Regeringen föreslår riksdagen atl anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 12 december 1985.

På regeringens vägnar

OlofPalme

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag lill ändringar i den upphovsrältsliga lagstiftningen beträffande utövande konstnärers, fonogramframslällares och radio- och TV-förelags rättigheter. Skyddstiden för dessa s.k. närslående rättigheter (dvs. rättigheter som slår upphovsrätten nära) förlängs från 25 till 50 år. De utövande konstnärerna och fonogramframställarna skall vidare ha rätt lill ersättning inte bara, som f n., för användning av ljudinspelningar i radio eller TV utan också för annan offentlig användning av inspelningar som sker i förvärvssyfte. Slutligen skall producenter av filmverk få en självständig rätt all bestämma över mångfaldigande av verket. Lagändringarna föresläs träda i kraft den 1 juli 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskals av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrädsremissen (s. 6), lagrådets yttrande (s. 32) och föredragande statsrådets ställningslagande till lagrådets synpunkter (s. 35).

Den som vill la del av samtliga skäl för lagförslagen måsle därför läsa alla tre delarna.

I Riksdagen 1985186. I saml. Nr 79

45 §' En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke ulan hans samtycke upplagas pä grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första slyckel sägs, ulan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 och 9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första slyckel, 22 a-22 c, 24, 24 a, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

Etl framförande som har upptagits på en anordning som avses i första styckel får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förr-än femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6-9 §§, 11 § första styckel, 14 § första styckel, 17, 20 och 21 §§, 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

Grammofonskiva eller annan anordning, pä vilken ljud upptagits, må ej ulan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efler del år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upptagningen överföres från en sådan anordning lill en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 9 §, 11 § första stycket, 14 § första slyckel, 17 och 21 §§, 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud eller filmverk har upplagils/år inte ulan framställarens samtycke eftergöras förrän femtio år har förflutit efler del år då upptagningen gjordes. Som eftergörande anses även atl upptagningen överförs från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av fram ställares samtycke, skall vad i 6-9 §§, 11 § första slyckel, 14 § första styckel, 17 och 21 §§, 22 § första styckel, 22 a—22 c, 24 och 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs äga motsvarande lillämpning.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsulsändning, skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stadgas, ersättning utgå till framslällaren ävensom till utövande konstnär, vars framförande upptagits på anordningen. Hava två eiler flera konstnärer samverkat vid framförandel, kan dem tillkommande rätt endasl göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio- eller lelevisionsföretagel göres utövande konstnärs rätt gällande genom framslällaren.

Bestämmelserna i 9 J, 14 § första stycket saml 20, 21 och 24 §§ skola äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.

Orn en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har upptagits används vid ljudradio- eller televisionsutsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet äger rum inom femtio år efler del år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning ulgå till framslällaren liksom lill utövande konstnärer vilkas framförande har upptagils på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen skall konstnärer och framslällare göra gällande sina krav samtidigt.

Beslämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ saml 26 § andra slyckel skall äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande män gälla.

48 §"

Ljudradio- eller televisionsulsändning må icke utan radio- eller teievi-sionsföretagets samtycke ålerutsändas eller upplagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Ulan sådanl samtycke må ej heller televisionsutsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagils på anordning varom i första stycket sägs, ulan radio- eller televisions-förelagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän tjugufem år förflutit efler det är, då utsändningen ägde rum.

Vad i 9 J, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och

21 §§, 22 § första stycket, 22 a -

22 c, 24 och 24 a §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

En utsändning som har upptagils på en anordning som avses i första styckel/öc inie utan radio- eller le-levisionsförelagels samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femlio år har förflutit efter det år dä utsändningen ägde rum.

Vad i 6-9 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och

21 §§, 22 § första stycket, 22 a-

22 c, 24, 24 a §§ saml 26 § andra styckel sägs skall äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf

Senaste lydelse 1976:192. " Senaste lydelse 1978:488.

49 §' Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Vad i 9 J, 11 § första stycket, 14, 15 a, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs skall äga motsvarande lillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Vad i 6-9 ?J, 11 § första stycket, 12, 14. 15 a, 16, 18 §§, 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande lillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

61 §* Föreskrifterna i 45-48 §§ äro tillämpliga pä framförande, ljudupptagning saml ljudradio- och televisionsulsändning, som äger rum i Sverige.

Föreskrifterna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på framförande, ljudupptagning samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige. Dessutom tillämpas föreskrifterna i 45 § på framföranden av den som är svensk medborgare eUer har sin vanliga vistelseort i Sverige, föreskrifterna i 47 § på ljudupptagningar vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige och föreskrifterna i 48 § på utsändningar av radio- eller lelevisionsförelag som har sitt säte här i landet. Föreskrifterna i 46 § lillämpas på alla ljudupptagningar och på sådana upptagningar av filmverk vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar av filmverk som äger rum i Sverige. Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete, framställt av svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som här har sin vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete som först utgivits i Sverige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. Beslämmelserna i 45 § tredje slyckel, 46 § andra slyckel, 47 § andra styckel, 48 § tredje stycket, 49 § andra slyckel och 61 § första slyckel tredje meningen tillämpas även på verk som har tillkommit före ikraftträdandet, på radio- och televisionsulsändningar, upptagningar och framföranden som har ägt mm före ikraftträdandet och på sammanställningar som har gjorts före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1980:610. *■ Senaste lydelse 1973:363.

Justitiedepartementet p™p- 1985/86:79

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1985

Närvarande: slalsminislern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Göransson, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen

1 Inledning

I Sverige tillkallades i mars 1976 särskilda sakkunniga med uppdrag all företa en allmän översyn av upphovsrältslagstiftningen. De sakkunniga, som antog namnet upphovsrällsulredningen, erhöll tilläggsdirektiv i februari 1977.' Motsvarande utredningar har tillkallats i de andra nordiska länderna.

Utredningen har tidigare lagt fram ett delbetänkande och tvä promemorior med förslag till olika ändringar i den upphovsrältsliga lagstiftningen. Dessa förslag har lett lill lagstiftning.

1 delbetänkandet (SOU 1983:65) Översyn av upphovsrältslagstiftningen har utredningen lagt fram ytterligare förslag lill ändringar på tre olika områden. Det första gäller utövande konstnärers, fonogramframslällares och radio- och TV-förelags rättigheter. Det andra gäller möjligheterna till kopiering för enskilt bruk av skyddade verk och prestationer. Det tredje slutligen gäller upphovsrättsliga frågor i anslutning till utnyttjandet av filmverk, särskilt i videogramform. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3455-83).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels utredningens lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.

1 lagstiftningsärendet har samråd skett med företrädare för vederbörande departement i de andra nordiska länderna.

' Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson, ordförande, redaktören Torsten Bengtson, riksdagsledamoten Ing-Marie Hansson, f d. radiochefen Otto Nordenskiöld, docenten Ola Nyquist och kommunalrådet Joakim Ollen.

2 Nuvarande förhållanden Prop. 1985/86:79

Med upphovsrätt menas den tidsbegränsade rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har lill sina verk. Bestämmelser om denna rätt finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrällslagen, URL). I denna finns också bestämmelser om s. k. närslående rättigheter, dvs. rättigheter som slår upphovs-rätlen nära. De ger utövande konstnärer (artister, musiker, sångare m. fl.), producenter av fonogram (grammofonskivor och andra ljudinspelningar) saml radio- och TV-företag vissa tidsbegränsade rättigheter alt bestämma över utnyttjandet av deras prestationer.

Rätten lill fotografiska bilder liknar upphovsrätten. Den regleras i en särskild lag, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (folografilagen, FotoL).

De lagar som nu har nämnts bygger på tanken att upphovsmän och andra personkategorier som omfattas av lagstiftningen skall ha vissa ensamrät-ligheler när det gäller användningen av deras verk eller prestationer. Syftet med skyddet för upphovsmännen är främst atl stimulera det andliga skapandet och därigenom i vid mening främja utvecklingen i samhället.

På liknande sätt skall de utövande konstnärernas rättigheter utgöra en stimulans för deras verksamhet. När del gäller skyddet för denna speciella kategori tillkommer emellertid även en social aspekt. Den nya medialekno-login har nämligen haft stor betydelse för denna yrkesgrupps del bl. a. genom alt den gjort det möjligt atl i stor omfattning ersätta levande framföranden med inspelningar. Därigenom har skapats ett hot mot.sysselsättningen och mol kårens utkomstmöjligheter, något som i viss män kan mötas genom all de utövande konstnärerna i lagen ges vissa upphovsrätts-liknande befogenheter.

Till de nu nämnda aspekterna på del upphovsrättsliga systemet kommer ytterligare en. Delta system behövs nämligen också som säkerhet för de ofta betydande investeringar som är nödvändiga för produktionen av böcker, musikinspelningar, videogram och andra lyper av kultur- eller informalionsalsler. Ulan etl upphovsrältsligl skydd skulle en sådan produktion inte vara ekonomiskt lönande ulan kunna omöjliggöras exempelvis genom en omfattande kopiering av verken i fråga.

Den egentliga upphovsrätten ger skydd åt alster av andligt skapande, dvs. för vad som i lagen kallas "litterärt eller konstnärligt verk". Den förstnämnda kategorin omfattar främst skönlitterära eller beskrivande framställningar i tal eller skrift. Begreppet "konstnärligt verk" omfattar främst musikaliska verk, filmverk och olika typer av konstverk, exempelvis alster av två- eller tredimensionell bildkonst, byggnadskonst eller bmkskonsl.

En förutsättning för atl ett verk skall anses föreligga är all alstret utgör resultatet av en andlig skapande insats, dvs. alt del uppnår vad som ofta kallas "verkshöjd".

De rättigheter som lagen ger varje upphovsman till ett verk är av två
slag. Det ena utgörs av den s.k. ekonomiska rätten eller förfoganderätten
och det andra av den s.k. ideella rätten. Samtiiga dessa rättigheter är 7

ensamrältigheter, dvs. upphovsmannen kan hindra andra från att företa Prop. 1985/86:79 handlingar som omfattas av resp. rättighet.

Förfoganderätten innehåller i sin tur två huvuddelar. Den innebär för det första en rätt att framställa exemplar av verket, s.k. mångfaldiganderätt. Den andra är rätten atl göra verket tillgängligt för allmänheten. Härmed avses all verket framförs eller visas offentligt eller att exemplar av verket utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller sprids till allmänheten på annat sätt (den s. k spridningsrätten).

Den typ av ideella rättigheter som ingår i upphovsrätten utgörs av en principiell rätt för upphovsmannen att kräva att han eller hon skall anges när exemplar framställs av verket eller delta görs tillgängligt för allmänheten. Vidare innefattar den ideella rätten en rätt all motsätta sig alt verket ändras eller görs tillgängligt för allmänheten i en sådan form eller i ett sådant sammanhang att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks.

I de ekonomiska rättigheter som varje upphovsman sålunda har till sill verk finns enligt lagen en rad inskränkningar av hänsyn lill olika motstående allmänna eller enskilda intressen.

En viktig sådan inskränkning utgörs av möjligheten för var och en atl för enskilt bruk framställa enstaka exemplar av offentliggjorda verk. Denna möjlighet gäller dock inte beträffande utförande av byggnadsverk. Vidare är möjligheterna begränsade när det gäller att för eget bruk med hjälp av någon annan framställa exemplar av vissa slags verk.

Det finns även en rad andra inskränkningar i mångfaldiganderällen. Sålunda är det tillåtet alt citera ur offentliggjorda verk, att låna ur tidningar och tidskrifter för användning i andra tidningar och tidskrifter, att framställa exemplar i blindskrift m. m. Även i upphovsmannens rätt till offentligt framförande finns vissa inskränkningar. Bl. a. är det tillåtet alt utan tillstånd av upphovsmannen framföra verk offentligt vid gudstjänst eller undervisning.

Betydande inskränkningar finns också i spridningsrätten. Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har getts ul gäller nämligen i princip alt de exemplar som omfattas av utgivningen får spridas vidare och även visas offentligt. Vissa undantag gäller dock beträffande uthyrning av musikaliska verk. Liknande regler gäller för spridning och offentlig visning av utgivna eller överiåtna exemplar av konstverk.

Utöver vad som nu har sagts kan nämnas atl upphovsrätten i stor utsträckning faller bort i fråga om handlingar som har upprättats av myndigheter.

Såväl de ekonomiska som de ideella rättigheterna är som nyss har nämnts begränsade i tiden. De varar i huvudfallet under upphovsmannens livstid och 50 år efler hans död.

De ekonomiska rättigheterna kan överlåtas av upphovsmannen. De ideella rättigheterna kan däremot inte överiåtas. De kan emellertid i viss utsträckning efterges av upphovsmannen med bindande verkan.

URL innehåller, som nämnts, också regler om närstående rättigheter.
Artister, musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer har sålun
da skydd för sina framföranden av litterära eller konstnärliga verk. Fram- 8

förandena får inte utan konstnärens samtycke tas upp på grammofonskiva, Prop. 1985/86: 79 film eller annan anordning genom vilken de kan återges. De fär inte heller ulan sådant samtycke sändas ul i ljudradio eller TV eller göras tillgängliga för allmänheten genom s. k. direkt överföring, exempelvis från en konsertlokal till en annan lokal. Har ett framförande spelats in på en sådan anordning som nu har nämnts, får framförandet inte utan konstnärens samtycke överföras till en annan sådan anordning förrän 25 är har gått frän det är då inspelningen gjordes.

Grammofonskivor och andra fonogram pä vilka ljud har tagits upp får inte eftergöras utan producentens samtycke. Upptagningen får inte heller föras över från en anordning till en annan. Delta skydd gäller under 25 är från det år dä inspelningen gjordes.

Om en ljudupptagning används vid ljudradio- eller TV- utsändning inom den nämnda 25-årsperioden, skall ersättning utgå lill producenten av upptagningen och lill den utövande konstnär vars framförande finns på denna.

En tredje kategori som har skydd enligt reglerna om närstående rättigheter är radio- och TV-företag. En radio- eller TV-utsändning får inte ulan sändarförelagets samtycke ålerutsändas eller tas upp på en anordning genom vilken den kan återges. Om en upptagning har gjorts, fär den inte utan företagets samtycke föras över frän en sådan anordning lill en annan förrän 25 är har gäll från det år då utsändningen ägde rum.

Rätten till fotografiska bilder regleras som nämnts i FotoL. Skyddet enligt denna lag gäller för alla slag av fotografier och liknar i sina huvuddrag del upphovsrältsliga skyddet. Sålunda har den som har framställt en fotografisk bild dels en ensamrätt all pä alla slags sätt framställa exemplar av bilden och all visa den offentligt, dels en ideell rätt. Skyddstiden är i normalfallet 25 år frän del är då bilden framställdes. Om bilden har ett konstnärligt eller vetenskapligt värde, gäller emellertid skyddet under fotografens livslid och 50 år efter hans död.

Både i de närstående rättigheterna och i fotografirällen finns inskränkningar som motsvarar dem som gäller för den egentliga upphovsrätten.

Intrång i rättigheterna enligt URL och FotoL kan medföra olika lyper av påföljder. Uppsåtliga eller grovt oaklsamma intrång kan straffas med böter eller fängelse i högsl två år. Obehöriga utnyltjanden medför alltid skyldighet atl till rättighetshavaren betala ersättning som skall utgöra skäligt vederlag för utnyttjandet. I fall av uppsåtliga eller oaklsamma utnyltjanden eller inträng skall dessutom förlust, lidande eller annat förfång ersättas. Egendom som har varit föremål för intrång eller överträdelse skall, om så anses skäligt, avslås mol lösen till rättsinnehavaren eller ändras eller förstöras.

Den svenska upphovsrältslagstiftningen tillämpas i första hand på svenska verk och prestationer. Vad som föreskrivs om upphovsrätt gäller sålunda verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige samt verk som först har getts ut i Sverige. Bestämmelserna om närstående rättigheter är tillämpliga pä framförande, ljudupptagning saml ljudradio- och TV-utsändning som äger rum i Sverige.

Genom Sveriges anslutning till olika internationella konventioner på
området har emellertid bestämmelserna i den svenska upphovsrätislag- 9

stiftningen en vidsträckt tillämpning också på verk och prestationer med Prop. 1985/86: 79 ursprung i utlandet.

På den egentliga upphovsrättens område finns två konventioner. Den ena är 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk och den andra är 1952 års Världskonvention om upphovsrätt. Till vardera konventionen har mellan 75 och 80 stater anslutit sig. En av huvudprinciperna enligt konventionssyslemen är, förenklat uttryckt, att en ansluten stat är skyldig alt ge upphovsrältsligl skydd enligt sin nationella upphovsrättslag även ål verk från alla andra stater som ingår i resp. konvention. Pä grund av sin anslutning till dessa konventioner ger Sverige skydd enligt URL och FoloL åt verk från de andra länder som är anslutna till dem. Reglerna härom finns i förordningen (1973:529) om lillämpning av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konslnäriiga verk och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder och områden, m. m.

Även i fräga om de närslående rättigheterna finns en rad internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt. Skydd för alla tre kategorierna av rättighelshavare på området ges enligt 1961 års Internationella konvention om skydd för utövande konstnärer, framslällare av fonogram saml radioföretag (den s. k. Romkonvenlionen) med f n. 27 anslutna stater. Fonogramproducenlernas rättigheter regleras i 1971 års konvention rörande skydd för framslällare av fonogram mot olovlig kopiering av deras fonogram (den s.k. Fonogramkonventionen) med f n. 38 anslutna stater. Inom Europa finns en särskild regional konvention om skydd för TV-företag, nämligen 1960 års Europeiska överenskommelse om skydd för televisionsulsändningar till vilken f n. tio stater är anslutna.

De nu nämnda överenskommelserna bygger på samma principer som konventionerna på det rent upphovsrältsliga området. På grund av sin anslutning till dessa ger Sverige, när del gäller rättighelshavare som omfattas av resp. överenskommelse, skydd även åt framföranden, ljudupptagningar och radio- och TV-utsändningar som äger rum i andra stater som har tillträtt dessa överenskommelser.

3 Huvuddragen av utredningens förslag

I bUaga I ges en sammanfattning av utredningens förslag. Här skall därför bara pekas på några huvuddrag i förslagen.

När del först gäller möjligheten atl framställa exemplar för enskilt bruk föreslår utredningen en rad skärpningar i de nu gällande reglerna. Från rätten lill sådan exemplarframställning undantas enligt förslaget inte bara byggnadsverk utan även vissa andra typer av verk. Vidare föreslås inskränkningar i nuvarande möjligheter att anlita hjälp av utomstående för atl framställa exemplar för enskilt bruk. Särskilda bestämmelser föresläs i fråga om användning av sådan medhjälp för inspelning av radio- och TV-program.

För atl kompensera rättighelshavarna för det inkomstbortfall och det
ökade utnyttjande som hemkopieringen pä ljud- och bildsidan innebär 10

föreslär utredningen en ordning med privalrätlsliga avgifter på oinspelade Prop. 1985/86: 79 ljud- och videoband.

På de närstående rättigheternas område tar utredningen upp en rad olika frågor. Bland de viktigaste förslagen märks en föriängning av skyddstiden frän nuvarande 25 lill 50 år från del år en upptagning eller utsändning ägde rum. Utredningen föreslår också alt ersättning för användning av ljudinspelningar skall utgå inte bara som i dag vid radio- eller TV-utsändningar utan också när en inspelning används i förvärvssyfte i andra offentliga sammanhang, t. ex. diskotek, varuhus m. m. Vidare föreslås vissa ändringar i reglerna om vilka konstnärer/producenter som skall ha skydd (de s. k anknylningsmomenlen).

På videogramområdet behandlar utredningen spridningsrätten i fräga om filmverk, dvs. upphovsmannens rätt all bestämma över utbjudande lill försäljning, uihyrning, ufiåning eller annan spridning lill allmänheten av exemplar av verket. Enligt utredningens uppfattning gäller en sådan spridningsrätt utan begränsningar beträffande exemplar av filmverk. Utredningen föreslår endast den ändringen i förhållande lill vad som sålunda anses gälla all den som har köpt ett lagligen utgivet exemplar av etl filmverk, exempelvis ett videogram, skall ha rätt atl överiåla detta vidare. Detta skall dock inte gälla om överlåtelsen sker inom ramen för förvärvsverksamhet. Producenter av filmverk skall också enligt förslagel få en självständig rätt i linje med vad som i dag gäller för fonogramproducenter.

4 Allmän motivering

4.1 Allmänna utgångspunkter

Den nuvarande svenska upphovsrältsliga lagstiftningen kom lill är 1960. Med undantag för några mindre reformer har den sedan dess förblivit oförändrad. Under de 25 år som nu har gått sedan lagens tillkomst har emellertid stora förändringar skett i samhället vilka påverkar tillämpningen av lagstiftningen. Framför allt har den nya teknologin på mediaområdet i hög grad hafl inflytande på upphovsmäns och andra rättighetshavares situation. Denna tekniska utveckling har, tillsammans med den ekonomiska, kulturella och sociala utvecklingen, helt allmänt gjort del alll svårare atl finna en lämplig balans mellan å ena sidan upphovsmäns och andra rättighetshavares intressen och ä andra sidan olika motstående intressen.

Del är huvudsakligen mot denna bakgrund som man skall se det reformarbete som under en längre tid har bedrivits på det upphovsrältsliga området. Detta reformarbete har i Sverige väsentligen grundats på förslag som utarbetats av upphovsrättsutredningen. Utredningens arbete har till stor del bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i övriga nordiska länder.

1 del tidigare nämnda delbelänkandet (SOU 1983:65) Översyn av upphovsrältslagstiftningen har utredningen lagt fram förslag på områden där delreformer enligt utredningens mening är nödvändiga framför allt på grund av den tekniska utvecklingen. Dessa områden rör dels möjligheten

att för enskilt bruk framställa exemplar av skyddade verk, dels vissa Prop. 1985/86:79 upphovsrättsliga frågor i anslutning lill videogram, dels skyddet för utövande konstnärers, fonogramframslällares och radio- och TV-företags rättigheter (s. k. närstående rättigheter, dvs. rättigheter som slår upphovs-rätlen nära). I anslutning lill behandlingen av del förstnämnda ämnesområdet har utredningen också lagt fram ett förslag om en upphovsrättslig avgift på oinspelade ljud- och videoband.

Utredningens förslag har helt allmänt mottagits positivt under remissbehandlingen. Sålunda har huvudlinjerna i utredningens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. När det gäller olika enskilda frågor som utredningen har tagit upp kommer dock betydande motsättningar lill uttryck.

Innan jag går in pä de olika delfrågorna skall jag la upp en mera principiell fråga som ett par remissinstanser har berört. Del gäller upphovsrättens roll och struktur i dagens samhälle och dess förhållande lill kulturpolitiken. Dessa remissinstanser anser det vara en brist atl utredningen inte har närmare belyst vad som har betecknats som en pågående schablonisering och kollektivisering på del upphovsrältsliga området och de brytningar mellan allmänna och enskilda intressen som har föranlelts av denna utveckling. Man bör enligt dem anlägga en enhetlig syn på en rad principiella frågor och söka komma fram till en samlad lösning. I dessa remissyttranden framhålls att åtskilliga av förslagen måsle betraktas som preliminära och all del därför är klokast all vänta med lagstiftning.

Till detta vill jag först helt allmänt säga att det självfallet alltid är viktigt alt man sätter in förslag till reformer i etl större sammanhang. Del är också riktigt alt den samhälleliga, ekonomiska och kulturella utvecklingen har haft och har en mycket stor betydelse för del upphovsrättsliga regelsystemet. Denna utveckling bör naturligtvis få konsekvenser för systemets utformning. Regelsystemets grundläggande principer är emellertid fastlagda sedan länge såväl internationellt som i Sverige. Några mera grundläggande ingrepp i detta systems huvudprinciper och praktiska utformning kan det därför inte nu bli fråga om. Samtidigt är det emellertid angeläget att systemet och dess praktiska tillämpning på olika sätt anpassas till den verklighet där det skall utnyttjas. Därlill kommer nödvändigheten av all ulan alltför stort dröjsmål kunna anpassa systemet till den snabba tekniska utvecklingen på media- och informationsområdena. Det är också en självklar utgångspunkt att man på delta område bör försöka bevara och stärka den nordiska rätlsenhelen. Denna skulle kunna skadas om man kommer i otakt i reformarbetet.

Från rent principiella utgångspunkter finns det alltså inte skäl all vänta med alt lägga fram något förslag lill lagstiftning på grundval av betänkandet. Beträffande några av de frågor som utredningen har tagit upp, nämligen frågan om exemplarframslällning för enskilt bruk och vissa upphovsrättsliga frågor i samband med videogram, föreligger dock särskilda förhållanden som gör det befogat att avvakta den närmare utvecklingen innan man binder sig för vilken lagteknisk lösning som bör väljas.

När det först gäller frågan om exemplarframstäUningför enskilt bruk bör
lill en början nämnas att den moderna reproduktionstekniken har gjort det 12

möjligt att framställa exemplar av skyddade verk i en omfattning och av en Prop. 1985/86: 79 kvalitet som var helt olänkbar när de nuvarande reglerna i URL om exemplarframslällning kom till. En konsekvens härav är alt upphovsmän och andra rättighelshavare i hög grad har tappat kontrollen över hur och i vilka sammanhang som deras verk och prestationer används. Den moderna reproduktionstekniken har med andra ord urholkat värdet av mångfaldiganderällen, en av de grundläggande rättigheterna i upphovsrältslagstiftningen. För vissa kategorier av rättighelshavare kan denna utveckling medföra minskade utkomstmöjligheter och därmed också ökade sysselsättningsproblem.

Som framgår av det som nu har sagts medför den alltmera ökande kopieringen av skyddat material för enskilt bruk negativa rätlspolitiska och kullurpolitiska effekter. Det är därför angeläget att lagstiftningen på detta område utformas så all dessa negativa effekter såvitt möjligt undviks. Samtidigt bör dock allmänheten och användarna ges rimliga möjligheter att utnyttja den nya reproduktionstekniken också för kopiering för enskilt bruk. Det är mol den bakgrunden i och för sig viktigt att man ulan dröjsmål försöker utforma de regler som kan anses behövliga i sammanhanget. Härvid bör man emellertid också beakta en annan omständighet.

Några remissinstanser har anfört atl man bör dröja med lagstiftning om del enskilda bruket lill dess att liden är mogen för lagstiftning rörande det s. k. halvenskilda bruket, dvs. kopieringen exempelvis för informationsändamål inom myndigheter, organisationer och andra sammanslutningar. Enligt min mening har dessa båda frågor så många beröringspunkter att de bör behandlas i etl sammanhang. Utredningens förslag beträffande det halvenskilda bmket kan enligt vad jag har inhämtat förväntas relativt snart. Jag anser därför all man bör avvakta detta förslag innan man lar ställning till hur en lagstiftning om del enskilda bmket bör utformas. I övriga nordiska länder har man intagit samma ståndpunkt i denna fräga.

Mol bakgmnd av den omfattande privata inspelningsverksamhelen av bl. a. musik från radio eller grammofonskivor har utredningen också tagit upp frågan om en avgift pä oinspelat bandmalerial och/eller inspelningsap-paratur, vilken avgift skulle tillfalla rättighelshavarna. Denna fräga bör enligt min mening behandlas tillsammans med övriga frågor rörande det enskilda bruket, och jag tar därför inte upp den i detta sammanhang.

När det sedan gäller vissa upphovsrällsliga frågor i samband med videogram rör de framför alll spridningsrätten ifråga om filmverk . Enligt 2 § URL har varje upphovsman en ensamrätt att göra verket tillgängligt för allmänheten. Beträffande litterära och musikaliska verk samt konstverk gäller dock enligt 23 § och 25 § första stycket URL den inskränkningen i denna spridningsrätt all, sedan ett sådant verk har getts ul, de utgivna exemplaren som huvudregel får spridas vidare lill allmänheten utan upphovsmannens samtycke. Några motsvarande inskränkningar föreskrivs däremot inte i URL när del gäller andra former av verk, exempelvis filmverk.

Utredningen har gjort en genomgäng av rättsläget och kommit till den
slutsatsen att spridningsrätten beträffande filmverk f n. gäller utan några
begränsningar (se betänkandet s. 164). Utredningen anser dock atl det i '3

fortsättningen bör gälla den begränsningen att filmverk som är lagligen Prop. 1985/86:79 utgivna för försäljning, l.ex. videogram, fär utan samtycke överlåtas vidare, dock inte inom ramen för förvärvsverksamhet.

Ett par remissinstanser ifrågasätter om utredningens analys av rättsläget beträffande spridningsrätten är riktig. Andra menar all utredningens förslag lill inskränkningar i spridningsrätten inte går tillräckligt långt. Några remissinstanser slutligen ullalar att det inte bör lagstiftas alls i denna fräga. Man åberopar därvid bl. a. all del inte finns någol akut behov av lagstiftning och atl viktiga kullurpolitiska frågor om videogram diskuteras på annat häll saml att man vet för litet om videogrammens framtida användningsområden.

Jag delar utredningens uppfattning alt upphovsmännen f n. får anses ha en obegränsad spridningsrätt i fräga om filmverk. Enligt min mening saknas det skäl att nu införa lagregler som begränsar denna spridningsrätt i vissa hänseenden. Man riskerar nämligen då alt binda rättsläget vid en tidpunkt då det är osäkert åt vilket håll videogrammarknaden i Sverige kommer atl utvecklas. I sammanhanget bör också beaktas de kulturpolitiska överväganden som fortfarande pågår om videogramanvändningen i olika sammanhang i Sverige. Ett ytterligare skäl för atl inte nu lägga fram någol förslag beträffande spridningsrätten av filmverk är atl något motsvarande förslag ännu inte har lagts fram i Finland.

En fräga som har samband med videogramfrägorna är om möjligheten att framsläUa exemplar av filmverk bör regleras särskilt i URL. Utredningen har för sin del ansett atl något egentligt behov inte finns av sådana särskilda regler. Denna uppfattning har kritiserats av vissa remissinstanser. Själv anser jag dock liksom utredningen all del inte finns anledning atl f n. införa uttryckliga regler i detta hänseende. I de flesta fall torde denna fräga ha reglerats i branschpraxis eller, i fråga om nyare filmverk, i själva filmavtalen.

Vad jag nu har sagt innebär atl jag i det följande lar upp endasl de frågor om närstående rättigheter som har aktualiserats genom utredningens förslag. Därvid avser jag alt behandla frågan om

skyddet för utövande konstnärer i avsnitt 4.2,

skyddet för producenter i avsnitt 4.3,

skyddet mot utnyttjande av upptagningar i avsnitt 4.4,

skyddstiden för utövande konstnärer och producenter i avsnitt 4.5,

del geografiska tillämpningsområdet för skyddet för utövande konstnärer och producenter i avsnitt 4.6, och

ikraftträdande m. m. i avsnitt 4.7.

Mina kommentarer lill de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe-dalmoliveringen (avsnitt 6).

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se belänkandet s. 32-37).

Remissinstanserna: Det fätal remissinstanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: En utövande konstnärs framförande av ett verk har f n. inte samma vidsträckta skydd som gäller för verket som sådant enligt bestämmelserna i URL om den egentliga upphovsrätten. Sådana framföranden skyddas enligt beslämmelserna i URL om s.k. närslående rättigheter mot utnyttjande på teknisk väg (inspelning eller utsändning i radio eller TV) men inte mot t. ex. ett plagiat eller ett nära efterliknande.

Frågan om alt införa ett egentligt upphovsrältsligl skydd för utövande konstnärer har övervägts av utredningen, som dock har avvisat denna tanke.

Enligt min mening skulle ett sådant skydd bl. a. förutsätta atl konstnärens framförande har en viss konslnäriig nivå och individuell prägel. De nuvarande skyddsbestämmelserna för de utövande konstnärerna kan knappast anses ställa något krav i detta hänseende (jfr- prop. 1960:17 s. 228-229). Om de utövande konstnärernas framföranden av etl verk förs in under den egentliga upphovsrätten skulle följden bli en skärpning av förutsättningarna för deras nuvarande skydd. En sådan utveckling skulle enligt min mening vara olycklig. I stället bör skyddet för de utövande konstnärerna, liksom nu, omfatta alla framföranden av verk. Jag föreslär därför inte någon ändring när del gäller själva skyddets konstruktion.

Den danska utredningen har i betänkandet (Nr 962) "Beskytlelse af kunslneriske praestationer" föreslagit alt skyddet för utövande konstnärer inte skall knytas till framförandet av ett litterärt eller konstnärligt verk ulan lill "en kunslnerisk praestalion, herunder navnlig framforelsen af et litle-raerl eller kunstnerisk verk." Även den finska utredningen, vars betänkande ännu inte har publicerats, synes vara inne på likartade tankegångar. Den norska upphovsrättsutredningen föreslår däremot i betänkandet (NOU 1983:35) Endringer i ändsverkloven alt man skall behälla den nuvarande principiella konstruktionen av skyddet. Den svenska utredningen har samma inställning. Som skäl har utredningen framför alll åberopat atl en anknytning till framförandet som sådanl (prestationen) i stället för till framförande av etl verk skulle leda till gränsdragningsproblem och lill en skärpning av förutsättningarna för skydd.

Vid de nordiska departemenlsöverläggningar som har berörts i avsnitt 1 har dellagarna varit eniga om alt man bör behålla den nuvarande rältighets-konslruklionen. För egen del anser jag att de skäl för en sådan ordning som

den svenska utredningen har åberopat, liksom vikten av nordisk rättslikhet, talar för alt skyddet för de utövande konstnärerna också i fortsättningen knyts lill framföranden av litterära och konslnäriiga verk och inte till framförandet som sådant.

En speciell aspekt pä denna fräga gäller skyddet mot plagiat av utövande konstnärers framföranden (s.k. "sound- alikes"). Utredningen har uttalat alt marknadsföringslagen i vissa fall kan användas mot utbud av sådana plagiat, I övrigt har utredningen anfört principiella skäl mot ett särskilt sådanl plagiatskydd, såsom alt den konslnäriiga friheten riskerar att beskäras och att inom immalerialrätten teknik, stil och maner etc. inte är skyddade.

Jag instämmer för min del i de betänkligheter av principiellt slag som utredningen har anfört när det gäller att införa ett särskilt plagialskydd. Några bestämmelser i detta hänseende bör alltså inte tillskapas.

Att skyddet för utövande konstnärer även i fortsättningen bör knytas till framföranden av verk och inte till framförandet som sådanl innebär bl.a. atl något särskilt skydd inte bör införas för t. ex. cirkus- och varietéartis-ters prestationer till den del deras prestationer inte är alt anse som framföranden av litterära eller konslnäriiga verk. Som utredningen har framhållit torde dessa artister i allmänhet kontraktsvägen kunna skaffa sig garantier mot att oljehöriga upptagningar sker av sådana prestationer. Vid de nordiska deparlementsöveriäggningarna har man också enats om all några särskilda skyddsbestämmelser inte bör införas för cirkus- och varieléartis-ter m.fl.

Prop. 1985/86:79

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 32).

Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: F. n. gäller etl särskilt producentskydd på tre områden, nämligen för fonogramproducenter (46 § URL), för radio- och TV-företag (48 § URL) och för framslällare av kalaloger, tabeller och andra sådana arbeten (49 § URL).

En fråga som har diskuterats mellan de nordiska utredningarna är om dessa producentkalegorier på samma sätt som f n. skall ha etl särskilt skydd enligt beslämmelserna i URL om närslående rättigheter eller om de i stället bör hänvisas till del skydd som de kan få genom avtal med upphovsmän, utövande konstnärer och andra rältighetshavare.

I likhet med dessa utredningar anser jag alt det finns etl stort behov av etl självständigt producenlskydd, särskilt med hänsyn till det omfattande utnyttjande som dagligen sker av deras prestationer. De producenlkatego-

4.3.2 Producenter av filmverk

Mitt förslag: Producenter av filmverk skall ha rätt atl bestämma över mångfaldigande av verket.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se belänkandet s. 175-176).

Remissinstanserna: Fiertalel av dem som har uttalat sig tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Producenter av filmverk saknar f. n. - till skillnad frän bl. a. fonogramproducenter - en rätt alt bestämma över mångfaldigande av verket. För filmproducenterna, i första hand videogramprodu-cenlerna, är situationen emellertid i mångt och myckel densamma som för fonogramproducenlerna. Liksom musikinspelningar distribueras filmer numera lill allmänheten i en form som är lätt och ibland myckel lönande alt kopiera. Särskilt den nutida tekniska utvecklingen på videogramområdet har underlättat sådan kopiering. Därmed har också behovet ökat alt snabbi och effektivt kunna ingripa mot olovlig kopiering.

Möjligheterna lill sädana ingripanden ökar, om producenten av filmverket ges en rätt atl bestämma över mångfaldigande av verket på samma sätt som fonogramproducenter har i dag. Av dessa skäl anser jag i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna alt filmproducenter bör få en sådan rätt.

Motsvarande ordning avses bli föreslagen i övriga nordiska länder.

4.3.3 Producenter av teaterföreställningar

Mitt förslag: Något särskilt skydd som ger producenter av teaterföreställningar en rätt alt tillåta eller förbjuda bl. a. inspelningar eller utsändningar av sådana föreställningar införs inte.

och för sig te sig rimligt att de som producerar en sådan föreställning ges ett särskilt skydd mol andras obehöriga utnyltjanden av föreställningen. 1 sammanhanget bör beaktas att den tekniska utvecklingen i fråga om inspelning och mångfaldigande har gjort del avsevärt lättare än förr atl tillgodogöra sig och utnyttja resultatet av tealerproducenternas arbete.

Utredningen har emellertid stannat för atl inte föreslå ett särskilt skydd för lealerproducenter. Som skäl för denna ståndpunkt har utredningen anfört all en leaterproducenl har praktiska möjligheter atl hindra oönskade utnyltjanden genom att hindra tillträde till lealersalongen och all han också genom avtal med de berörda rällighetshavarna kan hindra sådana utnyltjanden. Enligt utredningen torde skyddsbehovet vidare åtminstone delvis kunna tillgodoses genom annan lagstiftning, såsom marknadsföringslagen, eller genom regler eller principer på del avlalsrältsliga området.

Också de andra nordiska utredningar som har behandlat frågan om ett särskilt skydd för lealerproducenter har avvisat tanken på ett sådant skydd.

Vid remissbehandlingen av utredningens belänkande har ett par remissinstanser anfört atl del finns åtskilliga exempel på missbruk som visar atl del kan finnas behov av ett särskilt skydd för producenter av teaterföreställningar. De har också pekat på problem när del gäller möjligheterna all genom avtal med de utövande konstnärerna hindra olovliga och okontrollerade inspelningar av sådana föreställningar. I de nämnda remissyttrandena har vidare framhållits alt ett skydd genom marknadsföringslagen inte rättsligt sett kan jämföras med ett egentligt producenlskydd och att det är osäkert om regler eller principer från del avtalsrättsliga området kan ge något effektivt skydd.

Mot bakgmnd av vad som har anförts under remissomgången har frågan om ett särskilt skydd bör införas för lealerproducenter tagils upp vid de nordiska departementsöverläggningar som har berörts i avsnitt 1. Därvid har man inte ansett några övertygande skäl ha framkommit för all gå ifrån den ståndpunkt man tidigare har intagit i denna fråga.

Av hänsyn främst till viklen av nordisk rättsenhel pä detta område är jag inte beredd alt nu föreslå några speciella regler om skydd för producenter av teaterföreställningar.

Prop. 1985/86: 79

Remissinstanserna: En del remissinstanser tillstyrker en ändring i enlighet med vad som har föreslagits i del särskilda yttrandet. Andra remissinstanser delar däremot utredningens uppfattning alt en sådan ändring inte bör göras.

Skälen för mitt förslag: De utövande konstnärerna har i dag endast begränsade rättigheter när det gäller det vidare utnyttjandet av upptagningar av deras framföranden. Huvudsakligen har de rätt atl bestämma över mångfaldigandel av upptagningarna. De har vidare rätt lill ersättning när ljudupptagningar används i radio- eller TV-utsändningar. Ersätlningsrätten gäller dock inte vid ljudfilm och inte heller vid bilduppiagningar. Någon rätt utöver den rena ersätlningsrätten finns inte i fråga om Ijudupplagning-

Prop. 1985/86:79

Användningen av inspelningar i stället för levande framföranden utgör ett alll större problem för artister och musiker när del gäller deras sysselsättning. Med hänsyn härtill kan det i och för sig finnas goda skäl atl utvidga framför allt de utövande konstnärernas möjligheter till kontroll över hur upptagningar av deras framföranden används.

Atl införa en ensamrätt i fräga om alla former av offentligt framförande av upptagningar är emellertid ett principiellt mycket stort steg vars konsekvenser f n. inte kan överblickas. Inte heller i något av de övriga nordiska länderna synes man vara beredd all föreslå lagstiftning i denna riktning. Jag anser mig därför inte nu kunna föreslå någon sådan ändring av de utövande konstnärernas rättigheter när det gäller bruket av upptagningar.

4.4.2 Ersättningsrätten

Mitt förslag: Utövande konstnärers och fonogramframslällares rätt till ersättning för offentligt framförande av upptagningar utvidgas till atl omfatta inte bara framföranden i radio och TV ulan också andra offentliga framföranden som sker i förvärvssyfte. Rätlen till ersättning fär göras gällande genom konstnärer och fonogramframställare gemensamt i stället för som nu endast genom framslällaren.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se belänkandet s. 43-45 och 52-53).

Remissinstanserna: Utredningens förslag om en utvidgad ersättningsrält tillstyrks eller lämnas ulan erinran av praktiskt tagel alla remissinstanser. När det gäller vem som skall få göra gällande ersätlningsrätten tillstyrks utredningsförslaget av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag: Användningen av inspelad musik i offentliga sammanhang utanför radio och TV har under årens lopp ökat alltmer. Som exempel kan nämnas den omfattande användningen av inspelad musik på diskolek, i varuhus och i en mångfald andra offentliga sammanhang. Enligt gällande regler har endast upphovsmännen (dvs. kompositörer och textförfattare) men däremot inte de utövande konstnärerna eller producenterna rätt till ersättning för detta utnyttjande. Del innebär att del blir ekonomiskt fördelaktigare alt använda inspelad musik än all ordna offentliga framför-

anden av levande musik. Detta medför i sin tur en ökad risk för atl de utövande konstnärernas arbetsvillkor och sysselsättningsmöjligheter försämras.

Mot denna bakgrund anser jag del rimligt all ersättning för användningen av inspelad musik betalas lill utövande konstnärer och fonogramframställare. Rätten till ersättning bör därför utvidgas lill alt omfatta också sådana andra offentliga framföranden än i radio eller TV som sker i förvärvssyfte.

Del framstår i och för sig som naturiigt all de tvä berörda kategorierna av rättighelshavare får framställa sina krav gemensamt. Vid lagstiftningens tillkomst ansågs det emellertid mest praktiskt all rätten utövades genom framslällarna, bl. a på grund av att de utövande konstnärerna inte var organiserade i samma omfattning. Så är inte fallet i dag. Dessutom förs förhandlingarna numera i praktiken av de utövande konstnärernas och fonogramframslällarnas organisationer gemensamt. Liksom utredningen och en enig remissopinion anser jag därför atl ersältningsrällen i fortsättningen skall få göras gällande av de berättigade kategorierna gemensamt i stället för som nu endast genom fonogramframställaren.

Liksom utredningen har jag uppfattningen atl administrationen i samband med uppbörd och distribution av dessa ersättningar skall kunna lösas på ett enkelt och smidigt sätt, exempelvis genom samarbete mellan STIM och dem som är berättigade lill ersättning. Erfarenheterna från andra länder som redan har en ersättningsrält av nu angivet slag talar också för att några administrativa problem inte skall behöva uppkomma i delta hänseende.

Prop. 1985/86:79

Utredningens förslag: Överensstämmer med milt förslag (se betänkandet s. 37-40).

Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Sveriges Radio avstyrker dock förslagel med hänsyn lill de kostnadsökningar som del skulle medföra för företaget.

Skälen för mitt förslag: Den tekniska kvaliteten av ljudupptagningar har ökat avsevärt sedan är 1960, då URL tillkom och den nuvarande 25-åriga skyddstiden för utövande konstnärer och producenter bestämdes. Upptagningar som är 20—30 år gamla kan myckel väl ges ut på nytt, vilket inte heller torde vara ovanligt. Från rättspolitisk synpunkt är det inte tillfredsställande att sådan nyutgivning kan ske utan artistens och fonogramfram-ställarens tillstånd. Det kan finnas beaktansvärda ideella skäl till atl en artist som har utvecklats konstnärligt önskar ha kontroll över om hans eller hennes äldre inspelningar skall ges ul på nytt. Frän ekonomisk synpunkt

kan dessutom en sådan nyutgivning innebära all artisten så all säga konkurrerar med sig själv. Därlill kommer alt vissa musikinspelningar, framför allt av klassisk musik, är myckel kostnadskrävande och därför kan behöva en förhållandevis lång lid för alt ge kostnadsläckning och eventuell vinsl.

Mol denna bakgmnd anser jag att del finns starka skäl för alt föriänga skyddstiden för utövande konstnärer och producenter från nuvarande 25 lill 50 år frän det år då upptagningen resp. utsändningen ägde rum. Delta har inte heller beslritts av någon remissinstans. Frågan är emellertid om en sådan föriängning kan få så negativa effekter för användarna all man ändå bör avslå från den. Sä t. ex. har Sveriges Radio för sin del motsatt sig en föriängning under åberopande av att den skulle öka kostnaderna för företagel.

Del är givet att den kostnadsökning som en föriängning av skyddstiden oundvikligen medför för användarna kan bli ganska betydande i absoluta tal när det gäller en storkonsument som Sveriges Radio. Användningen av inspelningar som är mellan 25 och 50 år torde emellertid alllid komma all förbli marginell i jämförelse med övrigt musikutbud. Ser man till det totala musikulbudel torde kostnadsökningen därför bli blygsam.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt är att skälen för en förlängning av skyddstiden väger tyngre än de negativa konsekvenser som en sådan föriängning kan få för vissa kategorier av användare. Samma avvägning har även gjorts i Danmark, där en lagstiftning om förlängning av skyddstiden har genomförts med verkan från den 1 juli 1985. En sådan utveckling är på gäng också i övriga nordiska länder.

Mol bakgrund av vad som nu har sagts föreslår jag atl skyddstiden för utövande konstnärer och producenter förlängs lill 50 år.

Prop. 1985/86: 79

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 46—52).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig tillstyrker utredningens förslag. Några instanser förordar atl den krets av utövande konstnärer m. fl. som skall ha rätt till ersättning för utnyttjande av ljudupptagningar utvidgas ytterligare.

Skälen för mitt förslag: Det skydd som utövande konstnärer har enligt 45 § URL dels mot obehörig utsändning av deras framföranden i radio eller TV, dels mol obehörig inspelning av deras framföranden, dels mot obehörigt mångfaldigande av sådana inspelningar gäller bara om framförandet har skett i Sverige eller i etl land som har tillträtt den s.k. Romkonvenlionen. Delta innebär bl. a. all en svensk konstnär inte har någol skydd i Sverige för framföranden i länder utanför Romkonventionen, exempelvis

Frankrike eller Förenta staterna. Detta är enligt min mening olillfredsstäl- Prop. 1985/86:79

lande. Jag anser därför atl huvudregeln om alt frågan om skydd skall bero

pä var framförandet äger rum bör kompletteras med en regel som innebär

all skydd ges ål framföranden av den som är svensk medborgare eller har

sin vanliga vistelseort i Sverige, oavsett var framförandel äger rum. Det

kan tilläggas all motsvarande ändring övervägs i Danmark, Finland och

Norge.

Det skydd som producenter av ljudupptagningar har enligt 46 § URL mol mångfaldigande av upptagningar ulan deras samtycke gäller endast i fräga om sädana upptagningar som har gjorts i Sverige eller i ett land som är anslutet till Romkonvenlionen eller den s. k. fonogramkonventionen. Enligt min mening är det angeläget att fonogram ges ett så vidsträckt skydd som möjligt. En utveckling mol etl alll starkare skydd ligger i linje med statsmakternas strävanden atl vidta kraftfulla åtgärder mot piratkopiering i olika former. Med hänsyn härtill anser jag alt del nuvarande skyddet mol mångfaldigande av fonogram bör, i likhet med vad som redan gäller i Danmark och Norge och som också övervägs i Finland, utvidgas lill all gälla alla upptagningar oavsett var de har framslällls.

När del gäller del särskilda producenlskydd för filmverk som jag har föreslagit i avsnitt 4.3.2 är del enligt min mening inte nödvändigt med ett lika vidsträckt skydd. Del bör vara tillräckligt atl det avser upptagningar där framslällaren är svensk eller har sin vanliga vistelseort här eller där upptagningen har skett i Sverige.

Rätten till ersättning för utnyttjande av ljudupptagningar enligt 47 § URL gäller, i likhet med övriga närslående rättigheter i lagen, bara i fråga om upptagningar som har gjorts i Sverige eller i etl land som är anslutet lill Romkonventionen. Motsvarande ordning gäller i Danmark och Finland.

Utredningen har övervägt en ordning som knyter närmare an lill vad som gäller internationellt och som innebär alt ersättning skulle ulgå även för användning av fonogram vars producenter är medborgare i Sverige (eller i ett land som är anslutet lill Romkonventionen). Utredningen har emellertid, liksom motsvarande danska utredning, stannat för alt inte föreslå någon ändring av de gällande reglerna. Delta ställningslagande har kritiserats av några remissinstanser.

Jag delar utredningens uppfattning alt man bör behålla den nuvarande
huvudprincipen när det gäller kretsen av de upptagningar för vilka rätt lill
ersättning skall föreligga. För all någol öka möjligheterna till ersättning för
svenska rättighelshavare och för all närma sig den ordning som gäller
internationellt bör emellertid ersätlningsrätten utvidgas till alt omfatta inte
bara upptagningar som har gjorts i Sverige utan också sädana upptagningar
vars framslällare är svenska medborgare eller svenska juridiska personer
eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Enligt vad jag har inhämtat avser
man alt lägga fram motsvarande förslag i Danmark, och man synes i
Finland vara inne på samma linje. I Norge är frågan inte aktuell. Där har
man nämligen en ordning som innebär all ersättning för vissa utnyltjanden
av inspelad musik skall betalas lill en offentiigrältslig fond. Från denna
betalas sedan vissa belopp bl. a. som understöd lill norska utövande konst
närer. 22

Det skydd som radio- och TV-företag enligt 48 § URL har för sina Prop. 1985/86:79 sändningar avser sändningar som äger rum i Sverige. Enligt särskilda regler gäller delta skydd också för TV-utsändningar som äger rum i ett land vilket är anslutet lill den europeiska TV-överenskommelsen saml för ljudradio- och TV-utsändningar som äger rum i ett land vilket är anslutet till Romkonventionen.

Delta skydd är emellertid inte alltid tillräckligt. Sålunda kan radio- och TV-företag antas komma all alll oftare använda sig av olika typer av satellitteknik för sina sändningar. I dessa sammanhang kan stationen för uppsändning lill satelliten komma atl placeras i etl annat land än det för vilket sändningen är avsedd, vilket medför all utsändningen i upphovsrältsligl hänseende anses äga rum frän del land där uppsändningsstalionen finns. Etl behov av skydd för sändningen kan uppstå exempelvis när det sändande radioföretagel har sitt säte i en konvenlionsstal men själva uppsändningen sker från ett land som inte är bundet av de konventioner som reglerar frågan om skydd. Frånvaron av skydd i dessa situationer kan alltså bero på en rent teknisk omständighet, nämligen var själva uppsändningsstalionen är belägen.

Enligt min mening är denna ordning inte tillfredsställande. Jag föreslår därför all skydd enligt 48 § skall ges även åt sändarförelag som har sitt säte i en konvenlionsstal oavsett var själva utsändningen anses äga rum. Del kan tilläggas atl en motsvarande ordning övervägs i Danmark, Finland och Norge.

4.7 Ikraftträdande m. m.

De ändringar som jag har föreslagit syftar i stor utsträckning till att anpassa det upphovsrältsliga systemet lill den tekniska utvecklingen för media- och informationsområdena. Det är därför angelägel att den nya lagstiftningen kan lillämpas så snart som möjligt. Det bör dock beaktas atl denna lagstiftning kan kräva ett visst förberedelsearbete, särskilt när det gäller att finna praktiska lösningar för uppbörd och distribution av den ersättning som enligt förslaget skall betalas i fall då inspelad musik används i andra offentliga sammanhang än i radio och TV. Med hänsyn lill dessa omständigheter bör lagändringarna träda i kraft först den 1 juli 1986.

De rättigheter och förpliktelser som uppkommer genom dessa ändringar kan självfallet inte göras gällande för tiden före ikraftträdandet. Däremot bör lagstiftningen, i enlighet med vad som är bmkligl vid ändringar i den upphovsrältsliga lagstiftningen, lillämpas även på verk som har tillkommit före ikraftträdandet, på radio- och televisionsulsändningar, upptagningar och framföranden som har ägl rum före ikraftträdandet och på sammanställningar som har gjorts före ikraftträdandet. Delsamma gäller beträffande den utvidgning av tillämpningsområdet för reglerna om de närstående rättigheterna som jag har förordat i avsnitt 4.6.

Den längre skyddstid som skall gälla enligt mitt förslag bör vidare avse
framföranden, ljudupptagningar saml radio- och televisionsulsändningar
som har ägt rum innan lagen har trätt i kraft. En förutsättning bör dock
vara atl den kortare skyddstiden enligt nuvarande bestämmelser inte har 23

löpt ul vid denna tidpunkt.

5 Upprättat lagförslag Prop. 1985/86:79

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats etl förslag lill lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konslnäriiga verk. Förslagel bör fogas lill regeringsprolokollet i delta ärende som bilaga 4.

6 Specialmotivering

45 §

En utövande konstnärs framförande av etl litterärt eller konslnäriigt verk må icke ulan hans samtycke upplagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken del kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

En framförande som har upptagits på en anordning som avses i första stycket/År inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förrän femtio år har förflutit efter del år dä upptagningen gjordes.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6-9 §§, 11 § första stycket, 14 § första styckel, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande lillämpning.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om en utövande konstnärs rätt atl bestämma över hur hans framföranden av litterära och konslnäriiga verk får användas.

Bestämmelser om skydd mol kopiering ("överföring") av en upptagning finns i andra styckel. Ett framförande som har upptagils på "grammofonskiva, film eller annan anordning" genom vilken framförandet kan återges får enligt paragrafens nuvarande lydelse inte ulan den utövande konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förrän 25 år har förflutit efter del år då upptagningen ägde rum. 1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5) förlängs skyddstiden för sådana upptagningar nu lill 50 år.

I tredje styckel i dess nuvarande lydelse finns hänvisningar lill vissa
bestämmelser i den egentliga upphovsrätten. Hänvisningarna gäller 3 §
(den ideella rätten), 9 § (upphovsrätten beträffande vissa lyper av all
männa handlingar), 11 § första stycket (framställning av exemplar för
enskilt bruk), 14 § första styckel (citalrällen), 17 § (framställning av ljud
upptagningar inom undervisnittgsverksamhet), 20 § (offentligt framförande
i vissa sammanhang), 21 § (rätten atl återge verk och prestationer i sam
band med information om dagshändelser), 22 § första stycket (rätlen atl
göra efemära upptagningar), 22 a-22 c §§ (rätten alt framställa exemplar
inom ramen för arkivets förljud och bild verksamhet), 24 § (återgivande av
andra allmänna handlingar än de som nämns i 9 §), 24 a § (tillhandahål
lande av allmän handling enligt tryckfrihetsförordningens regler), 27-
28 §§ (överiåtelse av upphovsrätt), 41 § (rätlens övergång vid rältig-
helshavarens död) och 42 § (utmätning m. m. av rättighet). 24

Hänvisningarna i tredje slyckel har utökats till all avse också 6-8 §§ Prop. 1985/86:79 och 26 §. Skälen för denna utvidgning är beträffande 6-8 §§ följande.

I 6 § regleras den situation som föreligger när ett verk har två eller flera upphovsmän. 1 etl sådant fall tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De får dock var för sig ingripa mol inträng i upphovsrätten. 7 § innehåller en presumlionsbeslämmelse om atl som upphovsman skall, där inte annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsätts på exemplar av verket eller anges när det görs tillgängligt för allmänheten. Saknas varje antydan om vem som är upphovsman, får utgivaren eller förläggaren företräda upphovsmannen lill dess all denne har blivit angiven pä en ny upplaga eller genom anmälan till justitiedepartementet. 1 8 § definieras begreppen "offentliggörande" och "utgivning". Ett verk anses som offentliggjort när del lovligen har gjorts tillgängligt för allmänheten. Verket anses som utgivet dä exemplar av del med upphovsmannens samtycke har förts i handeln eller eljest blivit spridda lill allmänheten.

Huvuddelen av de principer som uttrycks i 6—8 §§ torde redan lillämpas på de närslående rättigheterna. Del är i vart fall önskvärt att så sker och principerna bör därför lagfästas.

Hänvisningen lill 6 § innebär att dess regler om bl. a. gemensam upphovsrätt för upphovsmän som tillsammans har skapat ett verk kommer all på motsvarande sätt gälla när utövande konstnärer gemensamt svarar för ett framförande. Bestämmelserna i 7 § om vem som skall anses som rältighetshavare får motsvarande lillämpning på utövande konstnärers framföranden. Hänvisningen lill 7 § gör del vidare möjligt atl ange rältighetshavare genom en anmälan till justitiedepartementet. Genom alt en hänvisning görs till definitionerna i 8 § kommer dessa atl fullt ut tillämpas också på utövande konstnärers framföranden.

Som förut har nämnts innehåller 45 § en hänvisning lill 3 § om den ideella rätten. Även när ett verk utnyttjas enligt reglerna i 2 kap. om inskränkningar i upphovsrätten (l.ex. exemplarframslällning för enskilt bruk enligt 11 § eller citat enligt 14 §) bör, som framhållits av en remissinstans, den ideella rätlen respekteras. Detta har nu slagits fast genom hänvisningen lill 26 §, där del sägs all beslämmelserna i 2 kap. inte medför någon inskränkning i upphovsmannens rätt enligt 3 § i vidare mån än vad som följer av 13 § (som stadgar atl byggnad eller bmksföremål fär ändras ulan upphovsmannens lov). Hänvisningen till 26 § innebär vidare all när etl verk med stöd av bestämmelserna i 2 kap. återges offentligt källan (dvs. även skivans eller kassettens identitet) skall nämnas i den omfattning och på det sätt som god sed kräver. Verket får inte heller utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som krävs för den medgivna användningen.

46 §

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning pä vilken ljud eller filmverk har upplagils, får inte utan framställarens samtycke eftergöras förrän femtio år har förflutit efler det är då upptagningen gjordes. Som eftergörande anses även all upptagningen överförs från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av fram- Prop. 1985/86:79 ställares samtycke, skall vad i 6-9 §§, 11 § första slyckel, 14 § första stycket, 17 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ samt 26 § andra slyckel sägs äga motsvarande lillämpning.

I paragrafen finns bestämmelser om bl. a. fonogramframslällares rätt all bestämma över eftergörande av fonogram.

Del skydd som f. n. gäller enligt förs ta stycket för fonogramframställare har utvidgats atl omfatta även producenter av upptagningar av filmverk. Skälen lill denna utvidgning har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2). Del som skyddas (skyddsobjektel) är en film eller en annan anordning på vilken ett filmverk har upptagils, vare sig delta har skett pä film eller på videogram. Det ligger i sakens natur all skyddet avser även kombinationer av ljud och bild.

Skyddet ges för "framslällaren". Med detta uttryck avses, liksom när del gäller fonogram, "del förelag som har anordnat inspelningen" (prop. 1960:17 s. 245). I Romkonventionen (art. 3 c) definieras begreppet "framslällare av fonogram" som "den fysiska eller juridiska person som för första gången upptar ljudet från ett framförande eller andra ljud". Motsvarande bör gälla i fråga om vem som är framslällare av en bildupplagning. Den som bara bidrar med rent tekniska insatser i form av kopiering etc anses därför inte som framslällare. På samma sätt som fonogramproducen-tens skydd är självständigt i förhållande till upphovsmäns, utövande konstnärers och andra bidragsgivares rättigheter till fonogrammets innehåll är den rätt framslällaren av en bildupplagning har enligt den föreslagna bestämmelsen oberoende av vilka rättigheter som är knutna till innehållet i upptagningen.

Skyddet avser "eftergörande". Uttrycket omfattar inte bara direkt kopiering av innehållet i en filmremsa. Som eftergörande anses också att inspelningen överförs från en anordning av detta slag till en annan, exempelvis från fotografisk film lill videogram.

Skyddstiden har förlängts frän 25 till 50 år. En motsvarande förlängning av liden har samtidigt gjorts i 47 § när det gäller rätten lill ersättning. Skälen lill denna förlängning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5).

Liksom i 45 § finns i andra stycket av förevarande paragraf hänvisningar lill vissa bestämmelser om den egentliga upphovsrätten. Hänvisningarna har utökats till alt avse även 6-8 §§ och 26 § andra stycket. Skälen för denna utvidgning är beträffande 6-8 §§ desamma som ligger lill grund för utvidgningen i 45 §. När del gäller hänvisningen till 26 § andra stycket är skälen för detta följande.

146 § saknas f n. hänvisningar lill beslämmelserna i 3 och 26 §§ om den
ideella rätten. Att någon hänvisning inte har gjorts till 3 § torde bero på atl
det här är fråga om skydd för en teknisk och ekonomisk insats. Behovet av
ett särskilt skydd för det konslnäriiga anseendet tillgodoses genom brotts
balkens allmänna bestämmelser om ärekränkning. Däremot kan fonogram
producenlerna antas ha ett intresse av att deras anknytning till den enskil
da produkten nämns i samband med bruk enligt reglerna i 2 kap. och all 26

del inte då görs någon ändring i alstren som kan skada dessas anseende på Prop. 1985/86: 79

marknaden. Del har därför ansetts lämpligt alt i förevarande paragraf föra

in en hänvisning lill 26 § andra styckel. Det innebär all en skyldighet införs

att vid användning av fonogram med stöd av reglerna i 2 kap. ange källan i

den omfattning och på del sätt som god sed kräver. Bestämmelsen medför

också en skyldighet all inte onödigtvis ändra i fonogrammet.

47 §

Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har upptagils används vid ljudradio- eller televisionsulsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet äger mm inom femtio år efler det år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning utgå till framslällaren liksom till utövande konstnärer vilkas framförande har upptagits på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen kan den rätt som tillkommer konstnärer och framsläUare göras gällande endast av dem gemensamt.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första slyckel, 20, 21 och 24 §§ saml 26 § andra stycket skall äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf Beträffande utövande konstnärs rätt skaUjämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

Paragrafen behandlar i sin nuvarande lydelse den rätt till ersättning som fonogramframställare och utövande konstnärer har när fonogram sänds i radio eller TV. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) har första styckel nu ändrats i två avseenden.

För del första skall ersättning i fortsättningen ulgå också vid offentligt framförande utanför radio och TV när delta sker i förvärvssyfte.

En förutsättning för rätt lill ersättning är att framförandet är "offentligt". Innebörden av detta uttryck är densamma som i t. ex. 20 § (offentligt framförande i vissa sammanhang) och ansluter nära lill uttrycket "för allmänheten" i t. ex. 45 och 48 §§. Det kan här också finnas skäl all erinra om ett tidigare uttalande av riksdagen (se ILU 1960:41 s. 38) om all alla framföranden som inte äger rum inom helt slutna kretsar blir alt anse som offentliga.

Härutöver krävs det atl framförandet sker "i förvärvssyfte". Genom
denna begränsning undantas alltså - även om offenllighelskrileriel skulle
vara uppfyllt - framföranden i sådana sammanhang där syftet är av ideell
eller annan icke-kommersiell natur, l.ex. när en inspelning används i
gudstjänslsammanhang, för undervisning, på bibliotek och museer, på
sjukhus och i vårdinrättningar. Uttrycket "förvärvssyfte" avses ha en
tämligen vidsträckt innebörd. Del skall läcka inte bara situationer där
syftet direkt är att tjäna pengar på uppspelningen, l.ex. när del gäller
diskotek och jukeboxar. Del lar också sikte på situationer där syftet mera
allmänt är alt främja en viss förvärvsverksamhet, t. ex. då musik spelas i
hotell- och restauranlverksamhet, i vamhus, på tivoli, på mässor och på
arbetsplatser. 27

För det andra skall ersättningsrätten i fortsättningen göras gällande av Prop. 1985/86:79 de berättigade kategorierna gemensamt i stället för som nu endast genom framslällaren. Vid förhandlingar med ulnyltjarna har rättighelshavarna tidigare i praktiken företrätts av organisationer som representerar ett stort antal rättighelshavare. Bestämmelsen avser inte alt ändra den ordningen. Stadgandet att rätlen bara får göras gällande gemensamt betyder inte heller atl rättighelshavarna måste företrädas av en gemensam organisation eller dylikt. Del innebär endast all de olika kraven måsle framställas gemensamt och inte av rättighelshavarna var för sig.

I andra stycket har införts hänvisningar lill 8 § och 26 § andra styckel.

I 8 § anges när ett verk skall anses offentliggjort resp. utgivet. Den nu införda hänvisningen till 8 § är främst ett förtydligande i förhållande lill de hänvisningar som redan finns lill 14 § första slyckel (citat ur offentliggjort verk) och 20 § (offentligt framförande av utgivet verk).

Beträffande hänvisningen till 26 § andra stycket som innehåller bestämmelser om när och hur källan till ett verk skall nämnas och i vad mån verket får ändras kan nämnas atl 47 § bara innehåller regler om ersättningsrält. Det skulle därför kunna hävdas all någon ideell rätt inte är relevant i sammanhanget. Del kan emellertid tänkas att inspelningar används i sammanhang som uppfattas som stötande av artisten eller fonogramframställaren. Det finns också ett intresse av atl artistens namn anges på sedvanligt sätt i samband med atl inspelningen utnyttjas. I vissa fall anges även fonogramproducentens namn. Beträffande de utnyltjanden som kan ske med stöd av hänvisningarna till reglerna i 2 kap. bör skyddet för de ideella intressena stärkas på samma sätt som har sketl i 45 §. En hänvisning lill 26 § andra slyckel har därför införts i 47 §. Ändringen innebär en skyldighet atl ange källan och ett förbud all onödigtvis ändra i fonogrammet.

Paragrafen avser bara ljudupptagningar. Utövande konstnärer har inte någol skydd när det gäller visning av filmer och andra bilduppiagningar. Enligt grunderna för lagstiftningen bör emellertid konstnärens ideella rätt iakttas även vid sådan visning. Hänvisningen till 26 § i denna paragraf får inte i detta hänseende tolkas motsatsvis. Tvärtom får den sägas utgöra ett stöd för atl beslämmelserna om den ideella rätten skall lillämpas analogi vid visning av bilduppiagningar.

48 §

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisions-företagets samtycke ålerutsändas eller upplagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Ulan sådanl samtycke må ej heller televisionsulsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

En utsändning som har upplagils pä en anordning som avses i första slyckel/år inte ulan radio- eller lelevisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förränfemtio år har förflutit efter del år då utsändningen ägde mm.

Vad i 6-9 JJ, 11 § första stycket, 14 § första slyckel, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

I denna paragraf regleras radio- och TV-företags rätt till sina sändningar. Prop. 1985/86: 79 I andra styckel har skyddstiden föriängls pä samma sätt som i 45 och 46 §§.

I del tredje slyckel har ytterligare hänvisningar gjorts lill vissa tidigare bestämmelser i URL. Tilläggen, som avser 6-8 §§ och 26 § andra stycket, har gjorts av samma skäl som har angetts under 45 §.

49 §

Kalalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år förflutit efler det år, då arbetet utgavs.

Vad i 6-9 §§, II § första stycket, 12, 14, 15 a, 16, 18 §§. 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra slyckel sägs skall äga inotsvarande tillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om det s. k. katalogskyddet. Av samma skäl som har anförts under 45 § har hänvisningar införts till 6-8 §§. Dessutom har en hänvisning gjorts till 12 § (viss exemplarframställning genom fotografi) för all tillåta arkiv och bibliotek att för sin verksamhet framställa exemplar också av alster som skyddas enligt 49 §. Vidare har införts en hänvisning lill 16 §, som anger i vad mån vissa verk får återges i samlingsverk för bl. a. undervisning. Hänvisningen gör det möjligt att ta in delar av t. ex. en kalalog i samlingsverk som skall användas vid undervisning.

För atl göra det möjligt all använda alstren för framställning av blindskriftsexemplar m.m. har en hänvisning införts även lill 18 §. I syfle all undanröja varje tvivel om alt rätt föreligger för TV-företag alt återge tabeller etc. i s. k. efemära upptagningar har också hänvisats till 22 § första stycket. Av samma skäl som har anförts under 45-47 §§ har slutligen en hänvisning gjorts lill 26 § andra stycket om skyldigheten all ange källan m. m. vid utnyttjande enligt 2 kap. URL.

61 §

Föreskrifterna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på framförande, ljudupptagning samt ljudradio- och televisionsulsändning, som äger rum i Sverige. Dessutom tillämpas föreskrifterna i 45 § på framföranden av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige, föreskrifterna 147 § på ljudupptagningar vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige och föreskrifterna i 48 § på utsändningar av radio- eller lelevisionsförelag som har sUt säte hår i landet. Föreskrifterna i 46 § tUlämpas på alla ljudupptagningar och på sådana upptagningar av filmverk vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar av filmverk som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete, framställt av svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som här har sin vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete som först utgivits i Sverige.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om tillämpningsom- Prop. 1985/86:79 rådet för reglerna om närslående rättigheter i 45-48 §§. I andra stycket finns bestämmelser om tillämpningsområdet för katalogskyddet i 49 §.

1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.6) har i första stycket skyddet enligt 45 § utvidgats till att avse framföranden av svenska medborgare eller personer med sin vanliga vistelseort här, oavsett om framförandel äger rum i Sverige eller utomlands. På liknande sätt har fonogramframslällares skydd enligt 46 § utvidgats lill atl gälla alla ljudupptagningar oavsett var inspelningen har skett. I fråga om det speciella skyddet för upptagningar av filmverk har det inte ansetts nödvändigt alt göra skyddet lika vidsträckt. Det omfattar bara upptagningar där framslällaren är av svensk nationalitet eller har sin vanliga vistelseort här i landet eller där upptagningen har ägt rum i Sverige.

Ersätlningsrätten enligt 47 § har utvidgats på så sätt att ersättning skall betalas också för sädana upptagningar vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort här i landet. Dessutom har skyddet enligt 48 § utvidgats så att radio- och TV-företag får skydd - utöver då utsändningen äger rum i Sverige - när sändarföretagel har sitt säte här.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. Bestämmelserna i 45 § tredje slyckel, 46 § andra stycket, 47 § andra stycket, 48 § tredje slyckel, 49 § andra stycket och 61 § första stycket tredje punkten lillämpas även på verk som har tillkommit före ikraftträdandet, på ljudradio- och televisionsulsändningar, upptagningar och framföranden som har ägt rum före ikraftträdandet och på sammanställningar som har gjorts före ikraftträdandet.

3. Bestämmelsen i 47 § första styckel lillämpas även på upptagningar som har gjorts före lagens ikraftträdande.

4. Beslämmelserna om skyddstid i 45 § andra slyckel, 46 § första stycket och 48 § andra styckel lillämpas även på framföranden, ljudupptagningar samt ljudradio- och televisionsulsändningar som har ägl rum före lagens ikraftträdande förutsatt att skyddstiden enligt äldre bestämmelser då inte har löpt ut.

Som har nämnts i avsnitt 4.7 bör stora delar av den nya lagstiftningen tillämpas på verk som har tillkommit och på radio- och televisionsulsändningar, upptagningar och framföranden som har ägt rum före ikraftträdandet. Detta gäller de ändringar varigenom ett antal bestämmelser som rör den egentliga upphovsrätten har gjorts tillämpliga på de närslående rättigheterna. Det gäller också beträffande del utvidgade tillämpningsområdet och den längre skyddstiden om 50 år.

Utdrag Prop. 1985/86:79

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-11-27

Närvarande: justitierådet Knutsson, fd. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie,

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt lill litterära och konslnäriiga verk.

Förslagel har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Karin Hökborg.

Förslagel föranleder följande yttrande av lagrådet:

47 §

Förslagel all de utövande konstnärerna ges befogenhet alt själva göra gällande sin rätt lill ersättning enligt denna paragraf synes välmotiverat. Det är emellertid inte helt klart vad som menas med all konstnärerna och producenterna därvid skall handla "gemensamt". Önskvärt är givelvis att de båda grupperna är överens om hur ersättningen för utnyttjandet av ljudupptagningar skall fördelas mellan dem. Förhandlingen med motsidan kan i så fall begränsas lill frågan om dep totala ersättningens storlek. Man kan emellertid fråga sig hur saken skall hanleras, om någon sådan enighet inte föreligger. Två alternativa synsätt är tänkbara.

En möjlighet är atl de båda gruppernas företrädare får framställa var och en sina krav och alt föreskriften om gemensamt handlande endasl innebär att detta skall ske i ett sammanhang. Förhandlingarna med ulnylljaren skulle då kunna leda lill att en uppgörelse träffas om den ena gruppens ersättning, varefter den andra får driva sitt anspråk ensam, eventuellt i en rättegång. En annan möjlighet är att lagregeln skall uppfattas så, all de båda grupperna alltid skall uppträda samordnat gentemot ulnylljaren. I så fall får en tvist om den inbördes fördelningen lösas dem emellan, i sista hand genom en rättegång, antingen före eller efler det alt det totala ersättningsbeloppet har blivit bestämt.

Uttryckssättet i den föreslagna bestämmelsen är delsamma som i närmast föregående mening i paragrafen, där del föreskrivs att två eller flera konstnärer, som har samverkat vid framförandel, skall göra sin rätt gällande gemensamt. I motiven till denna föreskrift anfördes alt principiellt varje medverkande borde äga framställa anspråk men alt praktiska skäl talade för den föreslagna ordningen (NJA II 1961 s. 313). Delta tyder närmast på atl avsikten var all de samverkande konstnärerna skulle ha all framställa ett gemensamt krav. Ytterligare stöd härför kan hämtas från ett uttalande av departementschefen i anslutning till en efter lagrådsbehandlingen utesluten paragraf, som föreskrev ett särskilt skiljeförfarande i tvister om bl.a. ersättning enligt 47 §. En remissinstans hade föreslagit att detta

förfarande skulle tillämpas även i fråga om fördelningen av ersättning som 32

tillkom samverkande artister, exempelvis medlemmarna i en orkester.

Departementschefen anslöt sig inte lill detta förslag. Han förutsatte atl Prop. 1985/86:79 frågor av denna art skulle lösas organisalionsvägen (prop. 1960:17 s. 282). Uttalandet måste antas ulgå från att sådana frågor skulle regleras mellan artisterna inbördes, inte mellan varje enskild artist och del ersättningspliktiga företagel. I sammanhanget kan också pekas på regeln i 6 §, som föreskriver alt upphovsrätten till ett verk med två eller flera upphovsmän tillkommer dessa gemensamt. Härav måste antas följa att ersättning för utnyttjande av verket enligt exempelvis 16 § andra styckel skall bestämmas för upphovsmännen gemensamt.

Slutsatsen av det anförda blir att den nuvarande regeln i 47 § om ersättning till samverkande konstnärer innebär, all dessa har atl framställa etl gemensamt krav och att frågan om ersättningens fördelning dem emellan är en sak som de får göra upp inbördes. Om avsikten är alt den nu föreslagna regeln inte skall ha samma innebörd, måste den ges en annan formulering.

1 specialmotiveringen berörs frågan om behovet av ett skydd för ideella intressen i samband med sådant utnyttjande av ljudupptagningar som paragrafen reglerar. Härvid pekas bl. a. på risken för all inspelningar används i sammanhang som uppfattas som stötande av artisten, och vidare sägs att det finns ett intresse av att artistens namn anges på sedvanligt sätt. De ideella intressen som här berörs är sådana som beträffande upphovsmän skyddas av 3 §. Någon hänvisning till denna paragraf görs emellertid inte i 47 §. En sådan hänvisning förekommer visseriigen i 45 §, men denna paragraf omfattar inte sådan användning som 47 § reglerar.

Vid tillkomsten av upphovsrällslagen bedömdes det som tillräckligt att tillgodose de utövande konstnärernas ideella intressen i samband med sådana inspelningar och utnyltjanden som behandlas i 45 §, trots att deras ideella rätt principiellt ansågs böra ha samma räckvidd och utformning som upphovsmännens rätt enligt 3 § (NJA II 1961 s. 303). De synpunkter som nu anförs i specialmotiveringen lill 47 § ger emellertid anledning all ifrågasätta om inte hänvisningen i andra styckel andra meningen bör utvidgas att omfatta också 3 § och 26 § första slyckel.

Med anledning av förslagel alt i 47 § andra slyckel föra in en hänvisning lill 26 § andra stycket vill lagrådet endasl påpeka, att tillämpningsområdet för sistnämnda paragraf är begränsat till fall då etl offentligt återgivande sker med stöd av en bestämmelse i lagens 2 kap. Vid andra offentliga återgivanden, exempelvis sådana som omfattas av ersättningsrätten enligt 47 §, ger 26 § andra slyckel inte producenten något direkt skydd.

Övergångsbestämmelserna

I punkt 2 av övergångsbestämmelserna har 61 § första slyckel tredje punk
ten i sin helhet gjorts tillämplig pä upptagningar från tiden före ikraftträ
dandet, dvs. även såvitt avser äldre upptagningar av filmverk. Om avsik
ten inte är all ge de nya beslämmelserna en vidare lillämpning i övergångs
förhållanden än som i och för sig följde av utredningens förslag, bör den i
punkten intagna hänvisningen lill "61 § första styckel tredje punkten"
ändras till atl avse "vad i 61 § första stycket tredje punkten sägs om
ljudupptagningar". 33

3 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 79

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:79

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 december 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

1 Anmälan av lagrådsyttrande m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1985-10-31) över förslag lill lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

47 §

Lagrådet har till en början tagit upp frågan om innebörden av förslagel alt

konstnärerna och producenterna skall göra sin rätt enligt 47 § gällande

"gemensamt".

Redan nuvarande lagstiftning innebär atl den utövande konstnären har etl självständigt ersättningsanspråk. Däremot ansågs del när lagstiftningen infördes praktiskt att låta framslällaren företräda honom i förhållande till radion (prop. 1960:17 s. 256, återgivet i NJA II 1961 s. 317).

Den ändring som nu föresläs har lill syfle att ge de utövande konstnärerna befogenhet att själva göra gällande sin rätt lill ersättning enligt paragrafen. Avsikten har alltså varit all företrädare för de båda gmpperna — utövande konstnärer och producenter - i fortsättningen skall framställa var och en sina krav. Föreskriften om gemensamt handlande innebär endasl all detta skall ske i ett sammanhang. Som lagrådet har anmärkt skulle förhandlingarna med ulnyltjarna då kunna leda lill all en uppgörelse träffas om den ena gruppens ersättning, varefter den andra får driva sitt anspråk ensam, eventuellt i en rättegång.

Jag medger all den nu beskrivna ordningen inte klart har kommit lill ullryck i förslagel och alt ullrycket "gemensamt" kan vara missledande. Detta uttryck används nämligen i den närmast föregående meningen av paragrafen där del föreskrivs atl två eller flera konstnärer som har medverkat vid framförandet skall göra gällande sin rätt gemensamt. Jag delar lagrådets uppfattning alt avsikten med den föreskriften torde ha varit atl de samverkande konstnärerna skall ha atl framställa etl gemensamt krav.

Uttrycket "gemensamt" har alltså i detta sammanhang en annan inne- 35

börd än den .som har åsyftats i den föreslagna regeln. Som lagrådet har Prop. 1985/86:79 framhållit bör mot denna bakgrund den sistnämnda bestämmelsen formuleras om. Dess syfle torde tillgodoses om det föreskrivs all producenterna och de utövande konstnärerna skall göra gällande sina krav "samtidigt".

Lagrådet har med anledning av förslagel lill ändring i paragrafens andra stycke ifrågasatt om inte hänvisningen där borde utvidgas till atl omfatta också 3 § och 26 § första styckel.

Vid upphovsrätlslagens tillkomst framhölls att det borde införas regler till skydd mol atl de utövande konstnärernas ideella intressen kränks då deras prestationer utnyttjas på leknisk väg. Principiellt sett borde sådana bestämmelser erhålla samma räckvidd och utformning som de stadganden som upptogs i 3 § till skydd för upphovsmännens ideella rätt. En utövande konstnär borde således kunna kräva alt hans namn anges i överensstämmelse med god sed dä inspelningar av hans prestationer framställs eller dä dessa återges för allmänheten. Vidare borde han skyddas mol atl inspelningar görs eller återges offentligt på etl sätt som kränker hans konstnärliga egenart eller anseende. Samtidigt ansågs det emellertid ur praktisk synpunkt tillräckligt alt tillgodose de utövande konstnärernas ideella intressen i samband med sådana inspelningar och utnyltjanden som behandlas i 45 § (prop. 1960:17 s. 238 ff återgivet i NJA II 1961 s. 303).

De hänvisningar som gjordes i 47 § andra slyckel avsåg atl reglera alt vissa s. k. fria utnyltjanden enligt 2 kap. upphovsrällslagen skulle inskränka den utövande konstnärens rätt till ersättning enligt föreskrifterna i första slyckel.

De ullalanderi som jag har gjort i anslutning till specialmotiveringen till 47 § angående behovet atl skydda den utövande konstnärens ideella intressen får inte uppfattas som ett förslag alt utvidga lagregleringen av delta skydd utan måste ses i belysning av de uttalanden av principiell natur som gjordes vid upphovsrätlslagens tillkomst. Dessa principiella synpunkter gör sig enligt min mening lika starkt gällande nu som vid lagens tillkomst. Samtidigt måste man emellertid beakta atl de i praktiken i allt väsentligt tillvaratas utan någol annat lagstöd än det som ursprungligen infördes.

Det är mol den nu angivna bakgrunden som mitt förslag beträffande hänvisningarna i andra stycket skall ses. Förslaget har således endasl lill syfle all genom hänvisningen lill 26 § andra slyckel införa en skyldighet atl vid fria utnyltjanden ange källan saml inte onödigtvis ändra i upptagningen. Däremot har avsikten inte varit all utvidga hänvisningen i den omfattning som lagrådet har ifrågasatt. En sådan utvidgning skulle enligt min mening varken vara nödvändig eller önskvärd. Jag anser därför alt del inte finns anledning att ändra paragrafen.

Övergångsbestämmelserna

I anslutning till vad lagrådet har anfört om punkten 2 av övergångsbestämmelserna vill jag framhålla att det har varit min avsikt alt - lill skillnad från vad utredningen hade föreslagit - införa etl skydd också för upptagningar av filmverk som har gjorts före lagens ikraftträdande. En sådan ordning

torde normalt tillämpas vid ändringar av motsvarande slag i den upphovs- Prop. 1985/86: 79 rättsliga lagstiftningen. Däremot ligger i sakens natur att de rättsverkningar som följer av den nya lagstiftningen inte kan ges retroaktiv verkan. Om kopior av filmverk har framställts före ikraftträdandet utan samtycke av producenten, bör således dessa kopior även i fortsättningen få spridas fritt utan hinder av den rätt som producenten har fått genom den nya lagstiftningen. Några särskilda bestämmelser om detta kan inte anses nödvändiga.

Jag ansluter mig slutligen till vad lagrådet har föreslagit beträffande punkten 3.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen all anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilaga I Prop. 1985/86:79

Sammanfattning av utredningens betänkande

Betänkandet innehåller fem avdelningar. De tre första innehåller överväganden och förslag. De två sista innehåller en reservation av en ledamot och särskilda yttranden av ett antal experter resp. en rapport om upphovs-rätlens betydelse för samhällsekonomin, utarbetad av Statistiska Centralbyrån på utredningens uppdrag.

Övervägandena och förslagen hänför sig lill tre huvudområden. Det första är de s. k. närstående rättigheterna, dvs. reglerna om de rättigheter som enligt den upphovsrältsliga lagstiftningen tillkommer s.k. utövande konstnärer, framslällare av grammofonskivor och andra ljudinspelningar saml radio- och TV-företag. Del andra området rör möjligheterna all för enskilt bruk framställa exemplar av skyddade verk och prestationer. Det tredje området slutligen behandlar upphovsrättsliga frågor i samband med videogram.

Innehållet i reservationen redovisas i samband med redogörelsen för övervägandena och förslagen. Beträffande de särskilda yttrandena hänvisas till betänkandet.

I fråga om innehållet i studien om upphovsrättens betydelse för samhällsekonomin skall här endast nämnas atl enligt studien del s.k. förädlingsvärdet av sådana alster som har skydd enligt upphovsrältsliga lagstiftningen är 1978 uppgick till 24 miljarder kronor, dvs. 6,6 % av bruttonationalprodukten under nämnda är. I frågan om sättet för beräkningarna och om studiens innehåll i övrigt hänvisas lill betänkandet.

När del gäller de närstående rättigheterna har utredningen dels övervägt de grundläggande principerna för skyddet, dels lagt fram förslag i vissa särskilda frågor.

Utredningens överväganden i fråga om de grundläggande principerna
hänför sig främst till skyddet för de utövande konstnärerna. Den har tagit
upp frågan om detta skydd bör regleras inom den egentliga upphovsrätten
eller, såsom nu är fallet, genom särskilda bestämmelser inom upphovs
rätlslagens ram. Utredningen har också övervägt om skyddet liksom idag
bör avse en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnär
ligt verk eller om det - i likhet med vad motsvarande danska utredning har
föreslagit - bör avse en konslnäriig prestation som sådan oberoende av om
den hänför sig lill ett verk eller ej. När det gäller båda dessa frågor förordar
utredningen all den nuvarande principiella uppbyggnaden av reglerna be
hålls. Utredningen har i detta sammanhang också övervägt om man med
den nu givna utgångspunkten bör utvidga skyddet lill all omfatta inte bara
som idag utövande konstnärer som framför verk utan också andra presta
tioner av sådana konstnärer, l.ex. konslnäriiga cirkus- och varieténum-
mer. Den avvisar emellertid denna tanke och menar alt det skyddsbehov
som finns bör kunna tillgodoses genom en förhållandevis generös lillämp
ning av beslämmelserna om upphovsrältsligl skydd för konslnäriiga verk.
Efter dessa principiella ställningstaganden tar utredningen upp vissa
konkreta huvudfrågor till diskussion och lägger fram förslag i dessa. 38

En sådan fråga rör skyddstiden för de närslående rättigheterna, vilken Prop. 1985/86: 79 idag generellt sett är 25 år. Nyutgivning sker numera ofta av gamla inspelningar. När dessa är mer än 25 år gamla kan alltså sådan nyutgivning ske utan all samtycke behövs från vare sig artisterna eller den som har framställt den ursprungliga inspelningen. Detta medför olika nackdelar av såväl ekonomisk som ideell karaktär.

Mot denna bakgmnd förordar utredningen alt skyddstiden för utövande konstnärer, fonogramproducenter och radioförelag förlängs från 25 till 50 år.

Utredningen har vidare tagit upp etl anlal frågor rörande sekundärt utnyttjande av upptagningar, framför alll de fall dä ljudupptagningar används i olika typer av offentliga framföranden. Om en sådan upptagning används i en radio- eller TV-utsändning har enligt gällande lag de utövande konstnärer vars framföranden finns på upptagningen och producenten av denna en rätt till ersättning. Däremot föreligger inte någon sådan ersättningsrätt vid andra offentliga utnyltjanden av upptagningarna. Utredningen föreslår alt ersältningsrällen skall utvidgas till att avse också sådana utnyltjanden, om de sker i förvärvssyfte. Däremot avvisas tanken på att ersättning skall utgå även vid användning av bildupptagningar.

Ersätlningsrätten gentemot radio- och TV- företaget görs idag gällande genom fonogramframställaren. Utredningen föreslår alt denna bestämmelse ändras sä att ersätlningsrätten fär göras gällande av fonogramframställare och utövande konstnärer gemensamt.

När det gäller de s.k. anknylningsmomenlen för skydd, dvs. reglerna om vilka utövande konstnärer, fonogramframställare och radioföretag som skall ha skydd, innebär gällande regler att skydd ges beroende på var ifrågavarande prestation har ägl rum. Man tillämpar alltså del s. k. lerrilo-rialitelskriteriel. Utredningen har övervägt om man helt eller delvis skall gå över till det s.k. nationalitetskriteriel, dvs. ge skydd beroende på vederbörande rättighetshavares nationalitet. Den har emellertid kommit fram lill alt i huvudsak de nuvarande anknytningsmomenten fortfarande bör tillämpas. Emellertid föreslås en viss lillämpning av nationalilelskriler-iel. Sålunda föreslås dels atl framföranden av utövande konstnärer som är svenska medborgare eller som bor här skall skyddas oavsett var framförandel äger mm, dels all fonogram skall skyddas oavsett var de har framslällls eller vem som har framställt dem. Vidare föreslås alt radio- och TV-utsändningar skall skyddas inte bara när utsändningen äger rum i Sverige eller något annat land som är medlem av Romkonventionen utan också om sändarföretagel har sitt säte i Sverige eller i ett sådanl land.

Utredningen tar också upp en rad andra frågor inom de närslående
rättigheternas område. När det gäller reglerna om utlåning och uthyrning
av upptagningar, bl. a. frågan om s. k. biblioleksersättning för utlåning av
upptagningar, ullalar utredningen att den ämnar ta upp den i samband med
alt man behandlar frågorna i allmänhet om utlåning av verk. 1 fråga om
vidarespridning via kabel av framföranden framhåller utredningen att det
är rimligt atl den utövande konstnären skall kunna hindra att framförandel
utan hans eller hennes samtycke äterutsänds av någol annat företag än del
med vilket han/hon har slutit avtal om utsändningen och detta oberoende 39

av om vidarespridningen sker samtidigt med originalutsändningen eller Prop. 1985/86:79 efter denna. Utredningen förklarar emellertid alt den avser atl återkomma lill frågorna om rättigheterna i samband med vidarespridning i ett senare sammanhang.

Utredningen diskuterar också frågan om införande av etl särskilt producenlskydd för teaterföreställningar. I likhet med de övriga nordiska utredningarna vill emellertid utredningen inte ställa sig bakom någol sådanl förslag.

Utöver vad som nu har sagts tar utredningen också upp ett antal frågor av huvudsakligen lagteknisk karaktär i anslutning till de närslående rättigheterna.

Mot bakgrund av dessa överväganden lägger utredningen fram förslag lill ändringar i en rad bestämmelser inom de närslående rättigheternas område.

Den andra huvudfrågan som utredningen har tagit upp i sitt delbetänkande rör framställning av exemplar av skyddade verk för enskilt bmk. Bestämmelser härom finns främst i 11 § upphovsrällslagen. Enligt denna bestämmelse är det tillåtet för envar alt för enskilt bmk framställa enstaka exemplar av skyddade verk. Detta gäller dock inte i fråga om byggnadsverk. Vidare finns vissa inskränkningar i möjligheterna all låta sådan exemplarframslällning ske med hjälp av någon annan person. Ulveckhng-en på reproduktionsteknikens område har gjort det möjligt att i mycket stor omfattning och lill låga kostnader framställa exemplar av hög kvalitet av skyddade verk och prestationer. Den nya reproduktionstekniken har bl. a. medfört atl upphovsmännen i hög grad har tappat kontrollen över hur och i vilka sammanhang som deras verk används. Delta har självfallet påverkat deras och producenternas ekonomiska utbyte av de verk och prestationer som de utför. Denna omfattande och ökande s. k. hemkopiering måsle ses i ljuset av vissa internationella förpliktelser som Sverige har enligt bl. a. Bernkonvenlionen för skydd av hllerära och konslnäriiga verk. Denna föreskriver all inskränkningar i upphovsmannens mångfaldiganderätt får ske endasl om de inte gör intrång i del normala utnyttjandet av verket och inte oskäligt inkräktar pä upphovsmannens legitima intressen.

Mol denna bakgrund lar utredningen upp frågan om kopiering för enskilt bmk. Den tar som utgångspunkt att del även i fortsättningen skall vara möjligt alt med vissa begränsningar framställa enstaka exemplar av skyddade verk för framställarens enskilda bruk. Utredningen föreslår emellertid vissa smärre ändringar i gällande bestämmelser.

Slutligen tas också upp frågan om avgifter på oinspelade ljud- och videoband och/eller inspelningsapparatur.

När det gäller själva grundbeslämmelsen föreslår utredningen en viss
ändring i ordalydelsen för att understryka den personliga karaktären av
sådan exemplarframslällning. Vad härefter angår förbudet mot exemplar
framslällning för enskilt bruk föreslår utredningen all sådanl förbud införs i
fråga om - förutom som idag byggnadsverk — direkt eftergörande av
exemplar av filmverk som är avsedda för offentlig visning. Förbudet skall
också gälla beträffande konstverk, om framställningen sker på sådant sätt
att kopian kan uppfattas som original. 40

Även reglerna om framställning av exemplar genom utomstående före- Prop. 1985/86: 79 slås ändrade i vissa hänseenden. Sålunda föreslås alt del nuvarande uttrycket "låta annan" framställa exemplar byts ut mol uttrycket "låta utomstående" vidla en sådan åtgärd. Detta sker bl. a. för atl markera atl förbudet inte avses träffa exemplarframslällning som utförs inom den närmaste familje- eller vänkretsen. Förbudet mot all anlita utomstående för exemplarframslällning föreslås utvidgat till att avse — utöver.som idag bmksföremål eller skulptur eller efteriiknande av konstverk genom konstnärligt förfarande — även musikaliska verk och filmverk. Mot bakgmnd bl. a. av den diskussion som har förts i riksdagen om möjligheterna att för informationsändamål spela in radio- och TV-program föreslår utredningen emellertid att utomstående skall få anlitas för alt i vissa fall framställa exemplar av verk som sänds i radio eller TV. Enligt utredningens majoritet bör emellertid en fömlsältning vara all det sker för atl enskilda personer skall kunna hålla sig informerade om och dokumentera inlägg i samhällsfrågor eller andra inslag i den allmänna debatten. En ledamot förordar i en reservation alt denna begränsning skall ulgå.

Den andra huvudpunkten som utredningen tar upp i detta sammanhang rör avgifter på oinspelat bandmalerial och/eller inspelningsapparatur. Bakgrunden härtill är den omfattande privata inspelningsverksamhet som sker bl. a. av musik från radio eller frän grammofonskivor. Utredningen redogör för avigsidorna med denna omfattande privatinspelningsverksamhel bl. a. för upphovsmännens och de utövande konstnärernas inkomster och för grammofonindustrins möjligheter atl ge ul musik. Frågan om hur man skall kunna komma till rätta med dessa nackdelar har diskuterats såväl i Norden som i andra länder. Vissa länder, såsom Förbundsrepubliken Tyskland och Österike har infört en upphovsrältshg avgift på inspelnings-utrustning resp. oinspelat bandmaterial. I Sverige infördes med verkan från den I september 1982 en särskild s.k. kassetlskall, av vilken en del tillförs rältighelsinnehavargmpper pä musikområdet som en kompensation för hemkopieringen.

Utredningen tar från upphovsrättsliga synpunkter upp frågan om en
avgiftsordning och drar den grundläggande slutsatsen alt de som gör
ljud- eller videoinspelningar genom någon form av avgift bör betala en
ersättning både för det inkomstbortfall som kan drabba rällighelsinneha-
varna och för del ökade utnyttjandet som heminspelningen och hemkopier
ingen medför. Utredningen pekar vidare på atl departementschefen har
uttalat i prop. 1981/82:128 om användningen av medlen från kassettskatlen
alt frågan om hur en kompensationsordning för rättighelshavare slutligen
skall utformas bör tas upp när upphovsrätlsutredningens förslag föreligger
och att man därvid kan komma fram till en annan konstruktion än den som
föreslås i propositionen. Förslagel i denna del är enligt departementsche
fen atl betrakta som en temporär lösning. Utredningen pekar på den
grundläggande skillnaden som föreligger mellan den ordning som finansi
eras genom kassettskatten, vilken aren rent offentiigrältslig pålaga, och en
ordning som vilar pä upphovsrällslig grund. Med sistnämnda ordning
avses principen all varje utnyttjande av ett skyddat verk eller alster skall
berättiga rättighetshavaren till någon form av ersättning. 41

4 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 79

Utredningen uttalar att det enligt dess mening från flera olika utgångs- Prop. 1985/86:79 punkter är att föredra all avgiften läggs pä bandmalerial framför alt den läggs på inspelningsapparalur. Avgiften bör konstrueras som en prival-rällslig avgift och inte som en offentiigrältslig sådan. Hur en upphovsrätts-ligt motiverad bandavgift skall samordnas med kassettskatlen anser sig utredningens majoritet inte böra lä ställning till. En ledamot uttalar i en reservation som sin mening atl den föreslagna bandavgiften bör ersätta kassetlskalten.

Avgiften skall enligt förslaget erläggas av den som framställer eller importerar bandmaterialel lill en organisation som representerar de olika rällighelsinnehavarkalegorierna. Avgiftens storlek bör bestämmas genom förhandlingar mellan parterna eller i sista hand av domstol. Den som har betalat en sådan avgift skall ha rätt atl återfå vad han har betalat om del material som ersättning har eriagts för har använts för annat ändamål än för alt framställa exemplar för enskilt bruk.

När del gäller förhållandet till utländska rältighetshavare pekar utredningen på att de internationella konventionerna på del upphovsrättsliga området bygger på grundprincipen om nationell behandling, dvs. på all en fördragsslulande stal är skyldig all ge verk eller prestationer från annan fördragsslulande stat minst samma skydd som ges åt verk eller prestationer med urspmng i del egna landet. Utredningen uttalar att del är osäkert om man i fråga om rättigheter som ligger utanför de som föreskrivs i konventionerna har någon skyldighet alt iaktta denna princip om nationell behandling. Utredningen gör den bedömningen all konventionerna inte ålägger någon skyldighet all låta även utländska rättighelshavare få del av ersättningen från en bandavgifl. Delta utesluter enligt utredningen inte all det kan bli aktuellt alt ge en sådan rätt på grundval av redprocilet.

Mot bakgrund av dessa överväganden lägger utredningen fram förslag till ändringar i 11 § upphovsrällslagen och till en ny 11 a § med förslag till en bandavgift.

Det tredje huvudavsnittet av utredningens belänkande handlar om videogram och upphovsrätt. Utredningen belyser där videogramteknikens utveckling och olika användningsområden för videogram saml ger en översikt över de upphovsrältsliga frågorna i samband med detta medium. Utredningen lar därefter upp ett antal speciella frågor som rör videogram.

Den första av dessa frågor rör den s. k. spridningsrätten. Härmed avses upphovsmannens rätt all bestämma över spridning av exemplar av hans verk lill allmänheten genom l.ex. uthyrning, utlåning, försäljning eller andra åtgärder varigenom exemplar av verket ställs lill allmänhelens förfogande. I denna spridningsrätt görs i lagen omfattande undantag för utgivna exemplar av vissa lyper av verk. Utredningen konstaterar alt dessa undantag inte omfattar exemplar av filmverk, dvs. bl. a. videogram.

Mot denna bakgrund noterar utredningen att upphovsmannen enligt
gällande rätt har en obegränsad spridningsrätt till exemplar av sina ännu
inte utgivna verk. När det sedan gäller utgivna exemplar av verk konstate
rar utredningen vidare all utgivna exemplar av filmverk/ videogram som är
avsedda för offentlig visning även i fortsättningen bör omfattas av upp
hovsmannens spridningsrätt. Beträffande exemplar av filmverk som har 42

getts ul för annat ändamål föreslår utredningen vissa ändringar i gällande Prop. 1985/86: 79 rättsläge. Har exemplar av filmverk getts ul genom försäljning till allmänheten skall enligt utredningens majoritet spridningsrätten begränsas såtillvida alt sådana exemplar utan samtycke skall få överlåtas vidare, dock inte inom ramen för förvärvsverksamhet. På denna punkt har en av utredningens ledamöter reserverat sig. Mot bakgrund av en önskan att så långt som möjligt skydda enskildas rätt att ulan onödiga begränsningar få utöva sin äganderätt till förvärvade videogramexemplar utan alt därför vitala upp-hovsmannainlressen träds för när förordar han att rätten till vidareöverlå-telse i de nämnda fallen skall vara fri och all således begränsningen avseende förvärvsverksamhet bör utgå. Har utgivningen sketl genom någon annan rättshandling än försäljning, bör enligt en enhällig utredning spridningsrätten gälla fullt ut.

I samband med videogramfrägorna lar utredningen också upp den s. k. presumtionsregeln i 39 § URL. Denna regel anger alt, om inte annat har avtalals, en överlåtelse av rätt lill inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på film också omfattar rätt att i viss omfattning göra verket tillgängligt för allmänheten. I belänkandet diskuteras behovet av ändringar eller klarlägganden beträffande regelns lillämpning på produktion av film i videogramform. Utredningen avvisar emellertid tanken på alt nu föreslå några ändringar i regeln.

Enligt gällande upphovsrättslig lagstiftning har vissa kategorier av producenter, bl. a. framslällare av fonogram och andra ljudupptagningar, en självständig rätt att ingripa mot mångfaldigande av upptagningarna. Den tekniska utvecklingen på reproduktionsteknikens område har enligt utredningen gjort det motiverat att ge ett sådant självständigt producentskydd även lill vissa andra kategorier. Utredningen föreslår atl producenter av videogram och andra exemplar av filmverk ges en självständig rätt atl bestämma över mångfaldigandet av sädana exemplar pä motsvarande sätt som fonogramframställare.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk. Vad sålunda framslällls må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rån alt för eget bruk låta annan framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfårande efterlikna annat konstverk, ej heller rätt all ulföra byggnadsverk.

Var och en får — med de begränsningar som följer av andra och tredje styckena - för sitt eget, enskilda bruk framsläUa eller låta framställa enstaka exemplar av verk, som har offentliggjorts.

Del är inte tillåtet alt ens för enskilt bruk

1. uppföra en byggnad,

2. direkt eftergöra sådanl exemplar av ett filmverk som är avsett endasl för offentlig visning här i landet,

3. framställa exemplar av ett konstverk genom avgjutning av original, avliyckfrån originalplål eller stock eller genom atl använda någon annan metod som gör atl exemplaret kan uppfattas som original.

Det är inte heller tillåtet all låta utomstående framställa exemplar av ett musikaliskt verk, etl filmverk, etl bruksföremål eller - genom konstnärligt förfarande — ett annat konstverk. Vad som nu har sagts hindrar dock inte att utomstående anlitas för atl framställa exemplar av verk som utsänds i ljudradio eller television, om det sker för att en enskild person skaU kunna hålla sig informerad om och dokumentera inlägg i samhällsfrågor eller andra inslag i den offentliga debatten.

Exemplar som har framställts för någons enskUda bruk får inte användas för annat ändamål.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 79

11 a§

Upphovsmän lill verk, som har utsänts i radio eller television eller som har upptagils på anordning genom vilken det kan återges, har rätt till ersättning när band, skiva eller liknande anordning, som är ägnad som underlag för framställning av exemplar av verkeiför enskilt bruk, framställs eller införs för spridning lill allmänheten i Sverige.

Rän lUl ersättning får göras gällande endast av en organisation somförelräder saml I iga de kategorier av rättighelshavare som är be-rälligade till ersättningen.

Har materiaiför vilket ersättning har eriagts använts för annat ändamål än för alt framställa exemplar av verk för enskilt bruk, har den som betalat ersättningen rätt att återfå vad som har belalals. Krav på återbetalning skall riktas mot den organisation som har uppburit ersättningen. Sådant krav skall framställas inom tre år efter ulgången av del år då materialet förvärvades. Görs inte del är rätten lill återbetalning förlorad.

23 § Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, fär exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentligt. Exemplar av musikaliska verk fär dock inte ulan upphovsmannens samtycke tillhandahållas allmänheten genom uthyrning eller annan därmed jämförlig rättshandling.

Exemplar av filmverk som har ul-gells med upphovsmannens samtycke för annat ändamål än uthyrning eller utlåning får spridas vidare, dock inte på det sättet atl det hyrs eller lånas ut tiU allmänheten eller överlåts som etl led i en förvärvsverksamhet. Exemplaret skall anses ha ulgellsför uihyrning eller ullåning om inie annat har angetts på delta.

45 §
En utövande konstnärs framförande av etl litterärt eller konstnärligt
verk må icke ulan hans samtycke upplagas på grammofonskiva, film eller
annan anordning, genom vilken del kan återgivas, och ej heller utsändas i
ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för 45

allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första styckel sägs, ulan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan, förrän tjugofem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 och 9 §§, 11 första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24, 24 a, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande lillämpning.

Ej må framförande, som upptagils på anordning varom i första stycket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan, förränfemtio år förflutit efter del år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6-9§§, 11 §, // a§, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande lillämpning.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej ulan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugofem år förflutit efler det är, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även all upptagningen överföres från en sådan anordning lill en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 9 §, 11 första styckel, 14 § första slyckel, 17 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning, på vilken ljud eller filmverk upptagils, får inte utan framställarens samtycke eftergöras förrän/ew/io år förflutit efter det år, dä upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även atl upptagningen överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 6-9 §§, 11 §, II a§. 14 § första stycket, 17 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a—22 c, 24 och 24 a §§ samt 26 § andra styckel sägs äga motsvarande tillämpning.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsulsändning, skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stadgas, ersättning utgå lill framslällaren ävensom till utövande konstnär, vars framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer samverkat vid framförandel, kan dem tillkommande rätt endasl göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio-eller lelevisionsföretagel göres utövande konstnärs rätt gällande genom framslällaren.

Användes i 46 § nämnd anordning på vilken ljud upptagits, vid ljudradio- eller televisionsulsändning eller vid offentligt framförande i förvärvssyfte skall, om utsändningen eller framförandet äger rum inom tid som där sägs, ersättning utgå till framslällaren ävensom till utövande konstnär, vars framförande upplagils på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandel, kan dem tillkommande rätt endasl göras gällande av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen kan här avsedd rätt endast göras gällande av framslällare och konstnär gemensamt.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller lelevisionsföretagets samtycke ålerutsändas eller upplagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Ulan sådanl samtycke må ej heller televisionsulsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämföriig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på på anordning varom i första slyckel sägs, utan radio- eller lelevisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förtån ljugofem år förflutit efter det år, då utsändningen ägde rum.

Vad i 9 §, 11 § förslå styckel, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första slyckel, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs skall äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf

Ej må utsändning, som upptagils anordning varom i första styckel sägs, ulan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femlio år förflutit efter det år, då utsändningen ägde mm.

Vad i 6-9 §J, 11 §, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ saml 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf

49 § Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort anlal uppgifter, må ej ulan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio är förflutit efter del år, då arbetet utgavs.

Vad i 9 §, 11 § första stycket, 14, 15 a, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs skall äga motsvarande lillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf. Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Vad i 6-9 M, 11 § första och fiärde styckena, 12, 14, 15 a, 16, 18 §§, 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ saml 26 § andra styckel sägs skall äga motsvarande lillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

61 §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:79

Sverige, dels 48 § på radio- eller televisionsförelag som har sill säte här i landet. 46 § gäller för alla ljudupptagningar.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Beslämmelserna i 11 §, 11 a §, 23 § andra styckel, 45 § tredje styckel,
46 § andra stycket, 47 § andra stycket, 48 § andra stycket, 49 § andra
stycket och 61 § första stycket tredje punkten tillämpas även på verk som
tillkommit och på radio- och televisionsulsändningar, upptagningar och
framföranden som har ägt rum före ikraftträdandet ävensom på samman
ställningar som har gjorts dessförinnan.

3. Bestämmelserna om skyddstid i 45 § andra stycket, 46 § första
slyckel och 48 § andra slyckel tillämpas även på framföranden, ljudupp
tagningar saml ljudradio- och televisionsutsändningar som ägt rum före
lagens ikraftträdande förutsatt att skyddstiden enligt äldre bestämmelser
då inte har löpt ut.

Förslag till Prop. 1985/86:79

2 Lag om ändring i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild alt del i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5a§

/ fråga om den som har framställt en fotografisk bild skall vad som föreskrivs i II a § lagen (1960: 729) om upphovsrätt tiU litterära och konstnärliga verk ha motsvarande lUlämpning.

Denna lag träder i kraft den

Den nya lagen skall tillämpas även på fotografisk bild sorti framställts före ikraftträdande och där utsändningen eller upptagningen ägt rum före ikraftträdandet.

Bilaga 3 Prop. 1985/86:79

Förteckning över remissinstanserna

Yttranden över betänkandet har avgells av justitiekanslern, hovrätten för Nedre Norriand, riksrevisionsverket, statens konstmuseer, universitets-och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, statens konstråd, statens kulturråd, näringsfrihetsombudsmannen. Svenska kommunförbundel. Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tid-ningsulgivareföreningen. Fackförbundspressens Samorganisalion (Facksam), Sveriges Författarförbund, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbelsnämnd, Föreningen Svenska Läromedelsproducenter, Föreningen Svenska Tecknare, Svenska Musikförläggareföreningen, Föreningen svenska tonsättares inlemationella musikbyrå u.p.a. (STIM), Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI), Svenska Musikerförbundet, Svenska Teaterförbundet, Teatrarnas Riksförbund, Svenska Bokförläggareföreningen, Sveriges Radio AB, Svenska gruppen av the International Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPl), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges allmänna biblioleksförening. Föreningen Presskopia, AB Pressurklipp, Kooperativa förbundet. Svenska Induslri-ijänstemannaförbundet. Föreningen Sveriges Praktiserande Arkitekter, Föreningen IFPI-VIDEO, Svenska Magnetbandinstitutet, Sveriges Film-ulhyrareförening u.p.a., Sveriges Biografägareförbund, Musiketablisse-mentens Förening, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska Filminstitutet, Musikaliska Akademien och Näringslivels delegation för marknadsrätl.

Universitets- och högskoleämbetet har bifogat yttranden från rektorsämbetena och de juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund saml från styrelsen för musikhögskolan.

Lärarnas Riksförbund har inkommit med ett yttrande rörande möjligheterna lill exemplarframslällning för enskilt bruk.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konslnäriigt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken del kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, dä upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 och 9 §§, 11 § första stycket, 14 § första slyckel, 17, 20 och 21 §§, 22 § första styckel, 22 a-22 c, 24, 24 a, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande lillämpning.

En framförande som har upplagils på en anordning som avses i första stycket får inie ulan konstnärens samtycke överföras frän en sådan anordning till en annan förr-än femlio år har förflutit efler del år då upptagningen gjordes.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6-9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande lillämpning.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej ulan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter del år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även all upptagningen överföres frän en sådan anordning lill en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 9 §, 11 § första Slyckel, 14 § första stycket, 17 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs äga motsvarande lillämpning.

' Senaste lydelse 1978:488. - Senaste lydelse 1978:488.

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud eller filmverk har upplagils/år inte ulan framställarens samtycke eftergöras förrän femtio år har förflutit efter det år dä upptagningen gjordes. Som eftergörande anses även att upptagningen överförs från en sådan anordning lill en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares samtycke, skall vad i 6-9 §§, 11 § första stycket, 14 § första slyckel, 17 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs äga motsvarande lillämpning.

Användes anordning som i 46 § sågs vid ljudradio- eller televisionsulsändning, skall, om utsändningen äger rum inom lid som i nämnda paragraf stadgas, ersättning utgå till framslällaren ävensom till utövande konstnär, vars framförande upplagils på anordningen. Hava två eller flera konstnärer samverkat vid framförandel, kan dem tillkommande rätt endasl göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio- eller lelevisionsföretagel göres utövande konstnärs rätt gällande genom framslällaren.

Beslämmelserna i 9 J, 14 § första styckel saml 20, 21 och 24 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf Beträffande utövande konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.

Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vUken ljud har upptagils används vid ljudradio- eller televisionsulsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet äger rum inom femlio år efler det år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning ulgå till framslällaren liksom lill utövande konstnärer vilkas framförande har upptagits på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endasl av dem gemensamt. Gentemot den söm har använt anordningen kan den rätt som tillkommer konstnärer och framslällare göras gällande endasl av dem gemensamt.

Beslämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ saml 26 § andra styckel skall äga motsvarande lillämpning i fall som avses i denna paragraf Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §" Ljudradio- eller televisionsulsändning må icke ulan radio- eller lelevisionsföretagets samtycke ålerutsändas eller upplagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsulsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagils på anordning varom i första stycket sägs, utan radio- eller televisions-företagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän tjugufem år förflutit efter del år, dä utsändningen ägde rum.

Vad i 9 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och

21 §§, 22 § första stycket, 22 a-

22 c, 24 och 24 a §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

En utsändning som har upptagils på en anordning som avses i första slyckel/år inte ulan radio- eller lelevisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förränfemtio år har förflutit efler del år då utsändningen ägde rum.

Vad i 6-9 §§,\l första styckel, 14 § första styckel, 17, 20 och

21 §§, 22 § första styckel, 22 a-

22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf

49 §5

Kalalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter, må ej ulan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år förflutit efter del år, då arbetet utgavs.

Vad i 9 J, 11 § första stycket, 14, 15 a, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ sägs skall äga motsvarande lillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf. Är sådanl arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Vad i 6-9 §§,\första slyckel, 12, 14, 15 a, 16, 18 §§. 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf Är sådanl arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

61 §*

Föreskrifterna i 45-48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning samt ljudradio- och televisionsulsändning, som äger mm i Sverige.

Föreskrifterna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på framförande, ljudupptagning samt ljudradio- och televisionsulsändning, som äger rum i Sverige. Dessutom tillämpas föreskrifterna i 45 § på framföranden av den som är svensk medborgare eUer har sin vanliga vistelseort i Sverige, föreskrifterna i 47 § på ljudupptagningar vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseorl i Sverige och föreskrifterna i 48 § på utsändningar av radio- eUer televisionsföretag som har sitt säte här i landet. Föreskrifterna i 46 § tillämpas på alla ljudupptagningar och på sådana upptagningar av filmverk vars framslällare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar av filmverk som äger rum i Sverige. Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete, framställt av svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som här har sin vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete som först utgivits i Sverige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. Beslämmelserna i 45 § tredje stycket, 46 § andra stycket, 47 § andra styckel, 48 § tredje slyckel, 49 § andra stycket och 61 § första styckel tredje punkten lillämpas även på verk som har tillkommit före ikraftträdandet, på ljudradio- och televisionsutsändningar, upptagningar och framföranden som har ägt rum före ikraftträdandet och på sammanställningar som har gjorts före ikraftträdandet.

InnehåU Prop. 1985/86:79

Sid

Propositionen .................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... .... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1985 . 6

1 Inledning ........................................................ 6

2 Nuvarande förhållanden ................................... ... 7

3 Huvuddragen av utredningens förslag ................... 10

4 Allmän motivering ........................................... .. 11

4.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 11

4.2 Skyddet för utövande konstnärer .................. 15

4.3 Skyddet för producenter................................ 16

4.3.1 Huvudprinciperna för skyddet ................. 16

4.3.2 Producenter av filmverk ....................... .. 17

4.3.3 Producenter av teaterföreställningar ....... .. 17

4.4 Skyddet mol utnyttjande av upptagningar 18

4.4.1 Konstruktionen av skyddet ..................... .. 18

4.4.2 Ersätlningsrätten ................................... 19

4.5 Skyddstiden för utövande konstnärer och producenter 20

4.6 Del geografiska tillämpningsområdet för skyddet för utövande konstnärer och producenter ................................................ .. 21

4.7 Ikraftträdande m. m .................................... 23

5 Upprättat lagförslag ........................................ .. 24

6 Specialmotivering ........................................... .. 24

7 Hemställan .................................................... .. 31

8 Beslut .......................................................... .. 31

Utdrag ur lagrådels protokoll den 27 november 1985 . 32

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 december 1985 35

Bilaga I Sammanfattning av utredningens belänkande 38

Bilaga 2 Utredningens lagförslag ........................... .. 44

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ........... .. 50

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ...................... .. 51

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 -'-'