Försvarsutskottets betänkande
1986/87:2

om räddningstjänstlag, m. m. (prop. 1985/86:170)

FöU
1986/87:2

I betänkandet behandlas förslag som regeringen - efter föredragning av
försvarsministern, statsrådet Roine Carlsson - har förelagt riksdagen i
proposition 1985/86:170. Vidare behandlas motionerna 1985/86:Fö408 och
FÖ412-FÖ415 från den allmänna motionstiden samt motionerna 1986/
87:Föl01, FÖ102, FÖ103, yrkandena 1-4, Fö 104, FÖ105, FÖ106, yrkandena
3-5, FÖ107 och FÖ108 som har väckts med anledning av propositionen.
Yrkande 5 i motion 1986/87:Föl03 och yrkandena 1 och 2 i motion
1986/87:Föl06 har utskottet med eget yttrande överlämnat till näringsutskottet
för att behandlas i samband med proposition 1986/87:18 om vissa åtgärder
m. m. efter Tjernobylolyckan.

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet att riksdagen stiftar en lag rörande statens
och kommunernas ansvar för räddningstjänsten, räddningstjänstlagen. Lagen
föreslås i allt väsentligt bli utformad i enlighet med ett av regeringen
framlagt lagförslag. Lagen innehåller bestämmelser om kommunal räddningstjänst
och statlig räddningstjänst.

I varje kommun skall finnas en räddningsnämnd och en räddningskår.
Räddningsnämnden skall svara för att brandsyn och sotning utförs regelbundet.
Räddningskåren (tidigare ofta benämnd brandkåren eller brandförsvaret)
skall göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret för. För
varje kommun skall finnas en räddningstjänstplan.

Beträffande sotningsverksamheten har aktualiserats en översyn av sotningsfristerna
och i samband därmed en undersökning av sambandet mellan
bränder och bristande sotning. Utskottet föreslår att riksdagen skall uttala sig
för att en sådan översyn påbörjas under år 1987.

Den statliga räddningstjänsten omfattar fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst,
sjöräddningstjänst och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva
ämnen.

Genom räddningstjänstlagen underlättas samarbetet mellan olika räddningsorgan.
Den innehåller också bestämmelser som ger ett räddningsorgan
bättre möjligheter att vid en räddningsinsats disponera andra resurser än de
egna. Lagen, som också medför ändringar i vissa andra lagar, föreslås träda i
kraft den 1 januari 1987.

Fem reservationer har lämnats. I en reservation föreslås ett vidare
räddningstjänstbegrepp än regeringens lagförslag innehåller. En reservation

1 Riksdagen 1986187.10sami Nr 2

gäller vidgade möjligheter för kommuner att överlåta räddningstjänstuppgifter
till andra än kommunala organ och i en annan föreslås en översyn med
syfte att öka konkurrensen inom sotningsverksamheten. En reservation
gäller ersättning för vissa ingrepp i annans rätt vid räddningsverksamhet.
Bakom nu nämnda reservationer står utskottets företrädare för m, fp och c.
Slutligen finns en reservation (c) om ökad samordning av sjöräddningstjänsten
(c).

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen antar i propositionen
framlagda förslag till

1. räddningstjänstlag

2. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

3. lag om ändring i brottsbalken

4. lagom ändring i lagen (1986:166) om ändring i luftfartslagen (1957:297)

5. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.

Över lagförslagen har lagrådets yttrande inhämtats. De vid propositionen

fogade lagförslagen har följande lydelse:

FöU 1986/87:2

1 Förslag till
Räddningstjänstlag
Härigenom föreskrivs följande.

INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst
skall organiseras och bedrivas.

I lagen finns också bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande
åtgärder samt om rättigheter och skyldigheter för enskilda.

2 § Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten
eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande
fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor
eller egendom eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som polisen gör i
fjällområden enligt polislagen (1984: 387) samt räddningsinsatser som görs
enligt 26 och 27 §§ utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller
föreligger överhängande fara för en olyckshändelse.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger
endast, om det med hänsyp till behovet av ett snabbt ingripande, det
hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i
övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

3 § Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).

4 § Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsinsatserna
kan påböijas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt
sätt.

5 § Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för verksamhet
enligt denna lag skall samarbeta med varandra och med andra som berörs
av verksamheten.

KOMMUNAL RÄDDNINGSTJÄNST M. M.

Kommunens ansvar

6 § Varje kommun skall svara för räddningstjänsten inom kommunen,
om inte annat följer av 25^28 §§.

7 § Varje kommun skall svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så
att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Kommunen skall
också främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

8 § Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras
resurser för räddningstjänsten och för förebyggande verksamhet enligt 7 §.

FöU 1986/87:2

9 § I varje kommun skall det finnas en räddningsnämnd och en räddningskår.

Kommunen får tillsätta en särskild räddningsnämnd eller uppdra åt en
annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om inte detta har skett, är kommunstyrelsen
räddningsnämnd.

Kommunen får komma överens med en annan kommun om att ha en
gemensam räddningskår. Kommunen får också träffa avtal med en annan
kommun om att de uppgifter i kommunen, som enligt denna lag ankommer
på räddningskåren, skall helt eller delvis ombesörjas av den andra kommunens
räddningskår.

10 § I fråga om en särskild räddningsnämnd skall gälla följande föreskrifter
i 3 kap. kommunallagen (1977:179)

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutsförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll,

11 § om delgivning m. m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun skall dock inte gälla 3 kap. 5 § första stycket
eller 6 § kommunallagen.

11 § Uppdrag att besluta på räddningsnämndens vägnar får inte omfatta
förelägganden eller förbud vid vite eller verkställande av åtgärd på den
försumliges bekostnad.

Räddningsnämnden får meddela den som utan att vara tjänsteman hos
kommunen fullgör uppgifter åt nämnden befogenhet att på nämndens vägnar
meddela i verksamheten erforderliga förelägganden och förbud enligt
56 § första stycket.

Räddningskåren

12 § Räddningskåren skall göra de räddningsinsatser som kommunen har
ansvaret för enligt denna lag.

Kommunen får överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som
kräver särskild kompetens.

13 § Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera
räddningsstyrkor. 1 räddningskåren kan också ingå räddningsvärn.

Om det vid en anläggning inom kommunen har organiserats en särskild
enhet för räddningsinsatser vid anläggningen, får kommunen träffa avtal
med ägaren eller innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå
som räddningsstyrka i räddningskåren.

En sådan enhets räddningsinsatser är att anse som kommunal räddningstjänst
enligt denna lag också när insatserna görs inom den egna
anläggningen.

FöU 1986/87:2

14 § En räddningsstyrka skall bestå av anställd personal som genom
utbildning och erfarenhet har nödvändig kompetens för sina uppgifter.

Ett räddningsvärn skall bestå av personal som har uttagits på grund av
tjänsteplikt.

Förebyggande åtgärder mot brand

15 § Räddningsnämnden skall svara för att brandsyn och sotning utförs
regelbundet.

16 § Brandsyn skall avse kontroll av brandskyddet vid byggnader eller
anläggningar som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen
utser. En myndighet som utövar tillsyn enligt 54 § kan besluta om
brandsyn också i andra fall.

Brandsyn skall förrättas av särskilda brandsyneförrättare som utses av
räddningsnämnden.

17 § Genom sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar,
som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och därtill
hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. I samband med sotning
skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar
kontrolleras från brandskyddssynpunkt. En tillsynsmyndighet
kan besluta om sådan kontroll av brandskyddet också i andra fall.

Sotning och kontroll enligt första stycket av brandskyddet skall utföras
av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren.
Räddningsnämnden får i fråga om speciella anläggningar och
enstaka avlägset belägna bostadshus medge att någon annan utför sotningen
och kontrollen.

18 § Kommunfullmäktige får föreskriva att avgift skall erläggas för
brandsyn och för sotning.

19 § Den som förrättar brandsyn och den som utför sotning och kontroll
av brandskyddet enligt 17 § har rätt att få tillträde till den anläggning som
berörs. De har också rätt att få de upplysningar och handlingar som de
behöver.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

20 § Regeringen får meddela föreskrifter om frister för sotning och
brandsyn och om förbud helt eller delvis mot eldning utomhus samt om
liknande förebyggande åtgärder mot brand. Regeringen får överlåta åt en
myndighet eller åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

Räddningstjänstplan

21 § För vaije kommun skall det finnas en räddningstjänstplan.

Planen skall innehålla uppgifter om

1. räddningskårens organisation i stora drag,

2. vattenreservoarer, brandposter, varningssystem och andra anordningar
för räddningstjänsten och hur de skall underhållas,

3. insatstider till kommunens olika delar,

4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för
första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarmering
av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå
(anspänningstid),

5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,

FöU 1986/87:2

1* Riksdagen 1986/87.10 sami. Nr2

6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i räddningskåren.

I förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om

1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra områden
där en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,

2. hamnar och deras gränser i vattnet,

3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.

22 § Räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige.

Planen skall tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer.
Första och andra styckena gäller också i fråga om ändringar i och tillägg

till planen.

23 § När ett förslag till räddningstjänstplan eller en ändring i eller ett
tillägg till räddningstjänstplan upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt
och i den omfattning som behövs samråda med de myndigheter som kan ha
ett väsentligt intresse i saken.

24 § Regeringen får på framställning av den myndighet som regeringen
bestämmer besluta om ändring av en räddningstjänstplan.

STATLIG RÄDDNINGSTJÄNST
Fjällräddningstjänst

25 § Inom fjällområden skall polisen till följd av polislagen (1984: 387)

1. efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana omständigheter
att det kan befaras att det föreligger fara för hans liv eller allvarlig
risk för hans hälsa,

2. rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse eller drabbats av en
sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

Flygräddningstjänst

26 § Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och
Mälaren, skall luftfartsverket svara för räddningstjänsten.

Luftfartsverket skall svara för förebyggande räddningsinsatser mot skador,
när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken. Verket
skall också svara för efterforskning av luftfartyg som saknas.

Sjöräddningstjänst

27 § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler,
hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, skall

1. sjöfartsverket svara för efterforskning och räddning av människor,
som är eller kan befaras vara i sjönöd, och för sjuktransporter från fartyg,

2. tullverkets kustbevakningsorganisation svara för räddningstjänsten,
när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet.

Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen

28 § Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i
sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten

FöU 1986/87:2

eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara
för räddningstjänsten.

I 10 § lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om
skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder
som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

29 § Kommunerna är skyldiga att delta i planeringen av räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar i
landet och att medverka vid övningar i sådan räddningstjänst.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Alarmering

30 § Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst
skall se till att det finns anordningar för alarmering av räddningsorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten
underrättas om insatsen.

Ledning

31 § Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare.

32 § Räddningsledare är

1. i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen eller den som
denne har utsett,

2. i fjällräddningstjänsten polischefen i distriktet eller den som denne har
utsett eller, om räddningsinsatsen berör flera polisdistrikt, länspolischefen
eller den som denne har utsett,

3. i övrig räddningstjänst den som den ansvariga myndigheten har utsett.
Samverkar två eller fleta räddningskårer i en räddningsinsats som berör

mer än en kommuns område inom samma län, skall länsstyrelsen bestämma
vem av räddningsledarna som skall leda insatsen, om inte räddningsledarna
själva har bestämt det.

33 § I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen föreskriva
eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan
statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller
flera kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som
har fått ansvaret.

Skyldighet att medverka i räddningstjänsten

34 § En statlig eller kommunal myndighet skall på anmodan av räddningsledaren
delta i en räddningsinsats med personal och egendom, om
myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar
myndighetens vanliga verksamhet.

Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst m.m.

35 § Om en kommun har medverkat i en annan kommuns räddningstjänst,
har kommunen rätt till skälig ersättning av den andra kommunen.

FöU 1986/87:2

Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller vid övningar
i sådan räddningstjänst, har kommunen rätt till skälig ersättning av
staten.

36 § Vid kommunal räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av
olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten
för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen
fastställt belopp, om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium
eller inom en del av sjöterritoriet där räddningsinsatser skall göras enligt
27 § eller inom Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal.

37 § Om en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört
betydande kostnader, har kommunen rätt till ersättning av staten för den
del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken
beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

BESTÄMMELSER SOM RÖR ENSKILDA M. FL.

Alarmering

38 § Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som
avses i 43 8 skall anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten
och räddningskåren, om utsläppet påkallar särskilda åtgärder
till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas, om det föreligger
överhängande fara för ett sådant utsläpp.

39 § Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand
eller om en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig
risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem
som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma skall gälla den som
får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller
en sådan olyckshändelse.

Uppgiftsskyldighet

40 § Myndigheter och enskilda skall på begäran av en myndighet som
svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom
som kan användas i räddningstjänsten.

Förebyggande åtgärder

41 § Ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i
skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning
vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta de åtgärder
som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa
skador till följd av brand.

42 § Om det behövs för att förebygga att människor skadas på grund av
brand, får regeringen föreskriva att material får användas i lös inredning i
byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (typgodkännande).

Har sådana föreskrifter meddelats, skall den som svarar för verksamheten
i byggnaden eller anläggningen kunna visa att den lösa inredningen
består av typgodkänt material.

FöU 1986/87:2

Typgodkännande meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

43 § Vid en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse
skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är
anläggningens ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla
eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta
erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.

Detsamma skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 §
första stycket luftfartslagen (1957:297).

Tjänsteplikt

44 § När det behövs, är var och en som under kalenderåret fyller lägst
arton och högst sextiofem år skyldig att medverka i räddningstjänst, i den
mån hans kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren.

Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta
i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för att ingå i
kommunens räddningsvärn. I första hand skall frivilliga tas ut. Den som
har tagits ut är skyldig att delta i övning med räddningsvärnet under högst
tjugo timmar årligen.

Ingrepp i annans rätt

45 § Om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte
lämpligen kan hindras på något annat sätt, får räddningsledaren vid en
räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans
fastighet, avspärra eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstöra
egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är
försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas
genom ingreppet och omständigheterna i övrigt.

Förbud eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna
paragraf bara om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

46 § Har räddningsledaren med stöd av 45 § föranstaltat om avspärrning
eller utrymning, skall han hjälpa till med att ordna uppehälle för dem som
till följd av åtgärderna är i behov därav.

47 § Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras
på annans mark eller byggnad, om det inte medför inverkan av någon
betydelse på markens eller byggnadens användningssätt.

Beslut om en sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller, i fråga
om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Rätt till ersättning

48 § Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av
räddningsledaren har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i
övning med räddningskår har rätt till skälig ersättning för kostnader för
resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som

FöU 1986/87:2

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Han har också rätt till ersättning för skada på kläder och andra personliga
tillhörigheter.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan
eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för
medverkan i räddningstjänst.

Ersättning enligt första stycket skall betalas av kommunen till den som
har medverkat i kommunal räddningstjänst eller i övning med räddningskår
och av staten till den som har medverkat i statlig räddningstjänst.

49 § I lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen
(1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada finns bestämmelser om
ersättning vid personskada till den som har medverkat i räddningstjänst
enligt denna lag eller i övning med räddningskår.

50 § Har utrustning för räddningstjänst tillhandahållits frivilligt eller tagits
i anspråk med stöd av 45 §, har egendomens ägare eller innehavare rätt
till ersättning för skada på eller försämring av egendomen, förlorad avkastning
eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendomen
har tillhandahållits.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan
eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för
att tillhandahålla egendom för räddningstjänst. Första stycket gäller inte
heller den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen
har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom
eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

51 § Om egendom tas i anspråk genom åtgärd enligt 47 §, är ägaren eller
innehavaren berättigad till ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

52 § Ersättning enligt 50 och 51 §§ skall betalas av kommunen eller, i
fråga om statlig räddningstjänst, av staten.

Åtgärder efter räddningstjänst

53 § När en räddningsinsats är avslutad, skall räddningsledaren, om det
är möjligt, underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som
räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd,
sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckshändelser men
kommer bevakningen inte till stånd, får räddningsledaren utföra bevakningen
på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

ÖVRIGA BESTÄMMELSER

Tillsyn

54 § Inom kommunen utövar räddningsnämnden den omedelbara tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den
centrala tillsynen utövas av statens räddningsverk eller, i fråga om statlig
räddningstjänst, av annan myndighet som regeringen bestämmer.

FöU 1986/87:2

55 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggna- FöU 1986/87:2

der, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

56 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt en tillsynsmyndighets
föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på hans
bekostnad.

57 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Ansvarsbestämmelser

58 § Till böter skall den dömas som

1. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus
som har meddelats med stöd av 20 §,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att ge upplysningar eller
lämna ut handlingar enligt 19, 40 eller 55 §,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande
av betydelse vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av 19,40 eller
55 §,

4. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt 38 eller 39 §,

5. utan att ha laga förfall uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
fullgöra tjänsteplikt som åligger honom enligt 44 §,

6. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra en åtgärd som räddningsledaren
har föranstaltat om enligt 45 § eller annars utan giltig ursäkt åsidosätter
sådan åtgärd.

1 ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om ansvar för gärningen
kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud skall
inte dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet
eller förbudet.

Bestämmelser om överklagande

59 § Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma
att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

60 § Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt
enligt 44 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 45 § får överklagas hos
länsstyrelsen. Beslutet gäller även om det överklagas. I övrigt får räddningsledarens
beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen inte överklagas.

Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos kammarrätten.
Detsamma gäller en statlig myndighets beslut enligt 47 §.

Bemyndiganden

FöU 1986/87:2

61 § Regeringen får i de avseenden som behandlas i denna lag meddela
ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv eller hälsa. Regeringen får
överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.

62 § Regeringen får meddela föreskrifter om begränsning i rätten för den
som anlitas som brandsyneförrättare att driva eller annars ta befattning
med näringsverksamhet som gäller handel med brand- eller livräddningsredskap
eller meddelande av försäkringar som har samband med brand.

Räddningstjänst under krig m. m.

63 § Under krig och när det annars råder civilförsvarsberedskap skall
räddningsnämndens uppgifter övertas av kommunstyrelsen och räddningskårens
uppgifter övertas av civilförsvarsorganisationen i kommunen.

64 § Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har
befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande
föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att
nödvändig räddningstjänst i övrigt skall kunna genomföras.

Ikraftträdande m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Genom lagen upphävs

1. brandlagen (1974:80),

2. brandstadgan (1962:91),

3. lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m.

Kommun skall senast den 1 januari 1988 ha antagit räddningstjänstplan.
Intill dess räddningstjänstplanen har antagits skall den kommunala brandordningen
gälla.

Vad som föreskrivs om brandchef i lag eller annan författning skall i
stället gälla räddningsnämnd.

Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla
lagarna eller brandstadgan eller till en föreskrift i dessa som har ersatts
genom en föreskrift i den nya lagen, tillämpas i stället den nya lagen eller
den nya föreskriften.

2 Förslag till

FöU 1986/87:2

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst skall
ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse
19 §'

Nuvarande lydelse

Befogenhet att meddela vapenfri
tjänstepliktig tillrättavisning tillkommer
hos staten eller hos kommun
anställd civilförsvars-, brandeller
arbetschef i fråga om underställd
personal. Med kommuner likställs
landstingskommuner, kommunalförbund,
församlingar, kyrkliga
samfälligheter och allmänna
försäkringskassor.

Befogenhet att meddela vapenfri
tjänstepliktig tillrättavisning tillkommer
hos staten eller hos kommun
anställd civilförsvars-, räddnings-
eller arbetschef i fråga om
underställd personal. Med kommuner
likställs landstingskommuner,
kommunalförbund, församlingar,
kyrkliga samfälligheter och
allmänna försäkringskassor.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den
felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

3 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 15 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

15 §'

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera
människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom
föranleder onödig säkerhetsåtgärd, dömes för f a 1 s k t 1 a r m till böter eller
fängelse i högst två år.

Den som genom missbruk av Den som genom missbruk av
larm, nödsignal eller annan liknan- larm, nödsignal eller annan liknande
anordning föranleder onödig ut- de anordning föranleder onödig utryckning
av polis, brandkår, ambu- ryckning av polis, räddningskår,

lans, militär, sjöräddning eller an- ambulans, militär, sjöräddning eller

nät organ för allmän bevaknings- annat organ för allmän bevak tjänst,

dömes för missbruk av ningstjänst, dömes för missbruk

larmanordning till böter. av larmanordning till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Senaste lydelse 1986:48.

Senaste lydelse 1977:492.

1** Riksdagen 1986187.10sami. Nr2

4 Förslag till

FöU 1986/87:2

Lag om ändring i lagen (1986:166) om ändring i luftfartslagen
(1957:297)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) i paragrafens
lydelse enligt lagen (1986:166) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

1 §

Föreskrifter angående åtgärder, Bestämmelser om flygrädddå
luftfartyg är saknat, förolyckat ningstjänst finns i räddningstjänsteller
nödställt eller fara hotar lagen (OOOO. OOO).
lufttrafiken (flygräddningstjänst)
meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer.
Om regeringen föreskriver
det, får myndigheten överlåta
åt annan att leda flygräddningstjänsten.

Ett luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på luftfartyg
eller vid flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten är skyldiga att
delta i flygräddningstjänsten. Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning
av allmänna medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid
personskador gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och
lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:265) om statligt personskade -

skydd skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och tillämpas
på

1. den som fullgör tjänstgöring
eller genomgår utbildning eller
inskrivningsprövning enligt värnpliktslagen
(1941:967), lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst, civil -

Föreslagen lydelse

§'

Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och tillämpas
på

1. den som fullgör tjänstgöring eller
genomgår utbildning eller inskrivningsprövning
enligt värnpliktslagen
(1941:967), lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst, civil -

1 Senaste lydelse 1984:277.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

FöU 1986/87:2

försvarslagen (1960:74), 6 § lagen
(1981:292) om tjänsteplikt för
hälso- och sjukvårdspersonal samt
veterinärpersonal m.m. eller lagen
(1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga
att tjänstgöra utanför
civilförsvaret,

2. den som deltager i räddningstjänst
eller övning med brandstyrka
enligt brandlagen (1974:80),
skyddsarbete enligt lagen (1960:
331) om skyddsåtgärder vid olyckor
i atomanläggningar m.m. eller flygräddningstjänst
enligt luftfartslagen
(1957:297),

3. den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 11 §
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare
i vissa fall samt den som är
häktad eller anhållen eller i annat
fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt,
häkte eller polisarrest.

försvarslagen (1960:74), 6 § lagen
(1981:292) om tjänsteplikt för
hälso- och sjukvårdspersonal samt
veterinärpersonal m.m.eller lagen
(1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga
att tjänstgöra utanför
civilförsvaret,

2. den som medverkar i räddningstjänst
eller i övning med räddningskår
enligt räddningstjänstlagen
(0000:000) eller i räddningstjänst
enligt 11 kap. 1 § andra
stycket luftfartslagen (1957:297),

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som
frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som
avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa
skada på människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Motionerna

FöU 1986/87:2

Motioner från allmänna motionstiden 1986

1985/86:Fö408 av Karl-Erik Svartberg (s) och Torgny Larsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förbättrad utbildning för förare av fordon med farligt
gods och för de trafikpoliser som utövar tillsynen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt kontroll av transporter av miljöfarligt gods,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tillräckligt antal uppställningsplatser för fordon med
miljöfarligt gods,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala och regionala kartläggningar av transportvägar och
lastnings- och lossningsplatser för farligt gods.

1985/86:Fö412 av Birger Rosqvist (s) och Sven-Gösta Signell (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring vad gäller bestämmelser
om sotning att intervall mellan sotningar avsevärt förlängs.

1985/86:Fö413 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avreglering av
sotningsverksamheten.

1985/86:Fö414 av Kerstin Gellerman (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en utredning tillsätts
med uppdrag att utreda sotningsbehovet för skilda anläggningar,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till sådana
ändringar i brandlagen och brandstadgan att det s.k. sotningsmonopolet
avskaffas,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ordning med
auktorisation för sotare.

1985/86:Fö415 av Görel Thurdin (c) och Per-Ola Eriksson (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära att statens brandnämnd får i
uppdrag att omarbeta nuvarande regler som styr sotningsväsendet, så att en
bättre anpassning sker till dagens förhållanden och till kraven på avbyråkratisering,
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motioner med anledning av proposition 1985/86:170

1986/87:101 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till åtgärder för att civilförsvaret skall kunna göra nytta också i
fredstid.

1986/87:102 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om precisering av kompetenskrav
för räddningsbefäl.

1986/87:103 av Kerstin Ekman m. fl. (fp) såvitt gäller yrkandena

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sotningsmonopolet
skall avskaffas samt att en översyn bör ske av de nuvarande reglerna
för sotningsfrister och de därtill kopplade sanktionerna,

2. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i 9 § i lagtextförslaget att det
blir möjligt för kommun att uppdra åt privata företag att ansvara för
räddningstjänstuppgifter,

3. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i lagtextförslaget att
civilförsvarsenheten eller delar av den kan tas i anspråk vid fredstida
katastrofsituationer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i motionen
anfört angående en föryngring och höjd kvalitet av civilförsvaret.

1986/87:104 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
en översyn av reglerna för sotningsverksamheten.

1986/87:105 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den fortsatta inriktningen m. m. av den skadeförebyggande
verksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en
utvidgning av länsstyrelseinstruktionen beträffande skyldigheten att verka
för en samordning m. m. av räddningstjänsten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om ”presumtiva särskilda räddningsledare” m.m.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om frivilligorganisationernas ställning m.m. inom rädd ningstjänsten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om räddningstjänstplanens innehåll.

1986/87:106 av Gunnar Björk i Gävle m. fl. (c) såvitt gäller yrkandena

3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag och förordning
om sotningsväsendet,

4. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om reformering av sotningsväsendet,

5. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om sjöräddningstjänsten.

1986/87:107 av Görel Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen beslutar avslå
proposition 1985/86:170 i den del som berör sotningsverksamheten och hos
regeringen begär ett förslag om formerna för sotningsverksamheten i
enlighet med de riktlinjer som redovisats i motionen.

1986/87:108 av Lennart Blom m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att den kommunala räddningstjänsten skall ha
skyldighet att ingripa vid ”fara för olyckshändelse”,

2. att riksdagen beslutar att den del av förslaget till räddningstjänstlag som

FöU 1986/87:2

behandlar förebyggande åtgärder kompletteras på sådant sätt som anges i
motionen,

3. att riksdagen beslutar att en ökad konkurrens i sotningsverksamheten
tillskapas mellan olika godkända entreprenadfirmor och att räddningsnämnd
skall kunna anlita tjänster från dessa enligt sedvanliga bestämmelser för
upphandling,

4. att riksdagen beslutar att en kommun skall få träffa avtal om att annan
kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommun eller
medverka i denna, varvid skötseln av kommunens räddningstjänst i dess
helhet dock endast får överlåtas åt annan kommun,

5. att riksdagen beslutar om att åtgärder vid fara för utsläpp av radioaktiva
ämnen skall vidtas i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen beslutar komplettera 33 § ”räddningslagen” på sätt som i
motionen anges,

7. att riksdagen utvidgar civilförsvarsplikten i enlighet med vad som i
motionen anförts,

8. att riksdagen beslutar att 45 -47 §§ i förslaget till räddningstjänstlag ges
den innebörd som anges i motionen.

Utskottet

Inledning

I mars 1979 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande kommundepartementet
att tillkalla en kommitté som har haft i uppdrag att utreda olika frågor
inom räddningstjänstens område. Kommittén, som antog namnet räddningstjänstkommittén,
har bl. a. avgivit slutbetänkandet (SOU 1983:77) Effektiv
räddningstjänst. Betänkandet utmynnar i ett förslag till ny lag om samhällets
räddningstjänst. Lagförslaget innefattar regler för både kommunal och
statlig räddningstjänst. Förslaget innehåller också bestämmelser för olycksförebyggande
verksamhet.

Räddningstjänstkommitténs slutbetänkande och de synpunkter som har
framförts under remissbehandlingen av detta ligger till grund för regeringens
förslag i proposition 1985/86:170. I bilaga 1 till propositionen finns en
sammanfattning av räddningstjänstkommitténs slutbetänkande med kommitténs
författningsförslag (s. 100—152). Vidare har till propositionen fogats
en sammanställning av remissyttrandena över slutbetänkandet (bilaga 2
s. 153—195). I en annan bilaga (bilaga 3 s. 196-197) redovisas lagrådets
yttrande över lagförslag som regeringen har överlämnat.

Under ärendets beredning inom utskottet har synpunkter på propositionen
framförts av Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska brandbefälets riksförbund och Örnsköldsviks
kommun.

FöU 1986/87:2

Propositionens huvudsakliga innehåll

FöU 1986/87:2

I propositionen lägger regeringen fram förslag till en ny lag, räddningstjänstlagen.
I denna skall statens och kommunernas ansvar för räddningstjänsten
regleras.

Lagförslaget innehåller bestämmelser om kommunal räddningstjänst och
statlig räddningstjänst. Den statliga räddningstjänsten omfattar fjällräddningstjänst,
flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst och räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Syftet med lagen är att göra räddningstjänsten
effektivare. Lagen föreslås därför innehålla föreskrifter som underlättar
samarbetet mellan olika räddningsorgan och som ger ett räddningsorgan
bättre möjligheter att vid en räddningsinsats kunna disponera andra
resurser än de egna.

Den nya lagen skall ersätta brandlagen (1974:80), lagen (1960:331) om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. och till en del
brandstadgan (1962:91).

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

Utskottets allmänna synpunkter

Utskottet vill inledningsvis framhålla värdet av att bestämmelser rörande
samhällets fredstida räddningstjänst samlas i en och samma lag. Statens och
kommunernas ansvar på detta område blir på så sätt sammanhållet reglerat. I
dag finns föreskrifter om deras åligganden när det gäller räddningstjänst
spridda i skilda författningar. Enligt utskottets mening skapar den nya lagen
förutsättningar att göra den fredstida räddningstjänsten effektivare genom
bl. a. ökad samverkan mellan olika räddningstjänstorgan. I den föreslagna
lagen klarläggs också det operativa ansvaret för räddningsinsatserna, något
som är av grundläggande betydelse för att de skall bli effektiva. Bl. a.
föreskrivs att vid varje räddningsinsats skall finnas en räddningsledare med
stora befogenheter. Med hänvisning till det anförda finner utskottet att det är
angeläget att riksdagen antar den föreslagna lagen om räddningstjänst med i
huvudsak den utformning som regeringen har föreslagit. Utskottet kommer i
det följande att särskilt behandla de delar av lagförslaget som genom
motionsyrkanden eller av annan anledning har kommit att tilldra sig
utskottets uppmärksamhet.

Räddningst j änstbegreppet

Enligt 2 § första stycket i lagförslaget avses med räddningstjänst de
räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser
och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och
begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Räddningstjänstkommittén
föreslog ett vidare räddningstjänstbegrepp. Räddningstjänståtgärder
borde enligt kommittén vidtas redan vid fara för olyckshändelse.
Kommitténs uppfattning i denna fråga vinner stöd i motion Föl08 (m).

Föredragande statsrådet har på s. 22 och 23 i propositionen närmare

redovisat kommitténs motiv att förorda ett så omfattande räddningstjänstbegrepp
och framfört sina argument däremot.

I ett modernt samhälle finns en rad verksamheter som bedrivs med viss fara
för olyckshändelse. Det räcker att peka på vägtrafik, skilda slag av byggnadsoch
anläggningsarbeten samt lagring av hälsofarliga ämnen. Att förebygga
olyckshändelser är en viktig uppgift såväl för den enskilde som berörs genom
att riskera hälsa och ekonomiska värden som för olika myndigheter med
ansvar på området. Därav följer emellertid inte att en vid skala av åtgärder i
förebyggande syfte bör anses ingå i samhällets räddningstjänst. Redan
språkligt sett skulle det te sig märkligt att låta begreppet räddning täcka också
insatser vid en fara för olyckshändelse som inte är på något sätt kvalificerad.

Enligt regeringens förslag kvalificeras faran enligt räddningstjänstbegreppet
till att vara ”överhängande”. Utskottet ansluter sig till att räddningstjänsten
skall gälla insatser vid olyckshändelser och överhängande fara för
olyckshändelser. Samtidigt påminner utskottet om att varje kommun enligt
lagförslaget (7 §) - vid sidan av räddningstjänsten - skall svara för att
åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av
bränder förebyggs. Kommunen skall också främja annan olycks- och
skadeförebyggande verksamhet i kommunen. Den närmare utformningen av
förebyggande verksamhet och samordningen i praktiken mellan denna och
räddningstjänsten bör inte regleras av riksdagen. Utskottet återkommer i det
följande till den olycks- och skadeförebyggande verksamheten.

Att en fara för olyckshändelse är överhängande innebär enligt utskottets
mening både hög risk för att olyckshändelsen inträffar och stor sannolikhet
för att den inträffar nära i tiden. Bedömningen av risken och sannolikheten
görs självfallet efter omständigheterna i det särskilda fallet och med den brist
på precision som måste accepteras. Om det gäller en konstaterad fara för
människors liv eller hälsa bör kraven på risken och sannolikheten inte ställas
alltför höga.

Utskottet anser alltså att riksdagen bör ansluta sig till propositionens
definition av räddningstjänst och avslå motion FÖ108 (m) i denna del.

Samarbetet mellan räddningstjänstorgan

Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för verksamhet enligt
räddningstjänstlagen skall enligt 5 § i lagförslaget samarbeta med varandra
och med andra som berörs av verksamheten. I ett yrkande i motion FÖ105 (s)
anser motionären att planering för samverkan bör gå längre än som anges i
5 §. Länsstyrelserna bör enligt motionen åläggas att koordinera planläggningen
och ta initiativ till samövningar. Motionären föreslår ett tillägg till
länsstyrelseinstruktionen om skyldighet för länsstyrelserna att utföra dessa
uppgifter.

Utskottet delar motionärens uppfattning att länsstyrelserna har en viktig
roll när det gäller att inom länen samordna räddningstjänsten. Enligt 54 § i
lagförslaget är länsstyrelsen tillsynsmyndighet för räddningstjänsten i länet.
Särskilt viktig blir länsstyrelsernas roll i samband med övertagande enligt
33 § av ledningsansvaret vid större olyckor och under planeringen härför.
Utskottet räknar med att länsstyrelserna känner stort ansvar för räddnings -

FöU 1986/87:2

tjänsten utan att det kommer till uttryck i länsstyrelseinstruktionen. Det kan
förväntas att länsstyrelsernas samordnande uppgifter i fråga om räddningstjänst
kommer att behandlas i de tillämpningsföreskrifter som regeringen
avser att utfärda så snart riksdagen har stiftat ifrågavarande lag. Motion
FÖ105 (s) bör därför avslås i nu behandlad del. Utskottet återkommer i det
följande till frågan om den närmare utformningen av 33 §.

Överlåtelse av räddningskårens uppgifter

I 9 § i lagförslaget föreskrivs att det i varje kommun skall finnas en
räddningsnämnd och en räddningskår. Lagförslaget öppnar också möjlighet
för en kommun att komma överens med en annan kommun om att ha en
gemensam räddningskår liksom att träffa avtal med en annan kommun om att
uppgifter i kommunen, som ankommer på räddningskåren, helt eller delvis
skall ombesörjas av den andra kommunens räddningskår. Enligt 12 § andra
stycket i lagförslaget får kommunen överlåta åt någon annan att göra
räddningsinsatser som kräver särskild kompetens.

Motion FÖ108 (m) innehåller ett yrkande att kommun skall ges möjlighet
att träffa avtal inte bara med annan kommun utan även med annat organ att
svara för räddningstjänst i kommunen eller medverka i denna. Skötseln av en
kommuns räddningstjänst i dess helhet avses dock endast få överlåtas åt
annan kommun. I motion FÖ103 (fp) yrkas att lagtexten skall utformas så att
det blir möjligt för kommun att uppdra åt privata företag att ansvara för
räddningstjänstens uppgifter. Båda motionerna ligger i linje med vad
räddningstjänstkommittén har föreslagit rörande möjligheten för en kommun
att överlåta räddningstjänstuppgifter.

Utskottet anser att samhället bör ha direkt ansvar för räddningstjänsten.
En möjlighet för kommun att överlåta räddningstjänstuppgifter i sådan
omfattning som föreslås i motionerna FÖ103 (fp) och FÖ108 (m) skulle enligt
utskottets mening undergräva förutsättningarna för ett sådant ansvar. Den
samordning av räddningstjänsten och civilförsvarsverksamheten som förutsätts
komma till stånd när kommunerna övertar ansvaret för civilförsvaret på
lokal nivå talar också för att räddningstjänsten bör vara väl förankrad i den
kommunala verksamheten. Därtill kommer att så långtgående befogenheter
som lagen ger räddningsledaren av principiella skäl inte bör anförtros
enskilda. Utskottet tillstyrker alltså den avvägning som framgår av lagförslaget.
Motionerna Föl03 och FÖ108 bör avslås i här berörda delar.

Kompetenskrav för räddningsbefäl

Enligt lagförslaget skall räddningskåren bestå av en räddningschef och en
eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn
(13 §). Personalen i räddningsstyrka skall utgöras av anställd personal som
genom utbildning och erfarenhet har nödvändig kompetens för sina uppgifter.
Ett räddningsvärn skall bestå av personal som tagits ut på grund av
tjänsteplikt (14 §). I 21 § anges att den räddningstjänstplan som varje
kommun upprättar bl. a. skall innehålla uppgifter om den kompetens som
krävs för att vara befäl i räddningskåren.

FöU 1986/87:2

Motionären i motion FÖ102 (fp) finner de bestämmelser i lagförslaget som
rör befälens kompetens vara otillräckliga. Han anser att lagen bör kompletteras
med föreskrifter som motsvarar 7 § 1-2 mom. i brandstadgan
(1983:1003). Nämnda moment innehåller kompetenskrav för både heltidsoch
deltidsanställda brandbefäl. Även Svenska brandbefälets riksförbund
har till utskottet framfört synpunkter på de deltidsanställda befälens
utbildning.

Utskottet anser att föreskrifter rörande den kompetens man bör kräva hos
befälen i räddningskåren har sin naturliga plats i de tillämpningsföreskrifter
som avses meddelas så snart räddningstjänstlagen blivit antagen av riksdagen.
För en sådan ordning talar att de kompetenskrav som motionären anser
bör införas i nämnda lag i dag inte är reglerade i lag utan intagna i en stadga.

Utskottet vill understryka vikten av att det finns kompetenta befäl för
räddningsverksamheten. Mot den bakgrunden förutsätter utskottet att
frågan om räddningsbefälens utbildning kommer att, på grundval av de
riktlinjer som riksdagen tidigare har antagit (prop. 1984/85:161, FÖU12, rskr.
384), noga övervägas i arbetet med tillämpningsföreskrifterna. Utskottet
räknar med att kommunerna vid angivande i räddningstjänstplanen av
kompetenskraven kommer att ha god vägledning av statens räddningsverk.
Motion FÖ102 (fp) bör avslås.

Olycks- och skadeförebyggande verksamhet

Kommunernas ansvar för förebyggande verksamhet finns - som utskottet har
berört i det föregående - angivet i 7 § i lagförslaget. Ansvaret innefattar inte
bara förebyggande åtgärder mot brand. Kommunen skall också främja
annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet inom kommunen. Ansvaret
för sådan verksamhet åvilar andra genom speciell lagstiftning beträffande
skilda verksamhetsområden där faran för olyckor är stor eller verkningarna
av en olycka skulle bli omfattande. Eftersom många myndigheter har sådant
ansvar går det inte att dra en skarp gräns mellan ansvarsområdena.
Kommunerna åläggs mot denna bakgrund ett särskilt ansvar att främja
samarbetet och verka för att brister i skadeskyddet vid olika anläggningar
rättas till, t. ex. genom påpekanden till andra ansvariga.

I ett yrkande i motion Föl05 (s) föreslår motionären att riksdagen uttalar
att införandet av den nya lagen inte får innebära att den skadeförebyggande
verksamhet som pågår i dag skall ändras. Ett yrkande i motion FÖ108 (m)
stödjer räddningstjänstkommitténs förslag om en särskild föreskrift i lagen
om att iakttagelser i samband med räddningstjänst och brandsyn av brister
och missförhållanden som kan leda till andra olyckshändelser skall vidarebefordras
till ansvariga myndigheter.

Av propositionen framgår att kommunerna genom den föreslagna 7 § i
räddningstjänstlagen åläggs ett ökat ansvar i fråga om olycks- och skadeförebyggande
verksamhet i förhållande till vad som gäller i dag. Mot den
bakgrunden skulle ett uttalande av riksdagen i enlighet med vad som föreslås
i motion FÖ105 (s) innebära en inskränkning i det ansvar som avses läggas på
kommuner när det gäller förebyggande verksamhet. Den närmare reglering
av kommunens ansvar som föreslås i motion FÖ108 anser utskottet bör ske i
tillämpningsbestämmelser från regeringen eller räddningsverket. Med hän -

FöU 1986/87:2

visning till det anförda anser utskottet att motionerna FÖ105 och FÖ108 inte
bör bifallas i här berörda delar.

Sotningsverksamhetenären åtgärd på den olycks- och skadeförebyggande
verksamhetens område som har tilldragit sig intresse i en rad
motioner (1985/86:Fö412-Fö415, 1986/87:Fö 103, Föl04 och Föl06-FÖ108).

Enligt regeringsförslaget skall sotningsverksamheten organiseras och
bedrivas på samma sätt som tidigare. Det innebär att kommunerna skall
svara för att sotning utförs regelbundet. Vid sotningen skall eldstäder och
andra fasta förbränningsanordningar, som inte är inrättade för eldning
uteslutande med gas, rengöras. Rengöringen skall också omfatta rökkanaler
samt imkanaler som hör till sådana anläggningar. Vid sotningen skall också
det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar
kontrolleras från brandskyddssynpunkt. Kontroll av brandskyddet kan också
utföras vid andra tillfällen. Sotning skall utföras av skorstensfejarmästare
eller av skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren. I fråga om
speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna bostadshus får kommunen
medge att någon annan utför sotningen och kontrollen.

I de motioner som rör sotningsverksamheten framhålls att den nuvarande
regleringen av sotningsväsendet är föråldrad. Det riktas kritik mot nuvarande
regler för sotningsfrister. Dessa anses inte ta tillräcklig hänsyn till att olika
objekt har olika behov av sotning. Flera motionärer anser att sotningsverksamheten
bör bedrivas i konkurrens mellan fristående, i behörig ordning
auktoriserade skorstensfejare. I några motioner föreslås en översyn av hela
sotningsverksamheten medan man i andra begränsar sina yrkanden att gälla
en översyn av sotningsfristerna. I ett par motionsyrkanden föreslås att
propositionen avslås i den del den gäller sotningsverksamheten.

Enligt utskottets mening bör sotningen liksom hittills betraktas som en
brandförebyggande åtgärd. Det är därför naturligt att kommunerna har ett
särskilt ansvar för denna verksamhet. De grundläggande reglerna för
sotningen har därmed också sin givna plats i den lag om räddningstjänst
m. m. som utskottet nu behandlar. Utskottet anser liksom försvarsministern
att sotningsverksamheten i framtiden bör bedrivas i samma former som för
närvarande. Motionsyrkanden om avslag på propositionen såvitt den gäller
sotningsverksamheten och om ökad möjlighet till konkurrens inom sotningsverksamhetens
område bör avslås.

Såvitt gäller kritiken mot tillämpade sotningsfrister vill utskottet peka på
att föredragande statsrådet (s. 27) uppger att statens räddningsverk avses få i
uppdrag att göra en utvärdering av sotningsverksamheten sedan man har fått
erfarenheter av räddningstjänstlagen. Utskottet räknar med att synpunkter
av det slag som motionärerna har anfört kommer att prövas vid en sådan
översyn. Utskottet anser att översynen bör påbörjas under år 1987 och utan
att man inväntar erfarenheterna av den nya lagen. Regeringen bör efter
översynen anmäla frågan för riksdagen. Enligt vad utskottet har inhämtat
kommer en undersökning av sambandet mellan bränder och bristande
sotning att aktualiseras i anslutning till översynen. Resultaten av en sådan
undersökning kan förväntas bättre än hittills skett klarlägga betydelsen av
sotningsverksamheten som brandförebyggande åtgärd. Vad utskottet har

FöU 1986/87:2

anfört om en översyn av sotningsfrister m. m. bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Uttalandet ligger i linje med framförda motionsyrkanden
om ändrade sotningsfrister.

Räddningstjänstplanen

I 21 § i lagförslaget föreskrivs att för varje kommun skall finnas en
räddningstjänstplan. I lagrummet anges vidare vilka uppgifter planen skall
innehålla. 122 § föreskrivs att räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige.
Där finns också regler om spridning av planen till andra
myndigheter. 23 § reglerar samrådsförfarandet vid upprättande av förslag till
räddningstjänstplan eller ändring i eller tillägg till denna.

I ett yrkande i motion FÖ105 (s) efterlyser motionären en föreskrift om att
räddningstjänstplanen i stora drag skall ange räddningskårens samverkan
med ”andra aktörer”. I planen bör också enligt motionären ingå en
översiktlig redovisning av verksamheter av förebyggande karaktär.

Enligt propositionen avses räddningstjänstplanen underlätta den statliga
tillsynen över den kommunala räddningstjänsten. Planen är också tänkt att
ge kommunens invånare viktig information om kommunens räddningstjänst.
De i 21 § angivna uppgifterna, bl. a. om avtal om samverkan inom
kommunalförbund och räddningsregion, är enligt utskottets bedömning
tillräckliga för att angivna syften med räddningsplanen skall bli tillgodosedda.
Det bör dock erinras om att det inte finns något hinder för en kommun att
i sin räddningstjänstplan lämna uppgifter utöver dem som i 21 § anges som
obligatoriska, t. ex. i syfte att bredda informationen till kommunens invånare.
På samma sätt kan bestämmelserna i 22 och 23 §§ om planens antagande
och tillkännagivande inte hindra åtgärder i samma syfte utöver vad bestämmelserna
anger. LRF har hos utskottet lämnat förslag om vissa sådana
åtgärder. Motion Föl05 bör avslås i här berörd del.

Sjöräddningstjänst

I sjöräddningen deltar flera statliga verksamhetsgrenar såsom polisen,
marinen, flygvapnet, sjöfartsverket, televerket, luftfartsverket och tullverkets
kustbevakningsorganisation. Sjöräddningssällskapet, som är en ideell
förening, samverkar med myndigheterna genom att utföra hjälpinsatser vid
sjönöd.

Sjöfartsverket samordnar för närvarande sjöräddningsverksamheten.
Förslaget till räddningstjänstlag lägger ett ökat ansvar på sjöfartsverket
genom att föreskriva att verket skall svara för sjöräddningen inom vissa i
lagen angivna vattenområden (27 §). Verket ikläds motsvarande ansvar när
det gäller sjuktransporter från fartyg. När olja eller andra skadliga ämnen har
kommit ut åvilar ansvaret för insatser tullverkets kustbevakningsorganisation.

I ett yrkande i motion FölOö (c) framhålls att sjöbevakningscentralerna
bör ges en mer aktiv roll i sjöräddningssammanhang. I motionen yrkas att
nuvarande rutiner för sjöräddningsuppdrag över öppet hav ses över.

Utskottet har i olika sammanhang framhållit betydelsen av samverkan

FöU 1986/87:2

mellan civila och militära resurser för övervakning av landets kust- och
havsområden (FöU 1981/82:18 s. 39-42, rskr. 374, FöU 1985/86:8 s. 20). I
linje härmed delar utskottet motionärens uppfattning att det är viktigt att
sjöräddningscentralerna, som har både civil och militär anknytning, utnyttjas
väl i sjöräddningstjänsten. En god samordning av resurserna även i övrigt har
självklart stor betydelse för en effektiv sjöräddningstjänst, inte minst när det
gäller de sjöräddningsuppdrag som motionärerna avser.

Inom ramen för nu gällande organisation finns i lagförslaget upptagna
bestämmelser som klart anger ansvaret i fråga om sjöräddningstjänsten.
Utskottet räknar med att en tillfredsställande samordning av sjöräddningstjänstens
resurser därigenom kommer till stånd utan att riksdagen behöver
göra något uttalande i frågan. Motion FÖ106 (c) bör avslås i denna del. Det
kan i detta sammanhang påminnas om att sjöräddningstjänst utanför det
svenska territoriet inte berörs av räddningstjänstlagen utan regleras i annan
ordning.

Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen

Det framlagda lagförslaget innebär i fråga om räddningstjänst vid utsläpp av
radioaktiva ämnen ingen större avvikelse från de bestämmelser på området
som för närvarande finns i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i
atomanläggningar m. m. Bestämmelserna i nämnda lag har överförts i stort
sett oförändrade till lagen om räddningstjänst. Länsstyrelserna föreslås som
hittills svara för räddningsåtgärder utanför anläggningsområdet vid radioaktiva
utsläpp från en svensk kärnkraftsanläggning eller omedelbar fara för
sådana. Till skillnad från vad som anges i 1 § atomskyddslagen begränsas
dock inte länsstyrelsernas ansvar enligt räddningstjänstlagen att gälla endast
olyckor vid anläggningar inom landet. Enligt lagförslaget (28 §) svarar
länsstyrelserna också för räddningsinsatser om radioaktiva ämnen sprids
över Sverige på grund av utsläpp från en kärnteknisk anläggning utomlands
eller om det föreligger överhängande fara för sådant utsläpp. Kommunerna
är enligt 29 § skyldiga att delta i planeringen av räddningstjänsten vid utsläpp
av radioaktiva ämnen från anläggningar i Sverige och att medverka vid
övningar i sådan räddningstjänst. Kommunernas skyldighet att delta i
räddningstjänsten om det inträffar ett utsläpp följer av den allmänna
bestämmelsen i 34 § om skyldighet att på anmodan av räddningsledaren delta
i räddningsinsatser.

I motion FÖ108 (m) föreslår motionärerna att länsstyrelsernas ansvar skall
inträda redan vid fara för radioaktivt utsläpp och inte som det föreslås i
propositionen först vid överhängande fara.

Utskottet har redan tidigare behandlat och avstyrkt ett motsvarande förslag
av motionärerna när det gäller lagförslagets definition av räddningstjänstbegreppet
(2 §). Utskottet anser inte att det finns tillräckliga skäl för en annan
bedömning när det gäller nu ifrågavarande lagrum eller 38 och 39 §§, där
uttrycket också förekommer. Även här avsett yrkande i motion FÖ108 (m)
bör avslås av riksdagen.

FöU 1986/87:2

Länsstyrelses övertagande av ansvar för räddningstjänst FöU 1986/87:2

133 § i lagförslaget ges regeringen möjlighet att, om behovet av räddningsinsatser
är omfattande, föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en
länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för
räddningstjänsten inom en eller flera kommuner.

Motionärerna i motion Föl08 (m) anser att det vid en allvarlig olycka i
många fall, bl. a. av tidsskäl, kan vara olämpligt att länsstyrelserna skall vara
tvungna att avvakta ett särskilt regeringsbeslut för att kunna överta ledning
och samordning av räddningstjänsten. 33 § bör därför enligt motionärerna
kompletteras så att länsstyrelserna automatiskt kan ta över detta ansvar.
Motionen stödjer därmed den ordning som i detta avseende råder för
närvarande.

I motion Fö 105 (s) föreslår motionären att de personer som för ett antal
typfall kan komma i fråga som räddningsledare om en länsstyrelse eller
annan statlig myndighet övertar ansvaret för räddningstjänsten skall pekas ut
i förväg. I motionen föreslås att riksdagen gör ett uttalande av denna
innebörd.

33 § i lagförslaget innebär ett bemyndigande för regeringen dels att
meddela föreskrifter om länsstyrelses eller annan statlig myndighets övertagande
av ansvaret för räddningstjänsten, dels att i särskilt fall besluta om
sådant övertagande. Utskottet bedömer att bemyndigandet att utfärda
föreskrifter kommer att utnyttjas i första hand. Utskottet räknar med att de
föreskrifter som regeringen utfärdar med stöd av bemyndigandet kommer att
för länsstyrelserna öppna möjlighet att automatiskt överta räddningstjänsten
i linje med vad som anförs i motion FÖ108 (m). Motionärernas synpunkter
blir därmed tillgodosedda. Motionen bör avslås i här behandlad del.

I likhet med motionären i motion FÖ105 anser utskottet att frågan om ett
utpekande av räddningsledare i vissa typfall bör regleras i tillämpningsföreskrifter
till lagen. Utskottet är inte berett att förorda att riksdagen uttalar sig i
frågan på det sätt som motionären föreslår. Det bör ankomma på regeringen
och berörda myndigheter att bedöma behovet av att i förväg utse räddningsledare.
Motion FÖ105 (s) bör avslås såvitt nu är i fråga.

I motion FÖ105 (s) framhåller motionären också att det är önskvärt att man
vid utseende av räddningsledare i samband med statligt övertagande av den
kommunala räddningstjänsten beaktar de personalresurser som finns inom
de frivilliga försvarsorganisationerna. Dessa bör, anser motionären, tas till
vara även i andra sammanhang. Enligt motionen bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om frivilligorganisationernas
ställning m. m. inom räddningstjänsten.

Utskottet anser att frivilligverksamheten kan få stor betydelse för räddningstjänsten,
särskilt när det gäller tillskapande av räddningsvärn. Det kan
förutsättas att frivilligorganisationerna engageras även utan att riksdagen
behöver uttala sig i frågan. Motion FÖ105 (s) bör därför avslås i denna del.

Tjänsteplikt

FöU 1986/87:2

144 § i förslaget till räddningstjänstlag föreskrivs att när det behövs är var och
en som under kalenderåret fyller lägst 18 och högst 65 år skyldig att medverka
i räddningstjänst i den mån hans kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter
det. Kommunens räddningsnämnd får bland tjänstepliktiga som är bosatta i
kommunen ta ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddningsvärn, i
första hand på frivillig väg. Den som har tagits ut är skyldig att delta i övning
med räddningsvärnet under högst 20 timmar årligen.

Räddningstjänstkommittén har utöver den i 44 § angivna tjänsteplikten
föreslagit att regeringen får förordna att civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen
(1960:74) skall fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte
råder om det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot bl. a.
omfattande olyckshändelser. Civilförsvarspliktiga föreslogs av kommittén
kunna tas i anspråk under högst 30 dagar för sådana uppgifter.

I motion FÖ103 (fp) och FÖ108 (m) finns yrkanden om att personal skall
kunna tas i anspråk för den fredstida räddningstjänstens behov med
utnyttjande av civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen. Motionärerna ser
det som särskilt angeläget att hela samövade civilförsvarsenheter därvid kan
utnyttjas. För att göra civilförsvarets personal skickad för uppgifter inom den
fredstida räddningstjänsten föreslås i ett annat yrkande i motion FÖ103 en
höjning av civilförsvarets kvalitet bl. a. genom att dess personal föryngras.
Motion FölOl (fp) syftar också till åtgärder som gör det möjligt att använda
civilförsvaret i den fredstida räddningstjänsten.

Utskottet vill påminna om att riksdagen genom olika beslut har främjat en
utveckling mot ökad samordning och ökat samutnyttjande av resurser mellan
räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten. En grundläggande
förutsättning härför på det lokala planet skapades genom beslutet (prop.
1984/85:49, FöU 5, rskr. 93) att till kommunerna föra över ansvaret för
ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar
i fred som hänger samman därmed. På central nivå integrerades
nyligen räddningstjänsten och civilförsvaret genom att statens brandnämnd
och civilförsvarsstyrelsen fördes samman till en myndighet, statens räddningsverk
(prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr. 389). I det sammanhanget
godkände riksdagen också vissa riktlinjer för utbildning av personal för
räddningstjänsten som innebär en samordning med utbildningen inom
civilförsvaret.

I linje med denna utveckling finner utskottet det naturligt att - såsom
framhålls i motionerna Fö 103 och FÖ108 - civilförsvarets personal blir en
resurs för den fredstida räddningstjänsten.

Utformningen av 44 § första stycket innebär att tjänsteplikten är mycket
vidsträckt. Föreskriften gör det möjligt att utnyttja civilförsvarsorganisationens
personal i den omfattning som motionärerna vill och utskottet stödjer.
För att det inte skall råda någon tvekan vill utskottet slå fast att kommunen
vid behov har möjlighet att engagera hela enheter i civilförsvarsorganisationen
för räddningstjänstens behov. Såvitt gäller enheternas personal sker
detta med stöd av 44 § första stycket och om möjligt efter frivilligt åtagande.
Utskottet förutsätter att praktiska svårigheter såvitt gäller utnyttjande av

personal eller utrustning undanröjs genom tillämpningsbestämmelser och
information. Därmed tillgodoses syftet med motionerna FölOl (fp), FÖ103
(fp) och FÖ108 (m) i här avsedda delar.

Yrkandet i motion Föl03 (fp) om föryngring av och höjd kvalitet inom
civilförsvaret rör frågor som för närvarande behandlas av 1984 års försvarskommitté.
Resultatet av kommitténs överväganden bör avvaktas och motion
FÖ103 avslås i denna del.

Ersättning vid ingrepp i annans rätt

I propositionen föreslås att brandlagens bestämmelser om ersättning för
ianspråktagande av egendom för räddningstjänst skall tas in i räddningstjänstlagen
och göras tillämpliga på all räddningstjänst. Ersättningsreglerna
gäller för de ingrepp i annans rätt som innebär att egendom tillhandahållits
frivilligt eller tagits i anspråk för användning för räddningsinsatser.

Räddningstjänstkommittén föreslår att samhället dessutom skall betala
ersättning till den som lider skada eller förlust till följd av andra ingrepp i
hans rätt än som gäller ianspråktagande av egendom för räddningstjänst.
Kommittén ansåg en sådan regel vara rimlig bl. a. med hänsyn till de
principer som ligger bakom bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen.
Enligt dessa skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning för
förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Försvarsministern anför beträffande
denna fråga följande (s. 55):

Avsikten med den av kommittén föreslagna regeln är att den som lider skada
men inte har någon nytta av räddningsinsatsen skall få ersättning för
ingreppet. Vid en räddningsinsats vidtas ofta åtgärder för att förhindra
ytterligare skador i en byggnad. Som exempel kan nämnas att det vid brand
ofta gäller att förhindra att elden sprids. I detta arbete kan det bli nödvändigt
att vidta åtgärder som kan innebära ingrepp i annans rätt. Uppenbarligen kan
det uppstå svårigheter att avgöra i vilka fall och i vilken utsträckning som
räddningsinsatsen har hindrat att branden sprids till omkringliggande
byggnader och därmed varit till nytta för ägare av dessa. Den föreslagna
ersättningsregeln innebär alltså avsevärda tillämpningssvårigheter.

I dag har frågan om den skadelidandes ersättning i sådana fall inte reglerats
i lag på annat sätt än att det allmänna svarar för otillåtna sådana ingrepp som
innebär fel eller försummelse i myndighetsutövning. Enligt allmänna rättsgrundsatser
skall kostnaden för tillåtna ingrepp i princip bäras av den till vars
förmån ingreppet sker. Ersättningskraven ingår i den skada som denne har
drabbats av. Han har i sin tur möjlighet att föra skadeståndstalan mot den
som har vållat olyckshändelsen. Har ingreppet gjorts för att tillgodose ett
allmänt intresse såsom skydd av miljön torde det allmänna vara skyldigt att
lämna ersättning till den skadelidande (se vidare lagrådets yttrande över
förslaget till brandlag, prop. 1973:185, s. 218-219). Rättsläget synes vara att
ingrepp av det här slaget inte är att betrakta som ett sådant förfogande som
avses i 2 kap. 18 § regeringsformen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag stannat för att inte förorda
en ersättningsregel av det slag som kommittén föreslår.

I ett yrkande i motion FÖ108 (m) stödjer motionärerna kommitténs förslag i
denna fråga. De finner det otillfredsställande att den enskilde tvingas

FöU 1986/87:2

processa för att värna sig mot effekterna av vissa ingrepp i den egna rätten.

Utskottet gör samma bedömning som föredragande statsrådet och föreslår
att riksdagen antar lagförslaget i här behandlad del. Det kan i sammanhanget
noteras att inte heller lagrådet har gjort någon invändning mot regeringens
förslag såvitt nu är i fråga. Motion Föl08 bör avslås i denna del.

Förslag till vissa ändringar av lagtexten

Utskottet har vid granskningen av lagförslaget funnit att detta bör kompletteras
i några hänseenden.

145 § i lagförslaget föreskrivs att räddningsledaren vid en räddningsinsats
under vissa angivna omständigheter får bereda sig och medverkande
personal tillträde till annans fastighet m. m. i den mån ingreppet är försvarligt
med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas genom ingreppet
och omständigheten i övrigt. Enligt utskottets mening bör sådana ingrepp
också få beslutas av räddningsnämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst,
av den myndighet som svarar för räddningstjänst. I 45 § bör därför
göras ett tillägg med detta innehåll. Tillägget medför konsekvensändringar i
46, 58, 59 och 60 §§. De av utskottet föreslagna ändringarna i nämnda
paragrafer framgår av bilaga till betänkandet.

Enligt 2 § avses räddningstjänsten hindra och begränsa skador på människor
eller egendom eller i miljön. I konsekvens därmed bör 61 § i lagförslaget
utformas så att regeringen inte endast bemyndigas att i de avseenden som
behandlas i räddningstjänstlagen meddela ytterligare föreskrifter som rör
skydd för liv och hälsa utan ges möjlighet att meddela sådana föreskrifter
även rörande miljön. Utskottet föreslår ett tillägg därom i 61 §. Även detta
ändringsförslag framgår av bilagan till betänkandet.

Ikraftträdande

Räddningstjänstlagen föreslås i propositionen träda i kraft den 1 januari
1987. I motion FÖ108 (m) finns synpunkter till förmån för ett senare
ikraftträdande. Övervägande skäl talar enligt utskottets bedömning för att
riksdagen bör godta den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet. Bl. a. har
statens räddningsverk inför utskottet framhållit att det är önskvärt att lagen
kan börja tillämpas nämnda dag.

Transporter av farligt gods

Utskottet behandlar i detta sammanhang motion 1985/86:Fö408 (s) från den
allmänna motionstiden. I den behandlas vissa frågor rörande transporter av
farligt gods.

Motionärerna konstaterar inledningsvis att det visat sig att kunskaperna
om och kontrollen av transporter av farligt gods är bristfälliga. De föreslår
vissa förbättringar i fråga om utbildning, tillsyn, planering av uppställningsplatser
och kartläggning av transportvägar.

I samband med beslutet om inrättande av statens räddningsverk (prop.
1984/85:161, FöU 12, rskr. 389) uttalade sig riksdagen på förslag av utskottet

FöU 1986/87:2

för att uppgifter avseende landtransporter med farligt gods i sin helhet skulle
föras till den nya myndigheten. Därmed skapades förutsättningar för ett
sammanhållet ansvar för dessa viktiga transportfrågor. Enligt vad utskottet
har inhämtat avser räddningsverket att innevarande budgetår påbörja en
översyn som rör såväl transportörerna som tillsynsmyndigheterna. Räddningsverket
planerar vidare att inom kort påbörja ett arbete som syftar till en
övergripande riskbedömning för samhället. Resultatet av detta arbete avses
tjäna som underlag när det gäller vägval för de farliga transporterna och
erforderliga lokala trafikföreskrifter.

Det är enligt utskottets mening mycket viktigt att man snarast avhjälper
befintliga brister i säkerheten när det gäller transporter av farligt gods. Med
hänvisning till det arbete som planeras av statens räddningsverk anser
utskottet dock att riksdagen inte bör göra något uttalande i frågan. Motion
FÖ408 (s) bör inte bifallas av riksdagen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande räddningstjänstbegreppet

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Föl08, yrkande 1, antar
2 § i det av regeringen framlagda förslaget till räddningstjänstlag,

2. beträffande samarbetet mellan räddningstjänstorganen
att riksdagen avslår motion 1986/87:Föl05, yrkande 2,

3. beträffande överlåtelse av räddningskårens uppgifter

att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fö 103, yrkande 2,
och 1986/87:Föl08, yrkande 4, antar 9 och 12 §§ i det av regeringen
framlagda förslaget till räddningstjänstlag,

4. beträffande kompetenskrav för räddningsbefäl
att riksdagen avslår motion 1986/87: Fö 102,

5. beträffande olycks- och skadeförebyggande verksamhet

a) att riksdagen avslår motion 1986/87: Fö 105, yrkande 1, om den
fortsatta inriktningen av sådan verksamhet,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Föl08, yrkande 2, om
kommuners anmälningsskyldighet beträffande brister i skadeskyddet,

c) att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Föl06, yrkande 3, och
1986/87:Föl07 om avslag på propositionen såvitt den gäller sotningsverksamheten,

d) att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fö414, yrkandena 2 och
3, 1985/86:Fö415 i denna del, 1986/87:Föl03, yrkande 1 i denna del,
1986/87:Föl04 i denna del, 1986/87:Föl06, yrkande 4 i denna del och
1986/87:Föl08, yrkande 3, om konkurrens inom sotningsverksamheten,

e) att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1985/86:Fö412, 1985/86:Fö413, 1985/86:Fö414, yrkande 1, 1985/
86:Fö415 i denna del, 1986/87:Fö 103, yrkande 1 i denna del, 1986/
87:Föl04 i denna del och 1986/87:Fö 106, yrkande 4 i denna del, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om
översyn av sotningsfrister,

FöU 1986/87:2

6. beträffande räddningstjänstplanen

att riksdagen med avslag på motion 1986/87: Fö 105, yrkande 5, antar
21 § i det av regeringen framlagda förslaget till räddningstjänstlag,

7. beträffande sjöräddningstjänsten

att riksdagen avslår motion 1986/87:Föl06, yrkande 5, om samordning
av denna,

8. beträffande räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen
m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Föl08, yrkande 5, antar
28, 38 och 39 §§ i det av regeringen framlagda förslaget till räddningstjänstlag,

9. beträffande länsstyrelses övertagande av ansvar för räddningstjänsten a)

att riksdagen avslår motion 1986/87:Föl05, yrkandena 3 och 4,
om presumtiva särskilda räddningsledare m. m.,

b) att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Föl08, yrkande 6,
antar 33 § i det av regeringen framlagda förslaget till räddningstjänstlag,

10. beträffande utnyttjande av civilförsvarets resurser, m. m.

a) att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Föl01, 1986/87:Föl03,
yrkande 3, och 1986/87:Föl08, yrkande 7, om civilförsvarsplikt m. m.,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Föl03, yrkande 4, om
föryngring av civilförsvaret,

11. beträffande ersättning vid ingrepp i annans rätt

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Föl08, yrkande 8, antar
50 § i det av regeringen framlagda förslaget till räddningstjänstlag,

12. beträffande vissa ändringar i lagtexten

att riksdagen med anledning av propositionen antar 45, 46, 58, 59, 60
och 61 §§ räddningstjänstlagen med den såsom utskottets förslag i
bilaga till betänkandet betecknade lydelsen,

13. att riksdagen med bifall till propositionen antar det av regeringen
framlagda förslaget till räddningstjänstlag i den mån det inte
omfattas av utskottets hemställan i det föregående,

14. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

15. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken,

16. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1986:166) om ändring i luftfartslagen
(1957:297),

17. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personalskadeskydd,

18. beträffande transporter av farligt gods
att riksdagen avslår motion 1985/86:Fö408.

FöU 1986/87:2

Stockholm den 20 november 1986
På försvarsutskottets vägnar
Olle Göransson

Närvarande: Olle Göransson (s), Roland Brännström (s), Åke Gustavsson
(s), Gunnar Björk i Gävle (c), Evert Hedberg (s), Göthe Knutson (m),
Ingemar Konradsson (s), Ingvar Björk (s), Hans Lindblad (fp), Olle Aulin
(m), Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c), Christer Skoog (s), Carljohan
Wilson (fp) och Sten Andersson i Malmö (m).

Reservationer

1. Räddningstjänstbegreppet (mom. 1 och 8)

Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Hans Lindblad (fp), Olle
Aulin (m), Gunhild Bolander (c), Carl-Johan Wilson (fp) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 20 börjar ”1 ett” och slutar
”i denna del” bort ha följande lydelse:

En enig räddningstjänstkommitté har efter ingående överväganden föreslagit
en skyldighet till räddningstjänstingripanden vid fara för olyckshändelse.
Utskottet bedömer att man genom ett ingripande på ett tidigare stadium
har bättre möjligheter att begränsa skadorna. Stora fördelar från samhällsekonomisk
synpunkt skulle såsom kommittén anför sannolikt därigenom
kunna uppnås. Utskottet finner i likhet med vad som anförs i motion FÖ108
inte anledning frångå räddningstjänstkommitténs förslag.

dels att den del av utskottets anförande som på s. 25 börjar ”Utskottet har”
och slutar ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Utskottet har vid behandlingen av 2 § i lagförslaget förordat en skyldighet
till räddningstjänstingripanden redan vid fara för olyckshändelse. En anpassning
till detta ställningstagande bör enligt utskottets mening ske i 28 §.
Länsstyrelse bör - såsom också föreslås i motion 1986/87:Föl08 - åläggas att
svara för räddningstjänsten redan vid fara för utsläpp som avses i 28 § och
inte först då faran därför är överhängande som det anges i regeringens
förslag. Även bestämmelserna i 38 och 39 §§ om alarmering berörs av frågan
om när skyldighet till räddningstjänstingripande skall anses föreligga. Också
dessa paragrafer bör därför ändras i linje med räddningstjänstkommitténs
förslag.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande räddningstjänstbegreppet
att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:170 och motion
1986/87:Föl08, yrkande 1, antar 2 § räddningstjänstlagen med följande
såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse:

FöU 1986/87:2

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

FöU 1986/87:2

2 §

Med räddningstjänst avses i lagen
de räddningsinsatser som staten eller
kommunerna skall svara för vid
olyckshändelser och överhängande
fara för olyckshändelser för att hindra
och begränsa skador på människor
eller egendom eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också
räddningsinsatser som polisen gör i
fjällområden enligt polislagen
(1984:387) samt räddningsinsatser
som görs enligt 26 och 27 §§ utan att
det har inträffat någon olyckshändelse
eller föreligger överhängande
fara för en olyckshändelse.

Med räddningstjänst avses i lagen
de räddningsinsatser som staten eller
kommunerna skall svara för vid
olyckshändelser och fara för olyckshändelser
för att hindra och begränsa
skador på människor eller egendom
eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också
räddningsinsatser som polisen gör i
fjällområden enligt polislagen
(1984:387) samt räddningsinsatser
som görs enligt 26 och 27 §§ utan att
det har inträffat någon olyckshändelse
eller föreligger fara för en
olyckshändelse.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger
endast, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade
intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är
påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen
m. m.

att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1986/
87:Föl08, yrkande 5, antar 28, 38 och 39 §§ räddningstjänstlagen med
följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

28 §

Vid utsläpp av radioaktiva ämnen
från en kärnteknisk anläggning i sådan
omfattning att särskilda åtgärder
krävs för att skydda allmänheten
eller vid överhängande fara för ett
sådant utsläpp skall länsstyrelsen
svara för räddningstjänsten.

Vid utsläpp av radioaktiva ämnen
från en kärnteknisk anläggning i sådan
omfattning att särskilda åtgärder
krävs för att skydda allmänheten
eller vid fara för ett sådant utsläpp
skall länsstyrelsen svara för räddningstjänsten.

110 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om
skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder
som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

38 §

Vid utsläpp av giftiga eller skadliga
ämnen från en anläggning som
avses i 43 § skall anläggningens innehavare
underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten
och räddningskåren,
om utsläppet påkallar särskilda
åtgärder till skydd för allmänheten.
Underrättelse skall också lämnas,
om det föreligger överhängande fara
för ett sådant utsläpp.

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

FöU 1986/87:2

Den som upptäcker eller på annat
sätt får kännedom om en brand eller
om en olyckshändelse som innebär
fara för någons liv eller allvarlig risk
för någons hälsa eller för miljön
skall, om det är möjligt, varna dem
som är i fara och vid behov tillkalla
hjälp. Detsamma skall gälla den som
får kännedom om att det föreligger
en överhängande fara för en brand
eller en sådan olyckshändelse.

Den som upptäcker eller på annat
sätt får kännedom om en brand eller
om en olyckshändelse som innebär
fara för någons liv eller allvarlig risk
för någons hälsa eller för miljön
skall, om det är möjligt, varna dem
som är i fara och vid behov tillkalla
hjälp. Detsamma skall gälla den som
får kännedom om att det föreligger
en fara för en brand eller en sådan
olyckshändelse.

2. Överlåtelse av räddningskårens uppgifter (morn. 3)

Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Hans Lindblad (fp), Olle
Aulin (m), Gunhild Bolander (c), Carl-Johan Wilson (fp) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 21 börjar ”Utskottet anser”
och slutar ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening talar effektivitets- och kostnadsskäl för att
kommunerna bör kunna överlåta räddningskårens uppgifter i den utsträckning
som räddningstjänstkommittén har förordat. Sambandet mellan fredsräddningstjänsten
och räddningstjänsten i krig garanteras därvid genom att
räddningstjänsten i sin helhet endast kan överlåtas till annan kommun.

Utskottets ställningstagande innebär att 9 § i lagförslaget ändras och att 12 §
skall utgå. Vad utskottet föreslår ligger i linje med vad som förordas i
motionerna FÖ103 (fp) och FÖ108 (m).

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande överlåtelse av räddningskärens uppgifter

a) att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:170 och
motionerna 1986/87:Fö 103, yrkande 2, och 1986/87:Föl08, yrkande 4,
antar 9 § räddningstjänstlagen med följande såsom Reservanternas
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

9 §

I varje kommun skall det finnas en räddningsnämnd och en räddningskår.

Kommunen får tillsätta en särskild räddningsnämnd eller uppdra åt en
annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om inte detta har skett, är
kommunstyrelsen räddningsnämnd.

Kommunen får komma överens En kommun får träffa avtal om att

med en annan kommun om att ha en annan kommun eller annat organ

gemensam räddningskår. Kommu- skall sköta räddningstjänsten i kom nen

får också träffa avtal med en munen.

annan kommun om att de uppgifter i Skötseln av kommunens räddkommunen,
som enligt denna lag ningstjänst i dess helhet får dock

ankommer på räddningskåren, skall överlåtas endast åt annan kommun.

helt eller delvis ombesörjas av den 34

andra kommunens räddningskår.

b) att riksdagen beslutar att 12 § i regeringens förslag till räddningstjänstlag
utgår och efterföljande paragrafer i lagen omnumreras med
hänsyn härtill.

3. Olycks-och skadeförebyggande verksamhet (morn. 5)

Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Hans Lindblad (fp), Olle
Aulin (m), Gunhild Bolander (c), Carl-Johan Wilson (fp) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 23 börjar ”Enligt
utskottets" och slutar ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Utskottet godtar att lagförslagets regler om ansvaret för sotningsverksamheten
tillämpas tills vidare. Utskottet anser dock att förutsättningarna för ett
ökat ansvar för den enskilde fastighetsägaren för sotningsverksamheten bör
utredas. I det sammanhanget bör man enligt utskottets mening också
överväga en ordning som ger fastighetsägaren möjlighet att efter eget val
anlita auktoriserade skorstensfejarmästare som i fri konkurrens ägnar sig åt
sotningsverksamhet. Utredningen av dessa frågor bör komma till stånd
snarast. Den kan ske i anslutning till statens räddningsverks aviserade
utvärdering av sotningsverksamheten eller i annan lämplig form. Vad
utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Ett sådant uttalande tillgodoser i huvudsak motionsyrkandena om
ökad konkurrens inom sotningsverksamhetens område. Det ligger också i
linje med vad som anförs i motionerna FÖ106 (c), yrkande 3, och FÖ107.
Dessa motionsyrkanden bör dock avslås av riksdagen eftersom däri yrkas
avslag på propositionen såvitt den gäller sotningsverksamheten.

dels att utskottets hemställan i moment 5 d bort ha följande lydelse:

5. beträffande olycks- och skadeförebyggande verksamhet

d) att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Fö414,
yrkandena 2 och 3,1985/86:Fö415 i denna del, 1986/87:Föl03 yrkande
1 i denna del, 1986/87:Föl04 i denna del, 1986/87:Föl06, yrkande 4 i
denna del och 1986/87:Föl08, yrkande 3, som sin mening ger
regeringen till känna vad som utskottet anfört om en utredning
syftande till konkurrens inom sotningsverksamheten.

4. Sjöräddningstjänsten (morn. 7)

Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunhild Bolander (c) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 25 börjar ”Inom ramen”
och slutar ”annan ordning” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i olika sammanhang framhållit betydelsen av samverkan
mellan civila och militära resurser för övervakning av landets kust- och
havsområden (FöU 1981/82:18 s. 39-42, rskr. 374, FöU 1985/86:8 s. 20). I
linje härmed delar utskottet motionärens uppfattning om behovet av ökad
samordning också när det gäller sjöräddningstjänsten. Lagförslaget ger
ökade möjligheter till samordning genom att lägga ett större ansvar för

FöU 1986/87:2

sjöräddningstjänsten på sjöfartsverket än det har i dag. I enlighet med vad
som anförs i motion FÖ106 bör sjöräddningscentralernas betydelsefulla roll
uppmärksammas särskilt. Enligt utskottets mening bör också rutinerna när
det gäller räddningsuppdrag över öppet hav ses över. Vad utskottet nu har
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:

7. att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fö 106, yrkande 5,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om
samordning av sjöräddningstjänsten m. m.

5. Ersättning vid ingrepp i annans rätt (mom. 11)

Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Hans Lindblad (fp), Olle
Aulin (m), Gunhild Bolander (c), Carl-Johan Wilson (fp) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 29 börjar "Utskottet gör”
och slutar ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser av skäl som räddningstjänstkommittén har anfört att det är
rimligt att skadelidande tillförsäkras rätt till ersättning av det allmänna i de
fall då skada eller förlust har uppstått för honom till följd av ett i och för sig
rättsenligt ingripande av samhällets räddningstjänst. Utskottet följer därför i
likhet med motionärerna i motion Föl08 (m) räddningstjänstkommitténs
förslag i denna fråga.

dels att utskottets hemställan i moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande ersättning vid ingrepp i annans rätt
att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:170 och motion
1986/87:Föl08, yrkande 8, antar 50 § räddningstjänstlagen med
följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

50 §

Har utrustning för räddningstjänst tillhandahållits frivilligt eller tagits i
anspråk med stöd av 45 §, har egendomens ägare eller innehavare rätt till
ersättning för skada på eller försämring av egendomen, förlorad avkastning
eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendomen har
tillhandahållits.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan
eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för att
tillhandahålla egendom för räddningstjänst. Första stycket gäller inte heller
den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen
har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har
föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

Har någon lidit skada till följd av
annat ingrepp enligt 45 § än som
anses i första stycket har han rätt till
ersättning för skadan.

FöU 1986/87:2

Särskilt yttrande

FöU 1986/87:2

Föryngring av civilförsvaret

Hans Lindblad (fp) och Carl-Johan Wilson (fp) anför:

Civilförsvarets enheter måste ges sådan utbildning att de omedelbart efter
mobilisering kan klara även mycket svåra situationer för att rädda människor
t. ex. efter bombanfall. Ett civilförsvar med denna kvalitet blir också en
mycket värdefull tillgång för den fredstida räddningstjänsten. I Danmark -där värnpliktiga utbildas sex månader för tjänstgöring i civilförsvaret - utgör
civilförsvaret en mycket viktig del av också den fredstida katastrofberedskapen.

Bland de mycket påtagliga kvalitativa bristerna i dagens svenska civilförsvar
finns att organisationen inte är utbildad för insatser efter användning av
kemiska vapen eller vid radioaktivt nedfall. Räddningsverket har konstaterat
att befattningar med särskild betydelse för sådana insatser ”kräver kompetens
och erfarenhet som endast undantagsvis finns att tillgå i det civila
samhället”. Vidare konstateras att om bristen skulle avhjälpas krävs
”grundutbildning i en omfattning som inte kan åstadkommas genom
utbildning enligt civilförsvarslagen”.

I fråga om kvalificerade befattningshavare i länsstyrelsernas och kommunernas
krigsorganisation när det gäller åtgärder efter radioaktivt nedfall samt
mot verkningar av kemiska vapen eller utsläpp synes den rimligaste metoden
vara att genom pliktlag ge specialutbildning, bl. a. genom rekrytering bland
manliga och kvinnliga studerande vid de tekniska högskolornas linjer med
utbildning i kemi.

Folkpartiets fleråriga förslag om föryngring och bättre utbildning av
civilförsvaret, bl. a. genom direktutbildning av 2 000 värnpliktiga till civilförsvaret,
bör ses mot denna bakgrund. Detta förslag återkommer till
riksdagen inför nästa års försvarsbeslut. Det är naturligt att riksdagen inte i
detta sammanhang beslutar om en förändring av principerna för att utnyttja
värnpliktiga.

Av försvarsutskottet framlagt förslag rörande 45,46,
58,59,60 och 61 §§ i räddningstjänstlagen

Regeringens förslag Utskottets förslag

45 §

Om fara för liv, hälsa eller egen- Om fara för liv, hälsa eller egendom
eller för skada i miljön inte dom eller för skada i miljön inte

lämpligen kan hindras på något an- lämpligen kan hindras på något annat
sätt, får räddningsledaren vid en nät sätt, får räddningsledaren vid en

räddningsinsats bereda sig och med- räddningsinsats bereda sig och medverkande
personal tillträde till an- verkande personal tillträde till annans
fastighet, avspärra eller utrym- nans fastighet, avspärra eller utrymma
områden, använda, föra bort ma områden, använda, föra bort

eller förstöra egendom samt företa eller förstöra egendom samt företa

andra ingrepp i annans rätt, i den andra ingrepp i annans rätt, i den

mån ingreppet är försvarligt med mån ingreppet är försvarligt med

hänsyn till farans beskaffenhet, den hänsyn till farans beskaffenhet, den

skada som vållas genom ingreppet skada som vållas genom ingreppet

och omständigheterna i övrigt. och omständigheterna i övrigt. Såda na

ingrepp får också företas av räddningsnämnden
eller, ifråga om statlig
räddningstjänst, av den myndighet
som svarar för räddningstjänsten.

Förbud eller föreläggande som avses i .7 kap. 5 § lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna
paragraf bara om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

46 §

Har räddningsledaren med stöd av Den som med stöd av 45 § har
45 § föranstaltat om avspärring eller beslutat om avspärrning eller utrymutrymning,
skall han hjälpa till med ning skall hjälpa till med att ordna

att ordna uppehälle för dem som till uppehälle för dem som till följd av

följd av åtgärderna är i behov därav. åtgärderna är i behov därav.

58 §

Till böter skall den dömas som

1. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus
som har meddelats med stöd av 20 §,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att ge upplysningar eller
lämna ut handlingar enligt 19, 40 eller 55 §,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande
av betydelse vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av 19, 40 eller
55 §,

4. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt 38 eller 39 §,

5. utan att ha laga förfall uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
fullgöra tjänsteplikt som åligger honom enligt 44 §,

6. uppsåtligen hindrar eller forsö- 6. uppsåtligen hindrar eller försöker
hindra en åtgärd som räddnings- ker hindra en åtgärd som beslutats

ledaren har föranstaltat om enligt enligt 45 § första stycket eller annars

45 § eller annars utan giltig ursäkt utan giltig ursäkt åsidosätter sådan

åsidosätter sådan åtgärd. åtgärd.

FöU 1986/87:2

Bilaga

Regeringens förslag Utskottets förslag

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om ansvar för gärningen
kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud skall inte
dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet
eller förbudet.

59 §

Ett beslut om fullgörande av tjänsteplikt
enligt 44 § eller om ingrepp i
annans rätt enligt 45 § gäller även om
det överklagas.

Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att
dess beslut skall gälla även om det överklagas.

60 §

Ett beslut av en räddningsledare Ett beslut av en räddningsledare

om fullgörande av tjänsteplikt enligt om fullgörande av tjänsteplikt enligt

44 § eller om ingrepp i annans rätt 44 § eller om ingrepp i annans rätt

enligt 45 § får överklagas hos läns- enligt 45 § får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslutet gäller även om det styrelsen. I övrigt får räddningsleda överklagas.

I övrigt får räddningsle- rens beslut med stöd av denna lag

darens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som meddelats med

eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte överklagas,

stöd av lagen inte överklagas.

Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Andra tillsynsmyndigheters beslut Andra tillsynsmyndigheters beslut

får överklagas hos kammarrätten. får överklagas hos kammarrätten.

Detsamma gäller en statlig myndig- Detsamma gäller en statlig myndighets
beslut enligt 47 §. hets beslut enligt 45 och 47 §§.

61 §

Regeringen får i de avseenden Regeringen får i de avseenden

som behandlas i denna lag meddela som behandlas i denna lag meddela

ytterligare föreskrifter som rör ytterligare föreskrifter som rör

skydd för liv eller hälsa. Regeringen skydd för liv, hälsa eller miljön.

får överlåta åt förvaltningsmyndig- Regeringen får överlåta åt förvalt het

eller kommun att meddela såda- ningsmyndighet eller kommun att

na föreskrifter. meddela sådana föreskrifter.

FöU 1986/87:2

Bilaga

gotab Stockholm 1986 11801