Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 december 1985.

På regeringens vägnar OlofPalme

G. Sigurdsen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny organisation för de förtroendevaldas medverkan vid en försäkringskassas beslul om socialförsäkringsförmåner. De nuvarande pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna ersätts med enhetliga förtroendemannaorgan kallade socialförsäkringsnämnder.

Socialförsäkringsnämnderna föreslås fatta beslul i vissa typer av ärenden, som har det gemensamt att utgången har stor betydelse för den försäkrade från trygghets- och försörjningssynpunkl samtidigt som ärendena ofta inrymmer betydande inslag av skälighetsbedömning. De flesta av dessa ärendetyper avgörs f. n. av pensionsdelegationerna.

Vidare föreslås alt socialförsäkringsnämndema skall ompröva vissa ärendelyper där tjänstemän har fattat beslul och en enskild har begärt omprövning av beslutet.

En socialförsäkringsnämnd skall inte kunna ompröva sina egna beslul. Den som är missnöjd med nämndens beslul får anföra besvär direkt lill försäkringsrätt. Socialförsäkringsnämnden bör dock kunna ändra egna beslut som innehåller kvalificerade felaktigheter.

Socialförsäkringsnämnden skall ha sju ledamöter. Ordföranden utses av regeringen, tre ledamöter väljs av landsfinget - eller i förekommande fall kommunfullmäktige - och tre ledamöter väljs av riksförsäkringsverket efler förslag av arbetsmarknadens partsorganisationer.

Varje socialförsäkringsnämnd skall i princip svara för en viss del av en försäkringskassas geografiska område. Ca 150 socialförsäkringsnämnder behöver inrättas totalt.

/ Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 73

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 kap. 6§

I allmän försäkringskassa skola finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer samt försäkringsnämnder enligt vad nedan stadgas. I den mån ej annat föreskrives tillkommer det styrelsen atl besluta i angelägenheter, med vilka kassan har att taga befattning.

I en allmän försäkringskassa skall finnas en styrelse och en eller flera socialförsäkringsnämnder. Regeringen beslutar hur många socialförsäkringsnämnder som skaU finnas i riket. Riksförsäkringsverket beslutar för varje kassa om antalet nämnder i kassan. Om inte annat föreskrivs tillkommer del styrelsen alt besluta i angelägenheter, som kassan har alt befatta sig med.

Stadgar för allmän försäkringskassa skola, på förslag av kassan, fastställas och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skola angiva var kassans styrelse skall hava sitt säte och hur kassans värde- och övriga säkerhelshandlingar skola förvaras.

Stadgar för allmän försäkringskassa skall, pä förslag av kassan, fastställas och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skaU ange var kassans styrelse skall ha sitt säte och hur kassans värde- och övriga säkerhelshandlingar skaU förvaras.

9§

riksförsäkringsverket utsedda ledamöter som skall ha särskUd erfarenhet av arbetsförhållanden och två av landstinget valda ledamöter. Om kassans verksamhetsområde utgörs av en kommun, skall två ledamöter väljas av kommunfullmäktige i stället för av landstinget. När det finns skäl tiU det får regeringen utse särskild ordförande och vice ordförande i en pensiondelegation.

För var och en av de av riksförsäkringsverket utsedda ledamö-tema skall en suppleant utses. Regeringen får föreskriva alt två suppleanter skall utses för var och en av de läkare, som har utsetts av riksförsäkringsverket. För de ledamöter som har valts av landstinget eller kommunfullmäktige skall lika mänga suppleanter väljas.

Beslämmelserna i 7§ fjärde styckel om val av ledamöter eller suppleanter i styrelse för allmän försäkringskassa skall lillämpas vid landstingels och kommunfullmäk-figes val av ledamöter eller suppleanter i pensionsdelegation.

I allmän försäkringskassa får med regeringens medgivande finnasflera pensionsdelegationer.

landstinget. Nämnden utser inom sig en vice ordförande.

För var och en av de av riksförsäkringsverket utsedda ledamöterna skall, efler förslag i samma ordning som enligt första stycket, en suppleant utses. För de ledamöter som har valts av landstinget eller kommunfullmäktige skall lika många suppleanter väljas.

Bestämmelserna i 7§ fjärde styckel om val av ledamöter eller suppleanter i styrelse för allmän försäkringskassa skall tillämpas vid landstingels och kommunfullmäk-figes val av ledamöter eller suppleanter i socialförsäkringsnämnd.

Pensionsdelegalion är beslulför då minst fyra ledamöter äro närvarande. / delegationens sammanträden men ej i dess beslut äga den allmänna försäkringskassans direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden dellaga.

I övrigt skall vad i 8—10§§ är stadgat med avseende på styrelse

En socialförsäkringsnämnd avgör frågor om rän tid

1. förtidspension med undantag
av ärenden som avses i 7kap. I §
andra styckel,

2. handikappersättning,

3. vårdbidrag.
Socialförsäkringsnämnden avgör

även frågor om rätt UU förmåner enligt vad som föreskrivs i andra författningar.

Socialförsäkrings nämnden är beslulför då minst fyra ledamöter är närvarande.

I övrigt skall vad i 8-10§§/öre-skrivs med avseende pä styrelse ha

Ärende avgöres i pensionsdelegation efter föredragning av föredragande för pensionsärenden.

I ärende, som handlägges av pensionsdelegation, må envar som saken rör eller som eljest antages kunna lämna upplysningar av betydelse höras.

Begär den saken rör att bliva muntligen hörd inför pensionsdelegation, skall hans begäran vill-faras, om ej särskQda skäl däremot

Ärende avgörs i socialförsäkringsnämnd efter föredragning av tjänsteman hos den allmänna försäkringskassan .

I ärende, som handläggs av 50-cialförsäkringsnämnden, får nämnden höra den som saken rör eller som eljest antas kunna lämna upplysningar av betydelse.

Begär den som saken rör att bli munfiigen hörd inför socialförsäkringsnämnden, skall nämnden höra honom, om inte särskilda skäl talar mot det.

Arvode och annan ersättning fill ledamot av styrelse och pensionsdelegation fastställas av regeringen.

Arvode och annan ersättning lill ledamot av försäkringsnämnd, till revisor och till sådan ställföreträdare för styrelse som omförmäles i 18 § första styckel fastställas av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utgivas av den allmänna försäkringskassan.

Arvode och annan ersättning till ledamot av styrelse och socialför-såkringsnämnd fastställs av regeringen.

Arvode och annan ersättning fill revisor och till sådan ställföreträdare för styrelse som nämns i 18 § första stycket fastställs av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utges av den allmänna försäkringskassan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:73

föreligger, skall försäkringskassan besluta alt ersättning skall betalas ul med ett skäligt belopp om detta är av väsenfiig betydelse för den försäkrade. Detsamma gäller om del slår klart alt rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål. För sådan ersättning fär föreskrivas särskilda villkor.

Om del senare bestäms all ersättning inte skall utges eller skall utges med lägre belopp är den försäkrade inte skyldig atl betala tillbaka utbetalad ersättning i andra fall än som anges i 4 §.

Finns det sannolika skäl alt dra in eller minska en ersättning, kan försäkringskassan besluta att ersättningen skall hållas inne eller utges med lägre belopp till dess slufiigt beslul fattas.

I ärenden som skall avgöras av I ärenden som skall avgöras av

pensionsdelegation eller försök- socialförsäkringsnämnd fär beslut

ringsnämnd fär beslul enligt första enligt första och tredje styckena

och tredje styckena fallas av före- fattas av tjänsteman i försäkrings-

draganden eller av någon annan kassan, om nämnden gett ett sådant

tjänsteman i försäkringskassan, om bemyndigande.
delegationen eller nämnden gett ett
sådant bemyndigande.

10 §
Beslul av en allmän försäkrings- Beslul av en allmän försäkrings-

kassa i ärenden om försäkring en- kassa som har fattats av ijänsle-
ligl denna lag skall omprövas av man i ärenden om försäkring enligt
kassan, om det begärs av en enskild denna lag skall omprövas av kas-
som beslutet angår och beslutet inte san, om del begärs av en enskild
har meddelats med stöd av 10 a §. som beslutet angår och beslutet inte

har meddelats med stöd av 10a§. Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om beslutet gäller fråga som avses i 3 kap. 7-9 eller 17§ eller20kap. 3 eller4§.

Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel.

Om omprövning begärs av ett beslul och riksförsäkringsverket anför besvär över samma beslul, skall försäkringskassan sända över ärendet lill försäkringsrätten utan föregående omprövning. Begäran om omprövning skall därvid i försäkringsrätten anses som en besvärsinlaga.

10a§
Även om begäran om ompröv- Försäkringskassan skall ändra
ning inte har framställts, skaUför-   ett beslut i ett ärende om försäkring
säkringskassan ändra etl beslul i ett enligt denna lag, som har fattals av
ärende om försäkring enligt denna   kassan och inte har prövats av för
lag, som har fattals av kassan och ej        säkringsrälten,
har prövats av försäkringsrätten,

1. om beslutet på gmnd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,

2. om beslutet har blivit oriktigt på gmnd av all det har fatlats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underiag,

3. om beslutet har blivit oriktigt på gmnd av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 73

Ändring behöver inte göras om Ändring skall göras även om be-

orikligheten är av ringa betydelse. gäran om omprövning inte har

framställts enligt 10 §. Ändring behöver inte göras om orikligheten är av ringa betydelse.

Ett beslut får ej ändras till den försäkrades nackdel såvitt gäller förmån som har förfallit lill betalning och ej heller i annat fall om det finns synnerliga skäl mot det.

En fråga om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer än två år förflutit från den dag då beslutet meddelades. Ändring får dock ske även efter ulgången av denna tid, om det först därefter har kommit fram att beslutet har fattals på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om del finns andra synnerliga skäl.

11§
Beslut av allmän försäkrings- Beslul av en allmän försäkrings-

kassa eller riksförsäkringsverket i kassa eller riksförsäkringsverket i
ärenden om försäkring enligt denna ärenden om försäkring enligt denna
lag får överklagas hos försäkrings- lag får överklagas hos försäkrings
rätten genom besvär. Försäkrings- rätten genom besvär. Etl beslut
kassans beslut får dock inte över- som har fattats av en tjänsteman
klagas av en enskild innan kassan hos försäkringskassan får dock inte
har omprövat sitt beslut enligt 10 §. överklagas av en enskild innan be-
Besvär som anförs av en enskild slutet har omprövats enligt 10 §.
innan beslutet har omprövats skall Besvär som anförs av en enskild
anses som en begäran om ompröv- över ett sådant beslut innan beslu-
ning enligt nämnda paragraf. tet har omprövats skall anses som

en begäran om omprövning enligt

nämnda paragraf.

Alt försäkringsrättens beslul överklagas genom besvär hos försäkrings-överdomstolen framgår av förvaltningsprocesslagen (1971:291).

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 18 kap. 6, 9 och 20-26 §§ saml 20kap. 2a§ den Ijanuari 1987, och i övrigt den Ijanuari 1988.

2. Har ett beslut meddelats av en pensionsdelegation eller en försäkringsnämnd och begär den försäkrade alt beslutet skall omprövas enligt 20 kap. 10 § skall omprövningen ske i socialförsäkringsnämnd, om omprövningen inte har hunnit slutföras före den Ijanuari 1987 eller om begäran om omprövning görs därefter.

3. I fråga om omprövning av beslut av socialförsäkringsnämnd som har meddelats före den Ijanuari 1988 gäller äldre bestämmelser.

32 §'

Nuvarande lydelse

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före den Ijuli 1960, eller om bidrag som avses i 15 eller 19 § skall ; allmän försäkringskassa prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde den lill pensionen eller bidraget berättigade senast blivit mantalsskriven.

Vid omräkning av förmånsbeloppen för änkepensioner lill följd av ändrade förhållanden gäller i till-lämpliga delar bestämmelserna i 6 och 10§§ lagen (1962:392) om huslmlillägg och kommunalt bostadstillägg lill folkpension.

Föreslagen lydelse

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före den Ijuli 1960, skall prövas av den aUmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är inskri-

Vid omräkning av förmånsbeloppen för änkepensioner fill följd av ändrade förhållanden gäller i tilllämpliga delar bestämmelserna i6§ lagen (1962:392) om hustrulillägg och kommunalt bostadstillägg lill folkpension.

4 Förslag till Prop. 1985/86:73

Lag om ändring i lagen (1964 :143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1964:143) om bidragsförskott' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §2
Beslämmelserna i 17kap. 1§ Ärende enligt 18§ skall i allmän

första stycket och 20 kap. 10-13 §§ försäkringskassa avgöras av so
lagen (1962:381) om allmän försäk- cialförsäkringsnämnd. Beslämmel-
ring om sammanträffande av förmå- serna i 17 kap. 1 § första slyckel och
ner, ändring av beslut saml lalan 20kap. 10-13§§ lagen (1962:381)
mot allmän försäkringskassas och om allmän försäkring om samman-
försäkringsrätls beslut har motsva- träffande av förmåner, ändring av
rande fillämpning i ärende enligt beslut saml talan mot försäkrings-
dennalag. kassas och försäkringsrätts beslul

har motsvarande lillämpning i ärende enligt denna lag.

Omprövning av beslut ifråga om återbelalningsskyldighet enligt 13 § skall göras av socialförsäkrings-nämnd.

Beslut av allmän försäkringskassa eller försäkringsrätt länder lill omedelbar efterrättelse, om ej annoriunda förordnas.

1. Denna lag träder i kraft den Ijanuari 1987.

2. Bestämmelsen i 22 § andra stycket i sin nya lydelse tillämpas dock först från och med den Ijanuari 1988.

3. I fråga om omprövning av beslut av socialförsäkringsnämnd som har meddelats före den 1 januari 1988 gäller äldre bestämmelser.

' Lagen omtryckt 1976:277.

Senaste lydelse 1983:194. 10

Nuvarande lydelse

Ärende om delpension skall i försäkringskassa avgöras av pensionsdelegalion enligt 18 kap. 20-22 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring

1. om 8 § skall lillämpas,

2. om ärendet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller

3. om tjänsteman hos försäkringskassan finner skäl föreligga mot bifall till pensionsansökan.

Första stycket gäller ej i den mån pensionsansökan skall avslås på grund av att sökanden

1. inte uppfyller föreskrivna vill
kor om viss ålder, tio års pensions
grundande inkomst för tilläggspen
sion eller bosättning i Sverige,

2. uppbär allmän förtids- eller ålderspension för tid som ansökan avser eller

3. ansöker om delpension för längre tid tillbaka än som får beviljas.

När pensionsdelegation avgör ärende enligt denna lag skall i stället jor två av riksförsäkringsverket utsedda läkare ingå två av arbetsmarknadsstyrelsen utsedda ledamöter. Av dessa skall den ene representera länsarbetsnämnden och den andre ha särskild erfarenhet av ärenden om arbetslöshetsförsäkring och utses efter förslag av de erkända arbetslöshetskassornas samorganisalion.

Föreslagen lydelse

17§

Ärende om delpension skall i försäkringskassa avgöras av socialförsäkringsnämnd enligt 18 kap. 20— 22 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring

1. om sökanden efter arbetstids
minskningen inte förvärvsarbetar
enbart som anställd eller

2. om ärendet är av vidlyftig el
ler svår beskaffenhet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:73

19 § skall göras av socialförsäkringsnämnd.

Beslut i ärende enligt denna lag länder omedelbart fill efterrättelse, om ej annat anges i beslutet eller bestäms av domstol som har att pröva beslutet.

1. Denna lag träder i kraft, i fräga om 17 § den Ijanuari 1987, och i övrigt den Ijanuari 1988.

2. Har ett beslut meddelats av en pensionsdelegafion och begär den försäkrade att beslutet skall omprövas enligt 20 § jämfört med 20 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall omprövningen ske i socialförsäkringsnämnd, om omprövningen inte har hunnit slutföras före den 1 januari 1987 eller om begäran om omprövning görs därefter.

3. I fråga om omprövning av beslul av socialförsäkringsnämnd som har medelals före den 1 januari 1988 gäller äldre bestämmelser.

6 Förslag till Prop. 1985/86:73

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 4§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.
4§
Ärende angående livränta till den Ärende angående livränta till den

försäkrade och i annat ärende upp- försäkrade och i annat ärende upp
kommen fråga humvida den försäk- kommen fråga huruvida den försäk
rade har ådragit sig arbetsskada till rade har ådragit sig arbetsskada till
följd av annat än olycksfall skall i följd av annat än olycksfall skall i
försäkringskassa avgöras av pen- försäkringskassa avgöras av social-
sionsdelegation. försäkringsnämnd.

Omprövning av beslut som gäller fråga som avses i 3kap. 5§ och 6 kap. 5 § skaU, om beslutet har fattals av tjänsteman, göras av socialförsäkringsnämnd.

1. Denna lag träder i kraft den Ijanuari 1987.

2. Bestämmelsen i 8 kap 4§ andra stycket i sin nya lydelse tillämpas dock först från och med den 1 januari 1988.

3. Har ett beslut meddelats av en pensionsdelegation och begär den försäkrade att beslutet skall omprövas enligt 8 kap. 12 § jämfört med 20 kap. 10§ lagen (1962:381) om allmän försäkring skall omprövningen ske i socialförsäkringsnämnd, om omprövningen inte har hunnit slutföras före den 1 januari 1987 eller om begäran om omprövning görs därefter.

4. I fråga om omprövning av beslul av socialförsäkringsnämnd som har meddelats före den 1 januari 1988 gäller äldre bestämmelser.

' Lagen omtryckt 1977:264. 13

Föreslagen lydelse

I försäkringsrätt finns försäk-ringsrällsråd och försäkringsrättsassessorer, som skall vara lagfarna. Försäkringsrältsråd utnämns av regeringen. Försäkringsrätts-assessorer förordnas av försäkringsrätten.

Nuvarande lydelse

5§'

I försäkringsrätt finns försäkringsrältsråd och försäkringsrättsassessorer. Försäkringsrältsråd utnämns av regeringen. Försäkringsrättsassessorer förordnas av försäkringsrätten.

Försäkringsrätlsråd och försäk-ringsrältsassessorer skall vara lagfarna. Föreligger särskUda skäl, får den som har god kännedom om so-cialförsäkringslagsliftningen utses liU försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessor, faslän han icke är lagfaren.

Regeringen utnämner ett försäkringsrältsråd atl vara chef för domstolen.

7§ Försäkringsrätt är domför med tre ledamöter som är försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessorer. Härutöver skall två nämndemän ingå i rätten vid prövning av besvär över

1. beslul som i allmän försäkringskassa har avgjorts av pensionsdelegation,

2. beslul som i allmän försäkringskassa har avgjorts av försäkringsnämnd i dess helhet och

1. beslul som i allmän försäkringskassa har avgjorts av socialförsäkringsnämnd och

2. beslul enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre bestämmelser.

3. beslul enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: 265) om statligt personska- * deskydd eller motsvarande äldre bestämmelser.

Försäkringsrätten är domför med enbart en ledamot, som är försäkringsrätlsråd eller försäkringsrällsassessor, i fall som avses i 3 § andra styckel 1-3. Delsamma gäller vid avgörande av mål där värdet av den förmån som är under prövning i rätlen understiger 2500 kronor och det överklagade beslutet inte är sådant som avses i första stycket. Om del av särskild anledning är påkallat, prövas etl mål som förut sagts i stället av tre ledamöter, som är försäkringsrältsråd eller försäkringsrätlsassessorer.

Valbar lill nämndeman i försäkringsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och ej har fyllt sjuttio år. Tjänsteman i allmän försäkringskassa eller ledamot av socialförsäkringsnämnd, tjänsteman vid lokal skallemyndighet eller riksförsäkringsverket, lagfaren domare, annan ledamot eller tjänsteman i försäkrings-domstol, åklagare, advokat eller annan som har till yrke atl föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.

Valbar till nämndeman i försäkringsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och ej har fyllt sjuttio år. Tjänsteman i allmän försäkringskassa eller ledamot av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, tjänsteman vid lokal skattemyndighet eller riksförsäkringsverket, lagfaren domare, annan ledamot eller tjänsteman i försäkringsdomstol, åklagare, advokat eller annan som har fill yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.

Den som har fyllt sexfio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig atl mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig atl mottaga nytt uppdrag förrän efler sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Föreligger hinder eller avsevärda svårigheter för en pensionsdelegalion eller försäkringsnämnd hos en allmän försäkringskassa alt avgöra ärenden i den ordning som är föreskriven, får beslut fattas av delegationen eller nämnden i annan sammansättning eller med mindre anlal ledamöter. Motsvarande gäller beslut av försäkringskassans styrelse eller beslul i andra ärenden vars avgörande kan ankomma på ett särskilt organ hos kassan. Beslut får även när del är påkallat fattas av tjänsteman hos försäkringskassan.

Föreligger hinder eller avsevärda svårigheter för en socialförsäkringsnämnd hos en allmän försäkringskassa atl avgöra ärenden i den ordning som är föreskriven, får beslut fattas av nämnden i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter. Motsvarande gäller beslut av försäkringskassans styrelse eller beslut i andra ärenden vars avgörande kan ankomma på ett särskilt organ hos kassan. Beslut får även när det är påkallat fattas av tjänsteman hos försäkringskassan.

Socialdepartementet '"p- 'z'

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist.

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Proposition om ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna, m. m.

1 Inledning

1.1 Bakgrund

I samband med aU lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, fillkom skapades en gemensam organisation för sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen (prop. 1961:45, 2 LU 45, rskr. 294 och prop. 1962:90, 2 LU 27, rskr. 250). Det innebar att de tidigare lokalsjukkassorna och centralsjukkassoma omvandlades lill allmänna försäkringskassor med central- och lokalkontor som fick lill uppgift att som första handläggande instans svara för samtliga grenar inom den allmänna försäkringen.

I varje försäkringskassa skulle del finnas en styrelse och en eller flera pensionsdelegationer. Vidare skulle det i princip finnas en försäkringsnämnd för varje kommun inom försäkringskassans verksamhetsområde.

Pensionsdelegafionerna, knutna lill centralkontoren, inrättades bl. a. för att genom en decentralisering av invalidpensionsprövningen från dåvarande pensionsstyrelsen skapa ett nära samband mellan invalidpensionsprövningen och sjukförsäkringen och då särskilt rehabiliteringsverksamheten. Försäkringsnämndema, knutna till lokalkontoren, inrättades bl. a. för all slopandet av lokalsjukkassornas ombudsmöten och styrelser inte skulle leda till att förtroendemannainslaget i sjukkasseverksamheten skulle försvinna.

Formerna för förtroendemannamedverkan i försäkringskassorna har varit i stort sett oförändrade sedan är 1962. Organisationen har dock varit föremål för diskussioner och utredningar under de senaste tio åren.

År 1976 överiämnade Försäkringskasseförbundel (FKF) rapporten "De
förtroendevalda i försäkringskassorna" till regeringen och begärde att en
utredning skulle tillsättas med uppgift atl bl. a. föreslå lagändringar för att
vidga förtroendemannainflytandel i försäkringskassorna. Vidare överläm
nade förbundet rapporten till riksförsäkringsverket (RFV) med begäran om
en gemensam utredning. Förbundets framställning resulterade i den för
riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet gemensamma s.k. Ig

RFV/FKF-utredningen. Denna lade i maj 1980 fram ett förslag om bl. a. Prop. 1985/86:73 förtroendevaldas medverkan i försäkringskassorna samt hur denna medverkan skulle organiseras. Därefter uppdrog RFV/FKF-utredningen åt en arbetsgmpp att göra en viss ytterligare översyn av de olika ärendetyper som ansågs lämpliga för förtroendemannamedverkan. Arbetsgruppens förslag, som RFV/FKF-utredningen ställde sig bakom, redovisades ijanuari 1982.

Utredningsmaterialet lämnades över till regeringen i december 1983 för atl ingå i underlaget för fortsatta överväganden i frågan.

1.2 Utredningen om förtroendevalda i försäkringskassorna

I prop. 1982/83:127 om vissa administrativa frågor inom den allmänna försäkringen, m. m. redovisade dåvarande departementschefen sin principiella inställning till förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. Han framhöll att en väl fungerande förtroendemannamedverkan är viktig i försäkringskassomas verksamhet och att det är angeläget atl förtroendemännens medverkan inriktas på sådana områden där deras medverkan kan få etl meningsfullt innehåll. Han framhöll vidare all del finns anledning alt från tid till annan se över och anpassa förtroendemännens medverkan till de förändringar som sker inom verksamhetsområdet.

Efter regeringens bemyndigande den 1 december 1983 fillkallades en arbetsgrupp (S 1983:05) för all slutföra det utredningsarbete om ökad medverkan av förtroendevalda vid beslul av försäkringskassa, som bedrivits gemensamt av riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundel. Arbetsgmppen antog namnet Utredningen om förtroendevalda i försäkringskassorna.'

Utredningen fick främst tiU uppgift att göra överväganden om medverkan av förtroendevalda vid omprövning av vissa ärendelyper inom bl. a. sjukförsäkringsområdet samt vid beslul om vissa åtgärder vid länga sjukfall m. m. Utredningen skulle även se över befintliga förtroendemannaorgan och då särskilt överväga möjligheterna att ersätta nuvarande försäkringsnämnder med ett mindre anlal beslutsorgan.

Utredningen har redovisat sina förslag i belänkandet (SOU 1985:21) ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. En sammanfattning av utredningens förslag bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 1.

Belänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en redovisning av deras ställningstagande lill ulredningsförsla-gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

1.3 Förslag av försäkringsdomstolskommittén

I anslutning lill organisationsfrågorna rörande försäkringskassorna tar jag upp frågan om atl avskaffa den nuvarande möjligheten för den som inte är

' Doris Håvik, riksdagsJedamot (ordförande), Arne Andersson, f. d. riksdagsleda
mot, Gustav Jönsson, överdirektör och Anna-Greta Skantz, f. d. riksdagsledamot. 19

lagfaren att bli yrkesdomare i försäkringsrätt. I detta hänseende har förslag Prop. 1985/86:73 lagts fram av försäkringsdomstolskommittén i dess slutrapport (Ds S 1982:10) Försäkringsdomstolarna.

2 Allmän motivering

2.1 Utgångspunkter

Utredningens förslag innebär en omorganisation av de förtroendevaldas medverkan i försäkringskassorna. Utredningen har också gått igenom och kommit med förslag beträffande vilka ärendetyper som lämpar sig för avgörande av förtroendevalda.

Det stora flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva fill utredningens förslag och allmänna mofivering och anser del värdefullt atl förtroendemän medverkar i försäkringskassornas hantering av socialförsäkringsärenden. Jag kan även för egen del i allt väsentligt ansluta mig till utredningens synsätt och finner utredningens förslag väl ägnat all läggas fill grund för förslag lill riksdagen om en reformerad utformning av förtroendemannamedverkan i försäkringskassorna.

Ett mofiv för förtroendevaldas medverkan i ledningen och i besluten inom försäkringskassorna är alt man kan utnyttja de förtroendevaldas praktiska erfarenheter och kunskaper från olika områden som komplement fill tjänstemännens kunskaper om försäkringens regler m. m. De förtroendevaldas kännedom om specifika lokala eller regionala förhållanden bör också tas tillvara vid bedömningen av enskilda ärenden. Etl ytterligare motiv för förtroendevaldas medverkan i besluten är att öka allmänhetens insyn i verksamheten och beslutsprocessen.

Genom de förtroendevalda skapas en god förankring i oUka medborgar-gnipper, i föreningsliv och i kommunal förvaltning. De har vanligen även andra förtroendeuppdrag inom olika samhällssektorer. De kan därför medverka fill all sprida ökad kunskap om olika förhållanden eller problem och på så sätt bidra till en ökad samsyn vid bedömningen av sociala frågor.

Ju mer omfattande socialförsäkringen blir desto svårare har allmänheten atl överblicka systemet. De förtroendevalda kan aktivt bidra till all sprida information om socialförsäkringens regler så alt onödiga missförstånd undviks. De förtroendevalda kan också fånga upp och kanalisera synpunkter från allmänheten på försäkringen och försäkringskassornas service.

I prop. 1982/83:127 behandlades riksförsäkringsverkels (RFV) och försäkringskassornas roller inom socialförsäkringsadministrationen. I huvudsak togs då upp frågor som gäller RFV:s roll och uppgifter som central förvaltnings- och tillsynsmyndighet samt arbetsfördelningen mellan RFV och försäkringskassorna.

Det kan vara lämpligt atl här inledningsvis gå något närmare in på ansvarsfördelningen inom försäkringskassan. Del gäller då fördelningen

Leif Ekberg, president (ordförande), Albert Bengtsson, försäkringsrättsråd, Lars
Grönwall, försäkringsrättsråd, Marianne Sjönell, överdirektör och Börje Wilhelms
son, försäkringsrättsråd. 20

mellan kassans styrelse och dess förtroendemannaorgan i övrigt saml Prop. 1985/86:73 mellan förtroendemannaorganen och kassans tjänstemän.

I en försäkringskassa finns det en styrelse, en eller flera pensionsdelegationer samt försäkringsnämnder. I den mån inte annat föreskrivs skall styrelsen besluta i kassans angelägenheter.

I praktiken behandlar styrelsen huvudsakligen administrativa ärenden som gäller budgetfrågor, organisatoriska frågor samt personal- och lokalfrågor. Vidare beslutar styrelsen om remissyttranden m. m. Däremot behandlas sällan enskilda försäkringsärenden i styrelsen.

De förtroendevalda i försäkringskassans styrelse har ansvar både för tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen och för de administrativa ledningsfunktionerna. Detta innebär bl. a. befogenheter alt besluta om t. ex. prioriteringar och policy inom verksamhetsområdet. I de nuvarande pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna deltar de förtroendevalda i beslul om försäkringsförmånerna i enskilda fall.

Det är försäkringskassans styrelse som har det övergripande ansvaret för all verksamheten inom försäkringskasseområdel genomförs i enlighet med lagar och andra bestämmelser. Från styrelsens generella ansvar undantas beslutsfattandet i enskilda ärenden i pensionsdelegationer eller försäkringsnämnder. Även om styrelsen kan fatta beslut i enskilda försäkringsärenden i övriga fall är det normalt vare sig praktiskt genomförbart eller önskvärt att styrelsen gör det. Ansvaret för dessa ärenden ligger därför i praktiken hos tjänstemännen. Styrelsens inflytande kommer i stället lill uttryck i dess ansvar för alt tjänstemän och förtroendemannaorgan har de kunskaper och resurser som krävs för en riktig ärendehandläggning.

Jag anser atl denna ansvarsfördelning i princip bör gälla även framdeles mellan å ena sidan försäkringskassans styrelse och å andra sidan tjänstemän och de nya förtroendemannaorgan som jag föreslår i det följande. Styrelsens övergripande ansvar för verksamheten inom kassans område förstärks också till följd av att riksförsäkringsverkets anvisningar i administrativa frågor i ökad omfattning ges formen av riktlinjer och ramar så som redovisades i prop. 1982/83:127.

Även om en stor del av försäkringskassans styrelseärenden är av administrativ och ekonomisk art går del inte att bortse från atl det yttersta syftet med slyrelsebesluten är att möjliggöra en god, rättvis och likformig försäkringstillämpning. Styrelsens prioriteringar beträffande t. ex. personal- och utbildningsinsatser skall ju syfta tiU att få effekter på försäkringstillämpningen.

Med hänsyn lill styrelsens ansvar för försäkringskassans verksamhet anser jag alt övergripande diskussioner exempelvis om rehabiliteringsverksamheten i första hand bör vara en uppgift för styrelsen. Hur dessa diskussioner bör läggas upp och vilket underlag för dessa som anses lämpligt kan givelvis variera mellan olika försäkringskassor. Jag anser att varje försäkringskassas styrelse själv bäst kan avgöra i vilka former denna och andra diskussioner bör föras.

De nya förtroendemannaorgan som jag föreslår i det följande skall beslu
ta i enskilda försäkringsärenden. På samma sätt som f. n. sker i pensions- 21

delegationerna bör de förtroendevalda i de nya organen som underiag för sina beslut ha tillgång till en föredragningspromemoria och de ytterligare handlingar som kan krävas i det enskilda ärendet.

Jag vill påpeka alt ansvaret för ett beslut i ett socialförsäkringsärende i princip är delsamma oberoende av om beslutet fatlats av en grupp förtroendevalda eller av en tjänsteman. I båda fallen svarar beslutsfattarna såväl för alt beslutet överensstämmer med gällande författningar och praxis som för all del inom ramen för lagen är rimligt och lämpligt med hänsyn fill de särskilda förhållandena i ärendet.

Jag anser all ansvaret för atl försäkringen i stort tillämpas riktigt ligger på styrelsen. Försäkringskasseslyrelsen saknar visseriigen direkt inflytande över de beslut som övriga förtroendemannaorgan fattar, men styrelsen har etl ansvar för all försäkringskassans tjänstemän tillhandahåller de förtroendevalda ett godtagbart beslutsunderiag. Styrelsen skall också se till att ledamöterna får behövlig utbildning och information.

Del förhållandel all det närmast är en uppgift för försäkringskassans styrelse alt föra de övergripande diskussionerna även i försäkringsfrägor innebär inte atl jag anser alt ledamöterna i de nya förtroendemannaorganen skall avslå från att föra principdiskussioner i frågor som direkt rör de ärenden eller ärendegmpper de har atl besluta i. Del är istället naturligt alt så sker. Sådana diskussioner kcin bl. a. gmndas på information som getts om vad bestämmelser och utslag av försäkringsdomstolarna innebär tillämpade pä de förhållanden (enskilda fall) som är aktuella. Försäkringskassans ledning/styrelse bör hålla sig underrättad om viktigare principfrågor som kommer upp i detta sammanhang för att kunna beakta del i sina styrande och samordnande insatser.

För att stärka sambandet mellan styrelsen och de förtroendemannaorgan som beslutar i enskilda försäkringsärenden är del också av värde all i varje fall några av styrelseledamöterna även är ledamöter i de socialförsäkringsnämnder som jag föreslår i del följande. En sådan kombination är önskvärd för all ge styrelseledamöterna direkt erfarenhet av försäkringsärenden.

Prop. 1985/86:73

grunden för en förnyelse och vidareutveckling av förtroendemannainfly- Prop. 1985/86:73 landet i ett förslag, som annars innebär alt antalet förtroendevalda i försäkringskassorna minskar jämfört med dagens förhållande. Försäkringsöver-domstolen framhåller att den nuvarande uppdelningen pä pensionsdelegation och försäkringsnämnd har närmast historiska motiv som numera torde vara överspelade. En koncentrerad insats av förtroendevalda i etl enda organ med en geografisk förankring inom försäkringskassans verksamhetsområde är att föredra enligt domstolen.

Skälen för mitt förslag: F. n. finns två olika slags förtroendemannaorgan, pensionsdelegationer och försäkringsnämnder, som beslutar i enskilda försäkringsärenden i försäkringskassorna.

Pensionsdelegationerna beslular i enskilda ärenden som gäller rätlen lill förtidspension och sjukbidrag enligt AFL - utom vad avser förtidspension fill äldre försäkrade på enbart arbelsmarknadsmässiga gmnder — samt till handikappersättning och vårdbidrag enligt AFL. Delsamma gäller ärenden om egenlivränta och om arbetssjukdom enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Vissa frågor om delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring skall också prövas av pensionsdelegation.

Ärenden om inkomstprövade förmåner enligt lagen (1962:392) om husl-rufillägg och kommunall bostadstillägg lill folkpension saml änkepension med anledning av dödsfall som har inträffat före den 1 juli 1960 enligt lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring skall prövas av försäkringsnämnd. Dessutom skall nämnden ge råd och upplysningar angående lokala angelägenheter fill kassans styrelse, pensionsdelegafion och lokalkontor.

Jag anser alt ett ökat förtroendemannainflytande bör innebära alt de förtroendevalda skall ha kunskap om, insyn i och ett effektivt inflytande på regeltillämpningen inom de centrala delarna av socialförsäkringsområdet. En fömlsältning för all de förtroendevalda skall kunna få fillfredsställande överblick över socialförsäkringen är enligt min mening att de ärenden som de skall besluta i inte fördelas på olika typer av förtroendemannaorgan som vart och ett beslular inom sitt ämnesområde. Jag förordar därför atl nuvarande pensionsdelegationer och försäkringsnämnder ersätts med enhetliga socialförsäkringsnämnder. Dessa socialförsäkringsnämnder bör i princip besluta i alla sådana lyper av ärenden som är lämpade all avgöras av förtroendevalda.

Varje försäkringskassa bör ha så många socialförsäkringsnämnder som behövs med hänsyn fill kassans storlek och ärendemängd. Vatje nämnd bör ansvara för en viss del av en försäkringskassas geografiska område. Nämndernas geografiska områden bör normalt följa lokalkontorsgränsema och omfatta etl eller flera lokalkontorsområden.

Varje socialförsäkringsnämnd bör besluta i alla typer av förtroendeman-
naärenden som hör lill nämndens område. Som utredningen och flera
remissinstanser framhållit kan del dock i vissa fall finnas skäl alt frångå
denna princip. Vissa försäkringskassor har för närvarande sina pensions
delegationer specialiserade så att vissa ärendeslag beslutas i en särskild
delegation. Det kan finnas skäl atl ha vissa specialiserade nämnder för all 23

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett en del olika synpunkter. Försäkringsöverdomslolen och två försäkringsrätter anser att fem ledamöter är tillräckligt, medan övriga remissinstanser inte har haft något all erinra mot det föreslagna antalet ledamöter. Riksförsäkringver-kel, LO och TCO tillstyrker förslaget om hur ledamöterna skall utses. Flera remissinstanser vill all landstinget skall utse sex av de sju ledamöterna. Ett par remissinstanser anser att det finns skäl atl överväga primärkommunal representation i socialförsäkringsnämnderna.

Skälen till mitt förslag: De nuvarande förtroendemannaorganen, pensionsdelegationen och försäkringsnämnden, har olika sammansättning.

Pensionsdelegationen består av älta ledamöter. Ordförande och vice ordförande förordnas av regeringen. Av övriga ledamöter förordnar riksförsäkringsverket två läkare och tvä ledamöter som skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden. Två ledamöter väljs av landstinget eller, om försäkringskassans verksamhetsområde utgörs av kommun, av kommunfullmäktige. I delpensionsärenden ersätts de båda läkarna av två av arbetsmarknadsstyrelsen utsedda ledamöter.

Försäkringsnämnden består av minst fem och högsl sju av resp. kommun utsedda ledamöter. Om nämndens verksamhetsområde består av flera kommuner bestämmer riksförsäkringsverket antalet ledamöter och hur många som skall utses av varje kommun. För ledamöterna väljs lika många suppleanter. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

I likhet med utredningen anser jag alt socialförsäkringsnämndema bör bestå av förtroendevalda med erfarenheter och kunskaper från olika områden. Ingen yrkesgrupp skall ges företräde enbart pä grund av sina yrkeskunskaper. Nämnden bör därför inte ha läkare som ledamöter enbart i deras egenskap av läkare.

Jag anser i likhet med utredningen atl socialförsäkringsnämnden bör ha en så bred och allsidig representation från del egna försäkringskasseområdel som möjligt. Ledamöterna bör ha god förankring i olika medborgar-grupper och ha kunskaper om lokala och regionala förhållanden. De perso-

ner som i första hand bör komma ifråga är de som är bosatta inom nämndens område. De av landstinget valda ledamöterna får anses företräda de flesta gmppema i samhället. Jag utgår också ifrån alt de kommer att tillföra försäkringskassorna värdefulla kunskaper från landstingskommunens verksamhetsområde, främst hälso- och sjukvården. Med hänsyn till de många sambanden mellan försäkringskassornas och primärkommunernas verksamhetsområden anser jag alt det är av värde om någon av de landslingsvalda ledamöterna i resp. nämnd har kommunal erfarenhet. Pä så sätt kan i viss utsträckning önskemål om primärkommunal anknytning fillgodoses även om det inte finns utrymme för representanter för varje kommun i nämnderna.

Jämfört med vad som f. n. gäller i pensionsdelegationen innebär mitt förslag en utökning av antalet ledamöter med erfarenhet från arbetsmarknadsområdet. Jag ansluter mig till utredningens förslag alt riksförsäkringsverket skall utse tre ledamöter efter förslag av partsorganisationer på arbetsmarknaden. Därvid bör tvä föreslås från arbetstagarsidan och en föreslås från den icke offentliga arbetsgivar- och egenförelagarsidan. Jag utgår då från alt den offenfiiga sektorn blir väl representerad genom de landslingsvalda ledamöterna. Vid val av ledamöter med arbetsmarknads-erfarenhet bör hänsyn las till regionala förhållanden så all strukturen på arbetsmarknaden inom nämndens geografiska område avspeglas genom dessa ledamöter. Därigenom tillgodoses behovet av kunskap om arbelsmarknadsmässiga förhållanden. Det är därför enligt min mening inte behövligt atl i socialförsäkringsnämnden ha särskilda ledamöter utsedda av arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadens parter kan genom sina regionala organ ta fram förslag på ledamöter med kunskap om arbetsmarknadens slmklurella särdrag inom varje nämndområde. Det kan också vara lämpligt all det närmare förfarandet vid framtagningen av förslagen lill ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsnämnderna diskuteras i riksförsäkringsverkels socialförsäkringsdelegation. I denna ingår representanter för arbetsmarknadens centrala partsorganisationer.

Utredningen har framhållit alt de förtroendevalda som utses genom landsting eller nomineras av arbetsmarknadens parter i sina uppdrag i socialförsäkringsnämnden inte skall agera som representanter för det ena eller andra intresset. De skall utifrån sina erfarenheter och kunskaper objektivt bedöma de föreliggande ärendena och i sina beslut följa gällande författningar och praxis. Jag ansluter mig självfallet lill denna uppfattning.

Prop. 1985/86:73

utredningens förslag: Utredningen anser att denna fråga bör prövas i ett störte sammanhang mot bakgmnd av andra utredningar som har gjorts på senare lid.

Remissinstanserna; De instanser som yttrat sig i frågan anser alt svenskt medborgarskap inte bör vara krav för valbarhet tiU försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämnder.

Skälen för mitt förslag: F. n. gäller krav på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassornas styrelser, pensionsdelegationer och försäkringsnämnder (18 kap. 9 §, 21 § andra stycket och 24 § tredje stycket AFL). Två utredningar, kommunaldemokraliska kommittén (Ds C 1983:4) och diskrimineringsulredningen (Ds A 1984:6), har på senare tid lagil upp frågan om medborgarskapskravet bör finnas kvar i samma omfattning som idag. På grundval av prop. 1985/86:7 om utlänningars rättsliga ställning har riksdagen nyligen beslutat all kravet på svenskt medborgarskap skall avskaffas på flera områden, där kravet på anknytning till Sverige kan tillgodoses på annat sätt (LU 12, rskr. 33). I den nämnda propositionen föreslogs dock inte några ändringar i fråga om medborgar-skapskravel för ledamöter i socialförsäkringens organ i avvaktan på remissbehandlingen av belänkandet Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna.

För egen del anser jag alt tiden nu är mogen för alt slopa kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassornas förtroendemannaorgan. Dessa organs uppgifter och befogenheter kan inte anses vara av sådan karaktär att man måste kräva svenskt medborgarskap hos ledamöterna eller ersättarna. Del får i stället ankomma på dem som utser personer alt inneha dessa uppdrag all bevaka alt personerna ifråga har tillräckliga insikter i svensk rätt och svensk förvaltning. Sådana insikter kräver normall att de som utses sedan lång fid har vislats i Sverige. Jag föreslår därför alt kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassornas förtroendemannaorgan ersätts av etl krav på all den som skall utses måste ha kommunal rösträtt här i landet. Detta innebär alt den som är utlänning för atl kunna bli vald måste ha boll här i minst tre år. Han skall också vara myndig.

Prop. 1985/86:73

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Prop. 1985/86: 73 Utredningen föreslår dock att beslul om förtidspension och sjukbidrag till försäkrade över 60 år skall fallas av tjänstemän. Å andra sidan anser utredningen att socialförsäkringsnämnden skall avgöra fler ärenden om inkomstprövade förmåner lill folkpension än vad jag förordar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag. Utöver vad utredningen föreslagit har flera remissinstanser förslag på några ytterligare ärendelyper som bör avgöras av socialförsäkringsnämnden.

Bland de ärendetyper som då nämns är beslul om förtidspension eller sjukbidrag fill försäkrad över 60 år, sjukpenning under rehabilitering, indragning eller nedsättning av en förmån, återbetalningsskyldighel samt beslul om sjukpenning i samband med pensionsprövning. Vidare nämns t. ex. vissa frågor om inkomstprövade folkpensionsförmåner och bidragsförskott.

Skälen för mitt förslag: Med hänsyn till det myckel stora antalet ärenden som behandlas hos försäkringskassorna bör de förtroendevaldas medverkan i socialförsäkringsärenden koncentreras till sådana typer av ärenden där ulgången har stor betydelse för den försäkrade från trygghets- och försörjningssynpunkl och där avgörandet också inrymmer betydande inslag av skälighetsbedömning. I anslutning lill uttrycket betydande inslag av skälighetsbedömning - vilket använts av utredningen och lämnats utan direkta erinringar av remissinstanserna — vill jag framhålla följande.

Socialförsäkringsområdet har en omfattande rättslig reglering, som i många hänseenden är förhållandevis detaljerad. Självfallet måste avgörandena i socialförsäkringsärendena, oavsett om beslulskompelensen ligger hos en tjänsteman eller hos ett förtroendemannaorgan, gmndas på tillämpning av gällande författningar. Också den praxis som utbildas på området, främst genom domar i försäkringsöverdomslolen, skall vara vägledande för tillämpningen hos försäkringskassorna. Inom de gränser som dras upp genom författningsbestämmelser i form av lagar, förordningar eller myndighetskungörelser saml genom fastlagd praxis finns emellertid i åtskilliga typer av socialförsäkringsärenden ett utrymme för vad som kan kallas skälighetsbedömningar.

Det är här fråga om ärenden där det slulliga ställningstagandet regelmässigt bygger på en sammanvägning och bedömning av en rad medicinska, arbelsmarknadsmässiga, sociala och ekonomiska omständigheter, som är hänförhga främst till den försäkrade som del enskilda ärendet gäller. Särskilt när ett störte sådant bedömningsutrymme finns är del angeläget att skapa så goda garantier som möjligt för att avgörandena framstår som allmänt sett skäliga och rimliga. För detta slag av rätlsprövning, där i regel de sammanfallande avvägningarna blir utslagsgivande, är enligt min mening socialförsäkringsnämnden ett lämpligt forum.

För all inte belastningen på nämndorganisationen skall bli alltför stor måste nämndmedverkan begränsas till de ärendeslag som från Irygghels-och försörjningssynpunkt är mest betydelsefulla.

Beslul om förtidspension och sjukbidrag har stor betydelse för den
försäkrades framtid och försörjning och besluten inrymmer ofta ett stort 27

mått av skälighetsbedömning. Utredningen anser därför atl förtroende- Prop. 1985/86:73 valda även i fortsättningen i princip bör fatta beslul i denna typ av ärenden. De utgör en stor andel av de ärenden utredningen föreslär för beslul av förtroendemän. För att något begränsa antalet ärenden föreslår dock utredningen all beslut i ärenden om förtidspension där den försäkrade fyllt 60 är i fortsättningen skall fattas av tjänstemän.

Flera remissinstanser har ifrågasatt den av utredningen föreslagna begränsningen. Därvid har framhållits all dessa ärenden ofta innehåller betydande inslag av skälighetsbedömning. Bl. a. försäkringsdomstolama pekar på alt det inte så sällan är tveksamt hur de skall bedömas.

Jag anser liksom utredningen alt ärenden om rätt till förtidspension och sjukbidrag är väl ägnade atl avgöras av socialförsäkringsnämnd. Detta gäller enligt min åsikt också de flesta frågor om rätt Ull förtidspension eller sjukbidrag lill försäkrade över 60 år. I överensstämmelse med vad som f. n. gäller beträffande pensionsdelegalion bör emellertid från nämndprövning kunna undantas ärenden om rätt fill förtidspension på enbart arbelsmarknadsmässiga skäl.

Utredningen föreslär all förtroendevalda även i fortsättningen skall falla beslul i ärenden om handikappersättning och vårdbidrag. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslagel. Jag delar utredningens uppfattning.

Utredningen anser alt alla delpensionsärenden som bedöms vara vidlyftiga eller av svär beskaffenhet skall avgöras av förtroendevalda. Ärenden om delpension lill egenföretagare anses vara av sådan beskaffenhet alt de alltid bör prövas av förtroendevalda. Jag ansluter mig till utredningens bedömning av vilka delpensionsärenden som skall avgöras av socialförsäkringsnämnd. Jag återkommer i specialmotiveringen med exempel på ärenden som inte skall behöva handläggas i nämnd.

Alla arbetsskadeärenden som rör egenlivränta och arbetssjukdom avgörs i pensionsdelegation. Syftet är alt garantera en kvalificerad handläggning i försäkringskassorna av dessa ärenden. Vad nu sagts gäller också för motsvarande ärenden enligt del statliga personskadeskyddet. Utredningen anser all dessa ärendetyper väl uppfyller de kriterier för beslut av förtroendevalda som utredningen ställt upp. Jag delar denna uppfattning som inte har ifrågasatts av remissinstanserna.

Utredningen har diskuterat förtroendemannamedverkan i vissa beslul enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott.Utredningen har därvid funnit alt beslul huruvida en underhållsskyldig skall beviljas eftergift av återkrav (skuld till försäkringskassan) för utgivna bidragsförskott har så betydande inslag av skälighetsbedömningar all förtroendevalda bör träffa avgörandet. Remissinstanserna har inte hafl något alt invända mot förslagel och jag ansluter mig lill utredningens bedömning.

Enligt gällande lagregler skall frågor om inkomstprövade folkpensions-
förmåner (hustrulillägg, kommunall bosladsfillägg och inkomstprövad än
kepension) prövas av försäkringsnämnd, men beslutanderätten i vissa
ärenden får enligt särskilda bestämmelser utövas av nämndens ordförande.
I en kungörelse som utfärdats av riksförsäkringsverket (RFFS 1977:6,
omtryckt 1977:35) anges i vilka ärenden ordföranden får besluta ensam 28

och vilka ärenden som undantas från ordförandens prövning.

Ärenden som enligt kungörelsen undantagils från ordförandens beslu- Prop. 1985/86: 73 tanderält innefattar följande frågor enligt lagen (1962:392) om hustmtillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

1 rätt till hustrutillägg på grund av särskilda skäl

2 rätt till inkomstprövad förmän när försäkrad åberopat oriktig uppgift eller underlåtit atl anmäla ändring av förhållande som kunnat påverka rätlen lill och storleken av förmånen

3 beräkning av avhänt kapital

4 likställande av gift pensionsberättigad med ogift sådan och del omvända förhållandel

5 rätt lill inkomstprövad förmån vid bosättning utomlands

6 rätt all överskrida del i kommunens grunder angivna maximala bostadstillägget

7 fördelning av bostadskostnad mellan försäkrad och annan person, med vilken den försäkrade sammanbor, på annat sätt än genom lika fördelning mellan de sammanboende

8 beräkning av årsinkomst för förfluten tid, då försäkringskassan beslutat om återkrav

9 beräkning av årsinkomst för försäkrad som har del i oskiflat dödsbo när behållningen överstiger fyra gånger del vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet och det finns dödsbodelägare utöver efterlevande make

10 beräkning av årsinkomst avseende jordbruk som bmkas av ägaren, rörelse eller flerfamiljsfaslighel.

Utredningen föreslår en regel som ger regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket möjlighet all bestämma i vilken utsträckning ärenden om inkomstprövade förmåner skall avgöras av socialförsäkringsnämnden. Utredningen slår fast atl de ärenden i vilka f. n. försäkringsnämndens ordförande ensam fär fatta beslul inte uppfyller utredningens kriterier på typ av ärenden som förtroendevalda bör avgöra. I övervägande antalet ärenden är del fråga om rena beräkningar, där beräkningssättet är uttömmande reglerat. Utredningen föreslår därför att tjänstemän i fortsättningen skall fatta beslul i dessa ärenden. Jag instämmer i denna bedömning.

Även när det gäller de ärenden som f. n. undanlagils från ordförandens beslutsrätt anser utredningen alt flera ärendegrupper inte inrymmer ett sådant mått av skälighetsbedömning, atl det motiverar förtroendemannamedverkan. Dessa ärenden kan närmast jämföras med sådana som försäkringsnämndens ordförande f. n. beslular i. Ofta finns utfyllande tillämpningsföreskrifter och en stabil praxis.

För egen del anser jag att del finns skäl till vissa avvikelser från utredningens förslag när del gäller förtroendemannamedverkan i ärenden om kommunall bosladsfillägg. Eftersom fiertalel kommuner använder sig av kommunförbundets normalgrunder för beräkning av kommunall bosladsfillägg och det finns en utföriig författningsreglering rörande beräkning av bostadskostnad och årsinkomst anser jag att ytterligare några ärendelyper utöver dem som utredningen angett kan jämföras med sådana som försäkringsnämndens ordförande f. n. beslutar i.

De ärenden som jag anser klart lämpade för handläggning i socialförsäk-nngsnämnd är de som nämnts under punkterna 1, 2 och 3. Det gäller rätt till hustrulillägg på grund av särskilda skäl, rätt lill inkomstprövad förmån när försäkrad åberopat oriklig uppgift eller underlåtit atl anmäla förhållande som kunnat påverka rätten till och storleken av förmånen samt ärenden om inkomstprövade förmåner som inrymmer frågor om avhänt kapital. I sådana ärenden finns utrymme för såväl ekonomiska bedömningar som skälighetsbedömningar. Socialförsäkringsnämnden bör därför träffa avgörandet i dessa ärenden.

Jag anser i likhet med utredningen atl regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket skall bestämma i vilken omfattning ärenden om inkomstprövade folkpensionsförmåner skall avgöras av socialförsäkringsnämnden. Eftersom del totala antalet nämnder är avhängigt av hur många ärenden som skall avgöras i nämnd har jag här klargjort vilka av dessa frågor som jag anser bör prövas av socialförsäkringsnämnden.

Det kan i detta sammanhang nämnas all riksrevisionsverkel i en revisionsrapport i maj 1985 (1984:433) redovisat en granskning av regeltill-lämpning och administration avseende kommunall bostadstillägg lill folkpension. I rapporten föreslär verket bl.a. alt beslämmelserna om förverkande av kommunall bostadstillägg och om beräkning av avhänt kapital skall ses över. Riksförsäkringsverket har i en rapport i augusti 1985 angående regelförenklingsarbelel anmält alt en översyn pågår av reglerna för hustrulillägg och kommunall bostadstillägg. Om denna översyn leder till ändrade regler kan det också bli aktuellt alt på nytt överväga beslutsförfa-randel i dessa ärenden.

Utredningen föreslår en möjlighet för tjänstemän att hänskjuta ett ärende tiU socialförsäkringsnämnden för beslul. En regel härom skulle leda lill all del kommer atl finnas flera olika beslutsgångar för samma slags ärenden. I samma ärendelyp kan besluten omprövas ibland av tjänsteman och ibland av nämnd. Om en tjänsteman t. ex. väljer alt hänskjuta ärendet lill socialförsäkringsnämnden för prövning kan beslutet inte omprövas i försäkringskassan ulan besvär måsle anföras över etl sådant beslul hos försäkringsrätten. För atl undvika alternativa behörighetsregler anser jag all del inte bör finnas någon generell regel om all tjänstemän skall kunna hänskjuta ett ärende lill socialförsäkringsnämnden för beslul. Detta innebär all man får en klar skiljelinje mellan socialförsäkringsnämndens och kassaljänstemännens besluiskompelens.

Prop. 1985/86:73

Skälen för mitt förslag: Det nu gällande förfarandet innebär alt förtroen- Prop. 1985/86: 73 devalda i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder omprövar sitt eget beslul med stöd av 20 kap. 10 § AFL om den försäkrade begär del. Hämtöver finns ett särskilt ändringsförfarande som innebär att pensions-ddegafioner och försäkringsnämnder skall ändra sitt eget beslul med stöd av 20 kap. 10 a § AFL om beslutet blivit oriktigt på grund av att del fallats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Den omständigheten atl det är etl och samma organ som omprövar sina egna beslul med stöd av 20 kap. 10 § AFL har väckt kritik och bl. a. uppfattats som en onödig byråkratisk omgång som försenar besvärsprocessen.

Andelen beslut, som ändras vid omprövning i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder, är lägre än för andra lyper av omprövningsärenden. Förklaringen anses bl. a. ligga i alt beslutsunderlaget i delegations- och nämndärenden redan i samband med avgörandet är omsorgsfullt berett och . atl besluten ofta innehåller utförliga mofiveringar. I de ärenden där besluten ändras vid omprövning har del ofta kommit fram nya omständigheter sedan föregående prövning.

I specialmotiveringen fill förslaget till lag om ändring i AFL 20 kap. 10 § i prop. 1981/82:88 med förslag bl. a. om ett utökat omprövningsförfarande i försäkringskassorna framhöll dåvarande departementschefen att del var angelägel att försäkringskassan gjorde sin omprövning så skyndsamt som möjligt. Riksförsäkringsverket har också i en kungörelse (RFFS 1978:22, omtryckt 1982:4) föreskrivit alt omprövningen skall vara slutförd inom sex veckor, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Justitieombudsmannen (JO) har vid inspekfion hos ett par försäkringskassor funnit alt tidsfristen på sex veckor ofta överskrids i omprövningsärenden i pensionsdelegafionerna. JO har ifrågasatt om denna tidsfrist bör behållas för omprövning av delegationsärenden när möjligheterna all iaktta fristen är starkt begränsade av mer eller mindre administrativa skäl. Det finns enligt JO:s mening skäl alt gå längre än all utöka tidsfristen. Statistiken visar alt ändringsfrekvensen i delegalionsärendena är myckel låg. En vanlig reaktion är också att omprövningen inte tjänar något ändamål utan endast tar lid. JO ifrågasätter om inte delegationsärenden bör undantas från omprövning hos försäkringskassan och direkt överprövas av försäkringsrätt efter besvär av den försäkrade eller riksförsäkringsverket. JO har, för att uppmärksamma utredningen på sin inställning i omprövningsfrågan, översänt protokoll frän inspektionsverksamheten lill utredningen.

I likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna anser jag alt nuvarande syslem där förtroendevalda omprövar sina egna beslul har besvärande nackdelar. Jag anser all en generell skyldighet för förtroendemannaorganet att ompröva sina beslut alltför ofta leder till en onödig omgång och förlängning av handläggningsliden. Jag föreslår därför alt socialförsäkringsnämnden inte skall ompröva egna beslul. Den som är missnöjd med de förtroendevaldas beslul får anföra besvär direkt lill

försäkringsrätt.

Jag anser dock att de förtroendevalda även i fortsättningen skall kunna Prop. 1985/86:73 ändra egna beslut med stöd av 20 kap. 10 a § AFL, dvs. av eget initiativ eller på yrkande ändra beslut som är behäftade med vissa kvalificerade felaktigheter. Det gäller här all ändra sådana beslut som blivit orikliga på grund av uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller på grund av uppenbart felaktig rältsfillämpning eller annan liknande orsak. En arbetsgmpp inom riksförsäkringsverket har undersökt effekterna av den fr. o. m. den 1 april 1982 ändrade besvärsordningen. Enligt arbetsgmppen torde sannolikt flertalet av de fall därgrundbeslutet f. n. ändras av pensionsdelegationer och försäkringsnämnder efler begäran om omprövning vara ärenden där ändring kunnat ske enligt 20 kap. 10 a § AFL.

De omprövningsregler som infördes år 1982 ledde till alt del inte längre blev obligatoriskt för försäkringskassan atl avge yttrande till försäkringsrätten. Liksom utredningen anser jag atl det inte heller framdeles generellt skall krävas all försäkringskassan avger särskilt yttrande till försäkringsrätten i besvärsärenden. Yttrande bör avges efter begäran av försäkringsrätten eller när kassan av annan anledning finner skäl till del. Jag anser vidare all det inte skall krävas alt varje besvär över etl nämndbeslut skall föredras för nämnden för eventuell ändring enligt 20 kap. 10 a § AFL. Denna paragraf innebär enligt min mening bara en skyldighet att ändra ett beslul när del finns speciellt angivna och i regel lätt konslaterbara skäl till del, inte en skyldighet atl pröva hela ärendet för all se om del finns skäl all ändra. Om nämnden själv skall la ställning i samtliga fall när ett beslul överklagas åstadkommer man inte någon minskning av handläggningstiden eller arbetsinsatsen inom försäkringskassan. Det bör enligt min mening ankomma pä ansvarig chefstjänsteman (f. n. avdelningschef vid kassans centralkontor) alt bedöma om etl besvär över ett nämndbeslut bör föranleda en ny prövning i nämnden enligt 20 kap. 10 a § AFL. En handläggningsordning enligt mitt förslag innebär en viss minskning av arbetsbelastningen hos försäkringskassorna. För försäkringsrätterna innebär förslaget en viss ökning av målen från kassorna.

Jag återkommer i specialmotiveringen något till tillämpningen av 20 kap. 10 och 10 a §§ AFL.

Förvaltningslagen (1971:290) innehåller gmndläggande regler för handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheter. Denna lag innehåller emellertid inte några regler om omprövning av myndighels beslul. Regeringen har den 3 oktober 1985 beslutat om en lagrådsremiss med förslag till en ny förvaltningslag. Delta förslag innehåller bl. a. en gmndregel om ett omprövningsförfarande på förvaltningsområdet. Den föreslagna lagen upptar i likhet med den gällande förvaltningslagen en föreskrift om alt bestämmelse i annan lag eller förordning som avviker från förvaltningslagen skall gälla. Den nya lagen avses träda i kraft den 1 januari 1987.

Omprövningsförfarandet i försäkringskassorna regleras f. n. uteslutande
genom de särskilda föreskrifterna i socialförsäkringslagstiflningen. Enligt
min mening bör sä vara fallet även sedan en ny förvaltningslag med en
grundläggande omprövningsregel har trätt i kraft. Min bedömning bygger
på att omprövnings- och ändringsförfarandet enligt 20 kap. 10 och 10 a §§
AFL är avpassat för just socialförsäkringsärenden och mer utförligt regle- 32

Utredningens förslag: Utredningen föreslår alt socialförsäkringsnämnden skall ompröva i princip alla lyper av ärenden inom socialförsäkringsområdet där tjänsteman har att avgöra ärendet och en försäkrad begär omprövning av beslutet. Ärenden där värdet av den förmän som är föremål för prövning understiger 2500 kr. skall dock undantas.

Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som berört frågan instämmer i utredningens förslag. Försäkringskasseförbundet anser all den föreslagna ordningen för omprövning är av avgörande betydelse för atl utredningens förslag skall ses som ett förslag om vidgat förtroendemannainflytande. Försäkringsöverdomslolen anser däremot all utredningen genom omprövningsförslaget tar avstånd från sina egna utgångspunkter beträffande förtroendemannamedverkan och att man genom den föreslagna ordningen i sak inför en ny besvärsinstans. Riksrevisionsverket anser alt de förtroendevaldas omprövning bör begränsas till ärenden där del huvudsakligen är fråga om att göra en skälighetsbedömning. Om nämnden skall fatta beslul i ärenden som inte enbart gäller skälighetsbedömningar ulan även rena regdlolkningar bör enligt riksrevisionsverkel kravet pä juridisk sakkunskap beaktas.

Skälen för mitt förslag: Nu gällande omprövningsförfarande har inneburit stora fördelar för såväl allmänheten som för försäkringskassorna och försäkringsrätterna. Dessa fördelar har emellertid som framgått av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.6) framför alll gällt ärenden som har avgjorts genom beslut av tjänstemän hos försäkringskassorna. Det är angelägel atl i samband med all förtroendemannaorganisalionen hos kassorna reformeras la lill vara de möjligheter som omprövningsinstitutet ger till en snabb och handläggningsmässigt enkel prövning när försäkrade är missnöjda med beslut som fattas av tjänstemän. Pä sä sätt undviks alt ett stort antal ärenden förs besvärsvägen till försäkringsrätterna.

Utredningens förslag beträffande omprövningsförfarandet innebär atl

inte enbart ärenden som innehåller skälighetsbedömningar ulan även aren- Prop. 1985/86: 73 den som kan avgöras genom rena regelfillämpningar och regdlolkningar av juridisk art skulle omprövas av socialförsäkringsnämnd. För all uppnå en begränsning av ärendeantalet i nämnderna föreslår utredningen en beloppsgräns.

För egen del är jag inte beredd alt följa utredningens förslag när det gäller avgränsningen av de ärendetyper där besluten skall omprövas av förtroendevalda. Enligt min mening är del både viktigt och nödvändigt all låta förtroendemannaorganet koncentrera sig på all handha ärendeslag där de kriterier för förtroendemannabeslut som jag förut har angett är uppfyllda. Del finns ett antal ärendetyper som i och för sig är av den karaktären all besluten borde fallas av förtroendemannaorgan men som på grund av främst ärendemängden inte kan föreslås för avgörande i sådan ordning. Del gäller här i huvudsak de lyper av ärenden som remissinstanserna har fört fram som lika väl lämpade för avgörande i socialförsäkringsnämnd som de ärendeslag som utredningen angett. Min ståndpunkt innebär således all i princip de omprövningsärenden som är av stor betydelse trygghets- och försörjningsmässigl och som även inrymmer ett betydande mått av skälighetsbedömning i den mening jag fömt angett bör handläggas av socialförsäkringsnämnd.

En koncentration av förtroendemannamedverkan vid omprövningsförfarandet på sätt jag förordar har flera fördelar. Åtskilliga omprövningsärenden av bl. a. regellolkningsnalur kan handläggas snabbare än om omprövning sker efter föredragning i socialförsäkringsnämnd. Den förlängning av handläggningsliderna som är förbunden med nämndprövning bör undvikas där inte nämndledamölernas särskilda erfarenheter och synpunkter kan väntas bli av egentlig betydelse för resultatet av ärendehandläggningen.

Genom en begränsning av de ärendetyper där besluten skall omprövas av förtroendemannaorgan undgår man atl behöva sälla en beloppsgräns för att minska ärendeantalet. En sådan beloppsgräns kan kritiseras från skilda utgångspunkter. Den bHr med nödvändighet schablonmässig. Vidare leder en sådan gräns många gånger lill ohka handläggningsordning beroende pä de försäkrades ekonomiska villkor.

Mol den bakgrund som jag nu har angett övergår jag lill all redovisa de ärendeslag där jag anser atl omprövning av tjänstemannabeslut skall göras av socialförsäkringsnämnd. Jag vill också framhålla atl det kan finnas anledning all överväga vissa ytterligare ärendegmpper för omprövning i nämnd när erfarenheter har vunnits av den ordning jag nu föreslår.

Beslul om rätt till sjukpenning vid sjukdom och i samband med rehabili
tering (3 kap. 7 och 8 §§ AFL saml tjänstemannabeslut enligt 3 kap. 5 §
och 6 kap. 5 § LAF) har ofta stor betydelse för den försäkrades försöij-
ning. Sådana ärenden innehåller också ofta betydande inslag av skälighels-
bedömning. Dessa ärenden är f.n. föremål för stor uppmärksamhet från
olika håll. Inom såväl riksförsäkringsverket som försäkringskassorna har
handlingsprogram upprättals i syfte all utveckla och effektivisera arbetet
med de längre sjukfallen, rehabiliteringsärendena. Nyligen har också till
satts en särskild utredning (S 1985:02) med uppgift att utreda sjukförsäk- 34

ringens roll när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med Prop. 1985/86:73 rehabilitering. Syftet är att åstadkomma en mera akfiv och rehabiliterings-inriktad försäkring. Mot denna bakgmnd anser jag i likhet med utredningen att det inte är lämpligt all f. n. generellt införa förtroendemannamedverkan i sjukpenningrättsärenden. Dessa ärenden bör däremot i de fall då den försäkrade begär omprövning av försäkringskassans beslut bli föremål för omprövning i socialförsäkringsnämnd.

I ärenden om havandeskapspenning (3 kap. 9 § AFL) skall beslutsfattaren bedöma den försäkrades förmåga att ulföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete. I flertalet av dessa ärenden är försäkringskassan och den försäkrade överens i denna bedömning som kan ha betydande inslag av skälighetsprövning. I de fall den försäkrade är missnöjd med kassans beslut bör socialförsäkringsnämnden göra omprövningen. Här kan förtroendemännens kunskaper och erfarenheter från olika arbetsförhållanden las lill vara. Jag anser därför all socialförsäkringsnämnden skall göra omprövningen av beslul om rätt lill havandeskapspenning.

Beslul om indragning eller nedsättning av sjukpenning eller annan förmån (3 kap. 17 § och 20 kap. 3 § AFL samt hänvisningar till dessa påföljdsbestämmelser) kan ha stor ekonomisk betydelse och inrymma betydande mått av skälighetsbedömning. Jag anser atl dessa beslul bör prövas av förtroendevalda när den försäkrade begär omprövning av beslutet.

I såväl 20 kap. 4 § AFL som i andra lagar försäkringskassan har alt tillämpa finns bestämmelser om återbelalningsskyldighet för obehörigen eller med för högt belopp uppburen ersättning. I dessa ärenden gäller del för beslutsfattaren alt avgöra bl. a. humvida någon skäligen borde ha insett att ersättning utgått oriktigt och vidare all pröva humvida del föreligger anledning all helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighelen. Ärenden av detta slag kan gälla betydande belopp. Del finns också ett stort anlal ärenden som rör små belopp. Försäkringskassan befinner sig inte så sällan i den situationen att den kan verkställa etl beslut om återbetalning genom kvittning i samband med utbetalning av andra förmåner. Beslul om återbelalningsskyldighet kan därför sägas vara av maklpäliggande natur. Socialförsäkringsnämnden bör enligt min mening göra omprövningen av denna typ av ärenden.

När det gäller inkomstprövade folkpensionsförmåner har jag tidigare
(avsnitt 2.5) angett vilka ärenden som jag anser bör avgöras av socialför
säkringsnämnd. Jag redogör här för min inställning fill vilka beslut om
inkomstprövade förmåner som bör omprövas av socialförsäkringsnämnd.
Av de ärenden om inkomstprövade förmåner som f. n. avgörs av försäk
ringsnämnden i dess helhet har samfiiga ärenden i riksförsäkringsverkets
kungörelse RFFS 1977:6 nämnts av utredningen eller remissinstanserna
såsom lämpliga för förtroendemannabeslut även framdeles. I dessa ären
den är del oftast fråga om rena beräkningar och beräkningssättet är uttöm
mande reglerat. I vissa fall kan det dock röra sig om mer svårbedömda
ärenden med känsliga utrednings- och bevisfrågor. Med anledning härav
anser jag att del kan vara lämpligt att bland de tjänstemannaärenden som
bör omprövas av socialförsäkringsnämnden la med sådana ärenden om
inkomstprövade förmåner som f. n. skall prövas av försäkringsnämnd i 35

dess helhet. Jag anser att detta är ett lämpligt urval av ärenden om inkomstprövade förmåner som innehåller betydande inslag av skälighetsbedömning. Socialförsäkringsnämnden bör alltså göra omprövningen av de ärenden om inkomstprövade förmåner som redovisas i punkterna 4-10 i riksförsäkringsverkets kungörelse om vilka ärenden som skall avgöras av försäkringsnämnden i dess helhet (avsnitt 2.5).

Ulan hinder av det föreslagna omprövningsförfarandet skall tjänstemän även i fortsättningen kunna ändra egna beslul som innehåller kvalificerade felaktigheter med stöd av 20 kap. 10 a § AFL, dvs. ändra sådana beslut som innehåller uppenbart förbiseendefel eller beslut som har fallals på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underiag eller blivit oriktiga på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Socialförsäkringsnämnds omprövning av tjänslemannabeslul bör göras i den nämnd som är knuten till del geografiska område där den försäkrade bor.

Prop. 1985/86:73

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag bortsett från alt utredningen föreslår att regeringen skall fastställa de olika socialförsäkringsnämndernas geografiska områden och eventuell specialisering på vissa ärendelyper.

Remissinstanserna: Såväl riksförsäkringsverket som Försäkringskasseförbundet anser att del bör ankomma på verket atl för varje försäkringskassa fastställa antalet socialförsäkringsnämnder, de olika nämndernas geografiska områden och eventuell specialisering på vissa ärendelyper.

Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen anser jag all del bör ankomma på regeringen all besluta hur många socialförsäkringsnämnder som skall inrättas totalt.

När det gäller vem som skall bestämma antalet socialförsäkringsnämnder i varje försäkringskassa och hur nämnderna skall fördelas och ev. specialiseras inom kassan finner jag de nämnda remissinstansernas förslag vara lämpligt att följa.

I likhet med bl. a. Försäkringskasseförbundet anser jag alt det med hänsyn till riksförsäkringsverkets roll som central förvaltnings- och tillsynsmyndighet inom socialförsäkringsadministrationen bör ankomma på verkets styrelse att med utgångspunkt från förslag från varje försäkringskassas styrelse fastställa antalet socialförsäkringsnämnder för resp. försäkringskassa samt de olika nämndernas geografiska områden och ev. specialisering på vissa ärendetyper. Genom ett sådant förfarande kommer nämndorganisationen att kunna anpassas efter varje försäkringskassas speciella förhållanden. Samtidigt blir del möjligt för riksförsäkringsverket

atl se fill all de specialiseringar av nämnderna som anses nödvändiga sker Prop. 1985/86: 73 på likartat sätt i de olika försäkringskassorna.

Utredningen anser att de nya socialförsäkringsnämnderna kan införas och fungera utan någon större förändring av den nuvarande försäkrings-kasseorganisalionen. Del finns redan nu olika lösningar i försäkringskassorna för Ijänslemannaorganisationens anknytning till förtroendemannaorganisalionen. Fiertalel av de ärenden som utredningen föreslår skall beslutas av nämnd är sådana som f. n. handläggs på försäkringskassornas centralkontor. Nämndernas geografiska placering kan därför komma att aktualisera vissa organisatoriska förändringar mellan centralkontor och lokalkontor.

I likhet med Försäkringskasseförbundet anser jag all del kommer alt krävas att försäkringskassornas organisation successivt anpassas till den nya nämndorganisationen. De anpassningar som behöver göras kommer all variera från kassa lill kassa och kommer alt bli föremål för varje kassastyrelses bedömning. Det bör ankomma på riksförsäkringsverket all utfärda ev. erforderliga föreskrifter eller rekommendationer lill ledning för försäkringskassorna, vilka i övrigt har betydande frihet alt själva besluta om sin egen organisation. Jag anser därför all förutsättningar finns för de förändringar som resp. försäkringskassa finner lämpliga när socialförsäkringsnämnderna inrättas.

Antalet socialförsäkringsnämnder är beroende av hur många ärenden som nämndema skall ha atl fatta beslul i. Utredningen anser atl nämnderna bör behandla högst 40-45 ärenden per sammanträde. Remissinstanserna anser atl det föreslagna antalet ärenden inte bör överskridas. Jag instämmer i denna bedömning.

De ärendelyper jag anser bör avgöras i socialförsäkringsnämnd omfattar uppskattningsvis totalt ca 136 000 ärenden per år. Om nämnderna sammanträder varannan vecka blir det i genomsnitt 23 sammanträden per år för varje nämnd. Mot denna bakgmnd räknar jag med alt totalt ca 150 socialförsäkringsnämnder behöver inrättas. Vissa lokala anpassningar kan dock behöva göras som någol påverkar detta antal.

I beräkningen av ärenden för socialförsäkringsnämnderna har jag utgått från de beräkningar av ärendemängder m. m. som gjorts av utredningen. Jag vill dock i sammanhanget påpeka alt den särskilde utredaren som gjort en översyn av arbetsskadeförsäkringen m. m. (S 1984:8) nu har slutfört sitt arbete. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av arbetsskadeförsäkringen tar han bl. a. upp del starkt ökande antalet arbetsskadeärenden.

En administrafiv fråga som diskuterats både i utredningen och i remissyttrandena är läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnden. Jag har i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser föreslagit atl läkare inte skall ingå i nämnden som ledamot enbart i egenskap av läkare. Del finns bland remissinstanserna dock förespråkare både för atl läkare alllid skall finnas tillgänglig för ledamöterna i socialförsäkringsnämnden vid sammanträdet och för alt läkare inte skall närvara vid nämndens sammanträden.

För egen del vill jag skilja på läkarens roll i beredningen av det enskilda ärendet och läkarens roll vid själva nämndsammanträdel.

När det gäller medverkan i det enskilda ärendet innebär mitt förslag inte 37

att läkarnas roll vid bedömningen av ärenden med medicinska frågor skall minska. Den medicinska utredningen bör liksom hittills göras fullödig genom kontakter med behandlande läkare och förfrågningar hos förtroendeläkare eller konsullläkare. Den inhämtade informationen skall dokumenteras i beslutsunderlaget. Del som tillförts ärendet kommer därigenom att delges den försäkrade, som ges möjlighet alt lämna synpunkter. Beslutsun-deriaget, kompletterat med den försäkrades synpunkter, ligger sedan till grund för socialförsäkringsnämndens beslul. Jag anser alt de ärenden som är beroende av medicinsk utredning skall vara så noggrant och fullständigt belysta när de redovisas för de förtroendevalda all det då i regel inte skall behövas tillgäng lill ytteriigare medicinsk sakkunskap. Om det vid nämndens sammanträde likväl kommer upp frågor av medicinsk art i det enskilda ärendet som ledamöterna önskar fä belysta kan nämnden antingen bordlägga ärendet för kompletterande utredning eller utnyttja möjligheten atl med stöd av 18 kap 22 § AFL höra den förtroendeläkare som antas kunna lämna upplysningar i ärendet. Vilket förfaringssätt som bör tillämpas i det enskilda fallet avgör naturiigtvis nämnden själv. I båda fallen måsle förvaltningslagens bestämmelser om kommuniceringsskyldighet beaktas.

När det gäller läkarens roll vid sammanträdet ställer jag mig tveksam lill atl det föreskrivs att förtroendeläkare generellt skall närvara vid socialförsäkringsnämndens sammanträden. Som jag framhållit kan nämnden, när så är påkallat i ett enskilt ärende, höra den förtroendeläkare som antas kunna lämna upplysningar i ärendet. Jag anser del däremot inte motiverat all förtroendeläkare alllid skall vara närvarande vid socialförsäkringsnämndens sammanträde för alt kunna bistå med upplysningar etc. av mera allmän karaktär, dvs. upplysningar av sådan art all de inte föranleder alt ärendet äter måsle delges den försäkrade. Upplysningar av sådan allmän karaktär bör som regel kunna lämnas av den tjänsteman som har att föredra ärendet.

Prop. 1985/86:73

bedömer alt den nya organisationen, mot bakgrund av erforderiigl förbere- Prop. 1985/86:73 delsearbele, kan träda i kraft den I januari 1987.

Jag föreslår ett delat ikraftträdande som innebär atl den nya förtroendemannaorganisalionen skall träda ikraft den 1 januari 1987 medan de ändrade reglerna för omprövning av beslut skall träda i kraft den 1 januari 1988. Härigenom ges försäkringskassorna fid för planering av den anpassning av organisation och administrativa mtiner saml den utbildning och informafion som bl. a. de ändrade reglerna för omprövning av beslul kan ge upphov lill. Förfarandet innebär också att försäkringsrätterna vid den tidpunkt då de ändrade reglerna för omprövning av beslut träder ikraft i stort sett bör ha avverkat de alltför stora mälbalanser som de f. n. dras med.

Mandatperioden för de förtroendevalda i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder är tre år och innevarande mandatperiod går ul den 30 juni 1986. En ny treårig mandatperiod skall alltså börja den 1 juli 1986. Regeringen kan dock med stöd av 18 kap. 21 och 24 §§ jämfört med 8 § AFL föreskriva att ledamöter i pensionsdelegafion eller försäkringsnämnd skall utses för annan tid än tre år. Jag avser därför att som en övergångsåtgärd föreslå regeringen att bestämma den kommande mandatperioden för ledamöter i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder till sex månader, dvs. tiden 1 juli - 31 december 1986. Jag räknar därvid med att - med ett fåtal undanlag — nuvarande ledamöter och suppleanter kommer all utses för denna övergångsperiod och att del därmed inte krävs några särskilda utbildningsinsatser m. m. Som en konsekvens av denna förskjutning bör den första mandatperioden för de nya socialförsäkringsnämnderna därmed omfatta fiden Ijanuari 1987 - 30 juni 1989.

När del gäller kostnaderna för och finansieringen av den nya förtroendemannaorganisalionen anser jag att de föreslagna ändringarna kan genomföras inom ramen för nuvarande resurser för administrationen av den allmänna försäkringen. Liksom utredningen har jag beräknat atl kostnaderna för den nya organisationen motsvarar kostnaderna för de nuvarande pensionsdelegafionerna och försäkringsnämnderna. Jag har då beräknat kostnaderna för socialförsäkringsnämnderna efter samma modell som använts för nuvarande pensionsdelegationer.

De ärenden som skall avgöras av socialförsäkringsnämnderna är främst sådana som tidigare avgjordes i pensionsdelegationerna. Även om många av de personer som nu är ledamöter i delegationerna kommer alt utses till ledamöter i socialförsäkringsnämnderna kommer insatser all behövas för information och utbildning. Den utbildning som bmkar genomföras i samband med nya mandatperioder behöver anpassas efler de nya förhållandena. Flera remissinstanser har också påpekat behovet av ökade resurser för information och utbildning av de förtroendevalda. Den utbildning och informafion som erfordras bör kunna ulföras på likartat sätt som nu sker både vid starten av en ny mandatperiod och under mandatperioden i övrigt. Detta bör enligt min mening också kunna ske inom ramen för de resurser för information och utbildning som jag har nämnt tidigare.

De sammanlagda kostnaderna för förtroendemannamedverkan såvitt
avser försäkringskassorna kan således beräknas bli oförändrade. 39

För försäkringsdomstolarna innebär förslaget om att socialförsäkringsnämndernas beslut inte skall omprövas av nämnderna en ökning av arbetsbelastningen.

I likhet med utredningen räknar jag med att måltillslrömningen till försäkringsrätterna när den nya ordningen är genomförd kommer atl öka med ca 2000 mål per år. Sedan år 1982 då omprövningsförfarandel utvidgades hos försäkringskassorna har antalet inkomna mål till försäkringsrätterna minskal kraftigt och kan numera beräknas lill ca 7500 per år. Då rätternas målavverkning f. n. uppgår till ca 9500 mål för år räknat bör mälökningen, när den nya ordningen är genomförd, ligga inom ramen för rättemas kapacitet.

F. n. skall nämndemän ingå i försäkringsrätt vid prövning av besvär över beslut av pensionsdelegalion eller försäkringsnämnd. Motsvarande regler föreslås gälla vid prövning av besvär över beslul av socialförsäkrings-nämnd. Detta innebär en viss ökning av andelen mål som skall prövas med nämndemän.

I försäkringsöverdomslolen styrs måltillströmningen av försäkringsrätternas målavverkning jämte besvärsfrekvensen. Med denna utgångspunkt bör man f. n. kunna räkna med en årlig måltillslrömning till överdomstolen av ca 2 300 mål. Avverkningskapacilelen kan f. n. beräknas lill ca 2400 mål per år. Eftersom del årliga antalet avverkade mål hos försäkringsrätterna med den nya besvärsordningen kan förväntas bli i stort sett samma som idag räknar jag med all måltillströmningen i försäkringsöverdomslolen jämfört med dagslägel inte kommer alt väsentligt ändras av mitt förslag.

Prop. 1985/86:73

Försäkringsdomstolskommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Kommittén förordar dessutom som huvudregel ett krav pä nolarie-merilering.

Skälen för mitt förslag: Enligt huvudregeln i 5 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar skall yrkesdornarna i försäkringsrätterna, försäkringsrältsråd och försäkringsrätlsassessorer, vara lagfarna.Delta innebär atl domarna skall ha genomgått juristutbildning och avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen. Om det föreligger särskilda skäl får dock den som har god kännedom om socialförsäkringslagstiftningen utses till försäkringsrältsråd eller försäkringsrällsassessor, faslän han inte är lagfaren.

Regleringen infördes år 1979 i samband med försäkringsrätternas tillkomst (prop. 1977/78: 20, SfU 15, rskr 113). Undantagsbestämmelsen motiverades främst med alt det särskilt under uppbyggnadsskedet för den nya försäkringsrätlsorganisafionen fanns behov av att till försäkringsrätterna kunna knyta personer som saknade juridisk utbildning men hade mångårig och väl vitsordad tjänstgöring i l.ex. försäkringskassa. Det bedömdes vid denna fidpunkt också vara av värde att efter uppbyggnadsperioden ha en

möjlighet all undanlagsvis rekrytera domare med erfarenhet av handlägg- Prop. 1985/86: 73 ningen i första instans eller hos riksförsäkringsverket oavsett att de inte hade juridisk utbildning.

Försäkringsdomstolskommittén har konstaterat att icke jurister sällan har sökt Ijänst som domare eller föredragande i försäkringsrätterna. Tillgången på sökande jurister, också med nolariemeritering, har varit god. Enligt kommittén har del från denna synpunkt inte förelegat någol behov av undanlagsregeln beträffande juristkompetensen. Undantagsregeln har i stället den nackdelen alt den ger ett felaktigt intryck av att juristkompetens på de dömande befattningarna inte är lika angelägen i försäkringsrätterna som i andra domstolar. På sikt kan undantaget enligt kommittén få en negativ effekt på rekryteringen i stället för den positiva som har varit avsedd.

Undantagsregeln har enligt vad som upplysts utnyttjats i ringa omfattning. Försäkringsrältsråden är f. n. 38 lill antalet och endast en av dem är ej lagfaren. Vad gäller försäkringsrätlsassessorerna är det fyra som inte är lagfarna av totalt 46. Samtliga fem icke lagfarna har påbörjat sin tjänstgöring i försäkringsrätt i samband med rätternas tillkomst eller under de närmaste två åren därefter. Det kan också nämnas all alla föredragandena är lagfarna. Inte någon som inte hafl jurislkompetens har anställts som domare eller föredragande under de senaste fem åren. Del finns däremot inte så få domare och föredragande som saknar nolariemeritering.

Enligt min mening finns del anledning att beakta vad försäkringsdomstolskommittén anfört om de nackdelar som undantagsregeln för med sig. Framför alll framstår del i nuläget som betydelsefullt att på olika sätt stödja försäkringsrätternas utveckling. Dessa domstolar har ett viktigt verksamhetsområde och deras avgöranden betyder mycket ekonomiskt och socialt för många försäkrade. Det är angeläget atl försäkringsdom-stolsorganisationen genomgående blir erkänd som en fullgod del av landels domstolsväsende. Detta talar för alt man inte onödigtvis har regler för t. ex. behörighet till domartjänsler som skiljer sig frän motsvarande regler inom domstolsväsendet i övrigt. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla atl de som erhållit domartjänsler i försäkringsrätterna ulan all vara lagfarna med skicklighet klarat sina uppgifter och gjort en god insats.

Min slutsats blir atl del inte längre finns tillräckliga skäl all behålla undantaget som i vissa fall medger att en icke lagfaren person utses till yrkesdomare i försäkringsrätt. Jag förordar därför att undantaget upphävs. Genom en övergångsregel bör tillses atl förslagel inte får negativa återverkningar på befordringsmöjligheterna för icke lagfarna domare som utsetts enligt nu gällande behörighetsregler. Som en naturlig följd av ett generellt krav på lagfarenhet hos domare bör gälla ett motsvarande krav också på den som erhåller tjänsl som föredragande. Det ankommer på regeringen att besluta om den ändring i delta hänseende som behövs i förordningen (1978:633) med försäkringsrältsinslmkfion.

3 Upprättade lagförslag Prop. 1985/86:73

I enlighet med vad jag anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg fill folkpension,

4. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

5. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

6. lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbelsskadeförsäkring,

7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

8. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomslolar,

9. lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendel under krig och krigsfara.

Lagförslaget under 8 gäller i och för sig en fråga - behörighetsvillkor för domartjänsl - som lagrådet bör få yttra sig över. Jag anser dock atl lagförslaget är av så enkel beskaffenhet atl lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

18 kap.

6§

Ändringarna i första styckel ger uttryck för att försäkringskassornas pensionsdelegationer och försäkringsnämnder ersätts med nya beslutsorgan -socialförsäkringsnämnder. Del skall i varje försäkringskassa finnas en eller flera socialförsäkringsnämnder. Regeringen bestämmer det totala antalet nämnder som skall finnas i riket. Den närmare fördelningen av nämnderna på kassorna ankommer det på riksförsäkringsverket atl besluta om. Som framgår av den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.8) bör verket också besluta om nämndernas geografiska verksamhetsområden inom varje kassaområde. Detta fömtsälts vanligen ske så atl verket besiämmer vilka kommuner eller delar av kommuner som skall höra fill varje nämnd. Ändringarna i andra stycket är av språklig karaktär.

9 §

Av skäl som anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) bör inte
uppställas krav på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i
försäkringskassomas styrelser eller socialförsäkringsnämnder. I stället bör
det kravet uppställas atl ledamöterna och suppleanterna skall ha rösträtt
vid val av kommunfullmäktige. Vem som har sådan rösträtt anges i 2 kap. 42

3 § kommunallagen (1977: 179). Bl. a. får denne inte vara underårig eller Prop. 1985/86:73

omyndigförklarad. Med hänsyn till detta villkor finns inte längre anledning

alt i paragrafen ange atl uppdraget inte fär innehas av den som är omyndig.

Beträffande suppleanter finns en hänvisning i 26 § till vad som gäller för

ledamöter.

20 §

Första stycket anger hur socialförsäkringsnämnden skall vara sammansatt. Nämnden skall beslå av sju ledamöter. Vidare anges vilka organ som skall utse ledamöterna. Regeringen utser ordföranden. Ordföranden i kassans styrelse skall enligt nu gällande bestämmelser även vara ordförande i en pensionsdelegation. Någon motsvarande skyldighet skall inte gälla i fråga om socialförsäkringsnämnden. Även om någol krav inte ställs på all uppgifterna förenas är en sådan kombination önskvärd för atl ge ordföranden i kassastyrelsen direkt erfarenhet av enskilda försäkringsärenden.

Riksförsäkringsverket utser tre ledamöter efter förslag av partsorganisa-fioner på arbetsmarknaden. Förslagen bör komma från de centrala partsor-ganisalionerna. Del bör ankomma på verket all bestämma vilka partsorganisationer som skall ges fillfälle atl föreslå ledamöter. Verket bör utse en ledamot från arbetsgivarsidan och två ledamöter från arbetstagarsidan. Landstinget eller, när del gäller landslingsfri kommun, kommunfullmäk-fige väljer de återstående tre ledamöterna.

Socialförsäkringsnämnden bör som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) ha en så bred och allsidig representation som möjligt från det egna försäkringskasseområdet. De personer som i första hand bör komma ifråga är de som är bosalla inom nämndens område.

Paragrafens andra stycke har ändrats på grund av alt läkarledamöler eller suppleanter för sådana ledamöter inte skall ingå i socialförsäkringsnämnden. Vidare har paragrafen ändrats för alt ange alt riksförsäkringsverket skall utse även suppleanter efter förslag av parlsorganisalioner på arbetsmarknaden.

Ändringen i tredje stycket är en följd av alt socialförsäkringsnämnden ersätter pensionsdelegalionen.

21 §

Paragrafen inleds med två nya stycken.

I det första styckel anges vilka frågor enligt AFL som alllid skall avgöras av socialförsäkringsnämnden. Dessa frågor avgörs enligt gällande bestämmelser i 20 § av pensionsdelegation.

Frågor om återkrav enligt 20 kap. 4 § i ärenden om förtidspension, handikappersättning och vårdbidrag prövas i regel inte av pensionsdelegation utan på tjänstemannanivå. Motsvarande bör gälla beträffande de ärenden som socialförsäkringsnämnden skall avgöra. Frågor om återkrav kan dock genom begäran om omprövning av tjänslemannabeslul komma upp fill prövning i nämnden (se härom under 20 kap. 10 §).

Varje socialförsäkringsnämnd bör besluta i alla de typer av ärenden som 43

skall avgöras av nämnden. Det bör undvikas alt sådan specialisering av Prop. 1985/86:73 nämndema sker alt vissa nämnder enbart avgör någon eller några av ärendelyperna. Sädana förhållanden kan dock uppstå all avsteg från denna princip måsle godtas. Eftersom specialisering inte bör förekomma annat än i undanlagsfall bör del ankomma på riksförsäkringsverket som central förvaltningsmyndighet all besluta i sädana frågor.

Paragrafens andra stycke innehåller en upplysning om all socialförsäkringsnämnden avgör även frågor om. rätt fill förmåner enligt vad som föreskrivs i andra författningar.

Tredje styckel innehåller föreskrifter om beslutförhet i socialförsäkringsnämnden. Nämnden skall liksom pensionsdelegationen vara beslulför då minst fyra ledamöter är närvarande.

Fösäkringskassans direktör har enligt den nu gällande lydelsen av första stycket rätt alt delta i pensionsdelegalionens sammanträden men inte i dess beslul. Motsvarande närvarorätt för kassans direktör bör gälla i socialförsäkringsnämnden. Detta tillgodoses genom hänvisningen i ijärde styckel lill 10 §. Vidare medför socialförsäkringsnämndens sammansättning att del inte finns anledning all föreskriva all en företrädare för länsarbetsnämnden skall ha rätt all delta i dess sammanträden. Däremot är del inget som hindrar all socialförsäkringsnämnden beslutar alt sådan person får närvara vid sammanträden.

I fjärde stycket anges all vad som i övrigt föreskrivs i 8—10 §§ med avseende på styrelse skall ha motsvarande lillämpning med avseende på socialförsäkringsnämnd. Denna hänvisning gäller f. n. för pensionsdelegalion. I 8 § finns föreskrifter om mandatlid för styrelseledamot, om skiljande från uppdraget och om ledamots avgång i förtid. Mandattiden är, om inte regeringen föreskriver annat, tre år räknat fr. o. m. den 1 juli året efter del år då val i hela riket fill landsting och kommunfullmäktige har ägt rum. Genom hänvisningen till 8 § kommer dessa bestämmelser om mandattid m. m. all gälla för ledamöterna i socialförsäkringsnämnden.

Som redovisats under 9 § ersätts kravet på svenskt medborgarskap för ledamot och suppleant i styrelsen med etl krav på rösträtt vid val av kommunfullmäktige. Genom hänvisningen till 9 § kommer samma behörighetsvillkor all gälla också för ledamot i socialförsäkringsnämnden.

I 10 § finns bestämmelser om kallelse lill styrelsens sammanträden och rätt för bl. a. suppleanter all närvara vid sådana sammanträden. Vidare finns där bestämmelser om vem som skall föra ordet vid förfall för ordföranden och vice ordföranden saml om omröstning, prolokollföring och anteckning av skiljaktig mening. Hänvisningen i 21 § lill 10 § innebär således all dessa regler, som nu gäller för pensionsdelegafion, kommer atl gälla för socialförsäkringsnämnden. Som tidigare nämnts innebär hänvisningen också att försäkringskassans direktör har rätt att delta i nämndens sammanträden.

22 §

I pensionsdelegation är del föredraganden för pensionsärenden som skall

sköta föredragningen. Denna begränsning fill viss tjänsteman föresläs slo- 44

pad och det anges i stället all ärende skall avgöras i socialförsäkringnämn- Prop. 1985/86:73 den efter föredragning av tjänsteman hos försäkringskassan.

Andra och tredje styckena innehåller besiämmelser som motsvarar dem som gäller f. n. om rätt all höra någon som antas kunna lämna upplysningar av betydelse och om rätt för den som saken rör all bli munfiigen hörd om han begär det. Med stöd härav kan nämnden höra bl. a. medicinsk expertis för att komplettera den medicinska utredningen.

23 och 24 §§

Paragraferna gäller de nuvarande försäkringsnämnderna och föreslås upphävda.

25 §

Första styckel i nu gällande lydelse innebär alt regeringen fastställer arvode och annan ersättning fill ledamot av bl. a. pensionsdelegafion. Motsvarande föreslås gälla beträffande ersättning till ledamot av socialförsäkringsnämnd. I andra och tredje styckena har gjorts redaktionella ändringar.

26 §

Denna paragraf har ändrats fill följd av alt pensionsdelegationen och försäkringsnämnden ersätts med en socialförsäkringsnämnd. Paragrafen innebär bl. a. att samma behörighetsvillkor som i fråga om ledamot kommer att gälla för suppleant i socialförsäkringsnämnden (se under 9 §).

20 kap.

la §

I denna paragraf har gjorts följdändringar bl. a. med hänsyn lill den föreslagna lydelsen av 18 kap. 22 § första stycket.

10 §

Paragrafens regler om omprövningsförfarandet har enligt vad som anförs i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) begränsats till att avse fall då försäkringskassans beslul har fattals på tjänstemannanivå. Socialförsäkringsnämnderna skall inte ompröva sina egna beslul. Den som är missnöjd med ett nämndbeslut får överklaga direkt till försäkringsrätten enligt 11 §. Omprövning av tjänstemannabeslut skall som hittills kunna ske på begäran av en enskild som beslutet angår. Omprövningen skall emellertid göras av socialförsäkringsnämnd om beslutet gäller fråga som avses i 3 kap. 7 eller 8 § (sjukpenning), 9 § (havandeskapspenning) eller 17 § (indragning eller nedsättning av sjukpenning eller havandeskapspenning i vissa fall) eller 20

kap. 3 § (indragning eller nedsättning av förmån i vissa fall) eller 4 §

45 (skyldighet att återbetala ersättning). Om ett beslul gäller mer än en fråga

innebär bestämmelsen att hela beslutet skall omprövas i nämnd så snart Prop. 1985/86:73 som någon av frågorna är sådan som avses i de uppräknade paragraferna. 14 kap. 18 § AFL i lagrummets lydelse fr. o. m. den 1 januari 1986 saml i olika författningar vid sidan av AFL finns hänvisningar som anger all någon eller några av de här berörda paragraferna i 3 och 20 kap. skall lillämpas även på den förmån som hänvisningen avser. En sådan hänvisning i förening med 20 kap. 10 § i nu föreslagen lydelse eller hänvisning i annan författning än AFL lill delta lagrum innebär alt omprövning av tjänslemannabeslul i resp. fråga skall ske i socialförsäkringsnämnd. Som exempel kan nämnas alt tjänslemannabeslul att dra in eller nedsätta föräld-rapenningförmäner med lillämpning av 3 kap. 17 § skall omprövas i socialförsäkringsnämnd. Motsvarande gäller beträffande fråga om indragning eller nedsättning av arbelsskadersältning eller om skyldighet att återbetala sådan ersättning (6 kap. 7 § och 8 kap. 12 § LAF). Etl annat exempel är indragning eller nedsättning av förmån eller skyldighet att återbetala förmån enligt lagen (1956:293) om ersättning ål smittbärare (9 § första stycket i den lagen). Beslul av tjänsteman beträffande sjukpenning från den frivilliga sjukpenningförsäkringen behandlas i samma ordning som sjukpenning från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen - 10 § förordningen (1985:733) om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Vem eller vilka av tjänstemännen inom kassan som annars skall fatta beslul i anledning av begäran om omprövning är inte en fråga som behöver regleras i lag. Föreskrifter av riksförsäkringsverket bör vara styrande på denna punkt.

Om en enskild vill ha omprövning av ett beslut skall begäran härom enligt 20 kap. 13 § ha kommit in lill försäkringskassan inom tvä månader från den dag då han fick del av beslutet. Under denna tid kan, i fall av kvalificerade felaktigheter, ändring ske av beslutet med stöd av 20 kap. 10 a §. En sådan ändring kan ha sill upphov i atl den försäkrade har påtalat all beslutet innehåller en oriktighet eller alt kassan själv har uppläckt atl så är fallet. Om en begäran om omprövning kommer in till kassan efler det att ändring sketl enligt 20 kap. 10 a § råder f. n. på vissa håll tveksamhet om hur denna begäran skall behandlas. Skälet fill tvekan lär vara att ett beslul som har meddelats med stöd av 10 a § inte fär omprövas enligt 10 §; rättsmedlet är här besvär till försäkringsrätten. Bestämmelserna har i vissa fall tolkats så att en sådan begäran om omprövning skall ses som en besvärsinlaga med påföljd att handlingarna i ärendet har översänts till försäkringsrätten. Någon ny fullständig sakprövning av ursprungsbeslulet har då inte kommit till stånd. Detta problem har uppmärksammals i en skrivelse den 25 oktober 1984 från riksförsäkringsverket lill regeringen om besvärsordningen inom socialförsäkringen.

Jag är för egen del inte f. n. beredd alt föreslå någon lagändring i här
aktuellt avseende. Emellertid finns anledning all framhålla det angelägna i
alt de tillämpande organen så långt möjligt bevakar alt den försäkrade inte
går miste om något tillfälle alt få till stånd en fullständig omprövning i sak
när sådan begärts enligt 20 kap. 10 S. Har l.ex. den försäkrade inom två
månader efter delgivningen av ursprungsbeslutet begärt omprövning av
detta, trots alt beslutet har ändrats med stöd av 20 kap. 10 a §, bör kassan 46

rimligen inte vara förhindrad att ompröva ursprungsbeslulet i de delar Prop. 1985/86:73 ändringsbeslutet inneburit atl klagandens lalan inte bifallils. Om det uppstår oklarhet om vilket beslut en försäkrad är missnöjd med bör regelmässigt etl klargörande kunna erhållas genom kontakt med den försäkrade.

10 a §

I paragrafen har redaktionella jämkningar gjorts med anledning av alt möjligheten fill omprövning enligt 10 § har begränsats till all gälla beslul av tjänsteman. Ändringsförfarandel enligt 10 a §, som avser fall då beslut har blivit oriktigt av vissa lätt konslaterbara orsaker, skall kunna utnyttjas oavsett om det är fråga om felaktigt nämndbeslut eller tjänslemannabeslul.

11 §

Ändringen i denna paragraf innebär att beslut som har fattats i socialförsäkringsnämnden överklagas direkt till försäkringsrätten. Någon omprövning enligt 10 § skall inte ske av nämndens egna beslut. Skälen för de ändrade reglerna om överklagande av förtroendevaldas beslul återfinns i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Vid besvär över ett beslut av socialförsäkringsnämnden kan sädana omständigheter framkomma all prövning av ärendet bör ske enligt 20 kap. 10 a §. Som framgår av den allmänna motiveringen avses alt en chefstjänsteman hos försäkringskassan skall göra bedömningen av om prövning av nämndbeslut bör komma till stånd med stöd av delta lagmm.

Det är viktigt atl ett klagomål över ett beslut av socialförsäkringsnämnden blir anhängiggjort hos försäkringsrätten så snart som möjligt. Försäkringskassans granskning av besvärsskrivelsen måsle därför ske ulan dröjsmål. Leder denna granskning till all någon prövning med stöd av 20 kap. 10 a § inte skall ske bör handlingarna i ärendet omgående skickas lill försäkringsrätten. Om granskningen leder till alt sådan prövning skall ske bör ärendet ändå snarast anhängiggöras i försäkringsrätten. Detta bör ske genom all besvärsskrivelsen skickas dit.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som angetts i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.9) skall den nya förtroendemannaorganisalionen träda i kraft den 1 januari 1987 och de ändrade reglerna för omprövning av beslut den 1 januari 1988. Detta regleras i punkt 1.

I punkt 2 berörs den situationen atl den försäkrade har begärt omprövning av ett beslul, som har meddelats av pensionsdelegalion eller försäkringsnämnd före den 1 januari 1987, men omprövningen inte har hunnit slutföras före denna dag. För sådant fall skall omprövningen i stället göras av socialförsäkringsnämnd. Samma blir förhållandel om begäran om omprövning görs först efter den 1 januari 1987.

Enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) skall socialförsäkrings
nämnderna inte göra omprövning enligt 20 kap. 10 § av beslut som de 47

själva har fattat. Är den försäkrade missnöjd med ett nämndbeslut och vill Prop. 1985/86:73 ha det omprövat i sak får han besvära sig hos försäkringsrätt. Denna ändrade ordning för omprövning av nämndbeslut träder dock i kraft ett år senare än reformen i övrigt, dvs. den 1 januari 1988. Delta innebär atl de hittills gällande omprövningsreglerna i 20 kap. 10 och 11 §§ måsle lillämpas även beträffande beslul som socialförsäkringsnämnd fattar under år 1987. Punkt 3 i övergångsbestämmelserna innebär atl alla beslut av socialförsäkringsnämnd, som meddelas under år 1987 och beträffande vilka omprövning begärs i vederbörlig ordning, skall omprövas av nämnden enligt nu gällande lydelse av 20 kap. 10 och 11 §§. En sådan omprövning kan därmed komma atl ske efler ulgången av år 1987 i en del fall. Först med avseende på beslut som socialförsäkringsnämnd meddelar fr. o. m. år 1988 får den nya ordningen för omprövningsförfarandel genomslag.

Fr. o. m. år 1988 skall omprövning enligt 20 kap. 10 § av särskilt angivna typer av tjänslemannabeslul ske av socialförsäkringsnämnd. Delta gäller även tjänslemannabeslul av angivna slag som har meddelats men ej hunnit omprövas före ulgången av år 1987.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 383) angående
införande av lagen om allmän försäkring

32 §

Paragrafen har ändrats med anledning av atl försäkringsnämnderna föreslås avskaffade. Frågor om änkepension enligt paragrafen avgörs f. n. av försäkringsnämndens ordförande. Dessa frågor kommer i stället all prövas av tjänsteman vid den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven (jfr. allmänna mofiveringen, avsnitt 2.5). Paragrafen har vidare ändrats med anledning av all bidrag som avses i 15 eller 19 § inte längre förekommer.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

10 §

De olika frågor enligt denna lag som skall prövas av socialförsäkringsnämnden har inte angetts genom någon uppräkning i lagtexten. Enligt paragrafens nya lydelse ankommer del på regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket alt föreskriva vilka frågor som skall prövas av nämnden. Det framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5 och 2.7) vilka frågor socialförsäkringsnämnden fömtsälts komma all pröva.

Enligt de nu gällande bestämmelserna får försäkrihgsnämnden inte prö
va frågor om inverkan på förmånerna av sådana inkomster som avses i 6 §
andra stycket (tilläggspension eller motsvarande utländsk ersättning, stat
lig eller kommunal personalpension, delpension eller arbelsskadeersätt-
ning eller motsvarande ersättning). Motsvarande bör gälla för socialförsäk
ringsnämnden. Någon anledning all behålla en sådan föreskrift i lag finns 48

inte med den ordning för bestämmande av beslulskompelensen som här Prop. 1985/86:73 förordats. Det fömtsälts att kompletterande föreskrifter utformas så all prövning av frågor om inverkan på förmånerna av sådana inkomster som avses i 6 § andra slyckel inte skall ske i nämnden. I sådana fall där nämnden fattat gmndbeslut i fråga om hustrulillägg eller kommunall bostadstillägg bör det anförtros tjänstemän alt fatta även andra följdbeslut än som avses i 6 § andra styckel om förhållandena i övrigt inte har ändrats. Även i detta avseende behövs kompletterande föreskrifter.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

22 §

Ändringen i första styckel innebär all ärende enligt 18 § - dvs. ärende om eftergift av återkrav för utgivet bidragsförskott - skall i försäkringskassan avgöras av socialförsäkringsnämnd. Skälen för detta framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5). Vidare har etl nytt andra stycke införts enligt vilket omprövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighel enligt 13 § skall göras av socialförsäkringsnämnden. Skälen lill all omprövning av dessa beslul skall göras i nämnd har närmare angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Det nuvarande andra stycket har blivit paragrafens tredje stycke.

Beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna kan hänvisas lill vad som anförts i sådant avseende vid förslaget under 4.1 punkterna 1 och 3.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring

17 §

I paragrafens nya lydelse anges i vilka fall ärende om delpension skall avgöras av socialförsäkringsnämnd. De fall som anges är att sökanden efter arbetslidsminskningen inte förvärvsarbetar enbart som anställd eller alt ärendet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet. Övriga ärenden undantas således från prövning av förtroendevalda oavsett om det gäller bifalls- eller avslagsbeslut.

Ärenden som inte kan anses vara av vidlyftig eller svår beskaffenhet är bl. a. sådana ärenden som anges i andra slyckel i den nuvarande lydelsen. Vidare bör till denna gmpp kunna räknas ärenden där sökanden inte får något inkomstbortfall vid arbetslidsminskningen eller ansöker om förhöjd delpension vid retroaktivt verkande löneavtal, då avtalet inte omfattar dagen för arbelsfidsminskningen. Ärenden där den som uppbär delpension anmäler atl han ändrat sin arbetstid i sådan grad atl han inte längre är berättigad lill delpension eller slutar sitt förvärvsarbete och uppger all han inte är arbetssökande utgör också exempel på ärenden som inte kan anses vara av vidlyftig eller svår beskaffenhet.

När en pensionsdelegation avgör ett delpensionsärende skall enligt para- 49

4 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 73

grafens nuvarande tredje stycke i stället för tvä av riksförsäkringsverkets Prop. 1985/86; 73 utsedda läkare ingå två av arbetsmarknadsstyrelsen utsedda ledamöter. Någon motsvarande regel finns inte för socialförsäkringsnämnden av skäl som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Tredje stycket har därför utgått.

20 §

Ändringen av denna paragraf föranleds av atl omprövning av beslul i fråga om återbetalningsskyldighel enligt 19 § skall göras av socialförsäkringsnämnd.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Hänvisning görs lill vad som anförts i detta avseende vid förslagel under 4.1.

4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring

8 kap.

4 §

Ändringen av denna paragraf föranleds av att pensionsdelegationen ersätts med en socialförsäkringsnämnd.

Vad som sägs i denna paragraf innebär bl. a. all rätten lill sjukpenning med anledning av arbetsskada till följd av annat än olycksfall skall avgöras av socialförsäkringsnämnd. Fråga om rätt lill sjukpenning med anledning av olycksfall i arbetet prövas på tjänstemannanivå. Del nya stycket i paragrafen innebär att omprövning av sådant beslut skall göras av socialförsäkringsnämnd.

Beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som anförts vid förslagel under 4.1.

4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om
allmänna barnbidrag

15 §

Ändring av denna paragraf föranleds av atl omprövning av beslut i fråga om återbelalningsskyldighet enligt 12 § skall ske i socialförsäkringsnämnden.

4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar

5 §

Ändringen i paragrafen innebär att endast den som är lagfaren skall kunna utses till försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessor. Skälen härför har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10).

7 och 9 §§ Prop. 1985/86:73

Ändringarna är en följd av all pensionsdelegafionerna och försäkrings-nämnderna i försäkringskassorna ersätts av socialförsäkringsnämnder.

Övergångsbestämmelsen

För den som vid ikraftträdandet den 1 januari 1987 redan har en domartjänsl i försäkringsrätt men som saknar juris kandidalexemen eller juristexamen bör ändringen i 5 § andra stycket inte få någon återverkan vare sig när del gäller den innehavda tjänsten eller framlida tillsättningar av domartjänster i försäkringsrätt. En övergångsregel med denna innebörd är därför behövlig.

4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara

7 §

Ändringen i paragrafen är en följd av att pensionsddegalionerna och försäkringsnämnderna ersätts av socialförsäkringsnämnder.

5 Hemställan

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen atl anta lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilagal Prop. 1985/86:73

Sammanfattning av utredningens förslag i betänkandet (SOU 1985: 21) Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna

Utredningens huvuduppgift har varit att se över och komma med förslag för alt anpassa förtroendemännens medverkan i försäkringsadministra-fionen till de förändringar som skell inom verksamhetsområdet. Till grund för utredningens överväganden har legat bl. a. vad som sägs i direktiven om att förändringar av de förtroendevaldas medverkan skall kunna genomföras inom nuvarande kostnadsramar och atl utredningen särskilt skall överväga möjligheterna atl ersätta nuvarande försäkringsnämnder med etl mindre antal beslutsorgan.

Ett motiv för förtroendevaldas medverkan i ledningen och i besluten inom försäkringskassorna är all man kan utnyttja de förtroendevaldas praktiska erfarenheter och kunskaper från olika områden som komplement lill tjänstemännens kunskaper om försäkringens regler m. m. De förtroendevaldas kunskaper beträffande specifika lokala eller regionala förhållanden är också av värde vid bedömningen av enskilda ärenden. Ett ytterligare motiv för förtroendevaldas medverkan i besluten är att öka allmänhelens insyn i verksamheten och beslutsprocessen.

Försäkringskassorna svarar för större delen av samhällets ekonomiska trygghets- och stödåtgärder för medborgarna. Utredningen anser därför all det är viktigt atl verksamheten fär en bred förankring genom atl förtroendevalda har inflytande på försäkringskassornas verksamhet och besluten i enskilda ersältningsärenden. Med hänsyn till mängden av beslut hos försäkringskassorna är det dock nödvändigt att koncentera de förtroendevaldas medverkan till ärendetyper där deras medverkan har den största betydelsen.

Utredningen har gått igenom samtliga ärendelyper inom socialförsäkringslagstiftningen. Vid denna genomgång har utredningen strävat efter att få fram vilka typer av ärenden som är av sådan karaktär, alt del är önskvärt att besluten fallas av förtroendevalda.

De förtroendevalda bör - enligt utredningens mening - falla beslul i ärenden där beslutet har stor betydelse för den försäkrade från Irygghels-och försörjningssynpunkt och samtidigt inrymmer betydande inslag av skälighetsbedömningar. Förtroendemän, som fått kontinuerlig, gmndläggande information om gällande lagstiftning och praxis och som har olika bakgmnd, kunskaper och erfarenhet från samhälle, arbetsliv och/eller hemarbete, bildar en grupp som är väl skickad atl fatta beslut i sådana typer av ärenden. Styrkan i förtroendemannabeslut ligger i att gruppens samlade kunnande och erfarenheter las tillvara i ärendebedömningen.

Förtroendevalda skall fatta beslul i för de försäkrade vikfiga ärenden.
De försäkrade har därför rätt att kräva all de förtroendevalda skall ha vilja,
förmåga och tid nog för alt sätta sig in i deras situation. För att förtroende- 52

männen skall ha en möjlighet alt sälla sig in i ärendena måste antalet Prop. 1985/86:73 ärenden per sammanträde anpassas så alt det finns lid dels för inläsning av det underlag, som skall ligga till grund för beslutet, dels för nödvändiga och meningsfulla diskussioner under sammanträdet. De förtroendevalda har ansvar för atl ärendet bhr allsidigt belyst och atl gruppens samlade kunskaper, insikter och erfarenheter las tillvara.

Utredningen anser atl förtroendevalda skall avgöra sådana typer av ärenden, där beslutet har betydande inslag av skälighetsbedömning och där utgången har stor betydelse för den försäkrade från trygghels- och försöijningssynpunkt.

Utifrån dessa utgångspunkter kommer utredningen med förslag om en ny förtroendemannaorganisation.

Utredningen föreslår all de nuvarande pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna ersätts med enhefiiga förtroendemannaorgan - socialförsäkringsnämnder.

Utredningen föreslår därvid alt följande typer av ärenden som f.n. beslutas av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd även i fortsättningen skall avgöras av förtroendevalda o förtidspension och sjukbidrag fill försäkrad under 60 år o handikappersättning o vårdbidrag

o vissa delpensionsärenden

o ärenden angående arbetssjukdom och egenlivränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring o ärenden angående sjukdom och egenlivränta enligt lagen om statligt

personskadeskydd o inkomstprövade förmåner, i följande fall

- rätt lill hustmfillägg på särskilda skäl

- rätt till inkomstprövad förmån när försäkrad åberopat oriktig uppgift eller underlåtit atl anmäla ändring av förhållanden som kunnat påverka rätten till och storleken av förmånen

- beräkning av avhänt kapital

-rätt atl överskrida del i kommunens grunder angivna maximala bostadstillägget

- fördelning av bostadskostnad mellan försäkrad och annan person med
vilken den försäkrade sammanbor, på annat sätt än genom lika fördel
ning mellan de sammanboende

-beräkning av årsinkomst för försäkrad som bmkar eget jordbruk, driver rörelse eller har flerfamiljsfaslighel.

Vidare föreslår utredningen all ärenden angående eftergift av återkrav mot den underhållsskyldige för utgivet bidragsförskott, som f. n. beslutas av tjänstemän i fortsättningen skall avgöras av förtroendevalda.

Följande lyper av beslul, som f.n. prövas av förtroendemän, skall i fortsättningen prövas av tjänstemän

o förtidspension och sjukbidrag fill försäkrad som fyllt 60 år O inkomstprövade förmåner i följande fall

- ärenden i vilka försäkringsnämndeiis ordförande i dag fattar beslul

- likställande av gift pensionsberättigad med ogift sådan och det omvän- 53 da förhållandet

5 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 73

-rätt till inkomstprövad förmån vid bosättning utomlands Prop. 1985/86: 73

- beräkning av årsinkomst för förfluten tid, då försäkringskassan beslutat om återkrav

- beräkning av årsinkomst för försäkrad som har del i oskiftat dödsbo när behållningen överstiger fyra gånger del vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet och del finns dödsbodelägare utöver efterlevande make

- änkepension enligt äldre lag (övergångsänkor)

Vidare skall socialförsäkringsnämnden i princip ompröva beslul i alla lyper av ärenden inom socialförsäkringsområdet där tjänsteman har avgjort ett ärende och en försäkrad begär omprövning av beslutet. Ärenden där förmånen, som är föremål för prövning, understiger 2 500 kr. skall dock enligt utredningen även i fortsättningen prövas av tjänstemän.

Utredningen föreslår också all socialförsäkringsnämnden skall föra en regelbunden övergripande diskussion om rehabilileringsverksamheten inom sill område.

Det bör enligt utredningen finnas en generell möjlighet för tjänstemän -som har det slutliga ansvaret för beslutet i ett ärende - alt hänskjuta enstaka ärenden av principiell natur lill förtroendevalda för beslul. Denna regel är tänkt för såväl det ursprungliga beslutet som ett eventuellt omprövningsbeslut.

Utredningen anser all socialförsäkringsnämnden inte skall kunna ompröva sina egna beslut. Den som är missnöjd med nämndens beslut får anföra besvär direkt till försäkringsrätt. Socialförsäkringsnämnden bör dock även i fortsättningen kunna ändra egna uppenbart felaktiga beslul (20 kap. 10 a § AFL).

Utredningen beräknar alt totalt ca 150 socialförsäkringsnämnder behöver inrättas. Varje försäkringskassa bör ha sä många socialförsäkringsnämnder, som är lämpligt med hänsyn lill kassans storlek och ärendemängd. Varie nämnd bör ansvara för viss del av en försäkringskassas geografiska område.

En socialförsäkringsnämnd föreslås bestå av sju ledamöter. Ordföranden bör förordnas av regeringen, tre ledamöter bör utses av landstinget - i förekommande fall kommunfullmäkfige - och tre ledamöter utses av riksförsäkringsverket efler förslag av arbetsmarknadens parter. Nämnden bör inom sig utse vice ordförande. För alla ledamöter utom ordföranden bör suppleanter utses. Socialförsäkringsnämnden föreslås bestå av förtroendevalda med erfarenheter och kunskaper från olika områden. Ingen yrkesgrupp skall ges företräde enbart på grund av sina yrkeskunskaper. Den föreslagna nämnden har därför inte läkare som ledamöter enbart i deras egenskap av läkare.

Kostnaden för socialförsäkringsnämnderna beräknas lill ca 30 milj. kr., dvs. i stort sett samma kostnad som för de nuvarande pensionsdelegafionerna och försäkringsnämnderna.

Utredningen föreslår att den nya förtroendemannaorganisalionen införs fr. o. m. den 1 juli 1986.

Bilaga 2 Prop. 1985/86:73

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna (SOU 1985:21)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgells av försäkringsöverdomslolen (FÖD), försäkringsrätten för Norra Sverige (FRN), försäkringsrätten för Mellansverige (FRM), försäkringsrätten för Södra Sverige (FRS), riksförsäkringsverket (RFV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), socialstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), Försäkringskasseförbundet (FKF), Landslingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cenlralorganisafion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Försäkringsanslälldas förbund (FF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och SHIO-Familjeföretagen. Dämtöver har yttrande kommit in från Hallsbergs Arbetarekommun och Malungs kommun.

Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från samfiiga försäkringskassor. Landsorganisafionen i Sverige har bifogat yttrande från Svenska byggnadsarbetareförbundet och Hallsbergs Arbetarekommun har bifogat yttrande från försäkringskassans lokalkontor i Hallsberg.

1 Allmänna synpunkter

Utredningen anser atl de förtroendevalda bör falla beslul i ärenden där
beslutet har stor betydelse för den försäkrade ur trygghets- och försörj
ningssynpunkt och samtidigt inrymmer betydande inslag av skälighetsbe
dömningar. Det stora flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva fill
utredningens allmänna motiv och anser del värdefullt att förtroendemän
medverkar i försäkringskassornas hantering av socialförsäkringsärenden.
FÖD framhåller alt myndighetsutövning i förvaltningen i Sverige i stor
utsträckning är anförtrodd åt förtroendevalda lekmän som utövar sill upp
drag vid sidan om annan huvudsyssdsältning. Del gäller laxeringsförfaran-
del, handläggning av sociala frågor, hälso- och miljöfrågor, byggnadsfrägor
m. m. Det gäller också stora delar av socialförsäkringsfältet. Någon anled
ning atl närmare gå in på motiven för denna sedan länge etablerade ordning
finns det inte enligt FÖD. Del räcker med konstaterande alt systemet -
inte minst när det gäller socialförsäkringsområdet - fungerat myckel väl.
Del har inneburit all allmänheten genom de förtroendevalda fält insyn i
hanterandet av socialförsäkringarna samtidigt som socialförsäkringsad
ministrationen har kunnat tillgodogöra sig lekmännens erfarenheter, kun
skaper och förtrogenhet med lokala och regionala förhållanden. Den ak
tuella diskussionen kring de förtroendevaldas medverkan i försäkringskas
sorna bör därför ta sikte — inte på hur man skall begränsa nuvarande
ordning - ulan på spörsmålet om en vidgad medverkan av lekmän skulle
vara lill gagn för en korrekt lillämpning av socialförsäkringslagstiftningen i
linje med lagstiftarens intentioner. 55

FKF:s principiella inställning är att utredningens förslag, mot bakgrund av de direkfiv man hafl att utgå frän, kan ses som en plattform för en vidareutveckling av förtroendemannainfiytandel i försäkringskassorna. Del är FKF:s uppfattning alt förslaget — trots alt del innebär ett minskat anlal förtroendevalda och därmed ett minskal lokalt förtroendemannainflytande - genom del urval av ärenden som föreslås beslutas av förtroendevalda, tillgodoser etl behov av förnyelse som finns. Även om FKF inte helt delar utredningens uppfattning i alla avseenden, anser FKF all ett genomförande av förslaget (i de delar FKF tillstyrker) är av stor betydelse för socialförsäkringens forisatta utveckling i förtroendefull kontakt mellan medborgare och försäkringskassor.

SACOISR är kritiskt mot utredningens förslag och finner all - om behov av utökat förtroendemannainflytande i beslutsprocessen kan redovisas, vilket inte sketl i detta belänkande — detta i första hand införs i kassasly-relserna och i försäkringsrätterna. SACO/SR finner inte del föreliggande utredningsförslaget vara så underbyggt all en närmare analys av effekterna är särskilt meningsfull.

SAF föreslår fortsatt utredning där man diskuterar mera från principiella utgångspunkter och där man även diskuterar fömtsätlningarna för alt ombilda beslutsorganen så att det bland ledamöterna finns såväl försäkringsexpertis och medicinsk expertis som förtroendemän.

RRV anser all förhållandel mellan försäkringskasseslyrelse och socialförsäkringsnämnd bör framgå tydligare av lagtext och förarbeten. Del bör också närmare anges var ansvaret ligger för en samordning mellan dessa organ. Utredningen föreslår t. ex. atl de förtroendevalda i nämnderna skall delta i regelbundna policydiskussioner beträffande rehabiliteringsarbetet. RRV anser detta tveksamt med hänsyn till atl nämnderna skall besluta i enskilda ärenden, medan kassaslyrelsen, som också har förlroendeman-naställning, skall föra diskussioner om målsättningen för verksamheten o.d. Ansvarsfördelningen måsle också anges klarare mellan socialförsäkringsnämnd och de rehabiliteringsgmpper med företrädare för olika samhällsorgan som finns vid varje försäkringskassa.

FÖD, FRN, FRM, FRS och FKF framhåller att socialförsäkringsnämn- Prop. 1985/86: 73 den bör besluta i ärenden om återbetalningsskyldighel för obehörigen eller med för högt belopp uppburen ersättning. FÖD, FRM och FKF kan tänka sig en lägsta beloppsgräns för dessa ärenden i syfle atl minska antalet beslut.

Även beslut om indragning eller nedsättning av en förmån bör fallas av förtroendevalda anser FRN.

FÖD och FKF anser all likställande av gift pensionsberättigad med ogift sådan och del omvända förhållandet vid bedömning av rätt lill huslmlillägg och kommunalt bostadstillägg bör prövas i socialförsäkringsnämnden. FKF anser alt även rätt lill inkomstprövad förmän vid bosättning utomlands bör avgöras av nämnden. Beräkning av årsinkomst för förfluten tid då försäkringskassan beslutat om återkrav bör också avgöras av nämnden anser FRS.

FÖD anser också atl beslut om olycksfall i arbetet enligt lagen om arbetsskadeförsäkring bör prövas i socialförsäkringsnämnden när frågan redan från början anmälts som både olycksfall och arbelssjukdomsärende.

FKF vill all även beslut om humvida fastställt underhållsbidrag uppenbarligen understiger vad den underhållsskyldige bör erlägga i bidrag skall fattas av socialförsäkringsnämnden.

Ett par remissinstanser har föreslagit begränsningar i utredningens förslag. FRS anser att om man skulle vilja avlasta socialförsäkringsnämnden vissa ärenden kunde övervägas om inte vissa arbetsskadeärenden i fortsättningen borde kunna avgöras av tjänsteman, exempelvis ärenden om hörselskador. Socialstyrelsen avstyrker förslaget atl överföra beslutanderätten i ärenden om eftergift av återkrav till förtroendemän. En överflyttning av beslutsfunktionen skulle enligt styrelsens mening fördröja besluten, vilket skulle vara lill nackdel för den enskilde.

LO delar utredningens principiella uppfattning om fördelning av ärenden mellan tjänstemanna- och förtroendemannabeslut, men anser alt den mer konkreta fördelningen av ärendetyper mellan tjänstemän och förtroendemän i socialförsäkringsnämnderna som utredningen föreslagit måste ses över. LO anser förutom tidigare nämnda tillägg, atl beslul om rehabilile-ringsålgärder i långa sjukfall bör fattas av förtroendemän.

SACOISR har i princip inte något atl erinra mol förslaget men anser att del är tveksamt om socialförsäkringsnämnderna kommer alt besitta erforderlig kompetens för atl kunna besluta i de uppräknade ärendeslagen eftersom sammansättningen av nämndema bygger på atl några läkare inte skall medverka i sin egenskap av medicinskt sakkunniga.

AMS, RRV, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, SAF, SHIO-Familjeföretagen, Hallsbergs Arbetarekommun och Malungs kommun kommenterar inte förslaget i denna del.

3 Förtroendemannamedverkan i omprövningsbeslut

Förslaget all förtroendevalda skall i princip ompröva alla lyper av beslul
där tjänsteman har avgjort ett ärende och en försäkrad begär omprövning
av del tillstyrks av FRN, FRM, FRS, RFV, FKF, LO och FF. 57

FRN vill som ytteriigare skäl till utredningens förslag anföra följande. Prop. 1985/86:73 Den tjänsteman som fattar ett omprövningsbeslut kan genom råd eller anvisningar ha deltagit även i det första beslutet. Vidare finns risken all omprövningen inte blir sä allsidig och objektiv som den skulle ha blivit om den gjorts av etl från tjänstemännen fristående beslutsorgan. Ur den försäkrades synpunkt kan rättssäkerhetsskäl också tala för all omprövningen förs över från tjänstemanna- till förtroendemannaplanel.

FRM är i och för sig positiv lill alt förtroendevalda medverkar i omprövningsförfarandel. Däremot ställer sig försäkringsrätten tveksam lill om denna medverkan bör ske i de former utredningen föreslår. Rätten ifrågasätter om del inte skulle kunna ha fördelar om etl centralt förtroendemannaorgan inom varje försäkringskassa beslutade i just omprövningsärendena. Med hänsyn till den stora mängd frågor av de mest skiftande slag som kan komma upp till bedömande i dessa ärenden kan vidare ifrågasättas om del inte skulle vara värdefullt om förtroendemannaorganet filifördes försäkringsteknisk sakkunskap genom atl någon tjänsteman - gärna en jurist — ingick som ledamot.

RFV tillstyrker förslagen om förtroendemannamedverkan i omprövningsbesluten. Det innebär all tjänslemannabeslul skall omprövas av förtroendevalda, utom i ärenden där värdet av förmånen understiger visst belopp. Beloppsgränsen bör dock enligt RFV kunna sättas någol högre än utredningen föreslår och lämpligen knytas lill basbeloppet. (Den nivå som gäller för försäkringsrätterna fastställdes år 1981.)

FKF menar alt den föreslagna ordningen är av avgörande betydelse för all förslaget skall ses som ett förslag om vidgat förtroendemannainflytande. Förbundet anser dock all man inte fär blunda för alt det föreslagna omprövningsförfarandel leder lill längre handläggningslider och all kassornas personella resurser därför måste anpassas så alt omprövningen inte leder lill väsentlig fördröjning jämfört med nuläget. FKF anser vidare att beloppsgränsen förslagsvis skulle kunna fastställas till 15 % av basbeloppet. FÖD, SACOISR och 5AF avstyrker förslagel.

FÖD anser all förslagel innebär atl utredningen — i fråga om ompröv
ningsärenden - lar avstånd från sina egna utgångspunkter atl förtroende
mannamedverkan bör komma i fräga vid handläggning av ärenden som
innefattar skälighelsavvägningar och som har särskild betydelse för den
försäkrade ur trygghets- och försörjningssynpunkl. Tjänstemannabesluten
omfattar med den fördelning av ärenden som domstolen anslutit sig till i
huvudsak ärenden där tekniska frågor kommer i förgrunden eller där den
aktuella författningstexten inte ger niigol större utrymme för skönsmässiga
bedömningar. Det framstår därför som ett dåligt resursutnyttjande att låta
de förtroendevalda, som torde blir hårt belastade av andra ärenden, även
svara för omprövning av tjänslemannaärendena. Det är bättre all de får
koncentrera sig på de ärendegrupper som de primärt skall handlägga. Till
delta kommer atl man genom den föreslagna ordningen i sak inför en ny
besvärsinslans mellan försäkringskassans/tjänstemannens prövning och
försäkringsrätten. En handläggning av omprövningsärendel inför förtroen
devalda innebär ju all ärendet måste föredras inför etl helt nytt kollektivt 58

beslutsforum. Prövningen förlorar därmed sin karaktär av omprövning Prop. 1985/86:73 inom den egna instansen.

SACOISR anser att del starkt kan ifrågasättas om socialförsäkringsnämnderna någonsin kommer att kunna besitta den djupa försäkringskunskap som gör dem lämpade att besluta i omprövningsärenden. Utredningen har som skäl i sitt förslag bl. a. angett att allmänhetens förtroende för socialförsäkringen därmed skulle öka. Enligt SACO/SR är det snarare så att allmänhetens inställning främst är beroende av i vilken män man uppfattar innehållet i försäkringskassans ställningstaganden som förnuftigt och riktigt. Om man i vissa fall inte anser all delta är fallet kommer missnöjet all drabba också förtroendemännen som enligt förslaget skall överpröva tjänstemännens beslul. Vidare riskerar man om förslagel genomförs alt tjänstemännens beslul kommer all uppfattas som provisoriska vilket får förödande konsekvenser för tjänstemännens självständiga handläggning och på sikt kan medföra en urholkning av tjänstemännens professionella status.

RRV vill framhålla att utredningens förslag, vad gäller omprövning av tjänslemannabeslul, torde medföra längre handläggningstider och därmed ökade ärendebalanser, eftersom de föreslagna nämnderna förutsätts sammanträda endasl två gånger per månad. De länga handläggningsliderna vid försäkringsrätterna var etl av skälen lill att försäkringskassornas ompröv-ningsrätl utökades fr. o. m. den 1 april 1982. Del nya omprövningsförfarandel har inneburit stora fördelar för såväl allmänheten som försäkringsrätterna och försäkringskassorna. RRV ifrågasätter därför om detta förfarande nu behöver ändras i den utsträckning som utredningen föreslår. Omprövningsärendena innebär emellertid inte bara skälighetsbedömningar ulan torde ofta gälla regeltolkningar. Om nuvarande omprövningsförfarande skall ändras anser RRV all de förtroendevaldas omprövningar bör begränsas till sådana ärenden där det huvudsakligen är fråga om alt göra en skälighetsbedömning. Om socialförsäkringsnämnden skall falla beslul i ärenden som inte enbart gäller skälighetsbedömningar ulan även rena regdlolkningar bör enligt RRV kravet på juridisk sakkunskap beaktas.

AMS, socialstyrelsen. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, TCO, LRF, SHIO-Familjeföretagen, Hallsbergs Arbetarekommun och Malungs kommun har inte kommenterat förslaget i denna del.

4 Omprövning av förtroendemannabeslut

Förslaget atl socialförsäkringsnämnden inte skall ompröva sina egna beslul tillstyrks eller lämnas ulan erinran av FRN, FRM, FRS, RFV, socialstyrelsen, FKF, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACOISR och FF.

FRN anser alt förslaget härvidlag bör genomföras oberoende av om förslaget i övrigt kan realiseras.

Socialstyrelsen framhåller att förslagel alt förtroendevaldas beslul inte fär överprövas av dem själva innebär en rättssäkerhetsgaranti, nämligen att en enskild person har all anföra besvär direkt lill försäkringsrätt.

FÖD och SAF avstyrker förslagel. 59

FÖD konstaterar sammanfattningsvis att det nuvarande omprövnings- Prop. 1985/86:73 förfarandet i försäkringskassorna fått sin åsyftade verkan, all det varit förebild för efterkommande reform på ett annat förvaltningsområde och atl det är vägledande för den större reform inom hela förvaltningen som står för dörren. All i detta läge - och endast kort fid efler omprövningsförfa-randels införande - la tillbaka reformen och återgå till den gamla ordningen och det ulan att man kan åberopa någon väsentlig kritik mot vad som nu gäller förefaller oriktigt. De lösa anlaganden som görs om en onödig byråkralisering av beslutsprocessen saknar fog. Påståendet om att besvärsprocessen försenas är direkt felaktigt. Vänlefidema i försäkringsdomstolarna är sådana och kommer att under lång tid vara sådana atl avgörandena där inte kan fidigareläggas genom slopad omprövning. Däremot kommer en mängd av de ärenden som i dag ändras av pensionsdelegationen vid omprövningen till den försäkrades förmån att försenas. Förseningen torde uppgå lill mellan 1 och 11/2 år.

5 Förtroendemannamedverkan i långa sjukfall

RFV anser alt många ärenden inom sjukpenningförsäkringen är av den karaktären atl medverkan av förtroendevalda vid avgörandena bör övervägas. Handläggning och bedömning av långa sjukfaU har ofta nära samband med ärenden om förtidspension/sjukbidrag, som f. n. beslutas av förtroendevalda. Bedömningen av långa sjukfall och olika rehabiliteringsfrågor bör därför vara centrala områden för en utökad förtroendemannamedverkan. Med hänsyn lill den nyligen tillsatta utredningen, som har alt se över sjukförsäkringens roll vad gäller förebyggande åtgärder i samband med rehabilitering tillstyrks, atl en utvidgad förtroendemannamedverkan i sjukpenningärenden i enlighet med utredningens förslag tills vidare begränsas lill omprövningsbeslul samt till diskussioner om rehabilileringsverksamheten mot bakgmnd av en konfinuerlig redovisning av antalet långa sjukfall. Del är dock enligt RFV angelägel all dessa frågor behandlas vidare i anslutning lill ovannämnda utredningsuppdrag.

Liknande synpunkter har framförts av andra remissinstanser som kommenterat förslaget. Några remissinstanser har ansett atl beslut om atl stoppa utbetalning av sjukpenning redan nu bör föras över lill beslul av förtroendemän (se punkt 2).

FKF anser att det är nödvändigt - för alt de övergripande policydiskus-
sionerna skall kunna ge etl konkret och meningsfullt utbyte - all diskus
sionerna baseras på ett verklighetsunderlag. Förbundet ansluter sig därför
i princip lill ledamoten Skantz särskilda yttrande där långa sjukfall föreslås
föras lill socialförsäkringsnämnd senast 180 dagar efter att de påbörjats.
Med hänsyn till att antalet långa sjukfall överstigande 180 dagar ändå är så
stort, anser FKF del dock inte fillrådligl alt lill nämndema föra samtliga
sådana fall. Enligt förbundels mening kan emellertid den av ledamoten
Skantz eftersträvade effekten lika väl uppnås genom ett urval fall (l.ex.
alla fall med ett visst födelsedatum) som föreläggs nämnden som gransk
ningsärenden. Med utgångspunkt från handläggningen i dessa fall och med
ledning av övrig information som nämnden begär ges nämnden därigenom 60

möjlighet atl, på ett mera aktivt sätt än vad utredningen föreslagit, följa Prop. 1985/86: 73

rehabiliteringsarbetet, ge vägledning och vid behov påtala behovet av

ändrad inriktning i detta arbete. Förbundet anser vidare, i likhet med

ledamoten Skantz, alt en sådan uppföljning inte innebär all nämnden lill

någon del övertar eller inkräktar på de besluts- och verkslällighetsfunk-

lioner i enskilda rehabiliteringsärenden som ankommer på ledamöterna i

de centrala och lokala rehabihleringsgmpperna. Utredningens förslag i

detta avsnitt avstyrks sålunda av FKF lill förmån för ledamoten Skantz

yttrande, dock med den begränsning förbundet föreslagit.

FF anser att det inte räcker med att socialförsäkringsnämnderna för policydiskussioner i rehabilileringsärenden. Socialförsäkringsnämnderna bör i stället mer akfivl delta i arbetet med långa sjukfall/rehabililerings-ärenden. Om så blir fallet kan man förvänta all rehabiliteringsarbetet blir effekfivare än vad del är i dag och atl möjligheterna atl påverka andra rehabiliteringsorgan i samhället blir större. I del nya arbetet med rehabiliteringsverksamheten är det viktigt alt del inom varje kassa finns en samordning så atl rehabilileingsärendena behandlas på etl likvärdigt sätt. Ansvaret för detta kan så som FF ser det läggas på kassastyrelserna.

SACOISR ifrågasätter utredningens förslag och anser all frånvaron av konkreta anvisningar gör del mindre trovärdigt.

6 Ärenden som tjänsteman anser bör prövas av förtroendevalda

Utredningen föreslår alt det bör finnas en möjlighet för tjänstemän atl hänskjuta ett ärende fill förtroendevalda för principdiskussioner eller beslul.

RFV, FKF, TCO och FF är posifiva lill förslaget.

FKF tillstyrker förslaget och betonar all befogenhet inom detta område dock bör ligga hos lägst avdelningschef på centralkontoret, eftersom denne har ansvar för försäkringstillämpningen inom avdelningens funkfionsom-råde i hela kassaomrädel. Härigenom tillgodoses säkrast kravet pä enhetlighet i verksamheten och informafion om de Ijänstemannaärenden som förts upp till en nämnd för principdiskussion kan på ett smidigt sätt delges övriga nämnder inom kassans område. Förbundet vill understryka viklen av all hänskjulande verkligen kommer lill stånd i sådana ärenden, där utgången har stor betydelse för den försäkrade ur trygghets- och försörjningssynpunkt.

FRM och FRS har inget all erinra mol förslaget atl tjänsteman skall ha
möjlighet alt hänskjuta enskilda ärenden till förtroendemannaorganet för
beslut. Däremot förefaller det för FRM tvivelaktigt ur flera synpunkter all
enskilda ärenden också skall kunna hänskjutas till de förtroendevalda för
principdiskussion. Dels kan del uppslå tveksamhet om vem som har det
egentliga ansvaret för beslutet i ett ärende som diskuterats i förtroende-
mannakretsen. Dels kan det komma alt innebära all de förtroendevalda
omprövar beslut i ärenden som de tidigare deltagit i principdiskussioner
om. Det kan dessutom starkt ifrågasättas om del överhuvudtaget finns
några behov av en möjlighet atl underställa enskilda ärenden för princip- 61

diskussioner. 6 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 73.

FÖD, FRN och SACOISR är negativa till förslaget. Prop. 1985/86:73

FÖD framhåller atl risken måste bedömas som stor att tjänstemannen i ärenden som han tycker är svårbedömda överlåter beslutsfattandet till någon annan. Man kan inte heller bortse frän atl enskilda försäkrade kan förledas att argumentera i sitt ärende i behörighetsfrågan och i fall där tjänstemannen ändå fattar beslutet uppfattar sig negativt behandlad av kassan. Del bör över lag gälla som en allmän princip att man undviker alternativa behörighetsregler i förvaltningen. Därigenom underlättas ett smidigt och snabbi handläggningsförfarande och koncentreras förvaltningsorganets arbetsinsats på sakfrågan.

FRN anser atl det är olämpligt med en regel om underställning av det slag som utredningen föreslagit. En sådan regel kan föranleda atl gränserna för ansvar och kompelens mellan förtroendevalda och tjänstemän suddas ut.

7 Närmare om socialförsäkringsnämnden

Utredningen föreslår att nuvarande piensionsdelegationer och försäkringsnämnder ersätts av socialförsäkringsnämnder som skall besluta i alla ärendetyper.

FÖD. FRN, FRM, FRS. RFV, RRV, FKF, Landslingsförbundet Svenska kommunförbundel, LO, TCO, FF, LRF och SHIO-Familjeföretagen tillstyrker eller har inte något all erinra mol förslagel.

FÖD framhåller all den nuvarande uppdelningen på pensionsdelegalion och försäkringsnämnd har närmast historiska motiv som numera torde vara överspelade. En koncentrerad insats av förtroendevalda i ett enda organ med en geografisk förankring inom försäkringskassans verksamhetsområde är atl föredra.

FKF ansluter sig i princip till utredningens förslag och anser att just denna organisatoriska lösning utgör grunden för en förnyelse och vidareutveckling av förtroendemannainflytandel i etl förslag, som annars innebär alt antalet förtroendevalda i försäkringskassorna minskar jämfört med dagens förhållande. Enligt förbundels mening förutsätter ett förverkligande av ett sådant vidgat förtroendemannainflytande inom ramen för socialförsäkringsnämnden att några administrativa svårigheter kan lösas. FKF pekar här på ökade krav på information och utbildningsinsatser och på ett behov av vissa förändringar i försäkringskassornas organisafion.

RRV har i princip inget all erinra mol förslagel men påpekar alt utredningens förslag innebär all ett färre anlal förtroendevalda skall behandla ett ökat anlal ärendelyper. RRV anser alt förslaget i och för sig tillgodoser kravet på atl förtroendevalda ges ökad insyn i socialförsäkringen. Samtidigt finns dock en risk för bristande enhetlighet i försäkringslillämpningen, eftersom de förtroendevalda skall pröva ett större anlal ärendelyper än tidigare. Del gäller här ärenden som kräver kunskaper om många och ofta komplicerade regelsystem samt kännedom om gällande praxis.

Malungs kommun tillstyrker förslaget om socialförsäkringsnämnder om
deras organisation blir sådan all hänsyn las till geografiska förhållanden i
Kopparbergs län samt de strävanden som sker i Västerdalarna atl förslärka 62

och fördjupa samarbetet mellan kommunerna för alt förbättra medborgar- Prop. 1985/86:73 nas villkor.

SACOISR menar att utredningen inte på etl lillfredsslällande sätt belyst dels vilka grundläggande principer som styrt utredningens slutsatser, dels konsekvenserna för tjänstemännen om den föreslagna organisafionen genomförs.

Enligt SAF:s uppfattning finns det ingenting som talar för atl utredningens slutsats beträffande nödvändigheten av total överblick för förtroendemännen inom socialförsäkringsområdet är riklig. Tvärtom kan ett sådant krav medföra svårigheter för förtroendemännen att uppnå och bibehålla tillräckliga kunskaper som behövs för medverkan i beslutsprocessen. Risk kan föreligga att förtroendemännen inte har en reell möjlighet att skaffa sig nöjaktiga kunskaper om de tvingas fatta beslut i ärenden inom hela socialförsäkringsområdet. Med en sådan ordning skulle i stället förtroendemännens inflytande fill och med kunna äventyras sä att det snarare minskar än ökar.

Hallsbergs Arbetarekommun anser att det nu föreliggande förslaget utan tvivel innebär en centralisering och att vikliga delar av närhet till besluten och beslutsfattarna bortfaller.

FRN, FKF, FF och HaUsbergs Arbetarekommun har kommenterat förslaget atl socialförsäkringsnämnderna bör behandla högst 40—45 ärenden per sammanträde.

Eftersom ledamöterna måste ges tid för meningsfulla diskussioner i de enskilda ärendena anser FRN del vara tveksamt om socialförsäkringsnämnderna kan handlägga så många ärenden som 40—45 per sammanträde. Av samma skäl anser FKF och FF att del föreslagna antalet ärenden inte bör överskridas.

Hallsbergs Arbetarekommun anser all del föreslagna antalet ärenden per sammanträde motiverar minst en socialförsäkringsnämnd för varje kommun.

Förslaget atl varje socialförsäkringsnåmnd bör ansvara för viss del av en försäkringskassas geografiska område har i princip bemötts positivt av de remissinstanser som tagit upp frågan.

FÖD kan också ansluta sig till utredningens förslag att nämnderna enligt
huvudregeln bör besluta i alla lyper av ärenden. Tanken alt man skall
utnyttja de förtroendevaldas särskilda kunskaper och erfarenheter blir bäst
genomförd i en sådan ordning. Man måsle emellertid vara medveten om att
vissa ärendelyper är till sin omfattning förhållandevis liten. Om antalet
socialförsäkringsnämnder skall bli så stort som 150, kommer dessa ären
den utslagna på alla nämnder atl aktualiseras mycket sällan. Det kan därför
diskuteras om inte vissa ärenden, t. ex. angående personskadeskydd, del
pension och återbetalningsskyldighel, kan förbehållas vissa nämnder med
frånträdande av huvudregeln om geografisk bindning. Över huvud taget
kan del diskuteras vad en spridning av beslutanderätten lill ett störte anlal
organ än f. n. kommer atl medföra i fråga om enhetlighet och likformighet i
fillämpningen. Domstolen anser inte att utredningens förslag innebär några
farhågor för en negafiv utveckling så länge del rör ärenden som ofta
återkommer i nämnden. Del får bli en sak för riksförsäkringsverket i första 63

hand att bevaka denna fråga.

RFV framhåller atl det är angelägel alt RFV - för atl underiätla prak- Prop. 1985/86:73 tiskt lämpliga lösningar av nämndorganisalioner inom olika försäkringskasseområden - får möjlighet all besluta om lokala anpassningar, t. ex. sammanföra vissa lågfrekventa ärendelyper till en socialförsäkringsnämnd eller avlasta en överbelastad nämnd vissa ärenden.

FKF tillstyrker förslagel atl varje socialförsäkringsnämnd bär ansvar för en viss del av en försäkringskassas geografiska område. Områdesindelning samt eventuell specialisering på vissa ärendelyper skall, enligt förbundets mening, grundas på en bedömning gjord av styrelsen för varje försäkringskassa. Med hänsyn till riksförsäkringsverkets roll inom socialförsäkringsadministrationen (planering, ledning och tillsyn) bör det, enligt förbundels mening, ankomma på verket (och inte på regeringen, som utredningen föreslagit) all med utgångspunkt från förslag från vaqe försäkringskassas styrelse fastställa antalet socialförsäkringsnämnder, de olika nämndemas geografiska områden och eventuell specialisering på vissa ärendetyper.

LO anser alt möjligheten all specialisera vissa slag av ärenden lill vissa socialförsäkringsnämnder måsle slå öppen, inte minst för att klara den helt otillfredsställande balanssilualionen i arbelsskadeärenden. Också möjligheten till delegation av vissa ärendetyper från nämnden till tjänsteman borde prövas. Till skillnad från centralt reglerad fördelning av ärenden mellan tjänstemän och förtroendemän, ger delegationsförfarandel enligt LO:s mening möjlighet lill en mer flexibel beslutsorganisation, därigenom all delegationen kan beslutas och återkallas snabbi. Beslut om och återkallande av delegation bör enligt LO fattas av försäkringskassans styrelse.

Även TCO pekar på behovet av alt kunna inrätta specialiserade socialförsäkringsnämnder, t. ex. för arbetsskadeärenden.

FF tillstyrker utredningens förslag men vill också peka på alt del i vissa fall kan bli aktuellt med atl inrätta socialförsäkringsnämnder som är mer specialiserade. Det gäller sådana ärendeslag som är kvalificerade och förekommer i stor omfattning. Som exempel kan nämnas arbetsskadedelegationer som förekommer i någon försäkringskassa.

FKF, SACOISR och FF har hafl synpunkter pä socialförsäkringsnämndens verksamhetsområde och anpassning lill nuvarande försäkringskasseorganisationen .

Enligt FKF:s mening kommer det av rationalitetsskäl all krävas alt
försäkringskassornas organisation successivt anpassas fill den nya nämnd
organisalionen. De anpassningar som behöver göras kommer att variera
från kassa fill kassa och kommer atl vara föremål för varje kassastyrelses
egen bedömning. Del torde enligt FKF slå klart alt den föredragandeor-
ganisation som idag finns inom centralkontoret på inte alltför lång sikt
måste knytas lill de nämndområden som skapas. Lösningen med all tjäns
temän från centralkontoret reser ul till det lokalkontor där nämnden har
sitt sammanträde kan bara användas i ett övergångsskede. På samma sätt
kommer del atl bli nödvändigt atl finna rationella former för föredragning
av beslut som idag handläggs av lokalkontoren, inte minst mot bakgmnd
av att antalet föredragande i socialförsäkringsnämnderna bör vara så få
som möjligt. De lokalkontor, som kommer att fungera som kanslier för
socialförsäkringsnämnderna, kommer atl behöva genomgå förändringar. 64

Uppsamling av ärenden fill nämnden, kallelser och protokoll i kontakt med Prop. 1985/86:73 föredraganden från flera lokalkontor och tre avdelningar pä centralkontoret skall administreras. Föredragandena och annan behövlig personal kommer på sikt alt behöva lokaliseras vid dessa kontor. Omorganisationen kommer också alt få konsekvenser för de lokalkontor, som inte skall fungera som kanslier för socialförsäkringsnämnderna. Även centralkontorens tillsyns- och uppföljningsverksamhel kommer all behöva genomgå vissa förändringar så att kassorna även fortsättningsvis kan upprätthålla kravet på likformig tillämpning i kassaverksamhelen. Omställningen i sin helhet kommer vidare alt ställa stora krav på kassorna i fråga om utbildning, information och andra personalpolitiska insatser. FKF vill i detta sammanhang särskilt understryka atl de ständigt växande arbelsskadeba-lanserna och den hårt ansträngda arbetssituation som dessa fört med sig vid kassorna förutsätter särskilt hänsynstagande vid anpassningen av kas-saorganisafionen till den nya nämndorganisationen. Förbundet ansluter sig till förslaget atl ärende i socialförsäkringsnämnd avgörs efler föredragning av tjänsteman hos den allmänna försäkringskassan, eftersom del av flera skäl numera inte finns någon anledning atl ange vilken kategori av tjänstemän som skall fullgöra föredragandefunktionen. Ytterst ankommer del givelvis på varje kassas styrelse att besluta om principerna i detta avseende liksom beträffande det administrativa arbetet i övrigt inom kassan anser FKF.

SACOISR ställer sig frågande till hur organisationen av försäkringskassans avdelningar och lokalkontor i förhållande fill socialförsäkringsnämnderna skall fungera i prakfiken. SACO/SR anser alt utredningen borde ha berört dessa vikliga frågor.

FF betonar atl verksamhetsområdet för en socialförsäkringsnämnd är av stor betydelse när det bl. a. gäller att tillvarata de förtroendevaldas kännedom om lokala förhållanden. Närheten till den försäkrade är också viktigt ur service, kontakt och kvalitésynpunkl. Delta måste man därför enligt FF ständigt ha i åtanke när man vid olika fillfällen har att ta ställning till både kassa- och förtroendemannaorganisalionen. Därför anser FF med bestämdhet all del skall finnas en socialförsäkringsnämnd i varje kommun. I storstäderna flera nämnder per kommun. Om specialisering av ärendelyper sker lill en nämnd bör länet vara geografiskt område.

FF anser vidare atl utredningen gått alltför lätt förbi socialförsäkrings
nämndernas anpassning till nuvarande organisation. FF anser atl förslagel
om inrättande av socialförsäkringsnämnder omfattande ett eller flera lokal-
konlorsomräden kan leda lill att det bildas kontor som omfattar större
geografiskt område än för nuvarande lokalkontor. Detta i sin tur kan leda
fill konlorsnedläggelse och försämrad service i glesbygden. Från FF:s sida
vill man understryka betydelsen av nuvarande serviceorganisation vilket
förutsätter ett vitt förgrenat lokalkonlorsnät. Vidare leder förslagel om
olika föredragande enligt FF som tillstyrker detta lill att mellan 5-10 olika
föredragande tjänstemän kommer att medverka vid varje sammanträde.
Dessa föredragande kommer att åka från olika kontor och centralkontor,
vilket förutom rese- och traktamentskostnader kommer atl innebära förio-
rad arbetstid för resor och i förekommande fall inläsningslider för andra 65

föredragande. Detta är enligt FF inte beaktat vid kostnadsberäkningarna. Prop. 1985/86: 73 Inte heller ett ökat förberedelsearbete inför sammanträdena. Samordning mellan kontoren, utsändande av kallelser, dagordning och handlingar samt prolokollskrivning efter sammanträdena osv.

8 Socialförsäkringsnämndens sammansättning

Utredningen föreslär all en socialförsäkringsnämnd skall bestå av sju ledamöter. Ordföranden bör förordnas av regeringen, tre ledamöter bör utses av landstinget - i förekommande fall kommunfullmäktige - och tre ledamöter utses av riksförsäkringsverket efter förslag av arbetsmarknadens parter.

FÖD, FRN och FRM föreslår alt antalet ledamöter i socialförsäkringsnämnden begränsas till fem.

När del gäller socialförsäkringsnämndens sammansättning ställer sig FÖD något frågande till den föreslagna dimensioneringen. Behovet av ledamöter uppgår med utredningens förslag — bortsett från ordförandena - lill 900, vartill kommer lika mänga suppleanter. Vad domstolen känner tvekan inför är om del verkligen går alt rekrytera så många personer utan all göra avkall på de uppställda kunskapskraven. Kretsen av tänkbara lämpliga nämndledamöler är inte alltför stor. En eftergift på de uppställda kraven kan lätt medföra all nämndens ledamöter förlorar i självständighet gentemot föredragande tjänsteman i nämnden. Redan i dag har del från forskarhäll framförts kritik när del gäller pensionsdelegationerna i detta hänseende. Del känns angelägel all konstruera socialförsäkringsnämndema på sådant sätt atl denna kritik inte behöver riskera att återkomma. Domstolen är därför inte främmande för alt man överväger en sammansättning av nämnderna med ordförande och fyra ledamöter. Med en på så sätt nedbantad nämnd åstadkommer man ett sannolikt effektivare organ med bibehållna möjligheter all tillvarata lekmannainflytande i socialförsäk-ringsförvallningen. Skulle inom någon försäkringskassa tillgången på lämpliga ledamöter vara större än vad som motsvarar behovet i på så sätt minskade nämnder finner domstolen del mera motiverat atl utnyttja dessa ledamöter genom tillskapandet av ytterligare nämnder.

Övriga remissinstanser har inte hafl någol all invända mol det föreslagna antalet ledamöter i socialförsäkringsnämnderna.

Förslagel om hur ledamöterna skall utses tillstyrks eller lämnas ulan erinran av RFV, RRV, LO och TCO.

RRV anser all de regler som gäller för atl utse styrelse för allmän försäkringskassa beträffande såväl ordförande som vice ordförande bör gälla även för socialförsäkringsnämnd, dvs. alt också vice ordförande utses av regeringen.

LO anser, mol bakgrund av alt socialförsäkringen i så hög grad har
arbetsmarknadsanknylning i den meningen atl kunskap om arbetsmarkna
den erfordras i överväganden både när del gäller om förmåner skall utgå,
t. ex. vid arbetsskada eller förtidspension och i diskussioner om alternafiv
lill förmåner, l.ex. vid rehabilitering, alt arbetsmarknadens parter är un-
derrepresenlerade enhgt förslagel. LO vill därför förorda att arbetsmark- 66

nadsparterna filldelas fyra av socialförsäkringsnämndens ledamolsplalser. Prop. 1985/86: 73

TCO utgår ifrån alt organisafionen erhåller en ordinäre ledamot jämte suppleant för densamme i samtliga socialförsäkringsnämnder som inrättas. Att dela mandat med SAF, som TCO gör i pensionsdelegafionerna, bör alltså enligt TCO inte ske i socialförsäkringsnämnderna.

Landstinget bör utse alla ledamöter utom ordföranden anser FÖD, FKF, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundel, FF, SAF och LRF.

FKF anser i likhet med utredningens reservanter Skantz och Andersson atl hänsynen till regionala förhållanden vid avspegling av socialförsäk-ringsnämndområdels arbelsmarknadsslmktur bäst tillgodoses om ledamöterna utses av ett regionalt verksamt organ, i delta fall landstinget/kommunfullmäktige. Förbundet anser del vara mindre lämpligt atl ett centralt organ, i detta fall riksförsäkringsverket, skall göra bedömningarna av vilka specifika förhållanden och stmkturella särdrag som råder på arbetsmarknaden inom varje nämnds geografiska område och ufifrån ett hänsynslagande till detta utse 450 ordinarie ledamöter och 450 suppleanter i 150 geografiska områden. Landslingen torde, anser förbundet, genom sin direkta kontakt med kommunerna, sin kunskap om de lokala arbetsmarknadsförhållandena inom regionen samt genom en i allmänhet god personkännedom bättre kunna medverka lill atl de olika socialförsäkringsnämnderna fär en sammansättning som gör nämnden väl förankrad inom sitt verksamhetsområde. Förbundet avstyrker sålunda utredningens förslag i detta avseende och fillstyrker reservationen frän ledamöterna Skantz och Andersson.

Svenska kommunförbundel anser all om sex ledamöter skulle utses samtidigt av landstinget - i förekommande fall kommunfullmäktige - på ungefär det sätt som föreslås i reservation av ledamöterna Skantz och Andersson, bör möjligheterna bli större för att de förtroendevalda har kunskaper om och erfarenheter från etl visst geografiskt område. Ett sådant förfarande skulle också, anser kommunförbundel, förbättra möjligheterna atl kunna välja även ledamöter med erfarenhet av primärkommunal verksamhet, l.ex. inom socialtjänsten.

När del gäller förtroendemännens agerande i försäkringskassornas verksamhet delar SAF utredningens uppfattning att förtroendemännen inte skall agera som representanter med uppgift alt bevaka ett visst intresse, ulan i stället utifrån sina erfarenheter och kunskaper objektivt försöka bedöma de föreliggande ärendena och i sina beslul följa gällande författningar och praxis. Med denna uppläggning finns det enligt SAF:s mening ingen mofivering för alt arbetsmarknadens parter skall föreslå ledamöter lill socialförsäkringsnämnderna. För alt en nämnds sammansättning skall vara så representafiv som möjligt beträffande regionala förhållanden och slmkluren på arbetsmarknaden bör flertalet ledamöter lämpligen utses av landstinget.

LRF anser att förtroendevalda i de nya socialförsäkringsnämnderna
aktivt bör kunna skaffa sig ökade kunskaper om t. ex. ekonomi och skatte
tekniska konsekvenser för lanlbmkare och andra småföretagare. LRF vill
särskilt poängtera viklen av att delpension lill egenföretagare alltid prövas
av förtroendevalda med erfarenhet av eller kännedom om den sökandes 67

yrkesområde. Kontakt med förtroendevald i annan socialförsäkrings- Prop. 1985/86:73 nämnd bör kunna tas.

Försäkringsrätterna, AMS, socialstyrelsen, SACOISR och SHIO-Familjeföretagen har inte kommenterat förslaget om hur ledamöterna skall utses.

AMS har intet all erinra mol förslaget om socialförsäkringsnämndens sammansättning under förutsättning alt del föreslagna systemet för representation i nämnderna vad gäller delpensionsärenden kommer alt tillgodose behovet av den sakkunskap som hittillsvarande representation medfört.

SHIO-Familjeföretagen vill särskilt betona vikten av all det bland de förtroendevalda finns personer med erfarenheter från småföretag när socialförsäkringsnämnden skall fatta beslul om frågor som berör småförelagarnas förhållanden såsom delpension och sjukpenning för företagare.

9 Läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnden

Utredningen föreslåratt socialförsäkringsnämnden inte skall ha läkare som ledamöter enbart i deras egenskap av läkare.

Förslagel tillstyrks eller lämnas ulan erinran av FRN, FRM, FRS, RFV, socialstyrelsen, FKF, Landstingsförbundet, LO, TCO och FF.

FRN anser att läkare inte bör fä närvara vid socialförsäkringsnämndens sammanträde för all muntligen besvara frågor från nämndens ledamöter. Del går inte atl utesluta alt läkaren muntligen kan lämna upplysningar som påverkar beslutet utan alt den försäkrade får del av dem. Om nämnden behöver få någon medicinsk fråga ytterligare belyst bör ärendet bordläggas för kompletterande utredning.

FRS framhåller all förtroendeläkare inte bör vara närvarande vid socialförsäkringsnämndens sammanträde utan det bör ankomma på föredraganden i nämnden all la kontakt med förtroende- eller konsultläkare om oklarheter angående diagnoser, prognoser eller annat skulle uppkomma vid sammanträdet. All ha en förtroendeläkare närvarande vid nämndens sammanträde ulan alt denne är beslutsfattare skulle vara olämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt eftersom tvekan kan uppstå om denne tillfört beslutsunderlaget något nytt eller om del endasl förekommit en redogörelse för rent faktiska omständigheter. Förtroendeläkarens närvaro skulle även — med tanke pä den roll som dagens läkarledamöler i delegationerna anses spela - kunna medföra en viss styrning av utgången i ärendet. Del är enligt rättens mening i stället önskvärt all en kvalitetshöjning sker av förtroendeläkarnas yttranden på så sätt all dessa bör förses med utförligare motiveringar.

Även LO, TCO och FF anser att läkare inte skall vara närvarande i socialförsäkringsnämnden som rådgivare vid pågående sammanträde.

FRM, socialstyrelsen, FKF och Landslingsförbundet anser all förtroendeläkare alllid skall vara närvarande vid socialförsäkringsnämndens sammanträde.

FKF:s erfarenheter av läkarnas medverkan i pensionsdelegationerna gör
alt FKF anser del väl motiverat atl ledamöterna vid sammanträdena har
omedelbar tillgång fill medicinsk sakkunskap för all kunna ställa frågor om 68

diagnoser, prognoser m. m. Förbundet anser därför, i likhet med reservan- Prop. 1985/86:73 terna Skantz och Andersson, alt del i AFL 18 kap. 22 § andra stycket bör skrivas in att en förtroendeläkare utsedd av den allmänna försäkringskassan skall närvara vid nämndens sammanträde för atl biträda med medicinsk sakkunskap.

FÖD, SACOISR och SAF anser alt läkare skall ingå som ledamöter när socialförsäkringsnämnden prövar ärenden som innehåller medicinska frågor.

FÖD är tveksam lill utredningens förslag och finner det av flera skäl olämpligt atl förtroendeläkare deltar i socialförsäkringsnämndens sammanträde. Domstolen har för sin del inte någol eget förslag fill lösning av problemet. Även om domstolen har förståelse för de synpunkter som lett fram fill förslaget alt slopa läkarledamöterna i nämndema menar domstolen atl man - i brist på ett annat praktiskt genomförbart allemaliv - tills vidare möjligen får behålla läkarledamöterna i nämnderna. Detta är i varje fall en bättre lösning än alt medicinsk sakkunskap undanhålls nämnderna eller atl ett omständligt och dyrbart externt sakkunnigesyslem med riskabla konsekvenser för överinstansernas fillgång på sakkunniga införs.

SACOISR lar bestämt avstånd från utredningens förslag. Centralorganisationen ställer sig helt oförslående till utredningens uttalande att "ingen yrkesgmpp skall ges företräde enbart på grund av sina yrkeskunskaper". SACO/SR förordar läkarmedverkan i varje socialförsäkringsnämnd när nämnden beslular i ärenden som det i dag ankommer på pensionsdelegationen att besluta i. Dessa läkare bör vara frislående från kassan i andra avseenden.

LRF anser alt eftersom läkarna som yrkesgmpp inte kommer att vara representerade i socialförsäkringsnämnden bör, som komplement till en noggrann medicinsk utredning, finnas möjlighet för de förtroendevalda att ta kontakt med läkare för alt få en bättre bild av ett ärende.

10 Krav på svenskt medborgarskap

Utredningen anser alt frågan om krav på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsnämnden bör prövas i ett störte sammanhang mot bakgmnd av de utredningar som gjorts på senare fid.

Förslaget kommenteras av FKF, LO och FF.

FKF framhåller att förbundet tidigare har, i yttrande över diskriminerings utredningens delbetänkande "Om utlänningars rättsliga ställning" (Ds A 1984:6), fillstyrkt en ändring av de nuvarande reglerna om krav på svenskt medborgarskap i försäkringskassornas förtroendemannaorgan. FKF ser dock ingen anledning att i nuläget förorda en säriösning för socialförsäkringsnämndernas vidkommande och instämmer därför i utredningens bedömning.

LO är tveksam till utredningens förslag alt kravet på svenskt medborgarskap för socialförsäkringsnämndernas ledamöter tills vidare bibehålls.

FF framhåller att eftersom utländska medborgare har rösträtt i kommu
nal- och landstingsvalen efter tre års mantalsskrivning i landet samt är 69

valbara fill kommunala beslutsorgan, bör de också bli valbara till kassasly- Prop. 1985/86:73

relser och socialförsäkringsnämnder som är läns- och kommunbaserade

organ.

11 Kostnadsberäkningar och tidpunkt för genomförande

RFV framhåller atl en förutsättning för att de nya reglerna för förtroendemannainflytande skall fylla den funktion som avselts, är alt de förtroendevalda får en tillfredsställande information och utbildning för sill uppdrag. För detta ändamål behöver såväl ökat tidsutrymme som ekonomiska resurser avdelas och det framstår för FLFV som en brist i utredningen atl den inte behandlar de kraftigt ökade utbildningsinsatser som kommer all erfordras.

Defiesla remissinstanser som berört frågan om information och utbildning instämmer i RFV:s bedömning.

Särskilda medel för utbildningen av de förtroendevalda måsle avsättas framhåller LO. TCO och FF delar denna bedömning.

Enligt FKF torde kostnaderna förutom de kostnader som gäller för socialförsäkringsnämndernas verksamhet och som utredningen redan belyst vara av fyra slag; 1. Kostnader för iniliala insatser vid etl genomförande. Här ingår bl. a. de informations- och utbildningsinsatser som behövs för själva genomförandel. 2. Extrakostnader för all upprätthålla en administration, som ännu inte är helt anpassad lill nämndorganisalionen. Här ingår t. ex. kostnader för resor från centralkontoret lill del lokalkontor där nämnden är lokaliserad, kostnader för lidsförlust vid resor, ökade telefon-, porto-, kopie- m.fl. kostnader på grund av en splittrad kanslifunktion m.m. 3. Kostnader för genomförande av en lill nämndorganisalionen anpassad Ijänslemannaorganisalion. 4. Kostnader för atl antalet nämnder, med hänsyn till del ökade antalet arbelsskadeärenden saml med beaktande av olika kassors geografiska och strukturella särdrag kan överstiga utredningens beräkningar vid fasthållande av ärendemängden 40-45 per sammanträde. Förbundet anser, att en finansiering av de överstigande kostnader som den nu föreslagna förtroendemannaorganisalionen kan ha jämfört med nuvarande förtroendemannaorganisation inte får ske i form av en urholkning av utredningens förslag (i de delar FKF tillstyrkt dem) vilket kan få till följd, alt det inte längre är fråga om ett vidgat förtroendemannainflytande.

RRV påpekar att flertalet av de ärenden som utredningen föreslår skall
prövas av socialförsäkringsnämnden är sådana som f.n. handläggs på
försäkringskassornas centralkontor. RRV anser del sannolikt all den av
utredningen i etl längre perspektiv tänkta delegeringen lill lokalkontoren
medför ett ökat antal föredragande i nämnderna. Resursbehovet blir sålun
da avhängigt såväl antalet föredragande som på vilken tjänstemannanivå
ärendena skall förberedas. I dag äj- pensionsdelegationerna knutna till
försäkringskassornas centralkontor. Den administrativa hanteringen un
derlättas därmed. I del förslag som utredningen lämnat kan i princip
samtliga 450 lokalkontor komma all administrera ärenden till 150 socialför
säkringsnämnder. Mol denna bakgmnd torde det administrativa påslaget 70

för försäkringskassornas beredning av ärenden till nämnderna enligt Prop. 1985/86:73 RRV:s bedömning bli högre än de 15% som utredningen beräknat.

Förslagels konsekvenser för besvärsinslanserna har av de ire försäkringsrätterna bedömts vara viss ökning av kostnader för nämndemän (av FRN för egen del uppskattad lill ca 50 000 kr.). I övrigt bedöms den uppskattade ökningen av mål i försäkringsrätterna rymmas inom deras nuvarande kostnadsramar. FRN räknar därvid med en viss förlängning av väntetiderna.

FÖD däremot menar alt förslagel för försäkringsrätternas del innebär alt ett betydande besparingsobjekt till gagn för hela folkhushållet går om intet och atl i stället ytterligare resurser med stor sannolikhet måste tillföras rätterna framöver. För egen del räknar FÖD med etl tillskott av 500 all. 750 mål per år och anför all domstolen i dag har en kapacitet som motsvarar ca 2 400 avgjorda mål om året och en balanssitualion som innebär atl normal handläggningslid kan uppnås först någon gång år 1990. För atl rimliga arbetsförhållanden skall kunna upprätthållas och acceptabla handläggningslider kunna hållas måsle domstolen därför tillföras ytterligare resurser. Dessa måste, åtminstone fram lill budgetåret 1990/91, motsvara tillskottet av ytterligare mål. Del kan då beräknas all ett tillskott av 500 mål medför behov av ytterligare två försäkringsdomartjänsler, 2 1/2 före-dragandeljänst och 1 1/2 bilrädestjänsl och ett tillskoll av 750 mål tre domartjänsler, fyra föredragandeljänsler och två biträdesljänsler. Kostnaderna härför uppgår enligt FÖD i dagens läge till 1200000 kr. resp. 1 800000 kr. Om man skall genomföra utredningens förslag utan kostnadsökningar för del allmänna måste således besparingsunderiag motsvarande dessa belopp sökas på annat håll.

Beträffande genomförandetidpunkten anser FKF att socialförsäkringsnämnder kan införas fr.o.m. 1 juli 1986, om genomförandel förbereds noggrant och ledamöter utses i god tid. Förbundet anser också att kassorna successivt, exempelvis under en treårsperiod, bör kunna anpassa Ijänsle-mannaorganisationen lill den nya nämndorganisationen. Koslnadema för att successivt anpassa kassornas administration till den nya nämndorganisationen förutsätts kunna täckas genom extra medelstilldelning.

TCO har inget atl invända mol atl den nya organisationen träder i kraft den 1 juli 1986 under förutsättning att riksförsäkringsverket och försäkringskassorna kan genomföra utbildning och information av nämnderna i anslutning till införandel av den nya organisationen.

FÖD understryker all del är viktigt atl reformen inte sätts i kraft förrän rimlig lid har kunnat avsättas dessförinnan för utbildning och information.

RFV föreslår atl det för all underlätta genomförandet bör övervägas atl någol senarelägga förändringarna vad gäller omprövning av tjänslemannabeslul. Om dessa omprövningsärenden förs över till socialförsäkringsnämnderna, förslagsvis först den 1 juli 1987, blir det mer lid för planering av bl. a. sådana administrativa anpassningar m. m. som kan behöva göras.

12 övrigt '■°P- 1985/86:73

FRN anser atl är del önskvärt alt handläggare vid försäkringsrätterna fär möjlighet atl tjänstgöra som föredragande i socialförsäkringsnämnd. Lika önskvärt är alt befattningshavare i försäkringskassorna kan beredas möjlighet alt tillfälligt tjänstgöra som föredragande i rältema. Ett sådant utbyte av befattningshavare skulle vara lill stort gagn för såväl kassorna som rätterna framhåller FRN. FRS instämmer i denna bedömning.

FRM påpekar all om nuvarande domförhetsregler bibehålls kommer detta atl innebära all del i försäkringsrätterna i princip inte skulle finnas några mål som skall avgöras med enbart tre jurisldomare utan målen skulle vara antingen nämndemannamål eller ensamdomarmål. Merparten av sistnämnda kategori av mål är idag av sådant slag atl de avgörs av tre domare i rätlen. Enligt försäkringsrättens mening bör vid ett genomförande av förslaget domförhetsreglerna ändras på så sätt att de nuvarande ensamdomar-mälen i stället avgörs med tre juristdomare.

FRS framför liknande synpunkter och föreslår alt beloppsregeln i 7 § 2 st. lagen om försäkringsdomstolar las bort. Vidare föreslås — i likhet med vad som gäller för hovrätt och kammarrätt - all försäkringsrätt är domför med en lagfaren domare endasl i mål som gäller avskrivning efter ålerkal-lelse, och all 3 och 7 §§ i nämnda lag ändras i detta avseende. Delta innebär enligt FRS bl. a. en kvalitetshöjning av besluten och ökar rättssäkerheten för den enskilde fill priset av en endast marginell ökning av försäkringsrättens handläggningskostnader.

Innehåll Prop. 1985/86:73

Propositionen .................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... I

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring . 3

2 Förslag fill lag om ändring i lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring ...................................................... 8

3 Förslag lill lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrulillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension ............................... .... 9

4 Förslag fill lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott .. 10

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring 11

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring 13

7 Förslag lill lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag 14

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar 15

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendel under krig och krigsfara ................................................. .. 17

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1985 18

1 Inledning ......................................................... 18

1.1 Bakgmnd 18

1.2 Utredningen om förtroendevalda i försäkringskassorna 19

1.3 Förslag av försäkringsdomstolskommittén ........ .. 19

2 Allmän motivering ............................................ .. 20

2.1 Utgångspunkter ........................................ .. 20

2.2 Socialförsäkringsnämnden ....................... ...... 22

2.3 Socialförsäkringsnämndens sammansättning ... ... 24

2.4 Kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter i försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämnder ...................... ... 25

2.5 Förtroendemannamedverkan vid ärendenas avgörande 26

2.6 Omprövning av förtroendemannabeslut .......... ... 30

2.7 Förtroendemannamedverkan vid omprövningsbeslut 33

2.8 Administrativa frågor ................................. ... 36

2.9 Ikraftträdande, finansiering m.m..................... ... 38

2.10 Kravet på lagfarenhet för domartjänsl i försäkringsrätt 40

3 Upprättade lagförslag ....................................... ... 42

4 Specialmotivering ........................................... ... 42

5 Hemställan .................................................... ... 51

6 Beslut .......................................................... ... 51

Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens förslag i betänkandet
(SOU 1985:21) Ökat förtroendemannainflytande i försäk
ringskassorna ......................................... ... 52

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna

(SOU 1985:21) ...................................... ... 55