Finansutskottets betänkande
1986/87:10

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m.m. (prop. 1986/87:100 bil. 1 och
bil. 2 punkt 2)

FiU

1986/87:10

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Bedömningen av utvecklingen för år 1987 ter sig alltjämt gynnsam för den
svenska ekonomin. Efter det att prognoserna i finansplanen fastställdes i
december 1986 har dock råoljepriserna stigit vilket försvagar bytesbalansen.
Detta kompenseras emellertid av det fortsatta fallet i dollarkursen.

Utskottet anser att den ekonomiska politik som förts under de senaste åren
har inneburit att de ekonomiska obalanserna har minskat. Utrymme har
därigenom skapats för en ökning av den privata konsumtionen och för
angelägna reformer avsedda att öka och utveckla välfärden. Trots den
gynnsamma utvecklingen understryker utskottet att den strama finanspolitiken
måste vidmakthållas. Kapitalbildningen måste prioriteras. Lägre löneökningar
är nödvändiga för att hålla kvar inflationen på en låg nivå och
därigenom möjliggöra reallöneökningar samtidigt som en försämring av vår
konkurrenskraft undviks.

Mot förslaget till inriktning av den ekonomiska politiken reserverar sig
företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet i en
gemensam reservation. Vänsterpartiet kommunisternas företrädare reserverar
sig till förmån för de riktlinjer som anges i partimotionen om den
ekonomiska politiken.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som innebär en fortsatt stram utgiftsprövning. Endast de mest angelägna
reformerna bör genomföras och de bör finansieras genom att andra utgifter
minskas. De fyra oppositionspartiernas företrädare i utskottet har avgivit var
sin reservation om budgetpolitiken, i vilka förslagen i resp. partimotion följs
upp.

Andra frågor som tas upp i betänkandet berör bl. a.

- allemanssparande, där utskottet tillstyrker att spararna under andra
kvartalet 1987 skall få göra extrainsättningar på sammanlagt 5 000 kr.,

- det statliga budgetsystemet, där utskottet tillstyrker att en ny anslagsform,
kallad ramanslag, införs fr. o. m. nästa budgetår,

- löntagarfonder, där utskottet avstyrker motionsyrkanden om att fonderna
skall avvecklas,

- investeringsfonder, där utskottet motsätter sig ytterligare frisläpp,
-kredit- och valutapolitiken, där utskottet bl.a. avstyrker krav på att

valutaregleringen skall avskaffas.

1 Riksdagen 1986/87. 5 sami. Nr 10

När det gäller avveckling av löntagarfonderna, generellt frisläpp av investeringsfonderna
och ett avskaffande av valutaregleringen har reservationer
avlämnats av moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet.

Inledning

I proposition 1986187:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1
Finansplanen (finansdepartementet) — efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt (avsnitten 1-7 och 9) och statsrådet Bengt K.Å. Johansson
(avsnitten 8 och 10) —

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. för budgetåret 1987/88, i avvaktan på slutliga förslag i kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som förordats i propositionen,

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningarna,

c) beräkna förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräkna beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

4. införa ramanslag som en ny anslagstyp i enlighet med vad som förordats i
propositionen,

5. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

6. anta förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:000),

7. bemyndiga regeringen att medge postverket att självt förvalta sina
likvida medel och godkänna de förordade riktlinjerna för denna förvaltning,

8. bemyndiga regeringen att medge postverket att för verksamheten inom
postgirot ta upp lån,

9. bemyndiga regeringen att utfärda närmare bestämmelser om förvaltningen
av postverkets likvida medel och om de organisatoriska formerna för
postverkets finansförvaltning,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

10. den kommunala ekonomin,

11. statliga garantier,

12. vissa budgettekniska frågor,

13. spar- och kreditgränser, räntebeläggning, återredovisning m.m. i ett
system med ramanslag och i fråga om val av försöksmyndigheter m.m.

Vid bilaga 1 Finansplanen har fogats som
bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget för 1987
bilaga 1.2 Utdrag ur RRV:s inkomstberäkning

FiU 1986/87:10

2

bilaga 1.3 Sammanställning av remissyttrandena över rapporter (RRV
Dnr 1985:361) Överföring av anslagsmedel mellan budgetår - ett ramanslag
med anslagssparande och anslagskredit
bilaga 1.4 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen
bilaga 1.5 Lagförslag
Lagförslagen har följande lydelse:

FiU 1986/87:10

3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983: 890) om allemanssparande

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1983:890) om allemanssparande1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Vaije sparare får sätta in högst 800 kronor i månaden i allemanssparande!.

Under andra kvartalet år 1987
får en sparare, utöver insättningar
enligt första stycket, sätta in sammanlagt
högst 5 000 kronor i allemanssparande!.

Spararens insättningar, i förekommande fall minskade med uttag, får
sammanlagt inte överstiga 50000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1987.

FiU 1986/87:10

1 Lagen omtryckt 1986:522.

4

Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987: OOO)

Härigenom föreskrivs att 2 § bankrörelselagen (1987:000) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning
från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder.

Bankrörelse får, förutom av Sveriges riksbank, drivas endast av bankaktiebolag,
 sparbanker och centrala föreningsbanker, som har fått regeringens
tillstånd (oktroj) därtill.

Utan hinder av andra stycket får
postverket för sin postgirorörelse
hålla konton för allmänheten.

FiU 1986/87:10

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Bilaga 1 Finansplanen har hänvisats till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla finansplanens hemställan under 3 i
samband med kompletteringspropositionen. Hemställan under 6 har av
finansutskottet överlämnats till näringsutskottet. I övrigt behandlas de till
finansutskottet hänvisade delarna i detta betänkande.

I proposition 1986187:100 bilaga 2 Gemensamma frågor har regeringen -efter föredragning av statsrådet Bengt K. Å. Johansson - berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad som anförts under punkt 2 Den allmänna lönenivån
för statsanställda m.m.

1 detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden
väckta motioner:

1986/87:Fi201 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c)

Avveckling av löntagarfonderna,

1986/87:Fi202 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m)

Avveckling av löntagarfonderna,

1986/87: Fi203 av Erik Hovhammar och Anders Björck (m)

Generellt frisläpp av investeringsfonderna,

1986/87:Fi204 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c)
Löntagarfondernas konsekvenser för Kalmar län,

1986/87:Fi205 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1986/87:Fi206 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Valutaregleringen,

1986/87:Fi207 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Valutaregleringen,

1986/87:Fi208 av Marianne Karlsson (c)

Kostnadsutvecklingen i av samhället kontrollerade verksamheter,

1986/87:Fi209 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Ianspråktagandet av utrymme för löneökningar, m.m.,

1986/87:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m)

Privatisering av kommunal verksamhet,

1986/87:Fi211 av Olof Johansson m.fl. (c)

Besparingar inom den offentliga sektorn,

1986/87:Fi212 av Ing-Marie Hansson m.fl. (s)

Användningen av investeringsfondsmedel i Gävleborgs län,

1986/87:Fi213 av Bengt Kronblad m.fl. (s)

Frisläppande av investeringsfonder inom vissa delar av Kalmar län,

FiU 1986/87:10

6

1986/87:Fi214 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (m)

Frisläppande av investeringsfonder i Kalmar län,

1986/87:Fi215 av Carl Bildt m.fl. (m)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-6 och 8,

1986/87:Fi216 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Den ekonomiska politiken,

1986/87:Fi217 av Alf Svensson (c)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1—3 och 5,

1986/87:Fi218 av Alf Svensson (c)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1986/87:Fi219 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c)

Frisläpp av investeringsfonder i Kalmar län,

1986/87 :Fi220 av Karl-Gösta Svenson (m)

Frisläpp av investeringsfonder i Blekinge län,

1986/87:Fi221 av Margit Gennser och Per Stenmarck (m)

Frisläpp av investeringsfonder i Malmöregionen,

1986/87:Fi222 av Lennart Brunander (c)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1986/87:Fi223 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Karlsson (c)
Avveckling av löntagarfonderna, m.m., i vad avser yrkandena 1-2,

1986/87:Fi224 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c)
Avskaffande av löntagarfondsavgiften för småföretag i Kalmar län,

1986/87:Fi225 av Ulf Adelsohn m.fl. (m)

Vissa frågor om kredit- och valutapolitiken,

1986/87:Fi226 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-5,

1986/87:Fi227 av Siw Persson m.fl. (fp)

Frisläpp av investeringsfonderna, m.m.,

1986/87:Fi228 av Olof Johansson m.fl. (c)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1—6 och 8,

1986/87:Fi320 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Statsbidraget till kommunerna, i vad avser yrkande 1,

1986/87:Fi604 av Britta Bjelle (fp)

Differentierad ränta inom jordbruket,

1986/87:Fi605 av Carl Bildt m.fl. (m)

Fria kapitalrörelser, m. m., i vad avser yrkande 2,

1986/87:Fi606 av Anne Wibble m.fl. (fp)

Kredit- och valutapolitiken, i vad avser yrkande 2,

FiU 1986/87:10

1986/87:Fi714 av Agne Hansson (c)
Extra insättning på vinstsparkonto,

FiU 1986/87:10

1986/87:Fi801 av Christer Eirefelt m.fl. (fp)

Generellt frisläpp av investeringsfonderna, m.m., i vad avser yrkandena
1-2,

1986/87:Fi809 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Betalningar till och från staten, i vad avser yrkandena 2-3.

Motionsyrkandena

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1986/87:Fi209 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:A229 - yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen i sina kontakter med löneförhandlande
organisationer inte bör använda s.k. förhandlad inkomstpolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om att utrymme för löneökningar inte i förväg bör intecknas genom
skatte- eller avgiftshöjningar.

1986/87:Fi215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

1986/87:Fi216 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av stabila spelregler.

1986/87:Fi217 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisas i motionen.

1986/87:Fi226 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som i
motionen förordas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utveckling av den gemensamma sektorn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en politik för överförande av ekonomiska resurser från kapitaloch
förmögenhetsägare till förmån för en rättvis fördelning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utnyttjande av företagens likvida medel.

1986/87:Fi228 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

8

3. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen tilt känna vad som anförts
beträffande de övergripande målen för den ekonomiska politiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående den offentliga sektorn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
beträffande lönebildningen.

Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken

1986/87:Fi206 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:N343 - yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till väsentliga liberaliseringar i valutaregleringen med sikte på
totalt avskaffande i enlighet med vad som anförts i motionen.

1986/87:Fi207 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:N344 — yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om valutaregleringens avskaffande.

1986/87:Fi215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad som i motionen anförts om statsskuldspolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
som i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.

1986/87:Fi217 av Alf Svensson (c) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till avveckling av
valutaregleringen.

1986/87:Fi225 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:A463 - yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande kredit- och
valutapolitiken.

1986/87:Fi227 av Siw Persson m.fl. (fp) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1986/87:A490 - yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om avskaffande av valutaregleringen.

1986/87:Fi228 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om valutaregleringens
avskaffande.

1986/87:Fi604 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av möjligheterna att införa differentierad ränta för
jordbruket.

1986/87:Fi605 av Carl Bildt m.fl. (m) vari — med hänvisning till motiveringen
i motion 1986/87:U509 - yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige i
riksbanken till känna vad som i motionen anförs angående skyndsam och
definitiv avveckling av valutaregleringen.

FiU 1986/87:10

9

1986/87:Fi606 av Anne Wibble m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförts om inriktningen för den framtida penning- och kreditpolitiken.

1986/87:Fi801 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:N330 - yrkas

2. att riksdagen beslutar att valutaregleringen avskaffas.

Försäljning av statliga tillgångar och reducering av
statsskulden

1986/87:Fi216 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
förordats om sanering av statens skuldbörda.

1986/87:Fi228 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om målsättning och inriktning beträffande engångsförstärkningar av budgeten
samt bemyndigar regeringen att genomföra erforderliga utförsäljningar.

Löntagarfonderna

1986/87:Fi201 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar upphäva lag om vinstdelningsskatt fr.o.m. 1987
års taxering,

2. att riksdagen beslutar upphäva lag om ändring i lagen 1979:648 om
procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—1985 till försäkring för
tilläggspension fr.o.m. den 1 juli 1987.

3. att riksdagen beslutar inrätta en interimistisk awecklingsnämnd för
förvaltning av de kollektiva löntagarfondernas tillgångar enligt vad som i
motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana stimulansåtgärder
för enskilt aktiesparande som beskrivs i motionen.

1986/87:Fi202 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att löntagarfonderna skall avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de av LO
föreslagna åtgärderna för en ytterligare socialisering av svenskt näringsliv
måste avvisas.

1986/87:Fi204 av Agne Flansson och Gösta Andersson (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar avveckla löntagarfonderna.

1986/87:Fi205 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes genom proposition
1983/84:50.

1986/87:Fi218 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas i
enlighet med vad som anförts i motionen,

FiU 1986/87:10

10

2. att riksdagen beslutar att löntagarfondernas medel skall överföras till
AP-fonderna,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stimulansåtgärder för
vinstdelningssystem på företagen och för enskilt aktiesparande enligt vad
som anförts i motionen.

1986/87:Fi222 av Lennart Brunander (c) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1986/87:N374 - yrkas att riksdagen beslutar avskaffa
löntagarfonderna.

1986/87:Fi223 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Karlsson (c) vari -med hänvisning till motiveringen i motion 1986/87:A466 - yrkas

1. att riksdagen beslutar att avskaffa löntagarfonderna,

2. att riksdagen beslutar att vid en avveckling av löntagarfonderna hälften
av de medel som redan finns samlade hos fonderna används för att stärka och
utveckla småföretagen.

1986/87:Fi224 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c) vari - med
hänvisning till motiveringen i motion 1986/87: Sf323 — yrkas att riksdagen
beslutar att hemställa hos regeringen om åtgärder för avskaffande av den
2-procentiga löntagarfondsavgiften.

Investeringsfonderna

1986/87:Fi203 av Erik Hovhammar och Anders Björck (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om
behovet av ett generellt frisläppande av investeringsfonderna.

1986/87:Fi212 av Ing-Marie Hansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användning av
investeringsfondsmedel för maskininvesteringar inom i första hand tillverkningsindustrin
inom hela Gävleborgs län.

1986/87:Fi213 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om
behovet av frisläppande av investeringsfonder gällande inventarier i delar av
Kalmar län med speciella regionalpolitiska problem.

1986/87:Fi214 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
frisläppande av investeringsfonderna i Kalmar län.

1986/87:Fi215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna.

1986/87:Fi216 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om frisläppande av företagens investeringsfonder.

1986/87:Fi219 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c) vari — med
hänvisning till motiveringen i motion 1986/87:Bo224 - yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna nödvändigheten av ett frisläppande
av industrins investeringsfonder i Kalmar län.

FiU 1986/87:10

11

1986/87:Fi220 av Karl-Gösta Svenson (m) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:A438 — yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om generellt frisläpp av investeringsfonder och allmän investeringsreserv
i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.

1986/87:Fi221 av Margit Gennser och Per Stenmarck (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de allmänna
investeringsfonderna för byggnads- och markarbeten skall generellt frisläppas
även i Malmöregionen efter mars 1987, så att hela Skåne behandlas
likvärdigt.

1986/87:Fi227 av Siw Persson m.fl. (fp) vari — med hänvisning till motiveringen
i motion 1986/87:A490 — yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om frisläppande av allmänna investeringsfonderna i sydvästra
Skåne.

1986/87:Fi801 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:N330 — yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för ett generellt frisläppande av investeringsfonderna
under en treårsperiod i enlighet med vad som sägs i motionen.

Prisreglering

1986/87:Fi208 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att regeringen bör ingripa mot den kraftiga
prisutvecklingen inom de av samhället kontrollerade verksamheterna.

De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken

1986/87:Fi211 av Olof Johansson m.fl. (c) vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1986/87:A421 — yrkas att riksdagen beslutar att som
sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om formerna
för genomförande av besparingar inom den offentliga sektorn.

1986/87:Fi215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

1986/87:Fi216 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
förordats i motionen.

1986/87:Fi217 av Alf Svensson (c) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.

1986/87:Fi226 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen
förordas.

FiU 1986/87:10

12

1986/87:Fi228 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen.

Den kommunala ekonomin

1986/87:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1986/87:N354 - yrkas att riksdagen uttalar att kommunala
tillgångar och verksamheter bör privatiseras i enlighet med vad som i
motionen anförts.

1986/87:Fi215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den kommunala ekonomin,

8. att riksdagen beslutar anta nedanstående

Förslag till
Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt
att ta ut skatt för åren 1988 och 1989 m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid fastställande av skattesats för åren 1988 och 1989 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller
landstingskommunen har bestämt för år 1987.

2 § Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs under
1 §. Ansökan inges till länsstyrelse före det år ansökan avser.

3 § Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1988 och 1989
enligt uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
eller annan menighets utdebitering av skatt m.m., om ej regeringen beviljat
undantag enligt 2 §.

1986/87: Fi217 av Alf Svensson (c) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om den kommunala ekonomin.

1986/87:Fi320 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den kommunala
ekonomin som anförts i motionen.

Allemanssparande!

1986/87:Fi714 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att en
extra insättning om högst 5 000 kr. i vinstsparandet tillåts under andra
kvartalet 1987.

FiU 1986/87:10

13

Vissa frågor angående postverket och PKbanken

1986/87:Fi809 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen,

3. att riksdagen beträffande riktlinjerna för postverkets förvaltning av sina
likvida medel och de organisatoriska formerna härför ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts.

Propositionen

1 propositionen understryks att den tredje vägens ekonomiska politik måste
fullföljas med fasthet och konsekvens. Strävan är alltjämt att vi fullt ut skall
utnyttja våra produktiva resurser under yttre och inre balans och på ett sätt
som medger en stigande levnadsstandard. Den gynnsamma utvecklingen för
den svenska ekonomin — inte minst den högre ekonomiska aktiviteten —
ställer emellertid den ekonomiska politiken inför delvis nya krav. Det gäller i
första hand uppgiften att bekämpa inflationen i en situation som präglas av
högt kapacitetsutnyttjande, förbättrat arbetsmarknadsläge och hög likviditet
i näringslivet. Det gäller även risken för att den privata konsumtionen ökar i
en takt som överstiger det samhällsekonomiska utrymmet. Den underliggande
bytesbalanssituationen och inflationstakten är ännu icke tillfredsställande,
 och det kommer att krävas fortsatta insatser för att befästa och förstärka
den positiva utveckling som har ägt rum under det senaste året.

Den privata konsumtionen bedöms 1986 ha ökat med ca 31/2%. På
kortare sikt skapar denna ökning inga problem, så länge bytesbalansen visar
överskott och investeringsaktiviteten är dämpad. Sett i ett något längre
perspektiv måste emellertid förhållandet mellan konsumtion och kapitalbildning
förskjutas, så att kapitalbildningen — dvs. investeringar och nettoexport
- svarar för en större del av den totala ekonomiska tillväxten. Den främsta
förutsättningen för att åstadkomma detta är att löne- och prisökningarna blir
låga, så att konkurrenskraften stärks.

Kostnadsutvecklingen utgör alltjämt ett problem i den svenska ekonomin.
Förutsättningar har skapats för en märkbar dämpning av löneökningarna
under 1987, men de totala löneökningarna i Sverige ligger alltjämt högre än i
våra viktigare konkurrentländer.

Det är en central uppgift för den ekonomiska politiken att under
medverkan av arbetsmarknadens parter skapa förutsättningar för en lönebildning
som gör det möjligt att ytterligare nedbringa inflationen, att
upprätthålla freden på arbetsmarknaden och att åstadkomma önskade
lönerelationer mellan olika sektorer och yrkesgrupper på arbetsmarknaden.
Detta måste ske på ett sätt som möjliggör fortsatta reallöneökningar för
löntagarkollektivet och som bidrar till rättvis fördelning och trygghet i
arbetslivet.

Enligt propositionen innebär det budgetförslag som nu läggs fram en
strävan att försätta att föra en stram finanspolitik. Genom de besparingar
som föreslås skapas utrymme för såväl utgiftsökningar på vissa prioriterade
områden som en fortsatt minskning av budgetunderskottet.

Inom det fördelningspolitiska området föreslås en ökning av det kommunala
bostadstillägget (KBT) för att förbättra den ekonomiska situationen för

FiU 1986/87:10

14

de sämst ställda pensionärerna. Vidare föreslås att basbeloppet, utöver
sedvanlig priskompensation, höjs med 400 kr. fr.o.m. den 1 juli 1987. Vid
samma tidpunkt återställs den tidigare ersättningsnivån om 65 % för alla med
delpension. Sjukförsäkringen förbättras för viktiga grupper på arbetsmarknaden,
 såsom privatanställda arbetare och deltidsanställda, genom att
karensdagen försvinner, fridagsregeln tas bort och den s.k. timsjukpenningen
genomförs den 1 december 1987. För år 1988 föreslås vidare förbättringar
av bostadsbidragen, så att de blir mera inriktade på att underlätta för
barnfamiljer att skaffa sig större bostad. Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen
föreslås bli höjd till högst 400 kr./dag. Samtidigt höjs det kontanta
arbetsmarknadsstödet (KAS) och utbildningsbidragen.

I propositionen förslås även flera åtgärder i syfte att bidra till en ökad
regional utjämning. Samma syfte har en föreslagen reformering av skatteutjämningssystemet
liksom det beslut regeringen nyligen fattat om ett nytt
frisläpp av investeringsfonderna för byggnadsinvesteringar utanför storstadsområdena.

Det framhålls att hushållssparandet måste öka. De som deltar i allemanssparande
bör därför få möjlighet att under andra kvartalet 1987 göra en
extra insättning om högst 5000 kr.

Full sysselsättning anges som det viktigaste målet för regeringens ekonomiska
politik. Arbetsmarknadsläget bedöms bli relativt gott under år 1987
med en sysselsättningsökning på ca 30 000 personer och oförändrad arbetslöshet.
 Arbetsmarknadspolitiken föreslås i ökande grad bli utnyttjad för att
lösa olika anpassningsproblem, bl.a. bristen på kvalificerade tekniker och
vissa yrkesarbetare. Samtidigt föreslås att nuvarande flyttningsbidrag i form
av starthjälp slopas medan flyttningsbidragen i övrigt kvarstår.

Vad gäller budgetpolitiken anförs att vägledande för utformningen av
budgetförslaget för budgetåret 1987/88 har varit att konsolideringen av
statsfinanserna måste drivas vidare, dvs. att budgetunderskottet i såväl
nominella som reala termer måste nedbringas ytterligare. Skatternas andel
av BNP skall vidare hållas i stort sett oförändrad. För 1987 leder visserligen
engångsskatten på försäkringsbolagen till en temporär höjning av denna
andel, men för 1988 återgår den till ungefär nuvarande nivå.

Budgetunderskottet för innevarande budgetår beräknas stanna vid 40,5
miljarder kronor, vilket motsvarar en förbättring av det beräknade budgetsaldot
med 4,4 miljarder kronor i förhållande till beräkningen i statsbudgeten.

För budgetåret 1987/88 beräknas budgetunderskottet uppgå till 36,9
miljarder kronor.

För år 1987 förutses en ytterligare markant nedgång i statens lånebehov,
bl.a. till följd av att den tillfälliga förmögenhetsskatten på försäkringsbolag
m.fl. väntas inbringa ca 15 miljarder kronor. Därmed minskar det återstående
lånebehovet till ca 21 miljarder kronor. Målet att staten inte skall
nettolåna i utlandet ligger fast.

Vad gäller den kommunala ekonomin framhålls att de åtgärder som
föreslås i propositionen är avvägda mot kommunsektorns ekonomiska
situation, så att de kan ske inom ramen för ett i stort sett oförändrat
kommunalt skattetryck och med en kraftigt skatteutjämnande profil. Sam -

FiU 1986/87:10

15

mantaget summerar neddragningarna av bidrag inom olika sektorer, främst
skolan, till drygt 600milj. kr. år 1988. De föreslagna åtgärderna avser i
samtliga fall bidrag till verksamheter där kommunerna själva fastlägger
ambitionsnivån. Vidare föreslås en reformering av skatteutjämningssystemet
som totalt sett innebär minskning av skatteutjämningsbidragen med
1750 milj. kr. år 1988. För att kompensera de omställningsproblem detta kan
medföra för vissa kommuner föreslås en ökning av de extra skatteutjämningsbidragen
med 200 milj. kr. Dessutom föreslås att skatteutjämningsavgiften
successivt trappas ned. För år 1988 föreslås en reducering med 4 öre
per skattekrona, vilket motsvarar ca 350milj. kr.

I propositionen föreslås också att årsarbetarbidraget till social hemhjälp
höjs, vilket sammantaget ökar statens kostnader med 250 milj. kr. I övrigt
har statsbidragen till kommunsektorn i princip hållits oförändrade inför
1988. Propositionens förslag om höjd hyresgräns för kommunalt bostadstilllägg
medför ökade kostnader för kommunerna.

Partimotionerna om den ekonomiska politiken

I motion Fi215 (m) framhålls att målet för den ekonomiska politiken ytterst är
att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter ekonomisk tillväxt,
stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen kan nås, menar
motionärerna, endast med en politik som stärker marknadshushållningen
och avlägsnar alla de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska
ekonomin.

I motionen framhålls att det efter det senaste decenniets utveckling står
klart att en stabil tillväxt i svensk ekonomi är svår att förena med en offentlig
sektor av dagens storlek i förhållande till BNP. Den ekonomisk-politiska
strategi som förordas av motionärerna med lägre ökningstakt i de offentliga
utgifterna, sänkt skattetryck, stramare finanspolitik, avreglering av näringslivet,
 avskaffande av statliga och kommunala monopol samt avskaffande av
löntagarfonderna innebär att inflationen bekämpas.

Den finanspolitiska åtstramning som regeringen förordar betecknas som
otillräcklig. De offentliga utgifterna måste begränsas mer än vad regeringen
föreslår samtidigt som den enskilda sektorn ges större expansionsutrymme. I
nästa års budget måste utgifterna minskas ytterligare för att den svenska
räntenivån skall kunna sänkas till den nivå som råder i omvärlden, vilket är
nödvändigt för att stimulera investeringarna i den konkurrensutsatta sektorn.
 Investeringarna har under de senaste åren varit alltför låga med hänsyn
till den kraftiga expansion av den industriella kapaciteten som Sveriges
ekonomi behöver. Det är därför nödvändigt att lönsamheten i industrin
förbättras ytterligare samtidigt som kapitalkostnaderna sänks.

Om den offentliga utgiftsexpansionen hålls tillbaka så att tillväxten i
totalproduktionen tillåts öka snabbare, skapas utrymme för ett sänkt
skattetryck. I första hand måste detta utrymme användas för att sänka skatter
som drabbar arbete, sparande och företagsamhet. Ett lägre skattetryck och
lägre marginaleffekter ger konkurrensförbättringar gentemot omvärlden.

Det viktigaste för lönebildningen — drivkraften att arbeta och spara m.m.
— är, sägs det i motionen, att sänka skatterna. Med anledning därav föreslås

FiU 1986/87:10

16

en kraftig sänkning av marginalskatterna och en sänkning av bolagsskatten
samtidigt som vissa möjligheter till fondavsättningar minskas. Därutöver
föreslås en sänkning av förmögenhets- och arvsskatterna med motiveringen
att de drabbar den kapitalbildning som befrämjar ekonomisk tillväxt.

Vad gäller avreglering av ekonomin sägs i motionen följande. Den svenska
ekonomin är hårt reglerad genom konkurrensbegränsningar, etableringshinder
och mängder av regleringar. Monopolen måste brytas och konkurrensen
stärkas genom att privata alternativ till offentligt producerad service tillåts.

Investeringsfonderna inrättades ursprungligen som ett konjunkturpolitiskt
instrument. Enligt motionärerna talar flera skäl för att det inte längre är
lämpligt att bedriva en stabiliseringspolitik som syftar till att kortsiktigt
utjämna svängningar i den internationella konjunkturen. Därför bör investeringsfonderna
generellt vara frisläppta. Frågan om investeringsfonderna bör
också prövas i samband med att hela företagsbeskattningen reformeras.

De ständigt återkommande prisregleringarna utgör ett konkurrens- och
tillväxthämmande inslag. De lagar och institutioner (SPK) som gör prisregleringar
möjliga bör avvecklas.

Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör mjukas upp så att den underlättar
och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden måste fås att
fungera bättre genom att subventioner tas bort, fastighetsskatten successivt
avskaffas och centralstyrning och byråkrati ersätts med rörlighet och
anpassning.

Löntagarfonderna bör avskaffas i enlighet med den borgerliga avvecklingsplanen.

Ett viktigt inslag i en politik för högre tillväxt är vidare att ekonomins
spelregler blir någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet
som kännetecknat den ekonomiska politiken under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Den ekonomiska politikens
inriktning bör därför ligga fast över tiden.

Vad gäller budgetpolitiken framhålls att de offentliga utgifternas andel av
BNP måste minska för att skattetrycket skall kunna sänkas. Målsättningen är
att skattetrycket år 1992 skall vara 5 procentenheter lägre än det är i dag,
vilket ger utrymme för betydande skattesänkningar. Detta kan ske om
ökningen av de totala offentliga utgifterna under den kommande femårsperioden
begränsas till 0,5—1 % per år, räknat i fasta priser och förutsatt att
tillväxten i totalproduktionen blir i genomsnitt 2—2,5 % per år under samma
period. Den ökningstakt i de offentliga utgifterna som förespråkas av
motionärerna för de kommande åren överensstämmer med den som skulle
ha ägt rum under de senaste åren, om de kommunala utgifterna hade
bibehållits på en realt sett oförändrad nivå. I den mån konjunktursituationen
nästa år blir sådan att den i motionen angivna finanspolitiska åtstramningen
leder till att den totala efterfrågan kommer på en alltför låg nivå, bör detta
motverkas med ytterligare skattesänkningar emedan ökade utgifter inte
längre ses som ändamålsenliga för att stimulera ekonomin.

Motionärernas förslag till statsbudget för det kommande budgetåret
innebär jämfört med regeringens förslag en utgiftsnivå som ligger 19
miljarder kronor lägre räknat på helår. Av dessa utgiftsminskningar är ca 5
miljarder kronor mer eller mindre av engångskaraktär. Skatteintäkterna

FiU 1986/87:10

17

2 Riksdagen 1986187.5 sami Nr 10

föreslås för 1988 bli ca 7,5 miljarder kronor lägre. Därtill kommer en
beräknad ökning av skatteinkomsterna med ca 1 miljard kronor genom
marginalskattesänkningarnas effekter på bl.a. arbetsutbudet. Det kassamässiga
underskottet blir därmed 9,3 miljarder kronor lägre än det av regeringen
föreslagna. Då är både ickepermanenta besparingar inräknade och ökade
skatteinkomster till följd av ökade arbetsinkomster. Bortsett från dessa
minskar underskottet med 3,3 miljarder kronor.

För budgetåret uppgår besparingsförslagen till 15,5 miljarder kronor och
skattesänkningsförslagen till 3,9 miljarder kronor. Förklaringen till de
reducerade talen är att många av skattesänkningsförslagen och även flera
utgiftsförändringar träder i kraft den 1 januari 1988.

De förslag som framförs inom det penning-, kredit- och valutapolitiska
området kan sammanfattas på följande sätt:

- Statsskuldspolitiken måste ytterligare effektiviseras inom vissa områden.
Tidsanpassningen av de åtgärder som skall suga upp likviditetsökningen i
hushållen är minst sagt dålig. Ryckigheten i statens upplåningspolitik
måste upphöra.

- Det är svårt att motivera varför hushållens sparande åt staten skall vara
särskilt skattegynnat. Generell sparstimulans via avkastningsfonder bör
utformas.

- De återstående resterna av kreditregleringen bör avskaffas och ersättas
med en beredskapslag.

- Avregleringen av kreditmarknaden måste bli bestående.

- Räntetrappan kan avskaffas och ersättas med ett pris på upplåning i
riksbanken från fall till fall.

- Diskontot bör avskaffas och en annan jämförelseränta bör utvecklas.

- Den nuvarande snabba ökningen i penningmängden måste motverkas om
inflationen skall kunna hållas under kontroll.

- En snabb och fullständig avreglering av valutapolitiken måste genomföras.

- Anknyt kronan till EMS-systemet för att bl.a. motverka en ökad
löneglidning.

Vad avser den kommunala ekonomin framhålls i motionen att genom de
kraftiga löneökningarna år 1986 kommer de kommunala inkomsterna att öka
snabbt även under år 1988, vilket inger farhågor för den kommunala
expansionen även fortsättningsvis. Moderata samlingspartiet har under lång
tid förespråkat en realt sett oförändrad kommunal utgiftsvolym. Detta krav
är minst lika aktuellt nu som tidigare. Ett primärt mål för den ekonomiska
politiken i kommunsektorn är därför att bringa ned volymökningen till 0 %.
Därigenom skapas bl.a. möjligheten att höja reallönerna.

Den av motionärerna specificerade åtstramningen gentemot kommunerna
uppgår, utöver regeringens förslag, till 3,1 miljarder kronor för år 1988.
Åtgärderna kompletteras med krav på kommunalt skattestopp.

Med utgångspunkt i att årets finansplan innehåller en serie varningar om
kvarstående balansbrister i den svenska ekonomin dras i motion Fi216 (fp)
den slutsatsen att den s.k. tredje vägens politik har misslyckats. I motionen
betonas att pris- och lönekostnadsökningarna fortfarande är alldeles för stora

FiU 1986/87:10

18

och att kapitalbildningens bidrag till tillväxten fortfarande är alldeles för
litet. Utvecklingen ligger mycket nära det sämre alternativet i de treårskalkyler
som presenterades under våren 1986. Folkpartiet finner det anmärkningsvärt
att inga korrigeringar föreslås i den ekonomiska politiken.

I motionen föreslås ett antal åtgärder för att nedbringa löne- och
prisutvecklingen till en mer rimlig nivå och för att öka kapitalbildningen och
tillväxten. Statlig inkomstpolitik avvisas. Motionärerna framhåller att statens
agerande bör inriktas på att skapa goda förutsättningar för lönebildningen
så att företagens konkurrenskraft bevaras samtidigt som löntagarna får
höjda reallöner.

För det första bör arbetsgivaravgifterna inte höjas den 1 januari 1988,
vilket regeringen föreslagit. Det lilla utrymme för lönekostnadsökningar som
kan finnas år 1988 bör reserveras för löntagarna.

För det andra måste marginalskatterna sänkas för alla heltidsarbetande. I
partimotionen om skattepolitiken anges riktlinjer för en stor skattereform
med kraftigt sänkta marginalskatter som kan träda i kraft år 1989. Redan år
1988 måste emellertid vissa steg tas för att underlätta avtalsrörelsen.
Folkpartiet föreslår att marginalskatten sänks för alla inkomster över 80000
kr. med 3 procentenheter.

För det tredje bör frivilliga system för andel-i-vinst för de anställda
stimuleras, vilket bl.a. kan väntas dämpa lönekraven. Folkpartiet motsätter
sig därför det av regeringen aviserade förslaget att belägga anställdas
vinstandelar med arbetsgivaravgifter.

För det fjärde måste arbetslöshetsförsäkringen reformeras. Staten måste
även fortsättningsvis bekämpa den öppna arbetslösheten, men förändringar i
systemet krävs så att dels en större del av finansieringen sker av parterna, dels
det område som skall finansieras med medel från försäkringen vidgas. En
sådan reform skulle understryka arbetsmarknadspolitikens roll som en
integrerad del av den ekonomiska politiken.

Den lägre pris- och löneökningstakt som kan väntas följa av folkpartiets
förslag skapar bättre förutsättningar för ökad kapitalbildning. Därutöver
krävs ytterligare åtgärder för att sänka räntenivån i syfte att stimulera
investeringarna.

Valutaregleringen måste liberaliseras även för ingående valutaflöden.
Därigenom ökar efterfrågan på svenska statspapper varigenom räntenivån
kan väntas sjunka.

Statens skuldbörda måste saneras. I motionen föreslås därför utförsäljning
och börsintroduktion av statliga företag, utflyttning av studielån ur budgeten
m.m. Därigenom minskar statens upplåningsbehov, vilket även det kan
väntas sänka räntenivån.

Företagens investeringsfonder bör släppas fria under en treårsperiod för
att sedan i samband med genomförandet av den nämnda skattereformen
återföras till beskattning.

I motionen framhålls också betydelsen av en ökad konkurrens inom
tjänsteproduktionen. Offentliga monopol måste brytas för att stimulera
förnyelse och tillväxt i ekonomin. Folkpartiet avvisar prisreglering som
medel i den ekonomiska politiken och framhåller betydelsen av stabila
prisregler.

FiU 1986/87:10

19

Budgetförslaget i motionen innebär att folkpartiet sänker utgifterna med
ca 6 miljarder kronor vartill kommer ränteeffekten av den föreslagna
skuldsaneringen, totalt ca 6,8 miljarder kronor. Dessutom föreslås ett stort
antal omprioriteringar.

Det utrymme som skapas av utgiftsminskningarna skall enligt folkpartiet
användas för att sänka skatterna. Marginalskattesänkningar föreslås för alla
heltidsarbetande med 3 procentenheter under år 1988, vilket på kort sikt
minskar statens inkomster med ca 4,6 miljarder kronor. Dessutom föreslås
den senaste höjningen av fastighetsskatten återtas och förmögenhetsskatten
på arbetande kapital avskaffas, tillsammans ca 0,4 miljarder kronor.
Folkpartiets nej till höjda arbetsgivaravgifter betyder minskade statsinkomster
med ca 3 miljarder kronor. Sammantaget innebär dessa förslag skattesänkningar
på ca 8 miljarder kronor. Skattereduktionen för fackföreningsavgifter
skall avskaffas, vilket innebär att skattesänkningarna netto uppgår till
ca 6,5 miljarder kronor.

Budgetsaldot i förhållande till regeringens förslag blir i stort sett oförändrat
på helår räknat. För budgetåret leder förslagen i motionen till en minskning
av budgetunderskottet i förhållande till regeringens förslag med ca 1,5
miljarder kronor. Till detta kommer engångsförstärkningar på ca 8,5
miljarder kronor.

Angående kommunernas ekonomi anförs i motionen att det på grund av
regeringens knapphändiga redovisning är svårt att få en överblick av vilka
totala förändringar som ligger i budgetförslaget. Det förefaller vara knappt

2,5 miljarder kronor i indragning. Detta är enligt motionärernas uppfattning
för litet. Regeringen räknar i år med att den kommunala volymexpansionen
blir 1,5 % och dessa prognoser är normalt en underskattning av det faktiska
utfallet. Enligt bedömningen i motionen är det samhällsekonomiska utrymmet
för kommuner och landsting begränsat till obetydligt mer än vad som
följer av demografiska och åldersmässiga förändringar i befolkningens
sammansättning. Det innebär för primärkommunernas räkning i stort sett
nolltillväxt och för landstingskommunerna en volymexpansion på ca 1 %.
Motionärerna föreslår därför en ytterligare minskning av statsbidragen till
kommunsektorn med 1 miljard kronor.

I motion Fi228 (c) görs följande bedömning av de samlade konsekvenserna av
regeringens ekonomiska politik åren 1982 till 1986. Devalveringen 1982
gynnade exportindustrin men ökade klyftorna och förstärkte ägar- och
förmögenhetskoncentrationen. Den förstärkte ytterligare de regionala obalanserna.
 Flyttlassen började åter rulla. Devalveringen försvårade också
anpassningen av den svenska löneökningstakten till omvärlden.

I motionen sammanfattas centerpartiets alternativa ekonomiska politik i
fyra punkter.

För det första en balanserad tillväxt i hela landet. Följande program
presenteras:

- en omfattande skattereform

- sparandeprogram

- stor satsning på utbildning

- infrastruktursatsningar

- stimulans för den privata tjänstesektorn

FiU 1986/87:10

20

- effektivisering av den offentliga sektorn

- stimulans av ny- och småföretagande

- fasta spelregler i ekonomin.

För det andra skall den ekonomiska politiken främja en rättvis fördelning
av tillväxten. I sitt budgetalternativ föreslår motionärerna förbättringar för
pensionärer med låg pension, barnfamiljer och ungdomar.

För det tredje föreslås ett program för sparande syftande till decentraliserat
ägande. I programmet ingår bl.a. ägande av bostad, eget företag och
åtgärder för att bryta den offentliga och privata maktkoncentrationen.
Följande principer bör vara utgångspunkter för ett sådant program:

- Målsättningen på 10 miljarder i finansiellt sparandeöverskott tills statens
utlandsskuld är betald.

- Målsättning att 10 % av hushållens inkomst skall sparas. Minimikrav att
1970-talets nivå återställs.

- Ekonomisk politik för stabilt penningvärde och höjda reallöner.

- Ge sparandet stabila villkor — minska den politiska osäkerheten.

- För en lågräntepolitik utan regleringar.

Vidare föreslås att en utredning tillsätts som skall överväga följande
möjligheter att stimulera hushållssparande!:

- Marginalskattereform

- Inför personliga investeringskonton

- Höj och indexreglera sparavdraget

- Slopa skatten på arbetande kapital

- Återinför det enskilda avdraget på små aktieutdelningar.

För det fjärde måste man förstärka den svenska modellen på arbetsmarknaden,
 dvs. komma till rätta med problemen inom lönebildningen. I
motionen avvisas statlig inkomstpolitik. I stället föreslås att staten lägger fast
sådana institutionella förutsättningar att incitament för samhällsekonomiskt
acceptabla avtal skapas. Motionärerna anser att ett medansvar för den
arbetslöshet som alltför höga löneavtal skapar skall tas av såväl arbetsgivare
som arbetstagare. Därmed kan målet full sysselsättning främjas utan hög
inflation och externa problem.

De omfördelningar som motionärerna förordar i sitt budgetförslag innebär
en viss förstärkning budgetåret 1987/88 och en balanserad situation om
hänsyn tas till helårseffekt. Inräknas engångseffekter skulle budgetunderskottet
i detta budgetalternativ minska ytterligare.

Motionärernas torslag om ökade utgifter uppgår till 7555 milj. kr. för
budgetåret 1987/88. Samtidigt föreslås besparingar på 7170 milj. kr., skatteoch
avgiftssänkningar på 420 milj. kr och överföringar från försäkringssystemet
på 2135 milj. kr. Totalt innebär detta en besparing på 1330 milj. kr.
vartill kommer ränteeffekter och engångseffekter.

Vad gäller den kommunala ekonomin framhåller motionärerna att det är
viktigt att kommuner och landsting på ett fullgott sätt kan klara sina viktiga
uppgifter ålagda av regering och riksdag. Samtidigt kräver den samhällsekonomiska
situationen att kommuner och landsting aktivt medverkar till att den
svenska ekonomin kommer i balans. Kommunernas viktiga verksamhet samt
medverkan i saneringen av den svenska ekonomin bör enligt centerpartiets
mening avvägas så att kommunala skattehöjningar undviks.

FiU 1986/87:10

21

I princip accepteras regeringens ramar för den kommunala sektorn för
nästa budgetår. Detta för att reducera det statliga budgetunderskottet.

Motionärerna framhåller att centerpartiet sedan länge har verkat för att
med hjälp av skatteutjämningssystemet ge olika kommuner och landsting
mer likartade ekonomiska möjligheter. En förstärkning och reformering av
skatteutjämningssystemet är nödvändig. Finansministern har emellertid,
sägs det i motionen, i budgeten föreslagit en kraftig försämring av skatteutjämningen.

Mot bakgrund av det liggande budgetförslaget föreslår motionärerna en
ökad ram för skatteutjämningen på 3,4 miljarder kronor. Detta bör
finansieras genom borttagen kompensation (1,6 miljarder kronor) till
kommunerna för beskattningen av juridiska personer samt genom överföring
av specialdestinerade bidrag (1,8 miljarder kronor).

På sikt föreslås en överföring av samtliga specialdestinerade bidrag (utom
bidragen till skolan) till skatteutjämningen.

I motion Fi226 (vpk) framhålls att när vi nu är vid ”tredje vägens” ände
framstår det som en avgörande brist i dagens socialdemokratiska regeringspolitik
att frågan om vilket samhälle man vill skapa inte alls nämns eller
diskuteras. Utan en sådan viljeinriktning kan man knappast heller diskutera
om den föreslagna ekonomiska politiken alls leder framåt. Den förda
politiken leder bort från det samhälle som arbetarrörelsens politiska och
fackliga grenar en gång satt som mål för sitt arbete. Arbetslösheten blir —
trots god konjunktur — kvar på fortsatt hög nivå. Stora ungdomskullar
tvingas leva på lägre löner och halvtidsarbeten. Elberoendet och kärnkraftssamhället
förstärks genom politiska undanmanövrar. Den gemensamma
sektorn attackeras och den fackliga solidariteten mellan privat och offentligt
anställda hotas. Transnationalisering av industriproduktionen och utlandsberoendet
ökar snabbt. Försvaret ges mer pengar trots stora behov av pengar
inom andra områden. Flyttlasspolitik och bostadsbrist går hand i hand med
ett stort tryck på de regioner som favoriseras av kapitalets koncentrationsprocess.
 Nya miljöfaror redovisas undan för undan.

De erfarenheter som gjorts under ett decennium av borgerliga och
socialdemokratiska regeringar visar enligt motionärerna att den ekonomiska
politiken inte skiljer sig åt i de grundläggande dragen. Vänsterpartiet
kommunisterna vill använda den ekonomiska politiken på ett helt annat sätt.
Politiken skall innebära arbete åt alla, social rättvisa och en jämnare
inkomstfördelning. Det nationella oberoendet måste försvaras och den
internationella solidariteten förbättras. Miljöproblemen är en verklighet
från vilken ingen kan bortse. Detta måste också forma politiken så att inga
ekonomiska frågor kan avgöras utan att de ekologiska hänsynen finns med.
Den regionala utarmningen skall bekämpas, vilket kan ske genom en
styrning av investeringarna. Jämställdhet mellan könen måste även främjas
av de ekonomisk-politiska åtgärderna. Ungdomen måste återges en framtidstro
och en möjlighet att försörja sig. Den gemensamma sektorns socialt
och samhällsekonomiskt viktiga delar skall utvecklas och förbättras, bl.a.
genom en demokratisering av arbetsförhållanden. Samtidigt bör en förkortning
av arbetsdagen övervägas. Denna utveckling måste gå hand i hand med

FiU 1986/87:10

22

en förnyelse av industriproduktionen. Genom indragning av likviditeter från
näringslivet kan nödvändiga investeringar genomföras grundat på ett väl
utformat nationellt industrialiseringsprogram. Det understryks i motionen
att ett generellt angrepp på den gemensamma sektorn är detsamma som ett
förödande av en viktig produktionsfaktor i ett högt industrialiserat samhälle
av vår typ. Demokratin måste klättra över fabriksgrindarna och hela
samhällets utveckling bli en angelägenhet för envar. En sådan politik kräver
ingrepp mot kapitalets envälde. En kraftig återfördelning av ekonomiska
resurser är nödvändig från dem - främst privata kapitalister - som tjänat på
inflation och spekulation till dem som förlorat på utvecklingen.

Angående skattepolitiken anförs att utgångspunkten för vänsterpartiet
kommunisterna är att lindra beskattningen för folk i låga och normala
inkomst- och förmögenhetslägen och åstadkomma en reellt ökad beskattning
av stora inkomster och förmögenheter. Skattepolitiken måste, enligt motionärernas
mening, ha ett långsiktigt perspektiv med grundläggande förändringar
och ett kortsiktigt med förändringar i utjämnande syfte. I det längre
perspektivet bör den huvudsakliga skatten på arbetsinkomster ersättas med
en beskattning direkt i produktionsledet. Huvudparten av den nuvarande
kommunala inkomstskatten torde kunna ersättas med skatt ur produktionen.
Kvar av beskattningen av arbetsinkomsten skulle bli en mindre del kommunal
skatt och den statliga inkomstskatten som samtidigt skulle ökas i
progression. Med tyndpunkten överförd till en produktionsbeskattning
skulle helt andra styrmedel för samhället ges, samtidigt som tekniken skulle
komma att beskattas till skillnad mot för hur det är för närvarande. De
nuvarande arbetsgivaravgifterna, som särskilt drabbar arbetsintensiva företag
till skillnad mot högrobotiserade, skulle ersättas inom detta system.

Därutöver skulle en produktionsbeskattning också nyttjas till att minska
uttaget av råvara och hög energikonsumtion och stimulera till högre
återanvändningsgrad och energisparande.

I det kortare perspektivet krävs åtgärder för att kraftigt minska undandragandet
av skatt och utjämna de stora skillnaderna mellan utdebiteringen i
landets kommuner och landsting. Progressionen - utjämningen i skattesystemet
— måste åter bli en realitet. ”Problemet” med höga marginalskatter
rör endast ett fåtal med inkomster högre än flertalet.

I motionen framförs även kravet att underskottsavdragen i inkomstbeskattningen
bör slopas och kompenseras av en samhällelig bostadsfinansiering
för egnahem och fritidshus med låg och fast ränta där räntan i stort sett
halveras.

I motionens avsnitt om budgetpolitiken anförs bl.a. att det behövs ett mer
distinkt flerårsperspektiv på budget och offentlig sektor. Inom detta bör man
kunna fastlägga allmänna prioriteringar och förskjutningar.

En grundläggande sådan förskjutning är en utjämning mellan samhällets
klasser vad avser inkomster och andra resurser. Detta är i högsta grad
samhällsekonomiskt motiverat. Ett växande överskott har samlats hos
finansvärld, storföretag och enskilda kapitalägare. De breda skikten i
samhället tillsammans med viktiga offentliga verksamheter har gjort en
motsvarande relativ förlust. Resultatet är en ekonomisk obalans, som gör att

FiU 1986/87:10

23

överskottet inte investeras i nyttiga verksamheter utan flyter ut i finansiella
operationer. Den nationella efterfrågebasen blir för svag.

Vidare bör enligt motionärerna en gradvis omfördelning i betydande mån
ske via offentliga verksamheter, särskilt de som har betydelse för de breda
folklagrens konkreta livsvillkor. Den samlade offentliga sektorns relativa
storlek bör växa. Detta har på sikt positiva verkningar både på produktiviteten
i samhällsekonomin och på utvecklandet av människors allmänna
kapacitet. En viss ökning av hushållens konsumtion är också motiverad, men
den kollektiva konsumtionen och investeringar bör ha ett företräde. Vad
gäller hushållens konsumtion bör man klart differentiera mellan de sämre
ställda gruppernas behov och den överflödskonsumtion som härrör från de
mer penningstarka och som till stor del kan förmodas ha sitt ursprung i
förtjänster på aktier eller andra privilegierade sparformer.

Förslagen i motionen ökar statsutgifterna med omkring 8 miljarder kronor
utöver regeringens. Ungefär 0,8 miljarder härav faller på socialförsäkringssektorn.
 Skillnaden mellan motionens och regeringens förslag motsvarar ca 1
% av landets bruttonationalprodukt.

Inkomstsidan förstärks i detta budgetalternativ med 6,8 miljarder. Därtill
kommer sannolikt en viss indirekt ökning av skatteinflödet via budgetens
stimulerande effekt på sysselsättning och hushållsinkomster.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området under de senaste fyra åren
har kännetecknats av en konjunkturuppgång som i varaktighet är en av de
längsta under hela efterkrigstiden. Även om tillväxten under år 1987 i de
stora industriländerna inte kommer att ligga på den nivå som förutspåddes i
slutet av år 1986 talar flera faktorer för att uppgången kommer att fortsätta
under år 1987 om än i lägre takt än förra året.

Tabell 1. Bruttonationalprodukten i vissa OECD-länder och världshandelns utveckling

Årlig procentuell förändring.

1986

1987

OECD1

Kl2

Finansplanen

USA

2,5

3

2,8

2,8

Japan

2,3

2,8

2,8

2,5

V-Tyskland

2,5

3

3,3

3

Danmark

2,8

0,5

1,3

1,3

Norge

3,5

2

2

2,5

OECD-Europa

2,5

2,5

2,5

2,5

OECD-totalt

2,3

2,5

2,8

2,5

Världshandelns

volymtillväxt

4,5

3,8

4

4

1 OECD:s ekonomiska sekretariat, dec. 1986

2 Konjunkturinstitutet

FiU 1986/87:10

24

Det kan konstateras att oljeprisfallets positiva inverkan på tillväxten under år
1986 blev mindre än väntat. Däremot minskade i flertalet av OECDländerna
inflationstakten markant samtidigt som räntorna föll. Det är
emellertid uppenbart att en låg inflation inte i nämnvärd grad har kunnat
bidra till att lösa det svåra arbetslöshetsproblemet. I OECD-länderna väntas
arbetslösheten under år 1987 ligga kvar på en mycket hög nivå. I Västeuropa
innebär detta en arbetslöshet på 11 % som motsvarar 20 miljoner arbetslösa.
Enligt OECD-sekretariatet måste tillväxten i OECD-området överstiga 3 %
om någon påtaglig förbättring av arbetslöshetssituationen skall komma till
stånd. Det är därför inte uteslutet att arbetsmarknadsläget i OECD-området
ytterligare kan försämras.

Under den långa tillväxtperioden har olika konjunkturbedömare utfärdat
varningar för att konjunkturen snabbt kan vändas nedåt. De bakomliggande
orsakerna till detta är främst de rådande svåra obalanserna i världshandeln
mellan de stora industriländerna men också den internationella skuldkrisen.
Obalanserna synes bestå under år 1987 men dollarns kraftiga fall gentemot
yenen och D-marken kan på sikt antas bidra till att utjämna obalanserna.

När det gäller skuldkrisen har situationen för de skuldtyngda utvecklingsländerna
inte förbättrats. De långtgående neddragningar av sin import som
u-länderna tvingats till för att kunna åstadkomma en förbättring av handelsbalansen
försvårar möjligheterna att åstadkomma en tillväxt i dessa länder.
År 1986 har i dessa avseenden inte inneburit någon förbättring.

I finansplanen understryks att det är angeläget att resultat snart kan
uppvisas när det gäller att minska de stora externa obalanserna mellan de
större industriländerna, inte minst för att avvärja det hot mot världshandeln
som ett fortsatt starkt protektionistiskt tryck innebär. Det är av stor vikt att
industriländerna gemensamt axlar ett ansvar för att den nödvändiga anpassningen
sker utan att äventyra en fortsatt god tillväxt i världsekonomin. En
ökad beredvillighet till samarbete har också visats från de större industriländernas
sida när det gäller att få till stånd en rimlig anpassning av räntor och
växelkurser. Det är önskvärt med en ökad internationell samordning för att
åstadkomma en omläggning av den ekonomiska politiken i de större
länderna med sikte bl.a. på att stärka tillväxten i Västeuropa och i Japan.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen avser att i olika
internationella fora fortsätta verka för en sådan samordning.

Av den svenska exporten avsätts nära 80 % i Västeuropa och Förenta
Staterna varav drygt 30 % går till de nordiska länderna. Den betydelse de
nordiska länderna har för den svenska exporten illustreras av att handeln
med Norge för närvarande ger hälften av överskottet i Sveriges handelsbalans.
 Aktuella prognoser pekar emellertid på en kraftig minskning av
tillväxten både i BNP och i importen i såväl Danmark som Norge.
Utvecklingen i Finland är däremot tillfredsställande trots en nedgång av
exporten till Sovjetunionen. För år 1987 gäller att BNP-tillväxten bedöms
uppgå till 2,5 %. Det största bidraget förväntas komma från den privata
konsumtionen.

Mot denna bakgrund kan det vara av värde att redovisa den ekonomiska
situationen för Danmark och Norge och den förväntade utvecklingen under
år 1987. Produktionstillväxten i Danmark har sedan år 1982 legat väsentligt

FiU 1986/87:10

25

över den genomsnittliga tillväxten i Västeuropa. De tre senaste åren har
också inneburit en god tillväxt i investeringarna. Samtidigt har inflationen
kommit ned från drygt 12 % i början av 1980-talet till något mer än 3,5 % för
år 1986. Denna utveckling har emellertid åtföljts av mycket svåra bytesbalansproblem.
 I själva verket har bytesbalansen uppvisat kraftiga underskott
alltsedan den första oljekrisen, dvs. sedan mitten av 1970-talet. En viss
förbättring inträffade visserligen under åren 1983 och 1984 men därefter har
bytesbalansen återigen försvagats och år 1986 blev ett av de sämre åren för
dansk utrikeshandel (jfr tabell 2).

Utvecklingen i Danmark under 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet
kännetecknades av en även i jämförelse med motsvarande utveckling i
Sverige låg arbetslöshet. Fr.o.m. mitten av 1970-talet började emellertid
arbetslösheten att öka kontinuerligt och nådde år 1983 nivån 10,5 %.
Därefter föll den något men uppgick år 1986 till 8 %.

I tabell 2 redovisas det danska finansministeriets bedömning av den
ekonomiska utvecklingen för år 1987.

Tabell 2. Försörjningsbalans för Danmark. Det danska finansministeriets bedömning
för år 1987

Miljarder

Dkr

1985

Procentuell förändring

1986

1987

BNP

613

2,7

1,1

Import

225

6,4

- 3,2

Privat konsumtion

337

4,8

- 0,5

Offentlig konsumtion

155

-0,4

2,5

Offentliga investeringar

14

-4,8

1,3

Bost. investeringar

26

10,0

-12,0

Övr. fasta investeringar

74

16,4

- 4,0

Lagerinvesteringar

6

-0,2

- 0,6

Export

226

1,0

3,4

Bytesbalans

(miljarder Dkr.)

-28

-33

-19

Åren 1985 och 1986 innebar en markant tillväxt i konsumtionen och en god
tillväxt i investeringarna. Detta fick till följd att importen ökade med nära 6,5
%. Samtidigt stagnerade emellertid exporten och bytesbalansunderskottet år
1986 blev, mätt som andel av bruttonationalprodukten, det största på mer än
20 år. För att komma till rätta med det snabbt accelererande underskottet
vidtogs en rad stabiliseringspolitiska åtgärder såväl år 1985 som år 1986. De
finanspolitiska åtgärderna har inneburit en höjning främst av vissa indirekta
skatter. Vidare har kreditpolitiska åtgärder mot konsumtions- och bostadskrediter
genomförts. Finansministeriet räknar med att åtgärderna skall
medföra en minskning av den privata konsumtionen och betydande neddragning
av bostadsbyggandet. Även för de övriga investeringarna väntas en
nedgång. Eftersom en återhämtning bedöms ske samtidigt för exporten
innebär prognosen en förbättring av bytesbalansen för år 1987 med nära 15
miljarder Dkr.

OECD anger i sin bedömning av Danmarks utveckling under år 1987 en
väsentligt lägre (0,5%) tillväxt i BNP än vad finansministeriet gör. Skillna -

FiU 1986/87:10

26

derna i prognosen beror bl.a. på att OECD antar en lägre ökning i exporten.
Såväl OECD:s som finansministeriets bedömning utarbetades i slutet av år
1986. De därpå följande månaderna har inneburit en höjning av råoljepriset
och ytterligare fall i dollarkursen. Kommer utvecklingen under år 1987 att
innebära fortsatt fall i dollarkursen bör på grund av Danmarks anslutning till
det europeiska monetära systemet (EMS) detta innebära en appreciering av
den danska kronan. Detta kan betyda en försämring av Danmarks konkurrenskraft
gentemot länderna utanför den europeiska gemenskapen (EG).

Oljesektorns utveckling i Norge har inneburit att även Norge har haft en
tillväxt som legat väsentligt över genomsnittet för OECD-området under de
senaste åren. Inget annat av Västeuropas länder kan uppvisa en så god
utveckling av sysselsättningen och låg arbetslöshet under motsvarande
period som Norge. Den höga ekonomiska aktiviteten har emellertid
inneburit att inflationen varit hög.

År 1985 ökade den privata konsumtionen med mer än 8 %, en ökning som
inte har någon motsvarighet under efterkrigstiden. Den kraftiga expansionen
av den inhemska efterfrågan fortsatte under år 1986. Den framkallade en
våldsam ökning av importen som i kombination med fallet i råoljepriserna
försämrade bytesbalansen med nära 60 miljarder Nkr. Bytesbalansen
uppvisade därför för första gången sedan år 1979 ett negativt saldo. För år
1987 väntas (jfr tabell 3) bytesbalansunderskottet öka ytterligare. Konsumtionsökningen
förutses emellertid bli reducerad till 0,5 % och tillsammans
med en nedgång i investeringsverksamheten innebär detta en minskning av
importen med ca 4 %. Den här redovisade utvecklingen för den norska
ekonomin stämmer väl överens med OECD:s bedömning.

Tabell 3. Försörjningsbalans för Norge. Det norska finans- och tolldepartementets
bedömning1

Miljarder

Nkr

1985

Procentuell förändring

1986

1987

BNP

498

4,2

2,2

Import

196

11,7

- 3,7

Privat konsumtion

242

4,7

0,4

Offentlig konsumtion

93

2,0

1,7

Bruttoinvesteringar totalt

108

22,3

- 4,6

Industri

73

30,7

- 7,1

Bostäder

21

7,5

1,9

Off. myndigheter

14

0,4

1,5

Lagerinvesteringar

16

-

-

Export

235

3,5

1,8

Bytesbalans

(miljarder Nkr.)

26

-33

-43

1 Bedömningen slutfördes hösten 1986.

Oljeprisfallet och överhettningen i ekonomin har sålunda skapat svåra
obalanser i den norska ekonomin. Utöver det stora bytesbalansunderskottet
har statsbudgeten försvagats. År 1985 svarade oljeintäkterna på 47 miljarder
Nkr. för 20 % av budgetens intäktssida. År 1986 innebar en minskning till
35 miljarder Nkr., och en lika kraftig minskning kan påräknas för innevarande
år. Att situationen är svårbemästrad bestyrks av att inflationen är högre än

FiU 1986/87:10

27

i konkurrentländerna. Enligt OECD kommer den under år 1987 att stanna
vid 8 %. Kostnadsökningarna är stora och lönekostnaderna, som under år
1986 steg med nära 10 %, väntas under år 1987 stiga med över 10 %. Under år
1986 vidtogs åtstramande penning- och finanspolitiska åtgärder samtidigt
som den norska kronan devalverades. Vid behandlingen av 1987 års budget
fattades beslut om en ytterligare åtstramning av finanspolitiken genom
nedskärningar av statsutgifterna och en höjning av inkomstskatten samt vissa
avgiftshöjningar. Även kreditpolitiken skärptes.

Några nyckeltal för den internationella ekonomin som är av betydelse för
hur den svenska ekonomin kommer att utvecklas under år 1987 redovisas i
tabell 4.

Tabell 4. Internationella rörutsättningar för år 1987. Bedömning enligt finansplanen

1986

1987

BNP %

USA

2,5

2,8

Japan

2,3

2,5

V-Tyskland

2,5

3

Danmark

2,8

1,3

Norge

3,5

2,5

KPI %

USA

2,3

3

Japan

0,5

0

V-Tyskland

- 0,5

0,5

Danmark

3,8

3,8

Norge

7,3

9

Arbetslöshet

USA

7

6,8

Japan

2,8

3,3

V-Tyskland

8

7,8

Danmark

7,8

8,8

Norge

1,8

2

Bytesbalans miljarder dollar1

USA

- 145

- 140

Japan

+ 80

+ 75

V-Tyskland

+ 35

+ 25

Danmark

- 4,3

- 2,8

Norge

- 4,8

-6

Världshandelns volymtillväxt

4,5

4

Råoljepris dollar per fat

14,6

15

Dollarkurs i kr.

7,13

6,97

1 OECD. Economic Outlook dec. 1986

Som tidigare nämnts har sedan finansplanen presenterades priset på råolja
börjat stiga samtidigt som dollarkursen fortsatt att falla. Oljepriset ligger för
närvarande, i mitten av februari, vid 17-18 dollar per fat i jämförelse med 15
dollar per fat som antagits i finansplanen. Avgörande för oljeprisets
utveckling är sammanhållningen inom OPEC.

I finansplanen har antagits en dollarkurs på 6:97 kr. Utvecklingen i januari
och de första dagarna i februari blev återigen dramatiska för den amerikanska
dollarn. Gentemot den svenska kronan föll dollarn med 10 % och

FiU 1986/87:10

28

närmade sig 6:40 kr. Därefter har en återhämtning skett och den 19 februari
noterades dollarn till 6:50 kr.

Fallet i dollarkursen kan väntas få påtagliga effekter för tillväxten i Japan
och Västtyskland. Apprecieringen av yenen och D-marken minskar exporten
från de båda länderna. Utvecklingen bör innebära en något lägre tillväxt för
dessa länder än vad som angivits i tabell 4. För Förenta Staternas del bör
utvecklingen vara den motsatta och innebära en ökad tillväxt. Det bör dock
framhållas att trots den kraftiga deprecieringen av dollarn under åren 1985
och 1986 har detta inte inneburit någon förbättring av den reala utrikesbalansen
under år 1986. Rimligtvis bör denna utveckling vända under år 1987 och
ge ett positivt bidrag till BNP-tillväxten.

Som utskottet ser det talar utvecklingen av den internationella ekonomin
efter december 1986 för en något lägre tillväxt i OECD-området under år
1987 än vad som anges i finansplanen. För världsekonomin som helhet
motverkas detta av att situationen för vissa andra länderområden —
exempelvis OPEC-länderna och de s.k. NIC-länderna i Asien — klart
förbättras.

Utvecklingen i Sverige

År 1986 innebar för den svenska ekonomin en kraftig förbättring av
bytesbalansen, som visade ett överskott på 8,5 miljarder kronor. Samtidigt
sjönk inflationen till 4,2 %, räknat mellan helåren 1985 och 1986 och till 3,3
% under loppet av året. Det kan nämnas att man måste gå tillbaka till slutet
av 1960-talet för att finna lika låga prisökningar. Tillväxten i BNP har
emellertid varit måttlig och burits upp av ökad konsumtion medan bidraget
från kapitalbildning, dvs. investeringar och nettoexport, varit negativt.

Av tabell 5 framgår att konjunkturinstitutets bedömning av tillväxten i
BNP ligger något under den som redovisas i finansplanen. Förklaringen
utgörs främst av en lägre tillväxt i den privata konsumtionen och i exporten.

FiU 1986/87:10

29

Tabell 5. Försörjningsbalans och nyckeltal

FiU 1986/87:10

Miljarder Procentuell volymförändring

Kr. ivoo
löp. priser 1985

1986

1987

Kl

1987

Fi-planen

BNP

862,5

2,2

1,7

1,8

2,2

Import av varor och
tjänster

282,9

7,7

3,7

4,0

4,0

Tillgång

1 145,4

3,5

2,2

2,4

2,7

Priv. konsumtion

438,6

2,7

3,6

2,2

3,0

Off. konsumtion

239,8

1,9

1,3

1,1

1,0

Stat

64,8

0,4

-0,1

-0,3

-0,3

Kommuner

175,0

2,5

1,9

1,6

1,5

Bruttoinvesteringar

164,8

6,3

0,3

2,5

2,5

därav näringslivet

107,5

10,7

2,9

3,0

3,0

Lagerinvestering

-1,4

0,6

-0,3

0,5

0,4

Export av varor och
tjänster

303,6

2,3

2,8

2,0

2,5

Användning

1 145,4

3,5

2,2

2,4

2,7

Konsumentpris dec.-dec.,

%

5,8

3,3

4,5-5,0

4,0

Sysselsättning, förändring

+47 000

+32 000

+30 000

+30 000

i antal personer
Arbetslöshet, %

2,8

2,7

2,7

2,7

Timlön, %

7,2

7,9

5,5

5,3

Bytesbalans miljarder kr.

-10,4

8,5

6,9

3,6

Hushållens reala disponibla inkomster ökade under år 1986 med ca 3 %. För
år 1987 anges i finansplanen en ökning på 2 %. Den privata konsumtionen
beräknas öka med 3 %. Finansplanen anger i jämförelse med konjunkturinstitutet
en lägre inflation för år 1987, vilket leder till en högre realinkomstökning
för hushållen. Det är en orsak till att finansplanens konsumtionsprognos
ligger nära 1 % högre än institutets.

Konsumtionsökningen under år 1986 kan antas ha varit i viss utsträckning
lånefinansierad. Den ökade skuldsättningen i hushållen är till stor del
möjliggjord av avregleringen av kreditmarknaden. Enligt utskottets mening
är det knappast troligt att hushållen fortsätter att skuldsätta sig i samma
utsträckning under år 1987. Höga realräntor, avdragsbegränsningar och det
höjda sparavdraget är exempel på återhållande faktorer. Vidare träffade
riksbanken i november en överenskommelse med banker, bostadsinstitut
och finansbolag om skärpta amorteringsvillkor för nya lån till hushållen.
Dessa omständigheter, tillsammans med att räntorna sedan slutet av
november åter börjat vända uppåt, kan innebära att den fortsatta nedgången
av hushållssparande! dämpas och att finansplanens konsumtionsprognos
med ökning på 3 % är något för hög även om priserna inte skulle stiga mer än
4 % under loppet av året.

1986 års exportökning uppgick till 2,8 % samtidigt som världshandeln
ökade med 4,5 %. Det är därför sannolikt att marknadsandelsförlusterna för
detta år kommer att stanna vid ca 1,5 %. De mest betydande andelsförlusterna
återfinns på de nordiska marknaderna och är främst orsakade av en
kapacitetsbrist i den svenska bilindustrin. Både i finansplanen och i
konjunkturinstitutets prognos förutses en lägre ökning för år 1987. Konjunk -

turinstitutet, som i stort utgår ifrån samma internationella förutsättningar
som finansdepartementet, förutser försätta marknadsandelsförluster för den
svenska exporten vad gäller bearbetade varor. I finansplanen hävdas
emellertid att marknadsandelsförlusterna bör upphöra under år 1987.
Motiveringen är att de relativa arbetskostnaderna för svensk industri till följd
av deprecieringen av den svenska kronan sjunkit något i gemensam valuta
mellan åren 1985 och 1987. Vidare framhålls att lönsamheten i den svenska
ekonomin är betydligt bättre än för några år sedan, vilket medfört att
industriinvesteringarna i dag ligger på en väsentligt högre nivå än tidigare
samt att marknadsföringsinsatserna förbättrats. Utskottet delar uppfattningen
att detta bör ha positiva effekter på marknadsandelarna.

Som framgått av avsnittet om den internationella ekonomiska utvecklingen
kan tillväxten i OECD-området komma att försvagas något i jämförelse
med vad som förutsätts i finansplanen. Detta hindrar emellertid inte att
förutsättningarna för svensk export på Västeuropa med undantag för Norden
något kan förbättras. Orsaken är det fortsatta fallet i dollarkursen. Det bör
dock framhållas att effekterna för svensk export av dollardeprecieringen inte
är entydiga. Sverige har apprecierat kraftigt mot dollarn men också mot
NIC/ASEAN-länderna medan en depreciering skett mot de västeuropeiska
valutorna. I vilken utsträckning och i vilken riktning den svenska konkurrenskraften
har ändrats till följd av växelkursförskjutningarna varierar
därför, som framhålls i konjunkturinstitutets rapport, mellan olika marknader
och är dessutom beroende av vilka antaganden man gör om vilka länder
som bör betraktas som våra konkurrenter på dessa marknader. På den
amerikanska marknaden har den svenska kronan deprecierat med ett par tre
procent mellan år 1985 och år 1986 gentemot våra konkurrenter bland
OECD-länderna (exkl. Förenta Staterna), men om NIC/ASEAN-länderna
tas med i kalkylen har vår konkurrentvägda växelkurs inte ändrats nämnvärt.
Om man dessutom skulle ta hänsyn till att vi också konkurrerar med
amerikanska företag på den amerikanska marknaden skulle resultatet i
stället bli en appreciering av den svenska kronan. På den västeuropeiska
marknaden, som tar emot huvuddelen av den svenska exporten av bearbetade
varor, är det däremot klart att den svenska kronan deprecierats mot
konkurrentländernas valutor. Det förefaller därför rimligt att anta att
växelkursförskjutningarna sammantaget har haft en positiv effekt på den
svenska konkurrenskraften vad gäller marknaderna i Västeuropa.

Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund exporten kunna öka
med de i finansplanen angivna 2,5 procenten. Utskottet vill emellertid
understryka att en sådan utveckling av svensk utrikeshandel under år 1987
som här redovisats förutsätter att löner och priser inte stiger mer än vad som
antagits i propositionen, dvs. att löneökningarna endast obetydligt överskrider
5 % och att inflationen under loppet av året stannar vid 4 %.

En höjning av priset på råolja under år 1987 kan inte uteslutas. En sådan
prishöjning kan, allt annat oförändrat, radera ut det bytesbalansöverskott för
år 1987 som anges i propositionen. Effekten av oljeprishöjningen motverkas
emellertid av en fortsatt fallande dollarkurs. Därtill kommer att regeringens
försvarsöverenskommelse med folkpartiet innefattar viss utförsäljning av de

FiU 1986/87:10

31

svenska oljelagren och därmed en förstärkning av bytesbalansen.

De senaste årens utveckling har fört de totala fasta investeringarna upp till
den högsta nivån under de senaste 15 åren. Investeringskvoten, som var ca

18,5 % år 1983, nådde ca 19,5 % år 1985. Mellan år 1985 och år 1986 har de
totala bruttoinvesteringarna dock förblivit nästan oförändrade. Under år
1987 väntas emellertid bruttoinvesteringarna återigen öka. Industriinvesteringarna
som under förra året minskade med 2 % bedöms under år 1987 öka
kraftigt med 12 %. Ökningen ligger främst inom bilindustrin som därigenom
får en angelägen kapacitetshöjning. Utskottet delar emellertid den uppfattning
som framförs i propositionen, att även om återhämtningen och den
fortsatta expansionen under år 1987 visar prov på en fortsatt god investeringsbenägenhet
och riskvilja, så skulle uppgången sannolikt ha blivit
kraftigare om den inhemska lönekostnadsutvecklingen snabbare hade anpassats
till utlandets.

Det svenska arbetsmarknadsläget är i ett internationellt perspektiv mycket
gott. Avsevärda förbättringar av arbetsmarknadssituationen har skett under
de senaste åren. Arbetslösheten uppgick under år 1986 till 2,7 % och väntas
bli densamma för år 1987. Som framhållits i propositionen måste ytterligare
ansträngningar göras för att stärka sysselsättningsläget och ytterligare
minska arbetslösheten. Vissa orostecken finns alltjämt, bl.a. när det gäller
långtidsarbetslösheten och arbetsmarknadsläget i vissa regioner.

Den förda ekonomiska politiken

De ekonomiska obalanserna har genom den förda ekonomiska politiken
minskat påtagligt under de senaste åren. Regeringen anser därför att det nu
är möjligt att i ökad utsträckning vidta åtgärder för att utveckla och förstärka
välfärden och att angripa långsiktiga och strukturella problem i ekonomin.
Inriktningen av regeringens ekonomiska politik kan sammanfattas på
följande sätt:

- Finanspolitiken måste även fortsättningsvis ha en stram inriktning. En
fortsatt neddragning av budgetunderskottet är nödvändig bl.a. för att
skapa förutsättningar för en nedpressning av ränteläget. Budgetkonsolideringen
skall ske genom utgiftsbegränsningar och ekonomisk tillväxt.
Däremot bör det totala skattetrycket inte stiga.

- En politik för ökad tillväxt måste föras om en ökning av välfärden skall
vara möjlig och en hög sysselsättning skall kunna vidmakthållas. I
propositionen betonas att detta förutsätter en ökad kapitalbildning och
effektivitet i produktionen. Kraven på en höjning av produktiviteten i
ekonomin gäller både den offentliga och den privata sektorn. Vidare
förutsätter en hög tillväxt att lönebildningen fungerar bättre. Kraven på
en ökad kapitalbildning och bättre fungerande lönebildning fordrar
emellertid fortsatta reformer på skatteområdet. Regeringen kommer
därför att inbjuda oppositionspartierna till överläggningar om den
framtida skattepolitiken.

- Reformer för social rättvisa har hög prioritet för vissa områden och
grupper. Det gäller de sämre ställda pensionärerna, sjukförsäkringen för
vissa viktiga grupper på arbetsmarknaden och den ekonomiska situatio -

FiU 1986/87:10

32

nen för de arbetslösa för vilka föreslås en höjning av dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen.

- Åtgärder för att åstadkomma en bättre regional balans föreslås i
finansplanen och kommer att kompletteras med förslag till ytterligare
åtgärder under våren.

Regeringen införde den 30 januari 1987 ett allmänt prisstopp. Prisstoppet
motiverades av att det ansågs föreligga en allvarlig fara för att tidigare års
tendenser till stora årliga prishöjningar lever kvar också under år 1987.
Regeringen understryker att dessa tendenser måste brytas om det svenska
näringslivets konkurrenskraft skall kunna bevaras och om reala löneökningar
skall vara möjliga att uppnå. Prisstoppet är generellt och skall gälla tills
vidare.

Oppositionspartiernas alternativ

I motioner som väckts av moderata samlingspartiet (Fi215), folkpartiet
(Fi216) och centerpartiet (Fi228) utpekas samma områden som i propositionen
som varande de områden som särskilt bör uppmärksammas. En ökad
tillväxt, ökad kapitalbildning och en bättre fungerande lönebildning är tre
huvudteman i motionerna.

I moderata samlingspartiets motion Fi215 (m) krävs en åtstramning av
finanspolitiken. Motionärerna framhåller att den snabba ökningen av den
totala konsumtionen under år 1986 och som väntas fortsätta även under år
1987, borde ha bromsats upp tidigare främst genom en begränsning av den
offentliga konsumtionen. Samtidigt föreslås en sänkning av skatterna
innebärande lägre marginal-, bolags-, arvs- och förmögenhetsskatter.

Som utskottet ser det leder inte förslagen i motionen till någon åtstramning
av finanspolitiken. Med stor sannolikhet skulle effekten av förslagen i
moderata samlingspartiets motion bli ett kraftigt underskott i bytesbalansen
genom en väsentligt högre tillväxt i den privata konsumtionen än de 3 % som
anges i propositionen. Visserligen skall enligt motionärerna ökningen i den
privata konsumtionen balanseras av en kraftig minskning av den offentliga
konsumtionen. Då den senare emellertid har ett väsentligt lägre importinnehåll
än den privata konsumtionen blir resultatet en importökning. För att
undvika en kraftig ökning av importen är det uppenbart att det krävs ännu
större besparingar i den offentliga sektorn än vad som anges i motion Fi215
(m). Motionärernas förslag skulle således om de genomfördes leda till en
betydande försvagning av bytesbalansen.

Utöver det redovisade kravet på ”åtstramning av finanspolitiken” framhåller
motionärerna att åtgärder måste vidtas för att främja produktionstillväxten.

I motion Fi215 (m) görs vissa allmänna uttalanden som i stort överensstämmer
med vad som sägs i propositionen. Det gäller t.ex. sådana påståenden
som att en skattereform är nödvändig för att främja kapitalbildningen och
möjliggöra lägre löneavtal, att olika alternativ till den offentliga tjänsteproduktionen
bör prövas eller att åtgärder som leder till ökad effektivitet i den
offentliga sektorn bör vidtas.

FiU 1986/87:10

33

3 Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr 10

Utskottet måste emellertid konstatera att när dessa utsagor omformuleras
i konkreta förslag blir bilden en annan. Enligt utskottets mening blir
resultatet att förslagen antingen inte leder till de av motionärerna uppställda
målen eller får icke önskvärda fördelningspolitiska konsekvenser.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att lönebildningens problem i
Sverige inte kan lösas enbart genom överläggningar mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter. Utskottet ser emellertid dessa överläggningar som
en viktig del av förhandlingsarbetet. Det är givetvis också, som sägs i
motionen, betydelsefullt att en framtida skattereform utformas så att
löneavtalen kan slutas på en lägre nivå än vad som skett hittills. Utskottet är
emellertid av den uppfattningen att de långtgående förslag till skattesänkningar,
 som framförs i motion Fi215 (m), innebärande kraftiga marginalskattesänkningar,
 lindrigare realisationsvinstbeskattning på aktier, lägre bolags-,
arvs- och förmögenhetsskatter inte skulle underlätta avtalsförhandlingarna.
Det är uppenbart att en skattereform med denna inriktning i stället
ytterligare skulle skärpa de fördelningspolitiska spänningar som redan i dag
råder mellan olika organisationer och grupper.

I motionen framhålls vidare att en ökad löneglidning kan motverkas om
Sverige ansluts till den europeiska gemenskapens monetära system (EMS).
Utskottet motsätter sig dock bestämt en sådan åtgärd. Det skulle allvarligt
försvåra möjligheten för Sverige att föra en önskvärd ekonomisk politik.
Utskottet återkommer till denna fråga i anslutning till att utformningen av
valutapolitiken behandlas.

I motionen anförs vidare att en förutsättning för ökad tillväxt är att den
offentliga sektorns verksamhet minskar samtidigt som en ökad privatisering
sker av den offentliga sektorns tjänsteproduktion. Motionärerna hävdar
även att i den tredje vägens ekonomiska politiska strategi beaktas inte
möjligheten till en expansion av den privata tjänstesektorn.

Utskottet vill vad gäller dessa frågor anföra följande. Under perioden
1970—1975 låg den offentliga sektorns konsumtion och investeringar räknad
som andel av BNP praktiskt taget oförändrad kring 28 %. Perioden
1976—1982 innebar emellertid en betydande expansion av den offentliga
sektorns resursanvändning och andelen av BNP var år 1981 nära 34 %.
Därefter vände utvecklingen och åren 1982 till 1986 innebar en successivt
sjunkande andel. År 1986 var således andelen något under 31 %.

Det kan även konstateras att under de senaste fyra åren har över hälften av
den totala sysselsättningsökningen skett i den privata tjänstesektorn. Den
har ökat med drygt 60000 personer. År 1986 svarade den privata tjänstesektorn
för praktiskt taget hela sysselsättningstillskottet i landet. För år 1987
väntas ökningen av antalet sysselsatta i den privata tjänstesektorn uppgå till
20000 personer vid en total sysselsättningsökning på 30000 personer.

Utskottet vill framhålla att den här redovisade utvecklingen speglar en
strävan att hålla tillbaka ökningen av den offentliga konsumtionen till förmån
för en snabbare ökning av den privata konsumtionen. Det kan emellertid
konstateras att medan den statliga konsumtionsandelen av BNP efter år 1982
har minskat något har den kommunala konsumtionens andel varit praktiskt
taget oförändrad. Den kraftiga ökningen av den kommunala konsumtionens
andel av BNP som ägde rum åren 1976-1982 — från knappt 16 % till nära

FiU 1986/87:10

34

21 % - innebär sålunda att denna andel år 1986 alltjämt är så hög som drygt
20%. Utskottet delar härvidlag uppfattningen, som framförs i propositionen,
 att ökningstakten i den offentliga konsumtionen för närvarande är för
stor.

Efter att under senare delen av 1970-talet direkt ha medverkat till den
offentliga sektorns kraftiga expansion vill moderata samlingspartiet nu
minska den offentliga sektorns verksamhet samtidigt som en betydande
privatisering förordas. I motionen anges som önskad besparing i den
offentliga sektorns utgifter ett belopp på 15,5 miljarder kronor för budgetåret
1987/88. Den föreslagna neddragningen av den offentliga sektorn
innebär bl.a. nolltillväxt i landets kommuner. Den kommunala konsumtionen
och investeringsverksamheten skulle inte tillåtas öka under resten av
1980-talet. Med nuvarande utsikter innefattande bl.a. ett ökat antal åldringar
och ökade krav på sjukvården måste, enligt utskottets mening, en sådan
kraftig neddragning av den offentliga sektorn bestämt avvisas.

När det gäller privatisering har utskottet tidigare vid ett flertal tillfällen (jfr
FiU 1985/86:30 s. 27-28) framhållit att en sådan kan leda till fördelningspolitiska
förändringar av icke önskvärt slag. Det hindrar inte att inom vissa
områden kan privat verksamhet som komplement till offentlig verksamhet
verka stimulerande på utveckling och rationalisering, men riskerna för
fördelningspolitiska snedvridningar är uppenbara. Utskottet vill understryka
att en privatisering inte får innebära att det endast är de köpstarka grupperna
som därigenom kan öka sin valfrihet.

I diskussionen om förekomsten av tillväxthinder i ekonomin sägs avslutningsvis
i motion Fi215 (m) att ”spelreglerna” för aktörerna i det ekonomiska
systemet måste ha en rimlig fasthet över tiden. Motionärerna ger begreppet
”spelregler” en mycket vid definition till att omfatta praktiskt taget alla
ekonomiskt politiska områden. Bl.a. uttalas i motionen att det inte längre är
lämpligt att bedriva stabiliseringspolitik, som syftar till att kortsiktigt
utjämna svängningar i den internationella konjunkturen. Utskottet delar
inte denna uppfattning. Den högsta prioritet som utskottet gett målet full
sysselsättning är ett exempel på att ett krav på ”fasta spelregler” enligt den
definition som anges i motionen bestämt måste avvisas.

Med hänvisning till vad utskottet har anfört avstyrker utskottet yrkande 1 i
motion Fi215 (m).

Folkpartiet delar i motion Fi216 (fp) regeringens ståndpunkt att den
förutsedda ökningen av den privata konsumtionen på kort sikt inte skapar
några problem. I motionen understryks emellertid att i ett längre perspektiv
måste fördelningen mellan konsumtion och kapitalbildning förskjutas så att
kapitalbildningen - dvs. investeringar och nettoexport - svarar för en större
del av tillväxten. Utskottet är härvidlag av samma uppfattning som motionärerna.
 Enligt utskottets mening presenteras i motionen emellertid inte några
konkreta förslag (med undantag för kravet att investeringsfonderna även
skall släppas fria i storstadsområden) som skall främja kapitalbildningen.

De förslag till åtgärder inom skatteområdet som redovisas i motionen får i
förstone den effekten att den privata konsumtionen stimuleras, vilket
minskar utrymmet för investeringar.

FiU 1986/87:10

35

I motion Fi216 (fp) ges ett stort utrymme åt frågor rörande lönebildningen.
Regeringen kritiseras för att endast använda sig av ”diskussioner med
arbetsmarknadens parter” för att uppnå nominellt låga avtal. Det är, menar
motionärerna, väsentligt viktigare att regeringen vidtar åtgärder för att skapa
rimliga förutsättningar inför en avtalsrörelse. Som exempel på sådana nämns
bl.a. behovet av en genomgripande skattereform och en reformering av
arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det är viktigt att
skapa rimliga förutsättningar för arbetsmarknadens parter i förhandlingsarbetet.
 Det är därför, som utskottet ser det, naturligt att ta upp överläggningar
med parterna på arbetsmarknaden. En annan viktig utgångspunkt i arbetet
med att förbättra förutsättningarna för förhandlingsarbetet är det i regeringskansliet
nu pågående arbetet med en genomgripande skattereform till vilket
oppositionspartierna kommer att inbjudas.

Inför 1988 års avtalsrörelse föreslår folkpartiet förändringar i skatteskalan
innebärande marginalskattesänkningar utöver de sänkningar som är en följd
av skatteöverenskommelsen mellan folkpartiet, centern och socialdemokraterna.
 Därtill understryks i motion Fi216 (fp) liksom i motionerna Fi215 (m)
och Fi228 (c) att de i propositionen föreslagna höjningarna av arbetsgivaravgifterna
inte bör genomföras.

Utskottet vill vad gäller dessa frågor framhålla att förslaget till en höjning
av sjukförsäkringsavgiften utgör en förutsättning för den reformering av
sjukförsäkringen som Arbetsgivarföreningen och Landsorganisationen kommit
överens om.

Utskottet delar inte folkpartiets synpunkt att en ytterligare marginalskattesänkning
bör genomföras inför 1988 års avtalsrörelse. En sådan sänkning
skulle närmast få motsatt effekt mot vad folkpartiet vill uppnå. En isolerad
sänkning av marginalskatten år 1988 skulle närmast ge intrycket att skatterna
endast sänks för dem som har höga inkomster utan att något görs åt de
orättvisor — exempelvis möjligheten att nolltaxera - och det krångel som
finns i skattesystemet.

I motion Fi209 (fp) yrkar folkpartiet att regeringen i sina kontakter med
löneförhandlande organisationer inte bör använda s.k. förhandlad inkomstpolitik.
 Motiveringen till yrkandet är att statsmakterna vid samråd med
arbetsmarknadens parter inte skall försöka påverka parterna genom löften,
villkorade elier ej, om förändringar i skatteskalor, transfereringar till
hushållen eller andra liknande åtgärder. Ett sådant agerande innebär, menar
motionärerna, en övergång till något slags förhandlad inkomstpolitik, vilket
motionärerna bestämt motsätter sig.

Med anledning av detta yrkande vill utskottet anföra följande.

Begreppet förhandlad inkomstpolitik härrör från den s.k. SAMAKrapporten
— Solidaritet för tillväxt och sysselsättning. SAMAK är en
samarbetskommitté för de socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna
i Norden. I en interpellationsdebatt i riksdagen den 21 januari 1986
(protokoll 1985/86:62 s. 63 —79) klargjorde finansminister Kjell-Olof Feldt
regeringens inställning till slutsatserna i denna rapport på följande sätt:

FiU 1986/87:10

36

Den svenska regeringens inställning är att en oundgänglig förutsättning för
att en förhandlad inkomstpolitik skall kunna tillämpas är att arbetsmarknadens
parter frivilligt sluter upp kring en sådan politik. Någon sådan allmän
uppslutning finns inte i dag. Regeringens uppfattning är därför att debatten
kring våra stabiliseringspolitiska problem får fortsätta och olika alternativ
ställas mot varandra innan ställning kan tas till om en förhandlad inkomstpolitik
kan prövas i vårt land.

Utskottet anser inte mot här angiven bakgrund att riksdagen behöver vidta
någon åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion Fi209 (fp).

Även i motion Fi216 (fp) tas frågan upp om behovet av ”stabila
spelregler”. Folkpartiet vill, till skillnad från moderata samlingspartiet, inte
bannlysa stabiliseringspolitiska åtgärder. I den mån yrkandet i motion Fi216
endast innebär att ”onödiga” regelsystem inte skall införas av regering och
riksdag delar självklart utskottet motionärernas uppfattning. Om man
däremot anser att fördelningspolitiska åtgärder - i motionen hänvisas till
införandet av den tillfälliga förmögenhetsskatten - mer allmänt inte bör
vidtas blir kravet på ”stabila spelregler” enligt utskottets mening mera
svårbegripligt.

Med hänvisning till vad utskottet anfört angående folkpartiets riktlinjer för
den ekonomiska politiken avstyrker utskottet motion Fi216 (fp) yrkandena 1
och 4 samt motion Fi209 yrkandena 1 och 2.

Utgångspunkten i centerpartiets motion Fi228 (c) vid angivande av riktlinjerna
för den ekonomiska politiken är att de nuvarande problemen i den
svenska ekonomin skapades genom att den tillträdande regeringen år 1982
kraftigt devalverade kronan. Motionärerna hävdar att följande obalanser
uppstod genom devalveringen.

- Den orsakade svåra regionala obalanser.

- Den koncentrerade ägandet i näringslivet.

- Den omfördelade samhällets tillgångar till höginkomsttagarna och aktieägarna.

- Den ökade det internationella beroendet.

I motionen dras slutsatsen att den kraftiga devalveringen inte borde ha
genomförts. Om denna åtgärd inte hade genomförts skulle, enligt motionärerna,
 den ekonomiska situationen i landet i dag varit bättre.

Utskottet vill med anledning av dessa påståenden erinra om att den
svenska ekonomin under de första åren av 1980-talet befann sig i en
krissituation som var en av de svåraste under hela efterkrigstiden. Produktionstillväxten
hade praktiskt taget upphört, inflationen var hög, statsfinanserna
och utrikeshandeln var helt ur balans. I detta läge genomfördes den
nämnda devalveringen som blev inledningen till den s.k. tredje vägens
politik. Uppgiften var att eliminera budget- och bytesbalansunderskotten,
dämpa inflationen och att åstadkomma en positiv investeringsutveckling och
därigenom höja tillväxten. Men ett villkor var därvid absolut — någon
försämring av arbetsmarknadsläget kunde inte accepteras. Utskottet kan
konstatera att resultatet av den förda politiken hittills varit gott men att
många problem återstår.

Det är en självklarhet att en devalvering styr över resurser till exportindu -

FiU 1986/87:10

37

strin, att företagens vinster stiger och att detta i sin tur skapar fördelningspolitiska
spänningar. Det kan exempelvis nämnas att flera av de svenska
basindustrierna befann sig i ett utomordentligt prekärt läge hösten 1982. Så
var t. ex. staden Kiruna och ett flertal bruksorter för sin överlevnad beroende
av en vändning i den ekonomiska utvecklingen, vilket också skedde efter
devalveringen. Det är med stor sannolikhet ingen överdrift att påstå att de
regionala obalanserna skulle ha blivit praktiskt taget ohanterliga om inte en
omläggning av den ekonomiska politiken ägt rum.

Vad sedan gäller de fördelningspolitiska aspekterna vill utskottet framhålla
att åtgärder tidigare har genomförts och att ytterligare åtgärder föreslås i
den nu aktuella propositionen för att skapa en ökad social rättvisa och
motverka de fördelningspolitiska spänningar som uppstod efter devalveringen.
 Utskottet vill emellertid också betona att det från fördelningssynpunkt är
minst lika viktigt att eftersträva en låg inflation. Utskottet konstaterar att den
förda politiken har börjat ge påtagliga resultat. Statsfinanserna har sanerats,
bytesbalansen visar överskott, sysselsättningen i industrin och den privata
tjänstesektorn har ökat väsentligt och inflationen har dämpats kraftigt.

Utskottet kan inte på någon punkt instämma i den utvärdering av
regeringens politik som presenteras i motion Fi228 (c).

Att centerpartiets förslag till ekonomisk politik medför ett ökat inflationstryck
i ekonomin står enligt utskottets mening helt klart. Det är dock svårt att
avgöra i vilken utsträckning så sker. Budgetförslaget i motion Fi228 (c)
innebär ett budgetsaldo för budgetåret 1987/88 som är av samma storleksordning
som det som redovisats i propositionen. Centerns budgetförslag innebär
emellertid för det kommande budgetåret en kraftig försämring av den
konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande. Som också framgår
av budgetavsnittet i detta betänkande innebär motionärernas budgetförslag
räknat på helår en försvagning på drygt 3,9 miljarder kronor. Det är mot
denna bakgrund uppenbart att centerpartiets budgetalternativ innebär i
jämförelse med regeringens förslag en kraftig påspädning av likviditeten i
ekonomin. Detta förstärker svårigheterna att hålla kvar inflationen på en låg
nivå.

Lönebildningen får liksom i folkpartimotionen Fi216 (fp) ett relativt stort
utrymme i motion Fi228 (c). Med undantag för folkpartikravet på en
sänkning av marginalskatten inför 1988 års avtalsrörelse har motionärerna i
stort samma synpunkter på lönebildningen som folkpartiet. Utskottet
hänvisar därför till vad utskottet anfört i dessa frågor vid behandlingen av
motion Fi216 (fp).

I motionen anförs vidare att den offentliga sektorn måste tillåta en ökad
konkurrens i sin verksamhet. Det kan ske genom att såväl privata som
kooperativa lösningar erbjuds som alternativ till de offentliga institutionerna.
 Utskottet har tidigare i betänkandet lämnat sin syn på dessa frågor vid
behandlingen av motion Fi215 (m).

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion
Fi228 (c) yrkandena 1, 5 och 6.

Den kraftigaste kritiken mot regeringens ekonomiska politik framförs i
vänsterpartiet kommunisternas motion Fi226 (vpk). Enligt motionärerna för
regeringen en effektiv borgerlig politik vilket bl.a. bekräftas av att

FiU 1986/87:10

38

- underskottens negativa betydelse för ekonomin överdrivs,

- den offentliga sektorn betraktas som ”belastande” för den ekonomiska
utvecklingen,

- klassklyftorna ökar och de fördelningspolitiska spänningarna ökar.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som vänsterpartiet kommunisterna
förordar innebär att bl.a. följande områden måste prioriteras:

- Arbete åt alla, social rättvisa och jämnare inkomstfördelning,

- Ekologiska hänsyn måste tas vid utformningen av den ekonomiska
politiken,

- Den gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar
måste utvecklas.

Utskottet vill med anledning av motion Fi226 (vpk) anföra följande.
Utskottet har inget att erinra mot de allmänna mål för den ekonomiska
politiken som anges i motionen. Utskottet vill dock framhålla att det
knappast kan vara meningsfullt att, som motionärerna gör, genomgående
försöka skapa motsättningar mellan exempelvis strävandena till ekonomisk
utveckling, ökad effektivitet i produktionen och högre tillväxt å ena sidan och
en bättre miljö eller en rättvis fördelning av produktionsresultatet å den
andra sidan. En väl utformad miljöpolitik kan inte, enligt utskottets mening,
stå i motsättning till krav på en långsiktig, uthållig tillväxt i ekonomin. Vidare
innebär krav på effektivitet i den offentliga sektorn en förutsättning för att
den skall fungera väl. Utskottet delar däremot självfallet motionärernas
uppfattning att den offentliga sektorn måste ses som en oundgänglig och
viktig produktionsfaktor i vårt samhälle. Men detta motsäger inte att krav på
hög effektivitet måste ställas på denna sektor och att expansionen inte får bli
så kraftig att obalanser återigen uppträder i ekonomin. Utskottet vill i detta
sammanhang även erinra om att riksdagen ställt sig bakom målet att den
privata konsumtionen i det medellånga perspektivet skall prioriteras på
bekostnad av tillväxten i den offentliga konsumtionen. Förbättringen av den
offentliga servicens kvalitet, liksom ytterligare volymexpansion måste därför
framgent ske genom en effektivisering, omprioritering och förnyelse av
verksamheten.

Kritiken med innebörd att underskottens negativa inverkan på ekonomin
överdrivs av regeringen finner utskottet osaklig. Som utskottet ser det var det
främst de i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet uppkomna
underskotten i statsfinanserna och utrikeshandeln som bidrog till att skapa de
stora klassklyftor i samhället som beskrivs i motionen. Från den synpunkten
måste den politik som förordas i motion Fi226 (vpk) bestämt avvisas.
Motionärernas budgetförslag med en räknat på helår i jämförelse med
propositionen mycket kraftig försvagning av budgeten innebär nämligen att
obalanserna återigen ökar.

Med anledning av att motionärerna tar upp vissa fördelningspolitiska
frågor vill utskottet stryka under vikten av att fördelningspolitiska överväganden
ges en framträdande plats vid utformningen av den ekonomiska
politiken. Så har också skett under senare år. Den förda stabiliseringspolitiken
har kompletterats med åtgärder som direkt syftat till att omfördela
bördorna i samhället.

Direkta insatser har också gjorts för att stödja de utsatta grupperna i

FiU 1986/87:10

39

samhället. Barnbidrag och bostadsbidrag har höjts och kommer att höjas
ytterligare under innevarande och nästa år. Vidare förbättras sjukförsäkringen.
 Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen föreslås bli höjd.

Såsom utskottet närmare utvecklat i efterföljande budgetpolitiska avsnitt
skulle av motionärerna föreslagna skatter och avgiftshöjningar resultera i en
höjning av skattetrycket, vilket utskottet inte kan godta. Med hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet motion Fi226 (vpk) yrkandena 1, 3 och 4.

För att nå målet ”arbete åt alla” föreslår vänsterpartiet kommunisterna
bl.a. ett genomförande av ett nationellt industrialiseringsprogram. För att
kunna finansiera de nödvändiga investeringarna krävs i motion Fi226 en
likviditetsindragning från näringslivet. Indragningen som under en treårsperiod
skall inbetalas av företagen uppgår till 15 miljarder kronor.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att
industrins investeringar ökar. Det kraftigt förbättrade vinstläget i företagen
har skapat en god grund för hög ekonomisk tillväxt, vilket är en förutsättning
för att sysselsättningen varaktigt skall kunna öka och arbetslösheten minska.

Enligt utskottets mening kan man inte administrera bort arbetslösheten
genom stelbenta, formaliserade program. Motionärernas förslag till indragningar
kommer att få snedvridande effekter på investeringsverksamheten
och hämma företagens investeringsvilja, vilket skulle bromsa tillväxten och
ånyo kunna öka obalanserna i ekonomin. Utskottet kan inte ställa sig bakom
en ekonomisk politik med denna inriktning. Yrkande 5 i motion Fi226
avstyrks sålunda.

Riktlii\jer för den ekonomiska politiken

Sammanfattningsvis anser utskottet att utvecklingen under år 1986 ger klart
belägg för att den tredje vägens politik hittills varit framgångsrik. Inflationen
har pressats ned till en så låg nivå att man måste gå tillbaka till slutet av
1960-talet för att finna en motsvarighet. Budgetunderskottet har ytterligare
reducerats och bytesbalansen har svängt om till ett överskott. Den största
framgången i denna politik är emellertid att det har gått att minska de
finansiella obalanserna utan att skapa arbetslöshet.

Utsikterna för den ekonomiska utvecklingen under innevarande år är i
dagsläget goda. Den privata konsumtionen kommer att fortsätta att öka
samtidigt som investeringarna och då speciellt industriinvesteringarna återigen
ökar.

Utskottet vill dock understryka att ett villkor för att den här angivna
positiva utvecklingen skall komma till stånd är, att inflationen även
fortsättningsvis kan hållas under kontroll. Detta förutsätter att inflationen
innevarande år förväntas hållas nere av lägre timlöneökningar, fortsatt låga
internationella prisökningar och gynnsamt genomslag av 1986 års låga
inflation. Därutöver måste också förutsättas att företagen även efter ett
upphävande av det nuvarande prisstoppet visar återhållsamhet i prissättningen
och inte ökar sina vinstmarginaler. Utskottet vill dock betona att rubbas
dessa betingelser så ändras givetvis även förutsättningarna för den ekonomiska
politiken.

Den ekonomiska politik som förts under de senaste åren har inneburit att

FiU 1986/87:10

40

de ekonomiska obalanserna har minskat och utrymme därigenom har
skapats för en ökning av den privata konsumtionen och för angelägna
reformer avsedda att öka och utveckla välfärden. Trots denna gynnsamma
utveckling måste, enligt utskottets mening, den strama finanspolitiken
vidmakthållas. Sparandet i den offentliga sektorn måste sålunda öka för att få
ned räntenivån och inflationstakten. Efterfrågan får inte tillåtas öka snabbare
än att bytesbalansen kan klaras. Den konkurrensutsatta sektorn är ännu
inte tillräckligt stor för att vi skall kunna höja kapacitetsutnyttjandet i
ekonomin så mycket som vi behöver för att få en hög tillväxt och en
ytterligare förbättring av läget på arbetsmarknaden. Sett i ett längre
perspektiv är det därför nödvändigt att kapitalbildningen prioriteras. Vidare
krävs det lägre lönekostnadsökningar om vi skall kunna hålla kvar inflationen
på en låg nivå, vilket är nödvändigt för att upprätthålla vår konkurrenskraft
och möjliggöra en fortsatt höjning av reallönerna.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska politiken bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Detta ställningstagande
innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisas i motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp),
Fi228 (c) och Fi226 (vpk). Detsamma gäller det förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken som återfinns i motion Fi217 av Alf Svensson (c)
yrkande 1.

I yrkande 3 i motion Fi228 (c) begärs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförts beträffande de övergripande målen för den ekonomiska
politiken. Enligt utskottets mening innebär ett tillstyrkande av detta yrkande
också ett godkännande av centerpartiets riktlinjer för den ekonomiska
politiken. Eftersom utskottet inte kan ställa sig bakom centerpartiets
uppläggning av den ekonomiska politiken avstyrks sålunda även yrkande 3 i
motion Fi228 (c).

De statliga löneförhandlingarna

Finansutskottet övertog den 1 januari 1986 vissa av lönedelegationens
arbetsuppgifter. Det innebär att utskottet i förhandlingsfrågor rörande
anställningsvillkor för statens arbetstagare överlägger med statsråd som
regeringen bestämmer och att utskottet på riksdagens vägnar får godkänna
avtal som gäller generell reglering av de statliga anställningsvillkoren eller
som är av mer avsevärd, självständig statsfinansiell betydelse. Övriga avtal
har riksdagen bemyndigat regeringen att godkänna.

Inför de kommande avtalsförhandlingarna på det statliga området hade
utskottet den 28 januari 1986 överläggningar med statsrådet Bengt K. Å.
Johansson biträdd av statens arbetsgivarverks chef Birger Bäckström.

Företrädarna för fyra partier i utskottet, socialdemokraterna, moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centern angav i betänkande FiU 1985/86:10
(s. 25—27) gemensamt vissa allmänna utgångspunkter för förhandlingarna på
det statliga området. Utskottet redovisade vissa samhällsekonomiska förutsättningar
och anförde att den ekonomiska tillväxt som kan uppnås till
betydande del måste användas för att minska våra underskott och öka
sparandet för produktiva investeringar. I övrigt måste tillväxten fördelas så

FiU 1986/87:10

41

att reallönerna kan stiga och hushållens realinkomster öka. Det finns,
anförde utskottet, starka fördelningspolitiska skäl som talar för en sådan
användning av ett förbättrat produktionsresultat. Det innebär att den
offentliga sektorns resursanspråk måste hållas tillbaka. De angelägna
uppgifter som åligger kommuner och landsting gör att den kommunala
konsumtionen inte kan dras ned, men det är uppenbart att den höga
ökningstakt som varit de senaste åren inte kan få fortsätta. Den statliga
konsumtionen måste fortsätta att minska, anförde utskottet, vilket innebär
ökade krav på flexibilitet och anpassning av den statliga verksamheten.

Utskottet åberopade också vad riksdagen tidigare beslutat om beträffande
den statliga personalpolitiken (prop. 1984/85:219, AU 1985/86:6) och
sammanfattade den fortsatta inriktningen av lönepolitiken på det statligt
reglerade området. Utskottet framhöll därvid särskilt behovet av en ökad
delegering av arbetsgivarfrågor till myndigheterna och påtalade svårigheterna
att klara personalförsörjningen inom vissa områden. Utskottet underströk
det angelägna i att lönesystemet fick vissa inslag av lokal eller
individuell anpassning.

Utskottet hade ytterligare två överläggningar med löneminister Bengt
K. Å. Johansson. De ägde rum dels den 6 maj 1986, dels den 9 december
1986 då förhandlingarna hade avslutats. Utskottet godkände den 9 december
1986 på riksdagens vägnar det den 27 november 1986 slutna ramavtalet om
löner 1986—1987 för statstjänstemän m.fl.

I finansplanen 1987 anförs att den offentliga sektorns kvalitet och
omfattning hittills har kunnat förstärkas genom att verksamheten expanderat
och skatterna höjts. Denna väg är emellertid inte längre framkomlig, anförs
det i propositionen. Utskottet delar denna uppfattning och drar liksom
föredragande statsrådet slutsatsen att om reallönerna efter skatt skall kunna
stiga, får inte skattetrycket skärpas ytterligare. Förbättringar av den
offentliga servicens kvalitet, liksom ytterligare volymexpansion, måste
därför framgent främst ske genom effektivisering, omprioritering och
förnyelse av verksamheten. Möjligheterna till löneförhöjningar för de
offentliganställda kommer i högre grad än tidigare att vara beroende av
produktivitetens utveckling i den offentliga sektorn.

Det finns i detta sammanhang anledning, anser utskottet, att slå fast att de
offentliganställdas konflikträtt bör bevaras. Under den konfliktfyllda avtalsrörelsen
1986 drabbades tredje man - allmänhet och näringsliv - hårt av
strejker inom den offentliga sektorn. Krav restes på att konflikt- och
förhandlingsrätten inom den offentliga sektorn borde inskränkas. Dessa krav
bör enligt utskottet avvisas.

Utskottet vill i likhet med vad som sägs i finansplanen anföra att det finns
goda skäl till att principen lika lön för lika arbete bör gälla oavsett om man är
offentliganställd eller privatanställd. Mycket talar således för att lönestruktur
och anställningsförmåner bör få en mer likartad utformning på det privata
och det offentliga området.

Av detta följer, anförs det i propositionen, att de grundläggande förutsättningarna
för lönebildningen bör bli så likartade som möjligt i de båda
sektorerna. Om de offentliganställda i fortsättningen skall ha en löneutveckling
som i stora drag överensstämmer med de privatanställdas, måste också

FiU 1986/87:10

42

skillnaderna i arbetskrav och anställningsvillkor i övrigt jämnas ut. Detta
innebär bl.a. att löneförbättringar i ökad utsträckning måste ha sin grund i
höjd produktivitet. Skulle detta visa sig omöjligt, återstår på många områden
endast att sänka ambitionsnivån eller att genomföra personalinskränkningar.
Alltför stora lönekostnadsökningar riskerar därför att få negativa återverkningar
på verksamhetens kvalitet och omfattning. Utskottet delar denna
uppfattning.

Utskottet har tagit del av vad regeringen anför i bilaga 2 Gemensamma frågor
under punkt 2 om den allmänna lönenivån för statsanställda m.m. Redogörelsen
föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Penningpolitiken

Statsskuldspolitiken

Under våren 1986 ägde ett kraftigt inflöde av valuta rum. Det uppgick under
första halvåret 1986 till ca 14 miljarder kronor. Därefter upphörde inflödet
och under månaderna från juni till oktober balanserade in- och utflödena i
stort sett varandra. Därefter inträffade ett valutautflöde och under perioden
oktober 1986 till januari 1987 var utflödet omkring 6,5 miljarder kronor.
Omsvängningen kan hänföras till den privata kapitalbalansen. Därefter har
återigen ett valutainflöde registrerats på sammanlagt drygt 2 miljarder
kronor fram till mitten av februari.

Staten minskade sin utlandsskuld under 1986 samtidigt som valutareserven
kunde hållas i stort sett oförändrad. Nedgången förklaras dels av att staten
nettoamorterat på utlandsskulden, dels av att dollarkursen sjunkit.

Som framgår av tabell 6 minskade statens upplåningsbehov kraftigt mellan
1985 och 1986. Hushållen svarade för en mycket stor andel av underskottets
finansiering under 1986. Genom extra insättningar i allemanssparandet
första kvartalet 1986 och stor upplåning i form av premie- och sparobligationer
våren 1986 svarade hushållen för den övervägande delen av upplåningen.

FiU 1986/87:10

43

Tabell 6. Finansiering av statens lånebehov 1985—1987

Nettobelopp, miljarder kr.

1985

1986

1987'

Statens budgetunderskott2

61

35

38

Valutaförluster på statliga
utlandslån

8

3

2

Engångsskatt

0

0

15

Statens lånebehov

53

32

21

Finansiering:

1. Riksbanken

3

28

-5

därav: företags och kommuners
insättningar i riksbanken

15

8

-10

kassakravsmedel

0

8

1

övrigt

-12

12

4

2. Inhemsk marknad

39

10

26-31

därav: allemanssparande

9

15

12

premie- och sparobligationer

9

12

6

övrigt3

21

-17

8-13

3. Utlandet

11

-6

-5-0

Summa finansiering

53

32

21

1 Enligt finansplanen.

2 Budgetunderskottet anges här enligt riksgäldskontorets kassamässiga principer och
skiljer sig något från det budgetunderskott som riksrevisionsverket redovisar.

3 Inkl. prioriterade statsobligationer.

Källa: Riksbanken.

I motion Fi215 (m) kritiseras statsskuldspolitiken under 1986. Enligt
motionärerna genomfördes en alltför stor del av upplåningen under första
halvåret då ränteläget var högt i stället för under hösten då ränteläget var
lägre och upplåningsbehovet större. Vidare påtalas i motionen svagheter i
vissa av låneinstrumenten, främst de prioriterade statsobligationerna och
premieobligationerna. Även den ensidiga inriktningen av premiering av
statligt hushållssparande kritiseras. Sparobligationerna bör enligt motionärerna
avvecklas. Premieobligationerna bör ges enklare former med t.ex.
större minimibelopp och papperslösa konton.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Statens upplåning
över året kan inte planeras med utgångspunkt i förväntad ränteutveckling.
Endast i efterhand kan konstateras om upplåningen i någon mening varit för
stor eller inte i förhållande till rådande räntor. En låntagare av den storlek
som staten representerar bör planera sitt låneprogram för den svenska
marknaden utifrån andra bedömningar än ränteutvecklingen. Åtgärderna i
början av år 1986 för att öka den statliga upplåningen hos hushållen i form av
extra insättningar i allemanssparande, spar- och premieobligationer föranleddes
främst av att stora resurser frigjordes för hushållen kring årsskiftet
1985-1986. Utbetalningarna av överskjutande skatt, frisläppta belopp i
skattesparande och inlösensummorna för spar- och premieobligationer
uppgick till betydande belopp. Dessa medel fångades upp med de insatser
som gjordes och de kunde av uppenbara skäl inte ha genomförts under andra
halvåret.

Utskottet är medvetet om att det funnits vissa praktiska problem det

FiU 1986/87:10

44

senaste året förknippade med upplåningen i form av premie- och sparobligationer.
 Det kan dock konstateras att för år 1987 kommer båda dessa
upplåningsformer att behövas.

Genom att placeringsplikten för försäkringsbolag upphörde i december
1986 avvecklas systemet med prioriterade obligationer. Det innebär att
upplåningen på kreditmarknaden kommer att ske helt på marknadsmässiga
villkor mot statsskuldväxlar och riksobligationer. Dessa instrument utbjuds
efter ett anbudsförfarande som fungerar smidigt. Skulden har under året
konsoliderats och återbetalningsprofilen utjämnats.

I finansplanen upprepas normen, som riksdagen tidigare har ställt sig
bakom, att staten inte skall nettolåna utomlands. Utskottet delar denna
uppfattning. Utlandsupplåningen kommer i princip att begränsas till att
ersätta förfallande lån.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att utskottet inte delar den
uppfattning om den inhemska upplåningen som kommer till uttryck i motion
Fi215 (m) och förordar att yrkande 4 i motionen avslås av riksdagen. Vad
utskottet anfört om statskuldspolitiken bör riksdagen som sin mening ge
fullmäktige i riksgäldskontoret till känna.

Kreditpolitiken

Utvecklingen på kreditmarknaden under 1986 har präglats av de stora
förändringar i penningpolitiken som genomfördes i slutet av 1985. Till följd
av det slopade utlåningstaket för banker, bostadsinstitut och finansbolag har
den totala kreditgivningen expanderat kraftigt under 1986. Expansionen är
till stor del skenbar, bl.a. beroende på överströmning av krediter från den
s.k. grå kreditmarknaden som inte ingår i den statistiska rapporteringen.
Omläggningen gör därför att statistiken för år 1986 inte är jämförbar med
åren dessförinnan. Det torde likväl stå klart att hushållen ökat sin nettoupplåning,
 vilket utgör en potential för framtida ökning av den privata
konsumtionen. Å andra sidan har hushållen ökat sin inlåning i bankerna, i
allemanssparande!, i allemansfonderna och sitt innehav av premieobligationer
under 1986 samt ökat sitt försäkringssparande.

I syfte att dämpa den snabba tillväxten i hushållens kreditefterfrågan och
öka sparandet träffade riksbanken i november en överenskommelse med
banker, bostadsinstitut och finansbolag om skärpta amorteringsvillkor för
nya lån till hushållen. De tidigare möjligheterna till amorteringsfrihet - som
hade ökat betydligt i omfattning sedan utlåningstaken avskaffades - kom
därmed att försvinna.

I december 1986 upphörde den sista kreditpolitiska regleringen av större
betydelse att gälla, den s.k. placeringsplikten för livförsäkringsbolagen och
AP-fonden. Därmed upphörde också utgivningen av prioriterade obligationer.
 Den statliga upplåningen sker således numera helt på marknadsmässiga
villkor.

I motion Fi215 (m) anförs att avregleringen av kreditpolitiken måste bli
bestående. Den kreditexpansion som blivit följden av avregleringen är
naturlig när en i åratal uppdämd efterfrågan släpps loss. En normalisering av
förhållandena är att vänta efter en tid. Motionärerna kräver att kvarvarande
delar av kreditregleringen som förbudet mot realränte-/indexlån för försäk -

FiU 1986/87:10

45

ringsbolag avskaffas. Dessutom anser motionärerna att bankerna bör erhålla
skälig ränta på de medel de enligt kassakvotskraven skall ha placerade i
riksbanken. Den fullt genomförda avregleringen bör enligt motionärerna
bekräftas genom att lagen om kreditpolitiska medel ersätts med en regelrätt
beredskapslag för extraordinära situationer. Vidare nämner motionärerna
att diskontot numera saknar betydelse för räntebildningen och argumenterar
för att riksbanken bör avskaffa diskontot.

Utskottet vill med anledning härav anföra att avsikten med den genomförda
kreditpolitiska avregleringen självfallet inte är att den skall vara av
tillfällig eller begränsad natur. Men det innebär inte att hela den kreditpolitiska
lagstiftningen kan avskaffas. En regering måste för att kunna föra en
ansvarsfull ekonomisk politik ha tillgång till effektiva kreditpolitiska medel.
Detta hindrar inte att den kreditpolitiska lagstiftningen kan behöva ses över.
Regeringen avser att senare i vår förelägga riksdagen ett förslag till ny
lagstiftning för riksbanken. I samband härmed kan också vissa förändringar i
den kreditpolitiska lagstiftningen bli aktuella. Kassakvotskravet, som betraktas
som en helt marknadsanpassad styrningsform av bankernas utlåning,
väntas bli inskrivet i den nya riksbankslagen. Kassakvotskravet skall inte ses
som en placeringsform utan som ett kreditpolitiskt medel. Frågan om ränta
på kassakravsmedel bör av riksbanken prövas på penningpolitiska grunder.

Utskottet har tidigare konstaterat att diskontot genom de förändringar
som skett på kreditmarknaden inte längre har samma normerande betydelse
som tidigare. Det finns anledning förmoda att bankerna och kreditinstituten
kommer att utveckla andra jämförelseräntor på samma sätt som skett i andra
länder. Övergångsvis kan dock diskontot antas ha en viss betydelse eftersom
det ofta ingår i och reglerar innebörden i vissa överenskommelser och
civilrättsliga avtal.

I motion Fi216 (fp) anförs att den höga räntenivån för närvarande med
största sannolikhet verkar avhållande på investeringsbenägenheten. Enligt
motionärerna bör två åtgärder vidtas bl.a. i syfte att pressa ned räntenivån.
Den ena är att ytterligare liberalisera valutaregleringen så att utländska
medborgare får möjlighet att köpa svenska statsobligationer. Den andra är
att sälja ut statliga tillgångar, vilket skulle leda till att staten kan minska sin
skuld och därmed ta ett mindre utrymme i anspråk på kapitalmarknaden.

Enligt utskottets mening kan det diskuteras på vilket sätt räntenivån
påverkas av de föreslagna åtgärderna. Utskottet återkommer till detta i
avsnitten om valutapolitik resp. utförsäljning av statliga tillgångar.

I motion Fi228 (c) redovisas ett program för ökat hushållssparande. Som
ett led i detta föreslås att Sverige bör föra en lågräntepolitik utan regleringar.

Utskottet anser inte att en låg räntenivå i första hand skulle verka
stimulerande på sparandet, annat än indirekt, eftersom den kan antas vara
positiv för investeringsviljan och bidra till en återhållsam prisutveckling. Den
lågräntepolitik som fördes i Sverige under 1950-, 1960- och i början av
1970-talet byggde i hög grad på omfattande regleringar av kredit- och
valutapolitiken. Avregleringen inom dessa områden under senare år har
medfört en anpassning av det svenska ränteläget till omvärldens räntor.
Möjligheten att föra en självständig räntepolitik har minskat i takt med den
avtagande effektiviteten i regleringarna på kreditmarknaden. För utskottet
ter sig därför den i motion Fi228 (c) anförda principen som motsägelsefull.

FiU 1986/87:10

46

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi215 yrkande 5 i här
berörd del, Fi606 yrkande 2 och Fi228 yrkande 1 i här berörd del.

Valutapolitiken

Utskottet anförde våren 1986 (FiU 1985/86:30) att vid en liberalisering av
valutaregleringen bör ett avskaffande av nuvarande krav på utlandsfinansiering
vid direktinvesteringar komma först. Därefter bör komma svenskars
förvärv av utländska aktier och fastighetsköp. Utskottet underströk att de
delar av valutaregleringen bör behållas som reglerar kortfristiga kapitalplaceringar
och som i sin tur styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränteoch
valutakursutvecklingen. Till dessa placeringar hör bankdepositioner,
köp av obligationer samt korta papper. Det gäller såväl svenskars placeringar
i utländsk valuta som utlänningars placeringar i svenska kronor. Det är dessa
instrument som visat sig utgöra kanaler för kraftiga och destabiliserande
kapitalflöden.

I juni 1986 beslutade riksbankens valutastyrelse att upphäva kravet att
svenska direkta investeringar i utlandet skulle finansieras genom lån i
utländska valutor samt att höja maximibeloppet för tillstånd till förvärv av
rekreationsbostad i utlandet. Upplåningskravet, som upprätthållits med stöd
av artikel 7 c i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, togs bort genom beslutet
i valutastyrelsen i juni 1986. Därmed har Sveriges undantagsställning enligt
OECD-stadgan upphört.

I december 1986 beslutade riksbankens valutastyrelse att upphäva alla
restriktioner som gällt växlingar mellan två utländska valutor. Ett kvarstående
villkor är dock att affärerna skall göras med svensk valutabank. Vidare
beslöt valutastyrelsen att upphäva förbudet för valutabankerna att göra
terminsaffärer utan kommersiell bakgrund med valutautlänningar på längre
tid än tolv månader.

Valutastyrelsen beslutade dessutom, med verkan fr.o.m. den 1 februari
1987, att göra ett antal ändringar inom valutaregleringen som innebar
förenklingar genom utökad delegering till valutabankerna m.m. En mer
betydande ändring var att den genomsnittliga löptiden för finansiella lån i
utländsk valuta sänktes från två till ett år.

Det av riksbanksfullmäktige initierade liberaliseringsarbetet påbörjades
således i juni 1986 och har pågått under året och fortsätter under 1987.

I motion Fi215 (m) kritiseras metoden att avreglera valutapolitiken
partiellt. Varje steg i liberaliserande riktning utlöser enligt motionärerna till
en början ett valutaflöde, när en uppdämd efterfrågan kan tillgodoses.
Därför är det viktigt att man öppnar för strömmar både till och från Sverige.
Enligt motionärerna bör vi således snabbt genomföra en fullständig avreglering
av valutapolitiken. Det går inte att vidhålla förbudet mot svenskars och
utlänningars portföljinvesteringar över gränserna.

I motion Fi2l5 (m) liksom i motionerna Fi216(fp) och Fi228 (c) anförs att
det är särskilt angeläget att öppna möjligheter för valutautlänningar att köpa
svenska kronobligationer. I stället för att med hjälp av ett högt svenskt
ränteläge förmå svenska företag till en kombination av utlandslån och köp av
svenska statspapper finns det enligt motionärerna anledning att ge utländska
placerare möjlighet till direktköp av svenska obligationer. Följden skulle bli

FiU 1986/87:10

47

att vi kunde hålla en avsevärt lägre räntenivå med positiva effekter på bl. a.
den svenska kostnads- och investeringsutvecklingen. Jämfört med alternativet
att staten själv lånar utomlands flyttar det också valutarisken till de
utländska placerarna.

Motionärerna anser att motviljan mot ett frisläpp av portföljinvesteringarna
bottnar i en rädsla för att utländska ”spekulanter” genom att överge den
svenska kronan skulle kunna framkalla en valutakris. Motionärerna anser
det vara en illusion att vi genom att skärma av oss från vissa kapitalrörelser
skulle kunna skaffa oss större stabiliseringspolitisk handlingsfrihet.

Även i motionerna Fi605, Fi225, Fi206, Fi207, Fi227, Fi606, Fi801 och
Fi217 yrkas att valutaregleringen skall avskaffas eller att väsentliga liberaliseringar
skall vidtas med sikte på totalt avskaffande.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den kraftiga förbättringen
under de senaste åren av bytesbalansen, minskningen av budgetunderskottet,
 dämpningen av inflationstakten och den starka konkurrenskraften
för svenskt näringsliv har som utskottet anförde våren 1986 skapat
förutsättningar för att genomföra vissa lättnader i valutaregleringen. Som
framgått av vad utskottet redovisat har så också skett under år 1986 och
fortsatt under år 1987. Inriktningen har därvid varit att liberalisera de delar
av valutaregleringen som har bedömts hämma näringslivets utveckling. De
delar av valutaregleringen som reglerar kapitalplaceringar som styrs av
ränteskillnader och förväntningar om ränte- och valutakursutvecklingen har
däremot i enlighet med vad som angavs våren 1986 behållits.

Utskottet anser att statlig utlandsupplåning inte skall användas som
instrument för att klara påfrestningar som kan uppkomma till följd av att
vissa delar av valutaregleringen avvecklas. Staten skall inte varaktigt
nettoupplåna utomlands, varken i utländsk eller svensk valuta.

Som nämnts föreslås i flera motioner att det bör vara möjligt för
utlänningar att köpa svenska kronobligationer. Det skulle enligt motionärerna
möjliggöra en sänkt räntenivå i Sverige.

Det har hävdats bl.a. att det är en fördel om statlig skuldökning sker i vår
egen valuta. Det skulle innebära att det inte är svenska staten utan den
utländska placeraren som tar valutarisken. Utskottet behandlade samma
yrkanden våren 1986 (FiU 1985/86:30) och anförde följande:

Utskottet delar inte denna uppfattning utan anser att det finns betydande
risker med en sådan upplåning. Den skulle bli mycket känslig för förändringar
i räntenivå och valutakurs. När förväntningar uppstår om förändringar i
räntenivåer eller valutakurser kommer dessa obligationer att utsättas för
stora spekulationer. Erfarenheten har dessvärre visat att det inte endast är
faktiska förändringar i bytesbalans, ekonomiska utvecklingen eller omläggningar
i den ekonomiska politiken som har betydelse för dessa kortsiktiga
kapitalflöden. Även grundlösa rykten och spekulationer har minst lika stor
effekt, i synnerhet för ett litet land som Sverige. I en situation där t.ex. den
svenska kronan utsätts för en press nedåt finns det en uppenbar risk för att
utländska köpare säljer sina obligationer med följd att kursen sjunker och
räntan stiger. Räntan skulle stiga till en nivå som är högre än vad den annars
skulle vara. Därigenom blir svensk upplåning inom och utom landet betydligt
dyrare. Det är således inte givet att en möjlighet för utlänningar att köpa
kronobligationer skulle innebära lägre räntor sett över en längre period. Det

FiU 1986/87:10

48

enda man med någon säkerhet kan säga är att räntenivån skulle bli betydligt
känsligare för utländska impulser och ändrade förväntningar. Därmed skulle
möjligheterna minska att föra en kreditpolitik som tar hänsyn till inhemska
faktorer. Att staten skulle undvika valutarisker genom att låta ge ut
kronobligationer i utlandet är inte ett försvarbart argument för ett land med
fast växelkurs. Argumentet kan därför heller inte ligga till grund för att ge
utlänningar möjligheter att köpa kronobligationer. Utskottet delar således
inte uppfattningen att utlänningar bör få tillstånd att köpa svenska kronobligationer.

Utskottet har alltjämt samma uppfattning och avstyrker med det anförda
motionerna Fi215 yrkande 5 i här berörd del, Fi605 yrkande 2, Fi225, Fi206,
Fi207, Fi227 yrkande 2, Fi606 yrkande 2 i här berörd del, Fi801 yrkande 2,
Fi228 yrkande 4 och Fi217 yrkande 5.

I motion Fi215 (m) anförs att Sverige sedan snart två år tillbaka genomför en
successiv smygdevalvering. Det skulle hänga samman med konstruktionen
av den korg med främmande valutor till vars värde kronan är fixerad. Den
amerikanska dollarn har där dubbel vikt jämfört med dess andel av vår
utrikeshandel. Motionärerna anför att om man i stället jämför med ett
handelsvägt valutaindex har Sverige genom dollarkursens fall genomfört en
avsevärd devalvering gentemot omvärlden.

Enligt motionärerna uppstår genom den sjunkande dollarkursen ett extra
utrymme särskilt i exportföretagen som i den mån det inte stannar där som
ökad vinst måste leda till ökad löneglidning, vilket driver på den redan alltför
snabba svenska kostnadsutvecklingen. Motionärerna avvisar tanken att
genom täta växelkursjusteringar komma till rätta med dessa problem. Enligt
motionärerna vore en anknytning av kronan till det europeiska monetära
systemet (EMS), vari flertalet EG-länders valutor ingår, ett sätt att ge den
svenska kronan en fastare punkt. Inom EMS skulle riksbanken kunna
påkalla andra centralbankers stöd för att försvara kronans värde. Tiden är
enligt motionärerna mogen för en förnyad anknytning till det europeiska
valutasamarbetet.

Utskottet avvisar bestämt att benämningen smygdevalvering används för
att beskriva den svenska valutapolitiken. Den svenska valutakorgen konstruerades
år 1977 då den dåvarande regeringen valde att lämna valutaormen.
Korgkonstruktionen har varit densamma sedan dess. En gång om året
revideras vikterna i korgen med hänsyn till förändringar i utrikeshandelns
ländersammansättning. Dessa offentliggörs av riksbanken och genomförs så
att valutakursindex inte påverkas. Att använda benämningen smygdevalvera
kan skapa intryck av att Sverige genom successiva tekniska förändringar i
korgkonstruktionen i smyg försökt ändra kronans värde. Så är inte fallet.
Omsorgen om den svenska kronans anseende utomlands borde leda till att
sådana uttryck inte används. Vad gäller själva konstruktionen av valutakorgen
kan den självfallet diskuteras. Men kravet på stabilitet, som gör sig
särskilt gällande på valutasamarbetets område, gör att man bör iaktta stor
försiktighet med sådana förändringar. Enligt utskottets mening talar inte
heller erfarenheterna av det s.k. ormsamarbetet för att återuppta detta.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi215 yrkande 5 i här berörd
del.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken bör ges fullmäktige i
riksbanken till känna.

FiU 1986/87:10

49

4 Riksdagen 1986187.5 sami. Nr 10

I motion Fi604 av Britta Bjelle (fp) begärs en översyn av möjligheterna att
införa en differentierad ränta för jordbruket. Motionären pekar på de
kapitalkostnadsproblem som jordbrukare främst i norra Sverige har. Ett sätt
att sanera i bidragsdjungeln, samtidigt som man avlastar lantbrukarna en del
av de höga kapitalkostnaderna, vore, anser motionären, att införa en
differentierad räntesats för Norrlandsjordbruken av det slag som används i
Finland.

Den kraftiga höjningen av räntenivån under 1970-talet och i början av
1980-talet har skapat problem för vissa jordbrukare. En differentiering på
det sätt som motionären föreslår motverkar ett effektivt utnyttjande av de
finansiella resurserna. Utskottet anser att en nedpressning av räntenivån bör
ske främst genom att minska budgetunderskottet och därmed statens
utrymme på kapitalmarknaden. Genom att hålla tillbaka inflationen och
genom att stärka vår internationella konkurrenskraft minskar vi vårt
internationella beroende och skapar utrymme för en sänkning av räntenivån.
Det är den väg som enligt utskottets mening bör väljas. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Fi604.

Försäljning av statliga tillgångar och reducering av statsskulden

I motion Fi216 (fp) anförs att statens skuldbörda måste saneras. Motionärerna
föreslår därför utförsäljning och börsintroduktion av statliga företag samt
utlyftning av studielån ur budgeten. Detta minskar statens upplåningsbehov
och kan enligt motionärerna väntas sänka räntenivån.

Aven i motion Fi228 (c) förordas stora försäljningar till enskilda av statliga
tillgångar som enligt motionärerna kan förvaltas i annan regi. Det gäller
skogsinnehav inom domänverket, utförsäljning av statliga bolag och betydande
delar av Vattenfall. Motionärerna anser det vara en realistisk
målsättning att under budgetåret 1987/88 genom försäljningar nå en engångseffekt
om 15-17 miljarder kronor.

Utskottet har vid ett par tillfällen utförligt, bl.a. i yttranden till näringsutskottet
(FiU 1984/85:2 y, FiU 1985/86:2 y), redovisat sin syn på försäljning
av statlig egendom. Utskottet vill i likhet med vad utskottet anfört tidigare
understryka att en omfattande och systematisk försäljning av företag och
andra tillgångar enbart med syfte att förbättra statsfinanserna inte bör ske.

Utskottet noterar att motionärerna i sina alternativ till budgetreglering
inte tillgodoräknar sig försäljningsinkomsterna för att finansiera löpande
utgifter eller sänkningar av skatter.

Det är som utskottet ser det, olämpligt att sälja ut reala tillgångar för att
täcka ett underskott i statens löpande verksamhet. Statliga företag bör enligt
utskottets mening kunna avyttras om det i det enskilda fallet bedöms
motiverat. Men sådana affärer bör sättas in i ett näringspolitiskt sammanhang
och inte utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetmässiga förbättringar.

Det förtjänar att ånyo understrykas att mot varje kortsiktig förstärkning av
budgeten som en försäljning av statlig egendom innebär svarar en lika stor
bestående minskning av den statliga förmögenheten. Försäljningsinkomsterna
begränsar visserligen statens upplåningsbehov det aktuella året och ger på

FiU 1986/87:10

50

så sätt en varaktig besparing i form av minskade ränteutgifter. Denna
besparingseffekt förtas emellertid helt eller delvis av att staten samtidigt går
miste om den avkastning som den försålda tillgången skulle ha givit.

I motionerna anförs som skäl för en successiv försäljning av statlig
egendom att det skulle leda till minskade räntekostnader för staten, sänkt
räntenivå och lägre inflation beroende på att det statliga upplåningsbehovet
minskar.

En utförsäljning av statlig egendom skulle minska det statliga upplåningsbehovet
på kapital- och penningmarknaden det aktuella året. Hushållens,
försäkringsbolagens, AP-fondernas och andra institutionella placerares
finansiella kapacitet skulle inte behöva tas i anspråk i samma utsträckning för
att finansiera budgetunderskottet. Samtidigt skulle emellertid anspråken på
riskkapitalmarknaden öka i motsvarande utsträckning genom det ökade
utbudet av statliga aktier. Utförsäljning av statliga aktier till privata
intressenter skulle komma att konkurrera med andra riskkapitalbehov.
Direkt eller indirekt via lån för att finansiera aktieköpen kommer detta
behov att få återverkningar på penning- och kapitalmarknaden. De finansiella
effekterna på kreditmarknaden torde därför tämligen väl ta ut varandra
och räntenivån skulle inte påverkas i nämnvärd utsträckning.

Det kan inte heller hävdas att en utförsäljning av statlig egendom skapar
något realt utrymme för en offentlig expansion, t.ex. för utgiftsökningar eller
skattesänkningar. Den leder endast till en omfördelning av finansiella
tillgångar. Utförsäljningar leder inte i sig till någon dämpande effekt på
efterfrågan, bytesbalans, produktion eller sysselsättning som i sin tur skulle
kunna ge utrymme för en expansion.

Det finns snarare en risk att de företag som köper statliga aktier ser det som
ett alternativ till andra realinvesteringar. Det skulle i så fall kunna medföra
att investeringar i nytt realkapital skulle minska i motsvarande grad. Därmed
skulle den totala kapitalbildningen i samhället minska, vilket skulle försvaga
tillväxtmöjligheterna i ekonomin på sikt. De realekonomiska effekterna av
statlig utförsäljning skulle i så fall leda till en försvagning av den svenska
ekonomins tillväxtkraft.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi228 yrkande 8 och
Fi216 yrkande 5.

Löntagarfonderna

I motionerna Fi201 (m, fp, c), Fi202 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson
(m), Fi204 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c), Fi218 av Alf Svensson
(c), Fi222 av Lennart Brunander (c), Fi223 av Anna Wohlin-Andersson och
Marianne Karlsson (c) och Fi224 av Agne Hansson och Gösta Andersson (c)
hemställs att löntagarfonderna skall avskaffas. Motiven för ett avskaffande
är desamma som anfördes mot införandet av löntagarfondssystemet.

I motion Fi201 (m, fp, c) föreslås att löntagarfonderna skall avvecklas
enligt en särskild framlagd plan. I motion Fi218 yrkas att fondernas medel
efter en avveckling skall överföras till AP-fonden och att regeringen ges i
uppdrag att utarbeta förslag till vinstdelningssystem på företagen och för
enskilt aktiesparande.

FiU 1986/87:10

51

Vidare föreslås i motion Fi223 att vid en avveckling av löntagarfonderna
skall hälften av de medel som redan finns samlade hos fonderna användas för
att stärka och utveckla småföretagen.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner erinra om att utskottet i
maj 1986 behandlade, vad gäller kravet på ett avskaffande av fonderna, ett
antal motionsyrkanden med närmast identiskt samma innebörd. På förslag
av utskottet avvisade riksdagen samtliga dessa yrkanden (FiU 1985/86:30,
rskr. 358 och 359).

I de nu aktuella motionerna framförs inga nya motiv som föranleder
utskottet att ompröva sin tidigare redovisade uppfattning i frågan. Med
hänsyn härtill avstyrker utskottet motionerna Fi201 yrkandena 1 och 2, Fi202
yrkande 1, Fi204, Fi205, Fi218 yrkande 1, Fi222, Fi223 yrkande 1 och Fi224.

Mot bakgrund av att utskottet avstyrkt här nämnda yrkanden ser utskottet
inte någon anledning att ta upp frågan om på vilket sätt fonderna skall
avvecklas eller hur löntagarfondsmedlen därefter skall disponeras. Utskottet
avstyrker därför motionerna Fi201 yrkandena 3 och 4, Fi218 yrkandena 2 och
3 samt Fi223 yrkande 2.

I motion Fi202 yrkas även att riksdagen som sin mening skall ge regeringen
till känna att de av LO föreslagna åtgärderna för en ytterligare socialisering
av svenskt näringsliv måste avvisas.

Yrkandet i motionen är föranlett av en skrivelse från Landsorganisationen
till regeringen i slutet av förra året. Den föranleder därför inte någon åtgärd
från riksdagens sida. Yrkande 2 i motion Fi202 avstyrks av utskottet.

Investeringsfonderna

I elva motioner krävs ett frisläppande av investeringsfonderna i hela eller i
vissa delar av landet.

Det är inte, sägs det i motion Fi215 (m), av olika skäl längre lämpligt att
bedriva stabiliseringspolitik för att utjämna svängningar i den internationella
konjunkturen. Investeringsfonderna bör därför vara frisläppta och prövas i
samband med att hela företagsbeskattningen reformeras. I motionerna Fi203
av Erik Hovhammar och Anders Björck (m), Fi216 (fp) och Fi801 av Christer
Eirefelt m.fl. (fp) krävs ett frisläpp av investeringsfonderna för att allmänt
stimulera investeringsverksamheten. Fonderna bör på sikt avvecklas.

I motionerna Fi212 av Ing-Marie Hansson m.fl. (s), Fi213 av Bengt
Kronblad m.fl. (s), Fi214 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (m), Fi219 av
Agne Hansson och Gösta Andersson (c), Fi220 av Karl-Gösta Svenson (m),
Fi221 av Margit Gennser och Per Stenmarck (m) och Fi227 av Siw Persson
m.fl. (s) föreslås ett frisläpp av investeringsfonderna vilket i samtliga
motioner motiveras av regionalpolitiska skäl. Det kan nämnas att de
motionärer som undertecknat dessa motioner, med undantag för motion
Fi212, representerar län som ligger utanför stödområdet.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

Regeringen har hösten 1986 i regionalpolitisk! syfte fattat beslut om ett
nytt frisläpp av investeringsfonder för byggnadsinvesteringar, där storstadsinvesteringar
har undantagits. Detta beslut, i kombination med fortsatta
möjligheter att ta i anspråk investeringsfonderna för maskininvesteringar i
stödområdet, bör bidra till att främja en regionalt sett jämnare utveckling

FiU 1986/87:10

52

över landet. Vid tidpunkten för detta frisläpp meddelade regeringen att vid
prövningar av dispensansökningar om fondutnyttjande i Malmö kommun,
kommer särskilt att beaktas behovet av industrietableringar.

I juni 1986 beslöt regeringen att tillkalla en utredning om reformerad
företagsbeskattning (dir. 1985:30) som skall se över företagsbeskattningen. I
detta uppdrag ingår att utvärdera investeringsfondernas effektivitet och
utnyttjande.

Med hänvisning till att det får förutsättas att utredningen kommer att
pröva formerna för investeringsfondernas utnyttjande avstyrker utskottet
här aktuella motionsyrkanden.

Prisreglering

I motion Fi208 av Marianne Karlsson (c) krävs ingripanden mot den kraftiga
prisutvecklingen inom de av samhället kontrollerade verksamheterna.

Utskottet har tidigare i betänkandet framhållit att strävan efter prisstabilitet
är ett primärt mål för den ekonomiska politiken.

Enligt utskottets mening kommer en ekonomisk politik i enlighet med de
riktlinjer utskottet förordat att verksamt bidra till att hålla inflationen nere.
Regeringen beslutade den 28 januari i år att införa allmänt prisstopp.
Prisstoppet har enligt regeringen vidtagits för att motverka en höjning av nu
gällande löneavtal och därigenom minska risken för prisökningar. Det kan
nämnas att prisstoppet har inneburit att postverket och statens järnvägar
tvingats ta tillbaka redan beslutade prishöjningar. Det bör emellertid
samtidigt framhållas att exempelvis höjningar av indirekta skatter i vissa fall
är nödvändiga. Som exempel kan nämnas den nyligen genomförda höjningen
av skatten på vin och spritdrycker, vilken motiverades av alkoholpolitiska
skäl. Av prisökningen på 3,3 % under loppet av år 1986 svarade förändringen
i skatte- och tullsatser för 0,1 %.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi208.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen

Vid behandlingen av förra årets kompletteringsproposition uttalade utskottet
farhågor för de utvecklingstendenser som kommit fram i långtidsbudgeten.
 Dessa beräkningar, som belyser automatiken i statsbudgetens utveckling,
 visade visserligen på ett kraftigt förbättrat budgetsaldo under den
närmaste femårsperioden. Men under periodens andra år — dvs. budgetåret
1987/88 — kunde en tillfällig försämring förutses. Då skulle i det s.k.
lågalternativet underskottet öka från 45 till över 50 miljarder kronor för att
därefter ånyo avta. Utskottet befarade att detta brott i de senaste årens
positiva budgetutveckling kunde leda till att räntan pressades uppåt och att
inflationsförväntningarna stegrades. Utskottet förutsatte därför att regeringen
vid utformningen av nästa budgetförslag skulle vidta särskilda åtgärder för
att motverka en sådan utveckling.

Det förslag till statsbudget som nu läggs fram för budgetåret 1987/88 svarar

FiU 1986/87:10

53

väl mot dessa riktlinjer. Underskottet ökar inte utan fortsätter att minska i
såväl nominella som reala termer. Även det s.k. underliggande saldot, dvs
budgetunderskottet rensat från engångsåtgärder och andra extraordinära
effekter, ger samma entydiga bild av ett stadigt förbättrat budgetläge. Mätt
som andel av BNP väntas budgetunderskottet nästa budgetår uppgå till 3,6
%. På fem år har det därmed nedbringats med närmare 10 procentenheter.

För innevarande budgetår — budgetåret 1986187 — beräknas underskottet
nu till 40,5 miljarder kronor, vilket är något lägre än vad som står upptaget i
statsbudgeten. Detta förklaras till viss del av att statsinkomsterna räknats
upp på grund av att löner och privat konsumtion ökat snabbare än vad man
tidigare förutsatt. Den högre pris- och löneutvecklingen har med viss
eftersläpning också bidragit till att öka budgetens utgifter.

Utskottet har tidigare vid upprepade tillfällen pekat på de risker som är
förknippade med tendenser av detta slag. Kortsiktigt bidrar visserligen
inflationen till att budgetunderskottet minskar eftersom inkomstskatten och
mervärdeskatten ökar. Men en snabbare kostnadsutveckling förorsakar
samtidigt betydande problem i ekonomin, som lätt kan driva fram krav på en
restriktiv ekonomisk politik för att inte budgetsaldot ånyo skall försämras.

I finansplanen sammanfattas budgetutvecklingen sedan budgetåret 1982/
83 på följande sätt.

Tabell 7. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83-1987/88
Miljarder kronor, löpande priser

1982/83

Utfall

1983/84

Utfall

1984/85

Utfall

1985/86

Utfall

1986/87 1987/88
NuvarandeBudget-beräkning förslaget

Inkomster

191,3

221,2

260,6

275,1

299,5

308,9

Utgifter exkl. statsskuld-

räntor

229,7

237,9

253,9

255,4

275,0

282,8

Statsskuldräntor

48,2

60,4

75,2

66,5

65,0

63,0

Redovisat budgetsaldo

-86,6

-77,1

-68,5

-46,8

-40,5

-36,9

Som andel av BNP

13,0 %

10,3 %

8,3 %

5,2 %

4,1 %

3,6 %

Underliggande budget-

saldo

-81,4

-66,3

-58,2

—12,7

-40,4

-37,6

Som andel av BNP

12,2 %

8,9 %

7,1 %

4,7 %

4,1 %

3,6 %

Riksgäldskontoret redovisar fortlöpande uppgifter om det kassamässiga
budgetutfallet. Enligt kontorets senaste notering uppgick det kassamässiga
underskottet för den senaste tolvmånadersperioden t.o.m. januari 1987 till

29,5 miljarder kronor. Det innebär att underskottet på ett år mer än
halverats. Värt att notera är också att för första gången under 1980-talet har
under en januarimånad statsbudgetens inkomster överstigit dess utgifter.

Av finansplanen framgår att regeringens förslag till statsbudget för
budgetåret 1987188 har föregåtts av en mycket noggrann utgiftsprövning.
Därigenom har det blivit möjligt att inte bara undanröja den saldopuckel som
framkom i långtidsbudgeten. Det har också skapats utrymme för flera
angelägna reformer. Trots dessa ökade satsningar väntas de nominella
utgifterna exkl. statsskuldräntor öka med endast 2,8% mellan budgetåren
1986/87 och 1987/88. Samtidigt ökar de totala inkomsterna med 3,1%.

FiU 1986/87:10

54

Eftersom ränteutgifterna för statsskulden beräknas fortsätta att minska
förutses en saldoförbättring under nästa budgetår med 3,6 miljarder kronor.

Reformerna i budgetförslaget har alltså blivit möjliga till följd av vidtagna
besparingar och omprioriteringar. De nya satsningarna berör tre huvudområden,
 nämligen den sociala välfärden, forskningen och regionalpolitiken.

Pensionärerna föreslås få väsentligt förbättrade kommunala bostadstillägg
(KBT) samt en höjning av pensionerna. Det senare möjliggörs genom en
föreslagen extra höjning av basbeloppet den 1 juli 1987. Samtidigt föreslås att
pensionärernas avgiftsfria år inom sjukvården skall slopas.

Sjukförsäkringsförmånerna föreslås bli förbättrade för privatanställda
arbetare och deltidsanställda som därigenom likställs med övriga arbetstagare.
 Bl.a. föreslås ett slopande av den nuvarande regeln att sjukpenning inte
utges för insjuknandedagen.

Ersättningsnivån inom delpensioneringen höjs. Reglerna för barnfamiljernas
bostadsbidrag läggs om för att underlätta för familjer att skaffa sig större
bostad.

Som ett led i omprioriteringarna föreslås att subventionerna av mjölkpriset
skall minska med motsvarande 35 öre per liter i partiledet. Besparingar görs
också i statsbidragen till skolområdet.

Regeringens förslag på forskningsområdet kommer att redovisas i en
särskild proposition som senare skall föreläggas riksdagen. Av finansplanen
framgår att forskningen kommer att få en kraftig resursökning för den
närmaste treårsperioden.

I syfte att motverka de regionala obalanserna föreslås en reformering av
skatteutjämningssystemet. Vidare avdelas i budgetförslaget betydande resurser
för olika riktade regionalpolitiska insatser, bl.a. i form av ett
tioårsprogram för vägupprustning i första hand i skogslänen. Kostnaderna
för programmet uppgår till närmare 6 miljarder kronor och finansieras
genom en höjning av fordonsskatten för lastbilar. De regionalpolitiska
satsningarna innebär också att ökade resurser sätts av för bl.a. vissa
universitet och högskolor samt kommunala flygfält.

Oppositionspartiernas budgetalternativ

Utskottet övergår nu till att behandla de förslag till alternativa riktlinjer för
budgetpolitiken som har lagts fram i olika partimotioner.

De borgerliga partierna presenterar sina budgetalternativ i motionerna
Fi215 (m), Fi216 (fp) och Fi228 (c). De däri framförda förslagen inrymmer
krav på skattesänkningar, vilka i kombination med olika besparingar uppges
leda till varaktiga budgetförbättringar för budgetåret 1987/88 på mellan 1,3
och 4,3 miljarder kronor jämfört med budgetpropositionen. Därtill kan
läggas olika förslag om mer eller mindre tillfälliga förstärkningar som av vart
och ett av partierna tagits upp med 4,5—5,2 miljarder kronor för budgetåret.

Vänsterpartiet kommunisterna redovisar i motion Fi226 ett budgetalternativ
som enligt uppgifter i motionen väntas medföra att statsutgifterna ökar
med 8 miljarder kronor samtidigt som inkomsterna förstärks med 6,8
miljarder kronor. Enligt dessa beräkningar skulle således budgetsaldot
försämras med 1,2 miljarder kronor.

FiU 1986/87:10

55

Oppositionspartiernas budgetalternativ har vissa gemensamma beröringspunkter
i det att några av regeringens budgetförslag avvisas av samtliga fyra
partier. Det gäller t.ex. den föreslagna extra höjningen av basbeloppet som
är avsedd att ge pensionärerna en förbättrad standard. Centerpartiet och
vänsterpartiet kommunisterna föreslår i stället andra metoder för att
kompensera pensionärerna, medan moderata samlingspartiet och folkpartiet
helt motsätter sig den tilltänkta lösningen.

Även regeringens förslag till reformerat skatteutjämningssystem har
avvisats av samtliga partier, vilka var för sig för fram egna alternativ till
lösningar.

Likaså avvisar samtliga partier de föreslagna nedskärningarna av mjölksubventionerna
och minskningen av statsbidragen till skolväsendet.

Vad beträffar mjölksubventionerna gäller dock att både moderata samlingspartiet
och folkpartiet i princip inte har något emot besparingen som
sådan. Moderata samlingspartiet avvisar för sin del förslaget därför att man
förordar en annan avvecklingsmetod som innebär att samtliga livsmedelssubventioner
trappas av under en tioårsperiod. Folkpartiet är i och för sig berett
att göra större nedskärningar än regeringen, förutsatt att besparingarna helt
tillförs barnfamiljerna.

På skolområdet godtar visserligen moderata samlingspartiet som enda
oppositionsparti de föreslagna nedskärningarna men anser att de resurser
som frigörs skall användas för att förstärka undervisningens kvalitet.

I likhet med tidigare år har utskottet gjort en översiktlig beräkning av
budgeteffekterna av de alternativa förslag som redovisas i partimotionerna.
Därvid har yrkade anslagsförändringar prövats utifrån främst formella
utgångspunkter, dvs. en bedömning har gjorts om det med hänsyn till
formella regler är möjligt att genomföra en viss förändring och hur stor denna
i så fall kan beräknas bli. Hänsyn har sålunda som regel inte tagits till om det
är administrativt möjligt att uppnå de eftersträvade kassamässiga förändringarna
av budgetunderskottet redan under budgetåret 1987/88.1 princip har
endast framförda motionsyrkanden beaktats, eftersom övriga förslag inte
kommer upp till riksdagens prövning.

I de fall en yrkad ökning eller minskning av ett anslag inte helt stämmer
överens med det medelsbehov som en samtidigt föreslagen regeländring kan
ge upphov till har som huvudprincip gällt att anslagsyrkandet har följts. 1 den
mån föreslagna utgiftsförändringar har direkta återverkningar på statens
skatteinkomster har även denna skatteeffekt beaktats. Det gäller t.ex. vissa
förslag om lägre sjukersättning som medför att även statens skatteinkomster
på utgående sjukersättningsförmåner minskar. Däremot har hänsyn inte
tagits till indirekta faktorer som kan ha sin grund i budgetförslagens
eventuellt expansiva eller kontraktiva effekter.

Oppositionspartierna har i avvaktan på regeringens proposition om
försvarets framtida inriktning ännu inte redovisat sina ställningstaganden på
detta område. Effekterna härav har därför inte kunnat beaktas i sammanställningen.

Förskjutningar i statens upplåningsbehov får inte omedelbart genomslag
på utgifterna för statsskuldräntor eftersom dessa i allmänhet förfaller till
betalning med viss fördröjning. Ränteeffekten har här schablonmässigt tagits

FiU 1986/87:10

56

upp med 10% på en fjärdedels årssaldo exkl. icke permanenta förstärkningar.

Enligt en med dessa begränsningar gjord beräkning skulle de fyra
oppositionspartiernas budgetalternativ resultera i att budgetsaldot förändrades
på följande sätt under budgetåret 1987/88. Som jämförelse redovisas
också helårseffekten av de olika förslagen, dvs. den effekt som uppkommer
när förslagen får fullt genomslag under ett helt år.

Tabell 8. Oppositionspartiernas budgetalternativ

Budgeteffekt i miljarder kronor

Tecken anger förändring i förhållande till regeringens budgetförslag
+ budgetförstärkning, - budgetförsvagning

A. Budgetåret 1987/88

(m)

(fp)

(c)

(vpk)

Inkomstförstärkningar

Utgiftsbegränsningar

Ränteeffekt

- 6,9
+ 8,5'
0,0

- 3,0
+ 2,6
0,0

+ 2,5
- 2,3
0,0

+ 2,7
- 10,8
- 0,2

Besparing 1987/88 (avrundat)

Tillkommer icke permanenta förstärkningar
och avlyft

+ 1,7

+ 4.4
+ 0,4

- 0,4

+ 5,3
+ 3,5

+ 0,2

+ 4,5
+ 0,3

- 8,32

B. Helår

(m)

(fp)

(c)

(vpk)

Inkomstförstärkningar

Utgiftsbegränsningar

Ränteeffekt

- 16,2
+ 12,8'
+ 0,1

-6,6
+ 2,3
-0,1

+ 0,9
-4,7
-0,1

+ 10,4
- 12,3
0,0

Besparing helår (avrundat)

Tillkommer icke permanenta förstärkningar
och avlyft

-3,5

+ 4,7
+ 0,4

-4,4

+ 5,7
+ 3,5

-3,9

+ 4,5
+ 0,3

-1.92

1 Inkl. effekten av en föreslagen men ej fullt ut finansierad vårdnadsersättning.

2 Om effekten av vissa ej beräkningsbara förslag beaktas blir försvagningen väsentligt
större.

Moderata samlingspartiet redovisar i motion Fi2l5 ett budgetalternativ som
innebär att omfattande utgiftsbegränsningar kombineras med långtgående
skattesänkningar. Enligt motionärerna måste de offentliga utgifternas andel
av BNP minska för att skattetrycket skall kunna sänkas. Deras mål är att
under en femårsperiod, dvs. fram till år 1992, minska skattetrycket med 5
procentenheter. Detta motsvarar i dagsläget en skattesänkning på sammanlagt
ca 45 miljarder kronor. De förslag till skattesänkningar som nu förs fram
uppgår under budgetåret 1987/88 till ca 8,5 miljarder kronor. Därtill kommer
att motionärerna motsätter sig den tillfälliga skatten på livförsäkringsbolag.

För att finansiera denna första etapp av skattesänkningar framläggs ett
detaljerat och mycket omfattade besparingsprogram. Avvägningen mellan
besparingar och skattesänkningar sägs i motionen vara gjord på ett sådant
sätt att hushållens ekonomiska situation inte skall försämras. Åtstramningen
ligger enligt motionärerna i stället på staten, kommunerna, företagen och
utlandet.

Såsom motionärerna framhåller görs vissa nedskärningar i stödet till
näringslivet, bl.a. i det regionalpolitisk! betingade lokaliseringsstödet.
Åtstramningarna riktade mot utlandet är betydande och innefattar en kraftig
minskning av biståndet till de fattiga länderna. Även kommunerna får

FiU 1986/87:10

57

vidkännas mycket omfattande indragningar både i form av minskat statligt
stöd och minskade egna inkomster till följd av förslag om nya avdragsformer
vid den kommunala beskattningen. Kommunernas ekonomi påverkas dessutom
av ett av motionärerna föreslaget kommunalt skattestopp. Nedskärningar
görs också i den statliga verksamheten.

Utmärkande är emellertid att den helt övervägande delen av nedskärningarna
har sin udd riktad mot transfereringarna till hushållen och de sociala
trygghetssystemen. Jämfört med budgetförslaget i propositionen föreslår
moderata samlingspartiet besparingar inom sjukpenning- och föräldraförsäkringen
som på helår uppgår till 5,5 miljarder kronor. Även bidragen till
arbetslöshetsersättningen skall begränsas kraftigt liksom räntebidragen till
flerfamiljshus. Moderata samlingspartiet avvisar också den föreslagna extra
höjningen av pensionsnivåerna den 1 juli 1987 samt motsätter sig förbättringar
av förmånerna inom delpensioneringssystemet.

För hushållen sett som grupp uppvägs dessa indragningar till viss del av de
förslag till skattesänkningar som motionärerna samtidigt lägger fram. Enligt
utskottets bedömning ger emellertid den sammantagna effekten av skattesänkningarna
och utgiftsbegränsningarna upphov till en betydande omfördelning
av resurser mellan olika hushållsgrupper varvid i första hand de svaga
och de utsatta i samhället får vidkännas betydande försämringar.

Motionärernas förslag på skatteområdet innebär nämligen att marginalskatterna
skall sänkas under en treårsperiod med upp till 25 procentenheter i
inkomstlägena över 190000 kr. Samtidigt skall inflationsskyddet återinföras
och avdragsbegränsningarna slopas. En inkomsttagare med inkomster
understigande ca 73 000 kr. berörs däremot inte eller i endast mycket ringa
utsträckning av dessa förslag. Å andra sidan får han liksom övriga skattskyldiga
erlägga något högre skatt till följd av att motionärerna samtidigt föreslår
att schablonavdraget vid inkomst av tjänst skall sänkas från 3 000 till 2 000 kr.
Hans situation försämras också av motionärernas förslag om en avveckling av
skattereduktionen för fackföreningsavgifter.

Moderata samlingspartiet föreslår dessutom att förmögenhetsskatten skall
lindras i betydande utsträckning samt att omsättningsskatten på aktier skall
avskaffas när det ekonomiska utrymmet så medger.

Moderata samlingspartiets skattesänkningsprogram riktar sig sålunda i
första hand till de mer välbeställda grupperna i samhället — till dem med höga
inkomster och stora avdrag, till dem med stora förmögenheter och egna villor
samt till dem som köper och säljer aktier.

Dessa skattesänkningar möjliggörs genom de försämringar som får bäras
av främst de utsatta grupperna i samhället — av dem med mer begränsade
inkomster och av dem som bor i lägenhet. En låginkomsttagare får alltså
knappast del av moderata samlingspartiets skattesänkningsförslag. Däremot
får han

- höjd inkomstskatt därför att schablonavdraget vid inkomstbeskattningen
sänks,

- höjd inkomstskatt därför att skattereduktionen för fackföreningsavgifter
slopas,

- höjd avgift för arbetslöshetsförsäkringen därför att statsbidragen till
A-kassorna skärs ned,

FiU 1986/87:10

58

- höjd hyra därför att räntebidragen begränsas,

- ökade sjukvårdsutgifter därför att patientavgifterna höjs,

- försämrad sjukpenning vid sjukdom därför att utgående sjukersättning

begränsas.

Utskottet tar mycket bestämt avstånd från en politik som på detta sätt
bidrar till att öka de ekonomiska klyftorna i samhället. Direkt utmanande
blir förslagen insatta i ett längre tidsperspektiv. Som framgår av de
beräkningar som utskottet gjort över de olika budgetalternativen uppkommer
i moderata samlingspartiets budgetalternativ en inte obetydlig saldoförbättring
under budgetåret 1987/88. Detta sammanhänger med att utgiftsbegränsningarna
förutsätts slå igenom tämligen omgående. Skattesänkningsförslagen
får däremot under detta första budgetår endast mer begränsade
återverkningar på budgetens inkomstsida. Redan efter ett år förbyts
emellertid saldoförbättringen i ett underskott som successivt växer i omfång
allteftersom skattesänkningarna slår igenom på budgeten. Skall budgetsaldot
kunna behållas oförändrat även efter budgetåret 1987/88, erfordras
således fortsatta mycket långtgående neddragningar av statsbudgetens
utgifter enbart för att balansera de nu föreslagna skattesänkningarna. En
politik med denna inriktning är enligt utskottets mening inte bara utmanande

- den är direkt orättfärdig.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi215 (m) yrkande 2.

Folkpartiet erinrar i motion Fi216 om att partiet under en följd av år
förespråkat en budgetpolitik som går ut på att genom minskade utgifter
skapa utrymme för både minskat budgetunderskott och skattesänkningar. I
dagens ekonomiska läge ser motionärerna det som mest angeläget att sänka
marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna för att på så sätt underlätta
nästa avtalsrörelse.

I konsekvens härmed avvisar motionärerna, liksom för övrigt moderata
samlingspartiet, de föreslagna höjningarna av arbetsgivaravgifterna, vilka
bl.a. är avsedda att finansiera förbättringarna inom sjukförsäkringssystemet.
Folkpartiet föreslår också att marginalskatterna nästa år skall sänkas med 3
procentenheter i inkomstlägena över 80 000 kr.

Därutöver föreslår folkpartiet att inkomstskatteskalorna inflationsskyddas
och att det kommunala grundavdraget minskas med 2 000 kr. Minskningen
av grundavdraget är en av flera finansieringskällor för motionärernas
förslag på det familjepolitiska området.

Folkpartiet vill också slopa skattereduktionen för fackföreningsavgifter
samt lindra förmögenhetsbeskattningen i olika avseenden. I motsats till
moderata samlingspartiet kräver däremot folkpartiet varken att omsättningsskatten
på aktier eller att fastighetsskatten skall avvecklas. Man begär endast
att den senaste höjningen av fastighetsskatten skall upphävas.

För att skapa utrymme för skattesänkningarna föreslår folkpartiet bl.a. en
minskning av statsbidraget till arbetslöshetsersättningen. Man vill också
inskränka på stödet till bostadssektorn, tekoindustrin och vuxenutbildningen.
 Vidare avvisar man regeringens förslag att ge samtliga arbetstagare rätt
till sjukpenning redan från insjuknandedagen. Folkpartiet vill dessutom att
ersättningsnivån vid korttidssjukdom generellt skall minskas inom sjukför -

säkringssystemet. I likhet med moderata samlingspartiet motsätter man sig
också såväl den föreslagna extra höjningen av pensionerna som förbättringen
av utgående delpensionsförmåner.

Den kritik som utskottet riktat mot moderata samlingspartiets besparingsförslag
gäller med visst fog också folkpartiet. Må vara att folkpartiets förslag
inte är lika långtgående, men merparten av de varaktiga besparingar man vill
åstadkomma uppnås genom försämringar av sociala trygghetssystem. Vissa
av besparingarna rimmar, som utskottet ser det, också illa med motionärernas
uttalade vilja att underlätta de kommande avtalsförhandlingarna. Inte
minst gäller detta förslaget att minska stödet till arbetslöshetsersättningen
samt motståndet mot att ge alla arbetstagare samma rätt till sjukpenning
redan från insjuknandedagen. Det senare är en reform som arbetstagarorganisationer
länge verkat för. Därtill kommer att motionärerna begär att
skattereduktionen för fackföreningsavgifter skall slopas.

Vad beträffar motionärernas krav på marginalskattesänkningar under
1988 vill utskottet erinra om att riksdagen redan under föregående riksmöte
beslutat om en reformering av inkomstskatten för såväl 1987 som 1988 (SkU
1985/86:40, rskr. 1985/86:332). De förändringar av inkomstbeskattningen
som därutöver kan erfordras bör som utskottet ser det inte ensidigt riktas in
på marginalskattesänkningar utan bör innefatta även de orättvisor och det
krångel som finns i skattesystemet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi216 (fp) yrkande 2.

Centerpartiet har i sin motion Fi228 valt att inte redovisa något mer
genomgripande förslag till ändrad inkomstbeskattning. I stället förordar man
att frågan tas upp till utredning. Inriktningen bör därvid vara att marginalskatterna
skall sänkas ”för alla”. Centerpartiet vill också inflationsskydda
skatteskalorna och behålla grundavdraget. Åtgärderna skall finansieras bl.a.
genom ökad energibeskattning och genom ett system med nya miljöavgifter.

Mot bakgrunden härav föreslår motionärerna att inkomstbeskattningen
ändras i endast ett avseende inför 1988. Det gäller det s.k. hemmamakeavdraget
som centerpartiet vill höja från 1 800 till 4 000 kr. för barnfamiljer.

Centerpartiets budgetalternativ innebär att stödet till pensionärerna och
omläggningen av skatteutjämningssystemet ges en annan inriktning än den
regeringen förordat. I det senare fallet vill motionärerna kraftigt höja de
generella skatteutjämningsbidragen och i stället slopa den kompensation
som utgår till kommuner för minskad bolagsbeskattning. Kompensationen
bör enligt deras mening dras in redan från den 1 juli 1987, dvs. mitt under
kommunernas löpande verksamhetsår. Motionärerna vill också generellt
minska de specialdestinerade statsbidragen till kommuner ”med undantag
för bidragen till skolan” och ”bidragen till sjukvården för kommuner som är
sjukvårdshuvudmän”. Det innebär såvitt utskottet kan förstå att motionärerna
kräver en generell sänkning med uppemot 10 % av statsbidragen till bl.a.
den kommunala barnomsorgen, barnfamiljernas bostadsbidrag, pensionärernas
bostadstillägg (KBT), kommunernas sysselsättningsskapande åtgärder
och kommunernas insatser för flyktingar. Utskottet vill i och för sig inte
ifrågasätta att vissa specialdestinerade statsbidrag kan behöva omprövas.
Motionärernas krav på en drastisk och omedelbart verkande omläggning av

FiU 1986/87:10

60

bidragsgivningen skulle emellertid otvetydigt inverka på kommunernas
verksamhet och på deras långsiktiga planering. Utskottet ser det som en
påtaglig brist att denna aspekt över huvud taget inte berörs av motionärerna.

Centerpartiet föreslår vidare att en skattepliktig vårdnadsersättning
motsvarande drygt 24 000 kr. skall införas för de barnfamiljer som dels har
barn under tre år, dels inte uppbär föräldrapenning. Den föreslagna
neddragningen av mjölksubventionerna avvisas av motionärerna, vilket
tillsammans med vissa andra åtgärder innebär att de vill förstärka stödet till
jordbruket med uppemot 0,9 miljarder kronor räknat på helår.

Sina ökade åtaganden vill motionärerna finansiera med de tidigare
nämnda energiskatterna och med miljöavgifterna. Man vill också minska
statsbidragen till arbetslöshetsersättningen och kräver dessutom att televerket
skall öka sina inleveranser till statsverket.

Det största tillskottet till statsbudgeten erhåller man emellertid genom en
omfördelning av arbetsgivaravgifter. Centerpartiet föreslår att ATP-avgiften
och delpensionsavgiften sänks med 0,2 resp. 0,3 procentenheter och att
folkpensionsavgiften i stället höjs i motsvarande mån, dvs. med 0,5
procentenheter. Den praktiska innebörden härav är att statsbudgeten tillförs
ca 2,0 miljarder kronor och att AP-fonden och delpensionsfonden går miste
om motsvarande inkomster.

Till viss del motsvaras dessa uteblivna avgifter för AP-fonden resp.
delpensionsfonden av att centerpartiet avvisar basbeloppshöjningen och
förbättringen av delpensionsförmånerna. Nettoeffekten torde därför bli en
viss försämring av sparandet i socialförsäkringssektorn och initialt en
förbättring av statsbudgeten. Motionärerna använder emellertid dessa
inkomstförstärkningar till att finansiera sina utgiftsförslag. Medlen kanaliseras
därigenom över till den privata sektorn. Åtgärderna leder således
sammantaget till att den konsoliderade offentliga sektorns sparande försämras.
 Därtill kommer att motionärernas budgetalternativ — även bortsett från
denna aspekt — ger upphov till ett betydande underskott redan efter ett år.
Förslaget svarar således mindre väl mot motionärernas uttalade ambition att
få till stånd ett ökat sparande i Sverige.

Utskottet vill i detta sammanhang också peka på de miljöavgifter och
energiskatter som utgör ett annat betydelsefullt inslag i motionärernas
förslag till inkomstförstärkningar. Dessa avgifter och skatter skall i ett senare
skede bl.a. användas för att finansiera motionärernas förslag till sänkta
inkomstskatter. Som finansieringskälla för permanenta skattesänkningar är
dock denna typ av skatter och avgifter mindre ändamålsenlig. Syftet med
dem är ju, enligt motionärernas egen utsago, att de skall fungera som
ekonomiskt styrmedel i miljö- och energipolitiken. Sedda utifrån det
perspektivet kan skatterna och avgifterna rimligtvis inte långsiktigt förväntas
ge ett permanent tillskott till statskassan av någon större betydelse.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi228 (c) yrkande 2.

Med hänvisning till vad centerpartiet framhåller i sin regionalpolitiska
motion begärs i motion Fi211 att riksdagen skall uttala att nödvändiga
besparingar och rationaliseringsåtgärder inom den offentliga sektorn inte får
ske på ett sådant sätt att de ytterligare förstärker koncentrationsutvecklingen
i samhället.

FiU 1986/87:10

61

Utskottet vill med anledning härav erinra om det utvecklingsarbete som
pågår inom den offentliga sektorn. I årets budgetproposition (prop. 1986/
87:100, bil. 15) redogör civilministern för det arbete som bedrivs i kommuner,
 i landsting och i statliga myndigheter i syfte att anpassa verksamheten till
de krav som människorna ställer på inflytande, valfrihet, service, god kvalitet
och effektiv användning av skattemedel. Genom nya decentraliserade
beslutsorgan har medborgarna och brukarna av offentliga tjänster givits
ökade möjligheter att medverka i olika beslut, framhålls det vidare i
propositionen.

Med hänsyn till att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på de
problem som motionärerna aktualiserar finns det enligt utskottets mening
inte anledning för riksdagen att göra någon markering av det slag motionärerna
begär. Utskottet avstyrker således motion Fi211 (c).

Vänsterpartiet kommunisterna tar i motion Fi226 fasta på det överskott som
väntas uppkomma i den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande.
 Motionärerna anser bl.a. mot denna bakgrund att underskottet i
statsbudgeten har överdrivits och att det inte finns något verkligt skäl att
minska detta, som de ser det, närmast redovisningsmässigt betingade
underskott.

I sin strävan att öka den offentliga sektorns relativa betydelse lägger
motionärerna fram flera förslag om nya och mycket långtgående utgiftsåtaganden.
 Man begär ett statligt miljardprogram för Västmanlands län för att
främja sysselsättningen där. Liknande miljardprogram skall göras upp för
Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län. Ett nytt statsbidrag
på 4 miljarder kronor bör utgå till kommuner och landsting för att inrätta
fasta arbeten. Målet för utbyggnaden av daghem och fritidshem skall under
budgetåret 1987/88 sättas till 50 000 nya platser. Satsningen på järnvägar bör
öka — bl.a. bör Mälarbanan byggas ut. Stödet till idrotten skall kraftigt
förstärkas med hjälp av överskott av tipsmedel. Regeringsförslaget om en
minskning av mjölksubventionerna avvisas liksom de tilltänkta neddragningarna
av statsbidragen till skolväsendet. Kompensationen till pensionärer
skall utgå i andra former än de regeringen föreslagit. De värnpliktigas
förmåner skall byggas ut.

De ökade utgifterna förutsätts till viss del bli finansierade med nya skatter.
Förmögenhets- och realisationsvinstbeskattningen av aktier skall skärpas.
Dessutom skall en engångsskatt på större förmögenheter tas ut under 1987
varefter de nuvarande skattenivåerna skall fördubblas. Omsättningsskatten
på aktier skall höjas från 2 till 6 %. Dessutom föreslår motionärerna att
tobaksskatten skall höjas kraftigt. Deras förslag till utgiftsökningar ställer
också krav på vissa höjningar av arbetsgivaravgifter.

Såsom framhålls i motionen har det finansiella sparandet i den konsoliderade
offentliga sektorn förbättrats. Av finansplanen framgår att det finansiella
underskottet för 1986 beräknas till knappt 14 miljarder kronor. Det är
en förbättring med 26 miljarder kronor sedan 1982. För 1987 väntas det
finansiella sparandet i den offentliga sektorn visa ett överskott. Detta hänger
emellertid samman med den tillfälliga förmögenhetsskatten på livförsäkringsbolag.

FiU 1986/87:10

62

De gångna årens förbättringar har i allt väsentligt uppnåtts genom den
stramhet som utmärkt finanspolitiken. Motionärerna förordar en politik med
en helt annan inriktning. De vill kraftigt öka statens utgifter och skatter.
Deras budgetalternativ ger dessutom upphov till ett väsentligt ökat budgetunderskott.
 I den tidigare återgivna sammanställningen är detta angivet till
inte fullt 2 miljarder kronor för helår, exkl. effekten av vissa svårberäknade
förslag. Om hänsyn tas även till dessa åtgärder kan helårseffekten av
försvagningen uppskattas till minst 7 miljarder kronor. Motionärernas
budgetalternativ bidrar därmed inte bara till att höja skattetrycket. Det
driver också upp inflationen och pressar upp räntenivån, vilket skulle hämma
fortsatt ekonomisk tillväxt. En politik med en sådan inriktning tar utskottet
bestämt avstånd ifrån.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi226 (vpk) yrkande

2.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.

De senaste årens sanering av statsfinanserna har givit påtagliga resultat i
form av kraftigt minskade budgetunderskott. Förbättringarna bekräftar att
den tredje vägens politik varit framgångsrik. Alltjämt kvarstår emellertid
vissa strukturella obalanser i ekonomin. Något skäl att ompröva budgetpolitikens
inriktning föreligger därför inte. Den bör även i fortsättningen
utformas med betydande stramhet.

De i motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp), Fi228 (c) och Fi226 (vpk) förordade
riktlinjerna för budgetpolitiken leder som utskottet visat till konsekvenser
som inte kan godtas. Utskottet har därför inte kunnat ställa sig bakom dessa
förslag. Av samma skäl avstyrker utskottet bifall till yrkande 2 i motion Fi217
av Alf Svensson (c).

Såsom framhålls i finansplanen utgör budgetförslaget en sammanhållen
helhet som har anpassats till de krav på stramhet som fordras i nuvarande
ekonomiska läge. För att budgetunderskottet skall kunna minska även nästa
budgetår har olika besparingar genomförts och en rad omprioriteringar skett
inom och mellan huvudtitlarna. Dessa åtgärder har också gjort det möjligt att
finansiera vissa angelägna reformer.

Det står klart att en parlamentarisk majoritet inte utan kompromisser kan
uppnås kring alla delar i regeringens budgetförslag. Utskottet har tidigare
pekat på några sådana frågor. Det är emellertid som utskottet ser det av
största vikt att finanspolitiken inte urholkas under riksdagens fortsatta
beredning av budgetförslaget. Vad utskottet här anfört bör vara vägledande
för utskottens budgetbehandling.

Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att arbetet med att
begränsa utgiftstillväxten drivs vidare. Riksdagen har vid upprepade tillfällen
under senare år lagt fast vissa principer som varit vägledande för
prövningen av statsbudgetens utgifter. Dessa principer bör alltjämt gälla. De
innebär att:

- Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattningen
av sådana utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas.

FiU 1986/87:10

63

- Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden.

- Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta.

- Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisationsformer.

- En fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram och verksamheter
måste göras.

- Det totala skattetrycket kan inte tillåtas öka.

I finansplanen påpekas att myndigheterna kan fylla en viktig funktion i
ansträngningarna att begränsa utgiftstillväxten. Myndigheterna har detaljerad
kunskap om de statliga regelsystemen. De har också direkta kontakter
med dem som berörs av systemen. Riksdagen instämde redan förra året i
regeringens bedömning att det borde vara en obligatorisk uppgift för
myndigheterna att kritiskt granska de transfereringssystem m.m. som de
administrerar samt att för regering och riksdag redovisa resultatet av sådana
granskningar. Detta krav gäller enligt utskottets mening med oförminskad
styrka. Utskottet ser det därför som värdefullt att finansdepartementet tar
upp denna fråga i direktiven för myndigheternas anslagsframställningar för
budgetåret 1988/89.

Den kommunala ekonomin

Den kommunala konsumtionen har ökat i relativt snabb takt de senaste åren.
År 1985 var ökningen 2,5 % och sektorns finansiella sparande sjönk från ett
litet överskott 1984 till ett underskott på närmare 4 miljarder kronor.
Försämringen av det finansiella sparandet fortsatte 1986, samtidigt som
konsumtionen växte med närmare 2 %. Det är väsentligt mer än den tillväxt
på 1 % per år som riksdagen hösten 1984 angav som förenlig med balans i
samhällsekonomin i enlighet med riktlinjerna för den ekonomiska politiken
på medellång sikt. Denna ökningstakt inrymmer den ökning som följer av
befolkningsutvecklingen och vissa åtaganden såsom utbyggnaden av barnomsorgen.

Kommunernas inkomster beräknas ha ökat med drygt 8 % 1986 och antas
fortsätta att öka i samma takt 1987. Utgifterna beräknas öka något
långsammare 1987 än under 1986, drygt 7 % jämfört med 9 % förra året. För
år 1987 förutses en avtagande ökningstakt för den kommunala konsumtionen
på ca 1,5%. Det skulle medföra en viss förbättring av det finansiella
sparandet.

Likviditeten i kommunsektorn bedöms alltjämt som mycket god. De
samlade likvida medlen, det s. k. finansieringskapitalet, uppgick i slutet av år
1985 till ca 31 miljarder kronor. För att motverka överlikviditet i den svenska
ekonomin beslutade riksdagen om likviditetsindragningar 1984 och 1985. I
april 1987 kommer en generell återbetalning av ca 1,8 miljarder kronor att
göras och våren 1988 kommer resten, 3,8 miljarder kronor, att utbetalas.
Kommuner med en särskilt besvärlig likviditetsmässig situation har vissa
möjligheter att få tillbaka medlen tidigare.

För år 1988 föreslås i propositionen vissa minskningar av statsbidragen till
kommunerna.

FiU 1986/87:10

64

Skatteutjämningsbidragen föreslås bli reducerade med 1550 milj. kr.
Samtidigt föreslås en reducering av skatteutjämningsavgiften med 4 öre per
skattekrona eller 350 milj. kr., vilket innebär att nettoeffekten blir ca
1200 milj. kr. Därutöver föreslås vissa nedskärningar i de specialdestinerade
bidragen, främst på skolans område, med drygt 600milj. kr. Samtidigt
förbättras bidraget för social hemhjälp och för KBT med sammanlagt
250 milj. kr. resp. 400 milj. kr. Kommunernas kostnader totalt för förbättrade
KBT beräknas öka med ca 1 200 milj. kr. I övrigt kommer statsbidragen
till kommunsektorn att vara i stort sett oförändrade för 1988.

I motion Fi215 (m) anförs att det finns stora risker för en fortsatt alltför
snabb expansion av den kommunala verksamheten i förhållande till det
samhällsekonomiska utrymmet. Motionärerna förespråkar därför en realt
sett oförändrad kommunal utgiftsvolym. Jämfört med en 2-procentig volymökning
innebär det att kostnaderna för den kommunala verksamheten kan
reduceras med 4,5 miljarder kronor. I princip bör merparten av statsbidragen
till kommunerna på sikt kunna avvecklas med undantag för ett väl
fungerande skatteutjämningssystem. Redan nästa år bör vissa omfördelningar
kunna göras, anser motionärerna.

I motion Fi215 (m) avvisas regeringens förslag till reducering av skatteutjämningsbidragen.
 Motionärerna anser även att skatteutjämningsavgiften
bör avskaffas i sin helhet redan år 1988. Åtgärderna föreslås bli finansierade
via statsbudgeten genom att kompensationen för slopad kommunal företagsbeskattning
dras in samt genom neddragningar av olika specialdestinerade
bidrag med sammanlagt 3,3 miljarder kronor. Nettoeffekten av dessa
åtgärder skulle bli en åtstramning för kommunsektorn med ca 0,5 miljarder
kronor. Beaktas dessutom effekten av motionärernas förslag om ett kommunalt
grundavdrag för barn blir den totala åtstramningen för kommunerna ca
3,3 miljarder kronor.

Av tabell 9 framgår de samlade effekterna av moderata samlingspartiets
och övriga oppositionspartiers förslag.

I motion Fi320 (fp) anförs att en samhällsekonomiskt väl avvägd kommunal
expansionstakt bör begränsas till 0,5 %. Den inrymmer vad som krävs för
att upprätthålla oförändrad standard med hänsyn till förändringar i befolkningssammansättningen.
 Motionärerna avvisar regeringens förslag till neddragningar
i skatteutjämningssystemet och sänkning av skatteutjämningsavgiften.
 I stället föreslår man att nuvarande utjämningssystem i stort sett
behålls och att avgiften höjs.

I motion Fi228 (c) anförs att man i princip accepterar regeringens ramar för
den kommunala sektorn nästa budgetår som bl.a. sammanhänger med
behovet att reducera det statliga budgetunderskottet. Motionärerna framhåller
emellertid att kraven på kommuner och landsting är stora framför allt
på sjukvårdssidan och inom äldreomsorgen. Centerpartiet föreslår en ökad
ram för skatteutjämningen med totalt 3,4 miljarder kronor. Detta finansieras
genom att kompensationen för slopad företagsbeskattning tas bort och
genom en generell nedskärning av de specialdestinerade bidragen med i
genomsnitt ca 10%.

I motion Fi226 (vpk) betonas den offentliga sektorns betydelse för
samhällsekonomin. I stället för regeringens förslag till nedskärningar föreslås

FiU 1986/87:10

65

5 Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr 10

förstärkningar av de kommunala resurserna. Man avvisar minskningar av
skatteutjämningsbidragen, föreslår att skatteutjämningsavgiften avskaffas
och förordar även i övrigt stora förstärkningar av kommunernas resurser.

Tabell 9. Förslag till förändringar av transfereringarna till och från kommuner år 1988,
framlagda i budgetpropositionen och i partimotioner

(+=budgetförstärkning och —=budgetförsvagning för statsbudgeten)

I prop. 100
föreslagna
ändringar'

Ändringar utöver
propositionens förslag2

(m) (fp) (c)

(vpk)

Skatteut j ämningsbidrag

+ 1 750

- 1 800 - 1 750 - 2 765

- 1 750

Extra skatteutjämningsbidrag

- 200

- 200 + 200 + 210

+ 200

Skatteutjämningsavgift
generell avgift

-350

- 2 350 + 1 000 - 660

- 2 350

progressiv avgift

-

- 100 - 100 - 100

-

Kompensation för slopad
företagsbeskattning

_

+ 1 570 + 1 570 + 1 570

_

Specialdestinerade bidrag
sänkta bidrag

+ 630

+ 3 275 + 210 + 2 0455

höjda bidrag

-650

- 45 - 475 - 780

-5 000

Summa

+ 1 180

+ 420 + 655 - 480

-8 900

Åtgärder vid sidan av
statsbudget

+ 1 2003

+ 2 8404

_

Totalt

+ 2 380

+ 3 260 + 655 - 480

-8 900

1 Jämförelse med nuvarande nivå.

2 Jämförelse i förhållande till budgetpropositionens förslag.

3 I prop. 100 föreslås ändrade regler för KBT som ökar kommunernas kostnader med
ytterligare 1 200 milj. kr.

4 I m-motion föreslås kommunala grundavdrag för barn som reducerar kommunernas
inkomster med ytterligare 2 840 milj. kr.

5 I c-motion nämns att en reducering av de specialdestinerade bidragen med 9,2 %
skulle ge utrymme för att överföra 1 845 milj. kr. till skatteutjämningssystemet.

Av de olika partierna föreslår moderata samlingspartiet den största åtstramningen
för den kommunala sektorn med ca 3,3 miljarder kronor. En sådan
resursbegränsning skulle i enlighet med motionärernas syfte tvinga kommunerna
att reducera konsumtionstillväxten till noll. Möjligheterna att skattevägen
kompensera sig är utesluten eftersom motionärerna samtidigt föreslår
kommunalt skattestopp. En oförändrad total kommunal konsumtion skulle
innebära försämrad kommunal service och sjukhusvård räknat per capita
eftersom enbart befolkningsförändringen motsvarar en ökning med mellan
0,5 och 1 %. Med de berättigade krav som ställs på den kommunala servicen
anser utskottet inte att konsumtionen bör bringas ned under den nivå som
riksdagen tidigare angivit som förenlig med samhällsekonomisk balans.
Utskottet avstyrker därmed den allmänna inriktning för den kommunala
utvecklingen och förslaget om skattestopp som föreslås i motion Fi215 (m),
yrkande 6 resp. 8.

Utskottet avstyrker också med hänvisning till vad utskottet anfört om
försäljning av statliga tillgångar motion Fi210 (m) om försäljning av
kommunala tillgångar.

FiU 1986/87:10

66

Förslagen i motion Fi320 (fp) syftar till att hålla den kommunala
konsumtionstillväxten inom det utrymme som krävs för att motsvara
befolkningsförändringarna. Som utskottet ser det torde redan gjorda åtaganden
kräva en något större volymtillväxt inom kommunsektorn. Därtill
kommer att stora krav gjort sig gällande på förbättringar av den kommunala
och landstingskommunala servicen. Utskottet anser mot den bakgrunden att
reduceringar av de statliga bidragen till kommunerna långt utöver vad
regeringen föreslagit kan medföra alltför stora påfrestningar på den kommunala
ekonomin med risk för skattehöjningar. Utskottet avstyrker därför
motion Fi320 yrkande 1.

Utskottet anser att de förslag till åtgärder gentemot kommunsektorn som
redovisas i motionerna Fi228 (c), Fi226 (vpk) och Fi217 av Alf Svensson (c) är
otillräckliga för att hålla konsumtionsutvecklingen inom de ramar som
utskottet anser samhällsekonomin kräver. Utskottet vill därför avstyrka
dessa motioner i här berörda delar.

Utskottet avser att behandla frågorna om det kommunala skatteutjämningssystemet
och vissa finansieringsfrågor med anledning härav i ett särskilt
betänkande våren 1987.

Övriga frågor
Ramanslag

De senaste årens restriktiva utgiftspolitik har drivit på arbetet med att
utveckla budgetprocessen och att förbättra effektiviteten och kassahållningen
i statsförvaltningen. Som en bland många åtgärder på detta område pågår
sedan något år försök vid vissa myndigheter med treåriga budgetramar.
Avsikten är att få till stånd en ökad långsiktighet i myndigheternas planering.
I årets finansplan föreslås en annan åtgärd med samma syfte. Det är en ny
anslagsform, kallad ramanslag, som är avsedd att ge myndigheterna vidgade
möjligheter att disponera tilldelade resurser på ett flexibelt sätt.

Myndigheter erhåller i allmänhet medel över ett förvaltningsanslag. Ett
sådant anslag kan under vissa villkor överskridas av regeringen utan särskilt
riksdagsbeslut, men outnyttjade medel får inte reserveras till följande
budgetår. Reservationsanslag används bl.a. för investeringar och får inte
överskridas men uppkomna behållningar kan å andra sidan sparas till
efterföljande budgetår. För bl.a. vissa bidrag används obetecknade anslag,
som varken får överskridas eller sparas till efterföljande år.

Det nu föreslagna ramanslaget skall ge myndigheterna möjlighet att föra
över anslagsmedel mellan budgetåren i båda riktningarna. En myndighet
med ramanslag skall således inte bara kunna spara outnyttjade anslagsmedel
till ett efterföljande budgetår. Den skall också genom överskridanden kunna
utnyttja en kredit som avräknas på nästkommande budgetårs anslag.

Några restriktioner för sparmöjligheterna skall tills vidare inte finnas.
Föredraganden framhåller att i normalfallet torde utrymmet för myndigheterna
att senarelägga sina utgifter vara begränsat. Det faktiska spelrum de
har för förskjutningar av betalningar kan uppskattas till i genomsnitt ca 2,5 %
av förvaltningsanslagen. Avsaknaden av en spargräns kan därför inte i någon

FiU 1986/87:10

67

mer väsentlig omfattning inkräkta på statsmakternas möjligheter att styra
resursförbrukningen i tiden, sägs det vidare i propositionen.

Möjligheterna att utnyttja en anslagskredit förutsätts däremot bli begränsade.
 Föredraganden framhåller att det ligger varken i myndigheternas eller i
statsmakternas intresse att myndigheter skall kunna ackumulera stora
anslagskrediter. Han anser därför att en kreditgräns på högst 5 % skall kunna
komma i fråga. För vanliga förvaltningsmyndigheter som har en övervägande
del av sina resurser kortsiktigt bundna i löner bör gränsen sättas ännu lägre.

Om en myndighet överskrider kreditgränsen skall även den överskjutande
delen belasta nästa budgetårs anslagsutrymme och redovisas som en
anslagskredit. Dessutom förutsätts att ett sådant överskridande skall leda till
en revisionsanmärkning som - särskilt om det upprepas — skall föranleda
regeringen att överväga ytterligare åtgärder.

Den nya anslagsformen bör enligt propositionen provas på försök vid ett
tiotal myndigheter med början redan nästa budgetår. De myndigheter som
föreslås ingå i försöksverksamheten är kommerskollegium, centrala studiestödsnämnden,
 arbetsmarknadsverket, statens lantmäteriverk, statens
energiverk med statens elektriska inspektion, statistiska centralbyrån,
statens löne- och pensionsverk, statskontoret och riksrevisionsverket.

Utskottet ser det som angeläget att myndigheterna ges möjlighet att
utnyttja tilldelade resurser på ett ändamålsenligt, långsiktigt och flexibelt
sätt. Ramanslag kan på ett verkningsfullt sätt bidra till att motverka den
stelbenthet som nuvarande anslagsformer rymmer. Utskottet biträder därför
regeringens förslag att införa en ny anslagsform.

Såsom framhålls i propositionen är det av särskild vikt att riksdag och
regering kan ha god överblick över hur ett system av detta slag utnyttjas.
Övergången till ramanslag får inte leda till att riksdagens insyn i och kontroll
av medelsanvändningen försvåras. Utskottet förutsätter därför att man vid
den tekniska utformningen av systemet särskilt uppmärksammar att statsmakternas
behov av insyn och överblick måste tillgodoses.

Statliga garantier

1 finansplanen redovisas översiktligt omfattningen av olika statliga garantiåtaganden
per den 30 juni 1986 (s. 45—48).

Av redogörelsen framgår att statens garantiåtaganden minskat sedan
föregående redovisningstillfälle. Det är första gången under 1980-talet som
detta har inträffat. Sålunda har den samlade kapitalskuld som staten iklätt sig
garantier för på ett år minskat med 3,2 miljarder kronor till 92,8 miljarder
kronor. Härav svarar valutakursförändringar för ca 3,5 miljarder kronor.

Utskottet har tidigare med riksdagens gillande framhållit att garantiverksamheten
bör bära sina egna kostnader, sett över en längre tidsperiod. Under
budgetåret 1985/86 resulterade garantiverksamheten i ett underskott på 1,3
miljarder kronor. Eftersom inkomsterna skall täcka utgifterna delar utskottet
föredragandens bedömning att garantiavgifter bör tas ut i ökad utsträckning.
 I normalfallet bör således även äldre garantier avgiftsbeläggas.

FiU 1986/87:10

68

Sparstimulerande åtgärder

För att stimulera hushållens sparande föreslås i finansplanen (s. 71—72) att
det skall ges möjlighet att sätta in ytterligare 5 000 kr. i allemanssparande!
under andra kvartalet 1987 utöver de sedvanliga månadsinsättningarna om
högst 800 kr. Någon ändring av det maximala insättningsbeloppet föreslås
inte. Sålunda skall liksom tidigare högst 50 000 kr. få sättas in i allemanssparande!.

I motion Fi714 av Agne Hansson (c) föreslås att det på motsvarande sätt
skall ges möjlighet att sätta in ytterligare 5 000 kr. i det av bankerna
anordnade vinstsparandet under andra kvartalet 1987.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. De som sparar i
allemanssparande! har vid ett tidigare tillfälle kunnat göra extrainsättningar
på högst 5 000 kr. utöver de sedvanliga månadsinsättningarna. Det skedde
under första kvartalet 1986.

Formerna för bankernas vinstsparande finns reglerade i ett särskilt
lotteritillstånd. Enligt detta begränsas den högsta tillåtna månadsinsättningen
till 800 kr. Liksom för allemanssparande! har riksdagen vid ett tidigare
tillfälle medgivit att temporära extrainsättningar på högst 5 000 kr. får göras
inom vinstsparsystemet (prop. 1985/86:150 bil. 1, FiU 34, rskr. 362). Denna
möjlighet har stått öppen under tremånadersperioden december 1986 -februari 1987.

I likhet med föredraganden anser utskottet det motiverat med en temporär
höjning av inlåningsramarna för allemanssparande!. Av praktiska skäl kan
detta ske tidigast under andra kvartalet 1987. Eftersom samma möjlighet just
nu står till buds inom vinstsparandet är det enligt utskottets mening inte
påkallat att låta även denna sparform omfattas av åtgärden.

Utskottet tillstyrker således propositionens förslag till sparfrämjande
åtgärder och avstyrker motion Fi714.

Vissa frågor angående postverket och PKbanken

Enligt de riktlinjer som fastställdes i samband med att de båda statliga
bankerna Postbanken och Sveriges Kreditbank gick samman 1974 skulle
postverket inte bedriva någon utlåning eller placeringsverksamhet. Innestående
medel liksom andra medel som inte behövdes för utbetalningar i
postverket skall placeras på särskild räkning i PKbanken. För den inlåning
som postverket på detta sätt har innestående i PKbanken får postverket
ersättning enligt ett särskilt avtal. Ersättningen motsvarar i princip den
avkastning som banken erhåller på sina placerade medel efter avdrag för
kostnader och risker.

De stora förändringarna på kreditmarknaden under senare år har inneburit
att förutsättningarna för samarbetet mellan postverket och PKbanken
förändrats. Det har därför funnits anledning att överväga formerna och
inriktningen i fråga om det framtida samarbetet. Dessa överväganden har så
småningom lett fram till ett nytt samarbetsavtal för perioden 1987—1989.
Detta avtal innebär att postverket självt skall förvalta sina likvida medel och
att samarbetet skall fördjupas och bli mer affärsorienterat.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen de senaste åren behandlat motionsyr -

FiU 1986/87:10

69

kanden som krävt en förändring av samarbetsformerna mellan postverket
och PKbanken i den riktning som det nya avtalet innebär. Utskottet har
därvid ställt sig tveksamt till sådana förändringar eftersom det skulle kunna
få negativa effekter på PKbankens verksamhet. I samband med sammanslagningen
år 1974 övertog PKbanken Postbankens skulder och tillgångar, bl. a.
statsobligationer. Om PKbanken inte hade fått förvalta postgiromedlen
skulle det ha fått stor betydelse för PKbankens balansomslutning.

Det nya avtalet anses emellertid inte inverka menligt på PKbankens
verksamhet. PKbanken har under 1986, till följd av de lättnader i placeringsplikten
riksdagen beslutade om hösten 1985, kunnat sälja ut en betydande
obligationsvolym och har därför inte längre behov av postgiromedlen för
bankens finansiering. Resultatet har förbättrats genom att förändringen har
inneburit att PKbankens finansieringskostnader har sjunkit.

I propositionen redovisar föredraganden huvuddragen i det nya samarbetsavtalet
och gör sammanfattningsvis den bedömningen att det utgör en
lämplig grund för ett fördjupat och vidgat samarbete mellan parterna, vilket
är ägnat att på sikt främja deras konkurrenskraft och utveckling. Eftersom
postverket i framtiden självt skall svara för förvaltningen av sina likvida
medel bör statsmakterna ta ställning till vissa riktlinjer för förvaltningen av
postverkets likvida medel.

Trots att postverkets girokonton har flera likheter med bankernas
inlåningskonton är inte avsikten att postgiroverksamheten skall betraktas
som bankrörelse. Enligt lagen (1955:183) om bankrörelse är bankrörelse
sådan verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning
som bank i allmänhet använder. För att inte postgiroverksamheten skall
betraktas som bankrörelse föreslås i propositionen att ett tillägg görs i
bankrörelselagen med den innebörden att postverket självständigt skall
kunna bedriva postgiroverksamhet utan att därmed bli bank. Utskottet
återkommer i det följande till själva lagförslaget och redovisar därvid sitt
ställningstagande.

Det framhålls i propositionen att förvaltningen av postverkets likvida medel
kommer att bli en verksamhet av betydande omfattning och med stor
ekonomisk vikt.

För att få en klar ansvarsfördelning och för att underlätta resultatuppföljningen
föreslås att finansförvaltningen bör avskiljas från postverksamheten i
övrigt. Olika organisatoriska alternativ diskuteras. Antingen kan en placeringsdelegation
bildas inom postverket eller kan ett av postverket helägt
aktiebolag ta hand om denna förvaltning. Det bör enligt propositionen
ankomma på regeringen att bestämma de organisatoriska formerna för
postverkets finansförvaltning.

Det framhålls vidare i propositionen att när det gäller placeringen av
postverkets likvida medelbör utgångspunkten vara att postverket inte skall ta
någon kreditrisk. Placeringen av likvida medel bör därför begränsas till vissa
riskfria former. För att kunna utjämna tillfälliga nedgångar i likviditeten bör
postverket ges en begränsad upplåningsrätt i vissa former, som regeringen
förutsätts närmare ange begränsningarna för. Någon rätt att liksom bankerna
låna medel i riksbanken bör inte ges.

I propositionen föreslås att postverket av konkurrensskäl även fortsätt -

FiU 1986/87:10

70

ningsvis bör kunna ge viss begränsad ränta på juridiska personers postgirokonton.
 Vidare bör företagskunderna ges en viss begränsad övertrasseringsrätt
under högst tre bankdagar. Närmare bestämmelser i dessa frågor
förutsätts bli fastställda av regeringen.

I motion Fi809 av Lars Tobisson m.fl. (m) tillstyrks förslaget att
postverket självt skall få förvalta sina likvida medel. Vidare delar man
regeringens uppfattning att postverket inte bör få status av bank.

Postgirots uppgift bör enligt motionärerna inskränkas till betalningsförmedling.
 Enligt motionärerna bryter propositionens förslag om förräntning
på vissa postgirokonton och om viss övertrasseringsrätt mot dessa principer.
Vidare anser motionärerna att de konkurrensskäl som åberopas i propositionen
inte är giltiga eftersom det för bankgirot, som också är en serviceorganisation
för att överföra medel från ett konto till ett annat, varken förekommer
förräntning eller övertrasseringsrätt. Principen om att bankverksamhet inte
får utvecklas inom postverket kräver enligt motionärerna att postgirot inte på
egen räkning får ge inlåningsränta eller att någon övertrasseringsrätt inte får
införas. Motionärernas slutsats härav är att något tillägg i bankrörelselagen
inte erfordras.

Beträffande postverkets finansförvaltning ser motionärerna det som en
fördel att denna hålls åtskild från övrig verksamhet. En placeringsdelegation
är att föredra framför ett av postverket helägt aktiebolag, som har den
nackdelen att finansförvaltningen undantas från de regler om offentlighet
och revision som är tillämpliga på statsmyndigheterna. I övrigt godtar
motionärerna propositionens förslag till riktlinjer för placeringen av postverkets
likvida medel och om begränsningen i lånerätten.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen och motionen
att postverket självt skall få förvalta sina likvida medel. Det bör emellertid
inte få leda till att en bankverksamhet utvecklas inom postverket. Ett
förtydligande med denna innebörd bör därför göras i bankrörelselagen. Om
man avstår från detta, som föreslås i motion Fi809, finns det tvärtemot
motionärernas avsikt en risk för att osäkerhet kan uppstå om huruvida
postverkets postgiroverksamhet är en form av bankrörelse eller inte. För att
undanröja denna osäkerhet bör därför, enligt utskottets mening, ett tillägg
göras till bankrörelselagen. Utskottet anser således att motion Fi809 yrkande
2 bör avslås av riksdagen.

Eftersom förslaget till ny bankrörelselag är under beredning i riksdagens
näringsutskott har utskottet beslutat överlämna det här omnämnda förslaget
om ett tillägg till bankrörelselagen till näringsutskottet för att det skall kunna
arbetas in i det förslag till bankrörelselag som riksdagen förutsätts anta under
våren 1987. Av formella skäl har även avslagsyrkandet (yrkande 2) i motion
Fi809 överlämnats till näringsutskottet.

Vad gäller frågan om räntegottgörelse och övertrasseringsrätt till vissa
postgirokunder anser utskottet att konkurrensskäl talar för att sådana
möjligheter bör finnas. När det gäller konkurrensen mellan postgirot och
bankgirot bör vidare uppmärksammas att möjligheterna att kombinera
bankgirokonton med checkräkningskrediter i praktiken ger bankgirokunderna
övertrasseringsrätt. Med de i propositionen angivna begränsningarna i

FiU 1986/87:10

71

denna verksamhet har utskottet inte något att erinra mot att postverket ges
rätt att ge ränta på vissa typer av postgirokonton och ge möjlighet till en
begränsad övertrasseringsrätt.

Vad gäller förvaltningen av postverkets likvida medel anser utskottet i
likhet med vad som anförs i propositionen att finansförvaltningen bör vara
klart urskiljbar i postverkets räkenskaper och reviderbar. Motionärernas
farhågor att ett av postverket helägt aktiebolag skulle innebära att finansförvaltningen
undantas från regler om offentlighet och revision i statsförvaltningen
anser utskottet överdrivna. De förslag som insynsutredningen
framlagt (se Ds C 1986:51) och som regeringen remitterat till lagrådet
innebär att riksrevisionsverket och riksdagens revisorer ges ökade möjligheter
till insyn och revision i de statliga bolagens verksamhet. Utskottet anser
mot denna bakgrund att det bör ankomma på regeringen att bestämma vilken
organisatorisk form finansförvaltningen bör ges i postverket.

I övrigt föranleder inte propositionens redovisning om samarbetet mellan
PKbanken och postverket någon erinran från utskottets sida. Utskottet
avstyrker med det anförda motion Fi809 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi209 yrkandena
1 och 2, 1986/87:Fi215 yrkande 1, 1986/87:Fi216 yrkandena 1 och 4,
1986/87:Fi217 yrkande 1, 1986/87:Fi226 yrkande 1 i denna del samt
yrkandena 3, 4 och 5 och 1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna del samt
yrkandena 5 och 6 godkänner vad som förordats i proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 1 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi228 yrkande 3 om mål för
den ekonomiska politiken,

2. beträffande de statliga löneförhandlingarna

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:100 bilaga 2 punkt 2 om den allmänna lönenivån för statsanställda
m.m.,

3. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med avslag på motion 1986/87: Fi215 yrkande 4 som sin
mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

4. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi206,1986/87:Fi207,
1986/87:Fi215 yrkande 5, 1986/87:Fi217 yrkande 5, 1986/87:Fi225,
1986/87:Fi227 yrkande 2, 1986/87:Fi228 yrkande 4, 1986/87:Fi605
yrkande 2, 1986/87:Fi606 yrkande 2 och 1986/87:Fi801 yrkande 2 som
sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande en differentierad ränta för jordbruket
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi604,

FiU 1986/87:10

72

6. beträffande försäljning av statliga tillgångar och reducering av
statsskulden

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fi216 yrkande 5 och 1986/
87:Fi228 yrkande 8,

7. beträffande löntagarfonderna

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fi201,1986/87:Fi202 yrkande
1, 1986/87:Fi204, 1986/87:Fi205, 1986/87:Fi218, 1986/87:Fi222, 1986/
87:Fi223 yrkandena 1 och 2 samt 1986/87 :Fi224,

8. beträffande avvisande av en ytterligare socialisering av svenskt
näringsliv

att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi202 yrkande 2,

9. beträffande generellt frisläpp av investeringsfonderna

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fi203,1986/87:Fi215 yrkande
3,1986/87:Fi216 yrkande 3,1986/87:Fi220 och 1986/87:Fi801 yrkande
1.

10. beträffande frisläpp av investeringsfonderna inom vissa regioner

a) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi212,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi213,

c) att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fi214och 1986/87:Fi219,

d) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi221,

e) att riksdagen avslår motion 1986/87: Fi227 yrkande 1,

11. beträffande prisreglering

att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi208,

12. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi211,1986/87:Fi215
yrkande 2, 1986/87:Fi216 yrkande 2, 1986/87:Fi217 yrkande 2, 1986/
87:Fi226 yrkande 2 och 1986/87:Fi228 yrkande 2 godkänner vad som
förordats i proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 2 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande den kommunala ekonomin

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi215 yrkande 6,
1986/87:Fi217 yrkande 3, 1986/87:Fi226 yrkande 1 i denna del,
1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna del och 1986/87:Fi320 yrkande 1 samt
med anledning av proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi210,

c) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi215 yrkande 8,

14. beträffande införande av ramanslag som en ny anslagstyp

att riksdagen godkänner vad som förordats i proposition 1986/87:100
bilaga 1 mom. 4,

15. beträffande spar- och kreditgränser, räntebeläggning, återredovisning
m.m. i ett system med ramanslag och i fråga om val av
försöksmyndigheter m.m.

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 13,

16. beträffande vissa budgettekniska frågor

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 12,

FiU 1986/87:10

73

17. beträffande statliga garantier

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 11,

18. beträffande ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande
att riksdagen antar i proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 5 framlagt
förslag till lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

19. beträffande extra insättning i vinstsparandet
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi714,

20. beträffande samverkan mellan postverket och PKbanken

a) att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Fi809 yrkande 3 i
denna del bemyndigar regeringen att medge postverket att självt
förvalta sina likvida medel och godkänner de riktlinjer för denna
förvaltning som förordats i proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 7,

b) att riksdagen bemyndigar regeringen att medge postverket att för
verksamheten inom postgirot ta upp lån enligt vad som förordats i
proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 8,

c) att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Fi809 yrkande 3 i
denna del bemyndigar regeringen att utfärda närmare bestämmelser
om förvaltningen av postverkets likvida medel och om de organisatoriska
formerna för postverkets finansförvaltning enligt vad som
förordats i proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 9.

Stockholm den 19 februari 1987
På finansutskottets vägnar
Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Christer Nilsson (s), Nils G. Åsling (c), Bo Södersten (s),
Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp),
Filip Fridolfsson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Hans Petersson i
Hallstahammar (vpk) och Rolf Kenneryd (c).

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1 a)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),
Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m) och Rolf Kenneryd (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”1 finansplanen”
och slutar med ”sådan samordning” bort ha följande lydelse:

I finansplanen understryks att det är angeläget att resultat snart kan
uppvisas när det gäller att minska de stora externa obalanserna mellan de
större industriländerna, inte minst för att avvärja det hot mot världshandeln
som ett fortsatt starkt protektionistiskt tryck innebär. Det är av stor vikt att

FiU 1986/87:10

74

industriländerna axlar ett gemensamt ansvar för att den nödvändiga anpassningen
sker utan att äventyra en fortsatt god tillväxt i världsekonomin. En
ökad beredvillighet till samarbete har också visats från de större industriländernas
sida när det gäller att få till stånd en rimlig anpassning av räntor och
växelkurser. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen avser att i
olika internationella fora fortsätta verka för ett sådant samarbete.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Utvecklingen i”
och på s. 41 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utvecklingen i Sverige

Förutsättningarna för Sveriges ekonomi förbättrades starkt under 1986.
Oljepriset halverades samtidigt som dollarkursen och ränteläget i OECD föll
kraftigt. Därmed fick Sverige en förstärkning av bytesförhållandet på drygt
20 miljarder kronor. Regeringen har emellertid inte lyckats utnyttja den
extra tidsfrist som devalveringarna 1981 och 1982 samt den gynnsamma
internationella utvecklingen givit Sverige till att lösa de strukturella problem
som fortfarande existerar i den svenska ekonomin.

Regeringen har kallat sin ekonomiska politik för den ”tredje vägens”
politik. Genom att både spara och arbeta sig ur krisen skulle problemen
lösas. Men verkligheten talar ett annat språk. Lönekostnadsutvecklingen är
fortfarande alltför snabb. Konsumtionen har ökat rekordsnabbt och hushållssparande!
är negativt. Resultatet har blivit en i ett internationellt
perspektiv snabb inflation och en urholkning av den svenska industrins
konkurrenskraft.

Utskottet anser att utvecklingen under det gångna året visar att regeringen
inte förmår att driva en trovärdig inflationsbekämpande politik. Såväl
lönenivån som konsumentpriserna fortsätter att stiga snabbare i Sverige än i
vår omvärld. Visserligen sjönk inflationstakten avsevärt under 1986, men
detta beror nästan enbart på ovan nämnda tillfälliga yttre omständigheter.
Om förändringarna i oljepriset och räntorna exkluderas erhålls en annan
bild. Inflationen för 1986 var då i stort sett densamma som föregående år,
eller ca 6 %.

Som utskottet anfört kan man inte räkna med att oljepriset skall fortsätta
att sjunka under innevarande år. Förutsättningarna för en låg svensk
inflationstakt försämras då. Samtidigt som rapporter om en snabb löneglidning
under 1986 framkom införde regeringen den 30 januari 1987 för fjärde
gången sedan 1982 allmänt prisstopp.

Utskottet vill med skärpa framhålla att all erfarenhet visar att prisstopp
inte löser några underliggande problem. Under stora delar av åren
1983-1985 utnyttjades prisregleringar i försöken att dämpa inflationen. Den
faktiska utvecklingen visar att detta inte lyckades. Enligt utskottets uppfattning
kan problemet med den alltför snabba prisutvecklingen inte lösas genom
återinförda regleringar utan måste angripas med mer grundläggande åtgärder.

Liksom under tidigare år leder den ekonomiska analysen i årets finansplan
till en stark betoning av den ekonomiska tillväxten. Utskottet delar
bedömningen att en stabil och snabb tillväxt är en förutsättning för full

FiU 1986/87:10

75

sysselsättning, stigande realinkomster, låga prisstegringar, rättvis fördelning
och regional balans.

Utskottet delar den bedömning som görs i finansplanen att sammansättningen
mellan konsumtion och kapitalbildning måste förskjutas, så att
investeringar och nettoexport svarar för en större del av den totala
ekonomiska tillväxten. Samtidigt tvingas emellertid utskottet konstatera att
de senaste årens utveckling har varit den motsatta. Ungefär nio tiondelar av
den ekonomiska tillväxten bärs för närvarande upp av konsumtion. Utskottet
finner det anmärkningsvärt att regeringen trots detta inte föreslår någon
omläggning av den ekonomiska politiken.

Den allvarligaste utvecklingen gäller nettoexporten och bytesbalansen.
Bytesbalansen förbättrades visserligen under 1986 till följd av bättre
bytesförhållanden med omvärlden. Större delen av förstärkningen kan dock
hänföras till oljeprisfallet. Hade oljepriset legat kvar på samma nivå som
under 1985, hade bytesbalansen visat ett underskott på ca 5 miljarder kronor.
Utskottet noterar att Sverige fortsätter att förlora marknadsandelar på
världsmarknaden liksom på den svenska hemmamarknaden. Detta beror i
stor utsträckning på den höga inflationstakten i Sverige.

Utskottet konstaterar att regeringens ekonomisk-politiska strategi i alltför
stor omfattning baseras på konsumtionsledd expansion. En sådan politik
utdömdes av regeringen i dess första finansplan 1983.

Även hushållssparandets utveckling utgör ett problem. Det svenska
hushållssparande! har sedan 1982 varit obefintligt eller t. o. m. negativt. Det
låga sparandet bidrar till att pressa upp räntenivån vilket hämmar investeringarna.

Utskottet anser det dessutom viktigt att hushållen bygger upp en egen
buffert för att kunna möta oförutsedda utgifter. Eget sparkapital ger en
ekonomisk trygghet, varvid individen står friare och starkare gentemot
arbetsgivare och myndigheter.

Utskottet motsätter sig därför den politik som regeringspartiet företräder
vars inriktning under en längre period varit att överflytta sparandet från den
privata till den offentliga sektorn med tydlig avsikt att utöva en större statlig
kontroll över investeringarna. Utskottet anser att sparandepolitiken bör
syfta till ett decentraliserat enskilt ägande. En aktiv politik som stimulerar
sparandet i hushållssektorn är nödvändig.

Utvecklingen av bruttoinvesteringarna är inte heller tillfredsställande.
Den snabba pris- och kostnadsutvecklingen har medverkat till att tvinga fram
en stor positiv räntedifferens i förhållande till omvärlden. Det höga
ränteläget har självfallet verkat återhållande på industrins investeringsvilja.
Utskottet konstaterar att avkastningen på finansiella placeringar överstiger
lönsamheten på industriella satsningar.

Den enda åtgärd i syfte att dämpa lönestegringstakten som aviseras i
finansplanen är samtal med arbetsmarknadens parter. Utskottet finner inte
denna åtgärd tillräcklig för att komma till rätta med de grundläggande
balansproblemen.

I detta sammanhang vill utskottet också betona vikten av att den typ av
”förhandlad inkomstpolitik” som den s.k. SAMAK-rapporten förordar inte
aktualiseras i Sverige. I rapporten förordas att regeringen tar plats vid

FiU 1986/87:10

76

arbetsmarknadsorganisationernas förhandlingsbord som en tredje part och
att förhandlingarna skall omfatta allt som påverkar löntagarnas inkomster
som sociala reformer, skatter, priser och annat. Utskottet avvisar bestämt
dylika tankegångar. I stället anser utskottet att rollfördelningen mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter måste göras tydligare.

Regeringen sätter likhetstecken mellan ökad tillväxt och ökad produktion i
industrin. Utskottet anser det förvisso angeläget med en fortsatt expansion
av industrisektorn. Till följd av den privata tjänstesektorns betydelse för
bl.a. sysselsättningen bör även denna sektor tillåtas expandera. Tillväxten i
tjänstesektorn begränsas bl.a. genom höga skatter, offentliga monopol och
etableringshinder.

Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som hävdas i
motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp) och Fi228 (c) att regeringens politik som
den presenteras i finansplanen i allt väsentligt saknar förslag till åtgärder som
skulle kunna medverka till en mera positiv framtida utveckling. Såväl
utvecklingen av priser och löner som kapitalbildningen är sämre än i det
sämsta alternativet i de treårskalkyler som presenterades av regeringen
under våren 1986. Utskottet finner det därför anmärkningsvärt att inga
korrigeringar föreslås i den ekonomiska politiken. Den ”tredje vägens”
politik äger inte längre trovärdighet.

Allmänna riktlii\jer för den ekonomiska politiken

Utskottet anser att den avgörande svagheten i regeringens politik är att den
långa internationella tillväxtperioden under senare år inte har utnyttjats för
att ta itu med de grundläggande strukturproblemen i svensk ekonomi.

I likhet med motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp) och Fi228 (c) förordar
utskottet en politik som skapar bättre förutsättningar för tillväxt och
därigenom stigande välfärd. Detta är viktigt inte minst för att åstadkomma en
regionalt balanserad utveckling inom landet.

Tillväxten måste komma hela landet till del. Målet bör vara en decentraliserad
samhällsstruktur där det råder balans såväl inom som mellan olika
regioner. Uppnås inte detta skapas problem såväl i storstadsområdena som i
glesbygderna.

Investeringar i form av utbildning och forskning spelar en allt viktigare roll
i vår samhällsutveckling. Utbildning och forskning på hög nivå är av
avgörande betydelse för Sveriges möjligheter att för framtiden hävda sig som
ledande industrination. Utskottet vill därför ge utbildning och forskning
särskilt hög prioritet i den långsiktiga tillväxtstrategin.

Utskottet vill betona att en viktig förutsättning för en tillväxtfrämjande
politik är att staten respekterar hushållens och företagens krav på stabila
spelregler.

Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat den ekonomiska
politiken under senare år har förstärkt osäkerheten för företagare och
anställda. Detta innebär att färre vågar ta risker varvid långsiktiga satsningar
och investeringar tenderar att utebli. Pensionsskatten är ett sådant beslut
som bidrar till att skapa osäkerhet även bland dem som inte är direkt
berörda. Enligt utskottets uppfattning är det därför väsentligt att i framtiden

FiU 1986/87:10

77

avstå från sådan politisk nyckfullhet varpå pensionsskatten är ett exempel.

Utskottet anser att ekonomisk tillväxt bäst främjas i ett ekonomiskt system
som bygger på ett decentraliserat beslutsfattande. Marknadsekonomin är det
oöverträffade sättet att ta till vara den skaparlust, arbetsvilja och kompetens
som finns spridd bland miljontals enskilda människor och företag. Enligt
utskottets mening skulle en revitalisering av den svenska ekonomin kunna
möjliggöra en tillväxt avsevärt över det senaste decenniets tvåprocentsnivå.

Den ekonomiska politiken bör därför enligt utskottets mening inriktas på
att undanröja tillväxthinder.

Det första tillväxthindret rör skattepolitiken.

Utskottet anser att en lägre inflation på både kort och lång sikt är av
avgörande betydelse för att uppnå och upprätthålla en hög och balanserad
tillväxttakt och full sysselsättning i landets alla regioner. Den ekonomiska
politiken måste därför inriktas på att skapa så goda förutsättningar som
möjligt för löneavtal som bevarar företagens konkurrenskraft samtidigt som
löntagarna får höjda reallöner. I finansplanen föreslås emellertid en höjning
av arbetsgivaravgifterna, vilket försvårar nästa avtalsrörelse.

Utskottet vill dessutom betona vikten av att sänka marginalskatterna på
arbetsinkomster. Dagens höga marginaleffekter leder till höga nominella
löneökningskrav för att något skall bli kvar efter skatt. Detta gör det svårare
för parterna på arbetsmarknaden att sluta avtal på en samhällsekonomiskt
lämplig nivå. Höga marginaleffekter leder dessutom till låg arbetskraftsrörlighet
mellan branscher och yrken, vilket i sin tur försämrar arbetsmarknadens
möjlighet att fungera väl och därför hämmar tillväxten.

Utskottet anser också att skatteskalan skall återges ett fullständigt
inflationsskydd för att säkerställa att gjorda marginalskattesänkningar blir
bestående. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i familjeföretag bör
avskaffas. Slutligen anser utskottet att den senaste asymmetriska höjningen
av den statliga fastighetsskatten genast måste återtas.

Utskottet konstaterar att skattetrycket på hushållen har ökat kraftigt
sedan regeringsskiftet. Utskottet motsätter sig en fortsättning av denna
utveckling. De svenska hushållens problem är inte att de har för få skatter
och för lågt skattetryck. Problemet är i stället att det samlade skatteuttaget
och den stora statliga upplåningen tar i anspråk en alltför stor del av
nationens samlade resurser. Utskottet anser att ytterligare skattehöjningar
inte kan accepteras. I stället måste vi få till stånd en sänkning av de skatter
som indirekt eller direkt belastar sparande och arbete.

Småföretag har en central uppgift i den tekniska utvecklingen och har stor
betydelse för skapandet av nya arbetstillfällen. De är sålunda en av nycklarna
till ekonomisk tillväxt. Skattepolitikens utformning är av stor betydelse för
småföretagens utveckling och överlevnad. I det lilla företaget där ägaren
själv är verksam spelar skatteuttagen en förhållandevis större roll än i ett
stort företag som oftast har ”passiva” ägare. Därför är det viktigt att skapa
goda betingelser för småföretagandet, bl.a. genom en småföretagarvänlig
skattepolitik.

Utskottet anser för det andra att finanspolitiken även fortsättningsvis
måste bedrivas med stor stramhet. Eftersom skattetrycket inte får höjas
måste den nödvändiga stramheten skapas genom en restriktiv utgiftspolitik.

FiU 1986/87:10

78

Sålunda bör statsbidragen till arbetslöshetskassorna begränsas, subventionerna
på bostadsområdet minskas etc.

Utskottet förordar en ytterligare sanering av statens skuldbörda. Således
bör ett antal statliga företag utförsäljas och börsintroduceras. Denna åtgärd
är visserligen av engångskaraktär, men den kan enligt utskottets mening
upprepas under ett flertal år. Det är också angeläget att undersöka om vissa
andra reala statliga tillgångar med låg direkt avkastning men en god
realvärdestegring kan utförsäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig det
kapitaliserade värdet av den framtida avkastningen. Exempel på sådana
tillgångar är kraftverk och skogar.

För det tredje måste den offentliga sektorn avmonopoliseras. Genom
lagstiftning och subventioner har den offentliga sektorn i praktiken erhållit
monopol på produktionen av ett flertal tjänster, t.ex. barnomsorg, utbildning
och sjukvård. På dessa områden finns därför stora hinder för nyetableringar.
 Utskottet anser det väsentligt att alla möjligheter till ökad konkurrens
och ökad effektivitet tas till vara. Det kan ske genom att såväl privata som
kooperativa alternativ erbjuds som alternativ till de offentliga institutionerna.

Inom den kommunala sektorn kan effektiviteten ökas bl.a. genom ett
större inslag av anbudsförfarande och entreprenader. En större variationsrikedom
i tjänsteutbudet befrämjar inte bara effektiviteten utan leder
dessutom till en ökad valfrihet för konsumenter och näringsidkare samt ger
större möjligheter för dem som arbetar i den offentliga sektorn att välja
arbetsgivare.

En fjärde typ av tillväxthinder som utskottet anser måste avskaffas utgörs
av den byråkrati och regleringsapparat som byggts upp under efterkrigstiden.

Valutaregleringen bör avskaffas av främst två skäl. För det första kan en
fullständig avreglering leda till att räntan sjunker. För det andra kommer fria
kapitalrörelser, både till och från Sverige, att tvinga fram en mera disciplinerad
ekonomisk politik.

Utskottet anser också att prisregleringen skall avskaffas. Prisregleringslagen
kom till som en beredskapslag och skall enbart utnyttjas under extrema
förhållanden. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjar denna regleringsbyråkrati
som ett traditionellt medel inom den ekonomiska politiken.
Som nämnts tidigare har nu regeringen för fjärde gången sedan regeringsskiftet
1982 infört ett generellt prisstopp. Enligt utskottets mening innebär
sådana ständiga ingrepp att marknadsekonomins prismekanismer sätts ur
spel.

Utskottet vill i det här sammanhanget betona att ett prisstopp endast
skjuter inflationsproblemet framför sig. Effekten av ett långvarigt prisstopp
blir en ineffektiv resursallokering, utebliven automatisk produktionsanpassning
till förändringar i efterfrågan, bristande information om efterfrågans
faktiska storlek etc. Slutsatsen är att sådana ingrepp i prisbildningen endast
skadar samhällsekonomin. Tillämpningen av prisregleringslagen bör således
upphöra.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att den statliga
detaljregleringen gentemot kommuner och landsting avskaffas. En föränd -

FiU 1986/87:10

79

ring av statsbidragens utformning är enligt utskottets mening angelägen för
att möjliggöra för enskilda kommuner och landsting att utforma verksamheten
på det sätt som passar bäst i resp. fall. En sådan förändring skulle också
innebära betydligt större möjligheter till förnyelse och effektivitetshöjningar
inom den kommunala sektorn.

Såväl ungdomsarbetslösheten som antalet långtidsarbetslösa är fortfarande
ett problem. Det är därför angeläget att arbetsmarknadslagstiftningen ses
över. Exempelvis skulle ökade möjligheter till provanställningar kunna
förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet.

Ytterligare ett hinder utgörs av den hårt reglerade bostadssektorn.
Utskottet förordar lägre skatter, en översyn av byggnormerna och minskade
subventioner för att revitalisera denna marknad.

Slutligen måste det socialistiska experiment som de kollektiva löntagarfonderna
utgör avslutas. Därmed frigörs kapital inom företagen till nyinvesteringar.
 Fondsocialismens upphörande bör åtföljas av en förstärkning av den
enskilda äganderätten. Fondernas avveckling bör därför ske genom att
tillgångarna används som sparpremier för ett individuellt sparande i aktier.

Utskottet har tidigare redovisat några synpunkter på den statliga lönepolitiken.
 Därutöver anser utskottet att det är väsentligt att den ekonomiska
politiken medverkar till att skapa incitament till en bättre fungerande
lönebildning.

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Men det är uppenbart att den ekonomiska politiken påverkar förutsättningarna
för dessa förhandlingar. Som tidigare nämnts anser utskottet att
höjningar av arbetsgivaravgifterna bör undvikas eftersom sådana driver upp
lönekostnaderna.

Utskottet vill betona vikten av att de statliga löneförhandlingarna inte får
tillåtas bli löneledande samt att statens agerande i dessa förhandlingar
präglas av större stabilitet och konsistens.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att finna ett system där
arbetsmarknadens parter ges incitament för att sluta löneavtal som inte
skapar arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid sitt ansvar för
dem som ändå blir arbetslösa. Ett inslag i en sådan politik är en reformerad
arbetslöshetsförsäkring. Enligt utskottet krävs förändringar i systemet så att
dels en större del av finansieringen belastar parterna, bl.a. genom högre egna
avgifter. En sådan reform skulle understryka arbetsmarknadspolitikens roll
som en integrerad del av den ekonomiska politiken.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet inte kan tillstyrka den
inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motion Fi217 yrkande
1 av Alf Svensson (c).

Den ekonomiska politik som förordas i motion Fi226 (vpk) innebär en
socialistisk politik som totalt avviker från vad utskottet ovan förespråkat.
Kommunisterna förespråkar sålunda bl.a. ett nationellt industrialiseringsprogram
i samhällelig regi, kraftig expansion av den offentliga sektorn,
samhällelig styrning av investeringarna samt stora skattehöjningar. Utskottet
avvisar en sådan ekonomisk politik och avstyrker sålunda motion Fi226
yrkande 1.

FiU 1986/87:10

80

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
a) att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1986/87:Fi217 yrkande 1
och 1986/87:Fi226 yrkande 1 i här berörd del och yrkandena 3,4 och 5
samt med anledning av motionerna 1986/87:Fi209 yrkandena 1 och 2,

1986/87:Fi215 yrkande 1, 1986/87:Fi216 yrkandena 1 och 4 samt
1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna del och yrkandena 5 och 6 godkänner
vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till
känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1 a)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”De senaste” och
slutar med ”vissa regioner” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet delar”
och slutar med ”och grupper” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Utskottet vill
framhålla” och på s. 35 slutar med ”för stor” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Vad sedan” och
slutar med ”dämpats kraftigt” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Att centerpartiets”
och slutar med ”låg nivå” bort utgå samt

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 41 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Det finns, enligt utskottets mening, inget att erinra mot de i motion Fi226
(vpk) angivna målen och den prioritering av dessa som redovisas i motionen.
Detta innebär att utskottet inte kan godta den inriktning av den ekonomiska
politiken som presenteras i propositionen. Som utskottet ser det har i själva
verket regeringen successivt anpassat sin politik till den uppläggning som
under de senaste åren har föreslagits i de borgerliga partimotionerna. Som
exempel kan nämnas att socialdemokraterna alldeles efter regeringsskiftet år
1982 med all rätt hårt kritiserade moderata samlingspartiet för mycket
kraftiga besparingar i budgeten och att vår välfärd hotades därigenom. I dag
är emellertid situationen den, att skillnaden mellan moderata samlingspartiet,
 som vidhåller sina besparingsförslag, och regeringen i detta avseende
praktiskt taget har försvunnit. Differensen dem emellan i besparingar uppgår
för budgetåret 1987/88 endast till 1,7 miljarder kronor.

Utskottet vill dock framhålla att till skillnad från sina borgerliga föregångare
har regeringen bemästrat problemet med underskott i den offentliga
sektorn. Detta har varit en nödvändighet. Långvariga, kontinuerliga underskott
är skadliga för offentliga verksamheters roll och grundval.

FiU 1986/87:10

81

6 Riksdagen 1986/87.5 sami. Nr 10

Detta motsäger emellertid inte påståendet att de negativa effekterna på
ekonomin av underskotten i statsbudget och i bytesbalans har påtagligt
förstorats av regeringen. Underskottet i statsbudgeten har överdrivits genom
att man inte brytt sig om att informera om statsbudgetens förändrade roll
innebärande att när staten i ökande grad transfererar till andra delar av den
offentliga sektorn, uppträder naturligen ett redovisningsmässigt underskott i
budgeten. I den totala s.k. konsoliderade offentliga sektorn är underskottet
för nästa budgetår mindre än de förutsedda investeringarna. Även om
offentliga investeringar inte är kommersiellt omedelbart vinstgivande, är det
dock helt normalt och sunt att låna till merparten av dem. Det torde därför
inte, enligt utskottets uppfattning, finnas något verkligt skäl att ytterligare
minska det redovisningsmässiga underskottet i statsbudgeten. Något konjunkturpolitiskt
skäl för detta lär därutöver, enligt utskottets mening, inte
heller uppträda den närmaste framtiden utan läget kan snarast väntas bli det
motsatta.

När det gäller förhållandet mellan näringsliv och offentliga verksamheter
har regeringen skapat en konstlad motsättning. Den offentliga sektorn
betraktas som ”belastande”, en sektor som måste lämna utrymme för
”produktiva” verksamheter. Utskottet finner detta synsätt obegripligt och
vill understryka att den gemensamma sektorn måste ses som en oundgänglig
produktionsfaktor i ett högt industrialiserat samhälle av vår typ.

Det är även oroande att regeringens ekonomiska politik till stora delar
innebär en ensidig satsning på exporten. Naturligtvis har Sverige en ekonomi
med begränsad nationell bas och behöver därför en förhållandevis stor sektor
för internationellt varu- och tjänsteutbyte. Exporten behövs för att betala
importen. Men exporten tenderar också — som följd av produktionsprocessernas
funktionella och geografiska uppsplittring — att generera ökad
import. Det finns en övre nivå, vid vilken denna utveckling slår över i former
av ekonomisk ensidighet och internationella beroenden, som får negativ
verkan på den nationella ekonomins utveckling och sammansättning. Dessa
frågor handlar också om det politiska oberoendet. Det innebär att man med
skäl kan hävda, att den nationella tillväxten bör ges en annan tyngd i den
kommande ekonomiska utvecklingen.

Enligt utskottets uppfattning har den syn som anges i propositionen på
underskottens, offentliga sektorns och exportens roll i ekonomin således
skapat eller accentuerat flera problem för regeringen. Klassklyftorna har
ökat. Arbetslösheten har, trots regeringens höga ambition inom detta
område, inte kunnat bemästras. Den offentliga sektorn har svårt att fullgöra
sina uppgifter inom flera områden, exempelvis inom vård- och utbildningsområdet.

Med hänvisning till det anförda vill utskottet framhålla att den s.k. tredje
vägens politik alltmer har fjärmat arbetarrörelsen från dess viktigaste mål.
Den ekonomiska politiken måste därför ges en annan inriktning, som
innebär arbete åt alla, social rättvisa och en jämnare inkomstfördelning. Det
nationella oberoendet måste försvaras och den internationella solidariteten
förbättras. Även de alltmer påträngande miljöproblemen är en verklighet
från vilken ingen kan bortse. Dessa måste därför också vara vägledande för
den ekonomiska politiken på det sättet, att inga ekonomiska frågor avgörs

FiU 1986/87:10

82

utan att hänsyn tas till de ekologiska förhållandena.

De viktigaste inslagen i en sådan politik kan sammanfattas på följande
sätt:

- En utbyggnad av den gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar måste äga rum, samtidigt med en förnyelse av
industriproduktionen.

- Ett industrialiseringsprogram bör genomföras där de nödvändiga investeringarna
finansieras genom indragning av medel från näringslivet.

- Kraftiga insatser krävs för kvinnor och ungdom för deras rätt till arbete
och försörjning.

- Den regionala utarmningen måste brytas genom en medveten styrning av
investeringar.

- Transnationalisering på kapitalets villkor måste motarbetas, samtidigt
som industrin utvecklas med inriktning mot hemmamarknaden.

- I det kortare perspektivet krävs åtgärder för att kraftigt minska undandragandet
av skatt och för att utjämna skillnaderna mellan utdebiteringen i
landets kommuner och landsting. Progressionen i skattesystemet måste
åter bli en realitet.

- I det längre perspektivet bör skatten på arbetsinkomster huvudsakligen
ersättas med en produktionsbeskattning.

- Storfinansens makt och ägande måste brytas. I första hand genom
nationaliseringar av affärsbanker, investmentbolag, kreditinstitut och de
privatägda försäkringsbolagen.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört tillstyrks den inriktning av den
ekonomiska politiken som anges i motion Fi226 (vpk) yrkande 1 i här aktuell
del samt yrkandena 3, 4 och 5. Motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp), Fi209 (fp),
Fi228 (c) och Fi217 av Alf Svensson (c) avstyrks i här berörda delar.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Företrädarna
för” och på s. 43 slutar med ”denna uppfattning” bort ha följande lydelse:
Företrädarna för fyra partier i utskottet, socialdemokraterna, moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centern angav i betänkande FiU 1985/86:10
(s. 25 —27) gemensamt vissa allmänna utgångspunkter för förhandlingarna på
det statliga området. Utskottet redovisade vissa samhällsekonomiska förutsättningar
och anförde att den ekonomiska tillväxt som kan uppnås till
betydande del måste användas för att minska våra underskott och öka
sparandet för produktiva investeringar.

Utskottet åberopade också vad riksdagen tidigare beslutat om beträffande
den statliga personalpolitiken (prop. 1984/85:219, AU 1985/86:6) och
sammanfattade den fortsatta inriktningen av lönepolitiken på det statligt
reglerade området. Utskottet framhöll därvid särskilt behovet av en ökad
delegering av arbetsgivarfrågor till myndigheterna och påtalade svårigheterna
att klara personalförsörjningen inom vissa områden. Utskottet underströk
det angelägna i att lönesystemet fick vissa inslag av lokal eller
individuell anpassning.

Utskottet hade ytterligare två överläggningar med löneminister Bengt
K. Å. Johansson. De ägde rum dels den 6 maj 1986, dels den 9 december 1986

FiU 1986/87:10

83

då förhandlingarna hade avslutats. Utskottet godkände den 9 december 1986
på riksdagens vägnar det den 27 november 1986 slutna ramavtalet om löner
1986-1987 för statstjänstemän m.fl.

I finansplanen 1987 anförs att den offentliga sektorns kvalitet och
omfattning hittills har kunnat förstärkas genom att verksamheten expanderats
och skatterna höjts. Denna väg är inte längre framkomlig, anförs det i
propositionen. Utskottet delar inte denna uppfattning då det är fullt möjligt
att, genom en skärpt och fördelningspolitiskt rättvis beskattning, skapa
utrymme för en volymexpansion. Detta står inte på något vis i motsättning till
det faktum att även inom den gemensamma sektorns ram bör prioriteringar
göras till förmån för de socialt och samhällsekonomiskt viktiga delarna av
densamma.

Det finns i detta sammanhang anledning, anser utskottet, att slå fast att de
offentliganställdas konflikträtt bör bevaras. Under den konfliktfyllda avtalsrörelsen
år 1986 drabbades tredje man — allmänhet och näringsliv — hårt av
strejker inom den offentliga sektorn. Krav restes på att konflikt- och
förhandlingsrätten inom den offentliga sektorn borde inskränkas. Dessa krav
bör enligt utskottet avvisas.

Utskottet vill i likhet med vad som sägs i finansplanen anföra att det finns
goda skäl till att principen lika lön för lika arbete bör gälla oavsett om man är
offentliganställd eller privatanställd. Mycket talar således för att lönestruktur
och anställningsförmåner bör få en mer likartad utformning på det privata
och det offentliga området.

Av detta följer att förutsättningarna för en likartad lönebildning i de båda
sektorerna måste skapas. Detta får emellertid inte innebära att krav på
produktivitetsutveckling på ett förenklat sätt överförs från den privata
sektorn, eftersom den gemensamma sektorns uppgifter många gånger är av
annan natur med starka fördelningspolitiska, sociala och pedagogiska inslag,
som inte kan mätas med vanliga effektivitetsbegrepp. Därav följer att
löneförbättringar för de anställda inom den offentliga sektorn inte på ett
schablonartat sätt kan ställas, som görs i finansplanen, mot krav på
effektiviseringar eller verksamhetsbegränsningar i den offentliga sektorn.

dels utskottets hemställan under 1 a) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på proposition 1986/87:100 bilaga 1
mom. 1 och motionerna 1986/87:Fi209 yrkandena 1 och 2, 1986/
87:Fi215 yrkande 1, 1986/87:Fi216 yrkandena 1 och 4, 1986/87:Fi217
yrkande 1 och 1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna del samt yrkandena 5
och 6 godkänner vad som förordats i motion 1986/87:Fi226 yrkande 1 i
denna del samt yrkandena 3, 4 och 5 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1986/87:10

84

3. De övergripande målen för den ekonomiska politiken
(mom. 1 b)

Nils G. Åsling och Rolf Kenneryd (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”1 yrkande” och
slutar med ”Fi228 (c)” bort ha följande lydelse:

I yrkande 3 i motion Fi228 (c) begärs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförts beträffande de övergripande målen för den ekonomiska
politiken.

Den ekonomiska politikens mål har i Sverige sedan länge varit full
sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning
av levnadsstandarden och balans i utrikesbetalningarna.

Utskottet anser att dessa mål är riktiga men att de måste kompletteras med
restriktioner i form av ren miljö, resurshänsyn samt regional balans. Dessa
restriktioner kan på kort sikt stå i motsatsställning till målet om hög tillväxt.
Utskottet konstaterar dock att en sådan motsättning är konstgjord och
endast gäller på kort sikt. På lång sikt är de i stället förutsättningar för en
tillväxt.

Det måste också slås fast att en hög tillväxt och en ökad ekonomisk
standard inte definitionsmässigt är samma sak som en ökad välfärd eller ökad
livskvalitet. Ofta kan värden som en arbetstidsförkortning, bättre arbetsmiljö,
 trygghet på arbetsmarknaden, orörd natur och värdet av att få bo kvar i
sin hembygd ge en högre välfärd än en ekonomisk standardhöjning och
därmed vara att föredra framför en ökad tillväxt.

Sveriges och världens naturresurser är knappa. Det är en långsiktig
restriktion för tillväxten globalt sett. Avverkning av regnskogar, utbredning
av öknar, utfiskning och knapp tillgång på mineraler sätter gränser för
expansionen. Utskottet anser att stimulans av återvinning samt strikt
kontroll av uttaget av ändliga naturresurser är nödvändig.

Utskottet slår vidare fast att det behövs nya spelregler för ekonomin så att
produktionen anpassas till principen att bruka resurserna bättre. Det skall
inte vara lika lönsamt att förbruka ändliga resurser som att utnyttja förnybara
resurser. Utskottet anser att detta kan ske genom användning av resursskatter
på olika områden. Beskattningen av produktionsfaktorerna arbete,
kapital och råvaror måste bli mer likvärdig. Detta skulle ge en effektivare
fördelning av produktionsfaktorerna mellan producenterna. Relativpriserna
kommer vid en likvärdig beskattning att på ett bättre sätt reflektera resp.
tillgångs knapphetsvärde. Råvaruskatter kommer att stimulera till en
minskad användning av råvaror genom t.ex. resurssnåla processer i den mån
produktionsfaktorerna är substituerbara.

Utskottet anser dessutom att producenter och konsumenter måste känna
av de verkliga kostnaderna för produktionen. I dag får andra bära de
kostnader som miljöföroreningarna orsakar i form av minskad skogstillväxt,
vårdkostnader, produktionsbortfall och korrosion. Producenten måste belastas
för dessa kostnader genom att betala miljöavgifter. Därmed kommer
marknadspriset att på ett bättre sätt spegla den verkliga produktionskostnaden.
 På detta sätt kan också den ekonomiska politiken användas för att
minska samhällets kostnader för miljöutsläpp genom att avgifterna stimulerar
till minskade utsläpp.

FiU 1986/87:10

85

Tillväxten är i dag koncentrerad till några få områden. Det skapar
överhettning i dessa områden med löneglidning och inflation som följd.
Detta förhållande gör en generell stabiliseringspolitik närmast omöjlig att
genomföra då vissa regioner uppvisar en recession samtidigt som andra
områden har en överhettad ekonomi. En av de viktigaste restriktionerna för
den ekonomiska politiken är att tillväxten måste komma alla landsdelar till
del. Det skulle ge större välfärd till såväl storstäder som glesbygd.

I centerpartiets motion Fi228 (c) beskrivs hur vinstnivån ökade hos
storföretagen och att värdet på aktiebörsen snabbt steg som följd av den stora
devalveringen 1982. Höginkomsttagarna kunde öka sin köpkraft genom att
marginalskattesänkningarna ej beaktades fullt ut vid löneförhandlingarna.
Den omfattande löneglidningen gynnade också höginkomsttagarna. Lågoch
mellaninkomsttagarna har dock inte kunnat kompensera sig för devalveringens
effekter. Utskottet anser att den förda politiken orsakat en omfördelning
till aktieägare och höginkomsttagare.

Utskottet anser att förutsättningen för ett modernt demokratiskt samhälle
är att välståndet fördelas på ett rättvist sätt. Alla måste framför allt ha en
ekonomisk grundtrygghet. Detta gäller särskilt vid ålderdom, sjukdom,
handikapp och arbetslöshet. Utskottet biträder centerpartiets föreslagna
satsningar på pensionärer, barnfamiljer och ungdomar.

dels utskottets hemställan under 1 b) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

b) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi228 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om de
övergripande målen för den ekonomiska politiken,

4. De övergripande målen för den ekonomiska politiken

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 41 som
börjar med ”1 yrkande” och slutar med ”Fi228 (c)” bort ha följande lydelse:

I motion Fi228 (c) yrkande 3 begärs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförs beträffande de övergripande målen för den ekonomiska
politiken. Målen som anges i motionen är balanserad tillväxt, rättvis
fördelning av tillväxten, spridande av ägandet genom ett sparprogram och
åtgärder för att underlätta för arbetsmarknadens parter att sluta löneavtal på
en lägre nivå. Utskottet har emellertid redan i det föregående betonat det
angelägna i att dessa mål uppnås. Utskottet anser inte något särskilt
tillkännagivande på denna punkt erforderligt och avstyrker därför motion
Fi228 (c) yrkande 3.

FiU 1986/87:10

86

5. Statsskuldspolitiken (mom. 3)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”1 motion’’ och på
s. 45 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening blev, som påtalas i motion Fi215 (m), uppläggningen
av statsskuldspolitiken skev under 1986. Trots att huvuddelen av
statens lånebehov av budgettekniska skäl uppkom under det andra halvåret,
genomfördes merparten av upplåningsprogrammet redan i början av året.
Orsaken var att räntenedgången avslöjade svagheter i vissa av låneinstrumenten,
 främst stats- och premieobligationerna.

Försäkringsinstituten, som förutsåg räntesänkningar senare under året,
skyndade sig att tidigt uppfylla sin placeringsplikt. Staten kom därmed att
låna upp pengar innan de behövdes, och det till högre kostnad än vad som
skulle varit fallet mot slutet av 1986.

För premieobligationer blev avvikelsen mellan upplåningsplan och utfall
ännu större. Vårens två emissioner inbringade betydligt mer än beräknat.
Orsaken var framför allt att villkoren för ett premielån av tekniska skäl -främst den tidskrävande tryckningen av obligationerna - måste bestämmas
ca två månader i förväg. Under mellantiden hann marknadsräntan falla, och
låneerbjudandet framstod som mer lönsamt än avsett.

Vårens emissioner gav också prov på andra svagheter hos premieobligationerna.
 Trots att denna låneform riktar sig till småsparare står det klart att
många företag köpte premieobligationer. Orsak härtill är att avkastningen
inte tas med i underlaget för vinstdelningsskatten. Det är dessutom olustigt
att staten genom premieobligationerna tillhandahåller ett placeringsalternativ,
 där anonymiteten inbjuder till skattefusk. Premieobligationer tycks dock
tillgodose en efterfrågan på marknaden. Det finns därför skäl att bibehålla
premieobligationerna men man bör, som anförs i motion Fi215 (m),
eftersträva enklare former genom t.ex. större minimibelopp och papperslösa
konton.

I syfte att suga upp den likviditet som kommit hushållen till del vid
årsskiftet 1986-1987 föreslås i finansplanen ett nytt sparobligationslån och
rätt till en ny engångsinsättning i allemanssparande! på 5 000 kr. Men
eftersom ett sparlån av administrativa skäl kan säljas först under andra
hälften av februari 1987 och utvidgningen av allemanssparande! blir klar
ännu senare, är tidsanpassningen dålig. Det är därför inte sannolikt att
förslagen leder till något nämnvärt nysparande utan mest omplaceringar av
tidigare sparmedel.

Riksgäldsfullmäktige har i sin anslagsframställning föreslagit att sparobligationerna
skall avvecklas i takt med att utelöpande lån förfaller till
betalning. Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att riksbanken slutat tillämpa
placeringsplikten och systemet med prioriterade obligationer. Upplåningen
på kreditmarknaden kommer därmed att ske på marknadsmässiga villkor
mot statsskuldväxlar och riksobligationer. Dessa instrument hanteras numera
effektivt med anbudsförfarande och ett i förväg offentliggjort upplå -

FiU 1986/87:10

87

ningsschema. Det vore en fördel, om huvuddelen av hushållens bidrag till
statens upplåning kunde ske via avkastningsfonder, som i sin tur placeras i
bl.a. riksobligationer och statsskuldväxlar.

Även statens upplåning utomlands fungerar enligt utskottets mening för
närvarande smidigt. Skulden är i dag väl konsoliderad och återbetalningsprofilen
tämligen jämn. Den i finansplanen upprepade normen att staten inte
skall nettolåna i utländsk valuta, vilken utskottet stöder, medför dessutom
att lånebehovet i princip begränsas till den del av utlandsskulden som
förfaller till betalning.

Vad utskottet anfört om statsskuldspolitiken bör riksdagen med bifall till
motion Fi215 (m) som sin mening ge fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande statsskuldspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi215 yrkande 4 som sin
mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

6. Kredit- och valutapolitiken (mom. 4)

Anne Wibble (fp), Nils G. Åsling (c), Lars De Geer (fp) och Rolf Kenneryd
(c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 46 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”civilrättsliga avtal” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 49 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:
Utskottet ser mycket positivt på den avreglering som ägt rum på
kreditmarknaden de senaste åren. Som föreslås i motion Fi215 (m) och Fi606
av Anne Wibble m. fl. (fp), bör den nuvarande kreditpolitiska lagstiftningen
göras om till en ren beredskapslag för extraordinära situationer. Kassakvotskravet
som är ett marknadskonformt medel bör i enlighet med statsskuldspolitiska
kommitténs förslag inarbetas i den nya lagen för riksbanken.

Valutapolitiken

I den reviderade finansplanen 1986 aviserades en betydande avreglering av
valutapolitiken. Några inledande steg togs därefter, men i och med att
valutaströmmarna vände hösten 1986 har avregleringarna avstannat. Omsvängningen
i valutaflödet berodde inte på en negativ bytesbalans. Orsaken
var i stället underskott i den privata kapitalbalansen. Bakom denna
utveckling låg bl.a. att den tidigare exporten av svenska aktier efter
fördubblingen av omsättningsskatten förbyttes i en återimport och att
borttagandet av kravet på utlandsfinansiering av svenska företags direktinvesteringar
i andra länder troligen medförde anpassningsrörelser, där
likviditet i Sverige användes för att reducera skuldsättningen utomlands.
Enligt utskottet vittnar dessa erfarenheter om de svårigheter som är

FiU 1986/87:10

88

förknippade med att företa en partiell avreglering av valutapolitiken. Varje
steg i liberaliserande riktning utlöser till en början ett valutaflöde, när en
uppdämd efterfrågan kan tillgodoses. Det finns därför som utskottet ser det
starka skäl för att man samtidigt bör öppna för strömmar både till och från
Sverige. Sverige bör således snabbt genomföra en fullständig avreglering av
valutapolitiken.

Det finns också anledning att uppmärksamma en annan effekt av en
avreglering av valutapolitiken som påtalas i motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp)
och Fi228 (c). I dessa anförs att det är särskilt angeläget att öppna möjligheter
för valutautlänningar att köpa svenska kronobligationer. I stället för att med
hjälp av ett högt svenskt ränteläge förmå svenska företag till en kombination
av utlandslån och köp av svenska statspapper finns det enligt motionärerna
anledning att ge utländska placerare möjlighet till direktköp av svenska
obligationer. Det skulle få till följd att vi kan hålla en avsevärt lägre räntenivå
med positiva effekter på bl.a. den svenska kostnads- och investeringsutvecklingen.
 Jämfört med alternativet att staten själv lånar utomlands flyttar det
också valutarisken till de utländska placerarna.

Utskottet delar denna uppfattning. Därtill kan sägas att med den stora
utrikeshandel som Sverige har är det inte längre möjligt att med omfattande
regleringar avskärma oss från vissa kapitalrörelser. Utskottet delar därför
uppfattningen som framförs i motionerna Fi605, Fi206, Fi207, Fi227, Fi606,
Fi601 och Fi217 att valutaregleringen bör avskaffas.

dels den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Utskottet
avvisar” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Den svenska valutakorgen konstruerades år 1977 då den dåvarande
regeringen valde att lämna valutaormen. Korgkonstruktionen har varit
densamma sedan dess. En gång om året revideras vikterna i korgen med
hänsyn till förändringar i utrikeshandelns ländersammanättning. Dessa
offentliggörs av riksbanken och genomförs så att valutakursindex inte
påverkas. Konstruktionen av valutakorgen kan självfallet diskuteras. Men
kravet på stabilitet, som gör sig särskilt gällande på valutasamarbetets
område, gör att man bör iaktta stor försiktighet med sådana förändringar.
Enligt utskottets mening talar inte heller erfarenheterna av det s.k.
ormsamarbetet för att återuppta detta.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken bör ges fullmäktige i
riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:Fi206, 1986/
87:Fi207, 1986/87:Fi215 yrkande 5, 1986/87:Fi217 yrkande 5, 1986/
87:Fi225, 1986/87:Fi227 yrkande 2, 1986/87:Fi228 yrkande 4, 1986/
87:Fi605 yrkande 2, 1986/87:Fi606 yrkande 2 och 1986/87:Fi801
yrkande 2 som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

FiU 1986/87:10

89

7. Kredit- och valutapolitiken (mom. 4)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 46 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”civilrättsliga avtal” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 49 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:
Utskottet ser mycket positivt på den avreglering som ägt rum på
kreditmarknaden de senaste åren. Enligt utskottets mening finns det inte
några skäl att vidmakthålla förbudet mot realränte/indexlån för försäkringsbolag.
 Efter att detta förbud avskaffats bör, som föreslås i motion Fi215 (m)
och Fi606 av Anne Wibble m.fl. (fp), den nuvarande kreditpolitiska
lagstiftningen göras om till en ren beredskapslag för extraordinära situationer.
 Kassakvotskravet som är ett marknadskonformt medel bör i enlighet
med statsskuldspolitiska kommitténs förslag inarbetas i den nya lagen för
riksbanken. Utskottet tillstyrker förslaget i motion Fi215 (m) att bankerna
bör ges skälig ränta på de medel som de enligt kassakvotskravet skall ha
placerade i riksbanken. Utskottet delar också uppfattningen att det kan
finnas skäl att ha en flexiblare utformning av räntetrappan. Riksbanken bör
också närmare överväga att avskaffa diskontot. Det har mist sin betydelse
och fungerar i dagsläget som en spärr för bankernas inlåningsräntor och
verkar snedvridande på kreditmarknaden. En friare räntesättning skulle
sannolikt i dagsläget ge högre inlåningsränta i bankväsendet.

Valutapolitiken

I den reviderade finansplanen 1986 aviserades en betydande avreglering av
valutapolitiken. Några inledande steg togs därefter, men i och med att
valutaströmmarna vände hösten 1986 har avregleringarna avstannat. Omsvängningen
i valutaflödet berodde inte på en negativ bytesbalans. Orsaken
var i stället underskott i den privata kapitalbalansen. Bakom denna
utveckling låg bl.a. att den tidigare exporten av svenska aktier efter
fördubblingen av omsättningsskatten förbyttes i en återimport och att
borttagandet av kravet på utlandsfinansiering av svenska företags direktinvesteringar
i andra länder medförde anpassningsrörelser, där likviditet i
Sverige användes för att reducera skuldsättningen utomlands.

Enligt utskottet vittnar dessa erfarenheter om de svårigheter som är
förknippade med att företa en partiell avreglering av valutapolitiken. Varje
steg i liberaliserande riktning utlöser till en början ett valutaflöde, när en
uppdämd efterfrågan kan tillgodoses. Det finns därför som utskottet ser det
starka skäl för att man samtidigt bör öppna för strömmar både till och från
Sverige. Sverige bör således snabbt genomföra en fullständig avreglering av
valutapolitiken.

Det finns också anledning att uppmärksamma en annan effekt av en
avreglering av valutapolitiken som påtalas i motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp)
och Fi228 (c). I dessa anförs att det är särskilt angeläget att öppna möjligheter
för valutautlänningar att köpa svenska kronobligationer. I stället för att med
hjälp av ett högt svenskt ränteläge förmå svenska företag till en kombination

FiU 1986/87:10

90

av utlandslån och köp av svenska statspapper finns det enligt motionärerna
anledning att ge utländska placerare möjlighet till direktköp av svenska
obligationer. Det skulle få till följd att vi kan hålla en avsevärt lägre räntenivå
med positiva effekter på bl.a. den svenska kostnads- och investeringsutvecklingen.
 Jämfört med alternativet att staten själv lånar utomlands flyttar det
också valutarisken till de utländska placerarna.

Utskottet delar denna uppfattning. Därtill kan sägas att med den
omfattande utrikeshandel som Sverige har är det inte längre möjligt att med
omfattande regleringar avskärma oss från vissa kapitalrörelser.

Utskottet vill också något beröra frågan om konstruktionen av den korg
med främmande valutor som den svenska kronan är fixerad till. 1 den svenska
valutakorgen har den amerikanska dollarn en dubbel vikt jämfört med dess
andel av den svenska utrikeshandeln. Genom dollarkursens fall har Sverige
därför genomfört en avsevärd devalvering om man jämför med ett handelsvägt
valutaindex.

Som påtalas i motion Fi215 (m) uppstår genom den sjunkande dollarkursen
ett extra utrymme, särskilt i exportföretagen, som i den mån det inte
stannar där som ökad vinst måste leda till ökad löneglidning, vilket driver på
den redan alltför snabba svenska kostnadsutvecklingen.

För att råda bot på detta problem kan det förefalla ligga närmast till hands
att skriva upp kronan mot korgen. Men kravet på fasta spelregler, som är
särskilt framträdande inom valutapolitiken, gör att täta växelkursjusteringar
bör undvikas. Och med korgens nuvarande konstruktion skulle det krävas
regelbundet återkommande revalveringar så länge dollarn faller. Utskottet
avvisar en sådan politik och vill i stället peka på möjligheten att knyta kronan
fastare till det europeiska monetära systemet (EMS), i vilket flertalet
EG-länders valutor ingår. Inom EMS skulle riksbanken kunna påkalla andra
centralbankers stöd för att försvara kronans värde. Inom Storbritannien och
Norge förekommer nu överväganden med sikte på inträde i EMS, vilket
ytterligare skulle vidga kretsen av samarbetsländer.

När Sverige i slutet av 1970-talet under trycket av våra stora ekonomiska
obalanser utträdde ur valutaormen, utlovades en förnyad anknytning till ett
europeiskt valutasamarbete, så snart förutsättningar för detta åter förelåg.
Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för detta steg.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken med anledning av
motionerna Fi215 yrkande 5, Fi605 yrkande 2, Fi225, Fi206, Fi207, Fi227
yrkande 2, Fi606 yrkande 2, Fi801 yrkande 2, Fi228 yrkande 4 och Fi217
yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till
känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:Fi206, 1986/
87:Fi207, 1986/87:Fi217 yrkande 5, 1986/87:Fi225, 1986/87:Fi227
yrkande 2, 1986/87:Fi228 yrkande 4, 1986/87:Fi605 yrkande 2, 1986/
87:Fi606 yrkande 2 och 1986/87:Fi801 yrkande 2 samt med bifall till
motion 1986/87:Fi215 yrkande 5 som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad utskottet anfört,

FiU 1986/87:10

91

8. Försäljning av statliga tillgångar och reducering av
statsskulden (mom. 6)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),
Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m) och Rolf Kenneryd (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 51 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande. Staten har en
självklar roll när det gäller ansvaret för viss grundläggande samhällsservice.
Detta ansvar innefattar emellertid inte all den verksamhet som i dag bedrivs
inom den statliga företagssektorn. Enligt utskottets mening bör statlig
företagsamhet begränsas till sådana områden där staten har särskilda skäl att
bedriva verksamhet.

Erfarenheterna har visat att det finns speciella problem förknippade med
statliga företag. Statens roll som ägare till företag kommer lätt i konflikt med
statens huvudsakliga roll i övrigt i samhället. Det har i själva verket blivit en
sammanblandning mellan statens båda roller, en sammanblandning som är
till nackdel för de statliga företagens möjlighet att utvecklas. Staten har inte
kunnat fungera som enbart ägare. Den egentliga ägarfunktionen har därför
inte blivit tillgodosedd.

När expansiva privata företag behöver öka sitt aktiekapital kan de göra
detta genom nyemissioner. Nya och gamla ägare skjuter till nytt kapital. För
statliga företag står erfarenhetsmässigt denna möjlighet inte öppen. Det är
endast statliga krisföretag som ges kapitaltillskott. Många av de statliga
krisföretagen är därför underkapitaliserade, dvs. de har alltför litet eget
kapital, vilket hindrar deras utveckling.

Enligt utskottets mening är enskilt ägda företag mer utvecklingskraftiga
och livsdugliga. De ger därmed ett större bidrag till inkomster, utrikesaffärer,
 sysselsättning och trygghet.

Statligt ägande får inte bli ett självändamål. Det bör för staten vara
naturligt att sälja ut företag som strukturerats om och fått nödvändig
stabilitet.

Staten bör kunna försälja statliga företag med en verksamhet som är
väsensfrämmande för det offentliga — företag som kan drivas lika bra eller
rent av bättre om de överlåts i privat regi. En försäljning av sådana statliga
företag kan bidra till att bromsa den årliga ökningen av statsskulden. Det är
angeläget att ta till vara olika möjligheter att genomföra även icke
permanenta förstärkningar av statsbudgeten, eftersom man därigenom
begränsar budgetunderskottet och dessutom får en bestående effekt i form av
minskade årliga utgifter för statsskuldräntor. Enligt utskottets mening finns
det möjlighet att upprepa denna typ av försäljningar under en följd av år.

Konsekvenserna för aktiemarknaden till följd av det ökade utbudet skall
inte överdrivas, eftersom det statliga upplåningsbehovet minskar i motsvarande
utsträckning. Försäljning av statliga företag behöver således inte i sig
kräva ytterligare utrymme på kapitalmarknaden.

Utskottet bedömer att en utförsäljning av hela, eller delar av, statliga
företag och affärsdrivande verk kan ge en budgetförstärkning av ca 4-6
miljarder kronor per år.

FiU 1986/87:10

92

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motionerna Fi216
yrkande 5 och Fi228 yrkande 8 om att regeringen bör bemyndigas att
genomföra försäljningar av statliga företag för att därigenom minska
statsskulden.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande försäljning av statliga tillgångar och reducering av
statsskulden

att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:Fi216 yrkande 5
och 1986/87:Fi228 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

9. Löntagarfonder (mom. 7 och 8)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),
Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m) och Rolf Kenneryd (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 52 som börjar med ”Utskottet vill
med anledning av” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste därför
avskaffas. Denna avveckling skall ske snabbt och vara definitiv.

Vid avvecklingen måste dock vissa restriktioner beaktas.

1. Avvecklingen skall bidra till att stärka möjligheterna att uppnå centrala
mål för den svenska ekonomin genom att stimulera till ett brett individuellt
sparande.

2. Avvecklingen får inte leda till att kurserna på aktiebörsen utsätts för ett
kraftigt fall.

Ett första steg i avvecklingen bör enligt utskottets mening vara att
fondskatterna upphävs och att fondbyråkratin i form av styrelser och kanslier
befrias från sina arbetsuppgifter. Detta bör ske redan den 1 juli 1987.

Vinstskatten för år 1986 skall inte tas ut. I de fall så redan skett skall skatten
betalas tillbaka. Någon vinstskatt för inkomståret 1987 kommer självfallet
inte att uttaxeras. Denna skatt har lett till många orimligheter, men genom
avvecklingen begränsas dessa till att avse inkomståren 1984 och 1985 (eller
motsvarande verksamhetsår). Skulle företag till följd av orimligheter i
vinstskattens konstruktion komma i stora svårigheter bör särskilda åtgärder
övervägas.

Den särskilda löneskatten på 0,2 % skall avvecklas fr.o.m. andra halvåret

1987.

Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar användas för att
stimulera det frivilliga individuella sparandet i svensk ekonomi. Sparstimulansen
bör därvid riktas till deltagarna i allemanssparande!. Alla som är
berättigade att delta i detta sparande bör tilldelas en andel av löntagarfondernas
tillgångar. Denna andel bör tillföras spararens allemansfondkonto. För
att få tillgodoräkna sig en fondandel bör spararen dock först uppfylla vissa
sparprestationer.

Utskottet räknar med att dessa åtgärder kommer att leda till en kraftig
breddning av enskilda människors riskvilliga sparande. Ett antal människor

FiU 1986/87:10

93

kommer emellertid sannolikt att välja att inte delta i det föreslagna
sparandet. Utskottet föreslår att de medel som då ej kommer att tas i anspråk
för sparpremier tillförs AP-fonden.

Ett andra steg i avvecklingen skall vara att löntagarfondernas tillgångar
skiftas. Detta bör ske vid mitten av år 1989. Fram till dess måste en
interimistisk förvaltning ske. Utskottet anser att denna bör handhas av en
särskild avvecklingsnämnd.

Utskottets uppfattning i frågan innebär således att utskottet biträder de
krav på avveckling av löntagarfonderna som framförs i här aktuella
motioner.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört angående hur avvecklingen av
fonderna skall verkställas avstyrker utskottet motion Fi218 yrkandena 2 och
3 samt motion Fi223 yrkande 2.

I motion Fi202 uttrycks oro över att en ytterligare socialisering av svenskt
näringsliv skall ske genom att regeringen skall föreslå att möjligheterna för
de allmänna pensionsfonderna att placera medel i privata företag vidgas.
Frågan har aktualiserats i en skrivelse till regeringen från Landsorganisationen.

Utskottet är av samma mening som motionärerna anför i motion Fi202
yrkande 2 att sådana propåer uttryckligen måste avvisas vilket bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande löntagarfonder

att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi218 yrkandena 2
och 3 samt 1986/87:Fi223 yrkande 2 och med bifall till motionerna
1986/87:Fi201, 1986/87:Fi202 yrkande 1, 1986/87:Fi204, 1986/87:
Fi205, 1986/87:Fi218 yrkande 1, 1986/87:Fi222, 1986/87:Fi223 yrkande
1 samt 1986/87:Fi224 som sin mening uttalar att löntagarfonderna
snabbt skall avskaffas,

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande avvisande av en ytterligare socialisering av svenskt
näringsliv

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Fi202 yrkande 2 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Generellt frisläpp av investeringsfonder (mom. 9)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridofsson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Regeringen har”
och på s. 53 slutar med ”aktuella motionsyrkanden” bort ha följande
lydelse:

Investeringsfonderna tillskapades ursprungligen som ett konjunkturpolitiskt
medel. Efter flera års erfarenheter framstår det emellertid som
uppenbart att den typen av konjunkturell styrning inte är effektiv. Under
många år var därför investeringsfonderna generellt frisläppta och utgjorde en
skattestimulans för investeringar. För närvarande råder ett partiellt frisläpp

FiU 1986/87:10

94

av investeringsfonderna. Investeringsfonderna är sålunda fria för byggnadsinvesteringar
endast utanför storstadsområdena samtidigt som det finns
möjligheter att ta i anspråk fonderna för maskininvesteringar bara i
stödområdet. Utskottet anser inte att det finns skäl att begränsa utnyttjandet
av investeringsfondsmedel. Det är t.ex. uppenbart att för många mindre och
medelstora företag är det främst investeringar i maskiner, som är nödvändiga
om företagen skall kunna expandera.

Enligt utskottets mening bör investeringsfonderna vara generellt frisläppta.
 På sikt bör frågan om investeringsfonderna prövas i samband med en
översyn av hela företagsbeskattningen.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna Fi203, Fi215 yrkande 3,
Fi216 yrkande 3, Fi220 och Fi801 yrkande 1. Därmed tillgodoses även de
motioner i vilka krävs ett frisläpp av investeringsfonderna i vissa delar av
landet utifrån regionalpolitiska motiveringar.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande generellt frisläpp av investeringsfonder
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fi203, 1986/87:Fi215
yrkande 3,1986/87:Fi216 yrkande 3,1986/87:Fi220 och 1986/87:Fi801
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

11. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 12)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med ”Vid
behandlingen” och på s. 64 slutar med ”budgetåret 1988/89” bort ha följande
lydelse:

I motsats till vad regeringen framhåller i finansplanen kan konstateras att
de statliga utgifternas och inkomsternas inverkan på samhällsekonomin (den
s.k. finanspolitiska effekten) beräknas bli mindre restriktiv 1987 än under de
senaste åren. Detta framgår av finansdepartementets egna siffror (se tabell).

Tabell. Finanspolitiska effekter

Procent av bruttonationalprodukten i fasta priser

1981

1982

1983

1984

1985

1986

1987

Staten

0,0

1,2

-1,3

-2,7

-0,6

-0,5

-0,2

Socialförsäkringen

0,1

0,3

0,2

-0,2

0,0

0,2

0,2

Kommunerna

0,5

0,4

0,6

0,5

0,9

0,4

0,1

Totala offentliga sektorn

0,6

1,9

-0,5

-2,4

0,3

0,1

0,1

Anm.: Förändring av delposter i de offentliga inkomsterna och utgifterna har olika
multiplikativ effekt på samhällsekonomin. Med antaganden om bl. a. de marginella
konsumtions- och importbenägenheterna erhålls värden på ett antal multiplikatorer
med vars hjälp effekten av förändringar i offentliga sektorns verksamhet på
bruttonationalprodukten erhålls.

Källa: Preliminär nationalbudget 1987

T rots att regeringen i årets finansplan, liksom i tidigare finansplaner, betonar
vikten av en stram finanspolitik innebär således budgetförslaget att åtstram -

FiU 1986/87:10

95

ningen är otillräcklig. Utskottet anser i enlighet med vad som framhålls i
motion Fi215 (m) att det är särskilt angeläget att hålla tillbaka de offentliga
konsumtionsutgifterna. Det hade också varit befogat med en mer restriktiv
behandling av bidragen till kommunerna med hänsyn till den alltför snabba
kommunala expansionen. Likaså anser utskottet att en hårdare budgetprövning
vad gäller stöd till företag och anslag till olika statliga myndigheter hade
varit önskvärd. Besparingarna i subventioner och bidrag till hushållen borde
också ha varit större, men skulle då till fullo ha motverkats med skattesänkningar.
 Minskningen av bostadssubventionerna kunde t. ex. ha varit
kraftigare om åtgärden kombinerats med en sänkning av fastighetsskatten.

För budgetåret 1987/88 förutses nu budgetunderskottet minska med
knappt 3 miljarder kronor, från 40,5 miljarder kronor i år till 37,6 miljarder
kronor nästa budgetår. Tendensen är riktig men minskningen otillräcklig
mot bakgrund av behovet av en mer restriktiv finanspolitik.

För ett år sedan bedömdes budgetunderskottet uppgå till ungefär 49
miljarder kronor innevarande budgetår. Att underskottet nu beräknas bli ca
40 miljarder kronor beror inte på att regeringen stramat åt finanspolitiken
utan främst på att löneökningarna blivit väsentligt större än vad regeringen
räknat med. Därtill kommer nedgången i det internationella ränteläget som
förbättrade budgetsaldot med ca 6 miljarder kronor. I finansplanen erkänner
regeringen att reduktionen har dessa orsaker. På kort sikt, skriver regeringen,
 leder alltför höga löneökningar till att budgetunderskottet minskar. På
längre sikt blir resultatet dock ett försämrat budgetsaldo.

Den förda skattepolitiken innebär att skatternas andel av BNP väntas stiga
till rekordnivån 52,9%. Beräkningarna baseras på att pensionsskatten
inbringar ungefär 15 miljarder kronor. Andra uppskattningar visar emellertid
att denna skatt förmodligen kommer att öka statsintäkterna med närmare
20 miljarder kronor. Är den uppskattningen riktig, kommer skattetrycket att
öka ytterligare till ca 53,4 %. Detta skulle innebära att skattetrycket stigit
sedan 1982 med 3,3 procentenheter.

Riktliryer för budgetpolitiken

Budgetpolitiken är en viktig del av den ekonomisk-politiska strategin för att
återställa balansen och öka tillväxten i den svenska ekonomin. Att krympa
både budgetens utgifts- och inkomstsida sett i relation till bruttonationalprodukten
har stor betydelse för möjligheterna att förbättra den svenska
ekonomins utvecklingsförmåga.

Utskottet anser, i likhet med vad som framhålls i motion Fi215 (m), att
målsättningen inte bör vara den som uttalas i propositionen, nämligen att
långsiktigt skapa ett permanent överskott i den konsoliderade offentliga
sektorns finanser. Det sparande och den kapitalbildning som krävs för
näringslivets behov bör i stället ske i företagen och hos hushållen.

Under 1987 väntas den totala offentliga sektorn visa överskott. En
väsentlig orsak till detta är de intäkter från den s. k. pensionsskatten som tas
in för 1987. Eftersom utskottet anser att beslutet om pensionsskatten snarast
bör rivas upp finns anledning att ytterligare minska de offentliga utgifterna
jämfört med regeringens förslag.

FiU 1986/87:10

96

De offentliga utgifternas andel av BNP måste minska också av det skälet
att skattetrycket skall kunna sänkas. Utskottet anser att skattetrycket om
fem år bör vara ca 5 procentenheter lägre än det är i dag, vilket skulle ge
utrymme för nödvändiga skattesänkningar. Detta kan ske om ökningen av de
totala offentliga utgifterna under den kommande femårsperioden uppgår till
0,5—1 % per år, räknat i fasta priser, förutsatt att tillväxten i totalproduktionen
blir i genomsnitt 2-2,5 % per år under samma period. Den ökningstakt i
de offentliga utgifterna som utskottet förordar för de kommande åren
innebär en fortsättning på de senaste åren utgiftstrender, om de kommunala
utgifterna hade bibehållits på en realt sett oförändrad nivå.

I den mån konjunktursituationen nästa år blir sådan att den finanspolitiska
åtstramning som utskottet förespråkar leder till att den totala efterfrågan
kommer på en alltför låg nivå, bör detta motverkas med ytterligare
skattesänkningar. Utskottet anser att ökade utgifter inte är ändamålsenliga
för att stimulera ekonomin.

Utskottet ansluter sig till det förslag till statsbudget för det kommande
budgetåret som framförs i motion Fi215 (m) och som innebär en utgiftsnivå
som netto ligger 13,3 miljarder kronor lägre jämfört med regeringens förslag.
Av besparingarna är ca 5 miljarder kronor av icke-permanent karaktär, t. ex.
utförsäljning av statliga företag. Utskottet delar också motionärernas
uppfattning att skatteintäkterna för nästa budgetår borde vara ca 5,4
miljarder kronor lägre. Det kassamässiga underskott som utskottet förordar
skulle därmed bli 7,9 miljarder kronor lägre än det av regeringen föreslagna.
Därtill kommer en beräknad ökning av skatteinkomsterna med ca 0,4
miljarder kronor genom marginalskattesänkningarnas effekter på bl.a.
arbetsutbudet. Utskottet förordar att denna budgetpolitik genomförs.

Den av utskottet förordade budgetpolitiken innebär att den finanspolitiska
åtstramningen blir större för budgetåret 1987/88 än för helåret 1988. Den
exakta avvägningen av den finanspolitiska inriktningen under senare hälften
av 1988 får anstå till behandlingen av budgeten för nästkommande budgetår.
Då föreligger också bättre förutsättningar för bedömning av konjunktursituationen.

Tonvikten i budgetpolitiken är lagd på besparingar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna. Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar
är gjord så att hushållens ekonomiska situation inte skall
försämras. Åtstramningen ligger i stället på staten, kommunerna, företagen
och utlandet.

Utskottet anser det angeläget att hushållens resurser i större utsträckning
består av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och kommun. På
samma sätt som de grundläggande obalanserna i svensk ekonomi orsakas av
en växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och skattehöjningar, förutsätter
återvunnen balans att besparingar och skattesänkningar följs åt.

I motionerna Fi216 (fp) och Fi228 (c) redovisas budgetalternativ som i
vissa stycken överensstämmer med förslagen i motion Fi215 (m). Enligt
utskottets mening innebär emellertid inte besparingarna i motionerna Fi216
(fp) och Fi228 (c) att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

I motion Fi226 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar.
 En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt. Likaså avstyrker
utskottet motionerna Fi217 och Fi211 (c).

FiU 1986/87:10

97

7 Riksdagen 1986187.5 sami. Nr 10

Med det anförda avstyrker utskottet det förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i proposition 100 bilaga 1 mom. 2, motionerna Fi216
(fp) yrkande 2, Fi228 (c) yrkande 2, Fi226 (vpk) yrkande 2, Fi217 yrkande 2
och Fi211 (c) samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som anges i motion Fi215 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fi211, 1986/87:Fi216
yrkande 2, 1986/87:Fi217 yrkande 2, 1986/87:Fi226 yrkande 2 och
1986/87:Fi228 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion
1986/87:Fi215 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 12)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med ”Budgetutvecklingen"
och på s. 64 slutar med ”budgetåret 1988/89” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har i det föregående beskrivit de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som utskottet anser bäst främjar en positiv ekonomisk utveckling.
En av dessa riktlinjer gäller behovet av fortsatt stram finanspolitik. Utskottet
ansluter sig därmed till den uppfattning som redovisas i folkpartiets
partimotion Fi216.

Utskottet har tidigare år redovisat sin syn på den budgetpolitik som hittills
bedrivits. Denna har till synes varit framgångsrik i så måtto att budgetunderskottet
successivt har minskats till knappt 4 % av BNP. Det finns emellertid
skäl att kritisera det sätt på vilket minskningen av underskottet skett. De
politiska beslut som bidragit till minskningen har nämligen främst varit av två
slag: skattehöjningar samt utflyttning av utgifter ur statsbudgeten. Skattehöjningarna
motsvarar drygt 20 miljarder kronor eller ungefär 2 % av BNP.
Under det senaste året har vissa utgiftsminskningar skett men enligt
utskottets mening av otillräcklig omfattning. Ett bättre konjunkturläge har
också verksamt bidragit till minskningen av budgetunderskottet.

Utskottet vill framhålla att den förda budgetpolitiken — med omfattande
skattehöjningar och otillräckliga utgiftsbegränsningar - haft negativa effekter
på den svenska ekonomins tillväxtförmåga. Utskottet förespråkar i stället
i enlighet med vad som föreslås i motion Fi216 (fp) en budgetpolitik som
genom minskade utgifter skapar utrymme för både minskat budgetunderskott
och vissa angelägna skattesänkningar. För det nu aktuella budgetåret
anser utskottet liksom motion Fi216 (fp) att det är viktigast att möjliggöra
sådana sänkningar av marginalskatter och arbetsgivaravgifter som underlättar
nästa avtalsrörelse och därmed verksamt bidrar till att dämpa pris- och
lönestegringstakten. Minskningen av underskottet blir därmed av blygsam
omfattning.

FiU 1986/87:10

98

Utskottet ställer sig bakom de förslag till utgifts- och skatteförändringar
som föreslås i motion Fi216 (fp). De innebär att utgifterna begränsas med
totalt ca 6 miljarder kronor, vartill kommer positiva ränteeffekter av vissa
engångsåtgärder på ca 800 milj. kr. Dessutom föreslås ett stort antal
omprioriteringar i de totala utgifterna.

Utskottet delar därmed motionärernas uppfattning att större besparingar
bör göras i fråga om statsbidragen till arbetslöshetskassorna, bostadssubventionerna,
 det selektiva industripolitiska stödet, vuxenutbildningen samt
statsbidragen till kommuner och landsting. Vad gäller förändringarna inom
sjukförsäkringen avvisar utskottet förslaget om sjukpenning från insjuknandedagen
och föreslår att den förbättrade ersättningen till deltids- och
delårsarbetande finansieras inom systemet genom en generell minskning av
ersättningen vid korttidssjukdom. Större utgiftsökningar i förhållande till
regeringens förslag bör ske i fråga om ungdomsskolan, regionalpolitiken
samt höjt vårdbidrag för handikappade barn. Utskottet delar också motionärernas
åsikt att ett temporärt stimulansbidrag till ombyggnad för rätt till eget
rum inom långvården bör prioriteras framför höjd ersättning inom delpensioneringen,
 att ett slopande av äkta-make-prövningen vid återbetalning av
studiemedel bör kunna finansieras genom att ett av de två återbetalningsfria
åren avskaffas samt att en totalfinansierad familjepolitisk reform krävs.
Även i övrigt anser utskottet att de utgiftsförändringar som föreslås i motion
Fi216 (fp) är väl avvägda.

Utskottet ställer sig också bakom de förslag till skattesänkningar som
framförs av folkpartiet. Dessa innebär att marginalskatterna sänks från den 1
januari 1988 med 3 procentenheter för alla inkomster från och med 80 000
kr., att inkomstskatteskalan inflationsskyddas, att regeringens förslag om
höjda arbetsgivaravgifter med ca 1,3 procentenheter den 1 januari 1988
avvisas, att skattereduktionen för fackföreningsavgifter avskaffas, att den
senaste höjningen av den statliga fastighetsskatten återtas, att förmögenhetsskatten
på arbetande kapital avskaffas samt att beslutet om den s.k.
pensionsskatten rivs upp.

Utskottets förslag kan sammanfattas i följande tabeller:

Utgiftsförändringar

Milj. kr., + innebär utgiftsökning

Budgetåret Helår 1988 Engångs1987/88
förändring

Justitiedepartementet

+

50

+

50

Socialdepartementet

-

1 330

-

2

530

+

340

Arbetsmarknadsdepartementet

-

601

-

1

201

Jordbruksdepartementet

+

91

+

341

-

450

Finansdepartementet

-

69

-

69

Kommunikationsdepartementet

-

775

-

775

-

50

Industridepartementet

-

31

-

31

- 5

300

Civildepartementet

-

22

-

22

Utbildningsdepartementet

+

17

+

159

- 3

200

Bostadsdepartementet

-

600

-

900

Miljö-och energidepartementet

+

30

+

30

Kommuner

-

500

—

1

000

Totalt

_

3 740

-

5

948

- 8

660

Ränteeffekt

-

400

-

800

Summa

-

4 140

-

6

748

- 8

660

FiU 1986/87:10

99

Skatteförändringar

Milj. kr., + innebär skattesänkning

FiU 1986/87:10

Budgetåret

1987/88

Helår 1988

Ej höjda arbetsgivaravgifter

+

1 500

+

3 000

Slopat fackavdrag

-

500

-

1 500

Arbetande kapital

+

0

+

100

Sänkt fastighetsskatt

+

100

+

300

Inflationsskydd

+

0

+

0

Sänkta marginalskatter

+

1 500

+

4 600

Totalt

+

2 600

+

6 500

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkande 2 i motion Fi216 (fp).

Moderata samlingspartiet föreslår i sin partimotion Fi215 (m) till vissa delar
en liknande inriktning av budgetpolitiken. Utskottet kan emellertid inte
acceptera de stora utgiftsminskningar som föreslås för t.ex. biståndet till de
fattiga länderna samt i fråga om sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen.

Enligt utskottets mening saknas då också förutsättningar för de stora
skattesänkningar som föreslås i motionen. Utskottet avstyrker således
yrkande 2 i motion Fi215 (m).

Centerpartiet föreslår i sin partimotion Fi228 (c) bl.a. ökade subventioner
till jordbruket och/eller en differentierad moms. Utskottet kan inte tillstyrka
detta och avstyrker därför yrkande 2 i motion Fi228 (c). Av liknande skäl
avstyrker utskottet yrkande 2 i motion Fi217 av Alf Svensson (c).

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i sin partimotion Fi226 (vpk) stora
utgifts- och skatteökningar som helt strider mot de principer för budgetpolitiken
som utskottet ovan förordat. Utskottet avstyrker därför yrkande 2 i
motion Fi226 (vpk).

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/

87:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fi211, 1986/87:Fi215
yrkande 2, 1986/87:Fi217 yrkande 2, 1986/87:Fi226 yrkande 2 och
1986/87:Fi228 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion
1986/87:Fi216 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 12)

Nils G. Åsling och Rolf Kenneryd (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med ”Budgetutvecklingen”
och på s. 64 slutar med ”budgetåret 1988/89” bort ha följande
lydelse:

De gångna årens gynnsamma yttre förutsättningar har skapat utrymme för
en minskning av budgetunderskottet. Olika omständigheter har bidragit till
dessa förbättringar. Sjunkande dollarkurs och nedgången i den internationella
räntenivån har minskat såväl valutaförluster som ränteutgifterna för

statsskulden med betydande belopp. Höga löneökningar och en högre privat 100

konsumtion har givit upphov till ökade inkomstskatter och mervärdeskatter. FiU 1986/87:10

Direkta skattehöjningar har också genomförts. Budgettekniska manipulationer
- såsom utflyttning av bostadslånegivningen ur statsbudgeten - har
likaså bidragit till att minska det kassamässiga underskottet. Däremot har få
strukturella besparingar genomförts.

Utskottet har tidigare kritiserat regeringen för att den under den tidigare
högkonjunkturen inte pressat ned budgetunderskottet i tillräcklig omfattning.
 Avsaknaden av en kraftfull budgetpolitik har bidragit till att Sverige
haft en inflation och ett ränteläge som år efter år legat på en högre nivå än i
våra viktigaste konkurrentländer. En bristande tilltro till regeringens förmåga
att kunna nå uppställda inflationsmål har, tillsammans med den omständigheten
att inflationsskyddet av skatteskalan upphävts, bidragit till att
lönerörelserna blivit onödigt komplicerade.

Enligt utskottets mening bör budgetpolitiken ges en sådan inriktning att
den bidrar till att fördela tillväxten rättvist mellan olika samhällsgrupper och
mellan olika regioner. Tillväxten är i dag koncentrerad till några få områden i
landet. Detta bidrar till överhettning i dessa områden med löneglidning och
inflation som följd. I avfolkningsbygderna hotas å andra sidan välfärden för
allt fler människor, servicen raseras och sysselsättningen minskar. Genom
kraftfulla regionalpolitiska satsningar i budgeten kan denna utveckling
motverkas, vilket bidrar till att ge både storstäder och glesbygd en större
välfärd.

En förutsättning för ett modernt demokratiskt samhälles utveckling är att
välståndet fördelas på ett rättvist sätt. Den politik som förts av regeringen
under de gångna åren har ökat klyftorna i samhället. Pensionärer, barnfamiljer
och ungdomar har i särskilt hög grad kommit på undantag. I budgeten bör
därför dessa grupper prioriteras.

Budgetpolitiken bör också sättas in i ett större ekonomiskt sammanhang
och utnyttjas som ett instrument för att uppnå ekologisk balans. Liksom den
ekonomiska politiken måste budgetpolitiken underordnas de ekologiska
kraven. Energiförbrukningen bör hållas tillbaka med en ökad energibeskattning.
 Miljöfarliga utsläpp och föroreningar skall motverkas genom ett system
med miljöavgifter. Huvudprincipen bör vara att förorenaren skall bära alla
kostnader.

Regeringen förordar ett budgetalternativ som för nästa budgetår väntas ge
upphov till ett underskott på inte fullt 37 miljarder kronor. Enligt utskottets
mening bör budgetunderskottet detta år begränsas ytterligare. Med hänsyn
till den nu alltmer dämpade tillväxten bör begränsningen dock inte göras
alltför omfattande. Utskottet förordar ett budgetalternativ som leder till ett
underskott på drygt 35 miljarder kronor.

Budgetunderskottet bör därjämte begränsas genom en sanering av statsskulden.
 Utskottet föreslår att statliga företag och affärsdrivande verk säljs
ut i en omfattning motsvarande ca 3—5 miljarder kronor under nästa
budgetår och att dessa inkomster används för att begränsa statsskulden. I
samma syfte bör Vattenfall delas upp varvid betydande delar av verket kan
överföras i annan ägo. Målet för en sådan utförsäljning av Vattenfall bör
enligt utskottets mening vara att under 1988 sälja ut aktier till ett sammanlagt
värde av ca 15 miljarder kronor. Vidare bör 1 miljard kronor av delpensions -

fondens behållning föras över till statsbudgeten sorn en engångsförstärkning.
Denna fond väntas vid utgången av budgetåret 1986/87 uppgå till 2,9
miljarder kronor, vilket är vida mer än vad som erfordras för att säkra
utbetalningarna inom delpensionssystemet med den kompensationsnivå
utskottet förordar.

Den inriktning utskottet i övrigt vill ge budgetpolitiken innebär att
omläggningen av den kommunala skatteutjämningen i sin helhet bör
finansieras inom den kommunala sektorn genom avveckling av kompensationen
till kommunerna för utebliven beskattningsrätt av företag samt genom en
mindre neddragning av de specialdestinerade statsbidragen.

De extra åtgärder som enligt utskottets mening bör tillkomma de sämst
ställda pensionärerna — de med låg pension och de med behov av
sjukhusvård - innebär en omfördelning inom samma ekonomiska ram som
regeringsförslaget utgår ifrån. Utskottets förslag till sanering av statsskulden
minskar utgifterna för statsskuldräntor. De besparingar som på detta sätt blir
möjliga bör användas för att finansiera insatserna för pensionärerna.
Därmed blir det också möjligt att upphäva det tidigare beslutet om
engångsskatt på livförsäkringsbolag m.m.

För att nå de sämst ställda pensionärerna bör förbättringen av pensionerna
helt läggas på folkpensionsförmånerna och på pensionstillskotten och inte
som regeringen föreslår på både folkpension och ATP. Mot bakgrund härav
förordar utskottet att folkpensionsavgiften höjs med 0,2 procentenheter och
att en motsvarande minskning görs på ATP-avgiften.

En liknande justering bör göras av den särskilda arbetsgivaravgift på 0,5 %
som används för att finansiera delpensionerna. Under 1987 beräknas
delpensionerna kosta ca 0,9 miljarder kronor med nuvarande regler. Detta
motsvarar 0,2 % i arbetsgivaravgift. Resterande 0,3 procentenheter av
delpensionsavgiften ger upphov till en överfinansiering. Den bör i stället tas
ut i form av en folkpensionsavgift och tillföras statsbudgeten. Sammantaget
skulle detta medföra att folkpensionsavgiften höjs med 0,5 procentenheter
medan ATP- och delpensionsavgiften sänks med 0,2 resp. 0,3 procentenheter.

Insatserna för barnfamiljerna måste förstärkas. Utskottet anser i likhet
med centerpartiet att en beskattad och ATP-grundande vårdnadsersättning
bör införas, vilken i en första etapp (netto) belastar budgetåret med drygt 1
miljard kronor. Lättnader i familjebeskattningen för barnhushåll med en
inkomst belastar budgetalternativet med ca 300 milj. kr. Utskottet motsätter
sig minskningen av livmedelssubventionerna med 250 milj. kr. och avvisar
även den tilltänkta BB-avgiften. Totalt innebär denna satsning på barnfamiljerna
en ökad budgetbelastning om nära 2 miljarder kronor.

Utanför budgeten bör en särskild energiutvecklingsfond inrättas.

På utbildningsområdet avvisar utskottet regeringens förslag till besparingar
vad gäller grund- och gymnasieskola.

I det av utskottet förordade budgetalternativet har utrymme skapats för
viktiga infrastrukturella satsningar. Dit hör en ytterligare satsning på
upprustning och förnyelse av vägnätet och en satsning på de små högskolorna.

Utskottet avvisar den senast genomförda höjningen av fastighetsskatten

FiU 1986/87:10

102

och föreslår besparingar på bostadsområdet med mer än detta belopp.

Utskottets förslag på energiområdet och för att med ekonomiska incitament
begränsa utsläppen medför en förstärkning av statsbudgeten med totalt
1,8 miljarder kronor.

Utskottet föreslår följande utgiftsökningar jämfört med regeringens
förslag till statsbudget för 1987/88.

Ökade utgifter

Milj. kr.

Kommunal skatteutjämning (helårseffekt)

3415

Folkpensioneringen

500

Friåret i sjukvården

540

Kommunikationsområdet

500

Vägunderhåll

200

Enskilda vägar

25

Kollektivtrafiken

220

Isbrytning

46

Regionalpolitiken

290

Vårdnadsersättning (netto)

(55 % marginaleffekt, 180000fam.)

880

Mjölksubventioner

250

BB-avgift

20

Skolan

336

Flögskolan

165

Turism

50

Jordbruket

380

Akuta åtgärder studiemedelssystemet

120

Diverse

109

Summa utgifter

7 555

Anm. Ränteeffekt på engångsskatt (1 500 milj. kr.) utanför sammanställningen

Utskottet anser å andra sidan att följande besparingar samt skatte- och

avgiftsförändringar är påkallade under budgetåret.

Besparingar

Milj. kr

Kompensation till kommunerna för

borttagande av beskattningsrätten av juridiska personer

1570

Specialdestinerade statsbidrag

1845

Energisektorn (inkl. skatter)

1300

Egna avgifter a-kassa

400

Statskommunala vägar

200

Televerket

300

Bostadssektorn

600

Skogliga bidrag

301

Fusionsforskning

45

Spardelegationen

30

Flyttningsbidrag

90

Arbetsmarknad

175

Diverse (avbyråkratisering m.m.)

64

Minskade ränteutgifter

250

Summa besparingar

7170

Anm. Ränteeffekt vissa försäljningar (1500 milj. kr.) utanför sammanställningen

FiU 1986/87:10

103

Skatter och avgifter

Milj. kr. FiU 1986/87:10

Skattereduktion eninkomstfamilj
Småföretagens skatter
Fastighetsskatten, netto
Skogsvårdsavgift
Miljöstyrmedel, svavelavgift

- 150

- 50

- 300

- 420
+ 500

Summa skattesänkningar

- 420

Sammanfattningsvis innebär detta att utskottet tillstyrker den inriktning av
budgetpolitiken som föreslås av centerpartiet i motion Fi228. Utskottets
ställningstagande innebär samtidigt att utskottet biträder motion Fi211 (c) i
vilken begärs att besparingar och rationaliseringar inom den offentliga
sektorn inte skall få göras på ett sådant sätt att de ytterligare förstärker
koncentrationsutvecklingen i samhället.

I motion Fi215 (m) föreslås dels långtgående inkomstskattesänkningar,
dels nedskärningar av bl.a. u-hjälpen och mjölksubventionerna.

I motion Fi216 (fp) framläggs ett familjepolitiskt program som skall
finansieras bl.a. med sänkt kommunalt grundavdrag och nedskärningar av
livsmedelssubventionerna.

I motion Fi217 av Alf Svensson (c) föreslås bl.a. skattesänkning genom
tudelningsprincipen.

Dessa inslag gör att utskottet avvisar de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionerna Fi215 (m), Fi216 (fp) och Fi217.

I motion Fi226 (vpk) föreslås dels stora offentliga utgiftsökningar, dels en
kraftig höjning av det totala skattetrycket. Utgiftsökningarna är så omfattande
att de trots skattehöjningarna skulle leda till en kraftig ökning av
budgetunderskottet. Utskottet avvisar bestämt en sådan ansvarslös inriktning
av budgetpolitiken.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fi215 yrkande 2,
1986/87:Fi216 yrkande 2, 1986/87:Fi217 yrkande 2 och 1986/87:Fi226
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motionerna 1986/87:Fi211
och 1986/87:Fi228 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

14. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 12)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med ”Budgetutvecklingen"
och på s. 55 slutar med ”kommunala flygfält” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ”1 likhet” och på s.
57 slutar med ”väsentligt större ” (t. o. m. tabell 8) bort utgå,

104

dels den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”Vänsterpartiet
kommunisterna” och på s. 64 slutar med ”budgetåret 1988/89” bort ha
följande lydelse:

I motion Fi226 (vpk) tar vänsterpartiet kommunisterna fasta på det
överskott som väntas uppkomma i den konsoliderade offentliga sektorns
finansiella sparande. Utskottet delar motionärernas uppfattning att underskottet
i statsbudgeten har givits en för stor betydelse. Detta är särskilt
allvarligt mot bakgrund av att underskottet hålls nere med hjälp av
begränsningar av den kommunala sektorns tillväxtmöjligheter. I stället
borde beskattningen av bl.a. aktieomsättning och förmögenhet skärpas.
Utskottet vill understryka att det är nödvändigt att en utjämning sker mellan
samhällsklasserna vad gäller inkomster och levnadsförhållanden och att ett
långsiktigt samhällsbygge prioriteras på bekostnad av det växande överskott
som samlas hos finansvärlden, storföretagen och de enskilda kapitalägarna.
Regeringens strävan att ytterligare minska budgetunderskottet på bekostnad
av insatser som kan ge nya arbetstillfällen och en större social rättvisa måste
upphöra. I längden kommer en sådan politik att slå tillbaka i form av minskad
ekonomisk tillväxt och ökade sociala och samhälleliga kostnader. Detta
kommer i sin tur att hårt belasta framtida budgetar.

Enligt utskottets mening måste ett flerårsperspektiv beaktas i budgetbehandlingen.
 Detta är viktigt eftersom vissa av de förslag till budgetförstärkningar,
 som föreslås i motion Fi226 och som utskottet ser som angelägna, inte
får full effekt under det kommande budgetåret. Dessa förslag beräknas ge
betydande inkomster till staten först följande år när vissa fördelningspolitiskt
motiverade skatter har fått full genomslagskraft. Vidare borde de ekonomisk-politiska
effekterna av budgeten beaktas och positiva effekter av
förslagen vägas in i bedömningen av budgeten. En budgets effekt på
samhällsekonomin kan nämligen inte värderas utifrån ett begränsat, kameralt
betraktelsesätt, eftersom ett skenbart underskott mycket väl kan ge till
resultat att den ekonomiska aktiviteten ökar med positiva följder för
samhällsekonomin. Även detta motiverar ett flerårsperspektiv på budgeten.

FiU 1986/87:10

8 Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr 10

105

Den beräknade helårseffekten av vänsterpartiet kommunisternas samlade FiU 1986/87:10

förslag sammanfattas i följande tabell.

Vänsterpartiet kommunisternas budgetalternativ

Helårseffekt. Milj. kr

Utgifter

Inkomster

Sysselsättning

4 160

Aktiemoms

5 000

- Fasta jobb i kommuner

4 000

Aktiereavinstskatt

1 000

- Arbetsanpassn handikapp

160

Industrifastighetsskatt

1 000

Utbyggnad i kommunerna

2 640

Tobaksskatt

800

- Skatteutjämning

2 640

Vuxenutbildningsavgift

520

Fördelning

2 796

Förmögenhetsskatt på aktier

200

- Höjda studiemedel

332

Besparingar

1 209

- Mjölksubventioner

500

- Slopat anslag Ringhals 2

2 154

- KAS

130

- Slopad försen.ersättning

110

- Arbetsmarknadsbidrag

115

- Ungdomslagen

570

- Bostadsbidrag

225

- Beredskapsarbeten

250

- Vuxenstudiestöd

400

- Inskolningsplatser

125

- Vpl-förmåner

494

- Fackföreningsavdrag

400

- Underhållsavdrag

200

Utbildning

1 157

- Grundskolan

343

- Gymnasiet

214

- Högskolan

200

- Skol ROT-program

400

Bostäder

955

- Kommunalt ROT-program

200

- Energiråd och bidrag

405

- Räntebidrag

350

Statliga investeringar

994

-SJ

977

- Skogsvägar

17

Underskott

2 973

Summa utgifter

12 702

Summa inkomster

12 702

Utöver vad som anges i i tabellen vill utskottet förorda att följande
statsfinansiellt neutrala förslag genomförs:

- De sämst ställda pensionärernas situation bör förbättras genom en
överföring av de medel som frigjorts genom engångsskatten.

- Satsningar på förnybar energi bör ske i samma mån som inkomster från en
extra avgift på kärnkraftsel tillförs statskassan.

- Med hjälp av en höjd vattenkraftsavgift bör en förstärkning ske av
insatserna inom det regionalpolitiska området.

- En utbyggnad av barnomsorgen bör finansieras genom en höjning av
barnomsorgsavgiften.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att en stor osäkerhet råder vad
gäller det samlade budgetutfallet. Regeringen har ännu inte lagt fram förslag
rörande t.ex. forskningspolitiken, näringspolitiken, försvarspolitiken och
jordbruksprisregleringen. Samtliga dessa anslag kommer att kräva stora
ekonomiska åtaganden.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/

87:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fi211, 1986/87:Fi215 FiU 1986/87:10

yrkande 2, 1986/87:Fi216 yrkande 2, 1986/87:Fi217 yrkande 2 och
1986/87:Fi228 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion
1986/87:Fi226 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

15. Den kommunala ekonomin (mom. 13)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ”Den
kommunala” och på s. 67 slutar med ”berörda delar” bort ha följande
lydelse:

Kommunerna och landstingen väger tungt i den totala samhällsekonomin.

De kommunala utgifterna beräknas i år uppgå till närmare 275 miljarder
kronor, vilket motsvarar drygt 27 % av BNP. Kommunsektorn svarar för tre
fjärdedelar av den offentliga verksamheten (konsumtion och investeringar).

Över en fjärdedel, ungefär 70 miljarder kronor, av kommunernas inkomster
kommer i form av statsbidrag. De specialdestinerade statsbidragen uppgår
till ca 50 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än den statliga inkomstbeskattningen
för fysiska personer.

Under 1970-talet ökade den kommunala konsumtionen, som svarar för tre
fjärdedelar av de kommunala utgifterna, med 4—5 % per år räknat i fasta
priser. I början av 1980-talet skedde en uppbromsning av denna volymökning
till drygt 2 % 1982. Därefter blev ökningstakten åter snabbare under några
år.

I den preliminära nationalbudgeten beräknas volymökningen för 1986 bli
ungefär 2 % och för 19871,5 %. Det finns en uppenbar risk att volymökningen
åter blir större än prognoserna.

Skälet till den alltför snabba kommunala expansionen har bl.a. varit att
kommunernas inkomster ökat kraftigt till följd av alltför stora löneökningar.

För 1987 räknar finansdepartementet med att de kommunala inkomsterna
ökar med 8 %. Skatteintäkterna, som svarar för hälften av inkomsterna,
beräknas öka med hela 11 %. Denna stora ökning sammanhänger med att de
av staten utbetalda kommunalskatterna beräknas på skatteunderlaget två år
tidigare och att skatteunderlaget steg kraftigt 1985. Genom de stora
löneökningarna 1986 kommer de kommunala inkomsterna att öka snabbt
även under 1988, vilket inger farhågor för den kommunala expansionen även
fortsättningsvis.

Likviditeten i kommunsektorn är mycket god, vilket driver på den alltför
snabba utgiftsexpansionen. Det s.k. finansieringskapitalet, dvs. omsättningstillgångar
minus kortfristiga skulder, uppgår nu till ca 31 miljarder
kronor. Finansieringskapitalets andel av de externa utgifterna är 11 % för
primärkommunerna och 15 % för landstingskommunerna.

Sammantaget finns således stora risker för en fortsatt alltför snabb
expansion av kommunsektorn i förhållande till det samhällsekonomiska
utrymmet.

Kommuner och landsting disponerar över utomordentligt stora resurser.

Kommunernas möjlighet att inom oförändrade ramar ge en bra service till
medborgarna torde därför vara god. Med tanke på den tidigare så snabba
expansionstakten bör det finnas goda möjligheter till icke obetydliga
effektiviseringar av verksamheten.

I motion Fi215 (m) förespråkas nolltillväxt i den kommunala konsumtionsutvecklingen.
 Utskottet anser att ett primärt mål för den ekonomiska
politiken i kommunsektorn är att bringa ner volymökningen till 0 %. Att
hejda kommunernas volymökning är angeläget inte minst för att det
därigenom skapas utrymme för en ökning av reallönerna. Otillräckliga
åtgärder under förra året och inför 1987 har bidragit till en alltför snabb
expansion i kommunerna, som i sin tur lett till en alltför snabb ökning av den
totala konsumtionen i svensk ekonomi.

Genom en god förvaltning och omprioriteringar kan ökad kommunal
service ges inom oförändrade totalramar realt sett. Om de kommunala
monopolen bryts upp kan konkurrensen öka, vilket förbättrar effektiviteten.
Dessutom kan privatiseringar och entreprenader utnyttjas varigenom effektivitetsvinster
kan göras. Internationella erfarenheter visar också att andra
länder med väsentligt mindre offentliga åtaganden kan uppnå en lika bra
eller bättre verksamhet inom väsentliga delar av utbildning, hälso- och
sjukvård, social service och omvårdnad. Förutsättningen för en sådan
utveckling av den kommunala verksamheten är dock att de hinder och de
styrningar som i stor utsträckning hämmar den kommunala verksamheten
försvinner.

Kommunerna styrs i dag i hög grad av statliga regleringar och bidragsbestämmelser.
 Detta är en medveten del av en socialdemokratisk politik, som
går ut på att begränsa kommunernas självstyre. De försök med frikommuner
och den alltför begränsade avreglering som skett har endast marginellt ökat
kommunernas beslutsmöjligheter. Skall det bli möjligt att få en god
kommunal verksamhet, måste den statliga styrningen av verksamheten
minska markant. Endast därigenom är det möjligt att uppnå en verklig
decentralisering av besluten och därmed en anpassning till lokala förhållanden.

Statsbidragen till kommunerna bör på sikt i huvudsak avvecklas med
undantag för ett väl fungerande skatteutjämningssystem. Utskottet anser att
detta är nödvändigt dels för att öka det kommunala självstyret, dels för att
kunna sänka det totala skattetrycket. Det är orimligt att staten genom bl.a.
extremt höga marginalskatter skall begränsa medborgarnas valfrihet och
köpkraft för att kommunerna skall kunna få statsbidrag på ungefär 70
miljarder kronor.

Redan nästa år bör ett så stort antal specialdestinerade statsbidrag som
möjligt ersättas av ett allmänt kommunalt bidrag. Detta skall ske samtidigt
som de detaljregleringar och bidragsbestämmelser som är förknippade med
statsbidragen avvecklas. Utskottet anser att regeringen därför skyndsamt bör
förelägga riksdagen förslag där de specialdestinerade bidragen slås samman
till ett allmänt bidrag som fördelas mellan kommunerna på ett likartat sätt
som de specialdestinerade bidragen. I enlighet med vad som sägs i motion
Fi215 (m) anser utskottet att framtida neddragningar på statens stöd till
kommunerna skall ske genom minskningar på detta allmänna bidrag.

FiU 1986/87:10

108

Den oförändrade kommunala utgiftsvolym som förordas i motion Fi215 FiU 1986/87:10
(m) innebär jämfört med en 2-procentig volymökning att kostnaderna för
den kommunala verksamheten skall reduceras med 4,5 miljarder kronor

1988.

Utskottet anser att skatteutjämningsavgiften bör avskaffas fr.o.m. 1988
och att en viss förstärkning bör göras av den nuvarande kommunala
skatteutjämningen, i enlighet med vad som föreslås i motion Fi215 (m),
främst i syfte att stimulera till lägre kommunalskattesatser. Tillsammans
beräknas dessa åtgärder tillföra kommunerna 4,8 miljarder kronor.

Utöver regeringens åtstramning gentemot kommunerna förordar utskottet
också, i överensstämmelse med förslagen i motion Fi215 (m), att de
specialdestinerade statsbidragen minskas med 3,3 miljarder kronor för 1988.

Dessutom anser utskottet att kompensationen för bolagsskatten bör avskaffas,
 vilket skulle innebära ett ytterligare intäktsbortfall för primärkommunerna
med 1,6 miljarder kronor. Därutöver minskas kommunernas skatteintäkter
med 3 miljarder kronor till följd av att ett särskilt grundavdrag för barn
införs i enlighet med vad som föreslås i motion Fi215 (m). Minskningarna
görs fr.o.m. 1988 i samband med att staten transfererar skatteintäkter till
kommunerna. Totalt innebär således utskottets ställningstagande på besparingssidan
ett intäktsbortfall för kommunerna med 7,9 miljarder kronor
utöver regeringens förslag.

Den av utskottet förordade åtstramningen gentemot kommunerna uppgår
således, utöver regeringens förslag, till 3,1 miljarder kronor för 1988. För att
hålla den kommunala verksamheten på en realt sett oförändrad nivå krävs,
som ovan nämnts, neddragningar motsvarande 4,5 miljarder kronor. Utskottet
förutsätter att kommunerna utnyttjar skillnaden på 1,4 miljarder kronor
och de belopp som därutöver kan frigöras till sänkningar av kommunalskatten.

Utrymmet är också tillräckligt för att finansiera eventuellt ökade kommunala
kostnader till följd av införandet av förslaget i motion Fi215 (m) om
vårdnadsersättning för barn mellan ett och tre år. För att kunna stödja de
kommuner som kan hamna i en besvärlig ekonomisk situation förordar
utskottet ett särskilt stöd i enlighet med vad som föreslås i motion Fi215 (m).

Minskade statsbidrag till kommunerna får enligt utskottets mening inte
leda till kommunalskattehöjningar. Sådana skulle motverka strävan mot ett
sänkt skattetryck samt ökat utrymme och valfrihet för de enskilda medborgarna.
 Utskottet förordar därför att ett lagstadgat kommunalt skattestopp
införs i enlighet med vad som föreslås i motion Fi215 yrkande 8.

Utskottet anser att en förutsättning för minskade statsbidrag och kommunalt
skattestopp är att det sker en omfattande avreglering av statliga
föreskrifter och bidragsbestämmelser. En minskning av de specialdestinerade
statsbidragen går väl att förena med att verksamhetsvolymen skall vara
oförändrad. Den verksamhet som i dag får statsbidrag förutsätts i princip
förbli oförändrad till omfattning och kvalitet.

Utskottet tillstyrker också motion Fi210 (m) om försäljning av kommunala
tillgångar.

Den analys av vikten av ytterligare åtstramning gentemot kommunerna
som görs i motion Fi320 (fp) är i långa stycken densamma som i motion Fi215

(m). Den valda metoden för den finansiella åtstramningen är dock en annan.
I motion Fi320 (fp) avvisas åtstramning genom minskade statsbidrag. I stället
föreslås en avgift på kommunernas och landstingens skatteunderlag. Denna
metod innebär enligt utskottets mening en onödig rundgång i form av allt
högre statsbidrag och allt högre beskattning av kommunerna. Omfattningen
av besparingarna i motion Fi320 (fp) är dessutom enligt utskottets mening
otillräckliga för att bromsa den kommunala expansionen.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den kommunala verksamheten
innebär att utskottet avstyrker motionerna Fi228 (c), Fi226 (vpk) och Fi217 i
här berörda delar, eftersom de förslag som redovisas i dessa motioner är
otillräckliga för att hålla den kommunala utvecklingen inom de ramar som
utskottet anser samhällsekonomin kräver.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande den kommunala ekonomin

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi217 yrkande 3,
1986/87:Fi226 yrkande 1 i denna del, 1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna
del och 1986/87:Fi320 yrkande 1 samt med anledning av proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 10 och med bifall till motion 1986/87:Fi215
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

b) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi210 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

c) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi215 yrkande 8 antar
följande

Förslag till
Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt
att ta ut skatt för åren 1988 och 1989 m.m.

Härigenom föreskrivs följande:

1 §. Vid fastställande av skattesats för åren 1988 och 1989 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller
landstingskommunen har bestämt för år 1987.

2 §. Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs under
1 §. Ansökan inges till länsstyrelse före det år ansökan avser.

3 §. Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1988 och 1989
enligt uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
eller annan menighets utdebitering av skatt m.m., om ej regeringen beviljat
undantag enligt 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

FiU 1986/87:10

110

16. Den kommunala ekonomin (mom. 13)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 64 som börjar med ”Den
kommunala” och slutar med ”medlen tidigare” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den kommunala expansionen under en följd av år varit
alltför hög i förhållande till vad som är samhällsekonomiskt försvarbart.
Utskottet konstaterar att trots att riksdagen 1984 beslöt begränsa den
kommunala sektorns expansion till ca 1 % per år har den faktiska
ökningstakten varit dubbelt så stor, eller ännu större. Volymökningen har i
och för sig avtagit från 3—4 % under 1970-talet till ca 2 % 1986. För 1987
förutses i finansplanen en ökningstakt på 1,5 %. Någon prognos för 1988
finns inte trots att det är kalenderåret 1988 som nu kan påverkas.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ”Utskottet
avstyrker” och på s. 67 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

I motion Fi210 begärs att riksdagen uttalar sig för att kommunala tillgångar
och verksamheter bör privatiseras. Utskottet har inte något att invända mot
en ökad privatisering av den kommunala verksamheten men anser att det bör
ankomma på de enskilda kommunerna att fatta sådana beslut. Något
uttalande från riksdagens sida bör därför inte göras. Motion Fi210 avstyrks
därför av utskottet.

Utskottet förordar i likhet med vad som hävdas i folkpartiets partimotion
Fi320 att den kommunala volymexpansionen år 1988 begränsas till vad som
krävs med hänsyn till demografiska förändringar. För landstingskommunerna
bör således en ökning på ca 1 % tillåtas, vilket följer av det ökande antalet
äldre personer, särskilt äldre över 80 år som behöver särskilt mycket vård.
För primärkommuner å andra sidan bör expansionen i stort sett bli noll,
vilket möjliggörs bl.a. därför att antalet skolbarn successivt minskar.
Relationerna mellan primärkommun och landsting bygger på nuvarande
arbetsfördelning mellan dessa — i den mån denna ändras får detta självfallet
konsekvenser.

Utskottet vill också erinra om att de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken samt budgetpolitiken som utskottet förordar kommer att leda till
en lägre pris- och lönekostnadsutveckling än den politik som finansplanen
beskriver.

Mot denna bakgrund kan utskottet instämma i den bedömning som görs i
motionerna Fi216 (fp) och Fi320 (fp) att en begränsning av statsbidragen till
kommuner krävs med ungefär 1 miljard kronor utöver vad regeringen
föreslagit.

Utskottet tillstyrker därför yrkande 1 i motion Fi320 (fp).

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande den kommunala ekonomin

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi215 yrkande 6,
1986/87:Fi217 yrkande 3, 1986/87:Fi226 yrkande 1 i denna del och
1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna del godkänner vad som anförs i
motion 1986/87:F'i320 yrkande 1 samt med anledning av proposition

FiU 1986/87:10

lil

1986/87:100 bilaga 1 mom. lOsom sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi210,

c) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi215 yrkande 8,

17. Den kommunala ekonomin (mom. 13)

Nils G. Åsling och Rolf Kenneryd (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 66 som börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”kommunala tillgångar” bort ha följande lydelse:

I motion Fi210 (m) begärs att riksdagen skall göra ett uttalande om att
kommunala tillgångar och verksamheter bör privatiseras. Enligt utskottets
mening letta frågor som omfattas av den kommunala självbestämmanderätten.
 Nagra uttalanden frän riksdagens sida synes därför inte behövliga.
Utskottet avstyrker därför motion Fi210 (m).

dels den del av utskottets yttrande på s. 67 som börjar med ”Utskottet anser”
och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Inom kommunsektorn pekar siffrorna på en snabbt sjunkande likviditet
under de närmaste åren vilket gör den känslig för indragningar. Man får inte
heller glömma att likviditeten kan vara mycket olika i enskilda landsting och
kommuner.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi228 (c) att de krav
som ställs på den kommunala sektorn är i växande. Det gäller framför allt
äldreomsorg och olika vårdformer inom landstingen. Till en del bör dessa
krav kunna tillgodoses genom att resurser tillförs landstingssektorn från
socialförsäkringssektorn. Det skulle inte behöva innebära någon ökad
samhällsekonomisk belastning eftersom vårdköerna redan i dag kostar
sjukförsäkringen stora belopp.

Enligt utskottets mening bör kommunerna tillföras ökade resurser genom
skatteutjämningssystemet. Därigenom skulle kommuner och landsting ges
ökad valfrihet att värdera bidragen. De skulle få möjlighet att lösa sina
uppgifter på ett för kommuninvånarna fullgott sätt utan detaljstyrning. Ett
utökat skatteutjämningssystem skulle också ge möjlighet för kommunerna
att hålla samma utdebitering vid samma servicenivå.

Samtidigt kräver den samhällsekonomiska situationen att kommuner och
landsting aktivt medverkar till att den svenska ekonomin kommer i balans.
De totala överföringarna torde därför inte kunna tillåtas öka alltför kraftigt
utöver den ram för den kommunala sektorn som finansplanen utgår från.
Utskottet anser därför i enlighet med vad som anförs i motion Fi228 (c) att
förbättringar i skatteutjämningssystemet bör finansieras genom att ta bort
kompensationen till kommunerna för den slopade kommunala företagsbeskattningen
samt genom att reducera de specialdestinerade bidragen. På sikt
bör i princip alla specialdestinerade bidrag med undantag för bidragen till
skolan överföras till skatteutjämningen. Vad utskottet anfört med anledning
av motion Fi228 (c) yrkande 1 i här berörd del bör ges regeringen till känna.

I motion Fi226 (vpk) föreslås åtgärder som tillför kommunsektorn kraftigt
ökade resurser. Det finns därigenom en risk för att konsumtionsutvecklingen

FiU 1986/87:10

112

inte kommer att kunna hållas inom de ramar som utskottet anser att FiU 1986/87:10
samhällsekonomin kräver. Utskottet avstyrker därför motion Fi226 (vpk)
yrkande 1 i här berörd del.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande den kommunala ekonomin

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi215 yrkande 6,

1986/87:Fi217 yrkande 3, 1986/87:Fi226 yrkande 1 i denna del och
1986/87:Fi320 yrkande 1 samt med anledning av motion 1986/87:Fi228
yrkande 1 i denna del och proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi210,

c) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi215 yrkande 8,

18. Den kommunala ekonomin (mom. 13)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 67 som börjar med ”Förslagen i” och
slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Fi226 (vpk) att det
är nödvändigt att den kommunala sektorn får möjlighet att utvecklas på ett
bättre sätt än hittills. Den begränsning av tillväxten till 1 % som fastslagits av
riksdagen måste överges. Trots att tillväxten under de senaste åren varit
något högre har den varit otillräcklig. Detta har skapat en rad problem inom
t.ex. skola och sjukvård. Vissa kommunala verksamheter uppehålls i dag
med hjälp av beredskapsarbeten, ungdomslag o.d. Utskottet anser heller
inte att det är rimligt att kommunerna i avsaknad av medel att anställa
nödvändig personal till en del uppehåller verksamheter på ett sätt som inte
fullt ut belastar de kommunala budgetarna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs betydande
insatser för att skapa nya fasta arbeten inom kommuner och landsting för att
förstärka främst vård, omsorg och den kommunala servicen. Utskottet anser
även att bl.a. de åtgärder som föreslås i motionen inom utbildnings- och inom
bostadssektorn är väl motiverade.

En ökning av transfereringarna till den kommunala sektorn ser utskottet
som nödvändig mot bakgrund av att staten har helt andra möjligheter än
kommunerna att beskatta kapital- och förmögenhetsägare än vad kommunerna
har. En sådan politik ligger väl i linje med de krav på rättvis fördelning
och en utbyggnad av den gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar som utskottet vill förorda och som även är i överensstämmelse
med vad som föreslås i motionen.

Kommunernas goda likviditet, som inledningsvis beskrivs i avsnittet om
den kommunala ekonomin, är ojämnt fördelad mellan kommunerna. Till
viss del är detta ett resultat av en påtvingad svångremspolitik, som grundlagt
en osäkerhet om vilka ekonomiska regler som skall gälla från ett år till ett
annat, och därför hållit tillbaka en nödvändig expansion av den kommunala
verksamheten. Mot denna bakgrund är det orimligt att så som regeringen

föreslagit införa en kommunal skatteutjämning på en lägre anslagsnivå.

Mot bakgrund av vad som här anförts om den kommunala ekonomin
tillstyrker utskottet motion Fi226 yrkande 1 i denna del.

Utskottet anser att de åtgärder gentemot den kommunala sektorn som
redovisas i motionerna Fi228 (c) och Fi217 av Alf Svensson (c) inte
medverkar till en godtagbar utveckling av den kommunala ekonomin.
Utskottet avstyrker därför dessa motioner i här berörda delar.

Motion Fi320 (fp) har som syfte att hålla den kommunala konsumtionstillväxten
inom det utrymme som krävs för att motsvara befolkningsförändringarna.
 Detta innebär en frysning av tillväxten på nuvarande låga nivå. Av skäl
som utskottet här anfört avstyrker därför utskottet denna motion.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande den kommunala ekonomin

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fi215 yrkande 6,
1986/87:Fi217 yrkande 3, 1986/87:Fi228 yrkande 1 i denna del och
1986/87:Fi320 yrkande 1 samt med anledning av proposition 1986/
87:100 bilaga 1 mom. 10 och med bifall till motion 1986/87:Fi226
yrkande 1 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi210,

c) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi215 yrkande 8,

19. Extra insättning i vinstsparandet (mom. 19)

Nils G. Åsling och Rolf Kenneryd (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 69 som börjar med ”1 likhet med” och
slutar med ”motion Fi714” bort ha följande lydelse:

I likhet med föredraganden anser utskottet det motiverat med en temporär
höjning av inlåningsramarna för allemanssparandet. Starka skäl talar
emellertid för att stimulansen ges en bredare uppläggning. Hushållssparande!
har i Sverige legat på en internationellt sett extremt låg nivå under en
följd av år och väntas fortsätta att minska. För 1987 förutses sålunda ett
negativt sparande med en sparkvot på -2,1 %.

Mot bakgrund härav finner utskottet det motiverat att låta även vinstsparandet
innefattas i den föreslagna stimulansen. De banker som med
regeringens tillstånd bedriver vinstsparande bör således medges att tillåta en
eller flera extra insättningar på sammanlagt högst 5 000 kr. på vinstsparkonto
under andra kvartalet 1987.

Utskottet tillstyrker således dels propositionens förslag till sparfrämjande
åtgärder, dels de kompletterande insatser som föreslås i motion Fi714.

dels utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande extra insättning i vinstsparande
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi714 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1986/87:10

114

20. Samverkan mellan postverket och PKbanken (mom. 20)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),
Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m) och Rolf Kenneryd (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 70 slutar med ”har sjunkit” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar med ”Utskottet anser”
och på s. 72 slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen och motionen
att postverket självt skall få förvalta sina likvida medel. Det bör emellertid
inte få leda till att en bankverksamhet utvecklas inom postverket. Detta
skulle bli följden av propositionens förslag om bl.a. förräntning av vissa
postgirokonton och viss övertrasseringsrätt. Postgirots, liksom bankgirots,
uppgift är att svara för betalningsförmedling mellan olika konton. Utskottet
avstyrker därför att postgirot ges rätt att ge ränta på innestående medel eller
att medge övertrassering. Något tillägg till förslaget om bankrörelselag av
den innebörd som föreslås i propositionen blir därmed enligt utskottets
mening inte erforderligt. Vad utskottet anfört om ränta och övertrasseringsrätt
med anledning av motion Fi809 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Beträffande förvaltningen av postverkets likvida medel anser utskottet i
likhet med vad som anförs i propositionen och i motion Fi809 att finansförvaltningen
bör vara klart urskiljbar i postverkets räkenskaper och reviderbar.
 Utskottet delar den uppfattning som framförs i motionen att ett av
postverket helägt dotterbolag skulle innebära att finansförvaltningen undantas
från de regler om offentlighet och revision som gäller i statsförvaltningen.
Utskottet anser därför att dessa frågor bör anförtros en särskild placeringsdelegation
inom postverket.

Propositionens redovisning av samarbetet mellan PKbanken och postverket
i övrigt föranleder inte någon erinran från utskottets sida. Utskottet
tillstyrker således de riktlinjer som anges för placeringen av postverkets
likvida medel. Upplåningsrätten bör som föreslås i propositionen begränsas
till kortfristig upplåning på dagslånemarknaden och någon lånerätt i
riksbanken bör inte föreligga. Utskottet tilllstyrker således med det anförda
motion Fi809 yrkandena 2 och 3.

dels utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande samverkan mellan postverket och PKbanken

a) att riksdagen bemyndigar regeringen att medge postverket att
självt förvalta sina likvida medel och med anledning av vad som
förordats i proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 7 samt med bifall till
motion 1986/87:Fi809 yrkande 3 i denna del godkänner vad utskottet
anfört om riktlinjerna för denna förvaltning samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen bemyndigar regeringen att medge postverket att för
verksamheten inom postgirot ta upp lån enligt vad som förordats i
proposition 1986/87:100 bilaga 1 mom. 8,

FiU 1986/87:10

115

c) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi809 yrkande 3 i
denna del och med avslag på vad som förordats i proposition
1986/87:100 bilaga 1 mom. 9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om att bemyndiga regeringen att utfärda närmare
bestämmelser om förvaltningen av postverkets likvida medel och om
de organisatoriska formerna för postverkets finansförvaltning.

Särskilda yttranden

1. Kredit- och valutapolitiken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anför:

Vänsterpartiet kommunisterna motsatte sig att placeringsplikten för livförsäkringsbolagen
slopades hösten 1986. Slopandet var en eftergift gentemot
livförsäkringsbolagen och ett försök att blidka angriparna av regeringens
förslag om engångsskatt på livförsäkringsbolagens förmögenheter. En sådan
eftergiftspolitik är enligt min mening förkastlig och kan äventyra statens
framtida möjligheter att få tillgång till upplåning till lägre ränta. Det finns
anledning att varna för en överdriven tilltro till ”marknadens” möjligheter
att tillgodose viktiga samhälleliga behov av krediter. En fortsatt avreglering
av kreditpolitiken kan inte accepteras, och en återgång till mer reglerad
kreditpolitik kommer enligt min mening att bli nödvändig.

Vad gäller valutapolitiken vill jag förorda en skärpt tillämpning och
ändring i valutalagstiftningen för att minska på svenska företags utlandsinvesteringar
och utlänningars möjligheter att köpa aktier i svenska bolag.
Detta som ett led i en strävan att motverka en transnationalisering av svensk
ekonomi som undergräver möjligheterna att föra en självständig ekonomisk
politik. Jag delar inte utskottets uppfattning att den genomförda avregleringen
varit nödvändig för att liberalisera förhållanden som ansetts hämma
näringslivets utveckling. Liberaliseringen har dess värre inneburit nära nog
en fördubbling av svenska företags direktinvesteringar utomlands under det
senaste året.

2. Löntagarfonder

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anför:

Vänsterpartiet kommunisterna har vid upprepade tillfällen kritiserat löntagarfonderna
för deras placeringspolitik. De kan inte gärna fortsätta som de
hittills har gjort. De bedriver i själva verket en konventionell placeringsverksamhet
och skiljer sig knappast från andra institutionella placerare. Följden
av detta är i ett längre perspektiv att fonderna bekräftar — eller rentav
förstärker — rådande mönster i den ekonomiska utvecklingen.

Ur skilda synvinklar framstår det som helt nödvändigt att ge fonderna en
ny inriktning. För det första måste fonderna sammankopplas med regionalpolitiken
så att de kan bli ett instrument för att skapa ny sysselsättning inom
regioner och branscher som nu hotas. Fonderna måste dessutom ges en mer

FiU 1986/87:10

116

aktiv och klarare roll i den förnyelseprocess inom industrin som är
nödvändig. Vidare är det nu bråttom med att lösa fondernas demokratisering.

Jag anser därför att löntagarfonderna skall utvecklas och förändras i stället
för att avvecklas.

FiU 1986/87:10

117

Tabellförteckning FiU 1986/87:10

Tabell 1 Bruttonationalprodukten i vissa OECD-länder och

världshandelns utveckling 24

Tabell 2 Försörjningsbalans för Danmark. Det danska finansministeriets
bedömning för år 1987 26

Tabell 3 Försörjningsbalans för Norge. Det norska finans och

tolldepartementets bedömning 27

Tabell 4 Internationella förutsättningar för år 1987. Bedömning
enligt finansplanen 28

Tabell 5 Försörjningsbalans och nyckeltal 30

Tabell 6 Finansiering av statens lånebehov 1985-1987 44

Tabell 7 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83—1987/88 .... 54

Tabell 8 Oppositionspartiernas budgetalternativ 57

Tabell 9 Förslag till förändringar av transfereringarna till

och från kommuner år 1988, framlagda i budgetpropositionen
och i partimotioner 66

118

Innehåll FiU 1986/87:10

Sammanfattning 1

Inledning 2

Lagförslag 4

Motionsyrkandena 8

Propositionen 14

Partimotionerna om den ekonomiska politiken 16

Utskottet 24

Den ekonomiska politiken 24

Den internationella utvecklingen 24

Utvecklingen i Sverige 29

Den förda ekonomiska politiken 32

Oppositionspartiernas alternativ 33

Moderata samlingspartiet 33

Folkpartiet 35

Centerpartiet 37

Vänsterpartiet kommunisterna 38

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 40

De statliga löneförhandlingarna 41

Penningpolitiken 43

Statsskuldspolitiken 43

Kreditpolitiken 45

Valutapolitiken 47

Försäljning av statliga tillgångar och reducering av statsskulden 50

Löntagarfonderna 51

Investeringsfonderna 52

Prisreglering 53

Budgetpolitiken 53

Budgetutvecklingen 53

Oppositionspartiernas budgetalternativ 55

Moderata samlingspartiet 57

Folkpartiet 59

Centerpartiet 60

Vänsterpartiet kommunisterna 62

Riktlinjer för budgetpolitiken 63

Den kommunala ekonomin 64

Övriga frågor 67

Ramanslag 67

Statliga garantier 68

Sparstimulerande åtgärder 69

Vissa frågor angående postverket och PKbanken 69

Hemställan 72

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, mom. la

(m,fp,c) 74

119

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, mom. FiU 1986/87:10

la (vpk) 81

3. De övergripande målen för den ekonomiska politiken, mom. Ib

(c) 85

4. De övergripande målen för den ekonomiska politiken (m, fp) ... 86

5. Statsskuldspolitiken, mom. 3 (m, fp) 87

6. Kredit-och valutapolitiken, mom. 4 (fp, c) 88

7. Kredit-och valutapolitiken, mom. 4 (m) 90

8. Försäljning av statliga tillgångar och reducering av statsskulden,

mom. 6 (m, fp, c) 92

9. Löntagarfonder, mom. 7och 8 (m, fp, c) 93

10. Generellt frisläpp av investeringsfonder, mom. 9 (m, fp) 94

11. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 12 (m) .. 95

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 12 (fp) .. 98

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 12 (c) ... 100

14. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 12 (vpk) . 104

15. Den kommunala ekonomin, mom. 13 (m) 107

16. Den kommunala ekonomin, mom. 13 (fp) lil

17. Den kommunala ekonomin, mom. 13 (c) 112

18. Den kommunala ekonomin, mom. 13 (vpk) 113

19. Extra insättning i vinstsparandet, mom. 19 (c) 114

20. Samverkan mellan postverket och PKbanken, mom. 20 (m, fp, c) 115

Särskilda yttranden

1. Kredit-och valutapolitiken (vpk) 116

2. Löntagarfonder (vpk) 116

Tabellförteckning 118

gotab Stockholm 1987 12489

120