet eller skyddet
mot djursjukdomar eller till kontrollen
av materiel som kan få militär
användning.

Föreslagen lydelse

8

Regeringen får, med den begränsning
som följer av 28, meddela
föreskrifter om in- eller utförsel
av varor, om det är påkallat av hänsyn
till risk för störning inom samhällsekonomin
eller folkförsörjningen,
av särskilda handelspolitiska
skäl eller av hänsyn till behov att
trygga kvaliteten hos produkter av
visst slag, till hälsovården, miljövården,
växtskyddet, skyddet mot
djursjukdomar eller skyddet för utrotningshotade
eller sällsynta arter
av djur eller växter eller till kontrollen
av materiel som kan få militär
användning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter
som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 1,8, 11 och 23a8S lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder 'skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I 8

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 298 jordabalken härtill uppgift att

1. medla i arrendetvist.

2. pröva tvist om förlängning av 2. pröva tvist om förlängning av
arrendeavtal vid jordbruksarrende, arrendeavtal vid jordbruksarrende.

1 Lagen omtryckt 1985:660.

16

Nuvarande lydelse

bostadsarrende eller fiskearrende
eller om villkor för sådan förlängning
samt tvist i fråga som avses i 9
kap. 148 jordabalken eller vars
prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a, 18,

21 eller 31 §, 10 kap. 6 a § eller 11
kap. 6 b § samma balk ankommer
på arrendenämnd,

kommer på arrendenämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor

som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17§, 10 kap. 2-4 eller 78 eller 11 kap. 28

jordabalken eller 3-68 lagen (1957:390) om fiskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrendetvist,

5. pröva frågor enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva
arrendestället.

Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är
belägen.

Föreslagen lydelse

bostadsarrende eller fiskearrende
eller av avtal om jakträttsupplåtelse
eller om villkor för sådan förlängning
samt tvist i fråga som
avses i 9 kap. 14 § jordabalken eller
vars prövning enligt 9 kap. 12 b, 17
a, 18, 21 eller 318, 10 kap. 6 a §
eller 11 kap. 6 b § samma balk an -

JoU 1986/87:15

§

Tvist som avses i 18 första
stycket I eller 2 eller 48 första
stycket 1-3 hänskjutes av part till
nämnd genom ansökan som skall
vara skriftlig samt innehålla uppgift
om parternas namn och hemvist,
den berörda fastighetens belägenhet
och tvistens beskaffenhet. Ansökan
i tvist om förlängning av arrende-
eller hyresavtal skall innehålla
uppgift om de skäl som åberopas
mot förlängning. Ansökan i
tvist om ändring av arrende- eller
hyresvillkor skall innehålla uppgift
om den ändring av villkoren som
begärs.

Tvist som avses i 18 första
stycket 1 eller 2 eller 4§ första
stycket 1-3 hänskjutes av part till
nämnd genom ansökan som skall
vara skriftlig samt innehålla uppgift
om parternas namn och hemvist,
den berörda fastighetens belägenhet
och tvistens beskaffenhet. Ansökan
i tvist om förlängning av arrende-
eller hyresavtal eller av avtal
om jakträttsupplåtelse skall innehålla
uppgift om de skäl som åberopas
mot förlängning. Ansökan i
tvist om ändring av arrende- eller
hyresvillkor eller av villkor i avtal
om jakträttsupplåtelse skall innehålla
uppgift om den ändring av villkoren
som begärs.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes ej
föreläggandet, får ansökningen avvisas.

Parts första inlaga till nämnden skall innehålla uppgift om hans personnummer
och postadress. Vidare bör anges partens yrke och telefonnummer
samt de övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning med
honom. Har part vidtalat ombud att företräda honom, skall ombudets
namn, postadress och telefonnummer anges. Sker ändring i förhållande,
som part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till
nämnden.

Ansökan varigenom tvisten hänskjuts till nämnden bör tillika innehålla
uppgift om motpart i de hänseenden som sägs i tredje stycket.

Återkallas ansökan, avskrives ärendet.

17

2 Riksdagen 1986/87.16 sami. Nr 15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JoU 1986/87:15

II §

Rör ärende som avskrivits enligt
I0§ första stycket första punkten
tvist som avses i 9 kap. 108, 10 kap.
6a§ eller 12 kap. 49 eller 54 § jordabalken,
22 eller 24 § hyresförhandlingslagen
(1978:304), 5§ lagen
(1957:390) om fiskearrenden eller
528 bostadsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återuppta ärendet på
ansökan av sökanden. Ansökan
görs skriftligen inom tre veckor
från den dag beslutet om avskrivning
meddelades.

Rör ärende som avskrivits enligt
108 första stycket första punkten
tvist som avses i 9 kap. 108, 10 kap.
6a§ eller 12 kap. 49 eller 54§ jordabalken,
22 eller 24 § hyresförhandlingslagen
(1978:304), 5§ lagen
(1957:390) om fiskearrenden, 528
bostadsrättslagen (1971:479) eller
I8§ jaktlagen (1987:00) skall nämnden
återuppta ärendet på ansökan
av sökanden. Ansökan görs skriftligen
inom tre veckor från den dag
beslutet om avskrivning meddelades.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

23a §:

Om rätt för part att klandra beslut
av arrendenämnd i arrendetvist
finns bestämmelser i 8 kap. 31 § jordabalken
och 168 lagen (1957:390)
om fiskearrenden.

Om rätt för part att klandra beslut
av arrendenämnd i arrendetvist
finns bestämmelser i 8 kap. 31 § jordabalken,
168 lagen (1957:390) om
fiskearrenden och 53§ jaktlagen
(1987:00).

Arrendenämndens yttrande enligt 12a§ andra stycket får inte överklagas.
Nämndens beslut i sådana frågor som avses i 23 § tredje stycket får
överklagas genom besvär hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller
nämndens beslut enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva
arrendestället.

Besvärshandlingen skall ges in till arrendenämnden inom tre veckor från
den dag beslutet meddelades. I fråga om handläggningen hos arrendenämnden
och fastighetsdomstolen tillämpas bestämmelserna i 52 kap. 2—
1288 rättegångsbalken på motsvarande sätt. Fastighetsdomstolens beslut
med anledning av besvär i frågor som avses i andra stycket tredje meningen
eller i 23§ tredje stycket 1-3 får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1986/87:39 föreslagna lydelsen.

18

Motioner

JoU 1986/87:15

Motion väckt under allmänna motionstiden i januari 1986

Motion 1985/86:Jo732 av John Andersson m.fl. (vpk, s), vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till
prisreglering för arrendepriser för älgjakt,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark, och förskottsbetalning av
tilldelade djur.

Motioner väckta med anledning av propositionen

Motion 1986/87:Joll5 av Anders Andersson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
regler för älgjakten i Västmanlands län.

Motion 1986/87:Joll6 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar avslå proposition 1986/87:58 i den del som berör
älgjaktens framtida utformning.

Motion 1986/87:Joll7 av Hans Dau och Ingrid Hemmingsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grund för avskjutning för att uppnå ett minskat rovdjurstryck,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjda ersättningsbelopp
för återfunna rovdjursrivna renar så att de faktiska skadorna kompenseras.

Motion 1986/87:Joll8 av Hans Dau (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 10 § 3 st. jaktlagen ges följande lydelse: ”Om
samernas jakträtt finns särskilda bestämmelser”,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett antagande
av propositionen i den i motionen berörda delen inte innebär något
ställningstagande beträffande innehållet i samernas bruksrätt inom sameallmänningen.

Motion 1986/87:Joll9 av Olle Östrand m. fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1986/87:58 i den del som berör
älgjaktens framtida utformning,

2. att riksdagen beslutar att älgjakten skall utformas i enlighet med vad
som i motionen anförts.

Motion 1986/87:Jol20 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar ändra 7 § i lagförslaget till jaktlag, i enlighet med
vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar införa ett jaktsystem för älg i enlighet med vad
som anförs i motionen,

3. att riksdagen beslutar uttala sig för att licensområden för älgjakt bör
vara någorlunda sammanhängande,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark och förskottsbetalning av
tilldelade djur,

5. att riksdagen beslutar ändra punkt 4 i övergångsbestämmelserna i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Motion 1986/87:Jol21 av Lars Ernestam m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen, med ändring av propositionens förslag vad gäller tillstånd
att skjuta vuxen älg, beslutar att det inom ramen för en ordning med
licensjakt skall ges licens att på de större områden som i dag är registrerade
som generellområden skjuta en vuxen älg per två år och på mindre sådana
områden skjuta en vuxen älg per tre år,

2. att riksdagen beslutar avslå 38 § i lagförslaget,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att ett
antagande av jaktlagen inte innebär något ställningstagande beträffande
innehållet i samernas bruksrätt inom sameallmänningen.

Motion 1986/87:Jo 122 av Britta Bjelle och Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att
riksdagen beaktar att i övergångsbestämmelserna till den nya lagen ta in en
föreskrift om att de nya bestämmelserna för älgjakt skall tillämpas först
fr. o. m. den 1 januari 1988 i län med reglerad älgjakt.

Motion 1986/87:Jol23 av Kjell Nilsson (s). Stina Gustavsson (c), Anders
Högmark (m) och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar
att inom län med reglerad älgjakt de nya bestämmelserna för älgjakt skall
tillämpas först fr. o.m. den 1 januari 1988.

Motion 1986/87:Jol24 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen med
ändring av propositionens lagförslag beslutar ge jakträttsinnehavare på
enälgsområden valfrihet i att endera fälla ett vuxet djur eller två kalvar.

Motion 1986/87:Jol25 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar om sådan ändring i regeringens förslag till jaktlag att generell älgjakt
med en tilldelning av minst ett vuxet djur och en kalv tillåts på varje
registrerat område.

Motion 1986/87:Jol26 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om viltstammarnas storlek,

2. att riksdagen avslår 15—22, 33, 37 och 38 §§ i propositionens förslag till
jaktlag,

3. att riksdagen beslutar att de regler som reglerar jaktarrenden i dag förs
över till den nya jaktlagen,

4. att riksdagen beslutar om ett system med flerårslicenser för älgjakten i
enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att de bestämmelser som reglerar handel med vilt
i dagens lagstiftning förs över till den nya jaktlagen.

Motion 1986/87:Jol27 av Anna Wohlin-Andersson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1986/87:58 i den del som berör
frilevande vildsvin och därmed vidhåller tidigare beslut om att alla förrymda
vildsvin omgående skall utrotas samt att detta skall gälla hela landet varvid
försöksverksamheten i Stockholms län därmed skall upphöra,

2. att riksdagen - därest yrkande 1 avslås — beslutar anta ersättningsregler
för skador förorsakade av vildsvin i enlighet med det anförda.

JoU 1986/87:15

20

Motion 1986/87:Jol28 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
avslå proposition 1986/87:58 avseende älgjaktens framtida utformning
(2.2.4).

Motion 1986/87:Jol29 av Martin Olsson och Karin Israelsson (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar att uttala att ett antagande av propositionens förslag i
denna del inte innebär något ställningstagande beträffande innehållet i
samernas bruksrätt inom renbetesfjällen och markerna ovan odlingsgränsen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden i januari 1987

Motion 1986/87:Jo514 av Kerstin Göthberg (c), vari yrkas att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
om förstärkt djurskydd för katter.

Motion 1986/87:Jo702 av Wiggo Komstedt (m), vari yrkas att riksdagen
beslutar avslå propositionens förslag om älgjakt.

Motion 1986/87: Jo711 av Jens Eriksson (m), vari yrkas att riksdagen beslutar
att skyddsjakten på säl skall bibehållas.

Motion 1986/87:Jo716 av Sven Eric Lorentzon och Hans Dau (m), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skogsägare bör kunna påräkna ersättning - utan de av
regeringen föreslagna restriktionerna - när omplantering blir nödvändig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel ur
viltskaderegleringsfonden kan utgå även för omplantering av skogsföryngringar
som utdöms på grund av skador som inträffat före den 1 juli 1987.

Motion 1986/87:Jo720 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp), vari
yrkas att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ändring av bestämmelserna
så att skadat vilt får spåras och avlivas när det går över riksgränsen.

Motion 1986/87:Jo734 av Jörn Svensson (vpk), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ändring i jaktlagens bestämmelser rörande myndighetskontroll
av zoologiska konservatorer i enlighet med vad som anförs i
motionen.

Motion 1986/87:Jo735 av Marianne Andersson och Lennart Brunander (c),
vari yrkas att riksdagen beslutar att 6 § i den nya jaktlagen får följande
lydelse: Under tiden 1 mars—20 augusti bör hund hållas kopplad i mark där
vilt finnes. Dock må förare ha sin hund okopplad på småvägar och stigar
under förutsättning att hunden håller sig på vägen i förarens närhet och
omedelbart kan kallas in vid behov.

Motion 1986/87:Jo746 av Lennart Brunander och Anna Wohlin-Andersson
(c), vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om stärkt besittningsskydd
för jaktarrendatorer.

Motion 1986/87:Jo747 av Lennart Brunander och Anna Wohlin-Andersson
(c), vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen snarast vidtar en översyn av
nuvarande viltskadeförordning,

JoU 1986/87:15

21

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en frilevande
vildsvinsstam inte bör tillåtas utan att fullständigt ersättningssystem och
andra åtgärder för att begränsa vildsvinsstammens utveckling har framtagits.

Motion 1986/87:Jo748 av Bertil Måbrink (vpk), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om förbud mot försäljning och marknadsföring av
icke typgodkända fällor.

Motion 1986/87:Jo752 av Lennart Brunander och Bertil Jonasson (c), vari
yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta regler för ett ersättningssystem
för skador på skog av älg och hjort i enlighet med i motionen
anförda principer,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur ackumulerade
skogsskador skall regleras.

Motion 1986/87:Jo753 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m), vari yrkas att
riksdagen beslutar om ändring av 7 § Lagen om jaktvårdsområden samt att
konsekvensändringar görs i 25:6 och 26 §§.

Motion 1986/87:Jo754 av Arne Andersson i Ljung och Arne Svensson (m),
vari yrkas att riksdagen begär att regeringen i tilläggsproposition eller i nästa
års budgetproposition återkommer till riksdagen med förslag om finansiering
av kostnader i anledning av proposition 1986/87:58.

Motion 1986/87: Jo767 av Owe Andréasson och Evert Hedberg (s), vari yrkas
att riksdagen beslutar att älgjakten skall utformas i enlighet med vad som i
motionen anförts.

Motion 1986/87:Jo770 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, s), vari yrkas att
riksdagen beslutar hos regeringen begära att en sakkunnig utredning tillsätts
med uppgift att skyndsamt undersöka förutsättningarna för en begränsad
vårjakt efter sjöfågel, förbehållen den bofasta skärgårdsbefolkningen.

Motion 1986/87:Jo774 av Görel Thurdin och Elis Andersson (c), vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i reglerna för
jaktvårdsområden att den enskildes rättssäkerhet stärks.

Motion 1986/87:Jo778 av Arne Andersson i Ljung och Arne Svensson (m),
vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att Svenska jägareförbundet, i likhet
med tidigare, får del av medel för bedrivande av viltforskningsprojekt med
tillämpad inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att naturvårdsverket
skall svara för den viltforskning som gäller viltarternas grundläggande
ekologi.

Motion 1986/87:Jo779 av Arne Andersson i Ljung och Arne Svensson (m),
vari yrkas att riksdagen beslutar att 29 § Lagen om jaktvårdsområden skall ha
följande lydelse:

JoU 1986/87:15

Bildas inom jakt vårdsområde annan fastighet än jordbruksfastighet skall
fastigheten anses utesluten ur jaktvårdsområdet om ej länsstyrelsen på

22

ansökan av jaktvårdsområdesföreningens styrelse eller fastighetens ägare
och efter hörande av fastighetens ägare eller jaktvårdsområdesföreningens
styrelse förklarar att fastigheten skall ingå i området.

Motion 1986/87:Jo784 av Olle Östrand (s), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jakt- och
viltvårdens organisation och administration.

Motion 1986/87:Jo785 av Christer Nilsson (s), vari yrkas att riksdagen
anhåller att regeringen ser över bidragsgivningen till Jägarnas riksförbundLandsbygdens
jägare och Svenska jägareförbundet i syfte att uppnå jämställdhet
mellan de två organisationerna.

Motion 1986/87:Jo787 av Leo Persson m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att
kostnaderna för jakt ses över med syfte att få en effektiv priskontroll.

Motion 1986/87:Jo792 av Anna Wohlin-Andersson m.fl. (c), vari yrkas att
riksdagen beslutar att bevilja Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare
ett bidrag för 1987 års verksamhet om 1200000 kr., samt att en fortsatt
utjämning mellan de två jägarorganisationerna skall ske enligt vad i
motionen anförts.

Motion 1986/87:Jo793 av Karl-Gösta Svenson (m), vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
begränsning av viltstammen av kronhjort.

Motion 1986/87:Jo829 av Jens Eriksson och Ingela Gardner (m), vari yrkas
att riksdagen beslutar att 6 § i det nya förslaget till jaktlag utgår och att det
som i dag finns i 12 § i Jaktstadgan beträffande skyldigheten att hålla hund
under uppsikt och kopplad även i fortsättningen skall gälla.

Motion 1986/87:Jo830 av Gunnel Liljegren (m), vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att en utredning bör göras rörande
ersättning för viltskador.

Motion 1986/87:Jo831 av Anders Andersson (m), vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
generellt koppeltvång.

Motion 1986/87:Jo832 av Leo Persson m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av jakttidsberedningens sammansättning och organisation med
hänsynstagande även till de icke jagandes naturintressen.

Skrivelser, uppvaktningar, hearing

Till utskottet har inkommit ett stort antal skrivelser, namninsamlingar och
andra opinionsyttringar, vilka främst tagit sikte på den i propositionen
föreslagna bestämmelsen om koppeltvång för hundar.

Utskottet har vidare uppvaktats av ett flertal organisationer, såsom
Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, Svenska
samernas riksförbund, Landsförbundet svenska samer, Svenska ken -

JoU 1986/87:15

23

kennelklubben och Svenska hundklubben m. fl. hundorganisationer samt
Föreningen för Jämtlands läns fjällbygd. Synpunkter på problemen med
vildsvinsskador har framförts av en representant för arrendatorer av
domänverksmark vid Hölö.

Sveriges zoologiska konservatorer m. fl. har i skrivelse till utskottet anfört
kritiska synpunkter på de föreslagna bestämmelserna om kontroll av
konservatorsverksamheten.

Företrädare för statens naturvårdsverk har inför utskottet lämnat information
om vissa jakt- och viltvårdsfrågor.

Utskottet

Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 24 mars 1977 tillkallade
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet en beredning med uppdrag
att se över vissa jakt- och viltvårdsfrågor. Beredningen, som antog namnet
jakt- och viltvårdsberedningen, har avgett ett flertal delbetänkanden. I juni
1977 avgavs betänkandet (Ds Jol977:4) Vårjakt efter sjöfågel vilket utgjorde
underlag för regeringens förslag till riksdagen om försöksvis vårjakt på vissa
sjöfågelarter (prop. 1977/78:37, JoU 9, rskr. 63). Riksdagen avstyrkte i sitt
beslut förslaget. Betänkandet (SOU 1979:19) Jaktvårdsområden avgavs i
mars 1979. Regeringens förslag i anledning av betänkandet och riksdagens
beslut (prop. 1979/80, JoU 1980/81:3, rskr. 1980/81:22) innebar att bestämmelserna
om jaktvårdsområden i lagen (1938:274) om rätt till jakt ersattes av
en ny lag i ämnet. I betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador som avgavs i
augusti 1979 föreslog beredningen bl. a. ett nytt ersättningssystem vid skador
på gröda orsakade av älg, kron- och dovhjort. Principerna för viltskadeersättning
underställdes riksdagens prövning (prop. 1979/80:111, JoU 36, rskr.
302). Betänkandet (Ds Jol979:12) Ändringar i jaktlag och jaktstadga
lämnades i oktober 1979. Förslagen lades till grund för vissa ändringar i
jaktstadgan (1938:279). I mars 1980 avgavs betänkandet (SOU 1980:11)
Vildsvin i Sverige. Med betänkandet som underlag beslutades vissa åtgärder
för att begränsa antalet frilevande vildsvin i landet (prop. 1980/81:82, JoU 16,
rskr. 174). I juli 1980 avgavs delbetänkandet (SOU 1980:29) Vilt och trafik
som föranlett beslut om vissa författningsändringar (prop. 1981/82:81, TU19
och 26, rskr. 231).

Slutligen avlämnade beredningen (numera statssekreteraren Sören Ekström,
ordförande, samt riksdagsledamoten Arne Andersson i Ljung,
dåvarande riksdagsledamöterna Elis Andersson och Karin Flodström,
riksdagsledamoten Jan Fransson och lantbrukaren Elias Jönsson) i maj 1983
huvudbetänkandet (SOU 1983:21) Vilt och jakt. Betänkandet innehåller
bl. a. ett förslag till ny jaktlag. Betänkandet har remissbehandlats.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 6 juni 1985 tillkallades en
särskild utredare (departementsrådet Stellan Kronvall) med uppdrag att
belysa konsekvenserna av en ytterligare samordning av älgjakten vad
beträffar jaktmöjligheterna för bl. a. icke-markägare. Utredaren avlämnade

JoU 1986/87:15

24

i mars 1986 betänkandet (Ds Jol986:1) Tillgång till älgjakt. Betänkandet har
remissbehandlats.

I propositionen behandlas vidare ett förslag från statens naturvårdsverk
om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden samt en framställning av
rikspolisstyrelsen om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar.

Målen för jakt- och viltvårdspolitiken

Föredragande statsrådet anför i ett inledande avsnitt i propositionen bl. a.
följande om målen för jakt- och viltvårdspolitiken:

Vår svenska natur skänker unika möjligheter till en omväxlande och
stärkande rekreation i form av exempelvis vandringar, bär- och svampplockning,
fiske och jakt. Av dessa rekreationsformer är jakten speciell i den
meningen att den förutsätter förfoganderätt till mark, särskilda kunskaper
och tillgång till speciell utrustning. Trots dessa till synes starka begränsningar
bedrivs i vårt land jakt i en eller annan form av ca 300000 människor av olika
kategorier.

I Sverige finns för närvarande omkring 70 arter av vilda däggdjur och drygt
300 arter av vilda fåglar. Ett trettiotal av däggdjursarterna och ett femtiotal
av fågelarterna är tillåtna för jakt under hela eller en viss del av året. En väl
avpassad viltvård ger en artrik och för vårt land specifik fauna samtidigt som
möjligheter skapas för en värdefull jakt.

Jakten och viltvården har sedan länge varit reglerad genom lagstiftning. I
takt med samhällsutvecklingen och nya rön på området har reglerna i olika
hänseenden ändrats och kompletterats. Detta har lett fram till ett regelverk
som brister i överskådlighet och som trots ändringarna inte är till alla delar
tidsenligt. Det finns sedan flera år tillbaka ett starkt behov av en översyn.

De båda nu gällande huvudförfattningarna på jaktens område är lagen
(1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen) och jaktstadgan (1938:279). Bestämmelser
om jakttider finns i jakttidsförordningen (1976:432) och detaljföreskrifter
för jakten finns i naturvårdsverkets jaktkungörelse (SNFS 1983:1).

Den nuvarande jaktlagstiftningen är uppbyggd på principen att jakt är
tillåten endast om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt. En aktiv viltvård
är ofta en avgörande förutsättning för jakt. Samtidigt är själva jakten i viss
utsträckning ett led i viltvården, nämligen när det är möjligt att genom
avskjutning reglera ett viltbestånds storlek och sammansättning. Till viltvård
i övrigt kan räknas viltvårdsåtgärder i mera traditionell mening, exempelvis
utfodring av viltet och anläggande av viltåkrar, men också olika hänsynstaganden
till naturvårdens intressen vid markanvändningen, t. ex. i skogsbruket
och jordbruket och vid utnyttjandet av mark för bebyggelse, vägar och
energiutvinning.

Den grundläggande principen är att viltet är fridlyst om inte jakt
uttryckligen medges i jaktförfattningarna. Detta innebär att föreskrifterna
om jakttider är av stor betydelse från viltvårdssynpunkt. I jaktlagen finns
vidare en bestämmelse om skyldighet för jakträttshavaren att inom sitt
jaktområde utöva jaktvård. Med jaktvård avses en efter viltförhållandena
anpassad jakt och åtgärder för att skydda viltet och främja dess tillväxt.
Jaktvården skall bedrivas med hänsyn tagen till jordbrukets, skogsskötselns
och andra näringars intressen. I bestämmelsen används uttrycket ”villebråd”.
Därmed avses alla vilda däggdjur och fåglar.

De för viltvården grundläggande bestämmelserna finns emellertid i
lagstiftningen om naturvård och miljöskydd. Av särskilt stor betydelse är
bestämmelserna om hänsyn till naturvårdsintressena i naturvårdslagen med

JoU 1986/87:15

25

följdförfattningar samt i skogsvårdslagstiftningen och lagstiftningen om
skötsel av jordbruksmark.

Jakträtten är knuten till markägandet. Enligt jaktlagen har jordägaren
jakträtt på det markområde som tillhör honom. Flertalet enskilda markinnehav
är emellertid för små för att var för sig medge en meningsfull jakt och en
rationell viltvård. Genom att sammanföra ett antal fastigheter eller delar av
fastigheter till ett jaktvårdsområde kan man samordna jakten och viltvården
över ägogränserna. Lagstiftningen om jaktvårdsområden är följaktligen av
stor betydelse för både jakten och viltvården.

Målen för viltvården bör vara att bevara de arter som tillhör landets
viltbestånd och främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn
tagen till allmänna och enskilda intressen. För att nå dessa mål krävs insatser
av skilda slag. Bevarandet av de inhemska arterna kräver i vissa fall särskilda
hänsynstaganden vid utnyttjandet av mark och vatten. Vissa arter har
drabbats så hårt av miljöstörningar att särskilda räddningsåtgärder är
nödvändiga. Vidare måste den illegala verksamhet som riktar sig mot hotade
eller sårbara arter bekämpas på ett effektivt sätt. Åtgärder krävs också för att
förhindra att främmande viltarter etablerar sig i landet till men för de
inhemska arterna. Vad beträffar utvecklingen av viltstammarna måste en
balans eftersträvas i fråga om stammarnas storlek. Av grundläggande
betydelse för arternas bevarande är att bestånden av varje art omfattar ett så
stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När
arterna förekommer i tillräckligt starka stammar måste det bli fråga om en
intresseavvägning. Jägare och en naturintresserad allmänhet kan å ena sidan
förutsättas vilja ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Hänsyn måste
emellertid å andra sidan tas till riskerna för skador i jordbruket och
skogsbruket och i trafiken.

Vad beträffar jakten bör samhällets insatser inriktas mot att främja ett
tillvaratagande av dels de ekonomiska värden som viltet representerar, dels
de möjligheter till rekreation och avkoppling som jakten ger.

Samhället kan direkt påverka förutsättningarna för jakten genom bestämmelser
som reglerar under vilka villkor jakt skall få bedrivas. Av stor
betydelse i sammanhanget är också reglerna för jaktsamverkan över
ägogränserna, en samverkan som också förbättrar förutsättningarna för
viltvård. Det är vidare möjligt att genom olika åtgärder från det allmännas
sida påverka villkoren för upplåtelser av jaktmark vilket i sin tur återverkar
på möjligheterna att bedriva jakt. Ett främjande av jaktintresset får
emellertid inte leda till att andra viktiga intressen blir lidande. Att ett
fritidsintresse som jakten i vissa fall måste stå tillbaka för olika näringsintressen
är självklart. Hänsyn måste emellertid även tas till andra fritidsintressen.
Som flera remissinstanser påpekar kan allmänhetens vistelse i skog och mark
för bärplockning och annat komma att påverkas av att det bedrivs jakt på
markerna. Här är det nödvändigt att finna kompromisslösningar, bl. a. när
det bestäms under vilka tider jakt skall få ske.

För att jakt- och viltvårdspolitiken skall få den inriktning jag förordar
krävs att verksamheten styrs genom lagbestämmelser och andra föreskrifter.
Den administration som behövs för att ett sådant regelsystem skall fungera
bör samhället svara för. Jag delar beredningens och remissinstansernas
uppfattning att administrationen bör förenklas så långt det är möjligt. En
aktiv medverkan av jägarnas organisationer får enligt min mening stor
betydelse för möjligheterna att finna enkla former för hur jakten och
viltvården skall organiseras och när en rad praktiska uppgifter skall lösas.

Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört att jag i allt väsentligt
ansluter mig till beredningens förslag i fråga om målen för viltvården och

JoU 1986/87:15

26

jakten och de principer i övrigt som bör ligga till grund för politiken på
området.

Utskottet ansluter sig till föredragandens allmänna synpunkter på målen för
jakt- och viltvårdspolitiken (prop. s. 19-22). Vidare delar utskottet föredragandens
uppfattning att den nuvarande jaktlagstiftningen är i behov av en så
omfattande modernisering att det är befogat att ersätta lagen om rätt till jakt
med en helt ny lag, jaktlag.

I det följande behandlar utskottet i huvudsak endast de avsnitt i
propositionen som berörs i motionerna. De delar av regeringens förslag som
ej särskilt tas upp i detta betänkande har ej föranlett någon erinran från
utskottets sida.

Viltvården
Viltet i allmänhet

För vård och skydd av viltet i allmänhet bör enligt propositionen följande
gälla:

□ Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets
viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda
intressen lämplig utveckling av viltstammarna.

□ Allt vilt är fredat om inte annat föreskrivs.

□ Det skall åligga markägare och jakträttshavare att vidta de särskilda
åtgärder som behövs för att skydda och vårda viltet och att anpassa jakten
efter tillgången på vilt. Åtgärder i samverkan mellan flera markägare och
jakträttshavare bör främjas bl. a. genom en lokal organisation.

□ För att förhindra att främmande viltarter okontrollerat etablerar sig i
landet skall det krävas särskilt tillstånd för att få ha sådana arter i hägn. En
myndighet skall kunna förordna om jakt på vilt av främmande art.

Utskottet har ingen erinran mot vad i propositionen anförs om viltet i
allmänhet (s. 22—30). När det gäller frågan om viltstammarnas storlek och
åtgärder för att motverka viltskador m. m. hänvisas till det följande.

Åtgärder mot viltskador m. m.

I den nya jaktlagen föreslås en bestämmelse som innebär att redan en
påtaglig risk för viltolyckor eller allvarliga skador av vilt skall ge en
myndighet rätt att besluta om jakt för att förebygga eller minska skaderisken
(7 §). Närmare synpunkter på hithörande frågor lämnas på s. 30-32 i
propositionen. Föredraganden understryker bl. a. att ett av målen för
viltvården bör vara att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda
intressen lämplig utveckling av viltstammarna. En balans skall följaktligen
eftersträvas mellan å ena sidan intresset av att ha starka viltstammar och å
andra sidan främst närings- och trafikintressena. Av den redovisning
beredningen har lämnat framgår att vissa arter förekommer i så stora
stammar att det krävs särskilda åtgärder om målet skall nås. Så t. ex. har
älgstammens tillväxt lett till ett stort antal viltolyckor i trafiken årligen och

JoU 1986/87:15

27

betydande betesskador på gröda och skog. Andra arter som kan sägas
förekomma i alltför individrika stammar lokalt är bl. a. bävern och minken
samt mås- och kråkfågel.

En möjlighet att komma till rätta med den obalans som råder är att
genomföra en ökad avskjutning. Man bör dock inte övervärdera jakten som
medel att lösa problemen med övertaliga viltstammar. Många gånger är
andra metoder bättre. Beredningen ger exempel på detta och framhåller att
en varaktig minskning av mås- och kråkfågel förutsätter att man undanröjer
de primära orsakerna till antalsökningen genom att exempelvis soptippar
görs mindre lättillgängliga. Naturvårdsverket påpekar också att vissa arter
har egna mekanismer för att reglera antalet individer.

Jakten är följaktligen inte det enda medlet för att minska en för stor
viltstam. I fråga om vissa viltarter är det emellertid nödvändigt att både
bedriva en intensiv normal jakt och ha möjlighet att vid sidan om den vanliga
jakten föranstalta om en avskjutning för att förebygga viltskador.

För en avskjutning i särskilda fall i skadeförebyggande syfte finns flera
bestämmelser i den nuvarande jaktlagen. Om utvecklingen av en viltart
orsakar avsevärd skada på gröda, skog eller plantering kan länsstyrelsen
ålägga jakträttshavaren att vidta skadeförebyggande åtgärder. I jaktstadgan
finns bestämmelser om hur skadorna skall konstateras. Följs inte föreläggandet
får länsstyrelsen förordna om att jakt utförs av särskilt utsedda jägare.
Länsstyrelsen kan också förordna om jakt genom särskilda jägare om det
föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motorfordon och älg
skall inträffa.

Slutligen kan länsstyrelsen besluta om jakt inom områden där det finns
stammar av vildkanin, vildmink eller vildsvin i syfte att utrota eller minska
stammarna. Länsstyrelsen skall bestämma om jakten skall bedrivas av
jakträttshavaren efter hans åtagande eller av särskilt utsedda jägare.

Beredningen föreslår att de nuvarande reglerna ersätts med en bestämmelse
som utgår ifrån att en tvångsvis avskjutning vanligen bör genomföras
samordnat inom större områden och att man inte kan räkna med att alla
jakträttshavare inom området kan medverka vid en sådan avskjutning.
Vidare bör myndighetens möjlighet att förordna om avskjutning vidgas.
Även när det gäller gröda, skog eller plantering skall redan en påtaglig risk
för skada vara tillräcklig grund för ett ingripande.

Föredraganden framhåller att avvägningen mellan skilda intressen i vissa
fall kan innebära problem för myndigheterna, något som dock knappast kan
undvikas om möjligheten till tvångsavskjutning skall finnas kvar. Att det
skall vara fråga om en särskilt kvalificerad skaderisk följer av att det av
omständigheterna bör framgå att risken för skada är överhängande och att
den skada som riskeras är allvarlig. Varje beslut om en avskjutning måste
givetvis föregås av en prövning där viltvårdsintresset ges stor tyngd. Detta
följer av principen att var och en anses skyldig att tåla ett visst mått av skada
eller annan olägenhet som en följd av att det finns vilda djur. Bestämmelsen
bör också utformas så att regeringen kan bestämma att beslut om jakt efter
vissa djurarter skall fattas av den centrala naturvårdsmyndigheten. Besvärliga
avvägningsproblem kan uppkomma när det är fråga om en viltart som bara
mycket lokalt förekommer i ett antal som innebär en alldeles särskilt stor risk

JoU 1986/87:15

28

för skador. Det som främst åsyftas är när rovdjur i ett område vuxit till ett
antal som innebär ett speciellt hot mot tamdjursskötseln i samma område.
För sådana fall kan det finnas anledning att föreskriva att naturvårdsverket
skall vara beslutsmyndighet.

Förslaget till utformning av 7 § lagförslaget kritiseras i motion Jol20 av
Lars Werner m. fl. (vpk). Eftersom det inte längre skall krävas konstaterad
skada kommer myndigheterna enligt motionen att ställas inför svåra
avvägningsproblem. När det gäller t. ex. viltskador och skador på skog är
problematiken inte så enkel som man synes ha förutsatt i propositionen.
Motionärernas slutsats blir att andra lösningar än ökad avskjutning måste
eftersträvas. Som exempel nämns att man i vissa hårt utsatta områden skulle
kunna genom stödutfodring eller andra förebyggande åtgärder minska t. ex.
älgskadorna på skogen.

Motionärerna understryker att det inte enbart är viltbeståndets storlek
som är orsaken till skogsskadeproblematiken. Detta måste självfallet
beaktas när åtgärder mot viltet aktualiseras

I motion Jol26 av Arne Andersson m. fl. anförs att viltstammens storlek i
många fall måste begränsas på grund av den skadegörelse som sker på jordoch
skogsbruk och renskötsel. En annan viktig faktor att ta hänsyn till är
viltets betydelse för trafiksäkerheten.

Vad gäller i första hand älgar och hjortdjur samt, i framtiden, vildsvin, är
motionärernas grundläggande inställning att stammarna måste hållas på en
sådan nivå att viltskadorna blir rimliga. Detta utesluter inte att skador på
jord- och skogsbruket, framför allt i landets mellanbygder, blir så stora att de
måste ersättas med medel från s. k. fällavgifter. Blir viltstammarna alltför
stora kan skadegörelsen i skogen bli av sådan omfattning att dessa avgifter
blir orimligt höga. Enligt motionen är det viktigare inom skogsbruket än
inom jordbruket att skadornas omfattning minimeras genom kontroll av
viltstammarna. På grund av svårigheterna att genomföra skadeförebyggande
åtgärder i skogsbruket kan ersättningsbestämmelserna inte vara desamma
för skogsbruket som för jordbruket.

Utskottets överväganden

Utskottet kan i stor utsträckning ansluta sig till vad som anförts i propositionen
om en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling
av viltstammarna. Det finns dock enligt utskottets mening anledning att i
detta sammanhang något starkare framhålla problemen med alltför stora
viltstammar. Det gäller framför allt älgstammen och hjortstammen. I likhet
med jakt- och viltvårdsberedningen vill utskottet understryka att utvecklingen
av skogsskadorna inger oro och att en bättre balans bör eftersträvas
mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan markernas
förmåga att föda viltet. Ett av skälen till att anpassningen av stammarna i
vissa fall inte lyckats är - som också framhålls i propositionen - att
kunskapen om älgbeståndens storlek och sammansättning ännu är otillräcklig.
Ett bättre faktaunderlag behövs således för tilldelningsbesluten. Det är
enligt utskottets mening nödvändigt att hänsynen till betestillgången, de
areella näringarna och trafiksäkerheten ställs i förgrunden vid bedömningar

JoU 1986/87:15

29

angående viltstammarnas storlek. Det anförda innebär att utskottet i
huvudsak ställer sig bakom de synpunkter som framförs i motion Jol26 (m),
såvitt avser yrkande 1. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Vad beträffar ersättning för viltskador återkommer utskottet till denna
fråga i det följande. Det bör dock redan i detta sammanhang understrykas att
viltskadeproblematiken inte kan bedömas som en fristående fråga utan i hög
grad sammanhänger med viltvårdsfrågorna i övrigt och i synnerhet viltstammars
storlek. En grundläggande tanke bakom det nu gällande systemet för
viltskadeersättning är att var och en är skyldig att tåla ett visst intrång till följd
av viltets förekomst (prop. 1979/80:111, JoU 1979/80:36). Skador av viltet
skall i första hand motverkas genom begränsning av viltstammarna och
andra, förebyggande åtgärder. Frågan om ersättning för viltskador blir med
detta synsätt aktuell i de fall åtgärderna för att begränsa eller motverka
skador inte haft tillräcklig effekt.

Utskottet är inte berett att förorda någon ändring av 7 § lagförslaget i
enlighet med vpk-motionen Jol20, yrkande 1. Motionen innehåller visserligen
synpunkter — bl. a. rörande förebyggande åtgärder mot viltskador -som enligt utskottets mening är värda att beaktas. De uttalanden som gjorts
dels av utskottet, dels i propositionen (bl. a. s. 32) är dock i hög grad ägnade
att tillgodose syftet med motionen i denna del.

Ersättning för viltskador m. m.

Vad särskilt beträffar skador av älg, kronhjort och dovhjort föreslås i
propositionen att länsstyrelserna i fortsättningen får självständigt ansvara för
finansieringen av ersättningarna för skada av dessa viltslag på gröda eller
trädgårdsodling. Vidare anförs i propositionen följande (s. 110—111).

Vidare bör enligt min mening skogsägare kunna påräkna bidrag när
skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att en omplantering är
nödvändig enligt skogsvårdslagstiftningens föreskrifter om skyldighet att
anlägga ny skog. En förutsättning för sådant bidrag bör vara att skogsägaren
så långt möjligt försökt skydda planteringen från skador genom avskjutning
av älg. Som huvudregel bör gälla att bidrag skall komma i fråga först när
skogsägaren skjutit sin tilldelning under den vanliga jakten och dessutom
uttömt möjligheterna att genom särskilda tillstånd till skyddsjakt förhindra
att planteringen förstörs. Bidraget bör lämnas för skador som inträffar efter
den 30 juni 1987. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om
bidraget.

Finansieringen av ersättningarna och bidragen bör ske med medel från
fällavgifter som betalas för de tre nämnda djurslagen. Länsstyrelsen bör få
avgöra hur stora avgifter som skall tas ut i det egna länet. Länsstyrelsens
beslut i fråga om avgifternas storlek bör självfallet grundas på en bedömning
av hur stort medelsbehovet är för att täcka ersättningarna och bidragen för
viltskadorna inom länet. Detta innebär att avgiftens storlek kan komma att
variera över tiden som en följd av förändringar i viltstammen och skadornas
omfattning. En viss del av fällavgifterna bör betalas in till regleringsfonden
för att bestrida kostnader av gemensam karaktär för viltvården i landet.
Dessa medel bör kunna disponeras för att täcka ersättningskostnader m. m. i
sådana län där fällavgifterna inte räcker till på grund av särskilda förhållan -

JoU 1986/87:15

30

den. Under de närmaste åren kan behövas tillskott bl. a. till länsstyrelserna i
Skånelänen där skadorna på gröda alltjämt är så stora att intäkterna av
fällavgifterna i länen inte förslår till att täcka ersättningsbehoven. Jag vill
dock understryka att målsättningen i ett längre perspektiv måste vara att man
inom varje län har en sådan avskjutning att skadorna kan täckas med medel
ur den egna viltskadefonden.

I motion Jo716 (m) understryks behovet av ett ersättningssystem som ger
tillräcklig kompensation åt skogsbrukare som drabbas hårt av älgskador.
Motionärerna yrkar att ersättning skall kunna utgå oberoende av de i
propositionen angivna villkoren och avse även skador som inträffat före den
1 juli 1987.

Ytterligare tre motioner, nämligen Jo747 (c), Jo752 (c) och Jo830 (m), tar
upp problemen med viltskador i jord- och skogsbruket och framför förslag
rörande ersättningssystemet.

I motion Jo747 hemställs om en översyn av nu gällande förordning
(1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m. m. Motionärerna ställer sig
bl. a. kritiska till reglerna om beräkning av självrisk för det skadedrabbade
företaget.

Enligt motionen bör i den begärda översynen noga analyseras de brister
som ersättningssystemet har i förhållande till de areella näringarna. Viltskadeförordningen
måste värna om aktivt yrkesverksamma brukare och deras
situation vid avvägningen mot t. ex. jaktliga intressen (yrkande 1). Yrkande 2
i motionen berör frågorna om frilevande vildsvin och behandlas i det
följande.

Även i motion Jo830 hemställs om en utredning av viltskadeersättningsreglerna
med hänvisning bl. a. till de — enligt motionen - oförmånliga
bestämmelserna om självriskberäkning.

I motion Jo752, som främst berör älg- och hjortskador i skogsbruket,
understryks att det i grunden måste finnas en samverkan mellan markägare,
jaktarrendatorer och myndigheter för att motverka skadorna på skogen. Det
är enligt motionen nödvändigt att de förebyggande åtgärderna och ersättningssystemet
får en utformning som förbättrar förutsättningarna för skoglig
näringsutövning. Det går heller inte att bortse från de ackumulerade
skogsskador som i dag föreligger. För att stimulera skogsägaren till ett aktivt
skogsbruk är det nödvändigt att samhället tar sitt ansvar för den situation som
uppstått. Motionen utmynnar i yrkanden om ett nytt ersättningssystem för
älg- och hjortskador på skog och att förslag framläggs om hur ackumulerade
skogsskador skall regleras.

Utskottets överväganden

Bestämmelser om ersättning för viltskador finns bl. a. i förordningen
(1980:400) om vissa viltskador och i naturvårdsverkets kungörelse SNFS
1982:3.

Som framgår av utskottets uttalanden i föregående avsnitt är det en
grundläggande tanke bakom viltskadeförordningen att var och en är skyldig
att tåla ett visst mått av intrång till följd av förekomsten av vilt. I vårt land
med dess förhållandevis stora markområden och i vissa avseenden unika
natur bör det finnas utrymme för en art- och individrik fauna.

JoU 1986/87:15

31

En alltför hög grad av tålighet kan dock inte krävas av dem som drabbas av
skador. Stora insatser måste därför göras för att förebygga skador. Detta kan
ske på olika sätt. Vissa möj ligheter finns att redan i samhällsplaneringen söka
förhindra viltskador. De olika näringarna har också vissa förutsättningar att i
sin planering vidta åtgärder som minskar eller förhindrar viltskador. Såväl
genom produktionsplanering som genom andra åtgärder är det möjligt att ta
större hänsyn till risken för viltskador. Även mekaniska hinder, skrämselanordningar
m. m. kan komma till användning. Jord- och skogsbrukets
organisationer har inom sina respektive kompetensområden ett ansvar för
att, genom en bättre information till näringsutövaren, kunskaperna ökas.
Även jägarnas organisationer har här en stor uppgift. Skadegörelsens
omfattning kan också begränsas genom sedvanlig jakt i fråga om de arter som
förekommer i jaktbara stammar.

Som framgår av de ovan refererade avsnitten i propositionen är man från
regeringens sida medveten om problemen med ökande skogsskador och
föreslår i enlighet härmed vissa förbättringar i möjligheterna att erhålla
bidrag för skogsskador som inträffar efter den 30 juni 1987. Utskottet är för
sin del inte berett att för närvarande gå längre än regeringen i detta
hänseende och avstyrker därför motion Jo716, bl. a. på den grunden att de
föreslagna fällavgifterna inte torde ge utrymme för att finansiera även
ersättning för äldre skogsskador.

I övrigt hänvisar utskottet till sina uttalanden i detta och föregående
avsnitt, vilka i hög grad tillgodoser önskemålen i de nu aktuella motionerna
om en anpassning av viltstammarna i syfte att minimera skadorna på skog och
gröda. I avbidan på resultatet av den viltvårdspolitik som innefattas häri bör
några genomgripande ändringar inte göras i det nu gällande ersättningssystemet.
Utskottet utgår givetvis från att regeringen och naturvårdsverket även i
fortsättningen noga följer viltstammarnas utveckling och viltskadornas
omfattning. Det är naturligt att också ersättningsreglerna - som närmast hör
till regeringens kompetensområde — blir föremål för fortsatta överväganden.

Utöver de uttalanden som utskottet gjort bör motionerna Jo747 yrkande 1,
Jo752 och Jo830 (i motsvarande del) inte föranleda någon särskild åtgärd.

Bestånden av frilevande vildsvin

År 1981 beslutade riksdagen att godta regeringens förslag om en försöksverksamhet
med frilevande vildsvin i landet (prop. 1980/81:82, JoU 16, rskr. 174).
Beslutet innebar att 50-100 vildsvin tills vidare skulle få finnas kvar i
Stockholms län. Stammen skulle hållas under noggrann kontroll. I övriga
landet skulle vildsvinen utrotas. Efter riksdagsbeslutet fick naturvårdsverket
i uppdrag att gemensamt med länsstyrelsen i Stockholms län och efter samråd
med Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare
och Lantbrukarnas riksförbund genomföra en undersökning av den frilevande
vildsvinsstammen i Stockholms län. I naturvårdsverkets uppdrag ingick
att undersöka vildsvinens reproduktionstakt, skadegörelsens inriktning och
omfattning samt möjligheterna att genom jakt reglera beståndet och att vidta
skadeförebyggande åtgärder. Naturvårdsverket har efter riksdagsbeslutet

JoU 1986/87:15

32

årligen redovisat utvecklingen. Den 27 juni 1985 upprättade verket en
slutrapport över undersökningen.

I dag finns 75—125 vildsvin i Stockholms län. I övriga landet finns endast
ett mindre antal djur, främst i Södermanlands, Östergötlands och Kristianstads
län.

Enligt föredragandens mening talar övervägande skäl för att de vildsvin
som finns i landet inte skall utrotas. I lagrådsremissen har anförts att det
under vissa förhållanden kan vara nödvändigt att vidta åtgärder för att
förhindra att en viss viltart etablerar sig i landet. Det kan vara fråga om att
skydda andra viltarter eller andra väsentliga intressen. Sådana åtgärder kan
emellertid inte anses motiverade när det gäller vildsvinen. Vid den bedömningen
stöder sig föredraganden på naturvårdsverkets undersökning och vad
som har anförts i remissyttranden över undersökningen.

Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller i sitt remissyttrande att det
inte har framkommit några erfarenheter av sjukdomsspridning eller smittspridning
som skulle utgöra något allvarligare hinder för att acceptera en
frilevande vildsvinsstam i Sverige. Vidare konstateras att resultatet av
naturvårdsverkets undersökning inte ger stöd för uppfattningen att vildsvinen
skulle innebära en särskilt allvarlig och svårbemästrad skaderisk för
jordbruket. Det område där vildsvinen varit föremål för undersökning består
till största delen av arrendegårdar där arrendatorerna inte har haft jakträtt.
Arrendatorerna har således inte kunnat skydda sina grödor genom ett ökat
jakttryck. Detta är dock inte en typisk bild av förhållandena. I de flesta fall
torde brukaren av jorden ha möjlighet att skydda sina grödor genom jakt.
Det har under försöksperioden visat sig att vildsvinen har en stark reproduktionstakt
men att det är möjligt att med en ökad jakt kontrollera stammens
storlek. Allvarligare skador för jordbruket bör följaktligen kunna motverkas
genom ett starkt jakttryck på vildsvinsstammen. Det förutsätts att såväl
naturvårdsverket som länsstyrelserna noga följer utvecklingen av vildsvinsbestånden.
Med en lång allmän jakttid bör man kunna räkna med att den jakt
som jakträttshavarna bedriver på eget initiativ får den omfattning som
behövs för att allvarligare skador skall undvikas. Såsom naturvårdsverket har
framhållit bör vildsvinsjakt vara av stort intresse för jägarna. Skulle det
områdesvis uppstå problem ger den föreslagna nya jaktlagen myndigheterna
möjligheter att besluta om nödvändig jakt.

Vid remissbehandlingen har i flera fall ersättningsfrågorna tillmätts stor
vikt. En positiv inställning till fortsatt vildsvinsförekomst har därvid gjorts
beroende av generösa ersättningsbestämmelser.

De skador på gröda som förorsakats av vildsvin har varierat från år till år.
Som lägst har som sammanlagd ersättning utbetalats 11000 kr. år 1979 och
som mest 93452 kr. år 1985. Även om skadornas omfattning totalt sett inte
kan betecknas som särskilt omfattande så kan de för enskilda jordbrukare få
svåra ekonomiska konsekvenser. I sådant fall bör enligt propositionen
ersättning kunna lämnas. Ersättning bör lämnas då det är uppenbart oskäligt
att den skadelidande själv svarar för de kostnader skadan föranleder, t. ex.
då han drabbas av skadegörelse trots att han har vidtagit skadeförebyggande
åtgärder. Ersättningen bör lämnas ur jaktvårdsfonden.

JoU 1986/87:15

33

3 Riksdagen 1986187.16 sami. Nr 15

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens bedömning att vildsvinen, som har ett stort
jaktligt värde, i kontrollerade former åter bör bli ett inslag i den svenska
faunan. Detta innebär att utskottet avstyrker motion Jol27 (c) i den del
motionärerna yrkar att vildsvinsstammen skall utrotas (yrkande 1).

Frågan om ersättning för vildsvinsskador tas upp i motionerna Jol27 (c)
yrkande 2, Jo747 (c) yrkande 2 och Jo830 (m). I motionerna anförs att en
frilevande vildsvinsstam ej kan tillåtas med mindre det införs ett ersättningssystem
som ger fullständig ersättning till främst jordbruksnäringen.

Vad utskottet anfört i det föregående om vikten av att begränsa viltstammarnas
storlek gäller självfallet även vildsvinsstammen. Utskottet instämmer
således i vad som anförts i propositionen om jakttrycket på vildsvinsstammen
och om en noggrann uppföljning av stammens storlek m.m.
Utskottet kan tills vidare ställa sig bakom regeringens överväganden i fråga
om villkoren för ersättning för vildsvinsskador men utesluter härmed inte —
som antytts i det föregående - att ersättningsfrågan kan komma att kräva
förnyade överväganden. Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
Jol27 yrkande 2, Jo747 yrkande 2 och Jo830 (i motsvarande del) ej
föranleder någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Hotade eller sårbara arter

Enligt propositionen bör naturvårdsverket utarbeta ett program för åtgärder
som syftar till att bevara hotade eller sårbara viltarter och svara för en
samordning av dessa insatser.

I den nya jaktlagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt att föreskriva
krav på tillstånd och andra villkor för verksamheten som konservator. För
kontroll av verksamheten ges länsstyrelsen som kontrollmyndighet rätt till
tillträde till en konservators arbetslokaler och lagerutrymmen.

Bestämmelser införs som ger stöd för föreskrifter som reglerar handeln
med vilt.

Straffmaximum för grova brott mot jaktlagstiftningen höjs till fängelse i
två år. Därigenom förlängs också preskriptionstiden till fem år.

I motion Joll7 av Hans Dau och Ingrid Hemmingsson (m) anförs att det
ständigt ökande rovdjurstrycket inom renskötselområdet ger negativa effekter
för rennäringen, såväl ekonomiskt som med hänsyn till renskötarnas
arbetsmiljö. I motionen redovisas bl. a. statistiska uppgifter om antalet
rovdjursdödade renar under åren 1965-1985. Vidare hänvisas till rennäringskommitténs
beräkningar och uttalanden om vad viltvårdspolitiken
innebär för renskötseln. De i propositionen redovisade åtgärderna är enligt
motionen otillräckliga. Rovdjursstammen måste genom ökad avskjutning
nedbringas till en nivå som gör att drivkraften bakom en rationell renskötsel
inte rubbas. Vidare yrkas en höjning av de gällande ersättningsbeloppen för
återfunna rovdjursrivna renar så att de faktiska skadorna kompenseras.

Representanter för Svenska samernas riksförbund har uppvaktat utskottet
i denna fråga och bl. a. redovisat vissa beräkningar angående förlusterna för
rennäringen och skäliga ersättningsbelopp för rovdjursrivna renar.

Utskottet hänvisar i denna fråga till de uttalanden som görs bl. a. på s. 35 i

JoU 1986/87:15

34

propositionen, till vilka också utskottet ansluter sig. Som föredraganden
anfört är det nödvändigt att rovdjursstammarnas storlek kontrolleras genom
viss jakt och att också enstaka skadevållande djur skjuts bort. Ett nytt
ersättningssystem för dem som drabbas av rovdjursskador inom renskötselområdet
övervägs. Det är rimligt att samhället i större utsträckning än hittills
tar ansvaret för den decimering av rovdjursstammarna som kan vara
nödvändig. Utskottet är inte berett att förorda en ökad avskjutning av
rovdjursstammarna i enlighet med motionen. 1 avbidan på resultatet av det
forskningsprojekt som pågår vid naturvårdsverket rörande ersättningsfrågorna
m.m. anser sig utskottet ej heller böra göra något uttalande om
ersättningsbeloppen för rovdjursrivna renar. Utskottet avstyrker således
motion Joll7.

I propositionen föreslås också en bestämmelse som gör det möjligt att dels
kräva särskilt tillstånd för den som vill bedriva verksamhet som konservator,
dels fordra att konservatorerna liksom hittills för en förteckning över
mottagna djur av särskilt skyddsvärda arter. Det föreslås vidare en bestämmelse
som syftar till att ge en kontrollerande myndighet möjlighet att få
tillträde till arbetslokaler och lagerutrymmen för att kontrollera förteckningarna
och vilka djur som finns hos konservatorerna.

Förslaget att en kontrollerande myndighet utan vidare skall få tillträde till
konservatorernas lokaler och lagerutrymmen har av flera remissinstanser
ansetts vara alltför långtgående. Föredraganden vill i anledning av den
kritiken erinra om att det i jaktstadgan tidigare fanns en regel om skyldighet
för bl. a. konservatorer att hålla varulager tillgängliga för polisens kontroll.
Regeln togs bort uteslutande av formella skäl — bestämmelser av den
karaktären skall numera meddelas i lag. Bestämmelser som ger möjlighet till
liknande kontroll utan att misstanke om brott föreligger finns också i annan
lagstiftning. Kontrollbestämmelsen skall självfallet inte uppfattas som ett
utslag av misstro mot företrädarna för en viss yrkeskår. Föredraganden
understryker att en bestämmelse av det här slaget främst tjänar syftet att
avhålla mindre nogräknade personer från att starta verksamhet här i landet
för preparering av djur som åtkommits illegalt. Med hänsyn till att särskild
sakkunskap för kontrollen finns inom länsstyrelsernas naturvårdsenheter
kan det vara lämpligt att i fortsättningen utse länsstyrelsen till kontrollerande
myndighet.

Förslagen som rör konservatorernas verksamhet har mött invändningar i
flera motioner och i skrivelser som tillställts utskottet av Sveriges zoologiska
konservatorer samt anställda vid de naturhistoriska museerna m. fl. institutioner.

I motion Jol21 (yrkande 2) av Lars Ernestam m. fl. (fp) anförs att förslaget
är ett ingrepp i näringsfriheten och oförenligt med rättssäkerhetens krav.
Motionärerna motsätter sig såväl förslaget om tillståndsplikt som förslaget
att en myndighet utan att det föreligger misstanke om brott skall kunna
bereda sig tillträde till lokaler där konservatorerna bedriver sin verksamhet.

Liknande synpunkter framförs i motion Jol26 av Arne Andersson i Ljung
m. fl. (m) där motionärerna bl. a. hänvisar till att konservatorsbranschen på
eget initiativ genomför en frivillig auktorisation från årsskiftet. Motionen
utmynnar i yrkanden om avslag på lagförslaget såvitt avser 37 och 38 §§

JoU 1986/87:15

35

(yrkandena 2 delvis och 5). Enligt yrkande 5 bör i stället de bestämmelser
som för närvarande reglerar handel med vilt föras över till den nya jaktlagen.
Härmed torde bl. a. avses föreskrifterna om förteckningsskyldighet m. m. för
vissa näringsidkare i 27 § jaktstadgan, vilka närmare preciserats i naturvårdsverkets
jaktkungörelse.

Utskottet anser det i likhet med regeringen angeläget att de hotade och
sårbara viltarterna skyddas mot illegal jakt i olika former. Mot angivna
bakgrund biträder utskottet regeringens förslag att straffmaximum för grova
brott mot jaktlagstiftningen höjs till två års fängelse. Vidare tillstyrks
förslaget om en ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, innefattande bl. a.
föreskrifter om förbud mot att föra ut djur av utrotningshotade eller sällsynta
arter ur landet.

När det gäller kontrollen av konservatorsverksamheten är utskottet för sin
del inte övertygat om att situationen kräver en så långtgående bestämmelse
som avses i 38 § andra stycket lagförslaget. I detta hänseende har utskottet
stöd för sin uppfattning bl. a. i de uppgifter som lämnades i samband med en
hearing med naturvårdsverkets representanter. Utskottet avstyrker således
förslaget att en myndighet skall utan vidare få tillträde till konservatorernas
lokaler och lagerutrymmen för kontrollverksamheten. Härigenom tillgodoses
motionerna Jol21 yrkande 2 (delvis), Jol26 yrkandena 3 och 5 (delvis)
och Jo734.

Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag om föreskrifter eller
särskilda villkor för yrkesmässig handel med vilt (37§). Vidare tillstyrks
förslagen om kontroll av konservatorsverksamheten i de delar som ej berörs
av utskottets överväganden ovan (38 § första stycket samt andra meningen i
andra stycket). I enlighet härmed avstyrks motionerna Jol21 och Jol26 i
motsvarande delar.

Vissa viltvårdsfrågor i övrigt

Utskottet behandlar under denna rubrik till en början regeringens förslag om
tillsyn över hundar (6 §) jämte hithörande motioner.

Bestämmelser för hundhållningen finns i dag intagna i 12 § jaktstadgan.
Föreskrifterna innebär ett generellt hundförbud under tiden den 1 mars-20
augusti i marker där det finns vilt. Med hundförbud avses att hunden skall
hållas under sådan tillsyn att den hindras från att löpa lös. Länsstyrelsen har
möjlighet att meddela föreskrifter om hundförbud också under annan tid.
Även under sådan tid då hundförbud inte råder skall hundar hållas under
sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt när hundarna inte
används för jakt. Till dessa föreskrifter har fogats ett flertal undantagsbestämmelser,
främst för att göra det möjligt att träna hundar under tid då
hundförbud råder och att under sådan förbudstid använda hund vid jakt och
träning med avseende på vissa viltarter.

Beredningens förslag att låta bestämmelsen om hundförbud gälla som
huvudregel under hela året har mötts av kritik från flera remissinstanser.
Föredraganden har därför i stället tagit fasta på naturvårdsverkets förslag
som innebär ett förtydligande och i någon mån också en skärpning av

JoU 1986/87:15

36

bestämmelsen om generellt hundförbud under en viss del av året. Med en
entydig föreskrift om koppeltvång under den för viltet känsligaste tiden
behöver det inte uppstå någon tvekan och diskussion om vilken grad av
kontroll som innehavaren behöver ha över sin hund.

Paragrafens andra stycke gör det tillsammans med bemyndigandet i 52 §
möjligt att liksom hittills i administrativ ordning dels föreskriva hundförbud
också under annan tid än den i första stycket angivna, dels meddela
föreskrifter om undantag från hundförbudet för träning och jakt.

I två motioner, Jo829 (m) och Jo831 (m) framförs yrkanden av innebörd att
förslaget om generellt koppeltvång bör avslås och att nuvarande bestämmelser
i 12 § jaktstadgan bör tas in i den nya jaktlagen. I motion Jo735 (c)
framläggs ett förslag till 6 § jaktlagen som går ut på att hundar bör hållas
kopplade den aktuella tiden, med rätt att ha hund okopplad under vissa,
närmare angivna förutsättningar.

Utskottets överväganden

Regeringens förslag om ett entydigt koppeltvång under den för viltet
känsligaste tiden innebär vissa fördelar bl. a. genom att det skapar ökad
klarhet om vilken grad av kontroll som hundägare m. fl. måste ha över sin
hund. Nackdelarna består främst i att det - med hänsyn till de skiftande
förhållanden under vilka hundar används — skulle krävas ett omfattande
regelverk av undantag från koppeltvånget. Det skulle också bli svårt att på ett
effektivt sätt övervaka efterlevnaden av ett generellt koppeltvång.

Mot angivna bakgrund förordar utskottet för sin del en lösning som
innebär att det i paragrafens första stycke föreslagna koppeltvånget ersätts
med en bestämmelse att hundar under tiden den 1 mars-20 augusti skall
hållas under sådan tillsyn att de hindras från att löpa lösa i marker där det
finns vilt. Under den övriga tiden av året skall — i enlighet med den av
regeringen föreslagna ordalydelsen — hundar hållas under sådan tillsyn att de
hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt.

Bemyndigandet för regeringen i paragrafens andra stycke att meddela
avvikande föreskrifter föreslås av utskottet kompletterat med följande
mening: ”Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära
att hundar skall hållas kopplade.”

Det bör understrykas att den av utskottet förordade lydelsen av 6 § inte i
någon väsentlig utsträckning skiljer sig från regeringsförslaget när det gäller
syftet med bestämmelsen i fråga. Den av utskottet föreslagna formuleringen
”hindras från att löpa lös” innebär visserligen ej i alla situationer att hunden
måste hållas i koppel. För att hunden ej skall anses löslöpande fordras dock
att den måste vara i princip under samma kontroll som när den förs i band.
Bl. a. av hänsyn till viltet är det viktigt att bestämmelsen tolkas och tillämpas
med stränghet. Om hunden inte förs i koppel eller kort lina bör den befinna
sig nära innehavaren. Den måste omedelbart lyda vid tillrop och skall genast
kunna återkallas när det behövs. I sammanhanget bör påpekas att en hund
- som ej hålls under erforderlig kontroll kan utgöra ett orosmoment för viltet
oavsett om den i sitt beteende visat större eller mindre benägenhet att
förfölja vilt. Innehavarens - i många fall subjektiva — uppfattning om

JoU 1986/87:15

37

hundens beteende får således inte leda till en alltför generös tillämpning av
förevarande bestämmelse.

Med utskottets förslag till lydelse av paragrafens andra stycke kan
regeringen eller — efter bemyndigande - länsstyrelsen förordna om
koppeltvång för områden som är särskilt känsliga för den typ av störningar
som nu avses. Det kan t. ex. gälla skärgårdsöar med ett rikt fågelliv m. m.
samt marker i övrigt som är särskilt viltrika eller utgör lokaler för hotade eller
sårbara arter.

Straffbestämmelserna i 45 § förslaget till jaktlag bör vidare omfatta
förseelser mot en föreskrift som meddelats med stöd av 6§ andra stycket.

Genom utskottets ställningstagande tillgodoses — helt eller delvis -motionerna Jo735, Jo829 och Jo831.

I detta sammanhang behandlar utskottet vidare motion Jo770 (c) vari
yrkas att en utredning skyndsamt kommer till stånd angående förutsättningarna
för en begränsad vårjakt på sjöfågel, förbehållen den bofasta skärgårdsbefolkningen.

Utskottet erinrar om att riksdagen vid ett flertal tillfällen avvisat förslag
om vårjakt på sjöfågel (se bl. a. JoU 1977/78:9 med rskr. 1977/78:63, JoU
1979/80:24 och JoU 1980/81:28). I dessa sammanhang har utskottet bl. a.
hänvisat till att en sådan jakt skulle utgöra en belastning för Sveriges del i det
internationella samarbetet på naturvårdens och miljövårdens områden.
Vidare har framhållits den allmänna principen att jakt inte bör tillåtas under
viltets föryngringstid, något som understryks även i den nu förevarande
propositionen i ett avsnitt om fredande av viltet (s. 26). Utskottet har inte
funnit anledning att förorda något ändrat ställningstagande från riksdagen i
denna fråga och avstyrker således motionen.

Vården av älgstammen. Älgjakten

Den allmänna inriktningen av älgvården som förordas i propositionen
redovisas på s. 37—38. Älgvården bör, framhålls det, inriktas mot att bevara
en livskraftig älgstam av hög kvalitet. Älgstammens storlek bör genom en
lämplig avskjutning anpassas till betesgången, de areella näringarna och
trafiksäkerheten. Utskottet har ingen erinran mot dessa överväganden, som
för övrigt överensstämmer med vad utskottet anfört i det föregående om
viltstammens storlek m. m.

Vad beträffar själva älgjakten innebär regeringsförslaget i korthet följande: För

älgjakt skall krävas särskilt tillstånd (licens) och jakten skall bedrivas
inom ett registrerat område (licensområde).

Ett licensområde skall vara av sådan storlek och beskaffenhet att det är
lämpat för älgjakt. Registrering får vägras om området inte medger en årlig
avskjutning av minst ett vuxet djur.

Kravet på licens och licensområde gäller inte jakt efter enbart älgkalv
under en kort jakttid.

Redan registrerade älgjaktsområden med generell tilldelning får behållas
under en fyraårig övergångstid och skall dessutom under vissa förutsättningar
kunna registreras som särskilda licensområden för ytterligare en tid.

JoU 1986/87:15

38

I ett flertal motioner framförs invändningar mot förslagen om älgjaktens
utformning. Syftet med dessa motioner anges vara bl. a. att värna om de
jaktmöjligheter som tillkommer ägare av små och medelstora jaktmarker.

I motion Jol28 av Alf Svensson (c) yrkas att regeringens förslag avslås och
att det nuvarande systemet med samordnad älgjakt bibehålls. Samma
inställning redovisas i motion Jol20 av Lars Werner m. fl. (vpk). I den
sistnämnda motionen yrkas i första hand att propositionen avslås och att
försöksverksamheten med samordnad älgjakt införs i hela landet i enlighet
med den försöksverksamhet som hittills bedrivits. I andra hand yrkas att det
inom ramen för ett sådant system införs möjlighet till tvåårslicenser för
områden som omfattar hälften av den areal som tillåter avskjutning av en
vuxen älg. Övriga områden bör registreras för generell jakt och tilldelas ett
valfritt djur per år.

I motion Jo702 av Wiggo Komstedt (m) yrkas avslag på förslaget med
motiveringen att det inte finns anledning att frånta markägare rätten att fälla
vuxet djur på mindre jaktmarker.

I motion Jo767 av Owe Andréasson och Evert Hedberg (s) yrkas bl. a. att
fortsatt jakt tillåts på befintliga generellområden, med en minimitilldelning
av ett valfritt djur per år.

Fortsatt generell älgjakt förordas även i motion Jol25 av Sigge Godin m. fl.
(fp) med en minimitilldelning av ett vuxet djur och en kalv årligen.

I motion Jöllö av Anna Wohlin-Andersson m.fl. (c) förklarar sig
motionärerna acceptera den del av förslaget som gäller licensjakt. Därutöver
förordas en frivillig försöksverksamhet med flerårslicenser. Den nuvarande
generella jakten bör i stort sett bibehållas, med vissa justeringar. Grundtilldelningen
för både licensområden och generella områden bör vara minst ett
vuxet djur. Registreringen av befintliga generellområden bör bibehållas,
med möjlighet till sammanläggning och utökning av sådant område. Nyregistrering
bör i vissa fall kunna vägras.

I motion Joll9 av Olle Östrand m.fl. (s) framförs yrkanden som i stor
utsträckning överensstämmer med motion Jöllö.

I motion Jol21 av Lars Ernestam m. fl. (fp) yrkas att det på de nuvarande
”generella områdena” skall vara möjligt att fälla ett vuxet djur och en kalv
(licensjakt), dock med den inskränkningen att det på de större områdena bör
tillåtas jakt på ett vuxet djur under en tvåårsperiod och på de mindre under
en treårsperiod. Ett liknande system med flerårslicenser föreslås även i
motion Jol2é av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m).

Sistnämnda motion går i övrigt bl. a. ut på att ett proportionellt uttag av älg
bör eftersträvas på hela jaktarealen. Likartade förhållanden bör eftersträvas
för alla marker i fråga om jakttid, tilldelning m.m. Flerårslicenser bör
omfatta både vuxet djur och kalv. Licenstiden bör ej överstiga 4 år.

Enligt motion Jol24 av Gudrun Norberg (fp) bör jakträttshavare på
licensområden som medger endast avskjutning av ett djur om året kunna
välja mellan ett vuxet djur och två kalvar.

Motionerna Jol22 och Jol23, som närmast gäller den nya lagens ikraftträdande,
behandlas i det följande under rubriken Övergångsbestämmelser.

JoU 1986/87:15

39

Utskottets överväganden

JoU 1986/87:15

Utskottet ansluter sig i allt väsentligt till regeringens förslag och överväganden
rörande licensjakt på älg inom registrerade licensområden. Förslaget
innebär i korthet att ett licensområde skall vara av sådan storlek och
beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att
registrera ett område som licensområde eller besluta om avregistrering, om
området inte medger en avskjutning av minst ett vuxet djur om året vid en
balanserad älgtillgång. Utskottet instämmer i föredragandens bedömning att
man bör eftersträva stora och stabila licensområden. Det är vidare angeläget
att jägarorganisationerna medverkar i ett system som är dynamiskt i den
meningen att en förbättrad samordning hela tiden eftersträvas för bildande
av licensområden som är tillräckligt stora för en produktionsanpassad jakt.
För områden som är så stora att man kan påverka den lokala älgstammens
utveckling bör flerårslicenser kunna komma i fråga. Genom att området ges
tillstånd att under visst antal år skjuta ett givet antal djur får jakträttshavarna
själva avgöra hur stor del av den totala tilldelningen de vill fälla under
respektive år. På längre sikt bör man enligt utskottets mening eftersträva ett
system där jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning
övertar ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågorna.

Utskottet avstyrker motion Jol24 om rätt att välja mellan ett vuxet djur
och två kalvar inom de minsta licensområdena. Det är enligt utskottets
mening tillräckligt att den som fått sin mark registrerad kan påräkna
tilldelning av minst ett vuxet djur om året, varvid länsstyrelsen kan precisera
beslutet till att avse älgtjur eller älgko.

Beträffande vilka krav som bör gälla för registrering av ett licensområde
enligt huvudregeln - frågan berörs bl. a. i vpk-motionen Jol20 yrkande 3 —
återkommer utskottet härtill i det följande.

När det gäller jakten på de områden som ej uppfyller kraven på
licensområde ansluter sig utskottet till vad som i propositionen anförts om
skälen för att ändra de nuvarande bestämmelserna som medger registrering
av älgjaktsområden för generell tilldelning. Utskottet anser således att det är
angeläget att främja en jaktlig samverkan samt att motverka en fortsatt
uppsplittring av licensområden. Det är vidare angeläget att finna ett system
som i mesta möjliga mån tillgodoser bl. a. innehavare av mindre jaktmarker
samtidigt som man främjar en produktionsanpassad avskjutning. Strävan
måste också vara att åstadkomma ett system som är enkelt att administrera
och inte drar för höga kostnader.

Utskottet har gjort ingående överväganden i denna fråga och bl. a. föranstaltat
om viss, kompletterande utredning angående effekterna av motionsförslagen
om flerårslicenser för några utvalda älgvårdsdistrikt. I samband med
uppvaktningar och hearing har representanter för jägarorganisationerna och
statens naturvårdsverk lämnat upplysningar rörande älgjakten vilka varit av
stort värde för utskottet.

Utskottet får anföra följande.

Som framgår av propositionen omfattar de registrerade licensområdena
inom län med samordnad älgjakt drygt 95 % av älgmarksarealen. Områdena

registrerade för generell tilldelning upptar följaktligen en mycket liten andel
av den totala jaktarealen. Antalet sådana områden är emellertid mycket
stort, ca 20 000. Av landets ca 250000 älgjägare är det något över 17 000 som
jagar enbart inom jaktområden med generell tilldelning.

På licensområdena är för närvarande kortaste tillämpade jakttiden 30
dagar och den längsta 120 dagar. Jakttiden för områden med generell
tilldelning är 2-5 dagar.

Vad beträffar utfallet av den samordnade älgjakten kan konstateras att
jakten på licensområdena självfallet svarar för merparten av den avskjutning
som sker. Under jaktåret 1985/861, ex. fälldes knappt 5 000 älgar på generell
tilldelning och ca 106000 älgar på licensområden. Totalt fälldes 128 112 älgar
(Ds Jo 1986:1 s. 16). Ovanstående uppgifter kan leda till slutsatsen att
avskjutningen i proportion till jaktarealen är i stort sett lika för områden med
generell tilldelning och licensområden. Enligt vad utskottet erfarit förekommer
emellertid en betydande snedfördelning i några av de berörda länen där
bl. a. vissa ”generellområden” redovisat en relativt hög avskjutning. Samtidigt
bör framhållas att endast en mindre del av de jägare som totalt deltagit i
den generella jakten fällt någon älg under den gångna tioårsperioden.
Uppenbarligen är det en kombination av kort jakttid och små markområden
som gett ett sådant resultat för den generella jakten. De förhållanden som
utskottet nu påtalat måste rimligtvis påverka bedömningarna av i vilken
utsträckning behovet av att vårda älgstammen kan tillgodoses genom en
ändrad utformning av den generella jakten. Även om jakten på de nu
ifrågavarande områdena inte nämnvärt kan påverka älgstammens utveckling
i stort är det dock enligt utskottets mening viktigt att möjligheterna till
produktionsanpassning av jakten på lokal nivå beaktas.

Regeringens förslag om fri kalvjakt under en kort jakttid har otvivelaktigt
vissa fördelar, framför allt så till vida att det är enkelt att administrera och
föga kostnadskrävande. Som föredraganden konstaterat torde förslaget
också utgöra ett starkt incitament till samgående med andra markinnehavare
för gemensam licenstilldelning. Enligt utskottets mening kan dessa fördelar
till stor del bibehållas även i ett system som i något större utsträckning
tillgodoser bl. a. innehavare av mindre markområden och ger en större del av
jägarkåren möjligheter till jakt på vuxet djur.

Utskottet förordar för sin del ett system som till stora delar överensstämmer
med jakt- och viltvårdsberedningens förslag såvitt avser områden som
inte uppfyller kraven för licensområde. Sådana områden bör av länsstyrelsen
kunna registreras för tilldelning av ett valfritt djur om året (vuxet djur eller
kalv) under en kort jakttid. Beredningen har använt termen ”särskilda
licensområden” för nu ifrågavarande marker (SOU 1983:21 s. 266 f).
Utskottet utgår från att samtliga områden som nu är registrerade för generell
jakt kan bli föremål för prövning i enlighet med det sagda efter särskild
ansökan. Bl. a. följande principer bör vara vägledande vid bedömningen
huruvida särskilda skäl för registrering föreligger:

□ om jakträttshavaren ansökt men vägrats att ansluta marken till angränsande
licensområde;

□ om angränsande licensområde tillstyrker en registrering;

JoU 1986/87:15

41

□ när det finns flera jägare inom ett mindre område som inte alla utan vidare
kan beredas plats i en ny jaktgemenskap;

□ vid ansökan av äldre jakträttshavare som inte tidigare deltagit i någon
jaktsamverkan;

□ om praktiska möjligheter saknas att få mark ansluten till angränsande
licensområde.

Om en jakträttshavare vägrats anslutning till ett licensområde av den
anledningen att han ej accepterat gängse regler inom licensområdet bör i
allmänhet inte särskilda skäl för registrering anses föreligga. En grundläggande
förutsättning för en registrering bör således vara att jakträttshavaren
på området har visat att han är villig att samordna sin jakt med jakträttshavarna
på angränsande marker. Detta krav kommer i allmänhet att innebära
att en jakträttshavare på en mindre mark som har etablerat en samverkan
med jakträttshavare på andra marker inte har några utsikter att få sin mark
registrerad som eget licensområde om han utan godtagbara skäl bryter sig ur
denna samverkan.

Det ligger i sakens natur att förutsättningarna för registrering av ett
licensområde kan komma att förändras. Det bör därför finnas möjlighet att
låta ett beslut om registrering gälla för begränsad tid eller tills vidare.
Härigenom kan anslutnings- och samverkansfrågorna bli föremål för en
fortlöpande uppmärksamhet. Detta bör gälla för samtliga typer av licensområden.

Utskottet är medvetet om att beslut i nu åsyftade ärenden om registrering i
stor utsträckning måste grundas på skönsmässiga bedömningsgrunder. Det
är därför viktigt att prövningen kan göras smidigt och enhetligt över hela
landet. I sammanhanget kan noteras att föredraganden aviserat ett uppdrag
till naturvårdsverket att i samarbete med statskontoret och övriga berörda
myndigheter och organisationer utarbeta lämpliga rutiner för länsstyrelsernas
registrering av licensområden och beslut om älgtilldelning (prop. s. 55).

På markområden som inte registreras som licensområde bör jakträttshavarna
under en begränsad jakttid få fälla ett obegränsat antal kalvar. Det
innebär att t. ex. jakträttshavare på marker med generell tilldelning - enligt
nu gällande regler — som antingen väljer att inte ansöka om registrering eller
får en ansökan härom avslagen får bedriva jakt efter enbart älgkalv.

Enligt den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen får dock
redan registrerade områden med generell tilldelning av vuxet djur och kalv
behållas under en övergångstid. Utskottet tillstyrker förslaget i denna del och
konstaterar att övergångstiden ger ytterligare möjligheter till samverkan om
avskjutning och bildande av licensområden som är tillräckligt stora för en
produktionsanpassad jakt.

Mot bakgrund av vad utskottet förordat ovan om registrering av licensområde
efter särskild prövning anser utskottet däremot att de av regeringen
föreslagna övergångsbestämmelserna om vissa äldre jägare inte längre fyller
någon självständig funktion och därför kan avvaras.

Jakttiden för älgjakten bör bestämmas av länsstyrelsen efter samråd med
företrädare för jägarna och andra berörda intressen. Tidpunkten för
älgjaktens början bör bestämmas av regeringen eller naturvårdsverket.

JoU 1986/87:15

42

Utskottets förslag tillgodoser delvis de motioner vari framförts yrkanden
om bl. a. en högre tilldelning än enbart älgkalv för jakträttshavare på s. k.
generellområden. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Jöllö,
Joll9, Jol20, Jol21 yrkande 1, Jol25, Jol26 yrkandena 2 (delvis) och 4,
Jo702 och Jo767, samtliga i den mån de ej kan anses tillgodsedda med vad
utskottet förordat.

Utskottet är inte berett att biträda yrkandet i motion Jöllö om bibehållande
av reglerad älgjakt i Västmanlands län. Motionen avstyrks således.

Utskottet övergår härefter till frågan om vilka krav som skall gälla för
registrering av ett licensområde enligt huvudregeln. Frågan tas upp i motion
Jol20 (vpk) yrkande 3. Enligt motionen bör det undvikas att man registrerar
en mängd små licensområden, bestående av skiften som är insprängda i annat
licensområde. Det finns exempel på licensområden som består av 7-8
skiften med stora avstånd emellan och där jaktdeltagarna måste beträda
andra jaktområden för att nå de olika skiftena. Licensområdena bör således
enligt motionen vara någorlunda sammanhängande.

Utskottet ansluter sig till vad som i detta avseende anförts i propositionen
(s. 44 f.). Föredraganden har bl. a. - i likhet med beredningen — anfört att
det är bra om det bildas stora och stabila licensområden. Som utskottet anfört
ovan är det också angeläget att jägarorganisationerna medverkar i ett system
som är dynamiskt i den meningen att en förbättrad samordning hela tiden
eftersträvas för bildande av licensområden som är tillräckligt stora för en
produktionsanpassad jakt. Accepterandet av de minsta licensområdena bör
närmast betraktas som ett steg på vägen mot den samordning som eftersträvas.
Det bör tilläggas att ett älgjaktsområde som består av en eller flera
fastigheter eller fastighetsdelar enligt nu gällande jaktstadga om möjligt skall
vara sammanhängande. Enligt utskottets mening bör det finnas möjlighet att
något skärpa kraven på ett licensområde i förevarande avseende. Vad
utskottet anfört i anslutning till motion Jol20 yrkande 3 bör ges regeringen
till känna.

Som utskottet anfört inledningsvis är det angeläget att älgjakten och
därmed sammanhängande frågor inte leder till höga kostnader i administrationen.
Enligt regeringens förslag - som närmare redovisas i det följande
under rubriken Vissa finansieringsfrågor m. m. - bör länsstyrelserna själva
finansiera viltskadeersättningar och administrationen av älgjakten m.m.
med fällavgifter. Det finns enligt utskottets bedömning anledning anta att
förslagen ställer ökade anspråk på de medel som inflyter i form av
fällavgifter. Utskottet anser därför att finansieringen av älgjaktens administration
bör övervägas ytterligare. Det finns skäl som talar för att t. ex.
ansökningar om registrering av licensområden och registerhållningen beläggs
med en avgift. De fortsatta bedömningarna i detta ämne bör ankomma
på regeringen. Utskottet föreslår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer genom ett särskilt bemyndigande ges möjlighet att
fatta de beslut om avgiftsfinansiering av älgjaktens administration som
bedöms nödvändiga.

JoU 1986/87:15

43

Vården av kronhjortstammen

Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att jakten efter kronhjort i
hela landet skall bedrivas som licensjakt inom särskild jakttid som regeringen
bestämmer. Kronhjortsreservatet i Skåne avvecklas.

I motion Jo793 (m) framhålls bl. a. att avskjutningen av kronhjortstammen
bör anpassas så att risken för viltskador minimeras. 11, ex. Blekinge län har
kronhjortstammen vållat stora skador på skog och jordbruksgrödor. Vidare
anförs i motionen synpunkter på licensområdenas storlek, licenstilldelningen
m. m.

När det gäller anpassningen av kronhjortstammen med hänsyn till risken
för viltskador får utskottet hänvisa till sina överväganden i det föregående,
vilka får anses tillgodose motionen i motsvarande del. I övrigt delar utskottet
regeringens bedömning (prop. s. 48 f.) att det för närvarande inte finns
anledning att detaljreglera jakten efter kronhjort. De berörda länsstyrelserna
har redan en erfarenhet att bygga vidare på. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Jo793.

Jakten

Jakträtten m.m.

I ett avsnitt rörande jakträtten anför föredraganden att det inte finns
anledning att frångå principen att jakträtten är knuten till äganderätten till
mark. I övrigt innebär propositionen att de nuvarande bestämmelserna om
jakträtten inom samfällighet samt på väg och järnväg behålls i huvudsak
oförändrade.

En jordbruksarrendator skall även i fortsättningen vara tillförsäkrad
jakträtt, om inte något annat har avtalats.

En preciserad bestämmelse om rätten till skyddsjakt förs in i jaktlagen.

När det gäller skyddsjaktsbestämmelserna i materiellt hänseende har flera
remissinstanser vänt sig mot beredningens uttalande att bestämmelsen om
yrkesfiskarnas rätt att döda säl bör finnas kvar. För närvarande gäller att den
som bedriver yrkesfiske får döda och behålla säl som tillfälligtvis påträffas vid
fisket. Regeringen eller naturvårdsverket kan besluta om inskränkningar i
den rätten. Inom de särskilt avsatta sälskyddsområdena är bestämmelsen
dock inte tillämplig. Naturhistoriska riksmuseet har begärt att bestämmelsen
skall ändras.

För egen del gör föredraganden följande bedömning. Det tycks råda en
enig uppfattning att möjligheten till skyddsjakt på säl utnyttjas i mycket liten
utsträckning. Detta förhållande bör innebära att behovet av den nuvarande
bestämmelsen är begränsat. I ett läge där en kraftig nedgång i sälstammen
och i sälarnas reproduktionsförmåga har konstaterats kan även en mycket
begränsad skyddsjakt öka risken för utrotning, i varje fall av sälstammarna i
Östersjön. Med hänsyn härtill bör den nuvarande bestämmelsen om
skyddsjakt på säl inte föras över till den nya jaktlagen. Under vissa
omständigheter kan det emellertid framstå som befogat att tillåta att ett visst
eller vissa djur skjuts för att hindra skador på fångst och redskap. Ett sådant
tillstånd bör dock lämnas först efter en prövning i det enskilda fallet. Regler

JoU 1986/87:15

44

för sådana tillstånd kan meddelas med stöd av ett bemyndigande i den nya
jaktlagen. I allmänhet kommer den som söker tillstånd inte att ha jakträtt på
det område där skyddsjakten skall bedrivas. Det bör därför finnas en särskild
bestämmelse som ger regeringen eller en förvaltningsmyndighet rätt att
medge att skyddsjakt på säl skall få ske inom annans jaktområde. Den
bestämmelsen bör, i likhet med vad som gäller för närvarande, omfatta också
jakten på björn, varg, järv och lo. Med hänsyn till den inskränkning av
skyddsjakten på säl som förslaget innebär vill föredraganden erinra om de
bestämmelser som finns om ersättning för viltskador. För skador orsakade av
säl kan ersättning lämnas, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande
själv svarar för de kostnader som föranleds av skadan.

Utskottets överväganden

Utskottet ansluter sig till vad i propositionen anförts om skyddsjakt på säl och
avstyrker således motion Jo711 (m) vari yrkas att de nuvarande bestämmelserna
om skyddsjakt på säl skall bibehållas.

I motion Jo720 (fp) påpekas att jägare i Sverige är förhindrade att gå över
riksgränsen mellan Sverige och Norge för att spåra och avliva skadat vilt som
passerat gränsen. Från djurskyddssynpunkt är det enligt motionären angeläget
att Sverige tar initiativ till en ändring av gällande bestämmelser så att
skadskjutet eller trafikskadat vilt får spåras över riksgränsen och avlivas.
Frågan kan lämpligen tas upp i Nordiska rådet.

Utskottet erinrar om att det aktuella lagförslaget innehåller bestämmelser
som innebär att en jägare har både rätt och skyldighet att uppspåra och avliva
skadat vilt som tagit sig in på annans jaktområde (28 §). Bestämmelserna,
som har sin motsvarighet i den nu gällande jaktstadgans 3 §, gäller självfallet
endast inom svenskt territorium. Det finns dock enligt vad utskottet erfarit
inget som hindrar att en norsk medborgare avlivar skadat vilt som kommit in
på norskt område efter att ha skadskjutits på den svenska sidan. Det bör
framhållas att ett bifall till motionen torde kräva ändringar i ett omfattande
regelverk — delvis grundat på nordiska överenskommelser - angående dels
in- och utresekontrollen i allmänhet, dels kontrollen av in- och utförsel av
vapen. Utskottet är inte övertygat om att problemet är av den storleksordningen
att sådana ingrepp i kontrollsystemet kan anses motiverade. Det
synes enligt utskottets mening mera ändamålsenligt att man på frivillig väg
etablerar någon form av kontaktsystem över gränsen som gör det möjligt att
vid behov få biträde med eftersök av skadat vilt. Många gånger bör det t. ex.
vara möjligt att kontakta vederbörande polismyndighet på andra sidan
gränsen. Det kan tilläggas att det i Nordiska rådet - enligt vad utskottet
erfarit — väckts en motion om gränssamarbete mellan de nordiska länderna.
Det problem som tas upp i motion Jo720 kan självfallet aktualiseras även i
detta sammanhang. Någon särskild framställning i ämnet från riksdagens
sida anser utskottet dock inte påkallad.

En fråga som närmast rör jaktmedlen tas upp i motion Jo748 (vpk). Enligt
motionären har naturvårdsverkets tester av vissa fällor dragit ut på tiden.
Flera fällor, bl. a. dränkningsfällor, kan därför marknadsföras alltjämt. För
att testverksamheten skall nå sitt syfte bör även förbud införas mot
försäljning och marknadsföring av icke typgodkända fällor.

JoU 1986/87:15

45

Hithörande frågor berörs i propositionen i ett avsnitt som rubriceras
Jaktens bedrivande (s. 60—62). En allmän aktsamhetsregel föreslås, som
innebär att jakten skall bedrivas så att människor och egendom ej utsätts för
fara. Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som
regeringen föreskriver. Regeringen får föreskriva att vapen och jaktmedel
skall vara av godkänd typ.

För att tillgodose djurskyddsintresset vid jakt finns, förutom allmänna
bestämmelser om hur jakten skall bedrivas och om eftersök av sårade djur,
en ganska omfattande detaljreglering av vilka vapen och vilka fångstredskap
som får användas. I fråga om skjutvapen har det sedan länge ställts noggrant
utformade krav för att jakten skall genomföras effektivt med minsta möjliga
lidande för djuren. När det gäller fällor och andra fångstredskap har det för
några år sedan i samma syfte införts krav på typgodkännande. Flera
remissinstanser har framhållit vikten av att prövningen av olika redskapstyper
sker med anlitande av det kunnande och den expertis som finns knuten
till lantbruksstyrelsen. Vad remissinstanserna anfört är enligt föredragandens
mening redan tillgodosett genom att naturvårdsverket har ålagts att
svara för prövningen efter samråd med lantbruksstyrelsen.

Även i fortsättningen skall det finnas möjlighet att kräva tillstånd för
användningen av vissa fångstanordningar.

Utskottet utgår från att saluförande av fällor eller andra jaktmedel som ej
godkänts av naturvårdsverket i vissa fall kan regleras med stöd av marknadsföringslagen
(1975:1418). Motion Jo748 torde därför inte påkalla någon
särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet har ingen erinran mot de överväganden i övrigt som redovisats i
propositionen under rubrikerna Jakträtten och Jaktens bedrivande. Lagstiftningen
om jaktvårdsområden behandlas dock särskilt (se nedan).

Lagen om jaktvårdsområden

I några motioner framförs krav på ändringar i lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden (JVOL).

Enligt motion Jo753 (m) har arealkravet i 7 § JVOL utgjort ett försvårande
moment för nybildning och ombildning av jaktvårdsområden. De större
enskilda markinnehavarna ställer sig ofta avvisande i dessa frågor. Motionärerna
föreslår att lagen ändras så att majoritetskravet för beslut om bildande
av jaktvårdsområde omfattar minst två tredjedelar av den mark det är fråga
om. Motsvarande ändringar bör göras i de paragrafer som anger förutsättningarna
för stadgeändring resp. upplösning av ett jaktvårdsområde.

Enligt motion Jo779 (m) har bestämmelserna om uteslutning av en
fastighet ur ett jaktvårdsområde skapat viss rättsosäkerhet. Oklarheter har
uppstått i samband med försäljning och fastighetsbildning om huruvida en
fastighet ingår i ett jaktvårdsområde eller ej. Motionärerna föreslår att
länsstyrelsen alltid skall ha befogenhet att i särskilt beslut ange vilken status
en fastighet har inom ett jaktvårdsområde.

Den starkaste kritiken mot lagstiftningen om jaktvårdsområden framförs i
motion Jo774 (c). Motionärerna tar främst sikte på de rättigheter som
tillkommer ägare av mindre markområden inom ett jaktvårdsområde. Flera

JoU 1986/87:15

46

exempel anförs på hur sådana medlemmar under lång tid hindrats från att
utöva sin jakträtt på den egna fastigheten. Motionen utmynnar i en
hemställan om förslag om ändringar i JVOL som kan leda till en förstärkning
av den enskildes rättssäkerhet.

Även Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har vid en uppvaktning
inför utskottet redovisat vissa missförhållanden i fråga om tillämpningen av
JVOL.

I likhet med vad som anförs i propositionen (s. 53 f.) anser utskottet det
angeläget inte minst från viltvårdssynpunkt att en ökad nybildning av
jaktvårdsområden kommer till stånd. Det bör, som föredraganden uttalat,
undersökas om det finns några särskilda hinder mot en sådan utveckling. De
uppgifter som framkommit i motionerna och i annat sammanhang tyder
enligt utskottets mening på att det finns vissa brister i lagstiftningen som
motverkar en ökad nybildning av jaktvårdsområden men som också ger
möjlighet att i ett existerande jaktvårdsområde reglera jaktutövning m. m.
på ett sätt som innebär att vissa medlemmars intressen åsidosätts. I
propositionen aviseras emellertid ett uppdrag till naturvårdsverket att
närmare följa och studera verksamheten med bildandet av jaktvårdsområden.
På grundval av en sådan studie skall verket analysera vilka faktorer som
påverkar jaktvårdsområdesbildningen och redovisa vilka hinder som eventuellt
måste undanröjas eller vilka andra åtgärder som bör vidtas för att få till
stånd en ökad områdesbildning. Utskottet utgår från att de synpunkter som
framförs i de ovan redovisade motionerna beaktas i detta sammanhang.
Något särskilt riksdagsuttalande härom synes inte påkallat. I anslutning till
motion Jo779 bör påpekas att propositionen innehåller förslag om ändring av
29 § JVOL som innebär att en jaktvårdsområdesförening skall underrätta
länsstyrelsen om beslut att utesluta en fastighet ur jaktvårdsområdet.
Ändringen är föranledd av en framställning från naturvårdsverket som
hänvisat till att länsstyrelsen bör ha kännedom om beslutade uteslutningar
för att ha en aktuell kunskap om jaktvårdsområdenas omfattning. Samtliga
nu aktuella motioner får anses besvarade med vad utskottet anfört.

Regeringens förslag tillstyrks såvitt avser 29 § JVOL.

Upplåtelse av jakträtt m. m.

Under denna rubrik behandlas frågor om prissättning och utbud av
jakttillfällen m.m. och om upplåtelse av jakträtt.

Prissättning, utbud

I propositionen framhålls att samhället bör stödja jaktintresset genom att
skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten. Ett sätt att lämna ett
sådant stöd är att genom en lagreglering förbättra villkoren vid jakträttsupplåtelser.
Det har under flera år förts en livlig debatt om avgifterna vid
upplåtelse för jakt och eventuella åtgärder för att dämpa avgiftsökningen.

Av beredningens redovisning framgår att problemet med höga och kraftigt
stigande upplåtelseavgifter främst gäller jaktmarker i närheten av de större
tätorterna. Det gäller också upplåtelser i vissa enskilda fall där prissättningen
på ett uppseendeväckande sätt avvikit ifrån den mera allmänt tillämpade.

JoU 1986/87:15

47

Vad beträffar arrendeavgifterna vid upplåtelse av mark för älgjakt har den
särskilde utredaren undersökt prisutvecklingen från den tidpunkt då beredningen
avslutade sin undersökning. Även utredaren kommer till det resultatet
att den allmänna prisnivån inte kan anses vara oskäligt hög, men att det
förekommer anmärkningsvärda undantag. Med hänvisning till några exempel
på ovanligt höga upplåtelseavgifter, inte sällan som ett resultat av ett
anbudsförfarande, har det i olika sammanhang ifrågasatts om inte en allmän
priskontroll borde införas.

Föredraganden medger att det kan finnas tendenser till en utveckling som
leder till att företrädesvis ekonomiskt starka personer får möjlighet att jaga.
Denna utveckling bör emellertid brytas med andra medel än en regelrätt
priskontroll. I den frågan finner föredraganden det tillräckligt att som
beredningen har gjort hänvisa till de praktiska hinder som föreligger mot en
effektiv kontroll. Bl. a. försvårar de otaliga variations- och kombinationsmöjligheterna
när det gäller avtalsvillkoren vid jakträttsupplåtelse införandet
av ett hanterligt kontrollsystem. En viss möjlighet att få upplåtelseavgiftens
skälighet prövad bör emellertid finnas.

Ett av de främsta medlen för att dämpa prisutvecklingen bör vara att öka
utbudet av jakttillfällen och då helst i former som inte verkar prisuppdrivande.
Med hänsyn till den stora betydelse jakten och viltvården har som
rekreationskälla är det önskvärt att möjligheterna till jaktutövning tas till
vara. Det kan därför vara motiverat att från det allmännas sida främja olika
åtgärder som ökar utbudet av jakttillfällen. Mot den bakgrunden har den
särskilde utredaren haft i uppdrag att överväga och föreslå åtgärder för att
efterfrågade jaktmöjligheter skall kunna erbjudas och att detta kan ske på
rimliga villkor.

Den särskilde utredaren har undersökt vilket utrymme det finns för
ytterligare upplåtelser av älgjakt på mark i det allmännas ägo och på
bolagsmarken. Enligt utredaren finns det inte någon helt outnyttjad älgmark
tillgänglig, åtminstone inte i någon större omfattning. Däremot finns det
utrymme för fler jägare på den mark som används för älgjakt. Den
bedömningen, som delas av flertalet av remissinstanserna, har lagts till grund
för förslag till hur dessa jaktmöjligheter skall ställas till jägarnas förfogande.

Ytterligare upplåtelser kan antingen ske genom att nya jägare tas in i
etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av korttidsupplåtelser.
Det är främst på mark i allmän ägo som den sistnämnda upplåtelseformen
kan vara aktuell. Jaktlag på såväl allmän som privat mark kan emellertid
också erbjuda korttidsjakt dels genom att ta emot jaktgäster, dels genom att i
andra hand upplåta jakttillfällen som jaktlagets medlemmar inte själva
utnyttjar. Det är lättare att administrera och marknadsföra sådana upplåtelser
om medlemmarna i jaktlaget bildat ett jaktvårdsområde.

Föredraganden vill liksom utredaren understryka vikten av att domänverket
anpassar sitt jaktutbud så att efterfrågan på jakttillfällen kan tillgodoses
så långt det är möjligt. Av domänverkets remissyttrande framgår också att
verket är berett att medverka för att åstadkomma ett ökat jaktutbud. För att
ge flera personer möjlighet till älgjakt men även annan jakt i de former som
utredaren anvisat krävs emellertid också att jägarna med större öppenhet än
hittills är beredda att utöka det egna jaktlaget med ytterligare medlemmar

JoU 1986/87:15

48

eller på annat sätt ställa ytterligare jaktmöjligheter till förfogande. För att
stimulera en sådan utveckling krävs utbildning och information. Det bör vara
en uppgift för jägarorganisationerna att svara för sådana insatser. Medel ur
jaktvårdsfonden kommer att ställas till förfogande för ändamålet.

Medel ur jaktvårdsfonden bör vidare användas för att stödja en intensifierad
och utökad förmedlingsverksamhet. Förmedlingsverksamheten bör
tas om hand av en lokal samrådsgrupp. Frågan om bildande av sådana
grupper återkommer föredraganden till i samband med behandlingen av
administrationsfrågorna.

Ytterligare en väg att bereda flera jägare tillgång till jakt är att upplåta
mark till en jaktförening i stället för till enskilda personer. Om skilda
jaktintressen är företrädda bland föreningens medlemmar, kommer jakten
att bedrivas i olika former och efter olika slags vilt, och därmed bör
jaktmarken kunna utnyttjas effektivare. I fråga om den samhällsägda
marken har flera kommuner, däribland Malmö kommun, valt en form för
föreningsupplåtelse som samtidigt är till fördel för viltvården. Malmö
kommun upplåter huvuddelen av sina marker till en viltvårdsförening som
verkar för utbildning av jaktintresserade personer i viltvård och därtill
hörande frågor. Kommunen svarar för kostnaderna för material till fasta
anläggningar för viltvård medan föreningen har ansvaret för och bekostar
utbildningen av jägare och allt fältarbete som krävs för viltvården. För att
fullgöra de olika uppgifterna skall föreningen utse ett visst antal funktionärer.
Föreningsmedlemmarna får jaga efter att ha löst dagkort vars pris
bestäms med hänsyn till viltart och jaktområde. Enligt föredraganden är det
till fördel för jägare och jaktintresserade om upplåtelser i liknande former
blir vanliga både när det gäller kommunal mark och annan mark. För
markägarna innebär upplåtelseformen att de kan räkna med en från
viltvårdssynpunkt välskött mark. Som beredningen har påpekat bör jägarorganisationerna
kunna biträda vid den föreningsbildning som behövs för att
upplåtelser till jakt- eller viltvårdsföreningar skall bli mera allmänt förekommande.
Domänverket har i sitt remissyttrande över beredningens betänkande
förklarat att verket kommer att eftersträva att i större utsträckning
upplåta jakträtten till jaktklubbar i stället för till enskilda personer. För att
underlätta bildandet av klubbar tillhandahåller domänverket ett tryckt
förslag till stadgar.

Ett ökat utbud av jakttillfällen kan också åstadkommas genom att marker
som hittills inte alls eller bara i viss utsträckning utnyttjats för jakt ställs till
ägarnas förfogande. Exempel på marker som för närvarande utnyttjas bara
delvis är de stora arealer på vilka endast älgjakt bedrivs.

Beredningen har föreslagit att det utarbetas ett normsystem för prissättning
av jakträttsupplåtelser. Syftet är att få till stånd en allmän tillämpning av
ett system, enligt vilket vissa bestämda faktorer läggs till grund för beräkning
av upplåtelseavgiften. Enligt förslaget bör systemet bygga på att en
arealavgift betalas för småviltjakten och att därutöver olika tilläggsavgifter
betalas för jakten efter klövvilt. Tilläggsavgifterna bör inte tas ut i form av
förskottsavgifter. Vill man använda prissättningen för att åstadkomma en
ökad avskjutning bör det i stället ske genom att avgifter tas ut med en fallande
avgiftsnivå för det antal djur nyttjanderättshavaren har rätt att fälla.

JoU 1986/87:15

49

4 Riksdagen 1986/87.16 sami. Nr 15

Föredraganden ansluter sig till förslaget. Det bör vara en uppgift för
jägarorganisationerna att utarbeta och ge spridning åt ett normsystem av det
slag som beredningen har förordat. Om man kan få till stånd en allmän
tillämpning av ett system, enligt vilket vissa bestämda faktorer läggs till grund
för beräkning av upplåtelseavgiften, ökar möjligheterna att göra jämförelser
med andra upplåtelser och bedöma avgiftens skälighet. Värdet av ett sådant
normerande system skulle öka ytterligare om organisationerna dessutom
periodiskt publicerade sammanställningar över tillämpade upplåtelseavgifter
för olika delar av landet.

I en vpk-motion från allmänna motionstiden 1986,1985/86:Jo732, uttrycks
farhågor för att ekonomiska intressen alltmer gör sig gällande i den svenska
jakten. Denna utveckling är till nackdel både för viltvården och för jägarna.
Liknande synpunkter framförs i motion Jol20 (vpk) yrkande 4. Båda
motionerna innehåller krav på lagstiftning om förbud mot anbudsförfarande
vid utarrendering av jakt. I den förstnämnda motionen finns också ett
yrkande om en priskontroll (prisreglering) av arrendepriserna för älgjakt.

Även i motion Jo787 (s) anförs synpunkter på prisutvecklingen. Motionärerna
anför att jakten alltmer kommersialiseras och att vi kommer allt längre
bort från arbetarrörelsens mål att ekonomin inte får vara ett hinder för en
stimulerande rekreation. Kostnaderna för jakträttsupplåtelser och andra
kostnader för jakten måste enligt motionen på allvar ses över med syftet att få
en effektiv priskontroll.

Utskottets överväganden

Utskottet delar föredragandens bedömning att det finns tendenser till en
utveckling som leder till att företrädesvis ekonomiskt starka personer får
möjlighet att jaga. Så till vida instämmer utskottet även i de synpunkter som
framförs i motionerna 1985/86:Jo732, Jol20 och Jo787. En ohämmad
prisutveckling är inte till fördel vare sig för viltvården eller jägarna. Som
föreslagits i propositionen bör emellertid denna utveckling brytas med andra
medel än en regelrätt priskontroll. Det är angeläget att de åtgärder som
redovisas i propositionen kommer till stånd och prövas. I avbidan på
resultatet av de olika insatser som nämnts är utskottet nu inte berett att
förorda någon typ av offentligrättslig priskontroll, utöver den prövning av
avgiftens skälighet som innefattas i förslaget om stärkt besittningsskydd vid
jakträttsupplåtelse (se nedan). Utskottet utesluter dock inte att frågan om en
priskontroll kan behöva aktualiseras på nytt, om de föreslagna åtgärderna
inte förmår dämpa prisutvecklingen. Vad utskottet anfört om priskontroll
bör ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses till stor del syftet med
motion Jo787 samt yrkande 1 i motion 1985/86:Jo732.

Förslaget i de båda vpk-motionerna om lagstiftning mot anbudsförfarande
vid utarrendering av jaktmark m. m. är utskottet, på skäl som delvis
sammanfaller med de ovan redovisade, inte berett att biträda. Utskottet
avstyrker således motion 1985/86: Jo732 yrkande 2 och motion Jol20 yrkande
4.

JoU 1986/87:15

50

Besittningsskydd m. m.

JoU 1986/87:15

Som nyss anförts ger regeringsförslaget möjlighet att i vissa fall få till stånd en
prövning av arrendeavgiftens skälighet i arrendenämnden (19 §). Enligt
specialmotiveringen torde arrendenämndens prövning av avgiftens storlek
främst få grundas på en jämförelse med den prissättning som i allmänhet
tillämpas i regionen. Nämnden bör kunna få ledning för sin bedömning bl. a.
genom uppgifter om den prisnivå som gäller för upplåtelser på statens marker
och bolagsmarkerna.

Andra frågor som rör villkoren vid upplåtelser av jakträtt är upplåtelsetidens
längd och nyttjanderättshavarens möjligheter att få den tiden förlängd.
Frågorna har diskuterats med hänvisning till att en förstärkt rätt att få behålla
en upplåten jakträtt kan förutsättas stimulera till viltvårdsåtgärder som
vanligen ger resultat först på längre sikt.

Enligt föredraganden finns det med hänsyn till viltvården starka skäl för att
ge den som innehar jaktmark med nyttjanderätt ett visst besittningsskydd.
Detta skydd bör emellertid begränsas till att gälla fall när jakträttsupplåtelsen
redan från början givits en bestämd, längre varaktighet. Skyddet bör
utformas efter mönster av vad som gäller i fråga om jordbruksarrenden som
är förenade med besittningsskydd. Ett avtal om jakträttsupplåtelse som
slutits för viss tid som överstiger ett år skall förlängas automatiskt om avtalet
inte sägs upp. Förlängningen bör gälla en tid som motsvarar den ursprungliga
upplåtelsetiden, dock längst fem år. Även när fastighetsägaren säger upp
avtalet bör nyttjanderättshavaren i allmänhet ha rätt till förlängning.
Fastighetsägaren skall dock bli löst från avtalet när det föreligger sådana
omständigheter som beredningen har hänvisat till i sitt förslag (se 17 §
lagförslaget). Godtar inte nyttjanderättshavaren en uppsägning bör det
åligga fastighetsägaren att hänskjuta tvisten till arrendenämnden och därigenom
få ett beslut i frågan. Även tvister om upplåtelsevillkoren för en ny
avtalsperiod bör hänskjutas till arrendenämnden.

Enligt motion Jol26 (m) yrkandena 2 och 4 är jakten främst en
fritidssysselsättning och rekreation. De sociala och ekonomiska skäl som är
grunden för besittningsskyddet vid jordbruksarrende föreligger ej vid
jakträttsupplåtelse. Nuvarande regler om jaktarrende får anses tillräckliga.
Motionärerna yrkar avslag på lagförslaget i motsvarande del (15-22§§).

Liknande synpunkter framförs i motion Jo746 (c). Vidare påpekas att
lagförslaget kan resultera i ett minskat utbud av långsiktiga jakttillfällen och
en ökning av arrendenämndernas arbetsbörda. Även i denna motion yrkas
avslag på förslaget i motsvarande del.

Utskottets överväganden

Genom regeringens förslag kommer för flertalet nya jakträttsupplåtelser att
gälla regler som nära ansluter till dem som gäller vid jordbruksarrende. Det
finns en viss risk att den föreslagna ordningen kan leda till att vissa
fastighetsägare i fortsättningen väljer att upplåta jakträtt genom avtal som
endast gäller tills vidare eller för viss bestämd tid, som inte överstiger ett år.
Utskottet utgår emellertid ifrån att flertalet markägare bör vara intresserade
av att få en nyttjanderättshavare som är villig att åta sig en effektiv och

långsiktig viltvård på fastigheten. Som i propositionen framhållits bör
fastighetsägarna i allmänhet ha ett starkt intresse av att teckna avtal på en
bestämd tid som inte är alltför kort. Med de föreslagna reglerna behöver
fastighetsägaren inte heller befara att han skall undandras möjligheterna att i
en framtid tillgodose sitt eget eller närståendes jaktintresse. För nyttjanderättshavaren
innebär bestämmelserna främst att han kan undgå att tvingas
godta villkor som inte är skäliga för att behålla sin jaktmark.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i förevarande
delar och avstyrker motionerna Jol26 yrkandena 2 (delvis) och 3 samt Jo746.

Jakten inom renskötselområdena

Föredraganden anser i likhet med beredningen att det föreslagna älgjaktssystemet
bör gälla också för jakten inom renskötselområdena. Det är självfallet
angeläget från älgvårdssynpunkt att älgjakten också inom dessa områden
bedrivs som en produktionsanpassad jakt. Det ligger också ett stort värde i
att få en för hela landet enhetlig ordning för älgjakten. Av mycket stor
betydelse är också att det för älgjakten kommer att gälla sådana regler att den
kan genomföras på ett från säkerhetssynpunkt fullgott sätt.

De nuvarande jaktliga förhållandena inom renskötselområdena beskrivs i
propositionen (s. 45 f.) på följande sätt. Medlem i sameby får jaga på utmark
inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller
lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Denna jakträtt, som givetvis är
underkastad de begränsningar som följer av jaktlagstiftningen, gäller på
både statlig och privat mark. Av intresse för älgjakten är i första hand dels
markerna på renbetesfjällen i Jämtlands län och ovanför odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens län, dels de marker nedanför odlingsgränsen
i de båda sistnämnda länen där renskötsel får bedrivas året runt. Den jakträtt
som tillkommer medlemmarna i en sameby ingår i den bruksrätt som
renskötselrätten utgör. Emellertid har samerna inte ensamrätt till jakten.
Markägaren har den jakträtt som följer med äganderätten till marken och
samerna kan till stöd för sin jakträtt hänvisa till att den ingår i renskötselrätten.

Såvitt gäller markerna på renbetesfjällen och markerna ovanför odlingsgränsen
kan enligt rennäringslagen lantbruksnämnden besluta om upplåtelse
av markägarens jakträtt på kronomarken. En förutsättning för en sådan
upplåtelse är att den kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Vidare
krävs att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård och kan ske utan
besvärande intrång i samernas rätt till jakt. Det sistnämnda innebär bl. a. att
upplåtelsen inte får avse en ensamrätt till jakt inom ett visst område som
utesluter samernas rätt att jaga inom samma område. Den avgift som
bestäms vid upplåtelsen tillfaller till hälften samefonden och till hälften
samebyn. Nedanför odlingsgränsen förvaltas kronomarken av domänverket.
För domänverkets upplåtelser gäller inte de nyssnämnda restriktionerna av
hänsyn till rennäringen.

Inom betesområden ovanför odlingsgränsen finns också privatägd mark. I
Västerbottens län är ungefär en tredjedel av marken ovanför odlingsgränsen
i enskild ägo. Motsvarande andel i Norrbottens län är ungefär en tiondel.

JoU 1986/87:15

52

Också inom de enskilt ägda markerna på ömse sidor om odlingsgränsen finns
en ”dubbel jakträtt”.

I motionerna J0II8 (m), Jol21 (fp) och Jol29 (c) ifrågasätts den i
propositionen gjorda redovisningen av jakträtten inom renskötselområdena.
Motionärerna vänder sig främst mot uttalandet att lantbruksnämnden kan
besluta om upplåtelse av markägarens jakträtt på kronomarken. Enligt
motionerna bör riksdagen uttala att propositionen i denna del inte innebär
något ställningstagande i anhängiggjorda eller kommande rättstvister mellan
staten och samerna angående innehållet i den bruksrätt som renskötselrätten
utgör.

I motion J0II8 yrkas dessutom att 10 § lagförslaget jämkas så att uttrycket
”samernas rätt att jaga” ersätts med ”samernas jakträtt”.

Representanter för Landsförbundet svenska samer har muntligt och
skriftligt anfört synpunkter på regeringsförslaget från bl. a. juridiska,
historiska och folkrättsliga utgångspunkter.

Föreningen för Jämtlands läns fjällbygd har med hänsyn bl. a. till vissa
säkerhetsaspekter gjort invändningar mot förslaget om ”överlappande
licensområden”.

Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att de materiella bestämmelserna om samernas jakträtt
m.m. finns i rennäringslagen (1971:437). Den nu aktuella bestämmelsen i
lagförslaget, 10 § tredje stycket jaktlagen, innehåller endast en hänvisning
till de särskilda bestämmelserna i rennäringslagen. Det avsnitt i propositionen
som motionärerna åsyftar innefattar en redovisning bl. a. av rennäringslagens
och rennäringsförordningens bestämmelser om upplåtelse av jakträtt
på renbetesfjällen och inom områden ovanför odlingsgränsen som står under
statens omedelbara disposition. Det bör framhållas att frågan huruvida vissa
rättigheter tillkommer samerna på annan grund än rennäringslagstiftningen
m.m. i första hand skall avgöras av domstol. Det arbete som pågår i
samerättsutredningen kommer givetvis också att få betydelse i frågor som rör
samernas rättsliga ställning. De överväganden resp. lagförslag som den nu
aktuella propositionen innefattar bör enligt utskottets mening inte uppfattas
som annat än en redovisning av rennäringslagens bestämmelser och bör ej
heller påverka bedömningar som görs i annat sammanhang av hithörande
frågor. Vad utskottet anfört får anses tillgodose syftet med motionerna Jol 18
yrkande 2, Jol21 yrkande 3 och Jol29.

Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker utskottet vidare regeringens
förslag till lydelse av 10 § tredje stycket jaktlagen och avstyrker motion
J0II8 yrkande 1.

Utskottet övergår härefter till frågan om älgjaktens bedrivande inom
renskötselområdena. Regeringens förslag (s. 46 f.) innebär i korthet att all
jakt skall ske i form av licensjakt. Fördelningen av jakten mellan samerna
och övriga j akträttshavare skall ske med beaktande av både säkerhetskraven
och de rättigheter som tillkommer samerna enligt rennäringslagen. Utskottet
har ingen erinran mot vad i propositionen anförts om älgjakten inom
renskötselområdena. Utskottet utgår från att kraven på en från säkerhets -

JoU 1986/87:15

53

synpunkt godtagbar jakt kommer att väga tungt och att de kan tillgodoses
inom ramen för det samrådssystem som förordas i propositionen.

Administrationen av jakten och viltvården

Statens naturvårdsverk är den centrala förvaltningsmyndigheten för ärenden
om jakt och viltvård, medan länsstyrelserna är den regionalt ansvariga
myndigheten.

Till naturvårdsverkets uppgifter hör bl. a. att ta initiativ till och följa den
forskning som rör viltet samt initiera och genomföra undersökningar och
utredningar i frågor om jakt och vilt. Verket meddelar generella föreskrifter
om viltvård och jakt till ledning för bl. a. länsstyrelsernas beslut och
handlägger en rad olika ärenden enligt jakt- och naturvårdslagstiftningen.

Länsstyrelsen är prövningsmyndighet i första instans i en mängd olika jaktoch
viltvårdsärenden. Det gäller exempelvis ärenden om bildande av
jaktvårdsområden och om tillstånd till licensjakt efter olika djurslag.
Länsstyrelsen beslutar också om ersättning för skador på gröda och
trädgårdsodlingar orsakade av älg. Den utan jämförelse största ärendegruppen
är den som rör administrationen av älgjakten.

I län där det bedrivits försöksverksamhet med samordnad älgjakt finns en
till länsstyrelsen knuten länsälgnämnd. Nämndens uppgift är att vara
rådgivande organ åt länsstyrelsen i frågor om älgvård och i ärenden om
åtgärder för att motverka älgskador. Av nämndens åtta ledamöter utses två
efter förslag av lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen och två efter
förslag av jägarnas organisationer i länet. Av de övriga ledamöterna skall två
representera frilufts- och naturvårdsintresset, varav en det rörliga friluftslivet,
samt en ledamot ha särskild kunskap i frågor rörande trafiksäkerhet och
vilt. Fordrar ett ärende särskild sakkunskap får nämnden anlita någon
lämplig person som sakkunnig. I de län där försök gjorts med reglerad älgjakt
finns i stället en älgnämnd med uppgifter och sammansättning som liknar
länsälgnämndernas.

På det regionala planet är också andra myndigheter engagerade i
administrationen av jakten och viltvården. Det gäller främst polisen,
skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden.

Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer
som fullgör administrativa uppgifter och då främst inom den praktiska
viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna, Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare samt Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges ornitologiska förening.

Svenska jägareförbundet biträder centralt och, genom sina länsjaktvårdsföreningar,
regionalt myndigheterna med sakkunnigutlåtanden och sammanställningar
av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut.
Bakgrunden till Jägareförbundets särställning i det hänseendet är att
förbundet genom riksdagsbeslut år 1938 och år 1951 anförtrotts ledningen av
det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör
bl. a. att följa viltvårdens och viltstammarnas utveckling och sprida kännedom
om denna utveckling genom upplysning, information och propaganda.
Förbundet skall tillhandagå jägarna, den vilt- och naturvårdsintresserade

JoU 1986/87:15

54

allmänheten och andra intresserade med råd och upplysningar i jakt- och
viltvårdsfrågor. Ordföranden i förbundets överstyrelse utses av regeringen.
Naturvårdsverket utser en ledamot och en suppleant i överstyrelsen liksom
en revisor med suppleant för denne. Förbundet är indelat i 25 länsföreningar.
Länsföreningarna är i sin tur indelade i kretsar som i huvudsak följer
kommungränserna. Det finns sammanlagt 374 jaktvårdskretsar.

Föredraganden anför att det inte finns skäl för någon mer ingripande
förändring av den nuvarande administrationen på jaktens och viltvårdens
område. Arbetsfördelningen mellan å ena sidan myndigheterna, dvs. i första
hand naturvårdsverket och länsstyrelserna, och å andra sidan frivilligorganisationerna
bör ske efter samma principer som hittills. Det innebär att
Svenska jägareförbundets ansvar för jakten och den praktiska viltvården har
sin grund i att förbundet organiserar en stor del av landets jägare. Förbundets
personal förutsätts lämna råd och upplysningar om viltvård och jakt till
myndigheter, företag, organisationer och enskilda. Även andra arbetsuppgifter
av samma karaktär kan ingå i förbundets verksamhet. Däremot bör det
endast undantagsvis, och då med särskilt lagstöd, bli fråga om att uppdra åt
förbundet att fullgöra någon myndighetsutövning, dvs. besluta i ärenden som
rör förmåner och skyldigheter för enskilda och organisationer.

I propositionen anförs vidare att det bör finnas en lokal organisation för
gemensam diskussion och planering av särskilda åtgärder för viltet. Det kan
ske genom att en lokal samrådsgrupp upprättar ett program över vilka
åtgärder som är önskvärda och därefter vid en sammankomst med markägare,
jägare och andra personer engagerade i naturvårdsarbetet diskuterar hur
programmet bör genomföras. Med hänsyn till skadeutvecklingen bör möjligheten
att utnyttja den lokala skogsvårdsexpertisens erfarenheter, t. ex.
skogsvårdskonsulenternas, tas till vara i detta sammanhang. En lokal
samrådsgrupp bör vidare kunna få stor betydelse för utbyte av information i
frågor som rör den fysiska planeringen och trafiksäkerheten. En samrådsgrupp
kan också få betydelse som förmedlare av upplåtelser av jaktmark och
andra möjligheter till jakt.

De lokala samrådsgrupperna bör enligt föredraganden inte göras till något
obligatorium. På vissa håll kan det ligga närmast till hands att kommunen tar
initiativ till bildandet av en samrådsgrupp. Det finns kanske redan en lämplig
organisatorisk enhet inrättad för viltvård eller naturvård i allmänhet. Det bör
emellertid inte heller vara något hinder mot att någon av j ägarorganisationerna
svarar för att bilda en samrådsgrupp i kommunen. Gruppen bör
emellertid vara fristående från styrelserna för de lokala jägarsammanslutningarna.
Förhållandena i den enskilda kommunen bör få bli avgörande för
tillkomsten av samrådsgruppen liksom för dess sammansättning.

I fråga om den regionala administrationen föreslås att till varje länsstyrelse
knyts en nämnd med endast rådgivande funktion. Med en breddning av
rådgivningen till att gälla också annat vilt än älg bör nämnden i fortsättningen
benämnas länsviltnämnd. Beträffande länsviltnämndens sammansättning
anser föredraganden att de nuvarande bestämmelserna om länsälgnämndens
ledamöter kan behållas i huvudsak oförändrade. Det innebär, till skillnad
från vad beredningen har förordat, att lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen
även i fortsättningen bör få föreslå var sin ledamot i nämnden och att

JoU 1986/87:15

55

en av ledamöterna skall ha särskild kunskap i frågor rörande trafiksäkerhet
och vilt. I länsviltnämnden bör det emellertid också finnas en representant
för skogsägarna. Detta med hänsyn till det allvarliga problem som älgskadorna
på skog innebär. I förhållande till den nuvarande länsälgnämnden bör det
alltså i länsviltnämnden ingå ytterligare en ledamot. Vad beträffar frågan om
hur samerna skall ges möjlighet att företräda sina intressen i ärenden om jakt
och viltvård som handläggs av länsstyrelsen får det övervägas om det skall ske
genom representation i länsviltnämnden i länen med renskötsel och om de i
dessa län försöksvis inrättade rovdjursgrupperna skall permanentas. Det bör
ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om hur länsviltnämnderna
skall utses och om eventuella rovdj ursgrupper. I och med att länsviltnämnderna
inrättas kan de nuvarande länsälgnämnderna och älgnämnderna
avskaffas.

I motion Jo784 (s) understryks behovet av en klar och odiskutabel
gränsdragning mellan myndigheter och frivilligorganisationerna på jaktens
område. En grundtanke i motionen är att resurser bör överföras till bl. a.
länsstyrelserna, som trots en ökad arbetsbörda på jakt- och viltvårdsområdet
saknar egen expertis i dessa frågor. Dessa resurser kan erhållas genom att
jaktvårdsfonden avskaffas och medlen tillförs statsbudgeten. Jaktkortsregistret,
som handhas av Svenska jägareförbundet, bör överföras till ansvarig
myndighet, ”förslagsvis postens adressregister”. De statliga bidragen till de
båda jägarorganisationerna bör utgå på lika grunder och baseras på
organisationernas medlemstal.

Frågor om medelstilldelningen till jägarorganisationerna tas även upp i
motionerna Jo785 (s) och Jo792 (c). Motionerna går i huvudsak ut på att de
båda jägarorganisationerna till stor del utför likvärdiga arbetsuppgifter och
att därför de statliga bidragen bör fördelas mera rättvist än vad som nu sker.
Den förstnämnda motionen utmynnar i ett krav på översyn av bidragsgivningen
i syfte att uppnå ökad jämställdhet mellan organisationerna. Enligt
motion Jo792 bör riksdagen ur jaktvårdsfonden anslå medel till Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare för 1987 års verksamhet med 1200000 kr.

I motion Jo832 (s) föreslås en översyn av jakttidsberedningens sammansättning
med syfte att uppnå en bättre balans mellan de rent jaktliga
intressena å ena sidan och å andra sidan friluftslivets och naturvårdens
intressen m. m. Jakttidsberedningen bör vidare enligt motionen administreras
av naturvårdsverket eller från något lämpligt departement.

Utskottets överväganden

Vad först beträffar jakttidsberedningens sammansättning m. m. får utskottet
erinra om att frågan senast behandlades i utskottets betänkande JoU
1985/86:3. I betänkandet, som godkändes av riksdagen, påpekades bl. a. att
beredningen inte har offentligrättslig karaktär och att statsmakterna inte tar
del i utnämnandet av dess ledamöter. Beredningen har emellertid en
mångsidig sammansättning; där finns företrädare för olika myndigheter och
organisationer med sakkunskap på bl. a. det jaktliga, ekologiska och allmänt
naturvetenskapliga området. Jakt- och viltvårdsberedningen konstaterar i
sitt huvudbetänkande (s. 332) att det nuvarande systemet anses fungera

JoU 1986/87:15

56

smidigt och ger möjligheter att på ett tidigt stadium beakta och sammanjämka
olika synpunkter. Någon ändring av beredningens sammansättning och
arbetsuppgifter har ej aktualiserats i propositionen. Utskottet avstyrker med
hänvisning till det anförda motion Jo832.

Utskottet delar regeringens bedömning att det inte finns skäl till någon
mera genomgripande förändring av den nuvarande administrationen på jaktoch
viltvårdsområdet. Vad i propositionen anförts om arbetsfördelningen
mellan myndigheterna och frivilligorganisationerna m. m. föranleder ingen
erinran från utskottets sida. Utskottet avstyrker således motion Jo784 i
motsvarande del.

Vad beträffar medel från jaktvårdsfonden m. m. vill utskottet erinra om att
fonden enligt gällande bestämmelser används efter regeringens bestämmande
för vissa ändamål inom viltvården m.m. Motsvarande bestämmelser
återfinns i 4f § förslaget till jaktlag. Enligt vad utskottet erfarit grundas
medelstilldelningen till Jägareförbundet bl. a. på förbundets ansvar för
jakten och den praktiska viltvården, något som närmare anges på s. 63 f. i
propositionen. Det bör även i fortsättningen ankomma på regeringen att
besluta i hithörande frågor. Utskottet avstyrker således motion Jo792.
Utskottet avstyrker vidare yrkandet i motion Jo785 om en översyn av
bidragsgivningen samt motion Jo784 i den del som gäller fördelningen av
bidrag mellan jägarorganisationerna.

Viltforskningen

Under rubriken Viltforskningen lämnas i propositionen en redovisning av
den viltforskning m.m. som bedrivs vid vissa myndigheter, universiteten,
naturhistoriska riksmuseet och jägarorganisationerna (s. 107f.).

När det gäller viltforskningens allmänna inriktning delar föredraganden i
allt väsentligt beredningens uppfattning. Särskilt understryks vad beredningen
anfört om vikten av forskning rörande miljöförändringarnas inverkan på
viltet. Även andra forskningsområden som gränsar till eller ingår i vad som
betecknas som miljövårdsforskning kan ha stor betydelse för kunskapen om
viltet och vilttillgången. Anslag ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden
bör även i fortsättningen i första hand lämnas till forskning som har en
mera direkt anknytning till vilda däggdjur och vilda fåglar och gälla projekt
med stort allmänintresse.

Vad beträffar frågan om hur viltforskningen bör samordnas och anslagstilldelningen
organiseras innebär förslaget bl. a. att naturvårdsverkets forskningsnämnd
i fortsättningen ombesörjer all anslagstilldelning till den forskning
som bekostas med medel ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden.
För Jägareförbundets del innebär detta att förbundet i fortsättningen
får ansöka om anslag till den forskningsverksamhet som förbundet vill
bedriva. Medel till basresurser skall däremot liksom hittills anvisas genom
beslut av regeringen.

Enligt föredraganden bör naturvårdsverkets forskningsnämnd verka för
att de tillgängliga basresurserna utnyttjas på bästa sätt. Förutsättningarna
härför bör öka genom att forskningsverksamheten samordnas. Även om tfe
olika institutionerna och anläggningarna har skilda huvudmän bör det vara

JoU 1986/87:15

57

5 Riksdagen 1986/87. 16sami. Nr 15

möjligt att uppnå de samordningsvinster naturvårdsverket efterlyser i sitt
remissvar.

I motion Jo778 (m) anförs att den övervägande delen av viltforskningsprojekten
i dag finansieras med medel från jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden.
Dessa fonder byggs upp av medel som jägarna ensamma
betalar. En betydande del av forskningen har utförts vid forskningsavdelningen
inom Svenska jägareförbundet. Med de förändringar som föreslås i
propositionen kommer jägarkårens inflytande över medlen från jaktkortsavgiften
och fällavgifterna att begränsas. Motionen utmynnar i yrkanden att
jägareförbundet även i fortsättningen tilldelas medel för tillämpad viltforskning
och att naturvårdsverket i första hand svarar för den forskning som
gäller viltarternas grundläggande ekologi.

Utskottet anser att regeringens förslag är ägnat att främja en samordning
och effektivisering av viltforskningen. Av propositionen framgår att Jägareförbundet
även i fortsättningen avses erhålla medel för viltforskning, med
den ändringen i förhållande till nu gällande system att ansökan om anslag till
forskningsverksamheten skall inges till och prövas av naturvårdsverkets
forskningsnämnd. Forskningsnämnden bör verka för att de tillgängliga
basresurserna utnyttjas på bästa sätt. Utskottet utgår från att motionens syfte
kan tillgodoses inom ramen för forskningsnämndens verksamhet och föreslår
att motion Jo778 lämnas utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Vissa finansieringsfrågor m. m.

Huvuddelen av den praktiska viltvården bekostas direkt av jägare, markägare
och organisationer. Till den del det allmänna svarar för finansieringen sker
detta på flera sätt. Vid sidan av medel över statsbudgeten används medel ur
jaktvårdsfonden, viltskadefonderna och viltskaderegleringsfonden.

Jaktvårdsfonden, som förvaltas av kammarkollegiet, tillförs de jaktvårdsavgifter
som jägarna är skyldiga att betala samt vissa bötesmedel. Fonden
tillförs för närvarande årligen omkring 30 milj. kr. Enligt det nya jaktlagsförslaget
avses inte bötesmedel tillföras fonden.

För varje län finns en viltskadefond som länsstyrelsen förvaltar. Fonden
bildas av de avgifter som skall betalas av jägarna när de fäller älg, kronhjort
eller dovhjort. Avgifternas storlek fastställs årligen av naturvårdsverket
inom en av regeringen bestämd ram. Årligen tillförs länens viltskadefonder
sammanlagt omkring 25 milj. kr. Ur viltskadefonderna lämnas ersättning för
skador som älg, kronhjort och dovhjort orsakar på gröda eller på trädgårdsodling.
Fondmedlen används också till bidrag för att förebygga viltskador, till
viltvård samt till information och utbildning i jaktliga frågor.

För länen finns också en gemensam regleringsfond vars syfte är att
balansera eventuella underskott i länens viltskadefonder. Regleringsfonden
tillförs medel från viltskadefonderna. Överföringen beslutas av regeringen
och uppgår för närvarande till ca 8 milj. kr. per år.

Endast i ett hänseende innebär förslaget till jaktlag helt nya administrativa
arbetsuppgifter. Det gäller arrendenämndernas befattning med tvister som
rör jakträttsupplåtelser. Enligt propositionen torde dessa arbetsuppgifter
klaras av inom ramen för tillgängliga resurser.

JoU 1986/87:15

58

Förslagen i propositionen rörande administrationen av jakten och viltvården
innebär att länsstyrelsen liksom hittills skall ha ansvaret för att bl. a.
älgstammen anpassas till lokala och regionala förhållanden. Länsstyrelsen
bör i fortsättningen dessutom självständigt ansvara för finansieringen av
ersättningarna för skada av älg, kronhjort och dovhjort på gröda eller
trädgårdsodling.

Skogsägare bör kunna påräkna bidrag när skogsplanteringar utsatts för så
svåra skador av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårdslagstiftningens
föreskrifter om skyldighet att anlägga ny skog. En förutsättning
för sådant bidrag bör vara att skogsägaren så långt möjligt försökt skydda
planteringen från skador genom avskjutning av älg. Som huvudregel bör
gälla att bidrag skall komma i fråga först när skogsägaren skjutit sin
tilldelning under den vanliga jakten och dessutom uttömt möjligheterna att
genom särskilda tillstånd till skyddsjakt förhindra att planteringen förstörs.
Bidraget bör lämnas för skador som inträffar efter den 30 juni 1987. Det
ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om bidraget.

Finansieringen av ersättningarna och bidragen föreslås ske med medel från
fällavgifter som betalas för de tre nämnda djurslagen. Länsstyrelsen bör få
avgöra hur stora avgifter som skall tas ut i det egna länet. Länsstyrelsens
beslut i fråga om avgifternas storlek bör självfallet grundas på en bedömning
av hur stort medelsbehovet är för att täcka ersättningarna och bidragen för
viltskadorna inom länet. Detta innebär att avgiftens storlek kan komma att
variera över tiden som en följd av förändringar i viltstammen och skadornas
omfattning. En viss del av fällavgifterna bör betalas in till regleringsfonden
för att bestrida kostnader av gemensam karaktär för viltvården i landet.
Dessa medel bör kunna disponeras för att täcka ersättningskostnader m. m. i
sådana län där fällavgifterna inte räcker till på grund av särskilda förhållanden.
Under de närmaste åren kan behövas tillskott bl. a. till länsstyrelserna i
Skånelänen där skadorna på gröda alltjämt är så stora att intäkterna av
fällavgifterna i länen inte förslår till att täcka ersättningsbehoven. Det
understryks dock att målsättningen i ett längre perspektiv måste vara att man
inom varje län har en sådan avskjutning att skadorna kan täckas med medel
ur den egna viltskadefonden.

Föredraganden avser att senare föreslå regeringen att länsstyrelserna skall
få disponera medel ur viltskadefonderna även till sina kostnader för
administrationen av älgjakten inkl. kostnaderna för länsviltnämnderna. För
närvarande belastar administrationen av älgjakten viltskaderegleringsfonden
med totalt omkring 2,5 milj. kr. per år.

Beredningen har anfört att en viss förstärkning är önskvärd i fråga om
Jägareförbundets fältpersonal. I den mån finansieringen av en sådan
förstärkning inte kan ske genom omprioriteringar skulle den leda till ökad
belastning på jaktvårdsfonden. Enligt föredraganden bör förbundet i fråga
om ökade resurser för verksamheten underkasta sig samma restriktiva
prövning som för närvarande tillämpas i fråga om myndigheternas verksamhet.
Han är därför inte beredd att nu förorda att ytterligare medel ur
jaktvårdsfonden anvisas för en förstärkning av förbundets fältpersonal.

JoU 1986/87:15

59

Utskottets överväganden

JoU 1986/87:15

Utskottet har ingen erinran mot vad i propositionen anförts om vissa
finansieringsfrågor m. m. När det gäller förutsättningarna för erhållande av
bidrag till omplantering av skog har denna fråga behandlats i det föregående
under rubriken Ersättning för viltskador m. m.

Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till sina överväganden i
det föregående under rubriken Vården av älgstammen. Älgjakten. I
samband därmed har utskottet väckt frågan om avgiftsfinansiering av
kostnaderna för älgjaktens administration samt föreslagit ett bemyndigande
för regeringen att besluta i hithörande frågor.

I motion Jo754 (m) påpekas att det i propositionen läggs förslag om
användning av jaktvårdsfonds- och viltskadefondsmedel för delvis utökade
eller nya ändamål. Vidare åläggs främst Svenska jägareförbundet ökade
arbetsuppgifter, dock utan motsvarande förstärkning av resurserna. Samtidigt
förlorar enligt förslaget jaktvårdsfonden en väsentlig intäkt genom att
böter för brott mot jaktlagstiftningen inte längre skall fördelas lika mellan
staten och jaktvårdsfonden utan i sin helhet tillföras statskassan. Det vore
enligt motionen rimligt att även bidrag av allmänna medel tillfördes
viltvårdsverksamheten, t. ex. för myndigheternas administrativa uppgifter
och forskning av stort allmänintresse. Motionärerna hemställer att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag om kostnadstäckning för verksamheten
i fråga sedan vissa erfarenheter vunnits av det föreslagna finansieringssystemet.

Utskottet instämmer med synpunkterna i motionen så till vida att
propositionens förslag bl. a. kan väntas leda till en ökad belastning på de
medel som härrör från jaktvårdsfonden och viltskadefonderna. Genom att
utskottet nu föreslår en möjlighet till avgiftsfinansiering av vissa administrationskostnader
ändras delvis förutsättningarna för motionen. Utskottet utgår
från att regeringen och berörda myndigheter följer kostnadsutvecklingen
med uppmärksamhet och vidtar de åtgärder som visar sig erfordeliga. I
avbidan på att ytterligare erfarenheter vunnits av finansieringssystemet är
utskottet för närvarande inte berett att föreslå någon särskild åtgärd med
anledning av motion Jo754.

Övriga frågor

I propositionen framlagda lagförslag i övrigt redovisas huvudsakligen i
specialmotiveringen (s. 95 f.). Förslagen innebär bl. a. sakliga och redaktionella
ändringar i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar.

I den nuvarande jaktlagen finns bestämmelser om rätt för jakträttshavare
att ta hand om hund som löper lös. Föredraganden har anslutit sig till
beredningens uppfattning att dessa bestämmelser har en starkare anknytning
till tillsynslagens regelsystem än till jaktlagens. Vidare bör enligt propositionen
bestämmelser som sammanhänger med tillsynen över katter brytas ut ur
jaktlagstiftningen och lämpligen sammanföras med motsvarande regler om
tillsynen över hundar. Som en följd härav har lagens rubrik ändrats.

Utskottet tillstyrker förslaget om ändring i lagen om tillsyn över hundar.

60

Förslaget innebär bl. a. att den nuvarande bestämmelsen i 23 § jaktlagen om
rätt för jakträttsinnehavare m. fl. att saklöst döda katt som anträffas utanför
gård eller trädgård där den hör hemma avskaffas. Enligt den föreslagna 7 §
lagen om tillsyn över hundar skall i stället omständigheterna vara sådana att
det finns fog för antagandet att katten är övergiven eller förvildad (prop. s.
97).

I motion Jo514 (c) anförs att katter som vistas ute löper stor risk att dödas
eller skadas i trafiken. Starka djurskyddsintressen talar för att katthållningen
regleras, t. ex. genom komplettering av allmänna ordningsstadgan. Lantbruksstyrelsen
bör ges i uppdrag att utfärda detaljföreskrifter i ämnet.

Utskottet konstaterar att motionen är tillgodosedd så till vida att lagen om
tillsyn över hundar föreslås innefatta även bestämmelser om katthållningen,
varjämte skyddet för katter förstärks på sätt som framgår av 7 § lagförslaget. I
regeringskansliet pågår för närvarande arbete på en ny djurskyddslag som
kommer att redovisas för riksdagen senare under år 1987. Med hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet motion Jo514.

Utskottet tillstyrker övriga i regeringens hemställan (s. 98) angivna
lagförslag i den mån dessa ej behandlats av utskottet i det föregående.

Övergångsbestämmelser. Ikraftträdande

Utskottets överväganden i det föregående rörande älgjakten innebär att
andra meningen i punkt 5 i övergångsbestämmelserna kan utgå.

För att underlätta övergången till det nya systemet för älgjakt och ge
ytterligare rådrum för information m. m. om den nya jaktlagen har utskottet
övervägt att flytta fram tidpunkten för ikraftträdande. Härvid har utskottet
bl. a. tagit hänsyn till de synpunkter som anförts i motionerna Jol22 (fp) och
Jol23 (s, c, m) om de särskilda övergångsproblem som föreligger i län som
tillämpar reglerad älgjakt. Utskottet förordar således att den nya jaktlagen
träder i kraft den 1 januari 1988, dvs. en senareläggning med sex månader
jämfört med regeringsförslaget.

Ändringen av tidpunkten för ikraftträdande bör enligt utskottets mening
innebära att punkt 5 i övergångsbestämmelserna om älgjaktsområde med
generell tilldelning anknyts till innevarande års jaktsäsong. De förhållanden
som gäller eller kommer att gälla för 1987 års jakt bör således bilda
utgångspunkt för den generella jakt som får bedrivas under en övergångsperiod.
Det bör i sammanhanget påpekas att ansökan om registrering av
älgjaktsområde skall ges in till länsstyrelsen före utgången av januari månad,
om ej länsstyrelsen föreskriver annat (13 § 1 mom. tredje stycket jaktstadgan).
För den händelse ansökningar om nyregistrering av s. k. generella
områden görs utan annat syfte än att skapa ett bättre utgångsläge inför
övergångsperioden kan länsstyrelsen således anse ansökningarna som för
sent inkomna för att kunna handläggas enligt nu gällande bestämmelser.

Vad beträffar övergångsperiodens omfattning anser utskottet — bl. a. med
beaktande av att äldre bestämmelser för älgjakten kommer att gälla även för
innevarande års jaktsäsong - att regeringens förslag bör följas; dvs.
bestämmelserna om fortsatt generell jakt bör gälla längst till utgången av år
1990.

JoU 1986/87:15

61

6 Riksdagen 1986187.16 sami. Nr 15

I motion Jol20 (vpk) yrkande 5 yrkas att punkt 4 i övergångsbestämmelserna
ändras så att vissa äldre jaktservitut inte skall kunna upphävas med
mindre båda parter är överens härom. Yrkandet motiveras med att
jakträtten ofta utgjorde en del av den ersättning som utgick i samband med
försäljning av skogsfastigheter.

Den i motionen åsyftade bestämmelsen innebär att jaktservitut som
upplåtits före den nya lagens ikraftträdande omfattas av bestämmelserna i 8 §
andra stycket nu gällande jaktlag. Det innebär att servitutet, på yrkande av
ägaren till den fastighet som besväras av servitutet, kan förklaras förfallet av
domstol. Om ägaren till den fastighet som har fördel av servitutet bestrider
yrkandet och servitutet "finnes i jaktvårdens intresse böra bestå” skall dock
servitutet ej förklaras förfallet. Förnyad prövning kan påkallas efter en
tioårsperiod och därefter efter utgången av varje ny tioårsperiod.

Möjligheten till omprövning av ifrågavarande servitut motiverades i lagens
förarbeten bl. a. med att det inte ansågs lämpligt att för all framtid skilja
jakträtten från äganderätten till en viss fastighet.

Utskottet, som erinrar om att servitutshavaren enligt vad som nyss
redovisats alltid kan få sin jakträtt prövad i domstol, är inte berett att frångå
regeringsförslaget i den nu aktuella delen. Motion Jol20 yrkande 5 avstyrks
således.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att 10-13 §§ lagen (1938:274)
om rätt till jakt upphävdes i samband med den nya lagstiftningen om
jaktvårdsområden (lag 1980:895). De övergångsbestämmelser om äldre
jaktvårdsområden som beslutades i detta sammanhang får anses ha fortsatt
giltighet även om detta inte särskilt anges i övergångsbestämmelserna till nya
jaktlagen (jfr NJA 1986 s. 565).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande viltstammarnas storlek

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1986/87:Jol26 yrkande 1,

2. beträffande skyddsjakt

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1986/87:Jol20 yrkande 1 antar 7§ förslaget till jaktlag,

3. beträffande rov djursskador m. m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Joll7,

4. att riksdagen godkänner de i regeringsprotokollet den 25 september
1986 förordade riktlinjerna för jakt- och viltvårdspolitiken i de
delar som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,

5. beträffande frilevande vildsvin

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1986/87:Jol27 yrkande 1 godkänner vad i propositionen
förordats om vildsvinsbestånden,

6. beträffande ersättning för viltskador m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Jol27 yrkande 2, 1986/
87:Jo716, 1986/87:Jo747, 1986/87:Jo752 och 1986/87:Jo830,

JoU 1986/87:15

62

7. beträffande vårjakt på sjöfågel

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo770,

8. beträffande kontrollen av konservatorsverksamheten m. m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1986/87: Jol21 yrkande 2,1986/87: Jol26 yrkandena 2 delvis och 5 samt
1986/87:Jo734 antar 37, 38 och 45 §§ förslaget till jaktlag med den
ändringen att 38 § och 45 § 4 erhåller följande som utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag

38 §

Regeringen får meddela föreskrifter
som innebär att yrkesmässigt
bedriven montering eller annan preparering
av vilt inte får ske utan
särskilt tillstånd eller att andra särskilda
föreskrifter eller villkor skall
gälla för sådan verksamhet.

För tillsyn över efterlevnaden av
sådana föreskrifter och villkor har
den myndighet som regeringen bestämmer
rätt till tillträde till de lokaler
där montering eller annan preparering
av vilt bedrivs och de lagerutrymmen
som används i verksamheten.
Myndigheten har också rätt att
på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.

45 §

Utskottets förslag

Regeringen får (föreslagen

lydelse) sådan verksamhet.

För tillsyn över efterlevnaden av
sådana föreskrifter och villkor har
den myndighet som regeringen bestämmer
rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som behövs
för tillsynen.

4. underlåter att fullgöra skyldighet
enligt 28 § eller vad som åligger
honom enligt 38 § andra stycket andra
meningen,

4. underlåter att fullgöra skyldighet
enligt 28 § eller vad som åligger
honom enligt 38 § andra stycket,

9. beträffande koppeltvång för hundar
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1986/87:Jo735, 1986/87:Jo829 och 1986/87:Jo831 antar förslaget till
jaktlag i motsvarande del med den ändringen att 6 § och 45 § 5 erhåller
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

6§

Under tiden den 1 mars—den 20
augusti skall hundar hållas kopplade
i marker där det finns vilt. Under
den övriga tiden av året skall hundar
hållas under sådan tillsyn att de
hindras från att driva eller förfölja
vilt, när de inte används vid jakt.

Under tiden den 1 mars - den 20
augusti skall hundar hållas under
sådan tillsyn att de hindras från att
löpa lösa i marker där det finns vilt.
Under den övriga tiden av året skall
hundar hållas under sådan tillsyn att
de hindras från att driva eller förfölja
vilt, när de inte används vid jakt.

JoU 1986/87:15

63

Regeringens förslag

Utskottets förslag JoU 1986/87:15

Regeringen får meddela föreskrif- Regeringen får meddela föreskrifter
som avviker från första stycket. ter som avviker från första stycket.

Om det behövs till skydd för viltet får
sådana föreskrifter innebära att hund
skall hållas kopplad.

45 §

5. bryter mot en föreskrift som 5. bryter mot en föreskrift som
har meddelats med stöd av 29 §4, har meddelats med stöd av 6 § andra

30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket, 29 §4, 30 § tredje stycket

stycket eller eller 31 § tredje stycket eller

10. beträffande älgjakten m. m.
dels att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om riktlinjer för
älgjakten,

dels att riksdagen antar förslaget till jaktlag i motsvarande delar med
den ändringen att 33 § erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse:

33 §

Utskottets förslag

Jakt efter (föreslagen lydelse)
om året.

Utan hinder av bestämmelserna i
andra stycket får ett område registreras
som licensområde med tilldelning
av ett valfritt djur om året om det
finns särskilda skäl för en sådan
registrering.

dels att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jol20 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
sammanhängande licensområden,

dels att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1986/
87:Jol 15, 1986/87:Jöllö, 1986/87:Jol 19, 1986/87:Jol20, yrkande 2,
1986/87: Jol21 yrkande 1, 1986/87:Jol24, 1986/87:Jol25, 1986/
87:Jol26 yrkandena 2 (delvis) och 4, 1986/87:Jol28, 1986/87:Jo702
och 1986/87: Jo767,

Regeringens förslag

Jakt efter älg får ske endast efter
licens av länsstyrelsen och inom ett
område som länsstyrelsen har registrerat
(licensområde). Detta gäller
inte, om jakten endast avser älgkalv.

Ett licensområde skall vara av
sådan storlek och beskaffenhet i
övrigt att det är lämpat för älgjakt.
Länsstyrelsen får vägra att registrera
ett område som licensområde eller
besluta om avregistrering, om området
inte medger en avskjutning av
minst ett vuxet djur om året.

11. beträffande jakten på kronhjort

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo793,

12. beträffande skyddsjakten på säl

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo711,

13. beträffande spårande av skadat vilt över riksgränsen
att riksdagen avslår motion 1986/87 :Jo720,

14. beträffande marknadsföring av vissa fångstredskap
att riksdagen avslår motion 1986/87 :Jo748,

15. beträffande lagen om jaktvårdsområden

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Jo753, 1986/87:Jo774 och
1986/87:Jo779,

16. beträffande prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Jo732 yrkande 1
och 1986/87:Jo787 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om en priskontroll,

17. beträffande förbud mot anbudsförfarande m. m. vid jakträttsupplåtelse att

riksdagen avslår motionerna 1985/86:Jo732 yrkande 2 och 1986/
87:Jol20 yrkande 4,

18. beträffande besittningsskydd m. m. för nyttjanderättshavare
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motionerna 1986/87:Jol26 yrkandena 2 (delvis) och 3 och 1986/
87: Jo746 antar förslaget till jaktlag i motsvarande del samt förslaget till
lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder
med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdande
bestäms till den 1 januari 1988,

19. beträffande samernas jakträtt m. m.

dels att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1986/87:Joll8 yrkande 1 antar 10§ förslaget till jaktlag,
dels att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1986/
87:Joll8 yrkande 2, 1986/87:Jol21 yrkande 3 och 1986/87:Jol29,

20. beträffande förslaget till jaktlag i övrigt

att riksdagen antar förslaget till jaktlag i de delar som ej omfattas av
utskottets hemställan under 2, 8, 9, 10, 18 och 19 ovan, med den
ändringen beträffande övergångsbestämmelserna att punkterna 1, 4
och 5 erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1
juli 1987, då lagen (1938:274) om rätt
till jakt skall upphöra att gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte
de rättigheter som avses i 8 § första
stycket lagen (1938:274) om rätt till
jakt. Bestämmelserna i 8§ andra
stycket samma lag skall tillämpas i
fråga om servitut som innefattar
jakträtten på viss fastighet och som
upplåtits senast den 30 juni 1987.

Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1988, då lagen (1938:274) om
rätt till jakt skall upphöra att gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte
de rättigheter som avses i 8 § första
stycket lagen (1938:274) om rätt till
jakt. Bestämmelserna i 8§ andra
stycket samma lag skall tillämpas i
fråga om servitut som innefattar
jakträtten på viss fastighet och som
upplåtits senast den 31 december
1987.

JoU 1986/87:15

65

Regeringens förslag

5. Inom område, som för 1986 års
jakt har registrerats med stöd av 13 §
jaktstadgan (1938:279) som älgjaktsområde
utan att vara licensområde,
får älgjakt ske enligt äldre bestämmelser
tills vidare, dock längst till
utgången av år 1990. Jakträttshavare,
som är född år 1931 eller tidigare
och som under försökstiden för samordnad
älgjakt har jagat älg huvudsakligen
inom ett sådant område som
avses i föregående mening, kan fä
området registrerat som licensområde
för tiden efter år 1990 och ges
licens för ett vuxet djur att skjutas
under en period av två eller flera år.

21. beträffande administrationen av jakten och viltvården
att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo784 i motsvarande del,

22. beträffande jakttidsberedningen

att riksdagen avslår motion 1986/87 :Jo832,

23. beträffande viltforskningen

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo778,

24. beträffande bidrag till jägarorganisationerna

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Jo784 i återstående del,
1986/87:Jo785 och 1986/87:Jo792,

25. beträffande vissa finansieringsfrågor

dels att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats om
länsstyrelsernas uttag och användning av fällavgifter,
dels att riksdagen bemyndigar regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för älgjaktens
administration i enlighet med vad utskottet förordat,
dels att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo754,

26. beträffande vissa äldre jaktservitut

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jol20 yrkande 5,

27. beträffande djurskydd för katter

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jo514,

28. beträffande älgjakten i län med reglerad älgjakt

att riksdagen lämnar motionerna 1986/87:Jol22 och 1986/87:Jol23
utan vidare åtgärd,

29. att riksdagen antar förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar,

b) lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

c) lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden,

d) lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor,

Utskottets förslag JoU 1986/87:15

5. Inom område, som för 1987 års
jakt har registrerats med stöd av 13 §
jaktstadgan (1938:279) som älgjaktsområde
utan att vara licensområde,
får älgjakt ske enligt äldre bestämmelser
tills vidare, dock längst till
utgången av år 1990.

66

samtliga med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdande bestäms
till den 1 januari 1988.

Stockholm den 26 mars 1987
På jordbruksutskottets vägnar

Håkan Strömberg

Närvarande: Håkan Strömberg (s), Grethe Lundblad (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Ove Karlsson (s), Lars Ernestam (fp), Sven Eric Lorentzon (m),
Jan Fransson (s), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Lennart Brunander
(c), Jan Jennehag (vpk), Kaj Larsson (s), Björn Ericson (s), Bengt Rosén
(fp) och Karl-Anders Petersson (c).

Reservationer

1. Frilevande vildsvin (mom. 5)

Lennart Brunander och Karl-Anders Petersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar synpunkterna i motion Jol27 att det här ej är fråga om
bevarande av en för Sverige naturlig och ursprunglig djurart. Det svenska
landskapet har genomgått stora förändringar sedan vildsvinen försvann ur
vår fauna. Utrymmet för en frilevande vildsvinsstam är härigenom mera
begränsat än tidigare. Från ekologisk synpunkt kan en allmän etablering av
vildsvin medföra betydande negativa effekter. Härtill kommer risken för
omfattande skador på grödor och odlingar, ett problem som varit mycket
påtagligt även med den relativt begränsade försöksverksamhet som hittills
ägt rum. Mot anförda bakgrund tillstyrker utskottet motion Jol27 yrkande 1
och föreslår att riksdagen uttalar sig mot en frilevande vildsvinsstam i landet.
Vildsvinsstammen bör snarast möjligt utrotas i hela landet.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande frilevande vildsvin
att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall till
motion 1986/87:Jol27 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört om
utrotning av vildsvinsbestånden,

2. Ersättning för viltskador m. m. (mom. 6)

Arne Andersson (m), Lars Ernestam (fp), Sven Eric Lorentzon (m), Jens
Eriksson (m), Lennart Brunander (c), Bengt Rosén (fp) och Karl-Anders
Petersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”särskild åtgärd” bort ha följande lydelse:

JoU 1986/87:15

67

Utskottet ser, liksom motionärerna, med oro på utvecklingen av viltskadorna.
Särskilt klövviltskadorna på skog har lett till omfattande kostnader
för återplantering och allvarliga tillväxt- och kvalitetsförluster. De nuvarande
reglerna om självriskberäkningen vid viltskada har visat sig ge ofördelaktiga
resultat särskilt för familjelantbruket. Vad beträffar vildsvinsskadorna
bör särskilt framhållas att de i många fall drabbat arrendatorer som inte haft
möjlighet att förebygga skadorna genom t. ex. ett ökat jakttryck på
vildsvinsbestånden eller på annat sätt påverka jakten. De överväganden som
görs i propositionen innebär visserligen en marginell förbättring i fråga om
framtida skogsskador men leder i övrigt inte till några nämnvärda förändringar
i ersättningssystemet. Utskottet delar motionärernas mening att tiden är
mogen för ett mera samlat grepp över viltskadeproblematiken och föreslår
att regeringen snarast låter göra en översyn av viltskadeförordningen och
återkommer till riksdagen med förslag i ämnet. Vid översynen bör bl. a.
beaktas vad som anförts i motionerna Jol27 yrkande 2, Jo716, Jo747, Jo752
och Jo830 om självriskberäkning, ersättning för ackumulerade skogsskador
och vildsvinsskadorna.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Vad
utskottet” och slutar med ”riksdagens sida” bör ersättas med en hänvisning
till vad utskottet ovan anfört om en översyn av ersättningssystemet,

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande ersättning för viltskador m. m.,
att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:Jol27 yrkande 2,
1986/87:Jo716, 1986/87:Jo747, 1986/87:Jo752 och 1986/87:Jo830 hos
regeringen anhåller om utredning och förslag rörande ersättningssystemet.

3. Älgjakten (morn. 10, motiveringen)

Lennart Brunander och Karl-Anders Petersson (båda c) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Utskottet
förordar” och på s. 42 slutar med ”denna samverkan” bort ha följande
lydelse:

Utskottet förordar (lika med utskottet) mark ansluten till

angränsande licensområde.

Det är enligt utskottets mening angeläget att länsstyrelsen har en generös
tillämpning av möjligheterna till särskild registrering enligt det nyss anförda.
En sådan tillämpning bör, bl. a. med hänsyn till att det blir fråga om en
relativt kort jakttid, inte stå i motsatsförhållande till kraven på en lämplig
avskjutning.

4. Älgjakten (morn. 10 och 20)

Arne Andersson i Ljung (m), Lars Ernestam (fp), Sven Eric Lorentzon (m),
Jens Eriksson (m) och Bengt Rosén (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Utskottet
förordar” och på s. 43 slutar med ”utskottet förordat” bort ha följande
lydelse:

JoU 1986/87:15

68

Utskottet anser det angeläget att åstadkomma ett system för älgjakten som
innebär att innehavare av mindre jaktmarker i allt väsentligt behandlas enligt
samma principer som större markägare. Vidare bör systemet vara så
konstruerat att det för jakträttshavaren blir förutsebart om en vuxen älg kan
tilldelas under en period av två eller flera år. Jakträtten får härigenom ett
större värde.

Mot denna bakgrund ansluter sig utskottet till de synpunkter och förslag
som framförts i motionerna Jol21 (fp) och Jol26 (m). En av grundtankarna i
motionerna och utskottets förslag, som redovisas nedan, är att avskjutningen
på små marker bör stå i relation till markens areella omfattning. Ett sådant
system tillgodoser i högre grad än regeringsförslaget kraven på en produktionsanpassad
avskjutning.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att det i stället för fri
kalvjakt införs ett system som medger tilldelning av ett vuxet djur under en
period av två eller flera år, med en minimitilldelning av en kalv årligen
(flerårslicens). Härigenom får en större del av de berörda jägargrupperna
möjlighet att jaga vuxet djur. Licensperioden kan förslagsvis omfatta högst
tre år och tilldelningen bestämmas i en fallande skala där den nedre
arealgränsen för tilldelning av ett vuxet djur på två år sätts vid 100 ha om
lägsta arealgränsen för licens enligt huvudregeln är t. ex. 200 ha. Jaktmarker i
storleksordningen 50-99 ha skulle i ett sådant system tilldelas ett vuxet djur
på en treårsperiod. De minsta områdena bör ges en minimitilldelning av en
kalv om året. Liksom hittills bör dock gälla en nedre arealgräns under vilken
registrering ej bör komma i fråga. Innehavare av större områden bör kunna
välja fritt mellan ett vuxet djur på flerårslicens och en kalv årligen. Jakttiden
bör i princip vara enhetlig för all licensjakt. Tiden bör givetvis kunna
begränsas om resultatet blir ett alltför hårt jakttryck på älgstammen. För att
motverka en ökad arbetsbelastning vid länsstyrelserna och för att hålla
administrationskostnaderna på en rimlig nivå torde det bli nödvändigt att
föreskriva att områdena med flerårslicenser skall i fråga om tilldelning och
geografisk omfattning m. m. vara oförändrade under den period som
licensen avser. Det bör ankomma på regeringen eller berörda förvaltningsmyndigheter
att meddela detaljföreskrifter för ett system med flerårslicenser
i enlighet med vad utskottet förordat ovan.

Utskottets ställningstagande tillgodoser i första hand motionerna Jol26
(m) yrkandena 2 (delvis) och 4 samt Jol21 (fp) yrkande 1.

Även motionerna Jöllö, Joll9, Jol20, Jol25, Jo702 och Jo767 innehåller
synpunkter rörande jaktmöjligheterna på småmarker vilka i viss mån får
anses tillgodosedda genom utskottets förslag.

De särskilda övergångsbestämmelser som föreslås beträffande den generella
älgjakten och till förmån för vissa jakträttshavare kan enligt utskottets
mening avvaras i det av utskottet förordade systemet med flerårslicenser.

Utskottet utgår från att effekterna av det nya systemet kommer att följas
med uppmärksamhet. Någon form av utvärdering kan behöva göras sedan en
tids erfarenheter vunnits.

JoU 1986/87:15

69

dels att utskottets hemställan under 10 och 20 bort ha följande lydelse:

10. beträffande älgjakten m. m.
dels att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om riktlinjer för
älgjakten och om flerårslicenser m.m.,

dels att riksdagen antar förslaget till jaktlag i motsvarande delar med
den ändringen att 33 § erhåller följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Reservanternas förslag

Jakt efter älg får ske endast efter
licens av länsstyrelsen och inom ett
område som länsstyrelsen har registrerat
(licensområde).

Ett licensområde skall vara av
sådan storlek och beskaffenhet i
övrigt att det är lämpat för älgjakt.
Länsstyrelsen får vägra att registrera
ett område som licensområde eller
besluta om avregistrering, om området
inte medger en avskjutning av
minst ett vuxet djur om året.

Utan hinder av bestämmelserna i
andra stycket får ett område registreras
som licensområde med tilldelning
av ett vuxet djur under en period av
två eller flera år eller en kalv om året.

dels att riksdagen (= utskottet) 1986/87:Jo767,

20. beträffande förslaget till jaktlag i övrigt
att riksdagen antar förslaget till jaktlag i de delar som ej omfattas av
utskottets hemställan under 2, 8, 9, 10, 18 och 19 ovan, med den
ändringen beträffande övergångsbestämmelserna att punkt 5 utgår
samt punkterna 1 och 4 erhåller följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Jakt efter älg får ske endast efter
licens av länsstyrelsen och inom ett
område som länsstyrelsen har registrerat
(licensområde). Detta gäller
inte, om jakten endast avser älgkalv.

Ett licensområde skall vara av
sådan storlek och beskaffenhet i
övrigt att det är lämpat för älgjakt.
Länsstyrelsen får vägra att registrera
ett område som licensområde eller
besluta om avregistrering, om området
inte medger en avskjutning av
minst ett vuxet djur om året.

Regeringens förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1
juli 1987, då lagen (1938:274) om rätt
till jakt skall upphöra att gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte
de rättigheter som avses i 8 § första
stycket lagen (1938:274) om rätt till
jakt. Bestämmelserna i 8 § andra
stycket samma lag skall tillämpas i
fråga om servitut som innefattar
jakträtten på viss fastighet och som
upplåtitis senast den 30 juni 1987.

Reservanternas förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1988, då lagen (1938:274) om
rätt till jakt skall upphöra att gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte
de rättigheter som avses i 8 § första
stycket lagen (1938:274) om rätt till
jakt. Bestämmelserna i 8 § andra
stycket samma lag skall tillämpas i
fråga om servitut som innefattar
jakträtten på viss fastighet och som
upplåtitis senast den 31 december
1987.

JoU 1986/87:15

70

5. Skyddsjakten på säl (mom. 12)

Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c) och Karl-Anders Petersson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”skall bibehållas” bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte acceptera föredragandens bedömning och slutsatser i
fråga om skyddsjakten på säl. Vad beträffar sälarna i Östersjön vill utskottet
framhålla att det är miljögifterna och inte vare sig bristen på föda eller
beskattningen som reducerat sälbestånden. De sälar som dödas vid jakt är
som regel påverkade av miljögifter och i så dåligt skick att de ändå skulle ha
haft begränsade möjligheter att överleva. När det gäller möjligheten till
ersättning för sälskador bör understrykas att fiskarena i praktiken har stora
svårigheter att påvisa skador orsakade av säl, vilket ofta gör ersättningsrätten
illusorisk.

På västkusten är förhållandena delvis annorlunda; en livskraftig och
växande sälstam inskränker här möjligheterna att bedriva ett lönsamt kustoch
skärgårdsfiske, i vart fall när det gäller de traditionella arterna, såsom
torsk och rödspätta. Stammarna ryms inte inom de sälskyddsområden som
avsatts. Det finns tecken som tyder på att även Grönlandssälen kommer att
etablera sig på västkusten.

Av det anförda framgår att den generella skyddsjakten bör behållas av
hänsyn främst till västkustfisket. På ostkusten bör skyddsjakten kunna
återinföras när giftutsläppen reducerats så att sälstammen kan fortleva och
föröka sig. De nödvändiga föreskrifterna bör kunna meddelas i administrativ
ordning genom regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vad
utskottet anfört med anledning av motion Jo711 bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande skyddsjakten pä säl
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jo711 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser (mom. 16)

Arne Andersson i Ljung (m), Lars Ernestam (fp), Sven Eric Lorentzon (m),
Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c), Bengt Rosén (fp) och KarlAnders
Petersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”1986/87:Jo732” bort ha följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot propositionens uttalanden om ett ökat
utbud av jakttillfällen m. m. Vad beträffar förekomsten av höga upplåtelseavgifter
bör framhållas att dessa enligt beredningens undersökningar främst
gäller jaktmarker i närheten av de större tätorterna. En priskontroll av det
slag som antyds i bl. a. motionerna Jol20 och Jo787 bör enligt utskottets
mening avvisas av både praktiska och principiella skäl. Beredningen har
härvidlag (s. 298 f.) utförligt redovisat de avsevärda hinder som möter, t. ex.

JoU 1986/87:15

71

när det gäller att finna allmängiltiga och objektivt rättvisande värderingsnormer
och att effektivt kunna övervaka en allmän priskontroll. Utskottet
ansluter sig till dessa överväganden och avstyrker de aktuella motionsyrkandena.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Jo732 yrkande 1 och 1986/
87:Jo787,

7. Förbud mot anbudsförfarande m. m. vid jakträttsupplåtelse
(mom. 17)

Jan Jennehag (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Förslaget i”
och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Som anförts i motion Jol20 kan de värsta avarterna i fråga om höga
upplåtelseavgifter m. m. hänföras till systemet med anbudsförfarande och
uttagande av förskottsavgifter för ett visst antal djur, oavsett hur många som
faktiskt fälls. Även utskottet anser att det krävs lagstiftningsåtgärder för att
komma till rätta med dessa problem. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till lagstiftning mot anbudsförfarande och uttag av
förskottsavgifter vid upplåtelse av jaktmark.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande förbud mot anbudsförfarande m. m. vid jakträttsupplåtelse att

riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Jo732 yrkande 2
och 1986/87: Jol20 yrkande 4 hos regeringen hemställer om förslag till
lagstiftning i enlighet med vad utskottet anfört,

8. Besittningsskydd m. m. för nyttjanderättshavare

Arne Andersson i Ljung (m), Lars Ernestam (fp), Sven Eric Lorentzon (m),
Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c), Bengt Rosén (fp) och KarlAnders
Petersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”Genom
regeringens” och på s. 52 slutar med ”samt Jo746” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas åsikt att jakten främst är en fritidssysselsättning
och rekreation. De sociala och ekonomiska skäl som är grunden för
besittningsskyddet vid t. ex. jordbruksarrende föreligger ej vid jakträttsupplåtelse.
I vad gäller viltvårdens intressen bör påpekas att regeringens förslag
kan resultera i ett minskat utbud av långsiktiga jakträttsupplåtelser till
förmån för kortvariga upplåtelser eller upplåtelser på obestämd tid. Förslaget
kan således få motsatt effekt mot den avsedda. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet lagförslaget i den del som gäller besittningsskydd
(15—22 §§ nya jaktlagen) samt ändring i lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder.

JoU 1986/87:15

72

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande besittningsskydd m. m. för nyttjanderättshavare
att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:Jol26 yrkandena
2 (delvis) och 3 och 1986/87:Jo746 avslår förslaget till jaktlag såvitt
avser 15—22 §§, 53 § och punkt 2 i övergångsbestämmelserna samt
förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder,

9. Viltforskningen (morn. 23)

Arne Andersson i Ljung (m), Lars Ernestam (fp), Sven Eric Lorentzon (m),
Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c), Bengt Rosén (fp) och KarlAnders
Petersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion Jo778 understryka att
den övervägande delen av viltforskningen i dag finansieras med medel som
jägarna ensamma svarar för. Det är därför angeläget att jägarkåren får ett
inflytande över användningen av dessa medel. Riksdagen bör i ett uttalande
understryka att Svenska jägareförbundet även i fortsättningen erhåller
medel främst för tillämpad viltforskning. Naturvårdsverket bör i första hand
svara för den mera grundläggande forskningen om t. ex. viltarternas ekologi.
Utskottet tillstyrker således motion Jo778 i fråga om den framtida fördelningen
av forskningsmedel.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande viltforskningen
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jo778 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Vissa finansieringsfrågor (morn. 25)

Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon och Jens Eriksson (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”Jo754” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer (= utskottet) och viltskadefonderna. Om

ambitionsnivån i viltvårdsverksamheten skall hållas på en fortsatt hög nivå
måste finanseringsfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. En avgiftsfinansiering
av administrationen till viss del kan givetvis förändra kostnads- och
intäktsbilden, men det är fortfarande fråga om medel som härrör från
jägarna själva. Enligt utskottets mening är det rimligt att även bidrag av
allmänna medel i övrigt tillförs viltvårdsverksamheten. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om kostnadstäckningen. Vad utskottet
anfört med anledning av motion Jo754 bör ges regeringen till känna.

JoU 1986/87:15

73

dels att utskottets hemställan under 25 tredje dels-satsen bort ha följande
lydelse:

25. beträffande vissa finansieringsfrågor

dels att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jo754 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om kostnadstäckning
för viltvårdsarbetet m. m.

Särskilda yttranden

1. Vårjakt på sjöfågel (morn. 7)

Arne Andersson i Ljung (m), Lennart Brunander (c) och Karl-Anders
Petersson (c) anför:

Sedan mitten av 1950-talet är vårjakten förbjuden i Sverige. På Åland och
Finland är vårjakten fortfarande tillåten. Även Danmark uppges ha en form
av vår-vinterjakt. Den vårjakt som förekom efter den svenska ostkusten
innebar aldrig något hot mot fågelstammarna. Det mesta talar snarare för att
kombinationen en försiktig jakt, i förening med vård och tillsyn, snarare var
till nytta för fågelbestånden. Ingen känner sin skärgård så väl, med dess
speciella förutsättningar och behov, som de skärgårdsbor som fötts, levat och
verkat i denna miljö generation efter generation. Att denna ansvarsmedvetna
folkgrupp skulle skada sin egen livsmiljö och dess fågelliv får anses som
uteslutet.

Med hänsyn till skärgårdsbefolkningens traditionsbundna krav om att
återfå rätten till en begränsad vårjakt på hanfågel, främst av ejder, borde en
sakkunnig utredning granska nuvarande förutsättningar för en starkt begränsad
form av vårjakt. Till ledning för utredningens arbete kan valda delar av
1977 års utredningsmaterial komma till användning.

2. Bidrag till jägarorganisationerna (mom. 24)

Lennart Brunander (c), Jan Jennehag (vpk) och Karl-Anders Petersson (c)
anför:

Som jakt- och viltvårdsberedningen framhållit i sitt betänkande Vilt och
Jakt utförs huvuddelen av den praktiska viltvården av våra jaktorganisationer,
Svenska jägareförbundet och Riksförbundet landsbygdens jägare. För
detta arbete erhåller jägarorganisationerna bidrag från samhället.

Fördelningen av bidraget görs av regeringen; för närvarande är fördelningen
av detta bidrag ojämn. Även om man räknar bort den ersättning som
Svenska jägareförbundet får för den administration man sköter åt samhället,
är fördelningen av bidraget inte rättvis. Vi anser att det är angeläget att
regeringen när man gör fördelningen tillerkänner Riksförbundet landsbygdens
jägare ett högre bidrag än vad som hittills varit fallet.

JoU 1986/87:15

74

Innehållsförteckning

JoU 1986/87:15

Sammanfattning 1

Lagförslagen 3

Motioner 19

Utskottet

Inledning 24

Målen för jakt-och viltvårdspolitiken 25

Viltvården, allmänt 27

Åtgärder mot viltskador m. m 27

Ersättning för viltskador m. m 30

Frilevande vildsvin 32

Hotade eller sårbara arter 34

Kontroll av konservatorsverksamheten 35

Koppeltvång för hundar 36

Vårjakt på sjöfågel 38

Vården av älgstammen. Älgjakten 38

Vården av kronhjortstammen 44

Jakten. Jakträtten m. m 44

Skyddsjakt på säl m. m 45

Eftersökning av skadat vilt 45

Jaktmedel 46

Lagen om jaktvårdsområden 46

Upplåtelse av jakträtt m. m 47

Prissättning, utbud 47

Besittningsskydd m. m 51

Jakten inom renskötselområdena 52

Administrationen av j akten och viltvården 54

Viltforskningen 57

Vissa finansieringsfrågor m. m 58

Lagen om tillsyn över hundar och katter 60

Övergångsbestämmelser. Ikraftträdande 61

Hemställan 62

Reservationer 67

Särskilda yttranden 74

75

1987 12720