Finansutskottets betänkande

;«.'n 'K

1986/87:7

; i

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning (prop. 1986/

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska
medel förlängs i enlighet med propositionens förslag med ytterligare en
treårsperiod, t.o.m. utgången av år 1989. Även om flertalet av de kreditpolitiska
instrument som regleras i lagen inte utnyttjas för närvarande anser
utskottet att lagens giltighetstid av beredskapsskäl bör förlängas. Under den
kommande treårsperioden väntas en ny riksbankslag träda i kraft, vilket kan
komma att påverka utformningen av lagen om kreditpolitiska medel.

Företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern i
utskottet reserverar sig mot utskottets beslut och föreslår att giltighetstiden
förlängs med endast två år, t.o.m. utgången av år 1988. Den 1 januari 1989
bör en ny riksbankslag kunna träda i kraft och under tiden fram till dess bör
lagen om kreditpolitiska medel ersättas med en mer renodlad beredskapslag.

Utskottet föreslår vidare i betänkandet att regeringen under treårsperioden
fram till utgången av år 1989 ges bemyndigande att utfärda föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp. Utskottet har under behandlingen av
frågan berett lagrådet tillfälle att yttra sig över propositionens förslag.
Lagrådet föreslår vissa preciseringar i bemyndigandet. Lagutskottet har i ett
yttrande till finansutskottet instämt i lagrådets synpunkter. Finansutskottet
föreslår mot denna bakgrund vissa förändringar i propositionens förslag till
bemyndigande.

I en reservation från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern
avstyrks förslaget att ge regeringen detta bemyndigande.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

proposition 1986/87:27 om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning samt

de med anledning av propositionen väckta motionerna
1986/87:Fil03 av Anne Wibble m.fl. (fp),

1986/87:Fil04 av Lars Tobisson m.fl. (m),

1986/87:Fi 105 av Stig Josefson och Martin Olsson (c).

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över i propositionen framlagda
förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvill -

FiU ‘
1986/87:7

/ .1 t lil

■ i

1 Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr 7

kor vid kreditköp samt förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981). Lagrådets yttrande återfinns som bilagal till betänkandet.

Vidare har utskottet berett lagutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet.
Yttrandet (LU 1986/87:2 y) återfinns som bilaga2 till betänkandet.

Propositionen

I proposition 27 har regeringen (finansdepartementet) — efter föredragning
av statsrådet Bengt K.Å. Johansson — föreslagit riksdagen att anta i
propositionen framlagda förslag till

1. lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kreditköp,

3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

De i propositionen framlagda lagförslagen har följande lydelse:

FiU 1986/87:7

1 Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
som gäller till utgången av år 1986', skall ha fortsatt giltighet till utgången
av år 1989.

FiU 1986/87:7

1 Lagens giltighetstid senast förlängd 1983:916.

2 Förslag till

FiU 1986/87:7

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp

Regeringen får meddela föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare
eller kreditgivare skall tillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av
varor, tjänster eiler andra nyttigheter. Regeringen får också meddela föreskrifter
om skyldighet för säljare och kreditgivare att lämna de upplysningar
som behövs för myndigheternas tillsyn.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987 och gäller till utgången av år
1989.

Genom lagen upphävs lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

3 Förslag till

FiU 1986/87:7

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977: 981) skall ha
följande lydelse.

Föreslagen lydelse
30 8'

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 8 och 9 88 gäller
ej kreditköp för vilka föreskrifter
om kontantinsats har meddelats
med stöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande ali meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar.
Bestämmelserna gäller inte heller
kreditköp för vilka föreskrifter har
meddelats med stöd av lagen
< 1985:580) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp.

Bestämmelserna i 8 och 9 88 gäller
ej kreditköp för vilka föreskrifter
om kontantinsats har meddelats
med stöd av lagen (1986:000) med
bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid
kreditköp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

1 Senaste lydelse 1985:581.

1 * Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr 7

Motionerna

1986/87:Fil03 av Anne Wibble m.fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar om en
förlängning av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel (1974:922)
med två år,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om fortsatt bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

3. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981).

1986/87:Fil04 av Lars Tobisson m.fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att den fortsatta giltighetstiden för lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel begränsas till två år, dvs. till utgången av
år 1988,

2. att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

3. att riksdagen beslutar att upphäva 30 § i konsumentkreditlagen
(1977:981) samt

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som ovan anförts om det fortsatta kreditpolitiska reformarbetet.

1986/87:Fil05 av Stig Josefson och Martin Olsson (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar med ändring av vad i propositionen föreslås att
lagen om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall
ha fortsatt giltighet till utgången av år 1988,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1986/87:27 om lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Utskottet

Fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

De traditionella kreditpolitiska instrumenten är marknadsoperationer och
diskontopolitik. Därutöver förfogar riksbanken över de instrument som
regleras genom lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. De är likviditetskrav,
kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering. Utlåningsreglering, allmän
och särskild placeringsplikt och räntereglering anses vara extraordinära
medel. Förordnande om att använda något av dessa medel får meddelas
endast om synnerliga skäl föreligger.

Lagen om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades av riksdagen, på finansutskottets förslag (FiU
1974:39, rskr. 357), till tre år. Den har därefter förlängts vid fyra tillfällen,
senast genom beslut av riksdagen hösten 1983 med tre år till utgången av år
1986.

För år 1983, det år då lagen senast förlängdes, hade antingen regeringen
utfärdat förordnanden, på fullmäktiges i riksbanken framställning, eller
riksbanken träffat frivilliga överenskommelser med berörda institut som
sammantaget innebar att samtliga i lagen angivna instrument, dvs. även de

FiU 1986/87:7

extraordinära medlen, tillämpades i någon form. Under den senaste
treårsperioden har emellertid en långtgående avreglering skett på penningoch
kreditmarknaderna. Betydande lättnader genomfördes i emissionskontrollen
redan sommaren 1983. Likviditetskvoterna för bankerna avskaffades i
september 1983. Ränteregleringen upphörde för bankerna i maj 1985 och har
därefter tillämpats endast för livförsäkringsföretag avseende realräntelån
och indexlån. Utlåningsregleringen avskaffades i november 1985. Regeringens
förordnanden om placeringsplikt gäller till utgången av år 1986, och
riksbankens tillämpningsföreskrifter gäller t.o.m. den 30 november 1986.
Riksbanksfullmäktige har den 25 september 1986 beslutat att inte begära en
förlängning av detta förordnande. Placeringsplikten har inneburit att livförsäkringsbolagen
och allmänna pensionsfonden har ålagts att förvärva
prioriterade obligationer utgivna för statens, bostadsbyggandets och jordbrukets
långfristiga finansiering.

Efter den 30 november 1986 kommer således den kreditpolitiska lagen
enligt nu gällande förordnanden endast att användas för tillämpning av
kassakrav för banker och räntereglering (realräntelån och indexlån) för
livförsäkringsbolag.

Av de penningpolitiska instrumenten, som kan tillämpas med stöd av
förordnande enligt lagen om kreditpolitiska medel, kan kassakravet ses som
ett traditionellt centralbanksinstrument i högre grad än de andra medlen.
Kassakravet är nämligen generellt verkande på liknande sätt som diskontopolitik
eller marknadsoperationer. De övriga instrumenten är selektiva och
syftar i första hand till att styra krediter till vissa sektorer och till att styra
räntorna.

Riksbanksfullmäktige har hemställt om att lagen om kreditpolitiska medel
skall förlängas till utgången av år 1989. Riksbanken har också i samband
därmed, under förutsättning att riksdagen beslutar om en förlängning av den
kreditpolitiska lagen, hemställt om att nytt förordnande om kassakrav
utfärdas beträffande bankinstituten. Ett motsvarande förordnande har också
begärts för räntereglering av livförsäkringsföretag avseende realräntelån och
indexlån.

1 propositionen föreslås i enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag att
giltighetstiden för den kreditpolitiska lagstiftningen förlängs till utgången av
år 1989. Som motiv anförs att även om den kreditpolitiska lagstiftningen för
närvarande utnyttjas i ringa utsträckning kvarstår behovet av en beredskapslag
som kan tillgripas snabbt om den framtida internationella eller inhemska
utvecklingen så påkallar.

I propositionen erinras om att statsskuldspolitiska kommittén (Fi 1983:07)
i sitt slutbetänkande (SOU 1986:22) Riksbanken och riksgäldskontoret har
föreslagit att bestämmelserna i den kreditpolitiska lagen om kassakrav förs
över till en föreslagen ny riksbankslag. Till detta kommer de ändringar av
delvis teknisk natur som den kreditpolitiska utredningen föreslagit och som
kan komma att aktualiseras under tiden fram till utgången av år 1989. I
propositionen förordas att frågan om sådana ändringar i den kreditpolitiska
lagen tas upp i samband med beredningen av statsskuldspolitiska kommitténs
förslag.

I de tre motionerna FH03, FH04 och Fil05 som väckts med anledning av

FiU 1986/87

propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel
förlängs med två år, dvs. t.o.m. utgången av år 1988 i stället för t.o.m.
utgången av år 1989 som föreslås i propositionen. Som motiv anförs att det
förslag till ny riksbankslag som lagts fram av statsskuldspolitiska kommittén
bör kunna träda i kraft den 1 januari 1989. Enligt lagförslaget ges riksbanken
möjlighet att utnyttja kassakravsinstrumentet. Detta styrmedel bör enligt
motionärerna kunna användas under normala förhållanden. Gällande lagstiftning
bör därför reduceras till beredskapslagar för extraordinära situationer.
Enligt motionärerna bör detta kunna ske under den tid som erfordras för
att införa en ny riksbankslag.

Utskottet konstaterar att det finns en samstämmighet i synen på kassakvotskravet
som ett marknadskonformt medel. Det finns därför skäl att förlänga
giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel där kassakvotskravet
regleras. Utskottet har inte anledning att i detta sammanhang ta ställning till
om dessa bestämmelser bör införas i en ny lag om riksbanken och vilka
konsekvenser detta eventuellt skulle få på den kreditpolitiska lagstiftningen.
Dessa frågor bör tas upp senare i samband med att statsmakterna tar ställning
till statsskuldspolitiska kommitténs förslag. I avvaktan härpå bör således
giltighetstiden för den kreditpolitiska lagstiftningen förlängas.

Frågan om huruvida denna förlängning bör avse två eller tre år har inte
någon avgörande betydelse för utformningen eller utvecklingen av kreditoch
penningpolitiken. Frånsett den i detta sammanhang mindre frågan om
räntereglering för livförsäkringsbolagens index- och realräntelån föreligger
en stor samstämmighet mellan propositionen, motionerna och riksbanksfullmäktige
om vilka kreditpolitiska instrument som under normala förhållanden
bör utnyttjas i kredit- och penningpolitiken. Frågan om giltighetstidens
längd måste därför anses vara en underordnad fråga.

Regeringens bedömning är att de följdfrågor som kan uppkomma i
samband med ställningstagandet till statsskuldspolitiska kommitténs förslag,
liksom de frågor av teknisk natur som den kreditpolitiska utredningen
föreslagit, kan komma att aktualiseras under tiden fram till utgången av år
1989.

Utskottet ser inte anledning att göra någon annan bedömning. Skulle
förändringar i lagen om kreditpolitiska medel komma att aktualiseras
tidigare kan det också i det sammanhanget finnas anledning att ta ställning till
giltighetstiden. Med det anförda avstyrker utskottet det första yrkandet i
motionerna Fil03, Fil04 och Fil05 samt yrkande 4 i motion Fil04.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp

I propositionen föreslås att regeringen ges ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall
tillämpa gentemot konsument vid kreditköp av varor, tjänster eller andra
nyttigheter. Som skäl härför anförs att nuvarande bemyndigande att meddela
föreskrifter vid kreditköp ger regeringen möjlighet att, i särskilt uppkomna
lägen, påverka konsumtionen och därmed efterfrågeläget i ekonomin.
Bemyndigandet att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmäs -

FiU 1986/87:7

sig försäljning av bilar ger på motsvarande sätt regeringen möjlighet att
påverka den betydande del av konsumtionen som avser bilköp. Behov av
sådana restriktioner kan, anförs det i propositionen, uppkomma t.ex. i
samband med andra penningpolitiska åtgärder, och de måste kunna sättas in
med omedelbar verkan. För att en samtidig bedömning skall kunna ske bör,
enligt propositionens förslag, bemyndigandena ges i en ny gemensam lag vars
giltighetstid samordnas med den som gäller för den kreditpolitiska lagen.

I motionerna Fil03, Fil04 och FH05 yrkas avslag på propositionens
förslag. Förslaget ger regeringen möjligheter att göra stora ingrepp i
kreditgivning och prisbildning. Enligt motionärernas uppfattning bör kreditmarknaden
i görligaste mån vara fri från denna typ av ingrepp. Skulle det i
någon alldeles speciell situation vara motiverat med ett ingrepp mot
konsumentkrediter, får det enligt motion Fil04 ordnas med tidsbegränsad
lagstiftning i det aktuella fallet.

I motion Fil05 anförs dessutom vissa konstitutionella betänkligheter mot
förslaget till bemyndigande. Med åberopande av vad som anfördes i en
avvikande mening i lagutskottets yttrande (LU 1985/86:4 y) våren 1986 till
finansutskottet (FiU 1985/86:30) anför motionärerna att formellt sett ger
bemyndigandet möjlighet att helt förbjuda köp som inte sker mot kontant
betalning. En så vittgående fullmaktslag kan inte accepteras. Det kan vidare
ifrågasättas, anför motionärerna, om ett bemyndigande av den innebörd
lagförslaget rymmer är förenligt med den normgivningskompetens som
riksdagen enligt regeringsformen har att utöva. Motionärerna anser därför
att propositionens förslag bör prövas mot stadgandet i RF 8 kap. 2 § att
”föreskrifter om rätt till fast och lös egendom, om avtal samt om bolag,
föreningar, samfälligheter och stiftelser” som rör enskildas personliga
ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden meddelas
genom lag. Motionärerna anser mot denna bakgrund att lagrådet bör beredas
tillfälle att yttra sig i frågan före riksdagens ställningstagande.

Utskottet beslutade med anledning härav den 11 november 1986 att
inhämta lagrådets yttrande över förslaget till bemyndigande. (Yttrandet fogas
som bilaga 1 till detta betänkande.)

Lagrådet anför i sitt yttrande bl.a. att bemyndigandet skall kunna utnyttjas
när det bedöms nödvändigt av samhällsekonomiska skäl. Att riksdagen
bemyndigar regeringen att i sådana situationer utfärda föreskrifter som
stramar åt näringsidkares möjligheter att ge kredit i den yrkesmässiga
verksamheten synes enligt lagrådet vara fullt förenligt med regeringsformens
regler för normgivning. Bemyndigandet får, enligt lagrådet, emellertid
självfallet utnyttjas endast för att meddela föreskrifter av offentligrättslig art.
Föreskrifterna får däremot inte ingripa i enskilda personers inbördes
ekonomiska förhållanden och därmed inte heller i avtal som har ingåtts eller
som ingås mellan näringsidkare och konsumenter (jfr 8 kap. 2 §).

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet — från de synpunkter som
lagrådet har att beakta - att det i princip inte finns något att erinra mot den
föreslagna bemyndigandelagen. Lagrådet anser emellertid att det kan
anföras motiv för att ytterligare precisera det föreslagna bemyndigandet.
Sålunda bör av bemyndigandet framgå att det endast får utnyttjas i den
utsträckning som bedöms vara nödvändig av samhällsekonomiska skäl.

FiU 1986/87:7

Dessutom bör det begränsas till att avse kreditgivning i yrkesmässig
verksamhet. Lagrådet föreslår därför att första meningen i lagförslaget ges
följande lydelse: ”Regeringen får, i den utsträckning som bedöms vara
nödvändig av samhällsekonomiska skäl, meddela föreskrifter om de betalningsvillkor
som i yrkesmässig verksamhet säljare eller kreditgivare skall
tillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänster eller andra
nyttigheter.”

Lagutskottet, som av finansutskottet beretts tillfälle att yttra sig över
propositionens förslag (se bilaga 2), instämmer i vad lagrådet anfört.
Lagutskottet framhåller härutöver att det inte nu finns anledning att göra
någon annan bedömning i fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen
än den som riksdagen gjorde för ett halvår sedan. Lagutskottet ser det också
som en fördel att bemyndigandena föreslås samlade i en lag med samma
begränsade giltighetstid som lagen om kreditpolitiska medel. Med hänsyn till
att den föreslagna lagen ger regeringen en tämligen långtgående fullmakt att
ingripa mot kreditköp och därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen ur
spel understryker lagutskottet liksom tidigare att bemyndigandet inte är
avsett att tas i bruk annat än i nödfall. Utgångspunkten bör vara att
bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva utnyttjas och om så sker
endast för en begränsad period. I likhet med vad som anfördes då frågan
prövades förra gången förutsätter lagutskottet vidare att regeringen, då
föreskrifter med stöd av lagen skall utfärdas, noga överväger vilka kreditköpsformer
som behöver regleras och i författningstexten försöker precisera
dem. Lagutskottet hänvisar i detta sammanhang till sitt tidigare uttalande om
vikten av att regeringen tar hänsyn till de särskilda problem som till följd av
en kreditåtstramning kan drabba vissa branscher av näringslivet och mindre
kapitalstarka konsumenter.

Lagutskottet förordar sammanfattningsvis att riksdagen antar de framlagda
lagförslagen med den ändring som föreslagits av lagrådet. Motionerna
Fil03, Fil04 och FilOS bör enligt lagutskottet avslås i motsvarande delar.
Företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet i
lagutskottet förordar i en avvikande mening till yttrandet att riksdagen
bifaller motionerna och avslår propositionens förslag i dessa delar.

Finansutskottet vill med anledning härav anföra följande. Den svenska
ekonomin har vid flera tillfällen under de senaste decennierna utsatts för
stora och plötsliga påfrestningar. En alltför kraftig inhemsk efterfrågetillväxt
har vid ett par tillfällen de senaste åren lett till påtagliga försämringar av
bytesbalansen. Det har krävts åtgärder vid dessa tillfällen för att hålla
tillbaka bl.a. den privata konsumtionen. Utskottet delar därför uppfattningen
att regeringen bör ges möjlighet att i särskilt uppkomna lägen kunna
påverka den privata konsumtionen och därmed en stor del av efterfrågan i
den svenska ekonomin. Skärpta kreditrestriktioner gentemot konsumenter
kan tillsammans med andra åtgärder vara ett verksamt medel i sådana
situationer. Utskottet tillstyrker därför att regeringen ges ett bemyndigande
att utfärda föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Vad gäller utformningen av detta bemyndigande delar utskottet lagutskottets
uppfattning att en precisering bör göras i lagförslaget i enlighet med
lagrådets förslag.

FiU 1986/87:7

I likhet med vad finansutskottet och lagutskottet tidigare anfört bör det
understrykas att bemyndigandelagen rörande konsumentkrediter är avsedd
att användas med stor återhållsamhet. Utgångspunkten bör vara att bemyndigandet,
om så är möjligt, inte skall utnyttjas och när det likväl blir
nödvändigt bör det ske endast för en begränsad period.

Eventuella åtgärder bör vara neutrala i förhållande till olika kreditformer.
I annat fall kan åtgärdernas kreditpolitiska effektivitet urholkas genom
överströmning mellan olika kreditformer. Detta talar också för att sammanföra
de olika kreditformerna till ett bemyndigande. Utskottet förutsätter i
likhet med vad lagutskottet anför att regeringen, då föreskrifter skall
utfärdas med stöd av lagen, noga överväger vilka kreditköpsformer som
behöver regleras och i författningstexten försöker precisera dem. Det finns
också skäl för utskottet att hänvisa till tidigare uttalanden om att hänsyn bör
tas till de särskilda problem som en kreditåtstramning kan ge upphov till för
vissa branscher av näringslivet och mindre kapitalstarka konsumenter. Med
det anförda avstyrker utskottet motionerna Fil03 yrkandena 2 och 3, Fil04
yrkandena 2 och 3 samt Fil05 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel
att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fil03 yrkande 1,
1986/87:Fi 104 yrkande 1 och 1986/87:Fil05 yrkande 1 antar det i
proposition 1986/87:27 framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. beträffande det fortsatta kreditpolitiska reformarbetet
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fil04 yrkande 4,

3. beträffande bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp

att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fil03 yrkande 2,
1986/87:Fil04 yrkande 2 och 1986/87:Fil05 yrkande 2 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp med följande
som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Förslag till
Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om

betalningsvillkor vid kreditköp
Regeringen får meddela föreskrifter
om de betalningsvillkor som säljare
eller kreditgivare skall tillämpa
gentemot konsumenter vid kreditköp
av varor, tjänster eller andra
nyttigheter. Regeringen får också
meddela föreskrifter om skyldighet
för säljare och kreditgivare att lämna

Regeringen får, i den utsträckning
som bedöms vara nödvändig av samhällsekonomiska
skäl, meddela föreskrifter
om de betalningsvillkor som
i yrkesmässig verksamhet säljare eller
kreditgivare skall tillämpa gentemot
konsumenter vid kreditköp av
varor, tjänster eller andra nyttighe -

FiU 1986/87:7

Regeringens förslag Utskottets förslag

de upplysningar som behövs för ter. Regeringen får också meddela

myndigheternas tillsyn. föreskrifter om skyldighet för säljare

och kreditgivare att lämna de upplysningar
som behövs för myndigheternas
tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och gäller till utgången av år
1989.

Genom lagen upphävs lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

4. beträffande ändring i konsumentkreditlagen
att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fil03 yrkande 3 och
1986/87:Fil04 yrkande 3 antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

Stockholm den 27 november 1986
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Christer Nilsson (s), Bo Södersten (s), Lisbet Calner (s), Lars
De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m), Hans Petersson i Hallstahammar (vpk),
Arne Kjörnsberg (s), Hugo Hegeland (m), Rolf Kenneryd (c), Leif
Marklund (s) och Stina Eliasson (c).

Reservationer

1. Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson
(m), Hugo Hegeland (m), Rolf Kenneryd (c) och Stina Eliasson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”motion Fil04” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att giltighetstiden för den
nuvarande kreditpolitiska lagen inte bör utsträckas längre än vad som krävs
för att utarbeta en ny riksbankslag där bl.a. kassakvotskravet kommer att
regleras. Enligt vad utskottet erfarit kommer ett sådant förslag, baserat på
statsskuldspolitiska kommitténs förslag, att föreläggas riksdagen under
våren 1987. En ny lagstiftning kommer i så fall att kunna träda i kraft den 1
januari 1989. Giltighetstiden för den kreditpolitiska lagen bör därför endast
utsträckas till och med utgången av år 1988.

Den avreglering som ägt rum på kreditmarknaden under senare år har
skett i praxis utan att motsvarande förändringar har gjorts i lagstiftningen.
Flertalet av de instrument som lagen om kreditpolitiska medel omfattar är

FiU 1986/87:7

inte längre aktuella. Placeringsplikten skall enligt riksbanksfullmäktige inte
tillämpas efter den 30 november. En rutinmässig förlängning av nuvarande
lagstiftning skulle emellertid innebära att regering och riksbanksfullmäktige
ges möjlighet att utan riksdagens hörande återinföra de olika regleringsinstrumenten.
Detta vore enligt utskottets mening olämpligt. Det finns därför
skäl att omarbeta den nuvarande lagstiftningen till en ren beredskapslag för
de instrument som behövs för extraordinära situationer. Detta bör kunna ske
under de två år som erfordras för att införa en ny riksbankslag. Vad utskottet
nu anfört om inriktningen av det fortsatta kreditpolitiska reformarbetet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fil03 yrkande 1,
1986/87:Fi 104 yrkande 1 och 1986/87:Fil05 yrkande 1 avslår propositionens
förslag och antar följande

Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel

Ftärigenom föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, som
gäller till utgången av år 1986, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år
1988.

2. beträffande det fortsatta kreditpolitiska reformarbetet

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Fil04 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson
(m), Hugo Hegeland (m), Rolf Kenneryd (c) och Stina Eliasson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Finansutskottet
vill” och på s. 11 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna och i den
avvikande meningen i lagutskottets yttrande att bemyndigandet för regeringen
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp innebär en
långtgående fullmakt att av kreditpolitiska skäl ingripa mot konsumentkrediterna
och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel. Formellt sett ger
bemyndigandet möjlighet att helt förbjuda köp som inte sker mot kontant
betalning. Enligt utskottets mening kan en så vittgående fullmaktslagstiftning
av flera skäl inte accepteras. Bl.a. kan regeringens möjligheter att med
stöd av bemyndigandet strama åt handeln på kredit få allvarliga effekter på
den fria prisbildningen och leda till inte godtagbara ingrepp i enskilda
konsumenters levnadsvillkor. Särskilt allvarlig kan situationen bli för mindre
kapitalstarka konsumentgrupper.

FiU 1986/87:7

Redan på grund av anförda skäl ställer sig utskottet avvisande till att
regeringen skall ges det begärda bemyndigandet. Härtill kommer att
reglering av konsumentkrediter enligt kreditpolitiska utredningen inte är
något effektivt kreditpolitiskt instrument. Enligt utskottets mening bör
kreditmarknaden i möjligaste mån vara fri från regleringar. Om det i vissa
mycket speciella situationer skulle vara motiverat med ett ingrepp mot
konsumentkrediter bör detta ordnas genom att regeringen ges ett tidsbegränsat
bemyndigande för det aktuella fallet.

På grund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att
något nytt bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp inte bör ges. I enlighet härmed bör 30 § i
konsumentkreditlagen upphöra att gälla. Utskottet förordar således att
riksdagen med bifall till motionerna Fil03 yrkandena 2 och 3, Fil04
yrkandena 2 och 3 samt Fil05 yrkande 2 avslår de i propositionen framlagda
förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp och till lag om ändring i konsumentkreditlagen.

dels utskottets hemställan under 3 och 4 bort ha följande lydelse:

3. beträffande bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fil03 yrkande 2,
1986/87:Fil04 yrkande 2 och 1986/87:Fil05 yrkande 2 avslår i proposition
1986/87:27 framlagt förslag till lag med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

4. beträffande ändring i konsumentkreditlagen

att riksdagen med avslag på propositionen och med anledning av
motion 1986/87:Fil03 yrkande 3 samt med bifall till motion 1986/
87:Fil04 yrkande 3 antar följande

Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1986.

FiU 1986/87:7

LAGRÅDET Utdrag ur

PROTOKOLL
vid sammanträde
1986-11-17

Närvarande: f. d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet
Gad.

Enligt protokoll vid sammanträde den 11 november 1986 har riksdagens
finansutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp
samt förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981), vilka
förslag upptagits i regeringens proposition 1986/87:27 om fortsatt kreditpolitisk
lagstiftning.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Samuel
Hermelin.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall föreskrifter om förhållandet mellan
enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt
avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas
genom lag. 18 kap. 7 § stadgas emellertid att regeringen utan hinder av 3 §
kan efter bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om
annat än skatt, om föreskrifterna avser något av vissa i 7 § uppräknade
ämnen, bl. a. kreditgivning och näringsverksamhet.

Den föreslagna lagen är uppenbarligen avsedd att inom den nyss angivna
ramen ge regeringen ett bemyndigande, som skall kunna utnyttjas när det
bedöms vara nödvändigt från allmän synpunkt eller närmare bestämt av
samhällsekonomiska skäl. Att riksdagen bemyndigar regeringen att i sådana
situationer utfärda föreskrifter, som stramar åt näringsidkares möjligheter
att ge kredit i den yrkesmässiga verksamheten, synes vara fullt förenligt med
regeringsformens regler för normgivning. Bemyndigandet får emellertid
självfallet utnyttjas endast inom den tidigare angivna ramen, dvs. för att
meddela föreskrifter av offentligrättslig art; föreskrifterna får däremot inte
ingripa i enskilda personers inbördes ekonomiska förhållanden och därmed
inte heller i avtal som har ingåtts eller som ingås mellan näringsidkare och
konsumenter (jfr 8 kap. 2 §).

Från de synpunkter som lagrådet har att beakta finns med hänsyn till det
anförda i princip inte något att erinra mot den föreslagna bemyndigandelagen.
Vad beträffar utformningen av lagen må emellertid erinras om ett
uttalande i propositionen (1973:90 s. 209) med förslag till ny regeringsform.
Enligt uttalandet borde, när fråga var om föreskrifter som kunde beröra
mera väsentliga medborgarintressen, riksdagen mera preciserat ange de
ramar inom vilka regeringen skulle få röra sig. Ingrepp av nu ifrågavarande
slag, vilka kan få återverkningar för ett mycket stort antal näringsidkare och

FiU 1986/87:7

Bilaga 1

konsumenter, får anses avse ett väsentligt medborgarintresse. Mot denna
bakgrund kan enligt lagrådets mening anföras motiv för att i förevarande fall
ytterligare precisera det föreslagna bemyndigandet. Av detta bör lämpligen
framgå att det får av regeringen utnyttjas endast i den utsträckning som
bedöms vara nödvändig av samhällsekonomiska skäl. Vidare torde bemyndigandet
böra begränsas till att avse kreditgivning i yrkesmässig verksamhet.
Att regeringen skulle kunna ge föreskrifter även i fråga om privatpersoners
kreditgivning och låta myndigheternas tillsyn omfatta rent privata transaktioner
kan knappast vara påkallat från samhällsekonomisk synpunkt; något
sådant är uppenbarligen inte heller avsett. Första meningen i lagförslaget kan
förslagsvis ges följande lydelse: ”Regeringen får, i den utsträckning som
bedöms vara nödvändig av samhällsekonomiska skäl, meddela föreskrifter
om de betalningsvillkor som i yrkesmässig verksamhet säljare eller kreditgivare
skall tillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänster
eller andra nyttigheter”.

Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981)

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

FiU 1986/87:7

Lagutskottets yttrande
1986/87:2 y

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning (prop. 1986/
87:27)

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1986/87:27 jämte eventuella motioner.

I propositionen föreslår regeringen (finansdepartementet) att riksdagen
skall anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp,

3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1986/87:Fil03,
1986/87:Fil04 och 1986/87:Fi 105.

I motion Fi 103 av Anne Wibble m. fl. (fp) yrkas

1. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar om förlängning
av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel (1974:922) med två
år,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om fortsatt bemyndigande till
regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

3. att riksdagen avslår lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

I motion Fil04 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkas

1. att den fortsatta giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel begränsas till två år, dvs. till utgången av år 1988,

2. att förslaget till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp avslås,

3. att 30 § i konsumentkreditlagen (1977:981) upphävs samt

4. att vad som i motionen anförts om det fortsatta kreditpolitiska
reformarbetet ges regeringen till känna.

I motion Fi 105 av Stig Josefson (c) och Martin Olsson (c) yrkas

1. att riksdagen beslutar med ändring av vad i propositionen föreslås att lag
om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha
fortsatt giltighet till utgången av år 1988,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1986/87:27 om lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

På begäran av finansutskottet har lagrådet yttrat sig över de i propositionen
framlagda förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter

FiU 1986/87:7

Bilaga 2

om betalningsvillkor vid kreditköp och lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över propositionen och
motionerna såvitt avser frågan om bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp. Lagutskottet får anföra följande.

Regler om krediter till konsumenter finns i konsumentkreditlagen
(1977:981). Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är också
tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare om
krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur
och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av
varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt
lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av
betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis
erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan
kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och
säljaren. Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m. m. Vid
kreditköp skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av
varans kontantpris betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en
näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett
vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller
dock reglerna om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte
sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av
lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar eller av lagen (1985:580) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Enligt de båda bemyndigandelagarna får regeringen meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar resp. betalningsvillkor
som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemot konsument vid
kreditköp av varor, tjänster och andra nyttigheter.

Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp antogs av riksdagen våren 1985 (prop. 1984/85:217, LU
1984/85:44) och trädde i kraft den 25 juni 1985. Den ersatte en lag från år 1980
som gav regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
endast vid kontoköp. Bakgrunden till lagstiftningen var att den
ekonomiska utvecklingen under de första månaderna år 1985 gjort det
nödvändigt att begränsa sådan konsumtionsökning som byggde på ett ökat
utnyttjande av krediter. Syftet med den nya lagen var att regeringen skulle få
möjlighet att vidta åtgärder beträffande också andra kreditköp än kontoköp
för att begränsa den lånefinansierade privata konsumtionen.

Med stöd av bemyndigandelagarna utfärdade regeringen år 1985 tre
förordningar om betalningsvillkor vid yrkesmässig bilförsäljning, vid kontoköp
resp. vid vissa andra kreditköp. Förordningarna gällde till utgången av
mars 1986 då de upphävdes av regeringen.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till 1985 års bemyndigandelag
övervägde lagutskottet frågan om lagen borde tidsbegränsas. Utskottet

FiU 1986/87:7

stannade emellertid för att så inte borde ske. Utskottet beaktade därvid bl. a.
att de två dåvarande bemyndigandelagarna beträffande bilförsäljningen och
kontoköpen inte var tidsbegränsade. Enligt utskottets mening var det
emellertid angeläget att bemyndigandet inte kvarstod längre än som var
nödvändigt. Utskottet förutsatte därför att - om den ekonomiska utvecklingen
visade att det efter den 1 juli 1986 inte längre fanns något behov av skärpta
regler för konsumentkrediterna - regeringen för riksdagen framlade förslag
om att lagen upphävdes. Skulle det vid denna tidpunkt endast beträffande
någon eller några kreditformer behövas ett bemyndigande borde regeringen i
stället framlägga förslag om en ny och mindre långtgående lagstiftning. Om
det däremot enligt regeringens bedömande även efter den 1 juli 1986 fanns
ett behov av lagen borde regeringen i skrivelse till riksdagen redovisa skälen
för sin bedömning.

I enlighet med riksdagens önskemål återkom regeringen i frågan under
våren 1986.

I proposition 1985/86:150 framhöll föredragande statsrådet att det fortfarande
fanns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter,
vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med
konsumtionsdämpande åtgärder när detta är motiverat av ekonomiskpolitiska
åtgärder. I yttrandet (LU 1985/86:4 y) till finansutskottet över
propositionen i denna del förklarade sig lagutskottet på närmare anförda skäl
dela föredragande statsrådets uppfattning. Utskottet förordade därför att tre
motionsyrkanden angående upphävande av 1985 års bemyndigandelag skulle
avstyrkas. I sitt av riksdagen godkända betänkande (FiU 1985/86:30) anslöt
sig finansutskottet till lagutskottets bedömning och avstyrkte bifall till
motionsyrkandena. Enligt finansutskottet borde en samordning övervägas
mellan bemyndigandelagarna och lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.
Sistnämnda lag har en giltighetstid av tre år, och giltighetstiden skulle
enligt den senaste förlängningen utgå vid årsskiftet 1986-1987. Finansutskottet
hemställde därför att bemyndigandelagarna skulle upphöra att gälla
vid denna tidpunkt.

I den nu aktuella propositionen föreslås att giltighetstiden för den
kreditpolitiska lagen förlängs till utgången av år 1989. Förslaget i propositionen
innebär vidare att reglerna om bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig bilförsäljning och vid
kreditköp samlas i en lag, vars giltighetstid samordnas med den kreditpolitiska
lagens. Den nya bemyndigandelagen skall alltså upphöra att gälla vid
utgången av år 1989. Vidare inskränks bemyndigandet beträffande bilförsäljning
till att avse endast betalningsvillkor som tillämpas gentemot konsument.

I motion Fil03 (fp) hänvisas till vad som anfördes i en med anledning av
proposition 1985/86:150 väckt motion. Motionärerna i motion Fil04 (m)
framhåller att kreditmarknaden i görligaste mån bör vara fri varför det
begärda bemyndigandet ej bör ges. I motion Fi 105 (c) hävdas att förslaget
innebär ett alltför långtgående bemyndigande att ingripa med kreditbegränsningar
och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel. Motionärerna
ifrågasätter också huruvida ett sådant bemyndigande är förenligt med
regeringsformens föreskrifter om normgivningsmakten.

I yttrande över propositionen i aktuell del framhåller lagrådet att den

FiU 1986/87:7

föreslagna bemyndigandelagen uppenbarligen är avsedd att inom ramen för
regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten ge regeringen ett
bemyndigande, som skall kunna utnyttjas när det bedöms vara nödvändigt
från allmän synpunkt eller närmare bestämt av samhällsekonomiska skäl.
Att riksdagen bemyndigar regeringen att i sådana situationer utfärda
föreskrifter, som stramar åt näringsidkares möjligheter att ge kredit i den
yrkesmässiga verksamheten, synes enligt lagrådet vara fullt förenligt med
regeringsformens regler för normgivning. Bemyndigandet får emellertid
självfallet endast utnyttjas för att meddela föreskrifter av offentligrättslig art;
föreskrifterna får däremot inte ingripa i enskilda personers inbördes
ekonomiska förhållanden och därmed inte heller i avtal som har ingåtts eller
som ingås mellan näringsidkare och konsumenter.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet att det - från de synpunkter som
lagrådet har att beakta - i princip inte finns något att erinra mot den
föreslagna bemyndigandelagen. Vad beträffar utformningen av lagen erinrar
emellertid lagrådet om ett uttalande i propositionen (1973:90 s. 209) med
förslag till ny regeringsform. Enligt uttalandet borde, när fråga var om
föreskrifter som kunde beröra mera väsentliga medborgarintressen, riksdagen
mera preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skulle få röra sig.
Ingrepp av nu ifrågavarande slag, vilka kan få återverkningar för ett mycket
stort antal näringsidkare och konsumenter, får enligt lagrådet anses avse ett
väsentligt medborgarintresse. Mot denna bakgrund kan enligt lagrådets
mening anföras motiv för att i förevarande fall ytterligare precisera det
föreslagna bemyndigandet. Av detta bör lämpligen framgå att det får av
regeringen utnyttjas endast i den utsträckning som bedöms vara nödvändig
av samhällsekonomiska skäl. Vidare torde bemyndigandet böra begränsas
till att avse kreditgivning i yrkesmässig verksamhet. Att regeringen skulle
kunna ge föreskrifter även i fråga om privatpersoners kreditgivning och låta
myndigheternas tillsyn omfatta rent privata transaktioner kan knappast vara
påkallat från samhällsekonomisk synpunkt; något sådant är uppenbarligen
inte heller avsett. Lagrådet föreslår att första meningen i lagförslaget ges
följande lydelse: "Regeringen får, i den utsträckning som bedöms vara
nödvändig av samhällsekonomiska skäl, meddela föreskrifter om de betalningsvillkor
som i yrkesmässig verksamhet säljare eller kreditgivare skall
tillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänster eller andra
nyttigheter.”

Lagutskottet instämmer i vad lagrådet sålunda anfört. Lagutskottet vill
härutöver framhålla att det inte nu finns anledning att göra någon annan
bedömning i fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen än den som
riksdagen gjorde för ett halvår sedan. Utskottet vidhåller således uppfattningen
att det finns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter,
vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med
konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av ekonomiskpolitiska
skäl. Utskottet ser det som en fördel att bemyndigandena föreslås
samlade i en lag med samma begränsade giltighetstid som lagen om
kreditpolitiska medel. Riksdagen får härigenom tillfälle att i samband med
ett ställningstagande till frågan om fortsatt giltighet av sistnämnda lag pröva
om det fortfarande finns behov av ett bemyndigande för regeringen att kunna

FiU 1986/87:7

ingripa med föreskrifter om begränsningar av konsumentkrediter. Med
hänsyn till att den föreslagna lagen ger regeringen en tämligen långtgående
fullmakt att ingripa mot kreditköp och därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen
ur spel vill utskottet liksom tidigare stryka under att bemyndigandet
inte är avsett att tas i bruk annat än i nödfall. Utgångspunkten bör vara att
bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva utnyttjas och om så sker
endast för en begränsad period. I likhet med vad lagutskottet anförde då
frågan prövades förra gången förutsätter utskottet vidare att regeringen, då
föreskrifter med stöd av lagen skall utfärdas, noga överväger vilka kreditköpsformer
som behöver regleras och i författningstexten försöker precisera
dem. Utskottet vill också hänvisa till sitt tidigare uttalande om vikten av att
regeringen därvid tar hänsyn till de särskilda problem som till följd av en
kreditåtstramning kan drabba vissa branscher av näringslivet och mindre
kapitalstarka konsumenter.

Med hänvisning till det anförda förordar lagutskottet att riksdagen antar
de framlagda lagförslagen med den ändring som föreslagits av lagrådet.
Motionerna Fil03, Fil04 och Fil05 bör avslås i motsvarande delar.

' • *. I , ; ,vi t

Stockholm den 20 november 1986
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Marianne Karlsson (c)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Lagutskottet
instämmer” och slutar på s. 5 med ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det nu föreslagna liksom det
nuvarande bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp innebär en långtgående fullmakt att av
kreditpolitiska skäl ingripa mot konsumentkrediterna och därmed sätta
konsumentkreditlagen ur spel. Formellt sett ger bemyndigandet möjlighet
att helt förbjuda köp som inte sker mot kontant betalning. Enligt utskottets
mening kan en så vittgående fullmaktslagstiftning inte accepteras av flera
skäl. Bl. a. kan regeringens möjligheter att med stöd av bemyndigandet
strama åt handeln på kredit få allvarliga effekter på den fria prisbildningen
och leda till inte godtagbara ingrepp i enskilda konsumenters levnadsvillkor.
Särskilt allvarlig kan situationen bli för mindre kapitalstarka konsumentgrupper.

FiU 1986/87:7

Redan på grund av anförda skäl ställer sig utskottet avvisande till att FiU 1986/87:7
regeringen skall ges det begärda bemyndigandet. Härtill kommer att vad som
anförs i propositionen inte ger belägg för att det fortfarande finns ett behov
av lagstiftningen. Utvecklingen av samhällsekonomin tyder närmast på att
några kreditåtstramningar inte är erforderliga för närvarande.

På grund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att
något nytt bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp inte bör ges. I enlighet härmed bör 30 §
konsumentkreditlagen upphöra att gälla. Utskottet förordar således att
riksdagen med bifall till motionerna Fil03 yrkandena 2 och 3, Fil04
yrkandena 2 och 3 samt Fil05 yrkandena 2 dels avslår de i propositionen
framlagda förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp och till lag om ändring i konsumentkreditlagen,
dels antar följande förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1986.

Innehåll

FiU 1986/87:7

Sammanfattning 1

Inledning 1

Propositionen 2

Motionerna 6

Utskottet 6

Fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska

medel 6

Bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp 8

Hemställan 11

Reservationer

1. Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel (m, fp, c) 12

2. Bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor

vid kreditköp (m, fp, c) 13

Bilagor

1. Lagrådets yttrande 15

2. Lagutskottets yttrande (LU 1986/87:2 y) 17