Bostadsutskottets betänkande
1986/87:3

om en lag om hushållning med naturresurser m.m.
(prop. 1985/86:3)

Sammanfattning

I betänkandet föreslår utskottet riksdagen att i allt väsentligt anta ett
regeringsförslag om en lag om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). I
lagen finns bestämmelser som ersätter de verksamhetsanknutna och de
geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Lagen ersätter även
136 § byggnadslagen om regeringsprövning av vissa industrianläggningar
m.m.

Enligt utskottets mening bör i lagens inledande paragraf anges att marken,
vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk,
social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Beträffande det s.k. kommunala vetot föreslår utskottet att det ges
samma innebörd som i dag. Utskottet föreslår vissa överväganden om
utformningen av kommunernas inflytande avseende sådana industrietableringar
som skall prövas enligt NRL.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att de vattenområden och
älvsträckor som för närvarande omfattas av den fysiska riksplaneringens
riktlinjer skall lagregleras genom att de tas in i NRL. Utskottet föreslår
emellertid att även Hylströmmen i Voxnan, Haverö strömmar i Ljungan och
Nedre Långan i Indalsälven tas in i NRL.

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt med plan- och bygglagen, dvs. den 1
juli 1987.

I en reservation (m) yrkas avslag på regeringens förslag. NRL anses
obehövlig. I stället bör värdefulla naturområden m.m. skyddas inom ramen
för byggnadslagstiftningen och angränsande lagar. I en reservation (fp)
föreslås riksdagen anta en NRL som anpassats till byggnadslagstiftningen.

I vissa andra reservationer (c) och (vpk) föreslås att ytterligare vattenområden
och älvsträckor skall omfattas av NRL, t.ex. Edänge i Ljusnan,

Ammerån och Råneälven.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1985/86:3 (bostadsdepartementet) föreslagit
riksdagen att

1. anta det av lagrådet granskade förslaget till lag om hushållning med
naturresurser m.m. med vidtagna ändringar,

2. besluta att de av riksdagen tidigare godkända riktlinjerna för hushåll- 1

1 Riksdagen 1986187.19 sami. Nr3

ning med mark och vatten inom ramen för den fysiska riksplaneringen inte
skall gälla sedan lagen om hushållning med naturresurser m.m. har trätt i
kraft.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de med anledning av proposition 1985186:3 väckta motionerna 1985186:

82 av Bruno Poromaa och Roland Brännström (båda s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om överledning av Laisälvens vatten till Skellefteälven,

83 av Elving Andersson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
andra stycket i 4 kap. 3 § i lag om hushållning med naturresurser m.m. utgår,

84 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
förtydliga och ändra lagen om hushållning med naturresurser på så sätt att

1. det kommunala vetot skall omfatta alla led i kärnkraftsbränsleverksamheten,

2. regeringen inte skall kunna ge tillstånd enligt 4 kap. mot kommunens
veto,

85 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att lagen skall benämnas ”lag om hushållning med
mark och vatten”,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om innebörden av 1 kap. 1 §,

3. att riksdagen beslutar att länsstyrelserna till regeringen skall redovisa
hur kommunerna avser att tillämpa 2 kap. 3 § angående ekologiskt känsliga
områden,

4. att riksdagen beslutar att jordbruk och skogsbruk skall ha ställning som
näringar av riksintresse och att 2 kap. 4 § skall ha en lydelse som svarar mot
detta,

5. att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § angående primära rekreationsområden
utgår,

6. att riksdagen beslutar att 3 kap. 6 § kompletteras med de älvar och
älvsträckor som angetts i motionen; dessa är Nedre Långan och Hårkan i
Indalsälven, Ammerån, Voxnan uppströms Edsbyn, Haverö strömmar i
Ljungan och Edänge i Ljusnan,

7. att riksdagen beslutar att 4 kap. 3 § andra stycket angående inskränkning
i det kommunala vetot utgår,

8. att riksdagen beslutar att även i övrigt som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen,

86 av Hans Lindblad och Kerstin Ekman (båda fp) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att den del av Mellanljusnan som undantogs från
fysiska riksplanens skydd genom riksdagsbeslut i juni 1985 åter skyddas
genom att tas in i naturresurslagen.

BoU 1986/87:3

2. att riksdagen beslutar att motsvarande skydd också skall ges Voxnan i BoU 1986/87:3
dess sträckning från källorna till Vallhaga,

87av Karin Israelsson (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att NRL 3 kap.

6 § skall kompletteras med Råne älv och Klippen i Umeälven så att de ej kan
prövas för utbyggnad,

88 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari - med hänvisning till motion 1985/86:66-hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1985/86:3 om lag om hushållning med
naturresurser m.m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett starkare skydd för bevarandevärda naturområden,

3. att riksdagen beslutar ändra 136 a § byggnadslagen (1947:385) i enlighet
med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om riktlinjerna
i den fysiska riksplaneringen i enlighet med vad som i motionen anförts,

89 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att komplettera 1 kap. 2 § så att NRL skall
tillämpas även enligt lagen om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen,

2. att riksdagen beslutar att brukningsvärd jordbruksmark skall betraktas
som ett riksintresse som skall skyddas mot åtgärder som försvårar näringens
bedrivande,

3. att riksdagen beslutar att i 2 kap. 10 § stryka den andra meningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om prövning av utbyggnaden i de fallsträckor som skall
byggas ut och är av riksintresse enligt 2 kap. 8 §,

5. att riksdagen beslutar att i 3 kap. 1 § sista meningen utgår,

6. att riksdagen beslutar att i 3 kap. 6 § när det gäller vattenområden även
följande områden skall omfattas av lagen:

Emån
Råne älv
Indalsälven
Gide älv
Voxnan

(i dess helhet)

Ammerån och Hårkan i dess helhet
uppströms Björnfallet
uppströms Edsbyn

Följande älvsträckor bör även omfattas av lagen:

Ljungan
Lule älv

Ume älv
Indalsälven

Klarälven

Ljusnan

Ångermanälven

mellan Överuman och t.o.m. sjön Laisan (Klippen)

Nedre Långan

Strängsforsen

mellan Laforsen och Arbråsjöarna
Meåforsen

mellansjön Havern och t.o.m. Kölsillreströmmarna
mellan Vietas och St. Lulevattnet (Jaurekaska),

90 av Gunnel Jonäng (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att 3 kap. 6 §
NRL skall kompletteras med att vattenkraftverk samt vattenreglering eller

vattenöverledning för kraftändamål ej får utföras i Voxnan uppströms BoU 1986/87:3
Edsbyn resp. i Ljusnan i enlighet med vad som anförs i motionen,

91 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att som
sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande
innebörden av 2 kap. 8 § i NRL vid prövningen enligt vattenlagen av den
framtida vattenkraftsutbyggnaden,

92 av Gunhild Bolander (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen beslutar att jord- och skogsbruk skall ha ställning som
näringar av riksintresse,

3. att riksdagen beslutar att de restriktioner för nytillkommande fritidsbebyggelse
som stadgas i 3 kap. 4 § ej skall avse Fårö, Östergarn och Storsudret i
enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2 i motionen behandlas i
betänkande BoU 1986/87:1),

93 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om att lagen om hushållning med naturresurser bör ges ett vidgat
hushållningsperspektiv och hemställer hos regeringen om förslag i enlighet
härmed,

2. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 2 kap. 9 § och
10 § första stycket, sista meningen, skall utgå,

3. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 3 kap. 1 §
andra stycket skall utgå,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att skogsbruk ej
bör bedrivas i de i 3 kap. 5 § uppräknade områdena och hemställer hos
regeringen om förslag i enlighet härmed,

5. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att de
vattenområden vari vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning
för kraftändamål enligt 3 kap. 6 § inte får utföras skall utvidgas med i
motionen angivna områden,

6. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 4 kap. 3 §
andra stycket samt 4 § skall utgå,

3 kap. 6 § föreslås i motionen få följande lydelse:

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål
får inte utföras i följande vattenområden:

Torneälven
Kalixälven
Piteälven
Vindelälven
I Dalälven

Västerdalälven uppströms Hummelforsen och
Österdalälven uppströms Trängslet
uppströms Flåsjön

Åreälven, Ammerån, Storån—Dammån samt
Hårkan och Långan

Ljungan
I Indalsälven

I Ångermanälven

Vapstälven
Moälven
Lögdeälven
Oreälven
I Umeälven

I Luleälven

Råneälven

Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Meåforsen
mellan Edsele-Forse kraftstation, Långseleån-Rörströmsälven,
Saxån, Ransarån uppströms
Ransarn samt Vojmån

Tärnaån, Girjsesån och Juktån uppströms
Fjosoken

källflödena uppströms Akkajaure samt Jaurekaskaforsen
mellan Langas och Stora Lulevattnet,
Lilla Luleälv uppströms Skalka och Tjaktjajaure
samt Pärlälven

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål
får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven sträckan mellan Höljes samt Värån och Femtån

och Edebäck

I Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt

sträckan mellan Näs bruk och Gysinge samt
Vanån, Österdalälven sträckan mellan Väsa och
Åsens kraftverk

I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt sträckan

mellan Laforsen och Järvsö, i Ljusnan mellan
Alfta och Bollnäs
I Umeälven sträckan mellan Över-Urnan och Gäuta

Gideälven uppströms Björnfallet

Hinnsjöån

Mangslidsälven i Värmland

1 Kolbäcksån Sörkvarnsforsen vid Hallstahammar

I Voxnan uppströms Edsbyn samt Runemoforsen

I Härjån uppströms Lillhärdal

I Emån nedströms Högsby

Första och andra styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar endast
obetydlig miljöpåverkan.

dels den med anledning av proposition 1985/86:150 väckta motionen 1985186:

580 av Nils G. Åsling (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna det som i
motionen anförts beträffande tillståndsprövningen av träförädlingsindustrier
inom stödområdena A och B,

dels de under allmänna motionstiden 1985 väckta motionerna 1984185:

BoU 1986/87:3

548 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
byggnadslagens 136 a § ändras så att prövningen av förbrukningen av
träfiberråvara utgår,

785 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att BL
136 a § andra stycket punkterna 5 och 6 i enlighet med motionens förslag
ändras så att de omfattar samtliga led i uranhanteringen,

2146 av Paul Jansson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar som sin
mening ge regeringen till känna vad som anförts om behovet av riktlinjer för
Vänern,

2237 av Sven Munke (m) vari - med hänvisning till motion 1984/85:2236 -hemställs

1. att riksdagen, därest yrkandet i nämnda motion icke skulle bifallas, hos
regeringen begär att miljökvalitetsnormer för luften avseende svaveldioxidhalter,
kväveoxidhalter, ozon- och blyhalter fastställs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kompletteringar till olika miljölagar,

2244 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

3. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till inrättande av ett
system för naturresursräkenskaper och miljökonsekvensbeskrivning,

2677 av Ingrid Hemmingsson (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att
upphäva 136 a § BL,

dels den med anledning av proposition 1984185:120 väckta motionen 1984/85:

2878 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs
13. att riksdagen beslutar att som sin mening uttala att den kommunala
vetorätten skall gälla anläggningar i hela kärnbränslecykeln med dess olika
led i enlighet med vad som anförs i motionen,

dels de under allmänna motionstiden 1986 väckta motionerna 1985/86:

Bo305 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till motion
1985/86:Jo738 - såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att någon
ytterligare vattenkraftsutbyggnad utöver den produktionsnivå, ca 66 TWh,
som riksdagen tidigare uttalat sig för inte skall ske,

Bo402 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari såvitt nu är i fråga - hemställs

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökade möjligheter till fritidsbebyggelse,

Bo501 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari - med hänvisning till motion
1985/86:Jo708 - hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om vattenkraftsutbyggnaden,

Bo507 av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m) vari - med hänvisning till motion
1985/86:Jo307 - hemställs att riksdagen beslutar att 136 a § byggnadslagen
(BL) ändras i enlighet med vad som i motionen anförts,

Bo509 av Ingrid Hemmingsson (m) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen
av proposition 1985/86:3 beslutar att Nedre Långan skall ingå bland de
vattenområden som uppräknas i 3 kap. 6 § i förslaget till lag om hushållning
med naturresurser m.m.,

BoU 1986/87:3

Bo511 av Gösta Andersson och Agne Hansson (båda c) vari hemställs att
riksdagen beslutar att andra stycket i 4 kap. 3 § i lag om hushållning med
naturresurser m.m. utgår,

Bo512 av Karin Söder m.fl. (c) vari - med hänvisning till motion 1985/
86:N447 - såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:3 med förslag om
inskränkning i den kommunala vetorätten och uttala att denna skall gälla
anläggningar i hela kärnbränslecykeln i enlighet med vad som anförts,

Bo513 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari - med hänvisning till motion
1985/86:Jo777 - hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om skydd för de fyra outbyggda
Norrlandsälvarna,

Bo514 av Arne Andersson i Ljung och Margareta Gard (båda m) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en omvärdering av begreppet riksintresse,

Bo515 av Bertil Danielsson m.fl. (m) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att någon utbyggnad av större vindkraftsanläggningar
inte skall ske på Öland,

Bo519 av Hadar Cars m.fl. (fp) vari - med hänvisning till motion 1985/
86:N454 - hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ytterligare studier inte bör göras rörande utbyggnad av de skyddade
älvsträckor och hittills outbyggda älvar som finns upptagna i den fysiska
riksplanen,

Jo301 av Bengt Kronblad (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om åtgärder avsedda att främja ett bredare resursutnyttjande
av skogen,

Jo727 av Sven Munke (m) vari föreslås att riksdagen begär utredning i syfte
att reformera det miljörättsliga systemet,

Jo776 av Alf Svensson (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

13. att riksdagen beslutar förklara Kalixälven med dess källvatten och
biflöden som nationalälv, med skydd motsvarande nationalparkers,

Jo799 av Karin Söder m.fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande av ett system
för naturresursräkenskaper och miljökonsekvensbeskrivning.

Yttranden från andra utskott m.m.

Bostadsutskottet har berett försvarsutskottet, kulturutskottet, jordbruksutskottet
och näringsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:3
med förslag till naturresurslag jämte motioner. Yttrandena har som bilagor
fogats till detta betänkande.

I bilagor till detta betänkande har tagits in utskottets förslag till NRL
(bil. 1) samt reservanters (fp) förslag till NRL.

BoU 1986/87:3

Skrivelser m.m.

BoU 1986/87:3

Skrivelser m.m. om vissa frågor i propositionen har inkommit från industridepartementet,
lantmäteriverket, länsstyrelsen i Jämtlands län. Orsa, Ljusdals,
Ovanåkers, Ragunda och Arjeplogs kommuner, vänsterpartiet kommunisterna
Luleå, Svenska naturskyddsföreningen, Sportfiskarna, Aktionsgruppen
mot utbyggnad av Råne älv (Amore), Sveriges föreningsbankers
förbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen,
Sveriges jordägareförbund, Sveriges skogsindustriförbund,
Centerns distriktsstyrelse i Jämtlands län, Folkkampanjen mot kärnkraft
Solna lokalavdelning, Folkkampanjen mot kärnkraft/kärnvapen MjölbySkänninge,
Föreningen mot uranbrytning i Krokoms kommun, Gävleborgs
botaniska sällskap, Gävleborgs naturvårdsförening, Bevara Voxnans strömmar,
Ljusdals naturvårdsförening, Miljöpartiet De gröna Bohuslän, Miljöpartiet
De gröna Östhammar, Miljöpartiet De gröna Ragunda, Rånedalens
LRF-avdelning, SAP i Niemisel, Luleå arbetarekommun, Norrbottens
husmodersförbund Hem och samhälle, Rädda Ljusnan m.fl. miljöorganisationer
i Gävleborgs län, Uppsalagruppen av Rädda Ljusnan och från
Föreningen mot atomsopor på Torhamnslandet. Skrivelser har också
inkommit från enskilda.

Vid föredragningar inför utskottet har representanter för länsstyrelsen i
Norrbottens län, Ragunda och Arjeplogs kommuner och vissa organisationer
muntligen lämnat synpunkter.

En delegation inom utskottet har besökt Råneälven.

Utskottet

Inledande bestämmelser

I bostadsutskottets betänkande 1986/87:1 behandlas proposition 1985/86:1
med förslag till en ny plan- och bygglag (PBL) jämte motioner. Detta
regeringsförslag innebär bl. a. ett till kommunerna decentraliserat ansvar för
den fysiska planläggningen. Kommunala planer för bebyggelsens utveckling
och för användningen av mark- och vattenområden blir normalt gällande
genom ett kommunalt beslut att anta planen. Staten skall enligt PBLförslaget,
12 kap., kunna ingripa mot kommunala planer bl. a. om vissa s. k.
riksintressen inte blivit tillgodosedda. Dessa riksintressen är främst sådana
som i dag omfattas av de s. k. verksamhetsanknutna och geografiska
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen (FRP). Riktlinjerna har sitt
ursprung i 1972 års riksdagsbeslut (CU 1973:35) om hushållning med mark
och vatten. Redan i detta beslut förutsatte civilutskottet en lagreglering av
riktlinjerna; en sådan reglering har därefter vid flera tillfällen aktualiserats,
bl. a. genom motioner till riksdagen.

I proposition 1985/86:3 läggs fram ett förslag till lag om hushållning med
naturresurser m. m. (NRL). Lagförslaget bygger på en inom bostadsdepartementet
utarbetad promemoria (Ds Bo 1984:3) Förslag till lag om hushållning
med naturresurser m.m. På grundval av förslaget i promemorian beslutade
regeringen i december 1984 remittera ett förslag till lag om hushållning med

naturresurser m. m. till lagrådet. Lagrådet avlämnade i maj 1985 sitt yttrande
över förslaget.

I propositionen sammanfattas lagförslaget på följande sätt.
Sammanfattning

o Erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen och den praktiska
tillämpningen av riksdagens riktlinjer för hushållningen med mark- och
vattenområden av riksintresse läggs till grund för en lag om hushållning
med naturresurser m. m. (NRL).
o Bestämmelserna i NRL skall syfta till att främja en från ekologisk, social
och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken, vattnet
och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna skall tillämpas vid beslut
enligt olika författningar i frågor som rör användningen av mark- och
vattenresurserna.

o Riksdagens riktlinjer i den fysiska riksplaneringen skall upphöra att gälla
sedan NRL har trätt i kraft,
o För att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan krävs ett
väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Den fysiska planering som
bedrivs hos kommuner samt statliga myndigheters utredningsverksamhet
skall ge underlag för tillämpningen av NRL. Länsstyrelsen får rollen som
samordnare av statens intressen i frågor som rör användningen av markoch
vattenområden inom länet. Länsstyrelsen får också till uppgift att
ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som
har betydelse för hushållningen med naturresurser och som finns hos
statliga myndigheter,
o Kommunernas roll vid tillämpningen av NRL följer av PBL. Översiktsplanen
enligt PBL används som instrument för att belysa samhällets - dvs.
statens och kommunens - syn på vilka allmänna intressen som kan komma
att vägas in vid framtida beslut om användningen av mark- och vattentillgångarna.
Ståndpunktstagandena i översiktsplanen skall utgöra underlag
för tillämpningen av NRL:s bestämmelser i mål och ärenden enligt de
lagar som anknyts till NRL.
o Genom detaljplan eller områdesbestämmelser kan tillämpningen av NRL
läggas fast med bindande verkan för efterföljande markanvändningsbeslut.

o Kommunerna skall vara skyldiga att på begäran tillhandahålla planer
enligt PBL och planeringsunderlaget till dessa åt de myndigheter som skall
tillämpa NRL.

o NRL bör bestå av fem kapitel med följande huvudsakliga innehåll:

1 kap. med bestämmelser om lagens inriktning och tillämpningsområde

2 kap. med de grundläggande bestämmelser som behövs för att främja
en lämplig användning av mark- och vattenresurserna samt bestämmelser
om den särskilda hänsyn som skall tas vid markanvändningsbeslut inom
områden som av olika skäl är av riksintresse - en motsvarighet till de
verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen

3 kap. med bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den
fysiska riksplaneringen

4 kap. med bestämmelser som motsvarar en del av 136 a § byggnadslagen
och som föreskriver regeringsprövning av viss industriell eller
liknande verksamhet

5 kap. med bestämmelser om vissa tillämpningsfrågor m. m.

BoU 1986/87:3

I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:88 yrkande 1 hemställs med

hänvisning till motiveringen i motion 1985/86:66 att riksdagen avslår
propositionen. I yrkande 4 i motionen hemställs att riksdagen begär förslag
hos regeringen till lagstiftning om FRP-riktlinjerna i avsikt att ge riktlinjerna
en formell koppling till annan lagstiftning. Motionärerna anger sammanfattningsvis
att NRL är obehövlig och att det lagskydd som är nödvändigt för en
förnuftig hushållning med våra naturresurser och för att bevara värdefulla
naturområden kan inrymmas i byggnadslagstiftningen och angränsande lagar
t. ex. i naturvårdslagen och miljöskyddslagen. I övriga yrkanden i motion 88
tas upp vissa frågor om utformningen av lagstiftningen för skydd av vissa
naturvärden m. m. Till dessa och liknande yrkanden återkommer utskottet.

I detta inledande avsnitt behandlas yrkandena 1 och 4 i motion 88.

Motionärernas inställning om avslag på propositionen grundas på deras
uppfattning om behovet av en ny PBL. Som framgått av bostadsutskottets
betänkande BoU 1986/87:1 om en ny PBL har i moderata samlingspartiets
partimotion 1985/86:66 den uppfattningen förts fram att en revidering av
byggnadslagstiftningen bör ske genom delreformer inom ramen för den
nuvarande byggnadslagstiftningen och inte genom att riksdagen antar en
PBL. En sådan inställning beträffande behovet av en reformering av
byggnadslagstiftningen gör det motiverat att yrka avslag på NRL. Enligt
utskottets mening är det nämligen inte möjligt att förverkliga en NRL med
den huvudsakliga inriktning den givits i regeringens förslag utan att också
PBL antas. Det nu anförda innebär alltså att NRL förutsätter att också PBL
förverkligas. I annat fall måste NRL omarbetas i så väsentliga avseenden att
de syften man vill uppnå med denna lagstiftning inte skulle kunna genomföras.

Utskottet har - som framgår av betänkande BoU 1986/87:1 - en annan
uppfattning om den fortsatta reformeringen av byggnadslagstiftningen.
Omdaningen av denna lagstiftning bör ske genom att en ny PBL antas och
inte genom delreformer inom ramen för dagens byggnadslagstiftning. Vid en
sådan uppfattning är det både naturligt och i princip erforderligt att till det
lagsystem som utformats avseende vår miljö också knyta en lag om
hushållning med naturresurser. Därmed tillgodoses också ett sedan länge
framfört krav från en bred riksdagsmajoritet om en lagreglering av den
fysiska riksplaneringens riktlinjer.

Med det anförda avstyrker utskottet moderata samlingspartiets partimotion
1985/86:88 yrkandena 1 och 4. Riksdagen bör sålunda i sak granska
proposition 1985/86:3 och de motioner i övrigt i vilka tas upp frågor om en
NRL m. m.

I detta inledande avsnitt bör även behandlas centerpartiets partimotion
1985/86:85 yrkande 1. Motionärerna föreslår att lagens rubrik bör vara Lag
om hushållning med mark och vatten. Enligt deras mening är begreppet
”hushållning med naturresurser” mera övergripande än vad lagens innehåll
ger täckning för.

Den av motionärerna behandlade frågan har tagits upp av vissa av de
remissinstanser som yttrat sig över den ovan nämnda promemorian (Ds Bo
1984:3) samt av lagrådet.

I propositionen anförs (s. 20-21) att hushållning med naturresurser i stor
utsträckning handlar om hur mark- och vattenområden med ämnen och

BoU 1986/87:3

material och vad som i övrigt finns i områdena får skyddas eller får tas i
anspråk för olika ändamål. Bestämmelserna i NRL-förslaget anges i
propositionen röra de mest påtagliga delarna av vår naturresurshushållning.
Mot den bakgrunden anses i propositionen att några vägande skäl att ändra
lagens rubrik inte finns.

Även om inte alla frågor som rör hushållningen med naturresurser
omfattas av lagen finner utskottet inte tillräckliga skäl föreligga att föreslå en
ändring av lagens rubrik. Förutom det faktum att lagen täcker väsentliga
delar av naturresurshushållningen bör viss vikt tillmätas det faktum att
lagförslaget bl. a. genom departementspromemorian gjorts känt genom den
rubrik som lagen fått i propositionen. Det kan enligt utskottets mening inte
med fog göras gällande att den i propositionen föreslagna rubriken ger
upphov till missförstånd eller tvekan om syftet med lagstiftningen eller om
lagens övergripande uppläggning. Med hänvisning till vad nu anförts
avstyrker utskottet bifall till centerpartiets partimotion 1985/86:85 yrkande
1.

I lagens 1 kap. 1 § anges att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt
skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt god hushållning främjas.

I propositionen anförs beträffande den refererade paragrafen att remissinstanserna
med några få undantag tillstyrkt utformningen av promemorieförslaget.

Några remissinstanser har emellertid motsatt sig promemorieförslaget och
därvid bl. a. betonat att förslaget dels avviker markant från hittills gällande
tankegångar om att samhällsutvecklingen skall vila på en ekologisk grund,
dels innebär omformuleringar av nu gällande riksplaneriktlinjer som innebär
att bevarandeaspekten tonats ned till förmån för en ordnad exploatering av
naturresurser. Andra remissinstanser uttrycker en motsatt uppfattning.

I centerpartiets partimotion 1985/86:85 yrkande 2 begärs ett riksdagens
tillkännagivande av vad i motionen anförts om innebörden av 1 kap. 1 §. Som
utgångspunkt för kritiken tar motionärerna ett uttalande i specialmotiveringen
vari anges att en samhällsekonomisk bedömning måste göras av vilken
åtgärd som är att föredra i valet mellan att bevara naturresurser eller ta dem i
anspråk samt att effekterna på sysselsättningen och den ekonomiska
tillväxten måste tillmätas stor betydelse liksom att den samhällsekonomiska
bedömningen även innefattar ett hänsynstagande till kommunernas ekonomiska
situation.

Mot bakgrund av de nu refererade uttalandena anser motionärerna att i
stort sett varje ingrepp i naturen kan försvaras.

I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:88 yrkande 2 såvitt nu är i
fråga föreslås ett riksdagens tillkännagivande i avsikt att uppnå ett starkare
skydd för bevarandevärda naturområden. Motionärerna anser, som framgått
ovan, att NRL är obehövlig. Mot denna bakgrund bör ett skydd för vissa
bevarandeområden åstadkommas genom att riktlinjerna i FRP ges en
formell koppling till befintlig lagstiftning.

Till vad i motionerna anförts bör anknytas vad i propositionen anges om
den övergripande inriktningen av NRL. I propositionen framhålls (s. 14) att
NRL naturligen bör inriktas på att skydda långsiktiga och för landet

BoU 1986/87:3

väsentliga värden som inte kan väntas bli tillräckligt beaktade utan stöd av
lag. Denna uppfattning anges i propositionen inte innebära att en sådan lag
ensidigt bör främja bevarandeintressen och långsiktiga försörjningsbehov.
Förslag i propositionen som inriktas på frågor om användning av marken,
vattnet och den fysiska miljön i övrigt innebär att det skapas en för olika lagar
gemensam grund för att avgöra konkurrensfrågor i samband med beslut som
rör ändrad användning av mark- och vattenresurserna.

Jordbruksutskottet tar i sitt yttrande JoU 1985/86:3 y upp bl. a. centerpartiets
partimotion 1985/86:85 yrkande 2 om innebörden av 1 kap. 1 §. Efter att
ha konstaterat att motionärerna betonat angelägenheten av att väsentliga
bevarandeintressen får ett effektivt stöd genom NRL finner jordbruksutskottet
att kortsiktiga samhällsintressen inte skall få föranleda att skyddet för
unika natur- och kulturvärden omprövas eller naggas i kanten. En sådan
inställning får emellertid, enligt jordbruksutskottet, inte innebära att ambitionen
när det gäller skyddsvärda objekt sträcker sig längre än till vad som är
en realistisk nivå. Sammanfattningsvis finner jordbruksutskottet skäl föreligga
att riksdagen med anledning av centerpartiets partimotion 1985/86:85
yrkande 2 preciserar riktlinjerna för tillämpning av 1 kap. 1 § i enlighet med
vad utskottet anfört.

Bostadsutskottet vill erinra om att den föreslagna lagens inledande
paragraf anger NRL:s inriktning och att dessa inledande bestämmelser
konkretiseras främst genom vad i 2 kap. och 3 kap. stadgas om de
grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelserna. Utskottet återkommer
nedan till dessa kapitel. Vad rör lagens inledande paragraf bör
denna översiktligt ge uttryck för en avvägning mellan bevarande- och
användningsintressena. Det bör i sammanhanget betonas att de samhällsekonomiska
övervägandena bör innefatta inte bara effekter på sysselsättning och
ekonomi utan att i dessa överväganden bör ingå även hänsyn till de
ekologiska och sociala aspekterna. Som anges i propositionen (s. 152) har
naturligtvis även dessa aspekter ett ekonomiskt värde.

Bostadsutskottet delar vad jordbruksutskottet anfört om att det finns
anledning förorda att - utöver de motiv som förts fram i propositionen - även
de motiv som anförts i centerpartiets partimotion 1985/86:85 yrkande 2 får
vägleda lagstiftningen närmast såvitt avser tillämpning av 1 kap. 1 § NRL.
Enligt motionärernas mening skall en grundinställning vara att som skyddsvärda
objekt endast pekas ut sådana som har ett bestående skyddsvärde.
Liksom jordbruksutskottet vill bostadsutskottet understryka vad som framhålls
i motionen, nämligen angelägenheten av att väsentliga bevarandeintressen
får ett effektivt stöd genom den nya lagen. Bostadsutskottet finner liksom
motionärerna att den inriktningen bör ligga fast som innebär att vi skall
hushålla med våra naturresurser, vara aktsamma med vår natur och skydda
unika natur- och kulturvärden mot ingrepp.

Kortsiktiga samhällsekonomiska skäl skall inte få föranleda att skyddet
omprövas eller naggas i kanten. Det är å andra sidan angeläget att
ambitionen när det gäller skyddsvärda objekt icke sträcker sig längre än vad
som är en realistisk nivå. En begränsning av skyddsvärda objekt kan i vissa
fall vara nödvändig. Skyddsvärda objekt bör sålunda inte utpekas i en sådan

BoU 1986/87:3

omfattning att förtroendet för lagstiftningens system därigenom skulle
försämras.

Vad utskottet nu anfört med anledning av propositionen och centerpartiets
partimotion 1985/86:85 yrkande 2 bör komma till uttryck genom att i 1 kap.
1 § ordet ”långsiktigt” förs in före orden ”god hushållning”. Riksdagen bör
sålunda anta paragrafen med detta tillägg.

Utskottet kan däremot inte, som framgått ovan, dela den i moderata
samlingspartiets partimotion 1985/86:88 framförda uppfattningen att ett
bevarande av vissa naturvärden skall ske genom att en anknytning av
FRP-riktlinjerna till vissa lagar görs. Yrkande 2 i denna motion avstyrks
sålunda såvitt nu är i fråga med hänvisning till utskottets ovan intagna
ståndpunkt om att vissa hushållningsregler m. m. bör ingå i en NRL.

Även i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 1
tas upp 1 kap. 1 § även om detta görs från en annan utgångspunkt än i de båda
föregående motionerna. Motionärerna anknyter bl. a. till naturresurs- och
miljökommitténs ställningstagande i betänkandet Naturresursers utnyttjande
och hävd (SOU 1983:56). Kommittén anser att naturresurshushållningen
bör bygga på en ekologisk grundsyn, något som enligt kommittén innebär att
naturresurshanteringen inriktas så att ekosystemets och de biokemiska
kretsloppens förmåga att varaktigt producera nyttigheter för människorna
bibehålls eller ökas. Enligt motionärerna bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna vad de anfört bl. a. om att produktionens inriktning
inrättas efter ekologiska, sociala och samhällsekonomiska intressen.

I propositionen anges att det inte är möjligt att utan ett mycket omfattande
översynsarbete av bl. a. lagregler anlägga ett så brett perspektiv på hushållningsfrågorna
som kommittén gjort. Dock bör enligt propositionen de
grundläggande synsätten i kommitténs förslag bilda utgångspunkt även för
ett mera begränsat reformarbete.

Inte heller utskottet finner det möjligt att nu låta det breda synsätt som
väglett naturresurs- och miljökommittén bilda utgångspunkt för en NRL.
Emellertid kan enligt utskottets uppfattning hävdas att den grundläggande
inriktningen i kommitténs förslag kommit till uttryck i NRL-förslaget. I
jordbruksutskottets yttrande 1985/86:3 y ges uttryck för samma uppfattning.
Utskottet vill också erinra om sitt förslag ovan i vad avser utformningen av 1
kap. 1 § samt vad i anslutning därtill anförts om vissa lagmotiv. I den mån vad
där anförts inte kan anses tillgodose vad i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 1 föreslagits avstyrker utskottet motionsyrkandet.

I 1 kap. 2 § anges att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas
enligt vad som föreskrivs i vissa lagar, bl. a. i PBL, i vattenlagen, i
miljöskyddslagen och i naturvårdslagen.

Folkpartiet föreslår i partimotion 1985/86:89 yrkande 1 att 1 kap. 2 § NRL
kompletteras så att i NRL föreskrivs att lagen skall tillämpas även enligt vad
som föreskrivs i lagen om skötsel av jordbruksmark och enligt skogsvårdslagen.

Den av motionärerna väckta frågan tas förutom i propositionen även upp i
jordbruksutskottets yttrande 1985/86:3 y.

Ett enigt jordbruksutskott anför sammanfattningsvis att de i motionen

BoU 1986/87:3

nämnda lagarna till sin grundkaraktär är skötsellagar som den enskilde
skogs- och jordägaren har att följa under pågående markanvändning och att i
lagarna finns regler om hänsyn till naturvårdens intressen. Jordbruksutskottet,
som erinrar om bostadsministerns uttalande om att man bör kunna utgå
från att såväl skogsägarna som jordbrukarna frivilligt medverkar till en god
efterlevnad av de båda lagarnas regler om naturvårdshänsyn, anser att
anledning saknas att biträda motionärernas förslag.

Inte heller från de utgångspunkter bostadsutskottet närmast har att beakta
finns anledning förorda att de båda lagarna skall anknytas till NRL på det sätt
som föreslås i folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 1. Det finns inte
helier enligt bostadsutskottets uppfattning skäl till annat antagande än att
innehållet i NRL kommer att vägleda tillämpningen av de av motionärerna
nämnda lagarna utan en formell koppling till NRL.

Utskottet vill däremot förorda att även luftfartslagen (1957:297) tas in
bland de i 1 kap. 2 § uppräknade lagarna och föreslår att riksdagen antar
paragrafen med detta tillägg. Att även denna lag skall anknytas till NRL är
väl motiverat bl. a. med hänsyn till att lagen reglerar tillkomsten av
anläggningar som har stor påverkan på omgivningen.

Grundläggande hushållningsbestämmelser
Inledning

I lagförslagets 2 kap. har tagits in de grundläggande bestämmelser som anses
erforderliga i fråga om den framtida användningen av marken och vattnet.
Dessa bestämmelser motsvarar i huvudsak reglerna i 9 § BS och de
verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. I propositionen
anges att flertalet av dessa riktlinjer i NRL bör ges en ställning som
riksintressen. Att en verksamhet eller ett område angivits som riksintresse
innebär att staten i första hand genom länsstyrelserna och med stöd av 12
kap. PBL har att pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser om det kan befaras att beslutet
innebär att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses. Länsstyrelsen kan i
sådana fall upphäva kommunens beslut.

12 kap. 1 § anges att mark- och vattenområden skall användas för det eller
de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov. Företräde skall enligt 2 kap. 1 § andra
meningen ges en sådan användning som medför en från allmän synpunkt god
hushållning.

I centerpartiets partimotion 1985/86:85 kommenteras paragrafen. Motionärerna
anser att samhällets intressen självfallet måste väga tungt. Dock
måste det i konfliktsituationer vara önskvärt att försöka göra en avvägning
mellan konkurrerande intressen. En passus med innebörd att det allmänna
intresset alltid skall ha företräde inger enligt motionärerna betänkligheter.
Riksdagen bör uttala att det allmänna intresset måste ha betydande tyngd
och inte kunna tillfredsställande tillgodoses på ett annat sätt om det skall
träda ett tungt enskilt intresse för när. Till den nu redovisade motionen har
fogats ett yrkande, yrkande 8 såvitt nu är i fråga, enligt vilket riksdagen bör

BoU 1986/87:3

besluta att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts.

I propositionens specialmotivering (s. 154) till det nu diskuterade lagrummet
uttalas att det i första hand ankommer på kommunerna att göra samlade
bedömningar av vad som är en från allmän synpunkt lämplig användning av
mark och vatten varvid hushållningsreglerna enligt NRL bildar utgångspunkt
för de överväganden som kan komma till uttryck i bl. a. detaljplan och
områdesbestämmelser enligt PBL. Vidare anförs i specialmotiveringen att
andra meningen i 2 kap. 1 § avser fall då konkurrens föreligger mellan
allmänna och enskilda behov inom ett område och då dessa behov inte går att
förena. Företräde skall då ges en sådan användning som är lämplig från
allmän synpunkt.

Utskottet finner det motiverat att de uttalanden i propositionen som nu
återgivits får vägleda de intresseavvägningar som behöver lösas inom ramen
för NRL. Emellertid bör betonas att ett allmänt intresse inte obetingat har
företräde framför ett enskilt - endast när oförenliga behov gör sig gällande
skall företräde ges åt en användning som är från allmän synpunkt lämplig.
Som framgått ovan konkretiseras avvägningen mellan konkurrerande intressen
i vissa av de planformer som ingår i PBL. Någon berättigad invändning
kan knappast resas mot en ordning som innebär att kommunerna i den
fysiska planeringen gör de nödvändiga avvägningarna. Utskottet har i
betänkande BoU 1986/87:1 om en ny plan- och bygglag ställt sig bakom en
sådan ordning. Principen att ge kommunerna en central roll i den fysiska
planeringen är också en av utgångspunkterna för en reformering av
planlagstiftningen.

Uttalanden avseende tolkningen av 2 kap. 1 § av den innebörd som i
motionen föreslås kan enligt utskottets uppfattning inte anses erforderliga.
De motiv som enligt propositionen bör vägleda tillämpningen av 2 kap. 1 §
såvitt nu är i fråga har enligt utskottets mening givits en sådan utformning att
den av motionärerna önskade intresseavvägningen kommer att beaktas i
rimlig grad. Vad i propositionen nu anförts innebär därför att motionärernas
intressen får anses i allt väsentligt tillgodosedda. Centerpartiets partimotion
1985/86:85 yrkande 8 såvitt nu är i fråga avstyrks sålunda.

I 2 kap. 3 § anges att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga
från ekologisk synpunkt så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan
skada naturmiljön.

I centerpartiets partimotion 1985/86:85 anförs att paragrafen är oprecis till
sin utformning och att den därför kan komma att ges mycket olika tolkning i
kommuner och län. Ett sådant resultat är inte acceptabelt. De negativa
effekterna bör därför begränsas, exempelvis genom att länsstyrelserna efter
samrådsbeslut i kommunernas översiktsplanering redovisar till regeringen
hur kommunerna avser att tillämpa paragrafen. I motionens yrkande 3
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att länsstyrelserna skall redovisa
den kommunala tillämpningen av 2 kap. 3 § angående ekologiskt känsliga
områden.

I jordbruksutskottets yttrande JoU 1985/86:3 y behandlas det nu aktuella
motionsyrkandet. Jordbruksutskottet anför att ett projektarbete utförts
inom länsstyrelsen i Östergötlands län för att sammanställa underlag för
tillämpningen av 2 kap. 3 §. Projektet, som genomförts i samråd mellan

BoU 1986/87:3

planverket och naturvårdsverket, utgör ett av flera utvecklingsprojekt inför
ikraftträdandet av PBL och NRL. Genom projektet avses visas hur
ekologiskt särskilt känsliga områden kan avgränsas. Vidare skall de metodfrågor
och överväganden som uppkommit redovisas.

Tanken är att länsstyrelsens rapport skall spridas till andra länsstyrelser.
Naturvårdsverket avser granska rapporten från vetenskapliga utgångspunkter.
Med ledning av synpunkter som då kommer fram och efter samråd med
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen och planverket är avsikten
att sammanställa en samlad vägledning om underlag m. m. för tillämpning
av 2 kap. 3 § NRL. Naturvårdsverket har bedömt tillämpningen av 2
kap. 3 § NRL vara en av de frågor som bör ges hög prioritet.

Jordbruksutskottet fäster stor vikt vid att länsstyrelsernas och kommunernas
bedömning vid avvägningar enligt 2 kap. 3 § sker efter enhetliga riktlinjer
redan från början och anför att de synpunkter som tagits upp i motionen ingår
i det pågående arbetet. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning
av motionen finner jordbruksutskottet inte påkallad.

Bostadsutskottet delar vad ett enigt jordbruksutskott anfört om vikten av
enhetliga riktlinjer för en regional och kommunal tillämpning av NRL. Som
framgått av vad nu redovisats är pågående och kommande projektarbete
m. m. av den arten att i detta arbete kommer att ingå bl. a. de frågor
motionärerna aktualiserat. Ett bifall till centerpartiets partimotion 1985/
86:85 yrkande 3 kan därför inte anses tjäna något reellt syfte. Motionsyrkandet
avstyrks.

Grundläggande hushållningsbestämmelser avseende vissa verksamheter

Utgångspunkter

I 2 kap. 4—9 §§ behandlas vissa verksamheter. Dessa paragrafer liksom för
övrigt hela 2 kap. innehåller sådana bestämmelser som skall tillämpas vid
planläggning och prövning av lov enligt PBL och vid prövning av mål och
ärenden enligt vissa speciallagar. För många av de verksamheter som
behandlas i 2 kap. föreslås att vissa mark-och vattenområden skall få
ställning som områden av riksintresse. Som framgått ovan (s. 8) innebär
detta att staten, i första hand genom länsstyrelserna och med stöd av 12 kap.
PBL, har att pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser inom dessa områden om det kan
befaras att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses.

Jord- och skogsbruk

I 2 kap. 4 § behandlas jordbruksmark och skogsmark. Områden inom vilka
dessa näringsgrenar bedrivs har inte givits ställning av riksintresse, något som
mött invändningar i vissa motioner. I centerpartiets partimotion 1985/86:85
yrkande 4 och i motion 1985/86:92 (c) yrkande 1 behandlas jord- och
skogsbrukets intressen. Dessa näringar bör enligt motionärerna ha ställning
som näringar av riksintresse. I folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 2
föreslås att jordbruksmark skall betraktas som riksintresse.

BoU 1986/87:3

Jordbruksutskottet har i yttrande JoU 1985/86:3 y behandlat frågan om
jord- och skogsbrukets ställning i NRL och därvid bl. a. anfört följande.

Utskottet delar den uppfattning som hävdas såväl i propositionen som i
motionerna om vikten av att jord- och skogsbruket får ett tillfredsställande
skydd. Vad i propositionen föreslagits om de avvägningar som skall göras
mellan jord- och skogsbruket å ena sidan och konkurrerande intresse å andra
har inte heller mött invändningar i motionerna. Som framgått ovan har
motionärerna strukit under vikten av att de areella näringarna inte ges ett
sämre skydd än vissa andra i och för sig beaktansvärda intressen. Motionärerna
anser också att tillräcklig hänsyn tagits till näringarna i NRL.

Utskottet får vidare anföra att jord- och skogsbruket i NRL såvitt avser de
grundläggande hushållningsbestämmelserna bör behandlas inbördes lika.
Utskottet är icke berett att, så som föreslagits i motion 89 (fp), ge
jordbruksmark ställning som riksintresse utan att ge skogsmarken samma
ställning. Om de båda näringarna skulle behandlas olika i detta hänseende
torde inte sällan gränsdragningsproblem bli följden och skapa osäkerhet för
den enskilde markägaren, för kommunen, länsstyrelsen och övriga myndigheter
m. fl. som deltar i planprocessen.

Utskottet finner att det - mot bakgrund av vad ovan anförts - finns
tillräckliga skäl att utöver vad som görs i propositionen ytterligare betona
vikten av att vederbörlig hänsyn, inom ramen för ett decentraliserat synsätt,
tas till jord- och skogsbrukets intressen och att så långt möjligt näringarnas
berättigade intressen kan tillgodoses. För att ge uttryck åt de ytterligare
motiv som bör vägleda lagstiftningen i denna del bör ett nytt första stycke
införas i 2 kap. 4 §. Detta stycke bör ges följande lydelse: ”Jord- och
skogsbruk är näringar av nationell betydelse”. Vad nu förordats innebär att
dessa näringars ställning icke bör tillmätas mindre vikt än de näringar och
intressen vilka enligt 2 kap. 2—9 §§ kan ges ställning av riksintresse, dock
utan att principen om ett till kommunerna decentraliserat planeringsansvar
avstås. Det torde råda stor enighet om att ett sådant decentraliserat ansvar
bör vara en av de bärande utgångspunkterna för ett reformerat plansystem. I
motioner har heller inga avgörande invändningar riktats mot propositionerna
om en plan- och bygglag och om en naturresurslag i dessa delar. Inte heller
i motionerna 66 och 88 (m) - vari avslag yrkats på lagkomplexet i dess helhet -har någon annan mening yppats härvidlag. Utskottet, som finner det
betydelsefullt att denna i PBL- och NRL-förslagen grundläggande princip
icke frångås, anser emellertid att vad nu förordats innebär en icke ringa
anslutning till den uppfattning som kommit till uttryck i de ovan nämnda
motionerna (c). Enligt utskottets mening har riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen avseende jord- och skogsbruk i allt väsentligt visat sig
lämpliga. De bör därför, som också anförts i propositionen, i princip finnas
med även i en NRL. Med det tillägg till 2 kap. 4 § som utskottet föreslagit
ovan bör avvägningarna mellan jord- och skogsbruket och med dessa
näringar konkurrerande intressen kunna göras inom ramen för det decentraliserade
planeringsansvar på vilket väsentliga delar av PBL- och NRLförslagen
vilar. Den betydelse som jord- och skogsbruket har i många
kommuner innebär att det finns goda skäl för uppfattningen att kommunerna
i sin planering beaktar dessa näringars intressen och att med dessa intressen
konkurrerande anspråk behandlas så att de positiva erfarenheterna avseende
jord- och skogsbrukets behandling i den fysiska riksplaneringen kan bibehållas.
För att ge uttryck för vad nu anförts bör riksdagen alltså med anledning
av propositionen och de nu behandlade motionerna komplettera 2 kap. 4 §
NRL i enlighet med vad ovan förordats.

BoU 1986/87:3

2 Riksdagen 1986187.19 sami Nr 3

Med anledning av vad i propositionen, motionerna och i jordbruksutskottets
yttrande anförts vill bostadsutskottet anföra följande. Bostadsutskottet, som
delar uppfattningen att jord- och skogsbruk är viktiga näringar av nationell
betydelse, vill understryka att näringarna naturligtvis skall ges ett tillfredsställande
skydd i NRL. En sådan uppfattning får, inte minst mot bakgrund av
näringarnas stora betydelse för landets försörjning och ekonomiska utveckling,
anses väl motiverad. Bostadsutskottet, som ansluter sig till jordbruksutskottets
uppfattning, anser att i 2 kap. 4 § bör införas ett nytt första stycke av
den lydelse jordbruksutskottet föreslagit. Bostadsutskottet anser att väsentliga
utgångspunkter, inte minst beträffande PBL, inte skulle kunna hävdas
om jordbruksmark och skogsmark gavs ställning som riksintressen. Vad
utskottet närmast avser är att det då i praktiken skulle vara nödvändigt att i
inte ringa omfattning överge principen om ett till kommunerna decentraliserat
planeringsansvar. Utskottet anser inte att så bör ske. Emellertid vill
utskottet betona vikten av att kommunerna utformar sin fysiska planering så
att tillbörlig hänsyn tas till de areella näringarna. 2 kap. 4 § har, med det av
bostadsutskottet förordade tillägget, givits en sådan utformning att det är
möjligt att hävda näringarnas berättigade intressen i en konkurrenssituation.
För att ytterligare garantera att de areella näringarnas anspråk beaktas vill
bostadsutskottet förorda att lantbruksnämndens och skogsvårdsstyrelsens
yttranden alltid skall inhämtas i ärenden enligt PBL och naturvårdslagen som
berör jordbruksmark och skogsmark. Utskottet vill erinra om att enligt PBL
(5 kap. 20 och 33 §§) kommun skall samråda bl. a. med länsstyrelsen samt
andra myndigheter som har ett väsentligt intresse av förslaget när detaljplan
eller områdesbestämmelse upprättas. Enligt PBL (13 kap. 5 §) får ett
kommunalt beslut att bl. a. anta detaljplan och områdesbestämmelser
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas
genom besvär hos regeringen. Vid besvärsprövningen blir det möjligt
att bl. a. bedöma om bestämmelserna avseende skydd för jord- och
skogsbruket blivit tillbörligen beaktade.

Sammanfattningsvis finner bostadsutskottet att riksdagen bör anta 2 kap.
4 § med den lydelse av paragrafen som jordbruksutskottet föreslagit. Vidare
bör riksdagen med anledning av centerpartiets partimotion 1985/86:85
yrkande 4 och folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 2 samt motion
1985/86:92 (c) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört om samrådsskyldigheten med lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen.

I motion 1985/86:Bo514 (m) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om
innebörden av begreppet riksintresse. Motionärerna anför bl. a. att begreppet
skulle urholkas om skogsmarken skulle ges ställning som riksintresse. De
areella näringarna bör i kraft av sin omfattning och samhällsekonomiska
betydelse inte ges ställning som riksintresse.

Genom vad utskottet ovan förordat och föreslagit har delvis tillgodosetts
syftet med motion 1985/86:Bo514 (m). De farhågor motionärerna ansett
föreligga beträffande begreppet riksintresse får sålunda vid ett accepterande
av utskottets uppfattning i allt väsentligt anses undanröjda. Ett tillkännagivande
enligt förslaget i motionen är sålunda inte nödvändigt. Motionen
avstyrks.

BoU 1986/87:3

Slutligen bör i detta avsnitt behandlas den från jordbruksutskott et
överlämnade motionen 1985/86: Jo301 (s) i vilken begärs förslag om åtgärder
avsedda att främja ett bredare utnyttjande av skogen. Det finns enligt
motionären risk för att skogen enbart uppfattas som virkesproducent och att
ekonomiska hänsyn i allt större utsträckning får företräde framför elementära
ekologiska hänsyn. I den storskaliga omvandlingen av den svenska
skogen, från en i alla former väl utvecklad diversitet till stora områden av
monotona produktionslandskap, blir kraftfulla juridiska styrmedel allt
viktigare för att bevara skogens mångfald. Skogen är en intrikat väv av
beroendeförhållanden mellan djur, växter och den icke-levande miljön. I
motionen framhålls vidare att det framdeles blir allt viktigare att betona
skogens fulla betydelse som producent inte bara av virke utan även av bär,
svamp, kött och som en alldeles unik rekreations- och trivselfaktor.
Motionären erinrar om att de senaste decenniernas nyttjande av skogen
inneburit en fortskridande utarmning av skogens fauna och flora. Mot den
angivna bakgrunden yrkas i motionen på åtgärder för att främja ett bredare
resursutnyttjande av skogen.

Motionären tänker sig i första hand informationsinsatser och utbildning,
eventuellt även kompensation till enskilda skogsägare i tätortsnära områden

1 form av något lägre skogsbeskattning.

Jordbruksutskottet erinrar om att i propositionen framhålls att en mångsidig
användning av mark- och vattenområden ofta är både möjlig och lämplig.
Företrädare för skogsstyrelsen har inför jordbruksutskottet framhållit att
skogsnäringens virkesmål i allmänhet är mycket väl förenligt med det s. k.
naturmålet och att allmänhetens intresse av skogen som källa för rekreation
och friluftsliv i allmänhet kan tillgodoses.

Mot bakgrund bl. a. av att virkesmålet och naturmålet ofta kan förenas
anser jordbruksutskottet att syftet med motionen i det väsentliga får anses
tillgodosett. Motionen bör sålunda inte påkalla någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

Bostadsutskottet, som inte funnit anledning till annat ställningstagande än
jordbruksutskottet, avstyrker bifall till motion 1985/86:Jo301 (s).

Energiproduktion m. m.

12 kap. 8 § anges bl. a. att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga
för anläggningar för energiproduktion så långt möjligt skall skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana
anläggningar. Områden som är av riksintresse för anläggningar som tagits in i

2 kap. 8 § föreslås skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra
tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

I propositionen anges (s. 76) i den allmänna motiveringen beträffande
energiproduktionsanläggningarna att vattenkraftsanläggningar naturligtvis
är sådana anläggningar som omfattas av det nu diskuterade lagrummet.
Bostadsministern anser det självklart att fallsträckor som enligt riksdagens
beslut bör få byggas ut för att landets energitillförsel skall tillgodoses i
enlighet med besluten om energipolitiken skall omfattas av det särskilda
skydd som tillkommer områden av riksintresse.

BoU 1986/87:3

Vad i propositionen anförts har mött invändningar i folkpartiets partimotion
1985/86:89 yrkande 4 och i motion 1985/86:91 (c). Kritiken i de båda
motionerna går ut på att det skydd som ges i NRL för utbyggnad av
vattenkraftsprojekt inte innebär att alla de fallsträckor som ingår i den s. k.
vattenkraftsplanen faktiskt skall byggas ut. I varje enskilt ärende skall en
prövning ske. För att klargöra sin avsikt bör riksdagen, enligt motionärerna,
som sin mening ge regeringen till känna att lydelsen i 2 kap. 8 § inte innebär
någon förändring av prövningssystemet och dess grunder enligt vattenlagen.

Riksdagens beslut om vattenkraftsutbyggnad (BoU 1983/84:30 och Boll
1984/85:25) innebär bl. a. att en vattenkraftsplan fastställdes till att omfatta
projekt som kommer att ge ett tillskott om ca 3,8 terawattimmar (TWh) per
år. Inom planen skulle projekt förverkligas i avsikt att uppnå ett tillskott av
vattenkraft om 2,5 TWh per år räknat på en tioårsperiod fr. o. m. år 1985.

Den metodik som använts för att bestämma vattenkraftens roll i energibalansen
och storleken av det ytterligare tillskott av vattenkraft som bedömts
nödvändig under perioden 1985 — 1995 utgår alltså från att inte alla i och för
sig möjliga projekt skall förverkligas.

För att undanröja den oklarhet som uttalandet i propositionen enligt
motionärerna tydligen givit upphov till bör riksdagen med anledning av
folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 4 och motion 1985/86:91 (c) som
sin mening ge regeringen till känna att den ordning för beslut om utbyggnad
av vattenkraftsanläggningar som riksdagen på förslag av bostadsutskottet
tidigare uttalat sig för ligger fast.

Totalförsvarets intressen m. m.

Mark- och vattenområden av betydelse för totalförsvaret behandlas i 2 kap.
9 §. I paragrafen anges att mark- och vattenområden som har betydelse för
totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
motverka totalförsvarets intressen. Områden som behövs för totalförsvaret
har givits ställning som riksintressen.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 2 såvitt
nu är i fråga föreslås att 2 kap. 9 § utgår ur NRL. Enligt motionärernas
uppfattning finns det inte behov att i lag särskilt framhäva totalförsvarets
intressen.

I sitt yttrande FöU 1985/86:4 y avstyrker försvarsutskottet bifall till
motionsyrkandet och anför därvid att det är tillfredsställande att det i den
fredstida samhällsplaneringen skall tas hänsyn även till totalförsvarets
intressen.

Enligt bostadsutskottets uppfattning finns inte anledning till annat ställningstagande
än försvarsutskottets. Vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:93 yrkande 2 såvitt nu är i fråga avstyrks sålunda.

Konkurrens mellan flera oförenliga intressen behandlas i 2 kap. 10 §. Där
anges bl. a. att företräde skall ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt. I paragrafens andra mening anges att om ett område behövs
för en anläggning för totalförsvaret företrädesrätt skall ges för försvarsintresset.

BoU 1986/87:3

I folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 3 och i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 2 detta yrkande såvitt nu är
i fråga föreslås att 2 kap. 10 § andra meningen inte antas av riksdagen.

Även dessa yrkanden behandlas i försvarsutskottets yttrande FöU 1985/
86:4 y. Försvarsutskottet erinrar om vad i propositionens specialmotivering
(s. 169) anförts om att syftet med andra meningen i 2 kap. 10 § är att ge
företräde för totalförsvarsintressen avseende sådana områden som måste få
disponeras av totalförsvaret om den fastlagda försvarsgraden för landet skall
kunna upprätthållas.

Vidare anför försvarsutskottet följande.

Med utgångspunkt i specialmotiveringen anser försvarsutskottet att det
behov som enligt 2 kap. 10 § första stycket avses få ett absolut företräde
måste ha ett klart samband med den avsedda förmågan i den aktuella delen
av totalförsvaret att i kriser eller krig reagera snabbt och bedriva en effektiv
och uthållig verksamhet. Beredskapskrav, i vid mening operativa krav samt
uthållighetskrav bör alltså vara avgörande för om behovet motiverar
företräde. Enbart fredsekonomiska eller liknande behov bör inte ges ett
absolut företräde. Det sagda gäller för anläggningar av alla slag inom
totalförsvaret, t. ex. för befästningar, radarstationer, sjukhus, förråd och
teleanordningar.

Huruvida ett behov enligt 2 kap. 10 § första stycket i den föreslagna lagen
föreligger och om behovet har den karaktär som ger företräde i förhållande
till andra riksintressen prövas av vederbörande myndigheter. Skulle myndigheter
göra skilda bedömningar kan regeringen ytterst avgöra frågan.

I det föregående har försvarsutskottet med anledning av lagförslaget och
motionsyrkandena utvecklat innebörden av den specialmotivering som gäller
absolut företrädesrätt för försvarsintresset enligt 2 kap. 10 § första stycket.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna den uppfattning som
försvarsutskottet har angett.

Från de utgångspunkter bostadsutskottet närmast har att beakta finns ingen
anledning till erinran mot vad i propositionen anförts. De berättigade
markanspråken avseende försvarets intressen faller ytterst tillbaka på
riksdagens försvarspolitiska beslut. Bostadsutskottet delar inte uppfattningen
i folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 3 och i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 2 detta yrkande såvitt nu är
i fråga om att 2 kap. 10 § andra meningen i lagförslaget inte skulle antas av
riksdagen. På skäl som anförts i propositionen och av försvarsutskottet
avstyrker bostadsutskottet motionsyrkandena.

Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet

Inledning

Som framgått ovan bör, enligt regeringens förslag, NRL innehålla ett kapitel
om särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet. Dessa
bestämmelser har tagits in i 3 kap. Bestämmelserna ersätter i allt väsentligt de
geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. De områden som
behandlas i 3 kap. har enligt propositionen särskilt stora värden när det gäller
naturvård, kulturminnesvård, turism och friluftsliv. Att områdena som

BoU 1986/87:3

omfattas av 3 kap. i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena anges i kapitlets 1 §. I denna paragraf slås
fast att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd
endast om hinder inte möter enligt vad som anges i 3 kap. 2-6 §§ och om det
kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.

3 kap. 1 § andra stycket består av två meningar. I första meningen anges att
bestämmelserna i kapitlet inte utgör hinder för utvecklingen av befintliga
tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar
som behövs för totalförsvaret. I styckets andra mening anges att - om det
finns särskilda skäl - bestämmelserna inte heller utgör hinder för anläggningar
för utvinning av sådana fyndigheter som avses i 2 kap. 7 § andra stycket. I
sistnämnda paragrafs andra stycke anges att mark- och vattenområden som
innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse skall
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa. Med
ämnen och material skall enligt propositionen (s. 165) i huvudsak förstås
mineralråvaror som av olika skäl anses vara värdefulla.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 § andra stycket behandlas i folkpartiets
partimotion 1985/86:89 yrkande 5 och i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 3.1 den förstnämnda motionen föreslås att 3
kap. 1 § sista meningen utgår medan i den sistnämnda föreslås att 3 kap. 1 §
sista stycket utgår.

Utskottet behandlar först 3 kap. 1 § andra stycket första meningen. I
vänsterpartiet kommunisternas partimotion anförs att de anläggningar som
behövs för totalförsvaret inte skall kunna komma till utförande inom de i 3
kap. uppräknade områdena. Motionärernas inställning synes ha sin grund i
deras uppfattning om att i NRL-förslaget försvarsintresset bl.a. genom
bestämmelserna i 2 kap. prioriterats i alltför hög grad. Beträffande 3 kap. 1 §
andra stycket första meningen anförs i specialmotiveringen i NRL-förslagen
(s. 172) att bestämmelsen tar sikte på nödvändiga anläggningar för landets
gränsförsvar liksom på annan försvarsverksamhet där alternativ lokalisering
inte kan väljas.

Mot vad i specialmotiveringen anförts kan berättigad kritik inte riktas.
Vad i propositionen anförts innebär enligt bostadsutskottet att 3 kap. 1 §
NRL-förslaget om totalförsvarets intressen bör accepteras. Vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 3 såvitt nu är i fråga
avstyrks med hänvisning härtill.

Vad beträffar andra meningen i 3 kap. 1 § andra stycket NRL-förslaget
anges där, som ovan framgått, att bestämmelserna i 3 kap. inte utgör hinder
för utvinning av fyndigheter som avses i 2 kap. 7 § andra stycket, dvs. främst
mineralråvaror av riksintresse.

I folkpartiets partimotion 1985/86:89 anför motionärerna att de kan
acceptera bestämmelserna i 3 kap. utom såvitt avser 3 kap. 1 § andra stycket
andra meningen. Enligt dem finns inte anledning föreskriva att mineralbrytning
skall få ske inom bl. a. de obrutna fjällområdena. Samma uppfattning
förs fram i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93. I denna
motion anges att om mineralbrytning i de obrutna fjällområdena i visst fall
skall tillåtas detta är en fråga som bör underställas riksdagens prövning.

BoU 1986/87:3

Utskottet vill erinra om vad ett enigt civilutskott år 1978 anförde om
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för vissa obrutna fjällområden (CU
1977/78:8) beträffande mineralutvinning i dessa områden. Det uttalande som
bostadsutskottet åsyftar har tagits in i propositionen (s. 103-104) och har
följande lydelse:

De av bostadsministern förordade riktlinjerna utgår beträffande gruvdrift
och annan mineralutvinning från den allmänna utgångspunkten att det är
angeläget att utvecklingsmöjligheterna för vårt lands gruvnäring blir goda
liksom att det inte kan uteslutas att starka önskemål om brytning kan komma
att föras fram. En vägning mot bevarandeintressena leder emellertid fram till
slutsatsen att gruvdrift i områdena bör tillåtas endast om mycket starka
samhällsintressen talar för detta. En från samhällets synpunkt mycket
angelägen gruvdrift bör dock enligt bostadsministern tillåtas endast under
den förutsättningen att brytningen kan genomföras på ett sådant sätt att
områdets tillgänglighet inte ökar väsentligt och att skadan från naturvårdssynpunkt
blir liten. Föreligger denna förutsättning bör enligt propositionen
regeringen kunna ge tillstånd till gruvdrift.

Utskottet ansluter sig till det grundläggande innehållet i de i propositionen
förordade riktlinjerna, dvs. att endast mycket starka samhällsintressen bör
leda till att gruvdrift bör komma i fråga. Den förordade och preciserade
förutsättningen att områdets tillgänglighet inte ökar väsentligt och att skadan
från naturvårdssynpunkt blir liten kan emellertid knappast strikt hävdas mot
de tyngst motiverade brytningsintressena. Konflikten får då lösas från fall till
fall genom beslut, i regel vid prövning av fråga om gränsändring. Den
restriktiva utgångspunkten bör slås fast för att inte grundläggande syften
skall gå förlorade, men avvägningarna måste i praktisk hantering bli
beroende också av den vikt man tillmäter ett aktuellt brytningsprojekt.

I propositionen anges att vad civilutskottet anfört bör ligga till grund för
reglerna om mineralbrytning och gruvdrift inom områdena. Förutom
undantagsbestämmelsen i 3 kap. 1 § finns en undantagsbestämmelse även i 3
kap. 5 §.

Vidare anförs i propositionen att med det av civilutskottet använda
uttrycket ”mycket starka samhällsintressen” skall förstås t. ex. för landet
starka näringspolitiska och sysselsättningsmässiga skäl eller försörjningsberedskapsskäl.
De ingrepp som en brytning för med sig skall så långt möjligt
begränsas. Om brytningsintresset är mycket tungt vägande måste accepteras
att skadan blir påtaglig. I propositionen delas den av civilutskottet framförda
uppfattningen att gränserna för det obrutna fjällområdet får ändras om
skadan av brytningen blir påtaglig.

Bostadsutskottet har inte funnit anledning föreslå riksdagen att frångå de
principer för mineralutvinning i de obrutna fjällområdena som riksdagen på
förslag av ett enigt civilutskott ställde sig bakom år 1978; principer som i sin
tur varit utgångspunkt för undantagsbestämmelserna bl.a. i 3 kap. 1 §.
Bostadsutskottet kan sålunda inte tillstyrka vad i folkpartiets partimotion
1985/86:89 yrkande 5 och i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:93 yrkande 3 detta yrkande såvitt nu är i fråga föreslagits.

BoU 1986/87:3

Turismens och friluftslivets intressen m.m.

BoU 1986/87:3

Riksdagen beslöt år 1975 att 25 områden i landet som är särskilt lämpade för
turism och rekreation skall vara s. k. primära rekreationsområden. Syftet
med beslutet var att få till stånd erforderlig planeringssamverkan inom
områdena samt ange hur staten avser att prioritera stöd till utbyggnad av
anläggningar för turism och friluftsliv.

I propositionen delas bedömningen i departementspromemorian (Ds Bo
1984) med förslag till NRL m.m. I promemorian anförs att de primära
rekreationsområdena bör omfattas av bestämmelser i NRL i avsikt att bevara
de natur- och kulturvärden som ger områdena särskilda förutsättningar för
turism och friluftsliv.

De s. k. primära rekreationsområdena och ytterligare ett par områden
behandlas i 3 kap. 2 § NRL-förslaget. I paragrafen anges att inom de i
lagrummet uppräknade områdena turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt skall beaktas vid bedömningen av
tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. Genom
stadgandet i 3 kap. 1 § kommer områden som har särskilda kvaliteter av
värde för turism och friluftsliv att ges ställning som riksintressen. Dessa
områden motsvarar i allt väsentligt de s. k. primära rekreationsområdena.

I centerpartiets partimotion 1985/86:85 yrkande 5 hemställs att riksdagen
beslutar att 3 kap. 2 § angående de primära rekreationsområdena utgår.
Enligt motionärerna torde områdena ha spelat ut sin roll. Bevarandeåtgärder
inom områdena torde kunna ske med stöd av andra paragrafer i NRL.

Bostadsutskottet delar inte motionärernas uppfattning att områdena har
spelat ut sin roll. Som också anförs i propositionen finns anledning att ange
vissa områden i landet där särskilt stora värden för turism och friluftsliv på
grund av naturskönhet och kulturvärden m.m. finns. Det kan naturligtvis
göras gällande att turism och friluftsliv har betydelse för alla kommuner och
att det i hög grad är en kommunal angelägenhet att planera för en utveckling
av turism och friluftsliv.

Den av motionärerna aktualiserade frågan behandlas i kulturutskottets
yttrande 1985/86:2 y. Med hänvisning bl. a. till vikten av att skydda markoch
vattenområden som på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden
har betydelse från allmän synpunkt avstyrker kulturutskottet motionsyrkandet.

Även enligt bostadsutskottets uppfattning finns anledning att inom ramen
för NRL skydda områden som bedömts ha särskilda kvaliteter av värde för
turism och friluftsliv. Bostadsutskottet har sålunda inte funnit anledning till
annat ställningstagande i frågan än det som förs fram i propositionen. Med
hänvisning till vad nu anförts avstyrker utskottet bifall till centerpartiets
partimotion 1985/86:85 yrkande 5. Utskottet föreslår att riksdagen antar 3
kap. 2 § enligt propositionens förslag.

Bland de områden som räknas upp i 3 kap. 2 § ingår Vänern med öar och
strandområden.

I den under allmänna motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2146 (s)
föreslås ett riksdagens tillkännagivande av vad i motionen anförts om
behovet av riktlinjer för Vänern. Motionärerna, som hänvisas till olika

inventeringar m.m. avseende planeringen inom Vänerområdet, anser att
riktlinjer för hur sjön skall disponeras i framtiden bör utfärdas i likhet med
vad som skett bl. a. för landets kuster.

Motionen väcktes i januari 1985, dvs. innan propositionen om NRL hade
avlämnats. I propositionen ingår, som framgått ovan. Vänern med öar och
strandområden bland de områden som omfattas av skydd enligt 3 kap. 2 §.

Genom vad i propositionen sålunda föreslagits får motionärernas yrkanden
anses vara i allt väsentligt tillgodosedda varför utskottet avstyrker
motion 1984/85:2146 (s).

I skrivelse till utskottet har tagits upp frågan om inte också Storsjöbygden i
Jämtland bör omfattas av bestämmelserna i 3 kap. 2 § NRL.

Utskottet förutsätter att regeringen, utan riksdagens begäran därom,
fortlöpande överväger utformningen av och innehållet i NRL varvid även
den genom skrivelsen aktualiserade frågan kan bedömas.

Bestämmelser om kustområdena

Att industriella och liknande anläggningar som har stor inverkan på miljön
inte får utföras inom vissa kustområden anges i 3 kap. 3 §. Denna paragraf
motsvarar de s. k. obrutna kustområdena i den fysiska riksplaneringen.
Dessa områden omfattar kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från
gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från
Simpevarp till Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland. Inom de nu uppräknade
områdena får anläggningar som avses i 4 kap. 1 § första stycket inte komma
till stånd. Utformningen av denna paragraf behandlar utskottet nedan
(s. 42).

1 motioner har invändningar mot paragrafen inte rests i annan mån än att i
motion 1985/86:Bo515 (m) ett regeringens tillkännagivande påyrkas om att
någon utbyggnad av större vindkraftsanläggningar inte skall ske på Oland.

Beträffande vindkraftverk anges i propositionen att sådana anläggningar
inte tagits med bland de anläggningar som enligt 4 kap. 1 § skall prövas av
regeringen. Emellertid anges i 4 kap. 2 § att regeringen för visst fall kan
besluta att åtgärden inte får komma till utförande utan tillstånd enligt 4 kap. I
propositionen anförs att om en utbyggnad av stora vindkraftsanläggningar
aktualiseras t. ex. på Öland det finns anledning utgå från att regeringen
genom beslut i varje enskilt fall förbehåller sig prövningen av sådana
anläggningar. En sådan prövning torde, fortfarande enligt propositionen,
komma att utfalla så att omfattande vindkraftsutbyggnader inte kan tillåtas.

Den ordning som redovisats i propositionen ger enligt utskottets uppfattning
garantier för att de skyddsvärden som finns på Öland kommer att
beaktas i tillbörlig omfattning, något som i sin tur innebär att större
vindkraftsanläggningar inte kommer att tillåtas på ön. Vad i propositionen
anförts ligger helt i linje med vad i motion 1985/86:Bo515 (m) förordats. Ett
tillkännagivande enligt motionärernas förslag är därför inte erforderligt.
Motionen avstyrks.

1 3 kap. 4 § behandlas vad som enligt FRP-riktlinjerna närmast motsvaras
av de s. k. högexploaterade kustområdena. I paragrafen anges att inom
kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från

BoU 1986/87:3

Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret
på Gotland samt på Fårö fritidsbebyggelse får komma till stånd endast i form
av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får
dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som
tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i
närheten av de stora tätortsregionerna.

I ett andra stycke i 3 kap. 4 § anges att anläggningar som avses i 4 kap. 1 §
får komma till stånd endast på platser där anläggningar av sådant slag finns.

I tre motioner behandlas 3 kap. 4 §. I centerpartiets partimotion hävdas att
såväl uttrycket ”kompletteringar” som ”särskilda skäl” givits en alltför snäv
tolkning i propositionen. Inom de angivna områdena finns områden som inte
är lämpliga för ytterligare fritidsbebyggelse men det finns också områden där
så snäva riktlinjer som föreslagits i propositionen inte är befogade. Speciellt
angeläget anser motionärerna det vara att hindra exploatering i närområdet
till stranden. Avslutningsvis anser motionärerna att de ovan nämnda
uttrycken bör ges en betydligt vidare tolkning. Riksdagen bör enligt yrkande
8 i motionen såvitt nu är i fråga som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts.

I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:Bo402 yrkande 8 hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökade möjligheter till fritidsbebyggelse. I motionen
anförs att återhållsamhet bör iakttas med att släppa fram ytterligare
fritidsbebyggelse i vissa områden som i särskilt hög grad är känsliga för
påverkan från friluftsliv. Värdet av orörd natur bör hävdas i områden som
genom sin karaktär är av särskilt intresse. Det bör, enligt motionärerna, vara
möjligt att trots vissa restriktioner tillgodose medborgarnas önskemål om
strandnära fritidshus. I fjällvärlden skall byggandet av fritidshus inte
generellt förhindras. Om NRL-förslaget genomförs kommer det att bli ännu
svårare för människorna att skaffa sig fritidshus.

I motion 1985/86:92 (c) yrkande 3 föreslås riksdagen besluta att de
restriktioner för nytillkommande fritidsbebyggelse på Gotland som stadgas i 3
kap. 4 § ej skall avse Fårö, Östergarn och Storsudret.

Vad först rör frågan om tolkningen av uttrycken ”kompletteringar” och
”särskilda skäl” kan vad i propositionen (s. 181-182) angivits sammanfattas
på följande sätt. Med komplettering avses sådana tillskott till en befintlig
bebyggelsegrupp som innebär att det av fritidsbebyggelse ianspråktagna
området inte ökar nämnvärt i omfattning eller tillskott som innebär en
naturlig avrundning av befintlig bebyggelse. Komplettering torde normalt
ske som förtätning av befintliga bebyggelseområden. Beträffande särskilda
skäl anges bl.a. att tillkommande bebyggelse ingår som ett led i att förbättra
områdenas attraktivitet för turism och friluftsliv, t.ex. i form av stugbyar för
uthyrning, vandrarhem och enkla campingstugor. Även en enkel typ av
fritidsbebyggelse i närheten av större tätortsregioner anses vara särskilda
skäl.

De motiv som nu sammanfattningsvis redovisats har enligt utskottets
mening inte givits en sådan utformning att berättigade intressen av bl. a.
tillkommande fritidsbebyggelse i form av fritidshus inte skulle kunna
förverkligas. Det kan naturligtvis hävdas olika uppfattningar om hur

BoU 1986/87:3

konkurrensen mellan olika, i och för sig välmotiverade intressen skall
avvägas. Det kan emellertid inte med fog göras gällande att den i propositionen
angivna tolkningen av de uttryck som tagits upp i centerpartiets
partimotion 1985/86:85 skulle hindra en utbyggnad av fritidsbostäder som
från allmän synpunkt är lämplig. Emellertid anser utskottet, liksom motionärerna,
att en fritidsbostad för många människor är av grundläggande
betydelse ur rekreationssynpunkt. Utskottet finner det därför viktigt att den
fysiska planeringen ges en sådan utformning att en berättigad efterfrågan kan
tillgodoses. En motiverad utbyggnad av fritidsbostäder innebär inte sällan att
möjligheter skapas att ge befintliga samhällen för helårsboende det tillskott
som kan behövas för att bl. a. den offentliga servicen och detaljhandelsstrukturen
skall kunna upprätthållas i rimlig omfattning. Vad utskottet nu anfört
om avvägningen mellan fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivets
intressen låter sig enligt utskottets uppfattning förenas med vad som i
centerpartiets partimotion föreslagits och anförts. Ett tillkännagivande kan
därför inte anses motiverat. Yrkande 8 i motionen avstyrks såvitt nu är i
fråga.

Vad nu anförts om utformningen av 3 kap. 4 § i avsikt att få till stånd en
rimlig avvägning mellan olika intressen innebär att skäl saknas att föreslå
riksdagen att göra det i moderata samlingspartiets partimotion 1985/
86:Bo402 yrkande 8 såvitt nu är i fråga föreslagna uttalandet om ökade
möjligheter till fritidsbebyggelse. Såvitt utskottet kunnat finna delas i
motionen i allt väsentligt vad i propositionen anförts om tillkomsten av
ytterligare fritidsbebyggelse.

Med anledning av vad i motion 1985/86:92 (c) förordats om utformningen
av 3 kap. 4 § såvitt avser vissa områden på Gotland vill utskottet anföra
följande.

Beträffande bl. a. Gotland framhålls i propositionen att särskild hänsyn
måste tas till öns unika natur- och kulturvärden när det gäller att utveckla
turismen och friluftslivet. Förutom i 3 kap. 4 § finns i 1 och 2 §§ i samma
kapitel bestämmelser som innebär att återhållsamhet bör iakttas med att
tillåta ny fritidsbebyggelse.

Det bör enligt utskottet inte komma i fråga att utmönstra de i motion
1985/86:92 (c) yrkande 3 uppräknade områdena på Gotland ur 3 kap. 4 §. De
överväganden som skall gälla avseende fritidsbebyggelsen m.m. bör också
gälla för Gotland i den omfattning som angivits i propositionen. Motionsyrkandet
avstyrks.

Fjällområdena

I 3 kap. 5 § anges att inom de i paragrafen uppräknade fjällområdena
bebyggelse och anläggningar får komma till stånd endast om det behövs för
rennäringen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet.
Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att
områdenas karaktär påverkas.

Det finns anledning att i nu föreliggande avsnitt behandla vad i propositionen
och i vissa motioner anförts om fjällområdena såvitt avser fritidsbebyggelsen
och skogsbruket i de obrutna fjällområdena. Utskottet har ovan

BoU 1986/87:3

behandlat frågan om mineralbrytning m.m. i områdena.

Fritidsbebyggelsen i fjällområden tas upp i propositionen och i moderata
samlingspartiets partimotion 1985/86:Bo402 yrkande 8 såvitt nu är i fråga.
Motionärerna anför att hushållningen med mark och vatten i fjällvärlden inte
generellt skall hindra fritidshusbyggande.

Det finns anledning att erinra om riksdagens beslut år 1977 (CU 1977/78:8)
om de obrutna fjällområdena och beslut år 1979 (CU 1979/80:6 s. 10) om
bl. a. utformningen av riktlinjerna för fritidsbebyggelsen i den fysiska
riksplaneringen i fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena.

Med utgångspunkt från de nämnda riksdagsbesluten har i den nu
föreliggande propositionen utformats bestämmelser som anses böra ingå i
NRL. Inom de obrutna fjällområdena föreslås i princip endast en viss
komplettering av bebyggelsen för fast bosättning komma i fråga. Anläggningar
för det rörliga friluftslivet skall få byggas främst i form av enkla
övernattningsstugor och raststugor. Beträffande fjällvärlden utanför de
obrutna fjällområdena innebär riktlinjerna att fritidsbebyggelse bör undvikas
i områden som ligger i anslutning till de obrutna fjällområdena och i
andra områden som har stor betydelse för naturvården, friluftslivet och
rennäringen.

Nu gällande riktlinjer som riksdagen ställt sig bakom bör lagfästas och
sålunda tas in i NRL. Utskottet kan inte ställa sig bakom vad i moderata
samlingspartiets partimotion 1985/86:Bo402 framförts om att det finns
möjligheter att högst väsentligt öka antalet fritidshus i den mån motionärerna
därmed avser att urholka innebörden av de i propositionen föreslagna
bestämmelserna i NRL om fritidsbebyggelsen i fjällområdena. Yrkande 8 i
motionen avstyrks såvitt nu är i fråga.

Som framgått av föregående avsnitt hade riksdagen år 1977 och 1979 att ta
ställning till vissa riktlinjer avseende de obrutna fjällområdena. Varken i
dessa sammanhang eller år 1981 när civilutskottet (prop. 1980/81:71, CU 14)
ånyo hade att behandla frågor om de obrutna fjällområdena lades fast några
detaljerade riktlinjer för skogsbruket. I stället redovisades de begränsningar
som av biologiska skäl ansågs vara naturliga för skogsbruket i de obrutna
fjällområdena. Bl. a. erinrades i propositionen om den nya skogsvårdslagen
som trätt i kraft den 1 januari 1980. Denna lag är, till skillnad från den äldre,
tillämplig på all slags skog, således även på statens och kyrkans skogar. Den
nya lagen föreskriver bl. a. krav på tillstånd från skogsvårdsstyrelsen för
avverkning inom områden som harangetts som svårföryngrade (19 §). Större
delen av skogsmarken i de obrutna fjällområdena ingår i det svårföryngrade
området. I samband med avverkningen kan skogsvårdsstyrelsen besluta om
åtgärder som begränsar eller motverkar olägenheter och tryggar återväxten.
All slutavverkning skall i förväg anmälas till skogsvårdsstyrelsen. Om
länsstyrelsen begär det överlämnar skogsvårdsstyrelsen sådana anmälningar
till länsstyrelsen. Innan någon slutavverkning sker kan länsstyrelsen ingripa
med stöd av naturvårdslagen.

I den nu aktuella propositionen redovisas vissa remissinstansers uppfattning
om skogsbruket i de obrutna fjällområdena. Skogsstyrelsen finner det
riktigt att avstå från skogsbruk i områdenas inre partier. I områdenas yttre
delar bör skogsbruk få bedrivas där de biologiska förhållandena så medger.

BoU 1986/87:3

Stockholms universitet anser att s. k. rationellt skogsbruk inte bör få
förekomma inom de obrutna fjällområdena.

Bostadsministern anser att skyddet för de obrutna fjällområdena bör vara
starkt. Om skogsbruk enligt skogsvårdslagen kan tillåtas skall det bedrivas så
att områdenas karaktär inte påverkas. Tillstånd för avverkning får inte ges
om det innebär ett avsevärt intrång i pågående markanvändning.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 4 föreslås
riksdagen ge till känna att skogsbruk ej bör bedrivas i de i 3 kap. 5 §
uppräknade områdena, dvs. de obrutna fjällområdena.

Den i propositionen redovisade inställningen till skogsbruk i de obrutna
fjällområdena delas av utskottet. Om skogsbruk skall bedrivas i områdena
bör det sålunda ske så att områdenas karaktär inte förändras. Med stöd av
reglerna i skogsvårdslagen, naturvårdslagen och NRL finns enligt utskottets
uppfattning goda möjligheter att göra de avvägningar som rimligen kan
erfordras till skydd för de obrutna fjällområdena. Utifrån denna avvägning
får sålunda bedömas om skogsbruk i områdena kan tillåtas. Utskottet finner
det mot bakgrund av denna uppfattning inte motiverat att förorda att
skogsbruk över huvud taget inte skall få bedrivas i områdena. Vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 4 avstyrks sålunda. Gällande
lagstiftning samt de motiv som anförts i propositionen får anses ge goda
möjligheter att på ett tillfredsställande sätt inom ramen för en NRL lösa
uppkomna markanvändningskonflikter.

I propositionen och i jordbruksutskottets yttrande JoU 1985/86:3 y
behandlas frågan omskogsbruket i des. k. fjällnära skogarna, dvs. skogsbruk
i de skogar som ligger ovanför skogsodlingsgränsen. Dessa skogar berör
betydande delar av fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena.

Jordbruksutskottet erinrar i sitt yttrande om att utskottet åren 1984 och
1985 (JoU 1984/85:20, JoU 1985/86:9) haft att behandla frågor om skogsbruket
i de fjällnära trakterna. Sålunda gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna vad ett enigt jordbruksutskott anfört om nödvändigheten av att
iaktta stor återhållsamhet med skogsbruk i de fjällnära områdena. Bl. a. har
de rekommendationer jordbruksutskottet framförde lett till kompletteringar
av skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen.

Vad jordbruksutskottet anfört i sitt yttrande kan sammanfattas på följande
sätt. Mot bakgrund av skogsnäringens alltmer ökande intresse av att utnyttja
de fjällnära skogarna i det gängse skogsbruket å ena sidan och bl.a. den
bofasta befolkningens, forskningens och friluftslivets intressen av att i
huvudsak bevara och utnyttja områdena för andra syften å den andra är det
naturligt att intressemotsättningar uppstår. Jordbruksutskottet, som hänvisar
till vad i skogsvårdslagen stadgas om hänsyn till naturvårdens och till
allmänna intressen, uttalade sig vid sin tidigare behandling av hithörande
frågor bl. a. för en utveckling och effektivisering av samrådsförfarandet
mellan skogsbruk och rennäring. Jordbruksutskottet erinrar om att olika
inventeringar och andra utredningar företagits beträffande förhållandena i
de fjällnära områdena. Avslutningsvis anför jordbruksutskottet att beslutsunderlaget
för skogsbruket i de fjällnära områdena torde ha förbättrats
genom de beslut om undantag för stora områden från skogsbruk som fattats
av berörda myndigheter.

BoU 1986/87:3

Bostadsministern redovisar i propositionen (s. 105—106) i allt väsentligt
samma uppfattning som jordbruksutskottet gjort i de ovan nämnda betänkandena.
Även i propositionen erinras om nyligen avslutade och pågående
inventeringar och utredningar. Sålunda har betydande inventeringar gjorts
beträffande urskogar och hänglavsbärande skogar. Inventeringar har också
gjorts inom ramen för naturvårdsverkets fjällplanering. Försöken med en
samordnad markanvändningsplanering i fjällnära områden i Jämtlands län
och Norrbottens län avses ge vägledning för hur intressekonflikter kan
avvägas. Slutligen erinras i propositionen om att såväl lantbruksuniversitet,
skogsvårdsorganisationen och domänverket som ett flertal forskare gör
betydande insatser för att bättre klarlägga och sammanfatta kunskaperna när
det gäller skogsföryngring i de fjällnära områdena.

Sammanfattningsvis anför även bostadsministern att stor återhållsamhet
bör iakttas när det gäller skogsbruksåtgärder i de berörda områdena och att
möjligheter att på ett vederhäftigt sätt ta ställning till om det behövs särskilda
regler finns när aktuella inventeringar och utredningar utvärderats.

Vad i jordbruksutskottets yttrande och i propositionen anförts om
återhållsamhet med skogsbruksåtgärder inom de fjällnära områdena samt
om behovet av ytterligare överväganden m. m. har inte givit bostadsutskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Älvar och älvsträckor m. m.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen (s. 90) om att riktlinjer i FRP
om undantag från vattenkraftsutbyggnad bör tas in i NRL. Riktlinjerna utgår
enligt vad som anges i propositionen från de mycket stora naturvårds-,
kulturminnesvårds- och friluftsintressen som finns utefter berörda älvar och
älvsträckor. Dessa intressen anges vara av samma typ som de värden som
ligger bakom övriga geografiska riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.
Varken i motioner eller eljest har invändningar rests mot att riktlinjerna för
vattenkraftsutbyggnad lagfästs. Tvärtom tillgodoses härigenom tidigare
motionsvis framförda krav. Av 3 kap. 6 § NRL-förslaget framgår vilka
vattenområden och älvsträckor som, enligt regeringens uppfattning, sålunda
bör undantas från prövning enligt vattenlagen.

Innan utskottet behandlar vad i propositionen och i motioner anförts om
innehållet i utformningen av 3 kap. 6 § finns anledning att sammanfattningsvis
erinra om riksdagens beslut åren 1984 och 1985 (BoU 1983/84:30, BoU
1985/86:25) om omfattningen och inriktningen av planen för vattenkraftsutbyggnad.

Riksdagens nu åsyftade beslut innebär att riksdagen tagit ställning till en
plan för vattenkraftsutbyggnad. Det förtjänar emellertid inledningsvis att
erinra om, vad som för övrigt anförts ovan (s. 20), att riksdagen därmed inte
uttalat att de i planen ingående älvarna och älvsträckorna skall byggas ut. En
sådan prövning skall göras enligt den ordning som anges i vattenlagen (VL).
Vad nu anförts innebär alltså att det faktum att ett vattenkraftsprojekt ingår i
planen inte innebär att det kommer att förverkligas. Motsatsen gäller även;
ett projekt som inte ingår i planen kan komma att förverkligas. Emellertid
gäller beträffande i NRL ingående älvar och älvsträckor att projekt rörande

BoU 1986/87:3

dessa inte kan genomföras med mindre än att lagen ändras.

Förslaget till utformning av 3 kap. 6 § grundas således på de nuvarande
riktlinjerna inom FRP avseende vattendrag som skall undantas från utbyggnad.
De ovan nämnda riksdagsbesluten har inneburit ändringar på två
punkter nämligen så att Bure älv och en del av Ljusnan vid Edänge inte
längre omfattas av riktlinjerna.

Frågan om innehållet i 3 kap. 6 § aktualiseras i flera motioner. Inledningsvis
behandlar emellertid utskottet i detta sammanhang folkpartiets partimotion
1985/86:Bo305 yrkande 2. Med hänvisning till vad som anförts i motion
1985/86:Jo738 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att någon ytterligare vattenkraftsutbyggnad utöver den produktionsnivå,
66 terawattimmar (TWh), som riksdagen enligt motionärerna tidigare
uttalat sig för inte skall ske. Denna nivå skall enligt motionärerna utgöra det
slutliga riktvärdet för den svenska vattenkraftsproduktionen.

Bostadsutskottet hade år 1985 att behandla motioner med samma innebörd
som de nu aktuella. I ett yttrande (BoU 1984/85:5 y) till näringsutskottet
om riktlinjer för energipolitiken anförde bostadsutskottet med anledning av
två motionsyrkanden följande efter att ha slagit fast att vattenkraftens roll i
energibalansen skulle vara av den omfattningen att det skulle vara möjligt att
uppnå en vattenkraftsproduktion om 66 TWh/år år 1990.

Bostadsutskottet behandlar inledningsvis den genom motionerna 374 (fp)
och 2878 (c) yrkande 1 i aktualiserade frågan om det av riksdagen fastställda
målet för vattenkraftsproduktionen om 66 TWh/år skall anses utgöra
vattenkraftens slutliga andel av energiproduktionen.

Bostadsutskottet vill stryka under vad i propositionen anförts om att
frågan om fortsatt vattenkraftsutbyggnad kan och bör ses såväl i ett
kortsiktigt som i ett långsiktigt perspektiv. Vad beträffar vattenkraftens roll
på lång sikt i det framtida energisystemet finns anledning att utifrån skilda
utgångspunkter ytterligare överväga denna fråga. Riksdagen bör inte ge sin
anslutning till motionerna 374 (fp) och 2878 (c) yrkande 1 i. Vad i dessa
motioner förordats är enligt bostadsutskottets uppfattning alltför kategoriskt.
Även om det naturligtvis måste hävdas att energipolitiken skall föras
med fasthet och konsekvens är det inte lämpligt eller erforderligt att nu göra
det av motionärerna föreslagna tillkännagivandet till regeringen om vattenkraftens
produktionsnivå på lång sikt. Frågan måste ses i ett större energipolitiskt
sammanhang, en fråga som närmast får anses ligga inom näringsutskottets
beredningsområde. Med hänvisning till vad nu anförts förordar bostadsutskottet
att näringsutskottet avstyrker motionerna 374 (fp) och 2878 (c)
yrkande 1 i, såvitt yrkandena faller inom bostadsutskottets beredningsområde.

Näringsutskottet delade bostadsutskottets uppfattning och avstyrkte motionerna.
De avslogs av riksdagen.

Bostadsutskottet har inte funnit anledning föreslå riksdagen att ändra sitt
beslut om vattenkraftens roll i energibalansen. Riksdagen bör inte genom ett
beslut i enlighet med vad i folkpartiets partimotion 1985/86:Bo305 yrkande 2
föreslagits binda framtida överväganden om energibalansens sammansättning.
Denna fråga bör ses i ett större energipolitiskt sammanhang varvid
hänsyn måste tas till användning av övriga energislag bl. a. till kärnkraftens
framtida roll samt till energibehovet på lång sikt. Det nu anförda innebär
alltså att bostadsutskottet avstyrker det behandlade motionsyrkandet.

BoU 1986/87:3

I tolv motioner tas upp frågan om ändring av 3 kap. 6 §. I en av dem,
motion 1985/86:82 (s), föreslås att ur lagrummet utmönstras en del av
Vindelälvens vattenområden. I fyra motioner begärs tillkännagivanden om
att de fyra outbyggda huvudälvar - Torneälven, Kalixälven, Piteälven och
Vindelälven - som för närvarande omfattas av FRP-riktlinjerna skall
bevaras. I de övriga motionerna föreslås att till 3 kap. 6 § förs ytterligare
vattenområden och älvsträckor.

Som anförts inledningsvis i detta avsnitt anser utskottet att FRP-riktlinjerna
bör lagfästas. Denna uppfattning delas av samtliga motionärer utom av
motionärerna i motion 1985/86:82. I denna motion begärs, som framgått
ovan, att del av Vindelälven inte skall ingå i NRL. Motivet för förslaget i
motionen är att möjliggöra en överledning av Laisälvens vatten till Skellefteälven
något som i sin tur innebär att de mineralförekomster som finns på
Laisälvens botten skulle kunna tås till vara. Därmed skulle det, enligt
motionärerna, bli möjligt att fortsätta pågående gruvverksamhet och ge en ur
sysselsättningssynpunkt hårt drabbad region välbehövliga arbetstillfällen.

Även om bostadsutskottet har förståelse för motionärernas ambitioner att
tillskapa sysselsättning i Norrbottens län finner utskottet intresset för att
bevara Vindelälven, en av de fyra huvudälvarna, väga tyngre. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 1985/86:82 (s).

De fyra huvudälvarna ingår i 3 kap. 6 §. Om riksdagen accepterar
lagrummet i denna del kommer de alltså inte att byggas ut. I moderata
samlingspartiets partimotion 1985/86:88 begärs ett riksdagens tillkännagivande
om vad i motion 1985/86:66 anförts om ett starkare skydd för
bevarandevärda naturområden bl. a. för de fyra huvudälvarna. Motionärerna
som yrkar avslag på NRL anser att bevarandeintressena kan tillgodoses,
bl. a. genom miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Även i moderata
samlingspartiets partimotion 1985/86:Bo501 begärs med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:Jo708 ett tillkännagivande syftande till att
bevara huvudälvarna.

I ytterligare två motioner behandlas skyddet avseende huvudälvarna. I
motion 1985/86:Bo513 (c) påfordras ett riksdagens tillkännagivande i frågan.

I motiveringen till yrkandet som återfinns i motion 1985/86: Jo777 anförs bl.a.
att det finns anledning pröva om en förstärkning av skyddet för huvudälvarna
skall ske. Riksdagen bör förklara älvarna som nationalälvar. I motion
1985/86:Jo776 yrkande 13 föreslås att Kalixälven med bi- och källflöden bör
förklaras som nationalälv.

Slutligen tas i motion 1985/86:Bo519 (fp) upp frågan om huvudälvarna och
om hittills outbyggda älvar som föreslås omfattas av NRL. Med hänvisning
till motiveringen i motion 1985/86:N454 förordas ett riksdagens tillkännagivande
till regeringen att ytterligare studier av de älvar och älvsträckor som
omfattas av FRP-riktlinjerna inte bör ske. I sistnämnda motion erinras om ett
uttalande i 1986 års budgetproposition (prop. 1985/86:100. bil. 14 s. 47-48).

I budgetpropositionen anges att ytterligare överväganden i form av studier
avseende huvudälvarna inte bör göras men att studier bör kunna göras
beträffande övriga enligt FRP skyddade älvsträckor och hittills outbyggda
älvar. Denna uppfattning delas alltså inte av motionärerna.

Utskottet behandlar inledningsvis förslaget i moderata samlingspartiets

BoU 1986/87:3

partimotion 1985/86:88 yrkande 2 om utformningen av skyddet för de fyra
huvudälvarna. Motionärernas inställning bygger på att NRL-förslaget inte
förverkligas. Utskottet har ovan avstyrkt detta förslag. Även om det kan
göras gällande att outbyggda älvar och älvsträckor kan skyddas i annan
ordning än genom NRL finner utskottet den i propositionen föreslagna
ordningen vara att föredra framför motionärernas förslag. Motionsyrkandet
avstyrks sålunda såvitt nu är i fråga.

Med anledning av vad i moderata samlingspartiets partimotion 1985/
86:Bo501 aktualiserats om att de orörda huvudälvarna inte bör byggas ut
samt med anledning av motionerna 1985/86:Bo513 (c) och 1985/86:Jo776 (c)
om att Kalix älv eller samtliga fyra huvudälvar skall förklaras som nationalälvar
samt motion 1985/86:519 (fp) om studier m. m. avseende huvudälvarna
vill utskottet anföra följande:

I yttrandet BoU 1984/85:5 y till näringsutskottet behandlade bostadsutskottet
år 1985 med anledning av ett regeringsförslag frågan om förstudier
avseende huvudälvarna i avsikt att bl. a. klargöra vattenkraftens roll i det
framtida energisystemet i samband med avvecklingen av kärnkraften. I
yttrandet anfördes följande med anledning av regeringens förslag och förslag
i motioner (m), (fp), (c) och (vpk) i vilka yrkades att några förstudier ej borde
komma till stånd.

Bostadsutskottet delar motionärernas uppfattning att de fyra outbyggda
huvudälvarna Vindelälven, Piteälven, Kalixälven och Torneälven inte skall
byggas ut. Denna utskottets uppfattning innebär således att skäl saknas att
genomföra förstudier som förordas i propositionen. Bostadsutskottet förordar
att näringsutskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad nu anförts om att huvudälvarna inte skall byggas ut och att
några ytterligare överväganden beträffande dem inte bör göras. Vad nu
anförts innebär sålunda en anslutning till motionerna 2870 (fp) yrkande 4,
2876 (m) yrkande 8, 2866 (vpk) yrkade 3 och 2878 (c) yrkande 6, de båda
sistnämnda yrkandena såvitt nu är i fråga.

Näringsutskottet instämde i vad bostadsutskottet uttalat om att några
förstudier avseende huvudälvarna inte borde genomföras. Riksdagen beslöt i
enlighet härmed.

Riksdagens uttalande från 1985 står fast. Några förstudier beträffande
huvudälvarna bör inte ske. Inte heller har några nya skäl tillkommit som
föranleder ändrad uppfattning. Syftet med motion 1985/86:Bo519 (fp) såvitt
nu är i fråga får anses i inte ringa omfattning tillgodosett genom riksdagens
tidigare ställningstagande.

I motion 1985/86:Bo519 (fp) behandlas också frågan om förstudier av
övriga enligt FRP skyddade älvsträckor och hittills outbyggda älvar, som inte
omfattas av FRP-riktlinjerna. Även denna fråga behandlades i bostadsutskottets
yttrande BoU 1984/85:5 y till näringsutskottet. Bostadsutskottet,
som anförde att sådana förstudier verksamt borde bidra till att skapa klarhet
om vattenkraftens roll i energipolitiken, föreslog näringsutskottet att avstyrka
de då behandlade motionsyrkandena. Bostadsutskottet anförde även att
utskottet därmed inte tagit ställning till om och i så fall vilka outbyggda
älvsträckor som eventuellt borde ingå i energiproduktionssystemet.

Näringsutskottet, som delade bostadsutskottets slutsats, föreslog riksda -

BoU 1986/87:3

3 Riksdagen 1986187.19 sami Nr3

gen att avslå de då behandlade motionsyrkandena. Riksdagen följde
näringsutskottet.

Beträffande övriga skyddade älvsträckor bör förstudier av dem inte
genomföras. Genom att dessa älvsträckor tas in i NRL kommer de inte att
byggas ut varför det får anses mindre meningsfullt att företa förstudier
beträffande dem. Motion 1985/86:Bo519 (fp) såvitt nu är i fråga är därmed
tillgodosedd. Bostadsutskottet avstyrker därför motionen i motsvarande del.

Vad i moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:Bo501 samt i
motionerna 1985/86:Bo513 (c) och 1985/86:Jo776 (c) yrkande 13 föreslagits i
avsikt att bevara de fyra outbyggda huvudälvarna är tillgodosett om
regeringens förslag om att dessa älvar skall omfattas av 3 kap. 6 § NRL
förverkligas. Utskottet som tillstyrker regeringsförslaget i denna del finner
sålunda inte tillräcklig anledning föreslå riksdagen att tillstyrka motionerna.

Utskottet går nu över till att behandla de sju motioner i vilka begärs att i 3
kap. 6 § skall införas vattenområden och älvsträckor utöver vad som förordas
i propositionen.

Inledningsvis tar utskottet upp frågan om att låta lagrummet omfatta även
Nedre Långan i Indalsälven, Haverö strömmar i Ljungan och Hylströmmen i
Voxnan. Beträffande de två förstnämnda älvsträckorna har utskottet år 1984
(BoU 1983/84:30) och beträffande den sistnämnda älvsträckan år 1985 (BoU
1984/85:25) uttalat att de inte borde ingå i vattenkraftsplanen. Det finns
enligt utskottets uppfattning motiv att ge dessa älvsträckor det skydd som blir
följden av att de kommer att omfattas av 3 kap. 6 § NRL. Genom ett sådant
ställningstagande fullföljer riksdagen sina beslut beträffande dessa älvsträckor.

I avsikt att bevara Nedre Längan från utbyggnad bör 3 kap. 6 §
kompletteras så att bland de undantagna vattenområdena i Indalsälven även
upptas Långan nedströms Landösjön.

Beträffande Nedre Långan kommer att tillgodoses vad i centerpartiets
partimotion 1985/86:85 yrkande 6, i folkpartiets partimotion 1985/86:89
yrkande 6, i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 93 yrkande 5 samt i
motion 1985/86:Bo509 (m) föreslagits, partimotionerna såvitt nu är i fråga.
Riksdagen bör anta 3 kap. 6 § såvitt nu är i fråga i enlighet med utskottets
förslag.

Hylströmmen tas upp i de ovannämnda partimotionerna (fp), (c) och (vpk)
samt i motionerna 1985/86:86 (fp) yrkande 2 och 1985/86:90 (c). I samtliga
motioner - utom i motion 1985/86:86 - yrkas såvitt nu är i fråga att Voxnan
uppströms Edsbyn bör undantas från utbyggnad och sålunda omfattas av
skyddet enligt 3 kap. 6 §. I motion 1985/86:86 (fp) föreslås det undantagna
älvavsnittet omfatta sträckan källorna—Vallhaga.

Som framgått ovan bör även Hylströmmen omfattas av 3 kap. 6 § NRL.
Emellertid bör den undantagna sträckan inte bestämmas så som föreslagits i
motionerna. Även om det i och för sig kan hävdas att älvsträckan så som den
angivits av vissa motionärer har ett visst skyddsvärde saknas enligt utskottets
mening i tillräcklig omfattning jämförande studier med andra möjligen
skyddsvärda älvsträckor. Å andra sidan torde stor enighet råda om att det
finns goda motiv att undanta just Hylströmmen från utbyggnad. Enligt
utskottets mening bör sålunda anges beträffande Ljusnan att Hylströmmen i
Voxnan bör tas med i uppräkningen i 3 kap. 6 §. Enligt utskottets uppfattning

BoU 1986/87:3

är det möjligt att eliminera vissa översvämningsskador i Ovanåkers kommun
utan att Hylströmmen byggs ut. Riksdagen bör sålunda anta paragrafen
såvitt nu är i fråga med denna lydelse. Frågan om flödesdämpning i Voxnan
utreds i särskild ordning. Även dammsäkerhetsutredningens arbete kan vara
aktuellt i sammanhanget. Utskottet förutsätter att regeringen, om så befinns
lämpligt, utan riksdagens begäran därom för riksdagen redovisar sin syn på
vilka lämpliga åtgärder, som bör vidtas för att minska översvämningsskadorna.
Vattenreglering i avsikt att undanröja sådana skador behandlar utskottet
ytterligare nedan (s. 41). Vad som föreslagits i centerpartiets partimotion
1985/86:85 yrkande 6, folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 6,
vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 5 samt i
motionerna 1985/86:86 (fp) yrkande 2 och 1985/86:90 (c) såvitt nu är i fråga
får anses i inte ringa grad tillgodosett genom vad utskottet nu föreslagit.

Haverö strömmar slutligen tas upp i de ovannämnda partimotionerna från
centerpartiet och folkpartiet.

Avgränsningen bör enligt utskottets mening göras så att såväl Haverö
strömmar som Kölsillre kommer att omfattas av 3 kap. 6 §. Det finns goda
skäl att undanta båda dessa projekt. Vad nu föreslås ligger helt i linje med
vad i motionerna förordats. Beträffande Ljungan bör sålunda i 3 kap. 6 §
anges även sträckan mellan Havern och Holmsjön.

I folkpartiets, centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas partimotioner
tas upp ytterligare två vattendrag i Indalsälven nämligen Hårkan och
Ammerån. 1 motionerna föreslås att projekten tas med i NRL.

Beträffande Hårkan föreslog utskottet och beslöt riksdagen år 1984 att
projektet skulle ingå i planen i avsikt bl. a. att ge vattenkraftsplanen den
erforderliga omfattningen. Projektet föreslogs ingå i planen delvis som
ersättning för projektet Nedre Långan.

Utskottet vidhåller sitt ställningstagande. Vattendraget bör inte ingå i
NRL. Partimotionerna från folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet
kommunisterna avstyrks sålunda.

I folkpartiets, centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas partimotioner
föreslås att 3 kap. 6 § kompletteras med Ammerån i avsikt att skydda
ån från utbyggnad.

Innan ställning tas till motionerna behandlar utskottet namnet beträffande
Ammerån. I propositionen anges namnet Ammersån. Denna namnform
hade tidigare förordats bl. a. av lantmäteriverket. Emellertid har verket i
skrivelse till utskottet i april 1986 mot bakgrund av förnyade undersökningar
av såväl kartmaterial som namnets användning i dagligt tal kommit till
slutsatsen att namnformen bör vara Ammerån dvs. utan s. Bostadsutskottet
delar lantmäteriverkets uppfattning.

Med utgångspunkt i vad utskottet anfört åren 1984 (BoU 1983/84:30) och
1985 (BoU 1984/85:25) kan följande sammanfattning göras beträffande
Ammerån.

Det projekt som kan aktualiseras beträffande Ammerån innebär att
vattnet i åns nedre del ca 16 kilometer från utloppet i Indalsälven genom en
tunnel leds över till sjön Gesunden. Projektet angavs i proposition 1983/
84:160 ge ett energitillskott på 136-158 gigawattimmar (GWh) per år. En
om- och tillbyggnad av fem kraftstationer nedströms Gesunden skulle göras.
I dessa stationer avses det överledda vattnet utnyttjas. På förslag av

BoU 1986/87:3

bostadsutskottet beslöt riksdagen år 1984 att överledningen och om- och
tillbyggnaderna skulle ingå i vattenkraftsplanen. Utskottet anförde emellertid
att vissa särskilda förutsättningar borde beaktas och att vissa frågor borde
ytterligare klarläggas. Vid behandlingen av frågan år 1984 anförde utskottet
bl. a. att exempel på sådana frågor som borde klarläggas är hur Ragunda
kommun skall kunna tillföras ekonomisk ersättning utöver den som kan bli
följden av prövningen enligt VL. Vidare borde övervägas hur utbyggnaden
skall ske så att sysselsättningseffekten kan fördelas över en period om
ungefär sex år. Frågor om fisket och vissa miljöfrågor borde också behandlas
i de förordade övervägandena. Slutligen borde klargöras att nuvarande
FRP-riktlinjer avseende Ammerån inte skall ändras, något som sålunda
innebär att ytterligare utbyggnad av Ammerån inte kommer att ske. År 1985
hade utskottet anledning att återkomma till frågan om särskild redovisning
angående Ammeråns överledning. Utskottet anförde bl.a. följande med
anledning av en motion.

Såvitt rör vad i propositionen och i motion 2862 (s) anförts om särskild
redovisning angående Ammersåns överledning bör inledningsvis framhållas
att i propositionen den uppfattningen förs fram att en överenskommelse om
ekonomisk ersättning till Ragunda kommun bör bedömas inom ramen för
VL. Bostadsutskottet anförde förra året att den särskilda redovisningen i
denna del skulle syfta till att klarlägga hur ekonomisk ersättning skulle kunna
tillföras kommunen utöver vad som kan bli följden av en prövning enligt VL.
Utskottet vill betona vad i propositionen anförts om vikten av att kommunen
kan ges rimlig ersättning för intrånget av överledningen. Utskottet delar
naturligtvis denna uppfattning och konstaterar att frågan uppenbarligen
gäller utifrån vilken utgångspunkt kommande överväganden skall göras. Vad
det närmast gäller är om dessa överväganden skall göras enligt VL eller i
annan ordning. Vid en sådan bedömning finner utskottet anledning att
upprepa sitt tidigare ställningstagande om att överläggningarna mellan
parterna bör ske såsom utskottet förordade år 1984 och som nu redovisats.
Utskottet kan sålunda inte ställa sig bakom den uppfattning som i propositionen
tillskrivs de av överledningen berörda företagen och som går ut på att
dessa företag inte vill föregripa kommande prövning enligt VL genom att
dessförinnan träffa avtal om ekonomisk gottgörelse med kommunen.
Huruvida en ekonomisk gottgörelse verkligen kommer att träffas inom
ramen för VL eller i annan ordning kan avgöras först när parterna verkligen
överlagt i frågan. Med den uppläggning av ärendet som de berörda företagen
tydligen förespråkar utesluts denna valmöjlighet, något som knappast kan
anses lämpligt och som i vart fall inte ligger i linje med den ordning som
utskottet förra året förespråkade och som riksdagen då ställde sig bakom.

Vad utskottet åren 1984 och 1985 anfört om särskild redovisning m.m.
avseende Ammeråns överledning gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna.

Med anledning av riksdagens tillkännagivanden har överläggningar under
ledning av en opartisk ordförande, i februari 1986, ägt rum mellan
företrädare för Bålforsens Kraftaktiebolag och Krångede Aktiebolag å ena
sidan och företrädare för Ragunda kommun å andra sidan. I en till
industridepartementet i mars 1986 inkommen skrivelse redovisas resultatet
av överläggningarna. Bl. a. anges i skrivelse att kraftbolagen åtagit sig att
lämna ekonomisk gottgörelse i form av vissa engångs- och årsbelopp vilkas

BoU 1986/87:3

storlek gjorts beroende av minimitappningens omfattning. Bolagen anges
vidare ha upprättat arbetsplaner för överlednings- och utbyggnadsprojekten
syftande till en jämn sysselsättningseffekt under en sammanlagd utbyggnadstid
av cirka sex år. En undersökning pågår avseende överledningsföretagets
inverkan på fisket. Bolagen har åtagit sig att i det eventuella vattenmålet
bekosta en undersökning av överledningens verkningar från miljösynpunkt.

Kraftbolagens åtaganden uppges ha gjorts utan krav på viss förhandsinställning
från kommunens sida. Kommunen är således, enligt vad som anges i
skrivelsen, helt fri att i ett eventuellt vattenmål bestrida ansökningen
och/eller framställa längre gående yrkande om kompensation och utredningar
m. m. Avslutningsvis anges i skrivelsen att det inte är meningsfullt att
fortsätta med fristående överläggningar mellan kraftbolagen och kommunen.
Den fortsatta handläggningen av överlednings- och utbyggnadsprojekten
bör enligt skrivelsen ske inom vattenlagens ram.

Utöver vad nu redovisats vill utskottet upplysa om att kommunfullmäktige
i Ragunda kommun vid sammanträde den 13 maj 1986 enhälligt beslutat säga
nej till överledningen av Ammerån.

Kraftföretagen har i skrivelse till vattendomstolen begärt att domstolen
skall förordna sakkunniga som skall göra undersökningar beträffande
överledningsföretagets inverkan på fisket, på turistnäringen inom Ragunda
kommun, på isförhållandena samt på hur förändringar av bl. a. hydrologiska
förhållanden påverkar ekologin i och runt Ammerån nedströms Överammer.
Vattendomstolen har i september 1984 och i maj 1986 förordnat sakkunniga.
Ansökan kan enligt kraftföretagen inges till vattendomstolen tidigast hösten
1986. Prövningen i domstolen har av företagen beräknats ta ett och ett halvt
till två år varefter regeringen skall ta ställning till projektet.

Bostadsutskottet vill med anledning av motionsyrkandena om att projektet
skall ingå i NRL samt mot bakgrund av riksdagens tidigare ställningstaganden
i frågan och de ovan redovisade överläggningningarna anföra
följande.

Riksdagen har som framgått ovan på förslag av bostadsutskottet såväl 1984
som 1985 avvisat motionsförslag om att Ammeråns överledning inte skulle
ingå i vattenkraftsplanen. Inte heller nu anser bostadsutskottet att tillräckliga
skäl finns att ändra detta ställningstagande. Projektet bör ingå i planen. I
folkpartiets partimotion 1985/86:85 yrkande 6, centerpartiets partimotion
1985/86:89 yrkande 6 och vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/
86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i fråga föreslås Ammerån ingå
i NRL. Dessa motionsyrkanden avstyrks med hänvisning till tidigare
ställningstaganden.

Emellertid finns enligt bostadsutskottets uppfattning återigen anledning
för riksdagen att inför ett eventuellt beslut huruvida projektet skall
förverkligas framhålla att vissa av riksdagen tidigare antagna förutsättningar
övervägs.

I linje med utskottets tidigare ställningstaganden och mot bakgrund av att
under våren 1986 pågående överläggningar mellan kraftbolagen och Ragunda
kommun inte inneburit att den av riksdagen begärda särskilda redovisningen
givit ett reellt resultat vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning att
det vore värdefullt att ytterligare överläggningar mellan parterna kom till

BoU 1986/87:3

stånd. I sådana överläggningar borde, som utskottet tidigare uttalat, bl. a.
övervägas hur kommunen skall tillföras ekonomisk ersättning utöver den
som kan bli aktuell vid en prövning enligt VL. Det borde också undersökas
hur garantier skulle utformas så att effektutbyggnaderna i Gesunden
verkligen kommer till stånd om överledningen förverkligas. Utan att
närmare gå in på den tidsmässiga samordningen av projektets olika delar
anser utskottet nu liksom tidigare att effektutbyggnaderna är en förutsättning
för att överledningen skall få genomföras. Vidare borde övervägas vilka
åtgärder som bör vidtas i avsikt att i möjligaste mån bevara fisket. Även vissa
ytterligare frågor som tagits upp i betänkandena BoU 1983/84:30 (s. 16) och
BoU 1984/85:25 (s. 13—14) bör ingå i dessa överväganden. Utskottet
hänvisar till vad i dessa betänkanden förordats.

Det är enligt utskottets mening otillfredsställande att de av riksdagen
tidigare förordade överläggningarna givit ytterst begränsat resultat. Utskottet
förutsätter att regeringen tar de ytterligare initiativ i frågan som kan finnas
erforderliga så att de av riksdagen förutsatta övervägandena ger ett resultat
som kan accepteras av parterna. Som framgått ovan finns - med den tidsplan
som kraftföretagen angivit - tillräcklig tid att genomföra de av utskottet och
riksdagen tidigare förordade övervägandena innan det blir aktuellt för
regeringen att enligt VL ta befattning med ärendet. De under år 1986
inträffade omständigheterna, bl. a. kommunens inställning i ärendet, måste
naturligtvis tillmätas stor vikt. Nya överläggningar mellan parterna bör
sålunda kunna upptas. Vad utskottet nu anfört om ytterligare överläggningar
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet övergår nu till att behandla projektet Edänge i Mellanljusnan.
Detta projekt tas upp i centerpartiets partimotion 1985/86:85 yrkande 6, i
folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 6, i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 5, i motion 1985/86:86 (fp) yrkande 1 och
i motion 1985/86:90 (c) de tre förstnämnda och det sistnämnda yrkandet
såvitt nu är i fråga.

Projektet omfattades tidigare av FRP-riktlinjerna. Riksdagen beslöt år
1985 (BoU 1984/85:25) med anledning av motioner (s) och (m) att projektet
Edänge skulle föras till vattenkraftsplanen. Beträffande motiven för att föra
projektet till vattenkraftsplanen hänvisar utskottet till sitt ställningstagande
år 1985. Utöver vad då anfördes vill utskottet upplysa om att projektet för
närvarande är föremål för prövning i vattendomstolen. Enligt vad utskottet
erfarit är det inte realistiskt att räkna med att projektet kommer under
regeringens prövning förrän tidigast vid årsskiftet 1986-1987. Bostadsutskottet
anser att den pågående prövningen enligt vattenlagen bör genomföras.
1985 års riksdagsbeslut bör inte ändras. Med hänvisning till vad nu
anförts avstyrker utskottet folkpartiets, centerpartiets och vänsterpartiet
kommunisternas partimotioner samt motionerna 1985/86:86 (fp) yrkande 1
och 1985/86:90 (c), partimotionerna och den sistnämnda motionen såvitt nu
är i fråga.

I folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 6 och i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 5 föreslås att i NRL tas in -utöver vad ovan förordats - Eman, Gideälven uppströms Björnfallet,
Strängsforsen i Klarälven, Meåforsén i Ångermanälven samt Jaure kas ka i
Luleälven.

BoU 1986/87:3

Samtliga dessa projekt har tidigare prövats av utskottet och riksdagen.
Projekten Emån och Jaurekaska är föremål för prövning enligt VL.
Utskottet vidhåller tidigare ställningstaganden. Projekten bör kunna prövas.
Folkpartiets och vänsterpartiet kommunisternas partimotion avstyrks såvitt
nu är i fråga.

Förutom i de ovannämnda partimotionerna från folkpartiet och vänsterpartiet
kommunisterna föreslås i motion 1985/86:87 (c) samtliga yrkanden
såvitt nu är i fråga att projekten Klippen i Umeälven och Råneälven ingår i
NRL.

Även projektet Klippen har tidigare behandlats av utskottet som därvid
avstyrkt att det inte skulle ingå i vattenkraftsplanen. Beträffande projektet
kan upplysas att det prövas enligt VL. Motionsyrkandena avstyrks såvitt nu
är i fråga med hänvisning till tidigare ställningstaganden och pågående
prövning.

Vad rör Råneälven vill utskottet anföra följande.

I vattenkraftberedningens förslag ingick tre projekt i Råneälven nämligen
Randaträsk—Mårdselet, Korpforsen och Lassbyforsen om tillsammans ca
250 GWh/år. I proposition 1983/84:160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad
anfördes att om projekten Muorka, Livas-Skaitefors och Gårdforsen
tillfördes vattenkraftsplanen skulle Råneälven sammanlagt kunna bidra med
ca 315 GWh/år.

I propositionen erinrades om att Rörån-Livasälven omfattades av
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Denna älvsträcka föreslås skyddas
enligt 3 kap. 6 § NRL. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget i denna del.

Beträffande Råneälven i övrigt förordades i den ovannämnda propositionen
att projekten Muorka, Randaträsk-Mårdselet, Korpforsen och Lassbyforsen
skulle ingå i planen. Riksdagen beslöt efter förslag av bostadsutskottet
att projekten skulle ingå i planen.

I remissvar på vattenkraftberedningens förslag tillstyrkte Bodens kommun
och Gällivare kommun en utbyggnad av älven medan Samernas riksförbund
avstyrkte. Sedermera har i skrivelse till utskottet bl. a. Sportfiskarna,
Svenska naturskyddsföreningen och Aktionsgruppen mot Råneälvens exploatering
(Amore) avstyrkt att en utbyggnad kommer till stånd. Rånedalens
LRF-förening, SAP i Niemisel och Luleå arbetarekommun har i en skrivelse
förordat att älven byggs ut så skonsamt som möjligt.

Enligt statens vattenfallsverks projektering innebär Muorkaregleringen
att ett årsmagasin om ca 170 miljoner m3 skapas i Muorka och att
kraftstationer byggs i Muorka, Parkoforsen, Båthusforsen, Mårdsel, Korpforsen
och Lassbyforsen. Den sammanlagda sysselsättningseffekten har
beräknats till ca 1 400 årsverken. Ansökan om utbyggnad av Mårdsels
kraftstation ingavs till vattendomstolen i maj månad 1986. Detta projekt
kommer att ge ca 150 arbetstillfällen under den planerade utbyggnadstiden
tre år. Stationen beräknas kunna tas i bruk tidigast under år 1991.

I folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 6, i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 5 samt i motion 1985/86:87 (c)
samtliga yrkanden såvitt nu är i fråga föreslås att Råne älv skall omfattas av
skyddet enligt 3 kap. 6 § NRL.

I partimotionerna motiveras inte särskilt vilka skäl som väglett förslaget. I

BoU 1986/87:3

den sistnämnda motionen anförs bl. a. att skadorna vid en utbyggnad av
älven skulle bli av en sådan storlek att de inte står i proportion till det relativt
låga energiuttag en utbyggnad skulle medföra.

Såväl 1984 som 1985 hade bostadsutskottet att behandla frågan om
Råneälven skulle ingå i vattenkraftsplanen. En stor majoritet inom utskottet
(s, m, fp, c) har förordat att bl. a. Råneälven borde ingå mot bakgrund av att
planen borde ges den av utskottet förordade omfattningen om ca 3,8
terawattimmar och att det därför inte ansågs lämpligt att låta vissa projekt
bl. a. Råneälven utgå ur planen. Utskottet finner inte tillräckliga skäl
föreligga att föreslå för riksdagen att älven omfattas av skyddet enligt 3 kap.
6 § NRL. Utskottet gör samma bedömning som beträffande Edänge,
resultatet av den pågående prövningen enligt VL avseende vissa projekt i
älven bör avvaktas. Riksdagen bör sålunda inte frångå sin tidigare uppfattning
i frågan. Folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 6, vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 5 samt motion 1985/86:87
(c) samtliga yrkanden såvitt nu är i fråga avstyrks.

Förutom vad i detta kapitel ovan redovisats om motionsvis framförda
kompletteringar i NRL i avsikt att bevara vattenområden och älvsträckor
från utbyggnad har i vänsterpartiet kommunisternas partimotion föreslagits
att vattenkraftsutbyggnad inte skall få ske i följande vattenområden,
nämligen i Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven
uppströms Trängslet, i Indalsälven Åreälven och Storån—Dammån, i
Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet,
Långseleån—Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn samt
Vojmån, Vapstälven, Moälven, Lögdeälven, Öreälven, i Luleälven källflödena
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven. Inte heller i
följande älvsträckor skall enligt motionärerna utbyggnad för vattenkraftsändamål
få ske, nämligen i Klarälven sträckan Femtån—Värån, i Dalälven
Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt sträckan mellan Näs bruk och
Gysinge samt Vanån, Österdalälven sträckan mellan Väsa och Åsens
kraftverk, i Ljusnan sträckan Hede—Svegsjön, sträckan Alfta-Bollnäs,
Hinnsjöån, Mangslidsälven, i Kolbäcksån Sörkvarnsforsen vid Hallstahammar,
Voxnan uppströms Runemoforsen, Härjeån uppströms Lillhärdal.

De vattenområden och älvsträckor som tagits upp i motionen och som nu
räknats upp har i många fall tidigare övervägts av riksdagen. Vissa av dem
föreslås i propositionen ingå i NRL. Vad rör de i motionen upptagna
älvsträckorna m. m. som inte omfattas av NRL-förslaget har de alltså tidigare
(BoU 1983/84:30 och 1985/86:25) till viss del övervägts av utskottet som
därvid ansett att de borde kunna vara tillåtna för prövning enligt VL.
Riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets förslag. Utskottet vidhåller
sina tidigare ställningstaganden. I den mån vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 6 såvitt nu är i fråga inte tillgodosetts genom
regeringens förslag med de förändringar utskottet ovan förordat, avstyrker
utskottet motionsyrkandet.

I specialmotiveringen (s. 186) till den nu behandlade paragrafen anförs att
vattenregleringar och vattenöverledningar för annat än kraftändamål och
andra vattenföretag t. ex. dikningsföretag och vattenuttag för jordbruksbe -

BoU 1986/87:3

vattning och industriändamål inte föreslås omfattas av förbudet enligt NRL.
Enligt utskottets mening är det också möjligt att utan hinder av förbudet
utföra vattenregleringar i avsikt att vidta åtgärder för att undvika översvämningsskador
m. m. Utskottet vill erinra om att beträffande vattenföretag som
inte omfattas av förbudet enligt 3 kap. 6 § vattendomstolen ändå skall
tillämpa 3 kap. 1 §. Enligt sistnämnda lagrum får ingrepp i miljön komma till
stånd endast om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas
natur- och kulturvärden.

Vad i propositionen anförts om biflöden och källflöden, om ersättningsbyggnader
m. m. samt om tillåtligheten av små vattenkraftverk har inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet föreslår att riksdagen antar 3 kap. 6 § NRL i vad den inte
behandlats ovan.

Som framgått av vad ovan i detta avsnitt anförts pågår för närvarande för
vissa vattenkraftprojekt en prövning enligt vattenlagen. I avsikt att motverka
retroaktiv lagstiftning för det fall riksdagen beslutar att 3 kap. 6 § NRL skall
omfatta vattenområde eller älvsträcka som för närvarande ej omfattas av
FRP-riktlinjerna bör NRL förses med en övergångsbestämmelse av följande
lydelse.

Beträffande mål och ärenden enligt vattenlagen (1983:291) som anhängiggjorts
hos vattendomstol före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
tillämpas.

Tillåtlighetsprövningen avseende vissa industrianläggningar

Prövningspliktiga anläggningar m. m.

I detta avsnitt behandlas propositionen och vissa motioner såvitt avser 4 kap.
NRL-förslaget. I kapitlet föreslås bestämmelser tas in om att vissa slag av nya
industrianläggningar inte får utföras utan tillstånd av regeringen. Dessa
bestämmelser avses ersätta en del av 136 a § byggnadslagen (BL) om
regeringsprövning av industrianläggningar m.m.

I 4 kap. 1 § stadgas att följande slag av nya anläggningar inte får utföras
utan tillstånd av regeringen: järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
massafabriker och pappersbruk, fabriker för raffinering av råolja
eller för tung petrokemisk produktion, fabriker för framställning av baskemikalier
eller gödselmedel, cementfabriker, anläggningar för kärnteknisk
verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra
ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle, anläggningar för
eldning med fossilt bränsle om anläggningen har en tillförd effekt om minst
200 MW samt anläggningar för att utvinna ämnen och material inom obrutna
fjällområden. Tillstånd av regeringen krävs även för att bygga plattformar
som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområden och
för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller
av annan anledning.

I förhållande till nuvarande bestämmelser i 136 a § första stycket BL
innebär NRL-förslaget att mindre anläggningar för petrokemisk produktion

BoU 1986/87:3

och framställning av kemikalier inte kommer att omfattas av obligatorisk
prövningsplikt. Inte heller hushållning med träfiberråvara avses prövas enligt
NRL. Till denna fråga återkommer utskottet nedan.

Enligt 136 a § BL prövas nyanläggning av atomkraftsanläggningar och
anläggningar för upparbetning av atombränsle av regeringen. Andra verksamheter
som rör uranhantering kan prövas av regeringen efter beslut i varje
enskilt fall. Enligt NRL-förslaget skall, som framgått ovan, prövningsplikt
gälla anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt för anläggningar för
att bryta uran eller andra ämnen som kan användas för framställning av
kärnbränsle. Obligatorisk prövningsplikt enligt NRL gäller sålunda inte små
kärntekniska anläggningar, t. ex. lokaler där kärnämnen eller radioaktiva
preparat förvaras.

Ångkraftsanläggningar och andra fossileldade anläggningar med en tillförd
effekt överstigande 500 MW är prövningspliktiga enligt 136 a § BL. I
NRL-förslaget förordas prövningsplikt för fossileldade anläggningar med en
tillförd effekt om minst 200 MW. Vidare förordas prövningsplikt enligt NRL
för anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de obrutna
fjällområdena.

I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:88 yrkande 3 såvitt nu är i
fråga föreslås riksdagen ändra 136 a § BL i enlighet med vad i motion
1985/86:66 anförts. Som framgått ovan anser motionärerna att NRL är
obehövlig och att den i detta betänkande behandlade propositionen därför
bör avslås av riksdagen.

Såsom utskottet uppfattat motionärernas förslag såvitt rör prövningsskyldighetens
omfattning accepterar de i sak i allt väsentligt vad i propositionen
anförts. Enligt deras uppfattning bör prövningen även fortsättningsvis
regleras enligt 136 a § BL.

Utskottet har ovan givit sin anslutning till en uppfattning som innebär att
hushållningen med mark- och vattenresurserna bör ingå i en NRL. Enligt
utskottets mening bör NRL innehålla även ett kapitel om tillåtlighetsprövning
av industrianläggningar m. m. Ett sådant ställningstagande innebär att
motsvarande regler som alltså nu finns i 136 a § BL bör upphävas när NRL
träder i kraft. Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet bifall till
moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:88 yrkande 3. Utskottet
föreslår sålunda att riksdagen antar NRL-förslaget i motsvarande del (4 kap.
1§).

14 kap. 2 § föreslås en bestämmelse av innebörden att, om en anläggning
eller åtgärd som inte omfattas av kravet på tillstånd enligt 4 kap. 1 § kan antas
få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet, regeringen i ett
visst fall får besluta att anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan
tillstånd enligt vad som anges i 4 kap.

Utskottet har ingen erinran mot NRL-förslaget i denna del.

Vissa anläggningar som för sin produktion tar i anspråk träfiberråvaror
prövas enligt 136 a § BL. I propositionen anges att en prövning med hänsyn
till bl. a. denna hushållningsaspekt för närvarande övervägs i särskild ordning
inom regeringskansliet.

I fyra motioner tas upp frågan om slopande av prövningsskyldigheten

BoU 1986/87:3

beträffande anläggningar som förbrukar träfiberråvara. Ett sådant förslag
förs fram i motionerna 1984/85:548 (c), 1984/85:2677 (m), 1985/86:580 (c)
yrkande 2 och 1985/86:Bo507 (m). I motion 1985/86:580 (c) har yrkandet
begränsats till att slopa prövningen inom stödområdena A och B som ett led i
att främja den industriella utbyggnaden i Norrlands inland. I motion
1984/85:2677 (m) föreslås att 136 a § BL avskaffas. Av motiveringen till
motionen framgår emellertid att motionärens förslag är att prövningsskyldigheten
beträffande anläggningar som använder träfiberråvara bör avskaffas.

Frågan om behovet av prövning beträffande hushållning med träfiberråvara
övervägs för närvarande i regeringens kansli. Resultatet av denna
prövning bör avvaktas. Näringsutskottet har i sitt yttrande NU 1985/86:3 y
enhälligt givit uttryck för en liknande uppfattning. Med hänvisning till
pågående överväganden avstyrker utskottet motionerna 1984/85:548 (c),
1984/85:2677 (m), 1985/86:580 (c) yrkande 2 och 1985/86:Bo507 (m).

Det kommunala inflytandet m. m.

Enligt 136 a § BL får tillstånd enligt paragrafens första stycke meddelas
endast om kommunen tillstyrkt detta, det s. k. kommunala vetot. Hittills har
ett nittiotal stora projekt som rört verksamheter av väsentlig betydelse för
mark- och vattenhushållningen varit föremål för regeringens prövning. Det
kommunala inflytandet genom användande av vetorätten har aktualiserats i
fyra fall. Två har avsett värmekraftstationer, ett fall har avsett en oljelagringsanläggning.
Ett fall avsåg provbrytning i Ranstad.

I överensstämmelse med den gällande ordningen föreslås i 4 kap. 3 § NRL
första stycket en bestämmelse om att tillstånd enligt 4 kap. 1 eller 2 § i princip
inte får lämnas utan att den kommun inom vars område etableringen skall ske
har tillstyrkt det. En viss inskränkning i kravet på kommunal tillstyrkan
föreslås dock i paragrafens andra stycke. Sålunda föreslås regeringen kunna
lämna tillstånd utan att kommunfullmäktige tillstyrkt det ”om det från
nationell synpunkt är angeläget att en viss anläggning kommer till stånd inom
landet och om ingen annan i tekniskt, ekonomiskt eller annat hänseende
lämpligare plats för anläggningen har stått att finna än den som ansökan
avser”.

I propositionen anförs att en grundtanke är att kommunerna skall
garanteras ett starkt inflytande över den lokala miljön. Dock kan, anförs det i
propositionen, vissa anläggningar vara av sådan nationell betydelse att de
måste kunna lokaliseras till någon plats inom landet. Exempel på sådana
anläggningar ges i propositionen (s. 137). Det kan gälla anläggningar av
betydelse för landets självförsörjning i en avspärrningssituation eller för
rikets försvar och säkerhet eller anläggningar som i övrigt är av mycket stor
betydelse för landet. Exempel på det sistnämnda slaget av anläggningar är
enligt propositionen ett lager för kärnavfall eller för annat avfall, som
uppkommit genom verksamheter i landet. Det kan också vara mycket
betydelsefulla mineralfyndigheter. Dock anges att uranbrytning inte kan
betraktas som en nationell angelägenhet av sådan karaktär att det skulle
kunna bli aktuellt att inskränka det kommunala vetot.

Frågan om inskränkning av det kommunala vetot har tagits upp i flera

BoU 1986/87:3

motioner. I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:88 yrkande 2
såvitt nu är i fråga tillstyrks regeringens förslag i sak. Mot bakgrund
emellertid av att motionärerna yrkar avslag på hela NRL-förslaget föreslås
bestämmelserna i 4 kap. 3 § ingå i 136 a § BL. Folkpartiet avvisar motivledes
i sin partimotion 1985/86:89 inskränkningen av det kommunala vetot. I
denna motion anförs att en etablering, mot kommunens beslut, endast bör få
fattas av riksdagen.

I centerpartiets partimotioner 1985/86:85 yrkande 7 och 1985/86:Bo512
yrkande 2 detta yrkande såvitt nu är i fråga, i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 6 detta yrkande såvitt nu är i fråga samt i
motionerna 1985/86:83 (c), 1985/86:84 (c) yrkande 2, 1985/86:Bo511 (c)
framförs yrkanden som går ut på att riksdagen inte skall anta 4 kap. 3 § andra
stycket NRL-förslaget.

Förslaget om inskränkningen av det kommunala vetot behandlas i
näringsutskottets yttrande NU 1985/86:3 y. Näringsutskottet anför bl. a.
följande.

Näringsutskottet tolkar propositionen så att den föreslagna undantagsbestämmelsen
är avsedd att utnyttjas ytterst restriktivt. Enbart det förhållandet
att ett veto får stora negativa ekonomiska konsekvenser för det berörda
företaget och för samhället skulle inte utgöra grund för regeringen att
använda sig av bestämmelsen. Det skall finnas tvingande nationella skäl till
att verksamheten bedrivs inom landet och det skall också ha klarlagts att
lämpligare alternativ saknas till den valda lokaliseringen av anläggningen.
Enligt näringsutskottets bedömning skulle undantagsbestämmelsen knappast
vara tillämplig på sådana ärenden i vilka den kommunala vetorätten
hittills har utnyttjats. I sammanhanget kan hänvisas till uttalandet i propositionen
(s. 137) om att uranutvinning inte kan betraktas som en nationell
angelägenhet av sådan karaktär att det skulle kunna bli aktuellt att inskränka
det kommunala vetot.

I propositionen anges lager för kärnavfall och annat avfall som exempel på
anläggningar som måste kunna lokaliseras inom landet. I flera av de
motioner som behandlar frågan hävdas att den föreslagna undantagsbestämmelsen
tar sikte främst på anläggningar för förvaring av kärnavfall, särskilt
använt kärnbränsle. I syfte att belysa denna fråga har utskottet i det
föregående lämnat en kortfattad redogörelse för gällande riktlinjer för sådan
förvaring i Sverige.

Av redogörelsen framgår att all lagring och slutförvaring av olika slags
kärnavfall från den inhemska kärnenergiverksamheten förutsätts ske inom
landet. Omfattande förberedelser i form av forskning och utvecklingsarbete
rörande olika förvaringsmetoder m. m. pågår under statligt överinseende.
Val av plats för en anläggning för slutförvaring av använt kärnbränsle kan
behöva träffas omkring sekelskiftet.

Mot den angivna bakgrunden finner näringsutskottet att regeringens
förslag om viss inskränkning i den kommunala vetorätten bör godtas. När det
gäller förvaring av kärnavfall måste uppenbarligen principen om nationellt
ansvar för avfallet kunna hävdas. Detta gäller i synnerhet förvaringen av
högaktivt avfall från kärnkraftsreaktorer. Såvitt näringsutskottet kan bedöma
finns det i dag inget annat område där lika tvingande skäl för lokalisering
inom landet av anläggningar för utvinning, tillverkning eller avfallsförvaring
kan förutses. Det kan emellertid inte uteslutas att det i framtiden uppstår
flera fall då en oinskränkt kommunal vetorätt skulle kunna få orimliga
konsekvenser. Det synes alltså befogat att möjligheten för regeringen att

BoU 1986/87:3

lämna tillstånd utan tillstyrkan från kommunen skall gälla alla slag av
anläggningar som kan bli föremål för prövning enligt 4 kap. NRL. En sådan
möjlighet bör emellertid användas ytterst restriktivt.

Bostadsutskottet vill anföra följande om det kommunala vetot. Som framgår
av proposition 1985/86:1 om en ny PBL och av bostadsutskottets betänkande
BoU 1986/87:1 i ärendet är en grundtanke i PBL att kommunerna skall
garanteras ett starkt inflytande över den lokala miljön. Det är, som framhålls
i den nu behandlade propositionen, naturligt att samma grundsyn får prägla
bestämmelserna om kommunernas inflytande över tillkomsten av sådana
industrietableringar som skall prövas enligt NRL. Utskottet delar uppfattningen
i propositionen att kommunen liksom i dag bör ha ett betydande
inflytande och att tillstånd i princip inte bör få lämnas om inte den kommun
där etableringen skall ske tillstyrkt detta. Som framhålls i propositionen kan
emellertid vissa anläggningar ha en sådan nationell betydelse att de måste
kunna lokaliseras inom landet. Om alla kommuner som kan komma i fråga
motsätter sig en lokalisering i ett sådant fall skulle etableringen, med ett
kommunalt veto, inte kunna komma till stånd inom landet. Även i sådana
situationer måste det enligt utskottets mening emellertid vara möjligt att
fatta beslut om en lokalisering. Kommunens uppfattning måste därvid
tillmätas en betydande tyngd och tillgodoses så långt möjligt. Det är också av
stor vikt och närmast självklart att av det utredningsmaterial som skall ligga
till grund för ett beslut om etablering framgår att någon lämpligare
lokalisering inte står att finna.

Med anledning av vad motivledes anförts i folkpartiets partimotion
1985/86:89 om att beslut om etablering - mot en kommuns avstyrkan - endast
skall få fattas av riksdagen vill utskottet erinra om att riksdagen enligt 11 kap.
8 § regeringsformen inte får fullgöra förvaltningsuppgift i vidare mån än som
följer av grundlag eller riksdagsordningen. Den av motionärerna aktualiserade
lösningen är sålunda inte möjlig.

Vad rör frågan om inskränkning av det kommunala vetot vill utskottet
förorda att denna fråga ytterligare övervägs inom regeringens kansli eller i
annan ordning. Utan att närmare binda dessa överväganden anser utskottet,
som också framgått ovan, att det mot en kommuns avstyrkan och med de
förbehåll utskottet ovan givit uttryck för måste vara möjligt att fatta beslut
om lokalisering av sådana etableringar som skall prövas enligt NRL. En
lösning på den fråga som nu behandlas bör utgå från detta synsätt. Det kan
emellertid finnas anledning att ytterligare överväga bl. a. vilka utredningar
m. m. som skall läggas till grund för ett tillståndsbeslut samt hur kommunens
synpunkter m. m. efter tillåtlighetsprövningen skall komma till uttryck bl. a. i
vad avser lokaliseringen i detalj och den närmare utformningen av anläggningen.
Regeringen bör efter dessa överväganden och efter vederbörlig
beredning för riksdagen lägga fram ett nytt förslag i frågan.

Vad nu förordats innebär sålunda att 4 kap. 3 § andra stycket regeringsförslaget
inte bör antas av riksdagen. Riksdagen bör vidare som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet anfört om ytterligare överväganden om
utformningen av kommunernas inflytande avseende sådana industrietableringar
som skall prövas enligt NRL. En anslutning till vad nu förordats
innebär också en anslutning till vad i centerpartiets partimotioner 1985/86:85

BoU 1986/87:3

yrkande 7 och 1985/86:Bo512 yrkande 2, vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 6 samt motionerna 1985/86:83 (c), 1985/
86:84 (c) yrkande 2 och 1985/86:Bo511 (c) det andra och tredje yrkandet
såvitt nu är i fråga föreslagits.

I propositionen föreslås (4 kap. 4 §) att regeringen i vissa fall skall kunna
medge undantag från krav på tillstånd. NRL-förslaget i denna del motsvarar
136 a § femte stycket BL. I propositionen erinras om att de verksamheter för
vilka obligatorisk prövningsskyldighet föreligger normalt sett har stor
inverkan på omgivningen. I vissa fall kan emellertid inträffa att en etablering
är av så begränsad omfattning att en prövning inte är motiverad. I likhet med
vad som nu gäller föreslås regeringen kunna medge undantag från kravet på
tillstånd. Av promemorian (Ds Bo 1984:3) med förslag till NRL m. m.
framgår (s. 343) att undantag från prövningsskyldigheten medgetts i ca 15
fall, de flesta under senare år. Ett stort antal av dessa undantag har avsett
mindre anläggningar för framställning av kemikalier.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 6 såvitt
nu är i fråga föreslås att 4 kap. 4 § inte skall finnas i NRL. Med hänvisning till
att den kommunala vetorätten är knuten till tillståndsplikten anser motionärerna
det viktigt att möjligheten att medge undantag från kravet på tillstånd
inte skall finnas i NRL.

Liksom i BL bör även i NRL finnas en möjlighet att medge undantag från
tillståndskravet. Bostadsutskottet utgår därvid från att de principer om
undantag som hittills tillämpats enligt BL kommer att vägleda tillämpningen
även enligt NRL. Vad nu anförts innebär att 4 kap. 4 § bör ingå i NRL. Vad i
vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 yrkande 6 såvitt nu är
i fråga föreslagits avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.

Avslutningsvis behandlar utskottet i detta avsnitt centerpartiets partimotioner
1984/85:2878 yrkande 13 och 1985/86:Bo512 yrkande 2 det sistnämnda
yrkandet såvitt nu är i fråga samt motionerna 1984/85:785 (c) och 1985/86:84
(c) yrkande 1 det sistnämnda yrkandet såvitt nu är i fråga. Motionerna
1984/85:785 och 1984/85:2878 väcktes år 1985 innan innehållet i den nu
behandlade propositionen var känt. I dessa båda motioner föreslås ändring i
136 a § BL så att en tillståndsprövning enligt paragrafen kommer att göras
avseende kärnbränslecykelns olika led. Liknande yrkanden förs fram också i
de två andra motionerna. Dock har yrkandet i motion 1985/86:84 ett vidare
syfte. Motionärerna anser att prövningsplikt enligt NRL också skall gälla
prospektering efter uran och provborrning för kärnavfallsförvaring. Denna
del av yrkandet behandlar utskottet nedan. Först tas upp yrkandena såvitt de
i övrigt avser ”kärnbränslecykelns övriga led”.

Som upplyses i näringsutskottets yttrande NU 1985/86:3 y (s. 12) innebär
det nu föreliggande regeringsförslaget att prövningsplikten för anläggningar
inom kärnbränslecykeln genom 4 kap. 1 § NRL vidgas betydligt i förhållande
till vad som nu gäller enligt BL. Den skall gälla dels anläggningar som prövas
av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen),
dels anläggningar för brytning av uranhaltigt material eller andra
ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle. Prövningen
enligt kärntekniklagen omfattar bl. a. anläggningar för hantering, bearbetning,
lagring och slutlig förvaring m. m. av kärnämne och kärnavfall. Genom

BoU 1986/87:3

den föreslagna utformningen av 4 kap. 1 § NRL blir alltså anläggningar inom
alla led av kärnbränslecykeln från uranbrytning till avfallsförvaring underkastade
prövningsplikt enligt denna lag.

Bostadsutskottet delar vad näringsutskottet enhälligt anfört om att
regeringens förslag synes tillgodose motionärernas önskemål beträffande
prövningens omfattning. Centerpartiets partimotioner 1984/85:2878 yrkande
13 och 1985/86:Bo512 yrkande 2 detta yrkande såvitt nu är i fråga samt
motionerna 1984/85:785 (c) och 1985/86:84 (c) yrkande 1 detta yrkande såvitt
nu är i fråga avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.

Även vad i motion 1985/86:84 (c) yrkande 1 föreslagits om att prövningen
enligt NRL skall avse provborrning för kärnavfallsförvaring m. m. har
behandlats i näringsutskottets yttrande. Näringsutskottet påpekar att syftet
med de av regeringen föreslagna bestämmelserna i 4 kap. NRL, liksom med
de nuvarande bestämmelserna i 136 a § BL, är att möjliggöra en övergripande
prövning av lokalisering av sådana stora anläggningar som har betydelse
för hushållningen med mark och vatten. De verksamheter t. ex. provborrning
för kärnavfallsförvaring som enligt motionen skulle omfattas av
prövningsplikten har enligt näringsutskottet en annan karaktär. De innebär i
sig obetydliga ingrepp. Näringsutskottet erinrar om att utskottet vid ett
flertal tillfällen och senast år 1985 (NU 1984/85:30 s. 62) haft att behandla
motionsyrkanden från centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna om
förbud mot uranprospektering och uranbrytning. Yrkandena har avslagits av
riksdagen.

Beträffande provborrning för kärnkraftsavfallslager anför näringsutskottet
att de borrningar som hittills utförts och de som planeras för de närmaste
åren ingår i ett forsknings- och utvecklingsprogram som föreskrivs i
kärntekniklagen. Det rör sig om allmänna berggrundsundersökningar som
inte syftar till platsval. Näringsutskottet avstyrker enhälligt bifall till motion
1985/86:84 (c) yrkande 1 såvitt nu är i fråga.

Inte heller enligt bostadsutskottets uppfattning finns tillräcklig anledning
att tillstyrka det nu behandlade motionsyrkandet om att bl. a. provborrning
för lager för kärnkraftsavfall skall prövas enligt NRL. Bostadsutskottet vill
erinra om att regeringen enligt 4 kap. 2 § NRL får besluta att anläggning
m. m. som inte omfattas av kravet på tillstånd enligt 4 kap. 1 § inte får utföras
utan tillstånd enligt kapitlet. Det finns sålunda möjlighet att pröva de i
motionen aktualiserade verksamheterna enligt NRL.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits och anförts om utformningen m. m.
av 4 kap. NRL-förslaget har inte givit utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.

Ikraftträdande m. m.

Bostadsutskottet förordar att riksdagen antar lagförslaget i vad det inte
behandlats ovan, i enlighet med vad i propositionen föreslagits.

I propositionen föreslås att NRL träder i kraft den 1 januari 1987.

NRL bör träda i kraft samtidigt som PBL. I betänkandet BoU 1986/87:1
har utskottet föreslagit att PBL träder i kraft den 1 juli 1987. Utskottet
föreslår därför ikraftträdande av NRL vid samma tidpunkt.

BoU 1986/87:3

I propositionen hemställs att riksdagen beslutar att de av riksdagen
tidigare godkända FRP-riktlinjerna för hushållning med mark och vatten
inom ramen för FRP inte skall gälla sedan NRL m. m. trätt i kraft.

Utskottet har inledningsvis (s. 10) i detta betänkande uttalat att en
lagreglering av FRP-riktlinjerna bör ske. Med hänvisning till detta ställningstagande
föreslår bostadsutskottet att riksdagen - i enlighet med vad i
propositionen hemställs - beslutar att FRP-riktlinjerna inte skall gälla sedan
NRL m. m. trätt i kraft.

Kunskapsförsörjningen m. m.

15 kap. i NRL-förslaget behandlas myndigheternas uppgifter och ansvarsfördelningen
mellan staten och kommunerna m. m. I kapitlets första paragraf
framhålls länsstyrelsens samordnande roll i fråga om kunskapsförsörjningen.
Länsstyrelsen skall ställa samman program som har betydelse för hushållningen
med naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter.
Berörda förvaltningsmyndigheter skall inom sina områden ställa samman
underlag för tillämpningen av NRL. Vikten av att länsstyrelsen tar de
initiativ som behövs för att undanröja besvärande brister och oklarheter i
fråga om kunskapsförsörjningen betonas i propositionen. I propositionen
anförs att det under senare år pågått en diskussion i vårt land om s. k.
miljökonsekvensbeskrivningar för större exploateringsföretag efter en modell
som har tillämpats i USA. Enligt vad som anges i den ovan nämnda
promemorian (Ds Bo 1984:3) har sådana beskrivningar medfört en betydande
tungroddhet i hanteringen och inneburit betydande extra kostnader och i
många fall en mycket stor tidsutdräkt.

I det system som traditionellt tillämpas i Sverige ankommer det i första
hand på den som söker tillstånd till ett exploateringsföretag att belysa
verkningarna av företaget. Enligt vad som anges i propositionen finns inte
anledning att nu frångå den modell som tillämpas i vårt land.

I centerpartiets partimotioner 1984/85:2244 yrkande 3 och 1985/86:Jo799
yrkande 22 båda yrkandena såvitt nu är i fråga yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen begära förslag till inrättande av ett system för miljökonsekvensbeskrivningar.

Motionerna behandlas i jordbruksutskottets yttrande JoU 1985/86:3 y.
Jordbruksutskottet delar uppfattningen i propositionen att det i normalfallet
inte finns någon anledning att frångå den modell som tillämpas i Sverige när
det gäller att belysa verkningarna av ett exploateringsföretag. Den i vårt land
tillämpade ordningen har i korthet beskrivits ovan.

Inte heller enligt bostadsutskottets uppfattning finns tillräcklig anledning
förorda en annan ordning än den i vårt land allmänt tillämpade i vad avser
inhämtande av kunskaper i avsikt att bl. a. belysa miljöpåverkan av vissa
etableringar. Den modell för kunskapsinhämtande som föreslås i centerpartiets
partimotioner 1984/85:2244 yrkande 3 och 1985/86:Jo799 yrkande 22
båda yrkandena såvitt nu är i fråga bör inte vinna riksdagens anslutning.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits om utformningen av 5 kap. har inte
givit bostadsutskottet anledning till erinran eller särskilt ställningstagande.

I jordbruksutskottets yttrande behandlas två till jordbruksutskottet hänvi -

BoU 1986/87:3

sade och till bostadsutskottet överlämnade motioner. Det gäller motionerna
1984/85:2237 (m) och 1985/86:Jo727 (m).

I den förstnämnda motionen yrkas dels att miljökvalitetsnormer för luften
avseende vissa typer av luftföroreningar införs, dels att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att olika miljölagar bör kompletteras. I den
sistnämnda motionen begärs en utredning i syfte att reformera det miljörättsliga
systemet. Motionären anser att riksdagen bör slå fast att de långsiktiga
miljömålen är överordnade andra mål och bygger på ekologisk grundsyn.

Enligt jordbruksutskottets uppfattning bygger synpunkterna i motionerna
på samma grundsyn som naturresurs- och miljökommitténs betänkande.
Jordbruksutskottet anser det inte möjligt att i det nu aktuella reformarbetet
vidta åtgärder av den omfattning som kommittén föreslagit. Jordbruksutskottet
avstyrker motionerna.

Bostadsutskottet har ovan givit uttryck för samma uppfattning som
jordbruksutskottet. Även enligt bostadsutskottets mening bör motionerna
1984/85:2237 (m) och 1985/86:Jo727 (m) avslås av riksdagen.

Frågan om naturresursräkenskaper tas upp i centerpartiets partimotioner
1984/85:2244 yrkande 3 och 1985/86: Jo799 yrkande 22 båda yrkandena såvitt
nu är i fråga. I den sistnämnda motionen anförs att konsekvenserna för
naturresurser och miljö bör belysas på samma sätt som man i dag redovisar
t. ex. ekonomiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska effekter av
en föreslagen åtgärd.

Det kan rimligen inte finnas berättigade invändningar mot en uppfattning
som innebär att fullödig information om ett företags miljöpåverkan bör
vägleda beslutsfattande. Bostadsutskottet finner emellertid inte tillräcklig
anledning föreligga att föreslå riksdagen att ett system för naturresursräkenskaper
skall inrättas. Utskottet utgår från att regeringen vidtar de åtgärder
som befinns erforderliga för att belysa den miljöpåverkan som blir följden av
vissa etableringar inom ramen för den ordning för kunskapsförsörjning m. m.
som angivits i propositionen och som redovisats ovan.

Med hänvisning till det anförda avstyrks de båda partimotionerna från
centerpartiet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1985/86:88 yrkandena 1 och 4,

2. beträffande lagens rubrik

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:85 yrkande 1 beslutar att
lagens rubrik skall ges den i propositionen föreslagna lydelsen,

3. beträffande samhällsekonomisk bedömning

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1985/86:85 yrkande 2 antar 1 kap. 1 § med den lydelse som i bilaga 1 till
detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

4. beträffande en anknytning av FRP-riktlinjerna till vissa lagar
att riksdagen avslår motion 1985/86:88 yrkande 2 såvitt nu är i fråga,

BoU 1986/87:3

4 Riksdagen 1986187. 19 sami. Nr3

Rättelse: S. 55 rad 12 Står: behövlig Rättat till: obehövlig

5. beträffande utgångspunkterna för en naturresurslag
att riksdagen avslår motion 1985/86:93 yrkande 1,

6. beträffande sambandet mellan naturresurslagen och lagen om
skötsel av jordbruksmark m. m.

att riksdagen

a) avslår motion 1985/86:89 yrkande 1,

b) med anledning av regeringens förslag antar 1 kap. 2 § med den
lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets
förslag,

7. beträffande avvägning mellan konkurrerande intressen

att riksdagen avslår motion 1985/86:85 yrkande 8 såvitt nu är i fråga,

8. beträffande redovisning av ekologiskt känsliga områden
att riksdagen avslår motion 1985/86:85 yrkande 3,

9. beträffande jord- och skogsbrukets intressen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1985/86:85 yrkande 4, 1985/86:89 yrkande 2 och 1985/86:92 yrkande 1
antar 2 kap. 4 § med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande
betecknats som utskottets förslag och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om viss samrådsskyldighet,

10. beträffande innebörden av begreppet riksintresse
att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo514,

11. beträffande ett bredare utnyttjande av skogen
att riksdagen avslår motion 1985/86 :Jo301,

12. beträffande vattenkraftsprojekt som ingår i vattenkraftsplanen
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:89 yrkande 4 och
1985/86:91 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

13. beträffande totalförsvarets intressen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 2 kap. 9 § med
den lydelse som framgår av bilaga 1 till detta betänkande och avslår
motion 1985/86:93 yrkande 2 såvitt nu är i fråga,

14. beträffande företrädesrätt för försvarsintresset

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 2 kap. 10 § med
den lydelse som framgår av bilaga 1 till detta betänkande och avslår
motionerna 1985/86:89 yrkande 3 och 1985/86:93 yrkande 2 det
sistnämnda yrkandet såvitt nu är i fråga,

15. beträffande anläggningar som behövs för totalförsvaret

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 1 § andra
stycket första meningen med den lydelse som framgår av bilaga 1 till
detta betänkande och avslår motion 1985/86:93 yrkande 3 såvitt nu är i
fråga,

16. beträffande mineralbrytning i fjällområdena m. m.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 1 § andra
stycket andra meningen med den lydelse som framgår av bilaga 1 till
detta betänkande och avslår motionerna 1985/86:89 yrkande 5 och
1985/86:93 yrkande 3 det sistnämnda yrkandet såvitt nu är i fråga,

17. beträffande de primära rekreationsområdena

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 2 § med

BoU 1986/87:3

den lydelse som framgår av bilaga 1 till detta betänkande och avslår
motion 1985/86:85 yrkande 5,

18. beträffande riktlinjer för Vänern
att riksdagen avslår motion 1984/85:2146,

19. beträffande vindkraftsanläggningar på Öland
att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo515,

20. beträffande avvägningen mellan fritidsbebyggelsens och det
rörliga friluftslivets intressen

att riksdagen avslår motion 1985/86:85 yrkande 8 såvitt nu är i fråga,

21. beträffande ökade möjligheter till fritidsbebyggelse

att riksdagen avslår motion 1985/86: Bo402 yrkande 8 såvitt nu är i
fråga,

22. beträffande fritidsbebyggelse på Gotland m. rn.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 4 § med
den lydelse som framgår av bilaga 1 till detta betänkande och avslår
motion 1985/86:92 yrkande 3,

23. beträffande fritidsbebyggelse i fjällområdena

att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo402 yrkande 8 såvitt nu är i
fråga,

24. beträffande skogsbruk i de obrutna fjällområdena
att riksdagen avslår motion 1985/86:93 yrkande 4,

25. beträffande vattenkraftens roll i energibalansen
att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo305 yrkande 2,

26. beträffande överledning av Laisälvens vatten
att riksdagen avslår motion 1985/86:82,

27. beträffande utformningen av skyddet avseende huvudälvarna
att riksdagen avslår motion 1985/86:88 yrkande 2 såvitt nu är i fråga,

28. beträffande förstudier avseende huvudälvarna m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo519 såvitt nu är i fråga,

29. beträffande förstudier av i den fysiska riksplaneringen skyddade
älvsträckor såvitt inte avser huvudälvarna

att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo519 såvitt nu är i fråga,

30. beträffande de fyra huvudälvarna m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Bo501, 1985/86:Bo513 och
1985/86:Jo776 yrkande 13 och antar 3 kap. 6 § såvitt nu är i fråga,

31. beträffande Långan

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:85 yrkande 6,
1985/86:89 yrkande 6,1985/86:93 yrkande 5 samt 1985/86:Bo509 de tre
förstnämnda yrkandena såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 § såvitt nu är
i fråga med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats
som utskottets förslag,

32. beträffande Hylströmmen

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:85 yrkande 6,
1985/86:86 yrkande 2, 1985/86:89 yrkande 6, 1985/86:90 och 1985/
86:93 yrkande 5 det förstnämnda och de tre sistnämnda yrkandena
såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 § såvitt nu är i fråga med den lydelse
som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag.

BoU 1986/87:3

33. beträffande Haverö strömmar m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:85 yrkande 6 och
1985/86:89 yrkande 6 båda yrkandena såvitt nu är i fråga antar 3 kap.
6 § såvitt nu är i fråga med den lydelse som i bilaga 1 till detta
betänkande betecknats som utskottets förslag,

34. beträffande Hårkan

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:85 yrkande 6, 1985/86:89
yrkande 6 och 1985/86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i
fråga,

35. beträffande Ammerån

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:85 yrkande 6, 1985/86:89
yrkande 6 och 1985/86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i
fråga,

36. beträffande ytterligare överväganden m. m. om Ammerån

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

37. beträffande Edänge

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:85 yrkande 6, 1985/86:86
yrkande 1,1985/86:89 yrkande 6,1985/86:90 och 1985/86:93 yrkande 5
det förstnämnda och de tre sistnämnda såvitt nu är i fråga,

38. beträffande Eman m.fl. projekt

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:89 yrkande 6 och 1985/86:93
yrkande 5 båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

39. beträffande Klippen

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:87,1985/86:89 yrkande 6 och
1985/86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i fråga,

40. beträffande Råne älven

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:87,1985/86:89 yrkande 6 och
1985/86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i fråga,

41. beträffande Västerdalälven uppströms Hummelforsen m.fl.
projekt

att riksdagen avslår motion 1985/86:93 yrkande 5 såvitt nu är i fråga,

42. beträffande övergångsbestämmelse till NRL

att riksdagen antar bestämmelsen med den lydelse som i bilaga 1 till
detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

43. beträffande skydd för vattenområden och älvsträckor i övrigt
att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 6 § med
den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som
utskottets förslag,

44. beträffande prövning enligt 136 a § byggnadslagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:88 yrkande 3,

45. beträffande prövningsskyldighet avseende träfiberråvara

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:548, 1984/85:2677, 1985/
86:580 yrkande 2 och 1985/86:Bo507,

46. beträffande det kommunala inflytandet

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1985/86:83, 1985/86:84 yrkande 2, 1985/86:85 yrkande 7, 1985/86:93
yrkande 6 detta yrkande såvitt nu är i fråga, 1985/86:Bo511 samt

BoU 1986/87:3

1985/86:Bo512 yrkande 2 detta yrkande såvitt nu är i fråga antar 4 kap.
3 § med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som
utskottets förslag och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ytterligare överväganden,

47. beträffande undantag från krav på tillstånd

att riksdagen antar 4 kap. 4 § enligt regeringens förslag och avslår
motion 1985/86:93 yrkande 6 såvitt nu är i fråga,

48. beträffande tillståndsprövning avseende kärnbränslecykelns olika
led

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:785, 1984/85:2878 yrkande
13, 1985/86:84 yrkande 1 och 1985/86:Bo512 yrkande 2 de två
sistnämnda yrkandena såvitt nu är i fråga,

49. beträffande prövning avseende provborrning för kärnavfallsförvaring
m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:84 yrkande 1 såvitt nu är i fråga,

50. beträffande lagförslaget i vad det inte behandlats ovan

att riksdagen med bifall till regeringens förslag antar lagen med den
lydelse som framgår av bilaga 1 till detta betänkande,

51. beträffande ikraftträdande av NRL

att riksdagen beslutar att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1987,

52. beträffande FRP-riktlinjerna

att riksdagen med bifall till regeringens förslag beslutar att de av
riksdagen tidigare godkända riktlinjerna för hushållning med mark
och vatten inom ramen för den fysiska riksplaneringen inte skall gälla
sedan lagen om hushållning med naturresurser m. m. har trätt i kraft,

53. beträffande ett system för miljökonsekvensbeskrivningar

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2244 yrkande 3 och 1985/
86:Jo799 yrkande 22 båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

54. beträffande reformering av det miljörättsliga systemet

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2237 yrkandena 1 och 2 samt
1985/86:Jo727,

55. beträffande naturresursräkenskaper

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2244 yrkande 3 och 1985/
86:Jo799 yrkande 22 båda yrkandena såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 8 oktober 1986

På bostadsutskottets vägnar

Kjell A. Mattsson

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus Persson (s),
Erling Bager (fp), Per Olof Håkansson (s), Knut Billing (m), Margareta
Palmqvist (s), Bertil Danielsson (m)1, Rune Evensson (s), Birgitta Hambraeus
(c), Tore Claeson (vpk), Nils Nordh (s), Margareta Gard (m), Siw
Persson (fp), Britta Sundin (s) och Jan Sandberg (m)2.

BoU 1986/87:3

1 Vid behandling av mom. 1—27.

2 Vid behandling av mom. 28-55.

Reservationer

BoU 1986/87:3

1. Utformningen av skyddet av naturresurser m. m.

Knut Billing, Bertil Danielsson och Margareta Gard (alla m) anser - under
förutsättning av bifall till reservation 1 till bostadsutskottets betänkande
BoU 1986/87:1 - att utskottets yttrande och hemställan bort lyda:

Utskottet

1. Inledning

Sveriges natur har förvaltats av tidigare generationer. Den nuvarande
generationen har ett mycket stort ansvar när det gäller att föra detta arv
vidare.

En socialistisk grundsyn utgår från att allt kan och bör styras genom
politiska ingripanden. Den lämnar inget utrymme för de icke-materiella
värden som vår natur representerar.

Kombinationen av enskilt ägande och allemansrätt är av stor betydelse för
förståelsen och känslan för naturen.

Det enskilda ansvarstagandet är intimt förknippat med äganderätten.
Detta ansvarstagande har betytt mycket för naturvården i vårt land. Inte
minst gäller det de insatser som gjorts av generationer av jord- och
skogsbrukare för att forma, bevara och utveckla den naturmiljö som vi har i
dag. Samtidigt måste staten ha det yttersta ansvaret för miljöfrågorna. Den
har en skyldighet att med lagstiftning skydda miljövärden.

En viktig förutsättning för en förnuftig hushållning är ett spritt markägande.
Ju fler som äger mark desto större blir mångfalden. Flera alternativa sätt
att använda naturresurserna kommer att prövas. De förnuftigaste kommer
på sikt att få en allmän spridning. Det personliga ansvaret och intresset att
bevara naturresurserna för kommande generationer borgar för att inte
naturen skövlas.

Det är ur naturresurssynpunkt en mycket dålig lösning att staten är den
dominerande markägaren. Det personliga ansvaret saknas då helt. När
staten som har ansvar för lagstiftning och tillsyn också är dominerande ägare
riskerar hänsynen till naturvården att få vika för exploateringsintressena.
Domänverket har denna ställning inom de fjällnära skogarna. Verkets
framfart i dessa områden kan tjäna som avskräckande exempel.

Markanvändningen kan inte släppas helt fri. Så är t. ex. skogsvårdslagens
krav på återplantering förnuftigt och framåtsyftande. Vissa naturområden
som t. ex. hagmarker riskerar att försvinna om inte åtgärder vidtas för att
bevara dem. Naturen får dock inte bli ett museum. Dagens natur- och
kulturlandskap är till allra största delen ett resultat av människans åtgärder.
Lagstiftningen bör inriktas på att skydda de växter och djur som riskerar att
försvinna. Det är rimligt att undanta de naturområden som är särskilt
skyddsvärda från exploatering.

Regeringen föreslår att hushållningen med naturresurser m.m. skall
regleras i en ny lag (NRL). Eftersom förslaget skall täcka alla tänkbara
situationer är det med nödvändighet vagt och oprecist. Med hjälp av NRL

kan i stort sett varje ingrepp i naturen försvaras eller förhindras. En mycket
lång uppräkning görs av områden och verksamheter vilka bedöms vara av
riksintresse. Närmare en tredjedel av Sveriges areal berörs. Därtill kommer
områden som kommer att bedömas som intressanta ur regional och
kommunal synvinkel. Ju fler och större områden som skall omfattas av
särskilt hänsynstagande desto mindre hänsyn kommer resp. område att få.
För att få ett effektivt skydd bör de skyddsvärda områdena begränsas. På så
sätt får staten resurser att ta det ekonomiska ansvaret för skötsel av
områdena och att ge markägarna full ersättning för intrång och marklösen.

NRL är inte tänkt att i sig vara en heltäckande lagstiftning utan
vattenlagen, naturvårdslagen m. fl. skall innehålla det reella skyddet. Enligt
vår mening ger dessa lagar erforderligt skydd. NRL är därför obehövlig.
Gällande byggnadslagstiftning ger tillsammans med FRP-riktlinjerna ett
fullgott skydd för bevarandeintressena. Lagstiftningen och riktlinjerna är
också en god utgångspunkt för en avvägning mellan dessa intressen och
rimliga exploateringsintressen.

2. Jord- och skogsbrukets ställning m. m.

Jord- och skogsbrukets betydelse för vårt land är mycket stor. I avsikt att
bevara men också utveckla dessa näringar har statsmakterna vidtagit olika
åtgärder av både juridisk och ekonomisk natur. Emellertid finns inte
tillräckliga motiv att hävda att näringarna skulle ges ställning som riksintressen.
Om så skulle ske kommer den övervägande delen av landets yta att vara
av riksintresse, något som i sin tur innebär att begreppet som sådant
urholkas. Inte heller kan utskottet inse att de som är verksamma i näringarna
skulle vara betjänta av att vid varje förändring av verksamhetens inriktning
bli tvungna att rådgöra med olika sektorsmyndigheter.

Vad nu anförts om begreppet riksintresse har tagits upp i motion
1985/86:Bo514 (m). I motionen anförs att begreppet urholkats i förhållande
till vad som gällde när det infördes i början av 1970-talet. Motionärerna anför
vidare att varken de areella näringarna eller det rörliga friluftslivets intressen
bör klassas som riksintressen.

Som framgått ovan delar utskottet denna mening i vad avser jord- och
skogsbruket. Vad utskottet anför i nästa avsnitt om de primära rekreationsområdena
ligger också i linje med denna uppfattning.

Utskottet bör med anledning av motionen som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet anfört om begreppet riksintresse.

3. Primära rekreationsområden

De primära rekreationsområdena har huvudsakligen tillkommit i regionalpolitiskt
syfte. De har inte styrts av var människor faktiskt önskar tillbringa
sin semester. Moderata samlingspartiet har under flera år krävt att de
primära rekreationsområdena skall slopas. De har aldrig fyllt någon funktion
och kan därför anses ha spelat ut sin roll. Detta framförs också i motion
1985/86:85. Motionen är tillgodosedd om de primära rekreationsområdena
utmönstras ur nuvarande lagstiftning.

BoU 1986/87:3

4. Vindkraft

BoU 1986/87:3

Beträffande vindkraftverk anförs bl. a. i propositionen att om en utbyggnad
av stora vindkraftsanläggningar aktualiseras t. ex. på Öland det finns
anledning utgå från att regeringen genom beslut i varje enskilt fall förbehåller
sig prövningen av sådana anläggningar. En sådan prövning torde, fortfarande
enligt propositionen, komma att utfalla så att omfattande vindkraftsutbyggnader
inte kan tillåtas.

Det bör emellertid erinras om att en särskild utredare tillkallats med
uppgift att föreslå lämpliga lägen för stora vindkraftsaggregat i Sverige. Som
framgått ovan anser regeringen dock att det kan visa sig nödvändigt att
lokalisera stora vindkraftverk till Öland.

I motion 1985/86:Bo515 (m) föreslås riksdagen uttala att någon utbyggnad
av större vindkraftsanläggningar inte skall ske på Öland. Motionärerna anför
bl. a. att vindkraften inte är någon problemfri kraftkälla. Bullret från dessa
kraftverk kan vara mycket besvärande. Störningar på radio- och TVmottagningarna
uppstår. Markåtgång är ansenlig. Landskapsbilden påverkas
negativt.

Vad nu anförts är allvarligt allmänt sett och inte mindre allvarligt vad
beträffar Öland med dess omvittnat värdefulla och känsliga natur; en natur
som betyder så mycket för så många inte minst i vad avser rekreation och
rörligt friluftsliv.

Tilläggas bör att den satsning på vindkraft som en majoritet av riksdagen
uttalat sig för innebär att ca 4 500 vindkraftsaggregat skulle behövas byggas.

Utan att nu ta ställning till var lokaliseringen av dessa kraftverk skall ske
föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Bo515 (m)
uttalar att någon utbyggnad av större vindkraftsanläggningar inte skall ske på
Öland.

5. Fritidsbebyggelse

Regeringens förslag till NRL kommer att minska möjligheterna för människor
att bygga sig fritidshus. Den fritidsbebyggelse som släpps fram är
stugbyar och campingplatser.

Enligt utskottets mening söker sig de flesta människor till olika grader av
avskildhet under sin semester. Det är inte campingstugor, semesterbyar eller
andra kollektiva semesterformer de flesta spontant väljer som rekreation.
Sverige är tillräckligt glesbefolkat för att möjliggöra en ökad fritidshusbebyggelse,
utan att väsentliga naturvärden träds förnär. Detta gäller även i våra
fjälltrakter och runt många av våra sjöar.

En komplettering av befintlig bebyggelse i t. ex. gamla byar, fiskelägen och
på skärgårdsöar låter sig väl göras utan att dess karaktär förändras.

Utskottet tillstyrker moderata samlingspartiets partimotion 1985/
86:Bo402 yrkande 8 om att ökade möjligheter till fritidsbebyggelse bör
kunna komma till stånd.

6. Vattenkraft

BoU 1986/87:3

I mitten av 1970-talet uttalade riksdagen att vattenkraften skulle byggas ut till
66 TWh. Vid den tiden var energiläget annorlunda än i dag. Oljekriserna,
kärnkraftsomröstningen och dess effekter för energibehovet och energisparande
var inte kända.

I början av 1980-talet hade regeringsingripanden och vattendomar mot en
utbyggnad gjort det svårt att nå det uppsatta målet. Vattenkraftberedningen
tillsattes för att klara ut vilka älvsträckor som inte borde exploateras och vilka
som i första hand borde byggas ut. Moderata samlingspartiet reserverade sig
mot detta förfarande. Enligt partiets uppfattning är den prövningsordningen
enligt vattenlagen den som bör tillämpas.

I detta sammanhang finns anledning att beröra prövningen av projektet
Ammeråns överledning. Enligt vad utskottet erfarit har överläggningar
mellan berörda kraftföretag och Ragunda kommun ägt rum beträffande
ekonomisk kompensation m. m. utanför vad som kunde bli följden enligt
vattenlagen. I linje med vad ovan uttalats bör sådana överläggningar inte äga
rum, något som 1984 och 1985 framhållits i reservationer (m) till bostadsutskottets
betänkande BoU 1983/84:30 resp. BoU 1984/85:25.

Vattenkraftens utveckling måste ses i ett vidare energipolitiskt sammanhang.
Speciellt måste kärnkraftens framtid vägas in. En avveckling av
kärnkraften skulle ställa krav på en betydande vattenkraftsutbyggnad. Ingen
älv kan då anses vara helt undantagen. Skall vattenkraften byggas ut skall det
ske av tvingande energiförsörjningsskäl. Vattenkraftsutbyggnad av sysselsättningsskäl
är alltid oacceptabel.

Mot bakgrund av detta anser vi att målet om 66 TWh nu har förlorat sin
aktualitet. För närvarande är det möjligt att avstå från att utnyttja
substantiellt mer vattenkraft än i dag. De älvar och älvsträckor som är
undantagna från prövning i vattendomstolen bör förbli så. Det är viktigt att
inte i onödan utsätta värdefulla naturområden för störningar som kan visa sig
obehövliga. Former bör sökas för att i avvaktan på bättre beslutsunderlag
skydda ytterligare älvsträckor.

Beträffande skyddsvärda vattenområden och älvsträckor anser utskottet
att de nuvarande FRP-riktlinjerna i detta avseende är till fyllest med fyra
kompletteringar. Dessa kompletteringar är Hylströmmen i Voxnan, Haverö
strömmar i Ljungan, Nedre Långan i Indalsälven samt Råneälven. De tre
förstnämnda kompletteringarna har utskottet tidigare (BoU 1984/85:25)
uttalat sig för. Beträffande Råneälven vill utskottet anföra följande.

Råneälven är i storleksordning landets femte största inte utbyggda älv.
Den är av stor betydelse för rekreation och friluftsliv inte bara för
befolkningen i Norrbotten utan även utanför länet. Området i älvens närhet
är i det närmaste helt oexploaterat. Älven är av stor betydelse för fisket, inte
minst för kräftfisket. Ca 20 000 kräftor tas upp årligen. En utbyggnad av
älven skulle drabba renskötseln hårt. Bl. a. skulle effekterna av en utbyggnad
bli ytterst kännbara för Gällivare skogssameby. Vidare kommer försurningen
och urlakningen vid en utbyggnad att mycket menligt påverka den
återstående älvsträckan och det omgivande landskapet. Mot denna bakgrund
förordas att Råneälven, precis som de fyra outbyggda huvudälvarna,
undantas från utbyggnad. Utskottet förutsätter att vattenrättsägarna kom -

penseras för de kostnader detta beslut kan innebära.

Vad nu anförts om kompletteringar av FRP-riktlinjerna innebär att vad i
motionerna 1985/86:85 (c), 1985/86:86 (fp), 1985/86:87 (c), 1985/86:89 (c),
1985/86:90 (c), 1985/86:93 (vpk), 1985/86:Bo501 (m) och 1985/86:Bo509 (m)
yrkats, har tillgodosetts i motsvarande delar.

Den lagstiftningsteknik m. m. som utskottet förordar innebär alltså att
älvar som skall skyddas omfattas av FRP-riktlinjerna och att de räknas upp i
11 kap. 1 § vattenlagen (1983:291). Utskottet kommer vid behandlingen av
proposition 1985/86:90 om följdlagstiftningen till NRL m. m. att föreslå att
de ovan nämnda älvsträckorna tas in i detta lagrum samt att lagen förses med
en övergångsbestämmelse av innebörd att äldre bestämmelser skall gälla i
mål som enligt VL anhängiggjorts före ikraftträdandet av lagen. Detta
innebär i sin tur att älvar m. m. som i dag inte omfattas av FRP-riktlinjerna
men som är föremål för prövning enligt VL skall prövas även efter att den nu
förordade lagändringen trätt i kraft.

8. Provning av vissa verksamheter m. m.

I propositionen föreslås att det kommunala vetot inskränks. Bostadsutskottet
vill anföra följande om det kommunala vetot.

Kommunerna bör liksom i dag ha ett betydande inflytande äver de
industrietableringar m. m. som omfattas av vetot. Det kan emellertid finnas
vissa anläggningar som har en sådan nationell betydelse att de måste kunna
lokaliseras inom landet. Om alla kommuner som kan komma i fråga
motsätter sig en lokalisering i ett sådant fall skulle etableringen, med ett
kommunalt veto, inte kunna komma till stånd inom landet. Aven i sådana
situationer måste det enligt utskottets mening emellertid vara möjligt att
fatta beslut om en lokalisering. Kommunens uppfattning måste därvid
tillmätas en betydande tyngd och tillgodoses så långt möjligt. Det är också av
stor vikt och närmast självklart att av det utredningsmaterial som skall ligga
till grund för ett beslut om etablering framgår att någon lämpligare
lokalisering inte står att finna.

Vad rör frågan om inskränkning av det kommunala vetot vill utskottet
förorda att denna fråga ytterligare övervägs inom regeringens kansli eller i
annan ordning. Utan att närmare binda dessa överväganden anser utskottet,
som också framgått ovan, att det mot en kommuns avstyrkan och med de
förbehåll utskottet ovan givit uttryck för måste vara möjligt att fatta beslut
om lokalisering av sådana etableringar. En lösning på den fråga som nu
behandlas bör utgå från detta synsätt. Det kan emellertid finnas anledning att
ytterligare överväga bl. a. vilka utredningar m. m. som skall läggas till grund
för ett tillståndsbeslut samt hur kommunens synpunkter m. m. efter tillåtlighetsprövningen
skall komma till uttryck bl. a. i vad avser lokaliseringen i

BoU 1986/87:3

detalj och den närmare utformningen av anläggningen. Regeringen bör efter
dessa överväganden och efter vederbörlig beredning för riksdagen lägga fram
ett nytt förslag i frågan.

Vad nu anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Härigenom tillgodoses förslag i motionerna 1985/86:83 (c), 1985/86:84 (c),
1985/86:85 (c), 1985/86:93 (vpk), 1985/86:Bo511 (c) och 1985/86:Bo512 (c).

Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt frågan om prövning av
skogsråvara. Skogsråvara bör användas där alternativvärdet är högst. Det är
marknaden som ger dessa signaler. En prövningsskyldighet för anläggningar
som förbrukar träfiberråvara snedvrider konkurrensen och är negativ ur
resurslokaliseringssynpunkt. Den prövningsskyldighet som enligt 136 a § BL
finns bör upphävas. Riksdagen bör med anledning av motionerna 1984/
85:548 (c), 1984/85:2677 (m), 1985/86:580 (c) och 1985/86:Bo507 (m) som sin
mening ge regeringen detta till känna.

9. Hemställan

Utskottet hemställer1

att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:548, 1984/
85:2677,1985/86:83,1985/86:84 yrkande 2,1985/86:85 yrkandena2,5,
6 och 7, 1985/86:86 yrkande 2, 1985/86:87, 1985/86:88, 1985/86:89
yrkande 6, 1985/86:90, 1985/86:93 yrkandena 5 och 6, 1985/86:580
yrkande 2,1985/86:Bo402 yrkande 8,1985/86:Bo501,1985/86:Bo507,
1985/86:Bo509, 1985/86:Bo511, 1985/86:Bo514 och 1985/86:Bo515,

a) avslår proposition 1985/86:3 samt motionerna 1984/85:785,1984/
85:2146,1984/85:2237,1984/85:2244 yrkande 3,1984/85:2878 yrkande
13,1985/86:82,1985/86:84 yrkande 1,1985/86:85 yrkandena 1,3,4och
8, 1985/86:86 yrkande 1, 1985/86:89 yrkandena 1-5, 1985/86:91,
1985/86:92 yrkandena 1 och 3, 1985/86:93 yrkandena 1-4, 1985/
86:Bo305 yrkande 2, 1985/86:Bo512 yrkande 2, 1985/86:Bo513,
1985/86:Bo519,1985/86: Jo301,1985/86: Jo727,1985/86:Jo776 yrkande
13 och 1985/86:Jo799 yrkande 22,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Utformningen av en naturresurslag

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anser - under förutsättning av bifall
till reservation 2 till bostadsutskottets betänkande BoU 1986/87:1 - att
utskottets yttrande och hemställan bort lyda:

BoU 1986/87:3

1 Vid bifall till denna hemställan förfaller utskottets hemställan i helhet.

Utskottet

BoU 1986/87:3

1. Inledning

I proposition 1985/86:3 om en lag om hushållning med naturresurser m. m.
(NRL) finns bestämmelser som i allt väsentligt ersätter de verksamhetsanknutna
och de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Lagen
avses också ersätta byggnadslagens 136 a § om regeringsprövning av vissa
industrianläggningar.

Utskottet instämmer med vad i folkpartiets partimotion 1985/86:89 anförts
om vikten av att den fysiska riksplaneringens riktlinjer lagfästs. Emellertid
förutsätter NRL att också en ny plan- och bygglag (PBL) antas av riksdagen.
I sitt betänkande BoU 1986/87:1 har utskottet påvisat att propositionen om
en ny PBL har sådana brister att den inte kan läggas till grund för ett
utskottets förslag till riksdagen. Utskottet hänvisar till vad i betänkandet
BoU 1986/87:1 anförts i frågan.

Det finns dock goda motiv för uppfattningen att ge olika grundläggande
och särskilda hushållningsbestämmelser ett sådant ökat skydd som en
lagreglering onekligen innebär. Utskottet förordar därför att riksdagen - i
avvaktan på att en ny PBL efter ytterligare beredning förverkligas - antar en
lag om hushållning med naturresurser m. m. En sådan lag med den inriktning
som utskottet föreslår i det följande låter sig väl förenas med nu gällande
byggnadslagstiftning. Den lagrådsremiss som mittenregeringen lade fram
1982 är, i allt väsentligt, utgångspunkten för utskottets förslag. Det förtjänar
redan nu att strykas under att det förslag som utskottet nu lägger fram i högre
grad än förslaget i proposition 1985/86:3 är till båtnad för naturvården och
dess intressen. I huvudsak bygger utskottets förslag - förutom på den
ovannämnda lagrådsremissen - på förslaget i folkpartiets partimotion
1985/86:89.

2. Inledande bestämmelser

Förutom en anknytning mellan den nu föreslagna lagen och de lagar som
finns angivna i regeringsförslaget bör lagens inledande bestämmelser kompletteras
så att en anknytning sker också till luftfartslagen (1979:257).

Lagens 1 § bör innehålla ett andra stycke av denna innebörd. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i dessa författningar.

3. Grundläggande hushållningsbestämmelser

Vad rör de i regeringsförslaget i 2 kap. angivna grundläggande hushållningsbestämmelserna
delar utskottet den principiella innebörd dessa bestämmelser
givits i propositionen, dock med vissa väsentliga tillägg och ändringar.

För det första bör skyddet av jordbruksmark - till skillnad från vad i
propositionen föreslagits - liksom hittills vara ett riksintresse. Som anförts i
folkpartiets partimotion visar erfarenheterna att det är nödvändigt med
strikta hushållningsbestämmelser för att jordbruksintresset skall kunna
hävda sig i rimlig grad. Utskottet hänvisar i denna del även till vad som
anförts i den avvikande meningen (fp) till jordbruksutskottets yttrande JoU

1985/86:3 y. Där sägs bl. a. att skyddet av jordbruksmark mot bebyggelse och
annan exploatering liksom hittills bör vara ett riksintresse. Erfarenheterna
hittills visar att det är nödvändigt med strikta hushållningsbestämmelser och
möjlighet till direkt statligt ingripande för att detta intresse skall kunna hävda
sig.

För det andra bör lagen om riksintressen inte, såsom föreslås i propositionen,
innehålla någon regel som automatiskt innebär att försvarsintresset
skall prioriteras i förhållande till övriga riksintressen. Samma inställning
redovisas för övrigt i den avvikande meningen (fp) till försvarsutskottets
yttrande 1985/86:4 y.

4. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i
landet

De geografiska riktlinjerna i FRP bör lagregleras i en lag om hushållning med
mark- och vattenområden varvid omfattningen av dem i allt väsentligt bör
utformas i enlighet med 3 kap. i NRL-förslaget utom såvitt avser mineralbrytning
inom de obrutna fjällområdena, skyddet för vissa vattenområden och
älvsträckor och tillvaratagande av vissa intressen inom de s.k. primära
rekreationsområdena.

Lagen bör utformas så att skydd mot mineralbrytning i de obrutna
fjällområdena blir effektivt. Regeringens förslag kan varken ur principiell
eller faktisk synpunkt accepteras i detta avseende.

Vad rör skyddet för vissa vattenområden och älvsträckor bör lagen ges den
omfattning den erhållit i propositionen med vissa tillägg. Sålunda bör utöver
regeringens förslag i en lag om riksintressen skyddas även Emån och Råneälv
i dess helhet. I Indalsälven bör Ammerån, Långan nedströms Landsjön och
Hårkan skyddas i dess helhet.'Dessutom bör Gideälven uppströms Björnafallet
och Voxnan uppströms Edsbyn tillföras lagen. Följande älvsträckor bör
också ingå i lagen: I Umeälven sträckan mellan Överuman och Laisan
(Klippen). I Klarälven bör Strängsforsen skyddas. I Ljusnan skyddas
sträckan mellan Larsforsen och Arbråsjöarna. I Ångermanälven skyddas
Meåforsen och i Ljungan sträckan mellan Havern t. o. m. Kölsillreströmmarna.
Slutligen skall i Luleälv sträckan mellan Vietas och St. Lulevattnet
(Jaurekaska) skyddas.

Behov av övergångsbestämmelser avseende prövningen av vattenområdena
och älvsträckorna saknas enligt utskottets mening.

Med den uppläggning av lagstiftningen som utskottet nu förordar behövs
inte några särskilda föreskrifter om de primära rekreationsområdena. Den
del av riktlinjerna som syftar till att bevara värdefulla delar av områdena för
friluftsliv, naturvård och kulturminnesvård tillgodoser i allt väsentligt dessa
intressen.

Vad nu anförts innebär ett bifall till folkpartiets partimotion 1985/86:89
samt helt eller delvis till centerpartiets partimotion 1985/86:85 och vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:93 samt till motionerna 1985/
86:86 (fp), 1985/86:87 (c), 1985/86:90 (c) och 1985/86:Bo509 (m).

I motion 1985/86:519 (fp) föreslås bl. a. att några förstudier av FRPskyddade
älvsträckor inte skall få genomföras. Om riksdagen antar en NRL

BoU 1986/87:3

enligt utskottets förslag tillgodoses syftet med motion 519 (fp), varför den
avstyrks.

5. Tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar

Tillåtligheten av vissa industrianläggningar regleras i dag enligt 136 a §
byggnadslagen. Skäl saknas att ändra detta lagrum. Utskottet kan inte nu
acceptera regeringens förslag om att det s. k. kommunala vetot skulle luckras
upp så att regeringen i vissa fall mot en kommuns vilja skall kunna besluta om
industrietableringar m. m. som omfattas av 136 a § BL. Emellertid kan
finnas anledning att överväga frågan ytterligare. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. I princip tillstyrker utskottet partimotionerna
från moderata samlingspartiet (motion 1985/86:Bo501), centerpartiet och
vänsterpartiet kommunisterna samt motionerna 1985/86:83 (c), 1985/86:84
(c) yrkande 2, 1985/86:Bo511 (c) och 1985/86:Bo513 (c).

6. Vissa övriga frågor

Utskottet vill ta upp två frågor som inte direkt rör den i detta betänkande
behandlade lagstiftningen.

Den första frågan gäller vattenkraftens roll i energibalansen.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för att vattenkraftens roll i energibalansen
bör medge en årlig produktionsnivå om 66 terawattimmar (TWh).

I folkpartiets partimotion 1985/86:Bo305 yrkande 2 föreslås riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna att någon ytterligare vattenkraftsutbyggnad
utöver 66 TWh/år inte skall ske.

Enligt utskottets mening finns anledning för riksdagen att genom ett
uttalande ånyo stryka under vikten av att den ovan nämnda årliga produktionsnivån
ligger fast. Ett sådant uttalande blir särskilt meningsfullt mot
bakgrund av att energibalansens sammansättning kommer att förändras
ganska väsentligt bl. a. när kärnkraften avvecklas. Utskottet tillstyrker
sålunda folkpartiets partimotion 1985/86:Bo305 yrkande 2.

Den andra frågan som utskottet tar upp i detta avsnitt rör prövningen
enligt vattenlagen av den framtida vattenkraftsutbyggnaden. Denna fråga
har aktualiserats i propositionen, i folkpartiets partimotion 1985/86:89 samt i
motion 1985/86:91 (c). I propositionen anför bostadsministern (s. 76) att det
är självklart att fallsträckor, som enligt riksdagens beslut bör få byggas ut för
att energitillförseln skall tillgodoses i enlighet med besluten om energipolitiken,
skall omfattas av det särskilda skyddet som tillkommer områden av
riksintresse.

Vad i propositionen anförts kan ge anledning till missförstånd. Riksdagen
bör, med instämmande av vad i de båda motionerna föreslagits, som sin
mening ge regeringen till känna att den nuvarande ordningen för utbyggnad
av vattenkraften naturligtvis fortfarande innebär att inte alla de fallsträckor
och vattenområden som ingår i vattenkraftsplanen faktiskt skall byggas ut.

BoU 1986/87:3

7. Sammanfattning

BoU 1986/87:3

Vad utskottet ovan anfört innebär att en rimlig avvägning mellan bevarandeintressena
och exploateringsintressena uppnåtts. Utskottets förslag innebär,
som framgått ovan, påtagliga förbättringar jämfört med regeringens proposition.
Att den lagtekniska lösningen avsevärt skiljer sig från regeringens
förslag om en NRL har sin grund i att utskottet i betänkande BoU 1986/87:1
om en ny plan- och bygglag beslutat föreslå riksdagen att hos regeringen
begära ett nytt förslag till plan- och bygglag. I avvaktan på att detta förslag
kan förverkligas är det alltså nödvändigt att nu lagreglera FRP-riktlinjerna i
en lag om hushållning med mark- och vattenområden av riksintresse. Som
också framgått ovan föreslår utskottet riksdagen att anta en sådan lag. I
bilaga 2 till detta betänkande finns intaget utskottets lagförslag.

Vad nu förordats innebär att utskottet föreslår att riksdagen med
anledning av folkpartiets partimotioner 1985/86:89 i dess helhet och 1985/
86:Bo305 yrkande 2 samt motion 1985/86:88 yrkande 1, 1985/86:91 (c) och i
princip motionerna 1985/86:83 (c), 1985/86:84 (c) yrkande 2, 1985/86:85
yrkande 4, 1985/86:86 (fp), 1985/86:87 (c), 1985/86:90 (c), 1985/86:93
yrkandena 3, 5 och 6 såvitt nu är i fråga, 1985/86:Bo509 (m), 1985/86:Bo511
(c) och 1985/86:Bo513 (c) antar ett lagförslag enligt vad som ovan förordats.
Proposition 1985/86:3 samt övriga i detta betänkande behandlade motionsyrkanden
avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer 1

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:83,1985/86:84
yrkande 2, 1985/86:85 yrkandena 4, 6 och 7, 1985/86:86, 1985/86:87,
1985/86:88 yrkande 1, 1985/86:89 yrkandena 2-6, 1985/86:90, 1985/
86:91, 1985/86:93 yrkandena 2-6, 1985/86:Bo305 yrkande 2, 1985/
86:Bo501, 1985/86:Bo509, 1985/86:Bo511, 1985/86:Bo512 yrkande 2
och 1985/86:Bo513

a) avslår proposition 1985/86:3 samt motionerna 1984/85:548, 1984/
85:785, 1984/85:2146, 1984/85:2237, 1984/85:2244 yrkande 3, 1984/
85:2677, 1984/85:2878 yrkande 13, 1985/86:82, 1985/86:84 yrkande 1,
1985/86:85 yrkandena 1-3, samt 5 och 8,1985/86:88 yrkandena 2-4,
1985/86:89 yrkande 1, 1985/86:92 yrkandena 1 och 3, 1985/86:93
yrkande 1, 1985/86:580 yrkande 2, 1985/86:Bo402 yrkande 8, 1985/
86:Bo507, 1985/86:Bo514, 1985/86:Bo 515, 1985/86:Bo519, 1985/
86:Jo301,1985/86: Jo727,1985/86 :Jo776 yrkande 13 och 1985/86: Jo799
yrkande 22,

b) antar som bilaga 2 till detta betänkande fogat förslag till lag om
hushållning med naturresurser m. m.,

c) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
vattenkraftens roll i energibalansen, om prövning enligt vattenlagen

1 Vid bifall till denna hemställan förfaller utskottets hemställan i helhet.

av den framtida vattenkraftsutbyggnaden samt om den kommunala
vetorätten.

3. Utgångspunkterna för en naturresurslag (mom. 5)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 13 som börjar ”Inte heller
utskottet” och slutar ”utskottet motionsyrkandet” bort lyda:

De tre grunddragen på vilka NRL vilar är en lagreglering av FRPriktlinjerna,
gemensam grund för allt resursutnyttjande samt ett ökat
kommunalt inflytande. Utskottet delar denna uppfattning. Dessa utgångspunkter
är dock inte tillräckliga för att uppfylla vad i propositionen (s. 14)
anförs om vikten av ”att slå vakt om den materiella grunden för produktion
och välfärd också för framtida generationer”.

För att ge reellt innehåll åt även denna målsättning krävs en mera ambitiös
ansats än den som bildat utgångspunkten för regeringens förslag. Som
framhålls i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:93 har
naturresurs- och miljökommittén i betänkandet SOU 1983:56 Naturresursers
utnyttjande och hävd givit uttryck för en målsättning som bör ligga till grund
för en NRL. Kommittén framhåller bl. a. att en naturresurshushållning bör
omfatta alla led i naturresursutnyttjandet och att hushållningen i solidaritet
med kommande generationer bör syfta till att på såväl lång som kort sikt bl. a.
trygga försörjningen.

Utskottet, som liksom motionärerna anser att naturresurskommitténs
bredare hushållningsperspektiv bör vara utgångspunkten, föreslår att riksdagen
med bifall till motionens yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad nu anförts och hos regeringen begär förslag i enlighet härmed.

dels utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande utgångspunkterna för en naturresurslag
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:93 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Totalförsvarets intressen (mom. 13)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 20 som börjar ”1 sitt” och slutar
”avstyrks sålunda” bort lyda:

Utskottet anser att totalförsvarets intressen prioriterats för kraftigt i
NRL-förslaget. Enligt 2 kap. 9 § har områden för totalförsvaret givits
ställning som riksintressen.

Den uppfattning som förs fram i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:93 delas av utskottet. Där framhålls vikten av en stark civil
samhällelig motståndskraft och ifrågasätts det starka inflytande som det
militära systemet skaffat sig inom snart sagt alla samhällsområden. NRLförslagets
starka framhävande av försvarets intressen bör tonas ned.

BoU 1986/87:3

Utskottet föreslår därför att 2 kap. 9 § utgår ur lagförslaget i enlighet med
yrkande 2 i motionen såvitt nu är i fråga.

dels utskottet under 13 bort hemställa

13. beträffande totalförsvarets intressen

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:93 yrkande 2 såvitt nu är i
fråga och med avslag på regeringens förslag inte antar 2 kap. 9 §,

5. Företrädesrätt för försvarsintresset (mom. 14)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 21 som börjar ”Även dessa” och
slutar ”bostadsutskottet motionsyrkandena” bort lyda:

I 2 kap. 10 § första stycket sista meningen anges att totalförsvarets
intressen i princip inte bara skall tillgodoses utan att de skall ges företräde.
Denna mening bör utgå ur lagtexten. Därmed tillgodoses vad i vänsterpartiet
kommunisternas och i folkpartiets partimotioner föreslagits.

Det är enligt utskottets uppfattning oacceptabelt att ett sektorsintresse
under alla förhållanden skall ges företräde. Om olika intressen skall kunna
vägas mot varandra får inte ett samhällsintresse redan från början ges ett
totalt övertag.

Vad nu anförs ligger helt i linje inte bara med vad i de ovannämnda
partimotionerna föreslagits utan också med vad i den avvikande meningen
(fp) till försvarsutskottets yttrande FöU 1985/86:4 y betonats.

dels utskottet under 14 bort hemställa

14. beträffande företrädesrätt för försvarsintresset

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:89 yrkande 3 och
1985/86:93 yrkande 2 det sistnämnda yrkandet såvitt nu är i fråga och
med avslag på regeringens förslag inte antar 2 kap. 10 § första stycket
andra meningen,

6. Anläggningar sorn behövs för totalförsvaret (mom. 15)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 22 som börjar ”Mot vad” och
slutar ”hänvisning härtill” bort lyda:

I 3 kap. 1 § andra stycket första meningen anges att bestämmelserna i
kapitlet inte utgör hinder bl. a. för utförandet av anläggningar som behövs för
totalförsvaret.

Utskottet föreslår att denna mening utgår. Utskottet hänvisar till vad ovan
med anledning av vad i vänsterpartiet kommunisternas motion 1985/86:93
anförts om totalförsvarets intressen. Dessa försvarsintressen har prioriterats
alltför starkt i regeringsförslaget. Meningen bör därför utgå. Motionens
yrkande 3 såvitt nu är i fråga tillstyrks av utskottet.

dels utskottet under 15 bort hemställa

15. beträffande anläggningar som behövs för totalförsvaret

5 Riksdagen 1986187. I9saml. Nr3

Rättelse: S. 70 rad 3 Står: kraftbolagen meningsfulla Rättat till: kraftbolagen inte
meningsfulla

BoU 1986/87:3

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:93 yrkande 3 såvitt nu är i
fråga och med avslag på regeringens förslag inte antar 3 kap. 1 § andra
stycket första meningen,

7. Mineralbrytning i fjällområdena m. m. (mom. 16)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 23 som börjar ”Utskottet vill” och
slutar ”fråga föreslagits” bort lyda:

I en avvikande mening (fp, vpk) till näringsutskottets yttrande NU
1985/86:3 y anförs att det inte är motiverat att mineralutvinning till följd av
den föreslagna undantagsbestämmelsen i 3 kap. 1 § NRL skall kunna komma
till stånd även i områden som åtnjuter särskilt skydd mot exploateringsföretag.
Bestämmelsen syftar främst till att göra det möjligt att utvinna mineral i
de obrutna fjällområdena.

I den avvikande meningen sägs vidare att inget tyder på att nya
utvinningsprojekt i dessa områden skulle kunna få någon avgörande
betydelse för landets försörjning med vissa mineral. Den föreslagna undantagsbestämmelsen
bör därför utgå.

Inte heller från de utgångspunkter bostadsutskottet närmast har att beakta
finns skäl till annan bedömning. Vad nu föreslagits innebär en tillstyrkan av
vad i vänsterpartiet kommunisternas och folkpartiets partimotioner yrkats.

dels utskottet under 16 bort hemställa

16. beträffande mineralbrytning i fjällområdena m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:89 yrkande 5 och
1985/86:93 yrkande 3 det sistnämnda yrkandet såvitt nu är i fråga och
med avslag på regeringens förslag inte antar 3 kap. 1 § andra stycket
andra meningen,

8. De primära rekreationsområdena och riktlinjer för Vänern
m. m. (mom. 17 och mom. 18 motiveringen)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 24 som börjar ”Bostadsutskottet
delar” och slutar ”propositionens förslag”,

dels den del av utskottets betänkande på s. 25 som börjar ”Genom vad” och
slutar ”motion 1984/85:2146 (s)” bort lyda:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de s. k. primära rekreationsområdena
numera torde ha spelat ut sin roll. På lokal och regional nivå
har skett en planering för turism och friluftsliv inom de aktuella områdena.
Områdena är heller inte så klart avgränsade att det är självklart att de skall bli
föremål för de speciella bedömningar som blir följden av att de intas i NRL.
Kommunförbundet har i sitt remissvar på den departementspromemoria som
låg till grund för propositionen framhållit att särskilda rekreationsområden
inte bör pekas ut eftersom turism och friluftsliv är av betydelse för alla
kommuner.

BoU 1986/87:3

Sorn anges i centerpartiets partimotion bör därför 3 kap. 2 § utgå.

Vad i motion 1984/85:2146 (s) anförts om riktlinjer för Vänern torde
tillgodoses utan någon riksdagens begäran därom. Motionen avstyrks.

dels den del av utskottets betänkande på s. 24 som börjar "I skrivelse” och
slutar ”kan bedömas” bort utgå,

dels utskottet under 17 bort hemställa

17. beträffande de primära rekreationsområdena
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:85 yrkande 5 och med
avslag på regeringens förslag inte antar 3 kap. 2 §,

9. Vindkraftsanläggningar på Öland (morn. 19 motiveringen)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att efter det stycke
på s. 25 som slutar ”Motionen avstyrks” bort införas text av följande lydelse:
Utskottet vill emellertid även anföra följande.

Riksdagen har beslutat att kärnkraften skall avvecklas. Riksdagen har
också ställt sig bakom utvecklandet av nya energikällor och ny elproduktionsteknik
såsom t. ex. vindenergi och solceller. Det bör i detta sammanhang
också nämnas att en utredning om lokalisering av stora vindkraftsanläggningar
pågår. En särskild utredare har tillsatts. Utredaren skall bl. a.
kartlägga motstående intressen och föreslå var i Sverige det är lämpligt att
placera stora vindkraftsaggregat i grupp.

Det finns sålunda inte tillräckliga skäl för riksdagen att nu förorda en
annan ordning för bedömning av lokalisering av stora vindkraftverk än den
som föreslagits i propositionen. Resultatet av pågående utredningsarbete får
avvaktas.

10. Förstudier av i den fysiska riksplaneringen skyddade
älvsträckor såvitt inte avser huvudälvarna (mom. 29)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 34 som börjar ”Beträffande
övriga” och slutar ”motsvarande del” bort lyda:

Som ofta i skilda sammanhang påpekas måste byggandet av nya vattenkraftverk
i Sverige anses vara avslutat.

Riksdagen har ju också ställt sig bakom ett program som innebär att nya
energikällor skall utvecklas. Skäl saknas därför att över huvud taget göra
förstudier i avsikt att anlägga flera vattenkraftverk, oavsett om älvsträckorna
kommer att omfattas av NRL eller inte.

Riksdagen bör med anledning av motion 1985/86:Bo519 (fp) såvitt nu är i
fråga som sin mening ge regeringen detta till känna.

dels utskottet under 29 bort hemställa

29. beträffande förstudier av i den fysiska riksplaneringen skyddade
älvsträckor såvitt inte avser huvudälvarna

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Bo519 såvitt nu är i
fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

BoU 1986/87:3

11. Hylströmmen (mom. 32)

BoU 1986/87:3

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar ”Sorn framgått”
och på s. 35 slutar ”nu föreslagit” bort lyda:

Riksdagen har tidigare (se BoU 1984/85:25 s. 10) anfört att Hylströmmen
inte bör föras till planen. Riksdagen bör nu fullfölja sitt tidigare ställningstagande
och komplettera 3 kap. 6 § första stycket i avsikt att skydda inte bara
Hylströmmen utan en längre del av älvsträckan såsom föreslagits i partimotionerna
från folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna
och i motion 1985/86:90 (c). Detta innebär att lagrummet såvitt nu är i fråga
bör ges följande lydelse:

”1 Ljusnan Voxnan uppströms Edsbyn”

Härigenom tillgodoses i inte ringa omfattning även yrkande 2 i motion
1985/86:86 (fp).

dels utskottet under 32 bort hemställa
32. beträffande Hylströmmen
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:85 yrkande 6,
1985/86:86 yrkande 2, 1985/86:89 yrkande 6, 1985/86:90 och 1985/
86:93 yrkande 5 det förstnämnda och de tre sistnämnda yrkandena
såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 § första stycket med följande tillägg
”1 Ljusnan Voxnan uppströms Edsbyn”,

12. Hårkan(mom. 34)

Kjell A. Mattsson (c), Birgitta Hambraeus (c) och Tore Claeson (vpk) anser
att

dels den del av utskottets betänkande på s. 35 som börjar ”Utskottet
vidhåller” och slutar ”avstyrks sålunda” bort lyda:

I reservationer (c, fp, vpk) till bostadsutskottets betänkanden BoU
1983/84:30 och BoU 1984/85:25 har redovisats motiv för att undanta Hårkan
från utbyggnad. Bl. a. redovisades att en massiv lokal och regional opinion
motsatte sig att projektet tillfördes planen. Samma uppfattning redovisades
av tunga centrala myndigheter, politiska organisationer och Älvräddarnas
samorganisation. Skäl för att inte bygga ut älvsträckan är bl. a. dess läge nära
Östersund, dess tillgänglighet och dess betydelse för fiske och kulturminnesvård.

Utskottet delar vad ovan anförts. I avsikt att undanta Hårkan från
utbyggnad bör i 3 kap. 6 § beträffande Indalsälven ordet ”Hotagen” bytas ut
mot ordet ”Högfors”.

Vad nu förordats innebär en anslutning till partimotionerna från folkpartiet,
centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna såvitt nu är i fråga.

dels utskottet under 34 bort hemställa
34. beträffande Hårkan
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1985/86:85 yrkande 6,1985/86:89 yrkande 6 och 1985/86:93 yrkande 5

samtliga motionsyrkanden såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 § första
stycket i vad avser Indalsälven med den ändringen att ordet ”Hotagen”
ersätts med ordet ”Högfors”,

13. Ammerån(mom. 35 och36)

Kjell A. Mattsson (c), Birgitta Hambraeus (c) och Tore Claeson (vpk) anser
att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 37 börjar ”Bostadsutskottet
vill” och på s. 38 slutar ”till känna” bort lyda:

I en reservation (c, fp, vpk) till bostadsutskottets betänkande BoU
1984/85:25 anfördes följande beträffande Ammeråns överledning.

I reservation 4 (c), (fp) och (vpk) till betänkandet BoU 1983/84:30 erinrades
om att projektet avstyrktes bl. a. av fiskeristyrelsen, naturvårdsverket,
riksantikvarieämbetet, kammarkollegiet och Älvräddarnas samorganisation.
Ammerån, som i dag är helt outbyggd har bedömts vara en av de mest
skyddsvärda älvsträckorna i hela landet. Ragunda kommun har framhållit
vikten av att ytterligare utredningar görs om projektet. Vattenkraftberedningen
konstaterade år 1983 att projektet medförde konflikter med
motstående intressen. Ammerån är landets kalkrikaste älv och det vattendrag
som längst kan motstå försurningen.

Utskottet delar vad remissinstanserna och vattenkraftberedningen anfört
om att projektet är i högsta grad skyddsvärt. Den uppfattningen som i skilda
sammanhang förts fram och som går ut på att överledningen är en
förutsättning för om- och tillbyggnad av kraftstationerna Krångede-Gammalänge,
Hammarforsen, Svarthålsforsen och Stadsforsen i Indalsälven
nedströms Gesunden har tidigare tillbakavisats. Att effektiviseringarna kan
ske och kommer att ske även om Ammeråns överledning inte genomförs
anfördes i den ovannämnda reservationen. Där anfördes att moderniseringen
av Svarthålsforsen pågår. Det kan nu tilläggas att i propositionen anges att
vattenfallsverket fått tillstånd enligt VL till ombyggnad m. m. av Stadsforsen
4. Det nu anförda visar att vad som anfördes i reservationen i denna del har
besannats. Liknande synpunkter förs fram i den nu aktuella motionen 2868
(vpk). I sammanhanget kan erinras om att sysselsättningseffekten av om- och
tillbyggnaderna i vattenkraftsplanen har beräknats vara ca tio gånger större
än vid överledningen.

Utskottet konstaterar att delvis nya förutsättningar beträffande överledningen
föreligger och att därmed ytterligare motiv finns att föra Ammeråns
överledning ur planen. Det kan inte heller med hänvisning till behovet av
energi anses motiverat att överledningen ligger kvar i planen. Behovet av
energi minskar nämligen. Tidigare beräknades behovet av energi öka.
Vidare råder en stor osäkerhet om den minimitappning som måste bli följden
om inte helt oersättliga miljö- och naturvärden skall gå till spillo. Det bör
också erinras om att kraftbolagen redan förfogar över 96 % av vattendragen i
Ragunda kommun.

Slutligen bör erinras om att en delvis ny syn på rekreationspolitiken
föreligger, något som får stor betydelse inte minst beträffande Jämtlands län
där turismen redan nu är den största näringsgrenen. Denna nya syn på turism
och rekreation är ytterligare ett motiv att undanta överledningen.

Utöver vad i reservationen anfördes vill utskottet framhålla att kommunfullmäktige
i Ragunda kommun vid sammanträde den 13 maj 1986 enhälligt

BoU 1986/87:3

beslutat säga nej till överledning.

Vid föredragning inför utskottet av representanter för kommunen uttalades
bl. a. att de ansåg ytterligare överläggningar med kraftbolagen inte
meningsfulla.

Vidare bör erinras om att vissa effektiviseringar av kraftverken i Gesunden
gjorts; detta trots att någon överledning alltså inte kommit till stånd.

Redan tidigare fanns starka skäl för uppfattningen att överledning inte
skulle förverkligas. Under det senaste året har motiven att inte genomföra
överledningen som nyss anförts vunnit i styrka.

Utskottet delar uppfattningen i partimotionerna från centerpartiet, folkpartiet
och vänsterpartiet kommunisterna om att 3 kap. 6 § första stycket
såvitt nu är i fråga utformas så att överledningen inte kommer att kunna
genomföras. I syfte att utforma lagtexten i enlighet härmed bör beträffande
Indalsälven orden ”uppströms Överammer” utgå ur lagen.

dels utskottet under 35 och 36 bort hemställa
35 och 36. beträffande Ammerån
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1985/86:85 yrkande 6,1985/86:89 yrkande 6 och 1985/86:93 yrkande 5
samtliga motionsyrkanden såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 § första
stycket i vad avser Indalsälven med den ändringen att orden ”uppströms
Överammer” utgår ur lagtexten,

14. Ytterligare överväganden m. m. om Ammerån (mom. 36)

Knut Billing, Margareta Gard och Jan Sandberg (alla m) anser - vid bifall till
utskottets hemställan under 1 och 35 och med hänvisning till motivering i
reservation 1 (m) - att utskottets hemställan under 36 bort utgå.

15. Edänge (morn. 37)

Kjell A. Mattsson (c), Birgitta Hambraeus (c) och Tore Claeson (vpk) anser
att

dels den del av utskottets betänkande på s. 38 som börjar ”Projektet
omfattades” och slutar ”i fråga” bort lyda:

I maj 1985 behandlade utskottet i betänkandet BoU 1984/85:25 regeringens
förslag i proposition 1984/85:120 om komplettering av planen för
utbyggnad av vattenkraft. Regeringen föreslog då att Edänge i Ljusnan inte
skulle föras till planen utan även fortsättningsvis omfattas av det skydd mot
utbyggnad som FRP-riktlinjerna innebär. Utskottsmajoriteten (s, m) föreslog
emellertid att riktlinjerna skulle ändras så att projektet kunde prövas
enligt vattenlagen. I en reservation (c, fp, vpk) mot utskottsmajoritetens
förslag anfördes följande.

Som framgår av utskottets betänkande avstyrks projektet Edänge av många
av de remissinstanser som yttrat sig över promemorian (Ds I 1984:26)
Komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. Dessa remissinstanser

BoU 1986/87:3

är bl. a. den berörda kommunen, Ljusdal, samt fiskeristyrelsen, naturvårdsverket,
planverket, kammarkollegiet, Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen,
Gävleborgs naturvårdsförbund, Älvräddarnas samorganisation,
Bollnäs kommun, Sportfiskarna, Rädda Ljusnan, Uppsalagruppen
Rädda Ljusnan, LRF i Järvsö, Ljusdals miljövårdsförening. Flugfiskarna
i Gävle, Gävleborgs botaniska sällskap, flera privatpersoner samt vpk, fp,
kds och Rädda Ljusdalsbygden i Ljusdal. För en utbyggnad talar endast AB
Hälsingekraft, Byggnads avdelning 27 och Svenska kraftverksföreningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att en utbyggnad av Edänge bör komma
i fråga före en utbyggnad av Galvån och Voxnan, men efter en utbyggnad av
Ängraån.

Som framgår av det ovan redovisade har en massiv remissopinion tagit
ställning mot en utbyggnad. Nedan redovisas vissa av motiven för ett sådant
ställningstagande.

Den aktuella älvsträckan har ett så högt bevarandevärde att den omfattas
av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Därmed är det inte möjligt att
bygga Edänge kraftverk. Projektet har tidigare prövats enligt vattenlagen.
Ett genomförande av projektet strider därför mot allmänna planeringssynpunkter.
Det är sålunda otillåtet enligt vattenlagen. Det avslogs därför av
den dåvarande regeringen år 1979.

Edängeområdet har en natur av riksintresse. Naturvårdsverket har
framhållit att ett för landet representativt men samtidigt unikt storälvlandskap
stympas om området exploateras. Området är också av intresse för
kulturminnesvården och för det rörliga friluftslivet. Ljusdals kommunfullmäktige
har flera gånger beslutat uttala att Mellanljusnan även fortsättningsvis
bör ingå i den fysiska riksplaneringen och därmed undantas från
utbyggnad.

Ett förverkligande av projektet innebär bl. a. att tre åretruntbostäder och
nio fritidshus däms över och att stora arealer mark sätts under vatten samt att
Edsforsen och Edängeforsen försvinner för alltid. Flora och fauna förändras
genom att många växt- och djurarter försvinner.

En upprustning och effektivisering av det befintliga kraftverket i Edeforsen
skulle innebära att de ovan uppräknade konsekvenserna inte uppstår. En
upprustning av kraftverket ger såväl arbetstillfällen som ett inte obetydligt
energitillskott.

Slutligen kan nämnas att projektet Edänge inte föreslogs ingå i vattenkraftsplanen
vare sig av vattenkraftberedningen år 1983 eller av regeringen
1984 och 1985. Utskottet delar den uppfattning som beredningen hade i
ärendet en uppfattning som sålunda också fått stöd av regeringen och i den
under allmänna motionstiden 1985 väckta motionen 2681 (vpk).

Vad i reservationen anfördes äger i allt väsentligt fortfarande giltighet.
Dessutom har i skrivelser till utskottet i samband med behandling av den nu
aktuella propositionen ytterligare betonats vikten av att projektet inte
kommer till utförande. Därvid har ytterligare strukits under inte minst de
biologiska kvaliteter som älvsträckan och området runt den besitter samt de
värden området har för rekreation och friluftsliv.

Utskottet delar vad i den ovan refererade reservationen och i skrivelserna
anförts. Edänge bör ingå i NRL. Detta innebär att i 3 kap. 6 § andra stycket
beträffande Ljusnan ordet ”Malmyrströmmen” utbyts mot ordet ”Arbråsjöarna”.
Därmed tillgodoses vad i centerpartiets, folkpartiets och vänsterpartiet
kommunisternas partimotioner samt i motionerna 1985/86:86 (fp)
yrkande 1 och 1985/86:90 (c) partimotionerna och den sistnämnda motionen
såvitt nu är i fråga.

BoU 1986/87:3

dels utskottet under 37 bort hemställa

37. beträffande Edänge

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1985/86:85 yrkande 6, 1985/86:86 yrkande 1, 1985/86:89 yrkande 6,
1985/86:90 och 1985/86:93 yrkande 5 det förstnämnda och de tre
sistnämnda motionsyrkandena såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 §
andra stycket i vad avser Ljusnan med den ändringen att ordet
”Malmyrströmmen” utbyts mot ordet ”Arbråsjöarna”,

16. Emånm. fl. projekt (morn. 38)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 39 som börjar ”Samtliga dessa”
och slutar ”i fråga” bort lyda:

Utskottet delar uppfattningen i folkpartiets och i vänsterpartiet kommunisternas
partimotioner om att Emån, Gideälven uppströms Björnfallet,
Strängsforsen, Meåforsen samt Jaurekaska skall omfattas av NRL. I
reservationer till betänkandena BoU 1983/84:30 och BoU 1984/85:25 har
dessa ställningstaganden motiverats. Utskottet, som hänvisar till vad där
anförts, föreslår att riksdagen med anledning av partimotionerna som sin
mening ger regeringen till känna att den skyndsamt bör återkomma med
förslag till riksdagen där de nu nämnda vattenområdena och älvsträckorna
ingår i NRL.

dels utskottet under 38 bort hemställa

38. beträffande Emån m.fl. projekt

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:89 yrkande 6 och
1985/86:93 yrkande 5 båda yrkandena såvitt nu är i fråga som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Klippen (morn. 39)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 39 som börjar ”Även projektet”
och slutar ”pågående prövning” bort lyda:

Även beträffande Klippen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna att älvsträckan bör omfattas av NRL. Förslag härom läggs fram i
folkpartiets och vänsterpartiet kommunisternas partimotioner samt i motion
1985/86:87 (c). Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med
förslag i frågan.

Utskottet vill erinra om att projektet avvisades av dåvarande regeringen år
1979. Miljöskadorna av en utbyggnad blir stora. Inga nya omständigheter har
tillkommit som ger anledning att ompröva detta beslut. En lång rad
remissinstanser har dessutom avstyrkt projektet.

dels utskottet under 39 bort hemställa

39. beträffande Klippen

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:87, 1985/86:89

BoU 1986/87:3

yrkande 6 och 1985/86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i
fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Råneälven (mom. 40)

Knut Billing, Margareta Gard och Jan Sandberg (allam) anser-vid bifall till
utskottets hemställan under 1 och med hänvisning till motivering i reservation
1 (m) - att utskottet under 40 bort hemställa:

40. beträffande Råneälven
att riksdagen avslår motionerna 1985/86:87,1985/86:89 yrkande 6 och
1985/86:93 yrkande 5 samtliga yrkanden såvitt nu är i fråga och som sin
mening ger regeringen till känna att Råneälven skall omfattas av skydd
enligt FRP-riktlinjerna,

19. Råneälven (morn. 40)

Kjell A. Mattsson (c), Birgitta Hambraeus (c) och Tore Claeson (vpk) anser
att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 39 börjar ”1 partimotionerna”
och på s. 40 slutar ”fråga avstyrks” bort lyda:

Slutligen bör erinras om att en utbyggnad av älven endast skulle ge ett
marginellt krafttillskott, i vattenkraftberedningens betänkande (SOU
1983:49 s. 49) angivet till knappt 250 GWh per år. En outbyggd Råneälv
påverkar ytterst marginellt möjligheterna att förverkliga den vattenkraftsplan
vilken riksdagen ställt sig bakom.

Vad nu anförts innebär sammanfattningsvis att inte bara Rörån-Livasälven
utan hela Råneälven bör tas in bland de vattenområden som enligt 3
kap. 6 § NRL skall undantas från utbyggnad. Utskottet föreslår att lagförslaget
utformas i enlighet härmed. Vad nu föreslagits innebär en anslutning till
folkpartiets partimotion 1985/86:89 yrkande 6, vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 yrkande 5 samt till motion 1985/86:87 (c) samtliga
yrkanden såvitt nu är i fråga.

dels utskottet under 40 bort hemställa

40. beträffande Råneälven
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
1985/86:87, 1985/86:89 yrkande 6 samt 1985/86:93 yrkande 5 samtliga
motionsyrkanden såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 6 § första stycket i
vad avser Råneälven med den ändringen att orden ”Rörån—Livasälven”
utgår ur lagtexten,

BoU 1986/87:3

20. Västerdalälven uppströms Hummelforsen m. fl. projekt
(mom. 41)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 39 börjar ”De vattenområden”
och slutar ”utskottet motionsyrkandet” bort lyda:

Utskottet delar uppfattningen i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
om att NRL bör kompletteras i avsikt att bevara vissa älvsträckor utöver
vad som förordats ovan. Lagen bör därför kompletteras så att även följande
älvsträckor skyddas nämligen i Västerdalälven Venån, i Österdalälven
sträckan mellan Väsa och Åsens kraftverk, i Klarälven Femtån-Värån,
Hinnsjöån, Manglidsälven, i Kolbäcksån Sörkvarnsforsen vid Hallstahammar,
Härjeån uppströms Lillhärdal och Voxnan uppströms Runemoforsen.

Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag om komplettering
av NRL så att de älvsträckor som nu räknats upp kommer att omfattas av
lagen.

dels utskottet under 41 bort hemställa

41. beträffande Västerdalälven uppströms Hummelforsen m.fl.
projekt

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:93 yrkande 5 såvitt nu
är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Övergångsbestämmelse till NRL (mom. 42)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 41 som börjar ”Sorn framgått”
och slutar ”bestämmelser tillämpas” bort utgå,

dels utskottets hemställan under 42 bort utgå.

22. Prövningsskyldigheten avseende träfiberråvara
(mom. 45)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 43 som börjar ”Frågan om” och
slutar ”1985/86:Bo507 (m)” bort lyda:

Träfiber är en av de inhemska förnybara energikällor som kommer att ha
stor betydelse för att ersätta importerade bränslen. Därför är det angeläget
att användningen av träfiber för eldningsändamål kommer till stånd.
Härigenom förbättras också skogsvården. Den prövningsskyldighet som i
dag föreligger enligt byggnadslagen är enligt utskottets mening alldeles för
omständlig och tidsödande. Det kan också ifrågasättas om regeringen har
möjlighet att bedöma tillgången på råvara på sådant sätt att tillståndsgivningen
fyller något rimligt ändamål.

Det finns därför goda motiv för uppfattningen att prövningsskyldigheten
bör upphöra när BL ersätts av PBL dvs. den 1 juli 1987.

Utskottet har erfarit att frågan om en lag om hushållning med träfiberråva -

BoU 1986/87:3

ra övervägs i regeringens kansli. En departementspromemoria (Ds 11986:10)
har utarbetats i ärendet. Med den inställning utskottet nu redovisat bör
pågående överväganden inte leda till att ett lagförslag föreläggs riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av vissa motioner (c) och (m) anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 45 bort hemställa

45. beträffande prövningsskyldigheten avseende träfiberråvara
att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:548, 1984/
85:2677,1985/86:580 yrkande 2 och 1985/86:Bo507 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Ett system för miljökonsekvensbeskrivningar (morn. 53)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 48 som börjar ”Motionerna
behandlas” och slutar ”riksdagens anslutning” bort lyda:

Bostadsutskottet instämmer med vad i en avvikande mening (c) till
jordbruksutskottets yttrande JoU 1985/86:3 y anförts om att det finns
anledning att beakta de möjligheter som kan erbjudas att förbättra kunskapsförsörjningen
i miljöskyddsmål.

Vad i centerpartiets partimotioner anförts om att ett system för miljökonsekvensbeskrivningar
bör inrättas bör ges regeringen till känna. Regeringen
bör underställa riksdagen ett förslag i frågan.

dels utskottet under 53 bort hemställa

53. beträffande ett system för miljökonsekvensbeskrivningar
att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:2244 yrkande 3
och 1985/86:Jo799 yrkande 22 båda yrkandena såvitt nu är i fråga som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Naturresursräkenskaper (morn. 55)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 49 som börjar ”Det kan” och
slutar ”från centerpartiet” bort lyda:

Naturresursräkenskaper är en metod för att belysa de komplexa samband
som råder mellan naturresurser, miljöpåverkan och ekonomiska aktiviteter.
Ett system för naturresursräkenskaper kan ge ett förbättrat underlag för att
underbygga samhällsekonomiska beslut som kan ha stora konsekvenser för
naturresursutnyttjande och miljö. Vidare ger naturresursräkenskaper information
om samhällsekonomiska konsekvenser av naturresurs- och miljöpolitiska
beslut.

De erfarenheter som finns i andra länder som t. ex. Norge och Holland
visar att man till rimliga kostnader kan utveckla ett system med naturresursräkenskaper
i Sverige. Det kan grundas på de modeller som används i de
ekonomiska långtidsutredningarna. Utländska erfarenheter pekar också på

BoU 1986/87:3

möjligheter till stora samordningsvinster när det gäller statistikinsamling och
bearbetning.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av centerpartiets partimotioner
som sin mening ger regeringen till känna att ett system med
naturresursräkenskaper bör prövas som en del av planeringsprocessen när
det gäller naturresurs- och miljöfrågorna.

dels utskottet under 55 bort hemställa

55. beträffande naturresursräkenskaper
att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:2244 yrkande 3
och 1985/86:Jo799 yrkande 22 båda yrkandena såvitt nu är i fråga som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Behandlingsfråga

Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anför:

Vi har i reservation 2 föreslagit riksdagen att anta en naturresurslag som
bättre än regeringens förslag innebär att en rimlig avvägning mellan
bevarandeintressena och exploateringsintressena uppnåtts. Om emellertid
reservation 2 inte vinner riksdagens bifall ämnar vi i efterföljande voteringar
stödja följande förslag:

Beträffande företrädesrätt för försvarsintresset reservation 5 av Tore
Claeson.

Beträffande mineralbrytning i fjällområdena m. m. reservation 7 av Tore
Claeson.

Beträffande Hylströmmen reservation 11 av Tore Claeson.

Beträffande Hårkan reservation 12 av Kjell A. Mattsson m.fl.
Beträffande Ammerån reservation 13 av Kjell A. Mattsson m.fl.
Beträffande Edänge reservation 15 av Kjell A. Mattsson m.fl.
Beträffande Emån m.fl. projekt reservation 16 av Tore Claeson.
Beträffande Klippen reservation 17 av Tore Claeson.

Beträffande Råneälven reservation 19 av Kjell A. Mattsson m.fl.
Beträffande övergångsbestämmelser till NRL reservation 21 av Tore
Claeson.

2. Ett bredare utnyttjande av skogen
Birgitta Hambraeus (c) anför:

I motion 1985/86:Jo301 (s) behandlas ett bredare utnyttjande av skogen. Där
anförs bl. a. (se betänkande s. 19) att det finns risk att skogen uppfattas
enbart som virkesproducent och att ekonomiska hänsyn i allt större
utsträckning får företräde framför ekologiska hänsyn. Vidare sägs i motionen
att den storskaliga omvandlingen av den svenska skogen från en väl
utvecklad mångfald till stora områden av monotona produktionslandskap
innebär att kraftiga juridiska styrmedel krävs för att bevara denna mångfald.

BoU 1986/87:3

Jag delar denna uppfattning och har i ett särskilt yttrande till bostadsutskottets
betänkande BoU 1986/87:1 uttryckt uppfattningen att skogsvårdslagen
i alltför hög grad anpassats till storskogsbrukets storskaliga brukningsmetoder.
Lagen bör därför ändras så att mera naturvänligt skogsbruk
underlättas. En anslutning till denna min uppfattning innebär att vad i
motion 1985/86:Jo301 (s) föreslagits om åtgärder i avsikt att främja ett
bredare resursutnyttjande kommer att kunna förverkligas i inte ringa
omfattning.

3. Skogsbruket i fjällområdena
Birgitta Hambraeus (c) anför:

I betänkandet (s. 29) anför utskottet om skogsbruket i de obrutna fjällområdena
bl. a. att om skogsbruk skall bedrivas i områdena detta bör ske så att
områdenas karaktär inte förändras. Utskottet instämmer därvid med vad i
propositionen anförts.

Jag delar uppfattningen i propositionen och i utskottets betänkande i
denna del. Emellertid har i samband med beredningen av propositionen
olika meningar förts fram om möjligheterna att bedriva ett ”rationellt”
skogsbruk i områdena. Sålunda har skogsstyrelsen i ett remissyttrande anfört
att det är riktigt att avstå från skogsbruk i områdenas inre delar, medan i de
yttre delarna skogsbruk bör få bedrivas där de biologiska förhållandena så
medger. Stockholms universitet anser att ett s. k. rationellt skogsbruk inte
bör få förekomma inom de obrutna fjällområdena.

Jag delar emellertid inte uppfattningen i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:93 om att skogsbruk inte bör få bedrivas inom de
obrutna fjällområdena. Bönder har i århundraden brukat också denna skog
på ett sådant sätt att naturen inte skadats eller förutsättningarna för andra
näringar försvårats på ett oacceptabelt sätt.

Om den uppfattningen om bedrivande av skogbruket i fjällområdena som
förts fram i propositionen, i betänkandet och av vissa remissinstanser skall
ges ett reellt innehåll och få genomslag i praktiken torde ändringar av
skogsvårdslagen bli nödvändiga. Det kan finnas anledning att återkomma till
denna fråga.

4. Tillåtligheten av små vattenkraftverk
Erling Bager och Siw Persson (båda fp) anför:

Utskottets majoritet ansluter sig i betänkandet (s. 40) till vad i regeringens
förslag anförts om tillåtligheten av små vattenkraftverk. Bostadsministern
anför i propositionen (s. 187) att den i 3 kap. 6 § tredje stycket intagna
undantagsregeln avseende vattenföretag som orsakar endast obetydlig
miljöpåverkan inte medger att ett flertal minikraftverk med var för sig
obetydlig miljöpåverkan kommer till stånd i samma älv eller älvsträcka. Vi
delar bostadsministerns uppfattning. Vi vill dock framhålla vikten av att
undantagsregeln verkligen tillämpas i enlighet med vad i propositionen
angivits.

BoU 1986/87:3

I sammanhanget finns anledning att aktualisera en ändring i vattenlagen så
att tillstånd till små batterikraftverk skall prövas av regeringen enligt 11 kap.
1 § vattenlagen. Det finns sålunda anledning att återkomma till frågan.

5. Övergångsbestämmelse till NRL

Erling Bager (fp), Tore Claeson (vpk) och Siw Persson (fp) anför:

Vi har i reservationer (fp), (vpk) uttryckt uppfattningen att skäl saknas att
förse NRL med en övergångsbestämmelse. Majoriteten i utskottet (s, c) har
en annan uppfattning. En prövning enligt vattenlagen m. m. av en älv eller
älvsträcka skall alltså enligt vår uppfattning ske enligt den lagstiftning som
gäller vid tiden för beslutet. En anslutning till majoritetens förslag innebär att
nu inte skyddade älvar t. ex. Råneälven och Edänge kan komma att byggas ut
trots att de enligt vår mening bör omfattas av det skydd NRL ger. Detta är en
oacceptabel ordning.

BoU 1986/87:3

Lag om hushållning med naturresurser m. m.
Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt skall användas så att
en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt god hushållning
främjas.

2 § Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(0000:000), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen
(1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar och
lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

1 § Marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt skall användas så att
en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt långsiktigt
god hushållning främjas.

2 kap. Grundläggande hushållningsbestämmelser

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt
föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en
från allmän synpunkt god hushållning.

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är
påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.

4 § Brukningsvärd jordbruksmark
får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs
för att tillgodose väsentliga samhällsintressen
och detta behov inte
kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom
att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för
skogsnäringen skall så långt möjligt

4 § Jord- och skogsbruk är näringar
av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får
tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs
för att tillgodose väsentliga samhällsintressen
och detta behov inte kan
tillgodoses på ett från allmän synpunkt
tillfredsställande sätt genom
att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för
skogsnäringen skall så långt möjligt

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

Regeringens förslag

Utskottets förslag

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

skyddas mot åtgärder som kan på- skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra ett rationellt skogs- tagligt försvåra ett rationellt skogs -

bruk.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten
av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller
friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av
riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för
industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer,
vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt skyddas
mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av
sådana anläggningar.

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första stycket
skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller
utnyttjandet av anläggningarna.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka totalförsvarets
intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalförsvarets
anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra
tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt
främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön
i övrigt. Behövs området eller en del av detta för en anläggning för
totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestämmelserna
i 3 kap.

3 kap. Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet

1 § De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag
och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden
endast om hinder inte möter enligt 2—6 §§ och om det kan ske på ett sätt som

inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. 80

Regeringens förslag Utskottets förslag

Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för utvecklingen av
befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av
anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana
fyndigheter av ämnen eller material som avses i 2 kap. 7 § andra stycket.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten
av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till
Lysekil
Kustområdet i Halland

Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden
Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från Oskarshamn
till Arkösund

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynnig till Skagsudde
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riksgränsen
mot Finland
Öland
Gotland

Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne

Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet
Vänern med öar och strandområden
Vättern med öar och strandområden

Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp

Området Dalsland—Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog i
norr

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun

Mälaren med öar och strandområden

Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik
Vindelådalen

Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med undantag
för de fjällområden som anges i 5 §.

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i 4 kap. 1 §
första stycket inte komma till stånd.

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

6 Riksdagen 1986187. 19 sami Nr3

Regeringens förslag

Utskottets förslag

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och
Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd
endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns
särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis
sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla
fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

Anläggningar som avses i 4 kap. 1 § första stycket får komma till stånd
endast på platser där anläggningar av sådant slag redan finns.

5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylarna-Helags, Skäckerfjällen,
Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen—Vardofjällen,
Artfjället, Tärna—Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise—Sjaunja,
Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till
stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den
vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder inom
områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär
påverkas.

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering
eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i följande
vattenområden:

Torne älven Kalix älven Pite älven Vindel älven I

Daläl- Västerdalälven upp ven

ströms Hummelforsen

och Österdalälven uppströms
Trängslet

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering
eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i följande
vattenområden:

TorneälvenKalixälvenPiteälvenVindelälvenI

Daläl -

Ljungan
I Indalsälven -

I Ångermanälven -

uppströms Storsjön
Åreälven, Ammersån
uppströms Överammer,
Storån—Dammån samt
Hårkan uppströms Hotagen Lejarälven,

Storån uppströms
Klumpvattnet,
Långselån -Rörströmsälven,
Saxån, Ransarån
uppströms Ransarn
samt Vojmån uppströms
Vojmsjön

ven

I Ljusnan LjunganI

In dalsäl -

I Ångermanälven -

Västerdalälven uppströms
Hummelforsen och Österdalälven
uppströms

Trängslet

Hylströmmen i Voxnan

uppströms Storsjön
Åreälven, Ammerån uppströms
Överammer,

Storån-Dammån samt
Hårkan uppströms Hotagen

Lejarälven, Storån uppströms
Klumpvattnet,
Långselån - Rörströmsälven,
Saxån, Ransarån uppströms
Ransarn samt Vojmån uppströms
Vojmsjön

Regeringens förslag	Utskottets förslag
Vapst-		Vapst-
älven		älven
Mo-		Mo-
älven		älven
Lögde-		Lögde-
älven		älven
Öre-		Öre-
älven		älven
I Ume-	Tärnaån, Girjesån och	I Ume-	Tärnaån, Girjesån och
älven	Juktån uppströms Fjo-	älven	Juktån uppströms Fjosoken
	soken
I Skel-	källflödena uppströms	I Skel-	källflödena uppströms Säd-
lefteäl-	Sädvajaure respektive	lefteäl-	vajaure respektive Riebnes
ven	Riebnes	ven
Byske-		Byske-
älven		älven
I Lule-	Stora Luleälven upp-	I Lule-	Stora Luleälven uppströms
älven	ströms Akkajaure, Lilla	älven	Akkajaure, Lilla Luleälven
	Luleälven uppströms		uppströms Skalka och
	Skalka och Tjaktjajaure		Tjaktjajaure samt Pärlälven
	samt Pärlälven
I Råne-	Rörån-Li vasälven.	I Råne-	Rörån-Livasälven.
älven		älven
Vattenkraftverk samt vattenregle-	Vattenkraftverk samt vattenregle-
ring eller vattenöverledning för	ring eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte heller utföras i	kraftändamål får inte heller utföras i
följande älvsträckor:	följande älvsträckor:
I Klar-	sträckan mellan Kärr-	I Klar-	sträckan mellan Kärrback-
älven	backstrand och Edebäck	älven	strand och Edebäck
I Dal-	Västerdalälven ned-	I Dal-	Västerdalälven nedströms
älven	ströms Skiffsforsen samt	älven	Skiffsforsen samt sträckan
	sträckan mellan Näs		mellan Näs bruk och Gy-
	bruk och Gysinge		singe
I Ljus-	sträckan mellan Hede	I Ljus-	sträckan mellan Hede och
nan	och Svegsjön samt	nan	Svegsjön samt sträckan
	sträckan mellan Lafor-		mellan Laforsen och Mal-
	sen och Malmyrström-		myrströmmen
	men
		I Ljun-	sträckan mellan Havern och
		gan	Holmsjön
		/ Indals-	Långan nedströms Landö-
		älven	sjön
I Ume-	Tärnaforsen mellan	I Ume-	Tärnaforsen mellan Stor-
älven	Stor-Laisan och Gäuta.	älven	Laisan och Gäuta.

Första och andra styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar endast
obetydlig miljöpåverkan.

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 kap. Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m.

1 § Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av
regeringen:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produktion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för att
bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning
av kärnbränsle,

7. anläggningar för eldning med fossilt bränsle om anläggningen har en
tillförd effekt om minst 200 megawatt,

8. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden som
anges i 3 kap. 5 §.

Tillstånd av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är
avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och
för att ankra eller förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller
av annan anledning.

2 § Om en anläggning eller en åtgärd, som inte omfattas av kravet på
tillstånd enligt 1 §, kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande
beskaffenhet, får regeringen i ett visst fall besluta att anläggningar eller
åtgärden inte får utföras utan tillstånd enligt detta kapitel.

Statliga myndigheter som får kännedom om anläggningar och åtgärder
som avses i första stycket skall underrätta regeringen om detta.

3 § Tillstånd enligt 1 eller 2 § får lämnas om hinder inte möter på grund av
bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna
planeringssynpunkter och om kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd
lämnas.

Om det från nationell synpunkt är
synnerligen angeläget att en viss anläggning
kommer till stånd inom landet
och om ingen annan i tekniskt,
ekonomiskt eller annat hänseende
lämpligare plats för anläggningen har
stätt att finna än den som ansökningen
avser, får dock regeringen lämna
tillstånd även om kommunfullmäktige
inte har tillstyrkt detta.

4 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall medge undantag
från kravet på tillstånd enligt 1 §.

5 § Tillstånd enligt 1 eller 2 § får förenas med villkor för att tillgodose
allmänna intressen och göras beroende av att saken inom viss tid fullföljs
genom ansökan om prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387).

6 § Till böter eller fängelse i högst två år skall den dömas som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. påbörjar en anläggning eller vidtar någon annan åtgärd som anges i 1 §
utan att regeringen har meddelat tillstånd eller medgett undantag från kravet
på tillstånd.

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

Regeringens förslag Utskottets förslag

2. påbörjar eller fortsätter utförandet av en anläggning eller en åtgärd
sedan regeringen enligt 2 § har beslutat att anläggningen eller åtgärden inte
får utföras utan tillstånd, eller

3. inte rättar sig efter ett villkor eller en föreskrift som regeringen har
meddelat med stöd av detta kapitel, om överträdelsen inte är ringa.

5 kap. Myndigheternas uppgifter, ansvarsfördelning m. m.

1 § Varje myndighet som skall tillämpa denna lag skall se till att sådana
planer enligt plan- och bygglagen (0000:000) och sådant planeringsunderlag
som belyser hushållningsfrågan finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla planer
enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag
som har betydelse för hushållningen med naturresurser i länet
och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på
begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter
som skall tillämpa denna lag.

2 § Regeringen får i visst fall besluta att en eller flera kommuner skall
redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen i sin
planering enligt plan- och bygglagen (0000:000) avser att tillgodose ett
intresse som rör hushållningen med naturresurser. Statliga myndigheter skall
anmäla till regeringen om det uppkommer behov av sådan redovisning.

3 § Länsstyrelsen har tillsyn i länet över hushållningen med naturresurser
och efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av 4 kap.

De centrala förvaltningsmyndigheterna har var och en inom sitt verksamhetsområde
uppsikt över hushållningen med naturresurser. Statens planverk
har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 juli
januari 1987. 1987.

Beträffande mål och ärenden enligt
vattenlagen (1983:291) som anhängiggjorts
hos vattendomstol före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
tillämpas.

BoU 1986/87:3

Bilaga 1

Reservanternas
Förslag till
Lag om hushållning med naturresurser m. m.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hushållning med sådana markoch
vattenområden som har särskild betydelse från nationell synpunkt
(riksintressen).

Lagen skall tillämpas vid beslut enligt de författningar i vilka detta särskilt
föreskrivs.

2 § Regeringen får besluta att en eller flera kommuner skall redovisa till
regeringen eller till den myndighet som regeringen bestämmer hur kommunen
i sin planering kan ta hänsyn till en viss fråga som kan vara av riksintresse
och som inte omfattas av denna lag.

Verksamhetsanknutna bestämmelser

3 § Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården
eller friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot sådana förändringar som
kan skada områdenas bevarandevärden.

4 § Brukningsvärd jordbruksmark bör inte tas i anspråk för bebyggelse som
på ett från samhällets synpunkt tillfredsställande sätt kan anordnas på annan
mark.

5 § Områden som är av väsentlig betydelse för fiske- eller rennäringen skall
så långt möjligt skyddas mot sådana förändringar som kan försvåra näringens
bedrivande.

6 § Förändringar av mark- och vattenanvändningen inom områden som
behövs för sådana transport-, vattenförsörjnings- eller energidistributionsanläggningar
som är av väsentlig betydelse från nationell synpunkt får tillåtas
endast om förändringarna inte påtagligt försvårar tillkomsten och användningen
av sådana anläggningar.

7 § Förändringar av mark- och vattenanvändningen inom områden med
mineraltillgångar eller andra lägesbundna naturresurser av riksintresse får
tillåtas endast om förändringarna inte påtagligt försvårar utnyttjandet av
sådana resurser.

8 § Områden som är av väsentlig betydelse för det militära och civila
försvaret skall så långt möjligt skyddas mot förändringar som kan motverka
försvarets intressen.

Geografiska bestämmelser

9 § Inom obrutna kustområden får användningen av marken och vattnet inte
förändras i en sådan omfattning att områdenas karaktär påverkas. Lämpliga
områden bör reserveras för turism och friluftsliv. Fritidsbebyggelse får
tillåtas endast om den är förenlig med naturvårdens, friluftslivets och
kulturminnesvårdens intressen och om den inte förläggs inom större
sammanhängande områden som är förhållandevis opåverkade av bebyggel -

BoU 1986/87:3

Bilaga 2

Tillhör reservation 2 (fp)

se. Industriell eller liknande verksamhet, som väsentligt skulle påverka
miljön, får inte komma till stånd.

Obrutna kustområden är kustområdena från Brofjorden till gränsen mot
Norge, från Simpevarp till Arkösund och från Ångermanälven till Köpmanholmen.

10 § Inom högexploaterade kustområden skall allmänhetens möjligheter att
nyttja de för friluftslivet värdefulla stränderna bevaras. Lämpliga områden
bör reserveras för turism och friluftsliv. Ny bebyggelse bör inte tillåtas inom
områden som är förhållandevis opåverkade av bebyggelse. Fritidsbebyggelse
bör tillåtas endast i form av mindre kompletteringar av befintlig bebyggelse.

Högexploaterade kustområden är kustområdena mellan Brofjorden och
Torhamns udde samt mellan Arkösund och Öregrund.

För industriell eller liknande verksamhet, som väsentligt kan påverka
miljön eller som av andra skäl ställer särskilda krav på lokaliseringsplatsen,
skall lämplig mark hållas reserverad i områden vid Brofjorden i Lysekils
kommun, i anslutning till Stenungsunds tätort, på Väröhalvön i Varbergs
kommun, i anslutning till Karlshamns och Norrköpings tätorter, på Tunabergshalvön
i Nyköpings kommun och i anslutning till Oxelösunds och
Nynäshamns tätorter. Inom övriga delar av de högexploaterade kustområdena
får industriell eller liknande verksamhet, som väsentligt kan påverka
miljön, tillåtas endast i anslutning till områden där sådan verksamhet redan
förekommer.

11 § På Öland och Gotland får användningen av marken och vattnet inte
förändras i en sådan omfattning att öarnas karaktär påverkas. Lämpliga
områden bör reserveras för turism och friluftsliv. Fritidsbebyggelse får
tillåtas endast om den är förenlig med naturvårdens, friluftslivets och
kulturminnesvårdens intressen och om den inte förläggs inom större
sammanhängande områden som är förhållandevis opåverkade av bebyggelse.

12 § Inom andra kustområden än som avses i 9—11 §§ (övriga kustområden)
bör de områden som har stor betydelse för naturvården, friluftslivet och
kulturminnesvården bevaras. Fritidsbebyggelse får tillåtas endast om den är
förenlig med dessa bevarandeintressen och med turismens intressen och om
den inte förläggs inom större sammanhängande områden som är förhållandevis
opåverkade av bebyggelse.

13 § Inom obrutna fjällområden får anläggande av vägar och gruvor samt
skogsbruk eller annan liknande verksamhet inte tillåtas, om verksamheten
skulle påverka områdenas karaktär.

Obrutna fjällområden är Långfjället-Rögen, Sylarna-Helags, Skäckerfjällen,
Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen-Vardofjällen,
Artfjället, Tärna-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-Sjaunja,
Rostu och Pessinki.

14 § Inom den kalfjällsdominerade fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena
bör de områden som har stor betydelse för naturvården och
friluftslivet bevaras. Lämpliga områden bör reserveras för turism och
friluftsliv. Fritidsbebyggelse får tillåtas endast om den är förenlig med
bevarandeintressena och med turismens intressen och om den inte förläggs
inom större sammanhängande områden som är förhållandevis opåverkade av
bebyggelse. I områden som gränsar till de obrutna fjällområdena får
anläggningar för turism och friluftsliv samt fritidsbebyggelse tillåtas endast i
form av kompletteringar av befintliga anläggningar.

Den kalfjällsdominerade fjällvärlden är ett i huvudsak sammanhängande

BoU 1986/87:3

Bilaga 2

område från Transtrandsfjällen i söder till gränsen mot Norge och Finland i
norr.

15 § I de större älvarnas dalgångar bör de områden som har stor betydelse
för naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården bevaras. Fritidsbebyggelse
får tillåtas endast om den är förenlig med dessa bevarandeintressen och
med turismens intressen och om den inte förläggs inom större sammanhängande
områden som är förhållandevis opåverkade av bebyggelse.

De större älvar som avses i första stycket är Göta älv, Klarälven, Dalälven,
Ljusnan, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälven, Umeälven, Vindelälven,
Skellefteälven, Byske älv, Pite älv, Lule älv, Kalix älv och Torne älv.

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål
får inte utföras i följande vattenområden:

Torneälven
Kalixälven
Piteälven
Vindelälven
Emån
I Dalälven

I Ljusnan
Ljungan
I Indalsälven
I Ångermanälven

Vapstälven
Gide älv
Moälven
Lögdeälven
Oreälven
I Umeälven

I Skellefteälven
Byskeälven
I Luleälven

Västerdalälven uppströms Hummelforsen och

Österdalälven uppströms Trängslet

Voxnan uppströms Edsbyn

uppströms Storsjön

Åreälven, Ammerån och Hårkan

Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet,

Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån

uppströms Ransarn samt Vojmån uppströms

Vojmsjön

uppströms Björnfallet

Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken källflödena

uppströms Sädvajaure resp. Riebnes

Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt
Pärlälven

Råneälven

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål
får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck

samt Strängsforsen

Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt
sträckan mellan Näs bruk och Gysinge
sträckan mellan Hede och Svegsjön samt sträckan
mellan Larforsen och Arbråsjöarna
sträckan mellan Havern t.o. m. KölsillreströmmarnaMeåforsen Långan

nedströms Landösjön
sträckan mellan Överuman t.o. m. sjön Laisan
sträckan mellan Vietas och St. Lulevattnet
Tredje och fjärde styckena gäller inte vattenföretag som förorsakar endast
obetydlig miljöpåverkan.

I Dalälven

I Ljusnan

I Ljungan

Ångermanälven
I Indalsälven
I Umeälven
I Luleälven

BoU 1986/87:3

Bilaga 2

16 § I anslutning till större sjöar bör de områden som har stor betydelse för
naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården bevaras. Fritidsbebyggelse
får tillåtas endast om den är förenlig med dessa bevarandeintressen och
med turismens intressen och om den inte förläggs inom större sammanhängande
områden som är förhållandevis opåverkade av bebyggelse.

De sjöar som avses i första stycket är Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Båven, Sommen, Bolmen, Fegen, Åsnen-Mien, Möckeln,
Ivösjön, Ringsjöarna, Lygnern, Dalslands kanals sjösystem, Unden, Frykensjöarna,
Siljan-Orsasjön, Dellensjöarna, Storsjön i Jämtland och Torne
träsk.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

BoU 1986/87:3

Bilaga 2

Försvarsutskottets yttrande maga1?8*87'3

1985/86:4 y

över proposition 1985/86:3 om lag om hushållning
med naturresurser m. m.

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser
m. m. jämte motioner. I yttrandet behandlas propositionen och motionerna
1985/86:89 och 93.

Hushållningsbestämmelserna i den föreslagna lagen är avsedda att tillämpas
vid planläggning och prövning av lov enligt den plan- och bygglag som
föreslås i proposition 1985/86:1 samt i mål och ärenden enligt vissa angivna
lagar.

Försvarsutskottet konstaterar med tillfredsställelse att de föreslagna bestämmelserna
är utformade i enlighet med principen att det i den fredstida
samhällsplaneringen skall tas hänsyn även till totalförsvarets intressen (prop.
1981/82:102 bil. 1 s. 29, FöU 18 s. 13-14, rskr. 374 och prop. 1984/85:160
s. 5-6, FöU lis. 3, rskr. 388). Med hänvisning härtill avstyrker utskottet att
riksdagen bifaller motion 1985/86:93 (vpk) såvitt den gäller 2 kap. 9 § (del av
vyrk. 2) och 3 kap. 1 § (yrk. 3) i lagförslaget.

2 kap. 10 § i lagförslaget behandlar konkurrens mellan flera oförenliga
riksintressen. Enligt förslaget skall företräde ges åt det eller de ändamål som
på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet
och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för en
anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

I motionerna 1985/86:89 (fp) och 93 (vpk) yrkas att meningen i 2 kap. 10 §
om företräde i vissa fall för försvarsintresset skall utgå ur lagtexten. Enligt
folkpartimotionen är det orimligt att ett visst sektorsintresse i alla situationer
automatiskt skall prioriteras i förhållande till övriga riksintressen.

Enligt propositionens specialmotivering till den bestämmelse som motionärerna
ifrågasätter avser den ”områden som måste få disponeras av
totalförsvaret om den fastlagda försvarsgraden för landet skall kunna
upprätthållas”.

Försvarsutskottet - som har till uppgift att inom riksdagen bereda bl. a.
frågor om samordning inom totalförsvaret - vill i denna del anföra följande.

Totalförsvaret är ett uttryck för samhällets förmåga att stå emot yttre
påfrestningar. Totalförsvarets bas utgörs av fredssamhällets resurser. Genom
förberedelser i fred - särskilt omfattande inom det militära försvaret och
civilförsvaret - kompletteras dessa resurser och viktiga samhällsfunktioner
förbereds för att kunna möta olika kriser och i värsta fall ett väpnat angrepp
mot vårt land.

När totalförsvarsbegreppet skall införas i lagar är det angeläget att
statsmakterna förtydligar sina avsikter. Så skedde när begreppet för några år
sedan infördes i gärningsbeskrivningen för spioneribrottet (brottsbalken
19 kap. 5 §). Vid riksdagsbehandlingen uttalade försvarsutskottet bl. a.
följande i ett yttrande till justitieutskottet (FöU 1981/82:1 y):

Totalförsvaret innefattar stora delar av fredssamhället, omställt för att stå
emot påfrestningarna i en krigssituation. Som begrepp ger det snarare
uttryck för en viljeinriktning och en verksamhet än för en organisation.
Totalförsvaret, dvs. landets samlade försvarsåtgärder, indelas i planeringssammanhang
i militärt försvar (försvarsmakten), civilförsvar (befolkningsskyddet),
ekonomiskt försvar (försörjningsberedskapen) och övrigt totalförsvar
(bl. a. psykologiskt försvar, polisverksamhet, hälso- och sjukvård).

Totalförsvarsbegreppet har alltså en vid betydelse. Dessutom är det självfallet
stor skillnad mellan totalförsvarsverksamheten i fredstid och sådan
verksamhet i kriser eller krig. Med utgångspunkt i specialmotiveringen anser
försvarsutskottet att det behov som enligt 2 kap. 10 § första stycket avses få
ett absolut företräde måste ha ett klart samband med den avsedda förmågan i
den aktuella delen av totalförsvaret att i kriser eller krig reagera snabbt och
bedriva en effektiv och uthållig verksamhet. Beredskapskrav, i vid mening
operativa krav samt uthållighetskrav bör alltså vara avgörande för om
behovet motiverar företräde. Enbart fredsekonomiska eller liknande behov
bör inte ges ett absolut företräde. Det sagda gäller för anläggningar av alla
slag inom totalförsvaret, t. ex. för befästningar, radarstationer, sjukhus,
förråd och teleanordningar.

Stockholm den 5 december 1985

På försvarsutskottets vägnar

Lennart Blom

Närvarande: Lennart Blom (m), Olle Göransson (s). Roland Brännström
(s), Kerstin Ekman (fp). Gunnar Björk i Gävle (c). Evert Hedberg (s),
Göthe Knutson (m). Ingemar Konradsson (s), Ingvar Björk (s). Hans
Lindblad (fp), Olle Aulin (m), Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c),
Christer Skoog (s) och Barbro Evermo (s).

BoU 1986/87:3

Bilaga 3

FöU 1985/86:4 y

Avvikande mening

Kerstin Ekman (fp) och Hans Lindblad (fp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 91 börjar med ”När totalförsvarsbegreppet” och slutar
med ”har angett” bort ha följande lydelse:

Begreppet totalförsvar är alltså mycket vidsträckt. Behov av totalförsvarsanläggningar
som primärt skall användas i fredstid bör inte behandlas på annat
sätt än övriga fredstida intressen. I det följande åsyftas sådana anläggningar
som kan sägas vara av avgörande betydelse för försvarsmöjligheterna inom
ett område. I det fall en anläggning,bör ligga inom ett län eller del därav finns
rimligen flera alternativa möjligheter. Valet mellan sådana alternativ bör då
kunna göras så att andra samhällsintressen också tillgodoses.

Kollision mellan riksintressen uppstår främst om en försvarsanläggning
helst bör placeras på en mycket bestämd plats och denna plats också har
betydande naturvärden. Sådana exempel kan vara att en viss bergstopp, en
viss udde eller vissa öar har mycket stora fördelar för placering av t. ex. en
radarstation eller en kustartillerianläggning. Men också i sådana fall kan det
finnas möjligheter att kompromissa med andra intressen, t. ex. naturintresset,
genom att något justera placeringen av försvarsanläggningen. Vilken del
av ön har störst naturvärde?

Om olika intressen skall kunna vägas mot varandra får inte ett samhällsintresse
redan från början ges totalt övertag. Utskottet delar därför uppfattningen
i motion 89 (fp) att det är orimligt att ett visst riksintresse i alla
situationer automatiskt skall prioriteras i förhållande till övriga riksintressen.
Andra meningen i lagförslagets 2 kap. 10 § första stycket bör uteslutas ur
lagtexten.

BoU 1986/87:3

Bilaga 3

FöU 1985186:4 y

Kulturutskottets yttrande

1985/86:2 y

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

om ny plan- och bygglag samt lag om hushållning med
naturresurser m. m. (prop. 1985/86:1 delvis och 1985/
86:3 delvis)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har beslutat inhämta yttrande från kulturutskottet över
proposition 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag samt proposition
1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. jämte
de med anledning av propositionerna väckta motionerna samt de under
allmänna motionstiden 1985 väckta motionerna 1984/85:548, 664, 783, 785,
1478. 2135, 2146, 2152 yrkande 5, 2217, 2319, 2674, 2676, 2677, 2684, 2707
yrkande 20, 2801 yrkandena 10 och 12 samt 2878 yrkande 13.

Utskottet har inhämtat information från Svenska kommunförbundet.
Vidare har utskottet uppvaktats i ärendet av företrädare för Sveriges
Jordägareförbund.

Utskottet

Inledning

Det förslag till plan- och bygglag (PBL) som läggs fram i proposition 1 utgår
från principen att mark skall prövas från allmän synpunkt lämplig för
ändamålet för att den skall få användas för bebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar. Om man vill främja en på lång sikt lämplig
utveckling är det viktigt att behovet av en långsiktig hushållning med
naturresurserna beaktas vid beslut som rör markanvändning. Den i proposition
3 föreslagna lagen om hushållningen med naturresurser m. m. (NRL)
utgör därför ett viktigt komplement till PBL. Förslaget till PBL bygger på att
även NRL antas.

PBL bygger på nu gällande byggnadslagstiftning. Den skall ersätta
byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612) och lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande. Reformen
kännetecknas av strävan att decentralisera beslutsfattandet och att ge
medborgarna ökat inflytande och ansvar. Det plansystem som introduceras i
PBL innebär i huvuddrag följande.

Alla kommuner skall ha en översiktsplan som i stort anger hur mark- och
vattenområden skall användas och hur riksintressen enligt den nya naturresurslagen
skall tillgodoses. Översiktsplanen har inga direkta rättsverkningar.

Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts med detaljplan. Andra plantyper
är regionplan och fastighetsplan. Utanför område med detaljplan kan

kommunen anta områdesbestämmelser för att t. ex. säkerställa syftet med
översiktsplanen eller tillgodose ett riksintresse.

Planbesluten decentraliseras till kommunerna. Länsstyrelsernas fastställelseprövning
slopas. Kommunerna får möjlighet att både inskränka och
utvidga bygglovplikten.

De nuvarande nybyggnadsförbuden avvecklas. Enligt PBL skall en
ansökan om bygglov i princip bifallas om vissa i lagen angivna förutsättningar
föreligger. I fråga om bygglov skall kommunerna kunna minska bygglovplikten
i vissa fall. Å andra sidan vidgas bygglovplikten till att omfatta t. ex.
anläggningar för idrotts- och fritidsändamål.

Rivningslov skall normalt krävas inom områden med detaljplan. Rivningslov
skall kunna vägras bl. a. för att kulturhistorisk eller miljömässigt
värdefull bebyggelse skall bevaras. Kommunen får inom detaljplaneområde
föreskriva marklovplikt för trädfällning eller skogsplantering.

I områdesbestämmelser kan krävas marklov för samma åtgärder om det
behövs för att skydda bebyggelseområden eller vissa försvars- och energianläggningar
m. m.

Fastighetsägare har rätt till ersättning av kommunen för skada i vissa
angivna fall. Ersättning kan utgå dels oberoende av skadans storlek, dels vid
viss kvalifikationsgräns. Markägare har rätt till ersättning om pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Fastighetsägare har rätt till ersättning
om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av
fastigheten.

Förslaget till ny PBL avvisas av moderata samlingspartiet i motion
1985/86:66, bl. a. med hänvisning till att lagrådet har funnit att förslaget
strider mot grundlagen. Partiet anser att den nuvarande byggnadslagstiftningen
bör revideras genom delreformer inom angelägna områden. Även
folkpartiet föreslår i motion 1985/86:80 att propositionen skall avvisas och att
regeringen bör lägga fram ett nytt förslag. Centerpartiet yrkar i motion
1985/86:69 i första hand att riksdagen skall avslå lagförslaget. I andra hand
föreslås en rad ändringar i förslaget till PBL.

Enligt förslaget till NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i
övrigt användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt god hushållning främjas. Syftet med NRL är att få till stånd en
samordnad syn på mark- och vattenhushållningen i samhället. Lagen är
därför övergripande i förhållande till ett antal andra lagar. Dess bestämmelser
skall iakttas när beslut fattas enlig PBL och vissa andra lagar såsom
miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291) och naturvårdslagen
(1964:822).

De av riksdagen fastlagda riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen skall
upphöra att gälla när NRL år 1987 har trätt i kraft. I stället lämnas i lagen
vissa grundläggande hushållningsbestämmelser. bl. a. för vissa geografiska
områden av riksintresse.

I motion 1985/86:88 föreslår moderata samlingspartiet att förslaget till
naturresurslag skall avslås.

Som skäl för att regeringens förslag om en ny plan- och bygglag bör avvisas
anförs i motionerna 66, 69 och 80 att förslaget strider mot grundlagen. De
konstitutionella aspekterna på lagförslaget behandlas av konstitutionsut -

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

skottet. Kulturutskottet tar i det följande upp endast frågor med en nära
anknytning till utskottets beredningsområde, nämligen beträffande förslaget
om plan- och bygglag, stadsförnyelse- och bevarandefrågor samt beträffande
förslaget till NRL frågor om i vilken utsträckning hänsyn bör tas till
kulturvärdena, turismen och friluftslivet i den fysiska miljön.

Bestämmelser i PBL rörande stadsförnyelse- och
bevarandefrågor

I propositionen redovisas i ett särskilt avsnitt (s. 432-448) PBL:s tillämpning
på stadsförnyelse- och bevarandefrågor. Departementschefen uttalar inledningsvis
att lagförslaget har utformats så att det skall kunna tillgodose dels
önskemålen att främja och styra önskvärda förändringar av byggnader och
bebyggelseområden, dels behovet av att bevara kulturhistoriskt och miljömässigt
värdefull bebyggelse.

När det gäller stadsförnyelse bör enligt propositionen ny planläggning,
ombyggnad och kompletteringar utgå från befintliga kvaliteter och resurser
så att husens och områdets goda egenskaper utnyttjas. Översiktsplanen
kommer att få stor betydelse i stadsförnyelsesammanhang. Den kan och bör,
sägs det. också utnyttjas som ett samordningsinstrument i den kommunala
verksamhetsplaneringen. Detaljplanen motsvarar i allt väsentligt dagens
stadsplan och byggnadsplan. Den förutsätter en tydligare reglering och
redovisning av allmänna platsers funktion och utformning. Detaljplaneinstitutet
innebär vidgade styrmöjligheter i syfte att skapa och befästa trygga,
funktionella och trivsamma miljöer. En nyhet i byggnadsregleringen är den
möjlighet som nu införs att utfärda skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla
hus.

Bestämmelserna rörande bevarandefrågor tar sikte på att de grundläggande
kraven på bevarande av kulturmiljön i planerings- och byggnadsverksamheten
skall stärkas och att kommunerna skall ges ett ökat ansvar och bättre
instrument för att hävda dessa krav. I propositionen framhålls att uppfattningen
om vad som är värt att bevara under senare år har vidgats från att avse
enstaka värdefulla kulturminnen till att gälla samlade kulturmiljöer.

I 3 kap. PBL ställs upp vissa generella regler för krav på varsamhet och
hänsyn beträffande kulturvärdena i den fysiska miljön. För uppförande av
nya byggnader gäller att de skall placeras och utformas på ett sätt som är
lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och
kulturvärdena på platsen. Motsvarande krav gäller i tillämpliga delar för
ändring och underhåll av byggnader. Tillbyggnader, ombyggnader och andra
ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag
beaktas. Vidare bör dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. De allmänna reglerna om
varsamhet och hänsyn kompletteras med förbud att förvanska byggnader
som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt eller som ingär i en samlad bebyggelse av sadan
karaktär.

Departementschefen understryker att det med hänsyn till dessa regler i 3
kap. PBL är viktigt att kommunerna på förhand kan ge besked om vilka

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

Kr U 1985/86:2 y

värden som man vill slå vakt om och hur de generella bestämmelserna
kommer att tillämpas inom olika bebyggelseområden. En väsentlig del av
planeringen för bevarande kommer att utgöras av information till fastighetsägare
och brukare med närmare beskrivningar av områdets kvaliteter och
med råd om hur dessa kvaliteter kan tas till vara vid byggnadsåtgärder av
olika slag. Med hänsyn till de befogenheter och det ansvar som läggs på
kommunerna har i PBL införts en föreskrift om att byggnadsnämnden skall
ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning. Samtidigt slopas
kravet i 4 § byggnadsstadgan på att byggnadsnämnd i kommuner med en
planläggnings- och byggnadsverksamhet av större omfattning skall ha
tillgång till stadsarkitekt.

I tre motioner föreslås olika tillägg till och modifieringar av förslagen i
propositionen.

Vissa synpunkter på byggnadsnämndernas behov av kulturhistorisk sakkunskap
förs fram i motion 1985/86:71 (s). Motionären noterar med
tillfredsställelse att departementschefen poängterar länsmuseernas roll som
bl. a. serviceorgan åt den statliga och den kommunala kulturminnesvården.
Hon anser att det är viktigt att den kulturhistoriska sakkunskapen regelmässigt
kan medverka i byggnadsnämndernas tillståndsprövning i de fall då
kulturhistoriska aspekter är av betydelse för prövningen. Med hänsyn till den
väsentligt utvidgade betydelse som den kommunala kulturminnesvården
kommer att få bör det särskilt betonas att byggnadsnämnderna skall ha
tillgång till kulturhistorisk sakkunskap i sitt löpande arbete. Motionären
önskar att riksdagen skall göra en framställning till regeringen i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet konstaterar att bestämmelserna i PBL-förslaget stämmer väl
överens med de riktlinjer som gäller för den statliga kulturpolitiken. Enligt
det s. k. bevarandemålet skall kulturpolitiken verka för att äldre tiders kultur
tas till vara och görs levande. Kulturminnesvården skall inriktas på att bevara
även samlade miljöer vid sidan av den traditionella monumentvården. Enligt
PBL räknas till kulturvärden inte bara byggnader utan även gator, torg,
trädgårdar och inhägnader. Genom PBL kommer kommunerna att få ökade
befogenheter och väsentligt större ansvar för bebyggelseplanering och
därmed även för att tillgodose kulturminnesvårdsaspekterna. Det finns
därför anledning att räkna med att kommunernas behov av tillgång till
kulturhistorisk sakkunskap i det löpande arbetet kommer att öka. Motionären
har sålunda aktualiserat en angelägen fråga. I propositionen framhålls
också att länsmuseerna har en betydelsefull roll som basinstitutioner för
kulturhistorisk dokumentation och information och som serviceorgan för
den statliga och kommunala kulturminnesvården. Speciellt för kommuner
som inte har tillgång till egen kulturhistorisk sakkunskap kommer länsmuseerna
att få betydelse som viktiga expertorgan. Detta kommer otvivelaktigt
att föra med sig ökade anspråk på insatser från länsmuseernas sida.

I detta sammanhang vill kulturutskottet aktualisera frågan om kulturnämndens
roll i den kommunala planeringsprocessen. Enligt PBL skall
byggnadsnämnden särskilt verka för en god byggnadskultur samt en god
stads- och landskapsmiljö. Dessa mål samt de kulturhistoriska aspekterna på
markanvändning och byggande som kommer till uttryck i PBL motiverar

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

enligt utskottets mening att kulturnämnden på ett mer aktivt sätt än hittills
engageras i kommunernas planerings- och byggnadsverksamhet.

Med hänsyn till vad som anförts utgår utskottet från att de synpunkter som
motionären fört fram kommer att beaktas utan något särskilt uttalande från
riksdagens sida. Någon åtgärd med anledning av motionen är därför inte
påkallad.

Förslaget i motion 1985/86:74 (c) syftar till att förhindra rivningar av äldre
hus. Motionären anser att rivningslov endast skall få lämnas om den sökande
kan visa tungt vägande skäl.

Enligt 8 kap. 16 § skall ansökningar om rivningslov bifallas, om inte
byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör
bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga eller konstnärliga värde.

Utskottet vill erinra om att enligt propositionen (s. 289) bör rivningsregleringen
omfatta inte bara sådana byggnader som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt utan även
byggnader som inte har detta kvalificerade värde från bevarandesynpunkt.
Att göra något allmängiltigt uttalande om vad som är kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse är, sägs det, givetvis inte möjligt. Lokala överväganden
bör här tillmätas den största betydelse. I propositionen (s. 290) redovisas
dock vissa synpunkter på vad som avses med miljömässigt värdefull
bebyggelse. I detta sammanhang anförs bl. a. följande:

Med miljömässigt värdefull bebyggelse avses inte bara byggnader som i sig är
värda att bevara. Miljön behöver inte vara resultatet av ett medvetet
konstnärligt skapande för att vara skyddsvärd. Även i andra slags miljöer kan
det bli aktuellt att tillämpa denna prövningsgrund. Det rivningshotade huset
kan t. ex. ingå i en enhetlig grupp med tidstypiskt byggnadsskick eller ligga i
en husrad eller vid ett torg av miljömässigt värde, där bortfallet av ett hus
skulle medföra stor skada på stadsbilden. En skyddsvärd miljö kan också
utgöras t. ex. av en stadsdel med väl sammanhållen och tilltalande bebyggelse
eller med andra påtagliga trevnadsvärden i den yttre miljön.

Utskottet vill också påpeka att en viktig princip i PBL är att de boende skall
ha ett betydande inflytande. Enligt lagförslaget skall rivningslov inte få
lämnas så länge en ansökan - av kommunen eller en organisation av
hyresgäster - om upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen inte
har slutligt avgjorts. Vidare skall rivningslov inte få meddelas om ett
upprustningsåläggande har utfärdats och åläggandet inte har förfallit.

Mot denna bakgrund anser utskottet inte att - så som föreslås i motionen -8 kap. 16 § bör omarbetas.

1 fråga om ombyggnader föreskrivs i 3 kap. 10 § att tillbyggnader,
ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att
byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Motionären menar att normerna för ombyggnad och finansieringsbestämmelserna
måste utformas så att det alltid ställer sig mer fördelaktigt för en
husägare att varsamt renovera ett värdefullt äldre hus än att på ett
genomgripande sätt förändra eller riva det. För att tillgodose dessa synpunkter
bör bestämmelserna i 3 kap. 10 § ändras.

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985186:2 y

1 Riksdagen 1986/87. 19 sami. Nr3

Departementschefen framhåller då det gäller förnyelse av bebyggelsen att
denna bör genomföras på ett sådant sätt att den svarar mot behoven hos dem
som bor och arbetar inom ett område. Kommunerna får rätt att genom
bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser modifiera standardkraven
vid ombyggnad. En förutsättning härför är dock att bebyggelsen får
långsiktigt godtagbara egenskaper.

Med hänvisning till vad som anförts konstaterar utskottet att de kulturminnesvårdande
och miljömässiga synpunkterna i rimlig grad får anses tillgodosedda
i lagförslaget. Utifrån de aspekter som utskottet har att bevaka anser
utskottet därför inte att motionen bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt 14 kap. 8 § PBL skall ägare och innehavare av särskild rätt till
fastigheter ha rätt till ersättning av kommunen i vissa fall, bl. a. om ekonomisk
skada uppkommer till följd av att bygglov vägras till att ersätta en riven eller
på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad. Vidare
kan fastighetsägare få ersättning av kommunen om rivningslov vägras med
hänsyn till att byggnaden behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras
på grund av byggnadens eller bebyggelsens speciella värden (8 kap. 16 §).

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig i motion 1985/86:73 dessa
ersättningsregler. Motionärerna anser att det inte skall finnas någon
principiell rätt för fastighetsägare att alltid erhålla särskild ersättning då han
åläggs att riva eller skydda särskilt värdefulla byggnader. De anför att även
en fastighetsägare skall kunna tåla ett visst mått av förändringar som kan
medföra viss förlust i ekonomisk mening.

Bestämmelserna i PBL som anknyter till nu gällande innebär att kommunen
blir ersättningsskyldig gentemot fastighetsägaren om skadan till följd av
att rivning vägrats eller att långtgående skyddsbestämmelser utfärdats är
betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
Utifrån de synpunkter kulturutskottet har att bevaka kan de här behandlade
bestämmelserna i lagförslaget anses godtagbara. De aktuella ersättningsprinciperna
kommer att ingå som en del i de överväganden som bostadsutskottet
från ett övergripande perspektiv kommer att göra. Utskottet avstyrker alltså
bifall till yrkande 17 i motion 73.

Vissa ersättningsfrågor aktualiseras även i motion 1985/86:92 (c). Motionären
åberopar att länsstyrelsen i Gotlands län i yttrande över förslag till
NRL anfört att kompensation skall kunna utgå till i första hand de areella
näringarna om de åsamkas skador eller inskränkningar på grund av
markanvändningsregler som ger företräde för turism och friluftsliv. Vidare
anför motionären att det på Gotland finns problem som beror på tillämpningen
av fornminneslagen i markanvändningsfrågor. Hon föreslår en utredning
av förutsättningarna för ekonomisk ersättning för inskränkningar som
åsamkas markägare vid de i motionen nämnda fallen.

Bestämmelser om skydd av fasta fornlämningar finns i lagen (1942:350) om
fornminnen. Skyddet för fornlämningarna grundas direkt på fornminneslagen.
Det krävs inte beslut eller registrering av en myndighet för att en fast
fornlämning skall vara skyddad. Enligt 1 § andra stycket får ej någon utan
tillstånd utgräva, rubba eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på
annat sätt förändra eller skada eller ta bort fast fornlämning. Till de fasta
fornlämningar som räknas upp i 2 § hör bl. a. gravar och gravfält, domarring -

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

ar, resta stenar etc. men även lämningar av fordom övergivna bostäder,
boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket av
dylika bostäder eller platser. Lagskyddet omfattar även tidigare inte kända
fornlämningar med eller utan synligt märke ovan jord samt bevarade
kulturlager under befintliga byggnader.

Även området kring en fornlämning åtnjuter skydd (3 § första stycket).
Detta område är så stort som krävs för att fornlämningen skall kunna bevaras
på ett meningsfullt sätt. Områdets storlek avgörs med hänsyn till fornlämningens
art och betydelse. Länsstyrelsen kan genom gränsbestämning
fastställa hur stort det lagskyddade området kring en fornlämning skall vara
(3 § andra stycket). Grundprincipen bakom fornminneslagen är att fornlämningar
skall bevaras på platsen.

Ersättning till markägare kan utgå i vissa fall. Enligt 7 § kan skälig
ersättning utgå om tillstånd att ta bort fornlämning vägras beträffande
fornlämning som varit helt okänd och utan synligt märke ovan jord och som
vållar betydande hinder och olägenhet. I 9 § regleras hur kostnaderna för
arkeologiska undersökningar skall tas ut.

I betänkandet (SOU 1985:13) har arkeologiutredningen lagt fram förslag
rörande fornminneslagens bestämmelser om kostnadsansvaret för arkeologiska
undersökningar. Betänkandet bereds inom regeringskansliet.

Principerna för ersättning för skada kommer, som kulturutskottet ovan
påpekat, att ingå i bostadsutskottets överväganden. Med hänsyn härtill och
till vad som i det föregående anförts om fornminneslagen finner kulturutskottet
inte att en utredning enligt motion 92 är påkallad. Utskottet avstyrker
alltså yrkande 2 i motion 92.

Förslag i NRL rörande områden av riksintresse

Syftet med förslaget till NRL är som framgått ovan (s. 2) att främja en från
ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med
marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmelserna grundas på
erfarenheterna från den fysiska riksplaneringen och den praktiska tillämpningen
av riksdagens riktlinjer för hushållningen med mark- och vattenområden
av riksintresse. Bestämmelserna skall tillämpas vid beslut enligt olika
författningar i frågor som rör användningen av mark- och vattenresurser.

1 fråga om NRL:s inriktning anför departementschefen att lagen bör
utgöra ett skydd av långsiktiga och för landet väsentliga värden som inte kan
väntas bli tillräckligt beaktade utan stöd av lagen. Denna inriktning innebär
enligt propositionen inte att en sådan lag ensidigt bör främja bevarandeintressen
och långsiktiga försörjningsbehov. Lagens grundläggande syfte bör
vara att främja en användning av naturresurserna som är förnuftig för
samhället vid en allsidig, samlad bedömning både i ett långsiktigt och i ett
kortsiktigt perspektiv.

Utskottet kommer i det följande att begränsa framställningen till frågor
om bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen. Dessa bestämmelser kritiseras i två motioner.

I 3 kap. 2 § NRL lämnas särskilda hushållningsbestämmelser för vissa
områden av riksintresse. Samtliga områden som anges i lagen har särskilt

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

stora värden när det gäller naturvård, kulturminnesvård, turism och frilufts- BoU 1986/87:3

liv. Staten får ett starkt inflytande över mark- och vattenanvändningen i Bilaga 4

områdena, anförs det i propositionen. Bland de områden som särskilt nämns KrU 1985/86:2 y

är skärgårdarna och kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark,

Höga kusten i Ångermanland, Norrbottens skärgård med angränsande
kustområde. Öland och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvsträckor som
undantas från vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar samt vissa
områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv.

Bestämmelserna innebär att inom de angivna områdena turismens och
friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt skall beaktas
då det gäller att ta ställning till om exploateringsföretag eller andra ingrepp i
miljön kan tillåtas. I stor utsträckning sammanfaller områdena med de 25
områden i landet som i enlighet med statsmakternas beslut år 1975 har pekats
ut som s. k. primära rekreationsområden.

Centerpartiet föreslår i motion 1985/86:85 att 3 kap. 2 § NRL skall utgå.

Som skäl härför anförs bl. a. följande:

I 3 kap. 2 § sker en uppräkning av vad som i huvudsak betecknats som de s. k.
primära rekreationsområdena. Här skall vid bedömningen av exploateringsföretag
särskilt beaktas turismens och friluftslivets intressen.

Dessa s. k. primära rekreationsområden torde vid detta laget ha spelat ut
sin roll. Det har på kommun- och länsplan skett en planering för turism och
friluftsliv inom de aktuella områdena så ur den synpunkten är ett särskilt
omnämnande i naturresurslagen inte behövligt. Bevarandeåtgärder inom
behövliga delar av de aktuella områdena torde ske med stöd av andra
paragrafer i naturresurslagen.

De uppräknade områdena är heller inte sådana till sin karaktär eller så
klart avgränsade att just dessa är självklara för speciella åtgärder enligt
naturresurslagen.

Med anledning av motionärernas förslag vill utskottet erinra om att syftet
med beslutet om primära rekreationsområden har varit bl. a. att få till stånd
erforderlig planeringssamverkan inom områdena samt att ange hur staten
avser att prioritera stöd till utbyggnad av anläggningar för turism och
friluftsliv. Enligt riktlinjerna för de primära rekreationsområdena skall
planeringen av områdena utgå från syftet att de på ett ändamålsenligt sätt
skall kunna användas för friluftsliv och turism. Det innebär bl. a. att särskilda
hänsyn kan behöva tas till friluftslivet men även till naturvården och
kulturminnesvården. Fritidsbebyggelse bör medges bara om naturvårdens,
kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen samtidigt kan tillgodoses och
om bebyggelsen möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för rekreation.

Syftet med de här aktuella bestämmelserna i NRL är att skydda de
områden som bedöms vara av riksintresse mot exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevarandevärden.

Detta ligger i linje med den allmänna utgångspunkten för lagstiftningen som
anges i 2 kap. 6 §, nämligen att mark- och vattenområden som har betydelse
från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden
eller med hänsyn till friluftslivet så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön.

Avsikten med att ange vissa områden av riksintresse är alltså inte att-som
förhållandet är med de primära rekreationsområdena - turismens och
friluftslivets intressen i första hand skall beaktas. Det är den långsiktiga
hushållningen med naturresurserna som står i förgrunden.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkande 5 i motion
85.

Öland och Gotland omfattas enligt 3 kap. NRL av särskilda bestämmelser
som grundas på de speciella hänsyn som bör tas till öarnas unika värden när
det gäller naturen, landskapet och bebyggelsen.

I fråga om Gotland föreskrivs i 3 kap. 4 § vissa inskränkningar i rätt till
utbyggnad av fritidsbebyggelsen. Utmed Gotlands kust, på Östergarn och
Storsudret samt på Fårö skall fritidsbebyggelse få komma till stånd endast
som komplettering till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl kan
dock fritidsbebyggelse komma till stånd i annan form än som kompletteringar
till befintlig bebyggelse. Departementschefen framhåller (s. 182) att med
särskilda skäl avses bl. a. att bebyggelsen ingår som ett led i att förbättra
områdenas attraktivitet för turism och friluftsliv.

I motion 92 (c) kritiseras bestämmelserna i propositionen bl. a. utifrån
synpunkten att dessa skulle komma att försvåra möjligheterna att utveckla
turismen. Motionären framhåller att turistnäringen har stor betydelse för
länet. Hon anser därför att 3 kap. 4 § bör omarbetas så att Fårö, Östergarn
och Storsudret inte kommer att omfattas av restriktioner för nytillkommande
fritidsbebyggelse.

När det gäller att bedöma hur de här aktuella områdena på Gotland bör
utnyttjas är det enligt utskottets mening viktigt att ta hänsyn till NRL:s
grundläggande syfte, nämligen att främja en i ett långsiktigt perspektiv god
hushållning med naturresurserna. Fårö, Östergarn och Storsudret har
speciellt stora bevarandevärden. De är också särskilt attraktiva för turism.
Natur och växtlighet i dessa områden är känsliga för slitage. Det är därför
nödvändigt att noga planera lokalisering och utformning av boendeanläggningar
för turism och friluftsliv, bl. a. på grund av att markområdena omkring
sådana anläggningar kommer att utnyttjas intensivt.

Med anledning av motionärens synpunkter på betydelsen för Gotlands del
av att turismen kan utvecklas vill utskottet peka på att enligt propositionen
(s. 178) den mark på Fårö, Östergarn och Storsudret som bedöms lämplig för
fritidsboende i första hand bör användas för anläggningar som är önskvärda
för turismens och friluftslivets utveckling. Bestämmelserna i NRL innebär
alltså inte ett hinder för en viss utbyggnad av anläggningar för turism och
friluftsliv, endast att områdena bör utnyttjas med stor varsamhet och efter
noggrann planläggning.

Med hänsyn till vad som anförts avstyrker utskottet yrkande 3 i motion 92.

Stockholm den 15 januari 1986
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985186:2 y

101

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s). Catarina Rönnung
(s), Jan-Erik Wikström (fp). Karl Boo (c), Lars Ahlmark (m). Anders
Nilsson (s). Sylvia Pettersson (s). Gunnel Liljegren (m). Torgny Larsson (s).
Kerstin Göthberg (c), Alexander Chrisopoulos (vpk), Mats O Karlsson (s).
Maud Björnemalm (s) och Margareta Fogelberg (fp).

Avvikande meningar

1. Behandling av förslag till ny plan- och bygglag samt lag om
hushållning med naturresurser

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Gunnel Liljegren (alla m) anför:

I motion 66 avvisar moderata samlingspartiet förslaget i proposition 1 till ny
plan- och bygglag (PBL). I sin motivering anför motionärerna att förslaget i
väsentliga avseenden strider mot grundlagen. De hänvisar till lagrådets
bedömning att förslaget i vad avser kommunernas befogenheter att i
planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde
vara förenligt med grundlagen. Enligt lagrådet är det även tveksamt om delar
av förslagets bestämmelser om ersättning är förenliga med Europakonventionen
om mänskliga rättigheter.

Med i huvudsak samma motivering avvisas förslaget till PBL av folkpartiet
i motion 80 och centerpartiet i motion 69.

Med hänvisning till vad som anförts om lagförslagets grundlagsenlighet
finner utskottet liksom motionärerna att proposition 1 bör avstyrkas.

Utskottet delar även motionärernas uppfattning att behövliga förbättringar
inom detta lagstiftningsområde bör åstadkommas genom att nuvarande
lagstiftning successivt revideras. Därvid bör behovet av ett väl fungerande
skydd för kulturbyggnader och kulturmiljöer beaktas. Självfallet måste
samtidigt gälla att ersättningsregler vid eventuellt intrång är förenliga med
grundlagen och Europakonventionen.

I motion 66 anförs att den i proposition 3 föreslagna lagen om hushållning
med naturresurser (NRL) är obehövlig. Motionärerna menar att det
lagskydd som är nödvändigt för en förnuftig hushållning med Sveriges
naturresurser och för ett bevarande av värdefulla naturområden kan
inrymmas i byggnadslagstiftningen och angränsande lagar, t. ex. naturvårdslagen
och miljöskyddslagen. Utskottet delar motionärernas uppfattning och
tillstyrker alltså yrkandet om avslag på proposition 3.

Med denna inställning anser sig utskottet inte ha anledning att behandla
förslag i motionerna som syftar till ändringar i förslaget till PBL.

2. Behandling av förslag till ny plan-och bygglag

Jan-Erik Wikström och Margareta Fogelberg (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 94 börjar ”Sorn skäl” och på s. 95 slutar
”fysiska miljön” bort ha följande lydelse:

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

102

Utskottet har i det föregående redovisat att moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet i resp. partimotioner föreslår att proposition 1
bör avslås. Som skäl anges att det är tveksamt om PBL:s plansystem står i
överensstämmelse med grundlagen. I motion 80 påpekas att om det nu
föreliggande förslaget genomförs kommer det att uppstå osäkerhet om
planen är giltig eller ej. Mot denna bakgrund finner utskottet att det nu
föreliggande förslaget till PBL bör avvisas. Regeringen bör återkomma med
förslag till PBL som är förenligt med grundlagen. Utgångspunkten för ett
nytt förslag bör vara att den enskildes ställning skall stärkas gentemot stat och
kommun.

En viktig fråga med hänsyn till kulturutskottets beredningsområde är
utformningen av regler för ersättning vid bebyggelsereglerande ingrepp. Vid
utformningen av ett nytt förslag till PBL bör synpunkterna härvidlag i motion
80 beaktas.

3. Behandling av förslag till ny plan- och bygglag

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 94 börjar ”Sorn skäl” och på s. 95 slutar ”fysiska miljön”
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att riksdagen inte kan godta det
nu föreliggande förslaget till PBL. Det avgörande skälet för detta ställningstagande
är lagrådets bedömning att förslaget i vissa delar knappast torde vara
förenligt med grundlagen. Enligt utskottets mening bör förslaget därför
omarbetas. Det får inte råda delade meningar om PBL:s grundlagsenlighet.

Vid omarbetning av PBL bör även förslag som förs fram i motion 69
beaktas. En viktig utgångspunkt för lagstiftningen bör vara att samhället
organiseras på ett sådant sätt att det ger den enskilde medborgaren ökade
möjligheter att påverka sin livssituation och att tillvarata sina rättigheter. Ett
övergripande syfte med den framtida planeringen måste vara att ge
förutsättningar för en balanserad utveckling inom landet som helhet, inom
olika regioner och inom de enskilda kommunerna, dvs. främja en decentralistisk
samhällsutveckling. Planeringen på riksnivå bör därför vara översiktlig
och utgöra en resurs- och ramplanering. Det är vidare enligt utskottets
mening nödvändigt att bestämmelserna i PBL utformas så att hänsyn tas till
att byggandet under 1980- och 1990-talen till stor del kommer att bestå av
ombyggnad och förnyelse av befintlig bebyggelse.

4. Fastighetsägares rätt till ersättning

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 98 börjar ”Bestämmelserna i” och slutar ”motion 73” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna inte att någon särskild ersättning i
princip alltid skall utgå till fastighetsägare som åläggs att riva eller skydda
särskilt värdefulla byggnader. Det är rimligt att fastighetsägare skall kunna
bära sina ekonomiska förluster till följd av förändringar i fastighetsinneha -

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985186:2 y

103

vet. Utskottet vill även peka på att ett eventuellt fördyrat underhåll torde
kompenseras av att fastighetens ekonomiska värde ökar. Denna värdestegring
tillfaller helt ägaren. Med hänsyn till vad som anförts finner utskottet att
14 kap. 8 § PBL hör ändras i enlighet med förslaget i motion 7.3.

5. Förslag i naturresurslagen rörande områden av riksintresse

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 100 börjar ”Med anledning” och på s. 101 slutar ”motion
85” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas kritik av bestämmelserna i NRL
beträffande vissa områden som anges vara av riksintresse. De i NRL
uppräknade områdena överensstämmer i huvudsak med de s. k. primära
rekreationsområdena. Som motionärerna påpekar torde de primära rekreationsområdena
ha spelat ut sin roll när det gäller planering för turism och
friluftsliv. Bevarandeåtgärder inom de aktuella områdena torde - som anförs
i motion 85 - kunna ske med stöd av andra paragrafer i NRL. Enligt
utskottets mening bör alltså 3 kap. 2 § i förslaget till NRL utgå.

6. Utbyggnad av fritidsbebyggelse på Gotland

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 101 börjar ”När det” och slutar ”motion 92” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening har motionären anfört goda skäl för att 3 kap. 4 $
NRL bör omarbetas. De i den aktuella paragrafen uppräknade områdena på
Gotland bör inte beläggas med särskilda restriktioner beträffande nytillkommande
fritidsbebyggelse. Vid en eventuell utbyggnad bör dock hänsyn tas till
områdenas natur- och kulturvärden.

BoU 1986/87:3

Bilaga 4

KrU 1985/86:2 y

104

Jordbruksutskottets yttrande
1986/87:3 y

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985186:3 y

om förslag till lag om hushållning med naturresurser
m. m.

Till bostadsutskottet

Genom beslut den 5 november 1985 har bostadsutskottet berett jordbruksutskottet
tillfälle att avge yttrande över proposition 1985/86:3 om en lag om
hushållning med naturresurser m. m. (NRL) jämte motioner.

Utskottet har funnit lämpligt att i sitt yttrande behandla delar av
partimotionerna 1985/86:86 (c), 1985/86:88 (m), 1985/86:89 (fp) och 1985/

86:93 (vpk) samt av motion 1985/86:92 av Gunhild Bolander (c), vilka
samtliga väckts med anledning av propositionen. Utskottet yttrar sig även
över den fristående motionen 1984/85:2146 av Paul Jansson m. fl. (s) vilken
hänvisats till bostadsutskottet för beredning. Slutligen överlämnas ett antal
till jordbruksutskottet hänvisade fristående motioner med utskottets yttrande
till bostadsutskottet för behandling i samband med propositionen,
nämligen motionerna 1984/85:2237 av Sven Munke (m) och 1984/85:2244 av
Thorbjörn Fälldin m.fl. (c), yrkande 3 samt motionerna 1985/86:Jo301 av
Bengt Kronblad (s), 1985/86:Jo727 av Sven Munke (m) och 1985/86:Jo799 av
Karin Söder m. fl. (c) yrkande 22.

Uppvaktningar, hearings m. m.

Enligt överenskommelse mellan jordbruksutskottet och bostadsutskottet har
jordbruksutskottet mottagit uppvaktningar och anordnat hearings angående
NRL-förslagets verkningar för de areella näringarna och samordningen med
naturvårds- och miljöintressen m. m. Ett flertal skrifter och andra opinionsyttringar
i angivna ämne har inlämnats till utskottet.

Företrädare för Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges Skogsägareföreningars
riksförbund och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen har
lämnat synpunkter på bl. a. bestämmelserna i NRL-förslaget om skyddet av
jordbruks- och skogsmark då fråga uppkommer om markanvändning för
andra ändamål samt på vissa frågor i proposition 1985/86:1 om en ny planoch
bygglag (betr. plan- och bygglagen, se JoU 1985/86:ly).

Också från Sveriges Jordägareförbund och Sveriges Häradsallmänningars
förbund har synpunkter lämnats på NRL-förslagets effekter för markägandet
m. m.

Svenska Samernas riksförbund har anfört synpunkter på rennäringens
ställning i det kommande planarbetet m. m.

Representanter för lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårds- 105

verk och domänverket har lämnat ingående information om de aktuella
lagförslagens verkningar inom sina resp. ansvarsområden.

Enligt lagförslaget skall naturresurslagens bestämmelser tillämpas enligt
vad som är föreskrivet i bl. a. plan- och bygglagen (PBL). Förslag till ny planoch
bygglag har framlagts i proposition 1985/86:1. Även den propositionen
har av bostadsutskottet överlämnats till jordbruksutskottet för yttrande.
Härvidlag hänvisas till JoU 1985/86:2 y.

Några huvuddrag i propositionen

I propositionen föreslås en lag om hushållning med naturresurser m. m.
Lagen föreslås träda i kraft vid samma tidpunkt som plan- och bygglagen,
dvs. den 1 januari 1987.

Bostadsministern framhåller inledningsvis att förslaget till en ny plan- och
bygglag (prop. 1985/86:1) har som ett av sina viktigaste syften att decentralisera
ansvaret för planläggning och för den lokala miljön till kommunerna.
Staten skall kunna ingripa mot kommunala planer endast om vissa i lagen
angivna intressen, främst riksintressen och frågor som berör flera kommuner,
inte blivit tillgodosedda. PBL-förslaget förutsätter att dessa statliga
intressen preciseras genom lagbestämmelser. Sådana bestämmelser meddelas
i NRL där en övergripande lagreglering sker om hushållning med
naturresurser.

Den nya lagen innebär att den nuvarande fysiska riksplaneringen (FRP)
lagfästs för att ligga till grund vid beslut enligt PBL m.fl. lagar, varvid
beslutsrätten i stor utsträckning decentraliseras till kommunal nivå. Riksdagens
riktlinjer i den fysiska riksplaneringen skall upphöra att gälla när NRL
träder i kraft. Den nya lagen reglerar till skillnad från FRP även intressen
som icke upphöjs till riksintressen.

Enligt lagens inledande paragraf skall marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt användas så, att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt god hushållning främjas (1:1).

Genom lagen vill man åstadkomma en samordnad syn på mark- och
vattenhushållningen i samhället. Lagen är därför enligt förslaget övergripande
i förhållande till ett antal andra lagar. Dess bestämmelser skall tillämpas
när beslut fattas enligt PBL och vissa andra lagar, bl. a. miljöskyddslagen
(ML), vattenlagen (VL) och naturvårdslagen (NVL). Däremot är lagen inte
överordnad skötsellagar som skogsvårdslagen (SkvL) och lagen om skötsel
av jordbruksmark (1:2).

I 2 kap. anges de grundläggande hushållningsbestämmelserna. Utgångspunkten
är att mark- och vattenområden skall användas för ändamål som
områdena är mest lämpade för. Följande kriterier används: områdenas
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Enligt propositionen inryms
i formuleringen även behovet av att reservera mark- och vattenområden för
framtida aktiviteter. Företräde skall ges för allmänna intressen (2:1).

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985186:3 y

Särskilt skydd ges

- mot exploatering av stora mark- och vattenområden som är relativt
opåverkade (2 kap. 2 §),

106

- från ekologisk synpunkt särskilt känsliga områden (2:3),

- brukningsvärd jordbruksmark (2:4),

- skogsmark som har betydelse för skogsnäringen (2:4),

-mark och vatten av särskild betydelse för rennäringen, yrkesfisket,
vattenbruket (riksintresse) (2:5),

- områden av betydelse med avseende på naturvärden, kulturvärden,
friluftslivet (riksintresse) (2:6),

- områden som innehåller värdefulla ämnen eller material (riksintresse)
(2:7),

- områden särskilt lämpliga för anläggningar för industriproduktion, vattenförsörjning,
avfallshantering m. m. (riksintresse) (2:8).

Vid konkurrens mellan riksintressen enligt 5-8 §§ i ett område skall
företräde ges åt ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig
hushållning. Försvarsintresset ges allmänt företräde (2:10).

I 3 kap. ges hushållningsbestämmelser för vissa geografiska områden vilka
i sin helhet bedöms vara av riksintresse i något visst hänseende (3 kap. 1 §).

- Vissa angivna kust-, sjö-, fjäll- och andra områden. I dessa skall turismens
och - främst det rörliga - friluftslivets intressen särskilt beaktas vid
bedömningen av miljöingrepp genom exploateringsföretag m.m. (3:2),

- Kustområdena längs norra Bohuslän, Småland - Östergötland från Simpevarp
till Arkösund, Höga kusten i Ångermanland samt Öland skall hållas
fria från stora miljöstörande anläggningar som kräver regeringsbeslut
(3:3),

- Vid övriga kustavsnitt och skärgårdar i västra, södra och östra Sverige
söder om Forsmark införs restriktioner för fritidsbebyggelsen samt för
stora anläggningar på platser som hittills varit fria från sådana (3:4),

- Inom vissa fjällområden tillåts bebyggelse och anläggningar endast om det
behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga
forskningen och det rörliga friluftslivet (3:5),

- Älvar och älvsträckor som enligt tidigare riksdagsbeslut skall undantas från
utbyggnad (3:6).

I 4 kap. ges föreskrifter om att regeringen skall besluta om tillstånd till
nybyggnad av viss miljöstörande industri, motsvarande bestämmelserna i
136 a § byggnadslagen.

Med hänvisning till bestämmelserna i PBL meddelas i 5 kap. vissa
bestämmelser om samspelet mellan staten och kommunerna vid beslut i
naturresursfrågor. Bl. a. föreskrivs att myndigheter som har att tillämpa
lagen skall se till att planer och planeringsunderlag föreligger i målet.
Vederbörande kommun är skyldig att tillhandahålla planer. Länsstyrelsen
har ansvar för att ställa samman utredningar och annat material av betydelse.
Den skall även tillhandahålla planeringsunderlag (5:1).

Regeringen får i visst fall begära in redovisning av kommun beträffande
tillgodoseende av intresse som rör naturresurshushållningen (5:2).

Tillsynsmyndighet enligt lagen är länsstyrelsen, medan de centrala förvaltningsmyndigheterna
har uppsikt över naturresurshushållningen, var och en
inom sitt verksamhetsområde. Statens planverk har den allmänna uppsikten
över hushållningen med naturresurser (5:3).

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985186:3 y

107

Utskottet

Förutsättningar för en god hushållning- inledande
bestämmelser

Bostadsministern anför i propositionen att det enligt hans mening finns ett
klart behov av en lagreglering med vars hjälp kraven på hushållning med och
omsorg om naturresurserna kan ställas. Samhället har visserligen sedan lång
tid ställt upp regler för hur olika intressen och önskemål skall vägas mot
varandra i konfliktsituationer om markens och vattnets användning. Grundsynen
präglas dock i många fall av att det är ett sektoriellt intresse som i första
hand skall tillgodoses. Mot den bakgrunden är det enligt föredraganden
angeläget att skapa en för olika lagar gemensam grund för att avgöra
konkurrensfrågor om mark- och vattenanvändningen.

Bestämmelserna i en naturresurslag bör uttrycka samhällets grundläggande
synsätt när det gäller vad som är en god hushållning med marken, vattnet
och den fysiska miljön i övrigt. De bör vara tillämpliga i mål och ärenden
enligt speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen. En naturresurslag
bör komplettera sådana speciallagar och få betydelse t. ex. när det är
fråga om att ett visst område helt eller delvis behöver tas i anspråk för ett nytt
ändamål eller när någon vill starta en ny verksamhet som kan ogynnsamt
påverka möjligheterna att använda mark- eller vattenområdena i grannskapet.

Förutsättningarna för en god bostads- och arbetsmiljö, för friluftsliv och
rekreation och för jord- eller skogsbruk kan påverkas negativt t. ex. av en
olämplig lokalisering eller utformning av anläggningar av skilda slag, av
utsläpp av giftiga eller försurande ämnen och av bullerstörningar. Omvänt
kan möjligheterna att etablera eller utveckla industriell produktion eller
energiproduktion i ett område begränsas av bostadsbebyggelse m. m.
Skyddszoner kan behöva inrättas för riskdämpning. Vissa industriella och
andra anläggningar har också sådan storlek att inverkan på landskapsbilden
blir betydande.

Naturresurslagen bör enligt propositionen få en inriktning mot skydd av
långsiktiga och för landet väsentliga värden som inte kan väntas bli tillräckligt
beaktade utan stöd av en lag. Lagens grundläggande syfte bör vara att främja
en användning av naturresurserna som är förnuftig för samhället vid en
allsidig, samlad bedömning, både i ett långsiktigt och ett kortsiktigt
perspektiv. Den valda inriktningen innebär att det skapas en för olika lagar
gemensam grund för att avgöra konkurrensfrågor i samband med beslut som
rör ändrad användning av mark- och vattenresurserna. Lagen är däremot
inte avsedd att utgöra grunden för ingripande mot pågående användning av
dessa resurser, anför bostadsministern.

I propositionen erinras om naturresurs- och miljökommitténs utredning
vilken sammanfattas i betänkandet (SOU 1983:56) Naturresursers nyttjande
och hävd. Enligt kommittén bör en naturresurshushållning omfatta alla led i
naturresursutnyttjandet. Därvid bör sträng sparsamhet iakttas med icke
förnybara resurser. Ett hushållningsmål av detta slag innebär enligt kommittén
att krav behöver ställas på exploateringstakt, utvinnings- och produktionsmetoder,
konsumtions- och resthanteringspolitik samt på återbruk i

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

Joll 1985/86:3 y

108

största möjliga utsträckning.

Bostadsministern framhåller att det inte är möjligt att i detta sammanhang
anlägga ett så brett perspektiv på hushållningsfrågorna som kommittén har
gjort. Det skulle medföra ett mycket omfattande arbete med översyn av
lagregler och andra handlingsregler av olika slag.

I partimotioner har tagits upp frågor om behovet över huvud taget av en
naturresurslag resp. om lagens omfattning och allmänna inriktning.

Enligt motion 66 (m) är naturresurslagen så vagt skriven att den blir till
ringa stöd för beslutsfattarna. Motionärerna anser lagen vara obehövlig. Det
lagskydd som är nödvändigt för en förnuftig hushållning med Sveriges
naturresurser och för ett bevarande av värdefulla naturområden kan
inrymmas i byggnadslagstiftningen och angränsande lagar, t. ex. naturvårdslagen
och miljöskyddslagen. Med den motiveringen yrkas i motion 88 (m) att
riksdagen avslår propositionen och hos regeringen begär förslag om ett
starkare skydd för bevarandevärda naturområden (yrkandena 1 och 2).

Enligt motion 85 (c) borde en lag om hushållning med naturresurser
innehålla övergripande miljöaspekter och utgöra ram för miljölagstiftning
och inte enbart för fysisk planering. Det behövs en övergripande målsättning
för hur vi skall hantera våra naturresurser inom ramen för en ekologisk
helhetssyn, anser motionärerna. I stället har regeringen presenterat en
restriktionslista för ett samhälle som inte är i balans med naturen. Centern är
dock beredd att pröva lagförslaget från de förutsättningar som nu gäller.
Motionärerna anser att det inledande stadgandet i lagen ger uttryck för en
grundinställning som innebär ett kraftigt försvagande av bevarandeaspekten
jämfört med den inställning som präglade arbetet med den aktuella
lagstiftningen under center-folkparti-regeringens tid. En lag som har som
ambition att ge ramen för att skydda unika natur- och kulturvärden måste ha
en relativt precis utformning. En definitiv inriktning som skall ligga fast
måste därför vara att vi skall hushålla med naturresurser, vara aktsamma
med vår natur och skydda unika naturvärden för varje ingrepp. Kortsiktiga
ekonomiska intressen får inte föranleda en omprövning av denna grundinställning
(yrkande 2).

I motion 89 (fp) markeras uppfattningen att det nu framlagda förslaget ger
främst naturvården en alltför svag ställning. Av största betydelse är att lagens
tillämpningsområde inte gäller för jord- och skogsbruk. Detta innebär enligt
motionärerna en allvarlig försvagning från naturvårdssynpunkt. 1 kap. 2 §
bör därför kompletteras så att NRL skall tillämpas även enligt lagen om
skötsel av jordbruksmark resp. skogsvårdslagen (yrkande 1).

Enligt motion 93 (vpk) bör ett bredare perspektiv på hushållningen med
naturresurserna anläggas än det som kommer till uttryck i lagförslagets 1 kap.
1 §. Motionärerna hänvisar till 1975 års riksdagsbeslut då kravet på en
ekologisk inriktning och förändring av varuproduktionen lades fast som ett
viktigt och långsiktigt mål (prop. 1975:32, JoU 1975:10). Ett liknande
hushållningsmål anges också i naturresurs- och miljökommitténs betänkande
(SOU 1983:56) Naturresursers nyttjande och hävd. Vpk anser att det nu är
rätt tillfälle att anlägga det bredare perspektivet på hushållning som på sikt
leder till att produktionens inriktning och metoder inrättas efter ekologiska,
sociala och samhällsekonomiska intressen (yrkande 1).

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985/86:3 y

Utskottet får för sin del anföra följande. BoU 1986/87:3

Utskottet vill först erinra om att det nu föreliggande regeringsförslaget är Bilaga 5

resultatet av fleråriga överväganden. Den 9 september 1982 remitterade den ^°^ 1985/86.3 y

dåvarande regeringen (c, fp) ett förslag till lag om hushållning med mark- och

vattenområden av riksintresse till lagrådet. Lagrådsremissen återkallades av

den senare tillträdda socialdemokratiska regeringen med hänvisning till att

denna lagstiftning lämpligen borde behandlas samtidigt med den planerade

plan- och byggnadslagstiftningen. Riksdagen hade samma år att ta ställning

till en motion (s) om ändring av naturvårdslagen. I det sammanhanget

anförde utskottet bl. a. följande:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att omsorgen om våra begränsade
naturresurser måste vara utgångspunkten för all verksamhet som kräver
utnyttjande av sådana resurser. Därför är det nödvändigt att allt utnyttjande
av dessa tillgångar föregås av en noggrann planering. Vid den måste
omsorgen om naturvärdena beaktas. Innan en icke förnyelsebar naturresurs
tas i anspråk måste det klarläggas om den kan ersättas i produktionen med
annat material. Det gäller att stimulera en övergång från icke förnyelsebara
till förnyelsebara naturresurser. I det sammanhanget måste möjligheterna till
återanvändning belysas. Som riksdagen i samband med behandlingen av
förslagen om återvinning och omhändertagande av avfall 1975 anslutit sig till
bör det innan en produktionsprocess sätts i gång klarläggas hur det avfall som
blir en följd av produktionen skall tas om hand och återanvändas på nytt.

Enligt utskottets uppfattning finns det, som motionärerna framhåller, skäl
att utreda frågan om behovet av en övergripande lagreglering med vars hjälp
kraven på hushållning med och omsorg om naturresurserna kan ställas. (JoU
1982/83:4.)

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet finner det angeläget att hanteringen av hushållningen med
naturresurserna nu lagregleras. Naturresurserna utgör en av de grundläggande
förutsättningarna för vårt välstånd. Ett fortsatt utnyttjande av dessa
resurser är nödvändigt för att vi skall kunna förverkliga sådan centrala mål
som ekonomisk balans och tillväxt, en rättvis fördelning av välfärden, full
sysselsättning och regional balans. I det långa tidsperspektivet beror
kommande generationers välfärd i hög grad på hur väl vi förmår hushålla
med naturresurserna och slå vakt om markens och vattnets produktionsförmåga.
Som utskottet framhöll hösten 1982 är det därför nödvändigt att allt
utnyttjande av våra naturresurser föregås av en noggrann planering, att en
övergång från icke förnyelsebara till förnyelsebara resurser stimuleras och att
möjligheterna till återanvändning belyses. Mot den bakgrunden avstyrker
utskottet moderata samlingspartiets yrkanden i motion 88 om avslag på
regeringens förslag kompenserat endast av vissa naturvårdsinsatser (yrkanden
1 och 2).

Vid de intresseavvägningar som är ofrånkomliga innan beslut fattas i
frågor om hushållning med naturresurser är det som bostadsministern
framhåller de ekologiska, sociala och samhällsekonomiska intressena av
långsiktig karaktär som behöver få stöd i en naturresurslag. De får
därigenom ökad tyngd i avvägningssammanhang. Det sagda innebär inte att

en sådan lag ensidigt bör främja bevarandeintressen och långsiktiga försörj- 110

ningsbehov. I centerns partimotion 85 understryks angelägenheten av att BoU 1986/87:3
väsentliga bevarandeintressen får ett effektivt stöd genom den nya lagen. Bilaga 5

Utskottet finner liksom motionärerna att den inriktningen bör ligga fast, att JoU 1985186:3 y

vi skall hushålla med våra naturresurser, vara aktsamma med vår natur och
skydda unika natur- och kulturvärden för ingrepp. Kortsiktiga samhällsekonomiska
skäl skall inte få föranleda att skyddet omprövas eller naggas i
kanten. Det är å andra sidan angeläget att ambitionen när det gäller
skyddsvärda objekt icke sträcker sig längre än till vad som är en realistisk
nivå. En begränsning av skyddsvärda områden kan i vissa fall vara
nödvändig. Sedan ett objekt väl har förklarats skyddsvärt bör emellertid
samhället också ta de ekonomiska konsekvenserna. Utskottet finner således
skäl föreligga att riksdagen preciserar riktlinjerna för tillämpningen av 1 kap.

1 § i enlighet med vad utskottet anfört om en starkare betoning av
bevarandeintressena och en avgränsning av de skyddsvärda områdena, med
anledning av motion 85 såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande innebär i viss mån även att syftet med
vänsterpartiet kommunisternas yrkande i motion 93 om ett vidgat hushållningsperspektiv
tillgodoses (yrkande 1). Som bostadsministern framhåller
skulle det dock föra för långt att i detta sammanhang anlägga ett så brett
perspektiv på hushållningsfrågorna som naturresurs- och miljökommittén
gjort. De grundläggande synsätten i kommitténs förslag bör bilda utgångspunkt
för det mer begränsade reformarbete som nu pågår för att åstadkomma
en bättre hushållning med våra naturresurser.

I 1 kap. 2 § anges de lagar vid vilkas tillämpning naturresurslagens
samordnande hushållningsbestämmelser skall gälla, nämligen PBL, vattenlagen,
miljöskyddslagen, naturvårdslagen m.fl. lagar. Enligt folkpartiets
partimotion 89 (yrkande 1) bör även skogsvårdslagen och lagen om skötsel av
jordbruksmark inordnas under den nya lagen för att säkerställa att naturvårdshänsynen
tillbörligen uppmärksammas inom skogs- och jordbruksnäringarna.
Utskottet finner icke de skäl motionärerna anfört övertygande. De
i motionen nämnda lagarna är till sin grundkaraktär skötsellagar som den
enskilde skogs- och jordägaren har att följa under pågående markanvändning.
Representanter för skogsstyrelsen har för utskottet framhållit att
exempelvis ett införande av tillståndsplikt för all slutavverkning, vilket skulle
bli en konsekvens av ett bifall till motionsyrkandet beträffande skogsvårdslagen,
skulle öka skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda alldeles orimligt, utan att
nämnvärt höja skogsvårdens kvalitet. Utskottet noterar vidare att det i båda
lagarna finns regler om hänsyn till naturvårdens intressen. Som bostadsministern
påpekar bör man kunna utgå från att såväl skogsägarna som
jordbrukarna frivilligt medverkar till en god efterlevnad av de båda lagarnas
regler om naturvårdshänsyn. Uppkommande frågor om ändrad markanvändning
torde komma att bli bedömda enligt någon, eventuellt flera, av de
lagar som enligt 2 § är underkastade naturresurslagens hushållningsbestämmelser.
Mot den angivna bakgrunden saknas enligt utskottets mening
anledning att biträda motionärernas förslag att naturresurslagens regler skall
tillämpas även enligt skogsvårdslagen och enligt lagen om skötsel av
jorbruksmark.

Grundläggande hushållningsbestämmelser

NRL innehåller en grundläggande bestämmelse - i 2 kap. 1 § - om
avvägningar i fråga om den framtida användningen av marken och vattnet.
Bestämmelsen uttrycker att mark- och vattenområden skall användas för det
eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till
beskaffenhet, läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan
användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning. Utskottet
har ingen invändning mot bestämmelsens utformning. Dock må framhållas,
att vad som i det förgående sagts om angelägenheten av att väsentliga
bevarandeintressen får ett effektivt stöd givetvis i hög grad berör de
avvägningar som regleras genom lagens andra kapitel.

12 kap. 3 § föreskrivs att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga
från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan
skada naturmiljön. Bostadsministern anför i propositionen att bestämmelsen
syftar till att skydda främst områden med instabila produktionsförhållanden
och ogynnsamma återväxtförutsättningar, områden som inrymmer växt- och
djurarter som är utrotningshotade samt områden i övrigt som är särskilt
ömtåliga och som samtidigt inrymmer särskilda ekologiska värden och som
har betydelse som genbank e. d. Dessutom skall paragrafen användas för att
skydda områden som är speciellt känsliga för försurning.

Enligt motion 85 (c) är den aktuella paragrafen oprecis till sin utformning.
Den kan därför komma att ges mycket skiljaktiga tolkningar i olika
kommuner och län. Ett sådant resultat är givetvis inte acceptabelt. De
negativa effekterna bör därför begränsas, exempelvis genom att länsstyrelserna
efter samrådsskedet i kommunernas översiktsplanering redovisar till
regeringen hur kommunerna avser att tillämpa paragrafen, anser motionärerna.

I propositionen framhålls att det ankommer på länsstyrelser och kommuner
att bl. a. genom planläggning enligt PBL ange inom vilka områden som
särskild hänsyn behöver tas med tanke på markens och vattnets känslighet
från ekologisk synpunkt. Statens naturvårdsverk bör efter samråd med
fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen lämna underlag i fråga
om vilka ekosystem och vilka växt- och djurarter som bör uppmärksammas i
länsstyrelsernas och kommunernas arbete.

Enligt vad utskottet inhämtat från naturvårdsverket har ett projektarbete
numera utförts inom länsstyrelsen i Östergötlands län för att sammanställa
underlag för tillämpningen av 2 kap. 3 § NRL inom länet. Projektet
genomförs i samråd med planverket och naturvårdsverket och utgör ett av
flera utvecklingsprojekt som initierats av planverket vid länsstyrelsernas
planeringsavdelningar inför naturresurslagens och plan- och bygglagens
genomförande. Genom projektet avser man visa hur ekologiskt särskilt
känsliga områden kan avgränsas och redovisa de metodfrågor och överväganden
som uppkommit.

Tanken är att länsstyrelsens rapport skall förses med ett förord av
planverket och naturvårdsverket gemensamt. Rapporten beräknas före
sommaren kunna spridas till främst länsstyrelserna som information om det
genomförda arbete. Rapporten bör också kunna vara en enkel, preliminär

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985186:3 y

vägledning till länsstyrelserna om hur ett underlagsmaterial kan tas fram och
redovisas.

Naturvårdsverket planerar att ge rapporten en granskning från vetenskapliga
utgångspunkter. Med ledning av de synpunkter som då kommer fram
avser verket att i samråd med skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen
samt planverket under hösten sammanställa en samlad vägledning om
underlag m. m. för tillämpning av 2 kap. 3 § NRL.

Genom de föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 3 § ställs formella krav på
att kommunerna skall göra ekonomiska överväganden bl. a. i sin planering
enligt PBL. Med hänsyn till att det för de flesta kommuner är ett nytt
problemområde där kommunerna oftast saknar egen kompetens, att metoderna
för paragrafens tillämpning är outvecklade och att kunskapsunderlaget
är bristfälligt är det angeläget att naturvårdsverket noga följer hur paragrafen
tillämpas och överblickar de skilda problem som tillämpningen aktualiserar.
Inom naturvårdsverket bedöms därför tillämpningen av 2 kap. 3 § NRL vara
en av de frågor som bör ges en hög prioritet inom ramen för såväl
naturvårdsverkets som länsstyrelsens tillsynsansvar enligt 5 kap. 3 § NRL.

Utskottet fäster för sin del stor vikt vid att de bedömningar länsstyrelser
och kommuner har att göra vid avvägningar enligt 2 kap. 3 § redan från
början sker efter enhetliga riktlinjer och med en metodik som har vetenskaplig
förankring. Utskottet instämmer således med motionärerna att tillämpningen
av lagrummet måste beaktas särskilt av de centrala myndigheterna
och länsmyndigheterna. Som framgår av den lämnade redovisningen för det
projektarbete som utförs och naturvårdsverkets planering av en uppföljning
av projektet, har de ansvariga myndigheterna i hög grad sin uppmärksamhet
inriktad på frågan. De synpunkter som anförts i motionen ingår i det
pågående arbetet. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av
motionen såvitt nu är i fråga synes mot den bakgrunden icke påkallad.

Jordbruksmark och skogsmark

12 kap. 4 § NRL anges att brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för
bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose
väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från
allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Vad rör skogsmarken anges i samma paragraf, andra stycket, att sådan
mark som har betydelse för skogsnäringen så långt möjligt skall skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

Promemorieförslaget har väckt stort intresse hos remissinstanserna. Vissa
av dem anser att staten bör ha ett avgörande inflytande över kommunens
tillämpning av de nu diskuterade bestämmelserna vid planläggning och
beslut enligt PBL medan andra remissinstanser anser att promemorieförslaget
är väl avvägt.

Beträffande promemorieförslaget att skyddet av jordbruksmark vad gäller
PBL:s beslutsområde blir en renodlat kommunal angelägenhet anförs i
propositionen att kommunernas hantering av riksdagens riktlinje om jord -

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985186:3 y

8 Riksdagen 1986187.19sami. Nr3

bruksmark i allt väsentligt är god. I propositionen anförs att kommunerna -om de anser sig tvingade att ta i anspråk brukningsvärd jordbruksmark för
utbyggnadsändamål - i en översiktsplan bör redovisa alternativa utbyggnadsområden
och därvid belysa konsekvenserna från allmän synpunkt av de olika
alternativen. Slutsatsen i propositionen i denna del är sålunda att jordbruksmark
inte bör anses som ett riksintresse i NRL:s mening.

Även beträffande skogsmarken har delade meningar framförts om lämpligheten
att ta in en bestämmelse i NRL om att skogsmarken skall anses vara
ett riksintresse.

Skogsbruk bedrivs på mer än hälften av landarealen. En bestämmelse om
att skogsbruk skulle klassas som riksintresse med den innebörd begreppet
givits i NRL-förslaget skulle enligt propositionen innebära att staten skulle få
stort inflytande över kommunala planer och övriga beslut enligt PBL inom
större delen av landets yta. Detta skulle, fortfarande enligt propositionen,
strida mot strävanden till ökad självständighet för kommunerna i förhållande
till staten i markanvändningsfrågor.

Beträffande jord- och skogsbrukets ställning i förhållande till andra
intressen såsom t. ex. rennäringens, friluftslivets och den vetenskapliga
naturvårdens har farhågor framförts att dessa intressens ställning i NRL
skulle vara ett hot mot ett rationellt bedrivet jord- och skogsbruk.

I motionerna 85 (c) yrkande 4 och 92 (c) yrkande 1 hemställs att jord- och
skogsbruket skall ha ställning som riksintresse enligt NRL. I den förstnämnda
motionen anförs att den nu diskuterade paragrafen har en betydande
tyngd och i och för sig borde kunna innebära ett tillräckligt hänsynstagande
till viktiga näringar men att kommunerna själva avgör om man lever upp till
lagtextens mål. I motion 89 (fp) yrkande 2 förordas att brukningsvärd
jordbruksmark skall betraktas som ett riksintresse. I denna motion anförs att
skyddet av jordbruksmark skall anses vara ett riksintresse medan det
däremot inte anses lämpligt att klassa skogsmark som riksintresse mot
bakgrund av att skogsbruk bedrivs på mer än halva landets yta och då det
enligt motionärerna inte är möjligt att peka ut vissa begränsade områden av
särskilt stort intresse för skosgbruket. Det vore enligt motionärerna därför
inte lämpligt att hänföra skogsmarken till riksintressen eftersom begreppet -på grund av skogsbrukets geografiska omfattning - då skulle bli helt
meningslöst.

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985/86:3 y

114

torde inte sällan gränsdragningsproblem bli följden och skapa osäkerhet för BoU 1986/87:3

den enskilde markägaren, för kommunen, länsstyrelsen och övriga myn- Bilaga 5

digheter m. fl. som deltar i planprocessen. j0(j 1985186:3 y

Utskottet finner att det - mot bakgrund av vad ovan anförts - finns
tillräckliga skäl att utöver vad som görs i propositionen ytterligare betona
vikten av att vederbörlig hänsyn, inom ramen för ett decentraliserat synsätt,
tas till jord- och skogsbrukets intressen och att så långt möjligt näringarnas
berättigade intressen kan tillgodoses. För att ge uttryck åt de ytterligare
motiv som bör vägleda lagstiftningen i denna del bör ett nytt första stycke
införas i 2 kap. 4 §. Detta stycke bör ges följande lydelse: ”Jord- och
skogsbruk är näringar av nationell betydelse.” Vad nu förordats innebär att
dessa näringars ställning icke bör tillmätas mindre vikt än de näringar och
intressen vilka enligt 2 kap. 2-9 §§ kan ges ställning av riksintresse, dock utan
att principen om ett till kommunerna decentraliserat planeringsansvar
avstås. Det torde råda stor enighet om att ett sådant decentraliserat ansvar
bör vara en av de bärande utgångspunkterna för ett reformerat plansystem. I
motioner har heller inga avgörande invändningar riktats mot propositionerna
om en plan- och bygglag och om en naturresurslag i dessa delar. Inte heller
i motionerna 66 och 88 (m) - vari avslag yrkats på lagkomplexet i dess helhet -har någon annan mening yppats härvidlag. Utskottet, som finner det
betydelsefullt att denna i PBL- och NRL-förslagen grundläggande princip
icke frångås, anser emellertid att vad nu förordats innebär en icke ringa
anslutning till den uppfattning som kommit till uttryck i de ovan nämnda
motionerna (c). Enligt utskottets mening har riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen avseende jord- och skogsbruk i allt väsentligt visat sig
lämpliga. De bör därför, som också anförts i propositionen, i princip finnas
med även i en NRL. Med det tillägg till 2 kap. 4 § som utskottet föreslagit
ovan bör avvägningarna mellan jord- och skogsbruket och med dessa
näringar konkurrerande intressen kunna göras inom ramen för det decentraliserade
planeringsansvar på vilket väsentliga delar av PBL- och NRLförslagen
vilar. Den betydelse som jord- och skogsbruket har i många
kommuner innebär att det finns goda skäl för uppfattningen att kommunerna
i sin planering beaktar dessa näringars intressen och att med dessa intressen
konkurrerande anspråk behandlas så att de positiva erfarenheterna avseende
jord- och skogsbrukets behandling i den fysiska riksplaneringen kan bibehållas.
För att ge uttryck för vad nu anförts bör riksdagen alltså med anledning
av propositionen och de nu behandlade motionerna komplettera 1 kap. 4 §

NRL i enlighet med vad ovan förordats.

Utskottet har i detta sammanhang även uppmärksammat bestämmelsen i 5
kap. 2 § lagförslaget enligt vilken regeringen har rätt att i visst fall besluta att
en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer hur kommunen avser att ta hänsyn till en viss
fråga som rör hushållningen med naturresurser. Bestämmelsen har tillkommit
som ett led i strävanden att garantera att kontakt upprätthålls mellan
länsstyrelser och kommuner genom ömsesidig information om den planering
som pågår på olika håll hos kommunerna. Bostadsministern anför i
propositionen att det kan bli aktuellt att överväga bl. a. om nya mark- och
vattenanvändningsfrågor som bedöms viktiga för hushållen med naturresur- 115

serna bör föras in i NRL. Det kan också uppkomma tveksamhet huruvida en BoU 1986/87:3

viss mark- eller vattenanvändningsfråga omfattas av de regler som gäller Bilaga 5
riksintressen eller om de nationella intressena kan anses vara tillvaratagna på JoLJ 1985/86:3 y
ett tillfredsställande sätt i planeringen.

Med det tillägg till 2 kap. 4 § som utskottet föreslagit i det föregående blir
det möjligt för regeringen att om så befinns nödvändigt utvidga kontakten
mellan staten och kommunerna till att omfatta även planering som inverkar
på jord- och skogsbruket som näringar, med stöd av bestämmelsen i 5 kap.

2 §.

Bostadsministern framhåller i propositionen att en mångsidig användning av
mark- och vattenområden ofta är både möjlig och lämplig. När det särskilt
gäller skogen har skogsstyrelsens företrädare vid utskottets hearing framhållit
att skogsnäringens virkesmål i allmänhet är mycket väl förenligt med vad
man kallat naturmålet, och att man genom mångbruk av skogen även kan
tillgodose allmänhetens intresse av skogen som källa till rekreation och
friluftsliv. I motion Jo301 (s) framhålls att trycket på skogen har ökat i och
med att tillväxten ständigt förväntas öka. Det finns enligt motionären risk för
att skogen enbart uppfattas som virkesproducent, och att ekonomiska
hänsyn i allt större utsträckning får företräde framför elementära ekologiska
hänsyn. I den storskaliga omvandlingen av den svenska skogen, från en i alla
former väl utvecklad diversitet till stora områden av monotona produktionslandskap,
blir kraftfulla juridiska styrmedel allt viktigare för att bevara
skogens mångfald. Skogen är en intrikat väv av beroendeförhållanden
mellan djur, växter och den icke-levande miljön. I motionen framhålls vidare
att det framdeles blir allt viktigare att betona skogens fulla betydelse som
producent av, inte bara virke, utan även bär, svamp, kött och som en alldeles
unik rekreations- och trivselfaktor. Motionären erinrar om att de senaste
decenniernas nyttjande av skogen inneburit en fortskridande utarmning av
skogens fauna och flora. Mot den angivna bakgrunden yrkas i motionen på
åtgärder för att främja ett bredare resursutnyttjande av skogen. Motionären
tänker sig i första hand informationsinsatser och utbildning, eventuellt även
kompensation till enskilda skogsägare i tätortsnära områden i form av något
lägre skogsbeskattning.

Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att vi måste finna former
för en skötsel av hela ekosystemet med en verksamhet som helhetsmässigt
anpassar samhället till naturens funktioner och som strävar till att upprätthålla
produktionen, artsammansättningen och förnyelseförmågan hos naturens
olika enheter. Skogen har under senare år - liksom marken och vattnet -utsatts för allvarligt hot genom försurningen och genom andra luftföroreningar
som uppenbarligen skadar träden och inverkar menligt på tillväxten.

Detta hot bör i första hand mötas genom en minskning av luft- och
vattenförorenande utsläpp. Försurningens och luftföroreningarnas skadliga
verkan torde emellertid kunna lindras om skogsvården bedrivs förstklassigt
med stort hänsynstagande till ekosystemets krav. Mot denna bakgrund samt
med hänsyn till den av skogsstyrelsens företrädare hävdade uppfattningen att
skogsnäringens virkesmål mycket väl låter sig förenas med naturmålet,
ansluter sig utskottet till motionärens önskemål om främjande av ett brett
resursutnyttjande av skogen. Ett mångbruk i skogen innebär att det bereds

utrymme både för de areella näringarna och för jakt, fiske, svampplockning, BoU 1986/87:3

bärplockning, bad och annan rekreation. Det är för övrigt, som bostadsmi- Bilaga 5

nistern framhåller, icke blott skogen som kan utnyttjas för många ändamål. JoU 1985186:3 y

Motsvarande gäller i allmänhet vattenområden och även andra markområden
som faller under allemansrätten. Ömsesidig hänsyn behövs i fråga om
verksamheter som bedrivs inom ett och samma område eller i det omedelbara
grannskapet. Vad utskottet anfört synes ägnat att i det väsentliga
tillgodose motionens syfte. Denna påkallar således icke någon ytterligare
riksdagens åtgärd.

I 2 kap. lagförslaget ges även bestämmelser om skydd för vissa andra
näringar och intressen som berör jordbruksutskottets beredningsområde,
nämligen skydd av rennäringen samt av yrkesfiske och vattenbruk (5 §),
skydd av områden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av
områdenas naturvärden eller kulturvärden m. m. (6 §) samt skydd av
områden som är särskilt lämpliga för anläggningar för bl. a. vattenförsörjning
och avfallshantering (8 §). Utskottet har ingen erinran mot regeringens
förslag i dessa delar.

Geografiskt inriktade bestämmelser

13 kap. NRL ges bestämmelser som ersätter de geografiska riktlinjerna i den
fysiska riksplaneringen. Samtliga berörda områden har särskilt stora värden
när det gäller naturvård, kulturminnesvård, turism och friluftsliv. Områdena
är därför i sin helhet av riksintresse. Staten får därmed ett starkt inflytande
över mark- och vattenanvändningen i områdena. Det framgår direkt av lagen
vilka områden som omfattas av bestämmelserna.

De geografiska bestämmelserna i 3 kap. 2 § behandlar skärgårdarna och
kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark, Höga kusten i
Ångermanland, Norrbottens skärgård med angränsande kustområde, Öland
och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvars dalgångar samt vissa
områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv.

Bestämmelserna i 2 § berör endast i begränsad utsträckning jordbruksutskottets
kompetensområde. Utskottet vill dock i detta sammanhang erinra
om vad som anförts i samband med behandlingen av lagförslagets inledande
bestämmelse. Som därvid framhållits bör en fastare betoning av bevarandeaspekterna
när det gäller verkligt skyddsvärda områden få som konsekvens,
att antalet och omfattningen av områdena som ges skydd begränsas. Det
finns med hänsyn härtill enligt utskottets mening anledning att överväga en
koncentrering av skyddet enligt 3 kap. 2 § till färre områden.

I motion 1984/85:2146 föreslår Paul Jansson m.fl. (s) att det utfärdas
riktlinjer för hur Vänerns vattenresurser skall disponeras i framtiden och
vilka åtgärder som behöver vidtas för att få fram en god hushållning.

Motionärerna pekar bl. a. på sjöns betydelse som vattentäkt, som resurs för
insjöfiske och vattenbruk samt på dess naturvärden. Enligt motionen är
Vänern mycket känslig för föroreningar. Dessa har på sina håll också varit
mycket omfattande vilket bl. a. medfört svartlistning av fisket i delar av
Vänern. Planeringsläget är kartlagt genom samordnade insatser av berörda
länsstyrelser och kommuner.

Utskottet delar motionärernas åsikter att utvecklingen av vattenmiljön i BoU 1986/87:3

Vänern bör styras genom planering. Enligt utskottets uppfattning kommer Bilaga 5

förutsättningarna härför att förbättras genom de regler som ges i PBL och JoU 1985186:3 y

naturresurslagen. I 3 kap. 2 § förslaget till NRL är Vänern med öar och
strandområden upptagen bland de områden inom vilka turismens och
friluftslivets intressen särskilt skall beaktas. I andra kapitlet återfinns regler
om skydd för yrkesfisket - främst lek- och uppväxtområden samt landningsoch
fångstplatser - och vattenbruket, vidare för områden med naturvärden
samt områden av betydelse för vattenförsörjningen. Samtliga dessa regler
kan tillämpas i samband med planeringsarbetet för vattenkvaliteten i
Vänern. Motionens syfte synes således i väsentlig utsträckning tillgodosett
genom regeringens förslag. Någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning
av motionen synes med hänsyn härtill icke påkallad.

Skogsbruket i de fjällnära områdena

I 3 kap. 5 § meddelas bestämmelser till skydd för den obrutna fjällkedjan.

Starka restriktioner läggs på bebyggelse och anläggningar. Undantagna är
bl. a. bebyggelse och anläggningar som behövs för rennäringen.

När det gäller skogsvården i dessa områden förordar bostadsministern att
skogsbruk, när det kan tillåtas enligt skogsvårdslagen, skall bedrivas så att
områdenas karaktär inte påverkas. Enligt propositionen kommer det om
några år att finnas ett betydligt bättre kunskapsunderlag än nu för att riktiga
beslut skall kunna fattas både vad gäller skogsbrukets bedrivande och
samordningen mellan skilda intressen i dessa områden. Bostadsministern
aviserar även att han senare kommer att ta upp frågan om lämpliga former för
en samordnad markanvändningsplanering för berörda områden inom hela
fjällvärlden.

I motion 93 (vpk) yrkas att en diskussion om skogsbruket i fjällområdena
tas upp i samband med behandlingen av paragrafen om obrutna fjällområden.

Riksdagen har under de senaste åren vid upprepade tillfällen granskat
skogsbruket i de fjällnära trakterna. Den 16 januari 1985 gav riksdagen som
sin mening regeringen till känna vad jordbruksutskottet anfört om nödvändigheten
av att iaktta stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i de
s. k. fjällnära skogarna, om utveckling och effektivisering av samrådsförfarande!
mellan skogsbruk och rennäring samt om ett mera ståndsortsanpassat
skogsbruk och skonsammare skogsskötselmetoder m. m. i de fjällnära
områdena (JoU 1984/85:20, rskr. 114). Riksdagens ställningstagande grundades
på ett ingående och omfattande beredningsarbete inom utskottet och
fattades i stor enighet. De rekommendationer utskottet framförde har lett till
motsvarande kompletteringar av skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd till skogsvårdslagen samt till mera utvecklade former för samråd med
rennäringens företrädare i olika frågor.

I sitt betänkande 1985/86:9 om skogsbruk hösten 1985 underströk utskottet
ånyo de uttalanden riksdagen gjort om vikten av att stor återhållsamhet
iakttas vid bedrivande av skogsbruk i de fjällnära skogsområdena i avvaktan

på resultatet av pågående planeringsarbete rörande den framtida markan- BoU 1986/87:3

vändningen. Utskottet påfordrade i det sammanhanget ingen ytterligare Bilaga 5

åtgärd från riksdagens sida vad gäller den här aktuella frågan. Riksdagen jau 1985186:3 y

anslöt sig till utskottets utlåtande.

Av utskottets båda yttranden i frågan framgår bl. a. föjande.

Längs den ca 100 mil långa svenska fjällkedjan från Dalarna till nordligaste
Lappland sträcker sig ett nästan oavbrutet bälte av s. k. fjällnära barrskogar.

Dessa skogar har tidigare ansetts sakna biologiska förutsättningar för ett
ekonomiskt acceptabelt skogsbruk. Skogarna, som i allt väsentligt är
koncentrerade till områden ovan domänverkets tidigare skogsodlingsgränsextrapolerad
över andra ägargruppers mark - omfattar drygt 2 miljoner ha
skogsmark, varav 1,5 miljoner ha består av produktiv skogbevuxen mark.

Resten betraktas som s. k. impediment. Staten är den dominerande ägaren
av skogsmarken ovan skogsodlingsgränsen i alla berörda län utom i
Jämtlands län. Fördelat i procent av arealen hänglavbärande barrskog utgör
statens ägoinnehav i sistnämnda län 26 %. I Västerbottens län äger staten
92 % och i Norrbottens län 93 %, såvitt avser fjällbyar, och 89 % inom
skogsbyarna.

Ett ökat intresse för att utnyttja de fjällnära skogarna i det gängse
skogsbruket har under senare år visats från skogsnäringens sida. Orsakerna
härtill är flera. Kraven på tryggade sysselsättningsmöjligheter i Norrlands
inland i förening med skogsindustrins behov av fortsatt försörjning med
virkesråvara har sålunda blivit alltmer framträdande. Effektivare skogsföryngringsmetoder
samt möjligheten att använda nya, för mark- och klimatförhållandena
lämpade trädslag har också medverkat till att göra de fjällnära
skogarna intressanta från skogsbrukssynpunkt.

Det statliga ekonomiska stödet till bl. a. skogsvård har också bidragit
härtill. En ändrad prissättning på skogsbrukets produkter torde även vara en
bidragande orsak.

I sitt förstnämnda betänkande redovisade utskottet ett antal inventeringar
och andra utredningar som under senare år utförts beträffande förhållandena
i de aktuella områdena. En inventering av urskogsartad fjällnära barrskog
hade under åren 1981-1982 utförts i naturvårdsverkets och skogsstyrelsens
regi (SNV PM 1511). Domänverket hade avsatt ca 800 000 ha skogsmark som
domänreservat längs fjällkedjan. Domänreservatet skulle samordnas med de
naturreservat som blir följden av urskogsinventeringen. En inventering av de
hänglavbärande barrskogarna inom det fjällnära området hade utförts
genom berörda lantbruksnämnders försorg. (Lantbruksstyrelsens meddelande
1984:4.) En undersökning av kvantiteten trädlav hade påbörjats av
renförsöksavdelningen vid Sveriges lantbruksuniversitet. Metoder för framställning
av markanvändningsplaner i fjällnära skogar prövades i ett program
som startat under år 1984. Ett antal forskare hade sommaren 1984 studerat
föryngringsmöjligheterna inom vissa av domänverket indelade områden ovan
den tidigare skogsodlingsgränsen. (Forskarrapporten Skogsföryngring i
fjällnära skogar, skogsvetenskapliga fakulteten 1984.) Slutligen erinrades
om den fjällutredning som naturvårdsverket bedrivit på regeringens uppdrag
under åren 1974- 1984, syftande till en naturvårdsplan för hela fjällregionen.

Resultatet av fjällutredningen har numera publicerats i verket Naturvård i
fjällen (Naturvårdsverket informerar, mars 1986).

Utskottet underströk att områden som innefattas i vad som allmänt kallas
fjällnära skogar och som i huvudsak är belägna ovanför domänverkets gamla
skogsodlingsgräns eller dess förlängning över icke statlig mark hör till de
värdefullare områdena i vårt land. Områdenas värde är mångskiftande. De
utgör exempel på en storslagen, i många fall förhållandevis orörd och unik
natur. De väcker till följd härav ett ökande intresse, bl. a. på forskningens
område. Områdena har också avgörande betydelse för den befolkning som
skall tjäna sitt uppehälle här. Det gäller särskilt inom skogsbruket och den
lokala skogsindustrin samt inom rennäringen. Dessa näringar ger inte bara
sysselsättning i sig utan medverkar också till att stärka underlaget för annan
sysselsättning och för nödvändig service i de glesbygder det här är fråga om.
Det är mot denna bakgrund naturligt att intressemotsättningar uppstår. I och
för sig är detta inte något unikt för det fjällnära skogsområdet.

Utskottet erinrade om att skogsvårdslagens inledande paragraf uttryckligen
stadgar att hänsyn skall tas inte bara till naturvårdens utan också till
andra allmänna intressen. Skogsnäringen skall också verka i samspel med
andra samhällssektorer. I enighet härmed skall hänsyn tas till bl. a. rennäringen.
Utskottet uttalade sig i detta sammanhang bl. a. för utveckling och
effektivisering av samrådsförfarandet mellan skogsbruk och rennäring.

Enligt utskottets mening fanns det alltjämt anledning att iaktta stor
återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i de s. k. fjällnära skogarna.

Utskottet anförde i anslutning till vissa motionsvis framförda förslag om
s. k. blädning samt om prövning av småskogsbrukets skogsskötselmetoder i
fjällnära skog att föryngring av skog ställde stora krav på kunskaper och
noggrannhet beroende på markförhållanden, klimat, geografisk belägenhet,
beståndshistorik m. m. i det enskilda fallet. Inte minst krävdes ingående
kunskaper om klimatfaktorernas inverkan i sammanhanget. Allmän enighet
syntes nu råda om behovet av ett mera s. k. ståndortsanpassat skogsbruk.
Häri låg t. ex. en anpassning av hyggesstorleken, hänsyn även till lokalklimatet,
val av rätt föryngringsmetod, trädslag och plantsort m. m.

Utskottet underströk för sin del skogsvårdslagens stadgande om att
avverkning inte får ske på annat sätt än genom röjning eller gallring som
främjar skogens utveckling eller genom slutavverkning som är ändamålsenlig
för anläggning av ny skog. Utskottet ansåg i enlighet härmed att vissa
uttalanden från den tidigare omnämnda forskargruppen borde bli vägledande
för skogsbruket i här ifrågavarande områden. En minskning av hyggesstorleken
(till maximalt 40 ha) och fullständig hyggesrensning samt tillskapandet
av en mosaik med skog i olika utvecklingsfaser skulle också starkt
gynna spridningen av de för rennäringen så viktiga hänglavarna i detta
område.

Forskarna hade framhållit i sammanhanget att ett blädningsskogsbruk
naturligtvis skulle ha en positivare inverkan på hänglavsproduktionen.
Utskottet delade denna uppfattning men ville starkt understryka att denna
avverkningsform borde användas endast om den medgav godtagbar föryngring.
Som lantbruksstyrelsen bl. a. framhållit utgjorde hänglavsinventeringen,
liksom den i det föregående redovisade urskogsinventeringen, en viktig
del i det beslutsunderlag som skall ligga till grund för hur skogsbruket bör
bedrivas med hänsyn till andra markanvändningsintressen i det fjällnära

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

Joll 1985/86:3 y

120

området. Enligt lantbruksstyrelsens mening borde det för områden ovanför BoU 1986/87:3

skogsodlingsgränsen där motstridiga markanvändningsintressen föreligger Bilaga 5

vara möjligt att avvakta med ingripande skogsbruksåtgärder intill dess sådan j0\j 1985186:3 y

planering genomförts. I anslutning härtill ville utskottet för sin del förorda
största möjliga återhållsamhet med skogsbruksåtgärder i de av samebyarna i
hänglavsinventeringen utpekade särskilt viktiga områdena i avvaktan på
resultatet av den markanvändningsplanering som igångsatts inom olika delar
av renskötselområdet.

Till följd av riksdagens beslut har skogsstyrelsen företagit en omarbetning
av sina föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen har
också gjort en översyn av vissa bestämmelser om statsbidrag m. m. Nya
bestämmelser i överensstämmelse med de av riksdagen gjorda uttalandena
har därefter nyligen utfärdats (SKSFS 1985:2 och 3).

På grundval av en inventering av urskogsartad fjällnära barrskog som
utförts i naturvårdsverkets och skogsstyrelsens regi har regeringen givit
naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta skydds- och förvaltningsformer för
55 urskogsområden. Sammanlagt handlar det om urskogsområden på
tillsammans ca 600 000 ha som nu skall få ett permanent skydd och därmed
sparas för framtiden. Områdena är belägna i Kopparbergs, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. 52 av områdena har avsatts efter
överenskommelse mellan naturvårdsverket och domänverket. Därutöver
ingår de tre områdena Kirjesålandet, Pärlälven och Dellikälven som
regeringen hösten 1984 beslutade undanta från skogsavverkningar.

För en närmare redogörelse för bakgrunden till riksdagens beslut hänvisas
till utskottets båda betänkanden (JoLJ 1984/85:20, JoU 1985/86:9).

För fortsatta överväganden om skogsbruket i de fjällnära områdena
kommer resultaten av den nu pågående markanvändningsplaneringen att bli
av stort värde. Under året 1984/85 disponerade skogsvårdsstyrelserna i de tre
nordligaste länen 0,75 milj. kr. för att tillsammans med berörda myndigheter
och skogsbrukets företrädare utveckla och pröva metoder för framställning
av markanvändningsplaner i fjällnära skogar. Under innevarande budgetår
har denna verksamhet något utökats. Planeringsunderlaget i Jämtlands län
kommer enligt uppgift från skogsstyrelsen att kunna avslutas under en nära
framtid. Det bereds nu i bostadsdepartementet. I Västerbottens och
Norrbottens län har man provat olika modeller i Vilhelmina resp. Jokkmokks
kommuner. Arbetet beräknas pågå under åtskilliga år och torde
förutsätta fortsatt resurstilldelning, bl. a. för framställning av vegetationskartor
över de vidsträckta renbetesområdena.

Utskottet får med hänvisning till den lämnade redovisningen framhålla, att
beslutsunderlaget för skogsbruket i de fjällnära områdena torde ha förbättrats
genom de beslut om undantag av stora områden från skogsbruk som
fattats av berörda myndigheter och regeringen samt genom riksdagens
uttalanden om ökad återhållsamhet i skogsbruket parat med rekommendationer
om ståndortsanpassat skogsbruk och skonsammare skogsskötselmetoder
samt med ett effektivt samrådsförfarande med rennäringen. Riksdagens
uttalanden har ju också formaliserats genom att skogsstyrelsen inarbetat dem
i sina föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen. Enligt utskottets
mening bör kunskapsunderlaget för det fortsatta utnyttjandet av de stora 121

arealer sorn berörs ytterligare kunna förbättras genom forskningsinsatser och
framför allt genom att det nu inledda arbetet på markanvändningsplanering
av de fjällnära områdena och renbeteslandet i övrigt fortsätter och fullföljs.
Med hänsyn till de klimatiska förhållanden med viktiga temperaturskillnader
som konstaterats under olika decennier och sekel i dessa subarktiska
områden torde det även framdeles, sedan markanvändningsplaneringen
fullbordats, föreligga anledning att iaktta stor försiktighet med skogsbruket i
området. Det statliga inflytandet i området kommer enligt NRL att säkras
redan därigenom att planeringen i hithörande frågor kommer att angå flera
kommuner, men även med hänsyn till lagens bestämmeler om rennäringen,
fisket och den vetenskapliga naturvården samt friluftslivet som riksintressen.

Kunskapsförsörjning

I propositionen framhålls att det krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning
för att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan.
En nära samverkan måste upprätthållas mellan kommun och länsstyrelse
som i sin tur har att utnyttja det material som kan tillhandahållas av centrala
myndigheter och regionala specialiserade organ. I sammanhanget lämnas
även en redogörelse för en diskussion som pågått i vårt land om s. k.
miljökonsekvensbeskrivningar för större exploateringsföretag efter en modell
som har tillämpats i bl. a. USA. Enligt propositionen har det amerikanska
systemet medfört en viss tungroddhet i hanteringen. Anledning saknas
enligt bostadsministern att nu frångå den svenska utredningsmodell som
tillämpas i vårt land.

I motion 1984/85:2244 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) yrkas att riksdagen
begär förslag till inrättande av ett system för bl. a. konsekvensbeskrivningar
(yrkande 3 delvis). Avsikten bör vara att miljökonsekvensbeskrivningarna
skall vara en del av underlaget vid beslut enligt exempelvis miljöskyddslagen
och 136 a byggnadslagen. De kan då bidra till att kunskapsluckor upptäcks
och till att man genom en allmänt ökad kunskap får insikt om naturresursoch
miljöfrågor i samhället. Därför bör de konsekvensbeskrivningar som
redan görs i samband med prövning enligt de nämnda lagarna utvidgas till att
även omfatta alternativa projekt som är nödvändiga (inkl. s. k. O-alternativ).
Samma yrkande framställs i motion 1985/86:Jo799 av Karin Söder m. fl. (c).

Utskottet får i anslutning till propositionen framhålla att det enligt det
system som traditionellt tillämpas i Sverige i första hand ankommer på den
som söker tillstånd till ett exploateringsföretag att belysa verkningarna av
företaget på ett sådant sätt att förutsättningarna för tillstånd kan bedömas,
och att prövningsmyndigheterna sedan genom remissförfarande skaffar
kompletterande upplysningar från berörda myndigheter och intressenter.
Som bostadsministern framhåller är erfarenheterna från detta system i
huvudsak positiva. Någon anledning att i normalfallet frångå den modellen
finns enligt utskottets bedömning icke.

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985/86:3 y

122

Det miljörättsliga systemet

Utskottet har funnit lämpligt att i detta yttrande ta upp två motioner väckta
av Sven Munke under allmänna motionstiden 1985 resp. 1986, nämligen
motionerna 1984/85:2237 och 1985/86:Jo727. Den förstnämnda är följdmotion
till motion 1984/85:2236 vilken behandlats av konstitutionsutskottet.
Enligt sistnämnda motion borde förslaget till ny naturresurslag upphöjas till
grundlag. Motionen avslogs av riksdagen hösten 1985 (KU 1985/86:5). I
följdmotionen yrkas dels att miljökvalitetsnormer införs för luften med
avseende på vissa halter av luftföroreningar, dels att olika miljölagar
kompletteras och inordnas under naturresurslagen. I motion Jo727 begärs
utredning i syfte att reformera det miljörättsliga systemet. Motionären
framhåller att människans välfärd delvis är beroende av hur hon lyckas
tillgodogöra sig naturens resurser. Om dessa resurser tar slut, blir otillgängliga
för människan eller förstörs genom förgiftning försämras oundvikligen
människans livsbetingelser. Välfärden försvinner och i värsta fall går hon
under som art. Sammanfattningsvis anser motionären att det miljörättsliga
systemet behöver reformeras. Riksdagen bör slå fast att de långsiktiga
miljömålen är överordnade andra mål och bygger på en ekologisk grundsyn.
De långsiktiga miljömålen bör ges grundlagsskydd. Det miljörättsliga
regelsystemet bör samordnas till en enhetlig miljöbalk. Lagstiftningsarbetet
bör utgå ifrån miljöns känslighet. Andra aspekter som ekonomiska frågor
och sysselsättningsfrågor bör underordnas de långsiktiga miljömålen.

Utskottet finner att de synpunkter som förs fram i de båda motionerna i
stora delar bygger på samma grundsyn som den i det föregående berörda
naturresurs- och miljökommitténs betänkande. Som utskottet därvid framhållit
är det icke möjligt att i det nu aktuella reformarbetet vidta åtgärder av
så omfattande natur som där föreslagits. Utskottet avstyrker således
motionerna.

Stockholm den 18 mars 1986
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Ove Karlsson (s), Lars Ernestam (fp), Martin Segerstedt (s),
Sven Eric Lorentzon (m), Jan Fransson (s), Margareta Winberg (s), Kerstin
Gellerman (fp), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Lennart Brunander (c),
John Andersson (vpk) och Leif Marklund (s).

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985/86:3 y

123

Avvikande meningar

1. Avslag på lagförslaget, m. m.

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985/86:3 y

Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon och Jens Eriksson (alla m)
anför:

I första hand hänvisar vi till konstitutionsutskottets yttrande över förslaget
till PBL (KU 1985/86:8 y). Som däri framhålls bör bostadsutskottet företa en
överarbetning av förslaget med hänsyn till regeringsformens stadganden om
normgivningsmakten. Enligt vår mening bör jordbruksutskottet icke avlåta
sitt yttrande innan PBL:s grundlagsenlighet klarlagts. Vi motsätter oss alltså
att jordbruksutskottet avger sitt yttrande redan nu.

I andra hand anser vi, med instämmande i motion 66 (m), att naturvårdslagen
är så vagt skriven att den blir till ringa stöd för beslutsfattarna. Lagen är
obehövlig. Det lagskydd som är nödvändigt för en förnuftig hushållning med
Sveriges naturresurser och för ett bevarande av värdefulla naturområden kan
inrymmas i byggnadslagstiftningen och angränsande lagar, t. ex. naturvårdslagen
och miljöskyddslagen. De skyddsvärda områdena bör begränsas och
ges ett effektivt skydd. Bostadsutskottet bör således avstyrka propositionen i
enlighet med motion 88 yrkande 1 samt föreslå riksdagen att med bifall till
yrkande 2 i samma motion rikta ett tillkännagivande till regeringen om ett
starkare skydd för bevarandevärda naturområden.

2. Ett vidgat hushållningsperspektiv

John Andersson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. lil som
börjar med ”Utskottets ställningstagande” och slutar med ”våra naturresurser”
bort ha följande lydelse:

Som anförts i motion 93 bör en naturresurslag vila på en ekologisk
grundsyn i enlighet med vad naturresurs- och miljökommittén skisserat i sitt
betänkande (SOU 1983:56) Naturresursers nyttjande och hävd. Vpk anser
att det nu är rätt tillfälle att anlägga det bredare perspektivet på hushållning
som på sikt leder till att produktionens inriktning och metoder inrättas efter
ekologiska, sociala och samhällsekonomiska intressen. Bostadsutskottet bör
därför tillstyrka motion 93 yrkande 1.

3. Jordbruksmark som riksintresse

Lars Ernestam och Kerstin Gellerman (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 114 med ”Utskottet får vidare” och
slutar på s. 116 med ”i 5 kap. 2 §” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att skyddet av jordbruksmark mot bebyggelse och annan
exploatering liksom hittills bör anses vara ett riksintresse. Som framhålls i
motion 88 (fp) visar erfarenheterna att det är nödvändigt med strikta
hushållningsbestämmelser och möjlighet till direkt statligt ingripande för att
detta intresse skall kunna hävda sig i områden där öppet landskap enligt vår
uppfattning är ett riksintresse.

Bostadsutskottet bör således enligt utskottets mening tillstyrka motionen
såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

4. Miljökonsekvensbeskrivningar

Karl Erik Olsson och Lars Brunander (båda c) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 122 som börjar ”Utskottet får” och slutar ”bedömning icke”
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns anledning beakta
de möjligheter som kan erbjudas att förbättra kunskapsförsörjningen i
miljöskyddsmål. Utskottet biträder således förslaget i de båda motionerna
om ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar i Sverige. Bostadsutskottet
bör således tillstyrka motionerna i nu berört avseende.

Särskilt yttrande

Lars Ernestam och Kerstin Geberman (båda fp) anför:

I motion 89 föreslog folkpartiet att komplettera 1 kap. 2 § så att NRL skall
tillämpas även enligt lagen om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen
(yrkande 1).

Med hänsyn till vad som anförs i yttrandet (s. lil) om den befarade extra
arbetsbelastning ett bifall till yrkandet skulle få inom framför allt skogsvårdsorganisationen
avstår vi från att yrka bifall till motionen i denna fråga. Vi är
dock inte helt övertygande om att bifall till motionsyrkandet skulle medföra
den omfattande prövning av ärenden som utskottsmajoriteten förutsätter.

BoU 1986/87:3

Bilaga 5

JoU 1985186:3 y

125

Näringsutskottets yttrande
1985/86:3 y

om förslag till plan- och bygglag och lag om
hushållning med naturresurser m. m.
(prop. 1985/86:1, prop. 1985/86:3)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag och proposition
1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. jämte
motioner.

En motion från allmänna motionstiden år 1985 rörande kommunal
varuförsörjningsplanering har tidigare hänvisats till näringsutskottet. Utskottet
behandlar i detta sammanhang även denna motion och överlämnar
den, under förutsättning av bostadsutskottets medgivande, till bostadsutskottet
med detta yttrande.

Företrädare för Folkkampanjen mot kärnkraft har inför näringsutskottet
framfört synpunkter på beslutsordningen vid tillåtlighetsprövningen av stora
industrianläggningar m. m.

I frågan om möjlighet för kommunerna att styra utvecklingen av detaljhandeln
har synpunkter lämnats inför näringsutskottet av företrädare för
konsumentverket, Svenska kommunförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Detaljinvest AB, ICA AB, Kooperativa förbundet och Petroleumhandelns
riksförbund. Sistnämnda organisation har därjämte ingett en skrivelse i
frågan.

Köpmannaförbundet har i en till lagutskottet ställd skrivelse, som
överlämnats till näringsutskottet, tagit upp frågan om tillämpningen av
byggnadslagstiftningen på sådan försvaret tillhörig mark som används för
försäljning av överskottsmateriel m. m.

Lantbrukarnas riksförbund, Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen,
Sveriges jordägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund har i en skrivelse, ställd också till jordbruksutskottet och
bostadsutskottet, lämnat vissa synpunkter på propositionerna med hänsyn
till skogsnäringens intressen.

I likhet med vad som görs i de aktuella propositionerna använder näringsutskottet
i det följande förkortningarna PBL (förslag till plan- och bygglag) och
NRL (förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m.).

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985/86:3 y

126

Motionerna

Motioner med anledning av proposition 1985/86:1

Av de motioner som har väckts med anledning av proposition 1985/86:1 är
det följande som näringsutskottet kommenterar:

1985/86:73 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt avser hemställan (1) att
riksdagen med ändring i regeringens förslag 2 kap. 4 § beslutar att även
behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall
tillgodoses.

1985/86:80 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), såvitt avser hemställan (3) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslaget till PBL bör

omarbetas [så] (j) att detaljplaner inte får användas till att styra

utvecklingen av handeln på det sätt som anges i proposition 1985/86:1.

Motioner med anledning av proposition 1985/86:3

Av de motioner som har väckts med anledning av proposition 1985/86:3 är
det följande som näringsutskottet kommenterar:

1985/86:83 av Elving Andersson m.fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att andra stycket i 4 kap. 3 § i lag om hushållning med naturresurser
m. m. utgår.

1985/86:84 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att förtydliga och ändra lagen om hushållning med naturresurser på
så sätt att

1. det kommunala vetot skall omfatta alla led i kärnkraftsbränsleverksamheten,

2. regeringen inte skall kunna ge tillstånd enligt 4 kap. mot kommunens
veto.

1985/86:85 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c), såvitt avser hemställan (7) att
riksdagen beslutar att 4 kap. 3 § andra stycket angående inskränkning i det
kommunala vetot utgår.

1985/86:88 av Ulf Adelsohn m.fl. (m), såvitt avser hemställan - med
motivering i motion 1985/86:66 - (3) att riksdagen beslutar ändra 136 a §
byggnadslagen (1947:385) i enlighet med vad som i motionen anförts.

1985/86:89 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), såvitt avser hemställan (5) att
riksdagen beslutar att i 3 kap. 1 § [andra stycket] sista meningen utgår.

1985/86:93 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt avser hemställan

3. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 3 kap. 1 §
andra stycket skall utgå,

6. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att 4 kap. 3 §
andra stycket skall utgå.

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

127

Motioner från allmänna motionstiden år 1985

Den motion från allmänna motionstiden som har hänvisats till näringsutskottet
och som med detta yttrande överlämnas till bostadsutskottet är följande:

1984/85:1097 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén (s), vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande kommunala varuförsörjningsplaner inom
ramen för en total serviceplanering.

De till bostadsutskottet hänvisade motioner från allmänna motionstiden som
kommenteras här är följande:

1984/85:548 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att 136 a § byggnadslagen ändras så att prövningen av förbrukningen
av träfiberråvara utgår.

1984/85:785 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att 136 a § andra stycket punkterna 5 och 6 byggnadslagen i enlighet
med motionens förslag ändras så att de omfattar samtliga led i uranhanteringen.

1984/85:2677 av Ingrid Hemmingsson (m), vari hemställs att riksdagen
beslutar att upphäva 136 a § byggnadslagen.

1984/85:2801 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt avser hemställan (12) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
ny plan- och bygglag.

1984/85:2878 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), såvitt avser hemställan (13) att
riksdagen som sin mening uttalar att den kommunala vetorätten skall gälla
anläggningar i hela kärnbränslecykeln med dess olika led i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Åtgärdsprogram i fråga om använt kärnbränsle m. m.

Enligt 12 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet skall innehavare av
kärnkraftsreaktor upprätta eller låta upprätta ett åtgärdsprogram i fråga om
använt kärnbränsle m. m. Programmet skall omfatta åtgärder för hantering
och slutförvaring av uppkommet kärnavfall, för avveckling av anläggningar
som inte längre skall drivas och för erforderligt forsknings- och utvecklingsarbete.
Med början år 1986 skall programmet vart tredje år insändas till
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen har föreskrivit att programmet skall insändas till statens
kärnbränslenämnd för att granskas och utvärderas, varefter det skall
överlämnas till regeringen med nämndens yttrande. Genom beslut den 12
december 1985 har regeringen angett vissa riktlinjer för kärnbränslenämndens
granskning i form av en till beslutet fogad promemoria. 1 denna lämnas
bl. a. följande uppgifter om de allmänna förutsättningarna för programmet.

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

128

Den politik för omhändertagande av utbränt kärnbränsle och radioaktivt
avfall från det svenska kärnkraftprogrammet, som statsmakterna har beslutat
och som kommer till uttryck bl. a. i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet (kärntekniklagen), innebär att slutlig förvaring skall ske i
Sverige med utnyttjande av bästa tillgängliga teknik med hänsyn till
säkerhet, miljö och vårt lands åtaganden vad gäller förhindrande av
spridning av kärnvapen. Tiden fram till dess att konkreta beslut skall tas om
hur och var slutförvaring skall verkställas skall utnyttjas för att fortsätta att
utveckla metoder och teknik samt för att finna en eller flera lämpliga platser
för slutförvar.

I denna strategi spelar mellanförvaringen av använt kärnbränsle-som har
inletts under år 1985 - en viktig roll. Den ger handlingsfrihet i valet av metod
för slutligt omhändertagande av bränslet och möjligheter att vidareutveckla
hanterings- och slutförvarsmetoderna under ytterligare några årtionden. I
lagstiftningen har föreskrivits att dessa möjligheter skall tas till vara.

Slutlig ställning i fråga om val av hanteringsmetod för använt kärnbränsle
kommer att tas först sedan erfarenheter vunnits och slutsatser kunnat dras
från den kunskap och förbättrade teknik som svenskt och internationellt
utvecklingsarbete ger. Under den tid som forsknings- och utvecklingsarbetet
pågår skall inte någon bindning ske till en viss förvaringsmetod. Alternativ
till den s. k. KBS-3-metoden skall därför studeras även fortsättningsvis.

I promemorian hänvisas till att programmet enligt 12 § kärntekniklagen skall
dels innehålla en översikt över samtliga åtgärder som kan bli behövliga, dels
närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna under en tidrymd av minst
sex år, dvs. fram till 1990-talets första år. Sistnämnda åtgärder kan väntas till
stor del gälla fortsatt uppbyggnad av grundläggande kunnande i fråga om
bl. a. geologi, hydrologi, geokemi, materialegenskaper och radioaktiva
ämnens spridning i biosfären liksom metodutveckling för berggrunds- och
grundvattenundersökningar. Härefter anförs:

Under den nämnda sexårsperioden torde den nu pågående etappen av
berggrundsundersökningar - som alltså är av grundläggande teknisk-vetenskaplig
natur och inte syftar till platsval - slutföras och förberedelser göras för
följande faser av fältundersökningar. Den nu pågående fasen, som hör
80-talet till, får inte innebära bindningar i fråga om metoder eller lokalisering
för framtida slutförvar. Av yttrandet bör framgå vilka ytterligare berggrundsundersökningar,
som avses genomföras under 1980-talet och vilka platser
som berörs.

I nästa etapp, dvs. i huvudsak under 1990-talet, får man räkna med att
fortsatta platsundersökningar även kommer att bli underlag för det successiva
urvalet av lämpliga platser för framtida slutförvar. I yttrandet över
forsknings- och utvecklingsprogrammet i denna del bör ingå förslag till ett
samlat program för fortsatta provborrningar och vidgade platsundersökningar,
som bygger på de resultat som erhållits under nuvarande provborrningar.
I granskningsyttrandet bör belysas en ändamålsenlig ordning för hur
statsmakterna på grundval av vunna erfarenheter, resultat från berggrundsundersökningarna
och andra delar av forsknings- och utvecklingsprogrammet,
m. m. skall fatta beslut i platsvalsfrågor. Vidare bör förslag läggas fram
om hur information på berörda orter skall ordnas och vem som bör svara för
den.

I kärnbränslenämndens uppgifter ingår - förutom att övervaka genomförandet
av åtgärdsprogrammet enligt kärntekniklagen - bl. a. an svara för viss

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985/86:3 y

9 Riksdagen 1986/87. 19saml. Nr3

kompletterande forsknings- och utredningsverksamhet. Nämnden har också BoU 1986/87:3

att föreslå regeringen storleken på den avgift som reaktorinnehavarna skall Bilaga 6

erlägga till staten för finansiering av verksamheten på området. NU 1985186:3 y

Kärnkraftsföretagens arbete med frågor om använt kärnbränsle bedrivs i
huvudsak inom ramen för det av företagen samägda bolaget Svensk
Kärnbränslehantering AB (SKB), tidigare benämnt Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB (SKBF). SKB svarar bl. a. för uppförande och drift av
lagringsanläggningar, för transporter samt för forsknings- och utvecklingsarbete.
Ett centralt lager för använt bränsle (CLAB) vid Oskarshamnsverket
har tagits i bruk år 1985. För närvarande uppförs ett slutförvar för
reaktoravfall (SFR) i Forsmark. Denna anläggning, som är avsedd enbart för
låg- och medelaktivt avfall, beräknas kunna tas i bruk år 1988. Vidare har
SKB gjort omfattande undersökningar av en metod för slutförvaring i berg av
använt kärnbränsle utan föregående upparbetning, den s. k. KBS-3-metoden.
Som ett led häri har bolaget utfört provborrningar på olika platser i
landet.

På uppdrag av kärnkraftsföretagen svarar SKB för genomförandet av det
åtgärdsprogram som föreskrivs i kärntekniklagen. Enligt en av bolaget
avgiven preliminär tidplan skulle val av plats för ett slutförvar för använt
bränsle kunna ske omkring sekelskiftet. Anläggningen antas kunna börja
byggas omkring år 2010 och tas i drift ca tio år senare.

Det kan nämnas att tillåtligheten av avfallsanläggningarna CLAB och SFR
har prövats - förutom enligt kärnenergilagstiftningen - även enligt 136 a §
byggnadslagen i vad avser hushållningen med mark och vatten. Tillstånd har
lämnats av regeringen efter tillstyrkan av resp. kommun.

Utredning om butiksetablering och butiksstruktur inom
dagligvaruhandeln

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i en nyligen publicerad rapport,

Butiksetablering och butiksstruktur inom dagligvarudetaljhandeln - en
problembeskrivning och analys, lämnat en översiktlig redovisning av vissa
frågor kring butiksetablering och butiksstruktur inom dagligvaruhandeln.

Särskilt beskrivs och analyseras de effekter på priser och konkurrens som en
nyetablering för med sig.

Av rapporten framgår bl. a. att antalet dagligvarubutiker och varuhus har
minskat från ca 30 000 år 1950 till ca 8 900 år 1983. Den största minskningen -med ca 17 000 enheter - skedde under perioden 1950-1970, medan nedläggningstakten
dämpades under åren 1970-1983. Då minskade butiksantalet
med ca 4 000 enheter. Flera faktorer har medverkat till den kraftiga
nedgången och till omstruktureringen mot bl. a. nya butiksformer såsom
stormarknader, servicebutiker och s. k. lågprisbutiker. SPK framhåller bl. a.
befolkningsomflyttningarna och olika stordriftsfördelar. Vidare har ökningen
av hushållens ekonomiska resurser, förbättrade förvaringsmöjligheter,
ökad förvärvsfrekvens hos kvinnorna och ökad tillgång till bil medfört att
konsumenternas inköpsvanor har förändrats.

SPK redovisar i rapporten de medel som stat och kommun förfogar över
för att påverka utvecklingen av distributionsstrukturen inom dagligvarude- 130

taljhandeln. Hit hör främst de olika stöd som finns för dagligvarubutiker i
glesbygd och den möjlighet att påverka nyetableringar som kommunerna har
genom tillämpning av byggnadslagstiftningen.

I sammanfattningen av SPK:s rapport påpekas att kommunerna i frågor
om nyetablering ställs inför svåra avvägningsproblem. Som underlag för
besluten skulle behövas bl. a. kunskap om effekterna av olika typer av
nyetableringar inom dagligvaruhandeln på priser och konkurrens för befintliga
butiker. Rapporten utmynnar i slutsatsen att det inte med någon större
säkerhet går att i kvantitativa termer uttrycka effekterna av olika påverkansfaktorer
vid en nyetablering och inte heller att generalisera vad gäller
kombinationen av påverkansfaktorer och dessa faktorers inbördes styrka.
Därav följer att det inte heller går att bygga upp någon modell för att mäta de
effekter som olika typer av nyetableringar inom dagligvarudetaljhandeln har
på priser och konkurrens. Vidare anförs:

Samtidigt har kommunerna av statsmakterna tilldelats ett ansvar för den
lokala serviceförsörjningen. Genom planmonopolet beslutar kommunerna i
frågor av omedelbar betydelse för denna försörjning. I avsaknad av generella
modeller för bedömning av hur struktur-, pris- och konkurrensförhållandena
påverkas i olika etableringssituationer, får varje enskilt etableringsfall
analyseras utifrån sina egna förutsättningar. Även om en sådan diskussion får
föras i mera kvalitativa än kvantitativa termer, är det viktigt att ett adekvat
beslutsunderlag tas fram som möjliggör för kommunerna att beakta olika
påverkansfaktorers effekter på butiksstrukturen. Exempel på sådana påverkansfaktorer
är konsumtionsunderlagets storlek och fördelning på olika
hushållstyper samt befintliga försäljningsställens storlek och lokalisering i
berörda områden. För att kommunala planbeslut skall få avsedd effekt krävs
således en överblick över serviceförhållandena och en genomgripande analys
i anslutning till de enskilda ärendena. Somliga kommuner finner det
ändamålsenligt med mera övergripande varuförsörjningsplaner. Andra kan
välja andra vägar. Gemensamt för alla torde dock vara att de vill försäkra sig
om att servicestrukturen utvecklas ändamålsenligt från olika hushållsgruppers
utgångspunkt. Därvid måste man också beakta behovet av att butiksstrukturen
skall kunna anpassas tillräckligt flexibelt till de fortlöpande
förändringarna i samhället, vilket i det längre tidsperspektivet är nödvändigt
för att konsumenternas krav och önskemål på ett differentierat utbud av
dagligvaruservice skall uppfyllas.

Etableringshinder inom dagligvaruhandeln

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har under de två senaste åren behandlat
ett tjugotal ärenden rörande etableringshinder inom dagligvaruhandeln.
Anledningen har i regel varit att en näringsidkare har begärt NO:s prövning
av ett kommunalt beslut i en etableringsfråga med hänvisning till att beslutet
skulle strida mot konkurrenslagen (1982:729). I flertalet fall har NO uttalat
sig till förmån för att kommunen skall tillåta ifrågavarande etablering.

I ett beslut den 28 oktober 1983 med anledning av ett ärende i Örebro
utvecklar NO sin principiella syn på dessa frågor. NO påpekar att detaljhandelns
nyetableringar är starkt beroende av den kommunala markanvändningsplaneringen.
Genom ändamålsbestämmelser för olika områden kan
kommunen tillåta eller hindra tillkomsten av butiker osv. I nya bostadsområ -

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985/86:3 y

den försöker man härigenom skapa garantier för att servicearrangemang
m. m. skall fungera under bebyggelsens livstid. Emellertid kan hushållen på
relativt kort tid ändra sina inköpsvanor. Detaljhandeln har alltså en annan
tidshorisont än bostadsbebyggelsen. Härav följer enligt NO att det ursprungliga
målet att infrastrukturen skall anpassas till invånarnas preferenser kräver
att planeringen är flexibel från början och att myndigheterna tillåter sådana
förändringar som motiveras av att sektoriella anspråk förändras. Detta gäller
särskilt sådana anspråk som arbetar under kommersiella förhållanden, där
kraven på förändringar ofta är stora. Vidare anförs:

När det gäller fördelarna av en lågprisetablering måste man beakta att det
inte bara tillkommer en butik med extra låga priser. Effekterna sprider sig
även till annan handel. Denna svarar kanske med prissänkningar men ibland
också med andra konkurrensmedel såsom bättre service.

Av stor betydelse är att effektiviteten stärks. Inom industrin brukar man
förvänta sig en produktivitetsökning på ett par procent årligen. Denna
produktivitetsökning kan i allt väsentligt tillskrivas konkurrensens betydelse.
I detaljhandeln har tillkomsten av nya butiksformer en stor betydelse för
konkurrensen och därmed för produktivitetsökningen. Vill man ha en god
produktivitetsökning i handeln på en ort och mot produktivitetsökningen
svarande fördelar för konsumenterna får man således inte hindra tillkomsten
av nya konkurrenskraftiga butiksformer på orten.

Väger man samman för- och nackdelar blir slutsatsen att konsumenterna
inte har råd att avstå från förnyelsen och att denna följaktligen måste
accepteras. Frågan reduceras därmed till i vilken takt som det med hänsyn till
övergångssvårigheter är försvarbart att låta förnyelsen ske.

Kommunen bör i dessa och liknande situationer efterleva den i 1 §
konkurrenslagen (1982:729) knäsatta principen att främja en från allmän
synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Detta innebär att konkurrensen
bör ges ett så fritt spelrum som möjligt. De möjligheter som
kommuner har att hindra etablering av nya butiker bör inte användas annat
än då det kan påvisas klara nackdelar som inte uppvägs av fördelar för
konsumenterna. När det gäller nya butiksformer med klar lågprisprofil måste
man presumera att fördelarna på lång sikt är så stora att de uppväger
nackdelarna.

Även om NO i regel uttalar sig för fri etablering kan avvägningen av fördelar
och nackdelar i det enskilda fallet leda till ett annat ställningstagande.
Sålunda har NO i ett fall i Piteå, där konsumenterna redan hade tillgång till
ett lågprisalternativ, gjort den bedömningen att etableringen av ytterligare
en lågprisbutik skulle kunna vara till nackdel för kommunen och konsumenterna.

Näringsutskottet

Inledning

Näringsutskottet behandlar i det följande de aktuella lagförslagen och
motionerna i de delar som rör utskottets beredningsområde. Vad som därvid
tilldrar sig särskilt intresse är skyddet för vissa exploateringsintressen,
regeringsprövningen av stora industrianläggningar, inkl. frågan om in -

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985/86:3 y

132

skränkning i det s. k. kommunala vetot, och regleringen av detaljhandeln BoU 1986/87:3

genom kommunala planbeslut. Utskottet tar inte ställning till frågan om Bilaga 6

lagförslagen som helhet. I partimotionerna 1985/86:66 (m), 1985/86:69 (c) NU 1985/86:3 y

och 1985/86:80 (fp) har yrkats avslag på PBL bl. a. på den grunden att
förslaget skulle vara oförenligt med regeringsformens bestämmelser om
normgivningsmakten. I partimotionen 1985/86:88 (m) yrkas avslag även på
NRL. Näringsutskottet, som utgår från att dessa principfrågor behandlas i
annat sammanhang, tar därför upp endast frågor om sakinnehållet i den
aktuella lagstiftningen.

Lag om hushållning med naturresurser m. m.

Hushållningsbestämmelser

I 2 kap. NRL anges vissa s. k. grundläggande hushållningsbestämmelser om
användningen av mark- och vattenområden. Områden som är särskilt
lämpade för ett antal närmare angivna ändamål skall enligt dessa bestämmelser
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra
användning av områdena för ifrågavarande ändamål. Områden som är av
s. k. riksintresse för vissa ändamål ges enligt förslaget ett särskilt starkt skydd
genom bestämmelser i PBL om rätt för länsstyrelsen att upphäva ett
kommunalt planbeslut som innebär att ett riksintresse enligt NRL inte
tillgodoses.

Beträffande skogsbruk, som ingår bland de ändamål som anges i 2 kap.

NRL, saknas dock enligt förslaget sådant särskilt skydd. Skälet härtill är
enligt propositionen (s. 55) att skogsbruk bedrivs på mer än hälften av
landarealen och att en möjlighet för länsstyrelsen att ingripa mot kommunens
planbeslut med åberopande av riksintresse för skogsbruket skulle strida
mot strävandena till ökad självständighet för kommunerna gentemot staten i
markanvändningsfrågor.

Näringsutskottet vill från sina utgångspunkter understryka betydelsen av
skogsbruket som underlag såväl för skogsindustrins verksamhet som för en
växande del av landets energiförsörjning. Utskottet utgår emellertid från att
frågan om skogsmarkens ställning i NRL - som har berörts i flera motioner -kommer att behandlas i yttrande av jordbruksutskottet, till vars beredningsområde
frågan i första hand hör.

Beträffande 2 kap. NRL noterar näringsutskottet i övrigt att mark- och
vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material omfattas av
de grundläggande hushållningsbestämmelserna och även kan vara av riksintresse,
vilket innebär att bl. a. mineralutvinning ges ett kvalificerat skydd.

Samma gäller områden som är särskilt lämpade för vissa typer av anläggningar,
t. ex. för industriell produktion och för produktion eller distribution av
energi. Regeringens förslag i dessa delar har inte väckt någon gensaga i
motionerna.

I 3 kap. NRL finns särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i
landet. Dessa bestämmelser avses ersätta de s. k. geografiska riktlinjerna i
den fysiska riksplaneringen. Innebörden av bestämmelserna är att ett antal
närmare angivna områden - främst vissa kustområden och skärgårdar, de

10 Riksdagen 1986/87. 19saml. Nr 3

s. k. obrutna fjällområdena och vissa älvar eller älvsträckor - förklaras i sin BoU 1986/87:3

helhet vara av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som Bilaga 6

finns i områdena. Särskilda begränsningar föreslås gälla för exploateringsfö- NU 1985186:3 y

retag och andra ingrepp i miljön i dessa områden. I 3 kap. 1 § andra stycket
sista meningen stadgas dock att bestämmelserna, om det finns särskilda skäl,
inte utgör hinder för anläggningar för utvinning av fyndigheter av värdefulla
ämnen eller material som är av riksintresse. I propositionen (s. 93) anförs att
syftet med denna undantagsbestämmelse är att mineraltillgångar m. m. skall
kunna utvinnas i särskilt angelägna fall - t. ex. när fyndigheten har stor
samhällsekonomisk betydelse - även om utvinning skulle strida mot syftet
med de geografiska bestämmelserna. Vad särskilt gäller mineralutvinning i
de obrutna fjällområdena hänvisas (s. 103 f.) till gällande riktlinjer i den
fysiska riksplaneringen för dessa områden, som ger uttryck för stor restriktivitet
till mineralbrytning inom områdena. Riktlinjerna innebär dock inget
absolut hinder för sådan brytning då exploateringsintresset väger tungt, inte
ens om verksamheten medför betydande skador på naturmiljön. Det
förutsätts att brytningstillstånd i sådana fall i regel skall åtföljas av beslut om
ändring av det obrutna fjällområdets gränser. Samma bör enligt propositionen
gälla även i fortsättningen. Vidare föreslås att tillåtligheten av nya
utvinningsanläggningar inom de obrutna fjällområdena alltid skall prövas av
regeringen och att en uttrycklig föreskrift härom skall tas in i NRL 4 kap.

I två motioner framförs kritik mot den föreslagna undantagsbestämmelsen
för utvinning av mineral m. m. Denna innebär att skyddet för de områden
som omfattas av de särskilda geografiska hushållningsbestämmelserna
urholkas, sägs det i folkpartiets motion 1985/86:89. Bestämmelsen borde
därför utgå. Samma yrkande framförs i vänsterpartiet kommunisternas
motion 1985/86:93 med avseende särskilt på de obrutna fjällområdena. Om
mineralbrytning inom dessa områden i ett visst fall bedöms angelägen av
särskilda skäl bör frågan underställas riksdagens prövning, anser motionärerna.
Med hänsyn till att riksdagen i princip inte får fullgöra en förvaltningsuppgift
torde sistnämnda motionsyrkande böra tolkas så att riksdagens
ställningstagande skall ske genom särskild lagstiftning.

Näringsutskottet finner det från sina utgångspunkter rimligt att mineralutvinning
och gruvdrift i särskilda fall skall kunna tillåtas i områden som
åtnjuter skydd enligt 3 kap. NRL. Såsom framgår av propositionen är tanken
att sådan verksamhet i de obrutna fjällområdena skall kunna komma i fråga
endast om mycket starka samhällsintressen talar härför, varmed avses t. ex.
för landet starka näringspolitiska eller sysselsättningsmässiga skäl eller
försörjningsberedskapsskäl. Det kan i framtiden uppstå fall då exploatering
av mineralfyndigheter inom de berörda områdena ter sig utomordentligt
angelägen såväl för de närmast berörda bygderna som från allmän samhällssynpunkt.
Avvägningen mellan exploateringsintresset och bevarandeintresset
- som båda har karaktären av riksintresse - får då ske i varje särskilt fall i
samband med den föreslagna prövningen enligt 4 kap. NRL. Krav på en
särskild prövning av riksdagen, såsom föreslås i motion 1985/86:93 (vpk),
skulle enligt näringsutskottets mening i praktiken kunna innebära att all
prospektering inom de berörda områdena upphörde, vilket givetvis skulle
drastiskt minska möjligheterna till framtida fynd.

Med hänsyn till det nu sagda ansluter sig näringsutskottet till regeringens BoU 1986/87:3

förslag. Motionerna 1985/86:89 (fp) och 1985/86:93 (vpk) avstyrks i berörda Bilaga 6

delar- NU 1985186:3 y

Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m.

Enligt regeringens förslag skall 4 kap. NRL innehålla bestämmelser om att
vissa industrianläggningar m. m. inte får utföras utan tillstånd av regeringen.
Bestämmelserna ersätter 136 a § byggnadslagen om regeringsprövning av
sådana anläggningar i vad avser hushållningen med landets samlade markoch
vattentillgångar.

I överensstämmelse med vad som nu gäller skall enligt 4 kap. 3 § NRL
tillstyrkan av fullmäktige i den berörda kommunen utgöra en förutsättning
för tillstånd av regeringen. En viss försvagning av detta s. k. kommunala veto
föreslås emellertid genom en undantagsbestämmelse i paragrafens andra
stycke. Sålunda skall regeringen ”om det från nationell synpunkt är
synnerligen angeläget att en viss anläggning kommer till stånd inom landet
och om ingen annan i tekniskt, ekonomiskt eller annat hänseende lämpligare
plats för anläggningen har stått att finna än den som ansökningen avser”
kunna lämna tillstånd även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt det.
Som exempel anges i propositionen (s. 137) anläggningar av betydelse för
rikets försvar och säkerhet, anläggningar för kärnavfall eller annat avfall
samt mycket betydelsefulla mineralfyndigheter. Det förutsätts att stora
ansträngningar skall göras för att vid ett kommunalt veto finna alternativa
lokaliseringar som kan tillstyrkas.

Frågan om inskränkning i del kommunala vetot har uppmärksammats i ett
antal motioner. I moderata samlingspartiets motion 1985/86:88 tillstyrks
regeringens förslag i sak. Mot bakgrund av att motionärerna yrkar avslag på
NRL i dess helhet föreslås emellertid att bestämmelserna om prövning av
industrianläggningar skall stå kvar i byggnadslagen. En viss ändring i
prövningsordningen begärs dock. Folkpartiet avvisar i motion 1985/86:89
utan något särskilt yrkande förslaget till inskränkning i det kommunala vetot.
Beslut om en lokalisering som inte har tillstyrks av den berörda kommunen
bör få fattas endast av riksdagen och detta endast i extrema undantagsfall,
anser motionärerna. Även centerpartiet avvisar, i motion 1985/86:85,
regeringens förslag i denna del. Bl. a. anförs att partiet inte kan acceptera att
kommunernas rätt att själva bestämma om miljöfarlig verksamhet i den egna
kommunen inskränks. Yrkanden av samma innebörd framförs i motionerna
1985/86:83 (c) och 1985/86:84 (c). En liknande inställning redovisas i
vänsterpartiet kommunisternas motion 1985/86:93. De närmast berörda
människorna måste få behålla rättigheten att säga nej till miljöförstöring
genom det kommunala vetot. Finns det anläggningar av sådan art att ingen
människa vill ha dem i sin närhet bör nationen avstå från dem helt och hållet,
säger motionärerna.

Näringsutskottet tar upp frågan om inskränkning i den kommunala
vetorätten med hänsyn enbart till de intressen som faller inom utskottets
område. Följaktligen avstår näringsutskottet från att beröra andra aspekter
på regeringens förslag, t. ex. dess förenlighet med strävandena mot ökat

självbestämmande för kommunerna. Utskottet går heller inte in på de frågor
om prövningsordning m. m. som tas upp i motion 1985/86:88 (m).

Näringsutskottets bedömning av frågan utgår alltså från en diskussion av
tänkbara fall då ett oinskränkt kommunalt veto skulle kunna komma i
konflikt med mycket starka nationella intressen inom näringspolitikens eller
energipolitikens områden. Erfarenheterna av det kommunala vetot sedan
det infördes år 1973 synes inte tyda på att det har uppstått några sådana
konflikter. Hittills har ett nittiotal stora projekt som rört verksamheter av
väsentlig betydelse för hushållningen med mark och vatten prövats av
regeringen. Den kommunala vetorätten har utnyttjats i fyra fall. Av dessa
har två avsett värmekraftstationer. Övriga fall har gällt en oljelagringsanläggningoch
viss provbrytning m. m. av uranhaltigt skiffer i Ranstad. I de tie
förstnämnda fallen torde ifrågavarande utbyggnadsbehov ha kunnat tillgodoses
på annat sätt. Frågan om provbrytning i Ranstad blev inaktuell sedan
det klarlagts att det saknades förutsättningar för kommersiell uranutvinning
där.

inom landet av anläggningar för utvinning, tillverkning eller avfallsförvaring BoU 1986/87:3

kan förutses. Det kan emellertid inte uteslutas att det i framtiden uppstår Bilaga 6

flera fall då en oinskränkt kommunal vetorätt skulle kunna få orimliga NU 1985186:3 y

konsekvenser. Det synes alltså befogat att möjligheten för regeringen att

lämna tillstånd utan tillstyrkan från kommunen skall gälla alla slag av

anläggningar som kan bli föremål för prövning enligt 4 kap. NRL. En sådan

möjlighet bör emellertid användas ytterst restriktivt.

Av det sagda följer att näringsutskottet avstyrker motionerna 1985/86:83
(c), 1985/86:84 (c), 1985/86:86 (c) och 1985/86:93 (vpk) i berörda delar.

Utskottet kan inte instämma i vad som anförs om den kommunala vetorätten
i motion 1985/86:89 (fp).

I anslutning till frågan om den kommunala vetorätten behandlar näringsutskottet
två motionsyrkanden av innebörd att regeringsprövningen av
industrianläggningar m. m. skall omfatta alla led i hanteringen av kärnbränsle.
Motionärernas syfte är att ifrågavarande verksamhet inte skall kunna
komma till stånd utan tillstyrkan av berörd kommun.

Två av motionerna är från allmänna motionstiden år 1985, dvs. innan
propositionen om NRL hade lagts fram. I partimotionen 1984/85:2878 (c) om
riktlinjer för energipolitiken anförs att den kommunala vetorätten vid
lokalisering av anläggningar avsedda för verksamheter inom kärnbränslecykeln
måste omfatta alla led i denna. Frågan utvecklas närmare i motion
1984/85:785 (c), i vilken påpekas att uranbrytning och anläggningar för
lagring och slutförvaring av utbränt kärnbränsle skall prövas enligt 136 a §
byggnadslagen endast om regeringen beslutar detta.

Regeringens nu föreliggande förslag innebär att prövningsplikten för
anläggningar inom kärnbränslecykeln genom 4 kap. 1 § NRL vidgas
betydligt i förhållande till vad som nu gäller enligt byggnadslagen. Den skall
gälla dels anläggningar som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen), dels anläggningar för brytning
av uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för framställning
av kärnbränsle. Prövningen enligt kärntekniklagen omfattar bl. a.
anläggningar för hantering, bearbetning, lagring och slutlig förvaring m. m.
av kärnämne och kärnavfall. Genom den föreslagna utformningen av 4 kap.

1 § NRL blir alltså anläggningar inom alla led av kärnbränslecykeln från
uranbrytning till avfallsförvaring underkastade prövningsplikt enligt denna
lag. Regeringens förslag synes därmed tillgodose motionärernas önskemål
beträffande prövningens omfattning.

I motion 1985/86:84 (c), som har väckts med anledning av den nu aktuella
propositionen, framförs mer långtgående krav. Motionärerna vill att prövningsplikt
enligt NRL skall gälla också prospektering efter uran och
provborrning för kärnavfallsförvaring. Som redan framgått yrkas i samma
motion även på att det kommunala vetot skall gälla oinskränkt vid
prövningen, varigenom alltså prospektering och provborrning skulle bli
avhängig av att kommunfullmäktige tillstyrker verksamheten. Som motiv för
en utvidgad prövningsplikt anförs bl. a. att en provborrning för ett avfallslager
är meningslös om en majoritet i fullmäktige ställer sig avvisande till
lokalisering av en sådan anläggning inom kommunen.

Näringsutskottet vill först påpeka att syftet med de av regeringen 137

föreslagna bestämmelserna i 4 kap. NRL, liksom med nuvarande bestämmelser
i 136 a § byggnadslagen, är att möjliggöra en övergripande prövning av
lokaliseringen av sådana stora anläggningar som har betydelse för hushållningen
med mark och vatten. De verksamheter som enligt motionen skulle
omfattas av prövningsplikten har en annan karaktär. De innebär i sig
obetydliga ingrepp i miljön. Här må erinras om att motionsyrkandena från
centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna om förbud mot uranprospektering
och uranbrytning har förekommit vid ett flertal tillfällen, senast år
1985 (NU 1984/85:30 s. 62). Yrkandena har avslagits av riksdagen sedan
näringsutskottet - med reservation från de två partiernas sida - avstyrkt dem.
Beträffande provborrning för kärnavfallslager har av den föregående
redogörelsen framgått att de borrningar som hittills har utförts och de som
planeras för de närmaste åren ingår i ett forsknings- och utvecklingsprogram
som föreskrivs i kärntekniklagen. Det är fråga om allmänna berggrundsundersökningar
som inte syftar till platsval. Även från denna synpunkt synes
det omotiverat att låta verksamheten prövas enligt NRL såsom motionärerna
föreslår. Näringsutskottet avstyrker alltså motion 1985/86:84 (c) i berörd del.

Till skillnad från 136 a § byggnadslagen innehåller 4 kap. NRL inga
bestämmelser om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m. med
avseende på hushållningen med energi och med träfiberråvara. Av propositionen
(s. 123) framgår att frågan om behovet av en prövning med hänsyn till
dessa hushållningsaspekter övervägs i särskild ordning inom regeringskansliet.
Förslag till lagstiftning väntas komma att underställas riksdagen hösten
1986.

Frågor om prövning av anläggningar i vad avser hushållningen med
träfiberråvara tas upp i motionerna 1984/85:548 (c) och 1984/85:2677 (m)
från allmänna motionstiden år 1985. I båda motionerna yrkas på att
byggnadslagens nuvarande bestämmelser om sådan prövning skall upphävas.
Med hänsyn till vad som nyss har anförts avstår näringsutskottet från att
kommentera motionerna i sak. De synes lämpligen kunna behandlas i
samband med det aviserade förslaget till särskild lagstiftning.

Plan- och bygglag

Reglering av mark och byggnader för handelsändamål

12 kap. PBL anges allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och
vid lokalisering av bebyggelse. Där sägs bl. a. (2 kap. 4 §) att det inom eller i
nära anslutning till områden med samlad bebyggelse skall finnas möjligheter
att anordna kommersiell service. En precisering av kravet på planläggning
för kommersiell service görs sedan i 5 kap., som innehåller bestämmelser om
detaljplan. I sådan plan skall (5 kap. 3 §) anges användningen av kvartersman
m.m. Därutöver får i detaljplan meddelas bestämmelser om bl. a.
byggnaders användning (5 kap. 7 §). Planen får inte göras mer detaljerad än
som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

I specialmotiveringen anförs (s. 576 f.) att det i vissa fall kan finnas behov
av en mer preciserad angivelse av byggnaders användning, t. ex. för

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

138

handelsändamål, än som sker i dag. Föredraganden, bostadsminister Hans
Gustafsson, förutsätter att dessa frågor kommer att närmare behandlas i
allmänna råd till kommunerna. Han utvecklar dock i sammanhanget sin egen
syn på preciseringen av handelsändamålet. Därvid understryker han att
konkurrensen - inom ramen för kommunens planering - bör ges ett så fritt
spelrum som möjligt för att priserna skall hållas nere och företagens
effektivitet ökas till konsumenternas fördel. Detaljplanen måste, uttalar
han, utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse, t. ex. etablering
av nya butiksformer. Från dessa utgångspunkter bör handelsändamålet inte
preciseras i detaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan
vara att en för konsumenterna lämplig butiksstruktur skall möjliggöras.
Andra skäl för en precisering kan vara hänsyn till omgivningen samt
kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. I
detaljplan bör då kunna meddelas bestämmelser i syfte att särskilja vissa
ändamål, anförs det.

En skarp gräns skall sålunda kunna dras mellan handelsområden och
industriområden. En huvudsaklig användning av kvartersmark för partihandel
eller detaljhandel skall också kunna bestämmas liksom att detaljhandel
får eller inte får avse skrymmande varuslag. Inom kategorin detaljhandel,
anförs det vidare, kan livsmedelshandeln med hänsyn till kravet på en
lämplig samhällsutveckling i vissa lägen behöva begränsas eller helt förbjudas,
vilket i enlighet med praxis bör kunna ske genom en bestämmelse i
detaljplan som anger maximal yta som sammantaget får användas för handel
med livsmedel. Som exempel på fall då en begränsning kan bli aktuell nämns
stormarknader och bensinstationer. Det förutsätts att sådana begränsningar
meddelas endast om kommunen har gjort en utredning om serviceförhållandena
i berörda områden och utredningen visar att begränsningarna är
nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur. Sådana utredningar
sägs normalt ingå i kommunala varuförsörjningsplaner.

Enligt 8 kap. 1 § PBL krävs det bygglov bl. a. för att man skall få ta i
anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat
ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket
bygglov har lämnats. I specialmotiveringen härtill (s. 678) sägs att det skall
krävas bygglov för en övergång mellan olika former av handel, förutsatt att
dessa är preciserade genom detaljplanebestämmelser om handelsändamål. I
sådant fall anses det nämligen vara fråga om ett väsentligt ändrat användningssätt
för byggnaden eller lokalen. Av ett motivuttalande till 5 kap. 7 §
(s. 576) framgår å andra sidan att någon ytterligare precisering i förhållande
till detaljplanen inte får läggas till grund för prövningen av bygglov.
Kommunen kan alltså inte vägra lov till en åtgärd som är förenlig med
detaljplanen.

Mot de sålunda föreslagna möjligheterna för kommunerna att genom
bestämmelser i detaljplan påverka utvecklingen av handeln vänder sig
folkpartiet i motion 1985/86:80. Bestämmelserna kan i realiteten skapa
inskränkningar i etableringsrätten, hävdar motionärerna. I den marknadsekonomi
de eftersträvar ingår etableringsfrihet, konkurrens och näringsfrihet.
När det gäller omfattning och lokalisering av handel är det konsumenterna
som skall avgöra vad som är en lämplig samhällsutveckling. Detaljplaner

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985/86:3 y

139

skall inte få användas till att styra utvecklingen av handeln på det sätt som
anges i propositionen, menar motionärerna.

I en motion från allmänna motionstiden år 1985, 1984/85:2801. framför
folkpartiet ett yrkande av liknande innebörd. Förslaget är där formulerat
med hänsyn till att regeringens förslag vid den då aktuella tidpunkten
fortfarande behandlades av lagrådet.

I motion 1985/86:66 (m) finns uttalanden som ligger i linje med det som
sägs i motion 1985/86:80 (fp), utan att därmed något särskilt yrkande
framförs.

Näringsutskottet vill först erinra om bakgrunden till den aktuella frågan,
nämligen den genomgripande omvandlingen av detaljdistributionen i Sverige
under de senaste årtiondena. Det har skett en snabb utveckling mot färre
men större butiker, samtidigt som - särskilt under senare år - nya former av
distribution har uppstått, t. ex. trafikbutiker och lågprisbutiker av olika slag.
Denna utveckling - som för dagligvaruhandelns del har beskrivits i SPK:s
förenämnda rapport - är ett resultat av ändrade samhällsförhållanden i ett
marknadsekonomiskt system med i huvudsak fri etablering och fri konkurrens.
Kommunerna har dock givits vissa möjligheter att genom byggnadslagstiftningen
styra utvecklingen av främst dagligvaruhandeln. Syftet har
varit att behovet av en allsidig service skall kunna tillgodoses. Samtidigt har
statsmakterna genom bl. a. konkurrenslagstiftningen sökt att främja en
effektiv konkurrens inom handeln. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har
ålagts att från konkurrenssynpunkt granska olika slags etableringshinder -även sådana som är en följd av samhällsåtgärder - vilket har lett till ett antal
uttalanden om kommunala beslut i frågor om etableringar inom dagligvaruhandel.
Det kan alltså här uppstå konflikter mellan olika allmänna intressen.

Näringsutskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om
kommunernas inflytande över etableringar inom varudistributionen. Senast
skedde detta i yttrandet NU 1983/84:7 y till bostadsutskottet, varmed
näringsutskottet överlämnade fyra motioner om kontroll av detaljhandelsetablering.
I tre av motionerna - alla från socialdemokratiskt håll - föreslogs
att kommunerna skulle ges vidgade befogenheter på området, bl. a. genom
ändringar i byggnadslagstiftningen. Näringsutskottet avstyrkte motionerna
med hänvisning till att förslaget till ny plan- och bygglag - som då förelåg som
lagrådsremiss - tillgodosåg flera av önskemålen i motionerna och till att
frågorna skulle komma att ytterligare övervägas vid riksdagens behandling
av lagförslaget. Bostadsutskottet (BoU 1983/84:13) avstyrkte med samma
motivering motionerna, vilka avslogs av riksdagen. Företrädarna för moderata
samlingspartiet och folkpartiet gav vid behandlingen i resp. utskott
uttryck för uppfattningen att det inte behövs någon kontroll av detaljhandelsetablering.

Näringsutskottet konstaterar nu att PBL bygger på nuvarande byggnadslagstiftning
i vad avser kontroll av detaljhandelsetablering. Dock innebär
PBL något vidgade möjligheter för kommunerna att styra etableringar inom
handeln. Som framgått skall markens användning för olika handelsändamål i
detaljplan kunna preciseras närmare, varigenom kommunen ges ökade
möjligheter att vägra bygglov för åtgärder som innebär övergång mellan
olika slag av handel.

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

Näringsutskottet har att ta ställning till den aktuella frågan främst i vad
avser effekterna av ifrågavarande bestämmelser i PBL på utvecklingen av
detaljhandeln. Företrädare för denna har för utskottet redovisat olika
meningar i frågan. Från bl. a. kooperationens sida har framförts stöd för
PBL, som anses kunna bidra till en ordnad utveckling på området.
Företrädare för de stora privata blocken inom dagligvaruhandeln har
däremot hävdat att en låsning av markanvändningen till olika kategorier av
detaljhandel kan komma att hindra innovationer inom branschen. Från
petroleumhandelns sida har anförts att det nyss återgivna motivuttalandet
(prop. s. 578) om begränsning av handeln med livsmedel i bl. a. bensinstationer
kan komma att medföra en diskriminering av denna bransch som
försvårar dess pågående strukturomvandling. Det har också gjorts gällande
att uttalandet innebär en avvikelse från hittillsvarande praxis.

Mot bakgrund av bl. a. petroleumhandelns synpunkter vill näringsutskottet
något närmare belysa frågan om möjligheterna för kommunerna att
genom planinstrument reglera handeln med livsmedel. Denna fråga har
diskuterats under en följd av år. Man har därvid pekat på de risker som följer
av att bensinstationer och externt lokaliserade butiksenheter, t. ex. stormarknader,
börjar saluföra livsmedel i betydande omfattning och därigenom
underlaget för livsmedelsbutiker i närbelägna bostadsområden försvagas.
Farhågor för att servicen för stora konsumentgrupper skulle försämras vid en
sådan utveckling låg bakom ett förslag från distributionsutredningen - i
betänkandet (SOU 1975:69) Samhället och distributionen - om kommunal
tillståndsprövning av detaljhandel med livsmedel. Förslaget avvisades i
proposition 1977/78:8, varvid föredraganden, handelsminister Staffan Burenstam
Linder, hänvisade till att de styrmedel som kommunerna förfogar
över inom ramen för det kommunala planmonopolet i allt väsentligt gjorde
det möjligt att undvika nämnda negativa verkningar.

De styrmedel som åsyftades är - enligt den nuvarande byggnadslagstiftningen
- i första hand de av kommunerna upprättade stads- och byggnadsplanerna
och till dessa knutna bestämmelser, som i regel grundas på statens
planverks detaljplaneanvisningar (senaste utgåva år 1976). I anvisningarna
anges planbeteckningar för olika områden med åtföljande planbestämmelser.
Exempel härpå är Bensinstation (Gt), som får användas endast för
bensinförsäljning och därmed samhörigt bilserviceändamål, Handel (H),
som får användas endast för handelsändamål, och Handel med viss begränsning
(Hj), som får användas för samma ändamål, dock att lokaler för
livsmedelshandel ej får anordnas. Det förekommer även att kommun i
stadsplan för ett område betecknat för handelsändamål anger en högsta
tillåten lokalyta för livsmedelshandel. Flera stadsplaner med sådana bestämmelser
avseende bl. a. stormarknader har fastställts av regeringen. En
detaljplanebestämmelse om markanvändningen är styrande för beslut om
byggnadslov. Sådant lov krävs för såväl nybyggnad - vilket innefattar även
inredande av byggnad - som ianspråktagande av byggnad för väsentligen
annat ändamål än det som byggnaden tidigare har använts för.

Av det tidigare återgivna motivuttalandet till 5 kap. 7 § PBL framgår att
kommande råd till kommunerna avses skola ange möjligheten av planbestämmelser
om att försäljning av livsmedel inom områden för handelsända -

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

141

11 Riksdagen 1986187.19 sami Nr3

mål skall kunna såväl begränsas - exempelvis genom att en viss högsta tillåten
yta för sådan försäljning anges - som helt förbjudas. Detta ligger i linje med
hittillsvarande praxis. Motivuttalandet synes därjämte innebära att motsvarande
bestämmelser om begränsning av livsmedelshandel skall kunna anges
även för områden som i detaljplan avsätts för andra ändamål än handel, t. ex.
bensinförsäljning.

Såvitt bekant har planbestämmelser om försäljning av livsmedel i bensinstationer
hittills inte förekommit. Utvecklingen inom branschen har lett till
att många bensinstationer har utvidgat sitt tidigare sortiment av kioskvaror
till att omfatta olika slags paketerade livsmedel. Det råder viss oklarhet om
kommunernas möjligheter att genom krav på byggnadslov för ändrad
användning hindra eller begränsa försäljningen av livsmedel i bensinstationer
i fall då den anses vara olämplig från plansynpunkt. Det synes nämligen
ännu inte ha kommit till stånd en enhetlig rättspraxis beträffande omfattningen
av den livsmedelsförsäljning som skall kunna ske i ett område med
beteckningen Bensinstation utan att det blir fråga om sådant ianspråktagande
för väsentligen annat ändamål för vilket byggnadslov krävs.

Näringsutskottet vill för sin del anföra följande beträffande regleringen av
handel genom planbestämmelser enligt PBL. I propositionen betonas starkt
att den kommunala planeringen måste ge möjlighet till förändring och
förnyelse. Detta anges som en förutsättning för en rationell utveckling av
handeln. Näringsutskottet har samma uppfattning.

Den föreslagna utformningen av bestämmelserna om detaljplan och
bygglov i PBL är också enligt näringsutskottets mening fullt förenlig med
kravet på förnyelse. Det kan knappast hävdas att PBL - som nära ansluter till
nuvarande lagstiftning och praxis - medför risk för stagnation och ineffektivitet.
För företagen innebär bestämmelserna bl. a. ökad förutsebarhet,
eftersom bygglov i princip inte kan vägras för ett ändamål som har
specificerats i detaljplan.

Vad särskilt gäller handeln med livsmedel anser näringsutskottet rimligt att
kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar som antas
kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på butiksstrukturen.
Såsom anförs i propositionen bör åtgärderna grundas på en utredning om
serviceförhållandena i berörda områden, t. ex. i en kommunal varuförsörjningsplan.
Utskottet återkommer till frågan om sådana planer. Givetvis bör
också i varje enskilt ärende göras en noggrann prövning av den aktuella
lokaliseringens effekter.

Av den föregående redogörelsen har framgått att kommunerna redan i dag
har vissa möjligheter att med stöd av särskilda bestämmelser i detaljplan
reglera försäljning av livsmedel i områden som är avsedda för handelsändamål.
När det gäller områden avsedda för andra ändamål, t. ex. bensinförsäljning,
har det emellertid i avsaknad av planbestämmelser varit oklart i vilken
utsträckning livsmedelsförsäljning skall kunna ske utan bygglov från kommunen.

Näringsutskottet anser det för sin del naturligt att kommun när detaljplan
upprättas eller ändras skall kunna meddela bestämmelser som reglerar
försäljning av livsmedel även i bensinstationer m. m. Som bostadsministern
har anfört kan det här bli fråga om att begränsa försäljningen till en viss

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985/86:3 y

maximal yta. Näringsutskottet utgår från att försäljning av sådana varor som BoU 1986/87:3

ingår i det gängse kiosksortimentet - och som delvis utgörs av livsmedel enligt Bilaga 6

livsmedelslagens (1971:511) definition - alltid skall tillåtas som komplement NU 1985186:3 y

till bensinförsäljningen.

Näringsutskottet kan alltså ansluta sig till motivuttalandet i propositionen
angående möjlighet för kommunerna att begränsa livsmedelsförsäljning i
vissa fall. Med de förtydliganden som nu har gjorts synes uttalandet väl ägnat
att skapa klarhet i den framtida rättstillämpningen, vilket är av betydelse inte
minst för berörda branschföretag. Näringsutskottet vill i sammanhanget
understryka vad som i propositionen sägs om förutsättningarna för att en
kommun skall få begränsa rätten att sälja livsmedel. Sådana begränsningar
skall i normalfallet inte förekomma. Utskottet räknar också med att NO
liksom hittills kommer att bevaka utvecklingen på området och därvid verka
för att inslag som onödigtvis begränsar konkurrensen undviks.

Avslutningsvis i detta avsnitt tar näringsutskottet upp frågan om etableringar
av stormarknader. Sådana etableringar inom en kommun kan påverka
butiksstruktur och varuförsörjning även i angränsande kommuner. Näringsutskottet
vill understryka vikten av att det i sådana fall görs en regional
avvägning och att samtliga berörda kommuners intressen därvid beaktas.

Bestämmelserna i 12 kap. 1-3 §§ PBL om länsstyrelsens överprövning av
kommunala planbeslut i vissa fall synes skapa möjligheter för en sådan
regional samordning av bl. a. stormarknadsetableringar.

Med det sagda ansluter sig näringsutskottet till regeringens förslag.

Motionerna 1984/85:2801 (fp) och 1985/86:80 (fp) avstyrks.

Kommunala varuförsörjningsplaner

1 motion 1984/85:1097 (s) föreslås att kommunerna skall ges ett vidgat
planeringsansvar när det gäller detaljhandeln. Det borde vara obligatoriskt
för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner som anger riktlinjer för
strukturen på handeln. Planerna borde upprättas med viss regelbundenhet
och inarbetas i en total serviceplanering. Som motiv för förslaget anger
motionärerna behovet av stabilitet för redan etablerad handel och bättre
trygghet för de anställda. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att
utvecklingen av handeln inte sker okontrollerat, anförs det. Priserna kan
påverkas negativt, och servicen i bostadsområden och i glesbygd kan
försämras.

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om kommunala
varuförsörjningsplaner. Härvid har frivilliglinjen ställts mot förslag om
obligatoriska planer. Att upprättandet av varuförsörjningsplan skulle vara
en frivillig uppgift för kommunerna förordades av distributionsutredningen
år 1975, samtidigt som utredningen föreslog kommunal tillståndsprövning
för detaljhandel med livsmedel. Som framgått avvisades detta förslag i
proposition 1977/78:8, medan tanken på kommunala varuförsörjningsplaner
fick visst gehör. Föredraganden, handelsminister Staffan Burenstam Linder,
ville emellertid inte generellt förorda upprättandet av sådana planer. Han
fann det heller inte möjligt att ange någon viss lämplig ambitionsnivå eller

någon viss form för planeringen. För statligt stöd till kommersiell service i 143

glesbygd skulle dock liksom tidigare krävas att den berörda kommunen hade BoU 1986/87:3

genomfört den varuförsörjningsplanering som behövdes för att stödet skulle Bilaga 6

komma till bästa användning. I motioner av företrädare för socialdemokra- AW 1985186:3 y

terna och vänsterpartiet kommunisterna föreslogs att det skulle bli en
obligatorisk kommunal uppgift att upprätta varuförsörjningsplan. Näringsutskottet
(NU 1977/78:14) tillstyrkte regeringens förslag och avstyrkte
sålunda motionerna. Dessa fick emellertid stöd i en socialdemokratisk
reservation, som utmynnade i att riksdagen skulle anta det förslag till en lag
om kommunal planering av varuförsörjningen som var fogat till reservationen.
Riksdagen följde utskottet.

Motioner om lagstadgad skyldighet för kommuner att upprätta varuförsörjningsplaner
återkom år 1979. De avslogs av riksdagen på förslag av
näringsutskottet med samma motivering som tidigare och med tillägget att
erfarenheterna av det år 1977 beslutade systemet var goda. Även nu förelåg
en socialdemokratisk reservation.

Enligt uppgift från konsumentverket finns varuförsörjningsplan i någon
form i 235 av landets 284 kommuner. Kommunerna avgör själva inriktning av
och omfattning på planerna. Dessa är därför innehållsmässigt mycket olika.

De flesta är begränsade till dagligvaruservice. Få täcker tätorter, och de som
rör landsbygden avser många gånger bara delar av denna.

PBL innehåller ingen föreskrift om att varuförsörjningsplan skall upprättas
av kommunerna. I ett par sammanhang görs emellertid i propositionen en
hänvisning till sådana planer. Bostadsminister Hans Gustafsson anför
(s. 576) bl. a. att kommunerna har ett ansvar för att markens användning
planeras så att konsumentens valfrihet så långt möjligt skall kunna upprätthållas.
Det gäller t. ex. valet mellan låga priser, närhet till butiken och hög
servicegrad. Han hänvisar till att åtskilliga kommuner anger riktlinjer i dessa
frågor i form av varuförsörjningsplaner. Om en kommun genom bestämmelse
i detaljplan vill begränsa eller förbjuda livsmedelshandel skall det - som
redovisats i föregående avsnitt - finnas en utredning om serviceförhållandena
av det slag som normalt ingår i underlaget för kommunala varuförsörjningsplaner.

PBL innebär att kommunerna får ökade möjligheter att besluta om
markanvändningen och därigenom i stort påverka butiksutvecklingen. De
motivuttalanden om ett ansvar för kommunerna när det gäller konsumenternas
behov av kommersiell service som finns i propositionen ligger enligt
näringsutskottets mening väl i linje med vad som sägs i motion 1984/85:1097
(s). Behovet av mark för bl. a. kommersiell service skall sålunda beaktas i
den fysiska planläggningen. Handelsändamålet i detaljplan skall kunna
preciseras i syfte t. ex. att en för konsumenterna lämplig butiksstruktur skall
kunna åstadkommas. Näringsutskottet har i det föregående uttalat sitt stöd
för regeringens förslag i denna del.

Med hänsyn till det ansvar och de möjligheter som genom PBL ges
kommunerna när det gäller att planera för en ändamålsenlig kommersiell
service finns enligt näringsutskottets mening inget behov av närmare
föreskrifter om hur kommunerna skall arbeta för att fylla sin uppgift.

Upprättandet av varuförsörjningsplaner kan vara ett lämpligt arbetssätt -och det skall enligt lagförslaget i vissa fall också användas. Något generellt

krav på kommunerna, i enlighet med önskemålet i motion 1984/85:1097 (s), BoU 1986/87:3

att de skall låta upprätta varuförsörjningsplaner inom ramen för en total Bilaga 6

serviceplanering bör sålunda enligt näringsutskottets mening inte ställas. Ai(j 1985186:3 y

Utskottet avstyrker alltså motionen.

Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

12 kap. PBL finns det bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas
vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Syftet med bestämmelserna
är, enligt vad som sägs i propositionen (s. 96), att ge vägledning i fråga
om mål och inriktning vid både planläggning och prövning om lov.

Bestämmelserna skall ses som ett uttryck för de samlade krav som
statsmakterna ställer på kommunerna i samband med markanvändningsbeslut.
I 2 kap. 1 § är i detta syfte uppräknade en rad allmänna intressen som
skall beaktas av kommunerna. Dessutom har i 2 kap. 4 § tagits in vissa
grundläggande bestämmelser av allmän karaktär om bebyggelsemiljöns
utformning.

I motion 1985/86:73 (vpk) föreslås ett tillägg till sistnämnda paragraf av
innebörd att även behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar
skall tillgodoses vid planläggningen.

Utvecklandet av nya energikällor och ny teknik för elproduktion såsom
t. ex. vindenergi och solceller ingår i den strategi för avveckling av
kärnkraften som riksdagen har ställt sig bakom (prop. 1984/85:120, NU
1984/85:30, rskr. 1984/85:362). Statligt stöd kan lämnas för att introduktionen
av nya energikällor, t. ex. de nu nämnda, skall främjas. De riktlinjer som
riksdagen har godkänt innebär när det gäller vindkraft vidare att den
fortsatta utvecklingen skall genomföras i flera steg, i vilka ytterligare
generationer av stora vindkraftsaggregat - utöver de nu befintliga vid
Maglarp i Skåne och Näsudden på Gotland - successivt byggs och utvärderas.

Parallellt med den fortsatta tekniska utvecklingen skall förutsättningarna för
lokalisering av vindkraftsanläggningar studeras närmare.

Riksdagen var inte enig i sitt ställningstagande till frågan om fortsatt
utveckling av vindkraften. I reservationer till utskottets betänkande NU
1984/85:30 (s. 178 f.) utvecklade samtliga oppositionspartier sina olika
synpunkter i frågan.

Näringsutskottet uppfattar förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) som en
uppföljning av den inställning till vindkraften som vänsterpartiet kommunisterna
redovisade i sin reservation. Den byggde på att ett stort inslag av
vindkraft i energiförsörjningen är önskvärt. En av samhället planerad och
stödd introduktion ansågs nödvändig för att en utbyggnad av vindkraften
verkligen skulle komma till stånd. Därför borde regeringen låta utarbeta ett
statligt vindkraftsprogram, ansåg reservanterna.

I detta sammanhang bör nämnas att den i proposition 1984/85:120 (s. 157)
aviserade utredningen om lokalisering av vindkraftsanläggningar numera har
blivit tillsatt. En särskild utredare har tillkallats. Denne skall enligt sina
direktiv (Dir. 1985:42) föreslå var i Sverige det är lämpligt att placera stora
vindkraftsaggregat i grupp. Förslaget skall innehålla alternativa möjligheter
till lokalisering. I sitt arbete skall utredaren bl. a. kartlägga de motstående

intressen när det gäller mark- och vattenanvändning och miljö som kan finnas
i de områden som är tänkbara för lokalisering. Redovisningen skall vara så
genomarbetad att den senare kan utnyttjas som underlag för prövning av
gruppstationer i de lägen som föreslås.

Av vad näringsutskottet nyss anfört framgår att riksdagen genom sina
beslut våren 1985 har ställt sig positiv till utvecklandet av nya energikällor,
bl. a. vindkraft och solcellsteknik.

Att det, som förordas av motionärerna, i 2 kap. PBL skulle föreskrivas att
behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall
tillgodoses vid den kommunala planläggningen anser emellertid utskottet
inte nödvändigt för att ett utnyttjande av de nya energikällorna skall bli
möjligt. Näringsutskottet stöder sig härvid på att det finns bestämmelser i
både PBL och NRL som syftar till att energiförsörjningsintressena skall
tillgodoses i samband med planläggningen.

Näringsutskottet vill bl. a. erinra om 2 kap. 8 § NRL. Innebörden av denna
paragraf är att mark- och vattenområden som på grund av sin beskaffenhet
eller sitt läge är särskilt lämpliga för anläggningar för samhällsbyggandet i vid
mening - däribland anläggningar för energiproduktion - ges ett visst skydd
mot konkurrerande intressen. Som ett exempel på lägesbundna naturresurser
som är starkt styrande för lokaliseringen av vissa anläggningar nämns i
specialmotiveringen (s. 167) sådana som ger särskilt gynnsamma förutsättningar
för vindkraftsproduktion. Det förutses vidare i NRL att det för vissa
områden kan bli aktuellt med det mera kvalificerade skydd som ligger i att
områdena anses vara av riksintresse för de ifrågavarande anläggningarna.
Med hänsyn till kopplingen mellan NRL och PBL finns enligt utskottets
mening förutsättningar för att de särskilda planintressen som motionärerna
avser skall kunna bli tillgodosedda.

Med hänvisning till det nu sagda avstyrker näringsutskottet motion
1985/86:73 (vpk) i här aktuell del.

Stockholm den 12 februari 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Lilly Hansson (s)**, Lennart Pettersson
(s)**, Rune Jonsson (s)*, Erik Hovhammar (m)*, Wivi-Anne Radesjö (s).
Birgitta Johansson (s), Hadar Cars (fp), Sten Svensson (m)**, Åke
Wictorsson (s), Ivar Franzén (c), Bo Finnkvist (s)*, Per Westerberg (m),
Gudrun Norberg (fp), Per-Ola Eriksson (c)*, Per-Richard Molén (m)*. Lars
Ahlström (m)**, Göran Magnusson (s) och Paul Lestander (vpk)**.

* Avsnitten Reglering av mark och byggnader för handelsändamål och Kommunala
varuförsörjningsplaner.

** Utom avsnitten Reglering av mark och byggnader för handelsändamål och
Kommunala varuförsörjningsplaner.

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

Avvikande meningar

1. Mineralutvinning inom de obrutna fjällområdena m. m.

Hadar Cars (fp), Gudrun Norberg (fp) och Paul Lestander (vpk) anser att
den del av utskottets yttrande - under rubriken Hushållningsbestämmelser -som börjar med ”Näringsutskottet finner" och slutar med "berörda delar”
bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet finner det från sina utgångspunkter inte motiverat att
mineralutvinning till följd av den föreslagna undantagsbestämmelsen i 3 kap.

1 § NRL skall kunna komma till stånd även i de områden som åtnjuter
särskilt skydd mot exploateringsföretag. Av propositionen framgår att den
föreslagna bestämmelsen syftar främst till att möjliggöra mineralutvinning i
de obrutna fjällområdena. Det ligger i sakens natur att sådan verksamhet i
regel innebär allvarliga ingrepp i naturmiljön. Enligt näringsutskottets
mening har regeringen inte i propositionen redovisat tillräckliga skäl för att
de utomordentligt starka bevarandeintressena i fjällområdena skall kunna
åsidosättas. Det finns inget som tyder på att nya utvinningsprojekt i dessa
områden skulle kunna få någon avgörande betydelse t. ex. för landets
försörjning med vissa mineral. Om man i framtiden skulle komma till en
annan bedömning finns givetvis möjligheten att genom en lagändring skapa
förutsättningar för viss exploateringsverksamhet inom de obrutna fjällområdena.
Näringsutskottet anser inte att det bör förekomma någon generell
undantagsbestämmelse i NRL till förmån för mineralutvinning. Den föreslagna
bestämmelsen bör alltså enligt utskottets mening utgå. Därmed skulle
de berörda yrkandena i motionerna 1985/86:89 (fp) och 1985/86:93 (vpk)
tillgodoses, det sistnämnda i ifrågavarande del.

2. Inskränkning i den kommunala vetorätten

Hadar Cars och Gudrun Norberg (båda fp) anser att den del av utskottets
yttrande — under rubriken Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar
m. m. - som börjar med "Mot den” och slutar med ”motion 1985/86:89 (fp)”
bort ha följande lydelse:

Mot den angivna bakgrunden finner näringsutskottet att det saknas skäl att
inskränka den kommunala vetorätten i enlighet med regeringens förslag.

Såsom anförs i motion 1985/86:89 (fp) bör lokalisering av miljöstörande
industri mot den berörda kommunens avstyrkan kunna komma till stånd
endast i sådana fall då det totalt saknas alternativ till den föreslagna
lokaliseringen. Det måste då också vara fråga om projekt av särskilt stort
allmänt intresse. Tillstånd till sådana projekt bör dock inte kunna lämnas av
regeringen med stöd av en undantagsbestämmelse i NRL. Besluten bör i
stället fattas efter särskild prövning av riksdagen i form av lagstiftning.

Näringsutskottet tar alltså avstånd från förslaget om inskränkning i det
kommunala vetot med hänvisning till folkpartiets nämnda motion. Genom
avslag på regeringens förslag skulle även motionerna 1985/86:83 (c),

1985/86:84 (c), 1985/86:86 (c) och 1985/86:93 (vpk) tillgodoses i berörda
delar. 147

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

3. Inskränkning i den kommunala vetorätten

Ivar Franzén (c) anser att den del av utskottets yttrande - under rubriken
Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m. - som börjar med ”Mot
den” och slutar med ”motion 1985/86:89 (fp)” bort ha följande lydelse:

Mot den angivna bakgrunden finner näringsutskottet att det saknas skäl att
inskränka den kommunala vetorätten i enlighet med regeringens förslag.
Inte ens de särskilda förhållanden som råder på kärnenergiområdet utgör
enligt utskottets mening ett godtagbart motiv för förslaget.

Införandet av en undantagsbestämmelse i NRL skulle inbjuda till tolkningen
att förvaring av använt kärnbränsle är förknippad med oacceptabla risker.
Så kan också vara fallet. Enligt näringsutskottets uppfattning måste emellertid
alla möjligheter prövas för att åstadkomma en säkerhetsmässigt fullgod
lösning som kan godtas av berörd kommun. Om regeringen ges rätt att
genomdriva en lokalisering mot kommunens vilja skulle följden kunna bli
försämrad säkerhet i förvaringen av kärnavfall.

Näringsutskottet tar alltså avstånd från förslaget om inskränkning i det
kommunala vetot. Motion 1985/86:83 (c) tillstyrks, liksom motionerna
1985/86:84 (c) och 1985/86:86 (c) i berörda delar. Genom avslag på
regeringens förslag skulle även motionerna 1985/86:89 (fp) och 1985/86:93
(vpk) tillgodoses såvitt här är i fråga.

4. Inskränkning i den kommunala vetorätten

Paul Lestander (vpk) anser att den del av utskottets yttrande - under
rubriken Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m. m. - som börjar
med ”Mot den” och slutar med ”motion 1985/86:89 (fp)” bort ha följande
lydelse:

Mot den (=awikande mening 3) för förslaget.

Såsom anförs i motion 1985/86:93 (vpk) bör frågan om förvaring av avfallet
från den svenska kärnenergiverksamheten specialbehandlas. Frågan får inte
åberopas som motiv för att ta bort en väsentlig kommunal rättighet.
Näringsutskottet tar alltså avstånd från förslaget om inskränkning i det
kommunala vetot. Den nämnda motionen tillstyrks i denna del. Genom
avslag på regeringens förslag skulle även motionerna 1985/86:83 (c),
1985/86:84 (c), 1985/86:86 (c) och 1985/86:89 (fp) tillgodoses i berörda delar.

5. Etableringshinder inom detaljhandeln

Erik Hovhammar (m), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gudrun
Norberg (fp) och Per-Richard Molén (m) anser att den del av utskottets
yttrande - under rubriken Reglering av mark och byggnader för handelsändamål
- som börjar med ”Den föreslagna” och slutar med ”1985/86:80 (fp)
avstyrks” bort ha följande lydelse:

Bostadsministerns allmänna bekännelse till etableringsfriheten inom handeln
motsägs emellertid av de följande uttalandena om kommunernas
möjligheter att genom planbestämmelser m. m. hindra olika etableringar,

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

NU 1985186:3 y

särskilt inom handeln med livsmedel. Dessa uttalanden öppnar vägen för en BoU 1986/87:3

ökad reglering, vilket näringsutskottet anser olyckligt. Enligt utskottets Bilaga 6

uppfattning har tillkomsten av nya konkurrenskraftiga butiksformer stor NU 1985/86:3 y

betydelse för att öka produktiviteten inom handeln, vilket också har
framhållits av NO i samband med uttalanden om olika kommunala beslut på
området. Det står klart att försöken att bromsa detaljhandelns utveckling
genom regleringar gynnar varken branschens eller konsumenternas intressen.
Ett belysande exempel härpå utgör kommunernas försök att på grundval
av nuvarande byggnadslagstiftning begränsa försäljningen av livsmedel i
bensinstationer.

Näringsutskottet ansluter sig alltså till kravet i motionerna 1984/85:2801
(fp) och 1985/86:80 (fp) på att detaljplaner inte skall kunna användas för att
styra utvecklingen av handeln. Motionerna tillstyrks i denna del. Utskottet
instämmer även i de uttalanden i frågan som görs i motion 1985/86:66 (m).

6. Kommunala varuförsörjningsplaner

Erik Hovhammar (m), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gudrun
Norberg (fp) och Per-Richard Molén (m) anser att den del av utskottets
yttrande - under rubriken Kommunala varuförsörjningsplaner - som börjar
med ”PBL innebär” och slutar med "alltså motionen” bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet har i det föregående ställt sig avvisande till de bestämmelser
i PBL som ger kommunerna möjlighet att genom utnyttjande av planinstrumentet
styra detaljhandelns utveckling. En sådan möjlighet till konkurrensinskränkande
ingrepp bör inte finnas. Förslaget i motion 1984/85:1037 (s) om
att det skall vara en obligatorisk uppgift för kommunerna att upprätta
varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering ställer sig
näringsutskottet med hänsyn härtill naturligtvis inte heller bakom. Näringsutskottet
avstyrker sålunda motionen.

7. Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

Sten Svensson, Per Westerberg och Lars Ahlström (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande - under rubriken Markreservation för sol- och
vindenergianläggningar - som börjar med ”Av vad” och slutar med ”aktuell
del” bort ha följande lydelse:

Enligt näringsutskottets mening bör förslaget i motion 1985/86:73 (vpk)
avvisas. Det är på nuvarande stadium inte realistiskt att räkna med
användning av vindkraft för storskalig energiproduktion. Som har framhållits
i annat sammanhang (NU 1984/85:30) i en reservation av moderata
samlingspartiets företrädare i näringsutskottet är det därför inte motiverat
att nu inleda en mycket dyrbar teknisk utveckling och skapa förväntningar
om en omfattande utbyggnad av vindkraften. Utifrån denna grundläggande
inställning finner näringsutskottet att motionärernas förslag om skyldighet
för kommunerna att tillgodose behovet av markreservationer för bl. a.

vindkraftsanläggningar saknar förankring i verkligheten. Skulle sådana 149

anläggningar eller andra energianläggningar där ny teknik, t. ex. solcellsteknik,
utnyttjas bli aktuella torde markbehovet kunna tillgodoses inom ramen
för nuvarande lagstiftning.

Näringsutskottet avstyrker med hänsyn till det nu sagda motion 1985/86:73
(vpk) i här aktuell del.

8. Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

Ivar Franzén (c) anser att den del av utskottets yttrande - under rubriken
Markreservation för sol- och vindenergianläggningar - som börjar med ”Av
vad” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Av vad (= utskottet) och solcellsteknik.

Näringsutskottet finner syftet med förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) i
och för sig vällovligt. Det ligger i linje med den positiva inställning till de nya
energikällorna som riksdagen har gett uttryck för och som, med än större
eftertryck, har redovisats och konkretiserats i en reservation av centerpartiets
företrädare i näringsutskottet till betänkandet NU 1984/85:30 (s. 179).
Att det (= utskottet) aktuell del.

9. Markreservation för sol- och vindenergianläggningar

Paul Lestander (vpk) anser att den del av utskottets yttrande - under
rubriken Markreservation för sol- och vindenergianläggningar - som börjar
med ”Av vad” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Av vad (= utskottet) och solcellsteknik.

Näringsutskottet anser emellertid att introduktionen av nya energikällor
måste stödjas ytterligare för att den skall kunna ske i önskvärd omfattning. I
dagens energisituation, där den alltmer utbyggda kärnkraften blockerar
varje alternativ utbyggnad av elkapacitet, är det uppenbart att t. ex.
vindkraften inte kommer att kunna utnyttjas i önskvärd omfattning utan en
av samhället planerad och stödd introduktion. Ett genomförande av förslaget
i motion 1985/86:73 (vpk) om en föreskrift i PBL av innebörd att behovet av
markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall tillgodoses vid
kommunernas planläggning skulle främja en sådan introduktion. Ett ytterligare
skäl för en föreskrift av detta slag är att flertalet kommuner med största
sannolikhet på sikt kommer att behöva ta i anspråk sol- och vindenergi för sin
energiförsörjning. Näringsutskottet tillstyrker alltså motion 1985/86:73 (vpk)
i här aktuell del.

BoU 1986/87:3

Bilaga 6

150

Motionsyrkandenas behandling

Motion nr	Yrkande nr	Utskottets yttrande s.	Utskottets hemställan mom.	Reservation nr
1984/85: 548		42	45	22
785		46	48
2146		24	18	8
2237	1	49	54
	2	49	54
2244	3	48,49	53,55	23,24
2677		42	45	22
2878	13	46	48
1985/86: 82		32	26
83		44	46
84	1	46,47	48,49
	2	44	46
85	1	10	2	8
	2	11	3
	3	15	8
	4	16	9
	5	24	17
	6	34-40	31, 32,33,	11, 12, 13
			34, 35, 37	15
	7	44	46
	8	14	7, 20
86	1	38	37	15
	2	34	32	11
87		39	39,40	17, 18, 19
88	1	9	1
	2	10,32	4, 27
	3	42	44
	4	9	1
89	1	13	6
	2	16	9
	3	21	14	5
	4	20	12
	5	22	16	7
	6	34-40	31, 32, 33,	11, 12, 13,
			34, 35, 37,	16, 17, 18
			38, 39, 40	19
90		34,38	32, 37	11, 15
91		20	12
92	1	16	9
	3	26	22

BoU 1986/87:3

Bilaga 7

151

BoU 1986/87:3

Motion nr	Yrkande Utskottets nr yttrande s.	Utskottets hemställan mom.	Reservation nr
1985/86: 93	1	13	5	3
	2	20,21	13, 14	4, 5
	3	22	15, 16	6,7
	4	29	24
	5	34-40	31, 32, 34	11, 12, 13
			35, 37, 38,	15, 16, 17
			39, 40, 41	18, 19, 20
	6	44	46, 47
580	2	42	45	22
Bo305	2	31	25
Bo402	8	27,28	21, 23
Bo501		32	30
Bo507		42	45	22
Bo509		34	31
Bo511		44	46
Bo512	2	44,46	46, 48
Bo513		32	30
Bo514		18	10
Bo515		25	19	9
Bo519		33	28, 29	10
Jo301		19	11
Jo727		49	54
Jo776	13	32	30
Jo799	22	48,49	53, 55	23, 24

Anm. reservation 1 (m) och 2 (fp) omfattar samtliga motionsyrkanden.

Bilaga 7

152

Innehåll BoU 1986/87:3

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Yttranden från andra utskott m. m 7

Skrivelser m. m 8

Utskottet 8

Inledande bestämmelser 8

Grundläggande hushållningsbestämmelser 14

Inledning 14

Grundläggande bestämmelser avseende vissa verksamheter .... 16

Utgångspunkter 16

Jord-och skogsbruk 16

Energiproduktion m. m 19

Totalförsvarets intressen m. m 20

Särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet .... 21

Inledning 21

Turismens och friluftslivets intressen 24

Bestämmelserom kustområden 25

Fjällområdena 27

Älvar och älvsträckor m. m 30

Tillåtlighetsprövningen avseende vissa industrianläggningar 41

Prövningspliktiga anläggningar m. m 41

Det kommunala inflytandet m. m 43

Ikraftträdande m. m 47

Kunskapsförsörjningen m. m 48

Hemställan 49

Reservationer 54

1 Utformningen av skyddet av naturresurser m. m. (m) 54

2 Utformningen av en naturresurslag (fp) 59

3 Utgångspunkterna för en naturresurslag (vpk) 64

4 Totalförsvarets intressen (vpk) 64

5 Företrädesrätt för försvarsintresset (vpk) 65

6 Anläggningar som behövs för totalförsvaret (vpk) 65

7 Mineralbrytning i fjällområdena m. m. (vpk) 66

8 De primära rekreationsområdena och riktlinjerna för Vänern

m. m. (c) 66

9 VindkraftsanläggningarpåÖland(c) 67

10 Förstudier av i den fysiska riksplaneringen skyddade älvsträckor

såvitt inte avser huvudälvarna (vpk) 67

11 Hylströmmen (vpk) 68

12 Hårkan (c, vpk) 68 153

13 Ammerån (c, vpk) 69 BoU 1986/87:3

14 Ytterigare överväganden m. m. om Ammerån (m) 70

15 Edänge (c, vpk) 70

16 Emånm. fl. projekt (vpk) 72

17 Klippen (vpk) 72

18 Råneälven (m) 73

19 Råneälven (c, vpk) 73

20 Västerdalälven uppströms Hummelforsenm. fl. projekt (vpk) .. 74

21 Övergångsbestämmelse till NRL (vpk) 74

22 Prövningsskyldigheten avseende träfiberråvara (c) 74

23 Ett system för miljökonsekvensbeskrivningar (c) 75

24 Naturresursräkenskaper (c) 75

Särskilda yttranden

1 Behandlingsfråga (fp) 76

2 Ett bredare utnyttjande av skogen, Birgitta Hambraeus (c) .... 76

3 Skogsbruket i fjällområdena, Birgitta Hambraeus (c) 77

4 Tillåtligheten av små vattenkraftverk (fp) 77

5 Övergångsbestämmelse till NRL (fp, vpk) 78

Bilagor

1 Utskottets förslag till lag om hushållning med naturresurser

m.m 79

2 Reservanternas förslag till lag om hushållning med naturresurser

m.m 86

3 Försvarsutskottets yttrande 1985/86:4 y 90

4 Kulturutskottets yttrande 1985/86:2 y 94

5 Jordbruksutskottets yttrande 1985/86:3 y 106

6 Näringsutskottets yttrande 1985/86:3 y 130

7 Motionsyrkandenas behandling 151

154

gotab Stockholm 1986 11580