Bostadsutskottets betänkande
1986/87:4

om följ dlagstiftning till den nya plan- och bygglagen,
lagen om exploateringssamverkan samt lagen om
hushållning med naturresurser m. m.
(prop. 1985/86:90 och 1985/86:159, delvis)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en proposition om samordning av 42 lagar med
plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan och lagen om
hushållning med naturresurser m. m. Samordningen rör i första hand regler
för sammanvägning av olika anspråk på användning av mark- och vattenområden.
Förslagen, som i allt väsentligt tillstyrks av utskottet, innebär att
hushållningsreglerna i naturresurslagen skall tillämpas av kommunerna bl. a.
vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked enligt planoch
bygglagen. De skall också tillämpas i ärenden enligt bl. a. vattenlagen,
miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Bindande beslut enligt plan- och
bygglagen skall styra tillämpningen även av bl. a. fastighetsbildningslagstiftningen,
vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen.

.-Ian- och bygglagen föranleder vissa ändringar i expropriationslagen. Mot
bakgrund av gällande ersättningsprinciper vid inlösen av mark och vid
intrång i markanvändning föreslår utskottet dels vissa ändringar i den s. k.
garantiregeln i PBL, vilken rör kommunernas ersättningsansvar vid ändring
eller upphävande av vissa äldre planer, dels att kvalifikationsgränsen för
ersättning vid vissa typer av intrång skall utformas på ett enhetligt sätt i planoch
bygglagen, naturvårdslagen, vattenlagen och lagen om byggnadsminnen.
Det senare förslaget föranleder också förslag om ändring i eller införande av
regler om s.k. ackumulerad skada i de nämnda lagarna och förslag om
enhetliga regler rörande ansvaret för rättegångskostnader i mål om intrångsersättning.

Utskottet föreslår också vissa övergångsbestämmelser till fastighetsbildningslagstiftningen.

Utskottet tillstyrker ett regeringsförslag enligt vilket kommunala myndigheter
får rätt att inrätta naturreservat och naturvårdsområden. Utskottet
avstyrker därvid ett motionsyrkande (fp). Även ett motionsyrkande (m) om
avskaffande av de generella strandskyddsreglerna avstyrks.

Utskottet föreslår vissa ändringar i plan- och bygglagen, bl. a. i dess
övergångsregler.

Till betänkandet har fogats fem reservationer (m) och (fp) samt fyra
särskilda yttranden (m), (fp) och (vpk).

BoU

1986/1987:4

1 Riksdagen 1986187.19sami. Nr 4

Propositionerna

Regeringen har i proposition 1985/86:90 (bostadsdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen intagna förslag till

1. lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

3. lag om ändring i lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen,

4. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

5. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),

6. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

7. lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen
(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

8. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund
av fastighetsbildning,

9. lag om ändring i lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

10. lag om ändring i jordabalken,

11. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

12. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

13. lag om ändring i lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,

14. lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531),

15. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

16. lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

17. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),

18. lag om ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291),

19. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

20. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar,

21. lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

22. lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

23. lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen,

24. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

25. lag om regionplanering för kommunerna i Stockholms län,

26. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

27. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,

28. lag om ändring i lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst,

29. lag om ändring i lagen (0000:000) om ändring i luftfartslagen
(1957:297),

30. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

31. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse,

32. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

33. lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för
vissa orter,

34. lag om ändring i gruvlagen (1974:342),

BoU 1986/87:4

2

35. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

36. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

37. lag om ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik,

38. lag om ändring i fastbränslelagen (1981:599),

39. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),

40. lag om ändring i ädellövskogslagen (1984:119),

41. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,

42. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
Lagförslagen under 1-25 har granskats av lagrådet.

Från jordbruksutskottet har överlämnats proposition 1985/86:159 (jordbruksdepartementet)
vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen antar
förslag till lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen
(1964:822).

Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de med anledning av proposition 1985/86:90 väckta motionerna 1985/86:

511 av Rolf Dahlberg m. fl. vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:90 i de delar som rör
följdlagstiftning till PBL och NRL,

2. att riksdagen beslutar att ändra naturvårdslagen (1964:822) 15 § i
enlighet med vad som i motionen anförts,

512 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå
proposition 1985/86:90 och hos regeringen begära nytt förslag med beaktande
av vad som anförts i motionen,

513 av Erling Bager m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av framtida justering i lagarna,

2. att riksdagen beslutar att i avvaktan på att ersättningsreglerna i PBL
klarlagts avslå förslaget om lag om ändring i expropriationslagen,

3. att riksdagen beslutar att avslå 43 § tredje stycket i förslaget till lag om
ändring i naturvårdslagen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts angående möjligheten att justera taxeringsvärden på
fastigheter om genomförandetiden har gått ut utan att byggrätt utnyttjats,

5. att riksdagen beslutar att 3 kap. 7 § tredje stycket i lagen om ändring av
jordabalken skall kvarstå oförändrat,

dels de under allmänna motionstiden 1986 väckta motionerna 1985186:

Bo518 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (båda c) vari såvitt nu är i
fråga hemställs att riksdagen beslutar att i plan- och bygglagen intas
bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln

BoU 1986/87:4

3

vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan
lagstiftning (motionen i övrigt behandlas i bostadsutskottets betänkande
BoU 1986/87:1),

Jo798 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (båda c) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att regler för ackumulering av skada införs i
naturvårdslagen och skogsvårdslagen på samma sätt som motsvarande regler
intagits i förslaget till ny plan- och bygglag,

2. att riksdagen beslutar att i naturvårdslagen och skogsvårdslagen intas
bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln
vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan
lagstiftning,

dels de under allmänna motionstiden 1987 väckta motionerna 1986187:

Bo520 av Tore Claeson m. fl. (fp, c, vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar
att regeringsprövningen av utbyggnadsprojekt i från vattenkraftsutbyggnad
undantagna älvar och älvsträckor skall bibehållas,

Bo522 av Erling Bager och Karl-Göran Biörsmark (båda fp) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av den s. k. garantiregeln 17:8
PBL att tidpunkten för bygglovsansökan blir avgörande för rätt till ersättning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information till allmänheten om ersättningsrätten för förlorad
byggrätt den 1 juli 1992.

Yttranden från andra utskott

Bostadsutskottet har berett kulturutskottet, jordbruksutskottet och näringsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 jämte motioner.
Yttrandena, som inte omfattar de motioner som väckts under allmänna
motionstiden 1987, har som bilagor (bil. 4-6) fogats till detta betänkande.

Utskottet
1 Inledning

Riksdagen har den 26 och 27 november 1986 beslutat anta regeringens, av
bostadsutskottet i vissa hänseenden omarbetade förslag till plan- och
bygglag, PBL (prop. 1985/86:1, BoU 1986/87:1), lag om exploateringssamverkan,
ESL (prop. 1985/86:2, BoU 1986/87:2) och lag om hushållning med
naturresurser, NRL (prop. 1985/86:3, BoU 1986/87:3). Genom den nya
lagstiftningen upphävs - med undantag för vissa övergångsvis gällande regler
- bl. a. 1947 års byggnadslag, BL, och 1959 års byggnadsstadga, BS.

I detta betänkande behandlas först principer för samordningen av vissa för
flera lagar gemensamma frågor. Särskild uppmärksamhet ägnar utskottet
därefter åt ersättningsbestämmelserna, eftersom dessa bestämmelser i PBL i
vissa hänseenden modifierats av riksdagen i förhållande till regeringens

BoU 1986/87:4

förslag och ändringarna inte har kunnat beaktas i följdlagstiftningspropositionen.
Förändringar är därför aktuella även i förslagen till följdlagstiftning.
Efter behandlingen av de gemensamma frågorna tar utskottet upp de
särskilda lagförslagen var för sig eller flera tillsammans.

Utskottet aktualiserar vissa frågor om ändring i PBL.

I bilaga 1 till betänkandet återfinns de regeringens lagförslag som tillstyrks
av utskottet utan annan ändring än i fråga om ikraftträdandet. I bilaga 2 finns
lagförslag beträffande vilka utskottet förordar vissa ändringar och tillägg.
Utskottets förslag beträffande ändringar i PBL finns i bilaga 3.

2 Principer för samordningen av NRL, PBL och ESL med
annan lagstiftning

Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så
att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god
hushållning främjas. Lagen skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet dels i
PBL, dels i vissa andra angivna lagar. I NRL behandlas bl. a. frågor om
områden som är av riksintresse. PBL innehåller bestämmelser om planläggning
av mark och vatten och om byggande. Planläggningen är en kommunal
angelägenhet. Ett av medlen att geriomföra planläggningsbesluten är exploateringssamverkan.
I ESL regleras samverkansförfarandet och dess rättsverkningar.

Samordningen mellan NRL, PBL och ESL och annan lagstiftning rör i
första hand behovet av en sammanvägning av olika anspråk på användningen
av mark- och vattenområden. Övergripande är hushållningsreglerna i NRL,
vilka skall tillämpas bl. a. enligt PBL vid planläggning och i ärenden om
bygglov och förhandsbesked (2 kap. 12 § PBL). Genom PBL får kommunerna,
med tillämpning av hushållningsbestämmelserna i NRL, det avgörande
inflytandet när det gäller att göra sammanvägningen av skilda anspråk på
marken och vattenområdena. Översiktsplanen är en inte bindande redovisning
av de allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen
av mark- och vattenområden (4 kap. 1 § PBL). Bindande verkan av
planläggning enligt PBL uppnås genom detaljplan, fastighetsplan och
områdesbestämmelser (1 kap. 3 § PBL).

En huvudprincip för samordningen bör vara att de bindande besluten
enligt PBL också bör vara i tillämpliga delar bindande för tillståndsprövningen
enligt anknytande lagar. En nyhet är att undantag från planer och
områdesbestämmelser i princip inte skall kunna medges. Detta förhållande
får också betydelse för tillståndsgivning enligt den anknytande lagstiftningen.

NRL är styrande inte bara för plan- och bygglagstiftningen. Andra centrala
lagar i fråga om mark- och vattenområdenas användning, som bl. a.
vattenlagen, VL, miljöskyddslagen och naturvårdslagen, NVL, anknyter till
de övergripande hushållningsreglerna i NRL. Utskottet erinrar härvid om
sitt ställningstagande i NRL-betänkandet, enligt vilket luftfartslagen fördes
till kretsen av lagar som knyts an till NRL.

BoU 1986/87:4

5

ESL anknyter till och föranleder ett flertal ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen.

Den nya lagstiftningen föranleder dessutom genomgående en terminologisk
anpassning av anknytande författningar. En terminologisk fråga bör här
kommenteras. Lagrådet påtalade i sitt yttrande den 3 april 1986 över
bostadsutskottets remiss till lagrådet (PBL-betänkandet s. 460) att ordet
”föreskriva” enligt lagrådets uppfattning bör begagnas i lagspråket endast
när det är fråga om normer i den mening som avses i 8 kap. regeringsformen,
dvs. beträffande sådana rättsregler som är bindande och har generell
giltighet. I fråga om förvaltningsbeslut borde enligt lagrådet i stället begagnas
orden ”besluta”, ”bestämma” eller ”medge”. Bostadsutskottet följde
lagrådets rekommendation och bytte i PBL ut orden ”föreskriva” och
”föreskrift” i olika former mot de av lagrådet föreslagna termerna. I
följdlagstiftningen aktualiseras motsvarande terminologiska fråga. De
skyddsföreskrifter som meddelas vid en byggnadsminnesförklaring enligt
BML har helt karaktären av förvaltningsbeslut. I NVL används ordet
”föreskrift” i samband med bildandet av naturreservat, naturminnen och
naturvårdsområde. I fastighetsbildningslagstiftningen används ordet ”naturvårdsföreskrifter”
med syftning bl. a. på de nyssnämnda reglerna för reservat
m. m. De föreskrifter som det här syftas på avser dels förvaltningsbeslut i
enstaka fall: inskränkningar i viss markägares förfoganderätt, dels också
normer med generell giltighet: beslut om allmänhetens tillträde till ett
reservat. Syftningen omfattar också de generella reglerna om strandskydd.
Det är därför inte okomplicerat att här byta ut ordet ”föreskrift” mot något
eller några andra ord som bättre markerar den konstitutionella karaktären av
besluten i fråga. Ett byte av terminologi i vissa regler skulle dessutom fordra
en genomgång av hela följdlagstiftningskomplexet så att inte motsägelser och
oklarheter blir följden. Bostadsutskottet föreslår därför inte riksdagen att
vidta någon åtgärd i den här diskuterade terminologiska frågan, men
förutsätter att den ägnas uppmärksamhet vid kommande översyner av de
aktuella lagarna.

I motion 511 (m) yrkande 1 hemställs om avslag på propositionen i de delar
som rör följdlagstiftning till PBL och NRL. När motionen avlämnades var
varken PBL eller NRL slutbehandlade av riksdagen. Med hänvisning till att
moderata samlingspartiet motsätter sig båda dessa lagar, anser motionärerna
att inte heller följdlagstiftningen till dem bör införas. Vad däremot gäller
ESL sägs moderaternas inställning vara positiv, och den därav föranledda
följdlagstiftningen godtas.

Sedan riksdagen antagit regeringens och bostadsutskottets förslag rörande
PBL, NRL och ESL är det nödvändigt att även den av de beslutade lagarna
föranledda följdlagstiftningen antas. Motion 511 (m) yrkande 1 avstyrks.

Också i motion 512 (c) hemställs om avslag på propositionen, varjämte
begärs att regeringen bör ges i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag på grundval
av riksdagens beslut om PBL, NRL och ESL. Motionärerna förutsätter
därvid att centerpartiets motionsyrkanden rörande dessa lagar beaktas.

Den av riksdagen beslutade lagstiftningen avviker på vissa punkter från
regeringens förslag. Avvikelserna innebär till viss del att centerpartiets
förslag har beaktats. Därav föranledda jämkningar i följdlagstiftningen är

BoU 1986/87:4

6

inte så omfattande att riksdagen inte utan ytterligare beredning av regeringen
skulle kunna besluta därom. Motion 512 (c) avstyrks.

I motion 513 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad
som anförs i motionen om behovet av framtida justeringar i lagstiftningen.
Det anförs att lagstiftningen är komplicerad och att eventuella brister snabbt
bör föranleda ändringsförslag från regeringen.

Näringsutskottet har beträffande detta motionsyrkande funnit att den
handlingsberedskap som avses i motionen får förutsättas stå till buds utan
någon särskild framställning från riksdagen.

Bostadsutskottet anser det vara självklart att eventuella brister i lagstiftningen
bör rättas till så snart det efter erforderlig beredning går att göra
detta. Ett tillkännagivande av det begärda slaget skulle inte tjäna något reellt
syfte. Motion 513 (fp) yrkande 1 avstyrks.

3 Ikraftträdande

NRL, PBL och ESL skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den 1 juli 1987,
dvs. ett halvt år senare än vad regeringen hade föreslagit. Detta föranleder
den genomgående jämkningen av förslagen till följdlagstiftning, att även
dessa bör träda i kraft den 1 juli 1987.

4 Samordningen av ersättningsbestämmelser

4.1 Inledning

I PBL och den anknytande lagstiftningen aktualiseras frågor om grundläggande
ersättningsprinciper i svensk rätt. Huvudlagen på området är expropriationslagen,
ExL. I denna ges dels regler om i vilka fall tillstånd får ges till
expropriation, dels regler om hur expropriationsersättningen skall bestämmas.
Ett expropriationstillstånd innebär att en fastighet får tas i anspråk med
äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt av den som ansökt om tillståndet.
En detaljplan eller fastighetsplan som antagits enligt PBL innefattar i vissa
hänseenden rätt att lösa in mark. Planen har i dessa hänseenden en
expropriativ verkan och innebär alltså att mark eller rätt till mark tvångsvis
förs över från ett subjekt till ett annat: en kommun eller någon annan som är
huvudman för allmänna platser. Den ersättning som skall betalas vid inlösen
bestäms i princip med tillämpning av reglerna i ExL.

Den fastighetsrättsliga lagstiftningen innehåller därutöver regler som
inskränker en markägares eller rättighetshavares befogenhet att använda
marken eller rättigheten. Markägaren eller rättighetshavaren får tåla ett
intrång av hänsyn till vissa allmänna intressen, utan att någon bestämd
rättighet därmed överförs till ett annat privaträttsligt subjekt. Markägaren
får behålla själva marken och avkastningen av den, men intrånget innebär
ofta en ekonomisk skada i form av minskat markvärde samt nedsatt eller
försenad avkastning m. m. För vissa former av intrångsskador utgår ersättning.
Vilka fall av intrång som föranleder ersättning anges i regel i resp. lag,
t. ex. i PBL eller NVL. Ofta har ersättningen gjorts beroende av att intrånget
medför en skada av viss storlek: att en kvalifikationsgräns för ersättning

BoU 1986/87:4

7

överskrids. När det gäller att bestämma ersättningens storlek hänvisas i dessa
lagar i allmänhet också till ExL:s regler om expropriationsersättning.

Reglerna i 4 kap. ExL om expropriationsersättning kan alltså sägas vara
grundläggande i fråga om beräkning av ersättning för inlösen och vid intrång
enligt den fastighetsrättsliga lagstiftningen. I vissa lagar, t. ex. anläggningslagen
och ledningsrättslagen, hänvisas beträffande bestämmande av ersättning
helt till ExL. Andra lagar, som t. ex. PBL och NVL, innehåller, förutom
hänvisning till ExL, vissa kompletterande ersättningsregler.

Utskottet behandlar nu först de grundläggande reglerna i ExL såvitt de
berörs av ändringar föranledda av PBL. Därefter tas upp de frågor om
intrångsersättning som aktualiseras av PBL i dess slutliga utformning.

4.2 Expropriationslagen (lagförslag 1)

Reglerna i 4 kap. ExL anger hur värderingen skall göras i fråga om egendom
som skall lösas in eller som berörs av intrång. Huvudprincipen enligt 1 § för
bestämmande såväl av löseskilling för mark eller rättighet som tas i anspråk,
som av ersättning för intrång på egendom som återstår efter en expropriation
(delexpropriation), är att det är marknadsvärdet resp. marknadsvärdeminskningen
som skall ersättas. Posterna för löseskilling och intrångsersättning slås
i förekommande fall samman till en post som motsvarar skillnaden i
marknadsvärde före och efter expropriationen (prop. 1971:122 s. 189).
Därutöver skall den exproprierande betala ersättning för övrig skada som
kan uppkomma för ägaren.

När det gäller att värdera intrånget på en fastighet eller fastighetsdel som
inte tas i anspråk genom expropriationsföretaget, skall hänsyn i regel tas till
den ekonomiska enhet i vilken området kan anses ingå (prop. 1971:122
s. 191, NJA 1981 s. 3511 och II). Man är alltså inte bunden till den rådande
fastighetsindelningen. I 14 kap. 8 § PBL har, med viss avvikelse från
principen om den ekonomiska enheten, föreskrivits att bedömningen av om
kvalifikationsgränsen i det angivna lagrummet överskridits skall ske i
förhållande till den del av en fastighet som berörs av intrång. Det ligger i
sakens natur att den berörda delen av en fastighet ofta är en mindre enhet än
den ekonomiska enheten (PBL-betänkandet s. 150, 151).

Om ett expropriationsföretag har medfört inverkan av någon betydelse på
en fastighets marknadsvärde, skall ersättning bestämmas på grundval av det
marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte förekommit.
Detta skall dock ej gälla om företagets inverkan skäligen bör beaktas
med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under
jämställda förhållanden (4 kap. 2 § ExL). Nybyggnadsförbud enligt 35 §
eller 109 § BL, som beslutats i avvaktan på planläggning eller ändring av en
redan gällande plan, kan ofta vara hänförliga till det företag som föranleder
expropriationen. Från inverkan på marknadsvärdet av förbudet skall i
sådana fall bortses (NJA 1984 s. 93 I och II).

Förväntningar om ändring av markens tillåtna användningssätt skall i
princip inte föranleda ersättning. Enligt den s. k. presumtionsregeln i 4 kap.
3 § ExL skall den ökning av en fastighets marknadsvärde som ägt rum efter
presumtionstidpunkten räknas fastighetsägaren till godo endast om det blir

BoU 1986/87:4

8

utrett att ökningen beror av annat än sådana förväntningsvärden. Presumtionstidpunkten
är dagen tio år före ansökningen om expropriation. Om
marken enligt en stads- eller byggnadsplan, som fastställts före expropriationsansökningen,
avsatts för enskilt bebyggande, är presumtionstidpunkten
i stället tiden för fastställelse av planen. Det innebär att värderingen i
dessa fall sker med beaktande av det tillåtna användningssättet enligt den
fastställda planen. Värdestegring som uppstår efter fastställelse av planen
ersätts alltså bara om den visas bestå i annat än förväntningsvärden.
Värdestegring som beror av fastighetsägarens egna åtgärder, t. ex. nybyggnad,
förbättring av byggnader m.m. på fastigheten eller rationalisering av
fastighetsstrukturen m. m., skall däremot, liksom allmän prisstegring, räknas
fastighetsägaren till godo. Innebörden av presumtionsregeln är med andra
ord att fastighetsägaren åläggs att visa att en värdestegring består av annat än
förväntningsvärden. I den mån förväntningsvärden uppstått före presumtionstidpunkten
tillfaller de dock fastighetsägaren.

I 6 kap. 39 § PBL, som avser fall där kommunen utnyttjar sin inlösenrätt
enligt detaljplan eller fastighetsplan, föreskrivs att 4 kap. ExL skall tillämpas
vid bestämmande av ersättning. Presumtionstidpunkten skall vara dagen tio
år före den dag då talan om inlösen väcktes. Samma föreskrift finns i 14 kap.
9 § PBL, som avser fall då fastighetsägaren begär inlösen eller ersättning för
intrång. Därvid gäller dock dessutom enligt 14 kap. 10 § första stycket PBL
att förväntningsvärden inte i något fall skall ingå i intrångsersättning.

I motion 513 (fp) yrkande 2 hemställs att förslaget till lag om ändring i ExL
skall anstå i avvaktan på att ersättningsreglerna i PBL klarlagts. Som
framgått förut har riksdagen numera beslutat om PBL och de ersättningsregler
som den lagen innehåller. Yrkandet är därmed tillgodosett och bör avslås.

4.2.1 Markför enskilt bebyggande

4.2.1.1 Inlösen efter genomförandetidens utgång

Efter utgången av genomförandetiden för en detaljplan enligt PBL har
kommunen möjlighet att upphäva eller ändra planen utan beaktande av de
rättigheter som uppkommit genom planen (5 kap. 11 § andra stycket PBL).
Genomförandetidens utgång har vidare den betydelsen att kommunen inom
tre år därefter - dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk
- får väcka talan om inlösen av mark som inte har bebyggts i huvudsaklig
överensstämmelse med planen (6 kap. 24 § andra stycket och 15 kap. 3 §
första stycket PBL). Inlösenrätten är inte formellt knuten till att marken skall
användas för enskilt bebyggande enligt planen, men kommer att ha betydelse
endast för sådana fall, eftersom det finns lösenregler i 6 kap. 17 § PBL
beträffande mark för annat ändamål än enskilt bebyggande.

I departementspromemorian (Ds Bo 1984:2) Expropriationsersättning
föreslogs att värderingsreglerna i ExL skulle utformas så att löseskillingen i
de här aktuella fallen av utgången genomförandetid för mark för enskilt
bebyggande skulle bestämmas med bortseende från sådan del av marknadsvärdet
som grundas på förväntningar om att få genomföra planen. Ersättningen
skulle med andra ord bestämmas med utgångspunkt i att den

BoU 1986/87:4

9

pågående markanvändningen fortsätter. Dock skulle ersättningen lägst
motsvara en fjärdedel av det marknadsvärde som skulle ha förelegat, om
detaljplanen hade fått genomföras.

I lagrådsremissen uttalade departementschefen stark sympati för förslaget
men avstod - med hänvisning till att förslaget inte var nödvändigt för att PBL
skulle få avsedd effekt - från att lägga fram det. Departementschefen
tillfogade att han avsåg att uppmärksamt följa utvecklingen. Lagrådet fann
att departementschefens uttalande kunde skapa ovisshet och ansåg det vara
en brist att det inte redan nu skapas en mera definitiv klarhet i frågan om
genomförandetidens inverkan på expropriationsersättningen. Departementschefen
genmälde (s. 99) att det är naturligt att effekterna av en ny
ordning studeras och att ytterligare överväganden görs när tillräckliga
erfarenheter har vunnits. Någon förändring av ExL:s huvudregel att
marknadsvärdet skall ersättas föreslås nu alltså inte.

Bostadsutskottet, som instämmer i att någon förändring av ExL:s regler i
nu berört hänseende inte bör göras i detta sammanhang, tillfogar därvid
följande kommentar. En detaljplan, vars genomförandetid har löpt ut,
fortsätter att gälla tills den ändras eller upphävs (5 kap. 5 § fjärde stycket
PBL). Det betyder att byggrätten enligt planen består tills kommunen tagit
initiativ till ändring av planen i något avseende som berör byggrätten. Under
den tid som planarbete pågår, dock högst två år, kan kommunen skjuta på
behandlingen av ansökningar om lov (8 kap. 23 § PBL). Marknadsvärdet av
mark med byggrätt kommer att bero på kommunens intentioner. Hur dessa
gestaltar sig för olika planområden torde till stor del kunna bedömas med
ledning av bl. a. översiktsplanen. En viss osäkerhet om marknadsvärdets
utveckling torde naturligt nog ändå bli följden av att genomförandetiden
löper ut för mark där planen inte har genomförts. Som departementschefen
har påpekat medför denna osäkerhet att fastighetsägaren har en press på sig
att bygga i enlighet med planen under genomförandetiden. Osäkerheten kan
inte bedömas bli av den omfattningen att några särskilda regler behöver
tillskapas.

Kommunen kan tänkas vilja utnyttja sin möjlighet att inom tre år från
genomförandetidens utgång lösa in obebyggd mark av endera av två skäl.
Antingen avser kommunen att själv eller efter vidareförsäljning till byggföretag
e. d. genomföra planen. I ett sådant fall torde marknadsvärdet, oavsett
att genomförandetiden har gått ut, uppgå till ett belopp som inkluderar
byggrätten enligt planen. Löseskillingen blir alltså bestämd med utgångspunkt
i den (fortfarande) tillåtna markanvändningen. Eller kan kommunen
vilja lösa marken för att skaffa sig en markreserv eller ytterligare handlingsfrihet
inför en förestående planändring. I en sådan situation torde marknadsvärdet
kunna påverkas antingen positivt eller negativt av de nya planintentionerna.
Det torde härvid ofta bli aktuellt att tillämpa regeln i 4 kap. 2 § om att
löseskilling skall bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten
skulle ha haft om någon inverkan av expropriationsföretaget, dvs. det
företag som föranleder den förestående planändringen, inte förekommit.
Markägaren får härigenom ett skydd mot den värdeminskning som planintentionerna
kan föra med sig. Om planändringen föranleder en värdestegring,
vilket t. ex. kan vara fallet om kommunen avser att ändra det medgivna

BoU 1986/87:4

10

användningssättet eller öka exploateringsgraden, torde i stället presumtionsregeln
i 4 kap. 3 § ExL kunna åberopas i fråga om uppkommande
förväntningsvärden (NJA 1981 s. 933). Dessa värden tillfaller alltså kommunen,
om markägaren inte kan visa att värdeökningen beror av annat än
förväntningarna.

4.2.1.2 Särskilda ersättningsbestämmelser för äldre stads- och
byggnadsplaner. Anknytning till den s. k. garantiregeln i PBL

I propositionen föreslås en övergångsbestämmelse (punkt 2) av innebörd att
om mark exproprieras, som enligt före utgången av år 1978 fastställd och vid
ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt
bebyggande, och talan väcks före utgången av år 1996, skall ersättningen, om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden
som rådde vid ikraftträdandet. Den föreslagna övergångsbestämmelsen
anknyter till den s. k. garantiregeln i 17 kap. 8 § PBL, men är också tillämplig
i andra fall där expropriationsersättning skall bestämmas för mark inom
ifrågavarande planområden.

Utskottet förordar att riksdagen antar punkt 2 i övergångsbestämmelserna
med den lydelse - innehållande en med ett halvt år senarelagt sluttid
beträffande väckande av talan och visst förtydligande i andra stycket - som
betecknats som utskottets förslag och som framgår av bilaga 2 till detta
betänkande.

Garantiregeln innebar enligt förslaget i PBL-propositionen sammanfattningsvis
att en kommun under vissa förutsättningar skulle vara skyldig att på
fastighetsägarens begäran lösa in mark, som - efter upphävande eller ändring
av en sådan stads- eller byggnadsplan m. m., vars genomförandetid skall
anses ha gått ut enligt övergångsbestämmelser till PBL (17 kap. 4 § andra
stycket) - inte längre får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning
som är uppenbart oskälig. Talan om inlösen skulle väckas före utgången av år
1996. För bestämmande av inlösenersättning skulle, via en hänvisning till 14
kap. 9 § PBL, 4 kap. ExL gälla.

Den i propositionen föreslagna garantiregeln har fått en annan utformning
i den av riksdagen antagna lydelsen av 17 kap. 8 § PBL. Regeln avser numera
inte inlösenskyldighet för kommun utan skyldighet att utge ersättning för
skada genom en oskälig nedskärning av den byggrätt som medgetts i en äldre
stads- eller byggnadsplan. Ersättningsrätten gäller till förmån inte bara för
fastighetsägare utan även för innehavare av särskild rätt till fastighet.
Kommunen får välja att i stället för att betala ersättning lösa in fastigheten
eller rättigheten. Vidare har tiden för väckande av talan förkortats till
utgången av juni 1992. Det senare hänger samman med att även reglerna för
genomförandetid för äldre planer ändrats i förhållande till propositionsförslaget.
Slutligen har direkt i garantiregeln tagits in tillämpliga bestämmelser
om hur ersättningen skall bestämmas. Hänvisningen till 14 kap. 9 § PBL och
vidare till 4 kap. ExL står dock kvar och kommer att få betydelse både i
ersättnings- och inlösenmål.

I detta sammanhang uppmärksammar utskottet vissa brister i den antagna
lydelsen av 17 kap. 8 §. Bostadsutskottet har tidigare angett (PBL-betänkan -

BoU 1986/87:4

11

det s. 171) att skyddet enligt garantiregeln bör gälla under samma tid som
genomförandetiden för äldre planer, fastställda efter utgången av år 1978,
dvs. intill utgången av juni 1992. Detta syfte nås inte med den utformning
som garantiregeln nu har fått. Det kommer nämligen av praktiska skäl att
vara ogenomförbart att väcka talan före utgången av juni 1992 i de fall där en
planändring antas viss kortare tid före denna tidpunkt. Inte heller är det
önskvärt att talan väcks utan att tillräckligt rådrum har funnits för förhandlingar
mellan sakägare och kommunen. Garantiregeln bör därför justeras så
att den gäller skada som uppkommer till följd av att en äldre plan m. m.
upphävs eller ändras före utgången av juni 1992.1 likhet med vad som gäller
enligt ersättningsregeln i 14 kap. 5 § första och andra styckena beträffande
planändring före genomförandetidens utgång, avses beslut om ändring eller
upphävande som fattas före den nämnda tidpunkten. Det krävs inte att
beslutet också vunnit laga kraft. Tidpunkten för laga kraft bör dock ha den
betydelsen att talan i de aktuella fallen, i likhet med vad som föreskrivs i 15
kap. 4 §, skall väckas senast inom två år från det att beslutet vann laga kraft.

Garantiregeln lider vidare av den bristen att den inte på motsvarande sätt
som föreskrivs i 14 kap. 5 § tredje stycket ger skydd åt den som sökt bygglov
enligt den äldre planen före utgången av juni 1992. Det bör därför föreskrivas
att rätten till ersättning skall gälla även om den äldre planen ändras eller
upphävs efter utgången av juni 1992, men bygglov har sökts dessförinnan och
ärendet inte avgjorts före den nämnda tidpunkten.

En grundläggande förutsättning för att ersättning skall utgå är att det
kommunala beslutet leder till en konstaterad skada för sakägaren. Om en
plan ändras så att den fortsättningsvis tillåter bara en mindre byggrätt än
förut kan skadan normalt bestämmas med utgångspunkt i byggrättsbegränsningen.
Om planen i stället upphävs, är det däremot inte redan genom
beslutet fullt klart vilken skada som upphävandet medför. Det är ju inte
uteslutet att bygglov kan beviljas ändå. I detta fall kan det alltså behövas
någon form av kompletterande uppgifter för skadebedömningen. Ibland
torde det av de handlingar som skall utarbetas under planförfarandet inför
upphävandebeslutet framgå vilken bebyggelse som eventuellt kan medges i
stället för den som tillåtits i den upphävda planen. Har områdesbestämmelser
om byggnaders placering, utformning och utförande antagits i stället för
den upphävda planen, torde dessa kunna ge motsvarande vägledning.
Genom en ansökan om förhandsbesked kan sakägaren också på ett relativt
enkelt sätt få besked om i vad mån bebyggelse kan få komma till stånd. I
upphävandefallen torde normalt den skada som skall bedömas enligt
garantiregeln sålunda inte vara större än skillnaden mellan fastighetens värde
med byggrätt enligt den upphävda planen och värdet av fastigheten med den
bebyggelse som kan medges efter upphävandet.

Garantiregeln uppmärksammas också i den under allmänna motionstiden
1987 väckta motionen Bo522 (fp). Motionärerna påtalar risken för rättsförluster
om ansökningar om bygglov inte hinner behandlas före talefristens
utgång, dvs. utgången av juni 1992.1 yrkande 1 begär motionärerna att rätten
till ersättning knyts till tidpunkten för bygglovsansökning.

Utskottet är som framgått ovan berett att medverka till att bristerna i den
beslutade lydelsen av garantiregeln undanröjs. Emellertid bör inte rätten till

BoU 1986/87:4

12

ersättning knytas endast till tidpunkten för bygglovsansökningen. Den böroberoende
av om lov sökts eller ej - inträda redan när en plan upphävs eller
ändras före den kritiska tidpunkten. Det är inte någon praktisk lösning att
ersättning skall kunna utgå endast om den föregåtts av en formlig lovansökning.
Genom den ändring som utskottet ovan föreslagit får motionärernas
syfte i allt väsentligt ändå anses tillgodosett. Utskottet avstyrker den lösning
som ett bifall till motion Bo522 (fp) yrkande 1 skulle innebära.

Utskottet föreslår med hänvisning till det ovan anförda att riksdagen antar
17 kap. 8 § i den lag om ändring i plan- och bygglagen, som framgår av bilaga
3 till betänkandet.

I motion Bo522 (fp), yrkande 2, begärs ett tillkännagivande till regeringen
om att vissa myndigheter, t. ex. lantmäteriverket, skall ha informationsskyldighet
beträffande risker för byggrättsförluster efter halvårsskiftet 1992.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
allmänheten informeras om de regler som PBL innehåller i fråga om
förutsättningar för planändringar m. m. i samband med att garantiregeln
upphör eller att genomförandetiden går ut. Informationsfrågorna bör dock
främst vara en kommunal uppgift. Med tanke på de skiftande lokala regler
som PBL ger utrymme för kommunerna att skapa, kan det sättas i fråga om
centrala informationskampanjer kan fylla någon självständig funktion i de
avseenden som motionärerna aktualiserar. Informationsinsatserna får förutsättas
komma till stånd utan någon riksdagens åtgärd. Motion Bo522 (fp)
yrkande 2 avstyrks.

4.2.2 Mark för annat än enskilt bebyggande

Regler om rätt till inlösen av mark för annat än enskilt bebyggande finns i 6
kap. 17 § PBL. I 14 kap. 1 § PBL finns också regler om skyldighet för
kommunen att lösa in sådan mark eller rätt därtill om fastighetsägaren begär
det.

I propositionen föreslås att en motsvarighet till 42 § BL tas in som en sista
mening i 4 kap. 1 § första stycket ExL. Härigenom blir klarlagt att mark, som
redan ingår i allmän väg och som enligt en detaljplan avsätts som allmän
plats, får tas i anspråk av kommunen utan ersättning. Det kan anmärkas att
den ursprunglige fastighetsägaren i dessa fall får förutsättas ha fått ersättning
när vägen togs i anspråk med vågrätt enligt väglagen.

Vidare föreslås att gällande praxis vid inlösen av mark som enligt en
detaljplan är avsedd för allmän plats, nämligen att löseskillingen bestäms på
grundval av de planförhållanden som gällde närmast innan marken enligt
planen lades ut för sådant ändamål, skall lagfästas (4 kap. 3 a § ExL).
Bestämmelsen uttrycker samma princip som anges i 4 kap. 2 § ExL.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen i nu behandlad del.

Slutligen föreslås en övergångsbestämmelse (punkt 3) av innebörd att
expropriationsersättningen för mark, som enligt en vid ikraftträdandet
gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebygggande,
skall bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper
som gällde vid ikraftträdandet. Regeln föreslås gälla fall där talan
väcks före utgången av år 1990. Tidsfristen avses vara densamma som den

BoU 1986/87:4

13

som anges i 17 kap. 5 § PBL. På grund av det senarelagda ikraftträdandet av
PBL anges numera i denna paragraf att i fråga om områden som omfattas av
stadsplan lösenbestämmelserna i 48 § första och tredje styckena BL skall
fortsätta att tillämpas intill utgången av juni 1991. Motsvarande ändring av
tidsangivelsen bör göras även i punkt 3 övergångsbestämmmelserna till ExL.
Även ett förtydligande i andra stycket bör göras. Lydelsen framgår av bilaga
2.

4.3 Samordningen av reglerna om intrångsersättning

4.3.1 Inledning

Det intrång i rätten att förfoga över fast egendom som kan beslutas med stöd
av olika lagar kan innebära att fastighetsägaren eller någon som härleder sin
rätt från denne hindras i sin egen användning. Han får t. ex. inte avverka skog
eller uppföra bebyggelse. Intrånget kan också bestå i att han får tåla annan
markanvändning än den han själv önskar, t. ex. att allmänheten bereds
tillträde utöver vad allemansrätten medger eller att ett område spärras av.
När egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande
skall enligt 2 kap. 18 § regeringsformen ersättning utgå enligt grunder som
bestäms i lag. För rådighetsinskränkningar av det slag som nyss beskrevs
finns det däremot inte någon skyldighet enligt regeringsformen att utge
ersättning till en berörd fastighetsägare. Ofta har det ändå föreskrivits att
ersättning skall utgå, i vart fall om intrånget leder till en mer kvalificerad
skada.

I samband med statsmakternas överväganden rörande hushållning med
mark och vatten år 1972 reformerades ersättningsbestämmelserna i ett flertal
lagar inom det mark- och miljörättsliga området. Reformen stod också i
samband med ändringar i expropriationslagstiftningen. Syftet med ändringarna
var att åstadkomma en ordning som innebär att när mark eller rättighet
till mark tas i anspråk med stöd av ExL eller annan lagstiftning med
inlösen verkan, t. ex. BL, skall markvärdestegring orsakad av förväntningar
om en ändrad markanvändning i princip inte ersättas. Däremot skall den
pågående markanvändningen i princip skyddas. Intrång i pågående markanvändning
skall därför utlösa ersättningsskyldighet, om intrånget är någorlunda
kvalificerat. I BL, NVL, väglagen, lagen om enskilda vägar och
byggnadsminneslagen, BML, föreskrevs i de ändrade reglerna ersättningsskyldighet
för intrång genom beslut enligt de nämnda lagarna, under
förutsättning att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Den
sålunda angivna kvalifikationsgränsen kompletterades med uttalanden i
proposition 1972:111 bil. 2 s. 326 ff. som närmare angav dels hur begreppet
pågående markanvändning bör förstås, dels hur stort intrång som skall
motsvara ett avsevärt försvårande.

Den sålunda uppställda kvalifikationsgränsen har sedermera införts också
i VL, nämligen i fråga om intrång genom föreskrifter till skydd för yt- eller
grundvattentillgångar (vattenskyddsområde). Även i skogsvårdslagen och
lagen om skötsel av jordbruksmark har begreppet avsevärt försvårande av
pågående markanvändning införts. Det syftar där dock inte på någon rätt till

BoU 1986/87:4

14

ersättning utan anger en gräns som inte får överskridas vid meddelandet av
generella föreskrifter till skydd för naturvårdens intressen.

När det gäller att avgöra hur stort intrång ett beslut enligt någon av de
nämnda lagarna innebär för en viss sakägare och om kvalifikationsgränsen
överskridits eller ej, uppstår frågan vad skadan genom intrånget värdemässigt
skall jämföras med. Denna fråga, som inte berörts närmare i förarbetena
till 1972 års lagstiftning, har i rättspraxis (NJA 1981 s. 351 I och II) ansetts
böra lösas med analogisk tillämpning av ExL:s bestämmelser. Enligt
expropriationsrättsliga värderingsprinciper skall ersättning bestämmas åt
varje sakägare för sig. Vid uppskattning av intrång på visst område skall
hänsyn tas till den ekonomiska enhet vari området kan anses ingå.

Vid särskilt kvalificerat intrång - när synnerligt men uppkommer vid
användningen av en fastighet - gäller enligt 1972 års lagstiftning att
fastighetsägaren kan påkalla inlösen av fastigheten. Ett undantag är därvid
ersättningsreglerna i BML, som inte medför någon inlösenskyldighet.

4.3.2 Intrångsersättning enligt PBL-propositionen

I regeringens förslag till ersättningsbestämmelser i PBL fanns två skilda
kvalifikationsgränser angivna. I fråga om beslut enligt PBL som medför
intrång i form av restriktioner beträffande vegetation och markyta eller
vägrat marklov (lov till schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering)
inom områden som avses bli använda för bebyggelse eller där särskilda
skydds- eller säkerhetsintressen gör sig gällande, föreslogs att ersättning
skulle utgå om den pågående markanvändningen avsevärt försvårades, dvs.
under samma förutsättning som angetts i 1972 års lagstiftning. Medför
intrånget synnerligt men vid användningen av fastigheten, skulle inlösenskyldighet
gälla för kommunen. För intrång i användningen av mark för
bebyggelse föreslogs i propositionen ersättningsrätt i tre fall: för vägrat
återuppförande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad, för vägrat
lov till rivning av en byggnad och för utfärdande av skyddsbestämmelser för
särskilt värdefull bebyggelse. Kvalifikationsgränsen för ersättning skulle
dock vara en annan än i de markreglerande fallen. Ersättning skulle utgå när
skadan var betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastigheten.
I dessa ersättningsfall skulle ersättning inte betalas ut för den del av
skadan som ligger under kvalifikationsgränsen. Även i dessa fall skulle
uppkomsten av synnerligt men vid användningen av fastigheten medföra rätt
att påkalla inlösen.

4.3.3 Intrångsersättning enligt PBL

Bostadsutskottet (BoU 1986/87:1 s. 138) godtog att två olika kvalifikationsgränser
användes för ersättningsfallen i PBL. Dock ansåg utskottet att den i
propositionen föreslagna ordningen borde något jämkas och i vissa fall
förtydligas. Utskottets förslag, som antogs av riksdagen, innebär att kommunen
skall ersätta skada till följd dels av vägrat lov till återuppförande av en på
annat sätt än genom olyckshändelse förstörd byggnad (14 kap. 8 § första
stycket 1 PBL), dels av vägran att tillåta rivning av särskilt värdefull

BoU 1986/87:4

15

bebyggelse (14 kap. 8 § första stycket 2 PBL), allt i den mån skadan är
betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. Från
ersättningen skall dras av ett belopp som motsvarar vad som understiger
kvalifikationsgränsen.

Intrång genom skyddsbestämmelser för särskilt värdefull bebyggelse (14
kap. 8 § första stycket 3 PBL) skall ersättas av kommunen, om bestämmelserna
medför att den pågående användningen avsevärt försvåras. Samma
kvalifikationsgräns skall gälla i fråga om intrång genom bestämmelser om
vegetation och markyta och genom vägrat marklov (lov till schaktning,
fyllning, trädfällning och skogsplantering) i bebyggelseområden och skyddsoch
säkerhetsområden (14 kap. 8 § första stycket 4 och 5). Kvalifikationsgränsen
för de sistnämnda fallen har dock modifierats på det sättet att den
pågående markanvändningen skall ha avsevärt försvårats inom berörd del av
fastigheten. Vad som är att förstå som en berörd del har utskottet närmare
angivit på s. 147 ff. i PBL-betänkandet. På en fastighet, där den pågående
markanvändningen är skogsbruk och där det t. ex. beslutats om förbud mot
trädfällning på vissa delar av fastigheten, skall inverkan av förbudet bedömas
i förhållande till den behandlingsenhet, dvs. ett eller flera skogsbestånd, som
avses bli avverkade samtidigt och som förbudet gäller för. Det ligger i sakens
natur att behandlingsenheten typiskt sett är en mindre enhet än den
ekonomiska enheten, även om det självfallet någon gång kan finnas mindre
skogsfastigheter som består av bara en eller ett fåtal behandlingsenheter. Ett
förbud mot trädfällning som berör en liten behandlingsenhet kan därför ofta
komma att medföra att kvalifikationsgränsen för ersättning överskrids.

Genom de ändringar i utformningen av ersättningsreglerna och tillhörande
kvalifikationsgränser som riksdagen beslutat om i förhållande till PBLpropositionen,
aktualiseras en del nya frågor om anpassningen till anknytande
lagstiftning, frågor som givetvis inte kunnat lösas inom ramen för
följdlagstiftningspropositionen. Dessa frågor berör såväl regler om intrång i
den pågående markanvändningen till förmån för natur- och miljövårdsintressen
som regler till skydd för värdefull bebyggelse.

Den omständigheten att inte mindre skador ersätts aktualiserar också
frågan om hur den sammanlagda verkan av flera mindre intrång skall
bedömas i förhållande till kvalifikationsgränsen. Till frågorna om s.k.
ackumulerad skada skall utskottet återkomma efter att ha behandlat
samordningen av reglerna om kvalifikationsgräns. Detsamma gäller också
vissa frågor om ansvaret för rättegångskostnader i mål om intrångsersättning.

Som nämndes tidigare finns det ersättningsregler till skydd för pågående
markanvändning också i väglagen och lagen om enskilda vägar. Anknytningen
av dessa lagar till PBL behandlas i proposition 1985/86:118, vilken
hänvisats till trafikutskottet. Bostadsutskottet finner därför att det bör vara
trafikutskottets uppgift att ta ställning till samordningen av ersättningsbestämmelserna
i väglagstiftningen med PBL.

BoU 1986/87:4

16

4.3.4 Intrång i pågående markanvändning av hänsyn till natur- och miljövård BoU 1986/87:4

I NVL finns ett flertal bestämmelser som ger möjlighet att reglera användningen
av mark.

Följande beslut om bildande av naturreservat (7-12 §§ NVL), naturminne
(13 § NVL) och naturvårdsområde (19 § NVL) kan föranleda sådant
intrång i användningsmöjligheten för en fastighet att en ersättningsfråga kan
bli aktuell.

Vid bildande av naturreservat skall länsstyrelsen enligt 8 § NVL ange
grunden för beslutet och föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över
fastighet som befinns nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet,
såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet,
uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av
bekämpningsmedel. Befinns sedermera att en ny grund bör gälla för
reservatet eller att ytterligare inskränkningar erfordras, får länsstyrelsen
ompröva och utvidga sitt beslut.

Enligt 9 § NVL får länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla intrång dels
genom anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor,
tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar, dels
genom gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller liknande
åtgärd, dels genom att allmänheten bereds tillträde till område där den
annars inte skulle ha ägt tillträde.

Av 11 § NVL framgår vidare att länsstyrelsen, där fråga har uppkommit
om bildande av naturreservat eller utvidgning av reservatsföreskrifter, får för
viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd
vidta åtgärd som skulle strida mot syftet med de ifrågasatta reservatsföreskrifterna.

Enligt 13 § NVL får till fastighet hörande naturföremål, som behöver
särskilt skydd, tillsammans med erforderligt område på marken fridlysas av
länsstyrelsen som naturminne. Markområdet skall avpassas efter vad som
krävs för att bevara naturföremålet och bereda nödvändigt utrymme
däromkring. Vad som stadgas i 8—12 §§ NVL gäller i tillämpliga delar även
naturminne.

Enligt 26 § NVL är fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till
fastighet berättigade till ersättning för intrång som uppkommer genom
föreskrifter som beslutats med stöd av 8 och 9 §§ NVL, om pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Innebär en föreskrift enligt 8 § NVL
förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning inte i
anledning av den föreskriften utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats
med särskilda villkor.

Har förbud meddelats enligt 11 § NVL och vägras tillstånd som där avses,
är sakägare berättigad till ersättning som för en föreskrift enligt 8 och 9 §§
NVL.

Ersättning utgår inte bara för intrång utan givetvis också om föreskrifterna
innebär att mark tas i anspråk.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av en fastighet, kan ägaren
enligt 28 § NVL fordra att fastigheten löses in.

I fråga om ersättning och inlösen skall ExL tillämpas i den mån inte annat

2 Riksdagen 1986187.19sami. Nr 4

föreskrivs i NVL. Presumtionstidpunkten är dagen tio år före det talan väcks
vid domstol.

I 31-36 §§ finns ytterligare regler om bestämmande av ersättning genom
engångsbelopp eller årligt belopp, om vissa frister för anhängiggörande av
ersättningsanspråk och om rättegångskostnader m. m. Reglerna innebär
bl. a. att länsstyrelsen, innan ett möjligen ersättningsgrundande beslut fattas,
kan förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att anmäla
anspråket till länsstyrelsen, vid påföljd att rätten att föra ersättningstalan går
förlorad (32 §).

Kvalifikationsgränsen avsevärt försvårande av pågående markanvändning
gäller också vid bildande av naturvårdsområde enligt 19 § NVL. För intrång
eller ianspråktagande genom föreskrifter meddelade till skydd för ett sådant
område finns dock inte någon rätt till ersättning. Området får inte förklaras
vara naturvårdsområde, om de åtgärder som bör vidtas är så ingripande att
kvalifikationsgränsen överskrids. Då skall i stället området avsättas som
reservat med den rätt till ersättning som följer därav. Omvänt får inte heller
området avsättas till naturreservat, om syftet med åtgärden i allt väsentligt
kan tillgodoses genom att området förklaras som naturvårdsområde (7 §
NVL).

I sammanhang med de nu beskrivna reglerna i NVL kan nämnas även
reglerna i VL till skydd för vattentäkter. Enligt 19 kap. 2 § VL kan
länsstyrelsen besluta om behövligt skyddsområde för yt- eller grundvattentillgång
som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas för vattentäkt (vattenskyddsområde).
Länsstyrelsen skall därvid föreskriva de inskränkningar i
rätten att förfoga över fastighet inom vattenskyddsområdet som behövs för
att tillgodose syftet med området. Exempel på sådana föreskrifter är förbud
mot bebyggelse, utsläpp av avloppsvatten, täktverksamhet, användning av
gödsel och bekämpningsmedel, lagring av oljor och kemikalier, bad, båtfart
och fiske. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller
stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.
Föreskrifter, som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras
eller att annans mark tas i anspråk, får endast meddelas på ansökan av
kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs. Fastighetsägare
och innehavare av särskild rätt till fastighet har enligt 19 kap. 7 § rätt till
ersättning, om föreskrifterna medför att kvalifikationsgränsen överskrids
eller att mark tas i anspråk. Ersättningen skall betalas av den som begärt
föreskrifterna. Om en föreskrift medför förbud att vidta vissa åtgärder utan
tillstånd, utgår ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med
särskilda villkor. Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten,
är den ersättningsskyldige skyldig att lösa fastigheten.

I detta sammanhang bör beskrivas även de regler som tagits in i
skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark om hänsynstagande
till naturvårdens intressen. 121 § skogsvårdslagen och 6 a § lagen om skötsel
av jordbruksmark har getts bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om sådana
hänsynstaganden. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras. I förordningar har regeringen
bemyndigat skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen att meddela föreskrifter -

BoU 1986/87:4

18

na. Dessa innehåller generella regler för hur skogsbruk resp. jordbruk skall
bedrivas med hänsyn till t. ex. hyggesstorlek och hyggesform, flora och
fauna, boträd, sällsynta djur och växter, friluftsliv och rekreation, kulturminnen,
vattendrag, stigar, sträckningen av skogsbilvägar, landskapsbild, åkerholmar
och odlingsrösen, stenmurar och brukningsvägar, träd och buskar,
våtmarker och mindre ytvatten, användningen av kemiska medel, markavvattning,
bevattning, nedläggning, nyodling, husbehovstäkter m. m. Föreskrifterna
är tämligen detaljerade, men de är givetvis generella och inte
meddelade med tanke på någon viss fastighet. Det är därför en bedömningsfråga
vilken inverkan på den pågående markanvändningen i ett enstaka fall
som föreskrifterna kan ha. I den mån föreskrifternas samlade verkan skulle
medföra ett avsevärt intrång i den pågående markanvändningen på en viss
fastighet, kan det inte hävdas att de skall tillämpas fullt ut. Någon rätt till
ersättning finns inte föreskriven i lagarna. Det kan tilläggas att föreskrifternas
verkan i förhållande till en viss fastighet eller fastighetsdel kan
konkretiseras genom att resp. tillsynsmyndighet (skogsvårdsstyrelse eller
lantbruksnämnd) med stöd av 24 § och 9 a § resp. lag meddelar ett sådant
föreläggande eller förbud som behövs för att föreskrifterna skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud, som skall riktas till en viss person, får i princip
meddelas först när det visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte har
följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock
föreläggande eller förbud meddelas omedelbart. Även för föreläggande eller
förbud gäller - utan särskild föreskrift i lagtexten - begränsningen att den
pågående markanvändningen inte avsevärt får försvåras. Ett ingripande får
givetvis inte gå längre än de föreskrifter som det stödjer sig på.

Jordbruksutskottet har i sitt yttrande såvitt rör ersättningsreglerna funnit
att starka skäl talar för att ersättningsreglerna i 26 § NVL i största möjliga
utsträckning överensstämmer med motsvarande bestämmelser i PBL. Bl. a.
med hänsyn till att kommunerna i vissa fall skall få möjlighet att tillämpa även
NVL, synes det utskottet naturligt att kvalifikationsgränsen blir enhetligt
fastställd i PBL och NVL. Det kan lämpligen ske genom att man i 26 § första
stycket NVL infogar orden ”inom berörd del av fastigheten”. Med hänsyn till
konstruktionen av 19 § NVL, som anger förutsättningarna för bildande av
naturvårdsområde, bör motsvarande ändring göras också där. Bestämmelserna
i VL om vattenskyddsområde ger, enligt jordbruksutskottets uppfattning,
möjlighet att ålägga restriktioner som till utformning och verkan nära
överensstämmer med intrång som kan aktualiseras med stöd av PBL och
NVL. Jordbruksutskottet föreslår med hänvisning härtill att 19 kap. 7 §
första stycket VL ändras på det sätt som föreslagits i fråga om NVL.
Beträffande däremot skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark
räknar jordbruksutskottet med att det i praktiken inte behöver bli
något problem med att behålla nuvarande bestämmelser. Någon ändring av
dessa förordas därför inte.

4.3.5 Intrång i användningen av skyddsvärda byggnader

BoU 1986/87:4

Som framgått ovan ger PBL möjlighet för kommunerna att skydda värdefulla
byggnader och bebyggelsemiljöer. Grunden för skyddsmöjligheterna är

19

föreskriften i 3 kap. 12 § PBL enligt vilken byggnader, som är särskilt
värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig
synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, inte får
förvanskas. Enligt 3 kap. 13 § tredje stycket skall sådana byggnader också
underhållas så att deras särart bevaras. Dessa regler skall tillämpas bl. a. vid
planläggning och lovprövning enligt PBL. De föranleder inte någon rätt till
ersättning för den som måste följa dem och därvid ser sig hindrad i sitt
utnyttjande av egendomen.

I en detaljplan eller i områdesbestämmelser har kommunerna vidare
möjlighet att konkretisera och förstärka skyddet för de särskilt värdefulla
byggnaderna genom att förordna (5 kap. 7 § resp. 16 § PBL) dels om
rivningsförbud för byggnaderna, dels om skyddsbestämmelser, dvs. mer
detaljerade regler om hur byggnaderna skall bevaras med avseende på
underhåll och ombyggnadsmöjligheter.

Även utan att rivningsförbud har beslutats finns det möjlighet för
kommunen att vägra rivningslov för de värdefulla byggnaderna (8 kap. 16 §).
Skyldighet att söka rivningslov gäller inom område med detaljplan, men kan
utanför sådana områden införas genom områdesbestämmelser (8 kap. 8 §).

Vägran att medge rivning samt utfärdande av skyddsbestämmelser skall,
när det innebär ett mer kvalificerat intrång, medföra ersättningsskyldighet
(14 kap. 8 § PBL). Som framgått ovan gäller att ersättning i fall av vägrad
rivning utgår först för en skada som är betydande i förhållande till berörd del
av en fastighet. Ersättningsskyldigheten inträder när rivningsförbud bestäms
eller när lov vägras.

För en skada som uppkommer genom att skyddsbestämmelser beslutas, är
kommunen ersättningsskyldig, om pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten. Med berörd del avses här, enligt
PBL-propositionen (s. 393), byggnaden med tillhörande normalstor tomt.

Genom PBL får kommunen således möjlighet att skydda värdefull
bebyggelse på i princip samma sätt som staten har enligt BML. PBLvilar
också på den uppfattningen att kommunen skall kunna ge samma skydd åt
kulturvärdena som nu enbart kan åstadkommas genom länsstyrelsens beslut
om byggnadsminnesförklaring (PBL-propositionen s. 446). Därmed aktualiseras
också frågor om samordningen mellan PBL och BML, inkl. ersättningsreglerna
i de båda lagarna.

Förutsättningen för en byggnadsminnesförklaring enligt BML är att en
byggnad bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av
historiskt betydelsefull händelse och att den med hänsyn härtill är synnerligen
märklig. BML gäller inte för byggnader som tillhör staten eller utgör fast
fornlämning. Lagen gäller inte heller för kyrkliga byggnader (1 § BML).

Genom skyddsföreskrifter skall anges i vilka delar en byggnadsminnesförklarad
byggnad inte får ändras och i vilka hänseenden och på vad sätt
byggnadens ägare har att sörja för vården av byggnaden. Föreskrifterna får
även avse att ett kringliggande område skall hållas i ett sådant skick att
byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas. Skyddsföreskrifterna
skall i görligaste mån utformas i samförstånd med byggnadens ägare och
ägare till kringliggande område. Ägare får inte åläggas mer omfattande
skyldigheter än som oundgängligen är nödvändigt för bibehållande av

BoU 1986/87:4

20

byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens
användning och ägarens skäliga önskemål (2 § BML). Om en ändring av ett
byggnadsminne i strid mot skyddsföreskrifter är nödvändig för att byggnaden
skall vara till nytta eller eljest är påkallad av särskilda skäl, får länsstyrelsen
ge tillstånd till ändringen (3 § BML). Försummelser i fråga om skyddsföreskrifter
kan föranleda föreläggande för ägaren att vidta erforderliga åtgärder
i den mån åtgärderna inte är oskäligt betungande med hänsyn till byggnadens
användning. Följs inte föreläggandet, kan länsstyrelsen låta utföra åtgärderna
på ägarens bekostnad (4 § BML). I avvaktan på slutlig prövning av frågan
om byggnadsminnesförklaring får länsstyrelsen för viss tid förbjuda åtgärder
som äventyrar byggnadens kulturhistoriska värde (7 § BML). En byggnadsminnesförklaring
kan hävas eller jämkas (15 och 16 §§ BML). Det finns
vidare straffbestämmelser samt vites- och handräckningsregler i fråga om
överträdelse av skyddsföreskrifter (17 och 18 §§ BML).

Ersättningsbestämmelserna i BML har följande konstruktion. Medför
skyddsföreskrifter att pågående användning av en byggnad eller ett område
avsevärt försvåras, är fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till
fastigheten berättigade till ersättning av staten (5 § första stycket BML).
Även för skada till följd av förbud enligt 7 § är staten ersättningsskyldig. Det
finns vidare vissa ersättningsregler till förmån för borgenär med panträtt i
fastigheten (11 § BML). Vid bestämmande av ersättning tillämpas ExL i den
mån det inte finns avvikande regler i BML (12 § BML). Ersättning kan utgå
med årligt belopp, som vid ändrade förhållanden kan omprövas (5 § andra
stycket BML). I likhet med vad som gäller enligt NVL kan länsstyrelsen,
innan byggnadsminnesförklaringen utfärdas, förelägga den som vill göra
anspråk på ersättning att anmäla anspråket inom två månader, vid påföljd att
rätten att föra ersättningstalan annars går förlorad (9 § BML).

Någon rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen, om synnerligt men
uppkommer vid användningen av fastighet, har inte föreskrivits. Det torde
inte heller följa någon rätt för staten att ta mark eller byggnad i anspråk enligt
BML. Det bör framhållas att ersättningsbestämmelserna såvitt känt aldrig
tillämpats vid någon domstol. Byggnadsminnesförklaring har alltså hittills
kunnat utfärdas i samförstånd med berörda sakägare, så som också förutsätts
i 2 § andra stycket BML. Till bilden av tillämpningen av BML hör också de
möjligheter som finns att få statligt stöd för upprustning och underhåll av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Som framgår av redogörelsen finns det alltså vissa skillnader i konstruktionen
av å ena sidan PBL:s regler om skydd för den värdefulla bebyggelsen
samt ersättning åt sakägare och å den andra sidan BML:s regler om
skyddsföreskrifter och ersättning. Enligt PBL gäller en kvalifikationsgränsbetydande
skada - i fall skadan uppkommer till följd av vägrad rivning, och
en annan - avsevärt försvårande av pågående markanvändning - om skadan
uppkommer genom skyddsbestämmelser. I BML finns bara en kvalifikationsgräns:
avsevärt försvårande av pågående användning.

Avsikten med regeringens förslag är dock att tillämpningen av den ena
lagstiftningen inte skall utesluta tillämpning av den andra. I PBL-propositionen
(s. 447) framhålls att det kan finnas situationer där det finns behov av att
meddela skyddsbestämmelser enligt PBL för att bevara ett värdefullt

BoU 1986/87:4

21

bebyggelseområde där någon eller några byggnader redan är byggnadsminnesförklarade.
Till bemötande av kritiska synpunkter från lagrådet har
departementschefen i följdlagstiftningspropositionen (s. 134) anfört bl. a. att
de föreskrifter som finns om samordningen av kommunala och staliga beslut
bör medföra att motstridiga eller dåligt samordnade beslut undviks. I
följdlagstiftningspropositionen har föreslagits att ersättningsreglerna i BML
utformas så att de stämmer överens med motsvarande regler i PBLpropositionen.
Sålunda föreslås att ersättning för skada till följd av beslut om
skyddsföreskrifter skall utges endast om skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörda delar av fastigheten. Vidare föreslås att ersättningen
skall minskas med det belopp som ligger under kvalifikationsgränsen. Om
staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, föreslås att domstolen
skall förordna att ersättningen skall betalas ut först när vissa åtgärder med
byggnaden har utförts. Med viss avvikelse från ExL:s eljest tillämpliga regler
föreslås också att ersättningen för minskat marknadsvärde skall bestämmas
som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet,
varvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen.
Regeringens förslag - som tillkommit innan bostadsutskottet avslutat sin
behandling av PBL - tillgodoser alltså inte behovet av samordning mellan å
ena sidan BML och å den andra PBL i den utformning som den lagen
slutligen fått. Detta ger anledning till ytterligare överväganden rörande
utformningen av BML.

Kulturutskottet har i sitt yttrande i nu aktuell del inledningsvis anfört
följande:

Utskottet konstaterar att den utformning som ersättningsreglerna i PBL fått
på förslag av bostadsutskottet medför viss svårighet när det gäller att
åstadkomma full kongruens mellan bestämmelserna i byggnadsminneslagen
och PBL.

Den i proposition 1985/86:90 föreslagna ändringen av 5 § byggnadsminneslagen
innebär i förening med ett ändringsförslag beträffande 12 § - att
byggnadsminnesförklaring likställs med rivningsförbud såtillvida att om
skada uppstår ersättning för intrånget skall utgå efter samma ersättningsprincip
som ersättning vid rivningsförbud enligt PBL. Enligt förslaget till lagtext
gäller då den högre kvalifikationsgränsen. För det fall att syftet med
byggnadsminnesförklaring är att förhindra rivning råder således i princip
överensstämmelse mellan förslaget i proposition 1985/86:90 och PBL.

Däremot kommer kompensation för skada uppkommen genom verkan av
skyddsföreskrifter att utgå efter olika kvalifikationsgränser i PBL och i
byggnadsminneslagen om regeringens förslag till ändringar i sistnämnda lag
antas.

Kulturutskottet hänvisar vidare till bostadsutskottets uttalande i PBLbetänkandet
(s. 144) att det är angeläget att det finns en överensstämmelse i
ersättningsreglerna mellan olika lagar och att de preciseringar och förändringar
som bostadsutskottet föreslår beträffande PBL bör få genomslag även
i följdlagstiftningen. Kulturutskottet delar denna uppfattning och förordar
därför att ersättningsreglerna i PBL och i byggnadsminneslagen samordnas.
För att detta skall kunna ske kan det, enligt utskottet, bli nödvändigt att låta
även byggnadsminneslagen få en sådan utformning att rivningsfrågor kan
regleras fristående från reglering av underhåll och ändringar av byggnader.

BoU 1986/87:4

22

Kulturutskottet föreslår att bostadsutskottet gör de ändringar i byggnadsminneslagen
som följer av kulturutskottets ställningstagande.

4.3.6 Överväganden om enhetliga kvalifikationsgränser

Bostadsutskottet står kvar vid sin uppfattning att det är angeläget att
ersättningsregler i olika lagar stämmer överens med varandra. Strävan efter
överensstämmelse blir särskilt motiverad i den mån ersättning skall utgå
enligt skilda lagar för intrång av i princip samma art.

Som framgått av den ovanstående redogörelsen har de regleringsmöjligheter
som PBL ger i fråga om vegetation och markyta samt marklovsplikt i
områden avsedda för bebyggelse eller där särskilda skydds- eller säkerhetsintressen
gör sig gällande, ett samband med regleringsmöjligheterna dels i
NVL i fråga om områden för naturreservat, naturminnen och naturvårdsområden,
dels i VL när det gäller vattenskyddsområde. För en samordning av
kvalifikationsgränsen i PBL, NVL och VL talar också det förhållandet att
kommunerna avses få ett vidgat ansvar för tillämpningen av bestämmelserna
i NVL i fråga om naturreservat och naturvårdsområden. (Se vidare avsnitt 7.)
Bostadsutskottet instämmer därför i jordbruksutskottets förslag att kvalifikationsgränsen
i 26 § NVL och 19 kap. 7 § VL anges med infogande av orden
”inom berörd del av fastigheten” så att den därefter stämmer överens med
motsvarande kvalifikationsgräns i 14 kap. 8 § andra stycket PBL. Även i 19 §
NVL, där frågan om pågående markanvändning avsevärt försvåras eller inte
är avgörande för om den ersättningsfria regleringsformen naturvårdsområde
kan användas, bör en motsvarande justering göras. Utskottets förslag till
lagtext framgår av bilaga 2.

När det gäller att avgöra hur stor del av en fastighet som är berörd av
intrång enligt NVL resp. VL bör bostadsutskottets uttalanden i PBLbetänkandet
(s. 148 ff.) tjäna till ledning för tillämpningen. Det kan här
tillfogas att länsstyrelserna till följd av den föreslagna utformningen av 19 §
NVL i vissa fall kan behöva göra en relativt ingående bedömning av
verkningarna av tilltänkta föreskrifter för ett naturvårdsområde eller vattenskyddsområde
i fråga om den pågående markanvändningen inom de
berörda delarna av det aktuella området.

Vad härefter gäller frågan om motsvarande jämkning bör göras i skogsvårdslagen
och lagen om skötsel av jordbruksmark är enligt bostadsutskottets
mening följande att beakta. Ingendera lagen innehåller några ersättningsregler.
Kravet att pågående markanvändning inte avsevärt får försvåras
gäller enligt dessa lagar för de föreskrifter, dvs. den normgivning, som
skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen med stöd av bemyndigandet i de båda
lagarna och ytterst i 8 kap. 7 § första stycket 4 och 11 § regeringsformen, får
utfärda med giltighet för alla fastigheter i landet där det finns skogsmark eller
bedrivs jordbruk. Det skulle givetvis inte vara möjligt att utforma föreskrifterna
så att de innehåller riktlinjer specialanpassade till varje tänkbar
”berörd” fastighetsdel. Även om det är önskvärt med likalydande bestämmelser
i olika lagar, vore det således meningslöst att föreskriva en motsvarande
begränsning av bemyndigandet att utfärda föreskrifter i 21 § skogsvårdslagen
och 6 a § lagen om skötsel av jordbruksmark.

BoU 1986/87:4

23

Som framgått förut (avsnitt 4.3.4) har det, beträffande de förelägganden
och förbud som tillsynsmyndigheterna med stöd av 24 § och 9 a § resp. lag får
besluta om, inte i lagtexten uttryckligen föreskrivits någon inskränkning med
innebörd att ingripandena inte får innebära att den pågående markanvändningen
avsevärt försvåras. Att en sådan inskränkning ändå gäller för de
regionala tillsynsmyndigheterna följer av att dessa givetvis inte får gå längre
än de av skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifterna
ger stöd för och av att dessa föreskrifter i sin tur inte får göras mer ingripande
än bemyndigandet i 21 § och 6 a § resp. lag medger.

I riktlinjer för länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i januari 1984
(SNV PM 1827) har naturvårdsverket och skogsstyrelsen gemensamt framhållit
att omständigheterna i det enskilda fallet, t. ex. en skogsbruksåtgärds
omfattning, som i sin tur ofta har ett samband med brukningsenhetens
storlek, kan inverka vid bedömningen av toleransgränsens nivå. Det
framhålls vidare i riktlinjerna bl. a. att skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen
kan gå lika långt i fråga om naturvårdshänsyn genom tillämpning av
skogsvårdslagen som genom 19 § NVL och att båda myndigheterna har
samma möjlighet att ingripa med förelägganden för att nå sina syften.
Påpekandet i riktlinjerna innebär självfallet att anspråken på naturvårdshänsyn
enligt skogsvårdslagen inte kan gå längre än ett förordnande enligt 19 §
NVL.

Såvitt bostadsutskottet har erfarit tillämpas de aktuella skötsellagarna med
respekt för den grundläggande begränsningen i fråga om inverkan på den
pågående markanvändningen och utan nämnvärda konflikter med skogsbruks-
och jordbruksintressena. Det vore olämpligt att rubba en väletablerad
praxis som accepteras av berörda parter. Det kommer även i fortsättningen
att vara möjligt att säkerställa naturvårdshänsynen i skogs- och jordbruket
genom ingripanden med stöd av skötsellagstiftningen såväl som med stöd av
19 § NVL. Vid tillämpningen av den senare bestämmelsen kommer enligt
utskottets förslag uttryckligen att gälla att förhållandena på berörd fastighetsdel
skall beaktas. Även utan att ett uttryckligt stadgande med motsvarande
innebörd införs i skötsellagarna, förutsätter utskottet att tillämpningen av
dessa även fortsättningsvis kommer att vägledas av hur 19 § NVL tillämpas.
En fastighetsägare skall alltså inte behöva tåla ett större intrång på grund av
tillämpningen av skötsellagstiftningen än om 19 § NVL hade tillämpats i
motsvarande situation.

Bostadsutskottet ansluter sig på de här anförda skälen till jordbruksutskottets
bedömning att någon ändring av 21 och 24 §§ skogsvårdslagen resp. 6 a
och 9 a §§ lagen om skötsel av jordbruksmark inte är nödvändig.

I fråga om skadeersättning för intrång i användningen av skyddsvärda
byggnader gäller enligt PBL skilda kvalifikationsgränser. Beslut om vägrad
rivning föranleder ersättning om skadan är betydande i förhållande till värdet
av den berörda delen av fastigheten, medan beslut om skyddsbestämmelser
leder till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras
inom den berörda fastighetsdelen. Den förra kvalifikationsgränsen ligger
högre än den senare. Systemet med två kvalifikationsgränser gör att PBL inte
stämmer överens vare sig med den nuvarande eller den föreslagna utformningen
av BML. Samtidigt är det både regeringens och bostadsutskottets

BoU 1986/87:4

24

avsikt att PBL och BML skall ge i princip samma skyddsmöjligheter och att
båda lagarna skall kunna tillämpas parallellt. Detta talar med styrka för att
inte bara skyddsmöjligheterna utan även ersättningsreglerna utformas på
samma sätt i de båda lagarna. Kulturutskottet har också föreslagit att
bostadsutskottet gör de ändringar i BML som följer av utskottets ställningstagande
i fråga om PBL.

En byggnadsminnesförklaring enligt dagens regler innebär normalt att
byggnaden inte får ändras och medför därför, utan att ordet kommer till
uttryck i lagtexten, ett rivningsförbud för den aktuella byggnaden. Den
ersättning som kan utgå enligt BML skall i sådana fall beräknas så att även
den skada innefattas i ersättningen som kan uppstå för fastighetsägare eller
innehavare av särskild rätt genom att han inte får riva en uttjänt byggnad och
- i enlighet med vad som tillåts i en gällande plan (prop. 1972:111 bil. 2
s. 357) - ersätta den med en ny, mer ekonomisk med samma användning.
Det förhållandet att BML ger rätt även till ersättning för förlorad nybyggnadsrätt
i enlighet med en plan, kommer - om BML inte ändras - att framstå
som en viss skillnad i jämförelse med PBL eftersom PBL ger rätt till
ersättning för det fall att någon vägras att återuppföra en byggnad som är i
huvudsak likadan som den tidigare. Vad slags byggnad som är tillåten i en
plan har därmed i princip ingen betydelse för ersättningsrätten. (PBLbetänkandet
s. 142 f.)

Skadan vid en byggnadsminnesförklaring kan utöver förlorad nybyggnadsrätt
givetvis också bestå i kostnader för upprustning av byggnaden och
fördyrat framtida underhåll.

Liksom fallet är med PBL anser bostadsutskottet att ersättningen enligt
BML bör kunna beräknas separat för den rivningshindrande verkan av
byggnadsminnesförklaring å ena sidan och å den andra effekterna av att
sakägaren förpliktas att rusta upp och bevara byggnaden i gott skick. Samma
skäl som motiverat bostadsutskottet att för PBL:s vidkommande föreslå en
kvalifikationsgräns som är högre för fallen av vägrad rivning än för
skyddsbestämmelsefallen (se PBL-betänkandet s. 139 f.) föranleder nu
bostadsutskottet att föreslå en tudelning av kvalifikationsgränsen för skadeersättning
vid en byggnadsminnesförklaring. Ersättning för den rivningshindrande
verkan av en byggnadsminnesförklaring bör således utgå först i
och med att skadan av rivningsförbudet blivit betydande i förhållande till
värdet av berörd del av fastigheten. Uppkommer skadan genom särskilda
förpliktelser i skyddsföreskrifterna att underhålla och bevara byggnader, bör
ersättning utgå om pågående markanvändning därigenom avsevärt försvåras
inom berörd del av fastigheten. Därvid bör samma bedömningsgrunder
kunna användas som utskottet redogjort för i PBL-betänkandet, s. 142 ff.
och 151 f.

Som framgått ovan (avsnitt 4.3.5) skall enligt 2 § BML anges i vilka delar
en byggnad inte får ändras. Det finns alltså utrymme att reglera ett delvis
bevarande av en byggnad, även om detta sannolikt bör vara aktuellt endast i
undantagsfall. Det kan dock tänkas fall där en svårt nedgången byggnad
framstår som synnerligen märklig med hänsyn till vissa detaljer, men där
bevarandet av dessa kan ordnas utan att för den skull hela byggnaden måste
stå kvar. Ett fasadparti kan t. ex. infogas i en ny byggnadskropp. I sådana fall

BoU 1986/87:4

25

bör det vara möjligt för länsstyrelsen att undanta den rivningshindrande
verkan från skyddsföreskrifterna och därmed undgå ersättningskrav för den
uteblivna nybyggnadsrätten.

Även i ett annat hänseende skiljer sig BML från PBL. Någon rätt för
fastighetsägare att vid synnerligt men i användningen påkalla inlösen finns
inte i BML. I regeringens förslag till lagrådet fanns förslag om att lagarna
även i detta hänseende skulle stämma överens med varandra. I följdlagstiftningspropositionen
(s. 209) redovisas lagrådets invändningar mot införande
av en inlösenbestämmelse i BML. Lagrådet hänvisade bl. a. till BML:s
karaktär av samförståndslag och till att det finns möjlighet att expropriera
historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse enligt 2 kap. 8 § ExL.
Regeringen frånföll därefter sitt förslag med hänvisning till att en lösenbestämmelse
skulle kunna antyda en tillämpning av BML som mindre väl
stämmer överens med lagens syfte.

Bostadsutskottet anser att ersättningsreglerna i BML så långt som möjligt
bör vara kongruenta med motsvarande regler i PBL och anknytande lagar. I
samtliga i detta avsnitt aktuella lagar utom BML finns det inlösenbestämmelser.
Det är här inte fråga om statens behov av att i vissa fall lösa in värdefull
bebyggelse. Detta behov kan tillgodoses med den regel i ExL som lagrådet
nämnt i sitt yttrande. I stället gäller det här om fastighetsägaren skall ha rätt
att vid särskilt kvalificerat intrång få fastigheten inlöst. Även i BML bör det
enligt utskottets uppfattning föras in en regel om lösenskyldighet för staten
för det fall intrång genom en byggnadsminnesförklaring medför ett synnerligt
men vid användningen av fastigheten.

Detta förslag grundas inte på att bostadsutskottet skulle ha en från BML:s
förarbeten avvikande uppfattning om vikten av ett fruktbärande samarbete
mellan företrädare för byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Att lösningar bör sökas i samförstånd framgår på flera
sätt av BML och lagen bör i det hänseendet inte ändras. Ett viktigt led i
uppnåendet av samförstånd är statens möjligheter att ekonomiskt stödja
upprustningen av de värdefullaste byggnaderna. Eftersom BML hittills
kunnat tillämpas utan tvist mellan parterna inför domstol, bör det med stor
sannolikhet kunna påstås att en inlösenregel till fastighetsägarens förmån
knappast kommer att ställas på sin spets. Detta torde i lika hög grad gälla
BML som PBL där en lösenbestämmelse redan finns. Det saknas enligt
utskottets mening tillräckliga skäl att systematiskt utforma lagarna på olika
sätt i fråga om inlösenmöjligheterna.

Det kan i detta sammanhang påpekas att den föreslagna regeln om
lösenskyldighet, i likhet med lösenskyldighetsregeln i 14 kap. 8 § tredje
stycket PBL och motsvarande regler i NVL och VL, avser men som
uppkommer för hela fastigheten. Att ett intrång kan bli synnerligen
kvalificerat för en viss berörd del av fastigheten, medför alltså inte att det
uppstår någon skyldighet att lösa in denna del.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen antar det
förslag till lydelse av de aktuella bestämmelserna i NVL, VL och BML som
upptagits i bilaga 2. I BML blir även vissa följdändringar aktuella med
anledning av införandet av en inlösenregel.

BoU 1986/87:4

26

4.3.7 Överväganden rörande enhetliga regler om ackumulerad skada

4.3.7.1 Behovet aven ackumuleringsregel

Redan i PBL-propositionen fanns en regel om att när bedömningen gjordes
av huruvida kvalifikationsgränsen för skadeersättning resp. för inlösen
överträtts eller ej, skulle även skador av tidigare beslut enligt PBL beaktas,
såvida sådana beslut meddelats inom tio år från det senaste beslutet (14 kap.
8 § fjärde stycket PBL). Bostadsutskottet fann att denna regel om inverkan
av s. k. ackumulerad skada inte bara borde gälla beslut enligt PBL. Regeln
utformades därför så att även beslut meddelade inom samma tidrymd enligt
8,9, 11 och 19 §§ NVL skall beaktas. Dessutom skall beaktas sådan inverkan
av hänsynstagande enligt 21 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt
inom samma tid. Bostadsutskottets förslag, som innebar ett delvis tillgodoseende
av motion Bo518 (c), grundas på överväganden som redovisas i
PBL-betänkandet s. 152 ff. Det huvudsakliga motivet till utskottets ställningstagande
var att det enligt utskottets mening vore stötande om lagstiftningen
skulle kunna utnyttjas på ett sådant sätt att en fastighetsägare genom
skilda på varandra följande restriktioner enligt olika lagstiftning tvingades
acceptera ett större intrång än om skadan bedömts i ett sammanhang.

I motion Jo798 (c) yrkandena 1 och 2 och i Bo518 (c) i återstående del
aktualiseras motsvarande fråga om införande av regler om ackumulerad
skada också i NVL och skogsvårdslagen.

Bostadsutskottets förslag om utvidgning av ackumuleringsregeln till att
omfatta även intrång enligt viss annan lagstiftning står i god överensstämmelse
med grunderna för regeringens förslag. I följdlagstiftningspropositionen
redovisas sålunda i anslutning till avsnittet om NVL att det även utan
uttryckligt lagstöd är den ackumulerade skadan som bör ligga till grund för
bedömningen av om pågående markanvändning avsevärt försvåras (s. 116).
Det anförs vidare att samma resonemang torde kunna föras även när det är
fråga om kommunala ”byggnadsminnen” och statliga byggnadsminnen
(s. 134). Skillnaden mellan regeringens och bostadsutskottets uppfattningar
är att utskottet funnit det nödvändigt att låta tankegången komma till uttryck
också i lagtexten. När detta redan skett i PBL, bör samma sak också gälla i
fråga om NVL. Det skulle annars möjligen kunna hävdas att hänsyn till den
ackumulerade skadan inte bör tas enligt NVL.

Vid sin granskning av följdlagstiftningspropositionen har utskottet, som
tidigare redovisats (avsnitt 4.3.6), funnit att även 19 kap. 7 § VL bör
innehålla samma kvalifikationsgräns som NVL och PBL. Detta medför att
även ersättningsstadgandet i VL bör innehålla motsvarande regel om
inverkan av ackumulerad skada. Vidare bör PBL ändras så att ackumuleringsregeln
där även omfattar beslut om vattenskyddsområde enligt 19 kap.
2 § VL.

Frågan om en ackumuleringsregel behövs också i skogsvårdslagen, så som
motionärerna föreslagit, bör bedömas mot bakgrund av de praktiska
situationer i vilka regeln skulle kunna vara tillämplig. För det fall den första
skadan uppkommer genom tillämpningen av skogsvårdslagen, t. ex. genom
att den som brukar skogen åtar sig ett betydande mått av hänsynstagande
genom att avstå från avverkning inom en behandlingsenhet, lär det inte bli

BoU 1986/87:4

27

aktuellt med något ytterligare ingripande med stöd av den lagen. Skulle en
kommun eller länsstyrelse därefter ingripa inom det aktuella området med
stöd av PBL eller NVL finns det, om utskottets förslag genomförs, regler i
dessa båda lagar som garanterar ersättning om den ackumulerade skadan
avsevärt försvårar den pågående markanvändningen inom behandlingsenheten.
Om å andra sidan det första ingripandet sker med stöd av NVL eller -troligen mer sällan - PBL, finns det inte något behov av att tillämpa
hänsynsregeln i skogsvårdslagen för det området. De naturvårdsföreskrifter
eller områdesbestämmelser som i ett sådant fall blir tillämpliga kan
förutsättas komma att i tillräcklig omfattning tillgodose även syftet med
skogsvårdslagens föreskrifter om naturvårdshänsyn. Utskottet vill dessutom
påpeka att om skyddsföreskrifter för ett naturvårdsområde beslutats enligt
19 § NVL och det sedermera anses att det finns betydande naturvårdsintressen
även utanför området, bör metoden vara att detta utvidgas, varvid
uppkommande frågor om inverkan på den pågående markanvändningen för
berörd del av fastigheten får prövas i det sammanhanget. Däremot bör inte
de tillkommande skyddsintressena i ett sådant fall tillgodoses enbart genom
skogsvårdslagen.

Utskottet finner alltså att det inte finns något praktiskt behov av en
motsvarighet till ackumuleringsregeln i skogsvårdslagen. Med det synsätt
som utskottet här har redovisat torde avsaknaden av en sådan regel i
skogsvårdslagen inte medföra någon risk för ogrannlaga bedömningar av
denna lags inverkan på den pågående markanvändningen. Motionärernas
förslag får därmed anses vara i huvudsak tillgodosett.

I fråga om BML bör redovisas att kulturutskottet också i princip anslutit sig
till tanken att hänsyn vid beräkning av ersättning skall tas till den ackumulerade
skadan. Utskottet hänvisar till bostadsutskottets förut återgivna motiv
till att det bör finnas en ackumuleringsregel. Kulturutskottet erinrar också
om att det i 14 kap. 8 § fjärde stycket PBL har införts en hänvisning till NVL
och skogsvårdslagen. Kulturutskottet kommer till den slutsatsen att även
BML bör kompletteras med en ackumuleringsregel. Enligt kulturutskottets
uppfattning kan detta lämpligen ske i samband med en översyn av BML som
pågår inom utbildningsdepartementet.

Bostadsutskottet har erfarit att den omnämnda översynen av BML utförs
inom utbildningsdepartementet med sikte på att ett förslag skall kunna
remissgranskas tidigast under 1988. Om man avvaktar detta förslag skulle
BML vid PBL:s ikraftträdande alltså sakna regler om ackumulerad skada,
medan PBL, NVL och VL däremot, enligt utskottets ovan framlagda förslag,
skulle innehålla sådana regler. Bostadsutskottet finner att det knappast är
motiverat att just i fråga om BML systematiskt avvika från de principer som i
övrigt fått genomslag i lagstiftningen. Även BML bör därför innehålla en
ackumuleringsregel. Detta föranleder viss justering också av PBL.

Den ackumuleringsregel som enligt utskottets uppfattning bör införas i
BML, bör endast ta sikte på tidigare beslut enligt BML och de ersättningsgrundande
beslut enligt PBL som avser rivningsförbud och skyddsbestämmelser.
Det finns knappast något praktiskt tänkbart fall där en fastighet med
en värdefull byggnad, som det gäller vissa restriktioner för, kan bli föremål
för något ytterligare intrång genom marklovsplikt, naturvårdsförordnande

BoU 1986/87:4

28

eller bestämmelser om vattenskyddsområde. Enligt utskottets uppfattning
bör de möjligheter som BML ger att skydda även ett område kring en
värdefull byggnad tillgodose även det skyddsbehov som kan finnas enligt
annan lagstiftning.

4.3.7.2 Tillämpningen av ackumuleringsregeln

En förutsättning för att ackumuleringsregeln skall bli aktuell är att de skador
som uppstår genom skilda regleringar berör samma del av en fastighet. Om
detta är fallet är det den sammanlagda skadan som skall beräknas, utan
hinder av att sakägaren kan ha försuttit sin rätt att föra talan för en tidigare
intrångsskada enligt reglerna därom i NVL, VL och BML. Ackumuleringsregeln
avser främst fall där skadan uppkommer stegvis, först genom ett beslut
och därefter genom ett annat. Den blir emellertid också tillämplig när två
skador inträder samtidigt. Ett praktiskt fall är att en kommun beslutar både
om rivningsförbud och om skyddsbestämmelser i samma detaljplan.

Det nämnda exemplet aktualiserar frågan om ackumuleringsregelns
tillämpning i fråga om skador för vilka gäller olika kvalifikationsgränser.
Skadorna får först värderas var för sig. Därvid kan den ena regleringen i
någon mån påverka storleken av skadan av den andra. Att ett rivningsförbud
beslutas för en byggnad innebär t. ex. att skyddsbestämmelser för den
byggnaden i princip får anses gälla för all framtid och att skadan härav
normalt blir större än om skyddsbestämmelserna kunde förutsättas gälla bara
under byggnadens återstående ekonomiska livslängd.

När ackumuleringsregeln skall tillämpas på fall med skilda kvalifikationsgränser
måste ställning tas till vilken av de båda kvalifikationsgränserna som
den sammanlagda skadan skall ha överskridit.

Om den ena regleringen är ett rivningsförbud, antingen enligt PBL eller
BML, och den andra skyddsbestämmelser enligt PBL eller skyddsföreskrifter
enligt BML, är det rimligt att ersättning utgår för den ackumulerade
skadan först i den mån den överstiger den högre kvalifikationsgränsen:
betydande skada. Skador som ligger under denna gräns skall ju alltid tålas
utan ersättning i fallen av vägrad rivning. Det förhållandet att ytterligare en
restriktion tillkommer bör inte vare sig förbättra eller försämra sakägarens
situation i förhållande till skadan genom vägrad rivning. Därav följer också
att om ersättning för vägrad rivning en gång utgått för en skada som
överstiger kvalifikationsgränsen, bör det belopp under kvalifikationsgränsen
betydande skada som ersättningen har minskats med få räknas sakägaren till
godo när en ny skada kommer upp till bedömning enligt ackumuleringsregeln.
Om restbeloppet överstiger den i detta led tillämpliga kvalifikationsgränsen-som
i praktiken bara kan vara avsevärt försvårande av pågående
markanvändning - bör alltså ersättning utgå för den nya skadan.

Om ersättning först utgått för avsevärt försvårande av pågående markanvändning,
återstår därmed ingen restpost för bedömning i ett senare led, ty
denna skada ersätts utan avdrag för något belopp som sakägaren alltid skall
tåla. Om däremot ett intrång i pågående markanvändning har lämnats utan
ersättning därför att det inte överskridit kvalifikationsgränsen finns det
givetvis ett restbelopp att beakta. Uppkommer i ett senare led en skada

BoU 1986/87:4

29

genom vägrad rivning, utgår ersättning enligt vad som har sagts tidigare, om
den sammanlagda skadan överstiger gränsen betydande skada, varvid
ersättningen givetvis får minskas med det belopp som understiger denna
gräns.

Utskottet utesluter inte att det vid den praktiska tillämpningen av
ackumuleringsregeln på skador med olika kvalifikationsgränser kan uppkomma
tröskeleffekter som förefaller stämma mindre väl med de motiv som
bär upp regeln. Utskottet vill i fråga om lösningen på eventuella tillämpningsproblem
peka på att ackumuleringsregeln främst är en skyddsregel för
enskilda sakägare. I den mån ackumuleringsregeln skulle leda till resultat
som är sämre för sakägaren än om regeln inte skulle tillämpas, bör den kunna
sättas åsido. Utskottet vill också framhålla att om sakägaren påkallar en
domstolsprövning av ersättningsfrågor, det givetvis är han själv som väljer
vilken eller vilka skador som han vill lägga till grund för sin talan.

En annan fråga är vem som skall svara för ersättningen av ackumulerade
intrångsskador om dessa beslutats av olika instanser och rätten till ersättning
för tidigare beslut inte har preskriberats. Utskottet anser att det är den som
meddelar det senaste beslutet, dvs. det beslut som medför att kvalifikationsgränsen
passeras, som gentemot den ersättningsberättigade skall svara för
hela den ackumulerade skadan. Något annat är, med hänsyn till de
förhandlingsmässiga och processuella svårigheter som skulle uppstå, knappast
praktiskt tänkbart. Ingenting hindrar givetvis att den part som fått ge ut
ersättning även för intrång beslutat av någon annan i efterhand tar upp en
fråga om fördelning av kostnaderna. Något särskilt stadgande om regressrätt
anser utskottet det dock inte vara lämpligt att införa.

Även om det generellt bör gälla att ersättningsfall som inträffat före
ikraftträdandet skall bedömas enligt äldre bestämmelser, bör dock vid
tillämpningen av ackumuleringsregeln även beslut som meddelats före
ikraftträdandet kunna beaktas. För att innebörden av ackumuleringsregeln
tydligare skall framgå bör även anges att de regler i resp. lag (32 och 33 §§
NVL, 19 kap. 8 § VL, 9 § BML och 15 kap. 4 § PBL), som föreskriver att
sakägare skall tillkännage krav på ersättning inom vissa tidsfrister vid äventyr
att rätten tili ersättning eller talan eljest går förlorad, inte skall utgöra hinder
mot att beakta den ackumulerade skadan vid kvalifikationsgränsbedömningen.
Däremot kan givetvis den omständigheten att tidsfristen försuttits
beträffande ett tidigare beslut medföra att någon ersättning inte kan utgå för
den del av skadan som uppkommit genom det beslutet. En lagakraftägande
dom om att ersättning inte skall utgå för ett tidigare beslut har samma verkan.

Vad utskottet nu har anfört kan belysas med några exempel.

Ett skogsmarksområde, som kan anses utgöra en behandlingsenhet, t. ex.
enligt en skogsbruksplan, berörs först av ett avverkningsförbud i föreskrifter
för ett naturvårdsområde och därefter av ytterligare hinder mot avverkning,
t. ex. genom att kommunen antagit områdesbestämmelser som går ut på att
viss ytterligare skog skall sparas av hänsyn till att översiktsplanen redovisar
tänkbar fritidsbebyggelse strax intill naturvårdsområdet. Det första intrånget
har givetvis inte kunnat föranleda ersättning, men om den sammanlagda
verkan av båda intrången innebär att den pågående markanvändningen
avsevärt försvåras inom den berörda fastighetsdelen, bör i detta fall

BoU 1986/87:4

30

kommunen få utge ersättning för hela skadan.

För en kulturhistoriskt värdefull byggnad beslutar en kommun skyddsbestämmelser
som innebär att byggnadens fasad åt gatan inte får ändras utan
skall putsas om med användande av ursprunglig teknik. Någon ersättningsfråga
aktualiseras inte i det sammanhanget därför att merutgiften för
fasadunderhållet bedöms som ringa i förhållande till det underhåll som ändå
måste utföras. Länsstyrelsen beslutar därefter om byggnadsminnesförklaring
med skyddsföreskrifter som i detalj reglerar hur hela byggnaden skall
bevaras och som därmed innebär ett rivningsförbud. Om kvalifikationsgränsen
betydande skada därvid överskrids, skall staten utge ersättning med det
belopp som överstiger gränsen. Den ackumulerade skadan består därvid av
att fasaden måste underhållas på ett dyrare sätt än normalt, av de övriga
merutgifter för underhållet som följer av skyddsföreskrifterna samt av att
möjligheten att riva och återuppföra en likadan byggnad har fallit bort. Om
länsstyrelsens skyddsföreskrifter i stället varit utformade så att de inte
hindrat rivning av byggnaden, hade skadan av dessa föreskrifter fått läggas
samman med skadan av de kommunala skyddsbestämmelserna. Ersättning
hade utgått om den ackumulerade skadan inneburit att pågående markanvändning
avsevärt hade försvårats för byggnaden med tillhörande tomt.

De ståndpunkter utskottet kommit fram till beträffande ackumulerad
skada innebär, som redovisats ovan, ingen avvikelse från de motiv som bär
upp regeringens förslag och tillgodoser i huvudsak yrkandena i motionerna
Bo518 (c) och Jo798 (c).

Med hänvisning till ovan anförda föreslår utskottet riksdagen att med
anledning av motionerna Bo518 (c) såvitt nu är i fråga och Jo798 (c)
yrkandena 1 och 2 anta ersättningsbestämmelser i NVL, VL och BML av den
lydelse som betecknats som utskottets förslag i bilaga 2 till betänkandet.

Vidare föreslår utskottet riksdagen att anta det förslag till lag om ändring i
PBL såvitt avser 14 kap. 8 § som betingas av införandet av en ackumuleringsregel
i de nyssnämnda lagarna och som upptagits i bilaga 3 till betänkandet.

Som framhållits tidigare har trafikutskottet att ta ställning till utformningen
av ersättningsreglerna i väglagstiftningen. För den händelse trafikutskottet
skulle föreslå att modifikationer genomförs i den lagstiftningen, av samma
innebörd som de lagförslag som bostadsutskottet nu har behandlat, uppkommer
frågan om ackumuleringsregeln i PBL bör utformas så att även skadan av
beslut enligt väglagstiftningen skall beaktas. De aktuella ersättningsreglerna
avser vägran att ge tillstånd till uppförande av byggnad inom vissa avstånd
från väg. Såsom bostadsutskottet nu kan bedöma saken kan sådana skador
endast mera sällan uppkomma på samma del av en fastighet som berörs av
intrång av den art som bostadsutskottet har behandlat. Något förslag till
ändring av ackumuleringsregeln i PBL föranleds därför inte nu av eventuella
ändringar i väglagstiftningen. Utskottet förutsätter emellertid att en ny
bedömning av denna fråga kan bli aktuell sedan riksdagen tagit ställning till
utformningen av väglagstiftningen.

BoU 1986/87:4

31

4.3.8 Överväganden om enhetliga regler rörande rättegångskostnader BoU 1986/87:4

I samband med 1972 års reform av ersättningsreglerna i den fastighetsrättsliga
lagstiftningen ändrades även reglerna i BL, NVL, BML och väglagstiftningen
om ansvaret för rättegångskostnader i mål angående ersättning för
intrång och inlösen. Följande princip kom därvid att gälla. Som huvudregel
gäller att ExL:s regler om rättegångskostnader skall vara tillämpliga, om inte
annat är föreskrivet. Dessa regler, som kommer till användning bl. a. i mål
där staten eller en kommun löser in mark eller rättighet, innebär i korthet att
den exproprierande svarar för båda parters rättegångskostnader i alla
instanser, såvida inte sakägare genom försummelse eller onödig utredning
har orsakat viss kostnad, som han då får ersätta motparten för, eller
sakägaren har överklagat ett mål till högre instans och förlorat där. I det
senare fallet kan sakägaren få stå sin egen kostnad.

En annan ordning gäller för mål där sakägaren är kärande. Om en
sakägare väcker talan om intrångsersättning eller inlösen och hans yrkande
helt ogillas, får han som tappande part enligt rättegångsbalkens regler betala
både egen och motpartens rättegångskostnad. I fråga om intrångsersättning
(enligt NVL också i inlösenmål) gäller att om en sakägare haft skälig grund
att få sin talan prövad vid domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna
förordna att han skall få ersättning för sin rättegångskostnad eller att
vardera parten skall bära sin egen kostnad. Denna princip var också den som
föreslogs i PBL-propositionen beträffande mål både om inlösen och skadeersättning
enligt PBL.

En liknande ordning har sedermera införts i VL beträffande de i detta
sammanhang aktuella målen om ersättning för intrång i den pågående
markanvändningen inom ett vattenskyddsområde. Mål av detta slag är
stämningsmål enligt VL och för sådana mål gäller i princip rättegångsbalkens
- inte ExL:s-regler om rättegångskostnad (13 kap. 2 § och 14 § 12). 120 kap.
3 § har dock meddelats den från rättegångsbalken avvikande regeln att
sakägare som fått ersättnings- eller inlösentalan ogillad, likväl kan få
ersättning för sin rättegångskostnad på samma grunder som gäller enligt BL,
NVL, BML och väglagstiftningen.

Vid sin behandling av den i PBL-propositionen föreslagna regeln fann
bostadsutskottet att denna inte tillräckligt klart gav uttryck åt de överväganden
som domstolen bör göra i rättegångskostnadsfrågan (PBL-betänkandet
s. 159 f.). Frågan borde enligt utskottets mening lösas i närmare anslutning
till ExL:s regler om ansvaret för rättegångskostnader. Någon fullständig
anslutning till ExL:s regler eftersträvade bostadsutskottet emellertid inte.
Utskottet formulerade i 15 kap. 6 § PBL en regel som innebär att om
sakägaren förlorar ett mål som han väckt talan i, kan domstolen förordna att
han skall bära sina egna kostnader, om han inlett rättegången utan
tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får
domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes rättegångskostnader.

Enligt utskottets uppfattning bör samma regel gälla även för andra mål om
inlösen och intrångsersättning än de som är aktuella i PBL. Utskottet föreslår
därför riksdagen att anta motsvarande bestämmelser i NVL, VL och BML i

enlighet med utskottets förslag i bilaga 2. Beträffande mål som är föremål för
prövning vid ikraftträdandet bör dock äldre bestämmelser tillämpas.

Vad beträffar rättegångskostnadsfrågor i motsvarande måltyper i väglagstiftningen,
erinrar utskottet om att denna lagstiftning kommer att granskas
av trafikutskottet med anledning av proposition 1985/86:118.

5 Fastighetsbildningslagstiftningen (lagförslagen 2-9)

Förslagen i propositionen i fråga om fastighetsbildningslagstiftningen (fastighetsbildningslagen,
FBL, anläggningslagen och ledningsrättslagen) innebär
sammanfattningsvis följande.

Fastighetsbildning, inrättande av gemensamhetsanläggningar samt upplåtelse
av ledningsrätt får inte ske i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser
eller fastighetsplan, dvs. de bindande planläggningsformer som PBL anvisar.
I likhet med vad som föreskrivs i PBL får dock mindre avvikelser göras, om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. I följdlagstiftningspropositionen
har inte uttryckligen angetts att möjligheten att göra sådana
mindre avvikelser skall ha samma omfattning som angetts i propositionen
rörande PBL. Enligt PBL får mindre avvikelser göras såväl vid antagande av
fastighetsplan (6 kap. 5 § PBL) som vid beviljande av lov (8 kap. 11,12 och
18 §§ PBL). I PBL-propositionen (s. 713) har den närmare innebörden av
bestämningen ”mindre avvikelse” behandlats. Utskottet anser att detta
uttalande i relevanta delar bör tjäna till ledning också vid tillämpningen av
fastighetsbildningslagstiftningen och annan lagstiftning som på motsvarande
sätt ansluter till PBL.

Beträffande fastighetsbildning utanför område med detaljplan föreslås att
byggnadsnämnden skall få möjlighet att begära att fastighetsbildning för ny
eller befintlig bebyggelse skall få ske endast om byggnadsnämnden lämnat
medgivande till det. Byggnadsnämndens beslut att vägra medgivande skall få
överklagas. Samma ordning skall gälla beträffande inrättande av gemensamhetsanläggning
och upplåtelse av ledningsrätt.

Särskilda samfälligheter avses kunna bildas för genomförande av exploateringssamverkan
inom ett samverkansområde enligt PBL.

När en fastighetsplan antas enligt reglerna i 6 kap. PBL, skall indelningen
av fastigheter m. m. uppfylla de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 1 §
FBL. I fråga om gemensamhetsanläggningar och ledningar skall prövas om
de s. k. väsentlighets- och båtnadsvillkoren i anläggningslagen resp. ledningsrättslagen
kan uppfyllas. Prövningen i fastighetsplanen innefattar därmed
motsvarande prövning enligt de båda lagarna. Båtnadsvillkoret i anläggningslagen
föreslås bli modifierat så att man får större möjligheter än i dag att
väga in sociala fördelar.

Förslagen i propositionen innebär i övrigt en systematisk och terminologisk
anpassning till PBL. Som exempel på en systematisk anpassning kan
nämnas att kommunen - inte som nu byggnadsnämnden - är den som i vissa
sammanhang tillerkänns initiativrätt enligt fastighetsbildningslagstiftningen.

Med de uttalanden som gjorts ovan tillstyrker utskottet regeringens förslag
såvitt avser fastighetsbildningslagstiftningen.

BoU 1986/87:4

33

3 Riksdagen 1986187.19 sami Nr 4

Några övergångsbestämmelser har inte föreslagits till fastighetsbildningslagstiftningen.
Såväl regeringen som lagrådet har funnit att grunderna för 4 §
lagen om införande av FBL bör kunna tjäna som vägledning i fråga om
förrättningar som pågår vid ikraftträdandet. I ett avseende anser utskottet
dock att en övergångsreglering är behövlig.

Liksom dagens byggnadslagstiftning innehåller möjligheter att medge
undantag från gällande planer och bestämmelser finns motsvarande möjligheter
i fastighetsbildningslagstiftningen. Sålunda får länsstyrelsen - eller
efter dess förordnande byggnadsnämnden om särskilda skäl föreligger,
medge undantag från planbestämmelser som eljest skulle hindra en avsedd
fastighetsbildningsåtgärd, gemensamhetsanläggning eller ledningsdragning.
Beslutet om undantag kan överklagas, i sista hand hos regeringen. Över
byggnadsnämnds beslut att inte ge dispens från fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan får talan dock inte föras (3 kap. 2 § FBL, 9 §
anläggningslagen och 8 § ledningsrättslagen). Ordningen ansluter alltså helt
till vad som gäller för dispenser från planbestämmelser enligt BL.

Dispensfrågor bör prövas av länsstyrelsen eller byggnadsnämnden först på
begäran av fastighetsbildningsmyndigheten med anledning av en pågående
förrättning. Det förekommer dock att dispensfrågan prövas som en förfrågan
till förrättningen. Om byggnadsnämnden beslutar att inte ge dispens blir det
då överflödigt att ansöka om förrättningen. Även självständigt givna
dispenser från nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstiftningen eller NVL,
t. ex. från tätbebyggelseförbudet utanför planlagt område eller strandsky
ddsförbudet, kan ha betydelse för förrättningar. Enligt 3 kap. 2 § fjärde
stycket FBL gäller att medgivande att företa nybyggnad i strid mot plan eller
bestämmelser enligt BL eller BS eller mot förordnande enligt NVL får läggas
till grund för sådan fastighetsbildning som behövs för att medgivandet skall
kunna utnyttjas. Detsamma anses utan uttryckligt stadgande gälla också vid
tillämpningen av anläggningslagen.

I fråga om dispenser enligt BL och BS har i 17 kap. 18 § PBL föreskrivits
den övergångsregeln att beslut därom som vunnit laga kraft efter utgången av
juni 1986 skall gälla som förhandsbesked enligt PBL, om inte redan
byggnadslov har lämnats. Enligt denna regel upphör medgivandet att gälla
om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om
medgivandet vunnit laga kraft. Dispensen har alltså betydelse endast för
bygglovsprövningen.

Som redan framgått har inte någon motsvarande övergångsregel föreslagits
i fråga om dispenser som ges enligt fastighetsbildningslagstiftningen. I
den av regeringen och lagrådet åsyftade regeln i 4 § lagen om införande av
FBL föreskrivs att vid förrättningar som pågår vid ikraftträdandet äldre lag
skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i
förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till
enskilda och allmänna intressen. Av regeln följer alltså att i första hand nya
bestämmelser skall tillämpas, om inte de angivna särskilt viktiga omständigheterna
föreligger. Härmed uppstår oklarhet om huruvida dispenser givna
enligt äldre lag kan och bör bektas vid förrättningar som pågår vid
ikraftträdandet. Den omständigheten att det finns en övergångsregel för
dispenser i PBL men inte i fastighetsbildningslagstiftningen kan bidra till

BoU 1986/87:4

34

denna oklarhet. I vart fall om dispensen getts inom rimlig tid före
ikraftträdandet framstår det som inkonsekvent att tillämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen
skulle kunna lägga hinder i vägen för det
förutsedda resultatet. Om en dispens från planbestämmelser getts utan att en
förrättning sökts vid ikraftträdandet, ger regeringens förslag över huvud
taget inte något utrymme för att lägga dispensen till grund för fastighetsbildningsåtgärder.
Den föreslagna lydelsen av 3 kap. 2 § andra stycket sista
meningen FBL ger nämligen inte möjlighet att beakta undantag från
detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser och har alltså en
snävare innebörd än nu gällande motsvarighet till stadgandet. Detta framstår
också som betänkligt.

Utskottet kan inte se något bärande skäl för att dispenser som har
betydelse för fastighetsbildningslagstiftningen skall ges en annan ställning än
de dispenser enligt byggnadslagstiftningen som får giltighet som förhandsbesked
enligt 17 kap. 18 § PBL även efter ikraftträdandet. Utskottet
förordar därför att en liknande övergångsregel tillförs FBL, anläggningslagen
och ledningsrättslagen i fråga om dispensbeslut som vunnit laga kraft
efter utgången av juni 1986. Denna regel bör därvid få en något annorlunda
utformning än regeln i PBL. Regeln bör ta sikte både på det fall att en
förrättning sökts före ikraftträdande med åberopande av en given dispens
och på det fall att endast dispens getts före ikraftträdandet, men förrättningen
söks därefter. Den bör således innebära att dispens från plan eller
bestämmelse, som medgetts enligt äldre regler efter utgången av juni 1986,
skall utan hinder av de nya reglerna gälla i fråga om förrättningar som är
beroende av dispensen. Dock bör det krävas att förrättningen söks senast
inom två år från det att beslutet om dispens vann laga kraft.

Förrättningar sker i de flesta fall för att möjliggöra bebyggelse. När en
tomt delas i strid mot planbestämmelser men med dispens från byggnadsnämnden,
sker det regelmässigt för att ett eller flera nya hus skall kunna
uppföras. För byggnadsåtgärderna krävs dock kompletterande tillstånd i
form av bygglov. Vid lovprövningen gäller enligt PBL i princip förbud mot att
lämna lov i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Övergångsregeln
i 17 kap. 18 § PBL gäller som nämnts endast sådana dispenser som
meddelats enligt byggnadslagstiftningen. För att lov skall kunna meddelas i
enlighet med vad som förutsatts vid en förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen,
krävs alltså ytterligare en övergångsregel. Denna regel bör
placeras i PBL i anslutning till 17 kap. 18 §. Regeln bör ha innebörden att
sådana beslut om fastighetsbildning, gemensamhetsanläggning och ledningsrätt
som grundas på en dispens, skall gälla som förhandsbesked. Ansökan om
bygglov skall därvid göras inom två år från den dag då det förrättningsbeslut
som dispensen varit avsedd för vann laga kraft.

Ett förhandsbesked har dock verkan endast för efterföljande bygglovsprövning.
Andra åtgärder som kräver lov, t. ex. rivning, schaktning och
fyllning, kan inte förhandsprövas med bindande verkan på motsvarande sätt
enligt PBL. Även om det i ett förrättningsbeslut har förutsatts att en byggnad
skall rivas som följd av en ändrad gräns mellan fastigheter eller att vissa
markarbeten skall företas för att en gemensamhetsanläggning eller ledning
skall kunna komma till utförande, kan det alltså hända att rivningslov eller

BoU 1986/87:4

35

marklov måste vägras därför att åtgärden strider mot de planbestämmelser
som skall läggas till grund för lovprövningen. För att lov skall kunna ges för
sådana åtgärder, på motsvarande sätt som för bygglovspliktiga åtgärder,
fordras därför ett tillägg av innebörd att fastighetsbildningsbeslutet eller
motsvarande beslut skall vara bindande även vid prövning av ansökan om
rivningslov eller marklov, under motsvarande förutsättning att ansökningen
görs inom två år från det att beslutet vunnit laga kraft.

Utskottet föreslår sålunda riksdagen att anta övergångsregler till FBL,
anläggningslagen, ledningsrättslagen och PBL i enlighet med vad som
angetts här ovan och med den lydelse som betecknats som utskottets förslag i
bilaga 2 resp. bilaga 3 till detta betänkande.

6 Jordabalken (lagförslag 10)

Förslaget i propositionen till ändring av jordabalken föranleds huvudsakligen
av det plansystem och de begrepp som införs med PBL.

I 3 kap. 7 § föreslås upphävt det tredje stycket av paragrafen som erinrar
om att det finns särskilda bestämmelser om trappa som skjuter över gatulinje.
De särskilda bestämmelser som avses finns i 39 § byggnadslagen. Denna
paragraf innehåller ett bemyndigande för länsstyrelsen att medge att en
trappa får stå kvar på gatumark under viss tid. Paragrafen kommer att
upphöra att gälla i och med att PBL träder i kraft (17 kap. 1 § PBL). I motion
513 (fp) yrkande 5 yrkas avslag på förslaget om att hänvisningen i
jordabalken skall tas bort. Motiveringen är att 39 § byggnadslagen borde
kvarstå.

Något yrkande att 39 § byggnadslagen skall fortleva har inte framförts vare
sig i denna motion eller i anslutning till utskottets behandling av PBL. Någon
motsvarande bestämmelse har inte tagits upp i PBL och hänvisningen i
jordabalken till andra bestämmelser blir därför vilseledande. Bostadsutskottet
tillstyrker förslagen i propositionen, medan motionen avstyrks.

7 Naturvårdslagen (lagförslag 11)

7.1 Anknytning till annan lagstiftning

I propositionen föreslås - i enlighet med den för följdlagstiftningen genomgående
principen - att beslut enligt NVL inte får strida mot detaljplan eller
områdesbestämmelser enligt PBL.

Beträffande områden utanför detaljplan eller områdesbestämmelser anförs
att den översiktliga planeringen kommer att kunna ge besked om
kommunernas bedömning av olika områdens kvaliteter för skilda ändamål.
sitt arbete med översiktsplanerna skall kommunerna tillämpa NRL. Länsstyrelserna,
som oftast är beslutsmyndighet enligt NVL, förutsätts delta aktivt i
översiktsplaneringen. Genom att även NVL knyts an till NRL kommer,
enligt propositionen, de allmänna intressen som enligt 3 § NVL skall beaktas
vid beslut enligt lagen att anges på ett tydligare sätt.

I proposition 1985/86:159 finns förslag till ändring av 3 § andra stycket
NVL varav följer att även beslut enligt de i propositionen i övrigt föreslagna

BoU 1986/87:4

36

reglerna om tillståndsplikt för vissa markavvattningsföretag skall stämma
överens med detaljplan och områdesbestämmelser. Sedan riksdagen antagit
reglerna om tillståndsplikt gäller dessa fr. o. m. den 1 juli 1986 (Joll
1985/86:21).

Jordbruksutskottet har lämnat förslagen i nu berörd del utan erinran.
Bostadsutskottet tillstyrker desamma.

7.2 Strandskydd

I fråga om regleringen av strandskyddet föreslås inga förändringar i sak i
förhållande till nuvarande ordning. Strandskyddsbestämmelserna i 15 och
16 §§ NVL skall sålunda gälla även inom områden som omfattas av
detaljplan eller områdesbestämmelser. Enligt nu gällande regler har länsstyrelsen
enligt 15 § tredje stycket NVL bemyndigande att vid fastställelse av
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan när särskilda skäl föreligger
förordna att i planen ingående strandområde inte vidare skall omfattas av
strandskydd. Denna regel föreslås bli ersatt med ett bemyndigande för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att - när det finns
särskilda skäl - förordna om upphävande av strandskyddet beträffande
områden som avses ingå i detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser.
Ställningstagandet skall alltså ske innan planen antas. Den hittillsvarande
befogenheten för länsstyrelserna att besluta om dispens från nybyggnadsförbudet
m. m. inom strandskyddsområden (16 § första och tredje styckena
NVL) berörs inte av någon ändring. Likaså skall bemyndigandet för
länsstyrelserna att delegera dispensrätten till kommunala myndigheter (43 §
andra stycket NVL och 28 § naturvårdsförordningen) fortsätta att gälla.

I motion 511 (m) yrkande 2 hemställs om en ändring av 15 § NVL i enlighet
med vad som sägs i motionen. Där anförs att det generella strandskyddet bör
upphöra. I stället skulle länsstyrelserna ges möjlighet att införa strandskydd
där det behövs.

Jordbruksutskottet har i fråga om strandskyddet anfört följande:

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen, på utskottets förslag,
avslagit motioner om avskaffande av det generella strandskyddet enligt
naturvårdslagen (se bl. a. JoU 1984/85:11). Den nu aktuella propositionen
innebär bl. a. att det generella strandskyddet bibehålls (s. 110 f.). Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får dock, om det finns
särskilda skäl, förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan
eller omfattas av områdesbestämmelser inte skall omfattas av strandskydd.
Av propositionen framgår att hithörande frågor skall bedömas med samma
restriktivitet som hittills iakttagits när det gäller att ta i anspråk stränder som
omfattas av naturvårdslagens strandskyddsregler. Utskottet tillstyrker propositionen
i förevarande del och avstyrker motion 511 yrkande 2.

Bostadsutskottet ansluter sig till jordbruksutskottets bedömningar. Förslagen
i propositionen såvitt avser strandskydd tillstyrks. Motion 511 (m)
yrkande 2 avstyrks.

BoU 1986/87:4

37

7.3 Kommunala naturreservat och naturvårdsområden

BoU 1986/87:4

Befogenheten för länsstyrelsen att besluta om naturreservat (7-9 samt 11
och 12 §§ NVL) och naturvårdsområden (19 § NVL) föreslås få tillkomma
även en kommunal myndighet (43 § tredje stycket NVL). I propositionen
aviseras att bl. a. påverkan av de nya reglerna på industrins skogsråvaruförsörjning
kommer att studeras av naturvårdsverket och skogsstyrelsen.

I motion 513 (fp) yrkande 3 yrkas avslag på propositionens förslag såvitt
rör 43 § tredje stycket NVL om kommunala naturreservat och naturvårdsområden.
Motionärerna anför att den nuvarande ordningen, där länsstyrelserna
efter samråd med kommunerna fattar beslut om inrättande av
naturreservat och naturvårdsområden, bör stå kvar. Motionärerna hänvisar
till att syftet med den vidgade kommunala kompetensen i propositionen
framhålls vara att friluftsintressen skall kunna tas till vara av kommunen.
Därmed aktualiseras också frågor om vägning av olika behov mot varandra.
Konflikter kan enligt motionen uppstå inte bara mellan skogsägare och
kommun utan också mellan friluftsintresset och skogsnäringens behov.
Dessa intresseavvägningsfrågor bör som hittills avgöras av länsstyrelsen,
anförs det vidare. Anledningen till att naturreservat och naturvårdsområden
ännu inte inrättats i tillräcklig omfattning är främst att resurser saknats.
Motionärerna erinrar om att folkpartiet i annat sammanhang föreslagit en
förstärkning av anslaget för bildande av naturreservat och naturvårdsområden.
Kommunerna torde enligt motionärerna redan genom PBL och NRL ha
tillräckliga möjligheter att påverka de aktuella naturvårdsfrågorna.

Jordbruksutskottet har i fråga om motionen anfört följande:

Utskottet får erinra om att naturvårdsverket - som framgår av propositionen
- redan år 1979 i en framställning till regeringen föreslog att kommunernas
möjligheter att bevara friluftsområden skulle stärkas. Framställningen har
remissbehandlats. Enligt föredraganden har flertalet remissinstanser ställt
sig positiva till förslaget. Även utskottet anser det värdefullt att kommunerna
ges ett ökat ansvar på naturvårdens område. Det kan i sammanhanget
nämnas att en kommun efter åtagande kan få utöva fortlöpande tillsyn över
miljöfarlig verksamhet enligt 44 a § miljöskyddslagen i enlighet med en
lagändring år 1981. Förslaget ligger således i linje med strävandena att ge
kommunerna ett ökat ansvar för den yttre miljön. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag i nu aktuella delar och avstyrker motion 513 yrkande 3.

Bostadsutskottet instämmer i jordbruksutskottets bedömning.

I propositionen anförs (s. 186) att, även om beslutsbefogenheterna skall
tillkomma en kommunal myndighet, det är självklart att frågor om inrättande
av naturreservat behandlas också av kommunfullmäktige med hänsyn till
kostnadskonsekvenserna. Bostadsutskottet påpekar i detta sammanhang att
om beslutsbefogenheten, i enlighet med vad som i allmänhet föreskrivits i
PBL, skulle tillerkännas kommunen i stället för en kommunal myndighet,
skulle detta medföra att särskilda överväganden måste göras om vilken
besvärsordning som skall gälla beträffande besluten. Utskottet, som inte
finner anledning till någon ändring av besvärsreglerna i NVL, har ingen
erinran mot den utformning av delegationsbemyndigandet som föreslås i
propositionen.

Regeringens förslag tillstyrks alltså såvitt nu är i fråga och motion 513 (fp)
yrkande 3 avstyrks.

8 VA-lagstiftningenm. m. (lagförslagen 12 och 13)

Lagförslagen såvitt rör lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
och lagen om allmänna värmesystem innefattar en anpassning till det
plansystem och de begrepp som används i PBL.

I 14 kap. 7 § PBL finns en bestämmelse som innebär att en kommun med
ränta skall betala tillbaka sådan gatukostnadsersättning som blir onyttig till
följd av att bygglov vägras på en fastighet. Talan om återbetalning skall
väckas inom två år från det att beslutet om vägrat lov vann laga kraft. I de
båda här aktuella lagarna föreslås motsvarande bestämmelser om återbetalningsskyldighet
för kommunen av VA-avgift (29 a och 38 §§ lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar) resp. avgift för inrättande av ett
allmänt värmesystem (30 a och 39 §§ lagen om allmänna värmesystem).
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

9 Bostadssaneringslagen (lagförslag 14)

Förslaget, som innebär en anpassning till PBL, tillstyrks av utskottet. I 10 §
första stycket har regeringens förslag utformats mot bakgrund av en annan
lydelse än den gällande. Utskottet har anpassat förslaget till den gällande
lydelsen.

10 Viss jordbrukspolitisk lagstiftning (lagförslagen 15 och 16)

Förslagen innebär en anpassning till PBL. De har lämnats utan erinran av
jordbruksutskottet. Bostadsutskottet tillstyrker förslagen.

I avsnitt 4.3.6 har lagen om skötsel av jordbruksmark behandlats med
avseende på förutsättningarna för att med stöd av lagen utfärda föreskrifter
om hänsynstagande till naturvårdens intressen. Någon justering av regeringens
förslag föranleds inte av vad som anförts i det sammanhanget.

11 Vattenlagstiftningen (lagförslagen 17 och 18)

Beslut enligt VL skall inte få strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser
enligt PBL (3 kap. 2 § VL). Vid tillståndsprövning enligt VL skall även
NRL tillämpas. Tillståndet får inte heller strida mot allmänna planeringssynpunkter
(3 kap. 1 § VL).

Tillåtlighetsreglerna i 3 kap. 1,2 och 4 §§ VL skall inte gälla vattenföretag,
som vid prövning av en viss anläggning eller åtgärd enligt 4 kap. NRL har
angetts som ett villkor för anläggningens eller åtgärdens utförande (3 kap. 6 §
VL).

Eftersom 3 kap. 6 § NRL innehåller förbud mot vattenkraftsutbyggnad i
vissa angivna vattenområden och älvsträckor, blir, enligt propositionen
(s. 120), bestämmelserna i 11 kap. 1 § VL om prövning av regeringen av

BoU 1986/87:4

39

vattenföretag i samma vattenområden och älvsträckor överflödiga och bör
upphävas. Förbudet mot utbyggnad gäller inte vattenföretag som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan (3 kap. 6 § tredje stycket NRL). Tillståndsfrågor
avseende sådana mindre vattenföretag inom de i NRL angivna
vattenområdena och älvsträckorna kommer därmed att prövas av vattendomstolarna.

I motion 1986/87:Bo520 (fp, c, vpk) yrkas att regeringen skall behålla
prövningen i fråga om de undantagna älvsträckorna och vattenområdena.
Motionärerna anser att skyddsintresset där är så starkt att bedömningen av
bl. a. sådana ombyggnader och minikraftverk som kan tillåtas inte bör
överlåtas på enbart vattendomstolarna.

I NRL-propositionen (s. 110) uttalades följande om den närmare innebörden
av att vissa företag med obetydlig miljöpåverkan skulle kunna få komma
till stånd utan hinder av förbudet mot utbyggnad.

I några fall finns redan vattenkraftsanläggningar i de älvar och älvsträckor
som jag föreslår skall vara undantagna från vattenkraftsutbyggnad. I prop.
1977/78:57 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra
Svealand och Norrland anfördes att ett undantag från utbyggnad inte bör
innebära att smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen
reglering helt skall förhindras. Civilutskottet (CU 1977/78:9) uttalade med
anledning av propositionen i denna del att tillåtligheten av ersättningsbyggnader
samt ombyggnader och effektiviseringar i redan befintliga kraftverk
under vissa förutsättningar skall kunna prövas utan hinder av att åtgärden
berör ett undantaget område. Enligt min mening bör ett sådant synsätt gälia
också i fortsättningen. Ersättningsbyggnader, ombyggnader och effektiviseringar
bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåverkan, dvs. om
åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som
utgjort motiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkraftsutbyggnad.
Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Intresset för s. k. minikraftverk har ökat under senare år. Med minikraftverk
menar jag anläggningar med en högsta effekt av 1,5 MW. I prop.
1983/84:160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad uttalade föredraganden att en
utbyggnad av minikraftverk kan ge betydande sysselsättningstillskott, även
om energitillskottet blir begränsat. Statens energiverk har i rapporten
(1984:4) Små vattenkraftverk föreslagit olika åtgärder för att främja
tillkomsten av sådana vattenkraftverk. I prop. 1984/85:120 föreslogs mot
bakgrund av nämnda rapport att ett särskilt, tidsbegränsat stöd skulle införas
för s. k. förprojektering och investering i små vattenkraftverk. Riksdagen
beslöt enligt förslaget.

Minikraftverk kan ge avsevärda effekter på miljön beroende bl. a. på hur
anläggningen utformas. Vattenöverdomstolen pekar i sitt yttrande på att
minikraftverk i mindre vattendrag i förhållande till varje producerad
energienhet regelmässigt dels kostar mera, dels medför mera omfattande
skador än kraftverk i större vattendrag. Vattenöverdomstolen anser att, om
minikraftverk tillåts i vattendrag som i övrigt undantas från vattenkraftsutbyggnad,
särskild vikt måste fästas vid möjligheterna att tillgodose fiskets
behov och att ta hänsyn till naturvärdena. Till följd av minikraftverkens
dåliga lönsamhet föreligger enligt vattenöverdomstolens erfarenhet små
möjligheter att ålägga skadeförebyggande åtgärder som minimitappning till
förmån för fisket och landskapsbilden.

Även om jag allmänt sett är positivt inställd till en ökad satsning på

BoU 1986/87:4

40

minikraftverk, följer enligt min mening direkt av gällande riktlinjer att i
princip ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål kan tillåtas i de nu avsedda
älvarna och älvsträckorna. Jag anser dock att det i vissa speciella fall bör
kunna komma i fråga att göra undantag från en sådan princip. I förhållande
till vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag precisera i vilka situationer
undantag bör kunna komma i fråga. Detta bör kunna aktualiseras endast i två
situationer. Den ena avser fall då andra alternativ för att ordna energiförsörjningen
för enstaka hushåll, t. ex. dragning av en kraftledning, kan innebära
större inverkan på miljön än ett minikraftverk. Den andra situationen avser
fall då det på den aktuella platsen redan finns en anläggning som påverkar
vattendraget, t. ex. en dammanläggning eller liknande. I det fallet kan
tillkomsten av ett minikraftverk t. o. m. innebära vissa fördelar, t. ex. om det
innebär att en befintlig, dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan
restaureras. En förutsättning för att utbyggnad i sådana fall skall kunna
tillåtas bör dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med
bestämmelsen om undantag från vattenkraftsutbyggnad förfelas. Jag anser
också att man bör kunna ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med
tanke på naturvården, fisket och landskapsbilden.

Av vad jag nu anfört följer enligt min mening att det inte kan tillåtas att ett
flertal minikraftverk med var för sig obetydlig miljöpåverkan, men med en
sammantagen negativ effekt på miljön, kommer till stånd i en viss undantagen
älv eller älvsträcka. Detta skulle direkt strida mot syftet med skyddet för
älvarna och älvsträckorna.

Enligt utskottets uppfattning finns det sålunda utförliga motiv till ledning för
prövningen av vilka mindre vattenkraftsföretag som skall kunna tillåtas i de
skyddade vattenområdena och älvsträckorna. Dessa motiv tjänar till lika stor
vägledning för vattendomstolarna som de skulle göra för regeringen, om den
skulle behålla prövningen. Emellertid bör det knappast vara en regeringsfråga
att pröva de vattenföretag med endast obetydlig miljöpåverkan som trots
förbudet kan få komma till stånd. De synpunkter som motionärerna har
anfört får i huvudsak anses tillgodosedda genom de motiv till NRL som
återgetts här ovan. Utskottet avstyrker därför motion Bo520 (fp, c, vpk).

Regeringens förslag såvitt rör VL har lämnats utan erinran av jordbruksutskottet.
Bostadsutskottet tillstyrker förslaget.

I avsnitten 4.3.6-8 har VL:s ersättningsbestämmelser behandlats i visst
avseende.

12 Miljöskyddslagen (lagförslag 19)

Beslut enligt miljöskyddslagen skall inte få strida mot detaljplan eller
områdesbestämmelser enligt PBL. Miljöskyddslagen skall även anknytas till
NRL. Tillståndsprövningen enligt 4 kap. NRL skall därvid samordnas med
prövningen enligt miljöskyddslagen på samma sätt som nuvarande prövning
enligt 136 a § byggnadslagen. Förslaget, som lämnats utan erinran av
jordbruksutskottet, tillstyrks av bostadsutskottet.

13 Ellagen och rörledningslagen (lagförslagen 20 och 21)

De regler för koncession som finns i de båda lagarna föreslås kompletterade
med föreskrift om att koncession inte får strida mot detaljplan eller

1

BoU 1986/87:4

41

r

områdesbestämmelser enligt PBL. Koncessionsprövningen skall ske med
tillämpning även av NRL.

Förslagen har inte föranlett någon erinran från näringsutskottet. De
tillstyrks av bostadsutskottet.

14 Lagen om byggnadsminnen (lagförslag 22)

Lagförslaget beträffande ändring i BML avser de ersättningsfrågor som
utskottet redan behandlat i avsnitten 4.3.5-8.1 övrigt innehåller lagförslaget
bara en anpassning till PBL:s terminologi. Det tillstyrks i denna del.

15 Lagen om fornminnen (lagförslag 23)

I propositionen föreslås att kommunen skall få möjighet att överklaga sådana
beslut av länsstyrelsen som kan ha betydelse för den kommunala planeringen.
Kulturutskottet har inget att erinra mot den föreslagna lagändringen och
bostadsutskottet tillstyrker densamma.

16 Fastighetstaxeringslagen (lagförslag 24)

Lagförslaget i propositionen innebär endast en anpassning till terminologi
och systematik i PBL.

17 kap. 13 § fastighetstaxeringslagen bör, med hänsyn till att i förhållande
till förslaget i PBL-propositionen den ändringen gjorts i PBL att såväl
rivningsförbud som skyddsbestämmelser skall kunna utfärdas för de byggnader
som avses i 3 kap. 12 § PBL, rivningsförbud fogas till texten i första
stycket sista meningen.

I motion 513 (fp) yrkande 4 hemställs om ett riksdagens tillkännagivande i
enlighet med vad som anförs i motionen angående möjligheten att justera
taxeringsvärden på fastigheter om genomförandetiden har gått ut utan att
byggrätt har utnyttjats. Det sägs i motionen att en fastighets värde rimligen är
högre under genomförandetiden än efter dess utgång, när byggrätten inte
längre är garanterad. Ny taxering borde därför göras inte bara när bygglov
vägrats, utan också i fall där en byggrätt inte utnyttjats under genomförandetiden
och denna går ut.

Utöver den allmänna fastighetstaxeringen vart sjätte år (1 kap. 7 §
fastighetstaxeringslagen) skall, enligt den i propositionen föreslagna lydelsen
av 16 kap. 4 § samma lag, ny taxering av en taxeringsenhet ske, om under
löpande taxeringsperiod taxeringsenhetens värde ökat eller minskat genom
bl. a. beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan. Ny taxering skall ske
endast om taxeringsvärdet bör ändras med minst en femtedel, dock minst
25 000 kr. Om ändringen av taxeringsvärdet understiger 100 000 kr., skall ny
taxering ske endast om taxeringsenhetens ägare begärt det.

I sitt yttrande över förslaget anförde lagrådet att det vore värdefulllt om
departementschefen ville belysa den inverkan på fastighetens taxeringsvärde
som kan följa av att en byggrätt inte tas i anspråk under genomförandetiden.
Departementschefen svarade i propositionen (s. 217) sammanfattningsvis
att det råder en viss osäkerhet om marknadsvärdesutvecklingen på obebygg -

BoU 1986/87:4

42

da fastigheter inom detaljplan efter genomförandetidens utgång och att han
därför inte var beredd att föreslå att genomförandetidens utgång skulle vara
en grund för ny taxering. Han pekade även på möjligheten att begära bygglov
eller förhandsbesked för att få en grund för omtaxering.

Bostadsutskottet har i avsnitt 4.2.1 i fråga om kommunens rätt till inlösen
efter genomförandetidens utgång inom detaljplaneområde kommenterat
inverkan på expropriationsersättningen av att denna tid löper ut. Bostadsutskottet
pekade då på att byggrätten i och för sig består tills kommunen tagit
något initiativ till ändring av detaljplanen, men att marknadsvärdet kommer
att bero på kommunens intentioner. I fråga om expropriationsersättningen
finns det regler i ExL till skydd för både den enskilde och kommunen, som
gör att ersättningen sannolikt inte kommer att påverkas i samma grad som
marknadsvärdet. Bostadsutskottet vill i detta sammanhang tillägga följande
synpunkt. Den osäkerhet som följer av att byggrätten kan inskränkas efter
genomförandetiden är givetvis en omständighet som typiskt sett påverkar
marknadsvärdet negativt. Om kommunens intentioner omfattar ett mer
intensivt markutnyttjande än gällande plan medger, kommer dock marknadsvärdet
i stället att stiga. Enbart den omständigheten att genomförandetiden
löpt ut kan i ingetdera fallet anses medföra någon så klar ändring av
marknadsvärdet att en ny taxering är motiverad. Det krävs någon form av
bindande avgörande beträffande den fortsatta markanvändningen, så som
nuvarande och föreslagna lydelse av 16 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen
föreskriver. En ansökan om förhandsbesked kan vara ett enkelt sätt att få
fram ett sådant bindande avgörande. Förslaget i motion 513 (fp) yrkande 4
avstyrks.

Förslagen i propositionen tillstyrks med den justering av 7 kap. 13 § som
bostadsutskottet förordade inledningsvis i detta avsnitt. Lagförslaget återfinns
i bilaga 2.

17 Luftfartslagen (lagförslag 29)

Förslaget beträffande luftfartslagen innebär att tillstånd enligt lagen inte
skall få ges i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser.

I enlighet med bostadsutskottets förslag i NRL-betänkandet (s. 14) har
luftfartslagen förts till kretsen av lagar som bestämmelserna i 2 och 3 kap.
NRL skall vara tillämpliga på. Utskottet ansåg det väl motiverat att
luftfartslagen knyts till NRL bl. a. med hänsyn till att lagen reglerar
tillkomsten av anläggningar som har stor påverkan på omgivningen. I
konsekvens med detta föreslår utskottet nu riksdagen att anta ett nytt andra
stycke till 6 kap. 5 § luftfartslagen i vilket anges att vid tillståndsprövningen
för ifrågavarande allmänna flygplatser skall NRL tillämpas. Regeringens
förslag beträffande andra stycket kommer som en följd härav att utgöra ett
tredje stycke till paragrafen. Lagförslaget återfinns i bilaga 2. Av 1 kap. 1 §
luftfartslagen följer i övrigt att luftfart skall äga rum enligt vad som stadgas
även i annan lag eller författning än luftfartslagen. I övrigt tillstyrks förslaget i
propositionen.

BoU 1986/87:4

43

18 Arbetsmiljölagen (lagförslag 36)

BoU 1986/87:4

Utöver vad som tagits upp i regeringens lagförslag finns i 7 kap. 7 § fjärde
stycket en hänvisning till byggnadsstadgan som bör ersättas med en
motsvarande hänvisning till plan- och bygglagen. Byggnadslov enligt byggnadsstadgan
motsvaras därvid av lov enligt PBL, innefattande bygglov,
rivningslov och marklov. Utskottet föreslår riksdagen att anta utskottets
förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen enligt bilaga 2.

19 Övriga lagförslag (nr 25-28,30-35,37-42)

Övriga lagförslag rör skilda rättsliga områden. Förslagen innebär en
anpassning till PBL:s och NRL:s systematik och begrepp. En särskild lag om
regionplanering för kommunerna i Stockholms län föreslås. Förslaget såvitt
rör lagarna om hotell- och pensionatsrörelse, om vissa mineralfyndigheter
och om vissa torvfyndigheter har granskats av näringsutskottet, som inte
funnit anledning till någon erinran. Bostadsutskottet tillstyrker förslagen,
som återfinns i bilaga 1.

20 Ändringar i PBL m. m.

Utskottet har ovan (avsnitten 4.2.1, 4.3.6 och 4.3.7) behandlat vissa
ändringar i PBL som föranleds dels av brister i den s. k. garantiregeln i 17
kap. 8 § beträffande viss ersättningsrätt vid ändring eller upphävande av
äldre planer, dels av införandet av en s. k. ackumuleringsregel i fråga om
beräkningen av kvalificerad skada i fler lagar än utskottet tidigare haft under
övervägande och därmed sammanhängande ändring i 14 kap. 8 §. Utskottet
har vidare behandlat (avsnitt 5) behovet av kompletterande övergångsregler
i 17 kap. 18 § beträffande dispensbeslut av betydelse i fråga om fastighetsbildningslagstiftningen.
Lagförslagen har upptagits i bilaga 3.

Utskottet uppmärksammar härnäst en fråga om betydelse i vissa hänseenden
av att översiktsplan har antagits. Enligt 17 kap. 2 § skall detta ha skett
före den 1 juli 1990.

I 5 kap. 28 § har föreskrivits att s. k. enkelt planförfarande vid antagande
av detaljplan eller områdesbestämmelser får användas under vissa omständigheter.
Bland dessa är att det planförslaget skall vara förenligt med
översiktsplanen. Översiktsplanen har vidare betydelse för tillkomsten av
områdesbestämmelser. I 5 kap. 16 § har angetts att områdesbestämmelser
får antas bl. a. för att säkerställa syftet med översiktsplanen. Frågan
uppkommer här huruvida enkelt planförfarande och områdesbestämmelser
som har till syfte att förverkliga översiktliga planeringsintentioner får
användas innan kommunen antagit sin första översiktsplan enligt PBL. Även
om det givetvis inte finns något hinder mot att översiktsplan antas långt
tidigare än den i 17 kap. 2 § angivna sista tidpunkten, kan det förutspås att
det - av hänsyn både till reglerna om samråd och minsta utställningstid i 4
kap. och till den kommunalpolitiska betydelsen av att översiktsplanen är
grundad på noggranna överväganden - kommer att i många fall dröja rätt
lång tid innan översiktsplaner mer allmänt föreligger i kommunerna.

Antagandebesluten gäller dessutom först sedan de vunnit laga kraft.

För att klarlägga att dessa praktiska svårigheter att snabbt få fram en
gällande översiktsplan inte skall utgöra något hinder mot att under mellantiden
med stöd av redan föreliggande översiktliga planformer i en kommun
tillämpa det enkla planförfarandet eller att anta områdesbestämmelser,
finner utskottet motiverat att föreslå ett tillägg till 17 kap. 2 § med den
innebörd som just har beskrivits. I de flesta kommuner finns redan
kommunöversikter som i varierande grad kan sägas motsvara de krav som
enligt PBL ställs på en översiktsplan. Finns ingen översiktlig planering som
täcker hela kommunens yta, bör i stället för kommunöversikten områdesplaner
eller motsvarande planformer kunna användas som grund för tillämpningen
av de aktuella bestämmelserna. I fråga om kvaliteten på det
översiktliga planmaterial som utskottet sålunda föreslår skall få användas
interimistiskt, är det naturligtvis svårt att ställa några preciserade krav. En
grundläggande förutsättning, som bör anges i lagtexten, är dock att
planmaterialet godkänts av fullmäktige innan PBL träder i kraft. Det bör
givetvis inte efter ikraftträdandet förekomma att översiktliga planer tillkommer
i någon annan ordning än den PBL föreskriver. Vad som i övrigt anförts i
PBL-propositionen (s. 72, 122) om den översiktliga planeringen kan därutöver
tjäna till vägledning.

I 8 kap. 6 § andra stycket har angetts att kommunen får i vissa fall
bestämma att bygglov krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 8 kap.
4 § andra stycket. Av utskottets motiv till föreskriften (PBL-betänkandet
s. 104) framgår att hänvisningen till 8 kap. 4 § är avsedd att gälla endast
punkt 1 i det angivna andra stycket. Utskottet föreslår riksdagen att göra en
rättelse av hänvisningen. Därmed klarläggs att kommunen inte kan införa
krav på bygglov för inre ändringar av en- och tvåbostadshus som ej ingår i
samlad bebyggelse i fråga om konstruktionen av de bärande delarna,
planlösningen, installation eller ändring av eldstäder, rökkanaler, anordningar
för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp.

Utskottets förslag till ändrad lagtext återfinns i bilaga 3.

Utskottet ser till sist som angeläget att korrigera ett felaktigt uttalande i
PBL-betänkandet (s. 126) rörande vilka som enligt PBL skall vara berättigade
att anföra besvär över beslut om detaljplan, fastighetsplan och områdesbestämmelser.
Alla som skall beredas tillfälle till samråd under planförfarandet
kan inte anses berättigade att anföra besvär. Utskottet har ingen annan
uppfattning än lagrådet i fråga om kretsen av besvärsberättigade. Denna
fråga bör alltså kunna avgöras med ledning av bestämmelsen i 5 kap. 30 § om
till vem beslut med fullföljdshänvisning bör sändas. Utskottet föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu har
anfört i denna fråga.

BoU 1986/87:4

45

21 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1985/86:90
att riksdagen avslår motion 1985/86:511 yrkande 1,

2. beträffande utarbetande av nytt förslag
att riksdagen avslår motion 1985/86:512,

3. beträffande behovet av framtida justeringar i lagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1985/86:513 yrkande 1,

4. beträffande anstånd med ändring i expropriationslagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:513 yrkande 2,

5. beträffande särskilda ersättningsbestämmelser för äldre stads- och
by ggnadsp laner

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar punkt 2 i
övergångsbestämmelser till expropriationslagen enligt den lydelse
som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) att riksdagen med avslag på motion 1986/87: Bo522 yrkande 1
antar 17 kap. 8 § förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10) enligt bilaga 3,

6. beträffande informationsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1986/87 :Bo522 yrkande 2,

7. beträffande mark för annat än enskilt bebyggande

a) att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar förslag till
lag om ändring i expropriationslagen enligt bilaga 2,

b) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar
övergångsbestämmelser till expropriationslagen med den lydelse som i
bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

8. beträffande enhetliga kvalifikationsgränser

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt rör 19 och 26 §§, förslag till
lag om ändring i vattenlagen såvitt rör 19 kap. 7 § första stycket samt
förslag till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen
såvitt rör 8-10 §§ allt med tillhörande övergångsbestämmelser och
med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om
ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § första
och tredje styckena och 12 § första och tredje styckena allt med
tillhörande övergångsbestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2
betecknats som utskottets förslag,

c) att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar lag om
ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § andra
stycket och 12 § andra och fjärde styckena med tillhörande övergångsbestämmelser
och med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som
regeringens förslag,

9. beträffande ackumulerad skada

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Bo518 (c) såvitt
nu är i fråga och 1985/86:Jo798 yrkandena 1 och 2

a) antar lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt rör

BoU 1986/87:4

46

27 a §, förslag till lagom ändring i vattenlagen (1983:291) såvitt rör 19
kap. 7 § femte och sjätte styckena och lag om ändring i lagen
(1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § fjärde stycket allt med
tillhörande övergångsbestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2
betecknats som utskottets förslag,

b) antar lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) såvitt rör 14
kap. 8 § fjärde stycket enligt bilaga 3,

10. beträffande rättegångskostnader

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om
ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 12 § femte
stycket, förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt
rör 36 § och förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) såvitt
rör 20 kap. 3 § allt med tillhörande övergångsbestämmelser och med
den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) att riksdagen avslår regeringens förslag såvitt rör 12 § sjätte
stycket lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

11. beträffande övergångsbestämmelser till fastighetsbildningslagstiftningen a)

att riksdagen antar övergångsbestämmelser till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149)
och ledningsrättslagen (1973:1149) i enlighet med den lydelse som i
bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) att riksdagen antar lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10) såvitt rör 17 kap. 18 § enligt bilaga 3,

12. beträffande jordabalken och särskilda bestämmelser om trappa
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86:513 yrkande 5 antar lag om ändring i jordabalken
enligt bilaga 1,

13. beträffande anknytningen av naturvårdslagen till naturresurslagen att

riksdagen med bifall till regeringens förslag antar lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822) såvitt avser 3 § enligt bilaga 2,

14. beträffande strandskydd

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86:511 yrkande 2 antar lagom ändring i naturvårdslagen
(1964:822) såvitt avser 15 och 16 §§ med den lydelse som i bilaga 2
betecknats som utskottets förslag,

15. beträffande kommunala naturreservat och naturvårdsområden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och avslag på motion
1985/86:513 yrkande 3 antar lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822) såvitt avser 43 § tredje stycket med den lydelse som i bilaga
2 betecknats som utskottets förslag,

16. beträffande regeringsprövning av vissa vattenlagsärenden
att riksdagen avslår motion 1986/87:Bo520,

17. beträffande fastighetstaxeringslagen

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om
ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) såvitt avser 7 kap. 13 §

BoU 1986/87:4

47

med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86:513 yrkande 4 antar 16 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen
med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som regeringens förslag,

18. beträffande luftfartslagen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om
ändring i luftfartslagen (1957:291) med den lydelse som i bilaga 2
betecknats som utskottets förslag,

19. beträffande arbetsmiljölagen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om
ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) med den lydelse som i bilaga 2
betecknats som utskottets förslag,

20. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar förslagen enligt
bilagorna 1 och 2 utom såvitt avser ikraftträdande,

21. beträffande ikraftträdande

att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att samtliga i
detta betänkande behandlade förslag skall träda i kraft den 1 juli 1987,

22. beträffande ändringar i PBL såvitt de inte behandlats ovan
att riksdagen antar förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10) enligt bilaga 3,

23. beträffande kretsen av besvärsberättigade

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 19 februari 1987
På bostadsutskottets vägnar
Kjell A. Mattsson

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s), Rolf Dahlberg (m),
Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Per Olof Håkansson (s). Knut Billing
(m), Margareta Palmqvist (s), Bertil Danielsson (m), Rune Evensson (s),
Tore Claeson (vpk), Berit Bölander (s), Siw Persson (fp). Britta Sundin (s)
och Agne Hansson (c).

BoU 1986/87:4

48

Reservationer

BoU 1986/87:4

1. Informationsskyldighet (mom. 6)

Rolf Dahlberg (m), Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Bertil Danielsson
(m) och Siw Persson (fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 13 som börjar ”Utskottet delar”
och slutar ”yrkande 2 avstyrks” bort lyda:

Den 1 juli 1992 är ett betydelsefullt datum för svenska fastighetsägare.
Denna dag utgör slutpunkten för den nuvarande byggnadslagstiftningens
system med i princip eviga byggrätter. Dagens stads- och byggnadsplaner kan
fr. o. m. denna dag ändras eller upphävas av kommunerna utan några
konsekvenser i ersättningshänseende gentemot fastighetsägarna. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att stora informationsinsatser bör göras för
att ingen av okunnighet skall ha underlåtit att utnyttja de rättigheter som
försvinner den aktuella dagen. Kommunerna har en självskriven del i
informationsarbetet, men även statliga myndigheter kan göra betydelsefulla
insatser genom att t. ex. producera bakgrundsmaterial eller på annat sätt
samordna eller initiera informationskampanjer. Detta bör vara ett åliggande
för berörda myndigheter. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 6 bort hemställa

beträffande informationsskyldighet
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Bo522 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Enhetliga kvalifikationsgränser (morn. 8 b) och c))

Rolf Dahlberg (m), Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Bertil Danielsson
(m) och Siw Persson (fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar ”Liksom fallet” och
på s. 26 slutar ”uteblivna nybyggnadsrätten” bort lyda:

Som kulturutskottet framhållit i det föregående innebär en byggnadsminnesförklaring
implicit också ett förbud mot rivning. De intrång som
fastighetsägare åsamkas ligger dock främst i själva skyddsföreskrifterna. Att
i byggnadsminneslagen söka reglera rivningsfrågorna fristående från regleringar
beträffande underhåll och ändringar av byggnader blir därför helt
fiktivt. Det relevanta intrånget gäller skyddsföreskrifterna. Den kvalifikationsgräns
för ersättning som skall användas för att få önskad överensstämmelse
med PBL är därmed att pågående användning av byggnad eller
område avsevärt försvåras, dvs. det som redan nu gäller enligt byggnadsminneslagen.
Någon ändring av byggnadsminneslagen på denna punkt är därför
inte påkallad.

4 Riksdagen 1986187. 19 sami. Nr 4

dels utskottet under 8 b) och c) bort hemställa

beträffande enhetliga kvalifikationsgränser
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § första-tredje styckena
och 12 § första-fjärde styckena.

3. Strandskydd (mom. 14)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 37 som börjar ”Bostadsutskottet
ansluter” och slutar ”yrkande 2 avstyrks” bort lyda:

I motsats till jordbruksutskottets majoritet, men i överensstämmelse med
vad som anförts av det utskottets m-ledamöter, anser bostadsutskottet att
tiden nu är mogen för ett avskaffande av det generella strandskyddet. Den
övervägande delen stränder i landet har inte den karaktären att ett
byggförbud där är motiverat. Antingen är stränderna delvis redan upptagna
av bebyggelse eller kan tillkommande bebyggelse förenas med de allemansrättsliga
intressen som bär upp strandskyddsreglerna. För de fall där det
verkligen är angeläget att ingen bebyggelse tillkommer i strandområdena
skulle det räcka med att lagstiftningen ger länsstyrelsen möjlighet att
förordna om byggförbud. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 14 bort hemställa
beträffande strandskydd
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:511 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kommunala naturreservat och naturvårdsområden
(mom. 15)

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar ”Bostadsutskottet
instämmer” och på s. 39 slutar ”yrkande 3 avstyrks” bort lyda:

Ett av de stora problemen med att säkerställa naturvårdens intressen är
bristen på resurser för att inrätta naturreservat och naturvårdsområden.
Denna resursbrist botas inte med att kommunerna ges möjlighet att vid sidan
av länsstyrelserna besluta om dessa skyddsformer. Kommunerna har skilda
förutsättningar och ambitioner i fråga om naturvården. Landsortskommuner
torde ha en helt annan inställning än storstadskommuner. Den kommunala
befogenheten kan förutsättas främst komma att användas för att värna om
friluftslivets intressen. Därmed uppkommer vissa konfliktrisker gentemot
både intresset av att bevara orörda naturområden och intresset av att
skogsmarken används för effektiv skogsproduktion. Den nuvarande
ordningen där endast länsstyrelsen kan fatta beslut om naturreservat och
naturvårdsområde ger bättre möjligheter än förslaget i propositionen att lösa
dessa konflikter, med bevarande av ett rimligt mått av kommunalt inflytan -

BoU 1986/87:4

50

de. Utskottet tillstyrker alltså motion 513 (fp) yrkande 3 och avstyrker
regeringens förslag i motsvarande del.

dels utskottet under 15 bort hemställa

beträffande kommunala naturreservat och naturvårdsområden
att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall till
motion 1985/86:513 yrkande 3 inte antar förslag till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822) såvitt avser 43 § tredje stycket.

5. Fastighetstaxeringslagen (morn. 17b)

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 43 som börjar ”Bostadsutskottet
har” och slutar ”yrkande 4 avstyrks” bort lyda:

När genomförandetiden för en detaljplan enligt PBL löper ut upphör den
säkra rätt att bygga enligt planen som gällt förut. Även om byggrätten
formellt består tills planen ändras eller upphävs, kommer i realiteten
kommunens möjligheter att ge planen ett ändrat innehåll och i avvaktan på
detta skjuta på behandlingen av bygglovsansökningar att urholka värdet på
berörda fastigheter. Det är därför motiverat med en omtaxering av sådana
fastigheter inom detaljplaneområde på vilka byggrätten inte har utnyttjats
när genomförandetiden löper ut. Detta bör riksdagen med bifall till motion
513 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 17 b) bort hemställa

beträffande fastighetstaxeringslagen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall till
motion 1985/86:513 yrkande 4 inte antar förslag till lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) såvitt rör 16 kap. 4 § och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Behovet av reformer

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anför:

I reservationer till bostadsutskottets betänkanden (BoU 1986/87:1 och 3)
utvecklade vi vår ståndpunkt att den nya plan- och bygglagen och naturresurslagen
inte borde ha antagits av riksdagen. Vi angav också utförliga
riktlinjer för hur delreformer inom ramen för den gällande byggnadslagstiftningen
borde göras.

Vår principiella inställning är oförändrad, men när nu riksdagen ändå
antagit de nya lagarna vill vi inte motsätta oss att följdlagstiftningen anpassas
till de regler som kommer att gälla från den 1 juli 1987. På några punkter har
vi funnit motiverat att reservera oss mot de förslag som regeringen och
utskottets majoritet ställt sig bakom. Att vi i övrigt inte reserverat oss innebär
inte att vi i varje enskildhet ställer oss bakom de lösningar som majoriteten
föreslår riksdagen att anta.

BoU 1986/87:4

51

Den nya lagstiftningen är inte bara så utformad att den kränker enskild
äganderätt. Den är också svåröverskådlig och krånglig och belyser i och med
detta hur mycket klokare det hade varit att reformera den nuvarande
lagstiftningen delvis och i etapper.

De ersättningsbestämmelser som föreslås är oerhört komplicerade och
kommer förmodligen att leda till stora tillämpningsproblem för staten,
kommunerna och enskilda. Förslaget om enhetliga kvalifikationsgränser i
olika lagar har inte konsekvent förts över till alla de berörda lagarna.
Skötsellagstiftningen för skogs- och jordbruk har t. ex. lämnats utanför, trots
att det finns lagtekniska lösningar som skulle kunna göra även dessa lagar
anpassade till de nya kvalifikationsgränserna.

Vi avser att vid utskottets behandling av moderata samlingspartiets
partimotion 1986/87:Bo205 senare under våren återkomma med synpunkter
på den nya lagstiftningen.

2. Följdlagstiftningenoch PBL

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anför:

I en utförlig reservation till bostadsutskottets betänkande (BoU 1986/87:1)
angående bl. a. plan- och bygglagen har folkpartiets ledamöter i utskottet
yrkat avslag på de föreliggande förslagen och redovisat flera kritiska
synpunkter på den utformning av lagen som riksdagen sedermera beslutat
om. I motion 1986/87: Bo258 harvi återigen angett på vilka punkter lagen bör
ändras. Motionen kommer senare under våren att behandlas av utskottet.
Vid ett riksdagens bifall till motionen blir det nödvändigt att i vissa
hänseenden ge följdlagstiftningen en annorlunda utformning. Bostadsutskottet
får då ta initiativ i enlighet med förslagen i motionerna. I avvaktan på
detta vill vi här klargöra att vår principiella inställning till plan- och bygglagen
är oförändrad, även om vi på flertalet punkter har accepterat att följdlagstiftningen
införs i enlighet med regeringens och utskottets förslag. I de
avseenden som vi inte kan godta förslagen rörande följdlagstiftningen har vi
avgett särskilda reservationer.

I motion 1986/87:Bo517 har folkpartiet föreslagit vissa ändringar i
naturresurslagen. Även denna motion kommer riksdagen att behandla
senare under våren 1987.

3. Jordabalken och särskilda bestämmelser om trappa

Rolf Dahlberg (m), Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Bertil Danielsson
(m) och Siw Persson (fp) anför:

I propositionen (s. 172) redovisas de synpunkter som lett fram till regeringens
ståndpunkt att de särskilda bestämmelserna om trappa som skjuter in på
gatumark nu avskaffas. Saken har behandlats också i motion 513 (fp). I likhet
med lagrådet och mot bakgrund också av vad vi erfarit från bl. a. några
länsstyrelser, finner vi det troligt att upphävandet av de särskilda bestämmelserna
kommer att medföra problem. Vi vill i detta sammanhang uppmärk -

BoU 1986/87:4

52

samma att ytterligare överväganden kan komma att bli nödvändiga rörande
denna fråga.

4. Vattenlagstiftningen

Erling Bager (fp), Tore Claeson (vpk) och Siw Persson (fp) anför:

De motivuttalanden som finns i proposition 1985/86:3 rörande förbudet mot
utbyggnad av vattenkraftsföretag i de skyddade älvarna och vattenområdena
innebär att mycket stränga anspråk på oskadlighet i miljöhänseende ställs
uppförde mindre vattenföretag som trots förbudet kan tänkas få tillstånd. Vi
utgår från att de projekt som regeringen vägrat tillstånd för, enligt vad som
nämns i motion 1986/87:Bo520, inte i framtiden kan komma att medges av
vattendomstolarna. Därmed blir motionens syfte tillgodosett.

BoU 1986/87:4

53

Regeringens, av utskottet tillstyrkta lagförslag

Beträffande samtliga i denna bilaga intagna lagförslag har utskottet föreslagit
att de träder i kraft den 1 juli 1987.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 989) om införande av
fastighetsbildningslagen

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Vad som i fastighetsbildningslagen
föreskrivits om byggnadsplan
äger motsvarande tillämpning på
avstyckningsplan. A vstyckningsplan
får ändras enligt de bestämmelser
som före den I januari 1948
gällde i fråga om tillkomsten av sådan
plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat
i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras,
skall icke längre gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om införande
av fastighetsbildningslagen -

' Lagen omtryckt 1971: 1036.

54

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 1150) om förvaltning av
samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 5, 18, 20, 21, 23 och 61 §§ lagen
(1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

Vid tillämpningen av denna lag skall som samfällighet anses

1. samfällighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastigheterna
i en socken,

3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter
gemensamt,

4. samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149),

5. samfällighet enligt vattenlagen 5. samfällighet enligt vattenlagen
(1983:291). (1983:291),

6. samfällighet enligt lagen
10000:000) om exploateringssamverkan.

Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet
och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om samfällighet enligt
första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet som på annat
sätt än genom delaktighet omfattas av samfälligheten och med delägare
den som deltar i samfälligheten. Beträffande sådan samfällighet skall vidare
vad som sägs i lagen om delägarfastighets andelstal i stället gälla
delägares andelstal.

Samfällighet förvaltas antingen
direkt av delägarna (delägarförvaltning)
eller av särskilt bildad
samfällighetsförening (föreningsförvaltning).

Avstyckas samfällighet som
avses i 1 § första stycket 1 eller 2
eller viss ägovidd av sådan samfällighet
utan att ha övergått till annan
ägare och förvaltas samfälligheten
av samfällighetsförening. övergår
äganderätten till den sålunda bildade
fastigheten genom avstyckningen
till föreningen.

§

Samfällighet förvaltas antingen
direkt av delägarna (delägarförvaltning)
eller av särskilt bildad
samfällighetsförening (föreningsförvaltning).
/ fråga om mark som
är belägen inom ett samverkansområde
gäller även vad därom
föreskrivs i lagen (0000:000) om exploateringssamverkan.

§

Avstyckas samfällighet som
avses i 1 § första stycket 1 eller 2
eller viss ägovidd av sådan samfällighet
utan att ha övergått till annan
ägare och förvaltas samfälligheten
av samfällighetsförening, övergår
äganderätten till den sålunda bildade
fastigheten genom avstyckningen
till föreningen. Detta gäller

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om förvaltning
av samfälligheter -

1 Senaste lydelse 1983:660.

55

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dock ej samfällighetsförening som
förvaltar en exploateringssamfällighet
enligt lagen 10000:000) om
exploateringssamverkan.

18 §

Samfällighetsförenings ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken
den bildats.

Samfällighetsförening får ej driva verksamhet som är främmande för det
ändamål som samfälligheten skall tillgodose.

Samfällighetsförening som förvaltar
en exploateringssamfällighet
enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan
får ej äga mark.

20 f

Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom att
de antager stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första Sammanträde enligt första
stycket hålles av den som fastig- stycket hålles av den som fastighetsdomstolen
förordnat därtill. Så- hetsdomstolen förordnat därtill. Sådant
förordnande meddelas på be- dant förordnande meddelas på begäran
av delägare. Dock skall i gäran av delägare. Dock skall i

samband med förrättning enligt fas- samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988) el- tighetsbildningslagen (1970:988),

ler anläggningslagen (1973:1149) anläggningslagen (1973: 1149) eller

fastighetsbildningsmyndigheten el- lagen (0000:000) om exploaterings ler,

om särskild förrättningsman samverkan fastighetsbildningsmyn förordnats

enligt 4§ sistnämnda digheten eller, om särskild förrätt lag,

denne hålla sammanträde enligt ningsman förordnats enligt 4§ an första

stycket beträffande samfäl- läggningslagen, denne hålla sam lighet

som beröres av förrättningen, manträde enligt första stycket be om

delägare i samfälligheten begär träffande samfällighet som beröres

det eller om det är av väsentlig be- av förrättningen, om delägare i

tydelse från allmän synpunkt att samfälligheten begär det eller om

samfällighetsförening bildas. det är av väsentlig betydelse från

allmän synpunkt att samfällighetsförening
bildas.

I fråga om samfälligheter enligt I § första stycket 5 skall vad som i andra
stycket sägs om förrättning och förrättningsman gälla förrättning och förrättningsman
enligt vattenlagen (1983:291). Om det är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvaltningen
av en bevattnings- eller vattenregleringssamfällighet. får domstolen
förordna någon att hålla sammanträde enligt första stycket även om delägare
i samfälligheten inte har begärt det.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om förvaltning
av samfälligheter -

: Senaste lydelse 1983:660.

56

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

BoU 1986/87:4

21 §3

I fråga om sammanträde för bildande
av samfällighetsförening
äger 7§ andra stycket, 8— II §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988), anläggningslagen
(1973: 1149) eller vattenlagen
(1983:291), äger dock i fråga
om delgivning av kallelse till sammanträdet
vad som gäller om delgivning
av kallelse till sammanträde
vid förrättningen motsvarande
tillämpning.

1 fråga om sammanträde för bildande
av samfällighetsförening
äger 7§ andra stycket, 8—11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988), anläggningslagen
(1973:1149), vattenlagen
(1983:291) eller lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan,
äger dock i fråga om delgivning
av kallelse till sammanträdet
vad som gäller om delgivning av
kallelse till sammanträde vid förrättningen
motsvarande tillämpning.

23 §4

1 fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 S motsvarande
tillämpning.

Har fastighetsbildnings- eller anläggnings/>e.
r/«/ eller tillståndsdom
eller tillståndsbeslut enligt vattenlagen
(1983: 291) meddelats, får sammanträde
för bildande av samfällighetsförening
hållas innan domen
eller beslutet om samfällighetens
bildande vunnit laga kraft. Som delägare
anses därvid ägaren av fastighet
och annan som enligt domen
eller beslutet skall ha del i samfälligheten.
Beslut som fattas vid sammanträdet
gäller endast under förutsättning
att fastighetsbildnings-,
anläggnings- eller tillståndsbeslutet
eller tillståndsdomen vinner laga
kraft eller att förordnande meddelas
enligt 27 a § anläggningslagen
(1973: 1149) eller 13 kap. 50 § första
stycket vattenlagen.

Har fastighetsbildnings-, anläggnings-
eller exploateringsbeslut
eller tillståndsdom eller tillståndsbeslut
enligt vattenlagen (1983: 291)
meddelats, får sammanträde för bildande
av samfällighetsförening hållas
innan domen eller beslutet om
samfällighetens bildande vunnit
laga kraft. Som delägare anses därvid
ägaren av fastighet och annan
som enligt domen eller beslutet
skall ha del i samfälligheten. Beslut
som fattas vid sammanträdet gäller
endast under förutsättning att fastighetsbildnings-,
anläggnings-, exploaterings-
eller tillståndsbeslutet
eller tillståndsdomen vinner laga
kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut,
att förordnande meddelas
enligt 27 a 8 anläggningslagen
(1973: 1149) eller 13 kap. 50 § första
stycket vattenlagen.

61

Samfällighetsförening skall upplösas,
när den eller de samfälligheter
som förvaltas av föreningen

Samfällighetsförening skall upplösas,
när den eller de samfälligheter
som förvaltas av föreningen

Bilaga 1

Lagen om förvaltning
av samfälligIteter -

1 Senaste lydelse 1983:660.

4 Senaste lydelse 1983:660.

57

Nuvarande lydelse

upphör att bestå. Upplösning skall
vidare ske, om medlemmarna är
ense om det och länsstyrelsen
medger det. Om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten
att förordna
om upplösning av samfällighetsförening
finns bestämmelser i anläggningslagen
(1973: 1149).

Föreslagen lydelse

upphör att bestå. Upplösning skall
vidare ske, om medlemmarna är
ense om det och länsstyrelsen
medger det. Bestämmelser om rätt
för fastighetsbildningsmyndigheten
att förordna om upplösning av samfällighetsförening
finns i anläggningslagen
(1973:1149) och lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om förvaltning
av samfälligheter -

58

7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 1151) om införande av
anläggningslagen (1973: 1149) och lagen (1973: 1150) om
förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen
(1973: 1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Vad som enligt anläggningslagen (1973: 1149) gäller för det fall att fastighet
svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till
avkomst eller annan förmån.

Bestämmelserna i anläggningslagen
om byggnadsplan äger motsvarande
tillämpning på avstyckningsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om införande
av anläggningslagen
och lagen om
förvaltning av samfälligheter -

59

8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 990) om förmånsrätt för fordran
på grund av fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran
på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988) eller
lagen (0000:000) om exploateringssamverkan
bestämts att ägare av
fastighet skall utge ersättning till
annan sakägare och har fordran på
ersättning icke förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning eller
konkursansökan, skall med
fordringen följa förmånsrätt enligt
6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5
kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat
uttagas inom föreskriven tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988) bestämts
att ägare av fastighet skall
utge ersättning till annan sakägare
och har fordran på ersättning icke
förfallit till betalning tidigare än ett
år före utmätning eller konkursansökan,
skall med fordringen följa
förmånsrätt enligt 6§ 1 förmånsrättslagen
(1970:979).

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om förmånsrätt
för fordran
på grund av
fastighetsbildning

60

9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 1152) om förmånsrätt för
fordringar enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av
samfälligheter

Härigenom föreskrivs att lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar
enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med samfällighetsförenings fordran på belopp, som vid uttaxering enligt
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter påförts någon såsom
ägare av fastighet eller innehavare av tomträtt, som omfattas av samfälligheten,
följer förmånsrätt enligt 6§ 1 eller 7§ 2 förmånsrättslagen
(1970:979), om beloppet icke förfallit till betalning tidigare än ett år före
utmätning eller konkursansökan.

Om föreningen förvaltar en exploaterings
samfällighet enligt lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan,
gäller förmånsrätten
dock inte större belopp än som
följer av beslut enligt 13 § nämnda
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om förmånsrätt
för fordringar
enligt lagen
om förvaltning av
samfälligheter

' Senaste lydelse 1983:662.

61

10 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 §, 7 kap. 5§, 9 kap. 8§, 10 kap. 5 §, 13
kap. 4§ och 22 kap. 11 § jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

7 §

Har byggnad eller annan anläggning uppförts så att den skjuter in på
angränsande mark, och skulle anläggningens borttagande eller förändring
medföra betydande kostnad eller olägenhet för anläggningens ägare, är
denne ej skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, förrän
anläggningen avlägsnas eller blir obrukbar. Vad som sagts nu gäller dock
ej, om den som uppförde anläggningen inkräktade på den angränsande
marken med avsikt eller av grov vårdslöshet och, när anläggningen överlåtits
till annan, denne ägde kännedom därom vid sitt förvärv.

Den angränsande markens ägare är berättigad till ersättning för det
intrång som anläggningen medför.

Om trappa som skjuter över gatulinje
finns särskilda bestämmelser.

7 kap.

5 §2

Avtal om upplåtelse av annan Avtal om upplåtelse av annan
nyttjanderätt än tomträtt är inte nyttjanderätt än tomträtt är inte

bindande längre än femtio år från bindande längre än femtio år från

det avtalet slöts. Upplåtelse av fast det avtalet slöts. Upplåtelse av fast

egendom inom stadsplan och upp- egendom inom detaljplan och upplåtelse
av jordbruksarrende är dock låtelse av jordbruksarrende är dock

inte bindande längre än tjugofem inte bindande längre än tjugofem

år. Upplåtelse av annan nyttjande- år. Upplåtelse av annan nyttjanderätt
än jordbruksarrende för någons rätt än jordbruksarrende för någons

livstid gäller utan begränsning till livstid gäller utan begränsning till

viss tid. viss tid.

Avser upplåtelsen endast eller huvudsakligen rätt att avverka skog för
annat ändamål än husbehov, är avtalet ej bindande längre än fem år.

Första och andra styckena gäller ej nyttjanderätt som upplåtes av staten.
Första stycket inverkar ej på nyttjanderättshavares rätt till förlängning av
avtal på grund av lag.

Har arrende eller hyra upplåtits på längre tid än den i första stycket
föreskrivna längsta tiden för nyttjanderätts bestånd och vill fastighetsägaren
eller nyttjanderättshavaren frånträda avtalet sedan denna tid gått
ut, skall uppsägning ske.

1 Balken omtryckt 1971: 1209.

2 Senaste lydelse 1984:678.

Jordabalken

62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

8 §3

Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till
förlängning av detta, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 §
föreligger,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att
avtalet skäligen icke bör förlängas,

3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling
skall bruka arrendestället, och det ej är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet
upphör,

4. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ändamålsenlig
indelning i brukningsenheter, och det ej av särskilda skäl är
obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör,

5. jordägaren gör sannolikt, att 5. jordägaren gör sannolikt, att
arrendestället skall användas i en- arrendestället skall användas i enlighet
med fastställd stadsplan eller lighet med en detaljplan,

byggnadsplan,

6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall användas
för annat ändamål än jordbruk, och det ej är obilligt mot arrendatorn att
arrendeförhållandet upphör.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder
endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt
avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket
rätt till sådan förlängning.

10 kap.

5 ä4

Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till
förlängning av detta, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 §
föreligger,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att
avtalet skäligen icke bör förlängas,

3. byggnad på arrendestället upp- 3. byggnad på arrendestället uppförts
utan byggnadslov i fall då så- förts utan bygglov i fall då sådant

dant erfordrats eller i strid med erfordrats eller i strid med en de plan

eller därmed jämförligt beslut taljplan eller områdesbestäm av

myndighet angående markens melser eller därmed jämförligt bebebyggande
eller användning. slut av myndighet angående mar kens

bebyggande eller användning.

4. i annat fall byggnad på arrén- 4. i annat fall byggnad på arrendestället
icke står i överensstäm- destället inte står i överensstämmelse
med gällande plan och jord- melse med en detaljplan eller om ägaren

gör sannolikt, att han skall rådesbestämmelser och jordägaren

använda marken i enlighet med gör sannolikt, att han skall använda

planen, marken i enlighet med planen eller

bestämmelserna.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Jordabalken

' Senaste lydelse 1984:678.
4 Senaste lydelse 1984:678.

63

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för bebyggelse av
annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri
eller annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom att kunna
förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns
intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder
endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt
avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket
rätt till sådan förlängning.

13 kap.

4 §

I upplåtelsehandlingen skall anges ändamålet med upplåtelsen och det
belopp varmed avgälden skall utgå till dess annat bestämmes. Handlingen
skall dessutom innehålla de närmare föreskrifter rörande fastighetens användning
och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skall gälla i
fråga om tomträtten.

Finns vid tiden för upplåtelsen Finns vid tiden för upplåtelsen
särskilda byggnadsbestämmelser särskilda byggnadsbestämmelser

rörande fastigheten i stadsplan eller rörande fastigheten i en detaljplan

eljest, anses de ingå i upplåtelsen, eller eljest, anses de ingå i upplåtel om

ej annat avtalats. sen, om ej annat avtalats.

22 kap.

II §

Gemensam inteckning får på ansökan av fastigheternas ägare och efter
medgivande av pantbrevets innehavare avlyftas från någon eller några av
fastigheterna (relaxation). Besväras fastighet, i vilken inteckningen skall
kvarstå, av panträtt eller annan rättighet som är inskriven och äger rättigheten
lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen, fordras att innehavaren
av sådan rättighet medger relaxationen. Svarar fastighet, från vilken
inteckningen skall avlyftas, endast enligt 6 kap. 11 § andra stycket, får
relaxation ske utan att den biträtts eller medgivits av den fastighetens
ägare eller av ägaren av eller rättighetshavare i stamfastigheten eller fastighet
som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. Fordras
ej fastighetsägarens medverkan till relaxationen. får relaxation ske på
ansökan av pantbrevets innehavare.

Svarar fastigheterna för flera gemensamma inteckningar, får en av inteckningarna
icke avlyftas från en fastighet utan att sådana åtgärder vidtages
med de övriga inteckningarna att fastigheten icke vidare svarar för
dem gemensamt med någon av de andra fastigheterna.

I fastighet, som bildats genom I fastighet, som bildais genom
avstyckning av område vilket för- avstyckning av område vilket förvärvats
av kommun för att ingå i värvats av kommun för att ingå i

allmän plats inom stadsplan eller allmän plats inom detaljplan, får på

byggnadsplan, får på begäran av begäran av kommunen relaxation

kommunen relaxation ske utan ske utan hinder av bestämmelserna

hinder av bestämmelserna i första i första stycket om att för relaxation

stycket om att för relaxation ford- fordras medgivande av fastighets ras

medgivande av fastighetsägare ägare och rättighetshavare, om san -

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Jordabalken

Nuvarande lydelse

och rättighetshavare, om sannolika
skäl föreligger för att områdets värde
uppgår till högst två procent av
den odelade fastighetens värde och
relaxationen är väsentligen utan betydelse
för fastighetsägarnas och
rättighetshavarnas rätt.

Föreslagen lydelse

nolika skäl föreligger för att områdets
värde uppgår till högst två procent
av den odelade fastighetens
värde och relaxationen är väsentligen
utan betydelse för fastighetsägarnas
och rättighetshavarnas
rätt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Jordabalken

5 Riksdagen 1986!87. 19sami Nr4
Rättelse: S. 73 Sidan utgår

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:244) om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar
dels att 9, 10, 12, 18, 25 och 37 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 29a och 38§§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

Ägare av fastighet inom allmän
va-anläggnings verksamhetsområde
skall betala avgifter till huvudmannen,
om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning
och avlopp samt behovet ej kan
med större fördel tillgodoses på annat
sätt än genom anläggningen.

För obebyggd fastighet, som enligt
stadsplan eller byggnadsplan är avsedd
för bebyggande, skall, om ej
särskilda skäl föranleder annat, behovet
av anordningar för vattenförsörjning
och avlopp bedömas som
om fastigheten vore bebyggd enligt
planen.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt
som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom.

Ägare av fastighet inom en allmän
va-anläggnings verksamhetsområde
skall betala avgifter till huvudmannen,
om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning
och avlopp samt behovet inte
kan med större fördel tillgodoses på
annat sätt än genom anläggningen.
För obebyggd fastighet, som enligt
en detaljplan är avsedd för bebyggande,
skall, om inte särskilda skäl
föranleder annat, behovet av anordningar
för vattenförsörjning och
avlopp bedömas som om fastigheten
var bebyggd enligt planen.

10 §

Utöver vad som följer av 9 § har
huvudman för allmän va-anläggning
rätt att av ägare till sådan fastighet
inom stadsplan eller byggnadsplan
som är avsedd för bebyggande taga
ut avgift för avledande genom anläggningen
av vatten från gata, väg
eller annan allmän plats inom planområdet.

Avgift får ej tagas ut innan åtgärder
för avledandet blivit utförda.

Utöver vad som följer av 9 § har
huvudmannen för en allmän va-anläggning
rätt att av ägare till sådan
fastighet inom en detaljplan som är
avsedd för bebyggande ta ut avgift
för att vatten från allmänna platser
inom planområdet avleds genom
anläggningen.

Avgift får inte tas ut innan åtgärder
för avledandet blivit utförda.

12 §‘

Allmän va-anläggning skall utföras så att hälsoskyddets intresse tillgodoses.
Den skall vara försedd med de anordningar som kräves för att den
skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Behövs
för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning eller endast
för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om allmänna
vatten- och
avloppsanläggningar -

1 Senaste lydelse 1983:302.

66

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Allmän va-anläggning får ej inrättas
i strid mot fastställd plan eller
bestämmelser för markens bebyggande
eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning
försvåras.

En allmän va-anläggning får inte
inrättas i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser
eller andra bestämmelser
för markens bebyggande
eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning
försvåras. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

Så länge allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla
anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller
sitt ändamål.

18 §

Regler om beskaffenhet av va-installation
och utförande av installationsarbete
finns i byggnadsstadgan
11959:612) och med stöd av
stadgan meddelade föreskrifter.

Regler om beskaffenhet av va-installation
och utförande av installationsarbete
finns i plan- och bygglagen
(0000:000) och med stöd av
nämnda lag meddelade föreskrifter.

25 §

Avgifter enligt 10 § får ej överskrida
huvudmannens kostnad för
att genom anläggningen avleda vatten
från gata, väg eller annan allmän
plats inom det område varom
är fråga. I den mån omfattningen av
platserna uppenbarligen överstiger
områdets eget behov, skall kostnaden
bäras av den som svarar för att
platserna ställes i ordning och underhålles.

Avgifter enligt 10 § får ej överskrida
huvudmannens kostnad för
att vatten genom anläggningen
avleds från allmänna platser inom
det område varom är fråga. I den
mån omfattningen av platserna uppenbarligen
överstiger områdets
eget behov, skall kostnaden bäras
av den som svarar för att platserna
ställs i ordning och underhålls.

29 a S

Om avgift har betalats för utförande
av en allmän va-anläggning
enligt denna lag eller enligt motsvarande
äldre bestämmelser, är
kommunen skyldig att betala tillbaka
avgiften i den mån skada uppkommer
för ägaren av fastigheten
genom att han, på grund av att
bygglov vägras, inte kan använda
fastigheten så som förutsattes när
avgiften betalades.

Kommunen är också skyldig att
betala ränta enligt 5 § räntelagen
(1975:635) från den dag fastighetsägaren
betalade avgiften.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om allmänna
vatten- c.
avloppsanläggningar -

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §

Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller
16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman
och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6. skadestånd eller annan påföljd 6. skadestånd eller annan påföljd
enligt 29 eller 30 §, enligt 29, 29a eller 30 §,

7. annan va-fråga, som avses i denna lag.

38 §2

Talan om återbetalning enligt
29 a § skall väckas inom två år från
det att beslutet på vilket talan grundas
vann laga kraft. Talan får dock
väckas senare, om skadan inte rimligen
kunde förutses inom angiven
tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om allmänna
vatten- och
avloppsanläggningar -

2 Förutvarande 38 § upphävd genom 1976:842.

68

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981: 1354) om allmänna
värmesystem

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981: 1354) om allmänna värmesystem dels

att 10, 13 och 38 S§ skall ha följande lydelse.
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 30 a och 39 S5, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Ägare av fastigheter inom ett allmänt
värmesystems verksamhetsområde
som ej är undantagna enligt
3 § skall betala avgifter till huvudmannen,
om fastigheten behöver
anordningar för värme och om behovet
ej med större fördel kan tillgodoses
på annat sätt än genom
värmesystemet. För obebyggda
fastigheter, som enligt stadsplan eller
byggnadsplan är avsedda för bebyggande,
skall behovet av anordningar
för värme bedömas sorn om
fastigheten var bebyggd enligt
planen, om inte särskilda skäl föranleder
annat.

Ägare av fastigheter inom ett allmänt
värmesystems verksamhetsområde
som ej är undantagna enligt
3 § skall betala avgifter till huvudmannen,
om fastigheten behöver
anordningar för värme och om behovet
ej med större fördel kan tillgodoses
på annat sätt än genom
värmesystemet. För obebyggda
fastigheter, som enligt en detaljplan
är avsedda för bebyggande, skall
behovet av anordningar för värme
bedömas som om fastigheten var
bebyggd enligt planen, om inte särskilda
skäl föranleder annat.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt
som anges i 14 § och underrättat fastighetsägaren om det.

13 §

Ett allmänt värmesystem skall vara försett med de anordningar som
krävs för att det skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på
säkerhet.

Ett allmänt värmesystem får ej
inrättas i strid mot en fastställd
plan eller bestämmelser för markens
bebyggande eller så att ändamålsenlig
bebyggelse eller lämplig
planläggning försvåras.

Ett allmänt värmesystem får inte
inrättas i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser
eller andra bestämmelser
för markens bebyggande
eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning
försvåras. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om allmänna
värmesystem -

Så länge ett allmänt värmesystem behövs skall huvudmannen underhålla
systemet och i övrigt sörja för att det på tillfredsställande sätt fyller sitt
ändamål.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 a §

Om avgift har betalats för inrättande
av ett allmänt värmesystem
enligt denna lag eller enligt motsvarande
äldre bestämmelser, är
kommunen skyldig att betala tillbaka
avgiften i den mån skada uppkommer
för ägaren av fastigheten
genom att han, på grund av att
bygglov vägras, inte kan använda
fastigheten så som förutsattes när
avgiften betalades.

Kommunen är också skyldig att
betala ränta enligt 5 § räntelagen
(1975:635) från den dag fastighetsägaren
betalade avgiften.

38 §

Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 16 eller
17 § samt mål som rör tvist mellan huvudmannen och fastighetsägare om

1. rätt att bruka ett allmänt värmesystem eller skyldighet att genom
avgift bidra till kostnaderna för sådant värmesystem,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudmannen
och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av ett allmänt värmesystem i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal inte har kunnat träffas,

5. fordran på avgift till huvudmannen för ett allmänt värmesystem,

6. skadestånd eller annan påföljd 6. skadestånd eller annan påföljd

enligt 30 eller 31 §, enligt 30, 30 a eller 31 §,

7. skyldighet enligt 9§ andra stycket att medverka till att provisorisk
anordning för värmeförsörjning inrättas eller att utge ersättning,

8. andra frågor som avses i denna lag.

39 §

Talan om återbetalning enligt
30 a § skall väckas inom två år från
det att beslutet på vilket talan grundas
vann laga kraft. Talan får dock
väckas senare, om skadan inte rimligen
kunde förutses inom angiven
tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om allmänna
värmesystem -

70

15 Förslag till
Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979: 230)

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 2§ jordförvärvslagen (1979:230) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §'

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs inte,

1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd
eller lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:868),

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att
åter avyttra egendomen,

5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens
avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra
egendomen enligt 16 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländska
förvärv av fast egendom m. m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast
egendom m. m.,

7. om egendomen ingår i stads- 7. om egendomen enligt detaljplan
eller är avsedd för annat ända- plan eller områdesbestämmelser är

mål än jordbruk eller skogsbruk en- avsedd för annat ändamål än jord ligt

byggnadsplan, fastställd efter bruk eller skogsbruk,

den I januari 1948,

8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering,

9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att
avyttra sistnämnda andel enligt 16§,

10. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Jordförvärvslagen

1 Senaste lydelse 1982:630.

71

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av
jordbruksmark

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jordbruk
och som därefter inte har taxerats,

2. som ingår i stadsplan eller som 2. som enligt detaljplan eller omenligt
byggnadsplan, fastställd ef- råde sbestämmelser är avsedd för
ter d. I jan. 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk,
annat ändamål än jordbruk.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om skötsel
av jordbruksmark

72

18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983: 292) om införande av
vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om införande
av vattenlagen

74

19 Förslag till
Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969:387)'

dels att 2, 3, 6, 9, 14 och 21 a §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §2

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet vad
som föreskrivs i hälsoskydds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i
annan lagstiftning. 1 fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda
bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen
den löseptember 1971 mellan Sverige och Finland.

Har regeringen enligt I36a§
byggnadslagen (1947:385) prövat
frågan om tillkomst eller lokalisering
av viss verksamhet med hänsyn
till hushållningen med landets
samlade mark- och vattentillgångar
eller enligt lagen (1978:160) om
vissa rörledningar prövat frågan om
framdragande eller begagnande av
sådan ledning, är beslutet bindande
vid prövning enligt denna lag.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela
särskilda bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast
avfall.

Har regeringen enligt 4 kap. lagen
(0000:000) om hushållning med
naturresurser m.m. prövat frågan
om tillstånd till en viss anläggning
eller åtgärd eller enligt lagen
(1978: 160) om vissa rörledningar
prövat frågan om framdragande eller
begagnande av sådan ledning, är
beslutet bindande vid prövning enligt
denna lag.

3 §

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan
inrättning,

3. vatten som avleds för sådan
avvattning av mark inom en detaljplan
som ej sker för viss eller vissa
fastigheters räkning.

3. vatten som avledes för sådan
torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej
sker för viss eller vissa fastigheters
räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning
av begravningsplats.

4. vatten som avleds för avvattning
av begravningsplats.

4 a §

Tillstånd enligt denna lag får inte
meddelas i strid mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser. Om
syftet med planen eller bestämmel -

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Miljöskyddslagen

' Lagen omtryckt 1981:420.
- Senaste lydelse 1983:656.

75

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

serna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.

Vid prövning av miljöfarlig verksamhet
skall lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.

6 §3

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig
betydelse, även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksamheten
utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från
naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas
avsevärt, får verksamheten ej utövas. Regeringen kan dock lämna tillstånd
enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Bestämmelserna i första och andra
styckena gäller ej verksamhet,
vars tillkomst eller lokalisering prövats
enligt I36a§ byggnadslagen
(1947:385) med hänsyn till hushållningen
med landets samlade markoch
vattentillgångar, eller rörledning,
vars framdragande eller begagnande
prövats enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar.
Första stycket eller andra stycket
första punkten hindrar ej att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande
prövas i särskild ordning,
användes för avsett ändamål.

Bestämmelserna i första och andra
styckena gäller ej anläggning eller
åtgärd, vars tillåtlighet har prövats
enligt 4 kap. lagen (0000:000)
om hushållning med naturresurser
m.m., eller rörledning, vars framdragande
eller begagnande prövats
enligt lagen (1978:160) om vissa
rörledningar. Första stycket eller
andra stycket första meningen
hindrar ej att sådan flygplats, väg
eller järnväg, vars anläggande prövas
i särskild ordning, används för
avsett ändamål.

9 §4

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar
eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten
efter prövning enligt denna lag.

Skall regeringen enligt I36a§
byggnadslagen (1947:385) pröva
frågan om tillkomsten eller lokaliseringen
av en viss verksamhet med
hänsyn till hushållningen med landets
samlade mark- och vattentillgångar
eller pröva frågan om framdragandet
eller begagnandet av rörledning
enligt lagen (1978: 160) om
vissa rörledningar, får frågan om
tillstånd enligt denna lag inte avgöras,
innan sådan prövning har skett

Skall regeringen enligt 4kap. lagen
(0000:000) om hushållning med
naturresurser m.m. pröva frågan
om tillstånd till en anläggning eller
åtgärd eller pröva frågan om framdragandet
eller begagnandet av rörledning
enligt lagen (1978: 160) om
vissa rörledningar, får frågan om
tillstånd enligt denna lag inte avgöras,
innan sådan prövning har skett.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

M iljöskyddslagen

’ Senaste lydelse 1983:518.
4 Senaste lydelse 1983:518.

76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §5

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som
kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda dem
som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga
intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med dem som saken angår och besiktning på
platsen, om det ej är uppenbart onödigt,

4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om
det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och bereda honom
tillfälle att yttra sig däröver, om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen
(1986:223).

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde
eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av
den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden
fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

Skall koncessionsnämnden avge Skall koncessionsnämnden avge

yttrande till regeringen i ärende en- yttrande till regeringen i ärende enligt
I36a§ byggnadslagen ligt 4 kap. lagen (0000:000) om hus <1947:385),

äger bestämmelserna i hållning med naturresurser m.m.,

första-femte styckena motsvarande tillämpas bestämmelserna i första tillämpning.

femte styckena.

21 a §6

1 ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet får tillståndsmyndigheten
på ansökan besluta att vissa arbeten får påbörjas utan hinder av att
tillståndsfrågan inte harblivit slutligt avgjord. Ett sådant beslut (igångsättningsmedgivande)
får meddelas endast om särskilda skäl föreligger och det
är uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.

I igångsättningsmedgivanden skall noggrant anges de villkor som skall
gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.

I fråga om ansökningar om igång- I fråga om ansökningar om igångsättningsmedgivande
gäller 13 8 i sättningsmedgivande gäller 138 i

tillämpliga delar. En sådan ansökan tillämpliga delar. En sådan ansökan

handläggs i samma ordning som en handläggs i samma ordning som en

ansökan om tillstånd. Sammanträ- ansökan om tillstånd. Sammanträde
eller besiktning behöver dock de eller besiktning behöver dock

inte äga rum. Har regeringen lärn- inte äga rum. Har regeringen lämnat
tillstånd till verksamheten i frå- nät tillstånd till verksamheten enga
enligt I36a§ byggnadslagen ligt 4kap. lagen (0000:000) om hus <1947:385)

och därvid prövat verk- hållning med naturresurser m.m.

samheten med hänsyn till hushåll- eller enligt lagen (1978: 160) om vis ningen

med landets samlade mark- sa rörledningar får igångsättnings och

vattentillgångar eller har rege- medgivande lämnas utan hinder av

ringen lämnat tillstånd till verksam- att 14 8 andra stycket I och 2 inte

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Miljöskyddslagen

5 Senaste lydelse 1986:1157.

6 Senaste lydelse 1983:518.

77

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

helen i fråga enligt lagen (1978: 160) har iakttagits, om särskilda skäl ta om

vissa rörledningar får igångsätt- lar för det.

ningsmedgivande lämnas utan
hinder av att 14 § andra stycket 1
och 2 inte har iakttagits, om särskilda
skäl talar för det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Bestämmelserna i 2, 6 och 21 a §§ skall tillämpas om regeringen enligt
136 a § byggnadslagen (1947: 385) har prövat frågan om tillkomst eller lokalisering
av viss verksamhet med hänsyn till hushållningen med landets
samlade mark- och vattentillgångar.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Miljöskyddslagen

78

20 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs att 2 § 2 mom. samt 5 b § 1 och 3 mom. lagen
(1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

2 morn.' Koncession må ej meddelas med mindre anläggningen är behövlig
och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då fråga är om
områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör en med
hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig distribution må meddelas endast den som
från allmän synpunkt finnes lämplig att utöva sådan verksamhet.

Vid prövning av fråga om meddelande av områdeskoncession enligt
första och andra styckena skall möjlighet att tillgodose lokala intressen
särskilt beaktas.

Koncession får inte strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

Vid prövning av frågor om meddelande
av koncession skall lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser
m. m. tillämpas.

Koncession må ej överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den regeringen
bemyndigar.

Om förvärv av eldistributionsanläggning m. m. finnes särskilda bestämmelser.

5 b§

I morn.2 Har elektrisk ledning ef- / mom. Har elektrisk ledning efter
expropriation dragits fram i eller ter expropriation dragits fram i eller
över gata, torg, allmän plats eller över allmän plats eller vattendrag

vattendrag inom område, för vilket inom område, för vilket finns en de finns

stadsplan eller byggnadsplan, taljplan, eller inom fastställt hamn eller

inom fastställt hamnområde område och visar det sig att led och

visar det sig att ledningen hind- ningen hindrar eller varaktigt förrar
eller varaktigt försvårar sam- svårar samfärdsel på egendomen el färdsel

på egendomen eller hindrar ler hindrar någon för samhället nödnågon
för samhället nödvändig an- vändig anläggning eller utgör hinder

läggning eller utgör hinder för egen- för egendomens underhåll eller eldomens
underhåll eller eljest för be- jest för behövliga arbeten på egenhövliga
arbeten på egendomen eller domen eller är synnerligen vanpry är

synnerligen vanprydande, skall dande, skall ledningen på bekost ledningen

på bekostnad av dess in- nåd av dess innehavare ändras.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

El-lagen

1 Senaste lydelse 1976:239.
: Senaste lydelse 1972: 721.

79

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

nehavare ändras, flyttas eller bort- flyttas eller borttagas, i den mån det
tagas, i den mån det behövs för behövs för hindrets eller olägenhehindrets
eller olägenhetens undan- tens undanröjande,
röjande.

Har i annat fall än som avses i första stycket nyttjanderätt eller servitutsrätt
upplåtits genom expropriation för framdragande av ledning, och medför
ledningen på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för
fastigheten, är ledningens innehavare skyldig att på sin bekostnad ändra
eller flytta ledningen, i den mån det behövs för olägenhetens undanröjande
och det kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga som avses i första eller andra stycket prövas av fastighetsdomstol.

3 morn}Upphör egendom att
vara gala, torg, allmän plats eller
vattendrag inom område, för vilket
finns stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt hamnområde,
gäller ej längre sådan rätt att ha ledning
framdragen där som förut förvärvats
genom expropriation.

3 mom. Upphör egendom att
vara allmän plats eller vattendrag
inom område, för vilket finns en detaljplan,
eller inom fastställt hamnområde,
gäller ej längre sådan rätt
att ha ledning framdragen där som
förut förvärvats genom expropriation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

El-lagen

3 Senaste lydelse 1972: 721.

göteb Stockholm 1987 12691

21 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1978:160) om vissa rörledningar
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt
att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att
utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall
lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Rörledningslagen

6 Riksdagen 1986187.19 sami Nr 4

23 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1942:350) om fornminnen1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §2

Beslut av länsstyrelsen i ärenden enligt 3 § andra stycket. 4 §, 15 § tredje
stycket och 15 d§ andra stycket får överklagas hos kammarrätten genom
besvär. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som
avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än
regeringen. Beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer får överklagas hos regeringen
genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får överklaga
beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag. Detsamma gäller i fråga
om beslut om sådana föreskrifter
som avses i 15 c § tredje stycket och
som meddelas av annan myndighet
än regeringen.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får överklaga
beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag. Detsamma gäller i fråga
om beslut om sådana föreskrifter
som avses i 15 c § tredje stycket och
som meddelas av annan myndighet
än regeringen. Kommunen får överklaga
länsstyrelsens beslut i ärende
enligt 3§ andra stycket, 4§, 6§
första stycket eller 15 § tredje
streker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

1 Lagen omtryckt 1976:442.

’ Senaste lydelse 1985: 281.

Fornminneslagen

82

25 Förslag till

Lag om regionplanering för kommunerna i Stockholms län

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För kommunerna i Stockholms län skall Stockholms läns landstingskommun
som regionplaneorgan ha hand om sådan utrednings- och samordningsverksamhet
beträffande regionala frågor (regionplanering) som avses

1 7 kap. 1 § första stycket plan- och bygglagen (0000:000).

2 § Bestämmelserna i 7 kap. 3§ första stycket och andra stycket första
meningen plan- och bygglagen (0000:000) tillämpas på landstingskommunens
verksamhet.

Regeringen kan besluta att utrednings- och samordningsverksamheten
skall avse vissa angivna frågor.

3 § I fråga om regionplan tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 4, 5 och 8 §§
plan- och bygglagen (0000: 000).

4 § Regionplanen antas av landstinget. Även ändring och upphävande av
planen beslutas av landstinget.

5 § Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om
antagande, ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits på
landstingskommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet
och protokollsutdrag med beslutet sändas till kommunerna och länsstyrelsen
i Stockholms län samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft, skall planen sändas till länsstyrelsen i
Stockholms län.

6§ Vad som i 13 kap. I§ 6 plan- och bygglagen (0000:000) sägs om
kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut skall i
fråga om Stockholms län gälla landstingets beslut.

Ikraftträdande m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Genom lagen upphävs lagen (1968:598) angående handläggning av frågor
om regionplan för kommunerna i Stockholms län.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om regionplanering
för kommunerna
i Stockholms
län

83

26 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att punkt 2 av anvisningarna till 27 § kommunalskattelagen
(1928: 370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar
till 27 §

2.' Tomtrörelse anses föreligga, 2. Tomtrörelse anses föreligga,
när någon bedriver verksamhet när någon bedriver verksamhet

som huvudsakligen avser försälj- som huvudsakligen avser försäljning
av mark för bebyggelse (bygg- ning av mark för bebyggelse (byggnadstomt)
från fastighet, som up- nadstomt) från fastighet, som uppenbarligen
har förvärvats för att penbarligen har förvärvats för att

ingå i yrkesmässig markförsäljning, ingå i yrkesmässig markförsäljning,

såsom när fastighet har köpts av ett såsom när fastighet har köpts av ett

tomtbolag e.d. eller när förvärvet tomtbolag e.d. eller när förvärvet

har avsett mark som enligt fast- har avsett mark som enligt detaljställd
stadsplan eller byggnadsplan plan är avsedd för bebyggelse,

är avsedd för bebyggelse.

I övrigt anses försäljning av byggnadstomt ingå i tomtrörelse, om den
skattskyldige under tio kalenderår - frånsett överlåtelse som avses i 2 §
lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst - har
avyttrat minst 15 byggnadstomter. Detsamma gäller om makar under äktenskapet
har sålt sammanlagt minst 15 byggnadstomter under angivna tid.
Har försäljning av byggnadstomter skett från olika fastigheter eller från
olika delar av en fastighet, medräknas vid beräkningen av antalet tidigare
sålda byggnadstomter endast sådana tomter som med hänsyn till deras
inbördes läge normalt kan anses ingå i en och samma tomtrörelse. Vid
beräkning av antalet tidigare sålda byggnadstomter likställs med försäljning
upplåtelse av mark i och för bebyggelse, utom då fråga är om kommuns
upplåtelse av tomträtt. Har fastighet genom köp, byte eller därmed
jämförlig överlåtelse eller genom gåva överförts till föräldrar, far- eller
morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, till dödsbo, vari
den skattskyldige eller någon av nämnda personer är delägare, eller til!
aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vari den skattskyldige
ensam eller tillsammans med sådana personer på grund av det samlade
innehavet av aktier eller andelar har ett bestämmande inflytande, anses
tomtrörelse föreligga, om överlåtaren och den nye ägaren sammanlagt har
avyttrat minst 15 byggnadstomter. Tomtrörelsen anses påbörjad i och med
avyttringen av den femtonde byggnadstomten.

Försäljning av byggnadstomt för att av anställda huvudsakligen användas
för gemensamt ändamål eller till anställd för att bereda honom bostad
anses inte utgöra tomtrörelse, om inte försäljningen görs av skattskyldig
som avses i första stycket eller av skattskyldig som driver byggnadsrörelse
eller handel med fastigheter.

Säljs byggnadstomt av någon som bedriver byggnadsrörelse eller handel
med fastigheter, anses försäljningen ingå i den övriga verksamheten, om
inte tomtrörelse utgör den huvudsakliga verksamheten.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Kommunalskatte lagen -

' Senaste lydelse 1981: 295.

84

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har skattskyldig och hans make,
om de med hänsyn till antalet tomtförsäljningar
enligt andra stycket
anses ha drivit tomtrörelse, inte sålt
någon byggnadstomt under de senaste
tio kalenderåren före taxeringsåret,
anses avyttring av byggnadstomt
som därefter sker inte
som tomtrörelse, om inte byggnadstomten
ingår i fastställd stadsplan
eller byggnadsplan eller avyttringen
har skett under sådana förhållanden
att tomtrörelse på nytt
anses föreligga enligt bestämmelserna
i första eller andra stycket.

Överlåtelse som avses i 2§ lagen
(1978:970) om uppskov med beskattning
av realisationsvinst verkar
inte avbrytande på uppehåll
som nu nämnts.

Utan hinder av vad i föregående stycke sagts skall avyttring av byggnadstomt
anses utgöra led i tomtrörelse, om nedskrivning av byggnadstomt
har skett i rörelsen och nedskrivet belopp inte har återförts till
beskattning minst tio år före taxeringsåret.

Har skattskyldig och hans make,
om de med hänsyn till antalet tomtförsäljningar
enligt andra stycket
anses ha drivit tomtrörelse, inte sålt
någon byggnadstomt under de senaste
tio kalenderåren före taxeringsåret,
anses avyttring av byggnadstomt
som därefter sker inte
som tomtrörelse, om inte byggnadstomten
ingår i detaljplan eller
avyttringen har skett under sådana
förhållanden att tomtrörelse på nytt
anses föreligga enligt bestämmelserna
i första eller andra stycket.
Överlåtelse som avses i 2 § lagen
(1978:970) om uppskov med beskattning
av realisationsvinst verkar
inte avbrytande på uppehåll
som nu nämnts.

Avyttrar skattskyldig återstoden
av lagret i sådan tomtrörelse som
avses i andra stycket, anses vinsten
av denna avyttring - utom den del
av vinsten som belöper på mark
inom fastställd stadsplan eller
byggnadsplan - inte som inkomst
av tomtrörelse, om inte avyttringen
kan antas ha skett väsentligen i syfte
att bereda den skattskyldige eller
egendomens förvärvare eller annan.
med vilken någondera är i
intressegemenskap, obehörig skatteförmån.
Som skattepliktig intäkt
av tomtrörelse räknas likväl belopp
varmed egendomens värde har
nedskrivits i rörelsen, i den mån
nedskrivningen inte har återförts
till beskattning tidigare.

Frågan om dödsbos avyttring av byggnadstomt är att hänföra till tomtrörelse
eller ej bedöms på samma sätt som om den avlidne hade verkställt
avyttringen.

Avyttrar skattskyldig återstoden
av lagret i sådan tomtrörelse som
avses i andra stycket, anses vinsten
av denna avyttring - utom den del
av vinsten som belöper på mark
inom detaljplan - inte som inkomst
av tomtrörelse, om inte avyttringen
kan antas ha skett väsentligen i syfte
att bereda den skattskyldige eller
egendomens förvärvare eller annan,
med vilken någondera är i
intressegemenskap, obehörig skatteförmån.
Som skattepliktig intäkt
av tomtrörelse räknas likväl belopp
varmed egendomens värde har
nedskrivits i rörelsen, i den mån
nedskrivningen inte har återförts
till beskattning tidigare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Kommunalskatte lagen -

85

27 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1933:269) om ägofred skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Vad i denna lag är stadgat om Vad i denna lag är stadgat om
stängselskyldighet äger icke stängselskyldighet gäller inte be tillämpning

beträffande tomt i stad träffande områden med fastighets eller

ort å landet, vare st finnes plan.

tomtindelning såsom i stad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Ägofredslagen

86

28 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:763) om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst

Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 3§ lagen (1951:763) om
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar
till 3§'

Vad i 3 § 2 mom. vid 2) sägs angående intäkt av jordbruksfastighet
genom upplåtelse av nyttjanderätt skall icke gälla beträffande upplåtelse av
rätt att avverka skog.

Såsom ersättning vid överlåtelse av hyresrätt anses jämväl vad skattskyldig
erhåller för att han flyttar från lokal, använd i rörelsen.

Med ersättning på grund av av- Med ersättning på grund av avbrottsförsäkring
eller skadestånd brottsförsäkring eller skadestånd
e. d. enligt 3 § 4 mom. vid 3) avses i e. d. enligt 3 § 4 mom. vid 3) avses i

första hand sådan ersättning för in- första hand sådan ersättning för in komstbortfall

som erhålls med an- komstbortfall som erhålls med anledning
av exempelvis stadsplane- ledning av exempelvis detaljplanering
eller gatureglering. Härmed läggning eller gatureglering. Härlikställs
frivilligt överenskommen med likställs frivilligt överenskom ersättning,

vilken avtalats under så- men ersättning, vilken avtalats un dana

förhållanden att möjlighet till der sådana förhållanden att möjligtvångsåtgärder
förelegat om frivillig het till tvångsåtgärder förelegat om

uppgörelse inte träffats. frivillig uppgörelse inte träffats.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 3 § 2 mom. vid 5) och 6), 3 § 3 mom.
vid 2) och 3 § 4 mom. vid 5) skall med avyttring likställas förlust av tillgång,
om ersättning på grund av skadeförsäkring eller annan ersättning för skada
har utgått och ersättningen inte har föranlett avdrag för avsättning till
eldsvådefond.

Skatteberäkning för ackumulerad inkomst enligt 3 § 2 mom. vid 6) samt
3 § 4 mom. vid 4) och 5) får ske endast under förutsättning
att vid beskattningsårets utgång kvarvarande, inte avyttrade inventarier
och varor — frånsett tillgångar som vid upplåtelse av rörelse har utarrenderats
— är av endast obetydlig omfattning,

att vid nämnda tidpunkt inte kvarstår avsättning, som har skett till
lagerregleringskonto, särskild nyanskaffningsfond, särskild investeringsfond
för avyttrat fartyg eller eldsvådefond,
samt att, såvitt avser rörelse, den skattskyldige inte under beskattningsåret
har börjat ny rörelse, som med hänsyn till varusortiment eller liknande
kan anses utgöra fortsättning av den tidigare rörelsen.

Utöver vad i nästföregående stycke sägs skall som förutsättning för
skatteberäkning för ackumulerad inkomst vid upplåtelse av rörelse gälla,
att upplåtelsen utgör ett led i rörelsens avveckling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om beräkning
av statlig
inkomstskatt för
ackumulerad
inkomst

1 Senaste lydelse 1981:297.

87

30 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)

Härigenom föreskrivs i fråga om civilförsvarslagen (1960: 74)1

dels att 31 § skall upphöra att gälla

dels att 32 och 33 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

32 §

Avser någon att uppföra en ny
anläggning eller byggnad inom en
skyddsrumsort, skall han anmäla
detta till kommunen. Undantag från
sådan anmälningsskyldighet får föreskrivas
av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av
kommunen. Det åligger kommunen
att lämna den som har gjort anmälan
besked huruvida skyddsrum
skall anordnas i anläggningen eller
byggnaden och, om så är fallet,
uppgift om det antal personer som
skall beredas plats i detta.

Avser någon att uppföra, bygga
till eller bygga om en anläggning
eller en byggnad inom en skyddsrumsort,
skall han anmäla detta till
kommunen. Undantag från sådan
anmälningsskyldighet får föreskrivas
av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av kommunen.
Det åligger kommunen att
lämna den som har gjort anmälan
besked huruvida skyddsrum skall
anordnas i anläggningen eller byggnaden
och, om så är fallet, uppgift
om det antal personer som skall beredas
plats i detta.

Avvikelse från besked som avses i första stycket får göras endast om

1. den som har gjort anmälan medgiver det,

2. byggnadslov eller godkännande
enligt 33 § andra stycket icke har
sökts inom två år från beskedets
dag eller

3. i fråga om anläggning eller
byggnad som tillhör staten uppförandet
icke har påbörjats inom tid
som sägs i 2.

Vad i denna paragraf sägs om
uppförande av en ny anläggning eller
byggnad skall även gälla

1. tillbyggnad av en befintlig anläggning
eller byggnad,

2. ombyggnad eller någon annan
ändring av en anläggnings eller
byggnads yttre eller inre utförande
som är så genomgripande att ändringen
kan anses jämförlig med
ombyggnad.

2. bygglov eller godkännande enligt
33 § andra stycket icke har
sökts inom två år från beskedets
dag eller

3. i fråga om anläggning eller
byggnad som tillhör staten och som
får byggas om utan bygglov, ombyggnaden
inte har påbörjats inom
den tid som anges i 2.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Civilförsvarslagen

' Lagen omtryckt 1984: 1026.

88

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
33 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Föreligger skyldighet att söka
byggnadslov för anläggning eller
byggnad inom skyddsrumsort, ankommer
det på byggnadsnämnden
att vid prövning av ansökan om sådant
lov tillse, att byggnadsföretaget
överensstämmer med besked
enligt 32 § samt med bestämmelserna
i 29 och 30 §§ och med stöd av
dessa meddelade föreskrifter.

Vill någon, då skyldighet ej föreligger
att söka byggnadslov, utföra
sådant byggnadsföretag som avses i
32 §, åligger det honom att i förväg
inhämta länsstyrelsens godkännande
av byggnadsföretaget i omförmälda
hänseenden, dock ej i fråga
om byggnad som tillhör staten.

Föreligger ej besked enligt 32 §,
må byggnadslov eller godkännande
enligt andra stycket ej meddelas.

Föreligger skyldighet att söka
bygglov för anläggning eller byggnad
inom skyddsrumsort, ankommer
det på byggnadsnämnden att
vid prövning av ansökan om sådant
lov tillse, att byggnadsföretaget
överensstämmer med besked enligt
32 § samt med bestämmelserna i 29
och 30 §§ och med stöd av dessa
meddelade föreskrifter.

Vill någon, då skyldighet ej föreligger
att söka bygglov, utföra sådant
byggnadsföretag som avses i
32 §, åligger det honom att i förväg
inhämta länsstyrelsens godkännande
av byggnadsföretaget i omförmälda
hänseenden, dock ej i fråga
om byggnad som tillhör staten.

Föreligger ej besked enligt 32 §,
må bygglov eller godkännande enligt
andra stycket ej meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Civilförsvarslagen

89

31 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 742) om hotell- och
pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse skall vara
skriftlig och åtföljas av

a) uppgift om sökandens fullständiga namn, firma och postadress samt,
om sökanden tidigare haft annat släktnamn, detta;

b) för sökande, som är enskild person, uppgift om födelsetid och yrke
eller titel samt bevis att han ej är omyndig eller i konkurstillstånd;

c) uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den
som utsetts till föreståndare eller ersättare samt bevis att han ej är omyndig; d)

uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet där rörelsen
avses skola drivas, det största antal gäster som skall kunna mottagas
samtidigt och det största antal gästrum som rörelsen skall omfatta;

e) om byggnadslov meddelats för e) om bygglov meddelats för ho hotellet

eller pensionatet, handling- tellet eller pensionatet, handlingar

ar som visa att så skett. som visar att så har skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt Beviljas tillstånd skall skriftligt

bevis utfärdas. Har byggnadslov ej bevis utfärdas. Har bygglov ej med meddelats

och är ej uppenbart att delats och är det inte uppenbart att

det icke behöves, skall beviset inne- lov inte behövs skall beviset innehålla
erinran om att byggnadslov hålla erinran om att bygglov kan

kan fordras. Finnes ej godkänd er- fordras. Finns ej godkänd ersättare

sättare eller, i fall när föreståndare eller, i fall när föreståndare skall

skall finnas enligt 3 §, godkänd före- finnas enligt 3 §, godkänd förestån ståndare,

skall i beviset anges att dare, skall i beviset anges att tilltillståndet
icke får utnyttjas förrän ståndet icke får utnyttjas förrän erersättare
eller föreståndare utsetts sättare eller föreståndare utsetts

och godkänts. Avskrift av beviset och godkänts. Avskrift av beviset

skall tillställas byggnadsnämnden, skall tillställas byggnadsnämnden,

brandchefen och miljö- och hälso- brandchefen och miljö- och hälsoskyddsnämnden.
skyddsnämnden.

Om godkännande av föreståndare eller ersättare skall skriftligt bevis

utfärdas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om hotelloch
pensionatrörelse -

1 Senaste lydelse 1983:303.

90

32 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 30§ rennäringslagen (1971:437)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Den som inom område som avses i 3 § 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av
förordnande enligt 26 §.

Första stycket hindrar ej att mark Första stycket hindrar inte att
användes i enlighet med fastställd mark används i enlighet med en de stadsplan

eller byggnadsplan eller taljplan eller för företag vars tillåt för

företag vars tillåtlighet skall lighet skall prövas i särskild ord prövas

i särskild ordning. ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Rennäringslagen

1 Lagen omtryckt 1985:919.

33 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 189) med särskilda
hyresbestämmelser för vissa orter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1973: 189) med särskilda hyresbestämmelser
för vissa orter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §'

Bostadslägenhet eller lägenhet, som är avsedd att helt eller till ej oväsentlig
del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, får ej utan hyresnämndens
tillstånd uthyras eller tagas i bruk av ägaren för väsentligen annat
ändamål än det avsedda.

Första stycket gäller ej lägenhet Första stycket gäller ej lägenhet
som tas i anspråk som tas i anspråk

1. för ändamål som anges i 82 a § I. för ändamål som anges i 17

första stycket byggnadsstadgan kap. 20§ tredje stycket plan- och

(1959:612) eller bygglagen (0000:000) eller

2. för utbyggnad av förskole- och 2. för utbyggnad av förskole- och

fritidshemsverksamheten enligt so- fritidshemsverksamheten enligt socialtjänstlagen
(1980: 620). cialtjänstlagen (1980:620).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen med särskilda
hyresbestämmelser
för vissa
orter

1 Senaste lydelse 1981: 1259.

92

34 Förslag till

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)

Härigenom föreskrivs i fråga om gruvlagen (1974: 342)
dels att 14 kap. 3 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 4 § skall ha följande lydelse.

Gruvlagen

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §

Inmutningsrätt får ej utan medgivande av länsstyrelsen beviljas inom

1. område på mindre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan
vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan eller från sådan järnväg eller
kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats,

2. område på mindre avstånd än etthundra meter från byggnad, som är
avsedd att stadigvarande användas till bostad och som ej är belägen på
inmutat eller utmålslagt område, eller från tomtplats eller trädgård vid
sådan byggnad,

3. område som upptages av kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt,
hotell eller pensionat elier av vårdanstalt, elevhem eller därmed
jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio personer,

4. område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5. område med stadsplan eller 5. område med detaljplan,
byggnadsplan.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får inmutningsrätt
beviljas, om medgivande lämnats, i fall som anges under 2 av ägaren till
byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nyttjanderätt
därtill samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nyttjanderättshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

93

35 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa
mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter dels

att 18 § skall ha följande lydelse,

dels att punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen skall upphöra att
gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Undersökningsarbete får ej utan medgivande av länsstyrelsen äga rum

på

1. område på mindre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan
vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan eller från sådan järnväg eller
kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats,

2. område på mindre avstånd än etthundra meter från byggnad, som är
avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från tomtplats eller
trädgård vid sådan byggnad,

3. område som upptages av kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt,
hotell eller pensionat eller av vårdanstalt, elevhem eller därmed
jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio personer,

4. område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5. område med stadsplan eller 5. område med detaljplan,
byggnadsplan.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får undersökning ske
inom område som där anges, om medgivande lämnats, i fall som anges
under 2 av ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som
har nyttjanderätt därtill samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och
nyttjanderättshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Minerallagen

94

37 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979: 558) om handikappanpassad
kollektivtrafik

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1979:558) om handikappanpassad
kollektivtrafik skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

I byggnadsstadgan (1959:612) I plan- och bygglagen (0000:000)

finns bestämmelser om byggnad finns bestämmelser om byggnad

med utrymme för resande i kollek- med utrymme för resande i kollektivtrafik.
tivtrafik.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om handikappanpassad
kollektivtrafik -

95

38 Förslag till

Lag om ändring i fastbränslelagen (1981: 599)

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 3a§ fastbränslelagen (1981:599)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a §

Tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
krävs för att

1. uppföra, installera eller ändra en eldningsanläggning så att den får ett
utförande för huvudsaklig eldning med kol, om anläggningen avses få en
tillförd effekt överstigande 500 kilowatt, eller

2. elda med kol i en anläggning med annat utförande än som avses i 1, om
anläggningens tillförda effekt överstiger 500 kilowatt.

Tillstånd ges endast om användning av kol i anläggningen är förenlig
med av riksdagen antagna energipolitiska riktlinjer för introduktion av kol.

Ett tillstånd får begränsas till viss tid eller förenas med särskilda villkor.

Tillstånd enligt denna lag behövs Tillstånd enligt denna lag behövs

inte om tillstånd till anläggningen inte om tillstånd till anläggningen

meddelats enligt I36a§ byggnads- meddelats enligt 4kap. lagen

lagen (1947:385). Utanför områden (0000:000) om hushållning med nådår
fjärrvärme eller naturgas distri- turresurser m. m. Utanför områden

buerås eller avses bli distribuerad där fjärrvärme eller naturgas distri enligt

kommunens energiplanering buerås eller avses bli distribuerad

behövs inte tillstånd för anläggning- enligt kommunens energiplanering

ar för industribyggnader eller träd- behövs inte tillstånd för anläggning gårdsnäringens

byggnader. ar för industribyggnader eller träd gårdsnäringens

byggnader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Bestämmelserna i 3 a § skall tillämpas om regeringen enligt 136 a § byggnadslagen
(1947: 385) har meddelat tillstånd till anläggningen.

Fastbränslelagen

' Lagen omtryckt 1984:641. Senaste lydelse av författningens rubrik 1984:641.

96

39 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 11 § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Husdjur och andra djur som hålls i
så att sanitär olägenhet inte uppstår.

Regeringen får föreskriva att vissa
slag av djur inte utan särskilt tillstånd
av miljö- och hälsoskyddsnämnden
får hållas inom område
med stads- eller byggnadsplan, om
sådana bestämmelser behövs för att
hindra att sanitär olägenhet uppkommer.
Regeringen får överlåta åt
kommunen att meddela sådana bestämmelser.

fångenskap skall förvaras och skötas

Regeringen får föreskriva att vissa
slag av djur inte utan särskilt tillstånd
av miljö- och hälsoskyddsnämnden
får hållas inom områden
med detaljplan, om sådana bestämmelser
behövs för att hindra att
sanitär olägenhet uppkommer. Regeringen
får överlåta åt kommunen
att meddela sådana bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Hälsoskyddslagen

1 Riksdagen 1986187. 19samt. Nr 4

97

40 Förslag till

Lag om ändring i ädellövskogslagen (1984: 119)

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 6§ ädellövskogslagen (1984:119) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Utan hinder av 5 § första stycket
får mark användas i enlighet med
stadsplan eller byggnadsplan eller i
enlighet med beslut som gäller för
företag vars tillåtlighet har prövats i
särskild ordning.

Föreslagen lydelse

Utan hinder av 5 § första stycket
får mark användas i enlighet med
detaljplan eller i enlighet med beslut
som gäller för företag vars tilllåtlighet
har prövats i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Ädellövskogslagen

98

41 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984: 404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter

Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Skatteplikt föreligger inte vid

1) förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning
åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden för makarnas fasta egendom,

2) förvärv genom byte i den mån ersättningen utgörs av annan fast
egendom, om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning
eller utgör ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre
rationalisering,

3) sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem och samfällighetsförenings
förvärv enligt 5§ lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter,

4) försäkringsbolags förvärv från annat försäkringsbolag i samband med
sådant avtal om övertagande av det senare bolagets hela försäkringsbestånd,
som avses i 15 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982: 713),

5) förvärv av järnväg som skall inskrivas i särskild ordning, eller av mark
för sådan järnväg,

6) kommuns eller annan menig- 6) kommuns eller annan menighets
förvärv av mark som enligt hets förvärv av mark som enligt de fastställd

plan skall användas för taljplan eller områdesbestäm allmän

plats, begravningsplats eller melser skall användas för allmän

för sådant ändamål som enligt 2 plats, begravningsplats eller för så kap.

2§ fastighetstaxeringslagen dant ändamål som enligt 2 kap. 2 §

(1979: 1152) medför att byggnad för fastighetstaxeringslagen (1979:

ändamålet skall anses som special- 1152) medför att byggnad för ändabyggnad,
målet skall anses som specialbygg nad,

7) förvärv av kronojord genom skatteköp eller annars på grund av
skattebrev,

8) förvärv av ständig besittningsrätt till ett kronohemman eller ett krononybygge,
då på grund av förvärvet inrymning vinns i sådan rätt,

9) upplåtelse av tomträtt i en nybildad fastighet, vars mark tidigare helt
eller till övervägande del ingått i en fastighet som varit upplåten med
tomträtt till samme tomträttshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om stämpelskatt
vid inskrivningsmyndigheter -

99

42 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

I fråga om verksamhet som avses I fråga om verksamhet som avses
i denna lag skall även iakttas till- i denna lag skall även iakttas tilllämpliga
föreskrifter i byggnadsla- lämpliga föreskrifter i plan- och

gen (1947:385), miljöskyddslagen bygglagen (0000:000), miljö (1969:387)

och andra författningar. skyddslagen (1969:387) och andra

författningar.

7 §

Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt
att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är
lämplig att bedriva verksamheten.

Koncession får inte strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall
lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att
fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 1

Lagen om vissa
torvfyndigheter

100

Regeringens lagförslag med utskottets förslag till BoU 1986/87:4

ändringar och tillägg Bilaga 2

Beträffande samtliga i denna bilaga intagna lagförslag har utskottet föreslagit Expropriations att

de träder i kraft den 1 juli 1987. lagen

1 Förslag till
Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)

Härigenom föreskrivs i fråga om expropriationslagen (1972:719)
dels att 4 kap. 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 3a§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

4 kap.

1 §

För fastighet, som exproprieras i För fastighet, som exproprieras i
sin helhet, skall, i den mån ej annat sin helhet, skall, i den mån ej annat

följer av vad som sägs nedan, beta- följer av vad som sägs nedan, betalas
löseskilling med belopp som las löseskilling med belopp som

motsvarar fastighetens marknads- motsvarar fastighetens marknadsvärde.
Exproprieras del av fastig- värde. Exproprieras del av fastighet,
skall intrångsersättning betalas het, skall intrångsersättning betalas

med belopp som motsvarar den med belopp som motsvarar den

minskning av fastighetens mark- minskning av fastighetens marknadsvärde,
som uppkommer genom nadsvärde, som uppkommer genom

expropriationen. Uppkommer i öv- expropriationen. Uppkommer i övrigt
skada för ägaren genom expro- rigt skada för ägaren genom expropriationen,
skall även sådan skada priationen, skall även sådan skada

ersättas. ersättas. Expropriationsersättning

skall dock inte betalas för mark
som ingår i allmän väg och som
enligt en detaljplan är avsedd för
sådan allmän plats för vilken kommunen
är huvudman.

Har den exproprierande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska
skada, skall hänsyn tagas till det vid bestämmande av expropriationsersättning,
om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtagas av den
ersättningsberättigade.

Exproprieras fastighet till vilken den exproprierande har nyttjanderätt
eller servitutsrätt, skall vid bestämmande av fastighetens värde hänsyn
icke tagas till förbättring, vilken fastigheten vunnit genom arbete eller
kostnad, som den exproprierande eller föregående innehavare, vars rätt
övergått till denne, nedlagt på fastigheten utöver vad som ålegat honom.

3 §

Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio
år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans
väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir 101

utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens
tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet
före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har
tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10S, när tillträdet
eller övergången skedde.

Har stadsplan eller byggnads- Har beslut om en detaljplan, enplan,
enligt vilken marken avsetts ligt vilken marken avses för enskilt

för enskilt bebyggande, fastställts bebyggande, meddelats före ansök före

ansökningen om expropria- ningen om expropriation, skall förs tion,

skall första stycket tillämpas ta stycket tillämpas endast på vär endast

på värdestegring som inträf- destegring som inträffat efter beslu fat

efter det att planen fastställdes. tet.

Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen
för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något
fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan
likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med
förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på
inverkan av det företag för vars genomförande expropriation äger rum,
gäller 2 §.

3a§

Expropriationsersättning för
mark som enligt en detaljplan är
avsedd för allmän plats skall bestämmas
med hänsyn till de planförhållanden
som rådde närmast
innan marken angavs som allmän
plats.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

2. Exproprieras mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd
och vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för
enskilt bebyggande och väcks talan före utgången av år 1996, skall expropriationsersättningen,
om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn
till de planförhållanden som rådde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan
som enligt 17 kap. 4§ första stycket plan- och bygglagen (0000:000) gäller
som detaljplan.

3. Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stadseller
byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och väcks
talan före utgången av år 1990, skall expropriationsersättningen, om markens
ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och
de ersättningsprinciper som gällde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan
som enligt 17 kap. 4$ första stycket plan- och bygglagen (0000:000) gäller
som detaljplan.

4. Vid bestämmande av expropriationsersättning för mark inom områden
med stads- eller byggnadsplan skall 4 kap. 3§ andra stycket i sin
lydelse före ikraftträdandet tillämpas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Expropriations lagen -

102

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Exproprieras mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och
vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt
bebyggande och väcks talan före utgången av juni 1997, skall expropriationsersättningen,
om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden som rådde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen
(0000:000) gäller som detaljplan.

3. Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stadseller
byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och väcks
talan före utgången av juni 1991, skall expropriationsersättningen, om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden
och de ersättningsprinciper som gällde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen
(0000:000) gäller som detaljplan.

4. Vid bestämmande av expropriationsersättning för mark inom områden
med stads- eller byggnadsplan skall 4 kap. 3 § andra stycket i sin lydelse före
ikraftträdandet tillämpas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Expropriations lagen -

103

2 Förslag till

BoU 1986/87:4

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)'
dels att 2 kap. 6§, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 25 §, 5 kap. 3 och 22 §§, 6 kap.
1 §, 7 kap. 1, 4 och 6§§, 8 kap. 4 §, 14 kap. 1, 9 och 10 §§, 15 kap. 8 och 9§§
samt 16 kap. 14 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 kap. 25 a § och 6 kap.
2a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

2 kap.

6 §

Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de
bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är
fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa
efter vad som är skäligt.

Avvisas ansökan eller inställes
förrättning, skall sökanden betala
uppkomna kostnader, om icke särskilda
omständigheter föranleder
att betalningsskyldigheten fördelas
mellan samtliga sakägare eller vissa
av dem. Har förrättningen enligt 5
kap. 3 § fjärde stycket påkallats av
länsstyrelsen, skall sådana kostnader
betalas av staten.

Avvisas ansökan eller inställes
förrättning, skall sökanden betala
uppkomna kostnader, om icke särskilda
omständigheter föranleder
att betalningsskyldigheten fördelas
mellan samtliga sakägare eller vissa
av dem. Om förrättningen sökts av
byggnadsnämnden, svarar kommunen
för de kostnader som i enlighet
härmed kan åvila sökanden.

Har förrättningen enligt 5 kap. 3 §
fjärde stycket påkallats av länsstyrelsen,
skall sådana kostnader betalas
av staten.

Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskostnaderna
på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är
uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig
och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt
ersättning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.

3 kap.

2 §2

Inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan,
tomtindelning eller byggnadsplan
skall fastighetsbildning ske i överensstämmelse
med planen.

Gäller eljest särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller

Inom område med detaljplan,
fastighetsplan eller områdesbestämmelser
får fastighetsbildning
inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna.
Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser

Bilaga 2

Fastighets bildningslagen -

1 Lagen omtryckt 1971: 1035.

2 Senaste lydelse 1977: 362.

104

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

användning, såsom regionplan,
utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter,
skall fastighetsbildning
ske så, att syftet med
bestämmelserna icke motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får
undantag från planen eller bestämmelserna
medges av länsstyrelsen
eller efter dess förordnande av
byggnadsnämnden. Även utan sådant
medgivande får mindre avvikelse
från plan ske, om åtgärden är
förenlig med planens syfte. Länsstyrelsen
får medge undantag enligt
första punkten från fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
endast om byggnadsnämnden
tillstyrkt det.

Får på grund av särskilt medgivande
nybyggnad eller annan därmed
jämförlig åtgärd företagas i
strid mot plan eller bestämmelse
som avses i första eller andra
stycket, utgör denna paragraf ej
hinder mot fastighetsbildning som
behövs för att medgivandet skall
kunna utnyttjas.

Talan mot byggnadsnämnds beslut
i fråga som avses i tredje
stycket föres hos länsstyrelsen genom
besvär. Talan får dock icke
föras mot byggnadsnämnds beslut
att vägra undantag från fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Mot länsstyrelsens beslut
i fråga som avses i tredje
stycket föres talan hos regeringen
genom besvär.

för marks bebyggande eller användning
än som avses i första stycket,
skall fastighetsbildning ske så, att
syftet med bestämmelserna inte
motverkas. Får på grund av särskilt
medgivande byggnad uppföras
eller annan därmed jämförlig åtgärd
företagas i strid mot sådan
bestämmelse, utgör vad nu har
sagts ej hinder mot fastighetsbildning
som behövs för att
medgivandet skall kunna utnyttjas.

Om det finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen eller efter dess förordnande
kommunal myndighet på
begäran av fastighetsbildningsmyndigheten
medge undantag från
bestämmelser som avses i andra
stycket.

En kommunal myndighets beslut
i fråga som avses i tredje stycket får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga som
avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos regeringen.

3 §3

Har stadsplan eller byggnads- Inom område som inte omfattas
plan icke fastställts för visst områ- av detaljplan, får fastighetsbildning

de, får fastighetsbildning/är bebyg- inte ske, om åtgärden skulle försvå -

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets bildningslagen -

, Senaste lydelse 1973: 1157.

105

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

geise icke ske, om åtgärden skulle ra områdets ändamålsenliga anförsvåra
områdets ändamålsenliga vändning, föranleda olämplig be- F . ,

användning, föranleda olämplig be- byggelse eller motverka lämplig

byggelse eller motverka lämplig planläggning av området. bildningslägen

planläggning av området. Föreligger
tätbebyggelse, gäller vad som
nu sagts även fastighetsbildning för
annat ändamål.

4 kap.

25 §

Fastighetsbildningsmyndigheten Fastighetsbildningsmyndigheten
skall utreda förutsättningarna för skall utreda förutsättningarna för

fastighetsbildningen. Föreligger ej fastighetsbildningen. Föreligger ej

hinder mot denna, skall myndighe- hinder mot denna, skall myndigheten
utarbeta den fastighetsplan ten utarbeta den fastighetsbild samt

ombesörja de göromål av tek- ningsplan samt ombesörja de göro nisk

art och de värderingar som be- mål av teknisk art och de värdering hövs

för åtgärdens genomförande. ar som behövs för åtgärdens ge Därvid

bör rådplägning med sak- nomförande. Därvid bör rådpläg ägarna

ske. Vid behov skall samråd ning med sakägarna ske. Vid behov

ske med de myndigheter som be- skall samråd ske med de myndighe röres

av åtgärden. ter som beröres av åtgärden.

Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta
beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder
som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor
som har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser
om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och
12 kap.

Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder
av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning
får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras
genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut
gäller även sådant avgörande.

25 a §

Om byggnadsnämnden vid samråd
enligt 4 kap. 25 § anser att tilllåtliglieten
enligt 3 kap. 3 § av fastighetsbildning
för ny eller befintlig
bebyggelse kan sättas i fråga och
om det från andra synpunkter finns
förutsättningar för att genomföra
fastighetsbildningen, skall fastighetsbildningsmyndigheten
hänskjuta
ärendet till byggnadsnämnden
för prövning. Finner nämnden att 3
kap. 3§ inte utgör hinder mot fastighetsbildningen,
skall nämnden
lämna medgivande till denna.

Beslut varigenom byggnads- 106

nämnden vägrat medgivande till

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

fastighetsbildningen eller gjort sådant
medgivande beroende av villkor
får överklagas genom besvär
hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens
beslut får överklagas genom besvär
hos regeringen.

Beslut av byggnadsnämnden eller
högre instans varigenom medgivande
till fastighetsbildningen vägrats
eller gjorts beroende av villkor
är bindande för fastighetsbildningsmvndigheten.

5 kap.

3 §

Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som
beröres av regleringen.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.

Byggnadsnämnd får begära fas- Kommunen kan påkalla fastig tighetsreglering

som avser område hetsreglering som behövs för att

där tätbebyggelse föreligger eller mark och vatten skall kunna använ är

att vänta. das för bebyggelse pä ett ända målsenligt

sätt.

Länsstyrelsen kan påkalla fastighetsreglering som länsstyrelsen finner
vara av större betydelse från allmän synpunkt.

22 §

Om det behövs för att underlätta Om det behövs för att underlätta

förrättningen och säkerställa dess förrättningen och säkerställa dess

resultat, kan fastighetsbildnings- resultat, kan fastighetsbildnings myndigheten

förbjuda att nybygg- myndigheten förbjuda att byggna nad

företages eller byggnad sättes i der uppförs, byggs till. byggs om

stånd utan myndighetens medgi- eller sätts i stånd utan myndighe vande.

Sådant medgivande får väg- tens medgivande. Sådant medgi ras

endast om åtgärden väsentligt vande får vägras endast om åtgär försvårar

regleringen. den väsentligt försvårar reglering en.

6 kap.

1 §

För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfällighet
bildas, om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är
av väsentlig betydelse att ha del i samfälligheten.

Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till
omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets bildningslagen -

Denna paragraf gäller ej sådan Denna paragraf gäller ej sådan
samfällighetsbildning som avses i 2 samfällighetsbildning som avses i 2,
eller 4 §. 2a eller 4 §.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

2 a §

v4i' mark som ingår i samverkansområdel
för en exploateringssamfällighet
enligt lagen <0000:000) om
exploateringssamverkan får särskilda
samfälliglteter bildas, om det
behövs för att genomföra sådan
samverkan. En fastighets andel i
samfälligheten skall därvid motsvara
dess andelstal i exploateringssamfälliglieten
enligt 11 § andra
stycket nämnda lag.

7 kap.

1 §

Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig
betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande
skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten
och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta
skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning
som avses med servitutet. Servitut får ej bildas för viss tid eller
göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut skall gälla
endast så länge ändamålet ej tillgodosetts på annat sätt som särskilt anges.

För bildande av servitut varom
bestämmelser har meddelats i en
fastighetsplan gäller inte första
stycket och 5 kap. 8§.

4 §

För att servitut skall få ändras För att servitut skall få ändras
krävs att det hindrar ett ändamåls- krävs att det hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande enligt utnyttjande av den tjänande

fastigheten eller dess användning i fastigheten eller dess användning i

enlighet med stadsplan, tomtindel- enlighet med detaljplan, fastighets ning

eller byggnadsplan och att plan eller områdesbestämmelser

denna olägenhet kan undanröjas ge- och att denna olägenhet kan undan nom

ändringen. röjas genom ändringen.

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet
ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den
härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.

6 §

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering
som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5§§ föreskrivna
särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring eller upphävande av
servitut varom bestämmelser har
meddelats i en fastighetsplan gäller
inte 4 och 5§§ samt 5 kap. 8§.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets bildningslagen -

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

8 kap.

4 §

Tillhör enligt tomtindelning särskilda
delar av tomt olika ägare, får
ägare av sådan tomtdel på begäran
lösa återstoden av tomten utan
hinder av de inskränkningar beträffande
inlösen som framgår av 5
kap. 7 § och av 1-3 §§ i detta kapitel.
Yrkas inlösen av flera, äger den
företräde vars tomtdel vid uppskattning
åsättes största värdet.
Åsättes tomtdelarna lika värde,
äger den företräde som först yrkat
inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen
samtidigt genomföres
med tillämpning av 5 kap., skall
dessa beaktas vid uppskattningen.

Tillhör områden som enligt en
fastighetsplan skall bilda en fastighet
olika ägare, får ägare av sådant
område på begäran lösa återstoden
av den blivande fastigheten utan
hinder av de inskränkningar beträffande
inlösen som framgår av 5
kap. 7 § och av 1-3 §§ i detta kapitel.
Yrkas inlösen av flera, äger den
företräde vars område vid uppskattning
åsättes största värdet.
Åsättes områdena lika värde, äger
den företräde som först yrkat inlösen.
Om ändringar i fastighetsindelningen
samtidigt genomföres med
tillämpning av 5 kap., skall dessa
beaktas vid uppskattningen.

14 kap.

1 §4

Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av
servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om servitut som har tillkommit med stöd av
vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning får en sådan
bestämning endast avse servitut enligt 8 kap. 1 § vattenlagen eller motsva -

rande äldre bestämmelser.

På ansökan av sakägare får även i
annat fall fastighetsbestämning ske
för prövning av fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om
beståndet eller omfånget av ledningsrätt
eller av servitut, som tillkommit
vid avvittring eller enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning
eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen
eller 8 kap. 1 § vattenlagen
eller motsvarande äldre
bestämmelser, såvida icke frågans
avgörande uppenbarligen är utan
betydelse för sökanden. Samma
rätt att påkalla fastighetsbestämning
tillkommer byggnadsnämnden
såvitt gäller område med stadsplan
eller byggnadsplan eller område
beträffande vilket fråga väckts om
upprättande av sådan plan.

På ansökan av sakägare får även i
annat fall fastighetsbestämning ske
för prövning av fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om
beståndet eller omfånget av ledningsrätt
eller av servitut, som tillkommit
vid avvittring eller enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning
eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen
eller 8 kap. 1 § vattenlagen
eller motsvarande äldre
bestämmelser, såvida icke frågans
avgörande uppenbarligen är utan
betydelse för sökanden. Samma
rätt att påkalla fastighetsbestämning
tillkommer kommunen såvitt
gäller område med detaljplan eller
områdesbestämmelser eller område
beträffande vilket fråga väckts
om upprättande av sådan plan eller
sådana bestämmelser.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets bildningslagen -

4 Senaste lydelse 1983:658.

109

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

9 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om
fastighetsbildning och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap. Fastighets 29

och 30 § §. bildningslägen

Beträffande annan förrättning
äger 4 kap. 29 § motsvarande
tillämpning. Byggnadsnämnden
skall dock alltid underrättas om avslutande
av förrättning som sökts
av nämnden.

Beträffande annan förrättning
äger 4 kap. 29 § motsvarande
tillämpning. Kommunen skall dock
alltid underrättas om avslutande av
förrättning som den har sökt.

10 §

Kostnaderna för fastighetsbestämning
fördelas mellan sakägarna
efter vad som är skäligt. Är byggnadsnämnden
sökande, skall kostnaderna
betalas av kommunen, i
den mån särskilda skäl föranleder
detta. Bestämmelserna i 2 kap. 6§
om betalningsskyldighetens fördelning
när överenskommelse föreligger
mellan sakägarna och om ansvaret
för kostnaderna när ansökan
avvisas eller förrättning inställes
äger motsvarande tillämpning beträffande
fastighetsbestämning.

Kostnaderna för fastighetsbestämning
fördelas mellan sakägarna
efter vad som är skäligt. Är kommunen
sökande, skall kostnaderna
betalas av kommunen, i den mån
särskilda skäl föranleder detta. Bestämmelserna
i 2 kap. 6§ om betalningsskyldighetens
fördelning när
överenskommelse föreligger mellan
sakägarna och om ansvaret för
kostnaderna när ansökan avvisas
eller förrättning inställes äger motsvarande
tillämpning beträffande
fastighetsbestämning.

Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13
kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5§ i nämnda kapitel.

15 kap.

Finner länsstyrelsen att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut
strider mot sådan bestämmelse
i denna lag som meddelats till förmån
för allmänt intresse, får länsstyrelsen
föra talan mot beslutet på
sätt och inom tid som gäller för sakägare
.

Första stycket gäller icke fastighetsbildning
inom område med
stadsplan eller inom område med
byggnadsplan om åtgärden rör endast
mark som enligt planen är avsedd
för annat än jordbruksändamål.

Mot beslut om inställande av förrättning
som begärts av länsstyrelsen
eller byggnadsnämnden får sö -

Finner länsstyrelsen att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut
strider mot sådan bestämmelse
i denna lag som meddelats till förmån
för allmänt intresse, får länsstyrelsen
överklaga beslutet på sätt
och inom tid som gäller för sakägare.

Första stycket gäller icke fastighetsbildning
inom område med detaljplan
eller områdesbestämmelser,
om åtgärden rör endast
mark som enligt planen eller bestämmelserna
är avsedd för annat
än jordbruksändamål.

9 §

Beslut om inställande av förrättning
som begärts av länsstyrelsen
eller kommunen får överklagas av

110

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

kanden föra talan i likhet med vad sökanden i likhet med vad som gäl som

gäller för sakägare. ler för sakägare.

Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5
kap. 3 § andra stycket.

16 kap.

14 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna,
förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta
annan sakägare dennes rättegångskostnad. 1 mål om inlösenersättning
skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse
för sin kostnad oberoende av utgången i målet.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Vinner sakägare mål mot företrä- Vinner sakägare mål mot företrädare
för allmänt intresse, kan dom- dare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning stolen tillerkänna honom ersättning

för rättegångskostnad, om synnerli- för rättegångskostnad, om synnerliga
skäl föreligger. Sådan ersättning ga skäl föreligger. Sådan ersättning

skall utges av statsverket eller, om skall utges av statsverket eller, om

endast byggnadsnämnden företrä- endast kommunen företräder det

der det allmänna intresset, av kom- allmänna intresset, av kommunen,

munen.

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild
åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det
är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Har beslut om undantag som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket i dess äldre
lydelse, eller sådant beslut om medgivande att företa åtgärd i strid mot plan
som avses i 3 kap. 2 § första och fjärde styckena i deras äldre lydelse, vunnit
laga kraft efter utgången av juni 1986, får fastighetsbildning ske utan hinder av
de nya bestämmelserna i 3 kap. 2 §. Om ansökan om fastighetsbildning inte
görs inom två år frän den dag då beslutet om undantag eller medgivande vann
laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets bildningslagen -

lil

4 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973: 1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973: 1149)

dels att 6, 9, 10, 18, 21 och 23 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

6 §

Gemensamhetsanläggning får inrättas
endast om fördelarna av ekonomisk
eller annan art av anläggningen
överväger de kostnader och
olägenheter som anläggningen medför.

Gemensamhetsanläggning får inrättas
endast om fördelarna av anläggningen
överväger de kostnader
och olägenheter som anläggningen
medför. Är anläggningen förutsatt i
fastställd generalplan, stadsplan,
tomtindelning eller byggnadsplan,
gäller nu angivna villkor endast om
särskilda skäl föranleder det.

Gemensamhetsanläggning får icke inrättas för byggnad eller annan anläggning
som ej hör till fastighet, om ökad kostnad eller annan olägenhet av
betydelse därigenom kan komma att uppstå för annan deltagare i gemensamhetsanläggningen.

6 a §

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ skall
inte tillämpas om det i en fastighetsplan
har meddelats bestämmelser
om en gemensamhetsanläggning
och anläggningsbeslut
meddelas under detaljplanens
genomförandetid.

Gemensamhetsanläggning. som
inrättas inom område med fastställd
generalplan eller med stadsplan.
tomtindelning eller byggnadsplan.
skall stå i överensstämmelse
med planen.

Gäller eljest särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller
användning, såsom regionplan,
utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter,
skall anläggning
inrättas så, att syftet med bestämmelserna
ej motverkas.

Inom område med detaljplan,
fastighetsplan eller områdesbestämmelser
får en gemensamhetsanläggning
inte inrättas i strid mot
planen eller bestämmelserna. Om
syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning
än som avses i första stycket.
skall anläggning inrättas så, att syftet
med bestämmelserna inte motverkas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Anläggningslagen

1 Senaste lydelse 1974: 822.

112

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

BoU 1986/87:4

Om särskilda skäl föreligger, får Om det finns särskilda skäl, får
undantag från planen eller bestäm- länsstyrelsen eller efter dess för melserna

medges av länsstyrelsen ordnande kommunal myndighet på

eller efter dess förordnande av begäran av fastighetsbildnings byggnadsnämnden.

Aven utan så- myndigheten medge undantag från

dant medgivande får mindre avvi- bestämmelser som avses i andra

kelse ske från plan, om det är för- stycket,

enligt med planens syfte. Länsstyrelsen
får medge undantag enligt
första punkten från fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan
endast om byggnadsnämnden
tillstyrkt det.

Talan mot byggnadsnämnds be- En kommunal myndighets beslut

slut i fråga som avses i tredje i fråga som avses i tredje stycket får

stycket föres hos länsstyrelsen ge- överklagas genom besvär hos läns nom

besvär. Talan får dock icke styrelsen.

föras mot byggnadsnämnds beslut Länsstyrelsens beslut ifråga som

att vägra undantag från fastställd avses i tredje stycket får överklagas

generalplan, stadsplan eller bygg- genom besvär hos regeringen,
nadsplan. Mot länsstyrelsens beslut
i fråga som avses i tredje
stycket föres talan hos regeringen
genom besvär.

10 §

Har stadsplan eller byggnads- Inom områden som inte omfattas

plan icke fastställts för visst örnrå- av detaljplan, får en gemensamme,
får gemensamhetsanläggning ej hetsanläggning inte inrättas, om an inrättas,

om anläggningen skulle läggningen skulle försvåra områ försvåra

områdets ändamålsenliga dets ändamålsenliga användning,

användning, föranleda olämplig be- föranleda olämplig bebyggelse eller
byggelse eller motverka lämplig motverka lämplig planläggning av

planläggning av området. området.

18 §:

Rätt att påkalla förrättning enligt Rätt att påkalla förrättning enligt

denna lag tillkommer ägaren av fas- denna lag tillkommer ägaren av fastighet.
som avses skola deltaga i an- tighet. som avses skola deltaga i anläggningen.
byggnadsnämnden och läggningen eller som enligt en de hyresgästorganisation.

taljplan helt eller till viss del skall

användas till allmän plats för vilken
kommunen inte är huvudman. Rätt
att påkalla förrättning tillkommer
också kommunen och hyresgästorganisation.

Länsstyrelsen kan påkalla förrättning för inrättande av anläggning som
styrelsen finnér vara av större betydelse från allmän synpunkt.

: Senaste lydelse 1981:380.

8 Riksdagen 1986187.19sami. Nr 4

Rättelse: S. 124 rad 3 Står: 18 Rättat till: 18, 18 c Rad 8 Står: äger Rättat till: får Rad 9
Står: finnas erforderliga Rättat till: behövs
rad 2 nerifrån Står: 1983:654 Rättat till: 1986:262

Bilaga 2

Anläggningslagen

113

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren påkalla
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av
förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att påkalla förrättning enligt denna lag finns
bestämmelser i 20 a § och 25 § tredje stycket väglagen (1971:948).

En samfälliglietsförening som
förvaltar en exploateringssamfällighet
enligt lagen <0000:000) om
exploateringssamverkan får begära
förrättning enligt denna lag, om åtgärden
syftar till att genomföra sådan
samverkan.

21 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anläggningen
och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar.
Härvid bör rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske
med de myndigheter som beröres av anläggningen.

Har förrättningen påkallats en- Har förrättningen påkallats endast
av ägaren av fastighet, som dast av ägaren av fastighet, som

finnes ej kunna tilläggas rätt att del- finnes ej kunna tilläggas rätt att deltaga
i anläggningen, föreligger taga i anläggningen och som inte

hinder mot att inrätta anläggningen. heller helt eller till viss de! skall an vändas

lill allmän plats som avses i
18 § första stycket, föreligger hinder
mot att inrätta anläggningen.

23 §■’

Avser förrättningen gemensamhetsanläggning
som kräver byggnadslov
eller som rör område med
stadsplan eller byggnadsplan eller
anser byggnadsnämnden vid samråd
enligt 21 § att anläggningens
tillåtlighet enligt 10 § kan sättas i
fråga och föreligger från andra synpunkter
än som avses i 9—11 §§ förutsättningar
för att inrätta anläggningen,
skall fastighetsbildningsmyndigheten
hänskjuta ärendet till
byggnadsnämnden för prövning.
Finner nämnden hinder ej möta
mot anläggningen enligt sistnämnda
paragrafer, skall nämnden
lämna medgivande till anläggnittg -

Om byggnadsnämnden vid samråd
enligt 21 $ anser att anläggningens
tillåtlighet enligt 10 § kan sättas
i fråga och om det från andra synpunkter
än som avses i 10 och 11 §§
finns förutsättningar för att inrätta
anläggningen, skall fastighetsbildningsmyndigheten
hänskjuta ärendet
till byggnadsnämnden för prövning.
Finner nämnden att sistnämnda
paragrafer inte utgör
hinder mot anläggningen, skall
nämnden lämna medgivande till
denna.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Anläggningslagen

' Senaste lydelse 1974:822.

114

Nuvarande lydelse

Talan mot beslut varigenom
byggnadsnämnden vägrat medgivande
till anläggningen eller gjort
sådant medgivande beroende av
villkor föres hos länsstyrelsen genom
besvär. Talan mot länsstyrelsens
beslut föres hos regeringen genom
besvär.

Regeringens förslag

Beslut varigenom byggnadsnämnden
vägrat medgivande till anläggningen
eller gjort sådant medgivande
beroende av villkor får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får
överklagas genom besvär hos regeringen.

Beslut av byggnadsnämnden eller högre instans varigenom medgivande
till anläggningen vägrats eller gjorts beroende av villkor är bindande för
fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Har sammanträde med sakägarna hållits före ikraftträdandet skall 6§ i
dess äldre lydelse tillämpas.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Har sammanträde med sakägarna hållits före ikraftträdandet skall 6 § i
dess äldre lydelse tillämpas.

3. Har beslut om undantag från plan eller bestämmelse som avses i 9 § tredje
stycket i dess äldre lydelse vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986, får
gemensamhetsanläggning inrättas utan hinder av de nya bestämmelserna i 9 §.
Omförrättning inte påkallas inom tvä år från den dag dä beslutet om undantag
vann laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Anläggningslagen

115

5 Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973: 1144)

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973: 1144)
dels att 6, 8, 9 och 21 §§ samt övergångsbestämmelserna till lagen skall
ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

Ledningsrätt får ej upplåtas, om
ändamålet lämpligen bör tillgodoses
på annat sätt eller olägenheterna
av upplåtelsen från allmän eller
enskild synpunkt överväger de
fördelar som kan vinnas genom
den. Är ledningen förutsatt i fastställd
generalplan, stadsplan,
tomtindelning eller byggnadsplan,
gäller nu angivna villkor endast om
särskilda skäl föranleder det.

Ledningsrätt får ej upplåtas, om
ändamålet lämpligen bör tillgodoses
på annat sätt eller olägenheterna
av upplåtelsen från allmän eller
enskild synpunkt överväger de
fördelar som kan vinnas genom
den.

6 a §

Bestämmelsen i 6§ skall inte tilllämpas
om det i en fastighetsplan
har meddelats bestämmelser om en
ledningsrätt och ledningsbeslut
meddelas under detaljplanens genomförandetid.

Upplåtelse av ledningsrätt inom
område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, tomtindelning
eller byggnadsplan skall stå i överensstämmelse
med planen.

Gäller eljest särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller
användning, såsom regionplan,
utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter,
skall ledningsrätt
upplåtas så, att syftet med bestämmelserna
ej motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får
undantag från planen eller bestämmelserna
medges av länsstyrelsen
eller efter dess förordnande av

Inom område med detaljplan,
fastighetsplan eller områdesbestämmelser
får en ledningsrätt inte
upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna.
Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning
än som avses i första stycket,
skall ledningsrätt upplåtas så, att
syftet med bestämmelserna inte
motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen eller efter dess förordnande
kommunal myndighet på
begäran av fastiglietsbildnings -

Ledningsrätts lagen -

1 Senaste lydelse 1977:363.

116

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

BoU 1986/87:4

byggnadsnämnden. Även utan sådant
medgivande får mindre avvikelse
ske från plan, om det är förenligt
med planens syfte. Länsstyrelsen
får medge undantag enligt
första punkten från fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan
endast om byggnadsnämnden
tillstyrkt det.

Talan mot byggnadsnämnds beslut
i fråga som avses i tredje
stycket föres hos länsstyrelsen genom
besvär. Talan får dock icke
föras mot byggnadsnämnds beslut
att vägra undantag från fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Mot länsstyrelsens beslut
i fråga som avses i tredje
stycket föres talan hos regeringen
genom besvär.

(

Har stadsplan eller byggnadsplan
icke fastställts för visst område,
får ledningsrätt ej upplåtas, om
upplåtelsen skulle försvåra områdets
ändamålsenliga användning,
föranleda olämplig bebyggelse eller
motverka lämplig planläggning av
området.

21

Avser förrättningen ledning som
kräver byggnadslov eller som rör
område med stadsplan eller byggnadsplan
eller anser byggnadsnämnden
vid samråd enligt 19 § att
upplåtelsens tillåtlighet enligt 9§
kan sättas i fråga och föreligger
från andra synpunkter än som
avses i 8~I0§§ förutsättningar för
att medge upplåtelsen, skall fastighetsbildningsmyndigheten
hänskjuta
ärendet till byggnadsnämnden
för prövning. Har ledningens
sträckning fastställts av koncessionsmyndighet,
skall sådant hänskjutande
dock ej ske.

Finner nämnden hinder enligt
8-IO§§ ej möta mot upplåtelsen.

myndigheten medge undantag från
bestämmelser som avses i andra
stycket.

En kommunal myndighets beslut
i fråga som avses i tredje stycket
får överklagas genom besvär hos
länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga som
avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos regeringen.

§

Inom område som inte omfattas
av detaljplan, får ledningsrätt inte
upplåtas om upplåtelsen skulle försvåra
områdets ändamålsenliga användning,
föranleda olämplig bebyggelse
eller motverka lämplig
planläggning av området.

§2

Om byggnadsnämnden vid samråd
enligt 19 § anser att upplåtelsens
tillåtlighet enligt 9§ kan sättas
i fråga och om det från andra synpunkter
än som avses i 9 och 10 §§
finns förutsättningar för att medge
upplåtelsen, skall fastighetsbildningsmyndigheten
hänskjuta ärendet
till byggnadsnämnden för prövning.
Har ledningens sträckning
fastställts av koncessionsmyndighet,
skall sådant hänskjutande
dock ej ske.

Finner nämnden att 9 och I0§§
inte utgör hinder mot upplåtelsen,

Bilaga 2

Ledningsrätts lagen -

2 Senaste lydelse 1977: 363.

117

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

BoU 1986/87:4

skall nämnden lämna medgivande skall nämnden lämna medgivande

till upplåtelsen. till denna.

Talan mot beslut varigenom Beslut varigenom byggnadsbyggnadsnämnden
vägrat medgi- nämnden vägrat medgivande till

vande till upplåtelsen eller gjort så- upplåtelsen eller gjort sådant med dant

medgivande beroende av vill- givande beroende av villkor får

kor föres hos länsstyrelsen genom överklagas genom besvär hos läns hesvär.

Talan mot länsstyrelsens styrelsen. Länsstyrelsens beslut får

beslut föres hos regeringen genom överklagas genom besvär hos re ge be

svär. ringen.

Beslut av byggnadsnämnden eller högre instans varigenom medgivande
till upplåtelsen vägrats eller gjorts beroende av villkor är bindande för
fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna lag3 träder i kraft d. 1 juli 1974.

Den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt
skall vid tillämpningen av denna lag anses som fastighetens
ägare.

Vad som enligt denna lag gäller för det fall att fastighet svarar för fordran
skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan
förmån.

Bestämmelserna i denna lag i)m
byggnadsplan äger motsvarande
tillämpning på avstyckningsplan.

Bestämmelserna i 13 § om tillämpning av 4 kap. 3§ expropriationslagen
(1972:719) gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Har beslut om undantag från plan eller bestämmelse som avses i 8 § tredje
stycket i dess äldre lydelse vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986, får
ledningsrätt upplåtas utan hinder av de nya bestämmelserna i 8 §. Om ansökan
om upptagande av ledningsrättsfråga inte görs inom två år frän den dag då
beslutet om undantag vann laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

Bilaga 2

Ledningsrätts lagen -

y 1973: 1144.

118

11 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)'
dels att 21 § skall upphöra att gälla,

dels att 3, 15, 16, 19, 20,22,25,26, 28,31-34,36,39, 40 och 43 §§ skall
ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 27 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Vid prövning av fråga rörande
naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas
till övriga allmänna och enskilda
intressen som beröras av frågan.

Regeringens förslag

Vid prövning av frågor som rör
naturvård skall tillbörlig hänsyn tas
till övriga allmänna och enskilda
intressen. Härvid skall lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser
m. m. tillämpas.

Beslut i frågor som avses i 7-11 §§,
13 §, 18 § första, andra och fjärde
styckena, 18 c §, 19 § samt 20 § andra
stycket får inte meddelas i strid mot
en detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.

155

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar
land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt
medel vattenstånd (strandskyddsområde).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna att
strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv ej
skall omfattas av strandskydd. Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer får också utvidga strandskyddsområdet, när det behövs för att
tillgodose syftet med strandskyddet, dock högst intill 300 meter från
strandlinjen.

Vid fastställelse av generalplan, Om det finns särskilda skäl får

stadsplan eller byggnadsplan kan, regeringen eller myndighet som re när

särskilda skäl föreligga, förord- geringen bestämmer förordna att

nas att i planen ingående strand- ett strandområde som avses ingå i

område ej vidare skall omfattas av en detaljplan eller omfattas av om strandskydd.

rådesbestämmelser inte skall om fattas

av strandskydd.

16 §2

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig
byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det,
vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och
andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i
annat fall inom strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning,

Naturvårdslagen

' Lagen omtryckt 1974: 1025.

2 Senaste lydelse 1983:654.

119

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt
hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att
färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde
som behövas för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva undantag från bestämmelserna i första
stycket, när särskilda skäl föreligga. Medgives undantag, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt
eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

Första stycket gäller ej anläggning
eller åtgärd som behövs för
jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej tillgodoser
bostadsändamål. Första stycket
gäller ej heller företag vartill tillstånd
lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969: 387).

Första stycket gäller inte anläggningar
eller åtgärder som behövs
för jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej tillgodoser
bostadsändamål. Första
stycket gäller inte heller företag till
vilka tillstånd har lämnats enligt 4
kap. lagen <0000:000) om hushållning
med naturresurser m. m., vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969: 387).

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

120

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

19 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller vårda
naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av
åtgärderna eller andra omständigheter ej lämpligen bör avsättas till naturreservat,
kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Är åtgärd som
bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras,
skall området dock avsättas till naturreservat.

I beslut om bildande av naturvårdsområde skall angivas grunden för
beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som
behövas för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller
föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning
samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning,
plantering eller annan liknande åtgärd. Föreskrift kan innefatta förbud att
vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. 8 § andra stycket och
10-12 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område
som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

Naturvårdslagen

122

Utskottets förslag

19 §

Område, inom vilket särskilda
åtgärder behövs för att skydda eller
vårda naturmiljön men som med
hänsyn till den begränsade omfattningen
av åtgärderna eller andra
omständigheter inte lämpligen bör
avsättas till naturreservat, kan av
länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde.
Är åtgärd som bör
vidtagas så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras
inom berörd del av en fastighet inom
området, skall denna del dock avsättas
till naturreservat.

I beslut (nuvarande lydelse)

om naturvårdsområde.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

123

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

20 §3

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18,18 c eller
19 §, komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres,
samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd
alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket får länsstyrelsen
förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom om- omfattar inte företag till vilka till råde,

som ingår i fastställd general- stånd har lämnats enligt vattenla plan,

stadsplan eller byggnads- gen (1983:291) eller miljöskyddsla plan,

och ej heller företag vartill gen (1969: 387).

tillstånd lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969:387).

22 §

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus
utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som
regeringen bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller
anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som
avses i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här
avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet
tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får
myndigheten meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller
vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda
eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa
anordningen avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej regeringen
eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer
medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på anslagstavla
anbringade meddelanden som avses i andra stycket.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf

avse ej anordning för vilken bygg- gäller inte anordningar inom väg nadslov

erfordras eller givits. område eller för vilka bygglov

krävs eller har lämnats.

25 §4

Ägare av fastighet och innehava- Ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet är re av särskild rätt till fastighet är

berättigade till ersättning av staten i berättigade till ersättning i den ut den

utsträckning som anges i 26, 28 sträckning som anges i 26, 28 och

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

3 Senaste lydelse 1986:262

4 Senaste lydelse 1984: 121

124

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

30 §§. Att i vissa fall även borgenär,
som har panträtt i fastigheten, är
berättigad till ersättning framgår av
34 § andra stycket. Om inlösen av
fastighet finns föreskrifter i 27 §.

och 30§§. Att i vissa fall även borgenär,
som har panträtt i fastigheten,
är berättigad till ersättning
framgår av 34§ andra stycket. Om
inlösen av fastighet finns föreskrifter
i 27 S.

I fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser
ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning
i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före
det talan väcktes vid domstol.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

125

Regeringens förslag

26 § 5

Nuvarande lydelse

Medföra föreskrifter enligt 8 eller
9 § att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller att mark tages
i anspråk, äro fastighetsägaren
och innehavare av särskild rätt till
fastigheten berättigade till ersättning
av staten för den skada de
härigenom lida.

Medför föreskrifter enligt 8 eller
9 § att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller att mark tas i
anspråk, är fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätt till fastigheten
berättigade till ersättning av staten
för den skada de härigenom
lider. Har föreskrifterna efter förordnande
enligt 43 § tredje stycket beslutats
av en kommunal myndighet,
skall ersättningen i stället betalas av
kommunen.

Innebär föreskrift enligt 8 § för- Innebär föreskrift enligt 8 § förbud
att vidtaga viss åtgärd utan läns- bud att vidta viss åtgärd utan länssty styrelsens

tillstånd, må ersättning i relsens eller en kommunal myndig anledning

av den föreskriften ej utgå hets tillstånd, utgår ej ersättning i

med mindre tillstånd vägrats eller anledning av den föreskriften om

förenats med särskilda villkor. inte tillstånd vägrats eller förenats

med särskilda villkor.

Har förbud meddelats enligt 11 § och vägras tillstånd som där avses, äger
vad i första stycket stadgas om föreskrifter enligt 8 eller 9 § motsvarande
tillämpning.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

5 Senaste lydelse 1982:1097.

126

Utskottets förslag

26 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

Medför föreskrifter enligt 8 eller
9 § att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del
av en fastighet eller att mark tas i
anspråk, är fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätt till fastigheten
berättigade till ersättning av staten
för den skada de härigenom
lider. Har föreskrifterna efter förordnande
enligt 43 § tredje stycket beslutats
av en kommunal myndighet,
skall ersättningen i stället betalas av
kommunen.

Innebär föreskrift (regeringens
förslag) särskilda villkor.

Har förbud (nuvarande lydelse)
motsvarande tillämpning.

27 a §

Vid tillämpningen av 26 och 27 §§
skall även beaktas andra beslut enligt
8 och 9 §§, beslut enligt 19 kap. 2 §
vattenlagen (1983:291) samt beslut
som avses i 14 kap. 8 § första stycket
plan- och bygglagen (1987:10), under
förutsättning att besluten har
meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan
inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen (1979:
429) som i särskilda fall har inträtt
inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning
eller inlösen med anledning av beslut
som anges i första stycket förlorats på
grund av bestämmelserna i 32 § eller
33 § eller motsvarande bestämmelser
i vattenlagen eller plan- och bygglagen,
utgör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas
enligt första stycket.

lil

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

28 §6

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

För skada och intrång som tillfogas
ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet genom
undersökning enligt 42 § första eller
andra stycket utgår ersättning. Talan
om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol
inom vars område marken
eller större delen därav ligger.

För skada och intrång som tillfogas
ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet genom
undersökning enligt 42 § första eller
andra stycket utgår ersättning av
staten. Talan om ersättning väcks vid
den fastighetsdomstol inom vars område
marken eller större delen därav
ligger.

31 §7

Ersättning enligt 26 § tredje stycket skall bestämmas att utgå med visst
årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å
gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket
eller 27 §.

Ont särskilda skäl äro därtill, kan
jämväl ersättning enligt 26 § första
stycket eiler 30 § på begäran antingen
av staten eller av fastighetsägaren
eller annan sakägare fastställas
att utgå med visst årligt belopp
med rätt för staten och den
ersättningsberättigade att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Om det finns särskilda skäl, kan
jämväl ersättning enligt 26 § första
stycket eller 30 § på begäran av staten.
kommunen, fastighetsägaren
eller annan sakägare fastställas att
utgå med visst årligt belopp med
rätt för staten eller kommunen samt
den ersättningsberättigade att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

32 §8

Innan beslut fattas som kan föranleda
ersättningsskyldighet enligt
denna lag, äger länsstyrelsen förelägga
den. som vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen av
fastighet, att inom viss tid, minst
två månader, göra anmälan därom
hos länsstyrelsen vid påföljd att han
eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller
lösen avtalats eller uppenbarligen
förutsatts skola gälla mellan staten
och sakägare skall gälla jämväl mot
den som efter det rätten till gottgörelse
uppkom förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten.

Innan beslut fattas som kan föranleda
ersättningsskyldighet enligt
denna lag. får länsstyrelsen eller
kommunen förelägga den. som vill
göra anspråk på ersättning eller
fordra inlösen av fastighet, att inom
viss tid, minst två månader, göra
anmälan därom hos länsstyrelsen
eller kommunen vid påföljd att han
annars skall ha förlorat sin talan.

Vad som i fråga om ersättning
eller lösen har avtalats eller uppenbarligen
förutsatts gälla mellan staten
och sakägare eller mellan kommunen
och sakägare skall gälla
även mot den som efter det att rätten
till gottgörelse uppkom har förvärvat
sakägarens rätt i avseende
på fastigheten.

6 Senaste lydelse 1982:1097.

7 Senaste lydelse 1982:1097.

8 Senaste lydelse 1982:1097.

Naturvårdslagen

128

Nuvarande lydelse

33

Har ej överenskommelse träffats
om ersättning enligt 26 eller 30 § eller
om inlösen av fastighet enligt
27 § och har icke den, som vill göra
anspråk på ersättning eller fordra
inlösen, jämlikt 32 § första stycket
förlorat sin talan, åligger det honom
att väcka talan mot staten hos fastighetsdomstolen
inom ett år från
det laga kraft åkommit det beslut
varå anspråket grundas, vid påföljd
att han eljest går rätten därtill förlustig.

Staten äger, då fråga uppkommit
om meddelande av föreskrifter enligt
8 eller 9 §, vid fastighetsdomstolen
väcka talan mot sakägare om
fastställande av de villkor som, därest
föreskrifterna meddelas, skola
gälla beträffande ersättning eller inlösen.
Meddelas ej föreskrifter av
det innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen,
inom ett år från
det målet avgjorts genom lagakraftägande
dom, skall domen ej längre
vara bindande för parterna.

Regeringens förslag

§9

Har ej överenskommelse träffats
om ersättning enligt 26 eller 30 § eller
om inlösen av fastighet enligt
27 § och har icke den, som vill göra
anspråk på ersättning eller fordra
inlösen, jämlikt 32 § första stycket
förlorat sin talan, åligger det honom
att väcka talan hos fastighetsdomstolen
mot staten eller kommunen
inom ett år från det art heslutet på
vilket anspråket grundas har vunnit
laga kraft, vid påföljd att han annars
förlorar rätten att kräva ersättning
eller inlösen.

Staten eller kommunen får, då
fråga uppkommit om meddelande
av föreskrifter enligt 8 eller 9§, vid
fastighetsdomstolen väcka talan
mot sakägare om fastställande av
de villkor som, därest föreskrifterna
meddelas, skall gälla beträffande
ersättning eller inlösen. Meddelas
ej föreskrifter av det innehåll, som
förutsatts vid fastighetsdomstolen,
inom ett år från det att målet har
avgjorts genom lagakraftägande
dom, skall domen ej längre vara
bindande för parterna.

Om borgenär som avses i första
stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, har han rätt till
ersättning av staten för förlusten
mot avskrivning å fordringshandlingen.
Detsamma gäller, om borgenär
lider förlust därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse
mellan staten och den ersättningsberättigade
eller av annan
anledning ej blivit prövad av domstol.
Talan om ersättning enligt detta
stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

9 Senaste lydelse 1982. 1097.

10 Senaste lydelse 1982: 1097.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

34 §10

Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande ersättning
bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som
föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den
kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första
stycket lider förlust till följd av att
nedsättning ej skett, har han rätt till
ersättning av staten eller kommunen
för förlusten mot avskrivning
på fordringshandlingen. Detsamma
gäller, om borgenär lider
förlust därigenom att ersättning blivit
för lågt beräknad och ersättningen
till följd av överenskommelse
mellan staten eller kommunen och
den ersättningsberättigade eller av
annan anledning ej blivit prövad av
domstol. Talan om ersättning enligt
detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

129

9 Riksdagen 1986187.19 sami. Nr 4

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag
36 §n

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Ogillas yrkande om ersättning eller
inlösen i mål som ej anhängiggjorts
av staten, tillämpas allmänna regler
om rättegångskostnad. Om den som
framställer ersättningsanspråk har
haft skälig anledning att få sin talan
om ersättning prövad av domstol,
kan dock efter omständigheterna
förordnas, att staten skall ersätta
honom hans rättegångskostnad eller
att vardera parten skall bära sin
kostnad.

Ogillas i mål enligt 33 § talan som
har väckts av fastighetsägaren, skall
tillämpas vad i rättegångsbalken är
föreskrivet om skyldighet att ersätta
motparten hans rättegångskostnad i
tvistemål. Om fastighetsägaren har
haft skälig anledning att få sin talan
prövad av domstol, kan domstolen
dock efter omständigheterna förordna,
att staten eller kommunen skall
ersätta honom hans rättegångskostnader
eller att vardera parten skall
bära sina kostnader.

Vad som i första stycket sågs om
fastighetsägaren skall också tillämpas
på den som innehar särskild rätt till
fastigheten.

Naturvårdslagen

11 Senaste lydelse 1982:1097.

130

Utskottets förslag

36 §

Ogillas i mål enligt 33 § talan som
har väckts av fastighetsägaren eller
den som innehar särskild rätt till
fastigheten, kan domstolen förordna
att han skall bära sina egna kostnader,
om han befinns ha inlett rättegången
utan tillräckliga skäl. Har
rättegången uppenbart inletts utan
skälig grund, får domstolen dessutom
förplikta honom att ersätta motparten
dennes rättegångskostnader.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

131

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

39 §12

Har någon överträtt beslut eller föreskrift som avses i 37 § första stycket
1, 2, 4, 6 eller 8 får länsstyrelsen förelägga honom att åstadkomma rättelse.
Har i fråga om en viss fastighet eller byggnad, anordning eller anläggning
på annans mark ägaren till egendomen begått överträdelsen och övergår
egendomen till ny ägare, får denne föreläggas att vidta rättelse, om det inte
är oskäligt. Är fråga om överträdelse av beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd med stöd av överlåtelse enligt 18 b § utövar
tillsyn, tillkommer det i stället nämnden att meddela sådant föreläggande. I
beslut om föreläggande får vite sättas ut. Vidare får tingsrätten meddela
handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får
göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den kommunala
nämnd som handhar naturvårdsfrågor eller, i fall där kommunal
nämnd har att meddela föreläggande, av den nämnden. Beträffande sådan
handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Vid meddelande av föreläggande Vid meddelande av föreläggande

enligt 17§ första stycket, 20§, 21 § enligt 17§ första stycket, 20§ eller

eller 22 § andra stycket får länssty- 22 § andra stycket får länsstyrelsen

reisen utsätta vite. Efterkoms ej så- utsätta vite. Efterkoms ej sådant fö dant

föreläggande, skall på anmo- reläggande, skall på anmodan av

dan av länsstyrelsen kronofogde- länsstyrelsen kronofogdemyndig myndigheten

föranstalta om att åt- heten föranstalta om att åtgärden

gärden vidtages. vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt
17§ tredje stycket. Miljö- och hälsoskyddsnämnden får utsätta vite vid
meddelande av föreläggande enligt 24§. Efterkommes ej föreläggandet,
äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket får
förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga
kraft.

40 §13

Talan mot kommunal myndig- En kommunal myndighets beslut

hets beslut enligt denna lag föres enligt denna lag får överklagas hos

hos länsstyrelsen genom besvär. länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan statlig Beslut av annan statlig myndigmyndighet
än regeringen i ärende het än regeringen i ärende enligt

enligt 13§, 17§, 20§ andra stycket 13§, 17§, 20§ andra stycket, 22§,

eller 21, 22 eller 24§, 39§ såvitt 24§, 39§ såvitt avser annat än

avser annat än handräckning eller handräckning eller 47 § får överkla 47

§ förs hos kammarrätten genom gas hos kammarrätten genom bebesvär.
Mot beslut enligt denna lag svär. Beslut i övrigt enligt denna lag

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

12 Senaste lydelse 1985:211.

13 Senaste lydelse 1981:859.

132

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

av annan statlig myndighet än regeringen
förs i övrigt talan hos regeringen
genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra
talan mot beslut enligt denna lag
eller enligt bestämmelser som meddelats
med stöd av lagen.

av annan statlig myndighet än regeringen
får överklagas hos regeringen
genom besvär.

Statens naturvårdsverk får överklaga
beslut enligt denna lag eller
enligt bestämmelser som meddelats
med stöd av lagen.

Finner myndighet att den ej kan helt bifalla framställning från fortifikationsförvaltningen
eller statens vägverk om undantag som avses i 16 §
tredje stycket, hänskjutes ärendet till regeringens prövning.

43 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller
naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt, skall länsstyrelsen
samråda med kommunen.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att befogenhet som enligt 16 § tredje
stycket, 17 §, I9§ såvitt avser tillstånd
att vidtaga viss åtgärd, 21 §
och 39 § andra stycket ankommer
på länsstyrelse, skall ankomma på
kommunal myndighet.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att befogenhet som enligt 16 § tredje
stycket, 17 § samt 39 § första och
andra styckena ankommer på länsstyrelse,
skall ankomma på kommunal
myndighet.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att de befogenheter som enligt 7—
9, II, 12 och 19§§ tillkommer länsstyrelsen
även skall tillkomma en
kommunal myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Beträffande ärenden enligt 21 § som länsstyrelsen har avgjort före ikraftträdandet
skall äldre bestämmelser tillämpas.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Beträffande ärenden enligt 21 § som länsstyrelsen har avgjort före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

3. Vid prövning av fråga om rätt till ersättning med anledning av sådana
beslut enligt 8 § eller 9 § som länsstyrelsen har meddelat före ikraftträdandet,
skall 26 § i sin äldre lydelse tillämpas. Vad nu sagts utgör dock inte något
hinder för tillämpningen av 27 a § i fråga om de beslut som avses i den
paragrafen och som har meddelats före ikraftträdandet.

4. Imålenligt33 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 36 §isin
äldre lydelse tillämpas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Naturvårdslagen

133

14 Förslag till

Lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973: 531)

Härigenom föreskrivs att 2a, 2 b, 6, 7 och 10 §§ bostadssaneringslagen
(1973:531) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

2 a §'

Hyresnämnd får förbjuda fastighetsägare
att i fastigheten utföra
förbättringsarbete eller liknande åtgärd,
som ej kräver byggnadslov,
om ej åtgärden behövs för att bostadslägenhet
skall uppnå lägsta
godtagbara standard. Förbud meddelas,
om det är uppenbart att åtgärden
ej är påkallad av boendehänsyn.
Fråga om förbud eller hävande
av förbud upptages på ansökan
av organisation av hyresgäster
eller av fastighetsägaren.

Om organisation av hyresgäster
motsätter sig att i fastighet vidtages
annan åtgärd, som kräver byggnadslov,
än som behövs för att bostadslägenhet
skall uppnå lägsta
godtagbara standard, får åtgärden
vidtagas endast om hyresnämnden
på ansökan av fastighetsägaren
medger det. Sådant medgivande får
lämnas endast om särskilda skäl föreligger
därtill.

Hyresnämnd får förbjuda fastighetsägare
att i fastigheten utföra
förbättringsarbete eller liknande åtgärd,
som ej kräver bygglov, om ej
åtgärden behövs för att bostadslägenhet
skall uppnå lägsta godtagbara
standard. Förbud meddelas,
om det är uppenbart att åtgärden ej
är påkallad av boendehänsyn. Fråga
om förbud eller hävande av förbud
upptages på ansökan av organisation
av hyresgäster eller av fastighetsägaren.

Om organisation av hyresgäster
motsätter sig att i fastighet vidtages
annan åtgärd, som kräver bygglov,
än som behövs för att bostadslägenhet
skall uppnå lägsta godtagbara
standard, får åtgärden vidtagas endast
om hyresnämnden på ansökan
av fastighetsägaren medger det. Sådant
medgivande får lämnas endast
om särskilda skäl föreligger därtill.

2 b §2

Bostadslägenhet skall anses ha lägsta godtagbara standard om den är
försedd med anordning inom lägenheten för

1. kontinuerlig uppvärmning,

2. kontinuerlig tillgång till varmt och kallt vatten för hushåll och hygien,

3. avlopp för spillvatten,

4. personlig hygien, omfattande toalett och tvättställ samt badkar eller
dusch,

5. försörjning med elektrisk ström för normal hushållsförbrukning,

6. matlagning, omfattande spis, diskho, kylskåp, förvaringsutrymmen
och avställningsytor.

Vidare skall tillgång finnas till förrådsutrymme inom fastigheten och till
anordning för hushållstvätt inom fastigheten eller inom rimligt avstånd från
denna.

Utöver första och andra styckena
gäller i fråga om lägsta godtagbara
standard att huset ej har sådana
brister som avses i 48 a §
andra stycket byggnadsstadgan
(1959:612).

1 Senaste lydelse 1974:821.

2 Senaste lydelse 1974: 821.

Utöver första och andra styckena
gäller beträffande lägsta godtagbara
standard att huset ej har sådana
brister / fråga om hållfasthet,
brandsäkerhet eller sanitära förhållanden
som inte skäligen kan godtas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Bostadssanerings lagen -

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Föreligger särskilda skäl, skall bostadslägenhet utan hinder av första
stycket 4 anses ha lägsta godtagbara standard, om tillgång till toalett finns i
nära anslutning till lägenheten och anordning för bad eller dusch finns i
huset. Förekommer eljest avvikelser från vad som föreskrives i första eller
andra stycket, skall lägenheten anses ha sådan standard, om särskilda skäl
föreligger och avvikelsen ej är betydande.

6 §

Användningsförbud får medde- Användningsförbud får meddelas,
om fastigheten efter åtgärd som las, om fastigheten efter åtgärd som

avses i 2 § första stycket kan beräk- avses i 2 § första stycket kan beräknas
ej ge det utbyte som avses i 5 § nas ej ge det utbyte som avses i 5 §

eller om det kan antagas att bygg- eller om det kan antagas att bygglov

nadslov till åtgärden ej kommer att till åtgärden ej kommer att beviljas,

beviljas. Sådant förbud får medde- Sådant förbud får meddelas endast

las endast beträffande lägenhet som beträffande lägenhet som har bety har

betydande brister i förhållande dande brister i förhållande till lägsta

till lägsta godtagbara standard. godtagbara standard.

7 §

Har upprustningsåläggande med- Har upprustningsåläggande meddelats
men beviljas ej byggnadslov delats men beviljas ej bygglov till

till den åtgärd som avses med åläg- den åtgärd som avses med åläggan gandet,

är åläggandet förfallet. det, är åläggandet förfallet.

Har byggnad vari finns lägenhet som avses med upprustningsåläggande
eller användningsförbud rivits, är åläggandet eller förbudet förfallet.

Har sådan åtgärd vidtagits att lägenhet, som avses med användningsförbud,
uppnår lägsta godtagbara standard, är förbudet förfallet.

Om i annat fall kommunen förklarar att den ej påfordrar att åtgärd, som
avses med upprustningsåläggande, vidtages eller att användningsförbud
skall iakttagas, är åläggandet eller förbudet förfallet.

10 §3

Beslut om upprustningsåläggande eller användningsförbud skall genast
sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Har ett sådant åläggande eller förbud förenats med löpande
vite enligt 4 § lagen (1985:206) om vitén, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den
om senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Beslut om upprustningsåläggande Ansökan samt beslut om upprustskall
sändas även till byggnads- ningsåläggande skall sändas även till
nämnden. byggnadsnämnden.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Bostadssanerings lagen -

3 Senaste lydelse 1985:209. Regeringens förslag har utformats mot lydelse i 1973:1087
och avviker därför från vad som här redovisats.

135

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken finns lägenhet
som avses med upprustningsåläggande eller användningsförbud, skall på
anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

B ostadssan eringslagen -

136

17 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 §,3kap. l,2och6 §§,9kap.6 §,llkap.
1 och 7 §§, 19 kap. 7 §, 20 kap. 3 § samt rubriken närmast före 11 kap. 7 §
vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

1 kap.

4 §'

I denna lag avses med

1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån
för annat vattenföretag,

2. vattenöverledning: vattenreglering genom överföring av ytvatten från
ett vattenområde till ett annat,

3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning,
värmeutvinning eller bevattning,

4. markavvattning: åtgärder enligt 3 § första stycket 4,

5. avloppsvatten: spillvatten eller 5. avloppsvatten: spillvatten eller

annan flytande orenlighet, vatten annan flytande orenlighet, vatten

som använts för kylning vid driften
av en fabrik eller annan inrättning,
vatten som avleds för sådan avvattning
inom stadsplan eller byggnadsplan
som inte sker för en viss
eller vissa fastigheters räkning samt
vatten som avleds för avvattning av
en begravningsplats.

som använts för kylning vid driften
av en fabrik eller annan inrättning,
vatten som avleds för sådan avvattning
inom en detaljplan som inte
sker för en viss eller vissa fastigheters
räkning samt vatten som
avleds för avvattning av en begravningsplats.

3 kap.
1 8

Ett vattenföretag får inte komma
till stånd, om det med hänsyn till
valet av plats eller på något annat
sätt möter hinder från allmänna
planeringssynpunkter.

Ett vattenföretag får inte komma
till stånd, om det med hänsyn till
valet av plats eller på något annat
sätt möter hinder från allmänna
planeringssynpunkter. Vid tillståndsprövningen
av ett vattenföretag
skall lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m.m.
tillämpas.

2 §

Byggnads- och andra anläggningsarbeten
som utgör vattenföretag
eller utförs för ett vattenföretag
får inte strida mot fastställd generalplan.
stadsplan eller byggnadsplan.
Mindre avvikelse från plan utgör
dock inte hinder mot tillstånd
till företaget, om avvikelsen är förenlig
med planens syfte.

Ett vattenförelag och anläggningsarbeten
som utförs för ett vattenföretag
får inte strida mot en detaljplan
eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

Vattenlagen

' Senaste lydelse 1984:913.

137

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen
(1964:822), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning
av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att
syftet med bestämmelserna inte motverkas.

6 §2

Bestämmelserna i 1, 2 och 4§§ gäller inte

1. vattenföretag som vid prov- 1. vattenföretag som vid prövning
av en viss verksamhet enligt ning av en viss anläggning eller åt I36a§

hyggnadslagen (1947:385) gärd enligt 4 kap. lagen (0000:000)

har angetts som ett villkor för verk- om hushållning med naturresurser

samheten, m.m. har angetts som ett villkor för

anläggningens eller åtgärdens utförande,

2. broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller
spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar,

4. verksamhet, vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter.

9 kap.

6 §

Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde
av någon betydelse, som har ägt rum under tiden från dagen tio
år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, räknas
ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat
än förväntningar om en ändring i markens tillåtna användningssätt. Om
ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas, skall vad som har
sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före
ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när
ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts
eller tagits i anspråk eller skadats, när detta skedde.

Om en stadsplan eller en bygg- Har beslut om en detaljplan, ennadsplan,
enligt vilken marken har ligt vilken marken avses för enskilt

avsetts för enskilt bebyggande, har bebyggande, meddelats innan talan

fastställts innan talan väcktes vid väcktes vid domstol eller förrättdomstol
eller förrättningen påkal- ningen påkallades, skall första

lades, skall första stycket tillämpas stycket tillämpas endast på den vär endast

på den värdestegring som destegring som har inträffat efter

har inträffat efter det att planen beslutet,

fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd fastighet, som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen
för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i
något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en
likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med
förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror
på inverkan av vattenföretaget, gäller 5 §.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Vattenlagen

: Senaste lydelse 1985:621

138

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

11 kap.

1 §3

Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföretag,
nämligen

1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av
minst 20000 kilowatt,

2. vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan dämnings-
och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter
under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som
har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst
100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under
veckan,

3. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag
eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubikmeter
i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring
som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala
oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen
kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,

4. andra vattenkraftverk och
andra vattenregleringar eller vattenöverledningar
för vattenkraftändamål,
om

a) företaget avser någon av följande
älvar, nämligen Torne älv.

Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,

h) företaget avser någon av de
älvar eller älvsträckor som anges i
följande uppställning
Älv Sträcka

Klarälven sträckan mellan Kärrhackstrand
och Edebäck Dalälven

Västerdalälven upp ströms

Hummelforsen
och nedströms Skifsforsen,
Österdalälven
uppströms Trängslet
samt sträckan mellan
Näs och HedesundajjärdarnaLjusnan

sträckan mellan Hede

och Svegsjön (Härjedalsljusnan)
och
sträckan mellan Laforsen
och Malmyrströmmen
(MellanIjusnan) Ljungan

uppströms Storsjön

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Vattenlagen

1 Senaste lydelse 1985:621.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

Indalsälven Åreälven, Ammerån
ovan Överammer,
Storån-Dammån samt
Hårkan uppströms
Hotagen

Angerman älven -

Vapstälven
Moälv en
Lögde älv
Öre älv
Umeälven

Lejarälven, Storån
uppströms Klumpvattnet,
Långseleån-Rörs
t röms- älven, Saxån,
Ransarån uppströms
Ransaren samt Vojmån
uppströms
Vojmsjön

Skellefte älven -

Byske älv
Lule älv

Tärnaån och Girjesån,
Juktån uppströms Fjosokken
samt Tärnaforsen
mellan Laisan och
Gäutan

källflödena uppströms
Sädvajaure respektive
Rehnisjaure

Stora Lule älv uppströms
Akkajaure,
Lilla Lule älv uppströms
Skalka och
Tjaktjajaure samt
Pärlälven
Råne älv Rörån-Livas älv,

5. grundvattentäkter för tillgodogörande
av en större vattenmängd
än 10000 kubikmeter om dygnet,

6. andra vattenregleringar, vattenöverledningar
och vattenbortledningar
än som har angetts förut,
om företaget avser någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan och företaget kan inverka
märkbart på vattenståndet i eller
vattenavrinningen ur sjön.

4. grundvattentäkter för tillgodogörande
av en större vattenmängd
än 10000 kubikmeter om dygnet,

5. andra vattenregleringar, vattenöverledningar
och vattenbortledningar
än som har angetts förut,
om företaget avser någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan och företaget kan inverka
märkbart på vattenståndet i eller
vattenavrinningen ur sjön.

Förberedelse av större vattenföretag -

Förberedelse av vissa vattenföretag -

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Vattenlagen

7 §

Innan tillstånd söks till ett vatten- Innan tillstånd söks till ett vattenföretag
som är av sådan omfattning företag som är av sådan omfattning

140

Nuvarande lydelse

eller beskaffenhet att dess tillåtlighet
skall eller kan antas komma
att prövas av regeringen enligt 1 —
3 §§, skall förberedande åtgärder ha
vidtagits enligt 8 -11 §§.

Regeringens förslag

eller beskaffenhet att dess tillåtlighet
skall eller kan antas komma
att prövas av regeringen enligt 1 —
3§§ eller omfattas av 3 kap. 6§ lagen
(OOOO. OOO) om hushållning med
naturresurser m.m.. skall förberedande
åtgärder ha vidtagits enligt
8-11 §§.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Vattenlagen

141

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

19 kap. 7 §

Fastighetsägare och innehavare av
särskild rätt till fastighet har rätt till
ersättning, om föreskrifter enligt 2 §
andra stycket som meddelats efter
ansökan medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller
att mark tas i anspråk.

Om en föreskrift enligt 2 § andra
stycket första meningen innebär förbud
att vidta vissa åtgärder utan
särskilt tillstånd, får ersättning på
grund av den föreskriften utgå endast
om sådant tillstånd har vägrats
eller förenats med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den
som har begärt föreskrifterna hos
länsstyrelsen.

Om synnerligt men uppkommer
vid användningen av fastigheten,
skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige
om ägaren begär det.

20 kap. 3 §

Om talan om ersättning eller inlösen
på grund av ett förordnande om
vattenskyddsområde ogillas men käranden
har haft skälig anledning att

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Vattenlagen

142

Utskottets förslag

19 kap. 7 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighetsägare och innehavare av Vattenlagen

särskild rätt till fastighet har rätt till
ersättning, om föreskrifter enligt 2 §
andra stycket som meddelats efter
ansökan medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten eller att
mark tas i anspråk.

Om en (nuvarande lydelse)

begär det.

Vid tillämpningen av första, andra
och fjärde styckena skall även beaktas
andra beslut enligt 2 §, beslut
enligt 8, 9,11 och 19 §§ naturvårdslagen
(1964:822) samt beslutsom avses
i 14 kap. 8 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10), under förutsättning
att besluten meddelats inom tio
år fö re det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen
(1979:429) som i särskilda fall
har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning
eller inlösen med anledning av beslut
som anges i femte stycket förlorats på
grund av bestämmelsen i 8 § eller
motsvarande bestämmelser i naturvårdslagen
eller plan- och bygglagen,
utgör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.

20 kap. 3 §

Ogillas talan som har väckts av
fastighetsägaren eller innehavare av
särskild rätt till fastigheten rörande
ersättning eller inlösen på grund av

143

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

få sin talan prövad av vattendomstolen,
får vattendomstolen förordna att
svaranden skall ersätta käranden
dennes rättegångskostnader eller att
vardera parten skall svara för sina
kostnader vid vattendomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1 skall tillämpas om regeringen vid prövning av
en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) har angett ett
vattenföretag som ett villkor för verksamheten.

Vid bestämmande av ersättning för mark inom områden med stads- eller
byggnadsplan skall 9 kap. 6 § andra stycket i sin lydelse före ikraftträdandet
tillämpas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Vattenlagen

144

Utskottets förslag

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

ett förordnande om vattenskyddsområde,
kan vattendomstolen förordna
att han skall bära sina egna

Vattenlagen

kostnader, om han befinns ha inlett
rättegången utan tillräckliga skäl.
Har rättegången uppenbart inletts utan
skälig grund, får vattendomstolen
dessutom förplikta honom att ersätta
motparten dennes rättegångskostnader.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1 skall tillämpas om regeringen vid prövning av
en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) har angett ett
vattenföretag som ett villkor för verksamheten.

Vid bestämmande av ersättning för mark inom områden med stads- eller
byggnadsplan skall 9 kap. 6 § andra stycket i sin lydelse före ikraftträdandet
tillämpas.

Vid prövning av fråga om rätt till ersättning eller inlösen med anledning av
sådana beslut enligt 19 kap. 2 § som länsstyrelsen har meddelat före
ikraftträdandet, skall 19 kap. 7 § i sin äldre lydelse tillämpas. Vad nu sagts
utgör dock inte något hinder för tillämpningen av 19 kap. 7 § femte stycket i
fråga om de beslut som avses i det stycket och som har meddelats före
ikraftträdandet.

1 mål enligt 19 kap. 7 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 20
kap. 3 § i sin äldre lydelse tillämpas.

10 Riksdagen 1986187. 19sami. Nr 4

Rättelse: S. 160 rad 12 Står: i lagen (0000:00) om ändring. Texten utgår
rad 18-19 Står: Denna 1987. Texten utgår

22 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 5, 8—10, 12 och 16 §§ lagen (1960:690) om
byggnadsminnen1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Medföra skyddsföreskrifter att pågående
användning av byggnad eller
område avsevärt försväras, äro fastighetsägaren
och innehavare av särskild
rätt till fastigheten berättigade
till ersättning av staten för den skada
de därigenom lida.

Regeringens förslag

§

Uppkommer tillföljd av beslut om
skyddsföreskrifter skada som är betydande
i förhållande till värdet av
berörda delar av fastigheten, har fastighetsägaren
och innehavare av särskild
rätt till fastigheten rätt till ersättning
av staten.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt
bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller staten
att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Innan länsstyrelsen i ärende angående
byggnadsminne fattar beslut av
beskaffenhet att kunna medföra rätt
till ersättning för ägare eller annan,
har länsstyrelsen att förvissa sig om
att för sådant ändamål avsedda medel
finnas tillgängliga.

Byggnadsminnes lagen -

1 Lagen omtryckt 1976:440.

146

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Byggnadsminnes lagen Utskottets

förslag
5 §

Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet har rätt till ersättning
av staten om skyddsföreskrifter

1. utgör hinder för rivning av en
byggnad och skadan därav är betydande
i förhållande till värdet av
berörd del av fastigheten, eller

2. på annat sätt innebär att pågående
markanvändning avsevärt försvåras
inom berörd del av fastigheten.

Ersättning, varom (nuvarande
lydelse) ändrade förhållanden.

Medför skyddsföreskrifter att synnerligt
men uppkommer vid användningen
av fastigheten, är staten skyldig
att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.

Vid tillämpningen av första och
tredje styckena skall, utan hinder av
föreskrifterna om förlust av talan
eller rätt till ersättning eller inlösen i 9
och 10 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och
bygglagen (1987:10), även beaktas
andra beslut om skyddsföreskrifter
samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket 2 och 3 plan- och bygglagen,
under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det
senaste beslutet.

8 §

Innan länsstyrelsen i ärende angående
byggnadsminne fattar beslut av
beskaffenhet att kunna medföra rätt
till ersättning eller inlösen för ägare
eller annan, har länsstyrelsen att
förvissa sig om att för sådant ändamål
avsedda medel finns tillgängliga.

147

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

9 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Har fråga väckts om byggnads
förklarande för byggnadsminne,
äger länsstyrelsen med angivande av
de skyddsföreskrifter som avses skola
utfärdas förelägga den som vill
göra anspråk på ersättning att inom
viss tid, minst två månader, göra
anmälan därom hos länsstyrelsen,
vid påföljd att han eljest skall hava
förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning avtalats
eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan staten och sakägare
skall gälla jämväl mot den som efter
det rätten till gottgörelse uppkom
förvärvat sakägarens rätt i avseende
å fastigheten.

10 §

Träffas ej överenskommelse om
ersättning och har icke den, som vill
göra anspråk därpå, jämlikt 9 § första
stycket förlorat sin talan, åligger
det honom att väcka talan mot staten
hos fastighetsdomstolen inom ett år
från det laga kraft åkommit det beslut,
varå anspråket grundas, vid påföljd
att han eljest går rätten till
ersättning förlustig.

Staten äger, då fråga väckts om
byggnads förklarande för byggnadsminne,
vid fastighetsdomstolen
väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor som därvid
skola gälla beträffande ersättning.
Kommer beslut av det innehåll som
förutsatts vid fastighetsdomstolen
icke till stånd inom ett år från det
målet avgjorts genom lagakraftägande
dom, skall domen ej längre vara
bindande för parterna.

Byggnadsminnes lagen -

148

Utskottets förslag

9 §

Har fråga väckts om byggnads
förklarande för byggnadsminne får
länsstyrelsen med angivande av de
skyddsföreskrifter som avses skola
utfärdas förelägga den som vill göra
anspråk på ersättning eller inlösen
att inom viss tid, minst två månader,
göra anmälan därom hos länsstyrelsen,
vid påföljd att han eljest skall ha
förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller
inlösen avtalats eller uppenbarligen
förutsatts skola gälla mellan staten
och sakägare skall gälla jämväl mot
den som efter det rätten till gottgörelse
uppkom förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten.

10 §

Träffas ej överenskommelse om
ersättning eller inlösen och har icke
den, som vill göra anspråk därpå,
jämlikt 9 § första stycket förlorat sin
talan, åligger det honom att väcka
talan mot staten hos fastighetsdomstolen
inom ett år från den dag det
beslut som anspråket grundas pä
vunnit laga kraft, vid påföljd att han
eljest förlorar rätten till ersättning
eller inlösen.

Staten får, då fråga väckts om
byggnads förklarande för byggnadsminne,
vid fastighetsdomstolen
väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor som därvid
skall gälla beträffande ersättning.
Kommer beslut av det innehåll som
förutsatts vid fastighetsdomstolen
inte till stånd inom ett år från det
målet avgjorts genom lagakraftägande
dom, skall domen ej längre vara
bindande för parterna.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Byggnadsminnes lagen -

149

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

12 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

I fråga om ersättning enligt 5 eller
7 § eller 11 § andra stycket skall
expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga
delar lända till efterrättelse i
den mån avvikande bestämmelser ej
meddelas i denna lag.

Ogillas yrkande om ersättning i
mål som ej anhängiggjorts av staten,
tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.
Om den som framställer
ersättningsanspråk har haft skälig
anledning att få sin talan prövad av
domstol, kan dock efter omständigheterna
förordnas, att staten skall
ersätta honom hans rättegångskostnad
eller att vardera parten skall bära
sin kostnad.

I fråga om ersättning enligt 5 eller
7 § eller 11 § andra stycket skall
expropriationslagen (1972:719) tilllämpas
i den mån avvikande bestämmelser
ej meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens
marknadsvärde i fall som avses
i 5 eller 7 § skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde
före och efter beslutet.
Härvid skall bortses från förväntningar
om ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada enligt 5 § första
stycket skall minskas med ett
belopp som motsvarar vad som på
grund av samma stycke skall tålas
utan ersättning.

Om staten begär det och det inte är
uppenbart oskäligt, skall domstolen
förordna att ersättning enligt 5 § första
stycket skall betalas ut först när
vissa åtgärder med byggnaden har
utförts.

Ogillas talan om ersättning som
har väckts av fastighetsägaren skall
tillämpas vad i rättegångsbalken är
föreskrivet om skyldighet att ersätta
motparten hans rättegångskostnad i
tvistemål. Om fastighetsägaren har
haft skälig anledning att få sin talan
prövad av domstol, kan domstolen
dock efter omständigheterna förordna,
att staten skall ersätta honom
hans rättegångskostnader eller att
vardera parten skall bära sina kostnader.

Vad som i femte stycket sägs om
fastighetsägaren skall också tillämpas
på den som innehar särskild rätt till
fastigheten.

Byggnadsminnes lagen -

150

Utskottets förslag BoU 1986/87:4

Bilaga 2

12 §

I fråga om ersättning eller inlösen Byggnadsminnes enligt

5 eller 7 § eller 11 § andra lagen

stycket skall expropriationslagen
(1972:719) tillämpas i den mån avvikande
bestämmelser ej meddelas i
denna lag.

Ersättning för (regeringens

förslag) av markanvändningen.

Ersättning för skada enligt 5 §
första stycket 1 skall minskas med ett
belopp som motsvarar vad som enligt
samma punkt skall tålas utan ersättning.

Om staten (regeringens förslag
har utförts.

Ogillas talan om ersättning eller
inlösen som har väckts av fastighetsägaren
eller den som innehar särskild
rätt till fastigheten, kan domstolen
förordna att han skall bära sina egna
kostnader, om han befinns ha inlett
rättegången utan tillräckliga skäl.
Har rättegången uppenbart inletts utan
skälig grund, får domstolen dessutom
förplikta honom att ersätta staten
dess rättegångskostnader.

151

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

16 §

Regeringen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan om genomförandet av en detaljeller
byggnadsplan hindras; plan hindras;

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande
område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt
försvåras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 §
meddelats före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser om ersättning
tillämpas.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 §
meddelats av länsstyrelsen före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser om
ersättning tillämpas. Vad nu sagts utgör dock inte något hinder mot att beakta
sådana beslut som avses i 5 § fjärde stycket och som har meddelats före
ikraftträdandet.

I mål enligt 5 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 12 § andra
stycket i sin äldre lydelse tillämpas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Byggnadsminnes lagen -

152

24 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 6 kap. 8 §, 7 kap. 10, 11 och 13 §§, 16
kap. 4§ samt 18 kap. 11 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

2 kap.
4 §'

Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är
vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte
påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad).

Tomtmark Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad
eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats,
upplagsplats, kommunikationsutrymme m. m., som ligger
i anslutning till sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus,
industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i
sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte
och har en total areal som inte överstiger två hektar.
Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del
skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna
i 4 kap.

Vad nu har sagts om
tomtmark skall också
gälla mark till obebyggd
fastighet, som
har bildats för byggnadsändamål
under de
senaste två åren. Har
fastigheten bildats
längre tillbaka i tiden
skall marken utgöra
tomtmark endast om
det är uppenbart att
den får bebyggas. I
övriga fall skall obebyggd
mark anses som
tomtmark endast om
det finns giltigt byggnadslov
enligt byggnadslagen
< 1947: .185).

Vad nu har sagts om
tomtmark skall också
gälla mark till obebyggd
fastighet, som
har bildats för byggnadsändamål
under de
senaste två åren. Har
fastigheten bildats
längre tillbaka i tiden
skall marken utgöra
tomtmark endast om
det är uppenbart att
den får bebyggas. 1
övriga fall skall obebyggd
mark anses som
tomtmark endast om
det finns giltigt bygglov
eller tillstånd enligt
ett förhandsbesked
enligt planoch
bygglagen

(0000:000), avseende
sådan byggnad sam
anges i andra stycket.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets taxerings lagen -

1 Senaste lydelse 1983:664.

153

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

Exploa terings mark -

Åker mark Betes mark Skogs mark -

Skogsim pediment Övrig mark -

Obebyggd mark som
ingår i fastställd stadsplan
eller byggnadsplan
och som till någon
del är avsedd att
användas för byggnadsändamål.
Detta
skall inte gälla, om
marken skall indelas
som tomtmark eller
om det är uppenbart
att exploatering ej
kommer att genomföras
eller kommer att
avsevärt fördröjas.

Exploa- Obebyggd mark som

terings- ingår i en detaljplan

mark och som till någon del

är avsedd att användas
för byggnadsändamål.
Detta skall inte
gälla, om marken skall
indelas som tomtmark
eller om det är uppenbart
att exploatering ej
kommer att genomföras
eller kommer att
avsevärt fördröjas.

Täktmark

Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen
(1964:822) eller vattenlagen (1983:291). Med täkttillstånd
skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för
täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark.

Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling
eller bete och som är lämplig att plöjas.

Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och
som inte är lämplig att plöjas.

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i
väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där
det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller
mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock
inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda
förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt
vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt
minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment
i anslutning till skogsmark.

Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda
ägoslagen.

6 kap.
8 §

Exploateringsmarken inom en
taxeringsenhet skall uppdelas i värderingsenheter
med hänsyn till det
användningssätt som anges i fastställd
stadsplan eller byggnadsplan.

Exploateringsmarken inom en
taxeringsenhet skall uppdelas i värderingsenheter
med hänsyn till det
användningssätt som anges i en detaljplan.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets taxerings lagen -

154

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

7 kap.

10

Vid värdering av tomtmark skall
bebyggelsemöjligheten bestämmas
med utgångspunkt i den pågående
markanvändningen, såvida inte annan
markanvändning är tillåtna enligt
fastställd stads- eller byggnadsplan
och marken därigenom får väsentligt
högre värde.

1

Är tomtmarken obebyggd skall vid
värderingen rådande byggnadsförbud
och andra föreskrifter angående
markens användning beaktas.

Finns på tomtmarken byggnad
som har åsatts värde skall, oavsett
om byggnadsförbud föreligger, nybyggnad
anses möjlig i den utsträckning
bebyggelse har skett.
Vidare skall vid bedömning av
tomtmarkens delbarhet hänsyn tas
till om byggnadens placering på
tomten omöjliggör att denna delas.

§

Vid värdering av tomtmark skall
bebyggelsemöjligheten bestämmas
med utgångspunkt i den pågående
markanvändningen, såvida inte annan
markanvändning är tillåten enligt
en detaljplan och marken därigenom
får väsentligt högre värde.

§

Är tomtmarken obebyggd skall
föreskrifter angående markens bebyggande
eller användning beaktas
vid värderingen.

Finns på tomtmarken byggnad
som har åsatts värde skall nybyggnad
anses möjlig i den utsträckning
bebyggelse har skett. Vidare skall
vid bedömning av tomtmarkens
delbarhet hänsyn tas till om byggnadens
placering på tomten omöjliggör
att denna delas.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets taxerings lagen -

155

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

13 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Byggnadsvärde för byggnad, som
enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen
har förklarats för byggnadsminne,
är sammanlagda värdet
av byggnaden och tillhörande tomt.
Samma skall gälla byggnad sorn vid
fastställande av stadsplan har angetts
ha sådant värde ur historisk
eller kulturhistorisk synpunkt att
den bör bevaras.

Byggnadsvärde för en byggnad,
som enligt lagen (1960:690) om
byggnadsminnen har förklarats för
byggnadsminne, är sammanlagda
värdet av byggnaden och tillhörande
tomt. Samma skall gälla en byggnad
som avses i 3 kap. 12 § planoch
bygglagen (0000:000) för vilken
skyddsbestämmelser har meddelats.

För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte något värde.

Fastighets taxerings lagen -

156

Utskottets förslag

13 §

Byggnadsvärde för en byggnad,
som enligt lagen (1960:690) om
byggnadsminnen har förklarats för
byggnadsminne, är sammanlagda
värdet av byggnaden och tillhörande
tomt. Samma skall gälla en byggnad
som avses i 3 kap. 12 § plan- och
bygglagen (0000:000) för vilken rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser
har meddelats.

För mark (nuvarande lydelse)
något värde.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets taxerings lagen -

157

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

16 kap.

4 §2

Ny taxering av taxeringsenhet skall ske om under löpande taxeringsperiod
taxeringsenhetens värde ökat eller minskat

1. genom beslut om fastställelse 1. genom beslut att anta, ändra
av generalplan, stadsplan eller eller upphäva en detaljplan eller
byggnadsplan områdesbestämmelser

2. genom annat beslut av myndighet om beslutet innebär ändring i rätten
att förfoga över eller i övrigt använda enheten

3. genom att avgift till allmän va-anläggning eller allmän fjärrvärmeanläggning
(anslutningsavgift) eller ersättning för gatukostnader erlagts för
enheten.

Ny taxering skall ske endast om taxeringsenhetens taxeringsvärde på
grund av förändringen bör ändras med minst en femtedel, dock minst
25 000 kronor. Om förändringen medför en ökning eller minskning av
taxeringsvärdet med mindre än 100000 kronor skall ny taxering ske endast
efter framställning av taxeringsenhetens ägare.

18 kap.

11 §

Byggnadsnämnd skall i behövlig Byggnadsnämnd skall i behövlig

omfattning, enligt närmare före- omfattning, enligt närmare föreskrifter
av regeringen eller myndig- skrifter av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer, het som regeringen bestämmer,

lämna den lokala skattemyndighe- lämna den lokala skattemyndigheten
uppgift om arten och omfatt- ten uppgift om arten och omfattningen
av den byggnadsverksam- ningen av den byggnadsverksamhet,
som avses med beviljade bygg- het, som avses med lämnade byggnadslov.
lov, rivningslov, marklov eller till stånd

enligt förhandsbesked.

Uppgift skall lämnas för varje Uppgift skall lämnas för vaije

fastighet för sig senast två veckor fastighet för sig senast två veckor

efter utgången av vaije kvartal och efter utgången av vaije kvartal och

omfatta de byggnadslov som bevil- omfatta de lov och tillstånd som

jäts under kvartalet. lämnats under kvartalet.

Lantbruksnämnd skall, på sätt som föreskrivs av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer, lämna lokal skattemyndighet uppgift
om sådant beslut av nämnden som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Fastighets taxerings lagen -

2 Senaste lydelse 1981: 1119.

29 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

6 kap. 5 §

Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna.
Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena,
till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret.
Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar
att driva flygplatsen.

Tillstånd får inte meddelas i strid
mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen
eller bestämmelserna inte motverkas,
får dock mindre avvikelser göras.

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Luftfarts lagen -

1 Lagen omtryckt 1986:166.

160

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Luftfarts lagen Utskottets

förslag

6 kap. 5 §

Tillstånd får (nuvarande lydelse)
driva flygplatsen.

Vid tillståndsprövning skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m. tillämpas.

Tillstånd får (regeringens

förslag) avvikelser göras.

11 Riksdagen 1986187.19sami. Nr 4

36 Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9
(1977:1160) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 kap

Om konstruktion och utformning
av byggnad är särskilt föreskrivet i
byggnadsstadgan (1959:612) och
med stöd därav meddelade bestämmelser.

§ och 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen

Regeringens förslag
9 §

Om konstruktion och utformning
av byggnad är särskilt föreskrivet i
plan- och bygglagen (0000:000) och
med stöd därav meddelade föreskrifter.

7 kap. 7 §

Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap.
2—10 §§ eller 6 § i detta kapitel meddela föreläggande eller förbud som
behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggande,
får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande åtgärd till vilken fordras byggnadslov
enligt byggnadsstadgan (1959:612) men beviljas ej sådant lov, är
föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Arbetsmiljö lagen -

162

BoU 1986/87:4

Bilaga 2

Arbetsmiljö lagen -

Utskottets förslag

7 kap. 7 §

Yrkesinspektionen äger (nuvarande
lydelse) hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande
någon åtgärd till vilken det
krävs bygglov, rivningslov eller
marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men beviljas inte sådant
lov, är föreläggandet förfallet såvitt
avser åtgärden.

163

Utskottets BoU 1986/87:4

Förslag till Bllaga3

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) p[an och

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10) att 8 kap. bygglagen

6 § och 14 kap. 8 § samt 17 kap. 2,8 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Beslutad lydelse Utskottets förslag

8 kap. 6 §

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att
bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3
kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som Kommunen får, i områden som
utgör en värdefull miljö eller i områ- utgör en värdefull miljö eller i områden
för vilka områdesbestämmelser den för vilka områdesbestämmelser

utfärdats, bestämma att bygglov utfärdats, bestämma att bygglov

krävs för att utföra sådana åtgärder krävs för att utföra sådana åtgärder

som avses i 4 § andra stycket. som avses i 4 § andra stycket 1.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov
krävs för att inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga
till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller
därmed jämförlig näring.

Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom detaljplan
eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses i 10 § får bestämmelser enligt första och
andra styckena inte meddelas.

14 kap. 8 §

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt än genom
olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och
ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller
förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas i
en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge
inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1 och 2, om

skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten och,
i fall som avses i första stycket 3-5, om skadan medför att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid

164

Beslutad lydelse Utskottets förslag

användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om
ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket
samt beslut enligt 8, 9, 11 och
19 §§ naturvårdslagen (1964:822),
under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen (1979:

429) som i särskilda fall har inträtt
inom samma tid.

Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket
samt beslut enligt 2 § lagen
(1960:690) om byggnadsminnen, 8,
9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen
(1964:822) och 19 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291), under förutsättning
att besluten meddelats inom tio år
före det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen
(1979:429) som i särskilda fall
har inträtt inom samma tid. Har
talan eller rätt till ersättning eller
inlösen med anledning av nyss angivna
beslut förlorats pä grund av bestämmelserna
i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om
byggnadsminnen, naturvårdslagen
eller vattenlagen, utgör detta förhållande
inte något hinder mot att beslutet
beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3
för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m. m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader
för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren
till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

BoU 1986/87:4

Bilaga 3

Plan- och
bygglagen

17 kap. 2 §

Varje kommun skall före den 1 juli 1990 ha antagit en översiktsplan enligt 4
kap.

Under tiden till dess att en gällande
översiktsplan finns för kommunen,
får beslut enligt 5 kap. 16 § och 28 §
första stycket grundas på annan motsvarande
översiktlig plan, som före
ikraftträdandet har godkänts av kommunfullmäktige.

17 kap. 8 §

Om skada uppkommer till följd av
att en plan eller bestämmelse, vars
genomförandetid enligt 4 § skall anses
ha gått ut, upphävs eller ändras,
har ägare och innehavare av särskild

Om skada uppkommer till följd av
att en plan eller bestämmelse, vars
genomförandetid enligt 4 § skall anses
ha gått ut, ändras eller upphävs,
har ägare och innehavare av särskild

165

12 Riksdagen 1986/87. 19 sami. Nr 4

Rättelse: S. 165 höger spalts rad 4 och 7 Står: 5 resp. 7 Rättat till: 2 resp. 2

Beslutad lydelse

rätt till fastigheter rätt till ersättning
av kommunen.

Rätt till ersättning föreligger om
fastigheten

1. är belägen inom ett område som
till större delen är bebyggt i huvudsak
i enlighet med planen och

2. efter upphävandet eller ändringen
inte får bebyggas eller får bebyggas
endast i en utsträckning som är
uppenbart oskälig.

Ersättning enligt första stycket
skall bestämmas som skillnaden mellan
fastighetens marknadsvärde före
och efter beslutet att upphäva eller
ändra planen. Fastighetens marknadsvärde
före beslutet skall bestämmas
med hänsyn till såväl de
planförhållanden som de ersättningsprinciper
som gällde vid lagens
ikraftträdande. Om kommunen begär
det, får dock värdet inte bestämmas
högre än ett belopp som motsvarar
vad som enligt anvisningarna till
36 § kommunalskattelagen (1928:
370) får dras av vid beräkning av
realisationsvinst vid avyttring av fastighet.

Talan om ersättning enligt första
stycket skall väckas före utgången av
juni 1992. Har fastighetsägare eller
innehavare av särskild rätt till fastighet
väckt talan och har han rätt till
ersättning, får kommunen i stället
lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall
6 §§ tillämpas.

Utskottets förslag

rätt till fastighet rätt till ersättning av
kommunen under förutsättning att

1. fastigheten är belägen i ett område
som till större delen är bebyggt i
huvudsak i enlighet med planen eller
bestämmelsen,

2. beslut om ändring eller upphävande
av planen eller bestämmelsen
meddelas före utgången av juni 1992
och

3. fastigheten efter ändringen eller
upphävandet inte får bebyggas eller
får bebyggas endast i en utsträckning
som är uppenbart oskälig.

Andras eller upphävs planen eller
bestämmelsen efter utgången av juni
1992 skall första stycket tillämpas,
om bygglov har sökts men ärendet
inte har avgjorts före den nämnda
tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde
före och efter beslutet att
upphäva eller ändra planen. Fastighetens
marknadsvärde före beslutet
skall bestämmas med hänsyn till såväl
de planförhållanden som de ersättningsprinciper
som gällde vid lagens
ikraftträdande. Om kommunen
begär det, får dock värdet inte bestämmas
högre än ett belopp som
motsvarar vad som enligt anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen
(1928:370) får dras av vid beräkning
av realisationsvinst vid avyttring av
fastighet.

Talan om ersättning enligt första
stycket skall väckas inom två år från
det att beslutet på vilket talan grundas
vann laga kraft. Har fastighetsägare
eller innehavare av särskild rätt till
fastighet väckt talan och har han rätt
till ersättning, får kommunen i stället
lösa fastigheten eller rättigheten,
i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap. 1 och

BoU 1986/87:4

Bilaga 3

Plan- och
bygglagen

166

Beslutad lydelse

Utskottets förslag

17 kap. 18 §

BoU 1986/87:4

Bilaga 3

Har undantag från förbud mot
nybyggnad enligt byggnadslagen
(1947:385) eller byggnadsstadgan
(1959:612) medgetts genom beslut
som har vunnit laga kraft efter utgången
av juni 1986 och har byggnadslov
till den åtgärd som medgivandet
avser inte meddelats före
ikraftträdandet, skall medgivandet
gälla som förhandsbesked. Medgivandet
upphör dock att gälla, om
inte ansökan om bygglov görs inom
två år från den dag beslutet om
medgivande vann laga kraft. I övriga
fall upphör beslut om undantag att
gälla.

Har undantag från förbud mot
nybyggnad enligt byggnadslagen
(1947:385) eller byggnadsstadgan
(1959:612) medgetts genom beslut
som har vunnit laga kraft efter utgången
av juni 1986 och har byggnadslov
till den åtgärd som medgivandet
avser inte meddelats före
ikraftträdandet, skall medgivandet
gälla som förhandsbesked. Medgivandet
upphör dock att gälla, om
inte ansökan om bygglov görs inom
två år från den dag beslutet om
medgivandet vann laga kraft.

I den mån ett beslut om fastighetsbildning
enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988), inrättande av gemensamhetsanläggning
enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller upplåtelse
av ledningsrätt enligt ledningsrättslagen
(1973:1144) meddelas på
grund av undantag från förbud som
avses i första stycket och beslutet för
att kunna utnyttjas fordrar bygglov,
gäller beslutet som förhandsbesked.
Förhandsbeskedet upphör dock att
gälla, om inte ansökan om bygglov
görs inom två år från den dag då
beslutet vann laga kraft. Under samma
förutsättning och tid skall beslutet
vara bindande även vid prövning av
ansökan om rivningslov eller marklov.

I övriga fall upphör beslut om
undantag att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

167

Kulturutskottets yttrande
1986/87:1 y

om följ dlagstiftning till den nya plan- och bygglagen,
lagen om exploateringssamverkan samt lagen om
hushållning med naturresurser m. m.
(prop. 1985/86:90)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har den 8 oktober 1986 beslutat bereda kulturutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 om följdlagstiftning till den
nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om
hushållning med naturresurser m. m. jämte de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1985/86:511—513 och 1985/86:Bo518.

Utskottet

Inledning

Kulturutskottet behandlar i det följande de förslag i proposition 1985/86:90
som berör utskottets beredningsområde. Det gäller ändringar som föreslås i
lagen (1960:690) om byggnadsminnen - byggnadsminneslagen - och lagen
(1942:350) om fornminnen - fornminneslagen.

Regeringens förslag till ny plan- och bygglag (PBL) som riksdagen den 26
november i år antagit med vissa av bostadsutskottet (BoU 1986/87:1)
föreslagna ändringar innebär i fråga om kulturminnesvården bl. a. att
kommunerna får ett ökat eget ansvar. Genom PBL får kommunerna
effektivare instrument för att hävda bevarandeintressen i planeringen och
byggnadsverksamheten. Syftet med de lagändringar som föreslås i proposition
1985/86:90 är att åstadkomma en ändamålsenlig samordning mellan de
bevarandeinsatser som statliga och kommunala organ gör. De förslag som
utskottet främst har anledning att ta upp i det följande rör ersättningsreglerna
i byggnadsminneslagen.

1 motion 1985/86:511 (m) yrkas avslag på propositionen i de delar som rör
följdlagstiftning till PBL och naturresurslagen (NRL) med hänvisning till att
motionärerna i andra motioner yrkat avslag på regeringens förslag till PBL
och NRL. Även i motionerna 1985/86:512 (c) och 1985/86:513 (fp) avvisas
regeringens förslag. Motionärerna hänvisar till att riksdagens behandling av
förslaget till ny PBL inte avslutats och att riksdagens beslut kan komma att
avvika från regeringens förslag. Detta kan komma att påverka utformningen
av följdlagstiftningen.

Riksdagens beslut om PBL ändrar förutsättningarna för regeringens
förslag till följdlagstiftning. Som ovan angetts behandlar utskottet i det
följande frågan om ändringar i byggnadsminneslagen och fornminneslagen.

BoU 1986/87:4

Bilaga 4

168

Därvid måste utgångspunkten för bedömningen vara innehållet i det av
riksdagen antagna förslaget till PBL. De ovan redovisade motionsyrkandena
föranleder inte något särskilt uttalande från kulturutskottets sida. I motion
1985/86:Bo518 föreslås en ändring i PBL som berör naturvårdslagen
(1964:822) och skogsvårdslagen (1979:429). Utskottet finner därför inte
anledning att göra något särskilt uttalande med anledning av motionen.

Byggnadsminnesvården

Bakgrund

I 3 kap. 12 § PBL föreskrivs att byggnader som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som
ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär inte får förvanskas.
Motsvarande krav gäller i tillämpliga delar för ändring och underhåll av
byggnader.

Viktiga förändringar som införs genom PBL är att kommunerna uttryckligen
får möjligheter att förbjuda rivning och utfärda skyddsbestämmelser för
särskilt värdefulla byggnader (5 kap. 7 och 16 §§) och att ersättningsrätt
införs för vägrat tillstånd att återuppföra en byggnad (14 kap. 7 och 8 §§).
Vidare skall i detaljplanen som ersätter nuvarande stadsplan och byggnadsplan
anges en viss genomförandetid (5 kap. 5 §).

I vissa fall kan kommunen bli skyldig att utge ersättning till ägare och
innehavare av särskild rätt till fastighet för kvalificerade skador (14 kap. 8 §).

Vid bebyggelsereglering föreligger enligt PBL rätt till ersättning i tre fall
där kommunala beslut i fråga om befintlig eller planerad bebyggelse leder till
på visst sätt kvalificerade skador. Det första fallet gäller vägrat bygglov för en
byggnad som skall ersätta riven eller på annat sätt förstörd byggnad. Det
andra fallet gäller om rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller om rivningslov vägras för att byggnaden behövs för
bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Det tredje fallet
gäller om kommunen meddelar skyddsbestämmelser för sådana byggnader
som är särskilt värdefulla enligt ovan angivna kriterier eller som ingår i en
samlad bebyggelse av samma karaktär. Skyddsbestämmelserna får enligt
PBL innefatta närmare regler om hur särskilt värdefulla byggnader skall
underhållas, vilken arbetsteknik eller vilket material som skall väljas m. m.
samt om hur byggnaden får eller inte får byggas om eller förändras på annat
sätt.

Den grundläggande principen är alltså att skada för en fastighetsägare
genom beslut av offentliga organ skall ersättas. Ett visst intrång i sin
förfoganderätt måste den enskilde dock tåla. För ersättning fordras att
skadans storlek överstiger en viss kvalifikationsgräns. I PBL anges två
kvalifikationsgränser. Då den högre gränsen gäller - dvs. då fastighetsägare
får tåla ett större intrång utan ersättning - skall skadan vara betydande i
förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. Ersättning utgår endast
för den del av skadan som överstiger gränsen. Ersättning då den lägre

BoU 1986/87:4

Bilaga 4

169

kvalifikationsgränsen gäller utgår då skadan medfört att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet.

Enligt regeringens förslag till PBL skulle ersättning vid bebyggelsereglering
utgå i de ovan angivna tre fallen då den högre kvalifikationsgränsen
överskreds. Härvid är dock att märka att ersättningsrätt vid rivningsförbud
inte reglerades särskilt i regeringens förslag.

Bostadsutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande 1986/
87:1 att i de två första av de ovan redovisade fallen - nämligen dels vid vägrat
bygglov, dels vid beslut om rivningsförbud och vid vägrat rivningslov -ersättningsrätt skall inträda om kvalifikationsgränsen betydande skada
uppnås. För ersättningsrätt i det tredje fallet - dvs. vid beslut om skyddsbestämmelser
för kulturhistoriskt värdefulla hus - gäller enligt samma riksdagsbeslut
den lägre kvalifikationsgränsen. Ersättning utgår alltså om pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet.

Byggnadsminneslagen ger länsstyrelsen möjlighet att förklara en byggnad
för byggnadsminne om den bevarar egenarten hos en gången tids byggnadsskick
eller minnet av en historiskt betydelsefull händelse och byggnaden med
hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Lagen gäller dock inte
byggnader som tillhör staten eller utgör fast fornlämning. Den gäller inte
heller kyrkliga byggnader. Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring
regleras genom skyddsföreskrifter som skall upprättas efter samråd med
ägarna. Föreskrifterna får inte vara mer betungande än som oundgängligen
krävs. Skyddsföreskrifterna enligt byggnadsminneslagen innebär implicit ett
rivningsförbud.

Ersättningsreglerna i byggnadsminneslagen infördes år 1972 samtidigt
med att likartade regler infördes i bl. a. byggnadslagen och naturvårdslagen
(prop. 1972:111, bil. 2). De innebär att fastighetsägaren och innehavare av
särskild rätt till fastigheten är berättigade till ersättning för skada, om
skyddsföreskrifter medför att pågående användning av en byggnad eller ett
markområde avsevärt försvåras. Bortfall av sådana värden som grundas på
förväntningar om en ändrad markanvändning ersätts inte. I bl. a. byggnadslagen
finns regler som ger fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst om en
reglering medför att synnerligt men uppkommer vid användningen av en
fastighet. Några sådana inlösenregler finns dock inte i byggnadsminneslagen.

I proposition 1985/86:90 föreslås att fastighetsägaren och innehavare av
särskild rätt till fastigheten skall ha rätt till ersättning enligt byggnadsminneslagen
om skadan till följd av skyddsföreskrifter är betydande i förhållande till
värdet av berörda delar av fastigheten.

I regeringens förslag till PBL togs även frågan upp om hur ackumulerade
skador bör behandlas. Alla beslut som kan medföra ersättning för de angivna
kvalificerade skadorna och som fattas inom en tioårsperiod bör enligt
regeringsförslaget beaktas när det gäller att avgöra om kvalifikationsgränsen
överskridits eller ej genom det senaste beslutet (prop. 1985/86:1 s. 400).

Efter förslag av bostadsutskottet har ackumuleringsregeln i regeringens
förslag till PBL kompletterats så att enligt det nu antagna lagförslaget hänsyn
skall tas till skador enligt viss annan lagstiftning. Detta kommer till uttryck i
14 kap. 8 § fjärde stycket PBL som innehåller att hänsyn skall tas även till
vissa beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) liksom till inverkan av vissa

BoU 1986/87:4

Bilaga 4

170

hänsynstaganden enligt skogsvårdslagen (1979:429). BoU 1986/87:4

I proposition 1985/86:90 föreslås vissa ändringar i 12 § byggnadsminnesla- Bilaga 4
gen som bl. a. innebär att bortfall av förväntningar om en ändrad markanvändning
inte skall ersättas. Detta är ingen ny princip då det enligt gällande
rätt endast är intrång i pågående markanvändning som ersätts. En uttrycklig
bestämmelse härom är enligt proposition 1985/86:90 nödvändig med hänsyn
till den hänvisning som finns i samma paragraf till expropriationslagen (se
prop. s. 134). Vidare föreslås bl. a. bestämmelser som ger domstolen
möjligheter att förordna att ersättning till fastighetsägaren skall betalas ut
först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Utskottets överväganden

Utgångspunkten för kulturutskottets bedömningar rörande följdlagstiftningen
måste vara att fastighetsägarens ställning vid fråga om ersättning inte bör
försämras när PBL införs samt att förutsättningarna att framgångsrikt
bedriva kulturminnesvård om möjligt förbättras.

Utskottet behandlar i det följande först bestämmelserna om ersättning
enligt PBL och byggnadsminneslagen och därefter frågan om ersättning för
ackumulerad skada.

På bostadsutskottets initiativ har införts en uttrycklig möjlighet för
kommunerna att utfärda rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelse.
Kvalifikationsgränsen för ersättning vid sådana beslut är att den skada
som uppkommer för fastighetsägaren skall vara betydande i förhållande till
värdet av berörd del av fastigheten.

Kommunerna får alltså möjlighet att reglera rivningsfrågorna fristående
från regleringen av underhåll och ändringar genom skyddsbestämmelser.

Rivningsförbud medför rätt till skadeersättning enbart om skadan är
betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. När
skyddsbestämmelser utfärdas gäller enligt PBL en lägre kvalifikationsgräns
för ersättning. Sådan utgår nämligen redan om pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättning utgår således
för en mindre skada än vad som gäller vid rivningsförbud.

Utskottet vill framhålla att byggnadsminneslagen avser skyddet av byggnader
av stort kulturhistoriskt värde och är ett instrument för tillgodoseende av
riksintressen. Vid en byggnadsminnesförklaring ges genom skyddsföreskrifter
bestämmelser om byggnadens vård och underhåll liksom i de flesta fall
förbud mot ombyggnad och andra väsentliga förändringar i exteriör och ofta
även i fråga om interiör.

Utskottet vill också framhålla att byggnadsminnesförklaringarna genom
lagens syfte och beslutens karaktär implicit också innebär förbud mot rivning
av byggnaden. Denna självklara del av beslutet gör detta ersättningsgrundande
under samma förutsättningar som gäller inverkan genom skyddsföreskrifterna,
nämligen om den pågående användningen av fastigheten avsevärt
försvåras.

Såväl bestämmelser i PBL som i byggnadsminneslagen ger möjlighet att
bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer. PBL:s
regler är dock mer långtgående än de i byggnadsminneslagen - hela

bebyggelsemiljöer skall kunna bevaras och aktiva skyddsåtgärder skall
kunna krävas. Kvalifikationsreglerna i PBL om rätt till ersättning syftar
främst till att förhindra en rivningsvåg i städernas centrala delar. Byggnadsminneslagen
tar i första hand sikte på att skydda byggnader av riksintresse.
Skyddsbestämmelser som föreskrivs enligt PBL innebär inte ett automatiskt
förbud mot rivning. Kommunerna får en möjlighet att reglera rivningsfrågorna
fristående från regleringen av underhållsfrågorna. Skyddsföreskrifter som
utfärdas i samband med byggnadsminnesförklaring innebär däremot, som
framgår av det ovan anförda, automatiskt ett rivningsförbud. Syftet med
byggnadsminnesförklaringen är ju att byggnaden skall bevaras för framtiden.
I de flesta fall har dock rivningsalternativet inte föresvävat ägaren. De
intrång som fastighetsägaren åsamkas ligger därför främst i själva skyddsföreskrifterna.
Skyddsföreskrifter skall enligt byggnadsminneslagen i görligaste
mån utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till
kringliggande område. Hittills har också i flertalet fall sådana föreskrifter
kunnat utformas i samförstånd. En bidragande orsak härtill har varit
möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd till s. k. antikvariska överkostnader
vid underhåll av byggnadsminnesmärkta byggnader.

Ersättning enligt 5 § byggnadsminneslagen har aldrig prövats vid domstol.
Enligt vad utskottet inhämtat från företrädare för kulturminnesvården har de
fall då ersättningsgrundande byggnadsminnesförklaring övervägts alltid gällt
situationer där man önskat förhindra rivning.

Utskottet konstaterar att den utformning som ersättningsreglerna i PBL
fått på förslag av bostadsutskottet medför viss svårighet när det gäller att
åstadkomma full kongruens mellan bestämmelserna i byggnadsminneslagen
och PBL.

Den i proposition 1985/86:90 föreslagna ändringen av 5 § byggnadsminneslagen
innebär i förening med ett ändringsförslag beträffande 12 § att
byggnadsminnesförklaring likställs med rivningsförbud så till vida att om
skada uppstår ersättning för intrånget skall utgå efter samma ersättningsprincip
som ersättning vid rivningsförbud enligt PBL. Enligt förslaget till lagtext
gäller då den högre kvalifikationsgränsen. För det fall att syftet med
byggnadsminnesförklaring är att förhindra rivning råder således i princip
överensstämmelse mellan förslaget i proposition 1985/86:90 och PBL.

Däremot kommer kompensation för skada uppkommen genom verkan av
skyddsföreskrifter att utgå efter olika kvalifikationsgränser i PBL och i
byggnadsminneslagen om regeringens förslag till ändringar i sistnämnda lag
antas.

I proposition 1985/86:90 framhåller bostadsministern att det är angeläget
att en ändamålsenlig samordning sker av de bevarandeinsatser som görs av
statliga och kommunala organ. Bostadsutskottet har i sitt betänkande uttalat
att det är angeläget att det åstadkommes överensstämmelse i ersättningsreglerna
mellan olika lagar och att de förändringar utskottet föreslår bör få
genomslag i följdlagstiftningen.

Kulturutskottet delar denna uppfattning och förordar därför att ersättningsreglerna
enligt PBL och enligt byggnadsminneslagen samordnas. För
att detta skall kunna ske kan det bli nödvändigt att låta även byggnadsminneslagen
ges en sådan utformning att rivningsfrågor kan regleras fristående

BoU 1986/87:4

Bilaga 4

172

från reglering av underhåll och ändringar av byggnader. BoU 1986/87:4

Kulturutskottet föreslår att bostadsutskottet gör de ändringar i byggnads- Bilaga 4

minneslagen som följer av kulturutskottets ställningstagande.

I proposition 1985/86:90 berörs även behandlingen av sådana ersättningsfrågor
som aktualiseras vid flera tidpunkter. Det redovisas att lagrådet i
yttrande påpekat att om skyddsföreskrifter meddelas först enligt PBL och
därefter enligt byggnadsminneslagen kan besluten var för sig komma att
utformas så att uppställda kvalifikationsgränser inte uppnås. Byggnadens
ägare kan då gå miste om en ersättning som han skulle ha varit berättigad till
om alla föreskrifterna meddelats med stöd av samma lag. Ett sätt att komma
till rätta med denna risk är att, när ersättningsfrågan prövas med anledning av
det senare skyddsbeslutet, den sammanlagda effekten av de båda besluten
får utgöra grund då det gäller att bedöma om kvalifikationsgränsen för
ersättning uppnåtts. Bostadsministern bedömer att risken för olägenheter av
det slag som lagrådet befarar är mycket liten. Han hänvisar till att innan
beslut enligt PBL eller byggnadsminneslagen fattas det är nödvändigt att
samråd sker inte bara med byggnadens ägare utan också med bl. a.
kulturhistorisk expertis. I propositionen erinras om att vid beslut om
naturreservat enligt naturvårdslagen kan ersättningsfrågor aktualiseras vid
flera tidpunkter. Bostadsministern menar att det, även utan uttryckligt
lagstöd, bör stå klart att det är den ackumulerade skadan som skall bedömas i
sådana situationer. Samma resonemang torde, sägs det, kunna föras även när
det gäller kommunala ”byggnadsminnen” och statliga byggnadsminnen.

Även utan uttryckligt lagstöd torde sålunda tidigare kommunala skyddsbestämmelser
kunna åberopas vid en byggnadsminnesförklaring. Bostadsministern
anför vidare att den omvända situationen - att kommunerna
meddelar skyddsbestämmelser för en byggnad som redan har byggnadsminnesförklarats
- knappast torde bli aktuell.

Som redovisats i det föregående har på förslag av bostadsutskottet
ackumuleringsregeln i regeringens förslag till PBL kompletterats så att
hänsyn skall tas även till skador enligt viss annan lagstiftning. Med anledning
av motion 1985/86:Bo518 (c) har bostadsutskottet uttalat att det vore
stötande om lagstiftningen utnyttjades på ett sådant sätt att en fastighetsägare
genom skilda på varandra följande restriktioner enligt olika lagstiftning
tvingades acceptera ett större intrång än om skadan bedömts i ett sammanhang.
I vissa situationer är det dock ofrånkomligt att restriktioner beslutas
med stöd av skilda lagar och med ett visst tidsmellanrum. Bostadsutskottet
föreslog därför att ackumuleringsregeln i PBL kompletterades så att hänsyn
skulle tas även till skador enligt annan lagstiftning. 114 kap. 8 § fjärde stycket
PBL har i enlighet härmed införts hänvisning till naturvårdslagen och
skogsvårdslagen.

Med hänsyn till vad som anförts bör enligt utskottets mening en komplettering
av byggnadsminneslagen göras. Detta kan lämpligen ske i samband med
den översyn av byggnadsminneslagen som pågår inom utbildningsdepartementet.
Härvid bör även 14 kap. 8 § PBL kompletteras med en hänvisning till
byggnadsminneslagen.

13 Riksdagen 1986187.19sami. Nr 4

Fornminnesvården

Lagen (1942:350) om fornminnen skyddar fasta fornlämningar med omgivande
område. I lagen ges också skyddsföreskrifter för vissa skeppsvrak och
för fornfynd.

I propositionen föreslås en ändring av 20 § fornminneslagen. Ändringen
innebär att kommunen ges möjlighet att överklaga sådana beslut av
länsstyrelse enligt fornminneslagen som kan ha betydelse för den kommunala
planeringen.

Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna lagändringen.

Ikraftträdande

I propositionen föreskrivs att följdändringarna skall träda i kraft den 1
januari 1987. Riksdagen har på förslag av bostadsutskottet beslutat att PBL
skall träda i kraft den 1 juli 1987. I överensstämmelse härmed bör
ändringarna i byggnadsminneslagen och fornminneslagen träda i kraft vid
samma tidpunkt.

Stockholm den 27 november 1986
På kulturutskottets vägnar
Ing-Marie Hansson

Närvarande: Ing-Marie Hansson (s), Catarina Rönnung (s), Jan-Erik
Wikström (fp), Berit Oscarsson, (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson
(s), Gunnel Liljegren (m), Erkki Tammenoksa (s), Kerstin Göthberg (c),
Mats O Karlsson (s), Maud Björnemalm (s), Lars Ahlström (m), Margareta
Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c) och Inga Lantz (vpk).

Avvikande mening

Lars Ahlmark, Gunnel Liljegren och Lars Ahlström (alla m) anser

dels att det efter den del av utskottets yttrande som på s. 171 slutar ”av
motionen” bort ha funnits ett stycke med följande lydelse:

Den kritik mot PBL och mot ersättningsreglerna för enskilda fastighetsägare
som framförts i motion 1985/86:511 (m) med hänvisning till motion
1985/86:66 ställer sig utskottet bakom. Sedan riksdagen antagit PBL har
utskottet dock inte funnit anledning undandra sig ett deltagande i behandlingen
av följdlagstiftningen.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 174 börjar ”Kulturutskottet
delar” och på s. 175 slutar ”utskottets ställningstagande” bort ha följande
lydelse:

Som kulturutskottet framhållit i det föregående innebär en byggnadsminnesförklaring
implicit också ett förbud mot rivning. De intrång som
fastighetsägare åsamkas ligger dock främst i själva skyddsföreskrifterna. Att
i byggnadsminneslagen söka reglera rivningsfrågorna fristående från regle -

BoU 1986/87:4

Bilaga 4

174

ringar beträffande underhåll och ändringar av byggnader blir därför helt BoU 1986/87:4

fiktivt. Det relevanta intrånget gäller skyddsföreskrifterna. Den kvalifika- Bilaga 4

tionsgräns för ersättning som skall användas för att få önskad överensstämmelse
med PBL är därmed att pågående användning av byggnad eller område
avsevärt försvåras, dvs. det som redan nu gäller enligt byggnadsminneslagen.

Någon ändring av byggnadsminneslagen på denna punkt är därför inte
påkallad.

Särskilda yttranden

1. Jan-Erik Wikström och Margareta Fogelberg (båda fp) anför:

Folkpartiet har motionsvis yrkat avslag på regeringens förslag till PBL och till
de förslag till följdändringar i vissa lagar som läggs fram i proposition
1985/86:90. Sedan riksdagen antagit PBL är dessa avslagsyrkanden inte
längre aktuella.

När det gäller ersättningsreglerna finner vi att det i och för sig kan vara
motiverat med en ordning som innebär att sakägare får tåla vissa former av
begränsade intrång utan rätt till ersättning. Det rör sig då om fall där
intrånget sker för att tillvarata starka allmänna intressen, t. ex. för bevarande
av värdefull bebyggelse eller miljö.

Vi vill dock erinra om att folkpartiets företrädare i bostadsutskottet i en
reservation till betänkandet BoU 1986/87:1 förordade att kvalifikationsgränsen
avsevärt intrång i pågående markanvändning skulle gälla såväl vid
bebyggelsereglering som vid markreglering enligt PBL. I reservationen
anfördes bl. a. följande. När det gäller storleken av den skada som en
sakägare skall få bära utan ersättning finns det skäl att erinra om det
uttalande som gjordes i proposition 1972:111 bil. 2 s. 335 om att endast
bagatellartade intrång skulle behöva tålas utan ersättning. Denna princip bör
alltjämt gälla och medföra att skada som beloppsmässigt är betydande alltid
skall ersättas.

När det gäller kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefulla byggnader får
man utgå från att den ekonomiska enheten är byggnader med tillhörande
normalstor tomt, dvs. oftast hela den aktuella fastigheten. När skyddsbestämmelser
utfärdas för en sådan byggnad får detta betraktas som något för
ägaren inte bara negativt (kostnadskrävande underhåll, hinder mot rivning
och ombyggnader). Det kan också i åtskilliga fall höja status och värde på
fastigheten. Därför kan skyddsbestämmelser ofta göras mycket effektiva,
utan att intrånget går över gränsen för vad som är mer än bagatellartat.

2. Inga Lantz (vpk) anför:

Jag vill erinra om att vänsterpartiet kommunisterna i en reservation till
bostadsutskottets betänkande 1986/87:1 ifrågasatte om ägare till en byggnad
som förklarats som byggnadsminne skall ha rätt till ersättning från stat eller
kommun. De fastighetsägare som innehar kulturhistoriskt och miljömässigt
så intressanta byggnader att dessa bör bevaras bör också vara skyldiga att
medverka till bevarandet även om detta i vissa fall kan medföra en viss

ekonomisk förlust. Förlusten torde i de flesta fall bli mycket måttlig då 175

byggnaden med dess värde bibehålls.

Jordbruksutskottets yttrande gJauga19586/87:4

1986/87:4 y

om följdlagstiftningen till nya plan- och bygglagen
m. fl. lagar

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har genom beslut den 8 oktober 1986 berett jordbruksutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 angående följdlagstiftningen
till den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan
samt lagen om hushållning med naturresurser m. m. jämte nedan
angivna motioner.

Motioner

Motion 1985/86:511 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:90 i de delar som rör
följdlagstiftning till PBL och NRL,

2. att riksdagen beslutar att ändra naturvårdslagen (1964:822) 15 § i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Motion 1985/86:512 av Kjell A Mattsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar avslå proposition 1985/86:90 och hos regeringen begära nytt förslag
med beaktande av vad som anförts i motionen.

Motion 1985/86:513 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av framtida justering i lagarna,

2. att riksdagen beslutar att i avvaktan på att ersättningsreglerna i PBL
klarlagts avslå förslaget om lag om ändring i expropriationslagen,

3. att riksdagen beslutar att avslå 43 § tredje stycket i förslaget till lag om
ändring i naturvårdslagen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts angående möjligheten att justera taxeringsvärden på
fastigheter om genomförandetiden har gått ut utan att byggrätt utnyttjats,

5. att riksdagen beslutar att 3 kap. 7 § tredje stycket lagen om ändring av
jordabalken skall kvarstå oförändrat.

Motion 1985/86:Bo518 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (c) vari
yrkas att riksdagen beslutar att i plan- och bygglagen intas bestämmelser med
innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln vid skada har
överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan lagstiftning.

176

Motion hänvisad till jordbruksutskottet

Motion 1985/86:Jo798 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (c) vari
yrkas

1. att riksdagen beslutar att regler för ackumulering av skada införs i
naturvårdslagen och skogsvårdslagen på samma sätt som motsvarande regler
i förslaget till ny plan- och bygglag,

2. att riksdagen beslutar att i naturvårdslagen och skogsvårdslagen intas
bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln
vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan
lagstiftning.

Utskottet

Inledning

I proposition 1985/86:90 föreslås följdändringar i vissa av de lagar som berörs
av de tidigare till riksdagen överlämnade förslagen om en ny plan- och
bygglag (PBL), lagen om exploateringssamverkan (ESL) och lag om
hushållning med naturresurser (NRL).

Jordbruksutskottet har tidigare avgett yttrande över förslagen till PBL
respektive NRL (JoU 1985/86:2 y och 3 y).

Förslagen om följdändringar berör främst följande lagar inom jordbruksutskottets
beredningsområde, nämligen naturvårdslagen, jordförvärvslagen,
lagen om skötsel av jordbruksmark, vattenlagen, lagen om införande av
vattenlagen, miljöskyddslagen, ägofredslagen, rennäringslagen och ädellö
vskogslagen.

I proposition 1985/86:159, som delvis behandlats av jordbruksutskottet i
betänkandet JoU 1985/86:21, framläggs förslag till ändring av 3 § naturvårdslagen,
vilken även berörs av förslag i proposition 1985/86:90. Jordbruksutskottet
har beslutat att till bostadsutskottet överlämna proposition 1985/
86:159 i angiven del för behandling. Nämnda proposition tillstyrks, såvitt nu
är i fråga.

Jordbruksutskottet har vidare beslutat att till bostadsutskottet överlämna
motion 1985/86:Jo798 för behandling. Motionen berörs närmare i jordbruksutskottets
yttrande under rubriken Ersättningsfrågor.

Allmänna synpunkter m. m.

Förslagen i proposition 1985/86:90 innebär bl. a. att PBL:s planbegrepp
ersätter byggnadslagens planbegrepp samt att bestämmelser om samordning
med PBL och NRL införs i de berörda lagarna. Utskottet går här inte
närmare in på förslaget utan hänvisar till redovisningen i propositionen (s. 88
f.).

Bostadsutskottet har i oktober 1986 slutjusterat betänkanden om en ny
plan- och bygglag m.m. resp. en ny lag om hushållning med naturresurser
m. m. Särskilt i fråga om PBL innebär bostadsutskottets ställningstagande att

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

177

de att regeringsförslaget ändras på en rad olika punkter. Riksdagen har den
26 november 1986 godkänt betänkandet.

I motionerna 1985/86:511 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) och 1985/86:512 av
Kjell Mattsson m. fl. (c) anförs att riksdagsbehandlingen torde leda till stora
avvikelser från de av regeringen framlagda förslagen rörande huvudlagstiftningen.
Detta kommer i så fall att påverka följdlagstiftningen. Enligt
motionerna borde regeringen ha avvaktat riksdagens beslut innan förslagen
til följdändringar framlades. I centermotionen föreslås att riksdagen avslår
proposition 1985/86:90 och hos regeringen anhåller om nytt förslag. Även i
motionen av Rolf Dahlberg m. fl. framförs ett avslagsyrkande, dock endast
vad beträffar följdändringar till PBL och NRL.

Även utskottet har noterat att bostadsutskottets förslag till plan- och
bygglag på åtskilliga punkter avviker från förslagen i proposition 1985/86:1
och att detta i viss utsträckning påverkar följdlagstiftningen. Bl. a. har
ikraftträdandet framflyttats till den 1 juli 1987. Det bör ankomma på
bostadsutskottet såsom huvudansvarigt för beredningen av proposition
1985/86:90 att närmare bestämma formerna för denna beredning. Jordbruksutskottet
utgår från att de erforderliga ändringarna kan göras inom ramen för
den pågående utskottsbehandlingen och avstyrker för sin del motionerna 511
yrkande 1 och 512.

Vissa ändringar i naturvårdslagen

Förslagen i proposition 1985/86:90 innebär bl. a., såvitt avser naturvårdslagen
, att en kommunal myndighet skall kunna - efter särskilt bemyndigande -inrätta kommunala naturreservat och naturvårdsområden. Därvid skall
samtliga de befogenheter som enligt 7-9, 11, 12 och 19 §§ naturvårdslagen
tillkommer länsstyrelsen även tillkomma den kommunala myndigheten.

I motion 513 av Erling Bager m.fl. (fp) anförs att den nuvarande
ordningen där länsstyrelsen efter samråd med berörda kommuner fattar
beslut om naturreservat och naturvårdsområde bör bibehållas. I och med
PBL och NRL får kommunerna ett väsentligt ökat inflytande över markanvändning
och markplanering. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår
förslaget till ändring i naturvårdslagen i motsvarande del (43 §). Liknande
synpunkter framförs i motion 511 av Rolf Dahlberg m. fl. (m).

Utskottet får erinra om att naturvårdsverket - som framgår av propositionen
- redan år 1979 i en framställning till regeringen föreslog att kommunernas
möjligheter att bevara friluftsområden skulle stärkas. Framställningen
har remissbehandlats. Enligt föredraganden har flertalet remissinstanser
ställt sig positiva till förslaget. Även utskottet anser det värdefullt att
kommunerna ges ett ökat ansvar på naturvårdens område. Det kan i
sammanhanget nämnas att en kommun efter åtagande kan få utöva
fortlöpande tillsyn över miljöfarlig verksamhet enligt 44 a § miljöskyddslagen,
i enlighet med en lagändring år 1981. Förslaget ligger således i linje med
strävandena att ge kommunerna ett ökat ansvar för den yttre miljön.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu aktuella delar och avstyrker
motion 513 yrkande 3.

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

178

Övriga yrkanden i motion 513 föranleder inget uttalande från utskottets
sida.

Enligt motion 511 yrkande 2 bör det generella strandskyddet enligt 15 §
naturvårdslagen avskaffas och ersättas av en möjlighet för länsstyrelserna att
förordna om strandskydd i de fall det behövs.

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen, på utskottets förslag,
avslagit motioner om avskaffande av det generella strandskyddet enligt
naturvårdslagen (se bl. a. JoU 1984/85:11). Den nu aktuella propositionen
innebär bl. a. att det generella strandskyddet bibehålls (s. 110 f.). Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får dock, om det finns
särskilda skäl, förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan
eller omfattas av områdesbestämmelser inte skall omfattas av strandskydd.
Av propositionen framgår att hithörande frågor skall bedömas med samma
restriktivitet som hittills iakttagits när det gäller att ta i anspråk stränder som
omfattas av naturvårdslagens strandskyddsregler. Utskottet tillstyrker propositionen
i förevarande del och avstyrker motion 511 yrkande 2.

Ersättningsfrågor m. m.

I anslutning till PBL-förslagets bestämmelser om markägarersättning m. m. i
14 kap. har bostadsutskottet utförligt behandlat bl. a. principerna för
ersättning vid s.k. kvalificerade skador (BoU 1986/87:1 s. 138 ff.). Av
särskilt intresse från jordbruksutskottets synpunkt är övervägandena om
markreglerande bestämmelser och tolkningen av begreppet ”pågående
markanvändning avsevärt försvåras”. Det är enligt jordbruksutskottets
mening värdefullt att riksdagen nu fått tillfälle att klargöra och precisera
innebörden av ett begrepp som vållat vissa problem i den praktiska
tillämpningen. Det kan förutsättas att bostadsutskottets uttalanden kommer
att bli vägledande inte bara för tillämpningen av PBL utan också i andra
sammanhang där markanvändningsintressen ställs mot allmänna intressen.
Jordbruksutskottet har inte för avsikt att här närmare redovisa bostadsutskottets
överväganden utan hänvisar till betänkandet BoU 1986/87:1. Denna
del av jordbruksutskottets yttrande kommer i huvudsak att beröra frågan om
i vilken utsträckning de nya ersättningsreglerna i PBL bör få genomslag i
följ dlagstiftningen.

Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att man vid bedömningen om
ett intrång enligt PBL skall ersättas eller ej (kvalifikationsgränsen) bör
relatera skadan av intrånget till den berörda delen av fastigheten (s. 150).
För skogsbrukets del bör behandlingsenheten - dvs. ett skogsbestånd eller
flera mindre bestånd som avses bli behandlade med samma åtgärd samtidigt -läggas till grund för nämnda bedömning. För jordbrukets vidkommande bör
enligt bostadsutskottet den berörda delen anses utgöra det åkerskifte eller
den äng som framstår som en brukningsmässigt avgränsad del.

Bostadsutskottet har vidare anfört (s. 144) att det bör finnas en överensstämmelse
i ersättningsreglerna mellan olika lagar. De preciseringar och
förändringar som föreslås bör därför även få genomslag i följdlagstiftningen.

Jordbruksutskottet vill för sin del erinra om att det utöver PBL finns
bestämmelser om restriktioner i markanvändningen i bl. a. naturvårdslagen,

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

vattenlagen, skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark.

Liknande bestämmelser finns även i byggnadsminneslagen, väglagen och
lagen om enskilda vägar. Dessa tillhör i princip ej jordbruksutskottets
beredningsområde och berörs i övrigt inte i detta yttrande.

Bestämmelserna i naturvårdslagen, närmare bestämt de som gäller
naturreservat, samt i vattenlagen (VL 19 kap. 2 och 7 §§) innebär att
fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten har rätt till
ersättning om meddelade föreskrifter medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller mark tas i anspråk.

Bestämmelserna i övrigt, d. v. s. naturvårdslagens regler om naturvårdsområde
samt hänsynsreglerna i skogsvårdslagen och lagen om skötsel av
jordbruksmark anger en högsta toleransnivå för det intrång som aktualiserats.
Åtgärden/föreskrifterna får enligt de nyssnämnda lagarna inte vara så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. I enlighet
härmed finns i nu åsyftade fall ingen rätt till ersättning för intrånget.

Enligt utskottets mening finns det starka skäl som talar för att ersättningsreglerna
i 26 § naturvårdslagen i största möjliga utsträckning överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i PBL. Bl. a. med hänsyn till att
kommunerna, enligt den av utskottet ovan tillstyrkta ändringen i 43 §
naturvårdslagen, i vissa fall får möjlighet att tillämpa båda de nu angivna
lagarna, synes det naturligt att kvalifikationsgränsen blir enhetligt fastställd i
PBL och naturvårdslagen. Det kan lämpligen ske genom att man i 26 § första
stycket naturvårdslagen infogar orden ”inom berörd del av fastigheten”.
Med hänsyn till konstruktionen av den paragrafsom anger förutsättningarna
för bildande av naturvårdsområde (19 §) bör motsvarande ändring göras i
paragrafens första stycke.

Bestämmelserna i 19 kap. vattenlagen innebär att länsstyrelsen får besluta
om behövligt skyddsområde till skydd för en yt- eller grundvattentillgång
som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt (19 kap.
2 §). Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga
över fastigheten inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose
syftet med området. Om föreskrifterna medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller mark tas i anspråk har markägaren (motsvarande)
rätt till ersättning. Sådana föreskrifter kan meddelas bl. a. på ansökan av
en kommun, som därvid blir betalningsskyldig för intrånget. Bestämmelserna
ger således möjlighet att ålägga restriktioner som till utformning och
verkan nära överensstämmer med de intrång som kan aktualiseras med stöd
av PBL och naturvårdslagen. Utskottet föreslår med hänvisning härtill att
även 19 kap. 7 § första stycket vattenlagen ändras på det sätt som föreslagits i
fråga om naturvårdslagen.

När det gäller hänsynsreglerna i jord- och skogsbruket vill utskottet
framhålla att markägare och rättighetshavare av hänsyn till allmänna naturoch
miljövårdsintressen förväntas hålla skog och jordbruksmark i ett visst
skick utan att de för den skull kan göra anspråk på ersättning. Dessa
hänsynstaganden kan oftast ingå som ett normalt led i driften av det aktuella
företaget. I den mån förelägganden eller förbud meddelas i det enskilda fallet
torde åtgärden oftast ha marginell betydelse. Det kan i och för sig tänkas att
frågan om kvalifikationsgräns för den enskilda fastigheten ställs på sin spets i

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

180

samband med ett sådant föreläggande eller förbud. Enligt vad utskottet BoU 1986/87:4

inhämtat är det emellertid ytterst sällsynt att skogsvårdsstyrelsen resp. Bilaga 5

lantbruksnämnden beslutar om sådana rättsligt bindande restriktioner. Till

den helt övervägande delen garanteras efterlevnaden av hänsynsreglerna av

de ansvariga myndigheternas generella råd och föreskrifter samt rådgivning i

enskilda fall. Vidare må erinras om att bestämmelserna om generella

hänsynstaganden inte är relaterade till någon bestämd fastighet. Det anförda

innebär att utskottet inte anser det nödvändigt att föreslå någon ändring av

hithörande bestämmelser i 21 och 24 §§ skogsvårdslagen resp. 6 a § och 9 a §

lagen om skötsel av jordbruksmark.

Vad utskottet nyss anfört om grundläggande krav på hänsynstaganden till
naturvårds- och miljövårdsintressen kan till stor del tillämpas även på
skyddsformen naturvårdsområde enligt 19 § naturvårdslagen. Det kan i
sammanhanget nämnas att riksdagen år 1982 beslutade om en ändring av 7 §
naturvårdslagen som innebär att ett område inte får avsättas till naturreservat
om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i
stället förklaras som naturvårdsområde. Denna grundläggande bestämmelse
rubbas självfallet inte av den jämkning av ordalydelsen i 19 § som utskottet
förordat ovan.

Utskottet har funnit lämpligt att i detta sammanhang - till komplettering
av sitt yttrande JoU 1985/86:2 y - fästa uppmärksamheten på ett av
naturvårdsverket antaget handlingsprogram rörande jordbruket och miljön.
Handlingsprogrammet har nyligen publicerats i skriftserien Naturvårdsverket
informerar och tar bl. a. upp frågor om odlingsformer, bevattning och
markanvändning, växtskyddsåtgärder, gödsling samt områden som kräver
särskild hänsyn till naturvård och friluftsliv.

Vad sedan beträffar problemet med den sammanlagda effekten av restriktioner
vid olika tidpunkter resp. enligt olika lagar må framhållas följande.

Bostadsutskottet anför, i överensstämmelse med propositionen, att alla
beslut enligt PBL som kan medföra intrångsersättning och som fattas inom en
tioårsperiod bör beaktas när det gäller att avgöra om kvalifikationsgränsen
överskrids eller ej genom det senaste beslutet (”ackumulerad skada”). De
ändringar som bostadsutskottet förordat i fråga om utformningen av
kvalifikationsgränsen medför dock att de skador vars sammanlagda verkan
skall beaktas måste avse samma del av fastigheten (s. 152).

Bostadsutskottet går i detta sammanhang ett steg längre än regeringsförslaget
och förordar att man vid bestämmande av kvalifikationsgränsen enligt
PBL tar hänsyn också till intrångsbeslut enligt annan lagstiftning. De skador
som det ligger närmast till hands att beakta är de som kan uppkomma genom
beslut om bildande av naturreservat och naturvårdsområde enligt naturvårdslagen.
Vidare bör i bedömningsunderlaget räknas in sådana fall då en
markägare genom frivilliga åtaganden tar särskilt stor hänsyn till naturvårdsintressen
m. m. i skogsbruket. Det måste dock enligt bostadsutskottet röra
sig om hänsynstaganden som är betydligt större än de som i allmänhet krävs
av en markägare enligt de generella föreskrifterna.

Jordbruksutskottet anser att det även i detta fall bör råda enhetlighet
mellan naturvårdslagen och PBL och förordar att en regel om s. k.

ackumulerad skada förs in i 26 § naturvårdslagen efter mönster av 14 kap. 8 §
fjärde stycket första meningen PBL. Vid bedömningen av kvalifikationsgränsen
enligt 26 § naturvårdslagen bör hänsyn tas även till beslut enligt 14
kap. 8 § första stycket PBL.

Frågan om s. k. ackumulerad skada kan teoretiskt sett ha en viss betydelse
även vid tillämpningen av andra bestämmelser som anger en högsta
toleransnivå för det ifrågavarande ingreppet. Utskottet räknar emellertid
med att det i praktiken inte behöver uppstå några problem av förevarande art
vid tillämpningen av dessa bestämmelser. Om så trots allt skulle bli fallet kan
givetvis frågan tas upp till förnyade överväganden. För närvarande finns
dock enligt utskottets mening ingen anledning att göra motsvarande ändringar
i skogsvårdslagen eller lagen om skötsel av jordbruksmark.

Som inledningsvis nämnts har jordbruksutskottet till bostadsutskottet
överlämnat motion Jo798 för beredning. Om bostadsutskottet beslutar i
enlighet med detta yttrande kommer motionen att tillgodoses i stor
utsträckning.

Övrigt

Utskottet utgår från att bestämmelserna om rättegångskostnader enligt 15
kap. 6 § PBL i den av riksdagen antagna lydelsen får genomslag även i
följdlagstiftningen. Det gäller främst 36 § naturvårdslagen. Tilläggas bör att
bestämmelsen om rättegångskostnader i 20 kap. 3 § vattenlagen bygger
delvis på samma principer.

I övrigt föranleder proposition 1985/86:90 och hithörande motioner inget
särskilt uttalande från utskottets sida.

Stockholm den 27 november 1986

På jordbruksutskottets vägnar

Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Håkan Strömberg (s), Grethe Lundblad
(s), Arne Andersson i Ljung (m), Ove Karlsson (s), Lars Ernestam (fp),
Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Jan Fransson (s), Kerstin
Gellerman (fp), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Lennart Brunander (c),
Björn Ericson (s) och Oswald Söderqvist (vpk).

Avvikande meningar

1. Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon och Jens Eriksson (alla m)
anför:

Sedan riksdagen den 26 november 1986 beslutat om en ny plan- och bygglag
har vi avstått från att yrka bifall till moderata samlingspartiets yrkande om
avslag på förslaget till följdlagstiftning och i stället deltagit i sakbehandlingen

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

182

av förevarande ärende. De ändringar som enligt vår mening behöver göras i
plan- och bygglagstiftningen återkommer vi till under allmänna motionstiden
eller i annat sammanhang.

Vad beträffar strandskyddet enligt naturvårdslagen ansluter vi oss till
yrkandet i motion 511 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) att det generella
strandskyddet enligt 15 § naturvårdslagen bör avskaffas. I stället bör
länsstyrelsen ha möjlighet att förorda om strandskydd i de fall det behövs. Vi
anser således att utskottet hade bort avslå förslaget om ändring av 15 §
naturvårdslagen och samtidigt, med tillstyrkande av motion 511 yrkande 2,
förorda en ändring i paragrafen i enlighet med motionen.

När det gäller ersättningsfrågor m. m. instämmer vi i bostadsutskottets
yttrande att det bör finnas en överensstämmelse i ersättningsreglerna mellan
olika lagar. De lagregler som riksdagen beslutat införa i PBL bör således få
genomslag i följdlagstiftningen. I fråga om skogsvårdslagen och lagen om
skötsel av jordbruksmark bör detta innebära att de bestämmelser som anger
en högsta toleransnivå för beslut om restriktioner mot en bestämd fastighet
bör utformas på samma sätt som 14 kap. 8 § andra stycket PBL, dvs. skadan
bör även i dessa fall relateras till den berörda delen av fastigheten. I
konsekvensens namn bör även regler om ackumulerad skada införas i
skogsvårdslagen efter mönster av 14 kap. 8 § fjärde stycket PBL. Vid
bedömningen av toleransgränsen enligt denna lag bör hänsyn tas även till
intrång som beslutas med stöd av naturvårdslagen och PBL.

2. Lars Ernestam och Kerstin Geberman (båda fp) anför:

I fråga om förslaget gällande kommunala naturreservat och naturområden
delar vi den uppfattning som kommit till uttryck i motion 513 av Erling Bager
m. fl. (fp), nämligen att kommunerna genom NRL och PBL får ett väsentligt
ökat inflytande över markanvändning och markplanering. Den nuvarande
ordningen, där länsstyrelsen efter samråd med berörda kommuner fattar
beslut om naturreservat och naturvårdsområden bör enligt vår mening
bibehållas. Vi anser således att utskottet under rubriken Vissa ändringar i
naturvårdslagen hade bort avstyrka förslaget om ändring i 43 § naturvårdslagen.

När det gäller ersättningsreglerna i naturvårdslagen vill vi erinra om att
denna lag i första hand riktar in sig på åtgärder inom jord- och skogsbruket.
Det är fråga om att i en näring, som bygger på biologisk produktion, ta
naturvårdshänsyn av marginell ekonomisk betydelse, vars främsta syfte är att
bibehålla den biologiska mångfald som hotas av de moderna brukningsmetoderna
och är en förutsättning för att på sikt bibehålla den biologiska
produktionsförmågan.

De ingrepp som regleras i PBL är av principiellt annorlunda slag, eftersom
de syftar till att värna en annan typ av allmänna intressen, främst av
exploateringskaraktär.

Eftersom de flesta naturvårdskvaliteter är olikformigt fördelade i landskapet
skulle en relatering av ersättningen till berörd del av fastigheten i
naturvårdslagen kunna försvaga naturvårdens ställning. Det vill vi inte
medverka till.

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

183

Vi anser således att utskottet under rubriken Ersättningsfrågor m. m. hade
bort förorda oförändrade ersättnings- och intrångsregler i naturvårdslagen.

Vad slutligen beträffar förslaget om konsekvensändringar i vattenlagen vill
vi understryka att det finns anledning att ytterligare överväga prövningssystemet
för mindre kraftverk. Det finns enligt vår mening anledning att
återkomma till frågan om inte små batterikraftverk borde omfattas av
reglerna i 11 kap. 1 § vattenlagen om regeringens tillåtlighetsprövning.

BoU 1986/87:4

Bilaga 5

184

Näringsutskottets yttrande
1986/87:2 y

om viss följdlagstiftning till plan- och bygglagen och
lagen om hushållning med naturresurser m. m.

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1985/86:90 angående följdlagstiftning till den nya plan- och
bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning
med naturresurser m. m. jämte vissa motioner.

Av de 42 lagförslagen i propositionen har näringsutskottet ägnat uppmärksamhet
åt sex, nämligen dem som gäller ändringar i

20. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar,

21. lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

31. lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse,

34. gruvlagen (1974:342),

35. lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter, och

42. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

De sex lagförslagen avser anpassning till plan- och bygglagen (PBL),
förslagen 20, 21 och 42 också till lagen om hushållning med naturresurser
(NRL).

Av de tre motioner som har väckts med anledning av propositionen går
två, 1985/86:511 (m) såvitt här är i fråga och 1985/86:512 (c), ut på att
ifrågavarande delar av propositionen skall avslås. I den tredje, 1985/86:513
(fp), yrkas såvitt här är i fråga på ett uttalande av riksdagen. Innebörden
skulle vara att man inom regeringskansliet bör ha beredskap att vid behov
snabbt kunna lägga fram förslag till ändringar i följdlagstiftningen.

Sedan PBL och NRL nu har antagits av riksdagen borde, menar
näringsutskottet, de nämnda avslagsyrkandena kunna anses sakna aktualitet.
Besluten om dessa lagar måste åtföljas av en adekvat följdlagstiftning.
Om politiska eller praktiska skäl senare föranleder ändringar i PBL eller
NRL kan detta givetvis komma att medföra konsekvensändringar i de
anslutande lagarna. Någon självständig politisk betydelse har de nu behandlade
lagförslagen icke. I nuvarande läge ger dessa lagförslag - bortsett från
ikraftträdandebestämmelserna - inte anledning till någon erinran från
näringsutskottets sida. Sådan handlingsberedskap inom regeringskansliet

BoU 1986/87:4

Bilaga 6

185

som avses i den berörda delen av motion 1985/86:513 (fp) får förutsättas stå
till buds utan någon särskild framställning från riksdagen till regeringen.

Stockholm den 4 december 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Rune Jonsson (s),
Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten Svensson (m), Åke Wictorsson
(s), Per Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk),
Reynoldh Furustrand (s), Sven-Åke Nygårds (s), Per-Richard Molén (m),
Gudrun Norberg (fp) och Elving Andersson (c).

Avvikande mening

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Per-Richard
Molén (m) och Gudrun Norberg (fp) anser att sista stycket i yttrandet bort ha
följande lydelse:

Sedan PBL och NRL nu har antagits av riksdagen har förutsättningarna för
avslagsyrkandena i motionerna 1985/86:511 (m) och 1985/86:512 (c) ändrats.
Besluten om dessa lagar måste åtföljas av en adekvat följdlagstiftning.
Genomgripande förändringar i både PBL och NRL är emellertid påkallade i
anslutning till den välbefogade kritik som har anförts mot de numera antagna
lagförslagen. I samband därmed måste konsekvensändringar genomföras i
de anslutande lagarna. Det är, som framhålls i motion 1985/86:513 (fp),
angeläget att erforderlig beredskap för detta finns inom regeringskansliet, så
att den kompletterande lagstiftningen kan ske snabbt. Riksdagen bör göra ett
uttalande till regeringen av denna innebörd. På så sätt tillgodoses motion
1985/86:513 (fp) i ifrågavarande del. Ett sådant uttalande står också i god
överensstämmelse med grunderna för motion 1985/86:511 (m).

BoU 1986/87:4

Bilaga 6

186

Innehåll BoU 1986/87:4

Sammanfattning 1

Propositionerna 2

Motionerna 3

Yttranden från andra utskott 4

Utskottet

1 Inledning 4

2 Principer för samordningen av NRL, PBL och ESL med annan

lagstiftning 5

3 Ikraftträdande 7

4 Samordningen av ersättningsbestämmelser 7

4.1 Inledning 7

4.2 Expropriationslagen (lagförslag 1) 8

4.2.1 Mark för enskilt byggande 9

4.2.1.1 Inlösen efter genomförandetidens utgång
9

4.2.1.2 Särskilda ersättningsbestämmelser för

äldre stads- och byggnadsplaner. Anknytning
till den s. k. garantiregeln i
PBL 11

4.2.2 Mark för annat än enskilt byggande 13

4.3 Samordningen av reglerna om intrångsersättning 14

4.3.1 Inledning 14

4.3.2 Intrångsersättning enligt PBL-propositionen .... 15

4.3.3 Intrångsersättning enligt PBL 15

4.3.4 Intrång i pågående markanvändning av hänsyn till

natur-och miljövård 17

4.3.5 Intrång i användningen av skyddsvärda byggnader 19

4.3.6 Överväganden om enhetliga kvalifikationsgränser 23

4.3.7 Överväganden rörande enhetliga regler om ackumulerad
skada 27

4.3.7.1 Behovet av en ackumuleringsregel .... 27

4.3.7.2 Tillämpningen av ackumuleringsregeln 29

4.3.8 Överväganden om enhetliga regler rörande rättegångskostnader
32

5 Fastighetsbildningslagstiftningen (lagförslagen 2-9) 33

6 Jordabalken (lagförslag 10) 36

7 Naturvårdslagen (lagförslag 11) 36

7.1 Anknytning till annan lagstiftning 36

7.2 Strandskydd 37

7.3 Kommunala naturreservat och naturvårdsområden 38

8 VA-lagstiftningenm. m. (lagförslagen 12och 13) 39

9 Bostadssaneringslagen (lagförslag 14) 39

10 Viss jordbrukspolitisk lagstiftning (lagförslagen 15 och 16) 39

11 Vattenlagstiftningen (lagförslagen 17 och 18) 39

12 Miljöskyddslagen (lagförslag 19) 41

13 Ellagen och rörledningslagen (lagförslagen 20 och 21) 41

14 Lagen om byggnadsminnen (lagförslag 22) 42 187

15 Lagen om fornminnen (lagförslag 23) 42 BoU 1986/87:4

16 Fastighetstaxeringslagen (lagförslag 24) 42

17 Luftfartslagen (lagförslag 29) 43

18 Arbetsmiljölagen (lagförslag 36) 44

19 Övriga lagförslag (nr 25—28,30—35,37-42) 44

20 Ändringar i PBL m. m 44

21 Hemställan 46

Reservationer

1 Informationsskyldighet (m, fp) 49

2 Enhetliga kvalifikationsgränser (m, fp) 49

3 Strandskydd (m) 50

4 Kommunala naturreservat och naturvårdsområden (fp) 50

5 Fastighetstaxeringslagen (fp) 51

Särskilda yttranden

1 Behovet av reformer (m) 51

2 FöljdlagstiftningenochPBL(fp) 52

3 Jordabalken och särskilda bestämmelser om trappa (m, fp) 52

4 Vattenlagstiftningen (fp, vpk) 53

Bilagor

1 Regeringens, av utskottet tillstyrkta lagförslag 54

2 Regeringens lagförslag med utskottets förslag till ändringar och

tillägg 101

3 Förslag till Lag om ändring i plan-och bygglagen (1987:10) 164

4 Kulturutskottets yttrande 1986/87:1 y 168

5 Jordbruksutskottets yttrande 1986/87:4 y 176

6 Näringsutskottets yttrande 1986/87:2 y 185

gotab Stockholm 1987 12454