Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Bostadsutskottets betänkande 1986/87:4

om följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen,

lagen om exploateringssamverkan samt lagen om

hushållning med naturresurser m. m.              1986/1987:4

(prop. 1985/86:90 och 1985/86:159, delvis)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en proposition om samordning av 42 lagar med plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan och lagen om hushållning med naturresurser m. m. Samordningen rör i första hand regler för sammanvägning av olika anspråk på användning av mark- och vattenom­råden. Förslagen, som i allt väsentligt tillstyrks av utskottet, innebär att hushållningsreglerna i naturresurslagen skall tillämpas av kommunerna bl. a. vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked enligt plan-och bygglagen. De skall också tillämpas i ärenden enligt bl. a. vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Bindande beslut enligt plan- och bygglagen skall styra tillämpningen även av bl. a. fastighetsbildningslagstift­ningen, vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen.

Plan- och bygglagen föranleder vissa ändringar i expropriationslagen. Mot bakgrund av gällande ersättningsprinciper vid inlösen av mark och vid intrång i markanvändning föreslår utskottet dels vissa ändringar i den s. k. garantiregeln i PBL, vilken rör kommunernas ersättningsansvar vid ändring eller upphävande av vissa äldre planer, dels att kvalifikationsgränsen för ersättning vid vissa typer av intrång skall utformas på ett enhetligt sätt i plan-och bygglagen, naturvårdslagen, vattenlagen och lagen om byggnadsminnen. Det senare förslaget föranleder också förslag om ändring i eller införande av regler om s. k. ackumulerad skada i de nämnda lagarna och förslag om enhetliga regler rörande ansvaret för rättegångskostnader i mål om intrångs­ersättning.

Utskottet föreslår också vissa övergångsbestämmelser till fastighetsbild­ningslagstiftningen.

Utskottet tillstyrker ett regeringsförslag enligt vilket kommunala myn­digheter får rätt att inrätta naturreservat och naturvårdsområden. Utskottet avstyrker därvid ett motionsyrkande (fp). Även ett motionsyrkande (m) om avskaffande av de generella strandskyddsreglerna avstyrks.

Utskottet föreslår vissa ändringar i plan- och bygglagen, bl. a; i dess övergångsregler.

Till betänkandet har fogats fem reservationer (m) och (fp) samt fyra särskilda yttranden (m), (fp) och (vpk).

1 Riksdagen 1986187. J9saml. Nr 4

Propositionerna                                              BoU 1986/87:4

Regeringen har i proposition 1985/86:90 (bostadsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen intagna förslag till

1.  lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

2.  lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

3.  lag om ändring i lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildnings­lagen,

4.  lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

5.  lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),-

6.  lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

7.  lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

8.  lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,

9.  lag om ändring i lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

 

10.  lag om ändring i jordabalken,

11.  lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

12.  lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten-och avloppsan­läggningar,

13.  lag om ändring i lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,

14.  lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531),

15.  lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

16.  lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

17.  lag om ändring i vattenlagen (1983:291),

 

18.  lag om ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),

19.  lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

20.  lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

21.  lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

22.  lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

23.  lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen,

24.  lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

25.  lag om regionplanering för kommunerna i Stockholms län,

26.  lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

27.  lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,

28.  lag om ändring i lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

29. lag om ändring i  lagen  (0000:000) om  ändring i  luftfartslagen
(1957:297),

30.  lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

31.  lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse,

32.  lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

33.  lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser.för vissa orter,

34.  lag om ändring i gruvlagen (1974:342),

 

30.  lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,         BoU 1986/87:4

31.  lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

32.  lag om ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektiv­trafik,

33.  lag om ändring i fastbränslelagen (1981:599),

34.  lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),

35.  lag om ändring i ädellövskogslagen (1984:119),

36.  lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings­myndigheter,

42.   lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
Lagförslagen under 1-25 har granskats av lagrådet.

Från jordbruksutskottet har överlämnats proposition 1985/86:159 (jord­bruksdepartementet) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen antar förslag till lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen (1964:822).

Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de med anledning av proposition 1985/86:90 väckta motionerna 1985/86:  .

511     av Rolf Dahlberg m. fl. vari hemställs

1.     att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:90 i de delar som rör
följdlagstiftning till PBL och NRL,

2. att riksdagen beslutar att ändra naturvårdslagen (1964:822) 15 § i
enlighet med vad som i motionen anförts,

512  av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå proposition 1985/86:90 och hos regeringen begära nytt förslag med beaktan­de av vad som anförts i motionen,

513  av Erling Bager m. fl. (fp) vari hemställs

 

1.  att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om.behovet av framtida justering i lagarna,

2.  att riksdagen beslutar att i avvaktan på att ersättningsreglerna i PBL klarlagts avslå förslaget om lag om ändring i expropriationslagen,

3.  att riksdagen beslutar att avslå 43 § tredje stycket i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen,

4.  att riksdagen beslutar att som sin mening ge fegeringen till känna vad i motionen anförts angående möjligheten att justera taxeringsvärden på fastigheter om genomförandetiden har gått lit utan att byggrätt utnyttjats,

5.  att riksdagen beslutar att 3 kap. 7 § tredje stycket i lagen om ändring av jordabalken skall kvarstå oförändrat,

dels de under allmänna motionstiden 1986 väckta motionerna 1985/86:

Bo518 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (båda c) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att i plan- och bygglagen intas bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln

 

vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan     BoU 1986/87:4 lagstiftning (motionen i övrigt behandlas i bostadsutskottets betänkande BoU 1986/87:1),

Jo798 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (båda c) vari hemställs

1.   att riksdagen beslutar att regler för ackumulering av skada införs i naturvårdslagen och skogsvårdslagen på samma sätt som motsvarande regler intagits i förslaget till ny plan- och bygglag,

2.   att riksdagen beslutar att i naturvårdslagen och skogsvårdslagen intas bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan lagstiftning,

dels de under allmänna motionstiden 1987 väckta motionerna 1986/87:

Bo520 av Tore Claeson m. fl. (fp, c, vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar att regeringsprövningen av utbyggnadsprojekt i från vattenkraftsutbyggnad undantagna älvar och älvsträckor skall bibehållas,

Bo522 av Erling Bager och Karl-Göran Biörsmark (båda fp) vari hemställs

1.  att riksdagen beslutar om sådan ändring av den s. k. garantiregeln 17:8 PBL att tidpunkten för bygglovsansökan blir avgörande för rätt till ersätt­ning,

2.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till allmänheten om ersättningsrätten för förlorad byggrätt den 1 juli 1992.

Yttranden från andra utskott

Bostadsutskottet har berett kulturutskottet, jordbruksutskottet och närings­utskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 jämte motioner. Yttrandena, som inte omfattar de motioner som väckts under allmänna motionstiden 1987, har som bilagor (bil. 4-6) fogats till detta betänkande.

Utskottet 1 Inledning

Riksdagen har den 26 och 27 november 1986 beslutat anta regeringens, av bostadsutskottet i vissa hänseenden omarbetade förslag till plan- och bygglag, PBL (prop. 1985/86:1, BoU 1986/87:1), lag om exploateringssam­verkan, ESL (prop. 1985/86:2, BoU 1986/87:2) och lag om hushållning med naturresurser, NRL (prop. 1985/86:3, BoU 1986/87:3). Genom den nya lagstiftningen upphävs - med undantag för vissa övergångsvis gällande regler - bl. a. 1947 års byggnadslag, BL, och 1959 års byggnadsstadga, BS.

I detta betänkande behandlas först principer för samordningen av vissa för flera lagar gemensamma frågor. Särskild uppmärksamhet ägnar utskottet därefter åt ersättningsbestämmelserna, eftersom dessa bestämmelser i PBL i vissa hänseenden modifierats av riksdagen i förhållande till regeringens

 

förslag och ändringarna inte har kunnat beaktas i följdlagstiftningsproposi-     BoU 1986/87:4 tionen. Förändringar är därför aktuella även i förslagen till följdlagstiftning. Efter behandlingen av de gemensamma frågorna tar utskottet upp de särskilda lagförslagen var för sig eller flera tillsammans.

Utskottet aktualiserar vissa frågor om ändring i PBL.

I bilaga 1 till betänkandet återfinns de regeringens lagförslag som tillstyrks av utskottet utan annan ändring än i fråga om ikraftträdandet. I bilaga 2 finns lagförslag beträffande vilka utskottet förordar vissa ändringar och tillägg. Utskottets förslag beträffande ändringar i PBL finns i bilaga 3.

2 Principer för samordningen av NRL, PBL och ESL med annan lagstiftning

Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Lagen skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet dels i PBL, dels i vissa andra angivna lagar. I NRL behandlas bl. a. frågor om områden som är av riksintresse. PBL innehåller bestämmelser om planlägg­ning av mark och vatten och om byggande. Planläggningen är en kommunal angelägenhet. Ett av medlen att gertomföra planläggningsbesluten är explo­ateringssamverkan. I ESL regleras samverkansförfarandet och dess rätts­verkningar.

Samordningen mellan NRL, PBL och ESL och annan lagstiftning rör i första hand behovet av en sammanvägning av olika anspråk på användningen av mark- och vattenområden. Övergripande är hushållningsreglerna i NRL, vilka skall tillämpas bl. a. enligt PBL vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked (2 kap. 12 § PBL). Genom PBL får kommuner­na, med tillämpning av hushållningsbestämmelserna i NRL, det avgörande inflytandet när det gäller att göra sammanvägningen av skilda anspråk på marken och vattenområdena. Översiktsplanen är en inte bindande redovis­ning av de allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden (4 kap. 1 § PBL). Bindande verkan av planläggning enligt PBL uppnås genom detaljplan, fastighetsplan och områdesbestämmelser (1 kap. 3 § PBL).

En huvudprincip för samordningen bör vara att de bindande besluten enligt PBL också bör vara i tillämpliga delar bindande för tillståndsprövning­en enligt anknytande lagar. En nyhet är att undantag från planer och områdesbestämmelser i princip inte skall kunna medges. Detta förhållande får också betydelse för tillståndsgivning enligt den anknytande lagstift-, ningen.

NRL är styrande inte bara för plan- och bygglagstiftningen. Andra centrala lagar i fråga om mark- och. vattenområdenas användning, som bl. a. vattenlagen, VL, miljöskyddslagen och naturvårdslagen, NVL, anknyter till de övergripande hushållningsreglerna i NRL. Utskottet erinrar härvid om sitt ställningstagande i NRL-betänkandet, enligt vilket luftfartslagen fördes till kretsen av lagar som knyts an till NRL.

 

ESL anknyter till och föranleder ett flertal ändringar i fastighetsbildnings-     BoU 1986/87:4 lagstiftningen.

Den nya lagstiftningen föranleder dessutom genomgående en terminolo­gisk anpassning av anknytande författningar. En terminologisk fråga bör här kommenteras. Lagrådet påtalade i sitt yttrande den 3 april 1986 över bostadsutskottets remiss till lagrådet (PBL-betänkandet s. 460) att ordet "föreskriva" enligt lagrådets uppfattning bör begagnas i lagspråket endast när det är fråga om normer i den mening som avses i 8 kap. regeringsformen, dvs. beträffande sådana rättsregler som är bindande och har generell giltighet. I fråga om förvaltningsbeslut borde enligt lagrådet i stället begagnas orden "besluta", "bestämma" eller "medge". Bostadsutskottet följde lagrådets rekommendation och bytte i PBL ut orden "föreskriva" och "föreskrift" i olika former mot de av lagrådet föreslagna termerna. I , följdlagstiftningen aktualiseras motsvarande terminologiska fråga. De skyddsföreskrifter som meddelas vid en byggnadsminnesförklaring enligt BML har helt karaktären av förvaltningsbeslut. I NVL används ordet . "föreskrift" i samband med bildandet av naturreservat, naturminnen och naturvårdsområde. I fastighetsbildningslagstiftningen används ordet "natur-. vårdsföreskrifter" med syftning bl. a. på de nyssnämnda reglerna för reservat m.m. De föreskrifter som det här syftas på avser dels förvaltningsbeslut i enstaka fall: inskränkningar i viss markägares förfoganderätt, dels också normer med generell giltighet: beslut om allmänhetens, tillträde till ett reservat. Syftningen omfattar också de generella reglerna om strandskydd. Det är därför inte okomplicerat att här byta ut ordet "föreskrift" mot något eller några andra ord som bättre markerar den konstitutionella karaktären av besliiten i fråga. Ett byte av terminologi i vissa regler skulle dessutom fordra en genomgång av hela följdlagstiftningskomplexet så att inte motsägelser och ■ oklarheter blir följden. Bostadsutskottet föreslår därför inte riksdagen att vidta någon åtgärd i den här diskuterade terminologiska frågan, men förutsätter att den ägnas uppmärksamhet vid kommande översyner av de aktuella lagarna.

I motion 511 (m) yrkande 1 hemställs om avslag på propositionen i de delar ■ som rör följdlagstiftning till PBL och NRL. När motionen avlämnades var varken PBL eller NRL slutbehandlade av riksdagen. Med hänvisning till att moderata samlingspartiet motsätter sig båda dessa lagar, anser motionärerna att inte heller följdlagstiftningen till dem bör införas. Vad däremot gäller ESL sägs moderaternas inställning vara positiv, och den därav föranledda följdlagstiftningen godtas.

Sedan riksdagen antagit regeringens och bostadsutskottets förslag rörande PBL, NRL och ESL är det nödvändigt att även den av de beslutade lagarna föranledda följdlagstiftningen antas. Motion 511 (m) yrkande 1 avstyrks.

Också i motion 512 (c) hemställs om avslag på propositionen, varjämte begärs att regeringen bör ges i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag på grundval av riksdagens beslut om PBL, NRL och ESL. Motionärerna förutsätter därvid att centerpartiets motionsyrkanden rörande dessa lagar beaktas.

Den av riksdagen beslutade lagstiftningen avviker på vissa punkter från ■ regeringens förslag. Avvikelserna innebär till viss del att centerpartiets förslag har beaktats. Därav föranledda jämkningar i följdlagstiftningen är

 

inte så omfattande att riksdagen inte utan ytterligare beredning av regeringen      BoU 1986/87:4 skulle kunna besluta därom. Motion 512 (c) avstyrks.

I motion 513 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförs i motionen om behovet av framtida justeringar i lagstiftningen. Det anförs att lagstiftningen är komplicerad och att eventuella brister snabbt bör föranleda ändringsförslag från regeringen.

Näringsutskottet har beträffande detta motionsyrkande funnit att den handlingsberedskap som avses i motionen får förutsättas stå till buds utan någon särskild framställning från riksdagen.

Bostadsutskottet anser det vara självklart att eventuella brister i lagstift­ningen bör rättas till så snart det efter erforderlig beredning går att göra detta. Ett tillkännagivande av det begärda slaget skulle inte tjäna något reellt syfte. Motion 513 (fp) yrkande 1 avstyrks.

3 Ikraftträdande

NRL, PBL och ESL skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den 1 juli 1987, .

dvs. ett halvt år senare än vad regeringen hade föreslagit. Detta föranleder

den genomgående jämkningen av förslagen till följdlagstiftning, att även ,    ,

dessa bör träda i kraft den 1 juli 1987.

4 Samordningen av ersättningsbestämmelser

4.1 Inledning

I PBL och den anknytande lagstiftningen aktualiseras frågor om grundläg­gande ersättningsprinciper i svensk rätt. Huvudlagen på området är exprop­riationslagen, ExL. I denna ges dels regler om i vilka fall tillstånd får ges till expropriation, dels regler om hur expropriationsersättningen skall bestäm­mas. Ett expropriationstillstånd innebär att en fastighet får tas i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt av den som ansökt om tillståndet. En detaljplan eller fastighetsplan som antagits enligt PBL innefattar i vissa hänseenden rätt att lösa in mark. Planen har i dessa hänseenden en expropriativ verkan och innebär alltså att mark eller rätt till mark tvångsvis förs över från ett subjekt till ett annat: en kommun eller någon annan som är huvudman för allmänna platser. Den ersättning som skall betalas vid inlösen bestäms i princip med tillämpning av reglerna i ExL.

Den fastighetsrättsliga lagstiftningen innehåller därutöver regler som inskränker en markägares eller rättighetshavares befogenhet att använda marken eller rättigheten. Markägaren eller fättighetshavaren får tåla ett intrång av hänsyn till vissa allmänna intressen, utan att någon bestämd rättighet därmed överförs till ett annat privaträttsligt subjekt. Markägaren får behålla själva marken och avkastningen av den, men intrånget innebär ofta en ekonomisk skada i form av minskat markvärde samt nedsatt eller försenad avkastning m.m. För vissa former av intrångsskador utgår ersätt­ning. Vilka fall av intrång som föranleder ersättning anges i regel i resp. lag, t. ex. i PBL eller NVL. Ofta har ersättningen gjorts beroende av att intrånget medför en skada av viss storlek: att en kvalifikationsgräns för ersättning

 

överskrids. När det gäller att bestämma ersättningens storlek hänvisas i dessa     BoU 1986/87:4 lagar i allmänhet också till ExL:s regler gm expropriationsersättning.

Reglerna i 4 kap. ExL om expropriationsersättning kan alltså sägas vara grundläggande i fråga om beräkning av ersättning för inlösen och vid intrång enligt den fastighetsrättsliga lagstiftningen. I vissa lagar, t. ex. anläggningsla­gen och ledningsrättslagen, hänvisas beträffande bestämmande av ersättning helt till ExL. Andra lagar, som t. ex. PBL och NVL, innehåller, förutom hänvisning till ExL, vissa kompletterande ersättningsregler.

Utskottet behandlar nu först de grundläggande reglerna i ExL såvitt de berörs av ändringar föranledda av PBL. Därefter tas upp de frågor om intrångsersättning som aktualiseras av PBL i dess slutliga utformning.

4.2 Expropriationslagen (lagförslag 1)

Reglerna i 4 kap. ExL anger hur värderingen skall göras i fråga om egendom som skall lösas in eller som berörs av intrång. Huvudprincipen enligt 1 § för bestämmande såväl av löseskilling för mark eller rättighet som tas i anspråk, som av ersättning för intrång på egendom som återstår efter en expropriation (delexpropriation), är att det är marknadsvärdet resp. marknadsvärdeminsk­ningen som skall ersättas. Posterna för löseskilling och intrångsersättning slås i förekommande fall samman till en post som motsvarar skillnaden i rnarknadsvärde före och efter expropriationen (prop. 1971:122 s. 189). Därutöver skall den exproprierande betala ersättning för övrig skada som kan uppkomma för ägaren.

När det gäller att värdera intrånget på en fastighet eller fastighetsdel som inte tas i anspråk genom expropriationsföretaget, skall hänsyn i regel tas till den ekonomiska enhet i vilken området kan anses ingå (prop. 1971:122 s. 191, NJA 1981 s. 351 I och II). Man är alltså inte bunden till den rådande fastighetsindelningen. I 14 kap. 8 § PBL har, med viss avvikelse från principen om den ekonomiska enheten, föreskrivits att bedömningen av om kvalifikationsgränsen i det angivna lagrummet överskridits skall ske i förhållande till den del av en fastighet som berörs av intrång. Det ligger i sakens natur att den berörda delen av en fastighet ofta är en mindre enhet än den ekonomiska enheten (PBL-betänkandet s. 150, 151).

Om ett expropriationsföretag har medfört inverkan av någon betydelse på en fastighets marknadsvärde, skall ersättning bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte förekom­mit. Detta skall dock ej gälla om företagets inverkan skäligen bör beaktas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämställda förhållanden (4 kap. 2 § ExL). Nybyggnadsförbud enligt 35 § eller 109 § BL, som beslutats i avvaktan på planläggning eller ändring av en redan gällande plan, kan ofta vara hänförliga till det företag som föranleder expropriationen. Från inverkan på marknadsvärdet av förbudet skall i sådana fall bortses (NJA 1984 s. 93 I och II).

Förväntningar om ändring av markens tillåtna användningssätt skall i princip inte föranleda ersättning. Enligt den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § ExL skall den ökning av en fastighets marknadsvärde som ägt rum efter presumtionstidpunkten räknas fastighetsägaren till godo endast om det blir

 

utrett att ökningen beror av annat än sådana förväntningsvärden. Presum- BoU 1986/87:4 tionstidpunkten är dagen tio år före ansökningen om expropriation. Om marken enligt en stads- eller byggnadsplan, som fastställts före expropri-ationsansökningen, avsatts för enskilt bebyggande, är presumtionstidpunk­ten i stället tiden för fastställelse av planen. Det innebär att värderingen i dessa fall sker med beaktande av det tillåtna användningssättet enligt den fastställda planen. Värdestegring som uppstår efter fastställelse av planen ersätts alltså bara om den visas bestå i annat än förväntningsvärden. Värdestegring som beror av fastighetsägarens egna åtgärder, t. ex. nybygg­nad, förbättring av byggnader m.m. på fastigheten eller rationalisering av fastighetsstrukturen m.m., skall däremot, liksom allmän prisstegring, räknas fastighetsägaren till godo. Innebörden av presumtionsregeln är med andra ord att fastighetsägaren åläggs att visa att en värdestegring består av annat än förväntningsvärden. I den mån förväntningsvärden uppstått före presum­tionstidpunkten tillfaller de dock fastighetsägaren.

16 kap. 39 § PBL, som avser fall där kommunen utnyttjar sin inlösenrätt enligt detaljplan eller fastighetsplan, föreskrivs att 4 kap. ExL skall tillämpas vid bestämmande av ersättning. Presumtionstidpunkten skall vara dagen tio år före den dag då talan om inlösen väcktes. Samma föreskrift finns i 14 kap. 9 § PBL, som avser fall då fastighetsägaren begär inlösen eller ersättning för intrång. Därvid gäller dock dessutom enligt 14 kap. 10 § första stycket PBL att förväntningsvärden inte i något fall skall ingå i intrångsersättning.

I motion 513 (fp) yrkande 2 hemställs att förslaget till lag om ändring i ExL skall anstå i avvaktan på att ersättningsreglerna i PBL klarlagts. Som framgått förut har riksdagen numera beslutat om PBL och de ersättningsreg­ler som den lagen innehåller. Yrkandet är därmed tillgodosett och bör avslås.

4.2.1 Markför enskilt bebyggande

4.2.1.1 Inlösen efter genomförandetidens utgång

Efter utgången av genomförandetiden för en detaljplan enligt PBL har kommunen möjlighet att upphäva eller ändra planen utan beaktande av de rättigheter som uppkommit genom planen (5 kap. 11 § andra stycket PBL). Genomförandetidens utgång har vidare den betydelsen att kommunen inom tre år därefter- dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk - får väcka talan om inlösen av mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen (6 kap. 24 § andra stycket och 15 kap. 3 § första stycket PBL). Inlösenrätten är inte formellt knuten till att marken skall användas för enskilt bebyggande enligt planen, men kommer att ha betydelse endast för sådana fall, eftersom det finns lösenregler i 6 kap. 17 § PBL beträffande mark för annat ändamål än enskilt bebyggande.

I departementspromemorian (Ds Bo 1984:2) Expropriationsersättning föreslogs att värderingsreglerna i ExL skulle utformas så att löseskillingen i de här aktuella fallen av utgången genomförandetid för mark för enskilt bebyggande skulle bestämmas med bortseende från sådan del av marknads­värdet som grundas på förväntningar om att få genomföra planen. Ersätt­ningen skulle med andra ord bestämmas med utgångspunkt i att den

 

pågående markanvändningen fortsätter. Dock skulle ersättningen lägst     BoU 1986/87:4 motsvara en fjärdedel av det marknadsvärde som skulle ha förelegat, om detaljplanen hade fått genomföras.

I lagrådsremissen uttalade departementschefen stark sympati för förslaget men avstod - med hänvisning till att förslaget inte var nödvändigt för att PBL skulle få avsedd effekt - från att lägga fram det. Departementschefen tillfogade att han avsåg att uppmärksamt följa utvecklingen. Lagrådet fann att departementschefens uttalande kunde skapa ovisshet och'ansåg det vara en brist att det inte redan nu skapas en mera definitiv klarhet i frågan om genomförandetidens inverkan på expropriationsersättningen. Departe­mentschefen genmälde (s. 99) att det är naturUgt att effekterna av en ny ordning studeras och att ytterUgare överväganden görs när tillräckliga erfarenheter har vunnits. Någon förändring av ExL:s huvudregel att marknadsvärdet skall ersättas föreslås nu alltså inte.

Bostadsutskottet, som instämmer i att någon förändring av ExL:s regler i . nu berört hänseende inte bör göras i detta sammanhang, tillfogar därvid följande kommentar. En detaljplan, vars genomförandetid har löpt ut, fortsätter att gälla tills den ändras eller upphävs (5 kap. 5 § fjärde stycket PBL). Det betyder att byggrätten enligt planen består tills kommunen tagit initiativ till ändring av planen i något avseende som berör byggrätten. Under den tid som planarbete pågår, dock högst två år, kan kommunen skjuta på . behandlingen av ansökningar om lov (8 kap. 23 § PBL). Marknadsvärdet av mark med byggrätt kommer att bero på kommunens intentioner. Hur dessa gestaltar sig för olika planområden torde till stor dél kunna bedömas med , ledning av bl. a. översiktsplanen. En viss osäkerhet om marknadsvärdets utveckling torde naturligt nog ändå bli följden av att genomförandetiden löper ut för mark där planen inte har genomförts. Som departementschefen har påpekat medför denna osäkerhet att fastighetsägaren har en press på sig att bygga i enlighet med planen under genomförandetiden. Osäkerheten kan inte bedömas bli av dén omfattningen att några särskilda regler behöver tillskapas.

Kommunen kan tänkas vilja utnyttja sin möjlighet att inom tre år från
genomförandetidens utgång lösa in obebyggd mark av endera av två skäl.
Antingen avser kommunen att själv eller efter vidareförsäljning till byggföre­
tag e. d. genomföra planen. I ett sådant fall torde marknadsvärdet, oavsett
att genomförandetiden har gått ut, ujjpgå till ett belopp sorh inkluderar
byggrätten enligt planen. Löseskillingen blir alltså bestämd med utgångs­
punkt i den (fortfarande) tillåtna markanvändningen. Eller kan kommunen '
vilja lösa marken för att skaffa sig en markreserv eller ytterligare handlings­
frihet inför en förestående planändring. len sådan situation torde marknads­
värdet kunna påverkas antingen positivt eller negativt av de nya planintentio­
nerna. Det torde härvid ofta bli aktuellt att tillämpa regeln i 4 kap. 2 § om att    '
löseskilling skall bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastighe­
ten skulle ha haft om någon inverkan av expropriationsföretaget, dvs. det
företag som föranleder den förestående planändringen, inte förekommit.
Markägaren får härigenom ett skydd rriot den värdeminskning som planin­
tentionerna kan föra med sig. Om planändringen föranleder en värdesteg­
ring, vilket t. ex. kan vara fallet om korrimunen avser att ändra det medgivna    10

 

användningssättet eller öka exploateringsgraden, torde i stället presumtions-     BoU 1986/87:4 regeln i  4 kap.  3 § ExL kunna åberopas i  fråga om  uppkommande förvantningsvärden (NJA 1981 s. 933). Dessa värden tillfaller alltså kommu­nen, om markägaren inte kan visa att värdeökningen beror av annat än förväntningarna.

4.2.1.2 Särskilda ersättningsbestämmelser för äldre stads-och byggnadsplaner. Anknytning till den s. k. garantiregeln i PBL

I propositionen föreslås en övergångsbestämmelse (punkt 2) av innebörd att om mark exproprieras, som enligt före utgången av år 1978 fastställd och vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande, och talan väcks före utgången av år 1996, skall ersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid ikraftträdandet. Den föreslagna övergångsbestämmelsen anknyter till den s. k. garantiregeln i 17 kap. 8 § PBL, men är också tillämplig i andra fall där expropriationsersättning skall bestämmas för mark inom ifrågavarande plänområden.

Utskottet förordar att riksdagen antar punkt 2 i övergångsbestämmelserna   ■ med den lydelse - innehållande en med ett halvt år senarelagt sluttid beträffande väckande av talan och visst förtydligande i andra stycket - som betecknats som utskottets förslag och som framgår av bilaga 2 till detta betänkande.

Garantiregeln innebar enligt förslaget i PBL-propositionen sammanfatt­ningsvis att en kommun under vissa förutsättningar skulle vara skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in mark, som - efter upphävande eller ändring . av en sådan stads- eller byggnadsplan m.m., vars genomförandetid skall anses ha gått ut enligt övergångsbestämmelser till PBL.(17 kap. 4 § andra stycket) - inte längre får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig. Talan om inlösen skulle väckas före utgången av år 1996. För bestämmande av inlösenersättning skulle, via en hänvisning till 14 . kap. 9 § PBL, 4 kap. ExL gälla.

Den i propositionen föreslagna garantiregeln har fått en annan utformning i den av riksdagen antagna lydelsen av 17 kap. 8 § PBL. Regeln avser numera   . inte inlösenskyldighet för kommun utan skyldighet att utge ersättning för    . skada genom en oskälig nedskärning av den byggrätt som medgetts i en äldre   ■ stads- eller byggnadsplan. Ersättningsrätten gäller till förmån inte bara för fastighetsägare utan även för innehavare av särskild rätt till fastighet. Kommunen får välja att i stället för att betala ersättning lösa in fastigheten eller rättigheten. Vidare har tiden för väckande av talan förkortats till utgången av juni 1992. Det senare hänger samman med att även reglerna för genomförandetid för äldre planer ändrats i förhållande till propositionsför­slaget. Slutligen har direkt i garantiregeln tagits in tillämpliga bestämmelser, om hur ersättningen skall bestämmas. Hänvisningen till 14 kap. 9 § PBL och vidare till 4 kap. ExL står dock kvar och kommer att få betydelse både i ersättnings-och inlösenmål.

I detta sammanhang uppmärksammar utskottet vissa brister i den antagna
lydelsen av 17 kap. 8 §. Bostadsutskottet har tidigare angett(PBL-betänkan-         


 

det s. 171) att skyddet enligt garantiregeln bör gälla under samma tid som BoU 1986/87:4 genomförandetiden för äldre planer, fastställda efter utgången av år 1978, dvs. intill utgången av juni 1992. Detta syfte nås inte med den utformning som garantiregeln nu har fått. Det kommer nämligen av praktiska skäl att vara ogenomförbart att väcka talan före utgången av juni 1992 i de fall där en planändring antas viss kortare tid före denna tidpunkt. Inte heller är det önskvärt att talan väcks utan att tillräckligt rådrum har funnits för förhand­lingar mellan sakägare och kommunen. Garantiregeln bör därför justeras så att den gäller skada som uppkommer till följd av att en äldre plan m.m. upphävs eller ändras före utgången av juni 1992.1 likhet med vad som gäller • enligt ersättningsregeln i 14 kap. 5 § första och andra styckena beträffande planändring före genomförandetidens utgång, avses beslut om ändring eller upphävande som fattas före den nämnda tidpunkten. Det krävs inte att beslutet också vunnit laga kraft. Tidpunkten för laga kraft bör dock ha den betydelsen att talan i de aktuella fallen, i likhet med vad som föreskrivs i 15 kap. 4 §, skall väckas senast inom två år från det att beslutet vann laga kraft.

Garantiregeln lider vidare av den bristen att den inte på motsvarande sätt som föreskrivs i 14 kap. 5 § tredje stycket ger skydd åt den som sökt bygglov enligt den äldre planen före utgången av juni 1992. Det bör därför föreskrivas att rätten till ersättning skall gälla även om den äldre planen ändras eller upphävs efter utgången av juni 1992, men bygglov har sökts dessförinnan och ärendet inte avgjorts före den nämnda tidpunkten.

En grundläggande förutsättning för att ersättning skall utgå är att det kommunala beslutet leder till en konstaterad skada för sakägaren. Om en plan ändras så att den fortsättningsvis tillåter bara en mindre byggrätt än förut kan skadan normalt bestämmas med utgångspunkt i byggrättsbegräns­ningen. Om planen i stället upphävs, är det däremot inte redan genom beslutet fullt klart vilken skada som upphävandet medför. Det är ju inte uteslutet att bygglov kan beviljas ändå. I detta fall kan det alltså behövas någon form av kompletterande uppgifter för skadebedömningen. Ibland torde det av de handlingar som skall utarbetas under plänförfarandet inför upphävandebeslutet framgå vilken bebyggelse som eventuellt kan medges i stället för den som tillåtits i den upphävda planen. Har områdesbestämmel­ser om byggnaders placering, utformning och utförande antagits i stället för den upphävda planen, torde dessa kunna ge motsvarande vägledning. Genom en ansökan om förhandsbesked kan sakägaren också på ett relativt enkelt sätt få besked om i vad mån bebyggelse kan få komma till stånd. I upphävandefallen torde normalt den skada som skall bedömas enligt garantiregeln sålunda inte vara större än skillnaden mellan fastighetens värde med byggrätt enligt den upphävda planen och värdet av fastigheten med den bebyggelse som kan medges efter upphävandet.

Garantiregeln uppmärksammas också i den under allmänna motionstiden 1987 väckta motionen Bo522 (fp). Motionärerna påtalar risken för rättsför­luster om ansökningar om bygglov inte hinner behandlas före talefristens utgång, dvs, utgången av juni 1992.1 yrkande 1 begär motionärerna att rätten till ersättning knyts till tidpunkten för bygglovsansökning.

Utskottet är som framgått ovan berett att medverka till att bristerna i den
beslutade lydelsen av garantiregeln undanröjs. Emellertid bör inte rätten till 12

 

ersättning knytas endast till tidpunkten för bygglovsansökningen. Den bör - BoU 1986/87:4 oberoende av om lov sökts eller ej - inträda redan när en plan upphävs eller ändras före den kritiska tidpunkten. Det är inte någon praktisk lösning att ersättning skall kunna utgå endast om den föregåtts av en formlig lovansök­ning. Genom den ändring som utskottet ovan föreslagit får motionärernas syfte i allt väsentligt ändå anses tillgodosett. Utskottet avstyrker den lösning som ett bifall till motion Bo522 (fp) yrkande 1 skulle innebära.

Utskottet föreslår med hänvisning till det ovan anförda att riksdagen antar 17 kap. 8 § i den lag om ändring i plan- och bygglagen, som framgår av bilaga 3 till betänkandet.

I motion Bo522 (fp), yrkande 2, begärs ett tillkännagivande till regeringen om att vissa myndigheter, t. ex. lantmäteriverket, skall ha informationsskyl­dighet beträffande risker för byggrättsförluster efter halvårsskiftet 1992.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att allmänheten informeras om de regler som PBL innehåller i fråga om förutsättningar för planändringar m.m. i samband med att garantiregeln upphör eller att genomförandetiden går ut. Informationsfrågorna bör dock främst vara en kommunal uppgift. Med tanke på de skiftande lokala regler som PBL ger utrymme för kommunerna att skapa, kan det sättas i fråga om centrala informationskampanjer kan fylla någon självständig funktion i de avseenden som motionärerna aktualiserar. Informationsinsatserna får förut­sättas komma till stånd utan någon riksdagens åtgärd. Motion Bo522 (fp) yrkande 2 avstyrks:

4.2.2 Markför annat än enskilt bebyggande

Regler om rätt till inlösen av mark för annat än enskilt bebyggande finns i 6 kap. 17 § PBL. I 14 kap. 1 § PBL finns också regler om skyldighet för kommunen att lösa in sådan mark eller rätt därtill om fastighetsägaren begär det.

I propositionen föreslås att en motsvarighet till 42 § BL tas in som en sista mening i 4 kap. 1 § första stycket ExL. Härigenom blir klarlagt att mark, som redan ingår i allmän väg och som enligt en detaljplan avsätts som allmän plats, får tas i anspråk av kommunen utan ersättning. Det kan anmärkas att den ursprunglige fastighetsägaren i dessa fall får förutsättas ha fått ersättning när vägen togs i anspråk med vågrätt enligt väglagen.

Vidare föreslås att gällande praxis vid inlösen av mark som enligt en detaljplan är avsedd för allmän plats, nämligen att löseskillingen bestäms på grundval av de planförhållanden som gällde närmast innan marken enligt planen lades ut för sådant ändamål, skall lagfästas (4 kap. 3 a § ExL). Bestämmelsen uttrycker samma princip som anges i 4 kap. 2 § ExL.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen i nu behandlad del.

Slutligen föreslås en övergångsbestämmelse (punkt 3) av innebörd att
expropriationsersättningen för mark, som enligt en vid ikraftträdandet
gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebygggan-
de, skall bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättnings­
principer som gällde vid ikraftträdandet. Regeln föreslås gälla fall där talan
väcks före utgången av år 1990. Tidsfristen avses vara densamma som den     13

 

som anges i 17 kap. 5 § PBL. På grund av det senarelagda ikraftträdandet av     BoU 1986/87:4

PBL anges numera i denna paragraf att i fråga om områden som omfattas av

stadsplan lösenbestämmelserna i 48 § första och tredje styckena BL skall

fortsätta att tillämpas intill utgången av juni 1991. Motsvarande ändring av

tidsangivelsen bör göras även i punkt 3 övergångsbestämmmelserna till ExL.

Även ett förtydligande i ändra stycket bör göras. Lydelsen framgår av bilaga

2.

4.3 Samordningen av reglerna om intrångsersättning

4.3.1 Inledning

Det intrång i rätten att förfoga över fast egendom som kan beslutas med stöd av olika lagar kan innebära att fastighetsägaren eller någon som härleder sin rätt från denne hindras i sin egen användning. Han får t. ex. inte avverka skog eller uppföra bebyggelse. Intrånget kan också bestå i att han får tåla annan markanvändning än den han själv önskar, t. ex. att allmänheten bereds tillträde utöver vad allemansrätten medger eller att ett område spärras av. När egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogan­de skall enligt 2 kap. 18 § regeringsformen ersättning utgå enligt grurider som bestäms i lag. För rådighetsinskränkningar av det slag som nyss beskrevs finns det däremot inte någon skyldighet enligt regeringsformen att utge ersättning till en berörd fastighetsägare. Ofta har det ändå föreskrivits att ersättning skall utgå, i vart fall om intrånget leder till en mer kvalificerad skada.

I samband med statsmakternas överväganden rörande hushållning med
mark och vatten år 1972 reformerades ersättningsbestämmelserna i ett flertal
lagar inom det mark- och miljörättsliga området. Reformen stod också i
samband med ändringar i expröpriationslagstiftningen! Syftet med ändring­
arna var att åstadkomma en ordning som innebär att när mark eller rättighet
till mark tas i anspråk med stöd av ExL eller annan lagstiftning med
inlösenverkan, t. ex. BL, skall markvärdestegring orsakad av förväntningar
om en ändrad markanvändning i princip inte ersättas. Däremot skall den
pågående markanvändningen i princip skyddas. Intrång i pågående markan­
vändning skall därför utlösa ersättningsskyldighet, om intrånget är någorlun­
da kvalificerat. I BL, NVL, väglagen, lagen om enskilda vägar och
byggnadsminneslagen, BML, föreskrevs i de ändrade reglerna ersättnings­
skyldighet för intrång genom beslut enligt de nämnda lagarna, under
förutsättning att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Den
sålunda angivna kvalifikationsgränsen kompletterades med uttalanden i
proposition 1972:111 bil. 2 s. 326 ff. som närmare angav dels hur begreppet
pågående markanvändning bör förstås, dels hur stort intrång som skall
motsvara ett avsevärt försvårande.                               '

Den sålunda uppställda kvalifikationsgränsen har sedermera införts också i VL, nämligen i fråga om intrång genom föreskrifter till skydd för yt- eller grundvattentillgångar (vattenskyddsområde). Även i skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark har begreppet avsevärt försvårande av pågående markanvändning införts. Det syftar där dock inte på någon rätt till

14

 

ersättning litan anger en gräns som inte får överskridas vid meddelandet av     BoU 1986/87:4 generella föreskrifter till skydd för naturvårdens intressen-.

När det gäller att avgöra hur stort intrång ett beslut enligt någon av de nämnda lagarna innebär för en viss sakägare och om kvalifikationsgränsen överskridits eller ej, uppstår frågan vad skadan genom intrånget värdemäs­sigt skall jämföras med: Denna fråga, som inte berörts närmare i förarbetena till 1972 års lagstiftning, har i rättspraxis (NJA 1981 s. 3511 och II) ansetts böra lösas med analogisk tillämpning av ExL:s bestämmelser. Enligt expropriationsrättsliga värderingsprinciper skall ersättning bestämmas åt varje sakägare för sig. Vid uppskattning av intrång på visst område skall hänsyn tas till den ekonomiska enhet vari området kan anses ingå.

Vid särskilt kvalificerat intrång - när synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet - gäller enligt 1972 års lagstiftning att fastighetsägaren kan påkalla inlösen av fastigheten. Ett undantag är därvid ersättningsreglerna i BML, som inte medför någon inlösenskyldighet..

4.3.2 Intrångsersättning enligt PBL-propositionen

I regeringens förslag till ersättningsbestämmelser i PBL fanns två skilda kvalifikationsgränser angivna. I fråga om beslut enligt PBL som medför intrång i form av restriktioner beträffande vegetation och markyta eller vägrat marklov (lov till schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplante­ring) inom områden som avses bli använda för bebyggelse eller där särskilda skydds- eller säkerhetsintressen gör sig gällände, föreslogs att ersättning skulle utgå om den pågående markanvändningen avsevärt försvårades, dvs. under samma förutsättning som angetts i 1972 års lagstiftning. Medför intrånget synnerligt men vid användningen av fastigheten, skulle inlösenskyl­dighet'gälla för kommunen. För intrång i användningen av mark för bebyggelse föreslogs i propositionen ersättningsrätt i tre fall: för vägrat återuppförande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad, för vägrat lov till rivning av en byggnad och för utfärdande av skyddsbestämmelser för särskilt värdefull bebyggelse. Kvalifikationsgränsen för ersättning skulle dock vara en annan än i de mafkreglerande fallen. Ersättning skulle utgå när skadan var betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastighe­ten. I dessa ersättningsfall skulle ersättning inte betalas ut för den del av skadan som ligger under kvalifikationsgränsen. Även i dessa fall skulle uppkomsten av synnerligt men vid användningen av fastigheten medföra rätt ' att påkalla inlösen.

4.3.3 Intrångsersättning enligt PBL     .

Bostadsutskottet (BoU 1986/87:1 s. 138) godtog att två ohka kvaUfikations-
gränser användes för ersättningsfallen i PBL. Dock ansåg utskottet att den i
propositionen föreslagna ordningen borde något jämkas och i vissa fall
förtydligas. Utskottets förslag, som antogs av riksdagen, innebär att kommu­
nen skall ersätta skada tiU följd dels av vägrat lov till återuppförande av en på
annat sätt än genom olyckshändelse förstörd byggnad (14 kap. 8 § första
stycket 1 PBL), dels av vägran att tillåta rivning av särskilt värdefull                   15

 

bebyggelse (14 kap. 8 § första stycket 2 PBL), allt i den mån skadan är     BoU 1986/87:4 betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten.. Från ersättningen skall dras av ett belopp som motsvarar vad som understiger kvalifikationsgränsen.

Intrång genom skyddsbestämmelser för särskilt värdefull bebyggelse (14 kap. 8 § första stycket 3 PBL) skall ersättas av kommunen, om bestämmel­serna medför att den pågående användningen avsevärt försvåras. Samma kvalifikationsgräns skall gälla i fråga om intrång genom bestämmelser om vegetation och markyta och genom vägrat marklov (lov till schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering) i bebyggelseområderi och skydds-och säkerhetsområden (14 kap. 8 § första stycket 4 och 5). Kvalifikations­gränsen för de sistnämnda fallen har dock modifierats på det sättet att den pågående markanvändningen skall ha avsevärt försvårats inom berörd del av fastigheten. Vad som är att förstå som en berörd del har utskottet närmare angivit på s. 147 ff. i PBL-betänkandet. På en fastighet, där den pågående markanvändningen är skogsbruk och där det t. ex. beslutats om förbud mot trädfällning på vissa delar av fastigheten, skall inverkan av förbudet bedömas i förhållande till den behandlingsenhet, dvs. ett eller flera skogsbestånd, som avses bli avverkade samtidigt och som förbudet gäller för. Det ligger i sakens natur att behandlingsenheten typiskt sett är en mindre enhet än den ekonomiska enheten, även om det självfallet någon gång kan finnas mindre skogsfastigheter som består av bara en eller ett fåtal behandlingsenheter. Ett förbud mot trädfällning som berör en liten behandlingsenhet kan därför ofta komma att medföra att kvalifikationsgränsen för ersättning överskrids.

Genom de ändringar i utformningen av ersättningsreglerna och tillhörande kvalifikationsgränser som riksdagen beslutat om i förhållande till PBL-propositionen, aktualiseras en del nya frågor om anpassningen till anknytan­de lagstiftning, frågor som givetvis inte kunnat lösas inom ramen för följdlagstiftningspropositionen. Dessa frågor berör såväl regler om intrång i den pågående markanvändningen till förmån för natur- och miljövårdsintres­sen som regler till skydd för värdefull bebyggelse.

Den omständigheten att inte mindre skador ersätts aktualiserar också frågan om hur den sammanlagda verkan av flera mindre intrång skall bedömas i förhållande till kvalifikationsgränsen. Till frågorna om s. k. ackumulerad skada skall utskottet återkomma efter att ha behandlat samordningen av reglerna om kvalifikationsgräns. Detsamma gäller också vissa frågor om ansvaret för rättegångskostnader i mål om intrångsersätt­ning.

Som nämndes tidigare finns det ersättningsregler till skydd för pågående markanvändning också i väglagen och lagen om enskilda vägar. Anknytning­en av dessa lagar till PBL behandlas i proposition 1985/86:118, vilken hänvisats till trafikutskottet. Bostadsutskottet finner därför att det bör vara trafikutskottets uppgift att ta ställning till samordningen av ersättningsbe­stämmelserna i väglagstiftningen med PBL.

16

 

4.3.4 Intrång i pågående markanvändning av hänsyn till natur- och miljövård      BoU 1986/87:4

1 NVL finns ett flertal bestämmelser som ger möjlighet att reglera använd­
ningen av mark.

Följande beslut om bildande av naturreservat (7—12 §§ NVL), naturmin­ne (13 § NVL) och naturvårdsområde (19 § NVL) kan föranleda sådant intrång i användningsmöjligheten för en fastighet att en ersättningsfråga kan bli aktuell.

Vid bildande av naturreservat skall länsstyrelsen enligt 8 § NVL ange grunden för beslutet och föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som befinns nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Befinns sedermera att en ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare inskränkningar erfordras, får länsstyrelsen ompröva och utvidga sitt beslut.

Enligt 9 § NVL får länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla intrång dels genom anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar, dels genom gallring, röjning, slätter, plantering, avspärrning eller liknande åtgärd, dels genom att allmänheten bereds tillträde till område där den annars inte skulle ha ägt tillträde.

Av 11 § NVL framgår vidare att länsstyrelsen, där fråga har uppkommit om bildande av naturreservat eller utvidgning av reservatsföreskrifter, får för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd som skulle strida mot syftet med de ifrågasatta reservatsföre­skrifterna.

Enligt 13 § NVL får till fastighet hörande naturföremål, som behöver särskilt skydd, tillsammans med erforderligt område på marken fridlysas av länsstyrelsen som naturminne. Markområdet skall avpassas efter vad som krävs för att bevara naturföremålet och bereda nödvändigt utrymme däromkring. Vad som stadgas i 8-12 §§ NVL gäller i tillämpliga delar även naturminne.

Enligt 26 § NVL är fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet berättigade till ersättning för intrång som uppkommer genom föreskrifter som beslutats med stöd av 8 och 9 §§ NVL, om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Innebär en föreskrift enligt 8 § NVL förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning inte i anledning av den föreskriften utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud meddelats enligt 11 § NVL och vägras tillstånd som där avses, är sakägare berättigad till ersättning som för en föreskrift enligt 8 och 9 §§ NVL.

Ersättning utgår inte bara för intrång utan givetvis också om föreskrifterna innebär att mark tas i anspråk.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av en fastighet, kan ägaren enligt 28 § NVL fordra att fastigheten löses in.

I fråga om ersättning och inlösen skall ExL tillämpas i den mån inte annat         i

2 Riksdagen 1986/87.19 saml. Nr 4

föreskrivs i NVL. Presumtionstidpunkten är dagen tio år före det talan väcks      BoU 1986/87:4 vid domstol.

I 31 -36 §§ finns ytterligare regler om bestämmande av ersättning genom engångsbelopp eller årligt belopp, om vissa frister för anhängiggörande av ersättningsanspråk och om rättegångskostnader m.m. Reglerna innebär bl. a. att länsstyrelsen, innan ett möjligen ersättningsgrundande beslut fattas, kan förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att anmäla anspråket till länsstyrelsen, vid påföljd att rätten att föra ersättningstalan går förlorad (32 §).

Kvalifikationsgränsen avsevärt försvårande av pågående markanvändning gäller också vid bildande av naturvårdsområde enligt 19 § NVL. För intrång eller ianspråktagande genom föreskrifter meddelade till skydd för ett sådant område finns dock inte någon rätt till ersättning. Området får inte förklaras' vara naturvårdsområde, om de åtgärder som bör vidtas är så ingripande att kvalifikationsgränsen överskrids. Då skall i stället området avsättas som reservat med den rätt till ersättning som följer därav. Omvänt får inte heller området avsättas till naturreservat, om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området förklaras som naturvårdsområde (7 § NVL).

I sammanhang med de nu beskrivna reglerna i NVL kan nämnas även reglerna i VL till skydd för vattentäkter. Enligt 19 kap. 2 § VL kan länsstyrelsen besluta om behövligt skyddsområde för yt- eller grundvatten­tillgång som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas för vattentäkt (vatten­skyddsområde). Länsstyrelsen skall därvid föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. Exempel på sådana föreskrifter är förbud mot bebyggelse, utsläpp av avloppsvatten, täktverksamhet, användning av gödsel och bekämpningsmedel, lagring av oljor och kemikalier, bad, båtfart och fiske. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför. Föreskrifter, som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk, får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs. Fastighets­ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har enligt 19 kap. 7 § rätt till ersättning, om föreskrifterna medför att kvalifikationsgränsen överskrids eller att mark tas i anspråk. Ersättningen skall betalas av den som begärt föreskrifterna. Om en föreskrift medför förbud att vidta vissa åtgärder utan tillstånd, utgår ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastighe­ten, är den ersättningsskyldige skyldig att lösa fastigheten.

I detta sammanhang bör beskrivas även de regler som tagits in i
skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark om hänsynstagande
till naturvårdens intressen. I 21 § skogsvårdslagen och 6 a § lagen om skötsel
av jordbruksmark har getts bemyndigande för regeringen eller den myndig­
het som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om sådana
hänsynstaganden. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras. I förordningar har regeringen
bemyndigat skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen att meddela föreskrifter-   18

 

na. Dessa innehåller generella regler för hur skogsbruk resp. jordbruk skall BoU 1986/87:4 bedrivas med hänsyn till t. ex. hyggesstorlek och hyggesform, flora och fauna, boträd, sällsyntadjuroch växter, friluftsliv och rekreation, kulturmin­nen, vattendrag, stigar, sträckningen av skogsbilvägar, landskapsbild, åker-holmar och odlingsrösen, stenmurar och briikningsvägar, träd och buskar, våtmarker och mindre ytvatten, användningen av kemiska medel, niarkav-vattning, bevattning, nedläggning, nyodling, husbehovstäkter m.m. Före­skrifterna är tämligen detaljerade, men de är givetvis generella och inte meddelade med tanke på någon viss fastighet. Det är därför en bedömnings­fråga vilken inverkan på den pågående riiarkanvändningen i ett enstaka fall som föreskrifterna kan ha. I den mån föreskrifternas samlade verkan skulle medföra ett avsevärt intrång i den pågående markanvändningen på en viss fastighet, kan det inte hävdas att de skall tillämpas fullt ut. Någon rätt till ersättning finns inte föreskriven i lagarna. Det kan tilläggas att.föreskrifter­nas verkan i förhållande till en viss fastighet eller fastighetsdel kan konkretiseras genom att resp. tillsynsmyndighet (skogsvårdsstyrelse eller lantbruksnämnd) med stöd av 24 § och'9 a § resp. lag meddelar ett sådant föreläggande eller förbud som behövs för att föreskrifterna skall efterlevas. Föreläggande eller förbud, som skall riktas till en viss person, får i princip meddelas först när det visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förbud meddelas omedelbart. Även för föreläggande eller förbud gäller - utan särskild föreskrift i lagtexten - begränsningen att den pågående markanvändningen inte avsevärt får försvåras. Ett ingripande får givetvis inte gå längre än de föreskrifter som det stödjer sig på.

Jordbruksutskottet har i sitt yttrande såvitt rör ersättningsreglerna funnit att starka skäl talar för att ersättningsreglerna i 26 § NVL i största möjliga utsträckning överensstämmer med motsvarande bestämmelser i PBL. Bl. a. med hänsyn till att kommunerna i vissa fall skall få möjlighet att tillämpa även NVL, synes det utskottet naturligt att kvalifikationsgränsen blir enhetligt fastställd i PBL och NVL. Det kan lämpligen ske genom att man i 26 § första stycket NVL infogar orden "inom berörd del av fastigheten". Med hänsyn till konstruktionen av 19 § NVL, som anger förutsättningarna för bildande av naturvårdsområde, bör motsvarande ändring göras också där. Bestämmel­serna i VL om vattenskyddsområde ger, enligt jordbruksutskottets uppfatt­ning, möjlighet att ålägga restriktioner som till utformning och verkan nära överensstämmer med intrång som kan aktualiseras med stöd av PBL och NVL. Jordbruksutskottet föreslår med hänvisning härtill att 19 kap. 7 § första stycket VL ändras på det sätt som föreslagits i fråga om NVL. Beträffande däremot skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruks­mark räknar jordbruksutskottet med att det i praktiken inte behöver bli något problem med att behålla nuvarande bestämmelser. Någon ändring av dessa förordas därför inte.

4.3.5 Intrång i användningen av skyddsvärda byggnader

Som framgått ovan ger PBL möjlighet för kommunerna att skydda värdefulla

byggnader och bebyggelsemiljöer. Grunden för skyddsmöjligheterna är            1

 

föreskriften i 3 kap. 12 § PBL enligt vilken byggnader, som är särskilt     BoU 1986/87:4

värdefulla från  historisk,  kulturhistorisk,  miljömässig eller konstnärlig

synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, inte får

förvanskas. Enligt 3 kap. 13 § tredje stycket skall sådana byggnader också

underhållas så att deras särart bevaras. Dessa regler skall tillämpas bl. a. vid

planläggning och lovprövning enligt PBL. De föranleder inte någon rätt till

ersättning för den som måste följa dem och därvid ser sig hindrad i sitt

utnyttjande av egendomen.

I en detaljplan eller i områdesbestämmelser har kommunerna vidare möjlighet att konkretisera och förstärka skyddet för de särskilt värdefulla byggnaderna genom att förordna (5 kap. 7 § resp. 16 § PBL) dels om rivningsförbud för byggnaderna, dels om skyddsbestämmelser, dvs. mer detaljerade regler om hur byggnaderna skall bevaras med avseende på underhåll och ombyggnadsmöjligheter.

Även utan att rivningsförbud har beslutats finns det möjlighet för kommunen att vägra rivningslov för de värdefulla byggnaderna (8 kap. 16 §). Skyldighet att söka rivningslov gäller inom område med detaljplan, men kan utanför sådana områden införas genom områdesbestämmelser (8 kap. 8 §).

Vägran att medge rivning samt utfärdande av skyddsbestämmelser skall, när det innebär ett mer kvalificerat intrång, medföra ersättningsskyldighet (14 kap. 8 § PBL). Som framgått ovan gäller att ersättning i fall av vägrad rivning utgår först för en skada som är betydande i förhållande till berörd del av en fastighet. Ersättningsskyldigheten inträder när rivningsförbud bestäms eller när lov vägras.

För en skada som uppkommer genom att skyddsbestämmelser beslutas, är kommunen ersättningsskyldig, om pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Med berörd del avses här, enligt PBL-propositionen (s. 393), byggnaden med tillhörande normalstor tomt.

Genom PBL får kommunen således möjlighet att skydda värdefull bebyggelse på i princip samma sätt som staten har enligt BML. PBLvilar också på den uppfattningen att kommunen skall kunna ge samma skydd åt kulturvärdena som nu enbart kan åstadkommas genom länsstyrelsens beslut om byggnadsminnesförklaring (PBL-propositionen s. 446). Därmed aktuali­seras också frågor om samordningen mellan PBL och BML, inkl. ersättnings­reglerna i de båda lagarna.

Förutsättningen för en byggnadsminnesförklaring enligt BML är att en byggnad bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och att den med hänsyn härtill är synnerli­gen märklig. BML gäller inte för byggnader som tillhör staten eller utgör fast fornlämning. Lagen gäller inte heller för kyrkliga byggnader (1 § BML).

Genom skyddsföreskrifter skall anges i vilka delar en byggnadsminnes-
förklarad byggnad inte får ändras och i vilka hänseenden och på vad sätt
byggnadens ägare har att sörja för vården av byggnaden. Föreskrifterna får
även avse att ett kringliggande område skall hållas i ett sådant skick att
byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas. Skyddsföreskrifterna
skall i görligaste mån utformas i samförstånd med byggnadens ägare och
ägare till kringliggande område. Ägare får inte åläggas mer omfattande
skyldigheter än som oundgängligen är nödvändigt för bibehållande av               20

 

byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens BoU 1986/87'4 användning och ägarens skäliga önskemål (2 § BML). Om en ändring av ett byggnadsminne i strid mot skyddsföreskrifter är nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller eljest är påkallad av särskilda skäl, får länsstyrelsen ge tillstånd till ändringen (3 § BML). Försummelser i fråga om skyddsföre­skrifter kan föranleda föreläggande för ägaren att vidta erforderliga åtgärder i den mån åtgärderna inte är oskäligt betungande med hänsyn till byggnadens användning. Följs inte föreläggandet, kan länsstyrelsen låta utföra åtgärder­na på ägarens bekostnad (4 § BML). I avvaktan på slutlig prövning av frågan om byggnadsminnesförklaring får länsstyrelsen för viss tid förbjuda åtgärder som äventyrar byggnadens kulturhistoriska värde (7 § BML). En byggnads­minnesförklaring kan hävas eller jämkas (15 och 16 §§ BML). Det finns vidare straffbestämmelser samt vites- och handräckningsregler i fråga om överträdelse av skyddsföreskrifter (17 och 18 §§ BML).

Ersättningsbestämmelserna i BML har följande konstruktion. Medför skyddsföreskrifter att pågående användning av en byggnad eller ett område avsevärt försvåras, är fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten (5 § första stycket BML). Även för skada till följd av förbud enligt 7 § är staten ersättningsskyldig. Det finns vidare vissa ersättningsregler till förmån för borgenär med panträtt i fastigheten (11 § BML). Vid bestämmande av ersättning tillämpas ExL i den mån det inte finns avvikande regler i BML (12 § BML). Ersättning kan utgå med årligt belopp, som vid ändrade förhållanden kan omprövas (5 § andra stycket BML). I likhet med vad som gäller enligt NVL kan länsstyrelsen, innan byggnadsminnesförklaringen utfärdas, förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att anmäla anspråket inom två månader, vid påföljd att rätten att föra ersättningstalan annars går förlorad (9 § BML).

Någon rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen, om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastighet, har inte föreskrivits. Det torde inte heller följa någon rätt för staten att ta mark eller byggnad i anspråk enligt BML. Det bör framhållas att ersättningsbestämmelserna såvitt känt aldrig tillämpats vid någon domstol. Byggnadsminnesförklaring har alltså hittills kunnat utfärdas i samförstånd med berörda sakägare, så som också förutsätts i 2 § andra stycket BML. Till bilden av tillämpningen av BML hör också de möjligheter som finns att få statligt stöd för upprustning och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Som framgår av redogörelsen finns det alltså vissa skillnader i konstruktio­nen av å ena sidan PBL:s regler om skydd för den värdefulla bebyggelsen samt ersättning åt sakägare och å den andra sidan BML:s regler om skyddsföreskrifter och ersättning. Enligt PBL gäller en kvalifikationsgräns -betydande skada - i fall skadan uppkommer till följd av vägrad rivning, och en annan - avsevärt försvårande av pågående markanvändning - om skadan uppkommer genom skyddsbestämmelser. I BML finns bara en kvalifika­tionsgräns: avsevärt försvårande av pågående användning.

Avsikten med regeringens förslag är dock att tillämpningen av den ena
lagstiftningen inte skall utesluta tillämpning av den andra. I PBL-propositio­
nen (s. 447) framhålls att det kan finnas situationer där det finns behov av att
meddela skyddsbestämmelser enligt PBL för att bevara ett värdefullt                21

 

bebyggelseområde där någon eller några byggnader redan är byggnadsmin- BoU 1986/87'4 nesförklarade. Till bemötande av kritiska synpunkter från lagrådet har departementschefen i följdlagstiftningspropositionen (s. 134) anfört bl. a. att de föreskrifter som finns om samordningen av kommunala och staliga beslut bör medföra att motstridiga eller dåligt samordnade beslut undviks. I följdlagstiftningspropositionen har föreslagits att ersättningsreglerna i BML utformas så att de stämmer överens med motsvarande regler i PBL-propositionen. Sålunda föreslås att ersättning för skada till följd av beslut om skyddsföreskrifter skall utges endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastigheten. Vidare föreslås att ersättningen skall minskas med det belopp som ligger under kvalifikationsgränsen. Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, föreslås att domstolen skall förordna att ersättningen skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts. Med viss avvikelse från ExL:s eljest tillämpliga regler föreslås också att ersättningen för minskat marknadsvärde skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet, varvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen. Regeringens förslag - som tillkommit innan bostadsutskottet avslutat sin behandling av PBL - tillgodoser alltså inte behovet av samordning mellan å ena sidan BML och å den andra PBL i den utformning som den lagen slutligen fått. Detta ger anledning till ytterligare överväganden rörande utformningen av BML.

Kulturutskottet har i sitt yttrande i nu aktuell del inledningsvis anfört följande:

Utskottet konstaterar att den utformning som ersättningsreglerna i PBL fått på förslag av bostadsutskottet medför viss svårighet när det gäller att åstadkomma full kongruens mellan bestämmelserna i byggnadsminneslagen och PBL.

Den i proposition 1985/86:90 föreslagna ändringen av 5 § byggnadsmin­neslagen innebär i förening med ett ändringsförslag beträffande 12 § - att byggnadsminnesförklaring likställs med rivningsförbud såtillvida att om skada uppstår ersättning för intrånget skall utgå efter samma ersättningsprin­cip som ersättning vid rivningsförbud enligt PBL. Enligt förslaget till lagtext gäller då den högre kvalifikationsgränsen. För det fall att syftet med byggnadsminnesförklaring är att förhindra rivning råder således i princip överensstämmelse mellan förslaget i proposition 1985/86:90 och PBL.

Däremot kommer kompensation för skada uppkommen genom verkan av skyddsföreskrifter att utgå efter olika kvalifikationsgränser i PBL och i byggnadsminneslagen om regeringens förslag till ändringar i sistnämnda lag antas.

Kulturutskottet hänvisar vidare till bostadsutskottets uttalande i PBL-
betänkandet (s. 144) att det är angeläget att det finns en överensstämmelse i
ersättningsreglerna mellan olika lagar och att de preciseringar och föränd­
ringar som bostadsutskottet föreslår beträffande PBL bör få genomslag även
i följdlagstiftningen. Kulturutskottet delar denna uppfattning och förordar
därför att ersättningsreglerna i PBL och i byggnadsminneslagen samordnas.
För att detta skall kunna ske kan det, enligt utskottet, bli nödvändigt att låta
även byggnadsminneslagen få en sådan utformning att rivningsfrågor kan
regleras fristående från reglering av underhåll och ändringar av byggnader.      22

 

Kulturutskottet föreslåratt bostadsutskottet gör de ändringar i byggnads-     BoU 1986/87'4 minneslagen som följer av kulturutskottets ställningstagande.

4.3.6 Överväganden om enhetliga kvalifikationsgränser

Bostadsutskottet står kvar vid sin uppfattning att det är angeläget att ersättningsregler i olika lagar stämmer överens med varandra. Strävan efter överensstämmelse blir särskilt motiverad i den mån ersättning skall utgå enligt skilda lagar för intrång av i princip samma art.

Som framgått av den ovanstående redogörelsen har de regleringsmöjlighe­ter som PBL ger i fråga om vegetation och markyta samt marklovsplikt i områden avsedda för bebyggelse eller där särskilda skydds- eller säkerhetsin­tressen gör sig gällande, ett samband med regleringsmöjligheterna dels i NVL i fråga om områden för naturreservat, riaturminnen och naturvårdsom­råden, dels i VL när det gäller vattenskyddsområde. För en samordning av kvalifikationsgränsen i PBL, NVL och VL talar också det förhållandet att kommunerna avses få ett vidgat ansvar för tillämpningen av bestämmelserna i NVL i fråga om naturreservat och naturvårdsområden. (Se vidare avsnitt 7.) Bostadsutskottet instämmer därför i jordbruksutskottets förslag att kvalifi- ■ kationsgränsen i 26 § NVL och 19 kap. 7 § VL anges med infogande av orden "inom berörd del av fastigheten" så att den därefter stämmer överens med motsvarande kvalifikationsgräns i 14 kap. 8 § andra stycket PBL. Även i 19 § NVL, där frågan om pågående markanvändning avsevärt försvåras eller inte är avgörande för om den ersättningsfria regleringsformen naturvårdsområde kan användas, bör en motsvarande justering göras. Utskottets förslag till lagtext framgår av bilaga 2.

När det gäller att avgöra hur stor del av en fastighet som är berörd av intrång enligt NVL resp. VL bör bostadsutskottets uttalanden i PBL-betänkandet (s. 148 ff.) tjäna tillledning för tillämpningen. Det kan här tillfogas att länsstyrelserna till följd av den föreslagna utformningen av 19 § NVL i vissa fall kan behöva göra en relativt ingående bedömning av verkningarna av tilltänkta föreskrifter för ett naturvårdsområde eller vat­tenskyddsområde i fråga om den pågående markanvändningen inom de berörda delarna av det aktuella området.

Vad härefter gäller frågan om motsvarande jämkning bör göras i skogs­
vårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark är enligt bostadsutskot­
tets mening följande att beakta. Ingendera lagen innehåller några ersätt­
ningsregler. Kravet att pågående markanvändning inte avsevärt får försvåras
gäller enligt dessa lagar för de föreskrifter, dvs. den normgivning, som
skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen med stöd av bemyndigandet i de båda
lagarna och ytterst i 8 kap. 7 § första stycket 4 och 11 § regeringsformen, får
utfärda med giltighet för alla fastigheter i landet där det finns skogsmark eller
bedrivs jordbruk. Det skulle givetvis inte vara möjligt att utforma föreskrif­
terna så att de innehåller riktlinjer specialanpassade till varje tänkbar
"berörd" fastighetsdel. Även om det är önskvärt med likalydande bestäm­
melser i olika lagar, vore det således meningslöst att föreskriva en motsvaran­
de begränsning av bemyndigandet att utfärda föreskrifter i 21 § skogsvärdsla-
gen och 6 a § lagen oni skötsel av jordbruksmark.                                              23

 

Som framgått förut (avsnitt 4.3.4) har det, beträffande de förelägganden BoU 1986/87:4 och förbud som tillsynsmyndigheterna med stöd av 24 § och 9 a § resp. lag får besluta om, inte i lagtexten uttryckligen föreskrivits någon inskränkning med innebörd att ingripandena inte får innebära att den pågående markanvänd­ningen avsevärt försvåras. Att en sådan inskränkning ändå gäller för de regionala tillsynsmyndigheterna följer av att dessa givetvis inte får gå längre än de av skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifterna ger stöd för och av att dessa föreskrifter i sin tur inte får göras mer ingripande än bemyndigandet i 21 § och 6 a § resp. lag medger.

I riktlinjer för länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i januari 1984 (SNV PM 1827) har naturvårdsverket och skogsstyrelsen gemensamt fram­hållit att omständigheterna i det enskilda fallet, t. ex. en skogsbruksåtgärds omfattning, som i sin tur ofta har ett samband med brukningsenhetens storlek, kan inverka vid bedömningen av toleransgränsens nivå. Det framhålls vidare i riktlinjerna bl. a. att skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen kan gå lika långt i fråga om naturvårdshänsyn genom tillämpning av skogsvårdslagen som genom 19 § NVL och att båda myndigheterna har samma möjlighet att ingripa med förelägganden för att nå sina syften. Påpekandet i riktlinjerna innebär självfallet att anspråken på naturvårdshän­syn enligt skogsvårdslagen inte kan gå längre än ett förordnande enligt 19 § NVL.

Såvitt bostadsutskottet har erfarit tillämpas de aktuella skötsellagarna med respekt för den grundläggande begränsningen i fråga om inverkan på den pågående markanvändningen och utan nämnvärda konflikter med skogs­bruks- och jordbruksintressena. Det vore olämpligt att rubba en väletablerad praxis som accepteras av berörda parter. Det kommer även i fortsättningen att vara möjligt att säkerställa naturvårdshänsynen i skogs- och jordbruket genom ingripanden med stöd av skötsellagstiftningen såväl som med stöd av 19 § NVL. Vid tillämpningen av den senare bestämmelsen kommer enligt utskottets förslag uttryckligen att gälla att förhållandena på berörd fastig­hetsdel skall beaktas. Även utan att ett uttryckligt stadgande med motsvaran­de innebörd införs i skötsellagarna, förutsätter utskottet att tillämpningen av dessa även fortsättningsvis kommer att vägledas av hur 19 § NVL tillämpas. En fastighetsägare skall alltså inte behöva tåla ett större intrång på grund av tillämpningen av skötsellagstiftningen än om 19 § NVL hade tillämpats i motsvarande situation.

Bostadsutskottet ansluter sig på de här anförda skälen till jordbruksutskot­tets bedömning att någon ändring av 21 och 24 §§ skogsvårdslagen resp. 6 a och 9 a §§ lagen om skötsel av jordbruksmark inte är nödvändig.

I fråga om skadeersättning för intrång i användningen av skyddsvärda
byggnader gäller enligt PBL skilda kvalifikationsgränser. Beslut om vägrad
rivning föranleder ersättning om skadan är betydande i förhållande till värdet
av den berörda delen av fastigheten, medan beslut om skyddsbestämmelser
leder till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras
inom den berörda fastighetsdelen. Den förra kvalifikationsgränsen ligger
högre än den senare. Systemet med två kvalifikationsgränser gör att PBL inte
stämmer överens vare sig med den nuvarande eller den föreslagna utform­
ningen av BML. Samtidigt är det både regeringens och bostadsutskottets          24

 

avsikt att PBL och BML skall ge i princip samma skyddsmöjligheter och att BoU 1986/87:4 båda lagarna skall kunna tillämpas parallellt. Detta talar med styrka för att inte bara skyddsmöjligheterna utan även ersättningsreglerna utformas på samma sätt i de båda lagarna. Kulturutskottet har också föreslagit att bostadsutskottet gör de ändringar i BML som följer av utskottets ställnings­tagande i fråga om PBL.

En byggnadsminnesförklaring enligt dagens regler innebär normalt att byggnaden inte får ändras och medför därför, utan att ordet kommer till uttryck i lagtexten, ett rivningsförbud för den aktuella byggnaden. Den ersättning som kan utgå enligt BML skall i sådana fall beräknas så att även den skada innefattas i ersättningen som kan uppstå för fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt genom att han inte får riva en uttjänt byggnad och - i enlighet med vad som tillåts i en gällande plan (prop. 1972:111 bil. 2 s. 357) - ersätta den med en ny, mer ekonomisk med samma användning. Det förhållandet att BML ger rätt även till ersättning för förlorad nybygg­nadsrätt i enlighet med en plan, kommer - om BML inte ändras - att framstå som en viss skillnad i jämförelse med PBL eftersom PBL ger rätt till ersättning för det fall att någon vägras att återuppföra en byggnad som är i huvudsak likadan som den tidigare. Vad slags byggnad som är tillåten i en plan har därmed i princip ingen betydelse för ersättningsrätten. (PBL-betänkandet s. 142 f.)

Skadan vid en byggnadsminnesförklaring kan utöver förlorad nybyggnads­rätt givetvis också bestå i kostnader för upprustning av byggnaden och fördyrat framtida underhåll.

Liksom fallet är med PBL anser bostadsutskottet att ersättningen enligt BML bör kunna beräknas separat för den rivningshindrande verkan av byggnadsminnesförklaring å ena sidan och å den andra effekterna av att sakägaren förpliktas att rusta upp och bevara byggnaden i gott skick. Samma skäl som motiverat bostadsutskottet att för PBL:s vidkommande föreslå en kvalifikationsgräns som är högre för fallen av vägrad rivning än för skyddsbestämmelsefallen (se PBL-betänkandet s. 139 f.) föranleder nu bostadsutskottet att föreslå en tudelning av kvalifikationsgränsen för skade­ersättning vid en byggnadsminnesförklaring. Ersättning för den rivnings-hindrande verkan av en byggnadsminnesförklaring bör således utgå först i och med att skadan av rivningsförbudet blivit betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. Uppkommer skadan genom särskilda förpliktelser i skyddsföreskrifterna att underhålla och bevara byggnader, bör ersättning utgå om pågående markanvändning därigenom avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Därvid bör samma bedömningsgrunder kunna användas som utskottet redogjort för i PBL-betänkandet, s. 142 ff. och 151 f.

Som framgått ovan (avsnitt 4.3.5) skall enligt 2 § BML anges i vilka delar
en byggnad inte får ändras. Det finns alltså utrymme att reglera ett delvis
bevarande av en byggnad, även om detta sannolikt bör vara aktuellt endast i
undantagsfall. Det kan dock tänkas fall där en svårt nedgången byggnad
framstår som synnerligen märklig med hänsyn till vissa detaljer, men där
bevarandet av dessa kan ordnas utan att för den skull hela byggnaden måste
stå kvar. Ett fasadparti kan t. ex. infogas i en ny byggnadskropp. I sådana fall 25

 

bör det vara möjligt för länsstyrelsen att undanta den rivningshindrande     BoU 1986/87:4 verkan från skyddsföreskrifterna och därmed undgå ersättningskrav för den uteblivna nybyggnadsrätten.

Även i ett annat hänseende skiljer sig BML från PBL. Någon rätt för
fastighetsägare att vid synnerligt men i användningen påkalla inlösen-finns
inte i BML. I regeringens förslag till lagrådet fanns förslag om att lagarna
även i detta hänseende skulle stämma överens med varandra. I följdlagstift-           ■:

ningspropositionen (s. 209) redovisas lagrådets invändningar mot införande av en inlösenbestämmelse i BML. Lagrådet hänyisade bl. a. till BML:s karaktär av samförståndslag och till att det finns möjlighet att expropriera historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse enligt 2 kap! 8 § ExL. Regeringen frånföll därefter sitt förslag med hänvisning till att en lösenbe­stämmelse skulle kunna antyda en tillämpning av BML som mindre väl stämmer överens med lagens syfte.

Bostadsutskottet anser att ersättningsreglerna i BML så långt som möjligt bör vara kongruenta med motsvarande regler i PBL och anknytande lagar. I samtliga i detta avsnitt aktuella lagar utom BML finns det inlösenbestämmel­ser. Det är här inte fråga om statens behov av att i vissa fall lösa in värdefull bebyggelse. Detta behov kan tillgodoses med den regel i ExL som lagrådet nämnt i sitt yttrande. I stället gäller det här om fastighetsägaren skall ha rätt att vid särskilt kvalificerat intrång få fastigheten inlöst. Även i BML bör det enligt utskottets uppfattning föras in en regel om lösenskyldighet för staten för det fall intrång genom en byggnadsminnesförklaring medför ett synnerligt men vid användningen av fastigheten.

Detta förslag grundas inte på att bostadsutskottet skulle ha en från BML:s förarbeten avvikande uppfattning om vikten av ett fruktbärande samarbete mellan företrädare för byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Att lösningar bör sökas i samförstånd framgår på flera sätt av BML och lagen bör i det hänseendet inte ändras. Ett viktigt led i uppnåendet av samförstånd är statens möjligheter att ekonomiskt stödja upprustningen av de värdefullaste byggnaderna. Eftersom BML hittills kunnat tillämpas utan tvist mellan parterna inför domstol, bör det med stor sannolikhet kunna påstås att en inlösenregel till fastighetsägarens förmån knappast kommer att ställas på sin spets. Detta torde i lika hög grad gälla BML som PBL där en lösenbestämmelsé redan finns. Det saknas enligt utskottets mening tillräckliga skäl att systematiskt utforma lagarna på olika sätt i fråga om inlösenmöjligheterna.      '

Det kan i detta sammanhang påpekas att den föreslagna regeln om lösenskyldighet, i likhet med lösenskyldighetsregeln i 14 kap. 8 § tredje stycket PBL och motsvarande regler i NVL och VL, avser men som uppkommer för hela fastigheten. Att ett intrång kan bli synnerligen kvalificerat för en viss berörd del av fastigheten, medför alltså inte att det uppstår någon skyldighet att lösa in denna del.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen antar det förslag till lydelse av de aktuella bestämmelserna i NVL, VL och BML som upptagits i bilaga 2. I BML blir även vissa följdändringar aktuella med anledning av införandet av en inlösenregel.

26

 

4.3.7 Överväganden rörande enhetliga regler om ackumulerad skada           BoU 1986/87:4

4.3.7.r Behovet även ackumuleringsregel

Redan i PBL-propositionen fanns en regel om att när bedömningen gjordes av huruvida kvalifikatioiisgränsen för skadeersättning- resp. för inlösen överträtts eller ej, skulle även skador av tidigare beslut enligt PBL beaktas, såvida sådana beslut meddelats inom tio år från det senaste beslutet (14 kap. 8 § fjärde stycket PBL). Bostadsutskottet fann att denna regel om inverkan av s. k. ackumulerad skada inte bara borde gälla heslut enligt PBL. Regeln utformades därför så att även beslut meddelade inom samma tidrymd enligt 8,9,11 och 19 §§ NVL skall beaktas. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstagande enligt 21 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Bostadsutskottets förslag, som innebar ett delvis tillgodose­ende av motion Bo518 (c), grundas på överväganden som redovisas i PBL-betänkandet s. 152 ff. Det huvudsakliga motivet till utskottets ställ­ningstagande var att det enligt utskottets mening vore stötande om lagstift­ningen skulle kunna utnyttjas på ett sådant sätt att en fastighetsägare genom • skilda på varandra följande restriktioner enligt olika lagstiftning tvingades acceptera ett större intrång än om skadan bedömts i ett sammanhang.

I motion Jo798 (c) yrkandena 1 och 2 och i Bo518 (c) i återstående del aktualiseras motsvarande fråga om införande av regler om ackumulerad skada också i NVL och skogsvårdslagen.

Bostadsutskottets förslag om utvidgning av ackumuleringsregeln till att omfatta även intrång enligt viss annan lagstiftning står i god överensstämmel­se med grunderna för regeringens förslag. I följdlagstiftningspropositionen redovisas sålunda i anslutning till avsnittet om NVL att det även utan uttryckligt lagstöd är den ackumulerade skadan som bör ligga till grund för bedömningen av om pågående markanvändning avsevärt försvåras (s. 116). Det anförs vidare att samma resonemang torde kunna föras även när det är fråga om kommunala "byggnadsminnen" och statliga byggnadsminnen (s. 134). Skillnaden mellan regeringens och bostadsutskottets uppfattningar är att utskottet funnit det nödvändigt att låta tankegången komma till uttryck också i lagtexten. När detta redan skett i PBL, bör samma sak också gälla i fråga om NVL. Det skulle annars möjligen kunna hävdas att hänsyn till den ackumulerade skadan inte bör tas enligt NVL.

Vid sin granskning av följdlagstiftningspropositionen har utskottet, .som tidigare redovisats (avsnitt 4.3.6), funnit att även 19 kap. 7 § VL bör innehålla samma kvalifikationsgräns som NVL och PBL. Detta medför att även ersättningsstadgandet i VL bör innehålla motsvarande regel om inverkan av ackumulerad skada. Vidare bör PBL ändras så att ackumule­ringsregeln där även omfattar beslut om vattenskyddsområde enligt 19 kap. 2 § VL.

Frågan om en ackumuleringsregel behövs också i skogsvårdslagen, så som
motionärerna föreslagit, bör bedömas mot bakgrund av de praktiska
situationer i vilka regeln skulle kunna vara tillämplig. För det fall den första
skadan uppkommer genom tillämpningen avskogsvårdslagen, t. ex. genom
att den som brukar skogen åtar sig ett betydande mätt av hänsynstagande
genom att avstå från avverkning inom en behandlingsenhet, lär det inte bli      27

 

aktuellt med något ytterligare ingripande med stöd av den lagen. Skulle en BoU 1986/87"4 kommun eller länsstyrelse därefter ingripa inom det aktuella området med stöd av PBL eller NVL finns det, om utskottets förslag genomförs, regler i dessa båda lagar som garanterar ersättning om den ackumulerade skadan avsevärt försvårar den pågående markanvändningen inom behandlingsenhe­ten. Om å andra sidan det första ingripandet sker med stöd av NVL eller -troligen mer sällan - PBL, finns det inte något behov av att tillämpa hänsynsregeln i skogsvårdslagen för det området. De naturvårdsföreskrifter eller områdesbestämmelser som i ett sådant fall blir tillämpliga kan förutsättas komma att i tillräcklig omfattning tillgodose även syftet med skogsvårdslagens föreskrifter om naturvårdshänsyn. Utskottet vill dessutom påpeka att om skyddsföreskrifter för ett naturvårdsområde beslutats enligt 19 § NVL och det sedermera anses att det finns betydande naturvårdsintres­sen även utanför området, bör metoden vara att detta utvidgas, varvid uppkommande frågor om inverkan på den pågående markanvändningen för berörd del av fastigheten får prövas i det sammanhanget. Däremot bör inte de tillkommande skyddsintressena i ett sådant fall tillgodoses enbart genom skogsvårdslagen.

Utskottet finner alltså att det inte finns något praktiskt behov av en motsvarighet till ackumuleringsregeln i skogsvårdslagen. Med det synsätt som utskottet här har redovisat torde avsaknaden av en sådan regel i skogsvårdslagen inte medföra någon risk för ogrannlaga bedömningar av denna lags inverkan på den pågående markanvändningen. Mofionärernas förslag får därmed anses vara i huvudsak fillgodosett. . I fråga om BML bör redovisas att kulturutskottet också i princip anslutit sig till tanken att hänsyn vid beräkning av ersättning skall tas till den ackumule­rade skadan. Utskottet hänvisar till bostadsutskottets förut återgivna motiv till att det bör finnas en ackumuleringsregel. Kulturutskottet erinrar också om att det i 14 kap. 8 § fjärde stycket PBL har införts en hänvisning fill NVL och skogsvårdslagen. Kulturutskottet kommer till den slutsatsen att även BML bör kompletteras med en ackumuleringsregel. Enligt kulturutskottets uppfattning kan detta lämpligen ske i samband med en översyn av BML som pågår inom utbildningsdepartementet.

Bostadsutskottet har erfarit att den omnämnda översynen av BML utförs inom utbildningsdepartementet med sikte på att ett förslag skall kunna remissgranskas fidigast under 1988. Om man avvaktar detta förslag skulle BML vid PBL:s ikraftträdande alltså sakna regler om ackumulerad skada, medan PBL, NVL och VL däremot, enligt utskottets ovan framlagda förslag, skulle innehålla sådana regler. Bostadsutskottet finner att det knappast är motiverat att just i fråga om BML systematiskt avvika från de principer som i övrigt fått genomslag i lagstiftningen. Även BML bör därför innehålla en ackumuleringsregel. Detta föranleder viss justering också av PBL.

Den ackumuleringsregel som enligt utskottets uppfattning bör införas i
BML, bör endast ta sikte på tidigare beslut enligt BML och de ersättnings­
grundande beslut enligt PBL som avser rivningsförbud och skyddsbestäm­
melser: Det finns knappast något praktiskt tänkbart fall där en fastighet med
en värdefull byggnad, som det gäller vissa restriktioner för, kan bli föremål
för något ytterligare intrång genom marklovsplikt, naturvårdsförordnande        28

 

eller bestämmelser om vattenskyddsområde. Enligt utskottets uppfattning     BoU 1986/87"4 bör de möjligheter som BML ger att skydda även ett område kring en värdefull byggnad tillgodose även det skyddsbehov som kan finnas enligt annan lagstiftning.

4.3.7.2 Tillämpningen av ackumuleringsregeln

En förutsättning för att ackumuleringsregeln skall bli aktuell är att de skador som uppstår genom skilda regleringar berör samma del av en fastighet. Om detta är fallet är det den sammanlagda skadan som skall beräknas, utan hinder av att sakägaren kan ha försuttit sin rätt att föra talan för en tidigare intrångsskada enligt reglerna därom i NVL, VL och BML. Ackumuleringsre­geln avser främst fall där skadan uppkommer stegvis, först genom ett beslut och därefter genom ett annat. Den blir emellertid också tillämplig när två skador inträder samfidigt. Ett praktiskt fall är att en kommun beslutar både om rivningsförbud och om skyddsbestämmelser i samma detaljplan.

Det nämnda exemplet aktualiserar frågan om ackumuleringsregelns tillämpning i fråga om skador för vilka gäller olika kvalifikationsgränser. Skadorna får först värderas var för sig. Därvid kan den ena regleringen i någon mån påverka storleken av skadan av den andra. Att ett rivningsförbud beslutas för en byggnad innebär t. ex. att skyddsbestämmelser för den byggnaden i princip får anses gälla för all framtid och att skadan härav normalt blir större än om skyddsbestämmelserna kunde förutsättas gälla bara under byggnadens återstående ekonomiska livslängd.

När ackumuleringsregeln skall tillämpas på fall med skilda kvalifikafions-gränser måste ställning tas till vilken av de båda kvalifikationsgränserna som den sammanlagda skadan skall ha överskridit.

Om den ena regleringen är ett rivningsförbud, anfingen enligt PBL eller BML, och den andra skyddsbestämmelser enligt PBL eller skyddsföreskrif­ter enligt BML, är det rimligt att ersättning utgår för den ackumulerade skadan först i den mån den överstiger den högre kvalifikationsgränsen: betydande skada. Skador som ligger under denna gräns skall ju alltid tålas utan ersättning i fallen av vägrad rivning. Det förhållandet att ytterligare en restriktion tillkommer bör inte vare sig förbättra eller försämra sakägarens situation i förhållande till skadan genom vägrad rivning. Därav följer också att om ersättning för vägrad rivning en gång utgått för en skada som överstiger kvalifikationsgränsen, bör det belopp under kvalifikationsgränsen betydande skada som ersättningen har minskats med få räknas sakägaren till godo när en ny skada kommer upp fill bedömning enligt ackumuleringsre­geln. Om restbeloppet överstiger den i detta led fillämpliga kvalifikations­gränsen - som i praktiken bara kan vara avsevärt försvårande av pågående markanvändning - bör alltså ersättning utgå för den nya skadan.

Om ersättning först utgått för avsevärt försvårande av pågående markan­
vändning, återstår därmed ingen restpost för bedömning i ett senare led, ty
denna skada ersätts utan avdrag för något belopp som sakägaren alltid skall
tåla. Om däremot ett intrång i pågående markanvändning har lämnats utan
ersättning därför att det inte överskridit kvalifikafionsgränsen finns det
givetvis ett restbelopp att beakta. Uppkommer i ett senare led en skada          29

 

genom vägrad rivning, utgår ersättning enligt vad som har sagts tidigare, om      BoU 1986/87"4 den  sammanlagda  skadan  överstiger gränsen  betydande  skada,  varvid ersättningen givetvis får minskas med det belopp som understiger denna gräns.

Utskottet utesluter inte att det vid den praktiska tillämpningen av ackumuleringsregeln på skador med olika kvalifikationsgränser kan upp­komma tröskeleffekter som förefaller stämma mindre väl med de motiv som bär upp regeln. Utskottet vill i fråga om lösningen på eventuella tillämpnings­problem peka på att ackumuleringsregeln främst är en skyddsregel för enskilda sakägare. I den mån ackumuleringsregeln skulle leda till resultat som är sämre för sakägaren än om regeln inte skulle tillämpas, bör den kunna sättas åsido. Utskottet vill också framhålla att om sakägaren påkallar en domstolsprövning av ersättningsfrågor, det givetvis är han själv som väljer vilken eller vilka skador som han vill lägga till grund för sin talan.

En annan fråga är vem som skall svara för ersättningen av ackumulerade
intrångsskador om dessa beslutats av olika instanser och rätten till ersättning
för tidigare beslut inte har preskriberats. Utskottet anser att det är den som
meddelar det senaste beslutet, dvs. det beslut som medför.att kvalifikations­
gränsen passeras, som gentemot den ersättningsberättigade skall svara för ,
hela den  ackumulerade  skadan.  Något  annat  är,  med  hänsyn  till  de     . ■        ,

förhandlingsmässiga och processuella svårigheter som skulle uppstå, knap­past praktiskt tänkbart. Ingenting hindrar givetvis att den part som fått ge ut ersättning även för intrång beslutat av någon annan i efterhand tar upp en fråga om fördelning av kostnaderna. Något särskilt stadgandeom regressrätt anser utskottet det dock inte vara lämpligt att införa.

Även om det generellt bör gälla att ersättningsfall som inträffat före ikraftträdandet skall bedömas enligt äldre bestämmelser, bör dock vid tillämpningen av ackumuleringsregeln även beslut som meddelats före ikraftträdandet kunna beaktas.'För att innebörden av ackumuleringsregeln tydligare skall framgå bör även anges att de regler i resp. lag (32 och 33 §§ NVL, 19 kap. 8 § VL, 9 § BML och 15 kap. 4 § PBL), som föreskriver att sakägare skall tillkännage krav på ersättning inom vissa tidsfrister vid äventyr att rätten till ersättning eller talan eljest går förlorad, inte skall utgöra hinder mot att beakta den ackumulerade skadan vid kvalifikationsgränsbedömning-,en. Däremot kan givetvis den omständigheten att tidsfristen försuttits . beträffande ett tidigare beslut medföra att någon ersättning inte kan utgå för den del av skadan som uppkommit genom det beslutet. En lagakraftägande dom om att ersättning inte skall utgå för ett tidigare beslut har samma verkan.

Vad utskottet nu har anfört kan belysas med några exempel.

Ett skogsmarksområde, som kan anses utgöra en behandlingsenhet, t. ex.
enligt en skogsbruksplan, berörs först av ett avverkningsförbud i föreskrifter
för ett naturvårdsområde och därefter av ytterligare hinder mot avverkning,
t. ex. genom att kommunen antagit områdesbestämmelser som går ut på att
viss ytterligare skog skall sparas av hänsyn till att översiktsplanen redovisar
tänkbar fritidsbebyggelse strax intill naturvårdsområdet. Det första intrånget
har givetvis inte kunnat föranleda ersättning, men om den sammanlagda
verkan av båda intrången innebär att den pågående markanvändningen
avsevärt  försvåras  inom  den  berörda fastighetsdelen,  bör i  detta fall           30

 

kommunen få utge ersättning för hela skadan.                             BoU 1986/87:4

För en kulturhistoriskt värdefull byggnad beslutar en kommun skyddsbe­stämmelser som innebär att byggnadens fasad åt gatan inte får ändras utan skall putsas om med användande av ursprunglig teknik. Någon ersättnings­fråga aktualiseras inte i det sammanhanget därför att merutgiften för fasadunderhållet bedöms som ringa i förhållande till det underhåll som ändå måste utföras. Länsstyrelsen beslutar därefter om byggnadsminnesförklaring med skyddsföreskrifter som i detalj reglerar hur hela byggnaden skall bevaras och som därmed innebär ett rivningsförbud. Om kvalifikationsgrän­sen betydande skada därvid överskrids, skall staten utge ersättning med det belopp som överstiger gränsen. Den ackumulerade skadan består därvid av att fasaden måste underhållas på ett dyrare sätt än normalt, av de övriga merutgifter för underhållet som följer av skyddsföreskrifterna samt av att möjligheten att riva och återuppföra en likadan byggnad har fallit bort. Om länsstyrelsens skyddsföreskrifter i stället varit utformade så att de inte hindrat rivning av byggnaden, hade skadan av dessa föreskrifter fått läggas samman med skadan av de kommunala skyddsbestämmelserna. Ersättning hade utgått om den ackumulerade skadan inneburit att pågående markan­vändning avsevärt hade försvårats för byggnaden med tillhörande tomt.

De ståndpunkter utskottet kommit fram till beträffande ackumulerad., skada innebär, som redovisats ovan, ingen avvikelse från de motiv som bär upp regeringens förslag och tillgodoser i huvudsak yrkandena i motionerna Bo518 (c) och Jo798 (c).

Med hänvisning till ovan anförda föreslår utskottet riksdagen att med anledning av motionerna Bo518 (c) såvitt nu är i fråga och Jo798 (c) yrkandena 1 och 2 anta ersättningsbestämmelser i NVL, VL och BML av den lydelse som betecknats som utskottets förslag i bilaga 2 till betänkandet.

Vidare föreslår utskottet riksdagen att anta det förslag till lag om ändring i PBL såvitt avser 14 kap. 8 § som betingas av införandet av en ackumulerings­regel i de nyssnämnda lagarna och som upptagits i bilaga 3 till betänkandet.

Som framhållits tidigare har trafikutskottet att ta ställning till utformning­en av ersättningsreglerna i väglagstiftningen. För den händelse trafikutskot­tet skulle föreslå att modifikationer genomförs i den lagstiftningen, av samma innebörd som de lagförslag som bostadsutskottet nu har behandlat, uppkom­mer frågan om ackumuleringsregeln i PBL bör utformas så att även skadan av beslut enligt väglagstiftningen skall beaktas. De aktuella ersättningsreglerna avser vägran att ge tillstånd till uppförande av byggnad inom vissa avstånd från väg. Såsom bostadsutskottet nu kan bedöma saken kan sådana skador endast mera sällan uppkomma på samma del av en fastighet som berörs av intrång av den art som bostadsutskottet har behandlat. Något förslag till ändring av ackumuleringsregeln i PBL föranleds därför inte nu av eventuella ändringar i väglagstiftningen. Utskottet förutsätter emellertid att en ny bedömning av denna fråga kan bli aktuell sedan riksdagen tagit ställning till utformningen av väglagstiftningen.

31

 

4.3.8 Överväganden om enhetliga regler rörande rättegångskostnader        BoU 1986/87:4

I samband med 1972 års reform av ersättningsreglerna i den fastighetsrättsli­ga lagstiftningen ändrades även reglerna i BL, N'VL, BML och väglagstift­ningen om ansvaret för rättegångskostnader i mål angående ersättning för intrång och inlösen. Följande princip kom därvid att gälla. Som huvudregel gäller att ExL:s regler om rättegångskostnader skall vara tillämpliga, om inte annat är föreskrivet. Dessa regler, som kommer till användning bl. a. i mål där staten eller en kommun löser in mark eller rättighet, innebär i korthet att den exproprierande svarar för båda parters rättegångskostnader i alla instanser, såvida inte sakägare genom försummelse eller onödig utredning har orsakat viss kostnad, som han då får ersätta motparten för, eller sakägaren har överklagat ett mål till högre instans och förlorat där. I det senare fallet kan sakägaren få stå sin egen kostnad.

En annan ordning gäller för mål där sakägaren är kärande. Om en sakägare väcker talan om intrångsersättning eller inlösen och hans yrkande helt ogillas, får han som tappande part enligt rättegångsbalkens regler betala både egen och motpartens rättegångskostnad. I fråga om intrångsersättning (enligt NVL också i inlösenmål) gäller att om en sakägare haft skälig grund att få sin talan prövad vid domstol, kan domstolen dock efter omständighe­terna förordna att han skall få ersättning för sin rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin egen kostnad. Denna princip var också den som föreslogs i PBL-propositionen beträffande mål både om inlösen och skadeer­sättning enligt PBL.

En liknande ordning har sedermera införts i VL beträffande de i detta sammanhang aktuella målen om ersättning för intrång i den pågående markanvändningen inom ett vattenskyddsområde. Mål av detta slag är stämningsmål enligt VL och för sådana mål gäller i princip rättegångsbalkens -inteExL:s-regleromrättegångskostnad(13kap.2 §och 14 § 12).120kap. 3 § har dock meddelats den från rättegångsbalken avvikande regeln att sakägare som fått ersättnings- eller inlösentalan ogillad, likväl kan få ersättning för sin rättegångskostnad på samma grunder som gäller enligt BL, NVL, BML och väglagstiftningen.

Vid sin behandling av den i PBL-propositionen föreslagna regeln fann bostadsutskottet att denna inte tillräckligt klart gav uttryck åt de övervägan­den som domstolen bör göra i rättegångskostnadsfrågan (PBL-betänkandet s. 159 f.). Frågan borde enligt utskottets mening lösas i närmare anslutning till ExL:s regler om ansvaret för rättegångskostnader. Någon fullständig anslutning till ExL:s regler eftersträvade bostadsutskottet emellertid inte. Utskottet formulerade i 15 kap. 6 § PBL en regel som innebär att om sakägaren förlorar ett mål som han väckt talan i, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes rätte­gångskostnader.

Enligt utskottets uppfattning bör samma regel gälla även för andra mål om
inlösen och intrångsersättning än de som är aktuella i PBL. Utskottet föreslår
därför riksdagen att anta motsvarande bestämmelser i NVL, VL och BML i          -,2

 

enlighet med utskottets förslag i bilaga 2. Beträffande mål som är föremål för     BoU 1986/87:4 prövning vid ikraftträdandet bör dock äldre bestämmelser tillämpas.

Vad beträffar rättegångskostnadsfrågor i motsvarande måltyper i väglag­stiftningen, erinrar utskottet om att denna lagstiftning kommer att granskas av trafikutskottet med anledning av proposifion 1985/86:118.

5 Fastighetsbildningslagstiftningen (lagförslagen 2-9)

Förslagen i propositionen i fråga om fastighetsbildningslagstiftningen (fastig­hetsbildningslagen, FBL, anläggningslagen och ledningsrättslagen) innebär sammanfattningsvis följande.

Fastighetsbildning, inrättande av gemensamhetsanläggningar samt upplå­telse av ledningsrätt får inte ske i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan, dvs. de bindande planläggningsformer som PBL anvisar. I likhet med vad som föreskrivs i PBL får dock mindre avvikelser göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. I följdlagstiftnings-propositionen har inte uttryckligen angetts att möjligheten att göra sådana mindre avvikelser skall ha samma omfattning som angetts i propositionen rörande PBL. Enligt PBL får mindre avvikelser göras såväl vid antagande av fastighetsplan (6 kap. 5 § PBL) som vid beviljande av lov (8 kap. 11, 12 och 18 §§ PBL). I PBL-propositionen (s. 713) har den närmare innebörden av bestämningen "mindre avvikelse" behandlats. Utskottet anser att detta uttalande i relevanta delar bör tjäna till ledning också vid tillämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen och annan lagstiftning som på motsvarande sätt ansluter till PBL.

Beträffande fastighetsbildning utanför område med detaljplan föreslås att byggnadsnämnden skall få möjlighet att begära att fastighetsbildning för ny eller befintlig bebyggelse skall få ske endast om byggnadsnämnden lämnat medgivande fill det. Byggnadsnämndens beslut att vägra medgivande skall få överklagas. Samma ordning skall gälla beträffande inrättande av gemensam-hetsanläggning och upplåtelse av ledningsrätt.

Särskilda samfälligheter avses kunna bildas för genomförande av exploate­ringssamverkan inom ett samverkansområde enligt PBL.

När en fasfighetsplan antas enligt reglerna i 6 kap. PBL, skall indelningen av fastigheter m. m. uppfylla de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 1 § FBL. I fråga om gemensamhetsanläggningar och ledningar skall prövas om de s. k. väsentlighets- och båtnadsvillkoren i anläggningslagen resp. lednings­rättslagen kan uppfyllas. Prövningen i fastighetsplanen innefattar därmed motsvarande prövning enligt de båda lagarna. Båtnadsvillkoret i anlägg­ningslagen föreslås bli modifierat så att man får större möjligheter än i dag att väga in sociala fördelar.

Förslagen i propositionen innebär i övrigt en systematisk och terminolo­gisk anpassning till PBL. Som exempel på en systematisk anpassning kan nämnas att kommunen - inte som nu byggnadsnämnden - är den som i vissa sammanhang tillerkänns initiativrätt enligt fastighetsbildningslagstiftningen.

Med de uttalanden som gjorts ovan tillstyrker utskottet regeringens förslag såvitt avser fastighetsbildningslagstiftningen.

33

3 Riksdagen 1986/87. 19 saml. Nr 4

Några övergångsbestämmelser har inte föreslagits till fastighetsbildnings-     BoU 1986/87:4 lagstiftningen. Såväl regeringen som lagrådet har funnit att grunderna för 4 § lagen om införande av FBL bör kunna tjäna som vägledning i fråga om förrättningar som pågår vid ikraftträdandet. I ett-avseende anser,utskottet dock att en övergångsreglering är behövlig.

Liksom dagens byggnadslagstiftning innehåller möjligheter att medge undantag från gällande planer och bestämmelser finns motsvarande möj­ligheter i fastighetsbildningslagstiftningen. Sålunda får länsstyrelsen - eller efter dess förordnande byggnadsnämnden -, om särskilda skäl föreligger, medge undantag från planbestämmelser som eljest skulle hindra en avsedd fastighetsbildningsåtgärd, gemensamhetsanläggning eller ledningsdragning. Beslutet om undantag kan överklagas, i sista hand hos regeringen. Över byggnadsnämnds beslut att inte ge dispens från fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan får talan dock inte föras (3 kap. 2 § FBL, 9 § anläggningslagen och 8 § ledningsrättslagen). Ordningen ansluter alltså helt fill vad som gäller för dispenser från planbestämmelser enligt BL.

Dispensfrågor bör prövas av länsstyrelsen eller byggnadsnämnden först på begäran av fastighetsbildningsmyndigheten med anledning av en pågående förrättning. Det förekommer dock att dispensfrågan prövas som en förfrågan till,förrättningen. Om byggnadsnämnden beslutar att inte ge dispens blir det då överflödigt att ansöka om förrättningen. Även självständigt givna dispenser från nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstiftningen eller NVL, t. ex. från tätbebyggelseförbudet utanför planlagt område eller strand-skyddsförbudet, kan ha betydelse föv förrättningar. Enligt 3 kap. 2 § fjärde stycket FBL gäller att medgivande att företa nybyggnad i strid mot plan eller bestämmelser enligt BL eller BS eller mot förordnande enligt NVL får läggas till grund för sådan fastighetsbildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas. Detsamma anses utan uttryckligt stadgande gälla också vid tillämpningen av anläggningslagen.

I fråga om dispenser enligt BL och BS har i 17 kap. 18 § PBL föreskrivits den övergångsregeln att beslut därom som vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986 skall gälla som förhandsbesked enligt PBL, om inte redan byggnadslov har lämnats. Enligt denna regel upphör medgivandet att gälla om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivandet vunnit laga kraft. Dispensen har alltså betydelse endast för bygglovsprövningen.

Som redan framgått har inte någon motsvarande övergångsregel föresla­
gits i fråga om dispenser som ges enligt fastighetsbildningslagstiftningen. I
den av regeringen och lagrådet åsyftade regeln i 4 § lagen om införande av
FBL föreskrivs ätt vid förrättningar som pågår vid ikraftträdandet äldre lag
skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i
förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till
enskilda och allmänna intressen. Av regeln följer alltså att i första hand nya
bestämmelser skall tillämpas, om inte de angivna särskilt viktiga omständig­
heterna föreligger. Härmed uppstår oklarhet om huruvida dispenser givna
enligt äldre lag kan och bör bektas vid förrättningar som pågår vid
ikraftträdandet. Den omständigheten att det finns en övergångsregel för
dispenser i PBL men inte i fastighetsbildningslagstiftningen kan bidra till            34

 

denna oklarhet. I vart fall om dispensen getts inom rimlig tid före BoU1986/87'4 ikraftträdandet framstår det som inkonsekvent att tillämpningen av fastig­hetsbildningslagstiftningen skulle kunna lägga hinder i vägen för det förutsedda resultatet. Om en dispens från planbestämmelser getts utan att en förrättning sökts vid ikraftträdandet, ger regeringens förslag över huvud taget inte något utrymme för att lägga dispensen till grund för fastighetsbild­ningsåtgärder. Den föreslagna lydelsen av 3 kap. 2 § andra stycket sista meningen FBL ger nämligen inte möjlighet att beakta undantag från detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser och har alltså en snävare innebörd än nu gällande motsvarighet till stadgandet. Detta framstår också som betänkligt.

Utskottet kan inte se något bärande skäl för att dispenser som har betydelse för fastighetsbildningslagstiftningen skall ges en annan ställning än de dispenser enligt byggnadslagstiftningen som får giltighet som förhands­besked enligt 17 kap. 18 §, PBL även efter ikraftträdandet. Utskottet förordar därför att en liknande övergångsregel tillförs FBL, anläggningsla­gen och ledningsrättslagen i fråga om disperisbeslut som vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986. Denna regel bör därvid få en något annorlunda utformning än regeln i PBL. Regeln bör ta sikte både på det fall att en förrättning sökts före ikraftträdande med åberopande av en, given dispens Och på det fall att endast dispens getts före ikraftträdandet, men förrättning­en söks därefter. Den bör således innebära att dispens från plan eller bestämmelse, som medgetts enligt äldre regler efter utgången av juni 1986, skall utan hinder av de nya reglerna gälla i fråga om förrättningar som är beroende av dispensen. Dock bör det krävas att förrättningen söks senast inom två år från det att beslutet om dispens vann laga kraft.

Förrättningar sker i de flesta fall för att möjliggöra bebyggelse. När en tomt delas i strid mot planbestämmelser men med dispens från byggnads­nämnden, sker det regelmässigt för att ett eller flera nya hus skall kunna uppföras. För byggnadsåtgärderna krävs dock kompletterande tillstånd i form av bygglov. Vid lovprövningen gäller enligt PBL i princip förbud mot att lämna lov i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Övergångsre­geln i 17 kap. 18 § PBL gäller som nämnts endast sådana dispenser sorn meddelats enligt byggnadslagstiftningen. För att lov skall kunna meddelas i enlighet med vad som förutsatts vid en förrättning enligt fastighetsbildnings­lagstiftningen, krävs alltså ytterligare en Övergångsregel. Denna regel bör placeras i PBL i anslutning till 17 kap. 18 §. Regeln bör ha innebörden att sådana beslut om fastighetsbildning, gemensamhetsanläggning och lednings­rätt som grundas på en dispens, skall gälla som förhandsbesked. Ansökan om bygglov skall därvid göras inom två år från den dag då det förrättningsbeslut som dispensen varit avsedd för vann laga kraft.

Ett förhandsbesked har dock verkan endast för efterföljande bygglovs­
prövning. Andra åtgärder som kräver lov, t. ex. rivning, schaktning och
fyllning, kan inte förhandsprövas med bindande verkan på motsvarande sätt
enligt PBL. Även om det i ett förrättningsbeslut har förutsatts att en byggnad
skall rivas som följd av en ändrad gräns mellan fastigheter eller att vissa
markarbeten skall företas för att en gemensamhetsanläggning eller ledning
skall kunna komma till utförande, kan det alltså hända att rivningslov eller        35

 

marklov måste vägras därför att åtgärden strider mot de planbestämmelser     BoU 1986/87:4

som skall läggas till grund för lovprövningen. För att lov skall kunna gesför

sådana åtgärder, på motsvarande sätt som för bygglovspliktiga åtgärder,

fordras därför ett tillägg av innebörd att fastighetsbildningsbeslutet eller

motsvarande beslut skall vara bindande även vid prövning av ansökan om

rivningslov eller marklov, under motsvarande förutsättning att ansökningen

görs inom två år från det att beslutet vunnit laga kraft.

Utskottet föreslår sålunda riksdagen att anta övergångsregler till FBL, anläggningslagen, ledningsrättslagen och PBL i enlighet med vad som angetts här ovan och med den lydelse som betecknats som utskottets förslag i bilaga 2 resp. bilaga 3 till detta betänkande.

6 Jordabalken (lagförslag 10)

Förslaget i propositionen till ändring av jordabalken föranleds huvudsakli­gen av det plansystem och de begrepp som införs med PBL.

I 3 kap. 7 § föreslås upphävt det tredje stycket av paragrafen som erinrar om att det finns särskilda bestämmelser om trappa som skjuter över gatulinje. De särskilda bestämmelser som avses finns i 39 § byggnadslagen. Denna paragraf innehåller ett bemyndigande för länsstyrelsen att medge att en trappa får stå kvar på gatumark under viss tid. Paragrafen kommer att upphöra att gälla i och med att PBL träder i kraft (17 kap. 1 § PBL). I motion 513 (fp) yrkande 5 yrkas avslag på förslaget om att hänvisningen i jordabalken skall tas bort. Motiveringen är att 39 § byggnadslagen borde kvarstå.

Något yrkande att 39 § byggnadslagen skall fortleva har inte framförts vare sig i denna motion eller i anslutning till utskottets behandling av PBL. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits upp i PBL och hänvisningen i jordabalken till andra bestämmelser blir därför vilseledande. Bostadsutskot­tet tillstyrker förslagen i propositionen, medan motionen avstyrks.

7 Naturvårdslagen (lagförslag 11)

7.1 Anknytning till annan lagstiftning

I propositionen föreslås- i enlighet med den för följdlagstiftningen genomgå­ende principen - att beslut enligt NVL inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL.

Beträffande områden utanför detaljplan eller områdesbestämmelser an­förs att den översiktliga planeringen kommer att kunna ge besked om kommunernas bedömning av olika områdens kvaliteter för skilda ändamål. I sitt arbete med översiktsplanerna skall kommunerna tillämpa NRL. Länssty­relserna, som oftast är beslutsmyndighet enligt NVL, förutsätts delta aktivt i översiktsplaneringen. Genom att även NVL knyts an till NRL kommer, enligt propositionen, de allmänna intressen som enligt 3 § NVL skall beaktas vid beslut enligt lagen att anges på ett tydligare sätt.

I proposition 1985/86:159 finns förslag till ändring av 3 § andra stycket
NVL varav följer att även beslut enligt de i propositionen i övrigt föreslagna             -.f-

 

reglerna om tillståndsplikt för vissa markavvattningsföretag skall stämma     BoU 1986/87:4 överens med detaljplan och områdesbestämmelser. Sedan riksdagen antagit reglerna om tillståndsplikt gäller dessa fr. o. m.  den  1  juli  1986 (JoU 1985/86:21).

Jordbruksutskottet har lämnat förslagen i nu berörd del utan erinran. Bostadsutskottet tillstyrker desamma.

7.2 Strandskydd

I fråga om regleringen av strandskyddet föreslås inga förändringar i sak i förhållande till nuvarande ordning. Strandskyddsbestämmelserna i 15 och 16 §§ NVL skall sålunda gälla även inom områden som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser. Enligt nu gällande regler har länssty­relsen enligt 15 § tredje stycket NVL bemyndigande att vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan när särskilda skäl föreligger förordna att i planen ingående strandområde inte vidare skall omfattas av strandskydd. Denna regel föreslås bli ersatt med ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att - när det finns särskilda skäl - förordna om upphävande av strandskyddet beträffande områden som avses ingå i detaljplån eller omfattas av områdesbestämmelser. Ställningstagandet skall alltså ske innan planen antas. Den hittillsvarande befogenheten för länsstyrelserna att besluta om dispens från nybyggnadsför­budet m. m. inom strandskyddsområden (16 § första och tredje styckena NVL) berörs inte av någon ändring. Likaså skall bemyndigandet för länsstyrelserna att delegera dispensrätten till kommunala myndigheter (43 § andra stycket NVL och 28 § naturvårdsförordningen) fortsätta att gälla.

Imotion511 (m)yrkande2hemställsomenändringav 15 §NVLienlighet med vad som sägs i motionen. Där anförs att det generella strandskyddet bör upphöra. I stället skulle länsstyrelserna ges möjlighet att införa strandskydd där det behövs.

Jordbruksutskottet har i fråga om strandskyddet anfört följande:

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen, på utskottets förslag, avslagit motioner om avskaffande av det generella strandskyddet enligt naturvårdslagen (se bl. a. JoU 1984/85:11). Den nu aktuella propositionen innebär bl. a. att det generella strandskyddet bibehålls (s. 110 f.). Regering­en eller myndighet som regeringen bestämmer får dock, om det finns särskilda skäl, förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser inte skall omfattas av strandskydd. Av propositionen framgår att hithörande frågor skall bedömas med samma restriktivitet som hittills iakttagits när det gäller att ta i anspråk stränder som omfattas av naturvårdslagens strandskyddsregler. Utskottet fillstyrker pro­positionen i förevarande del och avstyrker mofion 511 yrkande 2.

Bostadsutskottet ansluter sig till jordbruksutskottets bedömningar. Försla­gen i propositionen såvitt avser strandskydd fillstyrks. Motion 511 (m) yrkande 2 avstyrks.

37

 

7.3 Kommunala naturreservat och naturvårdsområden                BoU 1986/87:4

Befogenheten för länsstyrelsen att besluta om naturreservat (7-9 samt 11 och 12 §§ NVL) och naturvårdsområden (19 § NVL) föreslås få tillkomma även en kommunal myndighet (43 § tredje stycket NVL). I proposifionen aviseras att bl. a. påverkan av de nya reglerna på industrins skogsråvaruför­sörjning kommer att studeras av naturvårdsverket och skogsstyrelsen.

I motion 513 (fp) yrkande 3 yrkas avslag på propositionens förslag såvitt rör 43 § tredje stycket NVL om kommunala naturreservat och naturvårds­områden. Motionärerna anför att den nuvarande ordningen, där länsstyrel­serna efter samråd med kommunerna fattar beslut om inrättande av naturreservat och naturvårdsområden, bör stå kvar. Motionärerna hänvisar till att syftet med den vidgade kommunala kompetensen i propositionen framhålls vara att friluftsintressen skall kunna tas till vara av kommunen. Därmed aktualiseras också frågor om vägning av olika behov mot varandra. Konflikter kan enligt motionen uppstå inte bara mellan skogsägare och kommun utan också mellan friluftsintresset och skogsnäringens behov. Dessa intresseavvägningsfrågor bör som hittills avgöras av länsstyrelsen, anförs det vidare. Anledningen till att naturreservat och naturvårdsområden ännu inte inrättats i tillräcklig omfattning är främst att resurser saknats. Motionärerna erinrar om att folkpartiet i annat sammanhang föreslagit en förstärkning av anslaget för bildande av naturreservat och naturvårdsområ­den. Kommunerna torde enligt motionärerna redan genom PBL och NRL ha tillräckliga möjligheter att påverka de aktuella naturvårdsfrågorna.

Jordbruksutskottet har i fråga om motionen anfört följande:

Utskottet får erinra om att naturvårdsverket - som framgår av propositionen - redan år 1979 i en framställning till regeringen föreslog att kommunernas möjligheter att bevara friluftsområden skulle stärkas. Framställningen har remissbehandlats. Enligt föredraganden har flertalet remissinstanser ställt sig positiva till förslaget. Även utskottet anser det värdefullt att kommunerna ges ett, ökat ansvar på naturvårdens område. Det kan i sammanhanget nämnas att en kommun efter åtagande kan få utöva fortlöpande tillsyn över miljöfarlig verksamhet enligt 44 a § miljöskyddslagen i enlighet med en lagändring år 1981. Förslaget ligger således i linje med strävandena att ge kommunerna ett ökat ansvar för den yttre miljön. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu aktuella delar och avstyrker motion 513 yrkande 3.

Bostadsutskottet instämmer i jordbruksutskottets bedömning.

I propositionen anförs (s; 186) att, även om beslutsbefogenheterna skall tillkornma en kommunal myndighet, det är självklart att frågor om inrättan­de av naturreservat behandlas också av kommunfullmäktige med hänsyn till kostnadskonsekvenserna. Bostadsutskottet påpekar i detta sammanhang att om beslutsbefogenheten, i enlighet med vad som i allmänhet föreskrivits i PBL, skulle tillerkännas kommunen i stället för en kommunal myndighet, skulle detta medföra att särskilda överväganden måste göras om vilken besvärsordning som skall gälla beträffande besluten. Utskottet, som inte finner anledning till någon ändring av besvärsreglerna i NVL, har ingen erinran mot den utformning av.delegationsbeniyndigandet som föreslås i propositionen.

38

 

Regeringens förslag fillstyrks alltså såvitt nu är i fråga och motion 513 (fp)     BoU 1986/87:4 yrkande 3 avstyrks.

8 VA-lagstiftningen m. rri. (lagförslagen 12 och 13)

Lagförslagen såvitt rör lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar och lagen om allmänna värmesystem innefattar en anpassning till det plansystem och de begrepp som används i PBL.

114 kap. 7 § PBL finns en bestämmelse som innebär att en kommun med ränta skall betala tillbaka sådan gatukostnadsersättning som blir onyttig till följd av att bygglov vägras på en fastighet. Talan om återbetalning skall väckas inom två år från det att beslutet om vägrat lov vann laga kraft. I de båda här aktuella lagarna föreslås motsvarande bestämmelser om återbetal­ningsskyldighet för kommunen av VA-avgift (29 a och 38 §§ lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar) resp. avgift för inrättande av ett allmänt värmesystem (30 a och 39 §§ lagen om allmänna värmesystem).

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

9 Bostadssaneringslagen (lagförslag 14)

Förslaget, som innebär en anpassning till PBL, tillstyrks av utskottet. 110 § första stycket har regeringens förslag utformats mot bakgrund av en annan lydelse än den gällande. Utskottet har anpassat förslaget till den gällande lydelsen.

10 Viss jordbrukspolitisk lagstiftning (lagförslagen 15 och 16)

Förslagen innebär en anpassning till PBL. De har lämnats utan erinran av jordbruksutskottet. Bostadsutskottet tillstyrker förslagen.

I avsnitt 4.3.6 har lagen om skötsel av jordbruksmark behandlats med avseende på förutsättningarna för att med stöd av lagen utfärda föreskrifter om hänsynstagande till naturvårdens intressen. Någon justering av regering­ens förslag föranleds inte av vad som anförts i det sammanhanget.

11 Vattenlagstiftningen (lagförslagen 17 och 18)

Beslut enligt VL skall inte få strida mot detaljplan eller områdesbestämmel­ser enligt PBL (3 kap. 2 § VL). Vid tillståndsprövning enligt VL skall även NRL fillämpas. Tillståndet får inte heller strida mot allmänna planeringssyn­punkter (3 kap. 1 § VL).

Tillåtlighetsreglerna i 3 kap. 1,2 och 4 §§ VL skall inte gälla vattenföretag, som vid prövning av en viss anläggning eller åtgärd enligt 4 kap. NRL har angetts som ett villkor för anläggningens eller åtgärdens utförande (3 kap. 6 § VL).

Eftersom 3 kap. 6 § NRL innehåller förbud mot vattenkraftsutbyggnad i vissa angivna vattenområden och älvsträckor, blir, enligt propositionen (s. 120), bestämmelserna i 11 kap. 1 § VL om prövning av regeringen av

39

 

vattenföretag i samma vattenområden och älvsträckor överflödiga och bör BoU 1986/87:4 upphävas. Förbudet mot utbyggnad gäller inte vattenföretag som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan (3 kap. 6 § tredje stycket NRL). Tillstånds­frågor avseende sådana mindre vattenföretag inom de i NRL angivna vattenområdena och älvsträckorna kommer därmed att prövas av vatten­domstolarna.

I motion 1986/87:Bo520 (fp, c, vpk) yrkas att regeringen skall behålla prövningen i fråga om de undantagna älvsträckorna och vattenområdena. Mofionärerna anser att skyddsintresset där är så starkt att bedömningen av bl. a. sådana ombyggnader och minikraftverk som kan tillåtas inte bör överlåtas på enbart vattendomstolarna.

I NRL-propositionen (s. 110) uttalades följande om den närmare innebör­den av att vissa företag med obetydlig miljöpåverkan skulle kunna få komma till stånd utan hinder av förbudet nun utbyggnad.

I några fall finns redan vattenkraftsanläggningar i de älvar och älvsträckor som jag föreslår skall vara undantagna från vattenkraftsutbyggnad. I prop. 1977/78:57 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland anfördes att ett undantag frän utbyggnad inte bör innebära att smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Civilutskottet (CU 1977/78:9) uttalade med anledning av propositionen i denna del att tillåtligheten av ersättningsbygg­nader samt ombyggnader och effektiviseringar i redan befintliga kraftverk under vissa förutsättningar skall kunna prövas utan hinder av att åtgärden berör ett undantaget område. Enligt min mening bör ett sådant synsätt gälla också i fortsättningen. Ersättningsbyggnader, ombyggnader och effektivise­ringar bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåverkan, dvs. om åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som utgjort motiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkrafts­utbyggnad. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Intresset för s. k. minikraftverk har ökat under senare år. Med minikraft­verk menar jag anläggningar med en högsta effekt av 1,5 MW. 1 prop. 1983/84:160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad uttalade föredraganden att en utbyggnad av minikraftverk kan ge betydande sysselsättningstillskott, även om energitillskottet blir begränsat. Statens energiverk har i rapporten (1984:4) Små vattenkraftverk föreslagit olika åtgärder för att främja tillkomsten av sådana vattenkraftverk. I prop. 1984/85:120 föreslogs mot bakgrund av nämnda rapport att ett särskilt, tidsbegränsat stöd skulle införas för s. k. förprojektering och investering i små vattenkraftverk. Riksdagen beslöt enligt förslaget.

Minikraftverk kan ge avsevärda effekter på miljön beroende bl. a. på hur anläggningen utformas. Vattenöverdomstolen pekar i sitt yttrande på att minikraftverk i mindre vattendrag i förhållande till varje producerad energienhet regelmässigt dels kostar mera, dels medför mera omfattande skador än kraftverk i större vattendrag. Vattenöverdomstolen anser att, om minikraftverk tillåts i vattendrag som i övrigt undantas från vattenkraftsut­byggnad, särskild vikt måste fästas vid möjligheterna att tillgodose fiskets behov och att ta hänsyn till naturvärdena. Till följd av minikraftverkens dåliga lönsamhet föreligger enligt vattenöverdomstolens erfarenhet små möjligheter att ålägga skadeförebyggande åtgärder som minimitappning till förmån för fisket och landskapsbilden.

Även om jag allmänt sett är positivt inställd till en ökad satsning på                   4g

 

minikraftverk, följer enligt min mening direkt av gällande riktlinjer att i BoU 1986/87:4 princip ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål kan tillåtas i de nu avsedda älvarna och älvsträckorna. Jag anser dock att det i vissa speciella fall bör kunna komma i fråga att göra undantag från en sådan princip. I förhållande till vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag precisera i vilka situationer undantag bör kunna komma i fråga. Detta bör kunna aktualiseras endast i två situationer. Den ena avser fall då andra alternativ för att ordna energiförsörj­ningen för enstaka hushåll, t. ex. dragning av en kraftledning, kan innebära större inverkan på miljön än ett minikraftverk. Den andra situationen avser fall då det på den aktuella platsen redan finns en anläggning som påverkar vattendraget, t. ex. en dammanläggning eller liknande. I det fallet kan tillkomsten av ett minikraftverk t. o. m. innebära vissa fördelar, t. ex. om det innebär att en befintlig, dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan restaureras. En förutsättning för att utbyggnad i sådana fall skall kunna tillåtas bör dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om undantag från vattenkraftsutbyggnad förfelas. Jag anser också att man bör kunna ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården, fisket och landskapsbilden.

Av vad jag nu anfört följer enligt min mening att det inte kan tillåtas att ett flertal minikraftverk med var för sig obetydlig miljöpåverkan, men med en sammantagen negativ effekt på miljön, kommer till stånd i en viss undanta­gen älv eller älvsträcka. Detta skulle direkt strida mot syftet med skyddet för älvarna och älvsträckorna.

Enligt utskottets uppfattning finns det sålunda utförliga motiv till ledning för prövningen av vilka mindre vattenkraftsföretag som skall kunna tillåtas i de skyddade vattenområdena och älvsträckorna. Dessa motiv tjänar till lika stor vägledning för vattendomstolarna som de skulle göra för regeringen, om den skulle behålla prövningen. Emellertid bör det knappast vara en regeringsfrå­ga att pröva de vattenföretag med endast obetydlig miljöpåverkan som trots förbudet kan få komma till stånd. De synpunkter som motionärerna har anfört får i huvudsak anses tillgodosedda genom de motiv till NRL som återgetts här ovan. Utskottet avstyrker därför motion Bo520 (fp, c, vpk).

Regeringens förslag såvitt rör VL har lämnats utan erinran av jordbruksut­skottet. Bostadsutskottet tillstyrker förslaget.

I avsnitten 4.3.6-8 har VL:s ersättningsbestämmelser behandlats i visst avseende.

12 Miljöskyddslagen (lagförslag 19)

Beslut enligt miljöskyddslagen skall inte få strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL. Miljöskyddslagen skall även anknytas till NRL. Tillståndsprövningen enligt 4 kap. NRL skall därvid samordnas med prövningen enligt miljöskyddslagen på samma sätt som nuvarande prövning enligt 136 a § byggnadslagen. Förslaget, som lämnats utan erinran av jordbruksutskottet, tillstyrks av bostadsutskottet.

13 Ellagen och rörledningslagen (lagförslagen 20 och 21)

De regler för koncession som finns i de båda lagarna föreslås kompletterade med föreskrift om att koncession  inte får strida mot detaljplan eller

41

 

områdesbestämmelser enligt PBL. Koncessionsprövningen skall ske med      BoU 1986/87:4 tillämpning även av NRL.

Förslagen har inte föranlett någon erinran från näringsutskottet. De tillstyrks av bostadsutskottet.

14 Lagen om byggnadsminnen (lagförslag 22)

Lagförslaget beträffande ändring i BML avser de ersättningsfrågor som utskottet redan behandlat i avsnitten 4.3.5-8.1 övrigt innehåller lagförslaget bara en anpassning till PBL:s terminologi. Det tillstyrks i denna del.

15 Lagen om fornminnen (lagförslag 23)

I propositionen föreslås att kommunen skall få möjighet att överklaga sådana beslut av länsstyrelsen som kan ha betydelse för den kommunala planering­en. Kulturutskottet har inget att erinra mot den föreslagna lagändringen och bostadsutskottet tillstyrker densamma.

16 Fastighetstaxeringslagen (lagförslag 24)

Lagförslaget i propositionen innebär endast en anpassning till terminologi och systematik i PBL.

17 kap. 13 § fasfighetstaxeringslagen bör, med hänsyn fill att i förhållande till förslaget i PBL-propositionen den ändringen gjorts i PBL att såväl rivningsförbud som skyddsbestämmelser skall kunna utfärdas för de byggna­der som avses i 3 kap. 12 § PBL, rivningsförbud fogas fill texten i första stycket sista meningen.

I motion 513 (fp) yrkande 4 hemställs om ett riksdagens tillkännagivande i enlighet med vad som anförs i motionen angående möjligheten att justera taxeringsvärden på fastigheter om genomförandetiden har gått ut utan att byggrätt har utnyttjats. Det sägs i motionen att en fastighets värde rimligen är högre under genomförandetiden än efter dess utgång, när byggrätten inte längre är garanterad. Ny taxering borde därför göras inte bara när bygglov vägrats, utan också i fall där en byggrätt inte utnyttjats under genomförande­tiden och denna går ut.

Utöver den allmänna fastighetstaxeringen vart sjätte år (1 kap. 7 § fastighetstaxeringslagen) skall, enligt den i propositionen föreslagna lydelsen av 16 kap. 4 § samma lag, ny taxering av en taxeringsenhet ske, om under löpande taxeringsperiod taxeringsenhetens värde ökat eller minskat genom bl. a. beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan. Ny taxering skall ske endast om taxeringsvärdet bör ändras med minst en femtedel, dock minst 25 000 kr. Om ändringen av taxeringsvärdet understiger 100 000 kr., skall ny taxering ske endast om taxeringsenhetens ägare begärt det.

I sitt yttrande över förslaget anförde lagrådet att det vore värdefulllt om
departementschefen ville belysa den inverkan på fastighetens taxeringsvärde
som kan följa av att en byggrätt inte tas i anspråk under genomförandetiden.
Departementschefen svarade i proposifionen (s. 217) sammanfattningsvis
att det råder en viss osäkerhet om marknadsvärdesutvecklingen på obebygg-  42

 

da fastigheter inom detaljplan efter genomförandetidens utgång och att han     BoU 1986/87:4 därför inte var beredd att föreslå att genomförandetidens utgång skulle vara en grund för ny taxering. Han pekade även på möjligheten att begära bygglov eller förhandsbesked för att få en grund för omtaxering.

Bostadsutskottet har i avsnitt 4.2.1 i fråga om kommunens rätt till inlösen efter genomförandetidens utgång inom detaljplaneomräde kommenterat inverkan på expropriafionsersättningen av att denna tid löper ut. Bostadsut­skottet pekade då på att byggrätten i och för sig består tills kommunen tagit något initiativ till ändring av detaljplanen, men att marknadsvärdet kommer att bero på kommunens intentioner. I fråga om expropriationsersättningen finns det regler i ExL till skydd för både den enskilde och kommunen, som gör att ersättningen sannolikt inte kommer att påverkas i samma grad som marknadsvärdet. Bostadsutskottet vill i detta sammanhang tillägga följande synpunkt. Den osäkerhet som följer av att byggrätten kan inskränkas efter 'genomförandetiden är givetvis en omständighet som typiskt sett påverkar marknadsvärdet negativt. Om kommunens intentioner omfattar ett mer intensivt markutnyttjande än gällande plan medger, kommer dock mark­nadsvärdet i stället att stiga. Enbart den omständigheten att genomförandeti­den löpt ut kan i ingetdera fallet anses medföra någon så klar ändring av marknadsvärdet att en ny taxering är motiverad. Det krävs någon form av bindande avgörande beträffande den fortsatta markanvändningen, så som nuvarande och föreslagna lydelse av 16 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen föreskriver. En ansökan om förhandsbesked kan vara ett enkelt sätt att få fram ett sådant bindande avgörande. Förslaget i motion 5i3 (fp) yrkande 4 avstyrks.

Förslagen i propositionen tillstyrks med den justering av 7 kap. 13 § som bostadsutskottet förordade inledningsvis i detta avsnitt. Lagförslaget åter­finns i bilaga 2.

17 Luftfartslagen (lagförslag 29)

Förslaget beträffande luftfartslagen innebär att tillstånd enligt lagen inte skäll få ges i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser.

I enlighet med bostadsutskottets förslag i NRL-betänkandet (s. 14) har luftfartslagen förts till kretsen av lagar som bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall vara tillämpliga på. Utskottet ansåg det väl motiverat att luftfartslagen knyts till NRL bl. a. med hänsyn fill att lagen reglerar tillkomsten av anläggningar som har stor påverkan på omgivningen. I konsekvens med detta föreslår utskottet nu riksdagen att anta ett nytt andra stycke till 6 kap. 5 § luftfartslagen i vilket anges att vid tillståndsprövningen för ifrågavarande allmänna flygplatser skall NRL tillämpas. Regeringens förslag beträffande andra stycket kommer som en följd härav att utgöra ett tredje stycke till paragrafen. Lagförslaget återfinns i bilaga 2. Av 1 kap. 1 § luftfartslagen följer i övrigt att luftfart skall äga rum enligt vad som stadgas även i annan lag eller författning än luftfartslagen. I övrigt tillstyrks förslaget i propositionen.

43

 

18 Arbetsmiljölagen (lagförslag 36)                              BoU 1986/87:4

Utöver vad som tagits upp i regeringens lagförslag finns i 7 kap. 7 § fjärde stycket en hänvisning till byggnadsstadgan som bör ersättas med en motsvarande hänvisning till plan- och bygglagen. Byggnadslov enligt bygg­nadsstadgan motsvaras därvid av lov enligt PBL, innefattande bygglov, rivningslov och marklov. Utskottet föreslår riksdagen att anta utskottets förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen enligt bilaga 2.

19 Övriga lagförslag (nr 25-28,30-35,37-42)

Övriga lagförslag rör skilda rättsliga områden. Förslagen innebär en anpassning till PBL:s och NRL:s systematik och begrepp. En särskild lag om regionplanering för kommunerna i Stockholms län föreslås. Förslaget såvitt rör lagarna om hotell- och pensionatsrörelse, om vissa mineralfyndigheter och om vissa torvfyndigheter har granskats av näringsutskottet, som inte funnit anledning till någon erinran. Bostadsutskottet tillstyrker förslagen, som återfinns i bilaga 1.

20 Ändringar i PBL m. m.

Utskottet har ovan (avsnitten 4.2.1, 4.3.6 och 4.3.7) behandlat vissa ändringar i PBL som föranleds dels av brister i den s. k. garantiregeln i 17 kap. 8 § beträffande viss ersättningsrätt vid ändring eller upphävande av äldre planer, dels av införandet av en s.k. ackumuleringsregel i fråga om beräkningen av kvalificerad skada i fler lagar än utskottet tidigare haft under övervägande och därmed sammanhängande ändring i 14 kap. 8 §. Utskottet har vidare behandlat (avsnitt 5) behovet av kompletterande övergångsregler i 17 kap. 18 § beträffande dispensbeslut av betydelse i fråga om fastighets­bildningslagstiftningen. Lagförslagen har upptagits i bilaga 3.

Utskottet uppmärksammar härnäst en fråga om betydelse i vissa hänseen­den av att översiktsplan har antagits. Enligt 17 kap. 2 § skall detta ha skett före den 1 juli 1990.

I 5 kap. 28 § har föreskrivits att s. k. enkelt planförfarande vid antagande
av detaljplan eller områdesbestämmelser får användas under vissa omstän­
digheter. Bland dessa är att det planförslaget skall vara förenligt med
översiktsplanen. Översiktsplanen har vidare betydelse för tillkomsten av
områdesbestämmelser. I 5 kap. 16 § har angetts att områdesbestämmelser
får antas bl. a. för att säkerställa syftet med översiktsplanen. Frågan
uppkommer här huruvida enkelt planförfarande och områdesbestämmelser
som har till syfte att förverkliga översiktliga planeringsintentioner får
användas innan kommunen antagit sin första översiktsplan enligt PBL. Även
om det givetvis inte finns något hinder mot att översiktsplan antas långt
tidigare än den i 17 kap. 2 § angivna sista tidpunkten, kan det förutspås att
det - av hänsyn både till reglerna om samråd och minsta utställningstid i 4
kap. och till den kommunalpolitiska betydelsen av att översiktsplanen är
grundad på noggranna överväganden - kommer att i många fall dröja rätt
lång tid innan översiktsplaner mer allmänt föreligger i kommunerna.                   .,

 

Antagandebesluten gäller dessutom först sedan de vunnit laga kraft.           BoU 1986/87:4

För att klarlägga att dessa praktiska svårigheter att snabbt få fram en gällande översiktsplan inte skall utgöra något hinder mot att under mellanti­den med stöd av redan föreliggande översiktliga planformer i en kommun tillämpa det enkla planförfarandet eller att anta områdesbestämmelser, finner utskottet motiverat att föreslå ett tillägg till 17 kap. 2 § med den innebörd som just har beskrivits. I de flesta kommuner finns redan kommunöversikter som i varierande grad kan sägas motsvara de krav som enligt PBL ställs på en översiktsplan. Finns ingen översiktlig planering som täcker hela kommunens yta, bör i stället för kommunöversikten områdespla­ner eller motsvarande planformer kunna användas som grund för tillämp­ningen av de aktuella bestämmelserna. I fråga om kvaliteten på det översiktliga planmaterial som utskottet sålunda föreslår skall få användas interimistiskt, är det naturligtvis svårt att ställa några preciserade krav. En grundläggande förutsättning, som bör anges i lagtexten, är dock att planmaterialet godkänts av fullmäktige innan PBL träder i kraft. Det bör givetvis inte efter ikraftträdandet förekomma att översiktliga planer tillkom­mer i någon annan ordning än den PBL föreskriver. Vad som i övrigt anförts i PBL-propositionen (s. 72, 122) om den översiktliga planeringen kan därut­över tjäna till vägledning.

I 8 kap. 6 § andra stycket har angetts att kommunen får i vissa fall bestämma att bygglov krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 8 kap. 4 § andra stycket. Av utskottets motiv till föreskriften (PBL-betänkandet s. 104) framgår att hänvisningen till 8 kap. 4 § är avsedd att gälla endast punkt 1 i det angivna andra stycket. Utskottet föreslår riksdagen att göra en rättelse av hänvisningen. Därmed klarläggs att kommunen inte kan införa krav på bygglov för inre ändringar av en- och tvåbostadshus som ej ingår i samlad bebyggelse i fråga om konstruktionen av de bärande delarna, planlösningen, installation eller ändring av eldstäder, rökkanaler, anord­ningar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp.

Utskottets förslag till ändrad lagtext återfinns i bilaga 3.

Utskottet ser till sist som angeläget att korrigera ett felaktigt uttalande i PBL-betänkandet (s. 126) rörande vilka som enligt PBL skall vara berättiga­de att anföra besvär över beslut om detaljplan, fastighetsplan och områdesbe­stämmelser. Alla som skall beredas tillfälle till samråd under planförfarandet kan inte anses berättigade att anföra besvär. Utskottet har ingen annan uppfattning än lagrådet i fråga om kretsen av besvärsberättigade. Denna fråga bör alltså kunna avgöras med ledning av bestämmelsen i 5 kap. 30 § om till vem beslut med fullföljdshänvisning bör sändas. Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu har anfört i denna fråga.

45

 

21 Hemställan                                                                               BoU 1986/87:4

Utskottet hemställer

1.   beträdande avslag på proposition 1985/86:90 att riksdagen avslår motion 1985/86:511 yrkande 1,

2.   beträffande utarbetande av nytt förslag att riksdagen avslår motion 1985/86:512,

3.   beträffande behovet av framtida justeringar i lagstiftningen att riksdagen avslår motion 1985/86:513 yrkande 1,

4.   beträffande anstånd med ändring i expropriationslagen att riksdagen avslår motion 1985/86:513 yrkande 2,

5.   beträffande särskilda ersättningsbestämmelser för äldre stads- och byggnadsplaner

 

a)  att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar punkt 2 i övergångsbestämmelser till expropriationslagen enligt den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b)  att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Bo522 yrkande 1 antar 17 kap. 8 § förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) enligt bilaga 3,

6.            beträffande informationsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1986/87:Bo522 yrkande 2,

7.            beträffande mark för annat än enskilt bebyggande

a)         att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar förslag till
lag om ändring i expropriationslagen enligt bilaga 2,

b)           att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar
övergångsbestämmelser till expropriationslagen med den lydelse som i
bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

8.            beträffande enhetliga kvalifikationsgränser

a)   att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt rör 19 och 26 §§, förslag till lag om ändring i vattenlagen såvitt rör 19 kap. 7 § första stycket samt förslag till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 8-10 §§ allt med tillhörande övergångsbestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b)   att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § första och tredje styckena och 12 § första och tredje styckena allt med tillhörande övergångsbestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

c)   att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § andra stycket och 12 § andra och fjärde styckena med tillhörande övergångs­bestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som regeringens förslag,

9.            beträffande ackumulerad skada

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Bo518 (c) såvitt
nu är i fråga och 1985/86:Jo798 yrkandena 1 och 2
a) antar lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt rör                         4g

 

27 a §, förslag fill lag om ändring i vattenlagen (1983:291) såvitt rör 19      BoU 1986/87:4 kap. 7 § femte och sjätte styckena och lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § fjärde stycket allt med tillhörande övergångsbestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) antar lagom ändring i plan-och bygglagen (1987:10) såvitt rör 14 kap. 8 § fjärde stycket enligt bilaga 3,

10.   beträffande rättegångskostnader

a)   att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 12 § femte stycket, förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt rör 36. § och förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) såvitt rör 20 kap. 3 § allt med tillhörande övergångsbestämmelser och med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b)  att riksdagen avslår regeringens förslag såvitt rör 12 § sjätte stycket lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

11.    beträffande övergångsbestämmelser till fastighetsbildningslag­
stiftningen

■ a) att riksdagen antar övergångsbestämmelser till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) och ledningsrättslagen (1973:1149) i enlighet med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

b) att riksdagen antar lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) såvitt rör 17 kap. 18 § enligt bilaga 3,

12.  beträffande jordabalken och särskilda bestämmelser om trappa att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1985/86:513 yrkande 5 antar lag om ändring i jordabalken enligt bilaga 1,

13.  beträffande anknytningen av naturvårdslagen till naturresurs­lagen

att riksdagen med bifall fill regeringens förslag antar lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt avser 3 § enligt bilaga 2,

14.   beträffande strandskydd

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1985/86:511 yrkande 2 antar lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt avser 15 och 16 §§, med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

15.  beträffande kommunala naturreservat och naturvårdsområden att riksdagen med bifall till regeringens förslag och avslag på motion 1985/86:513 yrkande 3 antar lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt avser 43 § tredje stycket med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

16.  beträffande regeringsprövning av vissa vattenlagsärenden att riksdagen avslår motion 1986/87:Bo520,

17.  beträffande fastighetstaxeringslagen

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) såvitt avser 7 kap. 13 §

47

 

med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,    BoU 1986/87:4

b) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1985/86:513 yrkande 4 antar 16 kap. 4 § fastighetstaxeringsla­gen med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som regeringens förslag,

18.            beträffande luftfartslagen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om ändring i luftfartslagen (1957:291) med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

19.            beträffande arbetsmiljölagen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) med den lydelse som i bilaga 2 betecknats som utskottets förslag,

20.            beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar förslagen enligt bilagorna 1 och 2 utom såvitt avser ikraftträdande,

21.            beträffande ikraftträdande

att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att samtliga i detta betänkande behandlade förslag skall träda i kraft den 1 juli 1987,

22.   beträffande ändringar i PBL såvitt de inte behandlats ovan att riksdagen antar förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) enligt bilaga 3,

23.   beträffande kretsen av besvärsberättigade

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 19 februari 1987

På bostadsutskottets vägnar

Kjell A. Mattsson

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s), Rolf Dahlberg (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Per Olof Håkansson (s), Knut Billing (m), Margareta Palmqvist (s), Bertil Danielsson (m), Rune Evensson (s), Tore Claeson (vpk), Berit Bölander (s), Siw Persson (fp), Britta Sundin (s) och Agne Hansson (c).

48

 

Reservationer                                                 BoU 1986/87:4

1. Informationsskyldighet (mom. 6)

Rolf Dahlberg (m), Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m) och Siw Persson (fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 13 som börjar "Utskottet delar" och slutar "yrkande 2 avstyrks" bort lyda:

Den 1 juli 1992 är ett betydelsefullt datum för svenska fastighetsägare. Denna dag utgör slutpunkten för den nuvarande byggnadslagstiftningens System med i princip eviga byggrätter. Dagens stads- och byggnadsplaner kan fr.o.m. denna dag ändras eller upphävas av kommunerna utan några konsekvenser i ersättningshänseende gentemot fastighetsägarna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att stora informationsinsatser bör göras för att ingen av okunnighet skall ha underlåtit att utnyttja de rättigheter som försvinner den aktuella dagen. Kommunerna har en självskriven del i informationsarbetet, men även statliga myndigheter kan göra betydelsefulla insatser genom att t. ex. producera bakgrundsmaterial eller på annat sätt samordna eller initiera informationskampanjer. Detta bör vara ett åliggande för berörda myndigheter. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 6 bort hemställa

'   beträffande informationsskyldighet

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Bo522 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Enhetliga kvalifikationsgränser (mom. 8 b) och c))

Rolf Dahlberg (m), Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m) och Siw Persson (fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar "Liksom fallet" och på s. 26 slutar "uteblivna nybyggnadsrätten" bort lyda:

Som kulturutskottet framhållit i det föregående innebär en byggnadsmin­nesförklaring implicit också ett förbud mot rivning. De intrång som fastighet.sägare åsamkas ligger dock främst i själva skyddsföreskrifterna. Att i byggnadsminneslagen söka reglera rivningsfrågorna fristående från regle­ringar beträffande underhåll och ändringar av byggnader blir därför helt fiktivt. Det relevanta intrånget gäller skyddsföreskrifterna. Den kvalifika­tionsgräns för ersättning som skall användas för att få önskad överens­stämmelse med PBL är därmed att pågående användning av byggnad eller område avsevärt försvåras, dvs. det som redan nu gäller enligt byggnadsmin­neslagen. Någon ändring av byggnadsminneslagen på denna punkt är därför inte påkallad.

4 Riksdagen 1986/87. 19 saml. Nr 4

49

dels utskottet under 8 b) och c) bort hemställa                            BoU 1986/87:4

beträffande enhetliga kvalifikationsgränser att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen såvitt rör 5 § första-tredje styckena och 12 § första-fjärde styckena.

3. Strandskydd (mom. 14)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 37 som börjar "Bostadsutskottet   . ansluter" och slutar "yrkande 2 avstyrks" bort lyda:

I motsats till jordbruksutskottets majoritet, men i överensstämrnelse med vad som anförts av det utskottets m-ledamöter, anser bostadsutskottet att tiden nu är mogen för ett avskaffande av det generella strandskyddet. Den övervägande, delen stränder i landet har inte den karaktären att ett . byggförbud där är motiverat. Antingen är stränderna delvis redan upptagna av bebyggelse eller kan tillkommande bebyggelse förenas med de allemans­rättsliga intressen som bär upp strandskyddsreglerna. För de fall där det verkligen är angeläget att ingen bebyggelse tillkommer i strandområdena skulle det räcka med att lagstiftningen ger länsstyrelsen möjlighet att förordna om byggförbud. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 14 bort hemställa

. beträffande strandskydd   .            , . .           ,

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:511 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kommunala naturreservat och naturvårdsområden
(mom. 15)

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar "Bostadsutskottet instämmer" och på s. 39 slutar "yrkande 3 avstyrks" bort lyda:

Ett av de stora problemen med att säkerställa naturvårdens intressen är
bristen på resurser för att inrätta naturreservat och naturvårdsområden.
Denna resursbrist botas inte med att kommunerna ges möjlighet att vid sidan; ,
av länsstyrelserna besluta om dessa skyddsformer. Komrnunerna har skilda
förutsättningar och ambitioneri fråga om naturvården. Landsortskommuner
torde ha en helt annan inställning än storstadskommuner. Den kommunala
befogenheten kan förutsättas fränist komma att användas för att värna om
friluftslivets intressen. Därmed uppkommer vissa konfliktrisker gentemot
både intresset av att bevara orörda naturområden och intresset av att
skogsmarken används för effektiv skogsproduktion. Den nuvarande
ordningen där endast länsstyrelsen kan fatta beslut om naturreservat och
naturyårdsområde ger bättre möjligheter än förslaget i propositionen att lösa
dessa konflikter, med bevarande av ett rimligt mått av kommunalt inflytan-       50

 

de. Utskottet fillstyrker alltså motion 513 (fp) yrkande 3 och avstyrker     BoU 1986/87:4 regeringens förslag i motsvarande del.

dels utskottet under 15 bort hemställa

beträffande kommunala naturreservat och naturvårdsområden att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall till motion 1985/86:513 yrkande 3 inte antar förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) såvitt avser 43 § tredje stycket,

5. Fastighetstaxeringslagen (mom. 17 b)

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 43 som börjar "Bostadsutskottet har" och slutar "yrkande 4 avstyrks" bort lyda:

När genomförandetiden för en detaljplan enligt PBL löper ut upphör den säkra rätt att bygga enligt planen som gällt förut. Även om byggrätten formellt består tills planen ändras eller upphävs, kommer i realiteten kommunens möjligheter att ge planen ett ändrat innehåll och i avvaktan på detta skjuta på behandlingen av bygglovsansökningar att urholka värdet på berörda fastigheter. Det är därför motiverat med en omtaxering av sådana fastigheter inom detaljplaneområde på vilka byggrätten inte har utnyttjats när genomförandetiden löper ut. Detta bör riksdagen med bifall till motion 513 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 17 b) bort hemställa

beträffande fastighetstaxeringslagen att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall till-motion 1985/86:513 yrkande 4 inte antar förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen'(1979:1152) såvitt rör 16 kap. 4 § och som sin mening ger regeringentill känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Behovet av reformer

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anför:

I reservationer fill bostadsutskottets betänkanden (BoU 1986/87:1 och 3) utvecklade vi vår ståndpunkt att den nya plan- och bygglagen öchnaturre-surslagen inte borde ha antagits av riksdagen. Vi angav också utförliga riktlinjer för hur delreformer inom ramen för den gällande byggnadslagstift­ningen borde göras.

Vår principiella inställning är oförändrad, men när nu riksdagen ändå
antagit de nya lagarna vill vi inte motsätta oss att följdlagstiftningen anpassas
till de regler som kommer att gälla från den 1 juli 1987. På några punkter har
vi funnit motiverat att reservera oss mot de förslag som regeringen och
utskottets majoritet ställt sig bakom. Att vi i övrigt inte reserverat oss innebär
inte att vi i varje enskildhet ställer oss bakom de lösningar som majoriteten
föreslår riksdagen att anta.                                                                                 51

 

Den nya lagstiftningen är inte bara så utformad att den kränker enskild     BoU 1986/87:4 äganderätt. Den är också svåröverskådlig och krånglig och belyser i och med detta hur mycket klokare det hade varit att reformera den nuvarande lagstiftningen delvis och i etapper.

De ersättningsbestämmelser som föreslås är oerhört komplicerade och kommer förmodligen att leda till stora tillämpningsproblem för staten, kommunerna och enskilda. Förslaget om enhetliga kvalifikationsgränser i olika lagar har inte konsekvent förts över till alla de berörda lagarna. Skötsellagstiftningen för skogs- och jordbruk har t. ex. lämnats utanför, trots att det finns lagtekniska lösningar som skulle kunna göra även dessa lagar anpassade till de nya kvalifikationsgränserna.

Vi avser att vid utskottets behandling av moderata samlingspartiets partimotion 1986/87:Bo205 senare under våren återkomma med synpunkter på den nya lagstiftningen.

2. Följdlagstiftningen och PBL

Eriing Bager och Siw Persson (båda fp) anför:

I en utföriig reservation till bostadsutskottets betänkande (BoU 1986/87:1) angående bl. a. plan- och bygglagen har folkpartiets ledamöter i utskottet yrkat avslag på de föreliggande förslagen och redovisat flera kritiska synpunkter på den utformning av lagen som riksdagen sedermera beslutat om. Imotion 1986/87:Bo258harviåterigenangettpå vilka punkter lagen bör ändras. Motionen kommer senare under våren att behandlas av utskottet. Vid ett riksdagens bifall till motionen blir det nödvändigt att i vissa hänseenden ge följdlagstiftningen en annorlunda utformning. Bostadsut­skottet får då ta initiativ i enlighet med förslagen i motionerna. I avvaktan på detta vill vi här klargöra att vår principiella inställning till plan- och bygglagen är oförändrad, även om vi på flertalet punkter har accepterat att följdlagstift­ningen införs i enlighet med regeringens och utskottets förslag. I de avseenden som vi inte kan godta förslagen rörande följdlagstiftningen har vi avgett särskilda reservationer.

I motion 1986/87:Bo517 har folkpartiet föreslagit vissa ändringar i naturresurslagen. Även denna motion kommer riksdagen att behandla senare under våren 1987.

3. Jordabalken och särskilda bestämmelser om trappa

Rolf Dahlberg (m), Eriing Bager (fp), Knut Billing (m), Berfil Danielsson (m) och Siw Persson (fp) anför:

I propositionen (s. 172) redovisas de synpunkter som lett fram till regering­ens ståndpunkt att de särskilda bestämmelserna om trappa som skjuter in på gatumark nu avskaffas. Saken här behandlats också i motion 513 (fp). I likhet med lagrådet och mot bakgrund också av vad vi erfarit från bl. a. några länsstyrelser, finner vi det troligt att upphävandet av de särskilda bestämmel­serna kommer att medföra problem. Vi vill i detta sammanhang uppmärk-

52

 

samma att ytterligare överväganden kan komma att bli nödvändiga rörande     BoU 1986/87:4 denna fråga.

4. Vattenlagstiftningen

Erling Bager (fp), Tore Claeson (vpk) och Siw Persson (fp) anför:

De motivuttalanden som finns i proposition 1985/86:3 rörande förbudet mot utbyggnad av vattenkraftsföretag i de skyddade älvarna och vattenområdena innebär att mycket stränga anspråk på oskadlighet i miljöhänseende ställs upp för de mindre vattenföretag som trots förbudet kan tänkas få tillstånd. Vi utgår från att de projekt som regeringen vägrat tillstånd för, enligt vad som nämns i motion 1986/87:Bo520, inte i framtiden kan komma att medges av vattendomstolarna. Därmed blir motionens syfte tillgodosett.

53

 

Regeringens, av utskottet tillstyrkta lagförslag    BoU 1986/87:4

Bilaga 1 Beträffande samtliga i denna bilaga intagna lagförslag har utskottet föreslagit

att de träder i kraft den 1 juli 1987.

Lagen .om införan­de av fastighets-

3   Förslag till                                                                                  'bildningslagen

Lag om ändring i lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningslagen

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1970:989) om införande av fastig­hetsbildningslagen' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

12 § Vad som i fcistighetshildningsla-gen föreskrivits om byggnadsplan tiger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstycknings-plan får ändras enligt de bestäm­melser som före den I januari 1948 gällde ifråga om tillkomsten av så­dan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag medde­lat i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall icke längre gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Lagen omlryckll971: 1036.                                                                                                                         54

 

6 Förslag till                                                   BoU 1986/87:4

Lag om ändring i lagen (1973: 1150) om förvaltning av     ' '

samfälligheter                                                 ,        r-     ,

                                                                                                       Lagen om jorvalt-

Härigenom  föreskrivs  aU   I,  4,. 5,   18,  20,  21,  23  och  61 §§  lagen     ning uv samfällig-
(1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter skall ha följande lydelse.            heter

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1§' ■.                                                                                                                                                                                                                        ■                      .

Vid tillämpningen av denna lag skall som samfällighet anses

1.   samfällighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988),

2.   annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastig­heterna i en socken,

3.   servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter gemensamt,

4.   samfällighet enligt anläggningslagen (1973: 1149),

5.   samfällighet enligt vattenlagen     5. samfällighet enligt vattenlagen (1983:291).                                            (1983:291),

6. samfällighet enligt lagen (0000:000) om exploateringssam­verkan.

Med delägarfastighet:förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet. och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om samfällighet enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet som på annat sätt än genom delaktighet omfattas av samfälligheten och med delägare den som deltar i samfälligheten. Beträffande sådansamfällighet skall vi­dare vad som sägs i lagen om delägarfastighets andelstal i stället gälla delägares andelstal.

4§ .
Samfällighet   förvaltas   antingen  Samfällighet   förvaltas  antingen

direkt   av   delägarna   (delägarför-      direkt   av   delägarna   (delägarför-   .
valtning)  eller  av   särskilt   bildad     valtning)  eller  av  särskilt  bildad
samfällighetsförening     (förenings-     samfällighetsförening     (förenings­
förvaltning).                                 för\ahning). I fråga om mark som

är belägen inom ett samverkans­område gäller även vad därom föreskrivs i lagen (0000:000) om ex­ploateringssamverkan.

5§ .       ■, ' ■ ■
Avstyckas samfällighet. som Avstyckas samfällighet som
avses i 1§ första stycket I eller 2 avses i 1 § första stycket I eller 2
eller viss ägovidd av sådan sämfäl-                   eller viss ägovidd av sådan samfäl­
lighet utan att ha övergått till annan                 lighet utan att ha övergått till annan
ägare och förvaltas samfälligheten                    ägare och förvaltas samfälligheten
av samfällighetsförening, övergår av samfällighetsförening, övergår
äganderätten till den sålunda bil- äganderätten till den sålunda bil­
dade fastigheten genom avstyck- dade fastigheten genom avstyck-
ningen till föreningen.                  ningen till föreningen. Detta gäller

' Senaste lydelse 1983:660.

55

 

Nuvarande lydelse                                   Föreslagen lydelse         BoU 1986/87:4

Bilaga 1 dock ej samfällighetsförening som

förvaltar en  exploateringssamfäl-                                            ,                  ,..      ,

1-  ;           ,.      I           .nrA nn                                                    Lagen om torvan

lighet enligt lagen (0000:000) om                                                          *           ■'

exploatering.s.umiverkan.                                                              nmg av samfälhg

I8§

Samfällighetsförenings ändamål är att förvalta den samfällighet för vil­ken den bildats.

Samfällighetsförening får ej driva verksamhet som är främmande för det ändamål som samfälligheten skall tillgodose.

Samfällighetsförening som för­valtar en exploateringssamfälllghet enligt lagen (0000:000) om exploa­teringssamverkanfår ej äga mark.

20f-Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom att de antager stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första             Sammanträde enligt första
stycket hålles av den som fastig- stycket hålles av den som fastig­
hetsdomstolen förordnat därtill. Så- hetsdomstolen förordnat därtill. Så­
dant förordnande meddelas pä be- dant förordnande meddelas på be­
gäran av delägare. Dock skall i    gäran av delägare. Dock skall i
samband med förrättning enligt fas- samband med förrättning enligt fas­
tighetsbildningslagen (1970:988) el- tighetsbildningslagen (1970:988),
ler anläggningslagen (1973:1149) anläggningslagen (1973: 1149) W/fr
fastighetsbildningsmyndigheten el- lagen (0000:000) om exploaterings-
ler, om särskild förrättningsman samverkan fastighetsbildningsmyn-
förordnats enligt 4§ sistnämnda digheten eller, om särskild förrätt-
/«', denne hålla sammanträde enligt ningsman förordnats enligt 4§ an-
första stycket beträffande samfäl- läggningslagen, denne hälla sam-
lighet som beröres av förrättningen, manträde enligt första stycket be-
om, delägare i samfälligheten begär träffande samfällighet som beröres
det eller om det är av väsentlig be- av förrättningen, om delägare i
tydelse från allmän synpunkt att samfälligheten begär det eller om
samfällighetsförening bildas.  det är av väsentlig betydelse från

allmän synpunkt att samfällighets­förening bildas.

I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall vad som i andra stycket sägs om förrättning och förrättningsman gälla förrättning och för­rättningsman enligt vattenlagen (1983:291). Om det är av väsentlig bety­delse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvalt­ningen även bevattnings- eller vattenregleringssamfällighet. får domstolen förordna någon att hålla sammanträde enligt första stycket även om del­ägare i samfälligheten inte har begärt det.

- Senaste lydelse 1983:660.

56

 

21 S'

Nuvarande tvdelse

I fråga om sammanträde för bil­dande av samfällighetsförening äger 7§ andra stycket, 8-ll§§, 12 § första stycket första punkten och 14 § motsvarande tillämpning. Hålles sammanträdet i samband med förrättning enligt fastighets­bildningslagen (1970:988), anlägg­ningslagen (1973: 1149) eller vatten­lagen (1983:291), äger dock i fråga om delgivning av kallelse till sam­manträdet vad som gäller om del­givning av kallelse till sammanträde vid förrättningen motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

I fråga om sammanträde för bil­dande av samfällighetsförening äger 7§ andra stycket, 8-ll§§, 12 § första stycket första punkten och 14 § motsvarande tillämpning. Hålles sammanträdet i samband med förrättning enligt fastighets­bildningslagen (1970:988), anlägg­ningslagen (1973:1149), vattenla­gen (1983:291) eller lagen (0000:000) om exploateringssam­verkan, äger dock i fråga om del­givning av kallelse till sammanträ­det vad som gäller om delgivning av kallelse till sammanträde vid för­rättningen motsvarande tillämp­ning.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om förvalt­ning av samfällig­heter

23 5" I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande tillämpning.

Har fastighetsbildnings- eller an-\äggn\ngsbeslut eller tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt vattenla­gen (1983:291) meddelats, får sam­manträde för bildande av samfäl­lighetsförening hållas innan domen eller beslutet om samfällighetens bildande vunnit laga kraft. Som del­ägare anses därvid ägaren av fastig­het och annan som enligt domen eller beslutet skall ha del i samfäl­ligheten. Beslut som fattas vid sam­manträdet gäller endast under för­utsättning att fastighetsbildnings-, anläggnings- eller tillståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller att förordnande medde­las enligt 27 a § anläggningslagen (1973: 1149) eller 13 kap. 50 § första stycket vattenlagen.

Har fastighetsbildnings-, an­läggnings- eller exploateringsbeslut eller tillståndsdom eller tillstånds­beslut enligt vattenlagen (1983: 291) meddelats, får sammanträde för bil­dande av samfällighetsförening hål­las innan domen eller beslutet om samfällighetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses där­vid ägaren av fastighet och annan som enligt domen eller beslutet skall ha del i samfälligheten. Beslut som fattas vid sammanträdet gäller endast under förutsättning att fas­tighetsbildnings-, anläggnings-, ex­ploaterings- eller tillståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggnings­beslut, att förordnande meddelas enligt 27 a § anläggningslagen (1973: 1149) eller 13 kap. 50§ första stycket vattenlagen.

61                                                 §
Samfällighetsförening skall upp- Samfällighetsförening skall upp­
lösas, när den eller de samfällig- lösas, när den eller de samfällig­
heter som förvaltas av föreningen heter som förvaltas av föreningen

' Senaste lydelse 1983:660. ■* Senaste lydelse 1983:660.

57

 

Nuvarande lydelse

upphör att bestå. Upplösning skall vidare ske, om medlemmarna är ense om det och länsstyrelsen medger det. Om rätt för fastighets­bildningsmyndigheten att förordna om upplösning av samfällighetsför­ening iinns, bestämmelser i anlägg­ningslagen (1973: 1149).

Föreslagen lydelse

upphör att bestå. Upplösning skall vidare ske, om medlemmarna är ense om det och länsstyrelsen medger det. Bestämmelser om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att förordna om upplösning av sam-Tällighetsförening finns i anlägg­ningslagen (1973:1149) och lagen (0000:000) om exploateringssam­verkan.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om förvalt­ning av samfällig­heter

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

58'

 

7 Förslag till

Lag om ändring i lägen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen (1973: 1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1973: 1151) om införande av anlägg­ningslagen (1973:1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfäl­ligheter skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om införan­de av anläggnings­lagen och lagen om förvaltning av sam­fälligheter

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

. 6§ Vad som enligt anläggningslagen (1973: 1149) gäller för det fall att fastig-hel svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan förmån.

Bestämmelserna i anläggnings­lagen om byggnadsplan äger mot­svarande tillämpning på avstyck­ningsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

59

 

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:990) om förmånsrätt för ford­ran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.

6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Samma förmänsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.

Nuvarande lydelse

Har vid förrättning enligt fastig­hetsbildningslagen (1970:988) be­stämts att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursan­sökan, skall med fordringen följa förmånsrätt enligt 6§ 1 förmåns­rättslagen (1970:979).

1 §

Föreslagen lydelse

Har vid förrättning enligt fastig­hetsbildningslagen (1970:988) eller lagen (0000:000) om exploaterings­samverkan bestämts att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning el­ler konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt enligt

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om för­månsrätt för ford­ran på grund av fastighetsbildning

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

60

 

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordring­ar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter' skall ha föl­jande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om för­månsrätt för ford­ringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Med samfällighetsförenings fordran på belopp, som vid uttaxering enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter påförts någon såsom ägare av fastighet eller innehavare av tomträtt, som omfattas av samfäl­ligheten, följer förmånsrätt enligt 6§ 1 eller 7§ 2 förmånsrättslagen (1970:979), om beloppet icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.

Om föreningen förvaltar en ex-ploateringssamfällighet enligt la­gen (0000:000) om exploaterings­samverkan, gäller förmånsrätten dock inte större belopp än som följer av beslut enligt 13 § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Senaste lydelse 1983:662.

61

 

10 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7§, 7 kap. 5 §. 9 kap. 8§, 10 kap. 5§, kap. 4§ och 22 kap. 11 § jordabalken' skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

13      Jordabalken

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

3 kap. 7§

Har byggnad eller annan anläggning uppförts så att den skjuter in pä angränsande mark, och skulle anläggningens borttagande eller förändring medföra betydande kostnad eller olägenhet för anläggningens ägare, är denne ej skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, förrän anläggningen avlägsnas el|er blir obrukbar. Vad som sagts nu gäller dock ej, om den som uppförde anläggningen inkräktade på den angränsande marken med avsikt eller av grov vårdslöshet och, när anläggningen överlå­tits till annan, denne ägde kännedom därom vid sitt förvärv.

Den angränsande markens ägare är berätugad till ersättning för det inträng som anläggningen medför.

Om trappa som skjuter över ga­
tulinje finns särskilda bestämmel­
ser.                  '             -

7 kap.

5f

Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelse av fast egendom inom stadsplan och upp­låtelse av jordbruksarrende är dock inte bindande längre än tjugofem år. Upplåtelse av annan nyttjande­rätt än jordbruksarrende för någons livstid gäller utan begränsning till viss tid.

Avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelse av fast egendom inom detaljplan och upp­låtelse av jordbruksarrende är dock inte bindande längre än tjugofem år. Upplåtelse av annan nyttjande­rätt än jordbruksarrende för någons, livstid gäller utan begränsning till viss tid.

Avser upplåtelsen endast eller huvudsakligen rätt att avverka skog för annat ändamål än husbehov, är avtalet ej bindande längre än fem år.

Första och andra styckena gäller ej nyttjanderätt som upplåtes av staten. Första stycket inverkarej på nyttjanderättshavares rätt till förlängning av avtal på grund av lag.

Har arrende eller hyra upplåtits på längre tid än den i första stycket föreskrivna längsta tiden för nyttjanderätts bestånd och vill fastighets­ägaren eller nyttjanderättshavaren frånträda avtalet sedan denna tid gått ut, skall uppsägning ske.

Balken omtryckt 1971: 1209. Senaste lydelse 1984:678.

62

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

8 S'

Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förlängning av detta, utom när

1.  arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger,

2.  arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen icke bör förlängas,

3.  jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling skall bruka arrendestället, och det ej är obilligt mot arrendatorn att arren­deförhållandet upphör,

4.  jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ända­målsenlig indelning i bruknirigsenheter, och det ej av särskilda skäl är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör,

5.  jordägaren gör sannolikt, att  5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas i en-      arrendestället skall användas i en-Wghetmed faststidld stadsplan eller        lighet xxieA en detaljplan, byggnadsplan,

6.  jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall användas för annat ändamål än jordbruk, och det ej är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

10        kap.

.     .5 §"                                                                                       '■     ,       ,

Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förlängning av detta, utom när

1.   arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 § föreligger,

2.   arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen icke bör förlängas.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Jordabalken

 

3.  byggnad på arrendestället upp­förts utan byggnadslov i fall då så­dant erfordrats eller i strid med plan eller därmed jämförligt beslut av myndighet angående markens bebyggande eller användning,

4.  i annat fall byggnad på arren­destället icke står i överensstäm­melse med gällande plan och jord­ägaren gör sannolikt, ätt han skall använda marken i enlighet med planen.

3.  byggnad på arrendestället upp­förts utan bygglov i fall då sådant erfordrats eller i strid med en de­taljplan eller områdesbestäm­melser eller därmed jämförligt be­slut av myndighet angående mar­kens bebyggande eller användning.

4.  i annat fall byggnad på arren­destället inte står i överensstäm­melse med en detaljplan eller om­rådesbestämmelser och jordägaren gör sannolikt, att han skall använda marken i enlighet med p\aneneller bestämmelserna,  '

 

' Senaste lydelse'1984: 678. Senaste lydelse 1984:678.

63

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

5.  jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom att kunna förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

6.  jordägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeför­hållandet.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av första stycket rätt till sådan förlängning.

13 kap. 4§ r upplåtelsehandlingen skall anges ändamålet med upplåtelsen och det belopp varmed avgälden skall utgå till dess annat bestämmes. Handlingen skall dessutom innehålla de närmare föreskrifter rörande fastighetens an­vändning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Jordabalken

 

Finns vid liden för upplåtelsen särskilda byggnadsbestämmelser rörande fastigheten i stadsplan eller eljest, anses de ingå i upplåtelsen, om ej annat avtalats.

Finns vid tiden för upplåtelsen särskilda byggnadsbestämmelser rörande fastigheten i en detaljplan eller eljest, anses de ingå i upplåtel­sen, om ej annat avtalats.

 

22 kap. 11 S

Gemensam inteckning får på ansökan av fastigheternas ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare avlyftas från någon eller några av fastigheterna (relaxation). Besväras fastighet, i vilken inteckningen skall kvarstå, av panträtt eller annan rättighet som är inskriven och äger rättig­heten lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen, fordras att innehava­ren av sådan rättighet medger relaxationen. Svarar fastighet, från vilken inteckningen skall avlyftas, endast enligt 6 kap. 11 S andra stycket, får relaxation ske utan att den biträtts eller medgivits av den fastighetens ägare eller av ägaren av eller rättighelshavare i stamfastigheten eller fastig­het som före den ifrågavarande svarar för brist i stamfastigheten. Fordras ej fastighetsägarens medverkan till relaxationen. får relaxation ske på ansökan av pantbrevets innehavare.

Svarar fastigheterna för flera gemensamma inteckningar, får en av in­teckningarna icke avlyftas från en fastighet utan att sådana åtgärder vid­tages med de övriga inteckningarna att fastigheten icke vidare svarar för dem gemensamt med någon av de andra fastigheterna.

I fastighet, som bildats genom avstyckning av område vilket för­värvats av kommun för att ingå i allmän plats inom stadsplan eller byggnadsplan. får på begäran av kommunen relaxation ske utan hinder av bestämmelserna i första stycket om att för relaxation ford­ras medgivande av fastighetsägare

I  fastighet,  som  bildais genom avstyckning av område vilket för-

värvats av kommun för att ingå i allmän plats inom detaljplan, får på begäran av kommunen relaxation skeutan hinder av bestämmelserna i första stycket om att för relaxation fordras medgivande av fastighets­ägare och rättighetshavare, om san-

64

 

Nuvarande lydelse

och rättighetshavare, om sannolika skäl föreligger för att områdets vär­de uppgår till högst två procent av den odelade fastighetens värde och relaxationen är väsentligen utan be­tydelse för fastighetsägarnas och rättighetshavarnas rätt.

Föreslagen lydelse

nolika skäl föreligger för att områ­dets värde uppgår till högst två pro­cent av den odelade fastighetens värde och relaxationen är väsentli­gen utan betydelse för fastighets­ägarnas och rättighetshavarnas rätt.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Jordabalken

 

Denna lag träder i kraft den i januari 1987.

5 Riksdagen 1986/87. 19saml. Nr4 Rättelse: S. 73 Sidan utgår

65

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970: 244) om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar delsan 9, 10, 12, 18, 25 och 37 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 29a och 38§§, av

följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om all­männa vatten- och avloppsanlägg­ningar

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

9§

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområ­de skall betala avgifter till huvud­mannen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på an­nat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan är av­sedd för bebyggande, skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, be­hovet av anordningar för vattenför­sörjning och avlopp bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet  inträder,  när hu punkt som anges i 13 § och underrättat

Ägare av fastighet inom en all­män va-anläggnings verksamhets­område skall betala avgifter till hu­vudmannen, om fastigheten behö­ver anordningar för vattenförsörj­ning och avlopp samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som enligt en detaljplan är avsedd för bebyg­gande, skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, behovet av an­ordningar för vattenförsörjning och avlopp bedömas som om fastighe­ten var bebyggd enligt planen.

vudmannen  upprättat  förbindelse­fastighetsägaren därom.

10 §

Utöver vad som följer av 9 § har huvudman för allmän va-anläggning rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som är avsedd för bebyggande taga ut .avgift för avledande genom an­läggningen av vatten från gata, väg eller annan allmän plats inom plan­området.

Avgift får ej tagas ut innan åtgär­der för avledandet blivit utförda.

Utöver vad som följer av 9 § har huvudmannen för en allmän va-an­läggning rätt att av ägare till sådan fastighet inom en detaljplan som är avsedd för bebyggande ta ut avgift för att vatten från allmänna platser inom planområder avleds genom anläggningen.

Avgift får inte tas ut innan åtgär­der för avledandet blivit utförda.

12 §'

Allmän va-anläggning skall utföras så att hälsoskyddets intresse tillgo­doses. Den skall vara försedd med de anordningar som kräves för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

Senaste lydelse 1983:.302.

66

 

Nuvarande lydelse

Allmän va-anläggning får ej inrät­tas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyg­gande eller så att ändamålsenlig be­byggelse eller lämplig planläggning försvåras.

Föreslagen lydelse

En allmän va-anläggning får inte inrättas i strid mot detaljplan, om­rådesbestämmelser eller andra be­stämmelser för markens bebyg­gande eller så att ändamålsenlig be­byggelse eller lämplig planläggning försvåras. Om syftet med planen el­ler bestämmelserna inte motver­kas, får dock mindre avvikelser gö­ras.

Så länge allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om all­männa vatten- och avloppsanlägg­ningar

18 §

Reglerom beskaffenhet av va-in­stallation och utförande av installa­tionsarbete finns i byggnadsstad­gan (1959:612) och med stöd av stadgan meddelade föreskrifter.

Regler om beskaffenhet av va-in­stallation och utförande av installa­tionsarbete finns i plan- och bygg­lagen (0000:000) och med stöd av nämnda lag meddelade föreskrif­ter.

25 j

Avgifter enligt 10 § får ej över­skrida huvudmannens kostnad för att genom anläggningen avleda vat­ten från gata, väg eller annan all­män plats inom det område varom är fråga. 1 den mån omfattningen av platserna uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostna­den bäras av den som svarar för att platserna ställes i ordning och un-derhålles.

Avgifter enligt 10 § får ej över­skrida huvudmannens kostnad för att vatten genom anläggningen avleds från allmänna platser inom det område varom är fråga. 1 den mån omfattningen av platserna up­penbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostnaden bäras av den som svarar för att platserna ställs i ordning och underhålls.

 

29 a §

Om avgift har betalats för utfö­rande av en allmän va-anläggning enligt denna lag eller enligt mot­svarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att betala tillba­ka avgiften i den mån skada upp­kommer för ägaren av fastigheten genom att han, på grund av alt bygglov vägras, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag fastighets­ägaren betalade avgiften.

67

 

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse                     BoU 1986/87:4

37   §                                                  
Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller

16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om agen om aii-

1.  rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift     manna vatten- och bidraga till kostnaderna för sådan anläggning.                                                                            avloppsanlägg-

2.  tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,      ningar

3.  giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud­man och fastighetsägare,

4.  villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

5.  fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6.  skadestånd eller annan påföljd     6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30§,                                enligt 29, 29fleller 30S,

7.  annan va-fråga, som avses i denna lag.

38                                              §'

Talan om återbetalning enligt 29 a § skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grun­das vann laga kraft. Talan får dock väckas senare, om skadan inte rim­ligen kunde förutses inom angiven tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Förutvarande 38 § upphävd genom 1976: 842.

 

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981: 1354) om allmänna värmesystem

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981: 1354) om allmänna värme­system

dels att 10, 13 och 38 §S skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 30 a och 39 §§, av följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om all­männa värme­system

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Ägare av fastigheter inom ett all­mänt värmesystems verksamhets­område som ej är undantagna enligt 3 § skall betala avgifter till huvud­mannen, om fastigheten behöver anordningar för värme och om be­hovet ej med större fördel kan till­godoses på annat sätt än genom värmesystemet. För obebyggda fasligheter, som enligt stadsplan el­ler byggnadsplan är avsedda för be­byggande, skall behovet av anord­ningar för värme bedömas sor.n om fastigheten var bebyggd enligt planen, om inte särskilda skäl för­anleder annat.

Ägare av fastigheter inom ett all­mänt värmesystems verksamhets­område som ej är undantagna enligt 3 § skall betala avgifter till huvud­mannen, om fastigheten behöver anordningar för värme och om be­hovet ej med större fördel kan till­godoses på annat sätt än genom värmesystemet. För obebyggda fastigheter, som enligt en detaljplan är avsedda för bebyggande, skall behovet av anordningar för värme bedömas som om fastigheten var bebyggd enligt planen, om inte sär­skilda skäl föranleder annat.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen har upprättat förbindelse­punkt som anges i 14 § och underrättat fastighetsägaren om det.

13 (? Ett allmänt värmesystem skall vara försett med de anordningar som krävs för att det skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.

Ett allmänt värmesystem får ej inrättas i strid mot en fastställd plan eller bestämmelser för mar­kens bebyggande eller så att ända­målsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras.

Ett allmänt värmesystem får inte inrättas i strid mot detaljplan, om­rådesbestämmelser eller andra be­stämmelser för markens bebyg­gande eller så att ändamålsenlig be­byggelse eller lämplig planläggning försväras. Om syftet med planen el­ler bestämmelserna inte motver­kas, får dock mindre avvikelser gö­ras.

Så länge ett allmänt värmesystem behövs skall huvudmannen underhälla systemet och i övrigt sörja för att det på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

69

 

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

30 a §      ■-

Om avgift har betalats för inrät­tande av ett allmänt värmesystem enligt denna lag eller enligt mot­svarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att betala tillba­ka avgiften i den mån skada upp­kommer för ägaren av fastigheten genom att han, på grund av att bygglov vägras, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag fastighets­ägaren betalade avgiften.

38 §        ■ Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 16 eller 17 § samt mål som rör tvist mellan huvudmannen och fastighetsägare om '

1.   rätt att bruka ett allmänt värmesystem eller skyldighet att genom avgift bidra till kostnaderna för sådant värmesystem,

2.   tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3.   giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud­mannen och fastighetsägare,

4.   villkor för brukande av ett allmänt värmesystem i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal inte har kunnat träffas,

5.   fordran på avgift till huvudmannen för ett allmänt värmesystem,

6.   skadestånd eller annan påföljd     6. skadestånd eller annan påföljd enligt 30 eller 31 §,                                enligt 30, iO o eller 31 §,

7.   skyldighet enligt 9§ andra stycket att medverka till att provisorisk anordning för värmeförsörjning inrättas eller att utge ersättning,

8.   andra frågor som avses i denna lag.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om all­männa värme-svstetn

 

39 §

Talan om återbetalning enligt 30a§ skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grun­das vann laga kraft. Talan får dock väckas senare, om skadan inte rim­ligen kunde förutses inom angiven tid.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

70

 

15 Förslag till

Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979: 230)

Härigenorn föreskrivs att 2§ jordförvärvslagen (1979:230) skall ha föl­jande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Jordförvärvslagen

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§'

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs inte,

1.                                                                         om egendomen förvärvas från staten genom överiätelse av lantbruks­
nämnd eller lantbruksstyrelsen,                             ■           ,

2.  om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3.  om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967: 868),

4.  om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att äter avyttra egendomen,

5.  om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avytt­ra egendomen enligt 16 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländs­ka förvärv av fast egendom m. m.,

6.  om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m..

7. om egendomen enligt detalj­plan eller områdesbestämmelser är avsedd för annat ändamål än jord­bruk eller skogsbruk.

7.   om egendomen ingår i stads­plan eller är avsedd för annat ända­mål än jordbruk eller skogsbruk en­ligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948,

8.   om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxering,

9.   om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra sistnämnda andel enligt 16 §,

10.   om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse 1982:630.

71

 

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1979:425) om skötsel av jordbruks­mark skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om skötsel a v jordbrtiksmark

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§

Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats.

2. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd ef­ter d. I jan. 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

2. som enligt detaljplan eller om­rådesbestämmelser är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

 

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

72

 

 

 

18 Förslag till                                                              BoU 1986/87:4

Lag om ändring i lagen (1983: 292) om införande av    '

vattenlagen (1983: 291)

Lagen om injöran-

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1983:292) om införande av vattenia-     ' "" vattenlagen gen (1983:291) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

74

 

19 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969: 387)'

dels att 2, 3, 6, 9, 14 och 21 a§§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4a§, av följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Miljöskyddslagen

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

2§=

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrivs i hälsoskydds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i annan lagstiftning. I fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverens­kommelsen den I6september 1971 mellan Sverige och Finland.

Har   regeringen    enligt    I36a§     Har regeringen enligt 4kap. la-

byggnadslagen  (1947:385)   prövat      gen (0000:000) om hushållning med

naturresurser m.m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar prövat frågan om framdragande el­ler begagnande av sådan ledning, är beslutet bindande vid prövning en­ligt denna lag.

frågan om tillkomst eller lokalise­ring av viss verksamhet med hän­syn till hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgång­ar eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar prövat frågan om framdragande eller begagnande av sådan ledning, är beslutet bindande

vid prövning enligt denna lag.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela särskilda bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3« Med avloppsvatten avses i denna lag

1.    spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan
inrättning.

3.   vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom en detalj­plan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4.   vatten som avleds för avvatt­ning av begravningsplats.

 

3.   vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stads­plan eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4.   vatten som avledes för torr­läggning av begravningsplats.

4a«

Tillstånd enligt denna lag får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller hestämmel-

' Lagen omtryckt 1981:420. ' Senaste lydelse 1983:656.

75

 

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

serna   inte   motverkas,   får   dock mindre avvikelser göras.

Vid prövning av miljöfarlig verk­samhet skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

6§-

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse, även om försiktighetsmått som avses i 5§ iakttages, får verk­samheten utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt, får verksamheten ej utövas. Regeringen kan dock lämna tillstånd enligt denna lag. om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringsli­vet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Miljöskyddslagen

 

Bestämmelserna i första och and­ra styckena gäller ej verksamhet, vars tillkomst eller lokalisering prö­vats enligt I36a§ byggnadslagen (1947:385) med hänsyn till hushåll­ningen med landets samlade mark-och vattentillgångar, eller rörled­ning, vars framdragande eller be­gagnande prövats enligt lagen (1978:160) om vissa röriedningar. Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars an­läggande prövas i särskild ordning, användes för avsett ändamål.

Bestämmelserna i första och and­ra styckena gäller ej anläggning el­ler åtgärd, vars tillåtlighet har prö­vats enligt 4kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser mim., eller rörledning, vars fram­dragande eller begagnande prövats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Första stycket eller andra stycket första meningen hindrar ej att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prö­vas i särskild ordning, används för avsett ändamål.

.9§'

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten efter prövning enligt denna lag.

Skall regeringen enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) pröva frågan om tillkomsten eller lokalise­ringen av en viss verksamhet med hänsyn till hushållningen med lan­dets samlade mark- och vattentill­gångar eller pröva frågan om fram­dragandet eller begagnandet av rör­ledning enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar, får frågan om tillstånd enligt denna lag inte avgö­ras, innan sådan prövning har skett

' Senaste lydelse 1983:518. " Senaste lydelse 1983:518.

Skall regeringen enligt 4kap, la­gen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. pröva frågan om tillstånd till en anläggning eller åtgärd eller pröva frågan om fram­dragandet eller begagnandet av rör­ledning enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar, får frågan om tillstånd enligt denna lag inte avgö­ras, innan sådan prövning har skett.

76

 

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

14 §5

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under nämndens prövning. Nämnden skall

1.      genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda dem
som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten tillfälle att yttra sig,

2.      samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsent­
liga intressen att bevaka i frågan,

3.  hålla sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt,

4.  lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och bereda honom fillfälle att yttra sig däröver, om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen (1986:223).

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sam­manträde eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämn­den fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

BoJJ_1986/87:4 Bilaga 1

Miljöskyddslagen

 

Skall koncessionsnämnden avge
yttrande till regeringen i ärende en­
ligt       136 a §    byggnadslagen
(1947:385), äger bestämmelserna i
första-femte styckena motsvarande
tillämpning.

Skall koncessionsnämnden avge yttrande till regeringen i ärende en­ligt '/äo/j. lagen (0000:000) om hus­hållning med naturresurser m.m., tillämpas bestämmelserna i första-femte styckena.

 

21 a §*

I ärenden om tillstånd till miljöfariig verksamhet får tillståndsmyndighe­ten på ansökan besluta att vissa arbeten får påbörjas utan hinder av att tillståndsfrågan inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant beslut (igångsätt­ningsmedgivande) får meddelas endast om särskilda skäl föreligger och det är uppenbart att tillstånd kommer att lämnas.

I igångsättningsmedgivanden skall noggrant anges de villkor som skall gälla i avvaktan på den slutliga prövningen.

1 fråga om ansökningar om igång­sättningsmedgivande gäller 13 § i tillämpliga delar. En sådan ansökan handläggs i samma ordning som en ansökan om tillstånd. Sammanträ­de eller besiktning behöver dock inte äga rum. Har regeringen läm­nat tillstånd till verksamheten ifrå­ga enligt I36a§ hyggnadslagen (1947:385) och därvid prövat verk­samheten med hänsyn till hushåll­ningen med landets samlade mark-och vattentillgångar eller har rege­ringen lämnat tillstånd till verksam-

' Senaste lydelse 1986:1157. *■ Senaste lydelse 1983:518.

1 fråga om ansökningar om igång­sättningsmedgivande gäller 13 § i tillämpliga delar. En sådan ansökan handläggs i samma ordning som en ansökan om tillstånd. Sammanträ­de eller besiktning behöver dock inte äga rum. Har regeringen läm­nat tillstånd till verksamheten en­ligt 4 kap. lagen (0000:000) om hus­hållning med naturresurser m.m. eller enligt lagen (1978:160) om vis­sa rörledningar får igångsättnings-medgivande lämnas utan hinder av att 14 § andra stycket 1 och 2 inte

11

 

Nuvarande lydelse

heten ifråga enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar får igångsätt­ningsmedgivande lämnas utan hinder av att 14 § andra stycket 1 och 2 inte har iakttagits, om särskil­da skäl talar för det.

Föreslagen lydelse

har iakttagits, om särskilda skäl ta­lar för det.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Miljöskyddslagen

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Bestämmelserna i 2, 6 och 2ia§§ skall tillämpas om regeringen enligt 136a§ byggnadslagen (1947:385) har prövat frågan om tillkomst eller loka­lisering av viss verksamhet med hänsyn till hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.

78

 

20 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs att 2§ 2 mom. samt 5 b § 1 och 3 mom. lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelserom elektriska anläggningar skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga, 1

El-lagen

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

2§

2 mom.' Koncession må ej meddelas med mindre anläggningen är be­hövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då fråga är om områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig distribution må meddelas endast den som från allmän synpunkt finnes lämplig att utöva sådan verksamhet.

Vid prövning av fråga om meddelande av områdeskoncession enligt första och andra styckena skall möjlighet att tillgodose lokala intressen särskilt beaktas.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestäm­melser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid prövning av frågor om med­delande av koncession skall lagen (0000:000) om hushållning med na­turresurser m. m. tillämpas.

Koncession må ej överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den rege­ringen bemyndigar.

Om förvärv av eldistributionsanläggning m. m. finnes särskilda bestäm­melser.

5b§

/ mom. Har elektrisk ledning ef­ter expropriation dragits fram i eller över gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket finns stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde och visar det sig att ledningen hind­rar eller varaktigt försvårar sam­färdsel på egendomen eller hindrar någon för samhället nödvändig an­läggning eller utgör hinder för egen­domens underhåll eller eljest för be­hövliga arbeten på egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på bekostnad av dess in-

/ mom. Har elektrisk ledning ef­ter expropriation dragits fram i eller över allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket finns en de­taljplan, eller inom fastställt hamn­område och visar det sig att led­ningen hindrar eller varaktigt för­svårar samfärdsel på egendomen el­ler hindrar någon för samhället nöd­vändig anläggning eller utgör hinder för egendomens underhåll eller el­jest för behövliga arbeten på egen­domen eller är synnerligen vanpry­dande, skall ledningen på bekost­nad  av   dess   innehavare   ändras.

 

Senaste Ivdelse 1976:239. Senaste lydelse 1972:721.

79

 

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse                     BoU 1986/87:4

Bilaga 1 nehavare ändras, flyttas eller bort-     flyttas eller borttagas, i den män det

tagas, i den mån det behövs för     behövs för hindrets eller olägenhe-

hindrets eller olägenhetens undan-     tens undanröjande.               tl-lagen

röjande.

Har i annat fall än som avses i första stycket nyttjanderätt eller servituts­rätt upplåtits genom expropriation för framdragande av ledning, och med­för ledningen på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för fastigheten, är ledningens innehavare skyldig att på sin bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån det behövs för olägenhetens undanröjande och det kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga som avses i första eller andra stycket prövas av fastighets­domstol.

-?   wowj.'Upphör   egendom   att 3  inom.   Upphör  egendom   att

vara gata, torg, allmän plats eller vara allmän plats eller vattendrag

vattendrag inom område, för vilket inom område, för vilket finns en de-

finns stadsplan eller byggnadsplan, taljplan, eller inom fastställt hamn-

eller inom fastställt hamnområde, område, gäller ej längre sådan rätt

gäller ej längre sådan rätt att ha led- att ha ledning framdragen där som

ning framdragen där som förut för- förut förvärvats genom expropria-

värvats genom expropriation.                                             tion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

' Senaste lydelse 1972:721.                                                                                     80

gotab   Stocicholm 1987 12691

21  Förslag till                                                BoU 1986/87:4   .

Lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar '

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1978:160) om vissa rörledningar     Rörlednmgslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4§ Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestäm­melser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

81 6 Riksdagenl986/87.19saml.Nr4

23 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen

BoU 1986/87:4 Bilaga 1  .

Härigenom föreskrivs att 20§ lagen (1942: 350) om fornminnen' skall ha     Fornmiiweslagen följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

20 §-

Beslut av länsstyrelsen i ärenden.enligt 3§ andra stycket, 4S, 15 § tredje stycket och 15 d§ andra stycket får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i I5c§ tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen. Beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksanti­kvarieämbetet och statens historiska museer får överklagas hos regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och sta­tens historiska museer får överkla­ga beslut av länsstyrelsen enligt denna lag. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i 15c§ tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen.

Riksantikvarieämbetet och sta­tens historiska museer får överkla­ga beslut av länsstyrelsen enligt denna lag. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i 15 c S tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen. Kommunen får över­klaga länsstyrelsens beslut i ärende enligt 3§ andra stycket, 4§, 6§ första stycket eller 15 § tredje stvcket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Lagen omtryckt 1976:442. Senaste lydelse 1985:281.

■82

 

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

25 Förslag till

Lag om regionplanering för koinmunerna i Stockholms län Härigenom föreskrivs följande.

Lagen om region­planering för kom-

1 §    För kommunerna i Stockholms län skall Stockholms läns landstings-      munerna i Stock-
kommun som regionplaneorgan ha hand om sådan utrednings- och samord-     holms län
ningsverksamhet beträffande regionala frågor (regionplanering) som avses

i 7 kap. 1 § första stycket plan- och bygglagen (0000:000).

2 § Bestämmelserna i 7 kap. 3 § första stycket och andra stycket första
meningen plan- och bygglagen (0000:000) tillämpas på landstingskommu­
nens verksamhet.

Regeringen kan besluta att utrednings- och samordningsverksamheten
skall avse vissa angivna frågor.                                           '

3§ I fråga om regionplan tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 4, 5 och 8 §§ plan-och bygglagen (0000:000).

4   § Regionplanen antas av landstinget. Även ändring och upphävande av planen beslutas av landstinget.

5   § Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande, ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits på landstingskommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med beslutet sändas till kommunerna och länsstyrel­sen i Stockholms län samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft, skall planen sändas till länsstyrelsen i Stockholms län.

6§ Vad som i 13 kap. 1§ 6 plan- och bygglagen (0000:000) sägs om kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut skall i fråga om Stockholms län gälla landstingets beslut.

Ikraftträdande m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Genom lagen upphävs lagen (1968: 598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län.

83

 

26 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att punkt 2 av anvisningarna till 27 § kommunal­skattelagen (1928: 370) skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Kommunalskatte­lagen

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Anvisningar till 27 §

2. Tomtrörelse anses föreligga, när någon bedriver verksamhet som huvudsakligen avser försälj­ning av mark för bebyggelse (bygg­nadstomt) från fastighet, som up-penbariigen har förvärvats för att ingå i yrkesmässig markförsäljning, såsom när fastighet har köpts av ett tomtbolag e.d. eller när förvärvet har avsett mark som enligt detalj­plan är avsedd för bebyggelse.

2:' Tomtrörelse anses föreligga, när någon bedriver verksamhet som huvudsakligen avser försälj­ning av mark för bebyggelse (bygg­nadstomt) från fastighet, som up­penbarligen har förvärvats för att ingå i yrkesmässig markförsäljning, såsom när fastighet har köpts av ett tomtbolag e.d. eller när förvärvet har avsett mark som enligt fast­ställd stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggelse.

I övrigt anses försäljning av byggnadstomt ingå i tomtrörelse, om den skattskyldige under tio kalenderår - frånsett överlåtelse som avses i 2§ lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst - har avyttrat minst 15 byggnadstomter. Detsamma gäller om makar under äk­tenskapet har sålt sammanlagt minst 15 byggnadstomter under angivna tid. Har försäljning av byggnadstomter skett från olika fastigheter eller från olika delar av en fastighet, medräknas vid beräkningen av antalet tidigare sålda byggnadstomter endast sådana tomter som med hänsyn till deras inbördes läge normalt kan anses ingå i en och samma tomtrörelse. Vid beräkning av antalet tidigare sålda byggnadstomter likställs med försälj­ning upplåtelse av mark i och för bebyggelse, utom då fråga är om kom­muns upplåtelse av tomträtt. Har fastighet genom köp, byte eller därmed jäniförlig överlåtelse eller genom gåva överförts till föräldrar, far- eller morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, till dödsbo, vari den skattskyldige eller någon av nämnda personer är delägare, eller till aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vari den skattskyldige ensam eller tillsammans med sådana personer på grund av det samlade innehavet av aktier eller andelar har ett bestämmande inflytande, anses tomtrörelse föreligga, om överlåtaren och den nye ägaren sammanlagt har avyttrat minst 15 byggnadstomter. Tomtrörelsen anses påbörjad i och med avyttringen av den femtonde byggnadstomten.

Försäljning av byggnadstomt för att av anställda huvudsakligen använ­das för gemensamt ändamål eller till anställd för att bereda honom bostad anses inte utgöra tomtrörelse, om inte försäljningen görs av skattskyldig som avses i första stycket eller av skattskyldig som driver byggnadsrörelse eller handel med fastigheter.

Säljs byggnadstomt av någon som bedriver byggnadsrörelse eller handel med fastigheter, anses försäljningen ingå i den övriga verksamheten, om inte tomtrörelse utgör den huvudsakliga verksamheten.

Senaste lydelse 1981:295.

84

 

Nuvarande lydelse

Har skattskyldig och hans make, om de med hänsyn till antalet tomt­försäljningar enligt andra stycket anses ha drivit tomtrörelse, inte sålt någon byggnadstomt under de se­naste tio kalenderåren före taxe­ringsåret, anses avyttring av bygg­nadstomt som därefter sker inte som tomtrörelse, om inte bygg­nadstomten ingår \ fastställd stads­plan eller byggnadsplan eller avytt­ringen har skett under sådana för­hållanden att tomtrörelse på nytt anses föreligga enligt bestämmel­serna i första eller andra stycket. Överlåtelse som avses i 2§ lagen (1978:970) om uppskov med be­skattning av realisationsvinst ver­kar inte avbrytande på uppehåll som nu nämnts.

Föreslagen lydelse

Har skattskyldig och hans make, om de med hänsyn till antalet tomt­försäljningar enligt andra stycket anses ha drivit tomtrörelse, inte sålt någon byggnadstomt under de se­naste tio kalenderåren före taxe­ringsåret, anses avyttring av bygg­nadstomt som därefter sker inte som tomtrörelse, om inte bygg­nadstomten ingår i detaljplan eller avyttringen har skett under sådana förhållanden att tomtrörelse på nytt anses föreligga enligt bestämmel­serna i första eller andra stycket. Överlåtelse som avses i, 2§ lagen (1978:970) om uppskov med be­skattning av realisationsvinst ver­kar inte avbrytande på uppehåll som nu nämnts.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Kommunalskatte­lagen

Utan hinder av vad i föregående stycke sagts skall avyttring av bygg­nadstomt anses utgöra led i tomtrörelse, om nedskrivning av byggnads­tomt har skett i rörelsen och nedskrivet belopp inte har återförts till beskattning minst tio år före taxeringsåret.

till beskattning tidigare.

Frågan om dödsbos avyttring av byggnadstomt är att hänföra till tomt­rörelse eller ej bedöms på samma sätt som om den avlidne hade verkställt avyttringen.

Avyttrar skattskyldig återstoden av lagret i sådan tomtrörelse som avses i andra stycket, anses vinsten av denna avyttring - utom den del av vinsten som belöper på mark inom fastställd stadsplan eller byggnadsplan - inte som inkomst av tomtrörelse, om inte avyttringen kan antas ha skett väsentligen i syf­te att bereda den skattskyldige eller egendomens förvärvare eller an­nan, med vilken någondera är i intressegemenskap, obehörig skat­teförmån. Som skattepliktig intäkt av tomtrörelse räknas likväl belopp varmed egendomens värde har nedskrivits i rörelsen, i den mån nedskrivningen  inte  har återförts

Avyttrar skattskyldig återstoden av lagret i sådan tomtrörelse som avses i andra stycket, anses vinsten av denna avyttring - utom den del av- vinsten som belöper på mark inom detaljplan - inte som inkomst av tomtrörelse, om inte avyttringen kan antas ha skett väsentligen i syf­te att bereda den skattskyldige eller egendomens förvärvare eller an­nan, med vilken någondera är i intressegemenskap, obehörig skat­teförmån. Som skattepliktig intäkt av tomtrörelse räknas likväl belopp varmed egendomens värde har nedskrivits i rörelsen, i den mån nedskrivningen inte har återförts till beskattning tidigare.

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

85

 

27 Förslag till                                                               BoU 1986/87:4

Lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred             iiaga l

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1933:269) om ägofred skall ha föl-      Ägofredslagen jande lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

9§
Vad i denna lag är stadgat om       Vad i denna lag är stadgat om

stängselskyldighet       äger    . icke     stängselskyldighet gäller inte be-tillämpning beträffande tomt i stad     träf{ai\de otnråden med fastighets-eller ort  å  landet,   vare st finnes     plan, tomtindelning såsom i stad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

 

28 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951: 763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 3§ lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst skall ha föl­jande lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande.tydelse

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om beräk­ning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

Anvisningar fill3§'

Vad i 3§ 2 mom. vid 2) sägs angående intäkt av jordbruksfastighet genom upplåtelse av nyttjanderätt skall icke gälla beträffande upplåtelse av rätt att avverka skog.

Såsom ersättning vid överlåtelse av hyresrätt anses jämväl vad skatt­skyldig erhåller för att han flyttar från lokal, använd i rörelsen.

Med ersättning på grund av av­brottsförsäkring eller skadestånd e. d. enligt 3 § 4 mom. yid 3) avses i första hand sådan ersättning för in­komstbortfall som erhålls med an­ledning av exempelvis stadsplane­ring eller gatureglering. Härmed likställs frivilligt överenskommen ersättning, vilken avtalats under så­dana förhållanden att möjlighet till tvångsåtgärder förelegat om frivillig uppgörelse inte träffats.

Med ersättning på grund av av­brottsförsäkring eller skadestånd e. d. enligt 3 § 4 mom. vid 3) avses i första hand sådan ersättning för in­komstbortfall som erhålls med an­ledning av exempelvis detaljplane­läggning eller gatureglering. Här­med likställs frivilligt överenskom­men ersättning, vilken avtalats un­der sådana förhållanden att möjlig­het till tvångsåtgärder förelegat om frivillig uppgörelse inte träffats.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 3 § 2 mom. vid 5) och 6), 3 § 3 mom. vid 2) och 3 § 4 mom. vid 5) skall med avyttring likställas förlust av tillgång, om ersättning på grund av skadeförsäkring eller annan ersättning för skada har utgått och ersättningen inte har föranlett avdrag för avsättning till eldsvådefond.

Skatteberäkning för ackumulerad inkomst enligt 3§ 2 mom. vid 6) samt 3 § 4 mom. vid 4) och 5) får ske endast iinder förutsättning

att vid beskattningsårets utgång kvarvarande, inte avyttrade inventarier och varor - frånsett tillgångar som vid upplåtelse av rörelse har utarren­derats - ät" av endast obetydlig omfattning,

att vid nämnda tidpunkt inte kvarstår avsättning, som har skett till lagerregleringskonto, särskild nyanskaffningsfond, särskild investerings­fond för avyttrat fartyg eller eldsvådefond,

satnt alt, såvitt avser rörelse, den skattskyldige inte under beskattnings­året har börjat ny rörelse, som med hänsyn till varusortiment eller liknande kan anses utgöra fortsättning av den tidigare rörelsen.

Utöver vad i nästföregående stycke sägs skall som förutsättning för skatteberäkning för ackumulerad inkomst vid upplåtelse av rörelse gälla, att upplåtelsen utgör ett led i rörelsens avveckling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Senaste lydelse 1981:297.

87

 

30 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)

Härigenom föreskrivs i fråga om civilförsvarslagen (1960: 74)'

dels att 31 § skall upphöra att gälla

dels att 32 och 33 §§ skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Civilförsvarslagen

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

32 §

redas plats i detta.

Avvikelse från besked som avses i första stycket får göras endast om 1. den som har gjort anmälan medgiver det.

Avser någon att uppföra en ny anläggning eller byggnad inom en skyddsrumsort, skall han anmäla detta till kommunen. Undantag från s.ådan anmälningsskyldighet får fö­reskrivas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kommunen. Det åligger kommunen att lämna den som har gjort anmä­lan besked huruvida skyddsrum skall anordnas i anläggningen eller byggnaden och, om så är fallet, uppgift om det antal personer som skall beredas plats i detta.

Avser någon att uppföra, bygga till eller bygga om en anläggning eller en byggnad inom en skydds­rumsort, skall han anmäla detta till kommunen. Undantag från sådan anmälningsskyldighet får föreskri­vas av regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, av kom­munen. Det åligger kommunen att lämna den som har gjort anmälan besked huruvida skyddsrum skall anordnas i anläggningen eller bygg­naden och, om så är fallet, uppgift om det antal personer som skall be-

 

2. byggnadslov eller godkännan­
de enligt 33 § andra stycket icke har
sökts inom två år från beskedets
dag eller

3.  i fråga om anläggning eller
byggnad som tillhör staten uppfö­
randet icke har påbörjats inom tid
som sägs 12.

Vad i denna paragraf sägs om uppförande av en ny anläggning el­ler byggnad skall även gälla

1.      tillbyggnad av en befintlig an­
läggning eller byggnad.

2.      ombyggnad eller någon annan
ändring av en anläggnings eller
byggnads yttre eller inre utförande
som är så genomgripande att änd­
ringen kan anses jämförlig med
ombyggnad.

2. bygglov eller godkännande en­
ligt 33 § andra stycket icke har
sökts inom två år från beskedets
dag eller

3. i fråga om anläggning eller
byggnad som tillhör staten och som
får byggas om utan bygglov, om­
byggnaden inte har påbörjats inom
den tid som anges i 2.

Lagen omtryckt 1984: 1026.

 

33 §

Nuvarande lydelse

Föreligger skyldighet att söka byggnadslov för anläggning eller byggnad inom skyddsrumsort, an­kommer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om så­dant lov tillse, att byggnadsföreta­get överensstämmer med besked enligt 32 § samt med bestämmelser­na i 29 och 30 §§ och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Vill någon, då skyldighet ej före­ligger att söka byggnadslov, utföra sådant byggnadsföretag som avses i 32 §, åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännan­de av byggnadsföretaget i omför-mälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som tillhör staten.

Föreligger ej besked enligt 32§, må byggnadslov eller godkännande enligt andra stycket ej meddelas.

Föreslagen lydelse

Föreligger skyldighet att söka bygglov för anläggning eller bygg­nad inom skyddsrumsort, ankom­mer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med besked enligt 32 § samt med bestämmelserna i 29 och 30 §§ och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Vill någon, då skyldighet ej före­ligger att söka bygglov, utföra så­dant byggnadsföretag som avses i 32 §, åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännan­de av byggnadsföretaget i omför-mälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som tillhör staten.

Föreligger ej besked enligt 32 §, må bygglov eller godkännande en­ligt andra stycket ej meddelas.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Civilförsvarslagen

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

89

 

31 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att 5§ lagen (1966:742) om hotell- och pensionat­rörelse skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om hotell-och pensionat­rörelse

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5§'.

Ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse skall vara. skriftlig och åtföljas av

a)  uppgift om sökandens fullständiga namn, firma och postadress samt, om sökanden tidigare haft annat släktnamn, detta;

b) för sökande, som är enskild person, uppgift om födelsetid och yrke eller titel samt bevis att han ej är omyndig eller i konkurstillstånd;

c)  uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den som utsetts till föreståndare eller ersättare samt bevis att han ej är omyn­dig;

d)    uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet där rörelsen
avses skola drivas, det största antal gäster som skall kunna mottagas
samtidigt och det största antal gästrum som rörelsen skall omfatta;

e)  om byggnadslov meddelats för   e) om bygglov meddelats för ho-

hotellet eller pensionatet, handling­ar som visa att så skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har byggnadslov ej meddelats och är ej uppenbart att det icke behöves, skall beviset inne­hålla erinran om att byggnadslov kan fordras. Finnes ej godkänd er­sättare eller, i fall när föreståndare skall finnas enligt 3 §, godkänd före­ståndare, skall i beviset anges att tillståndet icke får utnyttjas förrän, ersättare eller föreståndare utsetts och godkänts. Avskrift av beviset skall tillställas byggnadsnämnden, brandchefen och miljö- och hälso­skyddsnämnden.

tellet eller pensionatet, handlingar som visar att så har skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har bygglov ej med­delats och är det inte uppenbart att lov inte behövs skall beviset inne­hålla erinran om att bygglov kan fordras. Finns ej godkänd ersättare eller, i fall när föreståndare skall finnas enligt 3§, godkänd förestån­dare, skall i beviset anges att till­ståndet icke får utnyttjas förrän er­sättare eller föreståndare utsetts och godkänts. Avskrift av beviset skall tillställas byggnadsnämnden, brandchefen och miljö- och hälso­skyddsnämnden.

Om godkännande av föreståndare eller ersättare skall skriftligt bevis utfärdas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Senaste lydelse 1983:303.

90

 

32 Förslag till                                                  BoU 1986/87:4

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)       Bilaga l

Härigenom föreskrivs att 30 § rennäringslagen (1971:437)' skall ha föl-     Rennäringslagen jande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

•30§ Den som inom område som avses i 3§ 1 äger eller brukar mark där renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 §.

Första stycket hindrar ey att mark Första stycket hindrar inte att
användes i enlighet med fastställd mark används i enlighet med en de-
stadsplan eller byggnadsplan eller taljplan eller för företag vars tillåt-
för företag vars tillåtlighet skall lighet skall prövas i särskild ord-
prövas i särskild ordning.                                                   ning.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Lagen omtryckt 1985:919.                                                                                   


 

33 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1973: 189) med särskilda hyresbe­stämmelser för vissa orter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen med särskil­da hyresbestäm­melser för vissa orter

3§'

Bostadslägenhet eller lägenhet, som är avsedd att helt eller till ej ovä­sentlig del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, får ej utan hyresnämn­dens tillstånd uthyras eller tagas i bruk av ägaren för väsentligen annat ändamål än det avsedda.

Första stycket gäller ej lägenhet som tas i anspråk

1.  för ändamål som anges i 82a§ första stycket byggnadsstadgan (1959:612) eller

2.  för utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten enligt so­cialtjänstlagen (1980:620).

Första stycket gäller ej lägenhet som tas i anspråk

1.  för ändamål som anges i 17 kap. 20§ tredje stycket plan- och bygglagen (0000:000) eller

2.  för utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten enligt so­cialtjänstlagen (1980:620).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Senaste lydelse 1981: 1259.

92

 

34 Förslag til!                                                  BoU 1986/87:4

Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)              "a i

Härigenom föreskrivs i frågaom gruvlagen (1974: 342)                     Gruvlagen

dels att 14 kap. 3 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 4§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

2 kap.

4§

Inmutningsrätt får ej utan medgivande av länsstyrelsen beviljas inom

1.  område på mindre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan eller från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats,

2.  område på mindre avstånd än etthundra meter från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad och som ej är belägen på inmutat eller utmålslagt område, eller från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

3.  område som upptages av kyrka, annan samlingslokal, undervisnings­anstalt, hotell eller pensionat eller av vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio perso­ner,

4.  område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg­ning,

5.  område med stadsplan eller      5. område med detaljplan,
byggnadsplan.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får inmutningsräu beviljas, om medgivande lämnats, i fall som anges under 2 av ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nyttjanderätt därtill samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nyttjanderättsha-vare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

93

 

35 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:890) om vissa mineralfyn­digheter

dels att 18 § skall ha följande lydelse,

dels att punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen skall upphöra att gälla.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Minerallagen

 

Nuvarande lydelse

Föreslägen lydelse

 

18 §

Undersökningsarbete får ej utan medgivande av länsstyrelsen äga rum på

1.      område på mindre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan
vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan eller från sådan järnväg eller
kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats,

2.  område på mindre avstånd än etthundra meter från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

3.  område som upptages av kyrka, annan samlingslokal, undervisnings­anstalt, hotell eller pensionat eller av vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio perso­ner,

4.  område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg­ning,

5.  område med stadsplan eller      5. område med detaljplan,
byggnadsplan.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får undersökning ske inom område som där anges, om medgivande lämnats, i fall som anges under 2 av ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nyttjanderätt därtill samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nyttjanderättshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

94

 

37 Förslag till                                                 BoU 1986/87:4

Lag om ändring i lagen (1979: 558) om handikappanpassad      '

kollektivtrafik                                                 ,        ,     ,.

Lagen om handi-

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1979:558) om handikappanpassad     kappanpassad kol-
kollektivtrafik skall ha följande lydelse.                                            lektivtrafik

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4§

I byggnadsstadgan (1959:612) I plan-och bygglagen (0000:000)
finns bestämmelser om byggnad finns bestämmelser om byggnad
med utrymme för resande i kollek- med utrymme för resande i kollek­
tivtrafik,                                                                        tivtrafik.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

95

 

38 Förslag till

Lag om ändring i fastbränslelagen (1981: 599)

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 3a§ fastbränslelagen (1981:599)' skall ha föl-     Fastbränslelagen jande lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

3a§

Tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer krävs för att

1.  uppföra, installera eller ändra en eldningsanläggning så att den får ett utförande för huvudsaklig eldning med kol, om anläggningen avses få en tillförd effekt överstigande 500 kilowatt, eller

2.  elda med kol i en anläggning med annat utförande än som avses i 1, om anläggningens tillförda effekt överstiger 500 kilowatt.

Tillstånd ges endast om användning av kol i anläggningen är förenlig

med av riksdagen antagna energipolitiska riktlinjer för introduktion av kol.

Ett tillstånd får begränsas till viss tid eller förenas med särskilda villkor.

Tillstånd enligt denna lag behövs inte om tillstånd till anläggningen meddelats enligt I36a§ byggnads­lagen (1947:385). Utanför områden där fjärrvärme eller naturgas distri­bueras eller avses bli distribuerad enligt kommunens energiplanering behövs inte tillstånd för anläggning­ar för industribyggnader eller träd­gårdsnäringens byggnader.

Tillstånd enligt denna lag behövs inte om tillstånd till anläggningen meddelats enligt 4 kap. lagen (0000:000) om hushållning med na­turresurser m.m. Utanför områden där fjärrvärme eller naturgas distri­bueras eller avses bli distribuerad enligt kommunens energiplanering behövs inte tillstånd för anläggning­ar för industribyggnader eller träd­gårdsnäringens byggnader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Bestämmelserna i 3a§ skall tillämpas om regeringen enligt 136a§ bygg­nadslagen (1947: 385) har meddelat tillstånd till anläggningen.

Lagen omtryckt 1984:641. Senaste lydelse av författningens rubrik 1984:641.

96

 

39 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 11 § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall ha     Hälsoskyddslagen följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ll§

Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och skötas så att sanitär olägenhet inte uppstår.

Regeringen får föreskriva att vis­sa slag av djur inte utan särskilt till­stånd av miljö- och hälsoskydds­nämnden får hållas inom område med stads- eller byggnadsplan. om sådana bestämmelser behövs för att hindra att sanitär olägenhet upp­kommer. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana be­stämmelser.

Regeringen får föreskriva att vis­sa slag av djur inte utan särskilt till­stånd av miljö- och hälsoskydds­nämnden får hållas inom områden med detaljplan, om sådana bestäm­melser behövs för att hindra att sanitär olägenhet uppkommer. Re­geringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana bestämmelser.

 

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

7 Riksdagen 1986/87.19 saml. Nr 4

97

40 Förslag till

Lag om ändring i ädellövskogslagen (1984:119)

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 6§ ädellövskogslagen (1984: M9) skall ha föl-     ädellövskogslagen jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§

Utan hinder av 5 § första stycket får mark användas i enlighet med stadsplan eller byggnadsplan eller i enlighet med beslut som gäller för företag vars tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

Utan hinder av 5§ första stycket får mark användas i enlighet med detaljplan eller i enlighet med be­slut som gäller för företag vars till-låtlighet har prövats i särskild ord­ning-

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

98

 

41 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter

Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1984:404) om stämpelskatt vid in­skrivningsmyndigheter skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om stäm­pelskatt vid inskriv­ningsmyndigheter

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

6§

Skatteplikt föreligger inte vid

1)  förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden för makarnas fasta egendom,

2)  förvärv genom byte i den mån ersättningen utgörs av annan fast egendom, om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare fastighetsin­delning eller utgör ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering,

3)  sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem och samfäl­lighetsförenings förvärv enligt 5§ lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter,

4)  försäkringsbolags förvärv från annat försäkringsbolag i samband med sådant avtal om övertagande av det senare bolagets hela försäkringsbe­stånd, som avses i 15 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982: 713).

5)  förvärv av järnväg som skall inskrivas i särskild ordning, eller av mark för sådan järnväg.

6) kommuns eller annan menig­
hets förvärv av mark som enligt de­
taljplan eller områdesbestäm­
melser skall användas för allmän
plats, begravningsplats eller för så­
dant ändamål som enligt 2 kap. 2§
fastighetstaxeringslagen                                       (1979:

1152) medför att byggnad för ända­målet skall anses som specialbygg-

6) kommuns eller annan menig­hets förvärv av mark som enligt fastställd plan skall användas för allmän plats, begravningsplats eller för sådant ändamål som enligt 2 kap. 2§ fastighetstaxeringslagen (1979: 1152) medför att byggnad för ändamålet skall anses som special­byggnad.

nad,

7) förvärv av kronojord genom skatteköp eller annars på grund av
skattebrev,

8)  förvärv av ständig besittningsrätt till ett kronohemman eller ett krono­nybygge, då på grund av förvärvet inrymning vinns i sådan rätt,

9)  upplåtelse av tomträtt i en nybildad fastighet, vars mark tidigare helt eller till övervägande del ingått i en fastighet som varit upplåten med tomträtt till samme tomträttshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

99

 

42 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985: 620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 6 och 7§§ lagen (1985:620) om vissa torvfyn­digheter skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 1

Lagen om vissa torvfyndigheter

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§

1 fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas till­lämpliga föreskrifter i byggnadsla­gen (1947:385), miljöskyddslagen (1969:387) och andra författningar.

I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas till­lämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen (0000:000), miljö­skyddslagen (1969:387) och andra författningar.

 

7§ Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestäm­melser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

100

 

Regeringens lagförslag med utskottets förslag till    BoU 1986/87:4

ändringar och tillägg                                        Bilaga 2

Beträffande samtliga i denna bilaga intagna lagförslag har utskottet föreslagit     Expropriations-
att de träder i kraft den 1 juli 1987.                                                   

1 Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)

Härigenom föreskrivs i fråga om expropriationslagen (1972:719) dels att 4 kap. 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 3a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

 

kap. 1 §

För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, beta­las löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknads­värde. Exproprieras del av fastig­het, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark­nadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i öv­rigt skada för ägaren genom expro­priationen, skall även sådan skada ersättas.

För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, beta­las löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknads­värde. Exproprieras del av fastig­het, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark­nadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i öv­rigt skada för ägaren genom expro­priationen, skall även sådan skada ersättas. Expropriationsersättning skall dock inte betalas för mark som ingår i altmän väg och som enligt en detaljplan är avsedd för sådan allmän plats för vilken kom­munen är huvudman.

Har den exproprierande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska skada, skall hänsyn tagas till det vid bestämmande av expropriationser­sättning, om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtagas av den ersättningsberättigade.

Exproprieras fastighet till vilken den exproprierande har nyttjanderätt eller servitutsrätt, skall vid bestämmande av fastighetens värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken fastigheten vunnit genom arbete eller kostnad, som den exproprierande eller föregående innehavare, vars rätt övergått till denne, nedlagt pä fastigheten utöver vad som ålegat honom.

3S Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror pä annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad

101

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller övergått pä den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträ­det eller övergången skedde.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Expropriations­lagen

Har beslut om en detaljplan, en­ligt vilken marken avses för enskilt bebyggande, meddelats före ansök­ningen om expropriation, skall förs­ta stycket tillämpas endast på vär­destegring som inträffat efter beslu­tet.

Har stadsplan eller byggnads­plan, enligt vilken marken avsetts för enskilt bebyggande, fastställts före ansökningen om expropria­tion, skall första stycket tillämpas endast på värdestegring som inträf­fat efter det att p\aner\ fastställdes.

Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den be­gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag för vårs genomförande expropriation äger rum, gäller 2§.

3a§

Expropriationsersättning för mark som enligt en detaljplan är avsedd för allmän plats skall be­stämmas med hän.syn till de plan­förhållanden som rådde närmast innan marken angavs som allmän plats.

1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

2.   Exproprieras mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och väcks talan före utgången av år 1996, skall expro­priationsersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med hän­syn till de planförhållanden som rådde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan som enligt 17 kap. 4§ första stycket plan- och bygglagen (0000:000) gäller som detaljplan.

3. Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stads-
eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och väcks
talan före utgången av år 1990, skall expropriationsersättningen, om mar­
kens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och
de ersättningsprinciper som gällde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan som enligt 17 kap. 4§ första stycket plan- och bygglagen (0000:000) gäller som detaljplan.

4. Vid bestämmande av expropriationsersättning för mark inom områ­
den med stads- eller byggnadsplan skall 4 kap. 3§ andra stycket i sin
lydelse före ikraflirädandet tillämpas.

102

 

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser             BoU 1986/87:4

Bilaga 2

1.   Denna lag träder i kraft den 1 juh 1987.

2.   Exproprieras mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och      Expropriations-vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt      lagen bebyggande och väcks talan före utgången a\ juni 1997, skall expropriations­ersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (0000:000) gäller som detaljplan.

3. Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stads-
eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och väcks
talan före utgången av juni 1991, skall expropriationsersättningen, om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden
och de ersättningsprinciper som gällde vid ikraftträdandet.

Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (0000:000) gäller som detaljplan.

4. Vid bestämmande av expropriationsersättning för mark inom områden
med stads- eller byggnadsplan skall 4 kap. 3 § andra stycket i sin lydelse före
ikraftträdandet tillämpas,

103

 

2 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)' dels att 2 kap. 6 §, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 25 §, 5 kap. 3 och 22 §§, 6 kap.

l§,7kap. l,4och6§§,8kap.4§, 14kap. l,9och 10§§, 15 kap. 8 och 9§§

samt 16 kap. 14 § skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 kap. 25 a § och 6 kap.

2a§, av följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-bildningslägen

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

2 kap. 6§

Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa efter vad som är skäligt.

Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala uppkomna kostnader, om icke sär­skilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Har förrättningen enligt 5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av länsstyrelsen, skall sådana kostna­der betalas av staten.

Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala uppkomna kostnader, om icke sär­skilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om förrättningen sökts av byggnadsnämnden, svarar kom­munen för de kostnader som i enlig­het härmed kan åvila sökanden. Har förrättningen enligt 5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av länssty­relsen, skall sådana kostnader beta­las av staten.

Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskost­naderna på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.

3 kap.

2§-

Inom område med fastställd ge­neralplan eller med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i över­ensstämmelse med planen.

Gäller  eljest  särskilda   bestäm­melser för marks bebyggande eller

Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbe­stämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller be­stämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvi­kelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter el­ler andra  särskilda bestämmelser

 

' Lagen omtryckt 1971: 1035. - Senaste lydelse 1977: 362.

104

 

Nuvarande lydelse

användning, såsom regionplan, utomplanshestämmetser eller na­turvårdsföreskrifter, skall fastig­hetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna icke motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestäm­melserna medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden. Även utan så­dant medgivande får mindre avvi­kelse från plan ske, om åtgärden är förenlig med planens syfte. Läns­styrelsen får medge undantag en­ligt första punkten från fastställd generalplan, stadsplan eller bygg­nadsplan endast om byggnads­nämnden tillstyrkt det.

Får på grund av särskilt medgi­vande nybyggnad eller annan där­med jämförlig åtgärd företagas i strid mot plan eller bestämmelse som avses i första etter andra stycket, utgör denna paragraf ej hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas.

Talan mot byggnadsnämnds be­slut i fråga som avses i tredje stycket föres hos länsstyrelsen ge­nom besvär. Talan får dock icke Jöras mot byggnadsnämnds heslut att vägra undantag från fastställd generalplan, stadsplan eller bygg­nadsplan. Mot länsstyrelsens he­slut i fråga som avses i tredje stycket föres talan hos regeringen genom besvär.

Regeringens förstag

för marks bebyggande eller använd­ning än som avses i första stycket, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Får på grund av sär­skilt medgivande byggnad uppföras eller annan därmed jämförtig åt­gärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad nu har sagts ej hinder mot fastig­hetsbildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas. Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess för­ordnande kommunal myndighet på begäran av fastighetsbildnings­myndigheten medge undantag från bestämmelser som avses i andra stycket.

En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket//-överklagas genom besvär hos läns­styrelsen.

Länsstyrelsens heslut ifråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-bildningslägen

3

Har stadsplan eller byggnads­plan icke fastställts för visst områ­de, får fastighetsbildning/ö/- bebyg-

Inom område som inte omfattas av detaljplan, får fastighetsbildning inte ske, om åtgärden skulle försvå-

 

' Senaste lydelse 1973: 1157.

105

 

Regeringens förslag

ra områdets ändamålsenliga an­vändning, föranleda olämplig be­byggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

Nuvarande lydelse

getse icke ske, om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig be­byggelse eller motverka lämplig planläggning av området. Förelig­ger tätbebyggelse, gäller vad som nu sagts även fastighetsbildning för annat ändamål.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen. Föreligger ej hinder mot denna, skall myndighe­ten utarbeta den fastighetsbild-ningsptan samt ombesörja de göro-mål av teknisk art och de värdering­ar som behövs för åtgärdens ge­nomförande. Därvid bör rådpläg­ning med sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndighe­ter som beröres av åtgärden.

4 kap 25 § Fastighetsbildningsmyndigheten skall  utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.  Föreligger ej hinder mot denna, skall myndighe­ten   utarbeta   den   fastighetsplan samt ombesörja de göromål av tek­nisk art och de värderingar som be­hövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med sak­ägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som be­röres av åtgärden.

Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåt-gärder som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda be­stämmelser om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.

Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsätt­ning får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant avgörande.

25 a §

Om byggnadsnämnden vid sam­råd enligt 4 kap. 25 § anser att litl-låtligheten enligt 3 kap. 3§ av fas­tighetsbildning för ny eller befintlig bebyggelse kan sättas i fråga och otn det från andra synpunkter finns förutsättningar för att genomföra fastighetsbildningen, skall fastig-heishildningsmyndigheien hänskju-ta ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Finner nämnden att 3 kap. 3§ inte utgör hinder mot fas­tighetsbildningen, skall nämnden lämna medgivande till denna.

Beslut varigenom byggnads­nämnden   vägrat  medgivande  titt

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-bildningslägen

106

 

Nuvarande lydelse                         Regeringens förstag

fastighetsbildningen etter gjort så­dant medgivande beroende av vill­kor får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens heslut får överklagas genom besvär hos regeringen.

Beslut av byggnadsnämnden el­ler högre instans varigenom medgi­vande titt fastighetsbildningen väg­rats eller gjorts beroende av villkor är bindande för fastighetsbildnings­myndigheten.

5 kap. 3 i) Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som beröres av regleringen.

Vid expropriation eller liknande ivängsförvärv får förvärvaren begära sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanrö­jas, minskas eller förebyggas.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-bildningslägen

Byggnadsnämnd får begära fas­tighetsreglering som avser område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta.

Kommunen kan påkalla fastig­hetsreglering som behövs för att mark och vatten skall kunna använ­das för bebyggelse på ett ända­målsenligt sätt.

Länsstyrelsen kan påkalla fastighetsreglering som länsstyrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

22 §

Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resultat, kan fastighetsbildnings-myndigheten förbjuda att nybygg­nad företages etter byggnad sättes i stånd utan myndighetens medgi­vande. Sådant medgivande får väg­ras endast om åtgärden väsentligt försvårar regleringen.

Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resultat, kan fastighetsbildnings­myndigheten förbjuda att byggna­der uppförs, byggs titt, byggs otn eller sätts i stånd ulan myndighe­tens medgivande. Sådant medgi­vande får vägras endast om åtgär­den väsentligt försvårar reglering­en.

 

6 kap. I § För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfäl­lighet bildas, om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i samfälligheten.

Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

Denna paragraf gäller ej sådan     Denna paragraf gäller ej sådan

samfällighetsbildning som avses i 2      samfällighetsbildning som avses i 2.
eller 4§.                                       2 a eller 4!).

107

 

Nuvarande lydelse                        Regeringens förslag

2a §

Av mark som ingår i samverkans­området för en exptoateringssam-fältighet enligt tagen (0000:000) om exploateringssamverkan får sär­skilda samfälligheter bildas, om det behövs för att genomföra sådan samverkan. En fastighets andel i samfälligheten skall därvid motsva­ra dess andelstat i exploaterings-samfälUgheten enligt II § andra stycket nämnda tag.

1 kap. 1 §

Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastig­heten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta skyldighet för den senare att underhålla väg. byggnad eller annan anlägg­ning som avses med servitutet. Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet ej tillgodosetts på annat sätt som särskilt anges.

För bildande av servitut varom bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan gäller inte första stycket och 5 kap. 8§.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-bildningslägen

4§

För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamåls­enligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med stadsplan, tomtindel­ning etter byggnadsplan och att denna olägenhet kan undanröjas ge­nom ändringen.

För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamåls­enligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med detaljplan, fastighets­plan eller områdesbestämmelser och att denna olägenhet kan undan­röjas genom ändringen.

 

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydel­se.

6§ För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5§§ före­skrivna särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring etter upphävande av servitut varom bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan gäller inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8§.

108

 

I kap.

4§

Nuvarande tydelse

Tillhör enligt tomtindelning sär­skilda delar av tomt olika ägare, får ägare av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder av de inskränkningar beträf­fande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1 -3 §§ i detta kapi­tel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars tomtdel vid upp­skattning åsättes största värdet. Åsättes tomtdelarna lika värde, äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighets­indelningen samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.

Regeringens förstag

Tillhör områden sorn enligt en fastighetsplan skall bilda en fastig­het olika ägare, får ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de inskränkningar beträf­fande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1 -3 §§ i detta kapi­tel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars område vid upp­skattning åsättes största värdet. Åsättes o/nrcidena lika värde, äger den företräde som först yrkat inlö­sen. Om ändringar i fastighetsindel­ningen samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets­bildningstagen

14 kap.

1§'

Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelning­ens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen. I fråga om servitut som har tillkommit med stöd av vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning får en sådan bestämning endast avse servitut enligt 8 kap. 1 § vattenlagen eller motsva­rande äldre bestämmelser.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighets­indelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget, av led­ningsrätt eller av servitut, som till­kommit vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt an­läggningslagen eller 8 kap. 1 § vat­tenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestäm­ning tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stadsplan eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighets­indelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av led­ningsrätt eller av servitut, som till­kommit vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt an­läggningslagen eller 8 kap. 1 § vat­tenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestäm­ning tillkommer kommunen såvitt gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller områ­de beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser.

 

" Senaste lydelse 1983:658.

109

 

Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om fastighetsbildning och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap. 29och30§§.

Beträffande   annan   förrättning   Beträffande   annan   förrättning

Nuvarande lydelse

äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning. Byggnadsnämnden skall dock alltid underrättas om av­slutande av förrättning som sökts av nämnden.

Regeringens förslag

äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning. Kommunen skall dock alltid underrättas om avslutande av förrättning som den har sökt.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets­bildningslagen

10 §

Kostnaderna för fastighetsbe­stämning fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Är bygg­nadsnämnden sökande, skall kost­naderna betaläs av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder detta. Bestämmelserna 12 kap. 6§ om betalningsskyldighetens fördel­ning när överenskommelse förelig­ger mellan sakägarna och om an­svaret för kostnaderna när ansökan avvisas eller förrättning inställes äger motsvarande tillämpning be­träffande fastighetsbestämning.

Kostnaderna för fastighetsbe­stämning fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Är kotn-tnunen sökande, skall kostnaderna betalas av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder detta. Be­stämmelserna i 2 kap. 6§ om betal­ningsskyldighetens fördelning när överenskommelse föreligger mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när ansökan avvisas eller förrättning inställes äger mot­svarande tillämpning beträffande fastighetsbestämning.

 

Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5 8 i nämnda kapitel.

13

 

15

kap.

 

Finner länsstyrelsen att till­stånds- eller fastighetsbildningsbe­slut strider mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till för­mån för allmänt intresse, får läns­styrelsen/öra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller för sak­ägare.

Första stycket gäller icke fastig­hetsbildning inom område med stadsplan eller inom område med byggnadsplan om åtgärden rör en­dast mark som enligt planen är av­sedd för annat än jordbruksända­mål.

Finner länsstyrelsen att till­stånds- eller fastighetsbildningsbe­slut strider mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till för­män för allmänt intresse, får läns­styrelsen överklaga beslutet på sätt och inom tid som gäller för sak­ägare.

Första stycket gäller icke fastig­hetsbildning inom område med de­taljplan eller områdesbestäm­melser, om åtgärden rör endast mark som enligt planen etter be-stätnnietserna är avsedd för annat än jordbruksändamål.    '

9§

Mot beslut om inställande av för­rättning som begärts av länsstyrel­sen eller byggnadsnämnden får sö-

Beslui om inställande av förrätt­ning som begärts av länsstyrelsen eller kommunen får överklagas av

110

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

kander\ föra talan i likhet med vad     sökanden i likhet med vad som gäl-
som gäller för sakägare.             ler för sakägare.

Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5 kap. 3 § andra stycket.

16 kap. 14 § Fastighetsdomstolen kan. efter vad som är skäligt med hänsyn till om-, ständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångs­balken.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets­bildningstagen

 

Vinner sakägare mål mot företrä­dare för allmänt intresse, kan dom­stolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerli­ga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast byggnadsnämnden företrä­der det allmänna intresset, av korn-

Vinner sakägare mål mot företrä­dare för allmänt intresse, kan dom­stolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerli­ga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

 

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

/. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Har beslut om undantag som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket i dess äldre lydelse, eller sådant beslut otti medgivande att företa åtgärd i strid mot plan som avses i 3 kap. 2 § första och fjärde styckena i deras äldre lydelse, vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986, får fastighetsbildning ske utan hinder av de nya bestämmelserna i 3 kap. 2 §. Öm ansökan om fastighetsbildning inte görs inom två år frän den dag då beslutet om undantag eller medgivande vann laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

111

 

4 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973: 1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)

dels att 6, 9. 10, 18, 21 och 23 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6a §, av följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Anläggningslagen

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

6§

Gemensamhetsanläggning får in­rättas endast om fördelarna av eko­nomisk eller annan art av anlägg­ningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen med-för.

Gemensamhetsanläggning får in­rättas endast omfördelarna av an­läggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Ar anläggningen förutsatt i fastställd generalplan, stadsplan, tomtindetning eller byggnadsplan, gäller nu angivna villkor endast om särskilda skäl föranleder det.

Gemensamhetsanläggning får icke inrättas för byggnad eller annan an­läggning som ej hör till fastighet, om ökad kostnad eller annan olägenhet av betydelse därigenom kan komma att uppstå för annan deltagare i gemen-samhetsanläggningen.

6a §

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ skall inte tillämpas om det i en fastig­hetsplan har meddelats bestämmel­ser om en gemensamhetsan­läggning och antäggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

9§'

Gemensamhetsanläggning, som inrättas inom område med fast­ställd generalplan eller med stads­plan, tomtindelning eller byggnads­plan, skall stå i överensstämmelse med planen.

Gäller eljest särskilda bestäm­melser för marks bebyggande eller användning, såsom regionplan, utomplanshestämmetser etter na­turvårdsföreskrifter, skall anlägg­ning inrättas så, att syftet med be­stämmelserna ej motverkas.

Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbe­stämmelser får en gemensamhets­anläggning inte inrättas i strid mot planen etter bestämmelserna. Om .'lyftet med planen etter bestämmel­serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter et­ter andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller använd­ning än som avses i första stycket. skall anläggning inrättas så. att syf­tet med bestämmelserna inte mot­verkas.

 

Senaste lydelse 1974:822.

112

 

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestäm­melserna medges av länsstyrelsen etter efter dess förordnande av byggnadsnämnden. Även utan så­dant medgivande får mindre avvi­kelse ske från plan, om det är för­enligt med planens syfte. Länssty­relsen får medge undantag enligt första punkten från Jästställd ge­neralplan, stadsplan eller bygg­nadsplan endast om byggnads­nämnden tillstyrkt det.

Talan mot byggnadsnämnds be­slut i fråga som avses i tredje stycket föres hos länsstyrelsen ge­nom besvär. Talan får dock icke föras mot byggnadsnämnds beslut att vägra undantag från fastställd generalplan, stadsplan eller bygg­nadsplan. Mot länsstyrelsens be­slut i fråga som avses i tredje stycket föres talan hos regeringen genom besvär.

Regeringens förslag

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen etter efter dess för­ordnande kommunal myndighet på begäran av fastighetsbildnings­myndigheten medge undantag från bestämmelser som avses i andra stvcket.

En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket/c/r överklagas genom besvär hos läns­styrelsen.

Länsstyrelsens beslut ifråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Anläggningslagen

10 8

Har stadsplan etter byggnads­plan icke fastställts för visst områ­de, får gemensamhetsanläggning ej inrättas, om anläggningen skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig be­byggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

Inotti områden som inte omfattas av detaljplan, får en gemensam­hetsanläggning inte inrättas, om an­läggningen skulle försvåra områ­dets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

18 S-

Rätt att påkalla förrättning enligt denna lag tillkommer ägaren av fas­tighet, som avses skola deltaga i an­läggningen, byggnadsnämnden och hyresgästorganisation.

Rätt att påkalla förrättning enligt denna lag tillkommer ägaren av fas­tighet, som avses skola deltaga i an­läggningen eller som enligt en de­taljplan helt eller till viss del skatt användas till allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman. Rätt att påkalla förrättning tillkommer också kommunen och hyresgästor­ganisation.

Länsstyrelsen kan påkalla förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

■ Senaste lydelse 1981:380.

8 Riksdagen 1986/87.19 saml. Nr 4

Rättelse: S. 124 rad 3 Står: 18 Rättat till: 18, 18 c Rad 8 Står: äger Rättat till Står: finnas erforderliga Rättat till: behövs

rarl 7 nprifrån Står-  1Q8-fiS4 Rättat till-  1086-99

får Rad 9

113

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren påkalla förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att påkalla förrättning enligt denna lag finns bestämmelser i 20 a § och 25 § tredje stycket väglagen (1971:948).

En saiyifälUghetsförening som förvaltar en exploateringssamfäl-lighet enligt tagen (0000:000) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, om åt­gärden syftar titt att genomföra så­dan samverkan.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Antäggningslageri

21 S Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för an­läggningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av anläggningen.

Har förrättningen påkallats en-      Har förrättningen påkallats en-

dast av ägaren av fastighet, som     dast av ägaren av fastighet, som finnes ej kunna tilläggas rätt att del-      finnes ej kunna tilläggas rätt att del­taga    i    anläggningen,    föreligger      taga i anläggningen och som inte hinder mot att inrätta anläggningen.      heller helt eller till viss del skatt an­vändas till altmän plats som avses i 18 § första stycket, föreligger hinder mot att inrätta anläggningen.

23 §'

Avser förrättningen gemensam­hetsanläggning som kräver bygg­nadslov eller som rör område med stadsplan eller byggnadsplan eller anser byggnadsnämnden vid sam­råd enligt 21 § att anläggningens tillåtlighet enligt 10 § kan sättas i fråga och föreligger från andra syn­punkter än som avses i 9-11 §§ för­utsättningar för att inrätta anlägg­ningen, skall fastighetsbildnings-myndigheten hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Finner nämnden hinder ej möta mot anläggningen enligt sist­nämnda paragrafer, skall nämnden lämna medgivande till anläggning­en.

Om byggnadsnämnden vid sam­råd enligt 21 § anser att anläggning­ens tillåtlighet enligt 10 § kan sättas i fråga och om det från andra syn­punkter än som avses i 10 och 11 H finns förutsättningar för att inrätta anläggningen, skall fastighetsbild­ningsmyndigheten hänskjuta ären­det till byggnadsnämnden för pröv­ning. Finner nämnden att sist­nämnda . paragrafer inte utgör hinder mot anläggningen, skall nämnden lämna medgivande till denna.

 

Senaste lydelse 1974:822.

114

 

Nuvarande lydelse

Talan mot beslut varigenom byggnadsnämnden vägrat medgi­vande till anläggningen eller gjort sådant medgivande beroende av villkor föres hos länsstyrelsen ge­nom besvär. Talan mot länsstyrel­sens beslut föres hos regeringen ge­nom besvär.

Regeringens förslag

Beslut varigenom byggnads­nämnden vägrat medgivande till an­läggningen eller gjort sådant medgi­vande beroende av villkor får överklagas genom besvär hos läns­styrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas genom besvär hos rege­ringen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

A nläggningslagen

 

Beslut av byggnadsnämnden eller högre instans varigenom medgivande till anläggningen vägrats eller gjorts beroende av villkor är bindande för fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Har sammanträde med sakägarna hållits före ikraftträdandet skall 6§ dess äldre lydelse tillämpas.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

/. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2.   Har sammanträde med sakägarna hållits före ikraftträdandet skall 6 § i dess äldre lydelse fillämpas.

3.   Har beslut om undantag frän plan eller bestämmelse som avses i 9 § tredje stycket i dess äldre lydelse vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986, får gemensamhetsanläggning inrättas utan hinder av de nya bestämmelserna i 9 §. öm förrättning inte påkallas inom två år från den dag då beslutet om undanlag vann laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

115

 

5 Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973: 1144)

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973: 1144)    Ledningsrätts-

dels att 6, 8, 9 och 21 §§ samt övergångsbestämmelserna till lagen skall     tagen ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

6§

Ledningsrätt får ej upplåtas, om ändamålet lämpligen bör tillgo­doses på annat sätt eller olägenhe­terna av upplåtelsen från allmän el­ler enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Är ledningen förutsatt i fast­ställd generalplan, stadsplan, tomtindelning etter byggnadsplan, gäller nu angivna villkor endast om särskilda skäl föranleder det.

Ledningsrätt får ej upplåtas, om ändamålet lämpligen bör tillgo­doses på annat sätt eller olägenhe­terna av upplåtelsen från allmän el­ler enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

6a §

Bestämmelsen i 6 § skatt inte till-lämpas om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en ledningsrätt och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens ge­nomförandetid.

8S'

Upplåtelse av ledningsrätt inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindetning etter byggnadsplan skall stå i över­ensstämmelse med planen.

Gäller eljest särskilda bestäm­melser för marks bebyggande eller användning, såsom regionplan, utomplansbestämmetser etter na­turvårdsföreskrifter, skall lednings­rätt upplåtas sä, att syftet med be-stäminelserna ej motverkas.

Om särskilda skål föreligger, får undantag från planen eller bestäm-metserna medges av länsstyrelsen eller   efter   dess förordnande   av

Inom område med detaljplan, fastighetsplan etter områdesbe­stämmelser får en tedningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller be­stämmelserna. Om syftet med planen etter bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvi­kelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter el­ler andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller använd­ning än som avses i första stycket, skall ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen etter efter dess för­ordnande kommunal myndighet på begäran    av    fastighetsbildnings-

 

Senasle lydelse 1977:363.

116

 

Nuvarande lydelse

byggnadsnämnden. Även utan så­dant medgivande får mindre avvi­kelse ske från plan, om det är för­enligt med planens syfte. Länssty­relsen får medge undantag enligt första punkten från fastställd ge­neralplan, stadsplan etter bygg­nadsplan endast om byggnads­nämnden tillstyrkt det.

Talan mot byggnadsnämnds be­slut i fråga som avses i tredje stycket föres hos länsstyrelsen ge­nom besvär. Talan får dock icke föras mot byggnadsnämnds beslut att vägra undantag från fastställd generalplan, stadsplan etter bygg­nadsplan. Mot länsstyrelsens be­slut i fråga som avses i tredje stycket föres talan hos regeringen genom besvär.

Regeringens förslag

myndigheten medge undantag från bestämmelser som avses i andra stvcket.

En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut ifråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Ledningsrätts­lagen

9§

Har stadsplan eller byggnads­plan icke fastställts för visst områ­de, får ledningsrätt ej upplåtas, om upplåtelsen skulle försvåra områ­dets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

Inom område som inte omfattas av detaljplan, får ledningsrätt inte upplåtas om upplåtelsen skulle för­svåra områdets ändamålsenliga an­vändning, föranleda olämplig be­byggelse eller motverka lämplig planläggning av området.

21 f

Avser förrättningen ledning som kräver byggnadslov eller som rör område med stadsplan etter bygg­nadsplan etter anser byggnads­nämnden vid samråd enligt 19 § att upplåtelsens tillåtlighet enligt 9§ kan sättas i fråga och föreligger från andra synpunkter än som avses i 8-10§§ förutsättningar för att medge upplåtelsen, skall fastig­hetsbildningsmyndigheten hänskju­ta ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Har ledningens sträckning fastställts av konces­sionsmyndighet, skall sådant hän-skjutande dock ej ske.

Finner nämnden hinder enligt 8—IO§§ ej möta mot upplåtelsen.

Otn byggnadsnämnden vid sam­råd enligt 19 § anser att upplåtel­sens tillåtlighet enligt 9§ kan sättas i fråga och otn det från andra syn­punkter än som avses i 9 och 10 §§ finns förutsättningar för att medge upplåtelsen, skall fastighetsbild­ningsmyndigheten hänskjuta ären­det till byggnadsnämnden för pröv­ning. Har ledningens sträckning fastställts av koncessionsmyn­dighet, skall sådant hänskjutande dock ej ske.

Finner nämnden att 9 och 10 §§ inte utgör hinder mot upplåtelsen.

 

Senaste lydelse 1977:363.

117

 

Nuvarande lydelse

skall nämnden lämna medgivande till upplåtelsen.

Talan mot heslut varigenom byggnadsnämnden vägrat medgi­vande till upplåtelsen eller gjort så­dant medgivande beroende av vill­kor föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos regeringen genom besvär.

Regeringens förslag

skall nämnden lämna medgivande till denna.

Beslut varigenom byggnads­nämnden vägrat medgivande till upplåtelsen eller gjort sådant med­givande beroende av villkor får överklagas genom besvär hos läns­styrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas genom besvär hos rege­ringen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Ledningsrätts­lagen

Beslut av byggnadsnämnden eller högre instans varigenom medgivande till upplåtelsen vägrats eller gjorts beroende av villkor är bindande för fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna lag' träder i kraft d. 1 juli 1974.

Den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fidei­kommissrätt skall vid tillämpningen av denna lag anses som fastighetens ägare.

Vad som enligt denna lag gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan förmån.

Bestämmelserna i denna lag om byggnadsplan äger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan.

Bestämmelserna i I3§ om tillämpning av 4 kap. 3§ expropriationslagen (1972: 719) gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

/. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2. Har beslut om undantag från plan eller bestämmelse som avses i 8 § tredje stycket i dess äldre lydelse vunnit laga kraft efter utgången av juni 1986, får ledningsrätt upplåtas utan hinder av de nya bestämmelserna i 8 §. Om ansökan om upptagande av ledningsrättsfråga inte görs inom två år från den dag då beslutet om undantag vann laga kraft, upphör dock beslutet att gälla.

' 1973:1144.

118

 

11 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)' dels att 21 § skall upphöra att gälla,

dels att3. 15, 16, 19, 20, 22, 25, 26, 28, 31-34, 36, 39, 40 och 43 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 27 a §, av följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

3§

Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn ta­gas till övriga allmänna och enskil­da intressen som beröras av frågan.

- Vid prövning av frågor som rör naturvård skall tillböriig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid skatt lagen (0000:000) om hushållning med na­turresurser m.m. tillämpas.

Beslut i frågor som avses i 7-11 §§, 13 §, 18 § första, andra och fjärde styckena, 18 c §, 19 § samt 20 § and­ra stycket får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestäm­melser, öm syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

15§

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfat­tar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medel vattenstånd (strandskyddsområde).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna att strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv ej skall omfattas av strandskydd. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får också utvidga strandskyddsomrädet, när det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet, dock högst intill 300 meter från strandlinjen.

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller myndighet som re­geringen bestämmer förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av om­rådesbestämmelser inte skall om­fattas av strandskydd.

16 §-Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning.

Vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligga, förord­nas att i planen ingående strand­område ej vidare skall omfattas av strandskydd.

Lagen omtryckt 1974: 1025. Senaste lydelse 1983:654.

119

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strand­skyddsområde som behövas för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva undantag från bestämmelserna i första stycket, när särskilda skäl föreligga. Medgives undantag, skall länsstyrel­sen bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

 

Första stycket gäller ej anlägg­ning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål. Första stycket gäller ej heller företag vartill till­stånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

Första stycket gäller inte anlägg­ningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogssköt­seln eller renskötseln och ej tillgo­doser bostadsändamål. Första stycket gäller inte heller företag till vilka tillstånd har lämnats enligt 4 kap. tagen (0000:000) om hushåll­ning med naturresurser m. m.. vat­tenlagen (1983:291) eller miljö­skyddslagen (1969:387). -

120

 

 

 

Nuvarande lydelse                      Regeringens förslag                   BoU 1986/87:4

19 §                                                                                               Bilaga 2

Område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller vårda Naturvårdslasen naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter ej lämpligen bör avsättas till naturre­servat, kän av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas till naturreservat.

I beslut om bildande av naturvårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som behövas för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverk­ning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åtgärd. Föreskrift kan innefatta förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. 8 § andra stycket och 10-12 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom områ­de som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

122

 

Utskottets förslag                                                                          BoU 1986/87:4

19 §                                                                                               Bilaga 2

Område,   inom   vilket  särskilda                                                           ...

åtgärder behövs för att skydda eller                                                                 °

vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfatt­ningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som natur­vårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet inom området, skall denna del dock avsät­tas fill naturreservat.

I beslut----- (nuvarande lydelse)

---- om naturvårdsområde.

123

 

Regeringens förslag

Nuvarande Ivdelse

20§-'

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18, 18 c eller 19 §, komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket får länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf

omfattar inte företag //// vilka till­stånd har lämnats enligt vattenla­gen (1983:291) eller miljöskyddsla­gen (1969: 387).

skola ej avse bebyggelse inom om­råde, som ingår i fastställd general­plan, stadsplan eller byggnads­plan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

22 §

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propa­ganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, före­ningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som avses i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam', propaganda eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor efter anbringandet, om ej rege­ringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på anslagstavla anbringade meddelanden som avses i andra stycket.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken bygg­nadslov erfordras eller givits.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte anordningar inom väg­område eller för vUka bygglov krävs eller har lämnats.

25 §"

Ägare av fastighet och innehava­re av särskild rätt till fastighet är berättigade till ersättning av staten i den utsträckning som anges i 26, 28

Ägare av fastighet och innehava­re av särskild rätt till fastighet är berättigade till ersättning i den ut­sträckning som anges i 26. 28 och

 

' Senaste lydelse 1986:262 Senaste Ivdelse 1984: 121.

124

 

Regeringens förslag

Nuvarande lydelse

30 §S. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 S andra stycket. Om inlösen av fastighet finns föreskrifter i 27 §.

och 30§§. Att i vissa fall även bor­genär, som har panträtt i fastighe­ten, är berättigad till ersättning framgår av 34§ andra stycket. Om inlösen av fastighet finns föreskrif­ter 127 §.

1 fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämp­ning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

125

 

Nuvarande lydelse

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark ta­ges i anspråk, ära fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade fill ersätt­ning av staten för den skada de härigenom lida.

Regeringens förslag 26 §

Medför föreskrifter enligt 8 eller 9 § att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark fas i anspråk, är fastighetsägaren och in­nehavare av särskild rätt till fastighe­ten berättigade till ersättning av sta­ten för den skada de härigenom lider. Har föreskrifterna efter förord­nande enligt 43 § tredje stycket beslu­tats av en kommunal myndighet, skall ersättningen i stället betalas av kommunen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

Innebär föreskrift enligt 8 § för­bud att vidtaga viss åtgärd utan läns­styrelsens tillstånd, må ersättning i anledning av den föreskriften ej utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Innebär föreskrift enligt 8 § för­bud att vidta viss åtgärd utan länssty­relsens eller en kommunal myndig­hets tillstånd, utgår ej ersättning i anledning av den föreskriften om inte fillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor. Har förbud meddelats enligt 11 § och vägras fillstånd som där avses, äger

vad i första stycket stadgas om föreskrifter enligt 8 eller 9 § motsvarande

fillämpning.

' Senaste lydelse 1982:1097.

126

 

Utskottets förslag

26 §

Medför föreskrifter enligt 8 eller 9 § att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet eller att mark tas i anspråk, är fastighetsägaren och in­nehavare av särskild rätt till fastighe­ten berättigade till ersättning av sta­ten för den skada de härigenom lider. Har föreskrifterna efter förord­nande enligt 43 § tredje stycket beslu­tats av en kommunal myndighet, skall ersättningen i stället betalas av kommunen.

Innebär föreskrift- (regering­
ens förslag)-- särskilda villkor.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

 

Har förbud---- (nuvarande ly­
delse) --- motsvarande tillämp­
ning.

27 a §

Vid tillämpningen av 26 och 27 §§ skall även beaktas andra beslut enligt 8 och 9 §§, beslut enligt 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291) samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10), un­der förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas så­dan inverkan av hänsyttstaganden enligt 21 § skogsvårdslagen (1979: 429) som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 32 § eller 33 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och byggla­gen, utgör detta förhållande inte nå­got hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

127

 

28 §*

Nuvarande lydelse

För skada och intrång som tillfo­gas ägare av fastighet och innehava­re av särskild rätt till fastighet genom undersökning enligt 42 § första eller andra stycket utgår ersättning. Talan om ersättning väcks vid den fasfig-hetsdomstol inom vars område mar­ken eller större delen därav ligger.

Regeringens förslag

För skada och intrång som tillfo­gas ägare av fastighet och innehava­re av särskild rätt till fastighet genom undersökning enligt 42 § första eller andra stycket utgår ersättning av staten. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars om­råde marken eller större delen därav ligger.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

31 §'

Ersättning enligt 26 § tredje stycket skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket eller 27 §.

Om särskilda skäl äro därtill, kan jämväl ersättning enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran anting­en av staten etter av fastighets­ägaren eller annan sakägare fast­ställas att utgå med visst årligt be­lopp med rätt för staten och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållan­den.

öm det finns särskilda skäl, kan jämväl ersättning enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran av sta­ten, kommunen, fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst åriigt belopp med rätt för staten eller kommunen samt den ersättningsberättigade att er­hålla omprövning vid ändrade för­hållanden.

32 §«

Innan beslut fattas som kan för­anleda ersättningsskyldighet enligt denna lag, äger länsstyrelsen före­lägga den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skota gälla mellan staten och sakägare skall gäWa jämväl mot den som efter det rätten till gottgö­relse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

Innan beslut fattas som kan för­anleda ersättningsskyldighet enligt denna lag. får länsstyrelsen eller kommunen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen eller kommunen vid påföljd att han annars skall ha förlorat sin talan.

Vad som i fråga om ersättning eller lösen har avtalats eller uppen-bariigen förutsatts gälla mellan sta­ten och sakägare etter mellan kom­munen och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rät­ten till gottgörelse uppkom har för­värvat sakägarens rätt i avseende på fastigheten.

 

" Senaste lydelse 1982:1097. 'Senaste lydelse 1982:1097. " Senaste lydelse 1982:1097.

128

 

Regeringens förslag 33 §"

Nuvarande lydelse

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26 eller 30 § el­ler om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den. som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot staten hos fas­tighetsdomstolen inom ett år från del laga kraft åkommit det beslut vara anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill för-lu.uig.

Staten äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter en­ligt 8 eller 9 S, vid fastighetsdomsto­len väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, där­est föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande ersättning eller in­lösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid fas- , tighetsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraft­ägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26 eller 30 § el­ler om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den. som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32§ första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan hos fastighetsdom­stolen mot staten eller kommunen inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit taga kraft, vid påföljd att han an­nars förtorar rätten att kräva er­sättning eller inlösen.

Staten eller kommunen får, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt 8 eller 9§, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, därest föreskrifter-, na meddelas, skallgäWa beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid fastighetsdomstolen, inom ett år från det att målet har avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

BoU 1986/87:4. Bilaga 2

Naturvårdslagen

34 §"

Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande ersättning bestämd alt utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersätt­ning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av staten för förlusten mot avskrivning å fordringshand­lingen. Detsamma gäller, om bor­genär lider förlust därigenom att er­sättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överens­kommelse mellan staten och den er­sättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av dom­stol. Talan om ersättning enligt det­ta stycke skall väckas vid fastig­hetsdomstolen.

'Senaste lydelse 1982. 1097. '"Senaste lydelse 1982:. 1097.

9 Riksdagen 1986/87. I9saml. Nr4

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av staten eller kom­munen för förlusten mot avskriv­ning på fordringshandlingen. Det­samma gäller, om borgenär lider förlust därigenom att ersättning bli­vit för lågt beräknad och ersättning­en till följd av överenskommelse mellan staten eller kommunen och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fas­tighetsdomstolen.

129

Regeringens förslag 36 §"

Nuvarande lydelse

Ogillas yrkande om ersättning eller inlösen i mål som ej anhängiggjorts av staten, tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad. Om den som framställer ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan om ersättning prövad av domstol, kan dock efter omständigheterna förordnas, att staten skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

Ogillas i mål enligt 33 § talan som har väckts av fastighetsägaren, skall tillämpas vad i rättegångsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnad i tvistemål. Om fastighetsägaren har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna/örorrf-na, att staten eller kommunen skall ersätta honom hans rättegångskost­nader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.

Vad som i första stycket sägs om fastighetsägaren skall också tillämpas på den som innehar särskild rätt till fastigheten.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

 

"Senaste lydelse 1982:1097.

130

 

Utskottets förslag                                                                          BoU 1986/87:4

36 §                                                                                               ' 2

Ogillas i mål enligt 33 § talan som                                                   Naturvårdslagen

har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kostna­der, om han befinns ha intett rätte­gången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dess­utom förplikta honom att ersätta mot­parten dennes rättegångskostnader.

131

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag 39 §'2

Har någon överträtt beslut eller föreskrift som avses i 37 § första stycket 1, 2, 4,6 eller 8 får länsstyrelsen förelägga honom att åstadkomma rättelse. Har i fråga om en viss fastighet eller byggnad, anordning eller anläggning på annans mark ägaren till egendomen begått överträdelsen och övergår egendomen till ny ägare, får denne föreläggas att vidta rättelse, om det inte är oskäligt. Är fråga om överträdelse av beslut eller föreskrift över vars efterlevnad kommunal nämnd med stöd av överlåtelse enligt 18 b § utövar tillsyn, tillkommer det i stället nämnden att meddela sådant föreläggande. I beslut om föreläggande får vite sättas ut. Vidare får tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den kom­munala nämnd som handhar naturvårdsfrågor eller, i fall där kommunal närhnd har att meddela föreläggande, av den nämnden. Beträffande sådan handräckning finns bestämmelser i 17§ handräckningslagen (1981: 847).

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdstagen

 

Vid meddelande av föreläggande enligt 17§ första stycket, 20§, 21 § eller 22 § andra, stycket får länssty­relsen utsätta vite. Efterkoms ej så­dant föreläggande, skall på anmo­dan av länsstyrelsen kronofogde­myndigheten föranstalta om att åt­gärden vidtages.

Vid meddelande av föreläggande enligt 17§ första stycket, 20§ eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej sådant fö­reläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndig­heten föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande en­ligt 17 § tredje stycket. Miljö- och hälsoskyddsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24§. Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekost­nad.

I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

40 §'5

Talan mot kommunal myndig­hets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan statlig myndighet än regeringen i ärende enligt 13§, 17§, 20§ andra stycket etter 21, 22 eller 24 §, 39 § såvitt avser annat än handräckning eller 47 § förs hos kammarrätten genom besvär. Moj beslut enligt denna lag

En kommunal myndighets beslut enligt denna lag/År överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Beslut av annan statlig myndig­het än regeringen i ärende enligt 13 §, 17 §, 20§ andra stycket, 22 §, 24 §, 39§ såvitt avser annat än handräckning eller 47§/flr överkla­gas hos kammarrätten genom be­svär. Beslut i övrigt enligt denna lag

 

'- Senaste lydelse 1985:211. " Senaste lydelse 1981:859.

132

 

Regeringens förslag

av annan statlig myndighet än rege­ringen/år överklagas hos regering­en genom besvär. ■

Statens naturvårdsverk/år över­klaga beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Nuvarande lydelse

av annan statlig myndighet än rege­ringen förs i övrigt talan hos rege­ringen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som med­delats med stöd av lagen. .

Finner myndighet att den ej kan helt bifalla framställning från fortifika-tionsförvallningen eller statens vägverk om undantag som avses i 16 § tredje stycket, hänskjutes ärendet till regeringens prövning.

43 § Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt, skall läns­styrelsen samråda med kommunen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Naturvårdslagen

 

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får förordna att befogenhet som enligt 16 § tredje stycket, 17 §, 19§ såvitt avser till­stånd att vidtaga viss åtgärd, 21 § och 39 § andra stycket ankommer på länsstyrelse, skall ankomma på kommunal myndighet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får förordna att befogenhet som enligt 16 § tredje . stycket, 17 § samt 39 § första och andra styckena ankommer på läns­styrelse, skall ankomma på kom­munal myndighet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får förordna att de befogenheter som enligt 7-9, 11, 12 och 19 §§ tillkommer läns­styrelsen även skall tillkomma en kommunal myndighet.

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Beträffande ärenden enligt 21 § sorn länsstyrelsen har avgjort före ikraft­trädandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

1.   Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2.   Beträffande ärenden enligt 21 § som länsstyrelsen har avgjort före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

3.   Vid prövning av fråga om rätt till ersättning med anledning av sådana beslut enligt 8 § eller 9 § som länsstyrelsen har meddelat före ikraftträdandet, skall 26 § i sin äldre lydelse tillämpas. Vad nu sagts utgör dock inte något hinder för tillämpningen av 27 a § i fråga om de beslut som avses i den paragrafen och som har meddelats före ikraftträdandet.

4.   Imålenligt33 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 36 §isin äldre lydelse tillämpas.

133

 

14 Förslag till

Lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom föreskrivs att 2a, 2 b, 6, 7 och 10§§ bostadssaneringslagen (1973:531) skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Bostadssanerings­lagen

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förstag

2a §'

Hyresnämnd får förbjuda fastig­hetsägare att i fastigheten utföra förbättringsarbete eller liknande åt­gärd, som ej kräver byggnadslov, om ej åtgärden behövs för att bo­stadslägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard. Förbud med­delas, om det är uppenbart att åt­gärden ej är påkallad av boende-hänsyn. Fråga om förbud eller hä­vande av förbud upptages på ansö­kan av organisation av hyresgäster eller av fastighetsägaren.

Om organisation av hyresgäster motsätter sig att i fastighet vidtages annan åtgärd, som kräver bygg­nadslov, än som behövs för att bo­stadslägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard, får åtgärden vidtagas endast om hyresnämnden på ansökan av fastighetsägaren medger det. Sådant medgivande får lämnas endast om särskilda skäl fö­religger därtill.

Hyresnämnd får förbjuda fastig­hetsägare att i fastigheten utföra förbättringsarbete eller liknande åt­gärd, som ej kräver bygglov, om ej åtgärden behövs för att bostadslä­genhet skall uppnå lägsta godtag­bara standard. Förbud meddelas, om det är uppenbart att åtgärden ej är påkallad av boendehänsyn. Frå­ga om förbud eller hävande av för­bud upptages på ansökan av organi­sation av hyresgäster eller av fas­tighetsägaren.

Om organisation av hyresgäster motsätter sig att i fastighet vidtages annan åtgärd, som kräver bygglov, än som behövs för att bostadslägen­het skall uppnå lägsta godtagbara standard, får åtgärden vidtagas en­dast om hyresnämnden på ansökan av fastighetsägaren medger det. Så­dant medgivande får lämnas endast om särskilda skäl föreligger därtill.

2 b §= Bostadslägenhet skall anses ha lägsta godtagbara standard om den är försedd med anordning inom lägenheten för

1.  kontinuerlig uppvärmning,

2.  kontinuerlig tillgång till varmt och kallt vatten för hushåll och hygien,

3.  avlopp för spillvatten,

4.  personlig hygien, omfattande toalett och tvättställ samt badkär eller dusch,

5.  försörjning med elektrisk ström för normal hushållsförbrukning,

6.  matlagning, omfattande spis, diskho, kylskåp, förvaringsutrymmen och avställningsytor.

Vidare skall tillgång finnas till förrådsutrymme inom fastigheten och till anordning för hushållstvätt inom fastigheten eller inom rimligt avstånd från denna.

Utöver första och andra styckena gäller i fråga om lägsta godtagbara standard att huset ej har så­dana brister som avses i 48a § andra stycket byggnadsstadgan (1959:612).

' Senaste lydelse 1974:821. = Senaste lydelse 1974:821.

Utöver första och andra styckena gäller beträffande lägsta godtag­bara standard att huset ej har så­dana brister ifråga om hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära förhål­tanden som inte skäligen kan god­tas.

134

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

Föreligger särskilda skäl, skall bostadslägenhet utan hinder av första stycket 4 anses ha lägsta godtagbara standard, om tillgång till toalett finns i nära anslutning till lägenheten och anordning för bad eller dusch finns i huset. Förekommer eljest avvikelser från vad som föreskrives i första eller andra stycket, skall lägenheten anses ha sådan standard, om särskilda skäl föreligger och avvikelsen ej är betydande.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Bostadssanerings­lagen

6§

Användningsförbud får medde­las, om fastigheten efter åtgärd som avses i 2 § första stycket kan beräk­nas ej ge det utbyte som avses i 5 § eller om det kan antagas att bygg­nadslov till åtgärden ej kommer att beviljas. Sådant förbud får medde­las endast beträffande lägenhet som har betydande brister i förhållande till lägsta godtagbara standard.

Användningsförbud får medde­las, om fastigheten efter åtgärd som avses i 2 § första stycket kan beräk­nas ej ge det utbyte som avses i 5 § eller om det kan antagas att bygglov till åtgärden ej kommer att beviljas. Sådant förbud får meddelas endast beträffande lägenhet som har bety­dande brister i förhållande till lägsta godtagbara standard.

7§

Har upprustningsåläggande med­delats men beviljas ej bygglov till den åtgärd som avses med åläggan­det, är åläggandet förfallet.

Har upprustningsåläggande med­delats men beviljas ej byggnadslov till den åtgärd som avses med åläg­gandet, är åläggandet förfallet.

Har byggnad vari finns lägenhet som avses med upprustningsåläggande. eller användningsförbud rivits, är åläggandet eller förbudet förfallet.

Har sådan åtgärd vidtagits att lägenhet, som avses med användningsför­bud, uppnår lägsta godtagbara standard, är förbudet förfallet.

Om i annat fall kommunen förklarar att den ej påfordrar att åtgärd, som avses med upprustningsåläggande, vidtages eller att användningsförbud skall iakttagas, är åläggandet eller förbudet förfallet.

10 §3

Beslut om upprustningsåläggande eller användningsförbud skall genast sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Har ett sådant åläggande eller förbud förenats med löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om viten, skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den om senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Beslut om upprustningsåläggande Ansökan samt beslut om upprust-
skall sändas även till byggnads- ningsåläggande skall sändas även till
nämnden.                                   byggnadsnämnden.

 Senaste lydelse 1985:209. Regeringens förslag har utformats mot lydelse i 1973:1087 och avviker därför från vad som här redovisats.

135

 

Nuvarande lydelse                      Regeringens förslag      .           BoU 1986/87:4

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken finns lägenhet          tiuaga
som avses med upprustningsåläggande eller användningsförbiid, skall på

anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken eller      Bostadssanerings-

tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.                      tagen

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

136

 

17 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 §,3 kap. 1,2 och 6 §§,9 kap. 6 §,11 kap. 1 och 7 §§, 19 kap. 7 §, 20 kap. 3 § samt rubriken närmast före 11 kap. 7 § vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Vattenlagen

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

.1 kap.
,.                                              4§'

I denna lag avses med

1.  vaf.enreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annat vattenföretag,

2.  vattenöverledning: vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat,

3.  vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning,

4.  markavvattning: åtgärder enligt 3 § första stycket 4,

5.  avloppsvatten: spillvatten eller 5. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighet,  vatten     annan flytande orenlighet, vatten

som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, vatten som avleds för sådan avvatt­ning inom en detaljplan som inte sker för en viss eller vissa fastig­heters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begrav­ningsplats.

som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, vatten som avleds för sådan avvatt­ning inom stadsplan eller bygg­nadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt , vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

3 kap. 1 §

Ett vattenföretag får inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

Ett vattenföretag får inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna, planeringssynpunkter. Vid till­ståndsprövningen av ett vattenföre­tag skatt lagen (0000:000).om hus­hållning med naturresurser m.m. tillämpas.

2§

Byggnads- och andra anlägg­ningsarbeten som utgör vattenföre­tag etter utförs för ett vattenföretag far inte strida mot fastställd gene­ralplan, stadsplan eller byggnads­plan. Mindre avvikelse från plan ut­gör dock inte hinder mot iillståtid till företaget, om avvikelsen är för­enlig med planens syfte.

' Senaste lydelse 1984:913.

Ett vattenföretag och anlägg­ningsarbeten som utförs för ett vat­tenföretag får inte strida mot en de­taljplan eller områdesbestäm­melser. Om syftet med planen eller hestämtnelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

137

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen (1964:822), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan använd­ning av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att     Vattenlagen syftet med bestämmelserna inte motverkas.

.,                                             6§=

Bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ gäller inte

I. vattenföretag som vid pröv­ning av en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadstagen (1947:385) har angetts som ett villkor för verk­samheten.

1. vattenföretag som vid pröv­ning av en viss anläggning eller åt­gärd enligt 4kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. har angetts som ett villkor för anläggningens etter åtgärdens utfö­rande,

2.   broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3.   rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar,

4.   verksamhet, vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt la­gen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

9 kap. 6§ Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens mark­nadsvärde av någon betydelse, som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna användningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när detta skedde.

Har beslut om en detaljplan, en­ligt vilken marken avses för enskilt bebyggande, meddelats innan talan väcktes vid domstol eller förrätt­ningen påkallades.. skall första stycket tillämpas endast på den vär­destegring som har inträffat efter beslutet.

Om en stadsplan etter en bygg­nadsplan. enligt vilken marken har avsetts för enskilt bebyggande, har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkal­lades, skall första stycket tillämpas endast på den värdestegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd fastighet, som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den be­gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenföretaget, gäller 5 §.

Senaste lydelse 1985:621.

138

 

Nuvarande lydelse                       Regeringens förslag                    BoU 1986/87:4

11 kap.                                                                                            Bilaga 2

Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföretag,        attenlagen nämligen

1.   vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20000 kilowatt,

2.   vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan däm-nings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vatlenständsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,

3.   vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubik­meter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vat-tenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,

4.   andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar etter vat- . tenöverledningar för vattenkraftän-damåt, om

 

a) företaget avser någon av föl­jande älvar, nämligen Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,

b) företaget avser någon av de älvar etter älvsträckor som anges i följande uppställning

Älv             Sträcka

Klarälven     sträckan mellan Kärr-backstrand och Ede-bäck

Dalälven       Västerdalälven upp­ströms Humttietforsen och nedströms Skifs-forsen, Österdalätven uppströms Ti;ängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesunda-fjärdarna

Ljusnan       sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härje-datstjusnan) och sträckan mellan La-forsen och Malmyr-strömmen (Metlän-tjusnan)

Ljungan       uppströms Storsjön

' Senaste lydelse 1985:621.                                                                               


 

Nuvarande lydelse

Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån-Damman samt Hårkan uppströms Hotagen

Ångerman­älven

Lejarälven, Storån uppströtns Klumpvatt­net, Långseleån-Rör-s t roms- älven, Saxån, Ransarån uppströms Ransaren samt Voj-mån uppströms Vojmsjön

Vapstälven .Moätven Lögde älv öre älv Umeälven

Skellefle-älven

Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjo-sokken samt Tärnafor­sen mellan Laisan och Gäutan

källflödena uppströtns Sädvajaure respektive Rebnisjaure

Byske älv Lule älv

Stora Lule älv upp­ströms Akkajaure, Lilla Lule älv upp­ströms Skalka och Tjaktjajaiire samt Pärtälven Råne älv      Rörån-Livas älv,

5. grundvattentäkter för tillgodo­
görande av en större vattenmängd
än lOOOO kubikmeter om dygnet,

6.  andra vattenregleringar, vat-
tenöveriedningar och vattenbort­
ledningar än som har angetts förut,
om företagel avser, någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland el­
ler Siljan och företaget kan inverka
märkbart på vattenståndet i eller
vattenavrinningen ur sjön.

Förberedelse av större vattenfö­retag

Regeringens förslag

4. grundvatlentäkler för tillgodo­
görande av en större vattenmängd
än 10000 kubikmeter om dygnet,

5. andra vattenregleringar, vat-
tenöveriedningar och vattenbort­
ledningar än som har angetts förut,
öm företagel avser någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland el­
ler Siljan och företaget kan inverka
märkbart på vattenståndet i eller
vattenavrinningen ur sjön.

Förberedelse av vissa vattenföre­tag    ■  '

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Vattenlagen

7§

Innan tillstånd söks till ett vatten-företag som är av sådan omfattning

Innan tillstånd söks till ett vatten­företag som är av sådan omfattning

140

 

Nuvarande lydelse                      Regeringens förslag                   BoU 1986/87:4

Bilaga 2
eller beskaffenhet att dess tillåt-     eller beskaffenhet att dess tillåt­
lighet skall eller kan antas komma     lighet skall eller kan antas komma     Vattenlasen
att prövas av regeringen enligt 1 -     att prövas av regeringen enligt 1 -
3 §§, skall förberedande åtgärder ha     3 §§ eller omfattas av 3 kap. 6§ la-
vidtagits enligt 8-11 §§.               gen (OIXIO:000) om hushållning med

naturresurser m.m., skall förbere­
dande' åtgärder, ha vidtagits enligt
8-ll§§.                                                                                        


141

 

Nuvarande lydelse                        Regeringens förslag                   BoU 1986/87:4

19kap.7§                                                                                        "82

Fastighetsägare och innehavare av                                                  Vattenlagen

särskild rätt till fasfighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enligt 2 § andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående mark­användning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk.

Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär för­bud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av den föreskriften utgå en­dast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall fastigheten lösas av den ersätt­ningsskyldige om ägaren begär det.

20 kap. 3 §

Om talan om ersättning eller inlö­sen på grund av ett förordnande om vattenskyddsomräde ogillas men kä­randen har haft skälig anledning att

142

 

Utskottets förslag

19 kap. 7 §

Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enligt 2 § andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående mark­användning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk.

Om en------ (nuvarande lydelse)

---- begär det.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Vattenlagen

 

Vid tillämpningen av första, andra och fjärde styckena skall även beak­tas andra beslut enligt 2 §, beslut enligt 8, 9,11 och 19 §§ naturvårdsla­gen (1964:822) samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under förutsätt­ning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hän­synstaganden enligt 21 § skogsvårds­lagen (1979:429) som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges i femte stycket förlorats på grund av bestämmelsen i 8 § etter motsvarande bestämmelser i natur­vårdslagen eller plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

20 kap. 3 §■

Ogillas talan som har väckts av fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt titt fastigheten rörande ersättning eller inlösen på grund av

143

 

Nuvarande lydelse            '          Regeringens förslag                   BoU 1986/87:4

-.                      ,             .                                                                Bilaga 2

fa sin talan prövad av vattendomsto­len, får vattendomstolen förordna att

svaranden   skall   ersätta   käranden                                           .  Vattenlagen

dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1 skall tillämpas om regeringen vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) har angett ett vattenföretag som ett villkor för verksamheten.

Vid bestämmande av ersättning för mark inom områden med stads- eller byggnadsplan skall 9 kap. 6 § andra stycket i sin lydelse före ikraftträdandet tillämpas.

144

 

Utskottets förslag                                                                          BoU 1986/87:4

ett förordnande om vattenskydds-                                                Bilaga z

område, kan vattendomstolen för­
ordna att han skall bära sina egna                                                   Vattenlagen
kostnader, om han befinns ha inlett
rättegången utan tillräckliga skäl.
Har rättegången uppenbart inletts ut­
an skälig grund, får vattendomstolen
dessutom förplikta honom att ersätta
motparten dennes rättegångskost­
nader.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1 skall tillämpas om regeringen vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) har angett ett vattenföretag som ett villkor för verksamheten.

Vid bestämmande av ersättning för mark inom områden med stads- eller byggnadsplan skall 9 kap. 6 § andra stycket i sin lydelse före ikraftträdandet tillämpas.

Vid prövning av fråga om rätt till ersättning etter inlösen med anledning av sådana beslut enligt 19 kap. 2 S som länsstyrelsen har meddelat före ikraftträdandet, skall 19 kap. 7 § i sin äldre lydelse tillämpas. Vad nu sagts utgör dock inte något hinder för tillämpningen av 19 kap. 7 § femte stycket i fråga om de beslut som avses i det stycket och som har meddelats före ikraftträdandet.

I mål enligt 19 kap. 7 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 20 kap. 3 § i sin äldre lydelse tillämpas.

.145

10 Riksdagen 1986/87. 19saml. Nr 4

Rättelse: S. 160 rad 12 Står: i lagen (0000:00) om ändring. Texten utgår
rad 18-19 Står: Denna  1987. Texten utgår

22 Förslag till

Lagom ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom föreskrivs att 5, 8-10, 12 och 16 §§ lagen (1960:690) om byggnadsminnen' skall ha följande lydelse.

BoU 1986/87:4' Bilaga 2

Byggnadsrninnes-lagen

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

5§

Medföra skyddsföreskrifter alt på­gående användning av byggnad eller område avsevärt försvåras, äro fas­tighetsägaren och innehavare av sär­skild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada de därigenom lida.

Uppkommer tillföljd av beslut om skyddsföreskrifter skada som är bety­dande i förhållande till värdet av berörda delar av fastigheten, har fas­tighetsägaren och innehavare av sär­skild rätt till fastigheten rätt till ersäu-ning av staten.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt
bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller staten
att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.            ■        ,

8§

Innan länsstyrelsen i ärende angå­ende byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan, har länsstyrelsen att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda me­del finnas tillgängliga.

Lagen omtryckt 1976:440.

146

 

Utskottets förslag

5§

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsföreskrifter

1.  utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är bety­dande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller

2.  på annat sätt innebär att pågåen­de markanvändning avsevärt försvå­ras inom berörd del av fastigheten.

Ersättning, varom- (nuvaran­
de lydelse)---- ändrade förhål­
landen.

Medför skyddsföreskrifter att syn­nerligt men uppkommer vid använd­ningen av fastigheten, är staten skyl­dig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt titt ersättning eller inlösen i 9 och 10 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och byggtagen (1987:10), även beaktas andra beslut om skyddsföreskrifter satnt beslut sotti avses i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 plan- och bygg­lagen, under förutsättning att beslu­ten meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

8§

Innan länsstyrelsen i ärende angå­ende byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning etter inlösen för ägare eller annan, har länsstyrelsen att förvissa sig om att för sådant ända­mål avsedda medel///!/i5 tillgängliga.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Byggnadsminnes­lagen

147

 

Nuvarande lydelse                      Regeringens förslag                   BoU 1986/87:4

Bilaga 2 9§

Har fråga  väckts  om  byggnads                                                     Byggnadsminnes-

förklarande    för    byggnadsminne,                                                lagen

äger länsstyrelsen med angivande av de skyddsföreskrifter som avses sko­la utfärdas förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

10 §

Träffas ej överenskommelse om ersättning och har icke den, som vill göra anspråk därpå, jämlikt 9 § för­sta stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot staten hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det be­slut, vara anspråket grundas, vid på­följd att han eljest går rätten till ersättning förlustig.

Staten äger, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnads­minne, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fast­ställande av de villkor som därvid skota gälla beträffande ersättning. Kommer beslut av det innehåll som förutsatts vid fastighetsdomstolen icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägan­de dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

148

 

Utskottets förslag

9§

Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne får länsstyrelsen med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola utfärdas förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrel­sen, vid påföljd att han eljest skall ha förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller inlösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till gottgö­relse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Byggnadsminnes­lagen

 

10 §

Träffas ej överenskommelse om ersättning eller inlösen och har icke den, som vill göra anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot staten hos fastighetsdom­stolen inom ett år från den dag det beslut som  anspråket grundas på vunnit taga kraft, vid påföljd att han eljest förtorar rätten till ersättning eller inlösen.

Staten får, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnads­minne, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fast­ställande av de villkor som därvid skall gälla beträffande ersättning. Kommer beslut av det innehåll som förutsatts vid fastighetsdomstolen inte till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägan­de dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

149

 

Nuvarande lydelse

12

I fråga om ersättning enligt 5 eller 7§ eller 11 § andra stycket skall expropriationslagen (1972:719) i till­ämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag.

Ogillas yrkande om ersättning I mål som ej anhängiggjorts av staten, tillämpas allmänna regler om rätte­gångskostnad. Otn den som framstäl­ler ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, kan dock efter omständig­heterna förordnas, att staten skall ersätta honom hans rättegångskost­nad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

Regeringens förslag

I fråga om ersättning enligt 5 eller 7 § eller 11 § andra stycket skall expropriationslagen (1972:719) litt-lämpas i den mån avvikande bestäm­melser ej meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastig­hetens marknadsvärde i fall som av­ses i 5 eller 7 § skatt bestämmas som skillnaden mellan fastighetens mark­nadsvärde före och efter beslutet. Härvid skall bortses från förvänt­ningar om ändring av markanvänd­ningen.

Ersättning för skada enligt 5 § för­sta stycket skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av samma stycke skall tålas utan ersättning.

Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna att ersättning enligt 5 § för­sta stycket skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Ogillas talan om ersättning som har väckts av fastighetsägaren skall tillämpas vad i rättegångsbalken är föreskrivet otn skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnad i tvistemål. Om fastighetsägaren har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förord­na, att staten skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kost­nader.

Vad som i femte stycket sägs om fastighetsägaren skall också tillämpas på den som innehar särskild rätt titt fastigheten.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Byggnadsminnes­lagen

150

 

Utskottets förslag

12 §

I fråga om ersättning eller inlösen enligt 5 eller 7 § eller 11 § andra stycket skall expropriationslagen (1972:719) tdlämpas i den mån avvi­kande bestämmelser ej meddelas i denna lag.

Ersättning för------ (regeringens

förslag)---- av markanvändningen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Byggnadsminnes­lagen

 

Ersättning för skada enligt 5 § första stycket 1 skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som enligt samma punkt skall tålas utan ersätt­ning.

Om staten--- (regeringens för­
slag ---- har utförts.

Ogillas talan otn ersättning eller inlösen som har väckts av fastighets­ägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han befinns ha inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts ut­an skälig grund, får domstolen dess­utom förplikta honom att ersätta sta­ten dess rättegångskostnader.

151

 

Regeringens förslag

Nuvarande lydelse

16 §

Regeringen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan     om genomförandet av en detalj-

etter byggnadsplan hindras;      plan hindras;

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringlig­gande område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt försvåras.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Byggnadsminnes­lagen

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 § meddelats före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser om ersättning tillämpas.

Utskottets förslag till övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1987.

Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 § meddelats av länsstyrelsen före ikraflträdandet, skall äldre bestämmelser om ersättning tillämpas. Vad nu sagts utgör dock inte något hinder mot an beakta sådana beslut som avses i 5 § fjärde stycket och som har meddelats före ikraftträdandet.

I mål enligt 5 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 12 § andra stycket i sin äldre lydelse tillämpas.

152

 

24 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152)

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §,6 kap. 8 §,7 kap. 10. 11 och 13§§, 16     Fastighets-
kap. 4§ samt  18 kap.  11 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall ha      laxerings-
följande lydelse.                                                                               lagen

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

2 kap.

4S'

Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad).

Tomtmark Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, spe­cialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkerings­plats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m. m., som lig­ger i anslutning till sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med srhåhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägo­skifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om
tomtmärk skall också
gälla mark till obe­
byggd fastighet, som
har bildats för bygg­
nadsändamål under de
senaste två åren. Har
fastigheten   bildats

längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obe­byggd mark anses som tomtmark endast om det finns giltigt bygg­nadslov enligt bygg­nadslagen (1947:385).

Vad nu har sagts om
tomtmark skall också
gälla mark till obe­
byggd fastighet, som
har bildats för bygg­
nadsändamål under de
senaste två åren. Har
fastigheten bildats
längre tillbaka i tiden
skall marken utgöra
tomtmark endast om
det är uppenbart att
den får bebyggas. 1
övriga fall skall obe­
byggd mark anses som
tomtmark endast om
det finns giltigt bygg­
lov etter tillstånd en­
ligt ett förhands­
besked enligt plan-
och           byggtagen

(0000:000). avseende sådan byggnad som anges i andra stvcket.

 

' Senaste lydelse 1983:664.

153

 

Nuvarande lydelse

Exploa­terings-mark

Obebyggd mark som ingår i fastställd stads­plan etter byggnads­plan och som till nå­gon del är avsedd att användas för bygg­nadsändamål. Detta skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller orn det är uppenbart att exploatering ' ej kommer att genomfö­ras eller kommer att avsevärt fördröjas.

Regeringens förstag

Exploa-      Obebyggd  mark  som

terings-      ingår i  en  detaljplan

mark          och som till någon del

är avsedd att använ­das för byggnadsända­mål. Detta skall inte gälla, öm marken skall indelas som tomtmark eller om det är uppen­bart att exploatering ej kommer att genomfö­ras eller kommer att avsevärt fördröjas.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-taxerings­lagen

 

Täktmark

Åker­mark

Betes­mark

Skogs­mark

Skogsim-pediment

Övrig mark

Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) eller vattenlagen (1983:291). Med täkttillstånd skall jämställas pågående takt. Byggnad på täktområde för taktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täkt­mark.

Mark som används eller lämpligen kan användas till växtod­ling eller bete och som är, lämplig att plöjas.

Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impedi-ment i anslutning till skogsmark.

Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

6 kap.

§

Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall uppdelas i vär­deringsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i fast­ställd stadsplan eller byggnads­plan.

Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall uppdelas i vär­deringsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i en de­taljplan.

154

 

Vid värdering av tomtmark skall bebyggelsemöjligheten bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen, såvida inte an­nan markanvändning är tillåten en­ligt en detaljplan och marken där­igenom får väsentligt högre värde.

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

1 kap 10 § Vid värdering av tomtmark skall bebyggelsemöjligheten bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen, såvida inte an­nan markanvändning är tillåtna et\-ligt fastställd stads- eller byggnads­plan och marken därigenom får vä­sentligt högre värde.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets­taxerings-tagen

11 §

Är tomtmarken obebyggd skall vid värderingen rådande byggnadsför­bud och andra föreskrifter an­gående markens användning beak­tas.

Finns på tomtmarken byggnad som har åsatts värde skall, oavsett om byggnadsförbud föreligger, ny­byggnad anses möjlig i den ut­sträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.

Är tomtmarken obebyggd skall föreskrifter angående markens be­byggande eller användning beaktas vid värderingen.

Finns på tomtmarken byggnad som har åsatts värde skall nybygg­nad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om bygg­nadens placering på tomten omöj­liggör att denna delas.

155

 

13 §

Nuvarande lydelse

Byggnadsvärde för byggnad, som enligt lagen (1960:690) om bygg­nadsminnen har förklarats för bygg­nadsminne, är sammanlagda värdet av byggnaden och tillhörande tomt. Samma skall gälla byggnad som vid fastställande av stadsplan har an­getts ha sådant värde ur historisk etter kulturhistorisk synpunkt att den bör bevaras.

Regeringens förslag

Byggnadsvärde för en byggnad, som enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen har förklarats för byggnadsminne, är sammanlagda värdet av byggnaden och tillhöran­de tomt. Samma skall gälla en bygg­nad som avses i 3 kap. 12 § plan-och bygglagen (0000:000) för vilken skyddsbestämmelser har medde­lats.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-

ta.xerings-

lagen

 

För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte något värde.

156

 

Utskottets förslag                                                                         BoU 1986/87:4

13 §                                                                                              Bilaga 2

Byggnadsvärde för en byggnad,                                                       Fn.tiphPt,

som   enligt   lagen   (1960:690)   om                                                sngneis-

byggnadsminnen har förklarats för                                                  taxerings-

by ggnadsm'\nr\e.   är   sammanlagda                                            lagen

värdet av byggnaden och tillhörande tomt. Samma skall gälla en byggnad som avses i 3 kap. 12 § plan- och bygglagen (0000:000) för vilken riv­ningsförbud eller skyddsbestämmel­ser har meddelats.

För mark---- (nuvarande lydel­
se) --- något värde.

157

 

Nuvarande lydelse

Regeringens förslag

16 kap.

4§

Ny taxering av taxeringsenhet skall ske om under löpande taxeringspe­riod taxeringsenhetens värde ökat eller minskat

1.  genom beslut om fastställelse   1. genom beslut att anta, ändra av   generalplan,   stadsplan   eller     eller upphäva en detaljplan eller ■ byggnadsplan                                         områdesbestämmelser

2.  genom annat beslut av myndighet om beslutet innebär ändring i rätten att förfoga över eller i övrigt använda enheten

3.  genom att avgift till allmän va-anläggning eller allmän fjärrvärmean­läggning (anslutningsavgift) eller ersättning för gatukostnader eriagts för enheten.

Ny taxering skall ske endast om taxeringsenhetens taxeringsvärde på grund av förändringen bör ändras med minst en femtedel, dock minst 25000 kronor. Om förändringen medför en ökning eller minskning av taxeringsvärdet med mindre än 100000 kronor skall ny taxering ske endast efter framställning av taxeringsenhetens ägare.

18 kap. 11§

Byggnadsnämnd skall i behövlig omfattning, enligt närmare före­skrifter av regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer, lämna den lokala skattemyndighe­ten uppgift om arten och omfatt­ningen av den byggnadsverksam­het, som avses med lämnade bygg­lov, rivningslov, marklov etter till­stånd enligt förhandsbesked.

Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de lov och tittstånd som lämnats under kvartalet.

Byggnadsnämnd skall i behövlig omfattning, enligt närmare före­skrifter av regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer, lämna den lokala skattemyndighe­ten uppgift om arten och omfatt­ningen av den byggnadsverksam­het, som avses med beviljade bygg­nadslov.

Uppgift skall lämnas för vaije fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de byggnadslov som bevil­jats under kvartalet.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Fastighets-, taxerings­tagen

Lantbruksnämnd skall, på sätt som föreskrivs av regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer, lämna lokal skattemyndighet uppgift om sådant beslut av nämnden som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Senaste lydelse 1981: 1119.

158

 

 

 

29 Förslag till                                                             BoU 1986/87:4

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)                 Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297)' skall ha          ,   ,,

följande lydelse.                                                                           f'"'"''"-

lagen

Nuvarande lydelse                        Regeringens förslag

6 kap. 5 §

Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska förutsätt­ningar att driva flygplatsen.

Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdes­bestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna Inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Lagen omtryckt 1986:166.                                                                                  160

 

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Luftfarts­lagen

Utskottets förslag

6 kap. 5 §

Tillstånd får---- (nuvarande ly­
delse) --- driva flygplatsen.

Vid tillståndsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med natur­resurser m. m. tillämpas.

Tillstånd får--------- (regeringens

förslag)----- avvikelser göras.

161

11  Riksdagen 1986/87. 19saml. Nr4

36 Förslag till                                                 BoU 1986/87:4

Lagomändringi arbetsmiljölagen(1977:1160)       Bilaga 2

•Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 § och 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen.      .  , .....

(1977:1160) skall ha följande lydelse.                                            lagen

Nuvarande lydelse           '            Regeringens förslag

2 kap. 9 §

Om kqnstrukfion och utformning Om konstruktion och utformning

av byggnad är särskilt föreskrivet i av byggnad är särskilt föreskrivet i

byggnadsstadgan    (1959:612)    och plan- och bygglagen (0000:000) och

med stöd därav meddelade feeitåw- med stöd  därav meddelade /öre-

melser.                                                                           skrifter.

7kap.7 §

Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2-10 §§ eller 6 § i detta kapitel meddela föreläggande eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har rrieddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggan­de, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande åtgärd till vilken fordras bygg­nadslov enligt byggnadsstadgan (1959:612) men beviljas ej sådant lov, är föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

162

 

Utskottets förslag

7 kap. 7 §

Yrkesinspektionen äger (nu­
varande lydelse)---- hans be­
kostnad.

Har föreläggande meddelats be­träffande någon åtgärd till vilken det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen (1987:10) men beviljas inte sådant lov, är föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

BoU 1986/87:4 Bilaga 2

Arbetsmiljö­lagen

163

 

Utskottets

Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10) att 8 kap. 6 § och 14 kap. 8 § samt 17 kap. 2,8 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Beslutad lydelse                           Utskottets förslag

8 kap. 6 § Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att bygglov krävs för att

1.   inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 § första stycket 1,

2.   inoiu områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader,

3.   underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områ­den för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket /.

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områ­den för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestäiniua att bygglov krävs för att inom oiuråden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring.

Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genoiu detalj­plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses i 10 § får bestämmelser enligt första och andra styckena inte meddelas.

BoU 1986/87:4 Bilaga 3

Plan- och tyyggtagen

 

14 kap. 8 §

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1.   bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt än genom olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2.   rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3.   skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4.   bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5.    marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1 och 2, om

skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten och, i fall som avses i första stycket 3-5, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Medför beslut soiu avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid

164

 

Beslutad lydelse

Utskottets förslag

användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första styck­et samt beslut enligt 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), under förutsättning att besluten meddelats inom fio år före det senas­te beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 21 § skogsvårdslagen (1979: 429) som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första styck­et   samt   beslut   enligt   2 §   lagen (1960:690) om byggnadsminnen, 8, 9,   11   och   19 §§   naturvårdslagen (1964:822) och 19 kap. 2 § vattenla­gen (1983:291), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hän­synstaganden enligt 21 § skogsvårds­lagen (1979:429) som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.  Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angiv­na beslut förlorats på grund av be­stämmelserna i 15 kap. 4 § eller mot­svarande bestämmelser i lagen om byggnadsminnen,     naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhål­lande inte något hinder mot att beslu­tet beaktas. Har kommunen  efter föreläggande  enligt   12  kap.  6 §  beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att fillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren fill den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

BoU 1986/87:4 Bilaga 3

Plan- och bygglagen

Yl kap. 2 §

Varje kommun skall före den 1 juli 1990 ha antagit en översiktsplan enligt 4 kap.

Under tiden till dess att en gällande översiktsplan finns för kommunen, får beslut enligt 5 kap. 16 § och 28 § första stycket grundas på annan mot­svarande översiktlig plan, som före ikraftträdandet har godkänts av kom­munfullmäktige.

17 kap. 8 §

Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestämmelse, vars genomförandetid enligt 4 § skall an­ses ha gått ut, upphävs eller ändras, har ägare och innehavare av särskild

Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestämmelse, vars genomförandetid enligt 4 § skall an­ses ha gått ut, ändras eller upphävs, har ägare och innehavare av särskild

 

12 Riksdagen 1986/87.19saml. Nr4

Rättelse: S. 165 höger spalts rad 4 och 7 Står: 5 resp. 7 Rättat till: 2 resp. 2

165

Beslutad lydelse

rätt till fastigheter rätt till ersättning av kommunen.

Rätt till ersättning föreligger om fastigheten

1.   är belägen inom ett område som till större delen är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen och

2.   efter upphävandet eller ändring­en inte får bebyggas eller får bebyg­gas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Ersättning enligt första stycket skall bestämmas som skillnaden mel­lan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet att upphäva eller ändra planen. Fastighetens mark­nadsvärde före beslutet skall be­stämmas med hänsyn till såväl de planförhållanden som de ersätt­ningsprinciper som gällde vid lagens ikraftträdande. Om kommunen be­gär det, får dock värdet inte bestäm­mas högre än ett belopp som motsva­rar vad som enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen (1928: 370) får dras av vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fas- ■. tighet.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas/dre utgången av juni 1992. Har fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt till fastig­het väckt talan och har han rätt till ersättning, får kommunen i stället lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall 6 §§ tillämpas.

Utskottets förslag

rätt till fastighet rätt till ersättning av kommunen under förutsättning att

1.  fastigheten är belägen i ett områ­de som till större delen är bebyggt I huvudsak i enlighet med planen eller bestämmelsen,

2.  beslut om ändring eller upphä­vande av planen eller bestämmelsen meddelas före utgången av juni 1992 och

3.  fastigheten efter ändringen etter upphävandet inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Andras eller upphävs planen etter bestämmelsen efter utgången av juni 1992 skall första stycket tdlämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte har avgjorts före den nämnda tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens mark­nadsvärde före och efter beslutet att upphäva eller ändra planen. Fastig­hetens marknadsvärde före beslutet skall bestämmas med hänsyn till så­väl de planförhållanden som de er­sättningsprinciper som gällde vid la­gens ikraftträdande. Om kommunen begär det, får dock värdet inte be­stämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt anvisning­arna fill 36 § kommunalskattelagen (1928:370) får dras av vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas inom två år från det alt bestulet på vilket talan grundas vann laga kraft. Har fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt till fastighet väckt talan och har han rätt till ersättning, får kommunen i stäl­let lösa fastigheten eller rättigheten, i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap. 1 och

BoU 1986/87:4 Bilaga 3

Plan- och bygglagen

166

 

Beslutad lydelse

Utskottels förslag 17 kap. 18 §

BoU 1986/87:4 Bilaga 3

 

Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagen (1947:385) eller byggnadsstadgan (1959:612) rnedgetts genom beslut sorn har vunnit laga kraft efter ut­gången av juni 1986 och har bygg­nadslöv fill den åtgärd som medgi­vandet avser inte meddelats före ikraftträdandet, skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgi­vandet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivande vann laga kraft. I övriga fall upphör beslut om undantag att gälla.

Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagen (1947:385) eller byggnadsstadgan (1959:612) medgetts genom beslut som har vunnit laga kraft efter ut­gången av juni 1986 och har bygg­nadslov till den åtgärd som medgi­vandet avser inte meddelats före ikraftträdandet, skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgi­vandet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivandet vann laga kraft.

/ den mån ett beslut om fastighets­bildning enligt fastighetsbildningsta­gen (1970:988), inrättande av gemen­samhetsanläggning , enligt anlägg­ningslagen (1973:1149) eller upplå­telse av ledningsrätt enligt lednings­rättslagen (1973:1144) meddelas på grund av undantag från förbud som avses i första stycket och beslutet för att kunna utnyttjas fordrar bygglov, gäller beslutet som förhandsbesked. Förhandsbeskedet upphör dock att gälla, om inte ansökan om tiygglov görs inom två år från den dag då beslutet vann laga kraft. Under sam­ma förutsättning och lid skatt beslutet vara bindande även vid prövning av ansökan om rivningslov eller mark­lov.

I övriga fall upphör beslut om undantag att gälla.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

167

 

Kulturutskottets yttrande              bou i986/87:4

Bilaga 4

1986/87:1 y

om följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med naturresurser m. m. (prop. 1985/86:90)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har den 8 oktober 1986 beslutat bereda kulturutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 om följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning mednaturresurser m. m. jämte de med anledning av propositio­nen väckta motionerna 1985/86:511-513 och 1985/86:Bo518.

Utskottet

Inledning

Kulturutskottet behandlar i det följande de förslag i proposition 1985/86:90 som berör utskottets beredningsområde. Det gäller ändringar som föreslås i lagen (1960:690) om byggnadsminnen - byggnadsminneslagen - och lagen (1942:350) om fornminnen - fornminneslagen.

Regeringens förslag till ny plan- och bygglag (PBL) som riksdagen den 26 november i år antagit med vissa av bostadsutskottet (BoU 1986/87:1) föreslagna ändringar innebär i fråga om kulturminnesvården bl. a. att kommunerna får ett ökat eget ansvar. Genom PBL får kommunerna effektivare instrument för att hävda bevarandeintressen i planeringen och byggnadsverksamheten. Syftet med de lagändringar som föreslås i proposi­tion 1985/86:90 är att åstadkomma en ändamålsenlig samordning mellan de bevarandeinsatser som statliga och kommunala organ gör. De förslag som utskottet främst har anledning att ta upp i det följande rör ersättningsregler­na i byggnadsminneslagen.

I motion 1985/86:511 (m) yrkas avslag på propositionen i de delar som rör följdlagstiftning till PBL och naturresurslagen (NRL) med hänvisning till att motionärerna i andra motioner yrkat avslag på regeringens förslag till PBL och NRL. Även i motionerna 1985/86:512 (c) och 1985/86:513 (fp) avvisas regeringens förslag. Motionärerna hänvisar till att riksdagens behandling av förslaget till ny PBL inte avslutats och att riksdagens beslut kan komma att avvika från regeringens förslag. Detta kan komma att påverka utformningen av följdlagstiftningen.

Riksdagens beslut om PBL ändrar förutsättningarna för regeringens
förslag till följdlagstiftning. Som ovan angetts behandlar utskottet i det
följande frågan om ändringar i byggnadsminneslagen och fornminneslagen.     lg

 

Därvid måste utgångspunkten för bedömningen vara innehållet i det av      BoU 1986/87:4 riksdagen antagna förslaget till PBL. De ovan redovisade motionsyrkandena      Bilaga 4 föranleder inte något särskilt uttalande från kulturutskottets sida. I motion 1985/86:Bo518  föreslås  én  ändring  i   PBL  som  berör naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1979:429). Utskottet finner därför inte anledning att göra något särskilt uttalande med anledning av motionen.

Byggnadsminnesvården

Bakgrund

I 3 kap. 12 § PBL föreskrivs att byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär inte får förvanskas. Motsvarande krav gäller i tillämpliga delar för ändring och underhåll av byggnader.

Viktiga förändringar som införs genom PBL är att kommunerna uttryckli­gen får möjligheter att förbjuda rivning och utfärda skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla byggnader (5 kap. 7 och 16 §§) och att ersättningsrätt införs för vägrat tillstånd att återuppföra en byggnad (14 kap. 7 och 8 §§). Vidare skall i detaljplanen som ersätter nuvarande stadsplan och byggnads­plan anges en viss genomförandetid (5 kap. 5 §).

I vissa fall kan kommunen bli skyldig att utge ersättning till ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet för kvalificerade skador (14 kap. 8 §).

Vid bebyggelsereglering föreligger enligt PBL rätt till ersättning i tre fall där kommunala beslut i fråga om befintlig eller planerad bebyggelse leder till på visst sätt kvalificerade skador. Det första fallet gäller vägrat bygglov för en byggnad som skall ersätta riven eller på annat sätt förstörd byggnad. Det andra fallet gäller om rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbe­stämmelser eller om rivningslov vägras för att byggnaden behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Det tredje fallet gäller om kommunen meddelar skyddsbestämmelser för sådana byggnader som är särskilt värdefulla enligt ovan angivna kriterier eller som ingår i en samlad bebyggelse av samma karaktär. Skyddsbestämmelserna får enligt PBL innefatta närmare regler om hur särskilt värdefulla byggnader skall underhållas, vilken arbetsteknik eller vilket material som skall väljas m. m. samt om hur byggnaden får eller inte får byggas om eller förändras på annat sätt.

Den grundläggande principen är alltså att skada för en fastighetsägare genom beslut av offentliga organ skall ersättas. Ett visst intrång i sin förfoganderätt måste den enskilde dock tåla. För ersättning fordras att skadans storlek överstiger en viss kvalifikationsgräns. I PBL anges två kvalifikationsgränser. Då den högre gränsen gäller-dvs. då fastighetsägare får tåla ett större intrång utan ersättning - skall skadan vara betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. Ersättning utgår endast för den del av skadan som överstiger gränsen. Ersättning då den lägre

169

 

kvalifikationsgränsen gäller utgår då skadan medfört att pågående markan-     BoU 1986/87:4
vändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet.      -    Bilaga 4

Enligt regeringens förslag till PBL skulle ersättning vid bebyggelseregle­ring utgå i de ovan angivna tre fallen då den högre kvalifikationsgränsen överskreds. Härvid är dock att märka att ersättningsrätt vid rivningsförbud inte reglerades särskilt i regeringens förslag.

Bostadsutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande 1986/ 87:1 att i de två första av de ovan redovisade fallen - nämligen dels vid vägrat bygglov, dels vid beslut om rivningsförbud och vid vägrat rivningslov -ersättningsrätt skall inträda om kvalifikationsgränsen betydande skada uppnås. För ersättningsrätt i det tredje fallet - dvs. vid beslut om skyddsbes­tämmelser för kulturhistoriskt värdefulla hus - gäller enligt samma riksdags­beslut den lägre kvalifikationsgränsen. Ersättning utgår alltså om pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en' fastighet.

Byggnadsminneslagen ger länsstyrelsen möjlighet att förklara en byggnad för byggnadsminne om den bevarar egenarten hos en gången tids byggnads­skick eller minnet även historiskt betydelsefull händelse och byggnaden med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Lagen gäller dock inte byggnader som tillhör staten eller utgör fast fornlämnirig. Den gäller inte heller kyrkliga byggnader. Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring regleras genom skyddsföreskrifter som skall upprättas efter samråd med ägarna. Föreskrifterna får inte vara mer betungande än som oundgängligen krävs. Skyddsföreskrifterna enligt byggnadsminneslagen innebär implicit ett rivningsförbud.

Ersättningsreglerna i byggnadsminneslagen infördes år 1972 samtidigt med att likartade regler infördes i bl. a. byggnadslagen och naturvårdslagen (prop. 1972:111, bil. 2). De innebär att fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten är berättigade till ersättning för skada, om skyddsföreskrifter luedför att pågående användning av en byggnad eller ett markområde avsevärt försvåras. Bortfall av sådana värden som grundas på förväntningar om en ändrad markanvändning ersätts inte. I bl. a. byggnads­lagen finns regler som ger fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst om en reglering medför att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. Några sådana inlösenregler finns dock inte i byggnadsminneslagen.

I proposition 1985/86:90 föreslås att fastighetsägaren och innehavare av, särskild rätt till fasfighetén skall ha rätt till ersättning enligt byggnadsminnes­lagen om skadan till följd av skyddsföreskrifter är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastigheten.

I regeringens förslag till PBL togs även frågan upp om hur ackumulerade
skador bör behandlas. Alla beslut som kan medföra ersättning för de angivna
kvalificerade skadorna och som fattas inom en tioårsperiod bör enligt
regeringsförslaget beaktas när det gäller att avgöra om kvalifikationsgränsen
överskridits eller ej genom det senaste beslutet (prop. 1985/86:1 s. 400).   '           '

Efter förslag av bostadsutskottet har ackumuleringsregeln i regeringens
förslag till PBL kompletterats så att enligt det nu antagna lagförslaget hänsyn
skall-tas till skador enligt viss annan lagstiftning. Detta koTnmer till uttryck i
14 kap. 8 § fjärde stycket PBL som innehåller att hänsyn skall tas även till
vissa beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) liksom till inverkan av vissa       170

 

hänsynstaganden enligt skogsvårdslagen (1979:429).                BoU 1986/87:4 .

I proposition 1985/86:90 föreslås vissa ändringar i 12 § byggnadsminnesla- Bilaga 4
gen som bl. a. innebär att bortfall av förväntningar om en ändrad markan­
vändning inte skall ersättas. Detta är ingen ny princip då det enligt gällande
rätt endast är intrång i pågående markanvändning som ersätts. En uttrycklig ■
bestämmelse härom är enligt proposition 1985/86:90 nödvändig med hänsyn
till den hänvisning som' finns i samma paragraf till expropriationslagen (se
prop: s. 134). Vidare föreslås bl. a. bestämmelser som ger domstolen
möjligheter att förordna att ersättning till fastighetsägaren skall betalas ut
först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.                                       .i

Utskottets överväganden

Utgångspunkten för kulturutskottets bedömningar rörande följdlagstiftning­en måste vara att fastighetsägarens ställning vid fråga om ersättning inte bör " försämras när PBL införs samt att förutsättnitigarna att framgångsrikt bedriva kulturminnesvård om möjligt förbättras.

Utskottet behandlar i det följande först bestämmelserna om ersättning enligt PBL och byggnadsminneslagen och därefter frågan om ersättning för ackumulerad skada.

På bostadsutskottets  initiativ har införts en  uttrycklig möjlighet för . kommunerna att utfärda rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestäm­melse. Kvalifikationsgränsen för ersättning vid sådana beslut är att den skada som uppkommer för fastighetsägaren skall vara betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten.

Kommunerna får alltså möjlighet att reglera rivningsfrågorna fristående från regleringen av underhåll och ändringar genom skyddsbestämmelser. Rivningsförbud medför rätt till skadeersättning enbart om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. När skyddsbestämmelser utfärdas gäller enligt PBL en lägre kvalifikationsgräns för ersättning. Sådan utgår nämligen redan om pågående luarkanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten: Ersättning utgår således för en mindre skada än vad som gäller vid rivningsförbud.

Utskottet vill framhålla att byggnadsminneslagen avser skyddet av byggna­der av stort kulturhistoriskt värde och är ett instrument för tillgodoseende av riksintressen. Vid en byggnadsminnesförklaring ges genoiTi skyddsföreskrif­ter bestämmelser om byggnadens vård och underhålj liksom i de flesta fall förbud mot ombyggnad och andra väsentliga förändringar i exteriör och ofta även i fråga om interiör.

Utskottet vill också framhålla att byggnadsminnesförklaringarna genom
lagens syfte och beslutens karaktär implicit också innebär förbud mot rivning,
av byggnaden. Denna självklara del av beslutet gör detta ersättningsgrun-   ,   ,

dande under samma förutsättningar som gäller inverkan genom skyddsföre­skrifterna, nämligen orri den pågående användningen av fastigheten avsevärt försvåras.

Såväl bestämmelser i PBL som i byggnadsminneslagen ger möjlighet att
bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer. PBL:s
regler är dock mer långtgående än de i byggnadsminneslagen - hela               171

 

bebyggelsemiljöer skall kunna bevaras och aktiva skyddsåtgärder skall BoU 1986/87:4 kunna krävas. Kvalifikationsreglerna i PBL om rätt till ersättning syftar Bilaga 4 främst till att förhindra en rivningsvåg i städernas centrala delar. Byggnads­minneslagen tar i första hand sikte på att skydda byggnader av riksintresse. Skyddsbestämmelser som föreskrivs enligt PBL innebär inte ett automatiskt förbud mot rivning. Kommunerna får en möjlighet att reglera rivningsfrågor­na fristående från regleringen av underhållsfrågorna. Skyddsföreskrifter som utfärdas i samband med byggnadsminnesförklaring innebär däremot, som framgår av det ovan anförda, automatiskt ett rivningsförbud. Syftet med byggnadsminnesförklaringen är ju att byggnaden skall bevaras för framtiden. I de flesta fall har dock rivningsalternativet inte föresvävat ägaren. De intrång som fastighetsägaren åsamkas ligger därför främst i själva skyddsfö­reskrifterna. Skyddsföreskrifter skall enligt byggnadsminneslagen i görligas­te mån utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Hittills har också i flertalet fall sådana föreskrifter kunnat utformas i samförstånd. En bidragande orsak härtill har varit möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd till s. k. antikvariska överkost­nader vid underhåll av byggnadsminnesmärkta byggnader.

Ersättning enligt 5 § byggnadsminneslagen har aldrig prövats vid domstol. Enligt vad utskottet inhämtat från företrädare för kulturminnesvården har de fall då ersättningsgrundande byggnadsiuinnesförklaringövervägts alltid gällt situationer där man önskat förhindra rivning.

Utskottet konstaterar att den utformning som ersättningsreglerna i PBL fått på förslag av bostadsutskottet medför viss svårighet när det gäller att åstadkomma full kongruens mellan bestämtrielserna i byggnadsminneslagen och PBL.

Den i proposition 1985/86:90 föreslagna ändringen av 5 § byggnadsmin­neslagen innebär i förening med ett ändringsförslag beträffande 12 § att byggnadsminnesförklaring likställs med rivningsförbud så till vida att om skada uppstår ersättning för intrånget skall utgå efter samma ersättningsprin­cip som ersättning vid rivningsförbud enligt PBL. Enligt förslaget till lagtext gäller då den högre kvalifikationsgränsen. För det fall att syftet med byggnadsminnesförklaring är att förhindra rivning råder således i princip överensstämmelse mellan förslaget i proposition 1985/86:90 och PBL.

Däremot kommer kompensation för skada uppkommen genom verkan av skyddsföreskrifter att utgå efter olika kvalifikationsgränser i PBL och i byggnadsminneslagen om regeringens förslag till ändringar i sistnämnda lag antas.

I proposition 1985/86:90 framhåller bostadsTuinistern att det är angeläget att en ändamålsenlig samordning sker av de bevarandeinsatser som görs av statliga och kommunala organ. Bostadsutskottet har i sitt betänkande uttalat att det är angeläget att det åstadkommes överensstämmelse i ersättningsreg­lerna mellan olika lagar och att de förändringar utskottet föreslår bör få genomslag i följdlagstiftningen.

Kulturutskottet delar denna uppfattning och förordar därför att ersätt­
ningsreglerna enligt PBL och enligt byggnadsininneslagen samordnas. För
att detta skall kunna ske kan det bli nödvändigt att låta även byggnadsmin­
neslagen ges en sådan utformning att rivningsfrågor kan regleras fristående   12

 

från reglering av underhåll och ändringar av byggnader.              '     BoU 1986/87:4

Kulturutskottet föreslår att bostadsutskottet gör de ändringar i byggnads-     Bilaga 4 minneslagen som följer av kulturutskottets ställningstagande.

I proposition 1985/86:90 berörs även behandlingen av sådana ersättnings­frågor som aktualiseras vid flera tidpunkter. Det redovisas att lagrådet i yttrande påpekat att om skyddsföreskrifter meddelas först enligt PBL och därefter enligt byggnadsminneslagen kan besluten var för sig komma att utformas så att uppställda kvalifikationsgränser inte uppnås. Byggnadens ägare kan då gå miste om en ersättning som han skulle ha varit berättigad till om alla föreskrifterna meddelats med stöd av samma lag. Ett sätt att komma till rätta med denna risk är att, när ersättningsfrågan prövas med anledning av det senare skyddsbeslutet, den sammanlagda effekten av de båda besluten får utgöra grund då det gäller att bedöma om kvalifikationsgränsen för ersättning uppnåtts. Bostadsministern bedömer att risken för olägenheter av det slag som lagrådet befarar är mycket liten. Han hänvisar till att innan beslut enligt PBL eller byggnadsminneslagen fattas det är nödvändigt att samråd sker inte bara med byggnadens ägare utan också med bl. a. kulturhistorisk expertis. I propositionen erinras om att vid beslut om naturreservat enligt naturvårdslagen kan ersättningsfrågor aktualiseras vid flera tidpunkter. Bostadsministern menar att det. även utan uttryckligt lagstöd, bör stå klart att det är den ackumulerade skadan som skall bedömas i sådana situationer. Samma resonemang torde, sägs det, kunna föras även när det gäller kommunala "byggnadsminnen" och statliga byggnadsminnen. Även utan uttryckligt lagstöd torde sålunda tidigare kommunala skyddsbe­stämmelser kunna åberopas vid en byggnadsminnesförklaring. Bostadsmi­nistern anför vidare att den omvända situationen - att kommunerna meddelar skyddsbestämmelser för en byggnad som redan har byggnadsmin-nesförklarats - knappast torde bli aktuell.

Som redovisats i det föregående har på förslag av bostadsutskottet ackumuleringsregeln i regeringens förslag till PBL kompletterats så att hänsyn skall tas även till skador enligt viss annan lagstiftning. Med anledning av motion 1985/86:Bo518 (c) har bostadsutskottet uttalat att det vore stötande om lagstiftningen utnyttjades på ett sådant sätt att en fastighetsäga­re genom skilda på varandra följande restriktioner enligt olika lagstiftning tvingades acceptera ett större intrång än om skadan bedömts i ett samman­hang. I vissa situationer är det dock ofrånkomligt att restriktioner beslutas med stöd av skilda lagar och med ett visst tidsmellanrum. Bostadsutskottet föreslog därför att ackumuleringsregeln i PBL kompletterades så att hänsyn skulle tas även till skador enligt annan lagstiftning. 114 kap. 8 § fjärde stycket PBL har i enlighet härmed införts hänvisning till naturvårdslagen och skogsvårdslagen.

Med hänsyn till vad som anförts bör enligt utskottets mening en komplette­ring av byggnadsminneslagen göras. Detta kan läiupligen ske i samband med den översyn av byggnadsminneslagen som pågår inom utbildningsdeparte-iTientet. Härvid bör även 14 kap. 8 § PBL kompletteras med en hänvisning till byggnadsminneslagen.

173.

13 Riksdagen 1986/87. 19 saml. Nr 4

Fornminnesvården                                                      BoU 1986/87:4

Bilaga 4 Lagen (1942:350) om fornminnen skyddar fasta fornlämnmgar med omgi­vande område. I lagen ges också skyddsföreskrifter för vissa skeppsvrak och . för fornfynd.

I propositionen föreslås en ändring av 20 § fornminneslagen. Ändringen innebär att kommunen ges möjlighet att överklaga sådana beslut av länsstyrelse enligt fornminneslagen som kan ha betydelse för den kommuna­la planeringen.

Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna lagändringen.

Ikraftträdande

I propositionen föreskrivs att följdändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1987. Riksdagen har på förslag av bostadsutskottet beslutat att PBL skall träda i kraft den 1 juli 1987. I överensstämmelse härmed bör ändringarna i byggnadsminneslagen och fornminneslagen träda i kraft vid samma tidpunkt.

Stockholm den 27 november 1986

På kulturutskottets vägnar

I tig-Marie Hansson

Närvarande: Ing-Marie Hansson (s), Catarina Rönnijng (s), lan-Erik Wikström (fp), Berit Oscarsson, (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Gunnel Liljegren (m), Erkki Tammenoksa (s), Kerstin Göthberg (c), Mats O Karlsson (s), Maud Björnemalm (s), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp), Stina Gustavsson.(c) och Inga Lantz (vpk).

Avvikandemening

Lars Ahlmark, Gunnel Liljegren och Lars Ahlström (alla m) anser

dels att det efter den del av utskottets yttrande som på s. 171 slutar "av motionen" bort ha funnits ett stycke med följande lydelse:

Den kritik mot PBL och mot ersättningsreglerna för enskilda fastighetsä-   . gare som framförts i motion 1985/86:511 (m) med hänvisning till motion 1985/86:66 ställer sig utskottet bakom. Sedan riksdagen antagit PBL har utskottet dock inte funnit anledning undandra sig ett deltagande i behand­lingen av följdlagstiftningen.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 174 börjar "Kulturutskottet delar" och på s. 175 slutar "utskottets ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Som kulturutskottet framhållit i det föregående innebär en byggnadsmin­
nesförklaring  implicit  också ett förbud mot  rivning!   De  intrång som              ._,
fastighetsägare åsamkas ligger dock främst i själva skyddsföreskrifterna. Att
i byggnadsminneslagen söka reglera rivningsfrågorna fristående från regle-

ringar beträffande underhåll och ändringar av byggnader blir därför helt BoU 1986/87:4 fiktivt. Det relevanta intrånget gäller skyddsföreskrifterna. Den kvalifika- Bilaga 4 tionsgräns för ersättning som skall användas för att få önskad överensstäm­melse med PBL är därmed att pågående användning av byggnad eller område avsevärt försvåras, dvs. det som redan nu gäller enligt byggnadsminneslagen. Någon ändring av byggnadsminneslagen på denna punkt är därför inte påkallad.

Särskilda yttranden

1. Jan-Erik Wikström och Margareta Fogelberg (båda fp) anför:

Folkpartiet har motionsvis yrkat avslag på regeringens förslag till PBL och till de förslag till följdändringar i vissa lagar som läggs fram i proposition ,, 1985/86:90. Sedan riksdagen antagit PBL är dessa avslagsyrkanden inte längre aktuella.

När det gäller ersättningsreglerna finner vi att det i och för sig kan vara motiverat med en ordning som innebär att sakägare får tåla vissa former av begränsade intrång utan rätt till ersättning. Det rör sig då om fall där intrånget sker för att tillvarata starka allmänna intressen, t. ex. för bevarande av värdefull bebyggelse eller miljö.

Vi vill dock erinra om att folkpartiets företrädare i bostadsutskottet i en reservation till betänkandet BoU 1986/87:1 förordade att kvalifikationsgrän­sen avsevärt intrång r pågående markanvändning skulle gälla såväl vid bebyggelsereglering som vid markreglering enligt PBL. I reservationen anfördes bl. a. följande. När det gäller storleken av den skada som en sakägare skall få bära utan ersättning finns det skäl att erinra om det uttalande som gjordes i proposition 1972:111 bil. 2 s. 335 om att endast bagatellartade intrång skulle behöva tålas utan ersättning. Denna princip bör alltjämt gälla och medföra att skada som beloppsmässigt är betydande alltid skall ersättas.

När det gäller kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefulla byggnader får man utgå från att den ekonomiska enheten är byggnader med tillhörande normalstor tomt, dvs. oftast hela den aktuella fastigheten. När skyddsbe­stämmelser utfärdas för en sådan byggnad får detta betraktas som något för ägaren inte bara negativt (kostnadskrävande underhåll, hinder mot rivning och ombyggnader). Det kan också i åtskilliga fall höja status och värde på fastigheten, Därför kan skyddsbestämmelser ofta göras mycket effektiva, utan att intrånget går över gränsen för vad som är mer än bagatellartat.

2. Inga Lantz (vpk) anför:

Jag vill erinra om att vänsterpartiet kommunisterna i en reservafion till

bostadsutskottets betänkande 1986/87:1 ifrågasatte om ägare till en byggnad

som förklarats som byggnadsminne skall ha rätt till ersättning från stat eller

kommun. De fastighetsägare som innehar kulturhistoriskt och miljömässigt

så intressanta byggnader att dessa bör bevaras bör också vara skyldiga att

medverka till bevarandet även om detta i vissa fall kan medföra en viss

ekonomisk förlust. Förlusten torde i de flesta fall bli mycket måttlig då               175

byggnaden med dess värde bibehålls.

 

Jordbruksutskottets yttrande 1986/87:4 y

om följdlagstiftningen till nya plan- och bygglagen m. fl. lagar

BoU 1986/87:4 Bilaga 5

 

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har genom beslut den 8 oktober 1986 berett jordbruksut­skottet tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 angående följdlag­stiftningen fill den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamver­kan samt lagen om hushållning med naturresurser m.m. jämte nedan angivna motioner.

Motioner

Mofion 1985/86:511 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:90 i de delar som rör
följdlagstiftning till PBL och NRL,

2. att riksdagen beslutar att ändra naturvårdslagen (1964:822) 15 § i
enlighet med vad som i mofionen anförts.

Motion 1985/86:512 av Kjell A Mattsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar avslå proposition 1985/86:90 och hos regeringen begära nytt förslag med beaktande av vad som anförts i motionen.

Motion 1985/86:513 av Erling Bager m. fl. (fp) vari yrkas

1.   att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av framtida justering i lagarna,

2.   att riksdagen beslutar att i avvaktan på att ersättningsreglerna i PBL klarlagts avslå förslaget om lag om ändring i expropriationslagen,

3.   att riksdagen beslutar att avslå 43 § tredje stycket i förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen,

4.   att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts angående möjligheten att justera taxeringsvärden på fastigheter om genomförandetiden har gått ut utan att byggrätt utnyttjats,

5.   att riksdagen beslutar att 3 kap. 7 § tredje stycket lagen om ändring av jordabalken skall kvarstå oförändrat.

Motion 1985/86:Bo518 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att i plan- och bygglagen intas bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan lagstiftning.

176

 

Motion hänvisad till jordbruksutskottet               BoU 1986/87:4

Motion 1985/86:Jo798 av Kersfi Johansson och Kerstin Göthberg (c) vari      

yrkas

1.   att riksdagen beslutar att regler för ackumulering av skada införs i naturvårdslagen och skogsvårdslagen på samma sätt som motsvarande regler i förslaget till ny plan- och bygglag,

2.   att riksdagen beslutar att i naturvårdslagen och skogsvårdslagen intas bestämmelser med innebörd att vid bedömande av om ersättningströskeln vid skada har överskridits skall även beaktas förordnande enligt annan lagstiftning.

Utskottet

Inledning

I proposition 1985/86:90 föreslås följdändringar i vissa av de lagar som berörs av de tidigare till riksdagen överlämnade förslagen om en ny plan- och bygglag (PBL), lagen om exploateringssamverkan (ESL) och lag om hushållning med naturresurser (NRL).

Jordbruksutskottet har tidigare avgett yttrande över förslagen till PBL respektive NRL (JoU 1985/86:2 y och 3 y).

Förslagen om följdändringar berör främst följande lagar inom jordbruks­utskottets beredningsområde, nämligen naturvårdslagen, jordförvärvslagen, lagen om skötsel av jordbruksmark, vattenlagen, lagen om införande av vattenlagen, miljöskyddslagen, ägofredslagen, rennäringslagen och ädel­lövskogslagen.

I proposition 1985/86:159, som delvis behandlats av jordbruksutskottet i betänkandet JoU 1985/86:21, framläggs förslag till ändring av 3 § naturvårds­lagen, vilken även berörs av förslag i proposition 1985/86:90. Jordbruksut­skottet har beslutat att till bostadsutskottet överlämna proposition 1985/ 86:159 i angiven del för behandling. Nämnda proposition tillstyrks, såvitt nu är i fråga.

Jordbruksutskottet har vidare beslutat att till bostadsutskottet överlämna motion 1985/86:Jo798 för behandling. Motionen berörs närmare i jordbruks­utskottets yttrande under rubriken Ersättningsfrågor.

Allmänna synpunkter m.m.

Förslagen i proposition 1985/86:90 innebär bl. a. att PBL:s planbegrepp ersätter byggnadslagens planbegrepp samt att bestämmelser om samordning ' med PBL och NRL införs i de berörda lagarna. Utskottet går här inte närmare in på förslaget utan hänvisar till redovisningen i propositionen (s. 88 f.).

Bostadsutskottet har i oktober 1986 slutjusterät betänkanden om en ny plan- och bygglag m. m. resp. en ny lag om hushållning med naturresurser m.m. Särskilt i fråga om PBL innebär bostadsutskottets ställningstagande att

177

 

de att regeringsförslaget ändras på en rad olika punkter. Riksdagen har den      BoU 1986/87:4
26 november 1986 godkänt betänkandet.                                     Bilaga 5

I motionerna 1985/86:511 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) och 1985/86:512 av Kjell Mattsson m. fl. (c) anförs att riksdagsbehandlingen torde leda till stora avvikelser från de av regeringen framlagda förslagen rörande huvudlagstift­ningen. Detta kommer i så fall att påverka följdlagstiftningen. Enligt motionerna borde regeringen ha avvaktat riksdagens beslut innan förslagen til följdändringar framlades. I centermotionen föreslås att riksdagen avslår proposition 1985/86:90 och hos regeringen anhåller om nytt förslag. Även i motionen av Rolf Dahlberg m. fl. framförs ett avslagsyrkande, dock endast vad beträffar följdändringar till PBL och NRL.

Även utskottet har noterat att bostadsutskottets förslag till plan- och bygglag på åtskilliga punkter avviker från förslagen i proposition 1985/86:1 och att detta i viss utsträckning påverkar följdlagstiftningen. Bl. a. har ikraftträdandet framflyttats till den 1 juli 1987. Det bör ankomma på bostadsutskottet såsom huvudansvarigt för beredningen av proposition 1985/86:90 att närmare bestämma formerna för denna beredning. Jordbruks­utskottet utgår från att de erforderliga ändringarna kan göras inom ramen för den pågående utskottsbehandlingen öch avstyrker för sin del motionerna 511 yrkande 1 och 512.

Vissa ändringar i naturvårdslagen

Förslagen i proposition 1985/86:90 innebär bl. a., såvitt avser naturvårdsla­gen, att en kommunal myndighet skall kunna - efter särskilt bemyndigande -inrätta kommunala naturreservat och naturvårdsområden. Därvid skall samtliga de befogenheter som enligt 7-9, 11, 12 och 19 §§ naturvårdslagen tillkommer länsstyrelsen även tillkomma den kommunala myndigheten.

I motion 513 av Erling Bager m.fl. (fp) anförs att den nuvarande ordningen där länsstyrelsen efter samråd med berörda kommuner fattar beslut om naturreservat och naturvårdsområde bör bibehållas. I och med PBL och NRL får kommunerna ett väsentligt ökat inflytande över markan­vändning och markplanering. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår förslaget till ändring i naturvårdslagen i motsvarande del (43 §). Liknande synpunkter framförs i motion 511 av Rolf Dahlberg m. fl. (m).

Utskottet får erinra om att naturvårdsverket - som framgår av propositio­nen - redan år 1979 i en framställning till regeringen föreslog att kommuner­nas möjligheter att bevara friluftsområden skulle stärkas. Framställningen har remissbehandlats. Enligt föredraganden har flertalet remissinstanser ställt sig positiva fill förslaget. Även utskottet anser det värdefullt att kommunerna ges ett ökat ansvar på naturvårdens område. Det kan i sammanhanget nämnas att en kommun efter åtagande kan få utöva fortlöpande tillsyn över miljöfarlig verksamhet enligt 44 a § miljöskyddsla­gen, i enlighet med en lagändringar 1981. Förslaget ligger således i linje med strävandena att ge kommunerna ett ökat ansvar för den yttre miljön. . -Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu aktuella delar och avstyrker motion 513 yrkande 3.

178

 

övriga yrkanden i motion 513 föranleder inget uttalande från utskottets     BoU 1986/87:4
sida.                                                                            Bilaga 5

Enligt mofion 511 yrkande 2 bör det generella strandskyddet enligt 15 § naturvårdslagen avskaffas och ersättas av en möjlighet för länsstyrelserna att förordna om strandskydd i de fall det behövs.

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen, på utskottets förslag, avslagit motioner om avskaffande av det generella strandskyddet enligt naturvårdslagen (se bl. a. JoU 1984/85:11). Den nu aktuella propositionen innebär bl. a. att det generella strandskyddet bibehålls (s. 110 f.). Regering­en eller myndighet som regeringen bestämmer får dock, om det finns särskilda skäl, förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser inte skall omfattas av strandskydd. Av propositionen framgår att hithörande frågor skall bedömas med samma restriktivitet som hittills iakttagits när det gäller att ta i anspråk stränder som omfattas av naturvårdslagens strandskyddsregler. Utskottet fillstyrker pro­positionen i förevarande del och avstyrker motion 511 yrkande 2.

Ersättningsfrågor m. m.

I anslutning till PBL-förslagets bestämmelser om markägarersättning m. m. i 14 kap. har bostadsutskottet utförligt behandlat bl. a. principerna för ersättning vid s.k. kvalificerade skador (BoU 1986/87:1 s. 138 ff.). Av . särskilt intresse från jordbruksutskottets synpunkt är övervägandena om markreglerande bestämmelser och tolkningen av begreppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras". Det är enligt jordbruksutskottets mening värdefullt att riksdagen nu fått tillfälle att klargöra och precisera innebörden av ett begrepp som vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. Det kan förutsättas att bostadsutskottets uttalanden kommer att bli vägledande inte bara för tillämpningen av PBL utan också i andra sammanhang där markanvändningsintressen ställs mot allmänna intressen. Jordbruksutskottet har inte för avsikt att här närmare redovisa bostadsut­skottets överväganden utan hänvisar fill betänkandet BoU 1986/87:1. Denna del av jordbruksutskottets yttrande kommer i huvudsak att beröra frågan om i vilken utsträckning de nya ersättningsreglerna i PBL bör få genomslag i följdlagstiftningen.

Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att man vid bedömningen om ett intrång enligt PBL skall ersättas eller ej (kvalifikationsgränsen) bör relatera skadan av intrånget till den berörda delen av fasfighetén (s. 150). För skogsbrukets del bör behandhngsenheten - dvs. ett skogsbestånd eller flera mindre bestånd som avses bli behandlade med samma åtgärd samtidigt -läggas till grund för nämnda bedömning. För jordbrukets vidkommande bör enligt bostadsutskottet den berörda delen anses utgöra det åkerskifte eller den äng som framstår som en brukningsmässigt avgränsad del.

Bostadsutskottet har vidare anfört (s. 144) att det bör finnas en överens­stämmelse i ersättningsreglerna mellan olika lagar. De preciseringar och förändringar som föreslås bör därför även få genomslag i följdlagstiftningen.

Jordbruksutskottet vill för sin del erinra om att det utöver PBL finns
bestämmelser om restriktioner i markanvändningen i bl. a. naturvårdslagen,      179

 

vattenlagen, skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark.         BoU 1986/87:4    -

Liknande bestämmelser finns även i byggnadsminneslagen, väglagen och      Bilaga 5 lagen om enskilda vägar. Dessa tillhör i princip ej jordbruksutskottets beredningsoniråde och berörs i övrigt inte i detta yttrande,

Bestämmelserna i naturvårdslagen, närmare bestämt de som gäller naturreservat, samt i vattenlagen (VL 19 kap.. 2 och 7 §§) innebär att fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten har rätt till ersättning om meddelade föreskrifter medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller mark tas i anspråk.

Bestämmelserna i övrigt, d. v. s. naturvårdslagens regler om naturvårds­område samt hänsynsreglerna i skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark anger en högsta toleransnivå för det intrång som aktualise­rats. Ätgärden/föreskrifterna får enligt de nyssnämnda lagarna inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. I enlighet härmed finns i nu åsyftade fall ingen rätt till ersättning för intrånget.

Enligt utskottets mening finns det starka skäl som talar för att ersättnings­reglerna i 26 § naturvårdslagen i största möjliga utsträckning överensstäm­mer med motsvarande bestämmelser i PBL. Bl. a. med hänsyn till att kommunerna, enligt den av utskottet ovan tillstyrkta ändringen i 43 § naturvårdslagen, i vissa fall får möjlighet att tillämpa båda de nu angivna lagarna, synes det naturligt att kvalifikationsgränsen blir enhetligt fastställd i PBL och naturvårdslagen. Det kan lämpligen ske genom att inan i 26 § första stycket naturvårdslagen infogar orden "inorn berörd del av fastigheten". Med hänsyn till konstruktionen av den paragraf som anger förutsättningarna för bildande av naturvårdsområde (19 §) bör motsvarande ändring göras i paragrafens första stycke.

Bestämmelserna i 19 kap. vattenlagen innebär att länsstyrelsen får besluta om behövligt skyddsområde till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt (19 kap. 2 §). Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga, över fastigheten inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. Om föreskrifterna medför ätt pågående markanvänd­ning avsevärt försvåras eller mark tas i anspråk har markägaren (motsvaran­de) rätt till ersättning. Sådana föreskrifter kan meddelas bl. a. på ansökan av en kommun, som därvid blir betalningsskyldig för intrånget. Bestämmelser­na ger således möjlighet att ålägga restriktioner som till utformning och verkan nära överensstämmer med de intrång som kan aktualiseras med stöd av PBL och naturvårdslagen. Utskottet föreslår med hänvisning härtill att även 19 kap. 7 § första stycket vattenlagen ändras på det sätt som föreslagits i fråga om naturvårdslagen.

När det gäller hänsynsreglerna i jordr och skogsbruket vill utskottet
framhålla att markägare och rättighetshavare av hänsyn till allmänna natur-
och miljövårdsintressen förväntas hålla skog och jordbruksmark i ett visst
skick utan att de för den skull kan göra anspråk på ersättning. Dessa
hänsynstaganden kan oftast ingå som ett normalt led i driften av det aktuella
företaget. I den mån förelägganden eller förbud meddelas i det enskilda fallet
torde åtgärden oftast ha marginell betydelse. Det kan i och för sig tänkas att
frågan om kvalifikationsgräns för den enskilda fastigheten ställs på sin spets i 180

 

samband med ett sådant föreläggande eller förbud. Enligt vad utskottet     BoU 1986/87:4

inhämtat är det emellertid ytterst sällsynt att skogsvårdsstyrelsen resp.     Bilaga 5

lantbruksnämnden beslutar om sådana rättsligt bindande restriktioner. Till

den helt övervägande delen garanteras efterlevnaden av hänsynsreglerna av

de ansvariga myndigheternas generella råd och föreskrifter samt rådgivning i

enskilda fall.  Vidare må erinras om att bestämmelserna om generella

hänsynstaganden inte är relaterade till någon bestämd fastighet. Det anförda

innebär att utskottet inte anser det nödvändigt att föreslå någon ändring av

hithörande bestämmelser i 21 och 24 §§ skogsvårdslagen resp. 6 a § och 9 a §

lagen om skötsel av jordbruksmark.

Vad utskottet nyss anfört om grundläggande krav på hänsynstaganden till naturvårds- och miljövårdsintressen kan till stor del tillämpas även på skyddsformen naturvårdsområde enligt 19 § naturvårdslagen. Det kan i sammanhanget nämnas att riksdagen år 1982 beslutade om en ändring av 7 § naturvårdslagen som innebär att ett område inte får avsättas till naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde. Denna grundläggande bestämmelse rubbas självfallet inte av den jämkning av ordalydelsen i 19 § som utskottet förordat ovan.

Utskottet har funnit lämpligt att i detta sammanhang - till komplettering av sitt yttrande JoU 1985/86:2 y - fästa uppmärksamheten på ett av naturvårdsverket antaget handlingsprogram rörande jordbruket och miljön. Handlingsprogrammet har nyligen publicerats i skriftserien Naturvårdsver­ket informerar och tar bl. a. upp frågor om odlingsformer, bevattning och markanvändning, växtskyddsåtgärder, gödsling samt områden som kräver särskild hänsyn till naturvård och friluftsliv.

Vad sedan beträffar problemet med den sammanlagda effekten av restriktio­ner vid olika tidpunkter resp. enligt olika lagar må framhållas följande.

Bostadsutskottet anför, i överensstämmelse med propositionen, att alla beslut enligt PBL som kan medföra intrångsersättning och som fattas inom en tioårsperiod bör beaktas när det gäller att avgöra om kvalifikationsgränsen överskrids eller ej genom det senaste beslutet ("ackumulerad skada"). De ändringar som bostadsutskottet förordat i fråga om utformningen av kvalifikationsgränsen medför dock att de skador vars sammanlagda verkan skall beaktas måste avse samma del av fastigheten (s. 152).

Bostadsutskottet går i detta sammanhang ett steg längre än regeringsför­slaget och förordar att man vid bestämmande av kvalifikationsgränsen enligt PBL tar hänsyn också till intrångsbeslut enligt annan lagstiftning. De skador som det ligger närmast till hands att beakta är de som kan uppkomma genom beslut om bildande av naturreservat och naturvårdsområde enligt natur­vårdslagen. Vidare bör i bedömningsunderlaget räknas in sådana fall då en markägare genom frivilliga åtaganden tar särskilt stor hänsyn till naturvårds­intressen m. m. i skogsbruket. Det måste dock enligt bostadsutskottet röra sig om hänsynstaganden som är betydligt större än de som i allmänhet krävs av en markägare enligt de generella föreskrifterna.

Jordbruksutskottet anser att det även i detta fall bör råda enhetlighet mellan  naturvårdslagen  och  PBL och förordar att en  regel  om  s.k.

181

 

ackumulerad skada förs in i 26 § naturvårdslagen efter mönster av 14 kap. 8 §     BoU 1986/87:4 fjärde stycket första meningen PBL. Vid bedömningen av kvalifikations-     Bilaga 5 gränsen enligt 26 § naturvårdslagen bör hänsyn tas även till beslut enligt 14 kap. 8 § första stycket PBL.

Frågan om s. k. ackumulerad skada kan teoretiskt sett ha en viss betydelse även vid tillämpningen av andra bestämmelser som anger en högsta toleransnivå för det ifrågavarande ingreppet. Utskottet räknar emellertid med att det i praktiken inte behöver uppstå några problem av förevarande art vid tillämpningen av dessa bestämmelser. Om så trots allt skulle bli fallet kan givetvis frågan tas upp till förnyade överväganden. För närvarande finns dock enligt utskottets mening ingen anledning att göra motsvarande ändring­ar i skogsvårdslagen eller lagen om skötsel av jordbruksmark.

Som inledningsvis nämnts har jordbruksutskottet till bostadsutskottet överlämnat motion Jo798 för beredning. Om bostadsutskottet beslutar i enlighet med detta yttrande kommer motionen att tillgodoses i stor utsträckning.

Övrigt

Utskottet utgår från att bestämmelserna om rättegångskostnader enligt 15 kap. 6 § PBL i den av riksdagen antagna lydelsen får genomslag även i följdlagstiftningen. Det gäller främst 36 § naturvårdslagen. Tilläggas bör att bestämmelsen om rättegångskostnader i 20 kap. 3 § vattenlagen bygger delvis på samma principer.

I övrigt föranleder proposition 1985/86:90 och hithörande motioner inget särskilt uttalande från utskottets sida.

Stockholm den 27 november 1986

På jordbruksutskottets vägnar        .

Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Håkan Strömberg (s), Grethe Lundblad (s), Arne Andersson i Ljung (m), Ove Karlsson (s), Lars Ernestäm (fp), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Jan,Fransson (s), Kerstin Gellerman (fp), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Lennart Brunander (c), Björn Ericson (s) och Oswald Söderqvist (vpk).

Avvikande meningar

1. Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon och Jens Eriksson (alla m) anför:

Sedan riksdagen den 26 november 1986 beslutat om en ny plan-och bygglag har vi avstått från att yrka bifall fill moderata samlingspartiets yrkande om avslag på förslaget fill följdlagstiftning och i stället deltagit i sakbehandlingen

182

 

av förevarande ärende. De ändringar som enligt vår mening behöver göras i      BoU 1986/87:4
plan- och bygglagstiftningen återkommer vi till under allmänna motionstiden      Bilaga 5
eller i annat sammanhang.                                                  :'          •

Vad beträffar sirandskyddet enligt naturvårdslagen ansluter vi oss till yrkandet i mofion 511 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) att det generella strandskyddet enligt 15 § naturvårdslagen bör avskaffas. I stället bör länsstyrelsen ha möjlighet att förorda orh strandskydd i de fall det behövs. Vi anser således att utskottet hade bort avslå förslaget om ändring av 15 § naturvårdslagen och samtidigt, med tillstyrkande av motion 511 yrkande 2, förorda en ändring i paragrafen i enlighet med motionen.

När det gäller ersättningsfrågor m.m. instämmer vi i bostadsutskottets yttrande att det bör finnas en överensstämmelse i ersättningsreglerna mellan olika lagar. De lagregler som riksdagen beslutat införa i PBL bör således få genomslag i följdlagstiftningen. I fråga om skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark bör detta innebära att de bestämmelser som anger en högsta toleransnivå för beslut om restriktioner mot en bestämd fastighet bör utformas på samma sätt som 14 kap. 8 § andra stycket PBL, dvs. skadan bör även i dessa fall relateras till den berörda delen av fastigheten. I konsekvensens namn bör även regler om ackumulerad skada införas i skogsvårdslagen efter mönster av 14 kap. 8 § fjärde stycket PBL. Vid bedömningen av toleransgränsen enligt denna lag bör hänsyn tas även till intrång som beslutas med stöd av naturvårdslagen och PBL.

2. Lars Ernestäm och Kerstin Gellerman (båda fp) anför:

I fråga om förslaget gällande kommunala naturreservat och naturområden delar vi den uppfattning som kommit fill uttryck i motion 513 av Erling Bager m.fl. (fp), nämligen att kommunerna genom NRL och PBL får ett väsentligt ökat inflytande över markanvändning och markplanering. Den nuvarande ordningen, där länsstyrelsen efter samråd med berörda kommuner fattar beslut om naturreservat och naturvårdsområden bör enligt vår mening bibehållas. Vi anser således att utskottet under rubriken Vissa ändringar i naturvårdslagen hade bort avstyrka förslaget om ändring i 43 § naturvårds­lagen.

När det gäller ersättningsreglerna i naturvårdslagen vill vi erinra om att denna lag i första hand riktar in sig på åtgärder inom jord- och skogsbruket. Det är fråga om att i en näring, som bygger på biologisk produktion, ta naturvårdshänsyn av marginell ekonomisk betydelse, vars främsta syfte är att bibehålla den biologiska mångfald som hotas av de moderna brukningsmeto­derna och är en förutsättning för att på sikt bibehålla den biologiska produktionsförmågan.

De ingrepp som regleras i PBL är av principiellt annorlunda slag, eftersom de syftar till att värna en annan typ av allmänna intressen, främst av exploateringskaraktär.

Eftersom de flesta naturvårdskvaliteter är olikformigt fördelade i landska­pet skulle en relatering av ersättningen till berörd del av fastigheten i naturvårdslagen kunna försvaga naturvårdens ställning. Det vill vi inte medverka till.

183

 

Vi anser således att utskottet under rubriken Ersättningsfrågor m.m. hade      BoU 1986/87:4 bort förorda oförändrade ersättnings- och intrångsregler i naturvårdslagen.      Bilaga 5

Vad slutligen beträffar förslaget om konsekvensändringar i vattenlagen vill vi understryka att det finns anledning att ytterligare överväga prövningssyste­met för mindre kraftverk. Det finns enligt vår mening anledning att återkomma till frågan om inte små batterikraftverk borde omfattas av reglerna i 11 kap. 1 § vattenlagen om regeringens tillåtlighetsprövning.

184

 

Näringsutskottets yttrande       mlT'''

1986/87:2 y

om viss följdlagstiftning till plan-och bygglagen och lagen om hushållning med naturresurser m. m.

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 angående följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med naturresurser m. m. jämte vissa motioner.

Av de 42 lagförslagen i proposifionen har näringsutskottet ägnat uppmärk­samhet åt sex, nämligen dem som gäller ändringar i

20.   lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

21.   lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

31. lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse,

34.   gruvlagen (1974:342),

35.   lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter, och 42. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

De sex lagförslagen avser anpassning till plan- och bygglagen (PBL), förslagen 20, 21 och 42 också till lagen om hushållning med naturresurser (NRL).

Av de tre motioner som har väckts med anledning av.propositionen går två, 1985/86:511 (m) såvitt här är i fråga och 1985/86:512 (c), ut på att ifrågavarande delar av propositionen skall avslås. I den tredje, 1985/86:513 (fp), yrkas såvitt här är i fråga på ett uttalande av riksdagen. Innebörden skulle vara att man inom regeringskansliet bör ha beredskap att vid behov snabbt kunna lägga fram förslag till ändringar i följdlagstiftningen.

Sedan PBL och NRL nu har antagits av riksdagen borde, menar näringsutskottet, de nämnda avslagsyrkandena kunna anses sakna aktuali­tet. Besluten om dessa lagar måste åtföljas av en adekvat följdlagstiftning. Om politiska eller praktiska skäl senare föranleder ändringar i PBL eller NRL kan detta givetvis komma att medföra konsekvensändringar i de anslutande lagarna. Någon självständig politisk betydelse har de nu behand­lade lagförslagen icke. I nuvarande läge ger dessa lagförslag- bortsett från ikraftträdandebestämmelserna - inte anledning till någon erinran från näringsutskottets sida. Sådan handlingsberedskap inom regeringskansliet

185

 

som avses i den berörda delen av motion 1985/86:513 (fp) får förutsättas stå     BoU 1986/87:4 till buds utan någon särskild framställning från riksdagen till regeringen.'       Bilaga 6

Stockholm den 4 december 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Rune Jonsson (s), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten Svensson (m), Åke Wictors-son (s), Per Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk), Reynoldh Furustrand (s), Sven-Åke Nygårds (s), Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp) och Elving Andersson (c).

Avvikandemening

Christer Eirefelt (fp), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Per-Richard Molén (m) och Gudrun Norberg (fp) anser att sista stycket i yttrandet bort ha följande lydelse:

Sedan PBL och NRL nu har antagits av riksdagen har förutsättningarna för avslagsyrkandena i motionerna 1985/86:511 (m) och 1985/86:512 (c) ändrats. Besluten om dessa lagar måste åtföljas av en adekvat följdlagstiftning. Genomgripande förändringar i både PBL och NRL är emellertid påkallade i anslutning till den välbefogade kritik som har anförts mot de numera antagna lagförslagen. I samband därmed måste konsekvensändringar genomföras i de anslutande lagarna. Det är, som framhålls i mofion 1985/86:513 (fp), angeläget att erforderlig beredskap för detta finns inom regeringskansliet, så att den kompletterande lagstiftningen kan ske snabbt. Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd. På så sätt tillgodoses motion 1985/86:513 (fp) i ifrågavarande del. Ett sådant uttalande står också i god överensstämmelse med grunderna för motion 1985/86:511 (m).

186

 

Innehåll

Sammanfattning.............................................................. ....... 1

Propositionerna.............................................................. ....... 2

Motionerna......................................................................         3

Yttranden från andra utskott..........................................         4

Utskottet

1          Inledning.................................................................. ....... 4

2          Principer för samordningen av NRL, PBL och ESL med annan lagstiftning ,.'.                    5

3     Ikraftträdande ....'...................................................         7

■4      Samordningen av ersättningsbestämmelser.........         7

4.1          Inledning................................................................         7

4.2          Expropriationslagen (lagförslag 1).........................         8

4.2.1                  Mark för enskilt byggande ................. ,.       9"

4.2.1.1         Inlösen efter genomförandetidens ut­gång ....... ....... 9

4.2.1.2         Särskilda ersättningsbestämmelser för äldre stads- och byggnadsplaner. An­knytning till den s. k. garantiregeln i PBL.............................................       11

4.2.2                  Mark för annat än enskilt byggande.....       13

4.3          Samordningen av reglerna om intrångsersättning               14

4.3.1         Inledning .............................................................       14

4.3.2         Intrångsersättning enligt PBL-proposifionen ....          15

4.3.3         Intrångsersättning enligt PBL ............................. ..... 15

4.3.4          Intrång i pågående markanvändning av hänsyn till natur- och miljövård                     17

4.3.5         Intrång i användningen av skyddsvärda byggnader   19

4.3.6         Överväganden om enhetliga kvalifikationsgränser     23

4.3.7          Överväganden rörande enhetliga regler om acku­mulerad skada                     27

 

4.3.7.1         Behovet av en ackumuleringsregel ....                      27

4.3.7.2         Tillämpningen av ackumuleringsregeln                      29

4.3.8   Överväganden om enhethga regler rörande rätte­
gångskostnader..................................................       32

5          Fastighetsbildningslagstiftningen (lagförslagen 2-9)..........           33

6          Jordabalken (lagförslag 10)......................................       36

7          Naturvårdslagen (lagförslag 11)..............................       36

 

7.1          Anknytning till annan lagsfiftning........................... ..... 36

7.2          Strandskydd...........................................................       37

7.3          Kommunala naturreservat och naturvårdsområden                    38

 

8          VA-lagstiftningen m. m. (lagförslagen 12och 13)...... ..... 39

9          Bostadssaneringslagen (lagförslag 14) .................. ...... 39

10       Viss jordbrukspolitisk lagstiftning (lagförslagen 15 och 16) .....     39

11       Vattenlagstiftningen (lagförslagen 17 och 18) ........ ...... 39

12       Miljöskyddslagen (lagförslag 19).............................. ...... 41

13       Ellagen och rörledningslagen (lagförslagen 20 och 21)                 41

14       Lagen om byggnadsminnen (lagförslag 22).............        42

BoU 1986/87:4

187

 

15       Lagen om fornminnen (lagförslag 23)...................... 42      BoU 1986/87:4

16       Fastighetstaxeringslagen (lagförslag 24).................       42

17       Luftfartslagen (lagförslag 29)................................... ;                   43

18       Arbetsmiljölagen (lagförslag 36)..............................       44

19       Övriga lagförslag (nr25-28,30-35,37-42).................       44

20       Ändringar i PBL m.m.................................................       44

21       Hemställan...............................................................       46

Reservationer

1          Informationsskyldighet (m, fp).................................       49

2          Enhetliga kvalifikafionsgränser (m, fp) ....................       49

3          Strandskydd (m).......................................................       50

4          Kommunala naturreservat och naturvårdsområden (fp)                50

5          Fastighetstaxeringslagen (fp)..................................       51

Särskilda yttranden

1          Behovet av reformer (m).......................................... ..... 51

2          Följdlagstiftningen och PBL (fp)................................ ...... 52

3          Jordabalken och särskilda bestämmelser om trappa (m, fp)                      52

4          Vattenlagsfiftningen (fp, vpk)................................... ...... 53

Bilagor

1          Regeringens, av utskottet tillstyrkta lagförslag....... ...... 54

2          Regeringens lagförslag med utskottets förslag till ändringar och fillägg                           101

3          Förslag till Lag om ändring i plan-och bygglagen (1987:10)                      164

4          Kulturutskottets yttrande 1986/87:1 y  .................. .... 168

5          Jordbruksutskottets yttrande 1986/87:4 y.............. .... 176

6          Näringsutskottets yttrande 1986/87:2 y................. .... 185

gotab   Stocicholm 1987 12454                                                                                                                    188