Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1985/86:54

om rundradiosändningar av finländska

,     . .                                                          Prop.

televisionsprogram                                          1985/86- 54

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 november 1985.

Pä regeringens vägnar

OlofPalme

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I avvaktan pä att nordiskt radio- och TV-samarbete via direklsändande satellit kan inledas bör etl begränsat försök göras med trädlösa rundradio­sändningar av finländska TV-program över Storstockholmsområdel. I pro­positionen föreslås de lagändringar av radiorällslig natur som behövs för försöksverksamheten.

I    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 54

 

Prop. 1985/86:54    Propositionens lagförslag 1    Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966: 755)

Härigenom föreskrivs att 5 § radiotagen (1966:755)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

De förelag som regeringen bestämmer (programföretag) ha rätt att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet.

Varje programföretag avgör ensamt vilka radioprogram som skola före­komma i rundradiosändning som företaget anordnar. Härvid skall pro­gramföretaget iakttaga bestämmelserna i 6 § och 7 § andra stycket.

Radioprogram i rundradiosändning som har upptagits trådlöst på cen­tralantennanläggning får utan särskilt tillstånd sändas vidare till mottagare inom faslighet som är ansluten lill anläggningen.

Om rätt alt sända ljudradioprogram i vissa lokala rundradiosändningar från radiosändare finns särskilda förskrifter i närradiolagen (1982:459).

Om rätt alt sända radiotidningar finns förskrifter i lagen (1981:508) om radiotidningar.

Om rätt alt sända program i lokala rundradiosändningar från irådsändare finns särskilda förskrifter i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.

Om rätt atl från radiosändare sända vidare televisionsprogram i radio- eller trådsändning från Fin­landfinns särskilda föreskrifter i la­gen (1985:000) om rundradio­sändning av jinländska televisions­program.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

' Lagen omtryckt 1972: 240. - Senaste lydelse 1985:676

 

2    Förslag till                                                Prop. 1985/86:54

Lag om rundradiosändning av finländska televisionsprogram

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Regeringen får för tiden intill utgången av år 1987 medge rätt till
rundradiosändning frän radiosändare av televisionsprogram i radio- eller
trådsändning från Finland.

Med rundradiosändning, radiosändning och trådsändning förslås det­samma som i radiolagen (1966:755).

2   § Sändningen skall beslå av vidaresändning av program som samtidigt sänds eller kort lid dessförinnan har sänts i Finland av Oy Yleisradio Ab.

3   § För sändningen gäller inte 6 och 7 §§ radiolagen (1966:755) och ej heller radioansvarighetslagen (1966:756).

4   § Etl sändningstillstånd fär förenas med särskilda villkor. Dessa får avse vilka radiosändare som fär användas och sändningens räckvidd även­som programverksamhetens omfattning och förbud mot kommersiell re­klam.

5   § Sändningstillståndet får återkallas, om tillständshavaren bryter mot villkor som avser förbud mot reklam.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986 och gäller lill utgången av är 1987.

 

Prop. 1985/86:54    Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1985

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström

Föredragande: statsrådet Göransson

Lagrådsremiss om rundradiosändning av finländska televisionsprogram

1    Inledning

I Sveriges gränstrakter är det möjligt att ta emot grannländernas radio- och TV-program. Möjligheterna atl få en tillfredsställande mottagning avtar emellertid snabbt med avståndet från sändarna. Mottagningsområdet kan breddas om man förbättrar moltagningsvikkoren, t. ex. genom alt många hushåll betjänas genom ett kabelnät. Om grannlandsprogrammen skall kunna las emot pä ännu längre håll eller av enskilda hushäk krävs atl signalerna pä något sätt transporteras tkl en sändare som sänder signalerna vidare lill de enskilda hushällen.

En sådan möjlighet är atl använda satellit. De nordiska länderna har under lång tid utrett frågan om ett programsamarbete genom direktsän­dande satekit. Dessa utredningar har syftat tkl att förbereda spridning av samtliga nationella TV-kanaler i de nordiska länderna.

År 1982 inleddes en ny fas i arbetet, där användningen av Tele-X-sateki-ten utgjorde en viktig del. Sedan hösten 1984 förhandlar Finland, Island, Norge och Sverige om användning av Tele-X för en treårig försöksverk­samhet med etl programsamarbele i två TV-kanaler i vilka de nordiska ländernas nationella produktion ingår. Enligt nuvarande planer skulle den ena kanalen vara inriktad på nyhets- och aktuakletsprogram medan den andra skulle innehålla kultur- och underhållningsprogram.

Om en överenskommelse nås om villkoren kan försöksperioden ta sin början hösten 1987, Under försöksperioden skall ställning tas tik etl per­manent samarbete och formerna för del.

Ett annat sätt att förbättra mottagningsmöjligheterna för grannlandspro­gram är alt anordna vidaresändningar i mottagarlandet, I Norge tas de svenska TV-sändningarna emot och vidaresänds lill norska kabelnät. I Finland sker återutsändning av svenska TV-program genom radiosändare på Åland. Sådana ålerutsändningar planeras också i Österbotten. Även i Danmark tas de svenska programmen emot och vidaresänds i kabelnät.

Finländarna är vår största invandrargrupp. Antalet finländska medbor-

 

gare i Sverige uppgår lill knappt 150000, av vilka ca 60000 bor i Stock-     Prop. 1985/86: 54 holms län. Till detta kommer ungefär lika mänga personer med finländskt ursprung som har blivit svenska medborgare. Del är inte möjligt att ange hur mänga som har finska resp. svenska som modersmål. Sedan lång tid finns önskemål om bättre tillgång till finländska TV-program i Sverige.

I samband med Nordiska Rådets session i Reykjavik våren 1985 förde den finländske och den svenske statsministern överläggningar om möjlig­heten alt vidaresända finländska TV-program i Sverige. Överläggningarna utmynnade i en gemensam önskan att söka få fill stånd sändningar av en finländsk TV-kanal från radiosändare i Storstockholmsområdel.

Som en följd av överläggningarna tillkallade jag en särskild utredare' med uppgift alt förbereda förmedlingen av en finländsk TV-kanal över Nacka-sändaren. Utredaren har under sitt arbete haft kontakter med före­trädare för den finländska regeringen. Följande förutsättningar har gällt för förberedelsearbetet.

-     Del finländska rundradioförelagets, Oy Yleisradio Ab: s, TV-program skall vidaresändas i en programkanal.

-     Kanalen skall vidaresändas i det skick den kommer från Finland. Even­tuell redigering får alltså ske i Finland.

-     Sändningarna skall innehålla programinslag som antingen sänds samti­digt i rundradiosändning i Finland eller också har sänts kort dessförin­nan i sådan sändning.

-     Sändningarna får inte innehålla kommersiell reklam.

-     Sverige svarar för de tekniska kostnaderna för rundradiosändningen i Sverige.

-     Sändningarna skall kunna påbörjas i februari 1986,

För sändningarna krävs ändringar i den svenska lagstiftningen. Innan jag går närmare in på dessa ändringar vill jag redovisa vissa rättsliga och tekniska förutsättningar.

2   Rättsliga och tekniska förutsättningar

2.1 Radiolagen m. m.

Alltsedan radions och televisionens tillkomst har rätlen att sända program i radio- eller trådsändning styrts genom särskilda regler. Radiolagstiftningen förutsätter i allmänhet att sådan sändningsverksamhet inte får ske ulan särskilt tillstånd. Det gäller utan undantag sändningar till allmänheten via etern från sändare i Sverige, också om sändningarna är rena vidaresänd­ningar av andra sändningar. Reglerna för tikståndsgivningen och för de sändningar som med nuvarande ordning kan tillålas är utformade pä ett sådant sätt alt sändning av de finländska TV-programmen från sändare i Sverige inte kan genomföras utan lagändringar.

De grundläggande reglerna om radio- och TV-verksamheten i landet återfinns i radiolagen (1966:755). Den är visseriigen främst avsedd alt reglera den verksamhet som bedrivs inom Sveriges Radio-koncernen men

' Departementsrådet Göran Lannegren 11    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 54

 

Prop. 1985/86: 54 gäller i fiera hänseenden också för sådan annan medieverksamhet utanför koncernen, som tillkommit under senare år. Denna inbegriper närradio-sändningar, sändningar av radiotidningar för synskadade och vissa sänd­ningar i kabelnät.

Radiolagen inleds med definitioner av vissa radiotekniska begrepp, som ligger till grund för den nämnda radio- och TV-verksamheten (1 §). Med radiosändning menas sålunda ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor med en frekvens lägre än 3 000 gigahertz och som utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Trådsändning är ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare. Begreppet rundradiosändning innefattar såväl radiosändning som tråd­sändning som är avsedd att mottas direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse av att lyssna pä eller se sändningen. Vidare definieras uttrycket sändare som anordning för radiosändning (radiosändare) eller för Irådsändning (Irådsän­dare) och mottagare som anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning. Med radioprogram menas radiosändnings eller trädsänd­nings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

Enligt 5 § första stycket har endast de företag som regeringen bestäm­mer (programföretag) rätt alt sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet. Av samma paragrafs andra stycke framgår att varje programföretag ensamt avgör vilka radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning. Därvid skall dock programföretaget iaktta vissa krav på sändningarnas innehåll. I 6 § föreskrivs sålunda att rätten all sända radioprogram skall utövas opartiskt och sakligt varvid skall beaktas att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i rundradion. Vidare föreskrivs att programförelag i programverksamheten skall hävda det de­mokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Härtill anges vissa föreskrifter som fär las in i avtal mellan staten och programföretagen och utgöra villkor för sändningsrätten. Sådan föreskrift är bl. a. skyldighet att sända beriktigande och genmäle samt förbud mot kommersiell reklam.

I 7 § finns bl. a. en bestämmelse om programgranskning av radionämn­den.

Från nu nämnda regler görs i 5 § fjärde, femte och sjätte styckena undantag för vissa slags rundradiosändningar. Av dessa stycken framgår att det finns särskilda föreskrifter dels i närradiolagen (1982:459) för rätlen att sända ljudradioprogram i vissa lokala rundradiosändningar frän radio­sändare, dels i lagen (1981:508) om radiotidningar för rätten att sända radiotidningar, dels ock ii lagen (1985: 677) om lokala kabelsändningar för rätten att sända program i lokala rundradiosändningar från trådsändare.

5 § tredje stycket, slutligen, innehåller en bestämmelse om att radiopro­
gram i rundradiosändning som har upptagits trådlöst på centralantennan­
läggning utan särskilt tillstånd får sändas vidare till mottagare inom fastig-
6                             het som är ansluten till anläggningen.

 

Sändningsrätt med stöd av 5 § första stycket och genom sådana avtal Prop. 1985/86:54 som nämns i 6 § tillkommer f n. vart och ett av företagen Sveriges Riksra­dio AB, Sveriges Television AB (SVT). Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Dessa bolag, som alltså är programföretag i radiolagens mening, är dotterbolag i en koncern med Sveriges Radio AB som moderbolag.

Gällande regler för programföretagens sändningsrätt tillkom är 1978. Av förarbetena (prop. 1977/78:91, bl. a. s. 162) framgår alt inga nya program­förelag kan inrättas och att inga väsentliga förändringar av de fyra pro­gramföretagens verksamhet kan genomföras utan nytt riksdagsbeslut. De med företagen är 1979 slutna avtalen gäller t. o. m. den 30 juni 1986.

De närmare villkoren för den sändningsverksamhet som enligt 5 § fjär­de-sjätte styckena radiolagen fär förekomma utanför Sveriges Radio-kon­cernen återfinns i de särskilda lagarna, nämligen närradiolagen, lagen om radiotidningar och lagen om lokala kabelsändningar. Av dem framgår bl. a. alt tillståndsgivande myndighet för närradiosändningar resp. lokala kabel­sändningar är två särskilt inrättade statliga myndigheter, närradionämnden och kabelnämnden, och för sändningar av radiotidningar regeringen. I övrigt kan nämnas aft i var och en av de särskilda lagarna finns en bestämmelse, enligt vilken 6 och 7 §§ radiolagen inte gäker för de sänd­ningar som avses i lagarna.

I tillägg till vad som nu har sagts om möjligheterna alt bedriva rundradio­sändningar i landet bör nämnas att det enligt 2 § radiolagen och den därtill anslutande kungörelsen (1967:446) om radiosändare behövs televerkels tillstånd för innehav och användning av radiosändare. Vid den tillstånds-givningen har televerket att i princip endast ta frekvensmässiga hänsyn.

I fråga om möjligheterna att anordna sändningar av finländska TV-program i Sverige innebär gällande rätt sammanfattningsvis följande.

Som en utgångspunkt gäller alt den föreslagna sändningsverksamheten är en rundradiosändning frän radiosändare i Sverige. Sådana rundradio­sändningar får anordnas efter särskilda tillstånd, men med tillstånden förknippas sådana krav på sändningarnas tekniska karaktär och innehåll att den givna regleringen inte kan tillämpas pä de sändningar förslaget avser. Del innebär bl. a. att uppgiften att vidaresända de finländska pro­grammen inte - inte ens övergångsvis - kan tilläggas SVT inom ramen för den koncession bolaget redan har. Den lösningen skulle förutsätta att det svenska programförelaget kunde bestämma över programmen på ett sätt som inte är aktuellt enligt förslaget - dessa skall ju vidaresändas i det skick de kommer från Finland. Även om full bestämmanderätt över pro­grammen tillades företaget, ter det sig för övrigt svårt atl förena ett sådant "finländskt block" i programverksamheten med de krav som följer av 6 § radiolagen och de särskilda avtalsvillkoren.

För all kunna genomföra de planerade sändningarna behövs därför, som jag inledningsvis angivit, ändring i lagstiftningen.

2.2 Straff- och skadeståndsansvar

Brottsliga handlingar av olika slag kan begås i samband med att program   1

sänds i TV. Om en utsändning är straffbar i det land där den först sker

 

Prop. 1985/86: 54 (sändarlandet), kan den eller de som enligt del landets lag är ansvariga för programmen ställas till ansvar där.

I en situation där program kommer att spridas till allmänheten i ett annat land än sändarlandet, uppstår olika straffrättsliga problem. En fråga är om de som är ansvariga enligt sändariandets lag kan fällas till ansvar även i mottagarlandet. En annan fräga är om ansvar i mottagarlandet kan åläggas andra personer än dem som är ansvariga enligt sändariandets lagstiftning. I fall som nu har sagts kommer ansvaret att utkrävas enligt mottagarlandets lag. Detta innebär att handlingen måste innebära en överträdelse av ett slraffbud i mottagarlandets lagstiftning för atl dessa problem skall få aktua­litet.

Till dessa straffrättsliga frågor kommer frågor av processrätlslig natur om domstolars behörighet atl pröva ansvarsfrågor i olika situationer.

Uppenbarligen kan praktiska problem komma att uppstå för program­företagen och deras medarbetare om de utöver hänsynen till sändariandets lag skall behöva anpassa sig till lagstiftningen i ett eller fiera andra länder. I och för sig är likheterna stora mellan Finlands och Sveriges författnings­bestämmelser, men skillnader finns när det gäller vilka yttranden som är straffbara, vem som är ansvarig för brott, beträffande älalspraxis, tolk­ningen av likartade straffbestämmelser och straffmätningen.

Motsvarande problem kan uppstå också på skadeståndsrätlens område.

De problem som ligger i svårigheten för ett radioföretag i ett nordiskt land att i sin programverksamhet ta hänsyn till de delvis olika regler som gäller i de nordiska länderna i fråga om straff- och skadestånd för innehål­let i radio- och TV-program har diskuterats i det nordiska samarbetet på detta område. Diskussionerna har rört möjligheterna atl tikämpa en s. k. sändarlandsfilosofi. Tanken har därvid varit atl man i anslutning Ull ett nordiskt TV-satekksamarbele skulle "kanahsera" ansvaret för radio- och TV-programmen till sändarlandet.

Den nuvarande regleringen av straffansvaret för sändningar i radio eller TV

VUka lyper av brott kan begås i radio- och TV-sändningar?

I Finlands och Sveriges lagstiftning finns en tämligen väl avgränsad grupp av brott som anses utgöra en överträdelse av de gränser som gäller yttran­defriheten i radio och TV och som kan betecknas som "brott mot yllrande-frihelen" eller "yllrandefrihetsbrott". I stort sett kan man säga att del finns fyra kategorier av brott mot yttrandefriheten, nämligen:

1)  Vissa brott mot rikets säkerhet, såsom spioneri.

2)  Vissa brott mot akmän ordning, såsom uppmaning tkl brott och hels mol folkgrupp.

3)  Vissa sekretessbrott, såsom brott mol tystnadsplikt och utlämnande av hemlig handling.

4)  Olika typer av ärekränkningsbrott. I Finlands strafflag (27 kap. 3 a §) stadgas att den som via massmedierna sprider rykte eller bild rörande annans privatliv, vilken åtgärd är ägnad att skada honom, kan dömas för kränkning av privatlivet till böter eller högst två års fängelse.

 

Vissa typer av gärningar är straffbara i Finland men inte i Sverige, t. ex.:     Prop. 1985/86: 54

5)  Brott mot privatlivets fred o.d., brott mot Gud eller irosfrid samt skymfande av främmande stalsvapen eller flagga.

6)  Brott mot sedligheten, pornografibrott (i Sverige är barnpornografi straffbart sedan den 1 januari 1980). I Finlands strafflag stadgas att den som offentligt gör sig skyldig till handling som sårar tukt och sedlighet eller uppmanar till otukt mellan personer av samma kön kan dömas lill böter eller fängelse högst sex månader.

7)  Skymfande av det egna landets flagga eller vapen.

8)  Vissa brott som riktar sig mot Finlands förhållande lill vänskapligt sinnad stat.

I detta sammanhang bör nämnas att 1 § lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med väldsinslag under vissa förutsätt­ningar förbjuder spridning lill aUmänheten av filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått eller sadistiskt våld.

Enligt 4 § gäker lagen inte sändningar av TV-program som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket radiolagen. Det innebär således att lagen inte är tillämplig pä Sveriges Radios sändningar men möjligen kan komma alt bli del på de finländska sändningarna.

I samband med denna redogörelse bör också framhållas att det för många brott gäller speciella regler för rätlen atl väcka åtal. Reglerna härom skiljer sig något åt i Sverige och Finland. I Finland kan t. ex. brott som riktar sig mot allmänna intressen bli föremål för enskilt åtal i större ut­sträckning än i Sverige.

Vem kan straffas för brotten?

För Finlands del gäller enligt radioansvarighelslagen atl den som enligt strafflagen är gärningsman eller medverkande är straffrättsligt ansvarig för brott i program om straffbarheten grundar sig på atl programmen har sänts inom ramen för rundradioverksamhet. För varje program skall förordnas en ansvarig programredaktör som har till uppgift att övervaka programmet och hindra sändning av program vars innehåll är brottsligt. Denne pro­gramredaktör kan straffas enligt vanliga regler i strafflagen. Även om han inte skulle vara straffrättsligt ansvarig på denna grund för brott skall han, om slraffbarheten grundar sig på atl programmen har sänts inom ramen för rundradioverksamhet, likväl straffas för bristande övervakning till böter eller fängelse i högst ett år, såvida han inte kan visa att han har iakttagk all den aktsamhet som ankommer pä honom lill förebyggande av brottet. Om någon ansvarig programredaktör inte har förordnats, skall som sådan anses utövaren av rundradioverksamheten eller den som på dennes vägnar var skyldig atl förordna ansvarig programredaklör.

I Sverige gäller enligt radioansvarighetslagen (1966: 756), som är tillämp­
lig på program frän Sveriges Radio, att den särskilde programutgivare som
- utom i vissa undantagsfafl — skall förordnas i fråga om varje program
ensam är ansvarig för yltrandefrihelsbrott som begås i programmet. I fråga
om direktsända program får dock den som skall förordna programulgivare            9

 

Prop. 1985/86:54 besluta att var och en som framträder i programmet själv skall bära ansvaret för yllrandefrihetsbrott som han begär. Om programutgivare inte har förordnats trots att sä skulle ha skett, ansvarar i stället den som skulle ha förordnat programulgivare.

Handlingar som anses begångna i moliagarlandel och därför är straffbara där

Enligt samtliga nordiska länders lagstiftning anses en straffbar gärning som begås i ett radio- eller TV-program alllid begången i sändarlandet. Frågan är, om den dessutom kan anses begången i mottagarlandet. I Sverige och i Finland torde huvudregeln vara att brottet anses begånget i landet i fräga sä snart återutsändning har skett där.

Möjligheterna atl genomföra en brottmålsrältegäng i mottagariandet mot en person som inte är bosatt eller uppehåller sig där är begränsade. Den tilltalade kan inte med direkta tvångsmedel tvingas att komma till rätte­gången annat än genom utlämning. Här bortses då från möjligheten att den misstänkte kan gripas vid genomresa. Utlämning inom Norden kan i prin­cip inte ske av del egna landets medborgare för handlingar som i sin helhet anses begångna i hemlandet.

Enligt förordningen (1978:108) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott ges stora möjligheter att flytta över lagföringen från etl land fill ett annat.

Den nuvarande regleringen av det skadeståndsrättsliga ansvaret för sändningar i radio och TV

Enligt radioansvarighetslagen i Finland är radioföretagel, den som har begått ett brott och den ansvarige programredaktören skyldiga att ersätta skada som vållats genom utsändning av program med brottsligt innehåk. För programredaktören gäller detta ansvar dock bara om han har brustit i sin plikt att övervaka programmet. Radioföretaget ansvarar dessutom en­ligt skadeståndslagen inte bara för arbetstagares handlingar utan också för skada som har vållats av någon annan, t. ex. en frilans eller den som bara tillfälligt medverkar i ett program.

Radioansvarighetslagen i Sverige innebär i princip alt skadeståndsskyl­dighet bara föreligger om det har begåtts ett s. k. yllrandefrihetsbrott. Ansvaret åvilar programutgivaren tillsammans med programföretaget. I vissa direktsändningar ansvarar i stället för programulgivaren den egent­lige gärningsmannen. Har en programutgivare inte förordnals, ligger hans ansvar på den som har underlåfit att göra detta.

2.3 Upphovsrättsliga frågor

Vidaresändning av utländska program frän sändare i Sverige förutsätter

tillstånd av vissa grupper av rättighelshavare enligt gällande upphovsrätls-

lig lagstiftning. En utgångspunkt är att dessa fikstånd skall förvärvas

]0                           genom avtal med rättighelshavarna. Televisionssändningar berör emeller-

 

tid en stor mängd sådana, vidare flera olika slags rättigheter och skiftande     Prop. 1985/86: 54 typer av verk och prestationer. Härtill kommer att ingångna avtal får verkningar över nationsgränserna. Förhållandena på området är därför principiellt, praktiskt och rättsligt komplicerade. De har också under sena­re år uppmärksammats i olika utredningssammanhang.

Innehållet i den svenska upphovsrätten och i de internationella konven­tioner på vilka svensk rätt återgår finns sålunda redovisat dels i en rapport av en nordisk arbetsgrupp (NU 1983:12) Nabolands-TV i kabel, dels i massmediekommitténs belänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel (särskilt avsnitten 7.2.2 och 7.2.7). I rapporten och betänkandet görs en analys av olika möjliga rättsliga lösningar av de upphovsrältsliga frågorna.

Del har ännu inte bedömts behövligt och lämpligt att pä grundval av utredningsresultaten lägga fram ett samlat förslag till lagreglering av de upphovsrättsliga frågorna i samband med de olika slag av återutsändnings-verksamhel som är eller kan bli aktuella. För sändningen av de finländska programmen föreslår jag — som jag återkommer till senare - ingen särskild upphovsrällslig lagstiftning. Här skall emellerfid översiktligt anges vilka rättigheter denna sändning berör och vilka lösningar av rätfighetsfrägorna som förts fram som tänkbara för liknande sändningar.

Upphovsrätten innebär all författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän samt fotografer, utövande konstnärer, framslällare av ljudupptagningar och radio- och TV-företag tillförsäkras vissa rättigheter till sina verk och prestafioner.

I de rättigheter som varje upphovsman har ingår rätlen alt bestämma över s. k. offentligt framförande av sitt verk (2 § upphovsrällslagen, URL). Härmed avses bl. a. alt verket sänds i radio eller TV. Rätten omfattar också det fall då den som bedriver älerutsändningsverksamhet gör det genom att ta emot en utländsk TV-sändning och sända den vidare från en radiosändare. Genom en sådan åtgärd görs verket ånyo tillgängligt för en allmänhet. En sådan samtidig och oförändrad vidaresändning är atl anse som ett nytt offentligt framförande i URL: s mening.

Också olika utövande konstnärer såsom artister, musiker och skådespe­lare har enligt lagen en ensamrätt att bestämma över utsändning i radio eller TV (45 § URL). Denna rätt omfattar både direktutsändning och återutsändning, även när den senare sker samtidigt som originalsändning­en. Vad nu sagts gäller för s. k. live- framföranden. Om originalsändningen sker på grundval av en inspelning av framförandel föreligger däremot ingen ensamrätt ulan bara en rätt till ersättning och denna gäller dessutom bara i fråga om ljudupptagningar (47 § URL). Ersätlningsrätten gäller inte vid återutsändning — vare sig för den utövande konstnären eller för framstäl-laren av ljudupptagningen.

Radio- och TV-företag har ensamrätt att bestämma över återutsändning av sina utsändningar (48 § URL).

Fotografer, slutligen, har ensamrätt att visa sina bilder offentligt, exem­pelvis i TV-sändning (1 § fotografilagen, FotoL). Den rätlen gäller även återutsändning.

Till förmän för radio- och TV-företag gäker vissa särskilda regler som
innebär inskränkningar i vissa upphovsmäns samt i fotografers rättigheter.   11

 

Prop. 1985/86: 54 Sålunda finns i 22 § URL regler om en s. k. avtalslicens för svenska radio-eker TV-företag som regeringen bestämmer. Dessa regler innebär i huvud­sak att om etl företag genom avtal med en organisation, som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området, har fält rätt atl utsända verk, får det också utsända utgivet verk av upphovsman som inte företräds av organisationen. Bestämmelsen gäller endast litterära och musikaliska verk, dock inte sceniska verk och inte heller om upphovsmannen har förbjudit utsändningen eller del finns särskilda skäl alt anta alt han motsät­ter sig sändningen.

En annan särskild regel av nyss nämnt slag finns i 9 § FoloL. Denna innehåller en s. k. tvångslicens för svenskt TV-företag som regeringen bestämmer. Den ger företagel rätt atl visa fotografier i sändning utan fotografens samtycke men mol ersättning.

De här redovisade reglerna har tillkommit i nordiskt samarbete. De har därför samma innebörd enligt finländsk rätt.

Som framgått är det i flera fall av betydelse om den sändning del är fräga om är en originalsändning eller ursprunglig sändning eller om den är en vidaresändning. Om sålunda ljud- eller bilduppiagningar - i motsats fill live-framföranden — ingår i den ursprungliga sändningen behövs inget tillstånd för vidaresändning av den vare sig frän de utövande konstnärerna eller från framstäkarna av upptagningarna. Någon rätt till ersättning före-kgger heller inte. När det gäller bildupptagningar föreskriver lagen över huvud taget inte några rättigheter i detta hänseende och när del gäller ljudupptagningar gäller som förut nämnts ersättningsrätten inte vid återut­sändning.

Del är mot den här bakgrunden viktigt atl kunna bestämma vilken karaktär de finländska sändningarna i Sverige kommer att ha.

Sändningen i fråga avses föras via radiolänk till rundradiosändare i Sverige, varifrån den skall vidaresändas utan någon fidsförskjuining och utan någon förändring. Överföringssättet brukar kallas långdistansöver-föring. En sådan anses i sig vara irrelevant frän upphovsrättslig synpunkt, eftersom sändningen är en ren transport och inte är avsedd att las emot direkt av allmänheten. Rundradiosändning - och därmed en upphovsrätts-ligt relevant sändning — blir del fråga om först vid sändning från sändare i överföringsledeis sluldel.

Avgörande för om sändningen frän överföringsledets slutdel skall be­tecknas som en ursprunglig sändning eller en återutsändning är om signa­lerna i avsändarledet, dvs. innan man börjar längdislansöverföra dem, är att anse som en rundradiosändning eller inte.

Bedömningen av sändningens karaktär i Sverige kan därför utfalla olika i olika situationer.

Om Yleisradios rundradiosändning tas emot direkt i ett radiolänksystem och förs vidare lill en sändare i Sverige som sprider den till allmänheten, är det utan tvekan fråga om en vidaresändning i Sverige. Detsamma bör gälla även om radiolänksändningen sker pä annat sätt men samtidigt med att samma program sänds i rundradio i Finland,

Det kan emellertid möjligen ifrågasättas om inte sändningen i Sverige
12                           bör ses som en ursprunglig sändning i de fall viss redigering sker i Finland

 

av den sändning som längdislansöverförs. Det är förutsatt att viss redige-     Prop. 1985/86: 54 ring skall kunna ske.

Enligt en allmän uppfattning anses inte det förhållandet atl reklam av­lägsnas i en återutsändning beta sändningen dess karaktär av oförändrad vidaresändning, I enlighet med det synsättet bör en omredigering föran­ledd av reklamavlägsnandet inte göra atl inte sändningen i Sverige ändå kan betraktas som en vidaresändning av en längdislansöverförd rundradio­sändning.

Tveksammare kan bedömningen av den svenska sändningen bli om radiolänksändningen från Finland innehåller material omväxlande från Yleisradios två programkanaler, om det sänds tidsförskjulel i förhällande till de ursprungliga rundradiosändningarna. I de allra flesta fall torde kon­sekvensen bli att sändningen i Sverige skall betecknas som en ursprunglig sändning.

Som framhållits inledningsvis får karaktären av den svenska sändningen betydelse för vilka ratfighetshavare och rättigheter som berörs. I detta sammanhang kan anmärkas att sändningens karaktär saknar betydelse för frågan om pä vilka sätt rällighelsfrägorna kan lösas. Det kan ske genom bestämmelser om de s, k, avtals- och ivångslicenserna. De internafionella upphovsrättsliga konventionerna tikåter båda slagen av bestämmelser så­väl för ursprunglig etersändning som för vidaresändning i etern.

Det sistnämnda leder över till frågan hur den som bedriver återutsänd-ningsverksamhelen skall kunna förvärva de rätfigheter som behövs härför.

Det har redan nämnts atl utgångspunkten är den atl rättigheterna lill sändningen skall klaras av genom avtal med innehavarna av rättigheterna.

En möjlighet är dä alt den som företar den ursprungliga sändningen -Oy Yleisradio Ab i Finland - ser till atl rältighetsfrågorna ordnas även för den ifrågavarande vidaresändningen. Del finländska rundradiobolaget skulle sålunda friköpa sändningarna för bruk i Sverige, där de dä kan vidaresändas "fritt".

Sistnämnda lösning står i överensstämmelse med den princip som man har förordat att följa när det gäller det nordiska satekitsamarbetet. I det sammanhanget har man lagt vikt vid att upphovsrättsfrågorna, liksom ansvarighetsfrågorna, skall lösas i ursprungs-eller sändariandet. Utgångs­punkten är all sändningsverksamheten sker inom ett institutionaliserat, avtalsregleral samarbete mellan de dekagande länderna. Samma inställ­ning och utgångspunkt gäller för Tele-X-projektet.

En annan möjlighet är atl den som företar utsändningen i Sverige sluter nödvändiga avtal med rättighelshavarna.

Eftersom avtalen kommer atl gälla en mängd rättighelshavare kan del medföra stora svårigheter alt få till stånd individuella avtal med alla. I praktiken torde därför sändningsverksamheten behöva grundas på kokek-tiva avtal med rättighetshavarnas organisationer. Sådana avtal blir emel­lertid inte automatiskt giltiga gentemot rättighelshavare som står utanför de avlalsslutande organisationerna. Även om den sändande söker uppnå individuella avtal med dessa kan det inträffa aft sändningen sker utan aU den upphovsrältsliga klareringen är helt täckande.

För att undvika sådana situationer och underlätta handhavandet av        13

 

Prop. 1985/86: 54 upphovsrättsfrågorna kan olika lagstiftningsåtgärder tillgripas som innebär alt man gör inskränkningar i ensamrättigheterna till vidaresändning av vissa rättighetshavares verk och prestationer. Inskränkningen kan få for­men av en avtalslicensbestämmelse, vilken innebär att man i lagen före­skriver all villkoren i ett kollektivt avtal om vidaresändning av verk skall gälla också för rättighelshavare, t. ex. utländska, som inte ingår i avtalsslu­tande organisation och som alltså inte direkt kan bli bundna av avtalet. Inskränkningen kan också gå längre och fä formen av en ivångslicensbe-stämmelse, vilken innebär att vidaresändning får ske utan tikstånd men mot ersättning.

Med hänsyn till innehållet i vissa internationella förpliktelser som de nordiska länderna har torde varken avtals- eller ivångslicensbestämmelser i ett land kunna göras tillämpliga på utnyltjanden i ett annat land. Med den tolkningen kan nämnda bestämmelser inte införas i Finland till förmän för Yleisradio gällande vidaresändning i Sverige av dess program.

Sammanfattningsvis torde alltså följande möjligheter att lösa de upp­hovsrältsliga frågorna för de finländska sändningarna föreligga.

1.   Avtal sluts av Oy Yleisradio Ab i Finland med berörda rättighelsha­vare angående vidaresändningen i Sverige.

2.   Avtal sluts av den som företar vidaresändningen i Sverige med berör­da rättighelshavare.

3.   En avtalslicensbestämmelse för detta slags sändningar införs i den svenska upphovsrältslagstiftningen. Då torde fordras att avtalet slutits med svenska upphovsrältsorganisafioner som handlar på egna eller på finländska rättighetshavares vägnar.

4.   En tvångslicensbestämmelse införs i den svenska upphovsrättslag­stiftningen som ger den svenske vidaresändaren rätt att ulan lillslånd men mot ersättning sända vidare verk och prestationer som ingår i den fin­ländska radiosändningen.

I Norge och Danmark har nyligen genomförts lagstiftning pä upphovs-rättsområdet i syfte att reglera väsentliga delar av vidaresändningssitua-fionen. I Norge har man därvid valt metoden med avtalslicens - förstärkt med möjligheter för en nämnd att i brist på avtal tillåta och fastställa villkoren för vidaresändningar - medan man i Danmark lagstiftat om en ren tvångslicens. I Finland övervägs f. n. lagstiftning i ämnet.

Såväl norsk som dansk lagstiftning har samband med generella ändringar av radiolagstiftningen i fråga om vidaresändning av radio- och TV-pro­gram.

2.4 Tekniska frågor

Enligt vad jag erfarit från televerket kan sändningarna arrangeras på föl­jande sätt.

För överföring av programmen från Finland utnyttjas den ena av de tvä

TV-överföringsförbindelserna från Helsingfors lill Stockholm (Kaknäs).

För att överföringskapaciteten inte onödigtvis skall belastas sänds teslbil-

den från Kaknäs. Överföring av signalerna lill Nacka, där rundradiosän-

14                     dåren placeras, sker med hjälp av radiolänk.

 

Frekvensplanöversyn för UHF-nätet pågår, och för Nackasändaren be-     Prop. 1985/86: 54 döms det medföra att förutom TV 3 och TV 4 också en kanal (kanal 39) kan disponeras för de finländska sändningarna.

För att sändningarna skall kunna inledas i februari 1986 har en beställd reservsändare för TV 2 omdisponerats.

Täckningsområdet för den nya sändaren motsvarar det för TV 2 frän Nacka TV-station, dvs. Stockholms län utom området norr om Norrtälje, samt vissa delar av Södermanlands och Uppsala län. Inom delta område finns omkring 700000 hushåll. God mottagning kan även erhållas på platser utanför detta område, särskilt om mer avancerade antenner används. Pä grund av terrängförhållandena kan emellertid vissa områden inom täck­ningsområdet behöva förses med slavsändare för atl få fullgod mottagning. För de finländska programmen planeras redan från starten två slavsändare i Södertälje.

Hushåll som har en egen TV 2-antenn inriktad pä Nacka behöver inte göra någon komplettering av sin mottagarutruslning för alt kunna se de finländska programmen. Centralantennanläggningar behöver emellertid kompletteras med ytterligare en förstärkare för atl mottagning av program­men skall kunna ske. Omkring 450000 hushåll inom området bedöms vara anslutna lill centralanlennanläggning. För att dessa hushåll skall kunna se programmen måste alltså ett omfattande komplelleringsarbele ha skell. Kostnaden för att komplettera de 7 300 anläggningarna kan uppskattas till nära 90 milj. kr.

3    Föredragandens överväganden

3.1 Inledning

Om enighet näs om återstående olösta frågor kommer rundradiosändningar över Tele-X-satelliten all inledas hösten 1987 i samarbete mellan Finland, Island, Norge och Sverige. Signalerna kommer att kunna tas emot överallt inom satellitens täckningsområde, i princip oberoende av lerrängförhällan-den och tillgång till kabelnät. De nu aktuella sändningarna av finländska televisionsprogram får ses som en temporär insats i avvaktan pä alt Te-le-X-sändningarna kan starta.

De lagförslag som jag nu lägger fram bygger pä att det är frågan om en tidsbegränsad verksamhet som efler kort tid skall avlösas av sändningar som i väsentliga avseenden sker med andra förutsättningar. Med hänsyn till verksamhetens provisoriska karaktär bör man sä långt möjligt undvika att nu göra några särskilda ändringar av upphovsrätts- eller ansvarslagstift­ningen, eftersom reglerna kan behöva utformas pä annat sätt för att passa för satellitsändningarna.

Om det inte skulle visa sig möjligt att få lill stånd sådana överenskom­
melser att sändningarna i Tele-X kan starta vid den avsedda tidpunkten
kan det finnas anledning att ompröva ställningstagandet till spridning av
finländska program i Sverige. Frågan om spridning av grannlandsprogram i
Sverige torde dä komma atl omfatta program från flera länder och i flera      15

 

Prop. 1985/86: 54       områden än Storstockholm och bli aktuell under betydligt längre tid. De praktiska och principiella problemen blir dä betydligt mera omfattande.

3.2 Radiorättsliga frågor

Vidaresändning av utländska TV-program i Sverige förekommer redan i viss utsträckning. Det gäller då sändning i kabelnät av TV-program som antingen mottagits i form av trådlösa rundradiosändningar eller överförts via kommunikationssatellitsystem. Man kan räkna med att sådana vidare­sändningar kommer atl öka i omfattning. I det planerade Tele-X-projekiet avses de nordiska radio- och TV-programmen framför allt komma att spridas för direktmottagning frän satelliten, men man fär förutsätta att många hushåll kommer att ta del av sändningarna via kabelnät.

En genomförd sändningsverksamhet enligt nu föreliggande önskemål och planer förutsätter rätt omfattande ändringar av det gällande regelsyste­met. I fräga om Tele-X-sändningarna har ett betydande utredningsarbete gjorts, men en del återstår. Sändningarna skall inte heller påbörjas förrän år 1987. Nyligen har vidare en särskild utredare (U 1985: 05) tillkallats för att förbereda mera generella ändringar av radiolagstiftningen i syfte bl. a. alt åstadkomma en ändamålsenlig reglering för olika fall av vidaresänd­ningar i landet. Lagstiftning på grundval av utredarens arbete kan inte påräknas förrän om några år.

Mot den här bakgrunden bör den lagstiftning som behövs för alt kunna genomföra de finländska sändningarna endast avse dessa sändningar. Lag­stiftningen bör vara provisorisk i den meningen atl den inte föregriper en mera generell reglering av liknande sändningsverksamhet. Härtill kommer önskemålet om en snabb lösning för de aktuella sändningarna, vilket inte medger någon utförlig analys av konsekvenserna av en mera allmängiltig lagändring.

Som framgått får radioprogram i rundradiosändning fritt sändas vidare i kabelnät enligt 5 § tredje stycket radiolagen. Vid en allmän översyn av de radiorättsliga reglerna kan ett alternativ vara alt utöka möjligheterna att fritt, dvs. utan särskilt tillstånd, vidaresända också andra typer av sänd­ningar. Med hänsyn lill de föreslagna sändningarnas speciella karaktär — det gäller t. ex. deras täckningsområde och innehåll - framstår emellertid detta alternativ som mindre lämpligt. Regler för tklslåndsfria sändningar -om de genomförs - bör gälla mera allmänt. Av redan anförda skäl kan del dock inte bli fråga om atl överväga sådana regler i detta sammanhang. Villkor för sändningar, som sålunda skulle falla utanför koncessionsområ­det, och eventuella sanktioner skulle också behöva utformas på ett sätt som inte så lätt kan passas in i det regelmönsler som vi har alt utgå ifrån.

Radiolagens lydelse och utformningen av avtalen mellan staten och de olika programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen gör atl det inte heller är möjligt atl inom ramen för ett oförändrat regelsystem uppdra åt någol av dessa förelag att svara för vidaresändningarna.

Lagstiftningen bör därför bygga pä att ett särskild tillstånd skall fordras

för den föreslagna sändningsverksamheten. Även om denna verksamhet är

16                          till täckningsområde och innehåll sä pass preciserad att det inte kan bli

 

fräga om mer än en tillståndshavare, bör det inte i lagen sägas ut vilket     Prop. 1985/86:54 rättssubjekt som skall ansvara för sändningarna. En fördel med att i lagen lämna öppet valet av tillståndshavare är bl. a. att detta kan göras beroende av vilka insatser som kan behövas från tillsländshavarens sida för lösning av de upphovsrättsliga frågorna.

Med hänsyn till sändningarnas provisoriska karaktär bör regeringen vara tillståndsgivande myndighet.

Också i några andra hänseenden bör lagstiftningen ges en utformning som medger vissa möjligheter att anpassa sändningsverksamheten lill änd­rade förutsättningar eller bedömningar. Del gäller sättet att överföra sänd­ningarna från Finland till svenska sändare (radio- eller trådsändning). Del gäller vidare antalet programkanaler från de svenska sändarna och sändar­nas placering, frekvens och effekt. Föreskrifter härom bör fä ges som villkor för sändningstillståndet. Om sändning sker i strid mot villkoren kan ansvar inträda enligt straffbestämmelserna i 10 § radiolagen.

Vidare bör som villkor för sändningsrätlen fä föreskrivas förbud mot kommersiell reklam.

Reklamförbudet är det enda villkor som tar sikte pä programmens inne­håll. Tillständshavaren förutsätts komma överens med Yleisradio om att programmen skall vara reklamfria. Med hänsyn härtill kan regeringen ges rätlen att återkalla tillståndet om tillslåndshavaren bryter mol villkoret om reklamfrihet.

Verksamheten bör fä pågå under en försöksperiod som omfattar tiden intill utgången av år 1987.

Lagtekniskt bör de väsentliga bestämmelserna om de finländska sänd­ningarna ges i en särskild lag, förslagsvis benämnd Lag om rundradio­sändning av finländska televisionsprogram. Den bör knytas till radiolagen på samma sätt som exempelvis närradiolagen. Radiolagen består därmed som ramlag för all sändning via eter och tråd, I denna finns sålunda åtskilliga föreskrifter som gäller även för den annars särskilt reglerade vidaresändningen, såsom begreppsbestämningar (1 §), straffbestämmelser för olovlig sändning (10 §) och det allmänna censurförbudet (8 §),

3.3 Ansvarighetsfrågor m. m.

Tryckfrihetsförordningens (TF: s) regler om ensamansvar, ansvarsfrihet för meddelare och om rätt till anonymitet utgör ett värdefullt skydd för nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i vårt land. Det är därför naturligt att regler av motsvarande slag har införts för programverksamheten i etermedierna.

En reglering som bygger på TF: s principer förutsätter en ordning enligt
vilken den som blir ansvarig har faktisk möjlighet att i förväg kontrollera
vad som förekommer i programmen antingen själv eller med hjälp av
andra. Normalt kan man inte räkna med att någon sådan kontroll skall
kunna utövas i fräga om sådana program från Finland som sänds vidare i
oförändrad form samtidigt som de tas emot. Konsekvensen av detta är att
det inte bör komma i fråga att införa särskilda ansvarighetsregler för dessa
program,                                                                                         17

 

Prop. 1985/86: 54   Detta betyder att allmänna straff- och skadeståndsrätlsliga regler i prin-

cip blir tillämpliga pä dessa sändningar,

I detta sammanhang bör konstateras att hittillsvarande erfarenheter har visat att det är ytterst sällan som det i de nordiska ländernas program har förekommit inslag som har lett till åtal i sändarlandet. Redan i dag las TV-sändningar från grannländerna emot i rätt stor utsträckning i de nordis­ka länderna. Sålunda las t, ex. danska och norska TV-program emot i Sverige, Utländska ljudradioprogram har tagits emot i mer än ett halvt århundrade. Såvitt känt har det inte förekommit alt talan har väckts i etl nordiskt land pä grund av innehållet i ett radio- eller TV-program frän något annat land,

I Finland tas svenska TV-program emot på Åland genom en svensk sändare riktad mot Åland där programmen sprids vidare. Av intresse är att konstalera att detta inte lett till någol rättsligt efterspel mol bakgrund av atl vissa gärningar är straffbelagda i Finland men inte i Sverige.

Skälen för alt inte nu införa en särskild ansvarighetslagstiftning förstärks av den omständigheten att det aktuella projektet är en försöksverksamhet. Del förhållandet att en redigering görs i Finland före sändning till Sverige bör inte påverka bedömningen.

Avslutningsvis skall jag peka på all videovåldslagen inte är fillämplig på sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket radiolagen. Skälen torde vara alt man velat undvika två kolliderande system. Lagen kan dock möjligen komma att bli tillämplig på sändningarna av finländska program. Detta bör emellertid inte föranleda någon ändring i videovåldslagen.

I ansvarighetsfrågorna har jag samrått med chefen för justiliedeparte-menlet,

3,4 Upphovsrättsfrågor

Vidaresändningen i Sverige av Yleisradios TV-program förutsätter över­enskommelser med dem som har rättigheter till programmen. Frågan om hur en rättighetsklarering kan komma till stånd har för vissa vidaresänd-ningsfall utretts av den förut nämnda nordiska arbetsgruppen och presen­terats i rapporten Nabolands-TV i kabel. Gruppens utredningsresultat ligger fill grund för nyligen antagen lagstiftning i Danmark och Norge.

Utredningsresultatet och lagstiftningen åsyftar atl lösa problem vid vi­
daresändning, av utländska radio- och trädsändningar, oavsett ursprung,
vilka kan spridas i de nordiska länderna via ett stort antal vidaresändare
och i en omfattning som inte på förhand kan bestämmas. De frågor av
principiell och praktisk natur som dä måste analyseras är både komplicera­
de och kontroversiella och kräver långsiktiga överväganden. Del har i
dessa sammanhang ansetts som principiellt riktigast att rältighetsfrågorna
vid vidarespridning av program i ett annat land än ursprungslandet bör
lösas genom rättighetsklarering i mottagarlandet. Från svensk sida har
man ännu inte tagit upp hela frågan om hur upphovsrätlsfrägorna bör lösas
i samband med återutsändning via etern eller via träd,
18                        Den nu aktuella sändningen av de finländska programmen skall utformas

 

på ett speciellt sätt och den har särskilda bevekelsegrunder. Sändningen Prop, 1985/86:54 skall sålunda särskilt arrangeras av del finländska rundradioföretaget och inte avse hela dess programutbud. Den skall anpassas primärt för finskta­lande i Sverige och täcka etl bestämt område. Det är väsentligt alt sänd­ningsverksamheten kan komma igång snabbt, helst redan i februari 1986. Avsikten är vidare att den skak pågå under en begränsad tid och atl de erfarenheter som vinns under den lid sändningarna pågår skall kunna utnyttjas vid utformningen av en mera omfattande nordisk programsprid­ning.

Med hänsyn till sändningsverksamhetens karaktär och för atl den skak kunna påbörjas inom avsedd lid måste upphovsrättsfrågorna ordnas ge­nom avtal med berörda ratfighetshavare.

Bl. a. med hänsyn tkl del gemensamma intresset att bevara det upphovs­rältsliga förhandlingsmaskineriet utgår jag från att parterna kommer att kunna uppnå sådana avtal. I vissa avseenden kan dock rättsområdet i denna del behöva kompletteras med lagbestämmelser. Inom justiliedepar-temenlel förbereds en promemoria med förslag lill lösning av vissa upp­hovsrältsliga frågor i samband med trådlös och trådbunden återutsändning av radio- och TV-program i Sverige. Efter sedvanlig remissbehandling kommer förslag i frågan att läggas fram för riksdagen.

I de upphovsrältsliga frågorna har jag samrått med chefen för justitiede­partementet.

4   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till

1.  lag om ändring i radiolagen (1966: 755),

2.  lag om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga'.

5  Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6  Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till

propositionen.                                                                                  19

 

Prop. 1985/86:54                                                 Utdrag

LAGRÅDET                                   PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-10-10

Närvarande: justitierådet Knutsson, f.d. justitierådet Sterzel, regeringsrå­det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Göransson beslutat inhämta lagrå­dets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i radiolagen (1966: 755),

2.    lag om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Förslagen  har inför lagrådet föredragils av  hovrättsassessorn  Erik

Essen. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

20

 

Utbildningsdepartementet                              •■op- 1985/86:54

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 november 1985.

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Anders­son, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Wickbom, Johans­son, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om rundradiosändningar av finländska televisionsprogram

1 Anmälan av lagrådets yttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över förslag till'

1.    lag om ändring i radiolagen (1966:755),

2.    lag om rundradiosändningar av finländska televisionsprogram. Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen ulan erin­ran och anför.

Sedan läng tid tillbaka pågår försök att få till stånd nordiskt radio- och TV-samarbete via direklsändande satellit. Om ett sådant samarbete kom­mer till stånd kommer alla invånare i de medverkande länderna att ha teknisk möjlighet att ta del av radio- och TV-program från dessa länder. Ett första steg i samarbetet kan tas är 1987 när Tele-X-satelliten las i drift. Diskussionerna mellan de berörda länderna om satellitens användning för TV-sändningar är nu inne i ett avgörande skede.

I avvaktan på att nordiska sändningar av radio- och TV-program över Tele-X-satelliten kommer i gång kan det finnas skäl att pröva överföring av grannlandsprogram med hjälp av marksändare. Ett begränsat försök med sådana sändningar bör ge värdefulla erfarenheter inför det kommande programsamarbetet via Tele-X.

Som jag redovisat i lagrådsremissen pågår förberedelser för en försöks­verksamhet i syfte att sprida en finländsk TV-programkanal i Storstock­holmsområdel.

Förutsättningarna för verksamheten kan sammanfattas på följande sätt. Det är fråga om vidaresändning i en enda kanal av program som kommer från Finland. Sändningarna skall innehålla programinslag som av Oy Yleis­radio Ab samtidigt sänds i rundradiosändning i Finland eller som kort tid dessförinnan har sänts i sådan sändning. De fär inte innehålla kommersiell reklam. Sverige har åtagk sig att se till att det skapas rättsliga och tekniska förutsättningar för sändningarna samt att svara för de tekniska kostna­derna för rundradiosändningen i Sverige.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 september 1985.     21

 

Prop. 1985/86:54    Jag lägger här fram de förslag till lagändringar som behövs för atl

sändningarna tekniskt och legalt skall kunna komma i gång i början av år 1986. En särskild, tidsbegränsad lag föreslås, enligt vilken regeringen ges rätt atl ge tillstånd till sändningar av avsett slag. Någon särskild ansvarig­hetslagstiftning har inte bedömts nödvändig.

F. n pågår installation av sändarutrustning med sikte på att sändningar skall kunna starta i februari 1986. Jag avser att återkomma till regeringen i fråga om finansieringen av anläggnings- och driftskostnader för sändar-utrustningen i samband med förslag lill tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1985/86.

För att reguljära programsändningar skall kunna starta krävs vidare atl vissa organisatoriska och rättsliga frågor löses som har samband med utsändningen av programkanalen från Finland och vidaresändningen i Sverige. Bl. a. måste en juridisk person bildas som regeringen kan ge rätten att sända finländska televisionsprogram i enlighet med den föreslagna lagen och som kan la ansvar för nödvändiga avtal med upphovsmän och andra rättighelshavare. Bildandel av en sådan juridisk person är en fråga för Finland och finländska intressen. Innan sändningstillstånd ges måste regeringen värdera den juridiska personens lämplighet för uppgiften och möjlighet atl svara mot de krav som ställs i sammanhanget.

Inom justifiedepartementel har utarbetats promemorian (Ds Ju 1985:7) Återutsändning av radio- och TV-program med förslag till lösning av vissa upphovsrältsliga frågor i samband med trådlös eller trådbunden återut­sändning av radio- och TV-program i Sverige. I promemorian, som f. n. remissbehandlas, föreslås bl. a. en avtalskcensregel för atl förbättra möj­ligheterna alt genomföra sändningar av nu aktuellt slag.

2   Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen atl anta de av lagrådet granskade förslagen.

3    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

22

 

Innehåll                                                                      Prop. 1985/86:54

Sid.

Propositionen  ..................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ...................... .... 1

Propositionens lagförslag  ......................................      2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1985   4

1    Inledning .........................................................      4

2    Rättsliga och tekniska förutsättningar  ..................      5

 

2.1    Radiolagen m.m.............................................      5

2.2    Straff- och skadeståndsansvar .......................      7

2.3    Upphovsrättsliga frågor   ............................... .. 10

2.4    Tekniska frågor   ..........................................    14

3 Föredragandens överväganden  ...........................    15

3.1    Inledning   ...................................................    15

3.2    Radiorätlsliga frågor   ....................................    16

3.3    Ansvarighetsfrågor m.m.................................. .. 17

3.4    Upphovsrättsfrågor   .....................................    18

 

4    Upprättade lagförslag  .......................................    19

5    Hemställan  ......................................................    19

6    Beslut   ...........................................................    19

Utdrag ur lagrådets protokoll den 10 oktober 1985   ... .. 20

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 november 1985      21

1   Anmälan av lagrådets yttrande   ..........................    21

2   Hemställan   .....................................................    22

3   Beslul   ...........................................................    22

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1985                                                                                                                        23