Finansutskottets betänkande
1986/87:28

om ändrade kassakrav (prop. 1986/87:143 mom. 7
och 1986/87:12 morn. 21) ™87

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett förslag till ändring i lagen om
kreditpolitiska medel. Förslaget innebär att kassakvotskravet skall kunna
tillämpas på alla kreditinstitut i stället för som hittills enbart på bankinstitut.
Förslaget innebär också att riksbanken ges möjlighet att utforma kassakravet
på alternativa sätt. Företrädarna för moderata samlingspartiet och folkpartiet
avstyrker dessa förslag i en gemensam reservation.

Övriga förslag i propositionen om bl.a. ny lag för riksbanken avser
utskottet att behandla i ett annat sammanhang.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1986/87:143 om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap
för riksgäldskontoret, i vad avser 7. förslag till lag om ändring i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
1986/87:Fi 110 av Lars Tobisson m.fl. (m),

1986/87:Fil 11 av Ylva Annerstedt (fp).

För att möjliggöra en samlad behandling av föreliggande förslag till
ändringar i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel har näringsutskottet
beslutat att till finansutskottet överlämna dels proposition 1986/87:12 om ny
banklagstiftning i vad avser förslag (21) till lag om ändring i nämnda lag, dels
motion 1986/87:N121 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) yrkande 1 i motsvarande
del.

Näringsutskottet konstaterar härvid, med hänsyn till vad som är föreskrivet
i 4 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, att den i proposiiton
1986/87:12 föreslagna ändringen i lagen om kreditpolitiska medel kan
vidtagas oberoende av riksdagens kommande ställningstagande till övriga
lagförslag i propositionen.

Skrivelser i ärendet har inkommit till finansutskottet från Finansbolagens
förening. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa och Svenska Fondhandlareföreningen. Företrädare
för Stadshypotekskassan och Svenska Bankföreningen har deltagit i
hearings med utskottet.

1 Riksdagen 1986/87. 5 sami. Nr28

Propositionerna

FiU 1986/87:28

I proposition 12 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning av
statsrådet Bengt K. Å. Johansson föreslagit riksdagen att anta det av lagrådet
granskade förslaget till

21. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

Lagförslaget har följande lydelse.

21. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
orden ”centralkassa för jordbrukskredit” skall bytas ut mot ”central
föreningsbank” och ordet ”jordbrukskassa” skall bytas ut mot ”lokal
föreningsbank”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Iproposition 143 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning av
statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att anta det i propositionen
framlagda och av lagrådet granskade förslaget till
7. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

Lagförslaget framgår av bilaga till betänkandet.

Motionerna

1986/87:FillO av Lars Tobisson m.fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om betydelsen av fortsatt avreglering av kreditmarknaden,

2. att riksdagen beslutar att kassakrav endast får åläggas bankinstitut,

3. att riksdagen beslutar att i riksbanken innestående likvida medel till
följd av ålagda kassakrav skall gottgöras skälig ränta,

4. att riksdagen beslutar att kassakrav skall kunna beräknas endast i
förhållande till bankinstituts förbindelser,

5. att riksdagen beslutar avslå förslaget att tillåta marginella kassakvoter.

1986/87:Filll av Ylva Annerstedt (fp), vari hemställs att riksdagen avslår de
föreslagna förändringarna i bestämmelserna om kassakvoter enligt vad som
anförs i motionen.

1986/87:N121 av Christer Eirefelt m.fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1986/87:12, i motsvarande del.

Utskottet

I propositionen föreslås att bestämmelserna om kassakrav i den kreditpolitiska
lagen ges en ändrad utformning och utvidgat tillämpningsområde.
Avsikten är att dessa bestämmelser senare skall föras över till riksbanksla -

gen. Den nya riksbankslagen, som föreslås i propositionen, förutsätter vissa
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen. Dessa ändringar kan
inte träda i kraft förrän hösten 1988 då val till riksdagen hållits. Det innebär
att utskottet först därefter, hösten 1988, kan behandla förslaget till ny
riksbankslag. Utskottet tar därför i här föreliggande betänkande endast upp
förslaget till förändringar av den kreditpolitiska lagen och de motioner som
väckts med anledning härav. Frågan om att överföra kassakraven med de nu
föreslagna förändringarna till riksbankslagen berörs dock avslutningsvis av
utskottet.

De traditionella kreditpolitiska instrumenten är marknadsoperationer och
diskontopolitik. Därutöver förfogar riksbanken över de instrument som
regleras genom lagen om kreditpolitiska medel. De är likviditetskrav,
kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering. Utlåningsreglering, allmän och
särskild placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära
medel. Förordnande om att använda något av dessa medel får meddelas
endast om synnerliga skäl föreligger.

Förordnande om kreditpolitiska medel kan avse ett eller flera slag av
bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut. Förordnande om
emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut.
Med bankinstitut avses bankaktiebolag, sparbank och central föreningsbank
och med försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag med
svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening är, vid sidan om bankinstituten
och försäkringsinstituten, lokal föreningsbank, kreditaktiebolag, finansbolag,
landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna samt Svenska
skeppshypotekskassan. I propositionen föreslås att även fondkommissionsbolag
skall definieras som kreditinstitut.

Lagen om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades av riksdagen till tre år. Den har därefter
förlängts vid fem tillfällen, senast genom beslut av riksdagen hösten 1986
med tre år, dvs. till utgången av år 1989 (prop. 1986/87:27, FiU 1986/87:7,
rskr. 63).

Lagen är en fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning
av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda ett eller
flera av de kreditpolitiska medlen. Förutsättningen för ett sådant förordnande
är att det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet.

Om regeringen har meddelat förordnande om att ett kreditpolitiskt medel
får användas, ankommer det på riksbanken att svara för de tillämpningsföreskrifter
som behövs. Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt
medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut om särskilda
skäl föreligger och utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

I propositionen föreslås att kassakrav skall kunna tillämpas inte enbart på
banker utan även på andra kreditinstitut samt fondkommissionärer. Som
motiv härför åberopas i propositionen konkurrens- och neutralitetsskäl.

En utvidgad tillämpning av kassakraven ligger i linje med vad den
kreditpolitiska utredningen (E 1980:3) föreslog hösten 1982 i sitt betänkande
En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52). Utredningen, som betraktade

FiU 1986/87:28

1 * Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr28

kassakraven som ett marknadskonformt medel, föreslog att alla kreditinstitut
samt företag och fondkommissionärer skulle kunna bli föremål för
kassakrav.

För att kassakraven skall kunna tillämpas neutralt mellan alla kreditinstitut
föreslås dessutom i propositionen vissa förändringar i utformningen av
kassakraven. Ändringarna överensstämmer i huvudsak med kreditpolitiska
utredningens förslag. Enligt propositionens förslag skall en marginell kvot
kunna användas, dvs. kassakvoten får baseras på förändringar i ett kreditinstituts
förbindelser under en viss period. För att kassakrav skall kunna ställas
på t.ex. försäkringsinstitut föreslås också att kravet skall kunna beräknas på
ett instituts placeringar (tillgångar).

I motion Fil 11 av Ylva Annerstedt (fp) yrkas avslag på propositionens
förslag om förändringar av kassakvoterna. I motion Fil 10 av Lars Tobisson
m.fl. (m) yrkas avslag på förslaget att kassakrav får tillämpas på andra än
bankinstitut och marginella kassakvoter tillåts. Enligt motionärerna bör
kassakrav endast kunna beräknas i förhållande till bankinstitutens förbindelser.
Motionärerna anför att behovet av konkurrensneutralitet är ett ovidkommande
krav. Bankerna har sedan gammalt ensamrätt att låna i riksbanken,
att motta inlåning från allmänheten och att verka som valutabank.
Genom att kombinera avistainlåning och utlåning spelar de också en
kreditexpanderande och därmed penninggenererande roll. De kan därför,
enligt motionärerna, inte jämställas med andra kreditinstitut.

Bankernas särställning på kreditmarknaden motiverar, enligt motionärerna,
att endast dessa bör kunna bli föremål för kassakrav. Önskemålet om
konkurrensneutralitet torde bottna i att kassakravsmedlen hos riksbanken
under senare år ej tillerkänts ränta. Detta rättviseproblem löses enklast,
enligt motionärerna, genom att sådana medel görs räntebärande. Propositionens
förslag till ändrad utformning av kassakravet gör enligt motionärerna
att förutsättningar skapas för ändamålsstyrning av krediterna. De marginella
kassakraven kan enligt motionärerna liknas vid utlåningsreglering. Denna
typ av regleringar avvisas bestämt.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Kassakraven har
traditionellt tillämpats för att dra in likviditet från banksystemet och
därigenom åstadkomma en åtstramning på kreditmarknaden och påverka
det allmänna ränteläget. Skärpta kassakrav påverkar bankernas marginalkostnad
för upplåningen. Kassakravet har varierat under åren, men har
normalt legat mellan 2 och 4 %. Det högsta krav som tillämpats var 8 % och
det gällde under fyra månader 1980. För närvarande är kravet att 3 % av,
förenklat uttryckt, bankernas skulder i svenska kronor skall vara placerade
på räntelöst konto i riksbanken.

En höjning av kassakraven för bankinstituten leder till en höjning av
räntenivån. Därmed påverkas hela marknaden. Bankerna drabbas dessutom
av att en del av deras kreditgivningskapacitet begränsas genom att medel
måste placeras hos riksbanken. Härigenom skapas ett incitament till att
krediter flyttas från banker till andra kreditinstitut. Utskottet delar därför
föredragandens uppfattning att för att skapa konkurrensneutralitet bör
kassakrav kunna tillämpas även på övriga kreditinstitut. Det gör det möjligt
för riksbanken att mer effektivt styra räntebildningen och motverka en

FiU 1986/87:28

snedvridning av konkurrensen mellan banker och andra kreditinstitut.
Utskottet tillstyrker således propositionens förslag i denna del och avstyrker
yrkande 2 i motion Fil 10.

I den kritik som framförts mot förslaget att kassakvotskravet skall kunna
tillämpas på andra kreditinstitut än bankinstitut har som exempel redovisats
vad konsekvenserna skulle kunna bli om nuvarande nivå på kassakrav för
bankinstitut tillämpades även för andra institut. I en skrivelse från Stadshypotekskassan
redovisas t.ex. den kostnadsökning som ett 3-procentigt
kassakrav för bostadslåneinstituten skulle motsvara. I skrivelsen uttrycks
också farhågor för att de större bostadsföretagen, om kassakrav tillämpas för
bostadsinstitut som höjer dessas kostnader, går förbi instituten direkt till
obligationsmarknaden.

Utskottet förutsätter att för kapitalmarknadsinstitut som bedriver långsiktig
räntebunden utlåning är avsikten att tillämpa marginella kassakrav. Det
skulle vara olämpligt att använda andra än marginella krav på exempelvis
bostadsinstituten.

För att kassakravet skall kunna tillämpas på ett konkurrensneutralt sätt
mellan olika kreditinstitut bör således kassakvoterna utformas på sådant sätt
att hänsyn tas till resp. kreditinstituts in- och utlåningsstruktur. Detta leder
utskottet till slutsatsen att förslagen om att kassakraven skall kunna
bestämmas som marginella kvoter eller kunna beräknas på kreditinstitutets
placeringar bör bifallas av riksdagen. Utskottet tillstyrker således propositionen
i denna del och avstyrker yrkandena 4 och 5 i motion FillO.

Vad utskottet anfört innebär att även motion Fil 11 avstyrks av utskottet.

Som argument mot propositionens förslag till ändrad utformning av
kassakraven har anförts, såväl i motioner som i skrivelser till utskottet, att de
i framtiden skulle kunna användas som ett selektivt medel och för ändamålsstyrning
av krediter. Utskottet vill emellertid framhålla att skillnaderna i
förutsättningar för olika kreditinstitut medför att kassakraven för att kunna
tillämpas likformigt måste utformas på olika sätt beroende på in- och
utlåningens struktur och syften. Därtill kommer att statsmakterna av olika
skäl liksom vid tillämpning av övriga instrument som regleras i lagen om
kreditpolitiska medel kan ha behov av att med hjälp av kassakrav på visst sätt
styra eller begränsa kreditgivningen under kortare eller längre tid. Utnyttjat
på detta sätt är kassakvotskravet inte generellt på det sätt som instrumentet
tillämpas av andra centralbanker eller på det sätt som statskuldspolitiska
kommittén förutsatte i sitt betänkande. Det finns därför skäl att ytterligare
överväga hur kassakvotskravet skall utformas i den nya riksbankslagen.
Detta kommer utskottet att ta upp i samband med att förslaget till ny
riksbankslag skall behandlas av utskottet hösten 1988.

Propositionens förslag att i den kreditpolitiska lagen inkludera även
fondkommissionsbolagen bland kreditinstituten har inte kommenterats i
motionerna. Utskottet anser det välbetänkt att i den kreditpolitiska lagregleringen
innefatta alla typer av aktörer på kreditmarknaden. I annat fall finns
risk för snedvridningar av kreditmarknaden och möjligheter för vissa aktörer
att kringgå den eventuella regleringen eller styrningen av kreditgivningen
som kan komma att behöva vidtas i vissa situationer. Utskottet tillstyrker
propositionens förslag i denna del.

FiU 1986/87:28

I proposition 1986/87:12 om ny bankrörelselag föreslås att orden ”centralkassa
för jordbrukskredit” i 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
byts ut mot ”central föreningsbank” och ordet ”jordbrukskassa” byts ut mot
”lokal föreningsbank”. Denna proposition behandlas för närvarande av
näringsutskottet, men det här nämnda lagförslaget har överlämnats till
finansutskottet och kan genomföras utan att avvakta riksdagens ställningstagande
till propositionen i övrigt. Utskottet förordar att detta förslag
genomförs nu. Det innebär att utskottet avstyrker motion N121 av Christer
Eirefelt m.fl. (fp) yrkande 1 om avslag på proposition 1986/87:12 i den del
yrkandet kan anses omfatta denna fråga.

Övriga yrkanden

I motion FillO anförs att en betydande avreglering genomförts pä den svenska
kreditmarknaden. Den övergång från selektiva till marknadskonforma medel
som ägt rum anser motionärerna bör fortsätta.

Utskottet vill med anledning härav anföra att sedan placeringsplikten för
livförsäkringsbolag upphörde att gälla den 1 december 1986 tillämpas av de
kreditpolitiska medlen i princip endast kassakraven för bankinstitut. Detta
krav betraktas, som motionärerna själva anför, som ett marknadskonformt
medel. Utskottet ser mot denna bakgrund inte något behov av ett särskilt
uttalande från riksdagens sida med anledning av yrkande 1 i motion FillO.

I motion FillO yrkas vidare att bankernas kassakravsmedel i riksbanken
skall vara ränteberättigade. När räntegottgörelsen på kassakravsmedlen
slopades var avsikten att bankerna skulle kompensera detta genom högre
räntor på utlåningen. Frågan om räntegottgörelse på kassakravsmedlen bör
därför prövas av riksbanken på penningpolitiska grunder. Utskottet avstyrker
därmed motion FillO yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändringar av kassakravet

att riksdagen med bifall till propositionerna 1986/87:12 mom. 21 och
1986/87:143 mom. 7 och med avslag på motionerna 1986/87:Fi 110
yrkandena 2, 4 och 5, 1986/87:Fil 11 samt 1986/87.N121 yrkande 1 i
motsvarande del antar det i bilaga intagna förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. beträffande fortsatt avreglering på kreditmarknaden
att riksdagen avslår motion 1986/87:FillO yrkande 1,

3. beträffande ränta på kassakravsmedel

att riksdagen avslår motion 1986/87:FillO yrkande 3.

Stockholm den 14 maj 1987
På finansutskottets vägnar
Arne Gadd

FiU 1986/87:28

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Christer
Nilsson (s), Bo Södersten (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet
Calner (s), Filip Fridolfsson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Hans
Petersson i Hallstahammar (vpk), Hans-Eric Andersson (s), Margitta
Edgren (fp), Rolf Kenneryd (c) och och Stina Eliasson (c).

Reservationer

1. Ändringar av kassakravet (mom. 1)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Margitta Edgren (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Utskottet vill” och
på s. 5 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att kravet på konkurrensneutralitet
inte kan åberopas i detta sammanhang. Bankernas rätt att låna i
riksbanken och motta inlåning från allmänheten ger dem en särställning på
kreditmarknaden som gör att de inte kan jämställas med andra kreditinstitut.
Det finns därför enligt utskottets mening inte anledning att utvidga omfattningen
av kassakravet till att avse även andra kreditinstitut. Utskottet
avstyrker således propositionens förslag i denna del och bifaller yrkande 2 i
motion FillO.

Om kassakravet tillämpas endast på bankinstitut saknas anledning att
ändra utformningen av kassakraven. Propositionens förslag till utformning
av kassakraven skulle dessutom, som anförs i motionerna FillO och Fil 11,
möjliggöra ändamålsstyrning av krediter och öppna för vad som kan liknas
vid direkt utlåningsreglering. Denna typ av selektiva medel anser utskottet
bör avvecklas. Utskottet avstyrker således propositionen även i denna del
och tillstyrker bifall till yrkandena 4 och 5 i motion FillO. Vad utskottet
anfört innebär att utskottet även tillstyrker motion Fil 11.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ändringar av kassakravet
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fil 10 yrkandena 2, 4
och 5 samt 1986/87:Fil 11 och med avslag på motion 1986/87:N121
yrkande 1 i motsvarande del dels avslår i proposition 1986/87:143
mom. 7 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel, dels med bifall till proposition 1986/87:12
mom. 21 antar följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

FiU 1986/87:28

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Fortsatt avreglering på kreditmarknaden (mom. 2)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Margitta Edgren (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet vill” och
slutar med ”motion Fi 110” bort ha följande lydelse:

Den avreglering av kreditpolitiken som ägt rum under senare år måste
fortsätta. Den har bidragit till en bättre fungerande och mer effektiv
kreditmarknad. Avregleringen bör därför enligt utskottets mening bekräftas
genom att ersätta lagen om kreditpolitiska medel med en regelrätt beredskapslag
för extraordinära situationer. Vad utskottet anfört om avregleringen
av kreditmarknaden med anledning av motion FillO yrkande 1 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande fortsatt avreglering på kreditmarknaden

att riksdagen med anledning av motion 1986/87: Fi 110 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ränta på kassakravsmedel (mom. 3)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”1 motion FillO
yrkas” och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

I motion FillO yrkas vidare att riksbanken bör utge skälig ränta på
bankernas kassakravsmedel. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
detta är rätt sätt att skapa konkurrensneutralitet mellan bankerna och övriga
kreditinstitut. Kassakravet blir därigenom ett mer renodlat likviditetsindragande
kreditpolitiskt medel utan att ge upphov till särskilda kostnadseffekter
för bankerna. Utskottet tillstyrker således yrkande 3 i motion FillO. Vad
utskottet anfört bör ges fullmäktige i riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ränta på kassakravsmedel

att riksdagen med bifall till motion 1986/87: Fi 110 yrkande 3 som sin
mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ränta på kassakravsmedel

Anne Wibble och Margitta Edgren (båda fp) anför:

Ett sätt att skapa konkurrensneutralitet mellan bankinstitut och övriga
kreditinstitut är att ge ränta på kassakravsmedlen. Det finns flera skäl som
talar för detta. Vi anser emellertid att det även fortsättningsvis bör överlåtas
åt riksbanken att besluta därom.

FiU 1986/87:28

7 Förslag till FiU 1986/87:28

Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel Bilaga

Härigenom föreskrivs att 2, 11-13
kreditpolitiska medel skall ha följande

Nuvarande lydelse

2 §

I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank och centralkassa för jordbrukskredit,

2. försäkringsinstitut: allmänna
pensionsfonden och försäkringsföretag
med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut,
jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag
enligt lagen (1980:2) om
finansbolag, försäkringsinstitut,
landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna
och Svenska skeppshypotekskassan.

Förordnande om kassakrav kan
avse bankinstitut.

Med kassakrav avses att bankinstituts
medel, som innestår på
checkräkning i riksbanken, ökade
med inneliggande kassa i den mån
denna enligt 13 § får medräknas,
vid viss tidpunkt skall uppgå till ett
belopp som svarar mot viss andel,
högst femton procent, av institutets
förbindelser med de undantag som
riksbanken anger enligt 13 § 4.

1 Senaste lydelse 1980: 1095.

, 28 och 30 §§ lagen (1974:922) om
lydelse.

Föreslagen lydelse

1 denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank och central föreningsbank,

2. försäkringsinstitut: allmänna
pensionsfonden och försäkringsföretag
med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal
föreningsbank, kreditaktiebolag,
finansbolag, fondkommissionsbolag,
försäkringsinstitut, landshypoteks-
och stadshypoteksinstitutionerna
och Svenska skeppshypotekskassan.

Förordnande om kassakrav kan
avse kreditinstitut.

Med kassakrav avses att ett visst
minsta belopp av ett kreditinstituts
medel skall finnas på räkning i riksbanken.
Med sådan placering jämställs
inneliggande kassa i den mån
denna får medräknas enligt 13 §.

Kassakrav kan bestämmas till ett
belopp som vid viss tidpunkt eller
under en tidsperiod svarar mot viss
andel, högst femton procent, av ett
kreditinstituts placeringar eller förbindelser
med de undantag som riksbanken
anger enligt 13 § 4.

Kassakrav kan också bestämmas
så att förändringen under en tidsperiod
av ett kreditinstituts medel, placerade
enligt 11 § andra stycket, skall
svara mot en viss procent av förändringen
av institutets samtliga placeringar
eller förbindelser med de undantag
som riksbanken anger. Därvid
får kravet dock inte sättas högre
än vad som följer av första stycket.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §

Riksbanken anger

1. den tidpunkt då kassakrav skall
vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla
för kassakravet,

3. i vad mån inneliggande kassa
får medräknas för uppfyllande av
kassakrav,

4. i vad mån undantag från förbindelserna
får göras.

Riksbanken anger

1. den tidpunkt (beräkningstidpunkt)
eller den tidsperiod (beräkningsperiod)
då kassakravet skall
vara uppfyllt,

2. det procenttal som skall gälla
för kassakravet och hur detta skall
beräknas,

3. i vad mån inneliggande kassa
får medräknas för uppfyllande av
kassakravet,

4. i vad mån undantag från placeringarna
eller förbindelserna får göras.

28 §

Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som
riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel
behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Uppgiftsskyldighet
som sagts nu åligger även annan som kan omfattas av förordnande
enligt 25 §.

Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas
senast femton dagar före ändringen.

Om skyldighet att hålla vissa
uppgifter hemliga finns bestämmelser
i lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank.

30 §2

Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga om

1. likviditets- eller kassakrav, ett
belopp som svarar mot ränta på underskottet
för tiden från föregående
beräkningstidpunkt eller, om tidigare
beräkning ej skett, från det föreskriften
trätt i tillämpning, varvid
räntesatsen för år får i fråga om likviditetskrav
överstiga riksbankens
diskonto med högst tre procentenheter
och i fråga om kassakrav uppgå
till högst två gånger diskontot.

1. likviditets- eller kassakrav, ett
belopp som svarar mot ränta på underskottet
för tiden från föregående
beräkningstidpunkt eller, om tidigare
beräkning ej skett, från det föreskriften
trätt i tillämpning eller för
beräkningsperioden, varvid räntesatsen
för år får i fråga om likviditetskrav
överstiga riksbankens diskonto
med högst tre procentenheter
och i fråga om kassakrav uppgå till
högst två gånger diskontot,

2 Senaste lydelse 1980:522.

FiU 1986/87:28

Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden från den föregående
beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning ej skett, från det
föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot
ränta på det belopp med vilket utlåningen, garantiförbindelserna eller
leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen
för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år
av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar
mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden
och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid
räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens
diskonto,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt
som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från
den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket 1 Vid tillämpning av första stycket
får utjämning ske mellan överskott 1 får utjämning ske mellan över och

underskott under två eller flera och underskott vid olika beräk perioder

och räntan beräknas på det ningstidpunkter eller under två eller

genomsnittliga underskottet. flera beräkningsperioder och rän tan

beräknas på det genomsnittliga
underskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

FiU 1986/87:28
Bilaga

ekholm 1987 ,3032