Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 7 november 1985.

På regeringens vägnar

OlofPalme

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa lagändringar som främst syftar till alt förslärka det straffrättsliga skyddet mol gärningar som har anknytning till automatisk informationsbehandling, särskilt med hjä/p av datorer. Förslagen bygger pä principen all reformbehovet på det här området bör tillgodoses genom atl brottsbeskrivningarna i redan befintliga straffbestämmelser - i första hand inom den centrala straffrätten - justeras sä all de blir tillämpliga även på straffvärda gärningar som har sådan anknytning.

Mol den bakgrunden föreslås att det i bedrägeristadgandel i brottsbalken (BrB) förs in en ny bestämmelse som kriminaliserar all någon bereder sig vinning genom atl olovligen påverka resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så atl det innebär skada för någon annan (9 kap. 1 § BrB). Vidare föreslås vissa mindre ändringar i straffstadgandena om olovligt brukande (10 kap. 7 § BrB) och dataintrång (21 § datalagen) som syftar lill alt man skall kunna ingripa effektivare mol sådana förfaranden som brukar betecknas lidsslöld resp. wire- lapping. Del föreslås också atl den straffbara personkretsen vid brottet trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB) utvidgas någol sä alt även en del personer med tekniska göromål under vissa förutsättningar skall kunna fällas lill ansvar för detta brott. En motsvarande ändring föreslås av den för mutbrott slrafflara personkretsen (20 kap. 2 § BrB).

Propositionen innehåller också etl förslag om utvidgat straffansvar för kreditocker. Den som lämnar kredit i näringsverksamhet eller annars vane-mässigl eller i större omfattning skall kunna dömas enligt 9 kap. 5 § BrB för ocker, om del råder ett uppenbart missförhållande mellan den ränta e. d. han betingar sig och motprestationen. Avsikten därmed är att effekli-

1 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 65

1 Förslag till Prop. 1985/86:65

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs all 9 kap. 1 och 5 §§, 10 kap. 5 och 7 §§ saml 20 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 1§ Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för b e d r äg e r i till fängelse i högst två år.

För bedrägeri döms också den som genom alt lämna oriklig eller ofullständig uppgift, genom all ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att del innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan.

5§
Den som vid avtal eller annan Den som vid avtal eller någon

rättshandling begagnar sig av nå- annan rättshandling begagnar sig av
gons trångmål, oförstånd, lättsinne någons trångmål, oförstånd, lätl-
eller beroende ställning iförhållan- sinne eller beroende ställning lill all
de tiU honom lill alt bereda sig för- bereda sig förmån, som står i up-
mån, som står i uppenbart missför- penbarl missförhållande lill veder-
hållande till vederlaget eller för vil- laget eller för vilken vederlag inte
ken vederiag(Cé-skall utgå, (iöme5 skall utgå, döms för ocker Ull
för ocker till böter eller fängelse i böter eller fängelse i högst två år.
högst två år. För ocker döms också den som

vid kreditgivning i näringsverksam
het eller i annan verksamhet, som
bedrivs vanemässigl eller annars i
större omfattning, bereder sig rän
ta eller annan ekonomisk förmån,
som står i uppenbart missförhållan
de till motprestationen.
Är brottet grovt, dömes fill fång- Är brottet grovt, döms till fängel-

else, lägst sex månader och högst se, lägst sex månader och högst
fyra år. fyra år.

10 kap.
5§
Om någon, som på grund av för- Om någon, som på grund av för-

iroendeställning, vare sig det är i iroendeställning fått UU uppgift atl
allmän eUer enskild tjänst, såsom för någon annan sköta ekonomisk 3

För försök eller förberedelse lill brott som avses i första stycket dömes lill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, får dock ej dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för dalaintrång till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling.

För försök eller förberedelse lill dataintrång döms lill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om del hade fullbordats, ha varit all anse som ringa, får dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:65

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m. m. (vissa frågor om datorrelaterade brott och ocker)

1 Inledning

Frågan om del straffrättsliga skyddet mot gärningar med anknytning till datortekniken har under senare år aktualiserats i flera olika sammanhang. I riksdagen har i skilda motioner begärts alt frågan om lagstiftning mol dalabrotlslighet blir föremål för särskild utredning. Motionerna har avsla-gits med hänvisning lill atl sådan utredning då redan pågick (se t. ex. JuU 1980/81:26 s. 2 f och JuU 1982/83:30 s. 10 O- En av rikspolisstyrehen (RPS) tillkallad arbetsgrupp har i en rapport i oktober 1984 (RPS rapport 1984:5 Polisens åtgärder mol datakriminalilel) försökt kartlägga vilka former da-tortelaterad brottslighet tar sig samt vilken omfattning den har. Vidare har brottsförebyggande rådet (BRA) i etl särskilt kriminologiskt forskningsprojekt behandlat sådan brottslighet (Rapport 1985:3 Datorteknik och brottslighet). Dessutom har frågan varit aktuell i del internationella samarbetet, t. ex. inom OECD och Europarådet, och varit föremål för nordiska överläggningar.

Förändringar av olika straffrättsliga bestämmelser för alt kunna bättre möta straffvärda förfaranden med anknytning till datorer har numera även aktualiserats i ett par utredningar.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i april 1976 en kommitté med uppdrag alt se över lagstiftningen om förmögenhelsbrotlen. Kommittén antog namnet förmö-genhelsbrollsutredningen.

Kommittén överiämnade i september 1983 betänkandet (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhelsbrotl utom gäldenärsbroll. (När kommittén lämnade sitt betänkande ingick som ledamöter f.d. hovrättspresidenten Karl-Erik Skarvall, ordförande, riksdagsledamoten Lilly Bergander, poliskommissarien Åke Polstam saml hovrättspresidenten Håkan Winberg.) Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta

Prop. 1985/86: 65 ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning av innehållet i betänkandet som bilaga 1, dels utredningens lagförslag i aktuella delar som bilaga 2, dels ock en förteckning över remissinstanserna som bUaga 3. En sammanställning över remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 2820-83).

I september 1979 förordnade dåvarande chefen för justitidepartemenlel med stöd av regeringens bemyndigande en särskild utredare (professor Carl Martin Roos) med uppdrag all utreda frågor om skydd för företags-hemligheter ni. m.

Utredningen, som antog namnet utredningen om skydd för förelagshem-ligheter, överlämnade i oktober 1983 betänkandet (SOU 1983:52) Företags-hemligheter. Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i delta ärende bör fogas utredningens förslag till ändring i brottsbalken (BrB) som bilaga 4, en förteckning över remissinstanserna som bilaga 5 och ett utdrag av remissyttrandena avseende förslagel fill ändring i BrB som bilaga 6. En fullständig sammanställning av remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3355-83).

I del följande avser jag alt la upp en del av de frågor som har behandlats av de nu nämnda utredningarna. Med undanlag för ett förslag rörande BrB:s bestämmelse om ocker har alla förslagen anknytning fill vad som sammanfattningsvis brukar kallas för datorrelaterade gärningar.

Jag tar i detta sammanhang emellertid inte upp frågor som hör samman med det immalerialrältsliga skyddet för datorprogram eller med upphovsrältsliga eller liknande frågor i samband med lagring och bearbetning av information rned hjälp av datorer e.d. Dessa frågor övervägs f.n. av upphovsrätlutredningen (Ju 1976:02) som inom kort väntas komma med ett delbetänkande i ämnet.

2 Allmänt om betänkandenas innehåll och reformens inriktning

Bestämmelserna om förmögenhelsbrotl fick i huvudsak sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1942. Sedan dess har såväl samhället som brottsligheten förändrats i betydande omfattning. Nya produktions-, kon-sumfions- och distributionsförhållanden har påverkal brottslighetens struktur och inriktning. Till delta kommer alt vi fått en helt ny teknologi -informationsteknologin - som redan nu spelar en avsevärd roll inom alll större områden i samhället och som del finns skäl atl utgå från i allt högre grad kommer all prägla samhället. Både den tekniska och den ekonomiska utvecklingen har inneburit all risker uppkommit för olika former av missbruk som inte kunde förutses när lagstiftningen utarbetades. Inte minst väsentliga är de juridiska problem som utvecklingen av datortekniken inneburit.

Förmögenhetsbrottsulredningen har i sill inledningsvis nämnda betänkande lämnat förslag till delvis mycket ingripande förändringar i regleringen av förmögenhelsbrotlen. Förslagen avser bl. a. bestämmelsernas sysle-

maliska uppbyggnad och lagstiftningens tekniska utformning. Utredning- Prop. 1985/86:65 ens förslag omfattar dock inte gäldenärsbrotten. Dessa har i stället setts över genom promemorian (Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbroll. Regeringen har den 6 juni i är på mitt förslag beslutat om en lagrådsremiss som bygger på den promemorian.

Det slår helt klart alt förmögenhetsbrottsutredningens betänkande ulgör ett värdefullt underlag för atl ta ställning till om bestämmelserna om förmögenhelsbrotl bör förändras på något mer avgörande sätt. Åtskilliga remissinstanser har också uttalat en positiv inställning till etl mera genomgripande reformarbete. Samtidigt har emellertid en klar majoritet ställt sig avvisande lill all genomföra mer omfattande reformer på del underlag som nu föreligger.

Jag anser i likhet med de flesta remissinstanserna att del inte f n. bör genomföras någon så omfattande förändring av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten som utredningen har föreslagit. Däremot bör vissa av de frågor som behandlats i betänkandet tas upp nu. I överensstämmelse med vad jag förutskickade vid min anmälan lill prop. 1984/85:220 om datapolitiken gäller detta framför allt de förslag som har anknytning till datortekniken som brottsfaklor. Men också vad gäller lagstiftningen om ocker finns det etl angelägel reformbehov.

I det följande avser jag därför all på grundval av förmögenhetsbrollsut-redningens betänkande föreslå ändringar av BrB:s bestämmelser om bedrägeri, olovligt brukande och ocker. De båda förra förslagen tar särskilt sikte på att förbättra del straffrättsliga skyddet mot gärningar med anknytning till datorer och andra metoder för automatisk informationsbehandling. Ändringen i ockerbestämmelsen avser att ge bättre möjligheter atl bekämpa kreditocker med straffrättsliga medel.

Utredningen om skydd för företagshemligheter har i sitt tidigare nämnda belänkande lämnat förslag till bl. a. en ny lag om skydd för företagshemligheter. Arbetet med alt bereda det lagförslaget pågår inom justifiedepartementel. Vad jag i delta sammanhang kommer in på är en mindre ändring i bestämmelsen om trolöshet mot huvudman i 10 kap. 5 § BrB som föreslagils av företagshemlighelsutredningen. Också den ändringen har en viss anknytning lill informafionsteknologins utveckling.

Jag avser att i del här sammanhanget föreslå också en komplettering i datalagens (1973:289) bestämmelse om dataintrång (21 §) för att förbättra möjligheterna atl beivra s.k wiretapping. Därmed avses, förenklat uttryckt, att olovligen avlyssna data som är under befordran.

3 ADB-tekniken som brottsfaktor 3.1 Allmänt

I regeringens prop. 1984/85:220 om datapolitiken har lämnats en bred översikt över hur automaUsk databehandling (ADB) har utvecklats under senare år. Som där konstateras används numera datorer inom såväl offentlig som privat verksamhet lill att sköta de mest vilt skilda funktioner. Trots

Prop. 1985/86:65 att denna moderna teknik redan nu breder ut sig med en tilltagande hastighet tyder prognoserna på alt utvecklingen bara befinner sig i ett begynnelseskede. Informationsbehandlingen har hittills främst skett med hjälp av datorer, men andra metoder utvecklas också.

På samma sätt som andra tekniska omvälvningar har den moderna informationsteknikens genombrott inneburit stora förändringar pä både gott och ont för samhället och enskilda. Å ena sidan har ADB-tekniken bidragit till att olika funktioner och handläggningsrutiner har kunnat förenklas på ett helt revolutionerande sätt och ändå fungera säkrare, snabbare och billigare än förut. Genom de möjligheter ADB-tekniken öppnar alt på mycket kort tid sammanställa, överblicka och bearbeta synnerligen stora mängder av information härden blivit etl oumbärligt hjälpmedel. Tekniken ökar å andra sidan samtidigt samhällets sårbarhet och riskerna för angrepp på medborgarnas personliga integritet. Den berörda utvecklingen har även gett upphov lill brottslig verksamhet av en delvis ny art. Den nya tekniken kan nämligen självfallet vara etl effekuvt hjälpmedel för att begå brott eller på annat sätt underlätta eller utgöra en förutsättning för brott.

I det följande tas främst sikte på sådan automatisk informationsbehandling som sker med hjälp av datorer. Det är den del av området som särskilt har varit föremål för uppmärksamhet. Del skall dock redan frän början påpekas att de frågor som jag avser atl ta upp har en större spännvidd. Nya metoder för informationsbehandling, som inte sker med hjälp av den nuvarande datortekniken, är under utveckling. Man kan t. ex. redan nu förutse alt det inom en snar framlid kommer all finnas utrustningar som innehåller biotekniska komponenter. Sannolikt kommer sådana metoder efter hand alt få en allt större betydelse. Det är angelägel all detta förhållande får påverka även de lösningar som väljs i dag sä alt inte lagstiftningen snabbi föråldras. Jag återkommer f.ö. fill den frågan i olika sammanhang i det följande.

Någon vedertagen definition av vad som skall räknas som datorrelalerad brottslighet finns inte. I allmänhet torde man dock hit hänföra kriminella gärningar som är riktade mol datorsystem eller genomförs med hjälp av datorer av en gärningsman som vanligen antingen är närmare insatt i hur systemet i fråga fungerar och har tillgång till del eller har specialistkunskaper i ADB-lekiiik. De olika delar av datorn och dess utrustning som därvid kan utgöra angreppsobjekt eller tjäna som hjälpmedel är själva den maskinella utrustningen med tillbehör (maskinvaran), datorprogram med instruktioner för datorns arbete (programvaran) eller informafionsinnehållet, dvs. uppgifter (dala) som finns lagrade i eller är avsedda all malas in i en dator. Angreppsobjeklel kan också utgöras av uppgifter som förs över mellan olika datorer eller annan utrustning som används för datakommunikation.

I Sverige, liksom i andra länder där problemet uppmärksammats, är
antalet kända fall av datorrelaterade brott förhållandevis blygsamt. RPS
har vid två tillfällen tillfrågat samtliga polisdistrikt i landet hur många brott
med anknytning lill datorer som anmälts i resp. distrikt. Enkätundersök
ningen avsåg perioderna 1967-1977 och 1977-1982. Sammanlagt redovi
sades för den Första perioden 30 ärenden och för den andra 33 ärenden.
10 Drygt hälften har lett till fällande dom. Enligt RPS finns emellertid fog för

att anta att det s. k. mörktalet är högre för datorrelalerad brottslighet än för Prop. 1985/86: 65 annan kriminalitet, bl. a. beroende på att benägenheten alt göra polisanmälan bedöms vara lägre än för andra brott. (Se förmögenhetsbrotlsulred-ningens belänkande s. 170 och RPS rapport 1984:5 Polisens åtgärder mot datakriminalitet.)

Även om man utgår från att den faktiska omfattningen av datorrelaterade brott i Sverige således är störte än vad RPS undersökning visar, torde den ännu så länge vara blygsam. Det finns emellertid anledning atl befara all den datorrelaterade brottsligheten kommer atl växa i omfattning och alt angrepp riktas mol eller kommer att riktas mot andra former av modern informationsteknologi. Det är därför angeläget atl i lid se till all lagstiftningen på området är anpassad fill att kunna möta dessa brottsformer med enkla och effektiva straffbestämmelser.

Dessa frågor uppmärksammades särskilt i förmögenhelsbrottsulredning-ens direktiv. Det konstaterades att gällande straffbestämmelser visseriigen i många fall borde kunna fillämpas på de förfaranden som det kunde vara fråga om, men atl vi å andra sidan odiskutabelt slår inför en utveckling som kan behöva mötas med nya eller ändrade straffbestämmelser (se 1977 års kommittéberättelse del II s. 27).

3.2 Olika slag av gärningar

Förmögenhetsbrottsulredningen uppfattade sitt uppdrag på detta område som "atl undersöka i vilken mån del kan finnas behov av ändrade straffbestämmelser så all daloranknutna gärningar, som innebär angrepp på annans förmögenhet i vedertagen mening, kan få en adekvat straffrältslig behandling" (betänkandet s. 174). Utredningen fann all gärningar av för-mögenhetsbroltslig karaktär med anknytning lill datorer - med hänsyn till angreppsobjektet och tillvägagångssättet - kan indelas i fyra olika grupper.

Till en första grupp hänförde utredningen gärningar som innebär att resultatet av en informationsbehandling blir felakfigt, vanligen genom olovliga manipulationer med programvaran eller informationsinnehållet. Del oriktiga resultatet kan i sig innebära en förmögenhelsskada. Men det kan också utnyttjas för alt åstadkomma sådan skada eller för att dölja en redan förorsakad skada.

För del andra förekommer gärningar som innebär skadegörande angrepp på programvaran eller informationsinnehållet.

En tredje grupp av gärningar innebär obehörig åtkomst av programvaran eller informationsinnehållet.

Slufligen finns enligt utredningen för del fjärde gärningar som innebär skadegörande angrepp av mer traditionell art på eller obehörig åtkomst av maskinvaran, t. ex. skadegörelse eller stöld.

Utredningen har företagit en noggrann genomgång av dessa fyra grupper
av gärningar för atl undersöka behovet av lagstiftning och därvid redovisat
domstolspraxis från både Sverige och andra länder (betänkandet s. 174-
185). Med utgångspunkt från utredningens genomgång och från visst mate
rial som blivit fillgängligt därefter vill jag beträffande de fyra olika typerna 11
av gärningar för egen del anföra följande.

Prop. 1985/86:65 Till den första gruppen hör främst den troligen mest frekventa och

uppmärksammade formen av känd datorbroltslighet, nämligen att gärningsmannen genom all olovligen påverka informationsbehandlingen åstadkommer ett oriktigt resultat som medför alt han tillgodoförs - ofta mycket stora - penningbelopp. I praxis finns flera rättsfall som behandlar denna gärningstyp (se bl. a. översikten i betänkandet s. 176-179 samt RPS Udigare nämnda rapport s. 42-47).

Av dessa avgöranden och av utredningens analys framgår visserligen atl det enligt gällande rätt i regel torde finnas någon straffbestämmelse som går att tillämpa. Hithörande förfaranden har således - allt efter omständigheterna i det särskilda fallet - bedömts som tillgreppsbroll, bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förfalskningsbrott eller, subsidiärt, dataintrång. Dock finns del inte allfid någon straffbestämmelse att tillgå som på ett adekvat sätt kriminaliserar del förfarande som leder fram lill den olovliga förmögenhetsöverföringen. De gärningar som här avses företer visserligen likheter med bedrägeribrotlet i 9 kap. 1 § BrB. Men den bestämmelsen kan ofta inte begagnas. Detta hänger samman med att en förmögenhetsöverföring, som genomförs helt med informationsteknikens hjälp och utan att någon fysisk person blivit vilseledd, enligt nuvarande lagstiftning inte täcks av bedrägeristadgandel. Och i vissa fall kan gärningen inte anses vara fullbordad förrän förövaren fillgodogör sig beloppet. Dessa brister har - som framgår bl. a. av rättsfallen - ofta vållat problem för de rättstillämpande myndigheterna när del gäller att finna passande brottsrubricering och påföljd. Jag anser därför att det är angeläget att avhjälpa denna ofullständighet genom lagstiftningsåtgärder.

Man kan också tänka sig fall där gärningen inte syftar lill en förmögenhetsöverföring ulan är begränsad till åtgärder som resulterar i all uppteckningar med oriktigt innehåll framställs till följd av atl obehöriga ändringar har gjorts i programvaran eller informaUonsinnehållet. Sådana gärningar företer stora likheter med brotten rörande urkunder i 14 och 15 kap. BrB, främst kanske förfalskningsbrottet i 14 kap. 1 §. I vissa fall torde sädana förfaranden också falla under den straffbestämmelsen (se Beckman m.fl.. Kommentar lill brottsbalken, band II, 5:e uppl., s. 77 f).

Det kan emellertid tänkas uppstå vissa problem på grund av att straffbestämmelserna i 14 och 15 kap. BrB är konstruerade för konkreta an-greppsobjekl - urkunder - och inte för datorprogram eller immateriella informationsmängder som lagrade data (se härom Jareborg, Brotten III, 1982, s. 34 och 37). Detta är ett komplicerat problem som inte närmare berörts i något av de betänkanden som nu är aktuella. Såvitt bekant har del inte heller i det praktiska rätlslivel vållat några större svårigheter. Frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder på detta område tillhör därför inte de spörsmål som bör las upp i detta sammanhang.

De gärningar som kan hänföras till den andra gruppen innebär alt pro
gram eller information som finns i en dator (mjukvaran) utsätts för skada,
antingen i form av fysisk skadegörelse eller genom att program eller
information utplånas, t. ex. genom radering eller avmagnelisering. Gär
ningar av detta slag täcks av brotlsbeskrivningarna för skadegörelse (12
'2 kap. 1 § BrB) och dataintrång (21 § datalagen). Den sist nämnda bestäm-

melsen skall dock fillämpas endasl om gärningen i fråga inte är belagd med Prop. 1985/86:65 straff i BrB.

Till den tredje gruppen hör gärningar som innebär att någon olovligen skaffar sig tillgång till eller olovligen utnyttjar programvara eller informationsinnehåll. Ibland begagnas uttrycket dataspionage. Under denna grupp faller vissa förfaranden av mera traditionell karaktär, såsom olovliga tillgrepp och sådana former av förtroendemissbruk från en anställds e. d. sida som kan medföra ansvar för förskingring eller trolöshet mol huvudman. Jag återkommer strax till dem. Men också vissa nya gärningstyper vill jag föra lill denna grupp. Vad jag syftar på är den allt mer uppmärksammade gärningen "tidsstöld" samt den företeelse som brukar benämnas wiretapping.

Tidsstöld innebär atl någon olovligen använder t. ex. en datoranläggning, dvs. "stjäl" datorns lid. Brottet torde enligt gällande rätt normalt vara all bedöma som egenmäktigt förfarande eller olovligt brukande, beroende på om någon olovlig besittningsrubbning förekommit eller inte. Det finns således i och för sig som regel en tillämplig straffbestämmelse att tillgå. Bl. a. besittningsförhållandena kan emellertid, som förmögenhetsbrottsulredningen påpekar, vara svårbestämda i dessa fall. Den nuvarande regleringen synes därför vara mindre väl avpassad lill ifrågavarande förfaranden. Också det problemet bör lösas.

ADB-tekniken medger atl stora mängder av information på kort tid förs över från ett datamedium till ett annat. Ett sätt att obehörigen komma ål den information som är under befordran är alt ta sig in i förbindelsen och på så sätt olovligen avlyssna och kopiera informationen. Etl sådant förfarande brukar kallas wiretapping. Om gärningen innebär en olovlig besittningsrubbning, kan ansvar för egenmäkfigt förfarande komma i fråga. Gärningen kan också utgöra brytande av telehemlighel enligt 4 kap. 8 § BrB, om den avser uppgift som befordras på televerkets allmänna tele-eller datalinjer, men inte om del är en privat förbindelse. Under förutsättning alt informationen kan anses utgöra en upptagning för ADB i den mening begreppet har enligt 21 § datalagen, är förfarandet hänförligt till den bestämmelsen. Det är emellertid i viss mån tveksamt vad begreppet upptagning för ADB innefallar. Därför kan del uppstå en viss oklarhet rörande bestämmelsens räckvidd. Denna oklarhet bör undanröjas.

Under denna grupp av gärningar inryms även att någon som är anställd i eller eljest har nära anknytning till etl företag missbrukar uppgifter som innehåller tekniska hemligheter eller andra affärshemligheter. Under vissa omständigheter kan utnyttjandet av sådan information vara straffbart enligt lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens (IKL). Utredningen om skydd för företagshemligheter lade - som jag nyss nämnde - i slutet av år 1983 fram ett förslag till lag om skydd för sådana hemligheter (SOU 1983:52). Förslaget, som bl. a. innehåller straffbestämmelser om förelagsspioneri och andra missbruk av förelagshemligheler, bereds som jag också har nämnt f n. inom justitiedepartementet. Jag får därför anledning all återkomma till dessa frågor vid ett senare tillfälle.

Gärningar av det här slaget har, som jag nyss var inne på, emellertid
även ett nära samband med brotten förskingring och trolöshet mol huvud- '3

Prop. 1985/86: 65 man. 1 vissa fall torde dessa stadganden också kunna tillämpas. Emellertid kan dessa straffbestämmelser, som utredningen har påpekat, ofta vara mindre adekvata när del gäller missbruk av tekniska uppgifter. Etl sådant förtroendemissbruk kan le sig lika straffvärt som om någon missbrukar ett förtroende all sköta en ekonomisk angelägenhet. Utvecklingen har medfört atl BrB:s reglering inte är helt fidsenlig på denna punkt. Utredningen har föreslagit atl trolöshetsbroltet skall justeras. Det förefaller lämpligt alt nu se över och förbättra det straffrättsliga skyddet också på den punkten. De gärningar som bör föras till den fjärde gruppen torde inte vålla några straffrättsliga problem. Fysiska angrepp mot datorutrustning torde sällan eller aldrig i principiellt avseende skilja sig från angrepp som riktas mol vilken annan maskinell utrustning som helst. På samma sätt som annan egendom kan således datorer och andra anläggningar för informationsbehandling med tillbehör bli föremål för tillgrepp och skadegörande handlingar. Dessutom kan även bestämmelserna i 13 kap. BrB om de allmänfarliga brotten bli tillämpliga, om nämligen för samhället viktiga anläggningar utsätts för skadegörelse.

3.3 Lagstiftningstekniken

Innan jag sammanfattar mina slutsatser rörande vilka lagstiftningsåtgärder på del här området som nu bör genomföras, vill jag helt kort beröra frågan om vilken princip som bör väljas för den lagtekniska lösningen.

Jag vill då först anmärka att lagsUftningsåtgärder mot den datorrelaterade brottsligheten har varit, och alltjämt är, föremål för livliga överiäggningar såväl mellan de nordiska länderna som på det internationella planet i övrigt.

Efler initiativ från Nordiska rådet och Nordiska ämbelsmannakommit-lén för lagstiftningsfrågor har del sålunda hållits överläggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige angående behovet av att reformera strafflagstiftningen inom resp. land med hänsyn lill den datorrelaterade brottsligheten. Frän samtliga länder har därvid redovisats den uppfattningen atl dalorbrotten inte bör göras till en lagtekniskt ny och särskild brotlskategori. Man bör i stället sträva efter atl tillgodose reformbehovet på del sättet alt brottsbeskrivningarna i redan befintliga straffbestämmelser — i första hand inom den centrala straffrätten - ses över och, när del befinns vara nödvändigt, justeras så att de blir tillämpliga även på straffvärda handlingar som har anknytning till datortekniken.

I Danmark har helt nyligen genomförts vissa ändringar i slraffeloven som syftar lill alt komma ät datakriminaliteten. Bl. a. har bestämmelserna om bedrägeri kompletterats i delta syfte. Lagändringen överensstämmer i princip med motsvarande förslag från förmögenhetsbrottsulredningen.

I Finland har inom ramen för den lotalöversyn av strafflagen som pågår
lagts fram förslag med en likadan inriktning. Förslaget innehåller komplet
teringar av bl. a. bedrägeri- och förfalskningsbrotlen. Förslagen har re
missbehandlats och övervägs nu inom justitieministeriel.
14 I Norge slutligen befinner sig motsvarande utredningsarbete i ett slut-

skede. Slraffelovrådet förväntas avge sitt belänkande i oktober 1985. En- Prop. 1985/86: 65 ligt vad jag har inhämtat kommer förslaget alt få i alll väsentligt samma inriktning som de övriga som jag här har redovisat.

LagsUftningsåtgärder mot datorbrottsligheten diskuteras också återkommande i andra internationella sammanhang. Även inom OECD:s dala-policykommilté (ICCP), där Sverige liksom bl. a. Danmark, Finland och Norge är representerat, är den förhärskande uppfattningen att strafflagstiftningen mot datortelalerad brottslighet inte bör göras för starkt teknik-bunden. (Det är f.ö. bara vissa delstater i USA som har särskilda straffrättsliga lagar mot dalorkriminalilet.) Kommittén har senast i augusti 1985 sammanställt en rapport på grundval av uppgifter som medlemsländerna lämnat angående dels redan befintliga möjligheter alt beivra dalorbrott, dels planerade lagstiftningsåtgärder på området. Rapporten mynnar ut i en rekommendation till medlemsländerna att se över de inhemska straffbestämmelserna och överväga på vilka sätt vissa typiska former av dator-brottslighet, såsom bl. a. dalorrelaleral bedrägeri, lämpligen bör bekämpas. Det kan tilläggas all del inom Europarådet nyligen har inrättats en arbetsgrupp rörande datortelalerad brottslighet. I direktiven för gruppen ges del ullryck för en likartad inställning till vilken lagleknik som bör väljas.

Bland de länder som vi vanligen brukar jämföra oss med råder det alltså en bred enighet om vilken lagstiftningsteknik som bör begagnas på del här området. Man bör så långt del är möjligt använda sig av de allmänna straffljestämmelser som redan finns och försöka undvika speciallagstiftning. De erfarenheter från mera tekniskt utformad lagstiftning som redovisats från vissa delstater i USA lyder också på alt specialbesiämmelser på detta område löper risk all snabbi bli överspelade av den tekniska utvecklingen.

Det råder enligt min mening ingen tvekan om atl de lagstiftningsåtgärder som är påkallade för atl förbättra det straffrättsliga skyddet mot den datorrelaterade kriminaliteten i första hand bör åstadkommas genom atl brotlsbeskrivningarna för de gärningslyper inom den centrala straffrätten som närmast berörs avpassas sä att de täcker även kriminella handlingar som utförs med hjälp av datortekniken. Man bör i själva verket gå längre än så och eftersträva lösningar som fångar in också andra former för modern informationsbehandling än sådan som görs med hjälp av datorer.

3.4 Slutsatserom lagstiftningsbehovet

Den föregående redogörelsen har visat alt det finns vissa brister i del
nuvarande straffrättsliga regelsystemet när det gäller atl komma åt straff
värda gärningar med anknytning till modern informationsbehandling. I
likhet med förmögenhelsbrotlsutredningen har jag visserligen därvid funnit
atl de straffbestämmelser som redan finns i stor utsträckning kan tilläm
pas, även om brottet har anknytning till t. ex. datortekniken. I vissa fall ger
dock ADB-elemenlet brottet en så pass särpräglad karaktär all det inte
utan vidare kan hänföras till del slraffstadgande som närmast borde vara
tillämpligt. 15

Prop. 1985/86:65 Detta gäller - som också torde ha framgått av min redogörelse - främst

brott som innebär atl en olovUg förmögenhetsöverföring genomförs med hjälp av ADB-tekniken. Förmögenhetsbrottsulredningen har föreslagit atl sådana förfaranden skall kriminaliseras som datorbedrägeri i 9 kap. 1 § BrB. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna och bör nu tas upp till behandling.

Vidare framgår av rättsfallen all gärningsmannen ofta har haft något slags förtroendeslällning i förhållande lill målsäganden, vanligen som handläggare av någon funktion under informationsbehandlingen. Vid missbruk av en sådan förtroendeslällning kan straffansvar för trolöshet mol huvudman enligt 10 kap. 5 § BrB komma i fråga.

Förutsättningen är emellertid bl. a. att gärningsmannen har ett ekonomiansvar; gärningsmannen skall ha "fält alt för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav". Utanför lagrummets räckvidd faller därför i regel sådana funktionärer som handhar enbart ADB-funktioner eller andra rent tekniska angelägenheter som t. ex. föreståndare för datorcentraler och forskningschefer.

Företagshemlighelsutredningen har föreslagit att straffbestämmelsen i 10 kap, 5 § BrB utvidgas Ull att gälla även befattningshavare som anför-trolls teknisk angelägenhet. Förslaget har i allt väsentligt mottagits positivt vid betänkandets remissbehandling.

Jag anser för min del att en justering av irolöshelsbrotlel i den riktning som utredningen har föreslagit är väl ägnad all bidra lill alt stärka det straffrättsliga skyddet mol den ADB-relaterade brottsligheten. Förslaget bör därför behandlas i detta sammanhang.

Ett annat exempel på gärningar som påkallat straffrättsliga åtgärder är sådana förfaranden som brukar betecknas lidsstöld resp. wiretapping. Det är enligt min mening angelägel att avpassa lagstiftningen så atl även dessa gärningslyper blir sanktionerade på ett frän kriminalpolitisk synpunkt ändamålsenligt och tillfredsställande sätt. Som jag ser del kan detta göras genom smärre justeringar i broltsbeskrivningen för olovligt brukande (10 kap. 7 § BrB) resp. dataintrång (21 § datalagen).

Jag skall nu övergå lill alt mer i detalj ange vilka ändringar av lagstiftningen som jag finner påkallade.

Remissinstanserna: Förslagel att införa en ny bestämmelse om dalorbedrä-geri har genomgående bemötts myckel positivt. Endasl konsumentverket synes ifrågasätta, om en sådan bestämmelse verkligen behövs. Beträffande enskildheter i förslagel har några ställt sig tveksamma eller helt avvisande lill utredningens förslag att slopa kravet på alt gärningsmannen bereder sig vinning som brotlsrekvisil. Vidare har länsåklagarmyndighelen i Krislian-stads län och den juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet satt i fråga, om inte en bestämmelse om datorbedrägeri bör utformas som ett självständigt brott i stället för all utgöra en variant av bedrägeri. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Trelleborgs fingsrätt anser all gärningsbeskrivningen lämpligen bör utformas så att den inte täcker sådana olovliga manipulationer med datoriserade aulomaler som enligt gällande rätt bedöms som stöldbrotl (främst tillgrepp ur bankomat och liknande sedelul-lagningsaulomater) eller bedrägligt beleende (s. k. automalmissbruk).

Skälen för mitt förslag: Jag har redan i det föregående framhållit atl det finns vissa gärningstyper där ADB-elemenlet som brottsfaklor framträder särskilt starkt och där gärningen inte utan vidare kan hänföras under något adekvat slraffstadgande. Den hittills mest uppmärksammade formen av sådan brottslighet torde vara den när en gärningsman förser en dator med vilseledande uppgifter eller på annat sätt olovligen påverkar en databehandlingsprocess så atl resultatet blir etl annat än vad som är avsett. Mänga gånger kan det medföra atl gärningsmannen tillgodoförs betydande penningbelopp.

sådana olovliga ingrepp i databehandlingen kan ske på ett flertal olika sätt. Orikfiga eller ofullständiga uppgifter kan lämnas i den information som skall ligga till grund för dalabehandlingen, oavsett om del gäller uppgifter i pappersdokument eller information via dalaterminaler. Hålkort, hålremsor etc. kan avsiktligt stansas pä ett felaktigt sätt eller helt tas bort.

Prop. 1985/86:65 Information som finns lagrad på magnetband eller i andra förekommande typer av minnen kan olovligen förändras. Felaktigt lagrade data kan utnyttjas på ett otillåtet sätt. Oriktiga databehandlingsresultat kan också åstadkommas genom manipulationer med programmet så att datorn får nya eller ofullständiga instruktioner som gör alt informationen inte behandlas enligt programmets behöriga funktion. Möjligheterna är som sagt många, och de angivna metoderna ulgör endast exempel på olika tillvägagångssätt.

För den som varken har särskilda kunskaper om ADB eller sköter någon syssla i dalabehandlingsprocessen är möjligheterna att utnyttja tekniken på det nu diskuterade sättet för alt skaffa sig olovlig vinning mera begränsade. De vanligaste fallen torde vara olika former av missbruk av s. k. bankomaler och liknande automater. Vilseledande uppgifter kan också lämnas till någon fysisk person som är inblandad i dalabehandlingsprocessen. Om denna person har att granska uppgifterna och fatta någon form av självständigt beslut på grundval av dem och beslutet blir avgörande för resultatet av informationsbehandlingen, kan förutsättningarna för bedrägeri vara uppfyllda redan enligt paragrafens nuvarande lydelse. Att själva förmögenhetsöverföringen sker med hjälp av t. ex. en dator vållar i sådana fall inga speciella rättsliga problem.

För andra person kategorier kan det ställa sig lättare att utnyttja den aktuella tekniken till att bereda sig egen vinning utan att någon annan fysisk person är inblandad. Av de rättsfall som är kända inom området framgår att delta framför allt gäller anställd personal som har en handläg-garfunklion vid den automatiska informafionsbehandlingen. Det har t. ex. förekommit flera fall där banktjänsteman själva ombesörjt att ett penningbelopp via en dator olovligen förs över från andra konton Ull ett eget konto. Ett annat exempel är att den som har atl förse datorn med uppgifter som skall ligga fill grund för automatisk databehandling - t. ex. all sammanställa lönelistor — olovligen lämnar orikliga eller ofullständiga uppgifter så atl löneutbetalningarna sker med för högt belopp eller till andra personer än vad som är avsett. Samma resultat kan åstadkommas genom atl en programmerare eller en dalaoperatör olovligen ändrar i programmet eller i övrigt i instruktionerna för datorns arbete. Men det finns även exempel på alt helt utomstående personer med specialistkunskaper i ADB har kunnat använda sina särskilda insikter lill att bereda sig olovlig vinning. Det är framför allt i sådana fall som jag nu har berört som de rättstillämpande myndigheterna ställs inför svårigheter när del gäller att hänföra gärningen fill ett adekvat slraffstadgande enligt gällande lagstiftning på förmögenhelsbrottens område.

Förfaranden av del slag som jäg nu har berört har uppenbarligen ofta
systematiskt sett ett nära släktskap med bedrägeribrottet. Förmögenhets
överföringen är i allmänhet fullbordad när en oriktig kreditering äger rum.
Men problemet är att förmögenhelsöverföringen beror på alt del är datorn
som har fått felaktiga instruktioner. Det finns således inte i detta skede
någon fysisk person som blivit vilseledd till att handla eller lill att underlåta
atl handla på det sätt som krävs för atl förutsättningarna för bedrägerian
svar skall vara uppfyllda. Del är först när gärningsmannen disponerar över
18 medlen, t. ex. genom att förmå någon att betala ul dem, som etl vilsele-

dande i bedrägeristadgandets mening kan anses föreligga. Detta innebär att Prop. 1985/86:65 själva den olovliga förmögenhetsöverföringen i dessa situationer inte faller under den nu gällande bedrägeribestämmelsen.

I många fall är andra straffstadganden tillämpliga. Gärningen kan således i vissa fall vara all bedöma som trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § BrB, om gärningsmannen intar en sådan ekonomisk förtroendeställning som krävs enligt den bestämmelsen. Om överföringen tillkommit genom en olovlig ändring i en urkund (t. ex. en faktura eller en lönelista som skall ligga fill grund för databehandling), kan gärningen bli atl bedöma som urkundsförfalskning. Subsidiärt kan också straffbestämmelsen om dataintrång i 21 § datalagen bli tillämplig.

Enligt förmögenhelsbrotlsutredningens mening är det dock otillfredsställande att gärningar av detta slag ofta inte kan föranleda straffansvar för förmögenhetsbrott redan i och med atl den olovliga förmögenhelsöverföringen är fullbordad. Som utredningen framhållit finns det stora hkheler mellan förfaranden av detta slag och det traditionella bedrägeribrottet. Utredningen har därför föreslagit alt en särskild bestämmelse om sådant datortelalerat bedrägeri skall tas in i bedrägeristadgandel. Enligt förslaget skall sålunda för bedrägeri dömas även den som genom atl lämna oriklig eller ofullständig uppgift, företa ändring i datorprogram eller i upptagning för automatisk databehandling eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av automatisk databehandling så all del innebär ekonomisk skada.

Remissmoltagandet av detta förslag om dalorbedrägeri har varit genomgående mycket positivt. Endasl en remissinstans, konsumentverket, har ifrågasatt behovet av att införa en sådan bestämmelse. Enligt konsumentverket bör nämligen inte det förhållandel alt man använder datorteknik vid själva gärningen kvalificera den fill ett särskilt brott.

Vad sedan gäller den närmare utformningen av en straffbestämmelse om dalorbedrägeri har under remissbehandlingen framförts vissa synpunkter. Vad som därvid har diskuterats är bl. a. frågan om denna nya brottsart bör göras till en variant av bedrägeri eller om den hellre bör föras till etl nytt särskilt straffbud. Från etl par häll har också framhållits all gärningsbeskrivningen bör utformas så atl den inte täcker sådana manipulationer med datoriserade automater som i dag bedöms som tillgreppsbroll eller faller under slraffsladgandet om bedrägligt beteende i 9 kap. 2 § andra stycket BrB.

Jag har redan tidigare framhållit del angelägna i att samhället kan bekämpa den brottslighet som visat sig följa i datoriseringens spår med enkla och effektiva straffbestämmelser. Genom bl. a. den redogörelse utredningen har lämnat angående olovliga förmögenhetsöverföringar som åstadkommits med hjälp av datortekniken (se betänkandet s. 174-180) framstår det för mig som helt klart att denna gärningslyp f. n. inte är fillfredsställande reglerad. I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstanserna finner jag därför att en straffbestämmelse som tar sikte pä de förfaranden som jag nu berört bör införas.

Jag finner också utredningens förslag fill gärningsbeskrivning i det stora
hela ändamålsenligt. I likhet med utredningen och flertalet av remissin
stanserna anser jag att gärningar av det aktuella slaget har så stora likheter 19

Prop. 1985/86:65 med det tradiuonella bedrägeribroltet att det faller sig naturiigare att kriminalisera dem som en variant av bedrägeri än att att föra dem till ett nytt särskilt straffbud. Ett sådant tillägg kan också lätt fogas in som ett nytt andra stycke i bedrägeristadgandel i 9 kap. 1 § BrB.

Utredningsförslagets gämingsbeskrivning bör dock kompletteras med ett vinningsrekvisit för alt korrespondera med det nuvarande bedrägeribrottet i paragrafen.

Jag vill undvika att i lagtexten begränsa den nya bestämmelsens räckvidd fill informationsbehandling som sker med hjälp av datorer. Utvecklingen inom modern informationsteknologi sker mycket snabbi. Man kan som jag redan tidigare har berört iaktta en vidareutveckling av ADB-tekniken där informationsbehandlingen sker med andra tekniska hjälpmedel än datorer. Jag har också framhållit all ny lagsfiftning pä det här området inte skall göras teknikbunden utan att man såvitt möjligt skall göra lagstiftningen teknikneutral i det avseendet. Vilken teknisk metod som begagnas för t. ex. den informafionsbehandling som är ett led i etl visst förfarande bör i princip inte ha någon betydelse för hur förfarandet skall rubriceras straffrättsligt. Därtill kommer intresset av all lagstiftningen inte snabbt skall bli omodern. Bl. a. mot den bakgrunden finner jag det lämpligt all undvika att låsa fast slraffbudel lill ADB- tekniken.

Till detta kommer all riksdagen har uttalat sig för en enhetlig straffrältslig reglering av förfaranden med automater, datorer och liknande apparater (JuU 1976/77:11, rskr 90). Del saknas anledning alt bedöma skilda former av sådan olovlig påverkan olika beroende på vilken teknisk konstruktion som apparaten eller anläggningen har. Mot denna bakgrund finner jag del angelägel att en ny lagstiftning på området utformas så atl den blir tillämplig på i princip alla former av olovlig påverkan av resultatet av en automatisk process, när förfarandet innebär en förmögenhetsöverföring. Av delta följer all även s. k. automatmissbruk, som i lindrigare fall f. n. faller under 9 kap. 2 § andra stycket BrB, bör läckas av den nya bestämmelsen.

Jag föreslår att detta får avspeglas i lagtexten genom att uttrycket automatisk informationsbehandling väljs. Del kommer genom del ordvalet all framgå all olovlig påverkan av datorer och annan likartad förfinad utrustning faller under bestämmelsen. Det kan vidare med fog hävdas att uttrycket innefattar även mindre sofistikerad apparatur som t. ex. mekaniska varuautomaler. För atl detta skall bli fullständigt klart redan i lagtexten bör dock orden "eller någon annan liknande automatisk process" läggas lill i brottsbeskrivningen. Det kommer därmed att stå helt klart atl straffbestämmelsen inte tar sikte enbart på datortekniken utan blir tillämplig oberoende av vilken teknik det är fråga om i det enskilda fallet. Kriminaliseringen kommer således att fånga in även manipulationer med mindre sofistikerade anläggningar än datorer som t. ex. varuautomaler. Jag återkommer strax lill den frågan i samband med att jag tar upp förhållandel mellan olika bestämmelser i BrB.

Enligt milt förslag skall därmed den som, genom alt lämna oriklig eller

ofullständig uppgift, genom all ändra i program eller upptagning eller på

annat sätt, olovligen påverkar resultatet av en aulomafisk informationsbe-

20 handing eller någon annan liknande automatisk process så atl det innebär

vinning för gärningsmannen och skada för någon annan dömas för bedräge- Prop. 1985/86:65 ri. Jag förordar all en bestämmelse av denna innebörd tas upp som ett nytt andra stycke i 9 kap. 1 § BrB.

För all brottet skall anses fullbordat skall gärningsmannen ha berett sig vinning och skada uppkommit för någon annan. Detta sker ofta i och med atl medel kredileras ett konto som disponeras av gärningsmannen. Vinningen kan emellertid också uppkomma genom alt gärningsmannen till följd av resultatet av den automatiska informationsbehandlingen får tillgång lill varor eller tjänster. Huruvida detta sker genom någon form av automatik eller genom en fysisk person saknar i sammanhanget betydelse. Liksom när del gäller bedrägeri i allmänhet förutsätts alt förmögenhelsöverföringen är en omedelbar följd av förfarandet. Utanför tillämpningsområdet faller därmed exempelvis del fallet atl någon genom alt manipulera ett datorstyrt läs olovligen bereder sig tillträde till etl låst utrymme och där tillgriper pengar eller annan egendom. Gärningen innefallar visserligen även i delta fall en manipulation med en automatisk informationsbehandling men denna avser inte en ekonomisk angelägenhet. Del olovliga förfarandet med den datorstyrda mekanismen utgör därför i det fallet endasl ett led i ett fillgreppsbrolt och blir inte all bedöma enligt den föreslagna bestämmelsen.

Det nuvarande bedrägeribrotlet bör stå kvar oförändrat i bedrägeristad-gandets första stycke. En förutsättning för ansvar enligt den bestämmelsen är all den uppkomna skadan drabbat den som blivit vilseledd eller någon i vars ställe denne är, dvs. den som den vilseledde företräder. Enligt förmögenhelsbrotlsutredningens förslag anges emellertid inte på motsvarande sätt vem förmögenhetsskadan skall drabba.

Juridiska fakullelsnämnden vid Slockholms universitet har ifrågasatt om inte den skadelidande närmare bör anges i lagtexten även när det gäller den nya bestämmelsen. Enligt fakullelsnämnden torde de slraffvärda fallen bli omfattade av denna, även om krav ställs upp på att skadan skall drabba den som använder eller avser all använda dalabehandlingsresultatet.

Själv anser jag del vara naturligt atl den mol skada skyddade kretsen är begränsad när del brottsliga förfarandet utförs mol en fysisk person. Men när det vilseledande momentet åstadkommits på maskinell väg finns det enligt min mening inte pä samma sätt en given anknytning till den skadelidande.

Redan i dag förekommer del ett flertal olika samarbetsformer när det gäller att utnyttja ADB-stöd för speciella funktioner som lagerhållning, bokföring, avlöningsrutiner m.m. Ibland överlämnas dessa uppgifter åt särskilda företag som är specialiserade på sådana tjänster. I andra fall förekommer det att sådana funktioner handhas centralt för flera företag gemensamt inom t. ex. en butikskedja. Dessutom gör den snabba tekniska expansionen på området det svårt atl överblicka den fortsatta utvecklingen.

Om man i lagtexten skulle begränsa den skadelidande kretsen pä det sätt
som fakullelsnämnden föreslagit, befarar jag därför atl det kan uppstå
situationer som visserligen framstår som klart straffvärda men där del kan
vara svårt all avgöra vem som skall använda eller avser att använda 21

Prop. 1985/86: 65 resultatet av en viss informationsbehandling. Jag har därför funnit att det i straffbestämmelsen inte särskilt bör anges vem skadan skall drabba. Atl del i princip endasl kan bli fråga om att beakta skador som uppstått för någon i vars intresse den ifrågavarande informationsbehandlingen har anordnats torde f.ö. följa av kravet på att själva manipulationen skall innebära en förmögijnhelsöverföring.

Som jag redan har påpekat läcker den föreslagna broltsbeskrivningen även gärningar som innebär atl någon med ofillålna medel påverkar automater som tillhandahåller pengar, varor eller tjänster (sedelullagnings-, varu-, bensin- eller telefonautomater etc). Om en sådan handling innebär att gärningsmannen olovligen tillägnar sig bestämd egendom som tillhör annan, anses den f. n. enligt rättspraxis uppfylla rekvisiten för stöldbrotl (se t. ex. NJA 1980 s. 224 angående en s. k. bankomat och NJA 1984 s. 889 angående en bensinaulomal). Men om någon skaffar sig tillgäng till en vara (eller en tjänst) genom att påverka en automats funktioner med otillåtna medel (s. k. automalmissbruk), kan förfarandet också omfattas av bestämmelsen om bedrägligt beleende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB. I doktrinen har det förekommit delade meningar om hur gränsen skall dras mellan tillgreppsbroll och gärningar som är all hänföra lill automalmissbruk (se t.ex. Beckman m.fl.. Kommentar till BrB, band I, 4:e uppl., s. 379 och Jareborg, Brotten, andra häftet, 1978, s. 182). Inte heller synes vare sig de ovan nämnda rättsfallen eller rättspraxis i övrigt ge någon klar ledning för hur alla olika fall av olovlig åtkomst av egendom genom missbruk av automater skall bedömas.

Förmögenhetsbrotlsutredningen har uttalat all den hade för avsikt att ta undan dessa gärningslyper från tillämpningsområdet för datorbedrägeri genom särskilda konkurtensbestämmelser. Några sådana bestämmelser hann utredningen emellertid inte lägga fram innan den avslutade sill arbete.

Förmögenhelsbrotlsutredningens bedömning av konkurrensfrågorna i dessa fall bör emellertid ses mot bakgrund av all den föreslog en myckel genomgripande omgestaltning av förmögenhelsbrotlen. Ett viktigt inslag i utredningens reformförslag var ett förändrat slöldbegrepp. Som jag inledningsvis framhållit är det emellertid inte f n. aktuellt att genomföra en så vittgående reform av bl. a. stöldbrotlet som utredningen föreslagit. I perspektivet av de begränsade ändringar som jag nu tar upp ter sig frågan om hur automalmissbruk av olika slag straffrättsligt bör rubriceras annorlunda än med de utgångspunkter utredningen hade.

Det är således åtskilliga fall av manipulationer med automater som faller under den av mig föreslagna broltsbeskrivningen. Delta gäller t. ex. sådana förfaranden mol aulomaler, bl. a. sedelultagningsautomater, som enligt de nyssnämnda rättsfallen är alt bedöma som stöldbrotl. Men även gärningar som i dag är alt bedöma som s. k. automalmissbruk enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB, och som inte kan bedömas som lillgreppsbrotl, l.ex. när en automat tillhandahåller inte en vara utan en tjänsl, täcks av gärningsbeskrivningen.

Den nya straffbestämmelse som jag nu föreslår kriminaliserar olovliga
22 förmögenhetsöverföringar som kan komma lill stånd just genom all resul-

talet av en automatisk informationsbehandling utsätts för otilläten påver- Prop. 1985/86:65

kan. Som jag berört föreligger del i en del hänseenden oklarheter och

delade uppfattningar om i vad mån vissa av dessa fall enligt gällande rätt

skall bedömas enligt 8 kap. BrB som tillgreppsbrott eller enligt 9 kap. BrB

som oredlighelsbroll. Del är enligt min mening angeläget all åstadkomma

en så långt möjligt enhetlig bedömning av fall som framstår som likartade.

Förevarande lagstiftningsärende synes vara etl lämpligt tillfälle atl få en

sådan lill stånd.

Del står därvid lill att börja med klart all förfaranden som inte utgör befattning med viss bestämd egendom inte kan bedömas som tillgreppsbrott. Man kan vidare förutsätta att olika former av mer eller mindre automatiserade transaktioner, bl.a. via s.k. plastpengar, kommer all bli alll vanligare. Enligt min mening talar övervägande skäl för att gärningar av del aktuella slaget bör bedömas som bedrägeribrott. Den nu föreslagna bestämmelsen kommer också atl i förhållande till reglerna om tillgrepps-brott få karaktär av en specialreglering, vilket innebär atl denna i första hand skall lillämpas vid s. k. lagkonkurrens. Som jag ser del bör därför, när rekvisiten enligt mitt förslag är uppfyllda, gärningar av nu diskuterat slag bedömas som bedrägeri enligt 9 kap. 1 § andra styckel BrB. Den praxis som grundar sig på de tidigare nämnda rättsfallen NJA 1980 s. 224 och 1984 s. 889 förlorar därmed i alll väsentligt sin aktualitet.

S.k. automalmissbruk blir i fortsättningen i princip alltså att bedöma enligt den bestämmelse jag nu föreslår. I sammanhanget bör emellertid påpekas att fall då någon inte använder sig av en aulomals tekniska funktioner utan exempelvis bryter upp denna och olovligen tillgriper varor i likhet med vad som nu gäller givelvis blir att bedöma som ett stöldbrotl.

Som jag redan tidigare framhållit omfattar den av mig föreslagna bestämmelsen också sädana fall då någon genom att lämna vilseledande uppgifter till någon i en databehandlingsprocess inblandad handläggare åstadkommer sådan skada och vinning som förutsätts för ansvar. I dessa fall är i allmänhet även förutsättningarna för ansvar enligt paragrafens första stycke uppfyllda. Är detta utrett i det enskilda fallet, bör förfarandet också bedömas enligt det första styckel. Del är emellertid fullt fillräckligl för ansvar att rekvisiten enligt del andra stycket är uppfyllda. I praktiken torde del därmed ofta saknas anledning alt närmare utreda i vad män ett sådant vilseledande som förutsätts för ansvar enligt första slyckel förekommit.

Mitt förslag: Den som har anförtrotts att självständigt handha eller övervaka skötseln av en kvalificerad leknisk uppgift och som missbrukar sin förtroendeställning till skada för sin huvudman skall kunna fällas lill ansvar för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § första eller andra stycket BrB. Motsvarande utvidgning görs av den krets som kan drabbas av straff för mutbrott enligt 20 kap. 2 § andra slyckel 5. BrB.

Utredningsförslaget: Enligt företagshemlighelsulredningens förslag utvidgas den krets som skall omfattas av trolöshetsbeslämmelsen mer än enligt mitt förslag. Utredningen har inte lagt fram något förslag rörande mutbrott. I övrigt överensstämmer förslagen i stort sett. (SOU 1983:52 s. 317 f. och 403 f)

Remissinstanserna: Av del tiotal remissinstanser som särskilt uttalat sig i denna fråga har alla utom en fillstyrkt förslaget eller lämnat del utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen har dock anmärkt att lagrummet med den föreslagna ändringen fått en alltför obestämd och vidsträckt omfattning.

Skälen för mitt förslag: Enligt långvarig svensk tradition skall brott mot förpliktelser i avtalsförhållanden i princip främst beivras med civilrätlsliga påföljder, l.ex. skadestånd och vite, i stället för med straffrättsliga sanktioner. Slraffbudel i 10 kap. 5 § BrB kan - i likhet med en del andra brott i samma kapitel - sägas utgöra ett avsteg från denna huvudregel. Där kriminaliseras nämligen uppsåtliga pliktförsummelser som en person i sysslomans eller liknande förtroendeslällning med ekonomiskt ansvar begår gentemot sin huvudman. Brottet, som förutsätter all förlroendemiss-bruket förorsakat huvudmannen ekonomisk skada, kallas trolöshet mol huvudman. Till denna brottskategori har även, genom etl tillägg i paragrafens tredje stycke, förts vissa handlingar som innebär missbruk av förtroende begångna av personer som anförtrotts att sköta en rättslig angelägenhet, dvs. främst rältegångsfullmäktige.

Straffbarhel för förmögenhetsbrollet trolöshet mol huvudman enligt paragrafens första och andra stycken förutsätter lill en början alt gärningsmannen har en ekonomisk förtroendeställning. Gärningsmannens förtroendeställning skall grunda sig på att han "fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav". Detta undantag frän vad som annars gäller vid pliktförsummelser i avtalsförhållanden har förklarats med all dessa personer får anses ha en särskild maktposition i förhållande lill den främmande förmögenhet de sköter och förvaltar. Genom att missbruka denna maktställning kan de därför tillfoga huvudmannen skada på ett sätt som en utomstående normalt saknar möjlighet till.

Av dessa skäl har det således ansetts vara motiverat atl kriminalisera Prop. 1985/86:65 sådana former av förtroendemissbruk. Men den straffbara personkretsen är, som jag Udigare har antytt, tämligen snäv i och med alt den förtroendeslällning som missbrukas måste avse skötseln av ekonomiska eller rättsliga angelägenheter. Utanför lagrummets räckvidd hamnar därmed missbruk av anförtrodda angelägenheter som inte har sådan karaktär, l.ex. rent tekniska funktioner.

Det skall i del här sammanhanget dock anmärkas alt den som har sådana funkUoner i etl företag ibland kan dömas för brott mol 3 § lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL). Den straffbara kretsen av personer är dock, med vissa undantag, inskränkt till dem som är anställda i näringsverksamheten. Straffbestämmelsen gälleratt någon obehörigen använder sig av eller yppar yrkeshemligheter m. m. som han fått kännedom om under anställningstiden. Brottet har genom en särskild regel (4 § IKL) gjorts subsidiärt fill trolöshet mol huvudman (se SOU 1983:52 s. 127 f.)

Företagshemlighelsutredningen har i sitt belänkande med förslag fill skydd för förelagshemligheter särskilt lagil upp frågan om skydd mot anställdas m. fl. missbruk av förelagshemligheler. Utredningen har anfört att frekvensen av sädana handlingar är hög, jämfört med andra typer av angrepp mot företagshemligheter. Det beror naturligtvis på all den som är anställd i en verksamhet har en naturlig tillgång till förelagels hemligheter.

Utredningens allmänna synsätt präglas av all man i första hand skall utnyttja andra styrmedel än kriminalisering för alt skydda förelagshemligheter mot missbruk från de anställdas sida. I ett förslag till lag om skydd för företagshemligheter har utredningen tagit upp en bestämmelse om alt sådant missbruk skall kunna föranleda skadeståndsansvar (4 §). I särskilt svåra fall bör dock enligt utredningen straff kunna följa.

Utredningen har uppmärksammat att befattningshavare som har an-svarsfyllda tekniska funktioner inom l.ex. dalabranschen och industrin som regel inte tillhör den straffbara personkretsen i trolöshetsparagrafen, trots atl sådana befattningshavare ofta kan ha mycket känsliga nyckelposi-Uoner. Enligt utredningen vore det rimligt atl rikta samma straffhol mot tekniska funktionärer av det.slaget som mol personer med ansvar för ekonomiska eller rättsliga angelägenheter. Utredningen har därför föreslagit atl straffljestämmelsen i 10 kap. 5 § tredje styckel BrB utvidgas sä att den omfattar inte bara rältegångsfullmäktige eller andra som fått att sköta rättsliga angelägenheter utan även den som anförtrotts en teknisk angelägenhet.

Den föreslagna utvidgningen av det straffbara området för trolöshets-brott skall enligt utredningen utgöra ett kompletterande straffrättsligt skydd för företagshemligheter och kunna fillämpas när det gäller personer med särskilt ansvarsfylld ställning. Del skall inte krävas att personen i fråga är anställd i förelaget, utan även t. ex. självständiga uppdragstagare såsom konsulter skall enligt förslagel kunna fällas till ansvar.

Remissinstanserna har genomgående gett förslaget Ull ändring av trolös
hetsbestämmelsen ett gott mottagande. Dock har, som jag redan nämnt,
hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen framhållit alt bestäm
melsen torde ha fått etl vida mer omfattande tillämpningsområde än vad 25
utredningen synes ha avsett.

Prop. 1985/86:65 Som jag också tidigare har nämnt pågår f n. arbetet med atl bereda

utredningens förslag lill lagstiftning om skydd för förelagshemligheter inom justitiedepartementet. Den frågan fär jag därför anledning all återkomma fill vid ett senare fillfälle. Jag har emellertid kommit fram till att den föreslagna ändringen i 10 kap. 5 § BrB har etl sådant samband med den datorrelaterade brottsligheten att den bör tas upp redan i delta sammanhang. Därvid bör utredningens förslag kunna följas i sina huvuddrag. Som några remissinstanser påpekat bör dock utredningens intentioner rörande vilka personer som skall omfattas av det straffrättsliga ansvaret avspeglas tydligare i lagtexten.

I likhet med utredningen anser jag således att personer som har en högre befattning i ett företag e.d. och uppdragstagare som har hand om viktiga tekniska funktioner, t. ex. ansvariga ledare för forsknings- och utvecklingsarbete och föreståndare för datorcentraler, bör omfattas av straffansvaret för trolöshet mol huvudman. De bör således kunna dömas för delta brott, om de missbrukar sin förlroendeställning fill skada för huvudmannen. All detta skall gälla endasl personer i särskilt känsliga positioner bör komma till klart uttryck i lagtexten. Det bör ske genom att det anges alt det skall vara fråga om en person som självständigt handhar kvalificerad teknisk uppgift eller övervakar skötseln därav.

För straffansvar bör krävas all en person missbrukar just det ansvaret. Den straffrättsliga bedömningen av förtroendemissbruk från dessa tekniska funktionärers sida bör alltså göras på samma sätt som beträffande motsvarande lojalitetsbroll som begås av den som ansvarar för ekonomiska angelägenheter. Den straffbara gärningen torde i de flesta fall komma att bestå i att en person i angiven ställning lämnar ut förelagshemligheler. Det kan vara fråga om information som har en eller annan anknytning ull datorer, men del kan också vara dokument eller muntliga uppgifter ulan någon sådan anknytning. Etl praktiskt viktigt exempel kan vara hemliga tekniska eller kemiska formler som begagnas vid tillverkningen av en viss produkt. Del spelar ingen roll om missbruket rör endasl muntlig information eller om denna på något sätt har dokumenterats. Även andra förfaranden, l.ex. vissa handlingssätt i sabotagesyfte, bör självfallet omfattas av slraffbarheten.

Gärningar som avses med bestämmelsen torde i dag ofta vara straffbara enligt IKL. I den lagen finns emellertid en särskild konkurrensbestämmelse som ger trolöshelsbrottel i BrB företräde. Den av mig föreslagna justeringen kommer också att medföra alt vissa personer som inte är anställda, l.ex. självständiga konsulter, och som därför inte alllid kan straffas enligt IKL, kommer att kunna drabbas av ansvar.

För straffbarhel bör vidare krävas atl huvudmannen lidit ekonomisk skada. I allvarligare fall bör det — också del i likhet med vad som nu gäller dem som har ekonomiansvar - finnas möjlighet att döma för grovt brott.

Med hänvisning till del nu anförda finner jag alt det aktuella straffljudel
lämpligen bör justeras på det sättet all personer som har anförtrotts atl
självständigt handha eller övervaka skötseln av kvalificerad leknisk upp
gift skall likställas med motsvarande krfets av funktionärer som har anför-
26 trolls all sköta eller övervaka skötseln av en ekonomisk angelägenhet. Jag

förordar alltså en ändring av 10 kap. 5 § BrB av denna innebörd.

6 Besittningskravet slopas för brottet olovligt brukande och en straffskala för grovt brott tillförs lagrummet.

Mitt förslag: Besittningsförhållandena skall sakna betydelse för strafflDarhel för brottet olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § BrB. I en ny särskild straffskala för grovt brott sätts straffmaximum till fängelse två år.

Utredningsförslaget: I förmögenhelsbrotlsutredningens förslag ingår del nuvarande brottet olovligt brukande i det uppsamlingssladgande som utredningen gett beteckningen egendomsbrott. Besittningsförhållandena saknar betydelse för detta brott. I allvariigare fall, l.ex. när gärningen innebär risk för eller medför betydande ekonomisk skada eller olägenhet, skall enligt utredningsförslaget kunna dömas för grovt egendomsbrott.

Utredningsförslaget överensstämmer således med mitt förslag när det gäller såväl att slopa kravet på alt olovligt brukad egendom skall ha funnits i gärningsmannens besittning som att införa en särskild straffskala för grova brott.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående ställt sig negativa lill förslaget att till ett enda uppsamlingsstadgande hänföra deliktstyper av många skilda slag. Däremot har inte någon uttalat sig särskilt angående den del av förslaget som jag nu lar upp.

Skälen för mitt förslag: I 10 kap. 7 § BrB kriminaliseras bl. a. vissa fall då någon olovligen brukar annans saker. Med annans sak menas en sak som någon annan äger eller beträffande vilken äganderätten i vart fall är i obligalionsrältslig mening förbehållen någon annan än gärningsmannen, t. ex. sålda saker som lämnats kvar i säljarens besittning. För att straffstadgandet skall vara tillämpligt krävs all gärningsmannen har den olovligt brukade egendomen i sin besittning. Sådant olovligt brukande som följer omedelbart på ett olovligt besittningstagande är däremot inte straffbart enligt detta lagrum utan är ett tillgreppsbrott enligt någon av straffbestämmelserna i 8 kap. BrB. Det olovliga brukandel konsumeras i dessa fall av det olovliga besillningslagandel. Delta har kommit klart till uttryck i gärningsbeskrivningen för egenmäktigt förfarande i 8 kap. 8 § BrB där den brottsliga handlingen anges som "att någon olovligen tager och brukar

Prop. 1985/86: 65 eller eljest tillgriper någol". Ett brukande av något som inte är i gärningsmannens besittning och som inte föregås av en besittningsrubbning är däremot inte straffbart enligt BrB annat än i vissa specialfall (jfr t. ex. 8 kap. 11 §).

Besittningsförhållandena har således en avgörande betydelse för om ett olovligt brukande skall bedömas enligt 10 kap. 7 § BrB eller om del är ett efterföljande led i en besillningskränkning som brott genom exempelvis stöld, egenmäktigt förfarande eller självtäkt.

Besittning är ett grundläggande begrepp inom både civilrätten och straffrätten (se härom och till det följande betänkandet s. 63 ff). Besittning kan kortfattat sägas innebära alt man har den omedelbara fakUska kontrollen över något. Dessutom anses en sak vara i någons besittning, om den finns på sin naturliga plats, trots alt besitlaren kanske inte har saken under sin omedelbara kontroll. Om sakens position enligt "livets regel" tyder på atl den inte är övergiven, förlorad eller på annat sätt utom räckhåll för dess innehavare, anses den sålunda vara kvar i hans besittning. Besillningsbe-greppel har inom straffrätten fått en, jämfört med dess civilrätlsliga motsvarighet, allt mer utvidgad spännvidd när det gällt att bedöma om ett olovligt tillgrepp inneburit besittningsrubbning eller inte.

Besittningen medför ett visst skydd. All ha besittningsskydd innebär alt den som har något i sin besittning och påstår sig ha en viss rätt, t. ex. äganderätt, presumeras ha den ställningen till dess annat visas. Med besittningsskyddet i civilrätlslig bemärkelse följer också ett straffrättsligt skydd. Själva den olovliga besillningsrubbningen är nämligen straffbar som egenmäktigt förfarande eller självtäkt, även om den som har föremålet i sin besittning inte äger del.

Som förmögenhetsbrotlsutredningen har framhållit och belyst med en sammanställning av några centrala rättsfall (se belänkandet s. 64 ff.) har tolkningen av besitlningsbegreppel många gånger vållat svårigheter i straffrältskipningen. Dock har — vilket också ett flertal remissinstanser påpekat - den rikhaltiga och vägledande praxis som vuxit fram på området bidragit till all begreppet successivt har blivit klarare.

En konsekvens av förmögenhelsbrotlsutredningens författningsförslag är att besiltningsbegreppels betydelse skulle minska avsevärt. Som jag tidigare har varit inne på är del dock inte aktuellt att genomföra en så omfattande reform som utredningen föreslagit.

Det finns emellerfid vissa situationer där de nuvarande beslämmelserna inte fungerar pä ett tillfredsställande sätt. Jag tänker på i och för sig straffvärda fört aranden som med nuvarande regler riskerar alt falla mellan egenmäktigt förfarande och olovligt brukande utan atl träffas av någondera bestämmelsen. Det beror i korthet på atl besitlningsbegreppel - som förmögenhetsbrotlsutredningen har påpekat - numera inte är helt tidsenligt. En sådan besittningsrubbning som egenmäktigt förfarande förutsätter har kanske inte inträffat. Och gärningsmannen behöver inte heller - på det sätt bestämmelsen om olovligt brukande kräver - ha haft besittning lill det som brukas olovligen.

Vad jag syftar på är bl. a. olika former av brukande som följt av den
28 tekniska utvecklingen och som inte var möjliga att förutse i samband med

1942 års reform av förmögenhetsbrolten. Redan del fallet atl någon olovli- Prop. 1985/86:65 gen använder annans telefon kan vålla svårigheter vid den rättsliga bedömningen (se t. ex. RH 54:82). Än besväriigare blir situationen när del gäller olovligt brukande i datormiljö. Datakommunikationens utveckling har inneburit alt det numera är möjligt atl på ett stort geografiskt avstånd ta sig in i etl datorsystem via en datorförbindelse och på så sätt olovligen utnyttja någon annans datoranläggning. För sädana förfaranden, som brukar kallas för lidsslöld, passar besitlningsbegreppel över huvud laget inte. Delta dilemma har uppmärksammals av förmögenhetsbrotlsutredningen som funnit del nödvändigt all någol utvidga del straffbara området för alt man skall kunna ingripa mot denna nya typ av slraffvärda gärningar. Ett sätt all åstadkomma ett sådant resultat är atl — såsom utredningen föreslagit -göra brottet olovligt brukande oberoende av besittningsförhållandena. Därmed skulle även olovlig användning av egendom som befinner sig utom gärningsmannens besittning kriminaliseras.

Enligt min mening finns det ett behov av all anpassa kriminaliseringen av olovligt brukande till de nytillkomna dispositionsmöjligheter som följt i spåren av den tekniska utvecklingen. Jag anser all en tillfredsställande lösning på detta problem kan åstadkommas genom den enkla justeringen atl besillningskravet slopas i straffbestämmelsen om olovligt brukande i 10 kap. 7 § BrB.

Med milt förslag kriminaliseras således själva den olovliga användningen av annans egendom. Om del olovliga brukandet ulgör etl led i en besillningskränkning skall dock, på samma sätt som nu, det olovliga brukandel anses vara konsumerat av det olovliga besillningslagandel och gärningen i sin helhet hänföras lill del slraffstadgande i 8 kap. som är tillämpligt. När förutsättningar föreligger all döma lill ansvar för egenmäktigt förfarande kan dock etl efterföljande brukande av den tillgripna egendomen komma alt medföra atl brottet skall bedömas som grovt enligt 8 kap. 8 § andra slyckel. Denna möjlighet finns emellertid redan enligt gällande rätt.

Den fördel som milt förslag innebär är all vissa klart straffvärda disposi-fioner, på vilka det ler sig främmande att applicera besitlningsbegreppel, inte hamnar utanför del kriminaliserade området. I övrigt torde emellertid inte några nämnvärda skillnader uppslå i förhållande till vad som nu gäller.

Det bör i sammanhanget påpekas att den av mig förordade ändringen endasl tar sikte på sådant olovligt brukande som avser lösa saker. Vad som är atl anse som lös sak enligt BrB är emellertid inte beroende av den civilrätlsliga skillnaden mellan fast och lös egendom. Ett föremål kan i straffrättsliga sammanhang vara atl anse som fast egendom trots alt del civilrättsligt utgör lös egendom, såsom exempelvis en byggnad på annans grund. Mycket av vad som enligt jordabalken ulgör tillbehör lill faslighel och därmed fast egendom är å andra sidan lösa saker i den mening som avses i bestämmelsen om olovligt brukande. Så torde regelmässigt vara fallet med exempelvis datorer, oberoende av om de civilrättsligt i del enskilda fallet anses utgöra fast eller lös egendom.

Brottet olovligt bnikande innefattar en mängd skilda förfaranden av
vilka del stora flertalet torde framstå som relativt sett mindre allvarliga och 29

Skälen för mitt förslag: Den snabba utvecklingen på elektronikområdel har medfört all datorerna har blivit allt billigare. Samtidigt har deras kapacitet ökat betydligt. Men möjligheterna all utnyttja ADB-tekniken är också beroende av att det finns ett effektivt kommunikafionssyslem. I takt med att datorer tas i bruk inom allt fler områden ökar därför också kraven på effektiv överföring av data . Även kommunikaUonstekniken har till följd av denna utveckling kommit att bli allt mer automatiserad. Nya och bättre tjänster kan erbjudas för olika former av datakommunikation.

Som ett exempel på en planerad åtgärd för ytteriigare effektivisering kan nämnas utvecklingsarbetet med fiberoptik. Telenätet, som i dag beslår av koppariedningar, kommer på sikt alt bytas ut mot glasfiberkablar. Detta kommer atl innebära att datakommunikationen i framliden kommer att flyta snabbare, billigare och säkrare.

Men utvecklingen av kommunikationstekniken kan naturligtvis också sfimulera olovliga förfaranden. Alla ledningar och andra förbindelser lill elektronisk utrustning kan avlyssnas; givetvis också ledningar som för över information mellan olika ADB-anläggningar. Atl delta ofta kan innebära synneriigen kännbar skada för den vars data avlyssnas har uppmärksammats mer och mer. Ett problem i sammanhanget är dock atl sådana förfaranden i likhet med flera andra gärningstyper med anknytning till datortekniken kan vara svåra att upptäcka och avslöja.

Den viktigaste metoden att förebygga sådan brottslighet är därför alt hålla en hög säkerhelsberedskap genom att införa effektiva kontroll- och

skyddssystem. Intresset för säkerhetsfrågor, som tidigare fått vika för de Prop. 1985/86:65 ökade prestationskrav utvecklingen fört med sig, har också på senare fid kommit mer i förgrunden. Jag finner det angeläget atl här understryka vikten av att omgärda datorutrustningen med väl utbyggda och fungerande säkerhetsanordningar.

Förenklat uttryckt består en dator av tre komponenter, nämligen en inmatningsenhet, en utmatningsenhet och en centralenhet. Centralenheten innehåller i sin tur flera delfunkfioner såsom ett minne, en styrenhet och en räkneenhet. Dessa olika delar kan vara fysiskt fristående från varandra eller sammankopplade till en enda enhet. I den mån utrustningen för in-och utmatning av data är skild från centralenheten, brukar sådan utrustning kallas för terminaler.

Datakommunikationen medger att fysiskt och geografiskt spridda enheter i ett datorsystem kan knytas samman och alt man mycket snabbt kan föra över informafion mellan enheterna. Kommunikationen sker genom fasta eller uppringbara förbindelser. Särskilt i det sistnämnda fallet används vanligen televerkets linjer. Om förbindelsen är uppringbar, kan användaren kommunicera med datorn genom att slå ett visst nummer. Användaren kan befinna sig på ett stort geografiskt avstånd från datorsystemet, t. o. m. på en annan kontinent. I ett nät med fast uppkopplade förbindelser kan användaren inte påverka lill vem en förbindelse skall gå. Den som skall ta sig in i etl datorsystem via ett fast uppkopplat nät måste därför göra detta från någon av etl begränsat antal kontrollerbara platser. Det finns dock åtskilliga exempel på informationssystem där fasta förbindelser på vissa sträckor har kombinerats med uppringbara in- och utgångar. Men ävlyssningshotet är lika stort, oavsett om förbindelsen är fast eller uppringbar.

Därmed kommer jag in på frågan i vilken män s. k. wiretapping, dvs. att olovligen avlyssna den förbindelse som används för kommunikationen och ta del av vad som förs över, är straffbart enligt någon nu existerande straffbestämmelse.

14 kap. 8 § BrB kriminaliseras förfaranden som innebär atl någon olovligen bereder sig tillgång till bl. a. telemeddelanden som är under befordran genom allmän befordringsanstalt. Brottet kallas brytande av telehemlighel och kan föranleda böter eller fängelse i högst två år. Med telemeddelande avses ett meddelande, vilket som helst, som befordras genom televerkets försorg, sä även meddelanden som överförs mellan två ADB-anläggningar via televerkels linjer. All olovligen avlyssna sådan information är således straffbart som brytande av telehemlighel.

Annorlunda förhåller det sig med information som befordras via förbin
delser som inte är kopplade till det allmänna telenätet. Meddelandet är ju
då inte "under befordran genom allmän befordringsanstalt" på sätt som
krävs för straffansvar enligt 4 kap. 8 § BrB. Om uppgifterna är fixerade på
någon form av datamedium och överförs från centralenheten till en termi
nal, utgör de emellertid en s. k. upptagning för ADB. En sådan upptagning
definieras i förarbetena till datalagen som "uppgift som är fixerad pä någon
form av dalamedium och som antingen finns i eller kan matas in i en
datamaskin och som inte är visuellt läsbar"(se prop. 1973:33 s. 75). Atl 3'

Prop. 1985/86:65 olovligen bereda sig tillgång lill sådan information, exempelvis genom avlyssning, är således straffbart som dataintrång enligt 21 § datalagen. Straffskalan är densamma som den för brytande av telehemlighel.

Det är emellertid tveksamt om datainlrångsbeslämmelsen är tillämplig när kommunikationen sker via en privat förbindelse i motsatt riktning än den jag nyss angav, dvs. när informationen förs över från en terminal till datorn i vilken den bearbetas och lagras på ett dalamedium. Förmögenhetsbrotlsutredningen har visserligen tolkat begreppet upptagning för ADB så all det omfattar även en uppgift som skrivits in på en terminal och därefter sänds lill en dator (belänkandet s. 185). Del kan emellertid diskuteras, om uppgifterna i det fallet kan sägas ha varit fixerade på ett dalamedium. Vägledande motivullalanden och avgöranden i praxis saknas. Jag anser det mot den bakgrunden vara oklart, om straff för dataintrång kan drabba den som "lappar" information i det skedet.

Om intrånget innebär att linjen blockeras, någol som sällan torde vara fallet, kunde man möjligen anse att en besittningsrubbning föreligger. Straffansvar för egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § BrB skulle i sä fall kunna följa. Som jag närmare har utvecklat i det föregående avsnittet uppslår det emellertid inte sällan svårigheter när det gäller alt avgöra om olovlig användning av vissa tekniska anordningar, som t. ex. vid datakommunikation, innebär en besittningsrubbning eller inte.

Med tanke på alt stora värden kan slå på spel för den vars dala avlyssnas anser jag del vara angelägel att klarlägga vad som straffrättsligt skall gälla i ett fall som det nu diskuterade. Enligt min mening är det rimligt att i straffrättsligt hänseende likställa denna form av olovlig avlyssning av data med sådan annan olovlig befattning med upptagning för ADB som odiskutabelt täcks av dataintrångsbestämmelsen. På det sättet har ju fö. förmögenhetsbrottsulredningen tolkat straffbestämmelsen i fråga och därför inte funnit behov av all föreslå någon lagändring. Ett klarläggande av detta slag kan också utan svårighet föras in i 21 § datalagen. Mol bakgrund av del sagda har jag därför ansett mig kunna - utan föregående remissbehandling av del konkreta förslaget - föreslå atl broltsbeskrivningen i 21 § dalalagen utvidgas på så sätt atl del uttryckligen slås fast all straffbestämmelsen är tillämplig när förfarandet riktas mot information som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling, även om uppgifterna ännu inte ulgör en upptagning för ADB.

Om milt förslag genomförs, blir all form av s. k. wiretapping uttryckligen straffbelagd såsom antingen brytande av telehemlighel eller, subsidiärt, dataintrång. Straffskalan är densamma för dessa brott.

Förberedelse till brytande av telehemlighel enligt 4 kap. 9 b § BrB är av
etl av annat slag än de förfaranden som omfattas av den gemensamma
bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 § första stycket BrB.
Den som i syfte att begå ett brott mot 4 kap. 8 § förbereder brottet genom
att t. ex. ta emot en summa pengar, kan inte straffas för förberedelse till
brytande av telehemlighel, eftersom förberedelse av sådant slag inte är
kriminaliserad beträffande det brottet. Emellertid omfattas ju en fullbor-
2 dad gärning av nämnt slag även av gärningsbeskrivningen för dataintrång.

Förberedelse till sådant brott som inte är ringa är straffbelagd enligt 23 Prop. 1985/86:65 kap. 2 § BrB. Vid sådant förhållande kan gärningen i fråga därför bli straffbar som förberedelse Ull dataintrång, trots att den - om den hade fullbordats - skulle ha bedömts enligt BrB. Eftersom den mest typiska formen av förberedelse till brytande av telehemlighel är särskilt kriminaliserad i 4 kap. 9 b § BrB, torde dock sådana situationer kunna uppstå endast i undantagsfall.

I del förslag till komplettering av bedrägeristadgandet i 9 kap. 1 § BrB som jag har lagt fram i det föregående har jag använt uttrycket automatisk informationsbehandling. Avsikten med del är, som jag utförligt har motiverat, att göra bedrägeribestämmelsen teknikneutral. Man kunde naturligtvis överväga alt i konsekvens härmed göra motsvarande ändring i terminologin i förevarande bestämmelse. Enligt min mening skulle det dock med tanke på dalalagens tillämpningsområde föra alltför långt.

8 Straffansvaret för ocker skärps 8.1 Bakgrund

Straffbestämmelsen om ocker finns i 9 kap. 5 § BrB och har sill ursprung i lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I den lagen stadgades straffansvar för ocker som förekom i samband med utlåning av pengar eller när anstånd beviljades med betalning av en skuld. Det var således endasl s.k. kreditocker som var kriminaliserat. I del hänseendet kom del för ocker straffbara området alt bli mera begränsat än det civilrätlsliga stadgande om rättshandlingars ogiltighel p.g. a. ocker som finns i 31 § avtalslagen (1915:218) och som infördes redan vid avtalslagens fillkomsl år 1915. Sistnämnda ogillighetsbestämmelse omfattade nämligen redan från början även s. k. sakocker.

Redan i förarbetena till avtalslagen uttalades alt man borde överväga att utvidga straffansvaret för ocker så atl det på samma sätt som ogiltighels-beslämmelsen i 31 § avtalslagen omfattade även sakocker. Frågan om att utvidga straffansvaret för ocker blev senare också föremål för återkommande diskussioner i riksdagen. Därvid framfördes även olika förslag som gick ut på alt sänka kraven på bevisningen om ockersitualionen, l.ex. genom alt införa omvänd bevisbörda i fråga om ockrarens kännedom om offrets underläge eller alt straffbelägga oaktsamt ocker (se redogörelsen i betänkandet s. 191 f).

När straffrältskommitlén behandlade frågan fann man emellertid all "hur önskvärt del än må vara alt kunna åkomma ockrare med straff, skulle det dock vara betänkligt all såsom ifrågasatts, för detta ändamål rubba principen, alt ingen må fällas lill ansvar för brott där ej rekvisiten för delta bevisats vara för handen." Inte heller fann kommittén att det var "tillrådligt alt införa straff för ocker av oaktsamhet" (SOU 1940:20 s. 143).

Genom den reform av förmögenhetsbrotten som år 1942 följde på straff-
rältskommilténs förslag fördes straffbestämmelsen om ocker in i 21 kap.
5 § strafflagen. Förutsättningarna för straffbarhet för ocker utvidgades
därvid så alt de i princip kom alt överensstämma med förutsättningarna för 33

3 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 65

Prop. 1985/86:65 att en rättshandling skall förklaras ogiltig enligt 31 § avtalslagen. Bl. a. utsträcktes det straffrättsliga ockerbegreppet till att omfatta sakocker och ocker vid benefika rättshandlingar såsom gåva och testamente. Vid BrB:s tillkomst överfördes ockerbestämmelsen - utan andra ändringar än beträffande straffskalan - till balkens 9 kap. 5 § där den sedan dess behållits oförändrad.

Ocker begår enligt 9 kap. 5 § BrB den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande lill honom lill alt bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederiagel eller för vilken vederlag inte skall utgå. Straffet för normalgraden av ocker är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt, är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Vid ocker krävs således att gärningsmannen i samband med ett avtal eller annan rättshandling utnyttjar atl motparten befinner sig i ett visst underläge för atl bereda sig egen vinning. Inte sällan kommer inifiafivet fill gärningen från offret självt. Ocker skiljer sig från de närliggande brotten bedrägeri och utpressning på bl. a. det sättet all, medan utpressaren och bedragaren i typiska fall själva skapar den situation som de drar fördel av, ockraren utnyttjar en situafion som redan föreligger. En annan skillnad i förhållande till de nämnda brottstyperna är att endasl dispositioner som utgör rättshandlingar kan ge upphov till ocker. En sådan rättshandling är ogiltig enligt 31 § avtalslagen.

I etl flertal riksdagsmotioner under 1960- och 1970-talen har begärts utredning om möjligheterna alt vidta effekfiva åtgärder för att motverka ocker i utlåningsverksamhet. Det har satts i fråga om man borde kräva tillstånd för all få bedriva yrkesmässig låneverksamhel eller införa någon annan form av verksamt kontrollmedel. Dessa motioner har emellertid inte i något fall lett lill åtgärd från riksdagens sida.

I 1976 års direktiv till förmögenhelsbrotlsutredningen togs frågan upp på nytt. Då uttalades att det vid den kommande översynen av förmögenhelsbrotlen fanns anledning alt speciellt uppmärksamma bl. a. straffbestämmelsen om ocker, framför allt av den anledningen att gällande förutsättningar för straffbarhet ibland kan medföra all straffansvar kan utkrävas endast hos den gärningsman vars otillbörliga agerande sker öppet, medan de personer som håller sig i bakgrunden och träder in först på etl senare stadium kan gå fria (se 1977 års kommittéberätlelse del II s. 27).

Inom ramen för BRÅ:s numera slutförda översyn av lagsfiftningen mot
organiserad och ekonomisk brottslighet utarbetade en arbetsgrupp en pro
memoria om ocker (BRÅ PM 1983:1 Ocker). I promemorian uppmärksam
mas särskilt den uUåningsverksamhet sotn bedrivs på den oreglerade s. k.
grå kreditmarknaden. För att råda bot på de missförhållanden som före
kommer där föreslås i promemorian alt straffansvaret för ocker skärps när
del gäller gärningar som begås i näringsverksamhet eller som led i en
verksamhet som bedrivs vanemässigl eller annars i störte omfattning.
Gärningsmannen skall enligt förslaget kunna fällas till ansvar för ocker i
sådant fall, även om han väl inte insåg men hade skälig anledning att anta
34 atl han utnyttjade målsägandens underläge på det sätt som ockerbestäm-

melsen anger. Promemorian överlämnades till förmögenhelsbroltsutred- Prop. 1985/86:65 ningen.

Förmögenhetsbrottsutredningens betänkande innehåller också en straffbestämmelse med utvidgat straffansvar för ocker i utlåningsverksamhet. Förmögenhetsbrottsutredningen har dock valt en annan lösning än den som föreslagils i BRÅ-promemorian.

I utredningsförslaget förekommer ockerbrotlet 1 två varianter. Det nuvarande ockerbroltet har behållits i princip oförändrat med samma beskrivning av ockersiluafionen som enligt gällande rätt; dock att rekvisitet beroendeförhållande enligt förslagel inte skall behöva gälla mot gärningsmannen utan kunna avse även förhållandet fill en tredje person. Förslaget överensstämmer på den punkten med motsvarande bestämmelse i Danmark och Norge.

När det gäller ocker i samband med utlåning av pengar har utredningen slopat det uttryckliga kravet på att gärningsmannen skall ha begagnat sig av offrets underiäge, dvs. någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning, för det fall alt gärningen begås såsom led i en låneverksamhel. För straffansvar för ocker i sådan verksamhet skall det enligt förslaget vara fillräckligl alt gärningsmannen i samband med ufiåning av pengar bereder sig eller annan ränta eller annan ekonomisk förmån som är uppenbart oskälig.

Majoriteten av remissinstanserna har ansett att utredningens förslag till skärpt ockerbestämmelse är väl ägnad alt läggas till grund för en effektivare lagstiftning mot avarterna på den oreglerade kreditmarknaden. Från några håll har dock ullalats farhågor för all kriminaliseringen går för långt, medan andra hävdat alt bestämmelsen är för begränsad genom att den inte omfattar även andra former för kreditgivning och finansiering än rena försträckningsavlal.

Jag finner i likhet med förmögenhetsbrottsulredningen och majoriteten av remissinstanserna att den nuvarande straffrättsliga regleringen mot ocker inte fungerar tillfredsställande. Detta beror i stor utsträckning på atl brottsutredningen vid misstanke om ocker är myckel tidsödande och besvärlig. Som gällande ockerbestämmelse är utformad krävs nämligen i regel omfattande utredning om varje enskild målsägandes personliga och ekonomiska situation och vilken kännedom den misstänkte hafl om dessa förhållanden. Utredningarna försvåras dessutom ofta av alt de enskilda målsägandena vanligen är obenägna all lämna ut uppgifter om sina privata förhållanden.

Jag ser del som en angelägen uppgift att effektivisera bekämpningen av
ocker. Det är särskilt vikfigt att komma ät de avarter som förekommer mer
eller mindre öppet som närmast yrkesmässig verksamhet utanför insyn och
kontroll från samhällets sida. I likhet med utredningen och den fidigare
nämnda arbetsgruppen inom BRÅ som sysslat med frågan anser jag därför
alt ockeriagsliftningen bör skärpas. Min strävan är alt åstadkomma en
lösning som, utan alt rättssäkerheten eftersatts, ger ökade möjligheter all
ingripa mol den som utövar och finansiellt understödjer sådan verksamhet.
Jag kommer i det följande alt föreslå atl förmögenhetsbroltsulredningens
förslag med vissa modifikationer genomförs. 35

Prop. 1985/86:65 8.2 Ockerbrottets rekvisit beroende ställning utvidgas något

Mitt förslag: Den nuvarande beskrivningen av ockersitualionen utvidgas på det sättet att rekvisitet beroende ställning skall omfatta även beroendeförhållanden som föreligger gentemot en annan person än gärningsmannen.

Utredningsförslaget: Förmögenhetsbroltsulredningens förslag överensstämmer med mitt förslag. (Betänkandet s. 199.)

Remissinstanserna: Del fåtal som uttalat sig i denna fråga har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Förmögenhetsbrottsulredningen har funnit att den gällande slral!!bestämmelsen ganska väl anger de situationer som, om underiaget utnyttjas, generellt bör kunna föranleda straffansvar för ocker. Utredningen har därför stannat för att bestämmelsen i detta avseende bör behållas i princip oförändrad.

På en punkt innebär dock utredningens förslag lill beskrivning av ockersitualionen en smärte utvidgning jämfört med vad som nu gäller. Enligt utredningens förslag skall det beroendeförhållande som gärningsmannen utnyttjar inte - såsom nu förutsätts i lagtexten - behöva vara ett förhållande mellan honom och målsäganden. Straffbarhet bör enligt förslagel kunna inlräda även när gärningsmannen utnyttjar all målsäganden befinner sig i beroende ställning gentemot en tredje person. Enligt utredningens mening bör därför den i ockerparagrafen efler rekvisitet beroende ställning intagna bestämningen "i förhållande till honom" (dvs. gärningsmannen) utgå ur lagtexten. På det sättet är beroenderekvisilel redan utformat i ockerbeslämmelserna i Danmark och Norge och i ett förslag som har lagts fram i Finland.

De remissinstanser som kommenterat denna fråga har tillstyrkt förslaget. Också jag instämmer i vad utredningen i detta hänseende har kommit fram lill. Del ter sig lika straffvärt atl utnyttja atl målsäganden är i underläge i förhållande lill någon annan som all han är det i förhållande lill gärningsmannen. Genom utredningens förslag undanröjs sålunda en omotiverad begränsning av beroenderekvisilel samtidigt som den nordiska enhetligheten på denna punkt ökar. Jag förordar alltså att förslaget genomförs.

Mitt förslag: Den som lämnar kredit i näringsverksamhet eller annars vanemässigl eller i större omfattning skall kunna dömas för ocker, om det råder ett uppenbart missförhållande mellan den ränta e. d. han betingar sig och motprestationen.

Utredningsförslaget: Förmögenhetsbroltsulredningens förslag överensstämmer i huvudsak med milt. Utredningsförslaget avser dock endast utlåning av pengar som är etl led i en låneverksamhel och inte, som jag föreslår, all form av kreditgivning som sker i näringsverksamhet eller i övrigt i störte omfattning (Betänkandet s. 198-202 och s. 278.) Förslaget i BRÅ- promemorian ligger i det avseendet närmare mitt förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag till ockerbeslämmelse har fåll ett i huvudsak mycket gott mottagande. Hovrätten över Skåne och Blekinge, RÅ samt konsumentverket har dock hävdat atl den nya skärpta straffbestämmelsen om ocker bör omfatta även andra former av finansiering och kreditgivning än rena försträckningsavlal. Länsåklagarmyndigheten i Kris-lianstads län och Finansbolagens förening har anfört att kriminaliseringen enligt förslaget går för långt. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet har, med hänvisning till hur ockerparagrafen tillämpats i praktiken i vart fall i underrällspraxis, satt i fråga om en straffbestämmelse av detta slag verkligen behövs.

Skälen för mitt förslag: Kreditgivning har i allmänhet ansetts vara en uppgift för banker, finansbolag och övriga tradifionella kreditinstitut. Sedan lång tid har samhället hafl ett betydande inflytande över bankernas verksamhet genom bl. a. banklagstiftningen, bankinspektionens tillsyn och kontroll genom kreditpolitisk lagstiftning. Motsvarande möjligheter lill insyn och kontroll gäller också i förhållande till de övriga traditionella kreditinstituten.

Vid sidan härav förekommer emellertid kreditgivning som varken omfattas av den kredilpolitiska lagstiftningen eller är föremål för någon särskild insyn eller kontroll från samhällets sida. Den del av kreditmarknaden som sålunda faller utanför samhällets reglering och inflytande brukar kallas den grå kredit- eller lånemarknaden. Den omfattar en mängd olika former av kreditgivning; allfifrän fullt seriösa transaktioner mellan t. ex. olika företag eller genom förmedling av bankernas nolarialavdelningar lill den ibland mera tvivelaktiga hantering med oftast kortfristiga län som bedrivs av privatpersoner eller mindre lånefirmor. Med begreppet grå lånefirmor avses i del följande den sistnämnda kategorin, dvs. sådan utlåning av företrädesvis mindre belopp på oftast kort löptid som förmedlas till privatpersoner av lånefirmor eller privata diskontörer.

I den tidigare nämnda BRÅ-promemorian om ocker har man särskilt riktat uppmärksamheten mol den låneverksamhel som bedrivs av dessa grå lånefirmor. Man har i promemorian konstaterat atl del på senare år

Prop. 1985/86: 65 tycks ha blivit allt vanligare att vissa firmor och privatpersoner bedriver låneverksamhel som går ul på att förmedla för det mesta kortfristiga mindre lån till privatpersoner. Verksamheten bedrivs oftast helt öppet med annonsering i dagspressen och är koncentrerad lill storstadsregionerna, främst Stockholmsområdet (promemorian s. 24 och 35).

I promemorian görs under åberopande av vissa inhämtade uppgifter som granskals närmare det anlagandel att del finns ett stort anlal personer som anser sig vara tvungna alt vända sig till en lånefirma för att tillfälligt lösa sina ekonomiska problem samt att dessa personer är beredda all betala dyrt för all få etl kortfristigt lån. Enligt promemorian kan man på grund härav dra den slutsatsen att del här rör sig om en lönsam sysselsättning för dem som driver och finansierar verksamheten (promemorian s. 29 ff). I promemorian görs vidare, med utgångspunkt från ett i och för sig mycket begränsat underlag, det anlagandel alt låntagare som vänder sig fill de grå lånefirmor som nu är i blickpunklen som regel torde befinna sig i ett underläge av del slag som ockerbestämmelsen tar sikte på.

I samarbete med länsstyrelsen i Stockholms län har inom BRÅ därefter genomförts ett projektarbete som syftat till all kartlägga den grå lånemarknaden inom Stockholms kommun. Projektet har omfattat etl slumpmässigt urval av de grå låneförmedlingar som var verksamma inom kommunen under år 1981. I studien (kansli PM 1985:6) Den grå länemarknaden har projektet redovisats. Materialet ger vid handen all de tidigare gjorda antagandena angående den undersökta verksamhetens karaktär och omfattning synes vara välgrundade, i vart fall när del gäller Slockholms kommun.

I promemorian från år 1983 diskuteras olika länkbara åtgärder för atl sanera verksamheten på denna del av den oreglerade kredilmarknaden. Promemorian mynnar ul i ett förslag om atl utvidga tillämpningsområdet för ockerbeslämmelsen fill att omfatta oaktsamt ocker. I förslaget har sålunda kravet på uppsåt i förhållande Ull ockersitualionen slopats när del gäller långivning som sker i näringsverksamhet eller som bedrivs vanemässigl eller annars i större omfattning. Syftet med förslagel sägs inte vara all komma åt fall som enligt gällande rätt inte ulgör ocker. I stället anges avsikten som "atl förbjuda all någon i näringsverksamhet utnyttjar vad som typiskt sett ulgör en ockersiluation genom all sänka kravet på bevisning någol" (se s. 66). Man kan nämligen, enligt promemorian, rent allmänt utgå från att den som i ett avtal är beredd atl acceptera alt motparten fillförsäkras oskäliga förmåner måste vara i en prekär situation. Redan det förhållandel alt låntagaren går med på sådana villkor utgör etl starkt indicium för all långivaren insett och utnyttjat låntagarens belägenhet till sin egen fördel. I promemorian har förutsatts alt ett genomförande av förslagel skulle komma alt göra det lättare för polis och åklagare att utreda ockerbrottslighet som satts i system.

Förmögenhetsbrottsulredningen till vilken BRÅ-promemorian överläm
nades har instämt i atl del är angelägel all mer effektivt än hittills kunna
komma till rätta med ocker i samband med långivning, främst när det gäller
de grå lånefirmorna. Utredningen har också funnit att detta lämpligen bör
åstadkommas med hjälp av ändrad lagstiftning på området.
38 Vid sina överväganden har utredningen till att börja med avvisat tanken

på att införa en konslrukfion med omvänd bevisbörda. Man har därvid Prop. 1985/86:65 hänvisat fill vissa skäl som tidigare anförts, bl. a. av slraffrältskommiltén, mot en sådan lösning (se avsnitt 8.1). Inte heller har utredningen funnit all förslaget i BRÅ-promemorian att kriminalisera oaktsamt ocker kan godtas utan invändningar. Enligt utredningens uppfattning är det för det första, rent principiellt sett, felaktigt att införa oaklsamhelsansvar med det huvudsakliga motivet all underiätta bevisningen. Dessutom har utredningen ifrågasatt, om en bestämmelse av det slaget verkligen skulle leda lill lättnader för polis och åklagare att utreda systemafisk ockerbrottslighet. Faktum kvarstår nämligen att del, även med den straffbestämmelse som föreslås i BRÅ-promemorian, t varje enskilt fall måste utredas att långivaren rent fakfiskt utnyttjat att offret befann sig i sådant underläge som nu krävs för ockeransvar.

Utredningen har stannat för atl i stället föreslå en straffbestämmelse enligt vilken ockeransvar skall kunna drabba den som i samband med utlåning av pengar bereder sig eller någon annan ränta eller annan ekonomisk förmån som är uppenbart oskälig, om gärningen begås såsom led i en låneverksamhet. Utredningens förslag till straffbestämmelse mot kredit-ocker innebär således att det uttryckliga kravet på att gärningsmannen skall ha utnyttjat att målsäganden befann sig i en ockersiluation har slopats. På det sättet kan brottsutredningen koncentreras till förhållandet mellan parternas prestationer.

Utredningen har motiverat sitt förslag närmare bl. a. på följande sätt

Det förhållandet atl den som lånar pengar på uppenbart oskäliga villkor regelmässigt befinner sig i en svär situation eller handlar av ekonomiskt oförstånd eller lättsinne anser vi motivera ett sloparide av kravet på att delta skall behöva utredas i varje särskilt fall när gärningen förövas i verksamhet som anges i förslaget. Kravet på att goltgörelsen för etl lån skall vara uppenbart oskälig innebär i praktiken att ansvar enligt förslagel inte kommer i fråga i andra lånesituafioner än sådana som gällande ockerbestämmelse tar sikte på.

En anledning lill att vi har ansett del vara försvarbart att låta del straffbara området för ocker i samband med långivning bestämmas enbart av huruvida goltgörelsen för ett lån är uppenbart oskälig eller inte är att det inom området för långivning ofta är relativt enkelt all konstatera hur de för etl lån uppställda villkoren förhåller sig fill de villkor som skulle ha uppställts för ett motsvarande lån på den reglerade kredilmarknaden. Att det på grund av kreditpolitiska åtgärder måhända är myckel svårt för privatpersoner alt låna upp medel för opriorilerade ändamål, bör inte hindra alt villkoren för ett lån på den oreglerade marknaden jämförs med de länkbara villkoren för ett motsvarande banklån. (Betänkandet s. 200 f)

Liksom utredningen och majoriteten av remissinstanserna anser jag det
motiverat atl när det gäller låneocker slopa det uttryckliga kravet på att
målsäganden skall ha befunnit sig i underläge av viss beskaffenhet. Redan
del förhållandet alt någon i samband med yrkesmässig kreditgivning eller
annars i större omfattning bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån
som slår i uppenbart missförhållande till motprestationen måste i sig anses
klart fylla anspråken på straffvärde. En särskild bestämmelse om straff för
sådana fall bör las in som ett nytt andra stycke i ockerparagrafen. 39

Prop. 1985/86: 65 I linje med vad utredningen har anfört vill jag framhålla att den lösning

som jag sålunda förordar knappast innebär all kriminaliseringen utvidgas till andra fall än sådana som i realiteten redan f. n. omfattas av straffansvaret. Som utredningen har påpekat finns det nämligen fog för att räkna med att en ockersiluation regelmässigt föreligger, om någon är beredd alt acceptera uppenbart oskäliga lånevillkor för att få en kredit. Den praktiska skillnaden i förhållande fill vad som nu gäller blir med mitt förslag att man kan koncentrera brottsutredningen på all undersöka hur parternas prestationer förhåller sig lill varandra. Man slipper därmed alt i varje enskilt fall utreda och bevisa hur låntagarens situation sett ul i detalj och alt långivaren fakfiskt medvetet utnyttjat all låntagaren befunnit sig i trångmål eller handlat på grund av oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Men givetvis får låntagarens ekonomiska situation central betydelse även fortsättningsvis. Den är ju t. ex. ofta av avgörande betydelse för att bedöma kreditrisken, som i sin lur kan påverka frågan om kreditvillkoren är all anse som uppenbart oskäliga eller inte.

Även om jag således i stort ansluter mig ull utredningens förslag till hur en mer effektiv straffbestämmelse om låneocker lämpligen bör konstrueras, har jag framför allt i ett avseende en annan uppfattning än utredningen när det gäller bestämmelsens utformning.

Till skillnad från förslaget i BRÅ-promemorian har utredningen begränsat bestämmelsens tillämpningsområde till utlåning av pengar som bedrivs som led i en låneverksamhet, dvs. till rena försträckningsavlal som har ingåtts i låneverksamhel. Andra former av kreditgivning och finansiering, l.ex. leasing, factoring och avbetalningsköp, faller således utanför den av utredningen föreslagna straffbestämmelsens räckvidd. Utredningen har motiverat denna avgränsning med atl del på andra områden, bl. a. i konsumenlkreditlagen (1977:981) och 36 § avtalslagen, har införts bestämmelser som syftar till att skydda den svagare avtalsparten. Enligt utredningen torde dessa civilrättsliga skyddsregler fungera på ett sådant sätt att del inte finns skäl att i vidare mån än vad utredningen gjort slopa kravet på alt gärningsmannen utnyttjat ett underläge hos motparten till all bereda sig den oskäliga förmånen (betänkandet s. 201).

Denna begränsning hos utredningsförslaget har frän flera håll fått kritik vid remissbehandlingen. Bl. a. har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit alt del blivit alll vanligare att låneverksamhet kombineras med försäljning av t. ex. hushållsmaskiner på ett sätt som gör det svårt att skilja kredilgivningen från vad som i realiteten är frislående låneavtal. Hovrätten har också påpekat atl den civilrätlsliga skyddslagstiftningen, som f.ö. i stor utsträckning är fillämplig även på de rena låneavtalen, aldrig kan fä samma avskräckande verkan som hot om straffrättsligt ansvar. Liknande synpunkter har framförts av RÅ och konsumentverket.

För egen del instämmer jag i den kritik som de nämnda remissinstanser
na har framfört. Det är inte lämpligt atl avgränsa tillämpningsområdet på
del sätt som utredningen har föreslagit. Jag befarar framför allt all en sådan
begränsning lätt skulle kunna leda lill alt straffbestämmelsen kringgås och
ge upphov lill tolkningssvårigheler i rättstillämpningen. Jag anser därför
40 atl straffbestämmelsen, pä samma sätt som föreslogs i promemorian från

BRÅ, skall gälla alla former av kreditgivning som sker i näringsverksamhet Prop. 1985/86:65 eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigl eller annars i störte omfattning.

En ny straffbestämmelse mot låneocker bör på samma sätt som den nuvarande ockerbestämmelsen förutsätta all det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan prestationerna. Det innebär atl det skall råda en betydande värdeskillnad mellan den betingade räntan, inklusive eventuell annan ekonomisk förmån, och kreditgivarens motprestation, dvs. värdet av krediten. I utredningsförslaget har detta uttryckts så att räntan m.m. skall framstå som uppenbart oskälig. Utredningens avsikt tycks emellertid inte vara att bedömningen av vad som är uppenbart oskälig lånekostnad skall avse något annat eller mer än att del, på sätt som redan anges i ockerparagrafen, skall råda ett uppenbart missförhållande mellan de båda prestationerna. Enligt min mening saknas därför anledning alt föra in ett nytt begrepp i ockerbeslämmelsen genom alt beskriva vinningsrekvisitet för låneocker på ett annorlunda sätt än när det gäller ockerhandlingar i övrigt.

Redan enligt gällande rätt kan det uppslå svårigheter alt bedöma vad som krävs för att ett uppenbart missförhållande skall anses råda mellan de båda prestationerna. Särskilt svårt kan det vara all värdera dem vid kreditgivning. Detta hänger samman med att man inte utan vidare kan bestämma en fix nominell gräns för vad som skall anses vara godtagbar gottgörelse för att lämna en kredit. Frågan om huruvida räntan och andra eventuella förmåner i etl visst avtalsförhållande står i ett uppenbart missförhållande till den lämnade krediten eller inte beror nämligen även på andra faktorer än räntenivån, främst graden av risktagande från borgenärens sida samt lånets löpfid.

Som jag redan har framhållit är avsikten med milt förslag inte atl åstadkomma någon förändring av vad som nu gäller på denna punkt. Således skall frågan om prestationernas inbördes förhållande avgöras på samma sätt som enligt den ockerbestämmelse som nu gäller. Liksom hittills måste del givelvis också ankomma på de rättstillämpande myndigheterna alt med utgångspunkt frän de särskilda omsiändigheterna i varje enskilt fall avgöra när etl sådant missförhållande mellan prestationerna råder all straffansvar skall kunna följa.

Förmögenhetsbrottsulredningen har dock för sin del tämligen ingående diskuterat hur förhållandet mellan prestationerna skall bedömas. Med beaktande av problemets art och av att de fall som hittills bedömts av domstolarna varit så fä, vill jag här återge en del av utredningens tankar och samtidigt ge min syn på vilka omständigheter som bör kunna vara fill ledning vid en sådan bedömning.

En naturlig utgångspunkt bör kunna vara att jämföra hur kreditvillkoren
i fråga förhåller sig lill de länkbara villkoren för ett motsvarande lån i en
bank eller något annat kreditinstitut på den reglerade kreditmarknaden.
Jag delar utredningens uppfattning att en sådan jämförelse inte bör hindras
av att det på grund av kreditpolitiska åtgärder kan vara svårt för privatper
soner alt låna pengar för opriorilerade ändamål. Däremot måste - som
Finansbolagens förening har påpekat - beaktas bl. a. alt t. ex. finansbola- 41

Prop. 1985/86: 65 gen på grund av sin upplåningssituation regelmässigt håller en räntenivå som överstiger bankernas ullåningsränta.

Lånels löptid måste också vägas in i bedömningen. För mindre lån med sä kort löptid som kanske endasl några veckor eller t. o. m. dagar kan en viss, nominellt sett, mindre ersättning motsvara en myckel hög årsränta, utan all det därför är rimligt alt bedöma transaktionen som ockermässig. Man kan i detta sammanhang heller inte bortse från alt i och för sig kreditstarka låntagare kan välja alt anlita en grå lånefirma och acceptera förhållandevis oförmånliga lånevillkor av den anledningen atl de på det sättet kan erhålla krediten snabbare än vad en traditionell kredifinrätlning kan erbjuda. I den mån låntagaren medvetet väljer den utvägen, l.ex. för alt kunna anta ett tillfälligt erbjudande om att göra en förmånlig affär, bör detta givetvis också inverka på bedömningen av förhållandel mellan parternas prestationer. Som jag redan inledningsvis betonat är del nämligen inte avsett att med den nya straffbestämmelsen komma ål andra situationer än dem som typiskt sett ulgör ocker redan enligt gällande rätt.

Vidare har utredningen framhållit alt gäldenärens ekonomiska situation har stor betydelse i sammanhanget. En borgenär som lånar ut pengar till en kredilsvag gäldenär måste rimligen ha rätt alt sätta räntan högre än eljest på grund av den risk som är förenad med krediten. När det gäller osäkra fordringar för vilka någon säkerhet inte lämnats måste rent allmänt högre räntenivåer accepteras än när det gäller motsvarande lån lill kreditvärdiga personer. Även om borgenärens risktagande framstår som betydande, bör dock inte hur hög riskpremie som helst godtas.

Utredningen har vidare anfört alt del kan vara lämpligt att i praxis falla tillbaka på vissa riktlinjer för skälighetsbedömningen. För en osäker fordran har utredningen ansett del rimligt all ställa upp en tumregel som innebär att gränsen dras vid förmåner som svarar mot 100 procent i omräknad årsränta. För en säker fordran som avser etl inte obetydligt belopp och löper under minst sex månader skulle motsvarande toleransnivå enligt utredningen kunna ligga någonslans där räntan är tre ä fyra gånger så hög som riksbankens diskonto.

Som jag ser del kan sådana tumregler tjäna lill en viss ledning. Men del är, som jag redan har sagt och som har framhållits under remissbehandlingen, ytterst en uppgift för domstolarna alt i det enskilda fallet avgöra när gränsen mot ocker är överskriden. Således kan en lägre gottgörelse än den som utredningen angett som en gräns under vissa förhållanden slå i uppenbart missförhåJlande till motprestationen och medföra ansvar för ocker. På motsvarande sätt kan man länka sig fall där räntan överstiger gränsen men där förhållandena är sådana all ansvar inte bör komma i fråga. Att ange absoluta gränser låter sig inte göra.

9 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät
tats förslag lill
42 1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289). Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

10 Specialmotivering Prop. 1985/86:65

10.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

9 kap.

1 §

Till paragrafen har fogals ett nytt andra stycke i vilket kriminaliseras förfaranden som innebär att en gärningsman bereder sig vinning genom all olovligen påverka resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan hknande automatisk process. Den nya bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 4 i den allmänna motiveringen.

I den nya bestämmelsen har inte ställts upp någol krav pä atl en fysisk person skall ha blivit vilseledd till en viss disposition. Brottet föreligger när någon olovligen påverkar resultatet av en automatisk informafionsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, om förfarandet också innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan.

Till skillnad från vad som gäller enligt paragrafens första stycke anges inte i andra stycket någon bestämd krets av skadelidande. Skadan torde dock i regel drabba den för vars räkning informationsbehandlingen eller processen i fråga har anordnats. Genom atl i lagtexten inte har angetts vem skadan skall drabba slipper dock domstolen alt i det enskilda fallet avgöra den i dessa sammanhang ofta tekniskt komplicerade fråga om för vem skada har varit det omedelbara resultatet.

Den brottsliga handlingen kan beslå i att gärningsmannen lämnar en oriklig eller ofullständig uppgift som skall ligga lill grund för en aulomafisk informationsbehandling. Uppgiften kan lämnas direkt av gärningsmannen till den anläggning som skall behandla informationen, l.ex. en dator. I sådana fall har gärningsmannen vanligen någon handläggarfunktion vid själva informafionsbehandlingen eller äger närmare kännedom om informationsteknologiska frågor. Men gärningsbeskrivningen omfattar också fall när vilseledande uppgifter lämnas till någon fysisk person som är inblandad i processen, t. ex. en handläggare som skall överföra dem lill ett maskinläsbarl medium före den automatiska bearbetningen. I delta sistnämnda fall kan dock, beroende på handläggarens beslutsfunktion i processen, redan rekvisiten för bedrägeri enligt första stycket vara uppfyllda. Om nämligen den som tar emot uppgifterna skall fatta ett självständigt beslul på grundval av uppgifterna och detta beslut på ett avgörande och icke avsett vis inverkar på resultatet av informationsbehandlingen, beror förmögenhetsöverföringen på att handläggaren blivit vilseledd. I ett sådant fall bör straffansvar ådömas enligt första styckel. Om däremot handläggaren har enbart en osjälvständigt förmedlande funktion, blir andra stycket tillämpligt. Det bör emellertid framhållas att del i vilket fall är tillräckligt för bedrägeriansvar atl rekvisiten enligt andra slyckel är uppfyllda.

Ett annat i gärningsbeskrivningen särskilt angett tillvägagångssätt är atl
ändra i program, dvs. i instruktionerna för den automatiska informations
behandlingen. Med delta avses också att byta ut hela programmet eller atl
flytta över programmet från etl bearbetningsslälle till ett annat. 43

Prop. 1985/86: 65 Slutligen upptas i exemplifieringen av möjliga metoder atl begå datorbe-

drägeri atl olovligen ändra i en upptagning för automatisk informationsbehandling. I första hand lar exemplet sikte på olovliga förfaranden med datorer. Begreppet upptagning för automatisk informafionsbehandling får då samma innebörd som begreppet upptagning för ADB i bl.a. straffbestämmelsen om dataintrång i 21 § datalagen. Därmed avses en uppgift som är fixerad på någon form av dalamedium och som antingen finns i eller kan malas in i en dalamaskin och som inte är visuellt läsbar (se prop. 1973:33 s. 75). Vad som här främst avses är att lagrade data olovligen ändras eller helt eller delvis utplånas eller atl nya data olovligen förs in i det material som skall bearbetas. Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen är dock inte bestämmelsens räckvidd begränsad lill olovlig påverkan av datorer.

Del framgår av broltsbeskrivningen alt de angivna exemplen på hur gärningen kan förövas inte ulgör någon uttömmande uppräkning av alla de slags tänkbara metoder som kan komma till användning. De är bara exempel på de tillvägagångssätt som torde vara de mest frekventa. Del avgörande för om bedrägeri enligt den föreslagna bestämmelsen föreligger eller inte är om en oriktig förmögenhetsöverföring kommit lill stånd till följd av all gärningsmannen på något sätt olovligen ingripit i den automatiska informationsbehandlingen och därigenom påverkal del slulliga resultatet. Effekten härav torde vanligen bli den alt gärningsmannen oriktigt krediteras ett penningbelopp eller att en prestation han har alt ulföra felakfigt blir registrerad som fullgjord.

Atl även olovliga förfaranden med t. ex. bankomater och varuautomaler m.m. avselts bli hänförliga under den nya bedrägeribestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen. Också i sådana fall synes det som regel vara fråga om ett slags automatisk informationsbehandling som påverkas. T. ex. mynlaulomater har dock oftast en så enkel konstruktion att det kan framstå som främmande all hänföra den under begreppet automaUsk informafionsbehandling. I tydlighetens intresse har därför bestämmelsen gjorts tillämplig även på "annan liknande automatisk process".

För okvalificerade former av automalmissbruk ådöms f. n. i allmänhet straffansvar för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB, om inte gärningen avser mer än ringa värde och i övrigt uppfyller rekvisiten för bedrägeri enligt 9 kap. 1 §. På grund av hänvisningen till bedrägeristadgandet som görs i 9 kap. 2 § första slyckel följer emellertid av mitt förslag all införa ett nytt andra stycke i bedrägeristadgandel som kriminaliserar även automalmissbruk av aktuellt slag, alt även 9 kap. 2 § första styckel i forlsiittningen kommer atl bli fillämpligt på lindrigare former av sådant missbnik. Det torde sakna avgörande betydelse vilket stycke som åberopas. Jag har därför ansett det överflödigt alt i det här sammanhanget föreslå någon ändring i 9 kap. 2 §.

Förfaranden som innebär alt någon olovligen ändrar eller pä annat sätt
förvanskar del slutliga resultatet av en informationsbehandling utan atl del
sker en förmögenhetsöverföring faller utanför straffstadgandets tillämp
ningsområde. F. n. fångar bestämmelsen om oredligl förfarande i 9 kap. 8 §
44 BrB upp en del sådana gärningar, nämligen sådana dispositioner som inte

medför vinning för gärningsmannen men som i övrigt svarar mot bedrägeri. Prop. 1985/86:65 Brottsbeskrivningen för oredligl förfarande kräver dock, i motsats lill det av mig föreslagna andra styckel i 9 kap. 1 § BrB, att någon vilseletts. Det leder fill att den motsvarande gärningslypen, som är sekundär lill andra stycket, inte alltid kommer alt falla under 9 kap. 8 § BrB, nämligen när inte någon har blivit vilseledd. I regel torde dock då någon annan straffbestämmelse vara tillämplig. Om det färdiga resultatet ulgör en urkund, kan i sådana fall i stället bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § BrB bli tillämplig. Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan vidare straff för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § BrB eller straff för dataintrång enligt 21 § dalalagen komma i fråga.

5§

Ändringarna i ockerparagrafen har behandlats i avsnitt 8 i den allmänna motiveringen.

I paragrafens första stycke har inte gjorts någon annan ändring än alt kravet på att ett utnyttjat beroendeförhållande skall råda gentemot just gärningsmannen har slopats. Till följd av atl beroenderekvisilel således kommer att vara tillämpligt även i siluafioner när gärningsmannen utnyttjar etl beroendeförhållande som uppkommit mellan målsäganden och en tredje person, utvidgas det straffbara området något. Pä del sättet är beroenderekvisilel redan utformat i dansk och norsk strafnagsliflning.

Andra stycket innehåller en ny bestämmelse om utvidgat straffansvar för låneocker. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen avses härmed främst alt komma ät oseriös verksamhet på området, ofta bedriven av s.k. grå lånefirmor utanför samhällets insyn och kontroll. Bestämmelsen är tillämplig på rättshandlingar som begås i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigl eller annars i störte omfattning. Detta uttryckssätt är hämtat från del fillägg fill häleribesläm-melsen i 9 kap. 6 § BrB som trädde i kraft den 1 juli 1980 (SFS 1980:107). Det är avsett att ha samma betydelse i detta sammanhang (jfr prop. 1979/80:66 s. 24 f).

Begreppet näringsverksamhet skall således förslås i vidsträckt mening och omfatta varje verksamhet av ekonomisk art som bedrivs av en fysisk eller juridisk person. Ytterligare ledning för vad som skall hänföras till begreppen näringsverksamhet och näringsidkare kan hämtas frän förarbetena till de centrala konsumenträtlsliga lagarna (se t. ex. prop. 1976/77:123 s. 152) och bokföringslagen (1976:125) som i sin 1 § föreskriver bokföringsskyldighet för näringsidkare (prop. 1975:104 s. 203 f). Jag kan också hänvisa lill mina uttalanden i anslutning fill förslagel lill konsumenttjänst-lag (prop. 1984/85:110 s. 141).

Men straffansvar kan även drabba utövare av låneförmedling som inte är
all bedöma som näringsverksamhet. Så är fallet, om någon t. ex. regelbun
det under en längre tid beviljar krediter eller förmedlar ett flertal krediter
under en kortare tidsperiod, dvs. om utlåningsverksamhelen sker vane
mässigl eller på annat sätt i större omfattning. Givetvis är det, på samma
sätt som gäller för häleriansvar i motsvarande sammanhang, tillräckligt för 45

Prop. 1985/86:65 straffansvar att en enda ockerhandling kan påvisas ingå i en sådan löpande verksamhet.

Med ränta eller annan ekonomisk förmån avses det sammanlagda värdet av den gottgörelse kreditgivaren betingar sig som vederlag för att lämna krediten. Även kostnader för låneuppläggning, kreditupplysning m.m. skall således vägas in i bedömningen av förhållandet mellan prestafioner-na. Vid kreditköp och liknande blandade avtal kan dessutom förekomma att köpeskillingen för den vara som avtalet avser sätts väsenfiigt högre än dess verkliga värde för att kostnaderna för själva försträckningen skall kunna nedbringas och på så sätt framstå i bättre dager. Sådan särskild gottgörelse måste givetvis också beaktas vid en helhetsbedömning av prestationernas värde.

Av grunderna för 23 kap. 7 § BrB följer atl straffansvar kan drabba även den som avsiktligt bereder annan vinning eller tillägnar annan något. Den som i ufiåningsverksamhet t. ex. kräver ockertänta för alt gynna en ba-komstående finansiär kan således inte frila sig från straffansvar på den grunden att han själv' inte haft någon vinning av affären. Som den nya bestämmelsen om låneocker är utformad torde man f.ö. i större utsträckning än vad som hitfills varit fallet kunna ingripa direkt mol dessa s.k. bak män.

10 kap.

5§

Den föreslagna ändringen i bestämmelsen om trolöshet mot huvudman har behandlats i avsnitt 5 i den allmänna motiveringen.

Med den föreslagna justeringen i paragrafens första stycke utsträcks straffansvaret till att omfatta även personer i förtroendeslällning som av sin huvudman anförtrotts att självständigt svara för kvalificerade tekniska uppgifter. Avsikten är inte att därmed utvidga kriminaliseringen av lojalitetsbroll i tjänst- eller avtalsförhållanden i någon betydande utsträckning. Det är tekniska funkfionärer i ledande ställning som t. ex. ledare av forsknings- eller utvecklingsprojekt, föreståndare för datorcentraler och liknande tekniskt ansvariga personer i nyckelpositioner som omfattas av straffbudet. Också utomstående konsulter tillhör den krets som kan drabbas av ansvar. Om brottet är allvarligt, skall den särskilda straffskalan som redan finns för grovt brott kunna användas.

Del har också företagits en redaktionell förenkling av bestämmelsen. Någon saklig ändring är inte avsedd.

7§

I paragrafens första stycke kriminaliseras olovligt brukande av någon
annans sak. Med den nya lydelsen saknar besittningsförhållandena bety
delse för slraffbarheten. Detta innebär att det straffbara området skall
omfatta även bruk av egendom som inte finns i gärningsmannens besilt-
46 ning.

Utvidgningen av det straffbara området har vidtagits främst med sikte på Prop. 1985/86:65 alt komma ål gärningar som innebär s. k. fidsstöld, dvs. olovligt brukande av anläggningar för automatisk informationsbehandling. Men även användning av annan apparatur faller under lagrummets tillämpningsområde, t. ex. vissa former av olovligt telefonerande (Jfr RH 54:82).

Följer det olovliga brukandel på ett tillgreppsbrott eller en annan besittningsrubbning av samma gärningsman, skall på samma sätt som tidigare normalt dömas till ansvar enbart för besittningskränkningen. När en besittningsrubbning som faller under brottet egenmäktigt förfarande kombineras med ett långvarigt eller vårdslöst brukande av den olovligt fillgripna egendomen, kan emellertid del olovliga brukandel, Hksom nu, föranleda att brottet bedöms som grovt enligt den strängare straffskalan i 8 kap. 8 § andra styckel BrB.

Även om de flesta brott som faller under paragrafen normall torde vara av mindre allvarligt slag, inbegrips i gämingsbeskrivningen även gärningar som kan förorsaka stor skada och avse egendom av betydande värde, såsom när det gäller olovlig användning av värdefull teknisk apparatur, l.ex. datorer. För sådana gärningar kan det finnas behov av en strängare straffskala än den som f.n. gäller. I paragrafen har därför införts en särskild slraffskala för grovt brott. Del har inte ansetts nödvändigt alt i lagtexten närmare ange vilka kriterier som kan kvalificera en gärning som grovt brott. Som exempel på omständigheter som främst torde komma i fråga är att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller förorsakat stor skada eller olägenhet.

För att inte slraffskärpningen skall bli fillämplig på de gärningar som f n. behandlas i andra meningen av första stycket, har denna brutits ut till etl nytt andra stycke.

20 kap.

2§

Justeringen av förevarande paragraf är, som jag har nämnt i den allmänna mofiveringen, en följdändring föranlåten av att den straffbara kretsen vid brottet trolöshet mot huvudman har utvidgats.

Utdrag Prop. 1985/86:65

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-10-10

Närvarande: justitierådet Knutsson, f d. juslifierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289).

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Anne-Marie Westerberg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

9 kap. 1 §

Bestämmelsen i andra slyckel har fått en sådan utformning att den omfattar även vad som har brukat kallas för automatmissbruk. Vissa former av sådana förfaranden bedöms f n. som bedrägligt beteeende enligt 9 kap. 2 § andra stycket. Räckvidden av denna bestämmelse är, såsom har påpekats i remissen, i viss mån oklar. Högsta domstolens domskäl i rättsfallet NJA 1984 s. 889, vilket gällde en bensinaulomal, tyder emellertid pä att den som tillägnar sig egendom genom alt påverka en aulomals funktion med otill-lålna medel skall anses ha gjort sig skyldig till ett tillgreppsbroll, dvs. stöld eller i ringa fall snatteri.

Den ändring som nu föreslås innebär all alla former av automatmissbruk
som innefattar förmögenhetsöverföring i fortsättningen skall bedömas som
bedrägeribrolt. I ringa fall blir 9 kap. 2 § om bedrägligt beleende Ullämplig.
Härvid skall, om gärningsmannen har berett sig tillgäng lill en sådan
nyttighet som avses i paragrafens andra stycke, den bestämmelsen filläm
pas. I andra fall gäller första styckel. Departementschefen har uppmärk
sammat detta förhållande men ansett atl det saknar avgörande betydelse
vilket stycke som åberopas. I ett avseende uppkommer emellertid en
skillnad beroende på om gärningen hänförs under 9 kap. 2 § första eller
andra styckel. Enligt 9 kap. 12 § andra stycket gäller nämligen en särskild
åtalsregel för bedrägligt beleende som avses i 2 § andra slyckel. Allmänt
åtal för sådant brott får väckas endast om det anses påkallat från allmän
synpunkt. Av förarbetena framgår all denna regel har tillkommit i första
hand med tanke på andra former av snyltningsbrolt men atl den har ansetts
godtagbar även för automalmissbruk (JuU 1976/77:11 s. 13). Del finns
dock knappast någon rimlig anledning alt olika regler skulle gälla i fråga om
åtal vid automalmissbruk beroende på vilken typ av nyttighet angreppet
avser.

4 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 65

Prop. 1985/86: 65 Om man vill komma till rätta med den onöjaktighel som här har påtalats

står olika möjligheter till buds. En utväg är att helt slopa den särskilda åtalsregeln, vilket skulle leda till alt frågan om åtal skall underlåtas blir atl bedöma enligt reglerna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Etl annat alternativ är alt justera 2 § andra stycket sä all del inte kommer all omfatta fall där gärningsmannen har förfarit pä det sätt som sägs i 1 § andra styckel.

9 kap. 5 §

Mol förslagel till ändringar i beslämmelserna om ocker finns i och för sig ingen erinran. Det är emellertid nödvändigt alt uppmärksamma sambandet mellan reglerna om straffansvar för ocker i 9 kap. 5 § BrB och dem om rättshandlingars ogiltighet på grund av ocker i 31 § avtalslagen. Som nämns i remissen hade frän början del sistnämnda lagrummet ett vidare tillämpningsområde, men vid reformen av förmögenhelsbrotlen år 1942 vidgades förutsättningarna för straffbarhel för ocker sä att de i princip kom atl överensstämma med förutsättningarna för atl en rättshandling kan förklaras ogiltig enligt 31 § avtalslagen. Genom den nu föreslagna ändringen bryts ånyo sambandet mellan lagrummen. Det läge som inträder blir det motsatta mot del som rådde före år 1942. Straffbestämmelsen för ocker kommer all ha ett vidare tillämpningsområde än 31 § avtalslagen.

Det är klart otillfredsställande all en gärning skulle kunna föranleda ansvar för ocker enligt BrB utan atl få civilrätlslig verkan enligt ockerparagrafen i avtalslagen. Såvitt gäller ändringen i nuvarande 5 § första stycket synes inga bärande skäl föreligga för alt inte genomföra den även i avtalslagen. Något mera komplicerat är lägel i fråga om det nya andra slyckel i 5 §. Möjligen kan man här länka sig att falla tillbaka pä regeln om jämkning av avtalsvillkor i 36 § avtalslagen. Lagrådet förordar att dessa frågor om anpassning av avtalslagen till den nya ockerbestämmelsen las upp lill behandling skyndsamt.

10 kap. 7 §

I den föreslagna gärningsbeskrivningen för brottet olovligt brukande har
det nu gällande kravet atl gärningsmannen har den olovligt brukade saken i
sin besittning fåll utgå. Del remitterade förslagel, som i denna del överens
stämmer med vad förmögenhetsbrottsulredningen föreslog, motiveras med
behovet av all anpassa kriminaliseringen av olovligt brukande till de nytill
komna disposilionsmöjligheter som följt i spåren av den tekniska utveck
lingen. Härmed åsyftas främst möjligheterna all på ett stort geografiskt
avstånd ta sig in i ett datorsystem via en dalorförbindelse och på så sätt
olovligen utnyttja någon annans datoranläggning, s. k. tidsstöld. Vidare
nämns del fallet alt någon olovligen använder annans telefon, vilket sägs
kunna vålla svårigheter vid den rättsliga bedömningen. Besittningsbegrep
pet skulle numera inte vara helt tidsenligt och ett avskaffande därav enligt
remissprolokollet medföra fördelen all sådana klart slraffvärda dispositio
ner som de angivna inte hamnade utanför del kriminaliserade området.
0 Lagrådet finner att goda skäl anförts för en anpassning av straffbesläm-

melserna lill den tekniska utveckling som sketl också i de hänseenden som Prop. 1985/86: 65 nu är i fråga. Även med beaktande av alt besitlningsbegreppel fått en allt större spännvidd inom straffrätten torde vidare den lämpligaste vägen för denna anpassning vara att ändra gärningsbeskrivningen pä sådant sätt alt lidsstöld och därmed jämförbara förfaranden blir kriminaliserade såsom olovligt brukande. Lagrådet har således ingen erinran mol syftet med den föreslagna ändringen eller mol tanken all utvidga tillämpningsområdet för straffbestämmelserna i 10 kap. 7 § BrB.

Däremot finns det enligt lagrådets mening anledning alt ställa sig tveksam till sättet för den föreslagna utvidgningen. När sålunda förmögenhets-brottsutredningen föreslog atl kravet på besittning skulle överges i den motsvarighet till brottet olovligt brukande som utredningen utformade, ingick den åtgärden som ett led i en större omstrukturering av samlhga de brott som omfattades av uppdraget. En ändring som erhåller en motsvarande principiell uppläggning men begränsar sig Ull brottet olovligt brukande innebär all den nuvarande systematiken i brottsbalken bryts upp på en enda punkt. Från rent rätlssystemaliska utgångspunkter kan del ifrågasättas om stadgandet efter en sådan ändring rätteligen hör hemma i 10 kap., där gärningsmannens besittning Ull egendomen - och den motsvarighet därtill som hans behörighet all företräda den skadelidande kan sägas utgöra - bildar del gemensamma rekvisitet.

Det är vidare osäkert vilka följder - bortsett från den önskade utvidgningen av slraffbarheten - som etl totalt avskaffande av besitlningskravet kan komma alt få. I remissprolokollet anges härvidlag endast alt några nämnvärda skillnader inte torde uppstå i förhållande lill vad som nu gäller. Något underlag för denna bedömning tillhandahålls emellertid inte och just denna fräga har, som nämns i remissprolokollet, inte särskilt uppmärksammals vid remissbehandlingen av förmögenhetsbroltsulredningens förslag. Det är visserligen klart att vissa hittills såsom straffria bedömda förfaranden, beträffande vilka en kriminalisering inte kan sägas vara helt obefogad, kommer att falla under den föreslagna gärningsbeskrivningen (se l.ex. NJA 1978 s. 242). Om därutöver en icke önskvärd kriminalisering blir följden kan emellertid inte på föreliggande underlag bedömas med någon grad av säkerhet. I sammanhanget bör även beaktas att den tekniska utvecklingen går mycket snabbi, såväl i fråga om framtagandet av olika slag av anläggningar som beträffande tillskapandet av möjligheter alt utnyttja dem. Även om varje tänkbar form av brukande utan besittning på teknikens nuvarande ståndpunkter kan påslås vara straffvärd när brukandet sker ulan lov, är det inte säkert all alla möjligheter därtill som kan komma att öppna sig i en framtid ler sig lika straffvärda.

Med hänsyn till det nu anförda anser sig lagrådet inte kunna tillstyrka att
besitlningsbegreppel helt mönstras ut ur gärningsbeskrivningen för olov
ligt brukande. Så synes inte heller vara nödvändigt för att del angivna
syftet med förslaget skall nås. Del bör sålunda vara tillräckligt att del i
lagtexten anges atl vid gärningar såsom lidsslöld och därmed jämförbara
förfaranden någol krav på gärningsmannens besittning till den av honom
olovligen utnyttjade anläggningen inte skall gälla. För alt beskriva de
gärningar som på så sätt bör kriminaliseras kan användas samma uttrycks- 51

Prop. 1985/86:65 sätt som det remitterade förslagel begagnar i 9 kap. 1 § andra stycket, dvs. fråga skall vara om olovligt brukande av anläggning för automatisk informationsbehandling eller annan liknande automatisk process.

Antas lagrådels förslag all för huvudfallet av olovligt brukande behålla kravet pä gärningsmannens besittning till saken, kan till del remitterade förslagets första stycke fogas en särskild bestämmelse om sådant olovligt brukande av anläggning som enligt det nyss sagda skall kriminaliseras oavsett besittningsförhållandena. Dispositionen av paragrafen i det remitterade förslaget synes i övrigt kunna bibehållas och med viss redaktionell omarbetning ges följande lydelse:

"Om någon olovligen brukar någon annans sak, som han har i besittning, och därigenom vållar skada eller olägenhet, döms han för olovligt brukande lill böter eller fängelse i högst sex månader. Delsamma skall gälla om någon, vare sig han har besittning därlill eller inte, olovligen brukar någon annans anläggning för automatisk informationsbehandling eller annan liknande automatisk process och därigenom vållar skada eller olägenhet.

För olovligt brukande döms också innehavare av en faslighet, om han brukar denna lill men för annans rätt till fasligheten genom all olovligen bygga, gräva, plöja, la upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.

Är brott ertligl första stycket grovt, döms lill fängelse i högst två år."

Förslaget till Ilag om ändring i datalagen

Förslaget lämnas utan erinran.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:65

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 november 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist.

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition med förslag till ändring i brottsbalken m. m. (vissa frågor om datorrelaterade brott och ocker)

1 Anmälan av lagrådsyttrande m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yltrande(l) över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

9 kap I §

Lagrådet har inte haft något att erinra mot det förslag till nytt andra stycke i 9 kap. 1 § BrB vilket avser att som bedrägeri kriminalisera vissa olovliga transaktioner med hjälp av bl. a. datorer. Däremot har lagrådet i anslutning härtill tagit upp vissa frågor om förhållandel mellan första och andra styckena i 9 kap. 2 § BrB.

Lagrådet har härvid konstaterat att alla former av automatmissbruk som innefattar förmögenhetsöverföring - av vilka en del i rättspraxis bedömts som tillgreppsbrott - i fortsättningen skall bedömas som bedrägeribrott och att straffbestämmelserna om bedrägligt beteende i 9 kap. 2 § BrB därför blir tillämpliga i ringa fall. Enligt vad lagrådet uttalar skall härvid, om gärningsmannen har berett sig tillgång till någon sådan nyttighet som avses i paragrafens andra stycke, det stycket tillämpas och i andra fall första styckel. Lagrådet har pekat på att ålalsprövningsregeln i 9 kap. 12 § andra stycket gäller endast för bedrägligt beteende som avses i 9 kap. 2 § andra stycket. Enligt lagrådet finns det knappast någon rimlig anledning att

(1) Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 19 september

1985. 53

Prop. 1985/86:65 olika regler skulle gälla i fråga om åtal vid automatmissbruk beroende på vilken typ av nyttighet angreppet avser. Lagrådet har för sin del pekat på möjligheterna att antingen helt slopa den särskilda åtalsregeln eller justera 9 kap. 2 § andra stycket, så att det inte kommer att omfatta fall där gärningsmannen har förfarit på del sätt som sägs i del föreslagna nya andra stycket i 9 kap. 1 §.

Själv vill jag med anledning härav anföra följande. Som lagrådet har konstaterat innebär milt förslag att automalmissbruk av nu diskuterat slag alltid kommer att bedömas som bedrägeribrott och i ringa fall som bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § BrB. I fråga om brott som avses i andra stycket av denna paragraf - s. k. snyltning - gäller enligt 12 § andra slyckel samma kapitel atl åtal inte får väckas av åklagare annat än om det är påkallat frän allmän synpunkt. Denna åtalsprövningsregel måste förstås så atl en särskild åtalsprövning alltid skall göras så snart ett fall av bedrägligt beteende läcks av broltsbeskrivningen i 9 kap. 2 § andra stycket och detta oavsett om del omfattas även av paragrafens första stycke. Automatmissbruk som avser ringa värden torde praktiskt laget alllid omfattas av andra slyckel; jag vill erinra om all det aktuella slyckel är avsett all läcka inte bara automalmissbruk som innebär alt gärningsmannen tillgodogör sig en tjänst e.d. utan också situationer där den nyttighet som automaten tillhandahåller är en konkret sak (jfr SOU 1940:20 s. 137 f, prop. 1975/76:148 s. 153, JuU 1976/77:11 s. 11 f och 23 f samt Beckman m.fl. Kommentar lill brottsbalken band I, 4:e uppl., s. 379). Någol ändrat synsätt i fråga om vad som sålunda har avselts vara den språkliga innebörden av slyckel kan enligt min mening inte häriedas ur det av lagrådet åberopade rättsfallet NJA 1984 s. 889.

Alt i enlighet härmed särskild åtalsprövning i princip allfid skall ske vid automalmissbruk avseende ringa värden är enligt min mening sakligt motiverat och innebär en förenkling i förhällande till nuvarande ordning. Väcks åtal, saknar del emellerfid, som jag anförde i remissprotokollet, betydelse om domstolen vid en eventuell lagföring stöder sig på första eller andra stycket i 9 kap. 2 §.

Jag anser för min del mol den angivna bakgrunden alt någon justering av 9 kap. 2 § inte är erforderlig. Inte heller bör den särskilda ålalsprövningsregeln upphävas.

9 kap. 5 §

Lagrådet har inte haft någon erinran mot det förslag som jag har lagt fram lill ändring av BrB:s bestämmelser om ocker. Lagrådet har emellertid uppmärksammat sambandet mellan reglerna om straffansvar för ocker och dem om rättshandlingars ogiltighel pä grund av ocker i 31 § avtalslagen. Som lagrådet har påpekat kommer med milt förslag straffbestämmelsen för ocker att få en större räckvidd än den korresponderande ogiltighelsbe-slämmelsen i 31 § avtalslagen.

Såvitt gäller ändringen i nuvarande 5 § första stycket synes enligt lagrå
det inga bärande skäl föreligga för alt inte genomföra den även i avlalsla-
54 gen. Lagrådet har funnit läget i fråga om del föreslagna andra stycket i 9

kap. 5 § något mera komplicerat men anfört atl man här möjligen kan länka Prop. 1985/86:65 sig att falla tillbaka på regeln om jämkning av avtalsvillkor i 36 § avtalslagen. Denna bestämmelse ger tämligen vidsträckta möjligheter att jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor som är oskäliga. Lagrådet har förordat alt dessa frågor om atl anpassa avtalslagen till den nya ockerbestämmelsen tas upp till behandling skyndsamt.

Del kan naturligtvis synas önskvärt att BrB:s och avtalslagens bestämmelser om ocker såvitt möjligt kortesponderar, även om det finns andra exempel på skillnader mellan den civilrättsliga regleringen i avtalslagen och utformningen av de straffrättsliga bestämmelser som har samband med denna. I detta sammanhang måste emellerfid också önskemålen om nordisk rättslikhet beaktas. Vad gäller ändringen i 9 kap. 5 § första slyckel BrB innebär mitt förslag i enlighet med vad jag har utvecklat i remissen atl den nordiska rättslikheten ökar. Beslämmelserna om ocker har emellertid i aktuellt hänseende samma lydelse i de finska och norska avtalslagarna som i den svenska. En eventuell ändring på denna punkt bör under sådana förhållanden föregås av nordiska överläggningar och bör därför inte lämpligen göras i detta ärende. I sak har skillnaden mellan de aktuella bestämmelsernas avfattning knappast någon betydelse. Man torde nämligen kunna utgå från alt en rättshandling, som genom lagändringen förs till det kriminaliserade området, civilrättsligt sett - om inte 31 § avtalslagen är Ullämplig - i vart fall träffas av någon annan ogiltighetsgrund i avtalslagen, företrädesvis 33 §.

Vad härefter gäller del föreslagna nya andra stycket av 9 kap. 5 § krävs för straffansvar bl. a. atl det råder ett uppenbart missförhållande mellan preslafionerna. Det slår enligt min mening klart alt ett avtal som träffas av denna straffbestämmelse även kan drabbas av ogiltighel enligt 36 § avtalslagen. I vissa fall torde även här 33 § avtalslagen kunna vara fillämplig. Inte heller på denna punkt bör frågan om en ändring i avtalslagen övervägas i detta sammanhang.

Det kan emellerfid finnas skäl att i nordiskt samarbete närmare överväga förhållandet mellan 9 kap. 5 § BrB och 31 § avtalslagen. Min avsikt är alt i ett lämpligt sammanhang ta upp denna fräga vid nordiska överläggningar.

10 kap. 7 §

Lagrådet har inte haft någon erinran vare sig mot syftet med den föreslagna
lagändringen eller mot tanken på att utvidga straffbestämmelsens tillämp
ningsområde. Enligt lagrådet finns del dock av rättssyslematiska skäl
anledning all ställa sig tveksam till sättet för den föreslagna utvidgningen.
Lagrådet har också uttalat att det framstår som osäkei-t vilka följder ett
totalt avskaffande av besillningskravet kan komma all få och inte ansett
sig kunna tillstyrka att besittningsbegreppet helt mönstras ut ur gärnings
beskrivningen. Lagrådet har i stället föreslagit en lagteknisk lösning som
innebär att besittningskravet slopas endast när det gäller olovligt brukande
av anläggning för automatisk informationsbehandling eller annan liknande
automatisk process, dvs. gärningar som innebär s. k. lidsslöld och därmed
jämförbara förfaranden. 55

Prop. 1985/86: 65 Enligt min uppfattning kan rättssyslemafiska synpunkter inte anses ut-

göra något avgörande hinder mot att förslagel genomförs; synpunkter av denna art torde i sä fall kunna åberopas även gentemot lagrådets förslag. Jag anser vidare atl det saknas anledning befara att det skulle medföra några oönskade konsekvenser att mönstra ut besiltningsrekvisitet när det gäller brottet olovligt brukande. Det synes inte ens teoretiskt gå atl konstruera exempel pä några icke straffvärda handlingar som med en sådan ändring skulle kunna falla inom det straffbara området. Redan kravet på all handlandet i fråga skall ha förorsakat skada eller i vart fall olägenhet för alt vara straffbart torde utesluta att icke slraffvärda gärningar skulle kunna medföra ansvar. Den av mig föreslagna lösningen har dessutom den fördelen alt den innebär alt endasl en smärre justering av paragrafen erfordras. Jag anser mig därför böra vidhålla det remitterade förslaget.

Övrigt

Utöver vad som följer av det anförda bör i förslagel göras vissa redaktionella jämkningar av 9 kap. 5 § andra stycket BrB och 21 § datalagen.

2 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

SOU 1983:50 "''Sal Prop. 1985/86:65

Sammanfattning av

förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott

Reformarbetet

I föreliggande betänkande redovisas resultatet av det arbete som vi till och med sommaren 1983 lagt ned på översynen av förmögenhelsbrotlen. Belänkandet innehåller förslag till lagtext och motiv lill samtliga förmögenhelsbrotl utom gäldenärsbrott. För att vårt förslag skall bli fullständigt, måste det kompletteras med bl. a. bestämmelser om sammanträffande av brott (konkurrens). Förslagel förutsätter vidare ändringar i fråga om några andra brottsbalksbroll än förmögenhetsbrotten och beträffande vissa spe-cialstraffrätlsliga bestämmelser.

Efter en redogörelse för utredningsarbetets bedrivande (avsnitt 1) och nuvarande förmögenhelsbrotl och deras systematik (avsnitt 2) diskuteras i avsnitt 3 reformbehovet och i avsnitt 4 principerna för en reform.

I enlighet med direktiven har vårt arbete inriktats på atl lägga fram förslag. Varigenom lagsfiftningen på förmögenhelsbrottens område anpassas till det moderna samhällets värderingar. Häri har ingått att ompröva nuvarande straffvärdegränser och straffbarhelsgrader.

Direktiven har, såsom vi uppfattat dem, gett oss tämligen fria händer när det i olika sammanhang gällt all la ställning till hur djupgående översynen av förmögenhetsbrolten bör göras. Det har från böijan stått klart för oss att redan vår prövning av straffvärdefrågor leder till tämligen omfattande ändringar i lagtexten i fråga om gradindelade brott. Strukturförändringar inom handel och näringsliv föranleder vidare i vissa hänseenden ändrade brotlskonslruktioner. Del gäller bl. a. sådana i direktiven speciellt utpekade brott som ocker och datorbrottslighel och olika företeelser som hänger samman med bruket av kontokort.

Vi har emellertid ansett oss böra gå ett steg längre än som föranleds av vad nu sagts. Gällande reglering av förmögenhelsbrotlen har tillämpats under en 40-årsperiod utan att göras till föremål för mera ingripande ändringar. Erfarenheterna av lagstiftningen ger därför möjlighet till en utvärdering av dess ändamålsenlighet. Eftersom ändå omfattande ändringar blir nödvändiga med hänsyn till vad som i direktiven direkt ålagts oss, har vi funnit del naturiigt att i ett sammanhang utarbeta förslag lill ändringar i den bestående ordningen som motiveras av brister i lagsfiftningen eller olägenheter som uppdagats vid tillämpningen därav.

I vårt arbete har vi byggt vidare på den grund som nuvarande lagstiftning ulgör. Eftersom vårt förslag innefattar en översyn av samtliga förmögen-helsbrolt utom de i 11 kap. BrB upptagna gäldenärsbrotten, har vi an.setl oss kunna utforma straffbestämmelserna ulan alt vara bundna av den nuvarande formella uppbyggnaden av straffbuden.

Vi har undersökt utrymmet för avkriminalisering och behovet av nykri- 57

Prop. 1985/86: 65 minalisering i syfte all åstadkomma en mera tidsenligt avgränsning av det straffbelagda området.

Vissa förfaranden med egendom är för närvarande straffbelagda även om ingen skada eller ens olägenhet uppkommer av brottet, l.ex. vid egenmäktigt förfarande. I förhållande härtill innebär förslaget en viss begränsning av del kriminaliserade området. Vidare föreslår vi att ringa fall av vissa annars kriminaliserade gärningar skall vara undantagna frän ansvar. Med hänsyn till utvecklingen i samhället anser vi all rätten till laga självtäkt bör utvidgas. Nuvarande kriminalisering av oaklsamma förfaranden (främst vissa former av häleriförseelse) begränsas.

Utrymmet för nykriminalisering på grund av ändrade värderingar i samhället är begränsat. Inom området för den huvudsakhgen "intellektuella" brottslighet som regleras i gällande 9 kap. BrB (bedrägeri, ocker och häleri) finns del dock ett visst behov av nykriminalisering. Vi föreslår sålunda en särskild bestämmelse om datorbedrägeri, utvidgning av till-lämpningsområdel för ocker samt en nyreglering av häleri och annan efterföljande medverkan.

Vi har velat nå en bättre värderingsmässig anpassning fill gängse uppfattningar genom att lägga vikt vid den skada som uppkommer för den som drabbas av etl brott i stället för att betona vinningsmotivet hos gärningsmannen. Vi vill vidare med ändrade konkurrensregler möjliggöra alt domsluten ger uttryck för vad som är del primärt brottsliga frän den angripnes synpunkt. När t. ex. en gärningsman samfidigl med att han förövar en bagatellartad stöld gör sig skyldig Ull skadegörelse och hemfridsbrotl och de senare brotten framstår som det väsentliga, är del enligt vår mening inte rimligt att han såsom för närvarande döms enbart för stöldbrotlet.

Vid utformningen av slraffskalor och gränsdragningen mellan brottens svårhelsgrader har vi strävat efter atl åstadkomma en ordning som bättre stämmer överens med den allmänna bedömning av förmögenhelsbrottens slraffvärde som under de senaste decennierna vuxit fram inom vårt kulturområde saml atl begränsa användningen av fängelse. En ökad användning av strafföreläggande blir möjlig som en följd av atl vi efterkommit uppmaningen i direktiven all utforma straffskalorna så att sådant föreläggande kan utnyttjas vid alla brottsarter där slrafflaliluden innehåller böter.

Vi har hafl i särskild åtanke att utan att rättssäkerheten eftersatts åstadkomma största möjliga enkelhet i regelsystemet och en effektivare och mindre kostnadskrävande straffprocess. Vi har tagit lill vara möjligheterna all slå samman slraffbud oeh undyikit.kasuisliska, dvs. för speciella fall utformade brotlsbestämmelser, såsom nuvarande bestämmelse för tillgrepp av forlskaffningsmedel. Pä det sättet har vi nedbringat antalet brott (brottstyper) lill inemot hälften. Syftet härmed är atl undgå många gränsdragningsproblem och göra den juridiska bedömningen av förmögenhetsbrolten enklare.

Kapitelindelningen

Förslagel innebär atl kapilelindelningen av förmögenhetsbrolten i BrB
58 ändras.

Den nuvarande systematiken med brotten fördelade på olika kapitel i Prop. 1985/86:65 BrB efter sättet för brottets förövande har lett lill betydande praktiska olägenheter lill följd av att besittningen tillmäts en avgörande vikt och alt innebörden av delta begrepp är oklar. (Huruvida olovliga förfoganden över en annans sak blir att bedöma som brott enligt 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbroll eller som brott enligt 10 kap. om förskingring och annan trolöshet är sålunda helt beroende av om ett olovligt besittningstagande eller annan besittningsrubbning sker eller om föremålet redan befinner sig i gärningsmannens besittning, när han förfogar över del olovligen.) I en översikt över ett stort antal rättsfallsreferal belyses de problem besittningsbegreppet vållat i rättsfillämpningen och den rättsosäkerhet som blivit ett resultat därav. De olägenheter och problem som hänger samman med besitlningsbegreppel har föranlett oss all lägga fram etl förslag till slöldbegrepp, som lar sikte på den olovliga lillägnelsen och inte har olovligt besittningstagande som ett särskilt brotlsrekvisil. Vi har därför inte kunnat bibehålla besittning som grundläggande kriterium för kapilelindelningen.

Vi har stannat vid all föreslå att till 8 kap. BrB förs brott som förutsätter alt brotlsobjeklel är en sak i betydelsen av ett konkret objekt. Till 8 kap. överflyttas därför skadegörelsebrollen i nuvarande 12 kap. och från 10 kap. sakförskingring, olovligt förfogande och olovligt brukande. Övriga brott, som kännetecknas av atl de inte nödvändigtvis förutsätter atl brotts-objektet är ett konkret föremål, fördelas på 9 och 10 kap., varigenom bedrägeri, utpressning och ocker kan behällas med principiellt oförändrat innehåll.

Häleribrolten är för närvarande tämligen godtyckligt placerade i 9 kap. BrB och kännetecknas av atl de förutsätter ett förbrott, som emellertid inte behöver vara ett förmögenhelsbrotl. Vi föreslär bl. a. på grund härav att häleribrolten flyttas till det ledigblivna 12 kap.

De av förslagel berörda kapiUen i BrB har vi gett följande rubriker:

8 kap. Om stöld, rån och skadegörelse m. m.

9 kap. Om bedrägeri, utpressning och ocker m. m.

10 kap. Om behörighetsmissbruk m. m.
(11 kap. Om gäldenärsbrott)

12 kap. Om häleri m. m.

I avsnitt 4 behandlas vissa laglekniska frågor och behovet av precisering av det straffbelagda området. I det sammanhanget diskuteras användningen av generalklausuler.

Konkurrensproblemaliken

I avsnitt 5 behandlas vissa frågor om konkurrens (sammanträffande av
brott). Vi uttalar oss där för en förenkling av den myckel komplicerade
konkurrensläran. En kritisk granskning görs av en för närvarande tilläm
pad teknik för konkurrensbedömning som tar sig uttryck i atl förövandet
av etl visst brott i stället för alt bestraffas särskilt föranleder all ett annat
brott bedöms som grovt. Önskemålet alt förmögenhelsbrottens straffvärde
bättre skall anpassas lill rådande värderingar talar starkt för att man bör 59

Prop. 1985/86:65 överge denna, ordning och i stället döma för båda brotten i brottskonkurrens, t. ex. bedrägeri och urkundsförfalskning eller stöld och skadegörelse. I avsnittet behandlas också problemafiken vid bedömningen av serie-brottslighet.

Förslagets stöldbegrepp

Förslaget stöldbegrepp behandlas i avsnitt 6. Att olovligen fillägna sig en lös sak som fillhör någon annan utgör enligt förslaget stöld. Brottsbeskrivningen innehiiller inte något krav på ett olovligt besittningstagande. All olovlig tillägnelse av en sak som tillhör någon annan utgör därför stöldbrotl, såvida gärningen inte också uppfyller rekvisiten för bedrägeri, utpressning, ocker eller häleri. En ytterligare förutsättning är att gärningen innebär åtminstone olägenhet för sakens ägare. Däremot fordras inte som för närvarande att den innebär ekonomisk skada. Även saker ulan egentligt förmögenhetsvärde kan enligt förslagel vara stöldobjekt.

Slopandet av nuvarande krav pä olovligt besittningslagande och ekonomisk skada innebär att stöldbrottet omfattar utom nuvarande stöldbrott, inklusive bodräkt, även sakförskingring, såvitt avser annan tillhörig lös sak, egenmäktigt förfarande i form av tillgrepp med lillägnelseuppsål samt olovligt förfogande över lös sak som fillhör annan.

Innebörden av begreppet tillägnelse i gällande rätt är inte helt klar. Förslagets stöldbestämmelse innehåller en definifion av begreppet i syfte alt undanröja nuvarande oklarheter.

Allemansrätten

I avsnitt 7 behandlas vissa allemansrältsliga frågor.

Den nuvarande straffrättsliga regleringen av tagande av naturalster är
otillfredsställande bl. a. såtillvida att vad som envar fritt får ta i skog och
mark kan bestämmas bara genom en på intet sätt självklar motsalstolkning
av gällande straffbestämmelse för åverkan. Rätten för vem som helst att i
skog och mark fritt plocka vilda blommor, bär och svampar i den mån
naturvårdslagstiftningen inte lägger hinder i vägen torde för närvarande
vara oomstridd. Vi anser alt det av strafflagstiftningen bör klart framgå atl
den som ulan markägarens lov tar sädana naturprodukter inte riskerar
ansvar för stöld eller något annat förmögenhelsbrotl. I inledningsbesläm-
melsen till 8 kap. om stöld, in, skadegörelse m. m. anges därför uttryckli
gen atl kapifiets bestämmelser inte är tillämpliga på gärningar som består i
atl i skog eller mark plocka bär, svampar, nötter, kollar, örter eller liknan
de naturprodukter. Med några undantag innebär uppräkningen endasl en
kodifiering av gällande rätt. Tillgrepp av andra än de särskilt undantagna
naturalstren skall enligt förslaget bedömas enligt de allmänna bestämmel
serna om stöld, skadegörelse, egendomsbrott osv. oavsett var tillgreppet
sker. Vi anser inte att det finns skäl att ha kvar en särskild bestämmelse om
åverkan.
I avsnittet behandlas även den i allemansrätten ingående rätten att
60 färdas över annans mark. Nuvarande lagande av olovlig väg utgör enligt

förslagel besitlningsintrång. Förslagets brottsbeskrivning innebär en klar- Prop. 1985/86:65 are avgränsning av det kriminaliserade området.

Laga självtäkt

I avsnitt 8 behandlas förslag om en viss utvidgning av laga självtäkt, dvs. rätten att återställa etl besitlningsförhållande som rubbals olovligen.

Enligt gällande rätt får ett olovligen rubbat besittningsförhållande återställas av en enskild endasl om del kan ske på bar eller färsk gärning. Rätten till självtäkt upphör alltså mycket kort lid efler del atl angreppet skedde. Den som exempelvis återfinner stulen egendom får inte själv ta tillbaka den, om det inte kan ske i nära anslutning till stölden. Enligt förslaget utsträcks självläktsrälten i tiden. Den vars besittning fill egendom rubbals, t. ex. genom ett stöldbrotl, skall själv få återställa besittningsför-hällandel även om del sker senare än på färsk gärning.

Förslaget i denna del motiveras av ändrade samhällsförhållanden med en ansenlig ökning av egendom som kan utsättas för brottsliga angrepp, stegring av antalet tillgreppsbroll och upplösningen av ett tidigare tämligen stafiskt levnadssätt, vilken bl. a. hänger samman med urbaniseringen och ökningen av tillgången på bilar och andra transportmedel.

Gällande regler om godtrosförvärv av äganderätt m. m. lill lösa saker innebär emellertid att etl återtagande av tillgripen egendom senare än på bar gärning kan komma att stå i strid med en rätt lill saken som någon annan har förvärvat efler tillgreppet. För all minska risken för förvecklingar på sådan grund föreslås att den som tar tillbaka tillgripen egendom skall vara skyldig att anmäla det lill polisen, om återtagandet inte sker på bar gärning.

Förmögenhelsbrotl med anknytning liU datorer

Vi har undersökt och i avsnitt 9 redovisat i vilken mån del kan finnas behov av ändrade straffbestämmelser så att datoranknutna gärningar som innebär angrepp på annans förmögenhet i vedertagen mening kan få en lämplig straffrättsliga behandling.

Vår slutsats är alt datorrelaterade förmögenhelsansgrepp endasl i be
gränsad utsträckning bereder straffrättsliga rubriceringsproblem, som di
rekt hänger samman med att angreppet sker med utnyttjande av datortek
nik. Gällande bestämmelser på förmögenhelsbrottens område är nämligen
i stor utsträckning tillämpliga, oavsett inblandningen av datorteknik. Del
samma gäller förslagels bestämmelser. En viss typ av förmögenhelsan-
grepp kan emellerfid med datorteknikens hjälp utföras på ett så särpräglat
sätt alt det finns behov av särskilda brotlsrekvisil för denna typ av gärning
ar. Del gäller sådana gärningar som består i atl gärningsmannen ulan att
vilseleda någon åstadkommer ett oriktigt databehandlingsresultat, som
innebär ekonomisk skada för annan, vanligen genom alt gärningsmannen
med datorteknikens hjälp oriktigt tillgodoförs ett visst penningbelopp.
Denna typ av gärningar är det med gällande lagstiftning svårt atl alltid ge
en lämplig rubricering och därmed påföljd. 61

Prop. 1985/86:65 Vi föreslår att bedrägeribestämmelsen kompletteras med en särskild

punkt avseende datorbedrägeri.

Varken gällande straffbestämmelser för förmögenhelsbrotl eller förslagets motsvarigheter kan sägas bereda ett fillfredsställande skydd för datorprogram eller lagrade data som någon vill ha ensamrätt till av kommersiella skäl. Gällande upphovsrättslig lagstiftning saml lagstiftningen om illojal konkurtens är dock föremål för översyn.

Ocker

Vår översyn av straffansvaret för ocker redovisas i avsnitt 10.

Värt förslag innebär att straffbelagda området för ocker i samband med rättshandlingar i allmänhet på förmögenhetsrättens område i allt väsentligt skall vara oförändrat. En mindre ändring har dock gjorts i beskrivningen av ockersitualionen.

Angelägenheten av atl mer effekfivl än hittills kunna komma lill rätta med ocker i samband med låneverksamhet på den s. k. grå marknaden har föranlett oss alt föreslå att den som i sådan verksamhet bereder sig uppenbart oskälig ränta eller annan uppenbart oskälig ekonomisk förmån i samband med ufiåning av pengar skall drabbas av straff för ocker oberoende av om låntagaren utnyttjat ett underläge hos motparten på det sätt som gällande ockerbestämmelse förutsätter. Förslagel innebär lättnader i utredningshänseende och syftar till atl möjliggöra effektivare ingripanden även mot finansiärer av låneverksamheten.

Ringa fall av de i ockerbestämmelsen beskrivna gärningarna har i förslaget undantagits från ansvar.

Gradindelningen

Gradindelningen av brott enligt förslaget behandlas i avsnitt 11.

Förslaget innebär att nuvarande teknik med gradindelade brott bibehålls. Vi har emellertid ändrat innehållet i de olika graderna och förskjutit gränserna mellan svårhetsgraderna uppåt. Härigenom ernås en allmän sänkning av straffnivån.

Enligt förslaget är flertalet brollskalegorier indelade i tre svårhets-grader. Den lägsta graden omfattar därvid "mindre allvariiga" fall, och den grövsta graden förbehålls "särskilt allvariiga" fall. Mellangraden omfattar därmed enligt förslagets indelning "allvariiga" fall.

När del gäller den privilegierade formen avviker förslaget alltså från vad
som nu gäller genom alt dit hänförs mindre allvariiga fall i stället för bara
ringa fall. Avsikten härmed är atl vidga tillämpningsområdet för den lägsta
graden av en brottsart. Den gemensamma brottsbeteckningen för mindre
allvarliga fall av stöld och skadegörelse är egendomsbrott, som därutöver
är beteckningen för andra lyper av olovliga förfoganden över egendom,
såsom olovlig användning av annans egendom. Mindre allvarliga fall av
bedrägeri, utpressning, ocker och spekulationsbrott ulgör oredligl förfa
rande. 10 kapitlets huvudbrott enligt förslaget, behörighetsmissbruk, be-
62 tecknas i mindre allvarliga fall undandräkl. Sammanförandet av mindre

allvarliga former av olika brott under en gemensam brottsbenämning un- Prop. 1985/86:65 deriällar de juridiska bedömningarna och minskar gränsdragningsproblemen.

Rekvisiten för den lägsta graden av de grundläggande brottstyperna lämnar stor frihet ål de rällsfillämpande myndigheterna atl bedöma om ett brott skall anses som mindre allvarligt. I de fall det i huvudsak är endast skadans storlek som påverkar brottsrubriceringen bör etl brott kunna bedömas som mindre allvarligt så länge skadan inte överstiger omkring en tiondels basbelopp, dvs. för närvarande ungefär tvåtusen kronor, vilket är betydligt mera än nuvarande värdegräns vid snatleri.

Straffbestämmelserna för de grova förmögenhetsbrolten har utformats på sådant sätt att utrymmet för vad som skall hänföras till den högsta graden av en brotlsart minskas. Vi har ansett del vara angelägel all ge rekvisiten för de grova förmögenhetsbrolten ett sådant innehåll alt de dels innebär en tämligen stark styrning av rättstillämpningen, dels bättre än för närvarande är ägnade alt avhålla från den särskilt allvarliga brottsligheten. Enligt förslaget skall del inte vara möjligt all döma för brott som är grovt utan stöd av någon i bestämmelsen angiven kvalifikafionsgrund. Härutöver krävs att brottet med beaktande av samtliga omständigheter är all anse som särskilt allvarligt.

I avsnittet med riktlinjer för en konkurrensbedömning förordas etl övergivande av nuvarande teknik alt utnyttja förövandet av etl brott som kriterium för all döma för ett annat brott i högre svårhetsgrad än som annars skulle ha kommit i fråga. Bland omständigheter av beskaffenhet att kunna föra upp etl brott i den högsta svårhetsgraden har därför inte tagits med förfaranden som är straffbelagda enligt särskilda straffbud. Sä l.ex. har inte den omständigheten atl gärningsmannen begagnat en falsk handling eller vilseledande bokföring tagits med som kvalifikalionskrilerium vid grovt bedrägeri. I linje härmed är del vår tanke att stöld som förövas genom inbrott i annans hem skall jämte stöldbrotl bedömas såsom grovt hemfridsbrotl.

Kraven på brollsutbylels värde och skadans omfattning som grund för atl hänföra ett brott till den högsta svårhetsgraden bör ställas högt. Självfallet kommer det inte i fråga alt i lagtexten ange tämligen fixa gränser för värde och skada. En rimlig riktpunkt vid gränsdragningen i det enskilda fallet synes oss vara att låta värdegränsen ligga vid omkring fem basbelopp.

Vid valet av kvalifikafionsgrunder vid sidan av brottsutbytets värde och skadans omfattning har vi i övrigt lagt större vikt vid brottsoffrets situafion än vid gärningsmannens tillvägagångssätt som sådant.

Brotten 18 kap. BrB

Brotten i förslaget fill 8 kap. BrB behandlas i avsnitt 12. Samtliga dessa
brott innebär angrepp på konkret egendom, dvs. saker. Bestämmelserna
stadgar straff för olika sätt all olovligen förfoga över sådan egendom lill
skada eller olägenhet för den som har ägande- eller säkerhetsrätt till
egendomen eller har sådan egendom i sin besittning. Alll efler angreppets 3

Prop. 1985/86:65 art indelas de ifem huvudtyper av brott, nämligen stöld, rån, skadegörelse, egendomsbrott och besUlningsinlrång.

Skadegörelse jämställs från straffvärdesynpunkl med olovlig tillägnelse. Ett skademoliv bör anses lika förkastligt som ett vinningsmotiv. Till egendomsbrott hänförs mindre allvarliga stölder och skadegörelsebrotl saml vissa andra förmögenhetsangrepp med typiskt sett lägre slraffvärde än stöld- och skadegörelsebrott, såsom att någon olovligen använder annans egendom eller olovligen tar hand om, flyttar eller överger lös sak som fillhör annan. Besitlningsintrång omfattar gärningar som innebär all någons besittning lill viss egendom störs och är vidare avsett atl träda i stället för brottet tagande av olovlig väg.

I förhållande lill nuvarande systematik innebär förslaget vissa förändringar. Med vissa undanlag kriminaliseras samma lyper av angrepp på egendom som enligt gällande rätt, men de straffbelagda förfarandena indelas i färre brottstyper. Sålunda försvinner brottstyperna bodräkt, tillgrepp av forlskaffningsmedel, självtäkt och olovlig kraflavledning. Av dem ulgör tillgrepp av forlskaffningsmedel enligt förslagel egendomsbrott, och rekvisitet för grovt egendomsbrott har utformats med hänsyn härtill. Egenmäktigt förfarande som en särskild brotlskategori försvinner till följd av atl de gärningar som för närvarande utgör egenmäktigt förfarande inryms i andra bestämmelser i förslaget. En viss avkriminalisering sker genom atl en gärning för alt utgöra brott enligt 8 kap. skall innebär skada eller olägenhet, varemot någon sådan begränsning inte finns vid det nuvarande brottet egenmäktigt förfarande.

Brotten i 9 kap. BrB

Avsnitt 13 innehåller en redovisning av brotten i förslaget till 9 kap. BrB.

Kapitlet upptarrö huvudtyper av brott, nämligen bedrägeri, ulpressn-ing, ocker och spekulalionsbroii. Vad som för närvarande ulgör häleri saml vissa därmed närbesläktade gärningstyper omfattas av straffbestämmelser i förslagets 12 kap. Gällande bestämmelse om ockerpantning har inte någon motsvarighet i förslaget.

Förslagels bedrägeribrott förekommer i fyra olika varianter.

Motsvarigheten lill nuvarande bedrägeri skiljer sig därifrån genom atl kravet pä all gärningen skall innebära förmögenhetsöverföring har slopats. För bedrägeriansvar är del därför fillräckligl atl gärningen innebär ekonomisk skada. För den som drabbas av brott är skadan del väsentliga, och del finns enligt vår mening inte anledning atl se vinningsmotivel som nödvändiglvis> mer förkastligt än andra motiv. En följd av att vinningsrekvisitet slopas är att behovet av den nuvarande straffbestämmelsen för oredligl förfarande försvinner. Denna brotlslerm använder vi i stället för alt beteckna den lindrigaste graden av bedrägeri, utpressning, ocker och spekulalionsbroii.

En annan variant av brottsarten bedrägeri är det i avsnitt 9 behandlade dalorbedrägeriel.

En tredje form av bedrägeribrottet tar sikte på vissa lyper av olovliga
64 förfaranden över "konlopengar". Såsom denna form av bedrägeri krimin-

aliseras förfoganden över medel som av misstag ställts fill gärningsman- Prop. 1985/86:65 nens förfogande på konto eller genom poslanvisning, check eller dylik handling, om gärningen innebär ekonomisk skada.

Slutligen har såsom en Qärde form av bedrägeri medtagits förfaranden som brukar betecknas som snyltning. Genom en någol ändrad brotlsbe-skrivning har vi markerat, att stadgandet bör ges ett snävare tillämpningsområde än nuvarande straffbestämmelse för snyltning.

Brottsbeskrivningen för utpressning enligt förslagel överensstämmer med den nuvarande utom såtillvida att vinningsrekvisitet slopats.

Föreslagna ändringar i ockerbestämmelsen har redovisats ovan.

Spekulationsbrott motsvarar i huvudsak nuvarande svindleri, men för att undvika onödig dubbelkriminalisering har vi något inskränkt bestämmelsens tillämpningsområde. Ringa fall har undanlagils från det kriminaliserade området för alt undvika utredningar i bagatellfall.

Brotten i 10 kap. BrB

Brotten i förslaget till 10 kap. BrB behandlas i avsnitt 14. Kapitlet innehåller endast två arter av brott, benämnda behörighetsmissbruk och undandräkl.

Behörighetsmissbruk inrymmer gärningstyper som enligt gällande rätt är fordringsförskingring, trolöshet mot huvudman eller behörighetsmissbruk. Mindre allvarliga fall benämns undandräkl, som också är beteckning för vissa olovliga förfoganden över redovisningsmedel saml makes förfogande över gifiorättsgods lill förfång för andre maken eller dennes dödsbo när bodelning skall ske.

Vid utformningen av straffbestämmelserna har missbruk av kontokort beaktats särskilt.

Såsom nämnts tidigare läcks i allmänhet sakförskingring samt huvuddelen av brotten olovligt förfogande och olovligt brukande av brottsbeskrivningar i förslaget till 8 kap. BrB. De flesta fall av nuvarande olovligt brukande är sålunda enligt förslaget egendomsbrott.

Brotten i 12 kap. BrB

I avsnitt 15 behandlas brotten enligt förslaget till 12 kap. BrB. Kapitlets tre huvudtyper av brott benämns häleri, efterföljande oredlighet och häleriförseelse.

Förslaget lill reglering har som utgångspunkt del enligt gällande rätt
såsom häleri kriminaliserade området men avviker från vad som för närva
rande kan anses gälla i flera avseenden i såväl formellt som sakligt hänse
ende. Nuvarande oklarheter i fråga om kretsen av möjliga förbrott undviks
genom atl förbrotten anges uttryckligen. Vilka typer av befattning med
hälerigods som är straffbelagda klargörs tydligare i förslaget än för närva
rande. Atl la befattning med hälerigods skall nämligen kunna föranleda
ansvar för häleri endast om befattningen beslår i förvärv, mottagande eller
innehav av sådan egendom. Annan befallning med hälerigods kan dock
föranleda ansvar för efterföljande oredlighet, om gärningen innebär ett 65

5 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 65

Prop. 1985/86:65 främjande av en brottslings möjligheter atl tillgodogöra sig eller behålla hälerigods. Straffbestämmelsen för häleri innefattar även vad som enligt gällande rätt betecknas som fordringshäleri.

Såsom efterföljande oredlighet kriminaliseras varje handling som innebär ett främjande av någons möjligheter att tillgodogöra sig eller behålla en tillgång, som denne skaffat sig genom något av vissa angivna brott eller som härrör från en sådan tillgång, saml medverkan vid omsättning därav. Dessutom inrymmer brottet efterföljande oredlighet gärningar som nu ulgör vinningshäleri och omfattar atl genom alt la emot gåva eller på liknande sätt bereda sig vinning av alt annan skaffat sig ekonomiska tillgångar genom alt begå brott.

Förslaget lill straffansvar för efterföljande oredlighet, som innebär en utvidgad kriminalisering av gärningar som kan betecknas som efterföljande medverkan till brott, är avsett atl försvära omsättningen av olovligen åtkomna tillgångar och verka mera allmänt brottsförebyggande. Bestämmelsen kan också sägas vara ägnad atl öka möjligheterna att ingripa mot broltsanstiflare och finansiärer av brottslighet.

Häleribrollet är indelat i tre svårhelsgrader. Mindre allvarliga fall föranleder ansvar för häleriförseelse, varvid är att märka att ringa fall som inte består i förvärv av hälerigods omfattar även mindre allvarliga fall av efterföljande oredlighet. Ringa fall av efterföljande oredlighet är helt undantagna från ansvar.

Utöver mindre allvarliga fall av häleri och efterföljande oredlighet omfattar häleriförseelse enligt förslaget vissa oaklsamma förfaranden samt förvärv och mottagande av vad som sannolikt är hälerigods.

Enligt gällande rätt är samtliga typer av vad som för närvarande betecknas som häleri (sakhäleri, vinningshäleri och fordringshäleri) kriminaliserade vid oaktsamhet. I förhållande härtill innebär förslaget en viss avkriminalisering. Endast förvärv och mottagande av hälerigods eller vad som vid gärningen blir hälerigods kriminaliseras vid oaktsamhet. Enligt förslaget krävs ett handlande av grov oaktsamhet.

Gärningslypen förvärv och mottagande av egendom som sannolikt är hälerigods är avsedd att ersätta den år 1980 införda möjligheten alt döma för häleri även om förbrottet inte är styrkt. Begränsningen till gärning i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigl eller annars i större omfattning, har slopats. Å andra sidan har vi ansett atl befattning med någol som inte bevisligen är frånhänt annan genom brott inte skall kunna föranleda ansvar för allvariigare brott än häleriförseelse.

Straffskalorna

I del avslutande avsnittet behandlas slraffskalorna.

Förslaget innebär en allmän sänkning av slraffnivån för förmögenhels
brotlen. I övrigt har vi inte funnit anledning all överväga all lägga väsentli
gen andra principer till grund för konstruktionen av straffskalorna än i
gällande rätt. Vi har ansett atl särskilda minimistraff även i fortsättningen
bör stadgas för grova och medelsvåra brott och alt en viss överlappning av
66 straffskalorna mellan de olika graderna av brott bör bibehållas. Vid ut-

formningen av skalorna har vi vidare utgått från gällande regler om straff- Prop. 1985/86:65 minsknings- och straffskärpningsgrunder och om gemensamt straff vid flerfaldig brottslighet. Inte heller har vi funnit anledning att vid bestämmande av straffskalor för brotten beakta olika typer av verkställighets-regler, däribland reglerna om villkoriig frigivning.

Målet att åstadkomma förutsättningar för en allmän sänkning av straffnivån har vi, såsom utvecklas i avsnittet om brottens gradindelning, sökt nå i första hand genom att minska utrymmet för vad som skall hänföras till grova och kvalificerade brott och genom att lill den lägsta graden föra inte bara ringa ulan även mindre allvarliga brott. Vid sidan av denna "avtappning" av de högre svårighetsgraderna av brotten har vi sökt nå nivåsänkningen genom att föra in böter, lägst 60 dagsböter, såsom påföljd vid sidan av fängelse för brott tillhörande normalgraden av brotten. Dessutom har vi föreslagit sänkning av straffmaximum för sistnämnda typer av brott från fängelse två år fill fängelse ett år och sex månader.

Vi har inte ansett oss för den lägsta graden kunna slopa fängelse som påföljd bl. a. därför alt vi väsentligt vidgat kretsen av dit hänförliga brott men har begränsat liden lill högst tre månader.

För grovt rån, som betecknas såsom synnerligen allvarligt brott, har vi föreslagit en sänkning av straffminimum frän fyra till två års fängelse.

Förslaget innebär en begränsning av antalet slraffskalor vid förmögenhelsbrotl från tio till fyra.

Vårt förslag till brottstyper och slraffskalor framgår av en tablå på s. 86.

Prop. 1985/86:65 Bilaga 2

Förmögenhetsbrottsutredningens författningsförslag i vissa delar

8 kap. Om stöld, rån och skadegörelse m. m

För egendomsbrott döms den som

1. förövar brott enligt 2 § fjärde styckel eller 6 § tredje stycket,

2. olovligen använder annans egendom, dock ej om användningen avser mark eller byggnad med däri befintlig egendom och gärningen förövas av eller med samtycke av den som lovligen fått egendomen i sin besittning,

3. olovligen omhändertar, flyttar eller överger lös sak, som tillhör annan, dock ej om gärningen utgör etl nödvändigt led i en laga självtäkt enligt 11 §, eller

4. olovligen skadar, förstör, överiåter eller på annat jämförbart sätt olovligen förfogar över egendom lill men för ägande- eller säkerhelsrält som tillförsäkrats eller eljest tillkommer annan.

Straffet för egendomsbrott är böter eller fängelse i högst tre månader.

9§

För grovt egendomsbrott döms den som förövar brott enligt 8 § första stycket 2-4, om del innebär risk för eller medför betydande ekonomisk skada eller olägenhet, såsom när motorfordon brukas vårdslöst eller inte återställs eller när elektrisk kraft avleds i betydande omfattning, och brottet, med beaktande av samtliga omständigheter, är atl anse som allvarligt. Straffet för grovt egendomsbrott är böter, lägst sextio dagsböter, eller fängelse i högst ett år och sex månader.

ställts fill hans förfogande på konto eller genom poslanvisning, check eller Prop. 1985/86:65 dylik handling, om gärningen innebär ekonomisk skada, eller

4. skaffar sig förtäring, transport, hotellrum eller annat dylikt, som tillhandahålls allmänheten under förutsättning av kontant betalning, och underlåter att göra rätt för sig.

Straffet för bedrägeri är böter, lägst sextio dagsböter, eller fängelse i högst ett år och sex månader.

Är brottet med hänsyn lill den ekonomiska skadan och övriga omständigheter att anse som mindre allvarligt, döms enligt 8 § för oredligl förfarande.

2§

För grovt bedrägeri döms den som förövar brott enligt 1 § första stycket 1-3, om

1. det innebär stor eller mycket kännbar ekonomisk skada,

2. gärningsmannen utnyttjar sjukdom eller annan särskild svaghet hos den vilseledde, eller

3. gärningsmannen utnyttjar ansvarsfull förtroendeställning,

dock endast om brottet, med beaktande av samtliga omständigheter, är alt anse som särskilt allvarligt.

Straffet för grovt bedrägeri är fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

5§

För ocker döms den som

1. begagnar sig av någons trångmål, oförslånd, lättsinne eller beroende ställning lill att bereda sig eller annan en ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande fill motprestationen eller för vilken motpresta-fion inte skall utgå, eller

2. i samband med utlåning av pengar bereder sig eller annan ränta eller annan ekonomisk förmån, som är uppenbart oskälig, om gärningen begås såsom led i en låneverksamhet.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Straffet för ocker är böter, lägst sextio dagsböter, eller fängelse i högst ett år och sex månader.

Är brottet med hänsyn till förmånen och övriga omständigheter atl anse som mindre allvariigt, döms enligt 8 § för oredligl förfarande.

6§

För grovt ocker döms den som förövar brott enligt 5 §, om

1. den otillböriiga förmånen har stort värde eller brottet innebär mycket
kännbar ekonomisk skada,

2. gärningsmannen utnyttjar sjukdom eller annan särskild svaghet hos

motparten, eller 69

Bilaga 3 Prop. 1985/86:65

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över förmögenhetsbrottsutredningens betänkande

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspektionen, bankinspektionen, konsumentverket, juridiska fakultelsnämnderna vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet, statens naturvårdsverk, dalalagstiftningskommiltén (DALK, Ju 1976:05), fängelsestraffkommiltén (Ju 1979:04), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska sparbanksföreningen. Finansbolagens förening. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges jordägarförbund och Friluftsfrämjandet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har bifogat yttranden från Trelleborgs och Helsingborgs tingsrätter. Hovrätten för Västra Sverige har bifogat yttranden från Göteborgs och Vänersborgs tingsrätter. RÅ har bifogat yttranden från länsåklagarmyndigheterna i Krisfianstads, Värmlands saml Väslernortlands och Jämtlands län.

Till BRÅ:s yttrande är fogat en reservation av ledamoten Körlof. Centralorganisationen SACO/SR har som sin inställning hänvisat fill vad som anförts ietl yttrande JUSEK avgett lill centralorganisationen.

Om någon, som på grund av förtroendeslällning, vare sig det är i allmän eller enskild Ijänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva Ullsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet alt företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeslällning och därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke är belagd med straff enligt 1-3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två är.

Är brottet grovt, skall dömas lill fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller fillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar någon, som fält alt Missbrukar någon, som fåll att

sköta rättslig angelägenhet för an- sköta rättslig eller teknisk angelä-

genhet för annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första slyckel sägs, ändå all angelägenheten ej är av ekonomisk art.

nan, lill förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första slyckel sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

Bilaga 5 Prop. 1985/86:65

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över företagshemlighetsutredningens betänkande (SOU 1983:52) Företagshemligheter

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justifiekanslern, riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, rikspo-hsstyrelsen, datainspektionen, försvarets civilförvaltning, försvarets forskningsanstalt, televerket, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, arbetsdomstolen, statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, dalalagstiftningskommiltén (Ju 1976:05), sårbarhetsberedningen (Fö 1981:02), Sveriges advokatsamfund, Landsorganisafionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens förhandlingsorganisation, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska induslrikonlor, Förelagareförbundet, SHIO-Familjeföretagen, Kooperativa förbundet. Läkemedelsindustriföreningen, Represenlanlföreningen för utländska far-macevliska industrier, Svenska pelroleuminslitutet. Svenska palenlom-budsföreningen, Svenska uppfinnareföreningen. Svenska industriens patentingenjörers förening. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Svenska föreningen för ADB och juridik. Företagens uppgiftslämnardelegation och Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning.

Yttrande har dessutom inkommit från Näringslivets Delegafion för marknadsrätt.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden av överåklagaren i Slockholms åklagardistrikt samt av cheferna för länsåklagarmyndigheierna i Södermanlands län och Västerbottens län.

Kommerskollegium har överlämnat yttrande av Skånes handelskammare.

Prop. 1985/86:65 Bilaga 6

Utdrag av sammanställning av remissyttranden över företagshemlighetsutredningens förslag till ändring av 10 kap. 5 § BrB.

Av det tiotal remissinstanser som yttrat sig över företagshemlighetsutredningens förslag till ändring av bestämmelsen om trolöshet mol huvudman i 10 kap. 5 § EtrB har juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms universitet, statens industriverk, Sveriges advokatsamfund. Svenska palenlom-budsföreningen och Svenska uppfinnareföre ningen utan närmare motivering tillstyrkt förslagel eller lämnat det utan erinran.

Endast länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län har ställt sig negativ till förslaget och anser att det inte bör genomföras. Detta ställningstagande är dock grundat på en samlad bedömning av utredningens förslag i dess helhet.

Länsåklagarmyndigheten anför i denna del: Vad gäller missbruk av
anförtrodd företagshemlighet i affärsförbindelse är det riktigt att straffbe
lägga denna typ av angrepp men den föreslagna straffsatsen, som ligger på
"snatterinivå", är för låg. Här gäller det ju ett brott som i mångt och
mycket överensstämmer med trolöshet mot huvudman och bör därför ha
samma slraffvärde, vilket bör återspeglas i straffsatsen.

Utredningens förslag till ändring i 10 kap. 5 § tredje st brottsbalken bör helt utgå. Den föreslagna ändringen är inte lämplig genom att man därigenom skulle fä två skyddsobjekt av olika omfattning i brottsbalken respektive lagen om skydd för förelagshemligheler. I den senare lagens 1 § sägs all etl röjande av en företagshemlighel skall innebära skada för näringsidkaren medan det i brottsbalken talas om all röjandet skall innebära förfång för huvudmannen. I kommentaren till brottsbalken sägs att ordet "förfång" innebär atl man uppger del krav på skada som ställs upp i paragrafens första stycke (se Beckman m.fl. kommentar till Brottsbalken I, 4:e uppl. sid. 458). I motiveringen fill 1 § lagen om skydd för förelagshemligheler sägs alt skaderekvisilet innebär att man ställer ett visst, om än lågt, kvalitetskrav pä företagshemligheten för alt den skall skyddas, någol som ju inte blir fallet då avslöjandet endast behöver innebära förfång för näringsidkaren. Denna tvetydighet skulle kunna elimineras om man följer mitt förslag om annan straffsats för missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse och formulerar om detta stadgande så att del även täcker skyddsobjektet i föreslagna 10 kap. 5 § tredje st brottsbalken. Sistnämnda ändring skulk; därigenom kunna utgå.

RÅ, som i och för sig inte haft någon erinran mot förslagel till ändring i 10 kap. 5 § BrB, anser att kriminaliseringen av missbruk av förelagshemligheler i anställningsförhållanden bör sträckas längre än vad utredningen föreslagit.

RA anför: Del mest frekventa och sannolikt allvarligaste hotet mot

förelagshemligheler anses allmänt ha samband med de anställdas åtgärder

att utnyttja eller röja det egna företagels hemligheter. Detta gäller särskilt

'"* sedan anställningsförhållandet upphört. Vill man på etl något så när effek-

fivt sätt bemöta detta hot bör man enligt min mening också straffbelägga Prop. 1985/86: 65 utnyttjande eller röjande av företagshemlighet som den anställde i förtroende — till skillnad från företagsspioneri — fält del av inom ramen för anställningsförhållandet. Lämpligen skulle ett sådant brott kunna betecknas som obehörig befallning med företagshemlighet vid anställningsförhållande. En avgränsning av kriminaliseringen till klart straffvärda förfaranden måste emellertid här övervägas. Endast särskilt klandervärda fall bör omfattas av ansvarsregeln. En särskild ålalsregel av del innehåll som föreslås i 3 § sista stycket kan möjligen också behöva införas.

Utredningen föreslår att trolöshelsbrottel i 10 kap. 5 § brottsbalken utvidgas lill alt kunna begås också av den kategori som fält att sköta en leknisk angelägenhet. Detta kan i och för sig vara välbetänkt men del bör då observeras att trolöshetsbrottet egentligen närmast är avsett att bereda skydd endast så längre förtroendeslällningen består. Med den av mig föreslagna omfattningen av kriminaliseringen ges i stället etl straffrättsligt skydd mot åtgärder från både anställdas och tidigare anställdas sida för de fall dessa utnyttjar eller röjer arbetsgivarens företagshemlighel.

Enligt hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen har lagtexten i utredningens förslag till ny lydelse av 10 kap. 5 § BrB fält en alltför vidsträckt och obestämd avfattning. Båda remissinstanserna har anmärkt att det av bestämmelsen inte framgår att den omfattar endast personer i särskilt vikfiga nyckelpositioner.

Prop. 1985/86:65 „ , . , , Bilaga 7

Lagradsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 5 §§, 10 kap. 5 och 7 §§ samt 20 kap. 2 § brotvsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För bedrägeri döms också den som, genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom alt ändra i program eller upptagning eller på annat sätt, olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan.

5§
Den som vid avtal eller annan Den som vid avtal eller någon

rättshandling begagnar sig av nå- annan rättshandling begagnar sig av
gons trångmål, oförstånd, lättsinne någons trångmål, oförslånd, lätt-
eller beroende ställning iförhållan- sinne eller beroende ställning till alt
de lill honom lill all bereda sig för- bereda sig förmän, som står i up-
män, som stå" i uppenbart missför- penbart missförhållande till veder-
hållande till vederiagel eller för vil- laget eller för vilken vederlag inte
ken vederlag icke skall utgå, dömes skall utgå, döms för ocker till
för o c k e r Ull böter eller fängelse i böter eller fängelse i högst två år.
högst två år. För ocker döms också den som

vid kreditgivning som äger rum i
näringsverksamhet eUer som led i
en verksamhet, som bedrivs vane
mässigl eller annars i större om
fattning, bereder sig ränta eller an
nan ekonomisk förmån, som står i
uppenbart missförhållande till mot
prestationen.
Är brottet grovt, dömes lill fäng- Ar brottet grovt, döms till fängel-

else, lägst sex månader och högst se, lägst sex månader och högst
fyra år. fyra år.

Prop. 1985/86:65 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 2§' Arbetstagare som tar emot, låter ål sig ufiova eller begär mula eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mutbrott till böter eller fängelse i högst tvä år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter del han slutat densamma. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst sex år. Vad i första styckel sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning

på

1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet eller allmän försäkringskassa,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. krigsman eller annan som fullgör lagsladgad tjänsteplikt,

4. den som ulan atl inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighei och

5. den som i annat fall än som 5. den som i annat fall än som
avses i 1-4 på grund av förtroen- avses i 1-4 på grund av förtroen
deslällning såsom syssloman eller deslällning fått tiU uppgift all för
eljest fått alt för annan sköta rätts- någon annan sköta rättslig eller
lig eller ekonomisk angelägenhet el- ekonomisk angelägenhet eller själv-
ler öva tillsyn å skötseln av sådan ständigt handha kvalificerad re-
angelägenhet. nisk uppgift eller övervaka skötseln

av sådan angelägenhet eller upp-gift-

Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1984/85: 117 föreslagna lydelsen. Para-
78 grafen föreslås ändrad även i prop. 1985/86:9.

2 Förslag till Prop. 1985/86:65

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 21 § datalagen (1973:289)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Detsamma skall gälla, om förfarandet avser uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för alt användas för automatisk databehandling. För försök eller förberedelse till För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket dataintrång döms tiU ansvar enligt dömes lill ansvar enligt 23 kap. 23 kap. brottsbalken. Skulle brot-brottsbalken. Skulle brottet, om det let, om det hade fullbordats, ha va-hade fullbordats, ha varit att anse rit atl anse som ringa, får dock inte som ringa, får dock ej dömas till dömas lill ansvar enligt vad som nu ansvar enligt vad som nu har sagts. har sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.

' Lagen omtryckt 1982:446. 79

Prop. 1985/86:65 Innehåll

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag ......................................................... 3

1. Förslag lill lag om ändring i brottsbalken ............. 3

2. Förslag fill lag om ändring i dalalagen (1973:289) 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1985 7

1 Inledning ........................................................ 7

2 Allmänt om betänkandenas innehåll och reformens inriktning ... 8

3 ADB-tekniken som brottsfaklor ........................... 9

3.1 Allmänt ................................................... 9

3.2 Olika slag av gärningar ............................... 11

3.3 Lagstiftningstekniken ................................. 14

3.4 Slutsatser om lagsliftningsbehovet ............... 15

4 En ny bestämmelse om bedrägeri genom påverkan av automatisk informationsbehandling m. m............................................................... 17

5 Den straffbara personkretsen vid brotten trolöshet mol huvudman och mutbrott vidgas 24

6 Besillningskravet slopas för brottet olovligt brukande och en slraffskala för grovt brott tillförs lagrummet ............................................ 27

7 Tillämpningsområdet för bestämmelsen om dataintrång utvidgas 30

8 Straffansvaret för ocker skärps ........................ 33

8.1 Bakgrund ...................................... ......... 33

8.2 Ockerbrollels rekvisit beroende ställning utvidgas något .... 36

8.3 Ocker i näringsverksamhet m. m...................... 37

9 Upprättade lagförslag ....................................... 42

10 Specialmotivering ..... ................................. 43

10.1 Förslaget lill lag om ändring i brottsbalken ........ 43

10.2 Förslaget lill lag om ändring i datalagen ......... 48

11 Hemställan .................................................... 48

12 Beslul .......................................................... 48

Utdrag ur lagrådets protokoll den 10 oktober 1985 .... 49

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 november 1985 53

1. Anmälan av lagrådsytlrande ............................. 53

2. Hemställan ................................................... 56

3. Beslut ............................................................ 56

Bilaga 1 Sammanfattning av förmögenhetsbrottsutredningens betän
kande (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmö
genhelsbrotl utom gäldenärsbroll ............... 57

Bilaga 2 Förmögenhelsbrotlsutredningens författningsförslag i vissa

delar ..................................................... 68

Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som avgelt yttrande

över förmögenhelsbrotlsutredningens betänkande 71

Bilaga 4 Företagshemlighetsutredningens förslag fill lag om ändring

av 10 kap. 5 § BrB ................................. 72

Bilaga 5 Förteckning över de remissinstanser som avgelt yttrande
över företagshemlighetsutredningens belänkande (SOU
1983:52) Förelagshemligheler .................... 73

Bilaga 6 Utdrag av sammanställning av remissyttranden över före
tagshemlighetsutredningens förslag till ändring av 10 kap.
5 § BrB ................................................ 74

Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ................... 76

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985