Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 oktober 1985.

På regeringens vägnar Olof Palme

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i II kap. brottsbalken som behandlar gäldenärsbrotten, dvs kriminaliseringen av olika handlingssätt som strider mol vad en person bör iaktta med hänsyn lill sina fordringsägare.

Enligt förslaget ändras bestämmelserna om oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer på så sätt att straffansvar kan följa pä vissa förmögenhets-försämrande åtgärder som en person företar när han är pä obestånd eller när det föreligger en påtaglig fara för att han skall komma på obestånd. Förslaget innebär vidare ökade möjligheter att vid den straffrättsliga bedömningen ta hänsyn till skulder som kan förutses vid gärningstillfället men som då ännu inte har uppkommit. Ansvaret för vårdslöshet mot borgenärer begränsas tUl fall dä nägon genom sitt handlande försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån. Straffansvaret för försök till oredlighet mot borgenärer utvidgas.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar; lagrädsremissen (s. 9), lagrådets yttrande (s. 46) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 48).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sill obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenär genom sådant förfarande framkallar aUvariig fara för att han skall komma pä obestånd.

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd av-händer sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer t i 11 fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för all han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderiig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig pä äventyriigt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sädan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar etter förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst tvä är.

Den som. när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger jör att han skall komma på obestånd. fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyriigt förelag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenheis-stältning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två är. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inle insåg men hade skälig anledning ania all han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgäng, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

55 §'

Nuvarande hdelse

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, sä ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrotl. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning tiU antagande att gäldenären eUer, om denne är en juridisk person, någon sädan företrädare som avses i 199b§ har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även del angivas jämte grunden för antagandel.

Föreslagen lydelse

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna lill gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. 1 berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, all gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen till-lika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tiUämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enhgt samma paragraf kan meddelas, skall även del angivas jämte grunden för antagandet.

Nuvarande lydelse

ken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon säd .in företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt alt näringsförbud enligl samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Föreslagen lydelse

grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram alt gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit pä ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Prop. 1985/86:30

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrotl. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har till-lämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligl samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för anlagandel.

' Senaste lydelse 1980:264.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna lill gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skaU anmärkas, om det har förekommit förhällande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Finns anledning lill sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. 1 sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sädan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på elt sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Om förvaUaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill gäldenärsbrotl, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan del misslänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit pä ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omdelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till brott som avses i II kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvallningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denna är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skaU förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om delta och ange grunden för misstanken.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:30

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1985

Närvarande; statsministern Palme, ordförande och statsråden 1. Carlsson. Lundkvist, Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström. Göransson, Gradin. Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande; statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken (om brott mot borgenärer m.m.).

1 Inledning

Genom ett beslut den 30 mars 1982 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet en särskild sakkunnig' att inom departementet göra en översyn av bestämmelserna om straff för gäldenärsbrotl,

I november 1982 tillkallade regeringen en kommission' med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mol ekonomisk brottslighet. Kommissionen, som antog namnet kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet, skulle enligt sina direktiv lägga fram förslag till bl. a. lagstiftningstålgärder på det straffrättsliga området. Den 17 februari 1983 beslöt min företrädare att resultatet av den särskilda översynen beträffande gäldenärsbrotl skulle redovisas till kommissionen.

I en skrivelse till regeringen i november 1983 redovisade kommissionen sina överväganden om behovet av nya bestämmelser om gäldenärsbrotl. Som bilaga lill skrivelsen fogade kommissionen promemorian (Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbrotl som utarbetats inom ramen för den särskilda översynen. Kommissionen förklarade sig i huvudsak ställa sig bakom de förslag som återfinns i promemorian. Skrivelsen och promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels skrivelsen frän kommissionen som bilaga I, dels ett avsnitt ur promemorian där huvudpunkterna i förslaget sammanfattas som bUaga 2, dels promemorians lagförslag som bilaga 3 och dels en sammanställning över remissyttrandena som bilaga 4.

' Numera professorn Madeleine Löfmarck.

" Numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar

Björne och riksdagsledamoten Arne Nygren.

Bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken (BrB) om gäldenärsbrotl tillhör den lagstiftning som har särskild betydelse för samhällets åtgärder mot ekonomisk brottslighet. En inte obetydlig del av den mer allvarliga ekonomiska brottsligheten utgörs just av olika former av gäldenärsbrotl.

Bestämmelserna om gäldenärsbrotl kan sägas rikta sig mol olika handlingssätt som strider mot vad en person bör iaktta av hänsyn till sina fordringsägare. Del gäller bl.a. förfaranden som går ut på att undandra borgenärerna tillgångar och vissa fall då en person av vårdslöshet framkallar eller förvärrar sitt obestånd. Del är också under vissa omständigheter straffbart all åsidosätta sin bokföringsskyldighet liksom att gynna nägon borgenär på de andras bekostnad.

Den allmänna utformningen av bestämmelserna om gäldenärsbrotl går tillbaka på den straffiagsreform beträffande förmögenhetsbrotten som genomfördes år 1942 på grundval av förslag av 1937 års straffrältskommitlé.

Antalet anmälda gäldenärsbrotl var under lång tid relativt konstant. Under tioårsperioden 1969-1978 registrerades i genomsnitt knappt 500 anmälda gäldenärsbrotl per år. År 1979 inleddes emellertid en period med mycket kraftiga ökningar i anlalel anmälningar. Fram t. o. m. är 1983 hade anmälningarna i stort sett femdubblats och uppgick då till 2439. Det ökade antalet anmälningar har också bidragit till alt balanserna av outredda brottsanmälningar har vuxit.

Antalet domar, åtalsunderlätelser och strafförelägganden uppgick under långtid till ca 200 om årel. Efter är 1980 har emellertid också lagföringarna ökat snabbt. År 1983 var antalet 940. Av dessa avsåg 833 lagföring genom dom.

Bokföringsbrotl är det klart vanligaste av gäldenärsbrotten. Av domarna år 1983 avsåg 713 just bokföringsbrotl. Procentuellt har emellertid domar för övriga gäldenärsbrotl ökat i ungefär samma omfattning som domarna för bokföringsbrotl.

År 1978 dömdes tio personer till fängelse för gäldenärsbrotl. År 1983 var antalet fängelsedomar 156. Andelen domar till fängelse ökade frän 7% år 1978 lill 19% år 1983. Om man undantar bokföringsbrotien var andelen fängelsedomar det senare året 44%. Fortfarande är emellertid villkoriig dom den vanligaste påföljden. Della kan bl. a. ha att göra med att det ofta förflyter läng tid mellan den straffbara handlingen och domen.

Det finns olika anledningar lill att antalet anmälda och lagförda gäldenärsbrotl har ökat så kraftigt under senare år. En orsak är alt effektiviteten i den brottsuppdagande verksamheten har förbättrats på ett påtagligt sätt. Polis- och åklagarväsendet har tillförts väsentligt ökade resurser för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. En stor del av dessa används just för gäldenärsbrotten. Handläggarnas kompetens har också allmänt sett ökat genom omfattande utbildningsinsatser. Såväl polis- som åklagarväsendet har dessutom fått stöd genom att särskilda ijänster för ekonomer inrättats.

Vad som främst torde ha ökat antalet anmälningar om misstanke om Prop. 1985/86:30 gäldenärsbrotl är emellertid ändringar i konkurslagstiftningen.

Konkurs utgör visserligen sedan länge inte nägon formell förutsättning för ansvar för gäldenärsbrotl. I praktiken upptäcks emellertid de flesta gäldenärsbrotl i anslutning till att gäldenären går i konkurs. Brotten har då också i allmänhet ett nära samband med de förhållanden som föranlett konkursen.

Olika undersökningar som utfördes under 1970-talet tydde pä att det förekom gäldenärsbrotl i samband med väsentligt fler konkurser än som svarade mol de fall där en anmälan skett till åklagarmyndighet. 1 första hand gällde detta de s. k. fattigkonkurserna. 1 dessa konkurser förordnades ingen konkursförvaltare och någon skyldighet alt göra anmälan om misstänkt brottslighet förelåg därmed inte heller.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den I januari 1980 (SFS 1979; 340) gjordes omfattande ändringar i bestämmelserna om konkursförvalining och tillsyn över sådan förvaltning. Ändringarna innebar bl. a. att systemet med fattigkonkurser ersattes med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Numera skall en förvaltare förordnas i alla konkurser. Också i de mindre konkurserna skall förvaltaren utreda orsakerna till obeståndet och undersöka om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrotl. Om han finner all della är fallet, skall han omedelbart underrätta åklagaren och ange grunden för misstanken.

Dessa ändringar har helt naturligt gett upphov till ett ökat antal anmälningar, något som också förutsågs vid reformen. Att antalet anmälningar om gäldenärsbrotl har ökat måste naturligtvis också ses mot bakgrund av att konkurserna har ökat i antal.

Utvecklingen har inneburit att gäldenärsbrotten har kommit att ta en allt större andel av rättsväsendets resurser i anspråk. Behovet av resurser gör sig särskilt gällande med hänsyn till de speciella svårigheter som ofta föreligger pä utredningsstadiel när det gäller sådan brottslighet. Brottsutredningarna blir ofta myckel omfattande och tidskrävande. Inte sällan är det nödvändigt att gå igenom och rekonstruera komplicerade ekonomiska transaktioner som sträcker sig över flera är. En rad olika juridiska och fysiska personer kan vara inblandade i transaktionerna. Utredningsmaterialet blir ofta omfattande och svåröverskådligt. Bevisproblemen är många gånger mycket besvärliga inle bara när det gäller att klarlägga det faktiska händelseförioppet och den misstänktes ekonomiska ställning vid olika tidpunkter, utan också i fräga om vad den misstänkte insett eller bort inse i olika skeden. Delta påverkar inte endast polisens och åklagarnas arbete. Också rättegångarna blir ofta långvariga och komplicerade.

Redan i mitten av 1970-talet. således före de senaste årens kraftiga ökning av antalet anmälningar, beräknade riksåklagaren (RÅ) att omkring 50% av arbetstiden för länsåklagarna - som dä i princip skulle utföra åklagaruppgifterna vid gäldenärsbrotl - användes för handläggning av förundersökningar om sådan brottslighet. Det var bl. a. mot den bakgrunden som vissa ändringar i regleringen av gäldenärsbrotten genomfördes är 1976 (prop. 1975/76; 82, JuU 20, rskr 150, SFS 1976: 56). Huvudsyftet med

ändringarna var att söka ta till vara rättsväsendets resurser pä elt effektiva- ''

re sätt och koncentrera dem på mer allvariiga fall.

Prop. 1985/86: 30 Ändringarna innebar bl. a. att en gäldenär kan dömas för oredlighet mol

borgenärer redan om han har framkallat allvarlig fara för att han skall komma på obestånd, att åtal för vårdslöshet mol borgenärer endast skall ske när ett åtal är påkallat frän allmän synpunkt saml alt straffansvaret för mannamån mot borgenärer har inskränkts i fräga om betalning av föifallna skulder med vanliga betalningsmedel.

Också de ändringar i bestämmelsen om bokföringsbrott som genomfördes år 1982 (prop. 1981/82:85. JuU 31, rskr 159, SFS 1982; 150) hade sin bakgrund i bl. a. de utredningssvårigheter som gäldenärsbrotten är förenade med. Bevisproblemen har ofta berott på all bokföringsskyldigheten åsidosatts eller att räkenskapsmaterialet inte har bevarats. Det har då i praktiken ibland varit nästan omöjligt all rekonstruera en rörelses föriopp, ekonomiska resultat eller ställning vid olika tidpunkter. Ändringarna innebar bl, a. att de bokföringsplikiiga vid straffansvar blev skyldiga att förvara sina bokföringshandlingar pä ett betryggande sätt. Straffet för bokförings-brott skärptes också genom att en särskild straffskala för grovt brott infördes.

De ändringar av bestämmelserna om gäldenärsbrotl som jag nu berört har utan tvekan inneburit en viss lättnad när det gäller den praktiska handläggningen. De har dock visat sig vara otillräckliga för att kompensera den myckel kraftiga uppgången i antalet anmälda ärenden. Trots lagändringarna och trots de kraftigt ökade resurserna hos polis och åklagare har balanserna vuxit efter hand. Dessutom bör nämnas all en nyligen avslutad undersökning av företagskonkurser (BRÅ Forskning 1985:1) lyder pä att det fortfarande finns en omfattande dold brottslighet.

De stora balanserna påverkar självfallet den tid som förflyter innan ärendena blir slutförda. Del lar idag ofta läng tid från del att anmälan görs till dess ärendet slutiigt avgörs. Denna tidsutdräkt har naturligtvis en rad negativa konsekvenser. Ett snabbt förfarande är allmänt sett av stor betydelse för tilltron till rättsväsendet. Det går inle all bortse från att det, om det förflutit läng tid mellan den brottsliga gärningen och lagföringen, kan vara svårare att döma ut den sanktion som svarar mot brottets grovhet. Om många ärenden drar ul på tiden, kan detta därför innebära problem när det gäller all upprätthålla en enhetlig och konsekvent påföljdspraxis.

För den enskilde kan vetskapen om att det föreligger en brottsmisstanke som utreds innebära en personlig påfrestning. Inte heller med hänsyn till den misstänkte är det därför acceptabelt att del lar alltför lång tid från det att ett ärende anmäls till dess att det slutligt avgörs. Det är också av detta skäl angeläget att lagstiftning och myndighetsinsatser anpassas så all onödiga tidsutdräkter undviks.

En av de riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
som riksdagen nyligen har antagit (prop. 1984/85:32. JuU 28, rskr 270)
gäller just vikten av åtgärder i syfte att främja ett snabbare förfarande.
Betydelsen av ändringar i olika straffbestämmelser när det gäller att åstad
komma ett effektivt och snabbt förfarande skall inte undervärderas. I
propositionen (s. 35) anförde jag i anslutning lill denna riktlinje att snabb
heten i förfarandet inte beror endast på själva förfarandets uppläggning och
12 tillgängliga resurser. Straffbestämmelsernas utformning är också av stor

betydelse eftersom det är dessa som styr vilken utredning och vilken Prop. 1985/86:30 bevisning som krävs i det enskilda fallet.

Som kommissionen mot ekonomisk brottslighet har framhållit beror utredningsproblemen vid gäldenärsbrotl bl.a. på straffbestämmelsernas utformning. Straffansvarets omfattning är i vissa hänseenden oklar och i praktiken starkt begränsat genom de krav på bevisning som följer av hur man valt att utforma straffbuden.

Huvudsyftet med promemorians lagförslag har varit att förenkla regelsystemet och därigenom göra det lättare att tillämpa reglerna i praktiken. De förslag till ändrade brottsbeskrivningar som har lagts fram syftar bl. a. till att söka minska bevissvårigheterna. Ambitionen har varit alt uppnå detta utan att därför generellt utvidga det straffbara området.

Remissinstanserna har i stort sett genomgående vitsordat alt gäldenärsbrotten är förenade med särskilda problem i utredningshänseende och att det finns ett klart behov av att se över och förenkla straffbestämmelserna i syfte att förenkla och effektivisera handläggningen.

Det är också min uppfattning att det är angeläget att pröva förutsättningarna för att genom ändrade brottsbeskrivningar åstadkomma en effektivare och snabbare handläggning. Det är dock samtidigt viktigt att framhålla att sådana ändringar inte får gä ul över anspråken pä att lagstiftningen blir sä klar och tydlig som möjligt. Självfallet gäller vidare att kriminaliseringen inte bör få omfatta andra fall än sådana som framstår som straffvärda. Den vägledande principen måste vara att kriminalisering endast tillgrips mot verkligt straffvärda förfaranden, dvs, handlingssätt som från allmänna synpunkter framstår som sä allvarliga att man inte anser sig kunna undvara en straffrättslig sanktion från samhällets sida. Också denna fräga belystes i propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet (s. 30 f.).

På samma sätt som när det gäller andra brott kan utredningsproblemen vid gäldenärsbrotl självfallet hänföra sig till frågan huruvida den misstänk-le över huvud tagel har företagit de faktiska åtgärder som misstanken avser. I det hänseendet är det enligt min mening uppenbart att det saknas utrymme för att genom ändrade brottsbeskrivningar på något mera påtagligt sätt underlätta utredningsförfarandet.

Vad som har förorsakat särskilda problem är emellertid inte i första hand bevisningen om åtgärderna som sådana. Problemen har snarare vållats av den skyldighet för åklagarna som lagen i princip innebär att vid brotten oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer visa dels alt ett förfarande har framkallat eller förvärrat gäldenärens obestånd, dels alt denna effekt har omfattats av den misstänktes uppsåt eller oaktsamhet. Det är framför allt på dessa punkter som utredningarna många gånger har fått en sädan omfattning och tagit sådan tid i anspråk, att del ibland kan ha framstått som tveksamt om insatserna stått i rimlig proportion till förfarandenas slraffvärde och intresset av lagföring i det enskilda fallet.

Begreppet obestånd är hämtat från konkursrätten och innebär att gäl
denären inle rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte
är endast tillfällig. Huruvida obestånd föreligger kan man inte avgöra
endast genom att se till gäldenärens ekonomiska ställning vid en viss 13

Prop, 1985/86: 30 tidpunkt. Det är nödvändigt att dessutom göra en prognos om den framtida utvecklingen. Exempelvis kan faktorer som gäldenärens möjligheter att få lån eller betalningsuppskov eller konjunkturläget i gäldenärens bransch påverka bedömningen av om obestånd skall anses föreligga.

Obestånd är den allmänna konkursgrunden enligt svensk rätt. Bl. a. med hänsyn till att obestånd är ett sä komplext och svårbedömt begrepp finns emellertid inom konkursrätten olika hjälpregler som medför att utrednings-och bevisproblem i allmänhet undviks. Om gäldenären själv uppger att han är på obestånd, skall sålunda detta godtas, om inte särskilda skäl föranleder något annat. Är del en borgenär som ansöker om att en gäldenär skall försättas i konkurs, skall borgenären visseriigen i princip styrka obeståndet. 1 praktiken är del emellertid nästan undantagslöst sä alt obeståndet anses visat genom tillämpning av någon av de presumtionsregler som konkurslagsliftningen innehåller. Dessa innebär att när borgenären kan visa att ett visst förhällande föreligger, gäldenären skall anses vara pä obestånd, om han inle kan bevisa motsatsen.

De problem som obeslåndsbegreppet medför i samband med gäldenärsbrotten hänför sig dock endast i begränsad utsträckning till frågan om obestånd förelåg just vid konkursutbrotlet eller i omedelbar anslutning till detta. Vad som vållar problem är bedömningen av i vad mån obestånd förelåg i samband med förfaranden som kan ha vidtagits åtskillig tid före själva konkursutbrottet. Problemen är i detta hänseende likartade med dem som gör sig gällande när fråga uppkommer om återvinning i konkurs. Konkursrättens bestämmelser om återvinning innebär att vissa i princip giltiga rättshandlingar kan bringas att återgå. Syftet med återvinningsinstitutet brukar sägas vara att i en obeståndssituation dels motverka en för boets avveckling skadlig kapplöpning mellan borgenärerna, dels förhindra att gäldenären undandrar borgenärerna egendom.

Även den prövning som skall göras när återvinning aktualiseras är emellertid ofta mindre komplicerad än den straffrättsliga. Det är sålunda inte en genomgående förutsättning för återvinning all det kan visas att gäldenären vid tidpunkten för rättshandlingen var på obestånd eller att han genom denna försattes på obestånd. Beträffande en rad olika transaktioner är det tillräckligt för återvinning att rättshandlingen fullbordats inom en viss period före den s. k. fristdagen, vilken normalt är den dag dä konkursansökningen kom in lill domstol. Fullbordades rättshandlingen tidigare än så, är återvinningssvaranden lör att undvika återvinning i vissa fall tvungen att visa att gäldenären vid rättshandlingen varken var på obestånd eller genom denna försatte sig på obestånd.

Såväl beträffande konkursgrunden som i fråga om förutsättningarna för
återvinning använder man sig således inom konkursrätlen av olika former
av hjälpregler som på väsentliga punkter underlättar förfarandet och mins
kar behovet av mer omfattande utredningar i det enskilda fallet. Nägon
motsvarighet lill dessa bestämmelser finns inte i fräga om straffansvaret. I
det sammanhanget har åklagaren i princip den fulla bevisbördan för alt
gäldenären genom sitt förfarande har framkallat eller förvärrat sitt obe
stånd. Att det vid oredlighet mot borgenärer efter 1976 ärs lagändringar är
14 tillräckligt all gäldenären har framkallat allvarlig fara för att han skall

komma på obestånd har i praktiken visat sig vara av begränsad betydelse Prop. 1985/86: 30 för att underlätta utredningarna.

Problemen vid det straffrättsliga förfarandet inskränker sig dock inte till att åklagaren inte kan stöda sig på hjälpregler när det gäller att styrka den faktiska ekonomiska situationen vid en viss tidpunkt och den inverkan som elt visst förfarande har haft pä denna. Härtill kommer såsom redan nämnts att han måste visa att gäldenären genom sina åtgärder uppsåtligen eller, vid vårdslöshet mot borgenärer, i vart fall av grov oaktsamhet har framkallat eller förvärrat sitt obestånd. Ofta är del just bevisningen angående denna s. k. subjektiva täckning som leder till att utredningarna får en sä stor omfattning och blir sä komplicerade.

För att åstadkomma enklare och effektivare bestämmelser mot gäldenärsbrotl är det enligl min mening nödvändigt att ändra på de krav som nu gäller beträffande gäldenärens obestånd och den inverkan hans ålgärder skall ha haft på detta. Samtidigt står det emellertid klart att den form av hjälpregler som används i konkursrätten i syfte att bl. a. förenkla förfaran-del av principiella skäl inte kan komma i fråga när det gäller del straffrättsliga ansvaret.

Frågan om en ändring beträffande obeslåndsrekvisitel blir därmed en huvudpunkt i de förslag jag här avser all anmäla. Dessutom aktualiseras emellertid ett par andra spörsmål. Innan jag gär in pä de konkreta lagstiftningsfrågorna vill jag dock något uppehålla mig vid frågan om vilka allmänna principer som lämpligen bör vara vägledande vid en ändrad lagstiftning på området.

2.2 Allmänna principer för en ny lagstiftning

Gäldenärsbrotten hör systematiskt lill brottsbalkens beslämmelser om förmögenhetsbrott. Förmögenhetsbrotten var de brott som först blev föremål för lagstiftning i det successiva reformarbete som avslutades med att brottsbalken trädde i kraft år 1965, Bestämmelserna om förmögenheisbrott fick, som jag tidigare nämnde, i huvudsak sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1942.

I betänkandet (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenheisbrott utom gäldenärsbrotl har förmögenhetsbrottsulredningen lämnat förslag till delvis mycket ingripande förändringar i regleringen av förmögenhetsbrotten. Förslagen avser bl.a. bestämmelsernas systematiska uppbyggnad och lagstiftningens tekniska utformning. Utredningens förslag omfattar dock inte gäldenärsbrotten. Dessa har i stället behandlats i den inledningsvis nämnda promemorian (Ds Ju 1983; 17) Gäldenärsbrotl. Också promemorians förslag är av principiellt genomgripande slag och innebär att brotlsbeskrivningarna ges en helt ny systematisk utformning.

Sedan bestämmelserna om förmögenhetsbrott infördes på 1940-talet har samhällsutvecklingen lett till betydande förändringar när det gäller denna brottslighets struktur och inriktning. Såväl den tekniska som den ekonomiska utvecklingen har inneburit att risker uppkommit för olika former av missbruk som inte kunde förutses när lagstiftningen utarbetades.

Samhällsutvecklingen har också inneburit att del kriminalpolitiska 15

Prop. 1985/86:30 intresset har förskjutils. Bl.a. gäller att vid sidan av insatserna mot den traditionella brottsligheten samhällets åtgärder mot brott i allt högre grad har inriktats också mot olika former av ekonomisk brottslighet. De gärningar som faller in under begreppet ekonomisk brottslighet med den definition som numera är vedertagen (se prop. 1984/85; 32 s. 5) kan ibland utgöra förmögenheisbrott enligt den traditionella systematiken, men detta är långt ifrån alltid eller ens oftast förhållandet. Så till vida påminner dock den ekonomiska brottsligheten och förmögenhetsbrottsligheten mera generellt om varandra att brotten i båda fallen normall syftar till ekonomiska vinster för gärningsmännen.

Det slår helt klart att såväl förmögenhetsbroltsutredningens betänkande som promemorian om gäldenärsbrotl ger värdefullt underlag för att ta ställning till om bestämmelserna om förmögenheisbrott bör ändras pä något mer avgörande sätt. 1 bägge fallen har också elt betydande antal remissinstanser uttalat ett positivt intresse för ett mera genomgripande reformarbete. Samtidigt har emellertid en klar majoritet ställt sig avvisande till alt genomföra mer omfattande reformer pä del underlag som nu föreligger.

Också enligt min mening bör frågan om en mera genomgripande generell revision av bestämmelserna om förmögenhetsbrott anstå tills vidare. Däremot är det min avsikt alt i annat sammanhang föreslå vissa partiella lagändringar på grundval av bl.a. förmögenhetsbroltsutredningens betänkande. Inte heller beträffande gäldenärsbrotten anser jag att någon mer omfattande ändring bör göras nu. Såsom framhållits av flera remissinstanser bör en sådan reform, om den skall genomföras, föregås av fördjupade överväganden där förslagen också sätts in i elt större sammanhang. Däremot anser jag all del är angeläget att redan nu genomföra ändringar inom ramen för det gällande regelsystemet i syfte att i görlig mån undanröja de mera påtagliga problem som bestämmelsernas nuvarande utformning medför. Promemorian och vad som anförts vid remissbehandlingen ger enligt min mening elt gott underlag för en sådan reform.

Liksom vid lidigare reformer av gäldenärsbrotten har förslagen i promemorian utformats i syfte att förbehålla straffansvaret för verkligt straffvärda förfaranden samtidigt som lagtextens utformning anpassats till önskemålet att i möjlig män eliminera de bevissvärigheter som nu finns. Behovet och önskvärdheten av en sädan reforminriktning har allmänt vitsordats av remissinstanserna.

Det är främst två av promemorians förslag som framstår som centrala när det gäller att förverkliga de nu angivna syftena. Bägge hänför sig till det nuvarande obeståndsrekvisitet. Det ena innebär alt straffansvaret anknyts till att gärningsmannen har handlat i ett visst ekonomiskt läge i stället för lill att han, såsom förutsätts enligt gällande rätt, har orsakat ett visst sådant läge. Del andra innebär att det ekonomiska läge som är avgörande för frågan om straffansvar ändras från obestånd - insolvens - till att gäldenärens skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar (s. k. insufficiens).

Vad som enligt min uppfattning måste tillmätas avgörande betydelse vid
16 bedömningen om ändringar av det slag som förordats i promemorian i nu

aktuella hänseenden bör genomföras är i vad män obeständskravel i sin Prop. 1985/86:30 nuvarande utformning dels är ett från utredningssynpunkl hanterligt begrepp, dels innebär en från straffvärdesynpunkt lämplig avgränsning av del straffbara området.

Före 1942 ärs reform var det en föiutsätlning för straffansvar att gäldenären gått i konkurs eller fält lill stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs. Bakgrunden till denna ordning var bl.a. att brotten ansågs riktade mot borgenärskollektivet men att detta i princip kunde sägas lida skada först i samband med gäldenärens konkurs.

Alt konkurs avskaffades som ansvarsförutsättning hade sin bakgrund i bl. a. att det ansågs svårt att rationellt förklara ordningen. Åtgärder genom vilka en gäldenär försämrar sin förmögenhetsställning sä att borgenärerna blir lidande syntes vara lika straffvärda vare sig det blev konkurs eller inte (SOU 1940:20 s. 211). Del ansågs önskvärt att en gäldenär som grovt åsidosätter de hänsyn han bör visa sina borgenärer skulle kunna fällas till ansvar oberoende av om nägon exekutiv förrättning kommit till stånd.

På samma sätt som vid andra förmögenheisbrott bibehölls emellertid det principiella kravet att åtgärden skulle ha inneburit skada som en förutsättning för ansvar. Skaderekvisitel har beträffande de centrala gäldenärsbrotten - oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer - kommit lill uttryck just i kravet pä att gäldenären genom sitt handlande orsakat obestånd eller förvärrat sill obestånd.

Som jag har berört under avsnitt 2.1 är det krav som sålunda har ställts upp på ett direkt orsakssamband mellan gäldenärens handlande och obeståndet en av de omständigheter som har medfört svårigheter i den praktiska tillämpningen. Beträffande oredlighet mol borgenärer gjordes en viss uppmjukning av skaderekvisitel i samband med den reform som genomfördes år 1976. Som jag redan varit inne på kan straffansvar sedan dess komma i fråga redan om gäldenären framkallat allvariig fara för all han skall komma pä obestånd. Flertalet remissinstanser hade också ställt sig positiva till eller lämnat utan erinran att lagen ändrades i denna riktning.

Ändringen år 1976 synes emellertid, som jag tidigare antytt, inte ha inneburit den lättnad i bevissituationen som då eftersträvades. En av orsakerna torde vara att det också enligt den nya lagstiftningen förutsätts elt orsakssamband mellan gäldenärens handlande och i vart fall en fara för obestånd. Det kan påpekas att flera remissinstanser, däribland RÅ och Göta hovrätt, i del lidigare lagstiftningsärendet av just den orsaken ifrågasatte om den nya lagstiftningen skulle innebära nägon mer påtaglig förändring i förhällande till äldre rätt.

Från principiell synpunkt var emellertid ändringen betydelsefull genom att kravet på skada i del enskilda fallet övergavs. Den dåvarande departementschefen förklarade också uttryckligen att del borde vara tillräckligt för straffansvar alt gäldenären handlat med insikt att åtgärden medfört fara alt han skulle komma på obestånd, oavsett om andra omständigheter sedan bidrog till att realisera faran eller inte.

Förslaget i departementspromemorian att helt avskaffa kravet på kausa
litet för att i stället straffbelägga handlande i ett visst ekonomiskt läge kan
ses som ett ytterligare steg i den här antydda utvecklingen. Förslaget 17

2 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 198.5/86:30

innebär alt kriminaliseringen inte längre anknyts till ett i praktiken mycket komplicerat skaderekvisit utan i stället till huruvida en viss transaktion framstod som ekonomiskt oförsvarlig med hänsyn till den situation som rådde då den företogs. Remissinstanserna har i stort sett genomgående ställt sig positiva till eller förklarat sig inte ha någon erinran mot en sådan ändring.

Inte heller jag anser att del från principiell synpunkt kan riktas någon avgörande invändning mot att straffbarheien anknyts till ett handlande i en viss situation i stället för till att gärningsmannen har orsakat ett visst ekonomiskt läge. Vad som i detta hänseende bör vara avgörande för straffvärdet hos en viss gärning är i princip de omständigheter som var kända och kunde förutses när gärningen företogs. Som framgår av departementspromemorian är det också i främmande rätt vanligt att straffansvaret vid brott av detta slag avser handlande i ett visst ekonomiskt läge utan något krav på alt handlandet skall ha medfört viss effekt. Jag återkommer i nästa avsnitt till frågan hur detta ekonomiska läge bör bestämmas.

Ett annat problem som har tagits upp i promemorian och som det enligt min mening också är angeläget att söka lösa i detta sammanhang består i all det vid de centrala gäldenärsbrotten inle anses vara möjligt att beakta andra skulder än sädana som har uppkommit vid gärningstillfällel. S.k. latenta skulder, dvs skulder som kan förutses vid detta tillfälle men som formellt uppkommer först senare, kan alltså inte beaktas. Detta medför svårigheter när det gäller att beivra transaktioner som syftar lill att göra gäldenären immun mot väntade fordringsanspråk.

Slutligen avser jag att i det följande ta upp vissa frågor som rör själva del straffbara förfarandet vid gäldenärsbrotl liksom ylterligare en del smärre spörsmål.

förutsätter enligt förslaget inte alt gärningsmannen var på obestånd när Prop, 1985/86:30 gärningen företogs.

Remissinstanserna: Förslaget alt straffansvaret skall anknytas till handlande i ett visst ekonomiskt läge och inte till orsakande av ett ekonomiskt läge har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Däremot har majoriteten av remissinstanserna ställt sig avvisande eller tveksam till att straffbar-beten knyts lill att gärningsmannens skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar (insufficiens) i stället för till att han saknar förmåga att betala förtällna skulder (obestånd). En betydande andel av remissinstanserna ställer sig också avvisande lill det ansvar som enligl förslaget skall kunna följa på förfaranden som är ägnade alt leda till att skuld inte blir betald i rätt tid. Flertalet remissistanser ställer sig också avvisande till den i promemorian föreslagna ansvarsfrihetsregeln.

Åtskilliga remissinstanser har utifrån sädana kritiska synpunkter som nu angetts ansett att förslagen inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Som jag har utvecklat i tidigare avsnitt finns del ett allmänt vitsordat behov av en förenkling och effektivisering av lagstiftningen om gäldenärsbrotl. Den nuvarande regleringen medför ofta problem när det gäller att utreda och bevisa misstänkt brottslighet. Det beror framför allt på kravet att det i det enskilda fallet skall kunna visas att gäldenären just genom en eller flera bestämda transaktioner har försatt sig på obestånd eller förvärrat sill obestånd samt att gärningsmannen har insett eller bort inse detta. Den ändring som genomfördes år 1976 och som innebar att det i vissa fall har blivit tiUräckligt för ansvar för oredlighet mot borgenärer att gäldenären har framkallat allvarlig fara för att han skulle komma på obestånd har i praktiken inte visat sig innebära nägon mera påtaglig förenkling av handläggningen.

Promemorian

1 promemorian har en rad olika förslag framförts som sammantaget syftar till alt underlätta och förenkla utredningen och bevisföringen när det gäller olika förfarandens betydelse frän obeståndssynpunkt. Ett av förslagen innebär alt straffansvaret skall anknytas till handlande i ett visst ekonomiskt läge i stället för orsakande av ett visst ekonomiskt läge. Jag har i avsnitt 2.2 förklarat alt jag i detta hänseende i princip biträder promemorians förslag och närmare utvecklat skälen för detta.

Vad därefter gäller frågan hur det ekonomiska läge i vilket straffansvar bör kunna komma i fråga bör beskrivas har i promemorian föreslagits att detta enligt huvudregeln bör vara inte obestånd utan insufficiens, dvs. ett läge då gäldenärens skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar. 1 promemorian hävdas att man härigenom skulle åstadkomma en begriplig och lätthanterlig straffbestämmelse som skulle täcka merparten av de gärningar som är straffbelagda f. n. Enligt promemorian är nämligen den som är på obestånd i regel också insufficient.

1 promemorian föreslås emellertid också att en på detta sätt utformad 19

Prop. 1985/86: 30 huvudregel kompletteras med en utvidgande och en inskränkande bestämmelse. Den inskränkande regeln tar i princip sikte på insufficienta personer som ändå inte kan anses vara på obestånd, medan den utvidgande avser personer som är sufficienta men pä obestånd eller som genom sitt handlande framkallar obestånd eller en fara för obestånd.

Promemorians förslag har i nu berörda hänseenden utsatts för en delvis omfattande kritik vid remissbehandlingen.

Remissinstanserna

ÅtskiUiga remissinstanser, däribland RÅ och de flesta övriga åklagare som yttrat sig, har starkt ifrågasatt om en övergång frän insolvens till insufficiens skulle innebära någon lättnad i utredningshänseende. Man har härvid bl.a. pekat pä alt en insufficiensbedömning normalt måste grunda sig på föreliggande balansräkning och att sädan normalt upprättas endast en gång per år. Stora problem kan också förutses när det gäller värderingen vid transaktionstidpunkten av exempelvis befintliga varulager eller utestående kundfordringar. Härtill kommer att tillförlitlig bokföring ofta saknas i de aktuella fallen. Det har också framhålUts alt det ofta torde vara svårt att visa att gärningsmannen insett eller bort inse att han var insufficient eftersom insufficiensen inte kommer till uttryck på något mera påtagligt sätt. Obestånd ger sig däremot till känna genom betalningsanmärkningar eller andra omständigheter som är lätta att konstatera, och obeslåndsbegreppet skulle därför vara att föredra när det gäller att påvisa uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget att anknyta straffbarheten enligt huvudregeln till insufficiens i stället för till obestånd har kritiserats också från andra utgångspunkter. Ett stort antal remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och domareförbundet, har ställt sig avvisande tUl förslaget pä den principieUa grunden att konstruktionen innebär att bestämmelsen formelll kommer att omfatta en rad fall som inte framstår som straffvärda.

Den i promemorian föreslagna ansvarsfrihelsregeln, som bl. a. är avsedd som en korrigering av huvudregelns alltför vida straffansvar, har också avstyrkts av flertalet remissinstanser. Regeln har i allmänhet ansetts vara aUtför oklar och otydlig för att kunna accepteras i en straffrältslig reglering. Den grundläggande konstruktionen har också kritiserats som olämplig och främmande för svensk lagstiftning med hänsyn till bl, a. att straffbarheten kan bli beroende av händelser som inträffat efter det förfarande som är föremål för bedömning.

Även det föreslagna straffansvaret för vissa förfaranden som är ägnade att leda till att en skuld inte blir betalad i rätt tid har avvisats av en betydande del av remissinstanserna. Det har bl, a. framhållits att det föreslagna s. k. abstrakta farerekvisitel kan medföra betydande tillämpnings-svårigheter.

Förenklad reglering Prop. 1985/86: 30

Själv delar jag remissinstansernas uppfattning att promemorians förslag inte bör läggas till grund för lagstiftning i nu berörda delar. Enligt min mening talar övervägande skäl för att straffansvaret även fortsättningsvis bör anknytas till obeslåndsbegreppet. Samtidigt finns det emellertid anledning att ta fasta pä det såväl i promemorian som av en i stort sett enig remissopinion vitsordade behovet av en från utrednings- och bevissynpunkt förenklad reglering.

Det torde vara uppenbart alt en väsentlig anledning lill att obeståndsbegreppet vållar så stora problem i praktiken är att obestånd inte är ett i sinnevärlden lätt konstaterbart faktum utan ett teoretiskt konstruerat begrepp som i princip förutsätter en total överblick av en persons eller elt företags ekonomiska förhållanden liksom också av hur dessa kommer att utveckla sig i framtiden. Har man inle en sådan överblick, är det inte möjligt att med säkerhet avgöra om obestånd är för handen i ett enskilt fall.

En förutsättning för att åstadkomma en reglering som pä något mera påtagligt sätt minskar de tillämpningsproblem som nuvarande reglering medför torde vara att straffansvarets gränser i högre utsträckning knyts till faktorer som är enklare att utreda och fastställa än obeståndet som sådant. Promemorians förslag att anknyta straffansvaret lill insufficiens bygger pä en sådan tanke. Nackdelen med förslaget är dels att del många gånger torde vara förenat med lika stora problem att påvisa insufficiens som insolvens, dels att förmögenhetsförsämrande åtgärder inte behöver framstå som klandervärda även om personen eller företaget är insufficient.

Naturligtvis förhåller det sig dock ofta sä att den som i samband med upprättande av balansräkning eller annars finner att hans skulder överstiger tillgångarna normall har anledning att misstänka all han är på obestånd eller i vart fall att del föreligger en påtaglig fara att han skall komma på obestånd. Det finns emeUertid vid sidan av insufficiensen också en rad andra faktorer som kan utgöra varningssignaler för att det föreligger obestånd eller påtaglig fara för obestånd och som även brukar ligga till grund för de bedömningar som görs vid revisioner och i liknande sammanhang.

Av stor betydelse är naturligtvis i vad mån betalningssvårigheier har förelegat. Om betalningsanmärkningar har förekommit, är detta ofta en indikation pä obestånd. Detsamma gäller underläten inbetalning av innehållen preliminärskatt för anställda eller restföringar. Del brukar hävdas att ett företags kassalikviditet, dvs förhållandet mellan omsättningstill-gängar utom varulager å ena sidan och de kortfristiga skulderna ä den andra, normalt bör uppgå till runt 100 %. Sjunker den till under 50 %, är läget uppenbarligen mycket besvärligt. Företagel torde dä endast kunna överleva, om det finns en direkt användbar kredit att utnyttja.

Även om inga omedelbara betalningssvårigheier uppkommit, kan det naturligtvis finnas anledning att befara att ett företag skall komma pä obestånd. Problem kan exempelvis uppstå, om beräknade möjligheter att erhålla krediter eller om villkoren för krediterna drastiskt försämras. Detsamma gäller självfallet om förelaget drabbas av någon mer betydande betalningsskyldighet som inte varit förutsedd.

Prop. 1985/86:30 Också räntabiliteten (förhållandet mellan nettoresultatet och omsätt-

ningen) är en viktig faktor när det gäller att bedöma elt förelags möjligheter att överleva. Är räntabiliteten negativ kan företaget, i varje fall på längre sikt, inte beslå av egen kraft. Ett företag som har mycket låg soliditet (förhållandet mellan eget kapital och totalt kapital) måste också räkna med att det har dålig motståndskraft mot framtida påfrestningar. Vilka krav som bör ställas på ett företags soliditet, liksom fö. även på dess likviditet, måste dock bedömas mot bakgrund av bl. a. vilken bransch verksamheten avser.

Åsidosättande av borgenärernas intressen

I praktiken aktualiseras ansvar för gäldenärsbrotl i stort sett när gäldenären gått i konkurs och således är på obestånd. Vad som föranleder problem är emellertid alt eventuella straffbara förfaranden ofta har ägt rum en inte obetydlig lid före konkursutbrotlet. Det är dä inte sällan myckel svårt att visa alt gäldenären var på obestånd också vid denna tidpunkt liksom att han på det sätt som bör krävas för straffansvar insett eller vid vårdslöshet mot borgenärer bort inse detta. Obeståndsbedömningar kräver ofta mycket komplicerade ekonomiska analyser. Samtidigt torde det stå klart att de straffvärda transaktioner som gjorts ofta har företagits just därför att gäldenären insett att del åtminstone förelegat en myckel påtaglig fara för att han skulle komma på obestånd. Gäldenären har då på ett sätt som inle kan anses ekonomiskt försvarligt åsidosatt borgenärernas intressen genom all sätta deras utsikter till betalning i fara.

Modern strafflagstiftning har i ökad utsträckning inriktats pä straffansvar inte endast för gärningar som medfört skada utan också för sådana som framkallat en fara för skada. Vid sidan av del numera mycket omfattande försöksansvaret finns en lång rad beslämmelser som är inriktade på framkallande av olika former av fara. Utvecklingen kan till stor del förklaras av alt det ur gärningsmannens synvinkel ofta är en tillfällighet om en skada verkligen inträffat eller inte. Gärningen kan vara lika straffvärd, även om någon skada inte blivit följden i det enskilda fallet.

Beträffande gäldenärsbrotten har ett steg i den här riktningen tagits genom att oredlighet mot borgenärer numera kan straffas redan om gäldenären framkallat allvarlig fara för att han skall komma pä obestånd. För att komma till rätta med de problem som nuvarande lagstiftning medför bör man enligt min mening gå vidare på denna väg.

Straffansvaret för oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer är avsett
att motverka att gäldenären åsidosätter borgenärernas intressen genom att
företa sådana förmögenhetsförsämrande åtgärder som framstår som eko
nomiskt oförsvariiga med hänsyn till den ekonomiska ställning gäldenären
har eller försätter sig i. Allmänt sett bör man enligt min mening kunna
kräva att den som har grundad anledning att räkna med att han är på
obestånd eller att det föreligger en påtaglig fara för att han skall komma pä
obestånd av hänsyn till borgenärerna avstår från att genom avhändande
eller pä annat sätt försämra sin ekonomiska ställning i mer avsevärd mån.
22 Del klandervärda i handlandet är att gärningsmannen på ett illojalt sätt

sätter borgenärernas intressen i fara.

Straffansvar för oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer bör därför Prop. 1985/86: 30 enligt min mening kunna komma i fråga inte endast när det står klart att gärningsmannen vid den förmögenhetsförsämrande åtgärden var på obestånd ulan också i de fall där det med hänsyn till omständigheterna står klart att det förelåg en påtaglig fara att han skulle komma pä obestånd. Jag förordar att de aktuella bestämmelserna ändras i enlighet härmed.

Mot den av mig nu förordade ordningen kan invändas att straffansvaret formellt kommer att omfatta även sådana fall där det visar sig alt gärningsmannen sedermera kan tillgodose sina borgenärer. Detta är emellertid inte nå; on principiell nyhet. Redan före den lagändring som gjordes år 1976 intog gällande rätt den ståndpunkten att ansvar för gäldenärsbrotl kunde komma i fråga även om borgenärerna fält full betalning. Utrymmet för sådant ansvar utvidgades år 1976 i väsentlig mån genom att ansvar för oredlighet mot borgenärer då utsträcktes till att avse också sådana fall dä gäldenären framkallat allvariig fara för att han skulle komma på obestånd. Såväl enligt gällande rätt som enligt mitt förslag förutsätter dock straffansvar i de aktuella fallen alt orsakerna till att borgenärerna tillgodosetts är sädana omständigheter som vid gärningen i princip låg utanför gärningsmannens kontroll.

Det bör också framhållas att det ligger i förhållandenas natur att frågan om ansvar för gäldenärsbrotl även med en ändrad reglering i allmänhet kommer alt aktualiseras endast i de fall dä gäldenären gått i konkurs. 1 praktiken får därför den av mig förordade regleringen främst betydelse på så sätt att utredning och bevisning inle behöver inriktas pä om obestånd förelegat vid gärningstillfället. Prövningen i mer komplicerade fall kan begränsas till frågan om det har förelegat en påtaglig fara för obestånd och om gärningsmannen insett eller i förekommande fall bort inse detta.

Påtaglig fara

Bedömningen av om faran för obestånd varit påtaglig skall självfallet ske utifrån gäldenärens ekonomiska ställning och övriga omständigheter vid tiden för den åtgärd som är föremål för prövning. För att vara straftbar skall åtgärden med hänsyn till förhållandena vid denna tidpunkt framstå som ekonomiskt oförsvarlig. Omständigheter som inträffat senare bör alltså vara av betydelse endast i den mån de kunnat förutses vid åtgärden.

Faran för obestånd är emellertid beroende inte endast av den ekonomiska situationen som sådan. Möjlighelen att hantera en ekonomisk krissituation är också beroende av vilken kontroll och framförhållning som gäldenären har. Förutsättningarna att avvärja en ekonomisk kris eller att i lid åstadkomma en avveckling utan att borgenärerna drabbas är uppenbarligen större i de fall då gäldenären har en god överblick över den ekonomiska situationen och en handlingsberedskap för olika tänkbara utvecklingsalternativ.

För att faran skall anses ha varit påtaglig bör normalt krävas att obe
stånd kunde förväntas uppkomma i relativt nära anslutning till den åtgärd
som är föremål för bedömning. Faran kan emellertid vara påtaglig också i
andra fall, exempelvis om det är möjligt att förutse att gäldenären vid viss 23

Prop. 1985/86: 30 senare tidpunkt kommer att få en betalningsskyldighet av betydande storlek.

1 allmänhet torde man av relativt lätt konslaterbara yttre omständigheter kunna sluta sig till om det förelegat en påtaglig fara för obestånd. Innan det går så långt att faran kan sägas vara påtaglig lär de ekonomiska problemen normalt visa sig i sådana faktorer som att betalningsproblem uppkommer eller alt möjligheterna att erhålla krediter minskar. Är gäldenären insufficient, torde också faran för obestånd ofta vara påtaglig. Detsamma kan exempelvis gälla om det står klart att gäldenären är uppbunden av betydande fasta kostnader som klart överstiger såväl de aktueUa intäkterna som de som rimligtvis kan förväntas. Föreligger omständigheter av delta slag, torde del också i allmänhet stå .dart att gärningsmannen måste ha insett att faran för obestånd var påtaglig eller att han i vart fall bort inse detta.

Även om det finns olika faktorer som talar för att faran för obestånd varit påtaglig, kan det givetvis i det enskilda fallet finnas andra omständigheter som utesluter sådan fara. Står det exempelvis klart att gäldenären kan vänta ett kapitaltillskott eller att han har anledning att räkna med att han genom kredit, bidrag frän del allmänna eller på annat sätt skall kunna undvika obestånd, kan ju faran för obestånd inte sägas vara påtaglig.

Framkallande av obestånd eller fara för obestånd

Som jag redan har framhållit skall faran för obestånd bedömas utifrån den ekonomiska ställning som gäldenären befann sig i vid tiden för den åtgärd som är föremål för prövning. Den inverkan som åtgärden i sig har pä gäldenärens ekonomi skall således inte beaktas vid prövningen av om fara för obestånd förelegal. Redan enligt gällande rätt kan emellertid också förfaranden varigenom gäldenären framkallar obestånd eller en allvarlig fara för att han skall komma på obestånd föranleda straffansvar. Det torde också vara uppenbart att sådana förfaranden kan vara väl så klandervärda som åtgärder som vidtas när gäldenären är på obestånd eller fara föreligger att han skall komma på obestånd. Någon generell avkriminalisering av sådana förfaranden kan enligt min mening inte komma i fråga.

Straffansvaret för oredlighet mot borgenärer avser förfaranden genom vilka gäldenären avhänder sig egendom. Avhändandet kan ske genom att gäldenären förstör egendom eller genom gåva eller nägon annan liknande åtgärd. Straffansvaret för vårdslöshet mot borgenärer tar däremot primärt sikte på förmögenhetsförsämrande åtgärder av annat slag. De åtgärder som här avses utmärks också av att de normalt sträcker sig över en längre tid. Allmänt sett kan del sägas all de förfaranden som bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer tar sikte på visserligen är illojala mol borgenärerna men dock mindre klandervärda än sådana avhändanden som avses i bestämmelsen om oredlighet mol borgenärer.

När det gäller förmögenhetsförsämrande åtgärder genom förstörelse
eller avhändande av egendom — dvs. sådant som avses i bestämmelsen om
oredlighet mot borgenärer - är del enligt min mening uppenbart alt straffan
svaret även fortsättningsvis bör omfatta fall där någon genom förfarandet
24 försätter sig på obestånd. 1 likhet med vad som redan nu gäller bör

ansvaret också omfatta fall där gäldenären genom förfaranden av det Prop. 1985/86:30 aktuella slaget framkallar fara för att han skall komma på obestånd. Uttrycket "allvarlig fara" bör, för att redaktionell överensstämmelse med den regel som jag har föreslagit förut skall uppnäs, bytas ut mot "påtaglig fara". Nägon ändring i sak är ej avsedd.

När det gäller andra förfaranden än sådana som avses i bestämmelsen om oredlighet mol borgenärer saknas det däremot enligt min mening anledning att på motsvarande sätt särskilt straffbelägga fall där någon framkallar obestånd eller en påtaglig fara för att han skall komma pä obestånd. Ansvaret för vårdslöshet mol borgenärer omfattar visserligen enligl gällande rätt även ålgärder genom vilka gäldenären framkallar obestånd. 1 enlighet med vad jag tidigare har förordat bör emellertid straffansvar för vårdslöshet mot borgenärer kunna komma i fråga redan om det har funnits en påtaglig fara för obestånd när det handlande som är under bedömning ägde rum. Sådana förfaranden genom vilka gäldenären har framkallat obestånd torde härigenom även fortsättningsvis i allmänhet falla under det straffbara områdel utan att denna effekt görs till ett uttryckligt brottsrekvisit. 1 den mån de kommer att falla utanför kriminaliseringen torde normalt gälla att de inte är straffvärda.

Eftersom straffansvaret för vårdslöshet mol borgenärer ofta avser förfaranden som sträcker sig över en längre tid, bör del framhållas att den av mig förordade lösningen medför att det inte kommer att vara möjligt alt beakta åtgärder som företagits innan en påtaglig fara för obestånd uppkommit och gärningsmannen insett eller bort inse detta. Den begränsning av straffansvaret för vårdslöshet mol borgenärer som detta innebär är enligt min mening väl motiverad. Någon allmän kriminalisering av slösaktighet eller dåliga affärer bör självfallet inte förekomma. En straffsanklionerad skyldighet alt i borgenärernas intresse iaktta aktsamhet i sina ekonomiska angelägenheter bör enligt min uppfattning begränsas till sädana situationer där faran för obestånd varit påtaglig.

Mannamån mot borgenärer

Mannamån mot borgenärer skiljer sig från oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer bl. a. genom att de straffbara förfarandenainte i sig innebär att gäldenärens ekonomiska läge försämras. Straffansvaret avser i stället vissa fall då någon borgenär gynnas på de andras bekostnad. Ansvaret kan sägas avse åsidosättanden av den i förmänsrättslagen (1970:979) fastlagda ordningen för borgenärernas inbördes rätt till betalning vid utmätning och konkurs.

Före år 1976 var straffansvaret för mannamån mol borgenärer inskränkt
till fall då konkurs var "förestående" eller - beträffande bokföringsskyl
dig gäldenär — då gäldenären enligt god köpmannased uppenbarligen hade
bort inställa sina betalningar. År 1976 ändrades tidsrekvisitet lill den nuva
rande ordningen enligt vilken straffansvar kan följa för gärningar då gäl
denären är på obestånd. Syftet med förslaget var enligt vad departements
chefen anförde i propositionen (prop, 1975/76:82 s. 46) att förenkla termi
nologin och tydligare avgränsa det straffbara området. Någon större änd- 25

Prop. 1985/86:30 ring i sak skulle däremot enligl vad departementschefen förmodade inte uppkomma till följd av den nya lydelsen. Ett förslag att utvidga straffansvaret även till tidpunkter då uppenbar fara förelegat för att gäldenären skulle komma på obestånd avvisades av departementschefen,

1 departementspromemorian föreslås att ansvaret för mannamån mot borgenärer begränsas till fall då någon som är närstående till gäldenären på sådant sätt som anges i 29 a § konkurslagen gynnas genom förfarandet. Beträffande sådana transaktioner föreslås däremot att ansvaret skärps i tre olika hänseenden. Ett av dessa avser alt det inle längre skall krävas all gäldenären var pä obestånd när han gynnade den närstående.

En rad olika uppfattningar har gjorts gällande angående vilken omfattning straffansvaret för mannamän mot borgenärer bör ha. Della har också avspeglat sig vid remissbehandlingen. En betydande majoritet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har emellertid slälU sig avvisande eller tveksamma lill alt kriminaliseringen begränsas till s.k. närstående-transaktioner. Det har därvid framhållits bl.a. all transaktioner av annat slag i del enskilda fallet kan framstå som väl så klandervärda. Många remissinstanser har också riktat invändningar mol att kriminaliseringen av närståendetransaktioner enligt förslaget blivit alltför omfattande.

Jag har redan lidigare uttalat som min uppfattning att mer omfattande förändringar av gäldenärsbrottens konstruktion inte bör genomföras i detta sammanhang. Jag anser också att de invändningar som riktats mol promemorians förslag till principiell uppbyggnad av mannamånsansvaret har betydande tyngd. Jag är därför inte beredd att nu föreslå någon sä omfattande ändring av mannamånsbrotiets konstruktion som den som förordas i promemorian.

Vissa av promemorians förslag förtjänar emellertid att övervägas närmare. Ett sådant är förslaget att det nuvarande tidsrekvisitet skall avskaffas eller med andra ord att straffansvar inle skall förutsätta att gäldenären var på obestånd när handlingen förelogs.

Förslaget har i denna del beröringspunkter med de ändringar beträffande obeståndsrekvisitet som jag tidigare förordat beträffande oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Dessa ändringar kan sägas innebära att det även beträffande de brotten införs ett tidsrekvisit i stället för ett effek-trekvisit. Med den utformning av rekvisiten vid dessa brott som jag förordat kommer vidare straffansvar att kunna följa även i fråga om åtgärder som företagils innan gäldenären var på obestånd. Det kan då synas ligga nära till hands att en liknande ändring borde göras också beträffande mannamånsbrottet.

1 promemorian läggs också fram ett förslag med sådan inriktning. Straffansvar för mannamånsbrolt skulle sålunda enligt förslaget inträda även i det fallet att en solvent gäldenär genom att betala en inte förfallen skuld som avser betydande belopp försätter sig i en sädan situation att han blir ur stånd att i rätt tid betala bättre prioriterade fordringar. Ett sådant handlande innebär ju all gäldenären försätter sig på obestånd.

Del är endast ett mindre antal remissintanser som direkt har berört

förslaget i denna del. Bland dessa finns delade meningar. Flera remissin-

26 stanser, däribland hovrätten för Västra Sverige och RÅ, framhåller emel-

lertid all om förslaget läggs till grund för lagstiftning, sä bör lagtexten kompletteras sä att det klart fiamgär all en förutsättning för ansvar är att gäldenären efter sin åtgärd är pä obestånd.

Promemorians förslag och yttrandena över detta måste emellertid ses mot bakgrund av att det utvidgade ansvaret enligt förslaget endast avser närslåendelransaktioner.

Frågan om en mer generell utvidgning av mannamånsansvarel genom en justering av tidsrekvisitet prövades och avvisades som jag nyss nämnde i samband med reformen år 1976. I det fallet avsäg den ifrågasatta utvidgningen endast åtgärder som vidtagits när det förelåg uppenbar fara för obestånd. Förslaget avvisades emellertid med hänsyn till att en ändring sannolikt skulle träffa också en rad förfaranden som utgör förhållandevis normala inslag i kreditlivel. Det förslag som nu framlagts i promemorian motiveras också uttryckligen med att de dä befarade negativa konsekvenserna nu skulle undvikas genom begränsningen till närståendetransak-lioner.

Om, som jag har förordat, nägon begränsning till närståendetransaktioner inte genomförs, bör enligt min mening inte heller en allmän utvidgning av mannamånsansvaret till åtgärder av solventa gäldenärer ske. Med hänsyn till att skuldbetalningar inle innebär att gäldenärens nettoförmögenhet minskar är det enligt min mening också naturligt att i det sammanhanget utgå från ett mer begränsande tidsrekvisit än vid oredlighet och vårdslöshet mol borgenärer. De fall som framstår som klart klandervärda avser i allmänhet åtgärder som vidtas i medvetande om att konkurs är oundviklig och nära förestående och då det således står klart att gäldenären är på obestånd. Den nuvarande ordningen synes inte heller i detta hänseende ha medfört några egentliga problem i praktiken. Borgenärernas intressen i de situationer som promemorians förslag avser tillgodoses enligt min uppfattning i tillräcklig omfattning genom de möjligheter till återvinning som finns.

Jag föreslår alltså i de hänseenden som jag här behandlat inte någon ändring i brotlsbeskrivningen för mannamån mot borgenärer. Jag återkommer emellertid i nästa avsnitt till en ändring i denna brotisbeskrivning som enhgt min mening bör genomföras.

Prop, 1985/86:30

Prop. 1985/86:30 förslag anges brott kunna begås av var och en. Härutöver föresläs i promemorian särskilda bestämmelser enligt vilka även en skuld som uppkommit efter förfarandet skall beaktas vid den straffrättsliga bedömningen under förutsättning att skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid tidpunkten för förfarandet.

Remissinstanserna: Promemorians förslag har i denna del fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget. Invändningarna avser främst att det utvidgade straffansvaret inte begränsats lill skatter och avgifter ulan omfattar även andra fordringar. Vissa remissinstanser, exempelvis hovrätten över Skåne och Blekinge saml industriförbundet och SAF, anser att del inte påvisats något behov av ökat straffansvar i delta hänseende samt att konsekvenserna av förslaget i vissa hänseenden är svåra att överblicka.

Skälen för mitt förslag: När gäldenärsbrotten i början av 1940-talet fick den utformning som i alla väsentliga huvuddrag fortfarande gäller sägs brotten systematiskt som förmögenhetsbrott som riktade sig mot enskildas intresse. 1 förarbetena uttalades också att man vid den straffrättsliga bedömningen borde bortse från gäld som inte berördes av gäldenärens obestånd. Delta har i praxis och litteratur ansetts innebära att straffansvaret inte täcker gärningar som enbart inverkar på förpliktelser som uppkommit först efter gärningen, Lagtekniskt anses detta dock inle följa av obeständskravel. Vid bedömningen av om obestånd föreligger kan nämligen hänsyn tas också till förutsebara men ännu inte uppkomna skulder. Det har i stället ansetts bero pä att lagtexten anger gärningsmannen som "gäldenär".

Denna begränsning av straffansvaret har vållat vissa problem i rätts-tilllämpningen. Del viktigaste av dessa är frågan om frän vilken tidpunkt en skuld som avser skatt eller allmän avgift skall anses föreligga. Det är i viss utsträckning oklart vad som f. n. skall anses gälla i della hänseende.

Enligt promemorian torde gäUande rätt innebära att skatt och allmän avgift vid tillämpningen av bestämmelserna om gäldenärsbrotl är att betrakta som en skuld först från utgången av den period till vilken den hänför sig eller, dä en särskild prövning krävs för uttaget, frän den dag då beslutet vann laga kraft. Detta skulle enligt promemorian beträffande exempelvis inkomstskatt innebära att nägon skatteskuld inle anses föreligga innan det aktuella beskattningsåret gått till ända. Bedömningen skulle inte heller påverkas av om det dessförinnan förelåg skyldighet att betala genom preliminär uppbörd.

Samtidigt betonas det i promemorian all det finns starka skäl för att införa ett genereUt straffansvar för sådana transaktioner som syftar till att åstadkomma "immunitet" mot förväntade fordringsanspråk. Den möjlighet som gällande rätt enligl promemorian skulle innebära att utan risk för straff göra sig oåtkomlig för ekonomiska krav genom att "se om sitt hus i lid" betecknas som en uppenbar brist i det nuvarande ansvarssyslemet.

De problem som den gällande lagstiftningen medför avser som redan

påpekats främst skatter och avgifter. 1 promemorian framhålls emellertid

28 att liknande problem kan påvisas också utanför detta område, exempelvis

beträffande böter och viten och i viss mån även skadestånd. Enligt prome- Prop, 1985/86: 30 morian bör också straffansvaret gälla alla gäihingar som på ett oacceptabelt sätt äventyrar borgenärers intressen, oberoende av vem som är borgenär i del enskilda fallet.

Med hänsyn härtill föreslås i promemorian dels att det i lagtexten inle skall anges att den som begär brottet skall vara gäldenär, dels att en särskild bestämmelse införs om att även skuld som uppkom först efter tidpunkten för förfarandet skall beaktas, om skulden grundar sig pä en omständighet som förelåg vid den tidpunkten.

Promemorians förslag har i denna del fått ett övervägande positivt bemötande vid remissbehandlingen. De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan anser att övertygande skäl kan anföras för att också s.k. latenta skulder skall beaktas vid den straffrättsliga bedömningen och tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det ulan erinran. Beträffande andra skulder än skattefordringar har emellertid vissa remissinstanser ifrågasatt om del finns något behov av utvidgat ansvar. Man har också ansett det svårt alt överblicka vilka konsekvenser en lagändring skulle få och mot den bakgrunden ansett att en lagändring bör anslå i avvaktan på en mer omfattande analys av problemen.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian framförda uppfattningen all det finns starka skäl att uttryckligen straffbelägga vissa transaktioner som syftar lill att åstadkomma "immunitet" mot väntade fordringsanspråk.

Jag har tidigare närmare utvecklat skälen varför jag i överensstämmelse med promemorians förslag nu föreslär att straffansvaret för oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer i fortsättningen inte bör begränsas lill fall då någon orsakar en viss effekt utan skall kunna inträda vid ett handlande i ett visst ekonomiskt läge. Enligt vad jag då anförde bör, när det gäller det straffbara områdets avgränsning, avgörande vikt fästas vid huruvida en transaktion med hänsyn till de förhållanden som förelåg eller kunde förutses när den förelogs framstår som ekonomiskt oförsvarlig gentemot borgenärerna.

Enligt mitt förslag bör straffansvar kunna komma i fråga för åtgärder som företagits när någon var på obestånd eller när det förelåg påtaglig fara för att han skulle komma på obestånd. Vid bedömning av om detta är fallet skall, liksom enligt gällande rätt, inte endast det faktiska förmögenhetsläget beaktas. Hänsyn skall också tas till vad som kan förutses om den framtida utvecklingen. Något bärande skäl för att särbehandla förutsedda skulder i förhällande till andra slags omständigheter som kan påverka bedömningen av exempelvis en rörelses framtida utveckling kan knappast åberopas. Vad som från straffvärdesynpunkt framstår som avgörande är inle vilken lyp av omständigheter som är aktuell ulan den säkerhet med vilken utvecklingen kan förutsägas.

Med den grundläggande utformning av straffbestämmelserna som jag
föreslagit och som alltså innebär att straffansvaret anknyts till obestånd
eller risk för obestånd, krävs inte - i motsats till vad som skulle ha varit
fallet med promemorians förslag — att nägon särskild bestämmelse tas in
om s. k, latenta skulder. Vad som erfordras är endast alt det i enlighet med 29

Prop. 1985/86:30 vad som också föreslagits i promemorian inte längre anges att den som utför brottet skall vara gäldenär. Härigenom markeras att frågan om straffansvar i detta hänseende skall avgöras endast genom en sedvanlig bedömning av huruvida obestånd eller fara för obestånd förelåg.

Enligt den i promemorian föreslagna bestämmelsen skall vid den straffrättsliga bedömningen alla skulder som har uppkommit efter tidpunkten för förfarandet beaktas förutsatt alt de grundar sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten. Inkomstskatt skulle således beaktas från tidpunkten för inkomstförvärvet.

Även med den av mig förordade regleringen torde det i allmänhet vara naturligt att beakta skulder tidigast från den tidpunkt som anges i promemorians förslag. I den mån förekomsten av förväntade intäkter är av betydelse för bedömningen av obeståndsfrågan bör emellertid självfallet också de kostnader som intäkterna är förenade med liksom den skatteplikt som de kan medföra kunna beaktas i sammanhanget. En person som systematiskt avhänder sig tillgångar bör ju inle till sitt försvar kunna åberopa att han skulle ha kunnat betala sina skulder med förväntade inkomster, förutsatt att dessa inte skulle vara förenade med några utgifter och inte skulle vara skattepliktiga.

Det bör i sammanhanget framhållas att det subjektiva rekvisilet innebär en väsentlig begränsning av straffbarheten även i det hänseende som är aktuellt nu. Ansvar kan komma i fråga endast om gärningsmannen vid förfarandet hade uppsåt eller vid vårdslöshet mot borgenärer åtminstone varit oaktsam med avseende pä sitt obestånd eller risken för obestånd.

De invändningar som har riklats mot promemorians förslag till reglering av hur s.k. latenta skulder skall beaktas har i stort sett genomgående avsett att andra skulder än skatte- och avgiftsskulder, och då i första hand skadestånd, skulle omfattas av regleringen. Så har exempelvis industriförbundet och SAF framhållit att det i en civilprocess med skadeståndsyrkande ofta kan vara ytterst svårt för svaranden alt bedöma både om han över huvud laget skall komma att åläggas att utge skadestånd och, om sä sker, hur stort detta kan bli. En person som är invecklad i en sådan process skulle därför kunna bli "låst" i sina möjligheter att disponera över sin egendom med hänsyn till riskerna alt drabbas av straffrättsliga påföljder. Organisationerna framhåller att en sådan låsning visserligen torde vara motiverad i flera fall men att förskigel också kan tänkas drabba helt seriösa personers möjligheter till förnK>genhelsdisponering bara därför att ett krav på skadestånd riktats mol de\r.

Med den utformning som promemorians förslag har, där regleringen av s. k. latenta skulder anknyts lill vad som brukar betecknas som ett abstrakt farerekvisit, har jag viss förståelse för de farhågor som bl.a. industriförbundet och SAF framför. Det bör emellertid betonas att en skuld som avser skadestånd redan enligt gällande rätt torde fä anses uppkomma senast när den aktuella skadan inträffar.

Till skillnad frän vad som möjligen kan anses följa av promemorians

förslag gäller vidare att den av mig förordade regleringen inte innebär

någon mera påtaglig principiell ändring i förhållande till gällande rätt.

30 Visserligen öppnas möjligheten att ta hänsyn till elt förutsett skadestånd

redan innan den skadeståndsgrundande omständigheten inträffat men bara Prop. 1985/86: 30

under förutsättning alt skadeståndet är relevant för bedömningen av frågan

om obestånd eller lära för obestånd har förelegat. Så torde emellertid vara

förhållandet endast i speciella undantagsfall. Situationen kan exempelvis

vara den att det står helt klart att gäldenären kommer att drabbas av

skadeståndsanspråk med hänsyn till att han saknar förmåga att fullgöra en

leveransskyldighet. 1 ett sådant fall torde ersättningsskyldigheten kunna

vara att beakta vid bedömningen av om obestånd eller i vart fall fara för

obestånd förelegat, oberoende av om skulden då kan anses ha uppkommit

eller inle.

Vad som blir av betydelse för frågan om obestånd eller fara för obestånd föreligger är inte i förslå hand huruvida en skuld formelll skall anses ha uppkommit eller inte utan med vilken säkerhet en betalningsskyldighet av viss storlek kan förutses. Det bör emellertid återigen understrykas att, även om obestånd eller fara för obestånd bedöms ha förelegat vid gärningstillfället, en ytterligare förutsättning för ansvar är att gärningsmannen också haft uppsåt eller varit oaktsam i förhällande till detta. Med hänsyn härtill anser jag att mitt förslag lika lite som gällande rätt innebär nägon risk att seriösa personers möjligheter till förmögenheisdisponering skall låsas pä ett oacceptabelt sätt med hänsyn till befarade eller framställda skadeståndskrav. Endast om gärningsmannen insett eller bort inse att det förelåg åtminstone en påtaglig fara för obestånd, kan han drabbas av straffansvar för vissa förmögenhetsförsämrande åtgärder.

Vid bedömningen av om faran för obestånd har varit påtaglig måste naturligtvis också beaktas när eventuella framtida betalningsförpliktelser kan antas komma att aktualiseras. Ju längre tidsperspektivet är i detta hänseende, desto mindre blir normalt också förutsättningarna för att beteckna faran för obestånd som påtaglig. Självfallet måste också beaktas i vad mån det kan antas att gäldenären genom krediter, subventioner eller på annat sätt kan motverka att en framtida förpliktelse kommer alt medföra betalningsoförmäga. Också i detta hänseende blir tidsperspektivet av viss betydelse. Är det en uppenbar fara för att en betalningsförpliktelse kan aktualiseras inom en mycket snar framtid, är givetvis möjligheterna att genom kredit eller pä annat sätt hanlera situationen ofta sämre än om en längre tid står till gäldenärens förfogande.

Att en relativt lång tid förflyter innan en förutsebar skuld ger upphov till en akut betalningsoförmåga kan emellertid bero på alt betalningsförpliktelsen inte görs gällande i samband med skuldens uppkomst. Della är exempelvis förhållandet vid sädana inkomslskatteskulder som blir föremål för indrivning först sedan taxering, debitering och restföring har skett. Det kan dä ha gått sä lång tid sedan den transaktion som utlöste skulden företogs att det tidsmässiga sambandet med den akuta betalningsoförmägan kan framstå som mindre påtagligt. Om, såsom bl. a. kan vara fallet i situationer av det nu nämnda slaget, betalningsskyldigheten kan förutses med myckel stor säkerhet kan det emellertid finnas anledning att fästa förhållandevis mindre vikt vid tidsutdräkten när man bedömer huruvida faran för obestånd skall anses ha varit påtaglig.

Vad jag har anfört nu avser i första hand frågan om hur det ekonomiska 31

Prop. 1985/86:30

läge bör bestämmas i vilket vissa förmögenhetsförsämrande åtgärder skall kunna medföra ansvar för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer. Samma principiella synpunkter gör sig dock gällande också vid brottet mannamån mot borgenärer. Även vid detta brott bör därior det s. k. subjektrekvisitet gäldenär avskaftas.

Situationen kompliceras emellertid i detta fall av att straffansvar för mannamån mot borgenärer enligt gäUande rätt förutsätter att gärningsmannen genom sina åtgärder avsevärt förringar andra borgenärers rätt. Vid bedömningen om sä är fallet torde det med bestämmelsens nuvarande utformning endast vara möjligt all beakta den rätt som någon har på grund av en fordran som uppkommit vid tidpunkten för förfarandet. För att förutsebara men ännu inte uppkomna skulder skall kunna beaktas bör därför rekvisilet justeras så alt det för straffansvar blir tillräckligt all åtgärden medfört en påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt. En sädan avfatlning av bestämmelsen gör del möjligt att på samma sätt som vid obeståndsbedomningen beakta sådana framtida betalningsförpliktelser som kunde förutses vid gärningstillfället.

tiska synpunkter i denna del har emellertid framförts av bl. a. arbetsmark- Prop. 1985/86: 30 nadsstyrelsen (AMS) och överåklagaren i Malmö.

Skälen för mitt förslag: Straffansvaret för förmögenhetsförsämrande åtgärder är i dag uppdelat pä tvä olika brott. Brottet oredlighet mot borgenärer omfattar förfaranden varigenom någon förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet. Andra förmögenhetsförsämrande förfaranden är däremot — i den mån de är straffbara -alt bedöma som vårdslöshet mot borgenärer. Straffbarheten avser i sistnämnda fall den som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sädan åtgärd.

Vid vårdslöshet mot borgenärer och enligt huvudregeln om oredlighet mol borgenärer förutsätts dessutom att gärningsmannen genom sitt förfarande framkallat eller förvärrat obestånd. Ansvar för oredlighet mot borgenärer kan komma i fråga endast om gärningsmannen har gjort detta uppsåtligen. Den som har avhänt sig egendom utan att ha haft uppsåt till att därigenom framkaUa eller förvärra obestånd kan dömas för vårdslöshet mot borgenärer, om han varit grovt oaktsam i förhällande till denna effekt av förfarandet.

Beskrivningen av vilka förfaranden som kan medföra straffansvar kan uppenbarligen ibland lämna utrymme för skilda uppfattningar om det straffbara områdets avgränsning. Särskilt beträffande vårdslöshet mot borgenärer har det i praktiken visat sig svårt att i konkreta fall avgöra om förutsättningar för straffansvar har förelegat också i sädana fall där nägon tvekan inte rätt beträffande obeståndsfrågan. Bestämmelsens formulering utesluter inle att också förfaranden som framstår som föga klandervärda kan anses ingå i del straffbara området.

Vid den reform av gäldenärsbrotten som genomfördes är 1976 angavs som en vägledande princip att kriminalisering endast skulle tillgripas mot verkligt straffvärda förfaranden. Denna princip tog sig då främst uttryck i att en betydande avkriminalisering skedde av brottet mannamän mot borgenärer. Beträffande vårdslöshet mot borgenärer gjordes däremot ingen inskränkning i det straffbara området, men en särskild bestämmelse infördes om att allmänt åtal för vårdslöshet mot borgenärer skall väckas endast om åtalet är påkallat frän allmän synpunkt (11 kap. 8 § BrB).

Också i promemorian framhålls som en viktig princip att straffansvaret
bör förbehållas verkligt slraffvärda förfaranden. Såvitt angår oredlighet
och vårdslöshet mol borgenärer torde detta främst ha eftersträvats genom
beskrivningen av de straffbara förfarandena. Enligt förslaget skall den
uppdelning mellan avhändanden och andra förmögenhetsförsämrande åt
gärder som i dag ligger till grund för gränsdragningen mellan de olika
brotten upphävas. 1 stäUet skall i princip alla fall då någon uppsåtligen
försämrar sin ekonomiska situation i avsevärd män bedömas som ored
lighet mot borgenärer, oberoende av på vilket sätt detta sker. Har gär
ningsmannen däremot endast varit grovt oaktsam med hänsyn lill effekter
na av sitt handlande - eller till den ekonomiska situation vilken skall ha 33

3 Riksdagen 1985/86. 1 sam/. Nr 30

Prop. 1985/86:30 förelegat för alt förfarandet skall vara straffbart - är förfarandet enligt promemorians förslag att bedöma som vårdslöshet mot borgenärer.

Begränsningen av det straffbara området avses alltså i första hand komma till uttryck i kravet på all gäldenärens ekonomiska situation skall ha försämrats avsevärt. När del gäller bedömningen av om detta skall anses ha inträffat anges i promemorian att man främst skall se till försämringens storiek absolut sett och inte enbart relatera den till gäldenärens förhållanden och boets ställning.

1 promemorian ägnas särskild uppmärksamhet ål frågan under vilka omständigheter det skall kunna medföra straffansvar att någon fortsätter en rörelse. Det hävdas i promemorian all den nuvarande straffbestämmelsen i viss män har tolkals som ett förbud för en rörelseidkare att fortsätta driften efter en tidpunkt då han kommit på obestånd, oberoende av om därefter företagna åtgärder har saknat nytta för rörelsen eller inte. Denna tolkning harmonierar enligt promemorian illa med lagtexten och den sägs i praktiken ha inneburit elt ansvar för underlåtenhet att begära sig i konkurs, även om domstolarna i regel inte anfört underlåtenheten som uttrycklig grund för ansvar. Enligt promemorian skulle en tillämpning av det kritiserade slaget undvikas genom att bestämmelsen begränsas lill att gälla förmögenhetsförsämrande åtgärder.

I promemorian föresläs å andra sidan att den särskilda ätalsprövningsre-geln i 11 kap. 8 § BrB slopas.

Remissinstanserna har ställt sig bakom principen att straffansvaret bör förbehållas verkligt slraffvärda förfaranden. Beträffande ansvaret för fortsatt drift av en rörelse har de flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan ställt sig positiva till förslaget. Delta gäller bl, a, hovrätten över Skåne och Blekinge, juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet, domareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare. Förslaget har avstyrkts av bl, a. överåklagaren i Malmö och AMS som inte anser att det visats att den nuvarande ordningen medför några olägenheter i praktiken, AMS förordar, i likhet med RÅ och länsåklagaren i Kalmar län, att den nuvarande åtalsprövningsregeln i 11 kap, 8 § BrB bibehålls.

Vissa remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge, domstolsverket och domareförbundet, har ifrågasatt om inle brottsbeskrivningen blir alltför vid och obestämd, om de straffbara förfarandena endast avgränsas på del sättet att de skall ha medfört att den ekonomiska ställningen försämrats i avsevärd mån. Enligt vad exempelvis länsåklagaren i Uppsala län anför bör man i stället, på samma sätt som i gällande rätt, i lagen ange sådana typiskt sett illojala förfaranden som straffansvaret är avsett för. Länsåklagaren ifrågasätter också om det är påkallat och lämpligt med en sä långtgående kriminalisering att vaije förmögenhetsförsämrande åtgärd skall kunna medföra straff.

Som jag tidigare har framhållit ansluter jag mig givetvis också själv till
principen att straffansvaret bör förbehållas verkligt straffvärda förfaran
den. Särskilt mot bakgrund av att de förslag som jag tidigare framfört
innebär en viss utvidgning av det straffbara områdel, anser jag det angelä
get att pröva förutsättningarna för en begränsning av de förfaranden som
34 bör vara straffbara.

Enligl min mening är det emellertid utomordentligt svårt att avgöra Prop, 1985/86:30 vilken betydelse för del straffbara området som elt genomförande av promemorians förslag skulle medföra. Jag har svårt alt se alt det skulle innebära en snävare avgränsning av det straffbara omj-ådet än den som nu gäller. Straffansvaret synes nämligen med promemorians förslag formelll omfatta varje form av förmögenhetsförsämrande åtgärd oberoende av vilken karaktär själva åtgärden haft. Om promemorians förslag skulle genomföras, föreligger enligt min mening en viss risk att dåliga affärer som sådana skulle kunna anses uppfylla de objektiva rekvisiten för oredlighet mot borgenärer.

Den begränsning av straffansvaret som är det uttalade målet för förslaget har således inte kommit till uttryck i beskrivningen av vilka typer av förfaranden som skall kunna föranleda straffansvar utan i den kvantitativa begränsning som ligger i att gärningsmannen skall ha försämrat sin ekonomiska ställning i avsevärd mån. Enligt promemorian torde det i det hänseendet vara mest i linje med rådande rättsuppfattning att främst se till försämringens storlek absolut sett.

För egen del anser jag att det inte är möjligt att helt jämställa alla olika former av förmögenhetsförsämrande åtgärder som någon företar i ett visst ekonomiskt läge, I gällande rätt pekar lagen ut vissa förfaranden vilka typiskt sett framstår som särskilt illojala. Därmed blir det inte bara förfarandets effekt utan också dess karaktär som får betydelse för straffansvarets avgränsning. Enligt min mening är detta en lämplig ordning som det saknas anledning att frångå.

Vad särskilt gäller frågan om i vilken mån fortsatt drift av en rörelse bör medföra straffansvar vill jag framhålla att ansvar enligt gällande rätt uttryckligen förutsätter att gärningsmannen uppsåtligen har förbrukat avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Det torde vara uppenbart att sä inte kan anses vara fallet utan att förmögenhelsställningen har försämrats på ett påtagligt sätt genom den fortsatta driften. Del bör emellertid framhållas att ett företags förmögenhetsställning är beroende bl.a, av hur företagets tillgångar värderas. Denna värdering skall självfallet göras utifrån företagsekonomiska principer. Om ett företag anskaffar tillgångar som företaget med hänsyn lill en förestående konkurs eller annars saknar möjligheter att nyttiggöra, kan således företagets förmögenhetsställning försämras även om tillgångarna inte betingat något överpris.

Jag anser också att det finns goda skäl att bibehåUa den nuvarande uppdelningen mellan avhändanden och andra förmögenhetsförsämrande åtgärder. Det kan knappast råda nägon tvekan om alt avhändanden typiskt sett framstår som väsentligt mera klandervärda än andra förmögenhetsförsämrande förfaranden. Enligt gällande rätt kan också avhändanden i grova fall medföra upp till sex ärs fängelse, medan straffmaximum för andra slags förfaranden uppgår lill endast tvä ärs fängelse. Något behov av att, såsom föreslås i promemorian, höja straffmaximum till sex år också för fall av den senare typen föreligger enligt min mening inte.

Enligt promemorian bör man när det gäller förmögenhelsförsämringen
generellt sett främst se till försämringens absoluta storlek, medan hänsy
nen till boets StäUning och gäldenärens förhållande skulle tiUmälas mindre 35

Prop. 1985/86; 30 betydelse. I detta hänseende föreligger en påtaglig osäkerhet angående hur gällande rätt skall tillämpas.

Enligt min mening är skillnaden mellan avhändanden och andra förmögenhetsförsämrande åtgärder av betydelse också i detta sammanhang.

När det gäller avhändanden delar jag den uppfattning som framförs i promemorian alt del är naturiigt alt som huvudprincip främst se till det belopp som åtgärden avser. Att en rörelse har stor omsättning eller betydande tillgångar kan inte rimligen motivera att gäldenären i en obesländssi-luaiion straffritt skulle kunna avhända sig tillgångar i väsentligt större omfattning än vad som är möjligt för en gäldenär som arbetar under mera begränsade ekonomiska omständigheter.

Jag föreslär därför all uttrycket egendom av betydenhet i den nuvarande bestämmelsen om oredlighet mot borgenärer byts ut mot egendom av betydande värde. Härigenom markeras på ett tydligare sätt alt det främst är det absoluta ekonomiska värdet som är avgörande för bestämmelsens tillämplighet. Det bör emellertid understrykas att bedömningen inle kan göras helt oberoende av sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med den verksamhet gäldenären bedriver. Oredlighet mot borgenärer kan exempelvis begås genom försäljning till underpris, förvärv till överpris, omotiverat högt löneuttag eller genom benefika ålgärder som delvis kan ses som ett led i en legitim marknadsföring. Det är i sädana sammanhang svårt att utgå från någon mer bestämd värdegräns vid den straffrättsliga bedömningen. Vad som skall förstås med betydande värde måste således i viss utsträckning på samma sätt som enligt gällande rätt bedömas mol bakgrund av gäldenärens förhållanden och boets ekonomiska ställning.

Detta innebär också att del är varken lämpligt eller möjligt att sätta upp något fixerat värde för att i nu aktuellt hänseende avgränsa det straffbara området. Enligt min uppfattning bör emellertid förhållandevis stora krav ställas för att straffansvar för oredlighet mot borgenärer skall kunna aktualiseras.

Vad gäller rena gåvor som inte kan betecknas som sedvanliga och som uppenbart saknar samband med gäldenärens normala verksamhet kan en jämförelse göras med skattebedrägeri. Gränsen mellan skattebedrägeri och del rena bötesbrottet skatteförseelse brukar anses gå ungefär vid tre fjärdedelar av basbeloppet eller f. n. drygt 15000 kr, För att ansvar för oredlighet mot borgenärer skall kunna komma i fråga bör rimligtvis krävas att värdet av vad som har getts bort är minst lika stort. Avser avhändandena lägre belopp, torde del i vissa fall, enligt vad jag strax återkommer tiU, kunna föreligga förutsättningar att ådöma ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Härvid är dock att beakta att åtal enligl vad som föreskrivs i 8 § endast skall väckas om detta är påkallat ur allmän synpunkt.

Vad angår vårdslöshet mot borgenärer är det enligt min mening inte pä
samma sätt motiverat att sätta det absoluta ekonomiska värdet i centrum
för den straffrättsliga bedömningen. De förfaranden som avses i bestäm
melsen om vårdslöshet mot borgenärer är typiskt sett inte lika illojala mot
borgenärerna som direkta avhändanden. Såsom framgår av broltsbeteck-
36 ningen är det i dessa fall normalt inte fråga om åtgärder som är omedelbart

riktade mot borgenärernas intressen.

T Står det i ett enskilt fall klart alt en viss åtgärd som avser egendom av Prop, 1985/86: 30

betydande värde har elt benefikt syfte eller annars är direkt avsedd att skada borgenärernas intresse genom förstörelse eller avhändande av egendom, kan förfarandet i princip oberoende av den formella juridiska utformningen bedömas som oredlighet mot borgenärer. Så torde exempelvis ofta vara fallet när gäldenären är en juridisk person och det förtärande som är aktuellt innebär att gärningsmannen i en eller annan form överfört medel till sig själv eller till någon närstående person.

De åtgärder som bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer primärt avser är däremot normalt sädana som visserligen framstår som oförsvarliga med hänsyn till den ekonomiska situationen men som inle äi- inriktade pä alt gäldenärens egendom skall förstöras eller direkl överföras till ett annat rättssubjekt. I motsats till vid oredlighelsfallen är det vid vårdslöshet också ofta frågan om förtäranden som sträcker sig över en längre tid.

Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att högre krav normalt bör ställas pä de ekonomiska konsekvenserna vid vårdslöshet än vid oredlighet mot borgenärer. Enligt min mening är det i detta sammanhang inle heller möjligt att i samma utsträckning som vid oredlighetsbrotlet bortse frän gäldenärens ekonomiska förhållanden och boets ställning. Vad som i ett företag med liten förmögenhetsmassa och liten omsällningsvolym kan innebära en dramatisk förändring i förmögenhelsställningen kan i ett stort företag vara av helt marginell betydelse. De anspråk på aktsamhet i borgenärernas intresse som bör ställas kan inte bedömas oberoende av rörelsens omfattning och ställning.

I likhet med vad som föreslås i promemorian bör enligl min mening straffansvaret för vårdslöshet mot borgenärer begränsas till förfaranden som är klart förmögenhetsförsämrande. Huruvida någon förmögenhetsförsämring har ägt rum bör i princip bedömas efter företagsekonomiska värderingsprinciper. Någon absolut värdegräns bör i della fall inte tas som utgångspunkt för straffansvarels avgränsning, utan förfarandet bör bedömas mot bakgrund av gäldenärens ekonomiska förhållanden och boets ställning. Lagtekniskt bör den begränsning av straffansvaret som jag här förordat komma till uttryck genom att de nuvarande gärningsformerna bibehålls men kvalificeras i fråga om de effekter de skall ha medfört.

Det i promemorian lämnade förslaget att straffansvaret skall begränsas
till fall dä gärningsmannen försämrat den ekonomiska släUningen i avse
värd mån skulle, även om det i promemorians motiv förefaller ha getts en
delvis annan innebörd, kunna användas för alt begränsa straffansvaret och
markera att den straffrättsliga bedömningen i detta fall främst bör utgå från
den relativa betydelse förfarandet haft för gäldenärens ekonomi. Uttrycket
avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning förekommer emeller
tid i konkurslagens ätervinningsbestämmelser (35 §) och avser där inte
förmögenhetsförsämrande åtgärder utan betalning av skuld. Eftersom så
dana förfaranden i den mån de är straffbara faller under bestämmelsen om
mannamän mot borgenärer, bör ett annat uttryck väljas i detta samman
hang. Jag förordar därför att den nu aktuella begränsningen av straffansva
ret kommer till uttryck genom ett krav på att gärningsmannen genom sitt
förfarande skall ha försämrat sin förmögenhelsställning i avsevärd män. 37

2.6 Vissa andra frågor

Mitt förslag: Gärningsbeskrivningen för bokföringsbrotl justeras sä att det klargörs alt den som av oaktsamhet inte har insett sin bokföringsskyldighet och som åsidosätter denna omfattas av straffansvaret. Den särskilda regleringen av gärningsmannaskapet vid gäldenärsbrotl i 11 kap. 7 § första stycket BrB upphävs. Straffansvar införs för försök lill sådan oredlighet mot borgenärer som regleras i 1 § första stycket. Rubriken till 11 kap. BrB ändras och ges lydelsen Om brott mot borgenärer m. m.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med milt utom beträffande försök tUl oredlighet mot borgenärer och kapitelrubriken. Enligt promemorian skall ansvar för oredlighet mol borgenärer kunna följa också på rättshandlingar som någon företagit för skens skull. Något förslag om ändrad kapitelrubrik framförs inte.

Remissinstanserna: Förslaget angående bokföringsbrott har med något undantag tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna. Förslaget all upphäva den särskilda regleringen i 11 kap. 7 § första stycket BrB har också fått elt positivt remissutfall. Detsamma gäller förslaget lill straffansvar för skenrältshandlingar.

som bestämmelsen på inrådan av lagrådet då fick skulle innebära en Prop. 1985/86: 30 avkriminalisering i så måtto all ansvar, i mötsats till vad som tidigare gällde, endast kan komma i fråga om gärningsmannen har varit medveten om eller haft uppsåt till att han var bokföringsskyldig. En sädan ändring av straffansvarets omfattning torde emellertid inte ha varit avsedd, och i promemorian föresläs en justering av brotlsbeskrivningen i syfte att klargöra att också den som varit oaktsam i förhållande lill sin bokföringsskyldighet kan göra sig skyldig till bokföringsbrott.

Med undanlag för Malmö tingsrätt har remissinstanserna genomgående tills: yrkt eller lämnat promemorians förslag utan erinran. Också för egen del anser jag att det är lämpligt all brottsbeskrivningen i detta sammanhang justeras så att någon tvekan inte föreligger om att straffansvar kan komma i fråga också för den som inte insett men väl bort inse att han var bokföringsskyldig.

I 11 kap. 7 § första stycket BrB finns en särskild bestämmelse som innebär att, om någon som är i gäldenärs eller bokföringsskyldigs ställe begår gärning som avses i kapitlet, han skall dömas som om han själv hade varit gäldenär eller bokföringsskyldig. 1 promemorian föresläs att denna bestämmelse upphävs med hänsyn till att den numera har föriorat sin praktiska betydelse. De allmänna bestämmelserna om medverkan innebär nämligen att straffansvaret får i princip samma omfattning, även om bestämmelsen upphävs.

Promemorians förslag har i denna del fält ett i huvudsak positivt bemötande av de remissinstanser som berört frågan. Ingen remissinstans har ansett att bestämmelsen fyller något behov när det gäller avgränsningen av del straffbara området. Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet har emellertid påpekat alt det kan synas något otillfredsställande att ett handlande som i realiteten är ett gärningsmannaskap i vissa fall skulle komma att rubriceras som medhjälp.

Också för egen del anser jag att promemorians förslag i denna del kan godtas. Allmänt sett är det enligt min mening en fördel, om specialregleringar av medverkanssituationer kan undvikas. Som har påpekats i promemorian torde det inle medföra nägon egentlig förändring av den materiella straffbarheten, om bestämmelsen i 7 § första stycket upphävs. En sädan ändring framstår f.ö. som naturlig redan med hänsyn till att gäldenär och bokföringsskyldig enligl mitt förslag inle skall användas som formell beteckning på straffbestämmelsernas brotlssubjekt. Jag vill också särskilt anmärka att den aktuella bestämmelsen inte har införts med sikte på det mycket vanliga fallet att ett gäldenärsbrotl har begåtts av någon företrädare för en juridisk person i denna hans egenskap. Att gärningsmannaskap föreligger i denna situation följer av allmänna principer utan nägon särskild föreskrift.

Det enda förfarande i brottsbalkens kapitel om gäldenärsbrotl som enligt
gällande rätt är straffbelagt på försöksstadiet tar sikte pä fall dä någon för
bort en tillgäng ur riket när konkurs är förestående. I promemorian föreslås
inte att ansvar för försök skall införas i något annat hänseende. Däremot
skall enligt förslaget ansvar för oredlighet mol borgenärer enligl 11 kap. 1 §
första stycket BrB kunna följa också pä skenrältshandlingar som, om de 39

varit gällande, skulle ha försämrat gäldenärens ställning i avsevärd mån.

Prop. 1985/86:30 Förslaget att skenrättshandlingar skall jämställas med verkliga rätts-

handlingar har fått ett positivt mottagande av de remissinstanser som kommenterat det. Uttalanden i denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, RÅ, länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län och juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet.

Förslaget måste emellertid ses i samband med att det i promemorian också föreslås en omfattande förändring av den straffrättsliga regleringen när det gäller sådana fall av oredlighet mot borgenärer som f. n. behandlas i 11 kap. 1 § andra stycket BrB. Det gäller här bl. a. fall då någon åberopar skenavtal i samband med exekutiv förrättning. Promemorieförslaget ter sig dock i dessa delar något ovisst till sina konsekvenser och bör som jag ser det inte tas upp i detta sammanhang. Med hänsyn härtill bör inte heller skenrättshandlingar jämställas med verkliga rättshandlingar när del gäller straffansvar enligt första stycket i den aktuella paragrafen.

Det finns emellertid anledning att uppmärksamma de motiv som anförs i promemorian för kriminaliseringen av skenrältshandlingar. 1 promemorian framhålls sålunda att det ofta är förenat med betydande svårigheter att klariägga om en tillgäng fortfarande tillhör gäldenären eller om den har frångått honom genom en gåva eller på annat liknande sätt. Detta är av betydelse när det gäller att bedöma om ett sådant avhändande skett som är en förutsättning för ansvar för oredlighet mol borgenärer enligt 1 § första stycket. Anses inte något avhändande föreligga, innebär della inle alt gäldenären gör sig skyldig till oredlighet mot borgenärer enligt I § andra stycket, om han exempelvis vid en konkurs inte uppger tillgången såsom tillhörig honom. Någon uppsåtligt oriktig uppgift behöver han ju inte ha lämnat.

För att ett avhändande genom gåva skall kunna medföra ansvar torde det normalt krävas att det antingen upprättats en skriftlig gåvohandling eller att gåvan traderats, dvs överlämnats, 1 praktiken är det särskilt frågan huruvida en viss tillgång har traderats på ett sådant sätt att straffansvar kan komma i fråga som kan vara svår att avgöra.

Det nu berörda problemet har vid remissbehandlingen uppmärksammats av juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet. Enligt nämnden kan det finnas anledning att överväga att straffbelägga försök till oredlighet mot borgenärer.

För egen del anser jag att det bör stå klail att frågan om straffansvar inte är helt beroende av den civiträttsliga bedömningen av en enskild transaktion. Även om konkursförvallaren har framgång när det gäller en tvist om i vad mån en tillgäng rätteligen ingår i boel bör straffansvar kunna komma i fråga om avsikten uppenbarligen varit alt tillgängen skulle avhändas. Som jag ser det åstadkommer man den utvidgning av kriminaliseringen som behövs, om också försök till sådan oredlighet mot borgenärer som avses i 1 § första stycket straffbeläggs. Jag förordar denna lösning.

Frågan vad som skall krävas för att ett försök skall anses föreligga får
bedömas enligt allmänna regler. Det innebär alt brottet måste vara påbör
jat för att straffansvar skall bli aktuellt. Enbart en muntlig utfästelse om
40 gåva torde inle innebära att brottet skall anses påbörjat. Ytterligare en

förutsättning för straffansvar blir att fara förelegat för att brottet skulle Prop. 1985/86:30 fullbordas i det enskilda fallet eller att sådan fara har varit utesluten endast pä grund av tillfälliga omständigheter.

Enligt mitt förslag ändras brottsbeskrivningarna i kapitlet så att det särskilda brottssubjektet gäldenär avskaffas. Därigenom blir kapitlets nuvarande rubrik mindre adekvat. Flertalet av kapitlets bestämmelser avser att skydda borgenärers rätt. Jag föreslår därför att kapitlets rubrik ges lydelsen Om brott mot borgenärer m.m. En ändring av kapilelrubriken föranleder följdändringar i bl.a. 55, 185 b och 219 §§ konkurslagen (1921:225). De aktuella ändringarna är konsekvensändringar som inte kräver någon närmare motivering. Del är därför uppenbart att lagrådets hörande över dessa ändringsförslag skulle sakna betydelse.

3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5

4 Specialmotivering 11 kap.

Kapitelrubriken

Av skäl som har angetts i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen föresläs kapitlet fä rubriken Om brott mot borgenärer m. m.

Ändringarna har berörts i den allmänna motiveringen i avsnitten 2.3, 2,4 och 2.5.

Enligt förslaget anknyts straffansvaret enligt huvudregeln i första stycket inte lill att gärningsmannen genom sitt handlande åstadkommit en viss effekt utan till all hans förfarande ägt rum dä hans ekonomiska situation var av visst slag. Denna situation beskrivs i bestämmelsen pä det sättet att det skall ha förhållit sig antingen så att gärningsmannen var pä obestånd eller också så att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Med obestånd avses detsamma som enligl gällande rätt och enligt konkurslagen eller med andra ord att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och alt denna oförmåga inte är endast tillfällig. Även om det inte kan visas alt obestånd har förelegat, kan ansvar följa, om faran för obestånd visas ha varit påtaglig. Bedömningen av om sådan påtaglig fara har förelegat avser den sannolikhet med vilken ett obestånd kunde förutses med hänsyn till omständigheterna vid själva gärningen. Omständigheter

som inträffat därefter skall således beaktas endast i den mån de kunde 41

förutses vid gärningen.

Prop. 1985/86: 30 För att faran för obestånd skall anses påtaglig bör naturligtvis krävas att

gäldenärens aktuella ekonomiska situation i något hänseende framstått som särskilt brydsam. Allmänt negativa faktorer för en viss gäldenär, som vikande konjunkturer inom en bransch eller förändringar i marknadsstrukturen, kan inte i sig tas till intäkt för att faran för obestånd varit påtaglig, om inle några märkbara ekonomiska problem hunnit uppkomma för gäldenären. .4tt någon har inlåtit sig på ett äventyrligt företag innebär inle heller i sig alt del är påtaglig fara för obestånd. För detta krävs dessutom att den ekonomiska situationen framstår som prekär med hänsyn till exempelvis likviditet, sufficiens eller räntabilitet. För att faran för obestånd skall anses vara påtaglig bör normalt också krävas alt obeståndet kunde väntas uppkomma i relativt nära anslutning till den åtgärd som är föremål för bedömning. Som jag har berört i den allmänna motiveringen kan emellertid faran för obestånd vara påtaglig även om en förhållandevis lång tid kan förväntas förflyta innan en akut betalningsoförmäga uppkommer.

Enligt förslaget anges inte direkt att gärningsmannen skall vara gäldenär. Avsikten härmed är att göra klart att man vid den straffrättsliga bedömningen inle skall bortse frän sådana skulder som kunde förutses vid gärningen men som vid del tillfället ännu inte hade uppkommit. För att sådana skulder skall kunna beaktas vid bedömningen av om obestånd eller fara för obestånd har förelegal måste dock samma krav ställas på förutsebarheten som beträffande andra faktorer som är av betydelse i delta sammanhang. Detta innebär att skulder som grundar sig på omständigheter som inte förelåg vid tidpunkten för gärningen i allmänhet inte kan beaktas. Det bör emellertid framhållas all på samma sätt som man vid bedömningen måste beakta vad som kan förutses om gäldenärens framtida intäkter så måste också beaktas de kostnader som kan väntas uppkomma liksom den skattskyldighet som framlida intäkter kan medföra.

Subjektivt är det en förutsättning för ansvar att gärningsmannen har haft uppsåt omfattande de omständigheter som innebär att obestånd eller i vart fall påtaglig fara för obestånd förelåg. 1 likhet med vad som annars gäller är eventuellt uppsåt tillräckligt. Har gärningsmannen inle haft uppsåt, kan i vissa fall ansvar för vårdslöshet mot borgenärer komma i fråga.

Beskrivningen av de straffbara förfarandena har ändrats endast på sä sätt alt det anges att åtgärderna skall avse egendom av betydande värde i stället för egendom av betydenhet. Avsikten med ändringen är att betona den betydelse som bör tiUmälas det absoluta värdet av den förmögenhetsförsämring som åtgärden medfört. Någon fixerad värdegräns bör dock inte läggas till grund för tillämpningen, utan även sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med gäldenärens normala verksamhet liksom boets ekonomiska ställning måste beaktas. Beträffande rena avhändanden som inte är sedvanliga och uppenbart saknar samband med gäldenärens normala verksamhet synes del i linje med vad som anförts i den aUmänna motiveringen kunna vara en rimlig utgångspunkt att avhändandet motsvarat minst tre Qärdedelar av basbeloppet.

I andra meningen av första stycket föreskrivs ansvar också för sådana

fall då gärningsmannen, ulan att första meningen är tillämplig, genom sitt

42 förfarande har försatt sig pä obestånd eller framkallat påtaglig fara för att

han skall komma på obestånd. Förslaget överensstämmer i dessa hänseen- Prop. 1985/86: 30 den med gällande rätt utom så till vida att det anges alt den fara som framkallats skall ha varit påtaglig i stället för allvarlig. Ansvar enligt andra meningen torde i praktiken komma i fråga endast i samband med avhändanden som avser en betydande del av gäldenärens totala tillgångar.

1 andra stycket har endast den ändringen gjorts alt brottssubjektel inte anges vara en gäldenär ulan att bestämmelsen i stället riktas mot envar. Ändringen torde endast kunna fä betydelse för i vad män vissa gärningar skall anses begångna i gärningsmannaskap eller utgöra medhjälp till ett visst brott.

2 §

Ändringen avser endast att brottssubjektel inte anges som gäldenär. Skälen till detta har redovisats i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen och i specialmoliveringen till 1 §.

3§

Bestämmelsen i första stycket om vårdslöshet mot borgenärer har i likhet med bestämmelsen om oredlighet mot borgenärer ändrats sä att straffansvaret avser vissa förfaranden som nägon företagit när han är pä obestånd eller när det föreligger en påtaglig fara för att han skall komma på obestånd. Vad som avses därmed har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.3 saml i specialmotiveringen till 1 §.

Liksom vid oredlighet mot borgenärer föresläs vidare att brottssubjektel inte anges som gäldenär. Avsikten är att på detta sätt markera att även skulder som ännu inle har uppkommit skall kunna beaktas vid den straffrättsliga bedömningen. Innebörden av ändringen har behandlats närmare i den allmänna motiveringens avsnitt 2.4 samt i specialmotiveringen till 1 §.

De förfaranden som kan föranleda straffansvar anges på samma sätt som enligt gällande rätt. I stället för att gärningsmannen genom sitt förtärande skall ha framkallat eller förvärrat obestånd anges emellertid i förslaget alt han skall ha försämrat sin förmögenhetsställning i avsevärd mån. Straffansvaret begränsas således i enlighet med promemorians förslag uttryckligen till förmögenhetsförsämrande åtgärder. Vad som bör förstås med en avsevärd försämring av förmögenhelsställningen har jag behandlat närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

Den ändrade redaktionen av paragrafen har gjort det nödvändigt alt
komplettera stycket med en ny andra mening. I meningen anges att ansvar
kan komma i fräga också om gärningsmannen inte insåg men hade skälig
anledning anta alt han var på obestånd eller att del förelåg påtaglig fara för
att han skulle komma pä obestånd. Förslaget innebär i detta hänseende
inte någon principiell nyhet i förhållande lill gällande rätt. Som paragrafen
är avfattad f. n. krävs nämligen inte att gäldenären uppsåtligen har framkal
lat eller förvärrat obestånd, ulan oaktsamhet är tillräckligt i detta hänseen
de. Det bör nämnas att den som förfarit på del sätt som sägs i I § första
stycket utan uppsåt att han var på obestånd eller att en påtaglig fara för
obestånd förelåg kan vara förfallen lill ansvar enligt förevarande bestäm
melse. 43

Prop. 1985/86: 30 Någon motsvarighet lill bestämmelsen i 1 § att ansvar kan följa även på

ett förfarande genom vilket någon försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för obestånd har inte tagits upp i paragrafen om vårdslöshet mot borgenärer. Har en enstaka gärning haft sådan effekt, torde i de straffvärda fall som man har att räkna med förutsättningar för ansvar enligt 1 § föreligga. Vid förfaranden som sträcker sig över en längre tid, som exempelvis förbrukande av medel utan motsvarande nytta för ett företag eller slösaktigt leverne, kan däremot enligl förslaget normalt endast beaktas åtgärder som i tiden ligger efter det att gärningsmannen i vart fall bort inse att en påtaglig fara för obestånd förelåg.

1 andra stycket har endast den ändringen gjorts att gäldenär inte anges som brotlssubjekt.

4§

I bestämmelserna om mannamän mot borgenärer görs enligt förslaget endast ett par smärre justeringar. 1 likhet med i övriga bestämmelser i kapitlet där brottssubjektel anges som gäldenär riktas i stället ansvaret mot envar som förfar på visst sätt. Som utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2,4) är avsikten med ändringen att man inte heller vid mannamån mot borgenärer skall bortse från klart förutsebara men ännu inte uppkomna skulder vid den straffrättsliga bedömningen, I samma syfte ändras det s, k. effeklrekvisilet så alt del för straffansvar blir tillräckligt att åtgärden har medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas. Om en viss förutsebar skuld som ännu inte har uppkommit har beaktats vid obeståndsbedömningen, skall således också beaktas i vad män förfarandet kan förväntas påverka denna borgenärs rätt. En förutsättning för ansvar är emellertid att gärningsmannen haft uppsåt lill att åtgärden medfört fara för andra borgenärers rätt,

5§

Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen i avsnitt 2,6. Avsikten med ändringen är alt klargöra att straffansvaret också omfattar den som varit oaktsam i förhällande till att bokföringsskyldighet förelåg, I motsats till i promemorians förslag anges inte uttryckligen att gärningsmannen skall vara den som bokföringsskyldigheten åvilar. Även den som faktiskt handhar bokföringen åt någon bokföringsskyldig kan därmed dömas som gärningsman och inle endast som anstiftare eller medhjälpare. Mitt förslag överensstämmer i detta hänseende i princip med vad som för närvarande gäller till följd av bestämmelsen i 7 § första stycket,

6§

Förslaget innebär att straffansvaret för försök utvidgas lill alt omfatta också sådan oredlighet mot borgenärer som avses i 1 § första stycket. Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2,6),

7§

Bestämmelserna i första slycket om att den som handlar i en gäldenärs
44 eller en bokföringsskyldigs ställe skall dömas såsom om han själv var

Prop. 1985/86:30 Utdrag

Lagrådet PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-09-23

Närvarande; justitierådet Knutsson, f,d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om ändring i brottsbalken (om brott mot borgenärer m. m.).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av docenten Dag Victor.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet;

11 kap. 1 och 3 §§

Enligt 1 § första stycket och 3 § första stycket kriminaliseras vissa typer av förmögenhetsförsämrande handlingar som företas när gärningsmannen är pä obestånd eller när del föreligger en påtaglig fara för alt han skall komma pä obestånd. Det är inte, såsom enligt gällande rätt, ett nödvändigt rekvisit för ansvar att åtgärderna har orsakat eller förvärrat ett obestånd eller medfört fara för all obestånd skall uppkomma. Det huvudsakliga motivet för de sålunda föreslagna ändringarna är att brottsutredningen skall underlättas. Lagrådet har i princip inte något att erinra mot att det nuvarande skaderekvisitel slopas och att kriminaliseringen i stället knyts till att handlandet sker i ett visst ekonomiskt läge.

Del är ofrånkomligt all ett farerekvisit av det slag som nu föreslås ger upphov till vissa gränsdragningsproblem. Av departementschefens motivuttalanden framgår att sädana aUmänna och för ett företags framtidsutsikter betydelsefulla faktorer som konjunkturförändringar, minskad efterfrågan inom branschen och kreditåtstramningar inte i och för sig skall kunna föranleda att fararekvisitet anses uppfyllt. Härför torde krävas att del föreligger särskilda omständigheter som gör att det enskilda företagets situation framstår som prekär. Å andra sidan synes del inte vara nödvändigt att utvecklingen ännu har lett lill akuta betalningssvårigheier för gäldenären, om det med stor sannolikhet kan förutses att sådana svårigheter kommer att uppstå inom en överskådlig framtid.

I praktiken torde lagföring för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenä
rer knappast komma i fråga i andra fall än då det, exempelvis genom en
konkurs, slår klart att gäldenären har kommit på obestånd och ovissheten
alltså endast hänför sig lill frågan om när detta skedde. Härtill kommer att
det för straffansvar krävs, inte bara att en fara av åsyftat slag faktiskt
förelåg vid det tillfälle då gärningen företogs utan också att gäldenären
insåg della eller - vid vårdslösheisbrotl - åtminstone hade skälig anled
ning att anta att det förhöll sig så. Mol den angivna bakgrunden anser sig
lagrådet kunna godta den föreslagna utformningen av obeständskravel.
46 I 1 § första stycket andra meningen föresläs att uttrycket "allvarlig fara"

byts ut mol "påtaglig fara". Språkligt sett framstår detta som en sänkning Prop. 1985/86; 30 av faregraden och därmed som en skärpning av straffansvaret. Enligl departementschefen är emellertid någon ändring i sak inte avsedd. Den ändrade lydelsen motiveras med önskemålet att uppnå redaktionell överensstämmelse med uttryckssättet i paragrafens första mening. Lagrådet har förståelse för detta argument och vill inte motsätta sig ändringsförslaget.

Enligl den föreslagna nya lydelsen av straffbestämmelserna skall gärningsmannen inte längre betecknas som gäldenär. Syftet med denna ändring anges vara att klargöra att man vid den straffrättsliga bedömningen skall kunna ta hänsyn inle bara till skulder som förelåg vid gärningstillfället utan också till dä förutsebara men ännu inle uppkomna skulder. Ett konsekvent genomförande av det ändrade uttryckssättet synes emellertid fä vissa följder som inle närmare har belysts i remissen. Sålunda torde straffbestämmelserna i I § andra stycket och 3 § andra stycket kunna komma att drabba även tredje man, exempelvis någon som har ålagts edgång enligt 93 § andra stycket konkurslagen eller som har att lämna upplysningar enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken, och detta även om det inte är fråga om en gärning som kan betraktas som medhjälp till en av gäldenären själv förelagen handling. Om detta inte är avsikten fär övervägas om inte beteckningen "gäldenär" bör bibehållas i 1 § andra stycket och 3 § andra stycket.

11 kap. 4 §

Det i paragrafen upptagna skaderekvisitel, att åtgärden "avsevärt förringar andra borgenärers rätt", föresläs ersatt av ett farerekvisit, att åtgärden "medför påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt". Syftet med ändringen, som innebär en viss skärpning av straffansvaret, är att man vid prövningen skall kunna ta hänsyn också till skulder som ännu inte har uppkommit. Av motiven framgår att del inle är meningen att andra framtida betalningsförpliktelser skall få beaktas än sådana som kunde förutses vid gärningstillfället. Med hänsyn härtill föranleder förslaget inte nägon erinran frän lagrådets sida.

Av motsvarande skäl som har anförts beträffande 1 § andra stycket och 3 § andra stycket kan ifrågasättas om inle bestämningen "gäldenär" bör bibehållas i paragrafens andra stycke.

Prop. 1985/86:30 Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985

Närvarande; Statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande; statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (om brott mot borgenärer)

1 Anmälan av lagrådsyttrande m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget i lagrådsremissen innebär bl.a. att bestämmelserna i II kap. brottsbalken genomgående ändras på sä sätt att gärningsmannen inte längre betecknas som gäldenär. Enligt lagrådet bör det övervägas om inte specialsubjeklet gäldenär bör bibehållas i 1 § andra stycket, 3 § andra stycket samt 4 § andra stycket. En ändring torde nämligen enligt lagrådet i dessa fall kunna fä vissa följder som inte närmare har belysts i remissen. Straffansvar skulle i vissa fall kunna komma att drabba iredje man, även om del inte är fråga om en gärning som kan betraktas som medhjälp till en av gäldenären själv förelagen handling.

För egen del vill jag härtill anmärka att redan gällande rätt innebär att det inte behöver vara gäldenären själv som genom handling eller underlåtenhet har uppfyllt förutsättningarna för gärningsmannaansvar enligt de aktuella lagrummen. Enligt 7 § första stycket i kapitlet enligt dess nuvarande lydelse skall nämligen också den som i gäldenärs ställe har begått en gärning som avses i kapitlet dömas som om han själv vore gäldenär. Att gäldenären eller nägon som är i dennes ställe kan drabbas av straffansvar är inte heller en förutsättning för att annan som medverkat till brottet skall fällas till ansvar. Enligt 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken skall envar medverkande bedömas efter del uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Del torde med hänsyn härtill endast vara för vissa mera speciella fall som förslaget skulle komma att innebära en utvidgning av förutsättningarna för ansvar enligt de aktuella bestämmelserna. Fallen lär också regelmäs-

48 ' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 6 juni 1985.

sigt vara slraffvärda i och för sig, och normall torde de f. n. kunna föranle- Prop. 1985/86: 30 da straffansvar enligl andra bestämmelser. T.ex. kan ansvar i vissa av de fall som jag här tänker på komma i fråga för andra förmögenhetsbrott eller enligt brottsbalkens 14 eller 15 kap.

Även om det mol den angivna bakgrunden skulle kunna övervägas att vidhålla det remitterade förslaget i aktuellt hänseende, har jag förståelse för vad lagrådet anfört i denna del. Jag vill därför inle motsätta mig att beteckningen gäldenär i enlighet med lagrådets synpunkter bibehålls i de aktuella bestämmelserna. Detta synes i så fall böra ske även i 1 § tredje stycket. För alt man skall undvika att del straffbara området härigenom begränsas på elt opäkallal sätt synes det emellertid under sådana förhållanden nödvändigt att bestämmelsen i 7 § första stycket bibehålls med hänsyftning på de bestämmelser där brottsubjektet kommer att anges som gäldenär. Jag förordar en lösning i enlighet härmed.

Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad lagrådet har anfört i sitt yttrande.

Utöver vad som påkallas av lagrådets yttrande bör vissa redaktionella jämkningar göras i förslaget. Jag vill här särskilt anmärka att en sädan jämkning bör göras i 4 § första stycket andra meningen av innebörd att det i överensstämmelse med gällande rätt uttryckligen klargörs att straffanvar även i detta fall förutsätter att gärningsmannen var pä obestånd när gärningen företogs.

I enlighet med vad som förulskickades i lagrädsremissen bör vidare, med hänsyn till att rubriken för 11 kap. brottsbalken föreslås ändrad, vissa konsekvensändringar göras i konkurslagen (1921:225), Ändringarna, som avser 55, 185 b och 219 §§, innebär att uttrycket "gäldenärsbrotl" byts ut mot uttrycket "brott som avses i 11 kap. brottsbalken".

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

förslår riksdagen att anta dels det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar, dels ett inom justitiedepartementet upprättat förslag lill lag om ändring i

konkurslagen (1921:225),

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

4 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 1985/86:30 Bilaga I

Till Regeringen Statsrådet Ingvar Carlsson

Förslag till nya bestämmelser om gäldenärsbrotl

Kommissionen (Ju 1982:05) mol ekonomisk brottslighet skall enligt sina direktiv lägga fram förslag lUl lagstiftningsåtgärder på bl. a. del straffrättsliga områdel för att motverka ekonomisk brottslighet. 1 enlighet härmed har kommissionen tagit upp frågan om ändringar i reglerna om gäldenärsbrotl i 11 kap. brottsbalken. Kommissionen har härvid samarbetat med docenten Madeleine Löfmarck som enligt uppdrag den 30 mars 1982 av dåvarande justitieministern sett över gäldenärsbrotten. Madeleine Löfmarck har enligt beslut den 17 februari 1983 av justitieministern Ove Rainer redovisat resultatet av sitt arbete till kommissionen i form av en promemoria, som slutförts i oktober 1983. Promemorian har utarbetats med beaktande av den utredning som företagils inom kommissionen rörande reglerna om återvinning i konkurs. Promemorian fogas som bilaga (I) lill denna skrivelse.

Förfaranden som innebär att gäldenärer söker undgå ansvar för sina skulder har allvarliga skadeverkningar både för det allmänna och för enskilda borgenärer. Sett från statens synpunkt kan konstateras att det i flertalet av de inemot 6000 konkurser som påbörjas årligen görs gällande skatte- och avgiftsfordringar till myckel betydande belopp. 1 stor utsträckning saknas medel att betala dessa fordringar. Även om åtskilliga enskilda borgenärer är i ett bättre läge än staten såsom borgenär - såtillvida att de har möjlighet all välja sina gäldenärer - är förlusterna också för enskilda borgenärer i samband med konkurser totalt sett mycket stora.

Även från mer allmänna utgångspunkter är det viktigt att man effektivt motverkar förfaranden som är illojala mot borgenärerna. Om åtgärder inte vidtas mot sådana förfaranden minskar medborgarnas tilltro till det rättsliga systemet och undergräver på lång sikt känslan av solidaritet mot samhället. Ur kreditlivets synvinkel är det allvarligt om gäldenärer i allt större omfattning utan påföljd kan undandra sig ansvar för sina skulder.

När det gäller att utforma effektiva ålgärder måste man ta allmänpreventiva hänsyn, dvs. se till att gäldenärer förmås avstå frän betalningssabotage. Man måste också ha systemets reparativa funktion i sikte. Det är m.a.o. viktigt att de ekonomiska skadorna av illojala förfaranden kan begränsas, t. ex. genom att den som medverkat till åtgärden blir skyldig att ersätta skada eller genom att transaktionen i fråga bringas att återgå.

Flera metoder måste användas för att komma till rätta med de illojala förfarandena. Civilrätlsliga påföljder är t.ex. av stor betydelse. Här har kommissionen i betänkandet (SOU 1983; 60) Återvinning i konkurs föresla-

50 (I) Bilagan har uteslutits här.

gil förbättrade återvinningsmöjligheter. Kommissionen har också tagit ini- Prop. 1985/86:30 lialiv lill direktiv om översyn av den aktiebolagsrällsliga lagstiftningen.

Enligl kommissionens mening är del emellertid viktigt att också det straffrättsliga påföljdssystemet förstärks. Främst är bestämmelserna om gäldenärsbrotl i 11 kap. brottsbalken av intresse i detta sammanhang. Denna lyp av brottslighet utgör en framträdande del av den ekonomiska brottsligheten. Till gäldenärsbrotten hör oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mol borgenärer, mannamån mol borgenärer och bokföringsbrott. Dessa brott aktualiseras nästa uteslutande i samband med konkurser.

Gäldenärsbrotten är svåra att utreda. De bereder stora problem för konkursförvaltare som är skyldiga att undersöka om gäldenärsbrotl förekommit och att anmäla misstanke härom till åklagaren. Materialet som måste genomgås är ofta omfattande och svåröverskådligt. Komplicerade transaktioner som kanske ligger flera år tillbaka i tiden kan behöva klarläggas. Ett flertal juridiska och fysiska personers verksamhet måste ibland utredas. Bokföringen är ofta bristfällig. Svårigheterna vid utredningen sammanhänger bl. a. med straffbestämmelsernas utformning. Straffansvarets omfattning är i vissa hänseenden oklart och i praktiken starkt begränsat genom de krav på bevisning som följer av slraffbudens utformning.

Trots utredningssvårigheterna har antalet anmälningar frän konkursförvaltare till polismyndighet om misstänkt gäidenärsbrottslighet fyrdubblats under den senaste femårsperioden. I nuläget anmäls drygt tvåtusen gäldenärsbrotl per år. Ökningen har samband med den konkursreform som trädde i kraft år 1980 och som innebar att förvaltarna skulle utreda brottsmisstankar även i de mindre konkurserna. Troligtvis beror ökningen av antalet anmälningar även på en viss faktisk ökning av gäldenärsbrottsUghe-ten.

Även för polis och åklagare är utredningsproblemen stora. Problemen förvärras av att utredningsresurserna är begränsade, Della har lett till en betydande eftersläpning i utredningarna av gäldenärsbrotl. Eftersläpningen gör bevissvärigheterna ännu större och minskar möjligheterna till åtal. 1 den mån åtal väckts — efter lång tid - har påföljden vid fällande dom just med hänsyn till den långa lid som förflutit från brottet oftast blivit en ej frihetsberövande påföljd. Detta är betänkligt ur brottsbekämpande synpunkter.

Fördröjningar av polisens och åklagarens utredningar om gäldenärsbrotl kan också få en annan olycklig effekt. Om anmälningar i fall efter fall blir liggande hos polisen utan alt något händer är det förklarligt om konkursförvaltarna kan finna del meningslöst att lägga ned betydande arbete pä att utreda huruvida gäldenärsbrotl kan misstänkas.

Även sett från den misstänktes synvinkel är del allvariigt att brottsutredningarna drar ut på tiden. Han kan med fog göra anspråk på all en anmälan mot honom blir utredd inom rimlig tid.

De föreliggande problemen kan minskas genom att polis och åklagare
tillförs ökade resurser för utredning om bl. a, gäldenärsbrottsligheten.
Kommissionen har också föreslagit sådana förstärkningar. Kommissionen
anser det emeUertid nödvändigt att dessutom se över straffbestämmelserna
i 11 kap. brottsbalken. En begränsad revidering av dessa bestämmelser 51

Prop. 1985/86:30 gjordes är 1976. Den innebar en utvidgning av straffansvaret i vissa avseenden och en avkriminalisering i andra, allt i syfte att åstadkomma en effektivare lagföring. Vidare har bestämmelserna om bokföringsbrotl skärpts år 1982. Enligt kommissionens Tippfattning bör man nu gå vidare och göra en tolalrevision av reglerna om gäldenärsbrotl.

Huvudsyftet med en sådan översyn måste vara att förenkla regelsystemet och förbättra möjligheterna att tillämpa reglerna i praktiken. Bevissvärigheterna kan minskas genom ändrade brottsbeskrivningar. Detta innebär inte att man vidgar det kriminaliserade området genereUt sett, även om vissa utvidgningar är tänkbara. Det är i stället fråga om att komma ål förfaranden som redan enligl nu gällande lagstiftning är straffbelagda men för vilka gärningsmannen ofta undgår ansvar på grund av bevisproblem. För att fä ett effektivare regelsystem kan man också behöva avkriminalisera vissa förfaranden. Även andra skäl talar för en sädan avkriminalisering. Tillämpningen av nuvarande regler - främst vad gäller vårdslöshet mol borgenärer - har enligt kommissionens uppfattning blivit för hård mot de gäldenärer som t. ex. av hänsyn till de anställda har fortsatt en föriustbringande rörelse något för länge. Det vikliga är alt päföljdssystemet inriktas pä de mer kvalificerade förfarandena. Det bör understrykas att kommission inle anser att allmänna straffrättsliga grundsatser skaU överges. Gällande principer om s.k. subjektiv täckning och om åklagarens bevisbörda bör stå fast.

En förenkling av regelsystemet är motiverad också därför att den ökar möjligheterna att förutse straffansvar och således främjar rättssäkerheten.

Den av Madeleine Löfmarck utarbetade promemorian går ut ifrån de tankegångar som här redovisats. Kommissionen är därför beredd all i huvudsak ställa sig bakom de förslag som återfinns i promemorian.

Stockholm i oktober 1983

Sven Heugren Gunnar Björne Arne Nygren

Bilaga 2 Prop. 1985/86:30

Utdrag från promemorian (DS Ju 1983:17) Gäldenärsbrott

4.1 Inledning: reformbehov, huvudpunkterna i förslaget

Den gäUande regleringen av gäldenärsbrotten är i huvudsak ett resultat av straffrättskommitténs (SRK:s) arbete i slutet av 1930-talet. Den tillkom under trycket av de extraordinära, för många människor katastrofala, händelserna pä del ekonomiska området i Sverige och i andra länder under det närmast föregående decenniet. Kommittén strävade efter att skapa en reglering som skulle omöjliggöra liknande förluster för borgenärer i framtiden. 1 denna strävan utformades straffansvaret avsevärt vidare än enligt då gällande rätt. Kravet på att gäldenären skulle ha kommit i konkurs eller fäll till stånd offentlig ackordsförhandling utanför konkurs slopades utom i straffbudel om bokföringsbrott. De kasuistiska brottsbeskrivningarna ersattes i betydande utsträckning med genereUa rekvisit. Det i viss mån redan tidigare använda begreppet obestånd fick en avgörande betydelse vid utformningen av straffansvaret. Medan begreppets innebörd i dä gällande straffbestämmelser var osäker klargjordes nu att detta skulle äga den i konkurslagen angivna betydelsen av icke tillfällig betalningsoförmåga. Mannamånsansvaret utsträcktes till att gälla även betalning av förfallen gäld. Kretsen av målsägande vidgades.

Det är inte förvånande att det regelsyslem som sålunda skapades kom alt medföra tillämpningsproblem. De generellt avfattade brottsrekvisiten har, tillsammans med reglerna om bevisbördans fördelning i brottmål, ställt åklagarna inför myckel stora svårigheter. Oproporiioneriiga resurser i tid och personal har lagts ned pä förundersökningar, och åtal som slutiigen väckts har i betydande omfattning blivit ogillade med hänvisning till bristande bevisning. Det teoretiskt vidsträckta straffansvaret har i praktiken blivit mycket begränsat.

En starkt bidragande orsak till tillämpningssvårigheterna är alt det ekonomiska livet har undergått väsentliga förändringar sedan straffbestämmelserna tillkom. Här skall endast pekas på en sådan förändring: förskjutningen av borgenärsiniresset från det enskilda lill det allmänna. SRK avsåg att skapa skydd för vanliga kreditgivare, enskilda fysiska och juridiska personer. I det borgenärskoUektiv som SRK hade i åtanke ingick inte stal och kommun som skatte- och avgiftsborgenärer. (1) Den helt dominerande ställning som skatte- och avgiftsskulderna numera intar i konkurser och i mål om ansvar för gäldenärsbrott kräver ställningstagande i ett flertal hänseenden, varom SRK;s betänkande och andra förarbeten inte ger besked.

(1) Jfr kommittéledamoten Strahls yttrande i det otryckta materialet från kommit
téarbetet, återgivet i Löfmarck, M., Gäldenärsbrotten, Sthlm 1982 s. 63 och SvJT
1981 s. 288 f 53

Prop, 1985/86:30 Förskjutningen pä borgenärssidan ger också anledning till principiella

överväganden om behandlingen av olika kategorier av borgenärer och om vad som egentligen utgör grunden för kriminaliseringen av gäldenärsbrott. Mänga av de förfaringssätt som utnyttjas för att hindra eller fördröja uppbörden av skatter och allmänna avgifter - det s.k. likvida fusket — aktualiserar straffbestämmelserna i BrB 11 kap. I vilken utsträckning och på vilket sätt kan och bör straffansvaret för gäldenärsbrott utnyttjas i strävandena att tillgodose statens och kommunernas anspråk på skatt och andra utskylder? Åtgärder i detta syfte har idag en mycket hög prioritet, medan behovet av straffskydd för enskilds förmögenhet under senare år har betonats mindre än tidigare. Ett klarläggande av gäldenärsbrottens "skyddsobjekt" - kriminaliseringsgrunden — är nödvändigt för alt regelsystemet skall kunna anpassas till dagens värderingar eller, annorlunda uttryckt, till vad som kan anses utgöra en allmän rättsuppfattning. Vid en reformering av bestämmelserna om gäldenärsbrott måste målet vara all åstadkomma en sådan anpassning, samtidigt som största möjliga klarhet eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna. Det är också väsentligt att regelsystemet är konsekvent i sin uppbyggnad och att det harmonierar så väl som möjligt med annan lagstiftning som aktualiseras i skuldförhållanden.

Beträffande behovet av straffbestämmelser liU skydd för kreditgivare -utöver det skydd som förskingrings- och bedrägeriansvaret utgör - kan följande anföras.

Kreditgivning innebär ett risktagande, som i regel kompenseras av en ränta eller annan "riskpremie". I viss utsträckning måste en kreditgivare åläggas att själv pröva och kontrollera risken och att anpassa sitt "pris" därefter. Slraffsanktionering är inte befogad enbart för att befrämja skuldbetalning. Såväl FN;s som Europarådets rättighetskonvention förbjuder frihetsberövande på grund av oförmåga att betala avtalad förpliktelse. I svensk rätt är inte heller betalningsförsummelse som sådan belagd med straff någonstans. För att det kreditväsen, som vårt ekonomiska system förutsätter, skall kunna fungera krävs dock ett visst mått av tilltro till gäldenärers handlande. Ålgärder som är uppenbart illojala mot borgenärerna kan inte lämnas osanktionerade om denna tiUtro skall upprätthållas. En borgenär måste kunna utgå från att hans gäldenär inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar hans möjligheter att få betalt. Så länge gäldenärens egen ekonomi är tillfredsställande och han inle företar handlingar som äventyrar denna kommer hans agerande inte hans borgenärer vid. Men då hans ekonomiska situation inte längre innebär fullgod säkerhet för borgenärernas fordringar måste han underkastas vissa restriktioner i sitt ekonomiska handlande. Restriktionerna måste också avse förfaranden som förstör eller hotar hans betalningsförmåga. Indirekt innebär konkursrättens återvinningsregler sädana restriktioner. Återvinning är emellertid en sanktion riktad mot tredje man — ofta en av borgenärerna —, inte mot gäldenären. Vidare begränsas återvinningssanktionen av vissa, ibland mycket snäva tidsfrister, vilket är nödvändigt för all den allmänna omsättningen inte skall störas. Den möjlighet som gällande rätt i vissa situationer

54 innefattar all ålägga en person ett betalningsansvar för annans gäld, s.k.

ansvarsgenombrott i vid mening, (1) utgör likaledes i första hand ett sank- Prop. 1985/86: 30 tionshol mot annan än gäldenären. Hotet att åläggas s.k. näringsförbud riktar sig visserligen mot gäldenären, och dess preventiva effekt kan komma att öka om möjligheten att genom bulvanskap kringgå förbudet begränsas. (2) Men den regleringen kan inte ersätta bestämmelser om straff för enskilda, mot borgenärerna illojala förfaranden. Ett sådant straffansvar för gäldenärer är berättigat av hänsyn inte endast till de enskilda kreditgivare som drabbas utan även till kredit- och exekutionsväsendena, dvs. i ett vidare samhälleligt perspektiv. Detsamma gäller, bl. a. med hänsyn lill önskemålet att kunna eliminera vinsterna av sädana förfaranden, ett medverkansansvar för annan som främjar gäldenärens handlande.

Vad därefter beträffar behovet av straffbestämmelser om gäldenärsbrott liU skydd för anspråk på skatter och allmänna avgifter har delta en annan karaktär. Den ovan berörda möjligheten för kreditgivare att pröva sina gäldenärers kreditvärdighet finns inte för staten och kommunerna i deras egenskap av skatte- och avgiftsborgenärer. Ett slraffhot är befogat för att förhindra att egendom som rätteligen skulle användas för gäldande av sädana fordringar döljs eller undandras genom överföringar till andra fysiska eller juridiska personer.

Att staten inte väljer sina gäldenärer har tagits tiU inläkt för att skärpa det straffrättsliga ansvaret för gärningar som äventyrar det fiskala intresset. Det har dock därvid i stort sett inte varit fråga om annat eller mera än att föra upp sädana gärningar i paritet, vad straffskalorna beträffar, med gärningar riktade mot enskilds förmögenhet. Om riktigheten härav torde idag råda en betydande enighet.

Straffansvaret för gäldenärsbrott bör, liksom möjligheten till återvinning, i princip vara oberoende av vem som uppträder som borgenär. De förfaranden, varigenom en gäldenär äventyrar sina borgenärers utsikter att få betalt, är lika straffvärda oberoende av till vilken kategori hans därav berörda borgenärer är alt hänföra. Att överföra tillgångar till en närstående med påföljd att skulder inte kan betalas, t.ex., är lika klandervärt när de drabbar en underentreprenör som tvingas gå i konkurs som dä det medför att skatteskulder blir oguldna. Ur samhällets synpunkt kan den förra effekten vara nog så allvarlig — genom alt den leder lill minskade arbetstillfällen och sociala ersättningsanspråk - som den senare. En annan sak är alt de ingripande konsekvenser som dessa brott ofta medför för det allmänna måste beaktas vid bestämmandet av slrafflalituderna för brotten.

(1) Med detta uttryck avses reglerna om ansvarsgenombrott i aktiebolags- och föreningsrätten och om makes ansvar för andra makens gäld enligt GB 8: 5 och 13; 4, men även de betalningsansvar för en juridisk persons källskatte-, mervärdeskatte-, socialavgifts- och vissa konsumtionskatteskulder, som kan äläggads företrädare enligl 77 a § uppbördslagen (1953: 272), 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 30 a § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter samt 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen har, som ovan nämnts, nyligen framlagt förslag om betydande utvidgningar av reglerna om tredje mans ansvar för skatter och avgifter i betänkandet SOU 1983: 23 Lag om skatteansvar

(2) Jfr SOU 1983:46 Bulvanlag. Delbetänkande av kommissionen mot ekonomisk

brottslighet. 55

Prop. 1985/86; 30 Den allvarliga syn som SRK anlade på dessa brott är idag, på delvis andra grunder, lika befogad som den var för fyrtio år sedan.

Även om skatte- och avgiftsborgenärer således, vid utformningen av detta straffansvar, principiellt bör behandlas på samma sätt som övriga kategorier av borgenärar torde förekomsten av skatte- och avgiftsskulder på borgenärssidan i den dominerade omfattning som idag är fallet göra det nödvändigt att reglera vissa frågor som uppkommer beträffande sådana skulder. Osäkerheten om tidpunkten för skatteskulders uppkomst har föranlett en oklarhet och en restriktivitet i tiUämpningen av bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott. En särskild reglering av frågan från vilken tidpunkt en skatteskuld skall beaktas ter sig nödvändig vid en översyn av dessa straffbud. Denna reglering bör emellertid kunna utformas så alt den avser såväl skatte- och avgiftsskulder som andra slags skulder, beträffande vilka uppkomsttidpunkten på samma sätt är osäker eller anses ligga så "sent" att straffansvaret fär en icke befogad begränsning.

Frågan om tidpunkten för en skatteskulds uppkomst och betydelsen härav för straffansvaret för gäldenärsbrott har fokuserats - och kompliceras - genom införandel av källskallesystemel. Andra förändringar i det ekonomiska livet medför på samma sätt osäkerhet om räckvidden av straffansvaret. Hur påverkas detta t.ex. av införandet av nya betalningsrutiner och nya former för överföring av medel? Ett klargörande och, vid behov, en anpassning av straffansvaret behöver göras.

De partiella reformer som gjordes i 11 kap. åren 1976 och 1982 återspeglar nyare värderingar av gäidenärsbrottslighet. 1976 ärs ändringar syftade till att minska bevissvärigheter (beträffande avhändande- gärningar) och reducera ansvaret (för vårdslöshet mol borgenärer av typen fortsättande av rörelse etc. och för mannamån mot borgenärer) tiil klart straffvärda fall. Den år 1982 genomförda ändringen av straffbudel om bokföringsbrotl avspeglar också en önskan att minska bevissvärigheterna: en skärpning av detta i regel minst svårhanterliga av gäldenärsbrotten skulle göra olägenheterna med övriga straffbestämmelser i kapitlet mindre kännbara. Naturligtvis fanns också en mot slraffskärpningen svarande syn på själva bokföringsbrottets svårhetsgrad. Detta var en följd av den ökade betydelse som bokföringen kommit alt få för olika inlressentkategorier även vid sidan av borgenärskretsen, i vilket dock staten som skatte- och avgiftsborgenär speciellt uppmärksammades.

Vid en mera genomgripande revision av kapitlet finns det anledning att hälla fast vid de strävanden som präglat delreformerna. Straffansvaret bör förbehållas verkligt slraffvärda förfaranden. De bevissvårigheter som sammanhänger med lagtextens utformning bör i möjligaste mån elimineras. En sådan inriktning är nödvändig om reformen skall bidra lill att underiätia för konkursförvaltare, polis, åklagare och domstolar alt klara de uppgifter som 1980 års reform av handläggningsreglerna vid konkurs har visat sig medföra.

En huvudpunkt i förslaget är att ansvaret för förmögenhetsförsämrande

åtgärder som hotar borgenärernas intressen ges en helt ny utformning. Det

oklara och svårbevisade begreppet obestånd används inte. 1 stället upptas

56 som ett huvudfall av oredlighet mol borgenärer handlande / ett läge då

skulderna uppenbart överstiger de för utmätning åtkomliga tillgångarna. Prop. 1985/86:30 alltså vid (en på visst sätt bestämd) insufficiens. Ett sådant stadgande omfattar merparten av de förfaranden som för närvarande faller under 11:1 första stycket. Utformningen ger en klarare anvisning om det straffbara området och bör underlätta tillämpningen markant. Ansvaret för förfaranden varigenom betalningsoförmåga framkallas eller riskeras ändras i två avseenden i förhållande till gällande rätt. För ansvar krävs inte. som för närvarande, styrkt orsakssamband mellan förfarandet och (åtminstone) allvarlig fara för obestånd. Vad åklagaren skall visa är att förfarandet är ägnat att leda till all skuld inle blir betalad i rätt tid. dvs. att det till sin lyp och omfattning, med beakiande av gäldenärens ekonomiska ställning, är sådant att denne kan förväntas bli betalningsoförmögen. Vidare omfattas förfaranden som endast hotar en "latent" - ännu inte uppkommen men förulserbar - skuld av straffansvaret i den mån skulden grundas på en senasi vid den aktuella åtgärden inträffad omständighet. Kravet på uppsåt medför dock att ansvaret för oredlighet mot borgenärer begränsas till klart slraffvärda förfaranden; gärningsmannen måste ha varit (med åtminstone eventuellt uppsåt) medveten om den latenta skulden.

Liksom för närvarande skall ansvaret för förmögenhetsförsämrande åtgärder endast omfatta förfaranden som verkligen hotar betalningsförmågan. Kan den insufficienie gäldenären genom inkomst av förvärvsarbete eller pä annat sätt klara sina förpliktelser, eller kan den som skänker bort egendom i en omfattning som är ägnad att medföra betalningsoförmåga genom att exempelvis ta i anspråk kredit tillgodose sina borgenärer skall ansvar inte ådömas. Men medan dessa förhållanden för närvarande vägs in vid obeståndsbedömningen fär de enligt förslaget betydelse som ansvars-friheisgrund. Detta medför en viss förändring i bevishänseende. Medan åklagaren idag i princip skall bevisa att ingen sådan omständighet förelegat som trots insufficiens hos gäldenären gjort denne betalningsförmögen måste enligt förslaget den insufficienie som i avsevärd män ylterligare försämrat sin ekonomi - eller den som företagit en åtgärd ägnad att medföra betalningsoförmåga — för att undgå ansvar själv anföra åtminstone något förhållande som kan ha medfört betalningsförmåga trots åtgärden. Mol en sådan invändning har åklagaren, på vid ansvarsfrihetsgrunder vedertaget sätt, den fulla bevisbördan.

De förfaranden som, då de företas uppsåtligen, faller under det nu beskrivna straffbudel med brottsbenämningen oredlighet mot borgenärer straffbeläggs i förslaget även då de företas av grov oaktsamhet. För dessa fall används rubriceringen vårdslöshet mot borgenärer. För att underlätta bevisningen och understryka vikten av ordnad bokföring fastsläs i lagen att grov oaktsamhet skall anses föreligga hos den som har saknat insikt om sin ekonomiska situation respektive om den ekonomiska följden av åtgärden av del skälet att han har åsidosatt sin bokföringsskyldighet.

Härutöver utsträcks inte ansvaret för vårdslöshet mol borgenärer. Fort
sättande av rörelse blir således straffbart enligt delta stadgande endast dä
det innefattar förmögenhetsminskande åtgärder. Av skäl som närmare
skall utvecklas uppställs inte någon straffsanktionerad plikt att begära sig i
konkurs, genom slraffhot mol den som i elt visst ekonomiskt läge under- 57

Prop. 1985/86:30 låter att begära sig i konkurs eller på annat sätt sörja för en samlad gäldsavveckling. En sådan underlåtenhet anses enligt gällande rätt kunna medföra ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Detta torde dock, med en riktig tolkning av straffbestämmelsen, förutsätta uppsåtlig förmögenhets-försämring, varför förslaget i denna del inte innebär nägon begränsning av straffansvaret. 1 stället vidgas detta i några avseenden. Det kommer att omfatta sådant fortsättande av rörelse som sker med av grov oaktsamhet företagna förmögenhetsförsämrande åtgärder, såsom dä gäldenären gravt felbedömt en transaktions ekonomiska konsekvenser för rörelsen i ett läge dä insufficiens föreligger. Vidare omfattas - likaledes under förutsättning att grov oaktsamhet föreligger - förfaranden som inte vare sig förvärrar eller framkallar obestånd men som är ägnade alt framkalla betalningsoförmåga, varvid även latenta skulder skall beaktas. Ansvarsfrihetsgrunden — elt förhållande som medför betalningsförmåga trots åtgärden - ger dock även ansvaret för grovt oaktsamma förtäranden en nödvändig begränsning.

Med verkligt förmögenhetsförsämrande åtgärder likställs i förslaget ålgärder varigenom förmögenhetslägel skenbart försämras. Härmed avses rättshandlingar för skens skull, t. ex. en skenöverlåtelse till en närstående. En transaktions karaktär av verklig rättshandling eller skenrättshandling är ofta svår alt fastställa. Åklagaren måste för närvarande i sin gärningsbeskrivning välja att påstå antingen att ett oredlighetsbrott begåtts genom ett avhändande vid en tidpunkt före (eventuell) konkurs eller alt egendomen ännu tillhörde gäldenären vid konkursen och att elt oredlighetsbrott begicks vid beedigandet av konkursbouppieckningen. Om det verkliga förhållandet inle kan klarläggas på elt tillfredsställande sätt uppstår svårigheter. Dessa minskas i förslaget genom all straffansvaret för oredlighet respektive vårdslöshet mol borgenärer avser såväl verkliga avhändanden som skenavhändanden. Mönster härför utgör de danska, västtyska och österrikiska strafflagarna.

Förslaget innehåller inte nägon motsvarighet till de nuvarande andra styckena i 1 och 3 §§ om oriktiga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord. Utan en sådan särskild reglering blir straffbuden om mened och ovarsam utsaga i BrB 15 kap, tillämpliga. Oriktig utsaga av en konkursgäldenär bedömdes som menedsbrotl före 1942 års reform av strafflagen. Om gäldenären har beedigat oriktig uppgift blir han idag i regel alt döma för grov oredlighet mot borgenärer enligt 11:2. Straffskalan är där fängelse sex månader — sex år. Förslaget ger en större spännvidd i straffmätningen, från böter — vid ringa menedsbrott och ovarsam utsaga - till fängelse åtta år - vid grov mened.

Den föreslagna regleringen rimmar väl med den ordning som införts med utsökningsbalken för en utmätningsgäldenärs uppgiftslämnande; denne döms, om han lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen om sina tillgångar, för osann respektive vårdslös försäkran, "skriftlig mened", enligt BrB 15; 10.

De sakliga skälen för den föreslagna ordningen är tvä. Den upphäver för

det första den nuvarande, systematiskt otillfredsställande ordningen att en

58 i praktiken nödvändig förutsättning för brottet - beedigandet - också

utgör ett kriterium för att bedöma detta brott som grovt. För det andra Prop, 1985/86: 30 medför den - med ett närmast redaktionellt tillägg i 15:4 andra stycket -att den vid menedsbrotlet uppställda ansvarsfrihelsgrunden döljande av tidigare broilslighei blir tillämplig. Den i fräga om mened relevanta invändningen att oriktig uppgift lämnats för att undvika att röja lidigare brottslig gärning saknar för närvarande betydelse för konkurs- och ack-ordsgäldenärers ansvar. I sak kan delta medföra en omotiverad dubbelbestraffning. Ansvarsfrihetsgrunden gällde före 1948 års reform av strafflagen sedvanerättsligt. Att konkurs- och ackordsgäldenärers beedigande 1942 fördes frän menedsbrottet till det nya kapitlet om gäldenärsbrott utan att motsvarande begränsning uppställdes där innebar en synbarligen icke avsedd skärpning av ansvaret.

Del förhällandet alt en gäldenär har egendom i uUandet medför för närvarande viss oklarhet vid tillämpningen av BrB 11 kap. Det gäller dels vid förmögenhetsförsämrande åtgärder, vid vilka idag en obeständsbe-dömning skall företas; vid denna kan man inte, ulan att göra ett betänkligt avsteg från den i konkurslagen givna definitionen, bortse frän egendom i utlandet. Förslaget klargör att egendom i utlandet skall beaktas endast om den antingen är åtkomlig för utmätning - härför blir de internationella exekutionsrättsliga förhåUandena avgörande - eller görs tillgänglig för borgenärerna genom gäldenärens försorg. Oklarhet råder vidare om straffansvarets räckvidd då en konkursgäldenär underiåter att lill förvaltarens disposition ställa egendom som han äger i ullandel. Enligt förslaget omfattar ansvaret för undanhållande och undandragande i konkurs, med den nya brotisbenämningen oredUghei i konkurs, även underlåtenhet att. då sä erfordras, frivilligt ställa egendom - som finns i Sverige eller i utlandet -lill förvaltarens förfogande.

Å andra sidan uppställs i förslaget inle något straffansvar för bortförande av tillgång ur rikel. Bortförandet innefattar inle någon för borgenärerna riskabel förmögenhetsminskning. De förfaranden som hotar borgenärs-intresset och därmed är ekonomiskt oförsvarliga - minskning av tillgången eller underlåtenhet att i konkurs ställa den till borgenärernas förfogande -läcks av de föreslagna bestämmelserna. Den sista återstoden av det gamla straffbudet om rymning för gäld kan därför slopas.

Vid förfaranden varigenom nägon borgenär gynnas på någon eller några andras bekostnad uppställs, mot bakgrund av en bedömning av straffvärde och behov av straffskydd, ett pä ett nytt sätt uppbyggt, begränsat ansvar för mannamån mot borgenärer. Om den gynnade borgenären är närstående till gäldenären pä något av de sätt som anges i 29 a § KL kan ett ekonomiskt motiv presumeras. Allt gynnande av en sådan borgenär på annans/andras bekostnad omfattas av straffansvaret. Härvid skall hänsyn även tas till latenta skulder.

Det nyligen reformerade straffbudet om bokföringsbrotl ändras endast i
ett avseende. Subjektet för brottet anges så att det klargörs att den som av
oaktsamhet inte har insett sin bokföringsskyldighet och som åsidosätter
denna omfattas av straffansvaret. Den formulering som valdes vid 1982 ärs
ändring pä förslag av lagrådet medför att en sådan s. k. oegenllig rättsvill
farelse för närvarande utesluter ansvar. Sä var inte fallet med den tidigare 59

Prop. 1985/86; 30 formuleringen av straffbestämmelsen, och nägon ändring härvidlag synes inle ha varit avsedd.

Den särskilda regleringen av gärningsmannaskapet vid gäldenärsbrott i 7 § första stycket slopas. Att en legal ställföreträdare för en juridisk person kan ådömas gärningsmannaansvar ansågs redan vid regelns tillkomst följa av allmänna principer. (1) Straffbuden om oredlighet i konkurs och mannamän mot borgenärer har formulerats så att även annan än gäldenären själv eller en legal ställföi"eträdare för denne kan vara gärningsman. I övrigt ger de nuvarande - efter 1942 ärs reform införda - reglerna om ansvar för anstiftan och medhjälp tillräcklig möjlighet att ådöma olika medverkande ansvar.

Den nuvarande begränsningen av medverkansansvaret för en borgenär som gynnas genom en mannamånshandling slopas likaså. Med den utformning som mannamånsbrottet ges i förslaget är en sådan begränsning inte motiverad.

Straffbudet i I § andra stycket andra punkten om gäldenär som i samband med annan exekutiv förrättning än konkurs eUer offentligt ackord -t. ex. en utmätningsförrättning - åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen las i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet har ingen motsvarighet i förslaget. Elt sådant förfarande uppfyUer förutsättningarna för ansvar enligt 14 eller 15 kap. för förfalskningsbrott (framställning, ändring, utfyllande eller brukande av falsk urkund) eller osant intygande/brukande av osann urkund. Den åberopande urkunden kan dessutom härröra från en sädan skenrättshandling som utgör oredlighet mot borgenärer enligt förslaget.

Ytterligare ett straffbud i nuvarande 11 kap. saknar motsvarighet i förslaget, nämligen 4 § andra stycket om gäldenär som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmän. Om förmånen medför ett förringande av annan borgenärs rätt och lämnas till en närstående faller förfarandet under den föreslagna bestämmelsen om mannamån mot borgenärer. Det torde dock mera säUan bli fallet. Däremot kommer förutsättningarna, liksom fallet är för närvarande, regelmässigt alt vara uppfyllda för ett medverkansansvar för gäldenären till det brott enligl 213 § KL respektive 46 § ackordslagen (1970:847), varliU den gynnade borgenären gör sig skyldig. Dessa bestämmelser om ansvar för en borgenär som för sin röst pä borgenärssammanlräde betingat sig särskild förmån av gäldenären, i vars straffskalor ingår fängelse i högst ett år, aktualiserar enligt nu gällande medverkansregler ett sådant ansvar fullt ut för gäldenären.

Vid gäldenärsbrott äger för närvarande varje berörd borgenär ställning som målsägande. Konkursboet äger förmodligen inte en sådan ställning. Däremot torde boet ha rätt att föra talan om ersättning för gäldenärsbrott. Hur långt denna rätt sträcker sig är dock oklart. Det är således tveksamt vad som förutsätts för all boel skall få föra skadeståndstalan på grund av mannamän mot borgenärer. 1 promemorian skisseras en möjlighet för

60 (1) SOU 1940:20 5.234.

förvaltaren att för boets räkning och med samma ställning som en måls- Prop. 1985/86: 30 ägande yrka ersättning i mål om ansvar för gäldenärsbrott. Utdömd ersättning skall ingå i konkursboet och utdelas på samma sätt som återvunnen egendom. Eftersom emellertid brottmålet i regel inte kommer att avdömas förrän konkursen har avslutats eller avskrivils förutsätter en sädan ordning möjlighet för förvaltaren - eller åklagaren på förvaltarens vägnar — att föra talan även efter den tidpunkten. Efterutdelning får då ske av ersättningsmedlen efter mönster av vad som gäller när medel tillhöriga konkursboet blir tillgängliga först efter konkursens avslutande. En motsvarande ordning föresläs av kommissionen beträffande återvinning, dock med en tidsbegränsning som inle är motiverad i fråga om ersättning på grund av brott. Den skisserade talemöjligheten för förvaltaren borde kunna få en praktisk betydelse som alternativ till återvinning särskilt i sådana fall där ansvarstalan förs även mot annan än gäldenären, nämligen den som har haft vinning av brottet.

Slutligen har övervägts behovet av straff för försök lill de brottstyper som upptas i förslaget och de straffskalor som bör uppställas. I förstnämnda hänseende föresläs inte nägon förändring. Försöksansvar uppställs inte vid någon av kapitlets brottstyper; det enda gäldenärsbrotl som för närvarande är straffbelagt på försöksstadiet upptas inte i förslaget. Någon skärpning av straffen för gäldenärsbrott föreslås inle. De nuvarande straffskalorna fär anses ge tillräckligt utrymme för adekvata reaktioner på den brottslighet det här är fråga om. Den restriktivitet i straffmätning och påföljdsval som kunnat iakttas fram till 1970-talets slut har, som statistikuppgifterna ovan visar, redan ersatts av en delvis annan inställning i domstolarna. Förklaringen till den relativa återhällsamheten med frihetsberövande påföljder ligger, som också berörts i det föregående, i den länga tid som hunnit förflyta mellan gärningarna och domstillfället. Förslaget syftar tUl att underlätta en snabbare lagföring genom att eliminera - så långt det är möjligt - de tiUämpningssvårigheter som onödigt fördröjer utredningarna. Någon skärpning av straffskalorna synes därför i detta sammanhang inte böra genomföras.

För vårdslöshet mot borgenärer är enligt förslaget straffmaximum fängelse i högst elt är, således en lindring i jämförelse med det nuvarande vårdslöshetsbrottet. I mindre allvarliga fall skall enligt förslaget påföljden vara böter. En åtskillnad har ansetts befogad i straffhänseende mellan detta brott, som endast förutsätter grov oaktsamhet, och det uppsåtliga brottet oredlighet mol borgenärer. Den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall har synts motiverad då ansvaret i vissa hänseenden utvidgas alt omfatta grovt oaktsamma förfaranden som för närvarande faller utanför det straffbara området.

Nuvarande hdelse

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd etter förvårrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mol borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gäUa, om gäldenär genom sådant förfarande framkallar allvarlig fara för att han skatt komma på obestånd.

Föreslagen lydelse

kap.

§(1)

Den som, då hans skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar,

1. försämrar sin ekonomiska ställning i avsevärd mån eller 2. för skens skull företar en rättshandling som, om den hade varit gällande, skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd mån, döms för oredligliel mot borgenärer till fängelse i högst två är. Är brottet grovt skall han dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskUt beaktas om del varit av betydande omfattning.

För oredlighet mol borgenärer döms också den som i annal fall försämrar eller ger sken av all försämra sin ekonomiska stäUning i avsevärd mån, om förfarandet är ägnat att leda till att skuld inle blir betalad i rätt tid. Härvid skatt även beaktas en skuld som uppkom först efter tidpunkten för förfarandet, om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten.

Den som, trots att tian förfar så som anges i första eller andra stycket, genom att begagna sig av senare förvärv, ta i anspråk kredit eller utnyttja för utmätning oåtkomliga tillgångar eller eljest förmår betala sina skulder i rätt lid och även är villig alt göra del, skall inte ådömas ansvar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:30

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord föriiger liltgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriklig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges titt grund jör förfarandet, dömas för oredlighet mol borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriklig handling eller skenaviat och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning etter säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt alt hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvallningen tillgång, dömes likaledes för (nedligliet mot borgenärer.

2 §

Är brott som i 1 § sägs att anse Den som av grov oaktsamhet be-

som grovt, skaU för grov oredlighet går en gärning som avses i 1§

mot borgenärer dömas lill fånget- döms för vårdslöshet mol borgenä-

se, lägst sex månader och högst sex rer liU fängelse i högst ett år eller,

år. om brottet är mindre allvarligt, till

Vid bedömande huruvida brottet böter. Den som tdl följd av att han

är grovt skatt särskilt beaktas, om åsidosatt sin bokföringsskyldighet

gäldenären beedigat oriktig uppgift enligt bokföringslagen (1976:125)

eller begagnat falsk handling eller inte insåg att den ekonomiska släll-

vilsdedande bokföring eller om ningen var eller genom förfarandet

brottet varit av betydande omfatt- blev sådan som anges i I § skatt

ning. anses ha Imndtat grovt oaktsamt.

3 § (2)
Gäldenär, som fortsätter rörelse   Den som i konkurs undandrar el
änder förbrukande av avsevärda ler undanliåller konkursförvaltning-
medel utan motsvarande nytta för    en egendom av betydenhet döms
rörelsen eller lever slösaktigt eller för oredlighet i konkurs till fängelse
inlåter sig på äventyrligt förelag el-   i högst två år. Som undanhållande
ter lättsinnig ansvarsförbindelse el- anses även underlåtenhet att vidta
ter vidtager annan sådan åtgärd   en åtgärd som erfordras för att
och som därigenom uppsåtligen el-   göra egendom tiUgänglig för kon-
ler av grov oaktsamhet framkallar kursförvaltningen,
eller förvärrar obestånd, dömes för
vårdslöshet   mol   borgenärer   till
fängelse i högst två år.

Gäldenär som. då han är på (obestånd, gynnar viss borgenär när genom att betala skuld som ej är förfallen, betala med annal än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerliel som ej var betingad vid skuldens tillkomst etter genom att vidtaga annan sådan åtgärd, dömes, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt, för mannamån mol borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skatt gälla, om gäldenären i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annal sätt än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringas.

Gäldenär, som för alt främja ackord hemligen lämnar eller ullovar betalning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mol borgenärer.

Den som betalar eller på annal sätt tiUgodoser en borgenär och därigenom avsevärt förringar en annan borgenärs rätt döms, om förfarandet gynnar någon som är närstående till gäldenären på sätt som anges / 29 a § konkurslagen (1921:225), för mannamån mot borgenärer lill fängelse i högst två år. Vid bedömande av om någon borgenärs rätt avsevärt förringas skall även beaktas en skuld som uppkom först efter tidpunkten för förfarandet, om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:30

brottet är ringa, till böter. Är bröt-      brottet är mindre allvarligi. till
tet grovt, skall han dömas till fäng-    böter. Är brottet grovt, skall han
else i lägst sex månader och högst    dömas till fängelse i lägst sex måna-
fyra år.                                       der och högst fyra år.

6 S För försök alt, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång dömes tiU ansvar enligl vad i 23 kap. stadgas.

7 §(5)
Begår den som är i gäldenärs

ställe en gärning som avses i delta kapitel, skall han dömas såsom om han själv vore gäldenär. Vad som nu har sagts om gäldenär skatt i fråga om en sådan gärning som avses i 5 § gälla den bokföringsskyldige.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § lager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan tiU brottet endast om han brukar otUtbörtigt hot eller olittbörligi löfte om förmån eller liandtar i hemligt samförstånd med gäldenären.

8 §(5)
Vårdslöshet mot borgenärer en
Ugt 3 § första stycket må åtalas av
åklagare endast om ålat finnes på
kallat ur allmän synpunkt.

15 kap. 4 § Prövas utsaga som avses i 1 -3 §§ vara utan betydelse för saken, skall ej dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall ock gälla, om Vad som har sagts nu skall också

någon lämnat osann uppgift eller gälla, om någon
förtigit sanningen angående sådant /. lämnat osann uppgift eller för-

varom han ägt vägra att yttra sig tigit sanningen angående sådant
och omständigheterna innebära varom han ägt vägra all yttra sig
skälig ursäkt för honom. och omständigheterna innebär skä-

lig ursäkt för honom, eller

2. vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord har beedigat bouppteckning, vari förtigits tittgång, upplagils obefinllig skuld d-

(5) Senaste lydelse 1982: 1.50. 65

5 Riksdagen 1985186. I .saml. Nr 30

Bilaga 4 Prop. 1985/86:30

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbrott. En översyn av 11 kap. brottsbalken med förslag till ändringar

Remissinstanser

över departementspromemorian (Ds Ju 1983; 17) Gäldenärsbrott En översyn av 11 kap. brottsbalken med förslag till ändringar har efter remissyttranden avgetls av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksskatteverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsstyrelsen i Stockholms län, bokföringsnämnden, juridiska fakultetsnämnderna vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Svenska handelskammarförbundet. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Finansbolagens förening och Sveriges ackordscentral.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har överlämnat ett yttrande från Malmö tingsrätt. Hovrätten för Västra Sverige har överlämnat yttranden från Göteborgs och Halmstads tingsrätter, RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt saml cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Kalmar, Uppsala, Värmlands och Örebro län. Länsstyrelsen i Stockholms län har överlämnat ett yttrande frän polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. ,

Till hovrättens över Skåne och Blekinge remissyttrande är fogat ett särskilt yttrande av hovrättslagmannen Tryggve Hellners. Till BRÅ:s yttrande är fogad en reservation, avgiven av styrelseledamöterna Björn Kör-loff och Bo Svensson samt föredraganden därstädes, byrådirektören Ulla Björkman.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

1.1 Behovet av åtgärder

Sä gott som alla remissinstanser som uttalar sig i frågan anser att del finns
behov av att se över och förenkla reglerna om gäldenärsbrott. Uttalanden i
denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, Malmö och Halmstads tingsrätter, domstolsverket, RÅ,
tänsåklagarna i Värmlands och Örebro län, rikspolisstyrelsen, BRA,
AMS, juridiska fakultetsnämnderna vid Uppsala och Stockholms universi- 67

Prop. 1985/86:30 tet, Sveriges advokatsamfund, domareförbundet, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, SAF samt ackordscentralen.

Frän flera häll framhålls emellertid samtidigt att utrymmet för förenklingar trots allt är begränsat, närmast beroende på alt det vid utredning om gäldenärsbrott ofta är nödvändigt alt klarlägga komplicerade ekonomiska förhållanden. Tvä av dessa yttranden återges här.

RÅ anför i denna del;

Under senare är har ökade ansträngningar gjorts för att bekämpa bl. a. den ekonomiska brottsligheten. De ökade insatserna har därvid även kommit att rikta sig mot gäldenärsbrotten. Den strängare synen pä gäldenärsbrottsligheten har bl. a. tagit sig uttryck i partiella ändringar i lagstiftningen, som haft till mål att avgränsa ansvaret till klart straffvärda fall och effektivisera lagstiftningen genom all minska de bevissvårigheter som sedan lång tid varit förenade med beivrandet av dessa brott. Bland de partiella reformerna kan nämnas viss avkriminalisering, förändrade broltsbeskrivningar, speciella ätalsregler, ökade insatser frän konkursförvaltare och näringsförbud. Den prioritering som skett av bl.a. gäldenärsbrotten har också kommit till uttryck genom att framförallt polis- och åklagarväsendet tillförts ökade resurser på området. Betydande utbildningsinsatser har gjorts och görs fortfarande. Den förändrade samhällssynen har också kommit till uttryck i strängare påföljder. Sammanlaget har samhällets insatser för att bekämpa den här aktuella brottsligheten väsentligt förstärkts.

De gjorda insatserna får emellertid inte undanskymma att det fortfarande är förenat med stora svårigheter att effektivt bekämpa gäldenärsbrotten. Som Madeleine Löfmarck påpekat i sin promemoria är det material som skall genomgås i här aktuella mål ofta myckel omfattande och svåröverskådligt. Del är inte sällan fråga om komplicerade ekonomiska transaktioner, som ligger flera år tillbaka i tiden. Olika juridiska och fysiska personer kan vara inblandade. På varje punkt föreligger vidare som regel ett förnekande från den misstänkte och bevisproblemen är därför stora. Utredningarna blir ofta synnerligen resurskrävande både på polis- och åklagarsidan och utredningstiderna tenderar all bli långa. Denna tidsutdräkt bidrar i sin tur ytterligare till att öka bevissvärigheterna, särskilt ger detta sig tillkänna i domstolsprocessen. Av promemorian framgår alt antalet anmälda gäldenärsbrott från år 1978 t. o. m. 1982 ökat från knappt 500 till drygt 2000. Sistnämnda är balanserades cirka 1800 broltsanmälningar, vilket belyser hur lids- och resurskrävande utredningarna om gäldenärsbrotl är. För åklagarväsendets del innebär det för närvarande bl. a. att den övervägande delen av länsåklagarnas arbetstid las i anspråk för arbete med mål av denna brottstyp. Della har lett till att även de lokala myndigheterna har kommit all i ökad utsträckning belastas med dessa mål.

Betydande svårigheter föreligger således när del gäller alt komma tillrätta med den här aktuella brottsligheten och det behövs ytterligare åtgärder för att öka effektiviteten och snabbheten hos de brottsbekämpande myndigheterna. Beslut föreligger också om att ylterligare resurser skall tillföras bl.a. åklagarsidan. Utbildningen i ekonomiska frågor fortsätter.

Förutom åtgärder av nu angivet slag är del också angeläget att göra en

översyn av rättsreglerna på området. Madeleine Löfmarcks utredning

utgör här ett värdefullt bidrag. Hon har försökt påvisa de brister som finns

68 i gällande lagstiftning och föreslagit ändringar som, enligt hennes mening.

synes befogade och kan leda till lättnader i tiUämpningen. Förslaget inne- Prop. 1985/86: 30 bär en principiellt genomgripande ändring i litibrmningen av bestämmelserna om oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Syftet med hennes förslag, nämligen att underlätta för bl. a. polis, åklagare och domstolar alt bättre klara de uppgifter, som statsmakterna ålagt dem på föreliggande område, finns det all anledning att ställa sig bakom. Hennes förslag skapar en bättre systematik mellan olika slraffvärda förfaranden i 11 kap. Hennes analys av olika förekommande problem är vidare i sig av stort värde för de som praktiskt sysslar med hithörande frågor. Som framgår av underremisserna är meningarna emellertid delade om hennes förslag alltid leder till önskvärda förenklingar.

Överåklagaren i Stockholm anför för sin del:

Att gäldenärsbrott kräver stora utredningsresurser och även i andra avseenden vållar problem beror framförallt pä att i målen ofta är frågan om ett omfattande och svåröverskådligt material där det gäller att klariägga komplicerade ekonomiska förhållanden. Pä grund härav torde situationen endast i ringa mån kunna förändras genom ändringar i straffbestämmelserna inom ramen för gängse principer för strafflagstiftning. Ökad effektivitet i brotlbekämpningen på detta område kan enligt min mening endast åstadkommas genom att ge åklagare och även polis för den delen mera kvalificerad utbildning och genom alt anlita ekonomisk expertis särskilt då revisorer i den löpande utredningsverksamheten. Utnyttjande av ADB-tekniken torde också kunna bidra till ökad effektivitet, inte minst när det gäller all fastställa och bevisa obestånd.

1.2 Allmänt om förslagen

Handelskammareförbundet, sparbanksföreningen och TCO tillstyrker utan närmare kommentar att förslagen läggs till grund för lagstiftning -TCO dock med den anmärkningen att organisationen förutsätter att förslagen i det fortsatta lagstiftningsarbetet samordnas med de förslag som förmögenhetsbrottsutredningen lagt fram i betänkandet (SOU 1983:50) översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslagen bör omarbetas med sikte på att förslärka statens ställning som borgenär och anför:

Ett huvudmål vid utarbetandet av förslaget har varit att minska de tillämp
ningsproblem som för närvarande råder beträffande gäldenärsbrotten. En
bidragande orsak till dessa svårigheter är att det ekonomiska mönstret
förändrats betydligt. Det har t.ex. blivit alltmer vanligt att skatteskulder
dominerar i konkurser. Förskjutning av borgenärsiniresset har ägt rum
från det enskilda till det allmänna. Det allmännas behov av straffskydd mot
ekonomisk brottslighet har alltmer betonats i skilda sammanhang. Denna
attitydförändring kan enligt länsstyrelsens uppfattning delvis förklaras av
statens underläge som borgenär jämfört med andra borgenärer vid utebli
ven betalning. Slaten kan inte som andra borgenärer välja sina gäldenärer.
Gäldenären kan genom underläten registrering och redovisning skaffa sig
olovliga och självpåtagna skatlekrediter. När väl skatteskulden blivit rest-
förd har staten begränsade möjligheter att hindra gäldenären fortsätta
verksamheten under anspräktagande av det allmännas medel.
Förslaget ger enligt länsstyrelsens uppfattning ett alltför svagt uttryck 69

Prop. 1985/86; 30 för alt söka förbättra statens ställning jämfört med andra borgenärer. Straffansvaret för gäldenärsbrott har utformats sä, att hänsyn inte tas till vem som uppträder som borgenär. Således görs ett avsteg frän de senaste årens utveckling mot ökat slraffskydd för statens skatte- och avgiftsanspråk. Vid utformningen av förslaget har strävandel att ta tillvara statens inlesse kommit i skymundan i det i och för sig vällovliga syftet att minska svårigheterna vid utredning av gäldenärsbrotten. Länsstyrelsen förordar därför en omarbetning av förslaget sä att även inom detta område sker en särreglering beträffande staten som borgenär.

En majoritet bland remissinstanserna ansluter sig i och för sig lill huvuddragen i förslagen men förordar samtidigt — som närmare skall redovisas längre fram - all mer eller mindre långtgående ändringar och tillägg görs i det fortsalla lagstiftningsarbetet. En synpunkt som framförs frän flera håll är all förslagen generellt sett är ägnade all leda till en alltför omfattande kriminalisering och all det straffbara området därför bör begränsas i olika avseenden. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a. domstolsverket, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt saml juridiska fakulletsnämn-derna vid Uppsala och Lunds universitet.

Åtskilliga remissinstanser anser emellertid från liknande utgångspunkter att förslagen inle bör läggas till grund för lagstiftning. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Malmö och Göteborgs tingsrätter, RA, advokatsamfundet och domareförbundet.

Tre uttalanden av dessa återges här.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Det av promemorieförfattaren uppställda målet (s. 31 y) att anpassa reglerna om gäldenärsbrott till dagens värderingar samtidigt som största möjliga klarhet eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna är vällovligt. Detta mål har emellertid, enligt hovrättens mening, inte uppnåtts. Bl. a. är de föreslagna lagreglerna minst lika allmänt hållna som de nuvarande, varför förutsebarhelen beträffande det kriminaliserade områdets omfattning snarare minskat. Samordningen med l.ex, återvinningsreglerna vid konkurs underlättas inte heller genom förslaget.

Beträffande behovet av straffbestämmelser till skydd för kreditgivare (s.
32-35) anges i promemorian att straffansvaret för gäldenärsbrott bör vara
oberoende av vem som uppträder som borgenär. Del förs emellertid ett
ingående resonemang om behovet av straffbestämmelser om gäldenärs
brott till skydd för anspråk pä skatter och allmänna avgifter. Det grundläg
gande syftet med de föreslagna lagändringarna synes vara att få till stånd
en reglering som skärper det straffrättsliga ansvaret för åtgärder som
äventyrar det fiskala intresset. Hovrätten har i och för sig förståelse för all
man i dagens läge betonar skyddet för anspråk på skatter och avgifter.
Reglerna om gäldenärsbrott får emellertid inte byggas upp för all tillgodose
en borgenärskategori. Del ligger i sakens natur all slraffhotet skall träffa
alla klandervärda förfaranden från en gäldenärs sida, oavsett hur mänga
borgenärer som drabbas av gäldenärens handlande. Inriktningen i prome
morian pä det fiskala intresset har tydligen förlett författaren till straffrätts
liga konstruktioner som säkerligen hade fält en annan uppbyggnad, om
70 inkörsporten för reformeringen varit annorlunda beskaffad.

Hovrättenför Västra Sverige Prop, 1985/86: 30

De föreslagna lagbestämmelserna är på en rad punkter betydligt vagare i sin utformning och mera allmänt hållna än gällande regler. De ger därmed utrymme för större osäkerhet hos den enskilde när det gäller att bedöma om ett visst förfarande är tillåtet eller ej. Förslaget är delvis sä obestämt i konturerna att det ger anledning lill svåra tolkningsproblem även för den tränade juristen. Så som förslaget ser ut förefaller det all i icke ringa utsträckning omfatta även förfaranden som knappast kan anses straff-värda. Motiven är, särskilt beträffande 1 §, delvis knapphändiga och skingrar inte ovissheten om förslagets närmare omfattning. Hovrätten har fått intrycket att förslaget i alltför hög grad bygger pä teoretiska överväganden, vilka inte kommit lill tillräckligt konkret uttryck i lagtexten.

För ny lagstiftning pä det viktiga rättsområde som del här gäller krävs enligt hovrättens mening en mera allsidig belysning av de mänga frågeställningar som en översyn av gäldenärsbrotten aktualiserar. Det måste samtidigt understrykas alt promemorian även har klara förtjänster. Den innehåller intressanta redogörelser och synpunkter som kan vara av stort värde vid ett fördjupat utredningsarbete.

Hovrätten kan sammanfattningsvis inle tillstyrka all promemorieförsla-gel i föreliggande skick läggs till grund för lagstiftning. Bestämmelserna om gäldenärsbrott har nära samband med konkurslagens återvinningsregler. En fortsatt översyn av gäldenärsbrotten bör därför samordnas med den pågående reformeringen av återvinningsreglerna.

RÅ

För att en lagändring av sä principiellt genomgripande slag som den i promemorian föreslagna skall genomföras måste den enligt min mening vara så välgrundad och utformad att det finns anledning all med tämligen stor säkerhet förvänta alt den ger de eftersträvade fördelarna. Rent allmänt vill jag här uttala en tveksamhet över förslaget när det gäller dess möjligheter att minska nuvarande utrednings- och bevissvärigheter. Även kravet på förutsebarhel gör sig starkt gällande när de förfaranden som man vill träffa med en ansvarsbestämmelse skall beskrivas, Enligl min mening kan invändningar i detta hänseende riktas mot förslaget.

2 Oredlighet mot borgenärer

2.1 Insufficiens som straffbarhetsgrund

Ansvar för oredlighet mot borgenärer förutsätter f.n. att en gäldenär
förstör eller genom gåva eller liknande förfarande avhänder sig egendom
och därigenom försätter sig pä obestånd, förvärrar sitt obestånd eller
framkallar allvarlig fara för att han skall komma pä obestånd. Bestämmel
sen förutsätter med andra ord att gäldenären är insolvent, varmed förstås
att han inte har förmåga att betala förfallna skulder. - Promemorieförsla
get innebär att straffbarheten i stället knyts till insufficiensbegreppet -
straffansvar skall enligt den föreslagna huvudregeln ådömas den som, då
hans skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar,
försämrar sin ekonomiska ställning i avsevärd mån. Till denna regel är
knuten en särskild bestämmelse om ansvarsfrihet för den som ändå förmår
att betala sina skulder i rätt tid. 71

Promemorieförslaget biträds av en minoritet av remissinstanserna.

Prop. 1985/86:30 Länsåklagaren i Värmlands län

När det gäller huvudfallen av oredlighet mot borgenärer delar jag utredningens uppfattning att del oklara och svårbevisade begreppet obestånd bör bytas ul och ansvaret i stället hängas upp på förutsättningen att den förmögenhetsförsämrande åtgärden vidtas i ett läge då skulderna uppenbart överstiger tillgångarna eller med andra ord att gäldenären är insufficient. Jag anser del vara riktigt att vid bedömningen av om en gäldenär är sufficienl eller inte ta hänsyn endast lill tillgångar som är åtkomliga för utmätning.

BRÅ (majoriteten)

BRÅ finner sig kunna godta de skäl utredaren anfört för att frångå obeståndsrekvisitet för brottet oredlighet mot borgenärer. Onekligen har obeståndsbedomningen inneburit en del bekymmer i praktiken och en bedömning enbart av hur gäldenärens skulder förhäller sig till tillgångarna torde te sig enklare, i"ent tekniskt.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet

Den nuvarande lagstiftningen om gäldenärsbrott anknyter till begreppet "obestånd" (insolvens). I sitt förslag till ny utformning av brottet oredlighet mot borgenärer (§ 1) anknyter utredaren i stället till insufficiensbegreppet. Den situation, i vilken gärningsmannen tankes handla, beskrives med orden "då hans skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar".

Anknytningen till insufficiensbegreppei i stället för lill insolvensbegreppet synes innebära en önskvärd förenkling. Att utreda och bevisa en föreliggande insufficiens torde vara enklare än motsvarande förfarande i fräga om obestånd. Visserligen kan även här uppsätsbevisningen länkas bli besvärlig, men detta kompenseras av att samtliga i förslagets § 1 kriminaliserade förföranden är straffbara även vid grov oaktsamhet enligt förslagets §2.

Genom att anknyta till gärningsmannens handlande i en insufficienssituation och stryka det nu gällande kravet på framkallande eller förvärrande av obestånd anser sig utredaren ha eliminerat de svårigheter, som lagtextens krav på en sädan effekt vållat i praxis. Det måste dock framhållas, att även den föreslagna lagtexten i realiteten innehåller ett krav på uppkomsten av en effekt, nämligen ett försämrande av den ekonomiska ställningen i avsevärd mån, varom mera strax.

Föreningen Sveriges åklagare

Enligt föreningen skulle ett genomförande av förslaget sannolikt medföra
ett större antal gäldenärsulredningar, eftersom insufficiens som regel in
träffar i tiden före obestånd. Avhändanden av den som är insufficient men
inte kan anses vara på obestånd föreslås visserligen inle bli straffbara till
följd av en föreslagen regel om ansvarsfrihet för den som trots avhändan
det äger betalningsförmåga. Enligt föreningens uppfattning skulle emeller
tid den föreslagna ansvarsfrihetsregeln inte begränsa arbetet för polis och
åklagare. - För alt en gäldenär i dessa fall skall undgå åtal för förmögen
hetsförsämrande åtgärder under insufficiens måste gäldenären under för-
72 undersökningen visa på något förhållande som skulle innebära att han trots

den påvisade insufficiensen var och förblev solvent. På grund av det Prop. 1985/86:30 objektivitelskrav som åligger åklagaren måste denne aktivt tillse att eventuella invändningar kommer fram under förundersökningen. För ett åtal måste också åklagaren motbevisa sådana invändningar. Uppenbarligen kan, enligt föreningens mening, dessa omständigheter inte klarläggas ulan en relativt omfattande polisutredning. - Bortsett härifrån anser föreningen att det föreslagna begreppet är ägnat all i avsevärd grad underlätta utredningarna och åklagarnas möjligheter att väcka åtal för straffvärda gäldenärsbrotl. Den utvidgning av det straffbara området som ligger däri att man kan lagfora gäldenär, som avhänder sig egendom, när han är insufficient enbart med hänsyn till egendom som inte kan åtkommas pä exekutiv väg hälsas med tillfredsställelse.

Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet, som i huvudsak ansluter sig till förslaget i denna del, anser alt regeln behöver förtydligas. Nämnden anför;

Enligt fakultetsnämndens mening torde det inle vara olänkbart att ett insufficient förelag fungerar väl och löpande fullgör sina förpliktelser. Försämrar företagel i avsevärd män sin ekonomiska ställning, riskerar man åtal för oredlighet mol borgenärer, även om man fortfarande förmår betala skulderna. Visserligen inrymmer förslaget en ansvarsfrihelsregel i 11:1 3 st., men denna regel synes inle förhindra att åtal väckes. Mol denna bakgrund anser fakultetsnämnden att det klarare bör anges under vilka förutsättningar en utgift skall anses försämra företagets ekonomiska ställning i avsevärd män. Fråga är om utgiftens relativa storiek är avgörande eller om man skall väga in den nytta för verksamheten som sannolikt kan bli en följd. För privatpersoner, som gjort stora inköp för konsumtion, överfört egendom på andra maken etc, blir det däremot inte aktuellt all ifrågasätta någon nytta.

En gåva torde anses förmögenhetsförsämrande och inrymmas under förslagets 11 kap. I § oberoende av om den är giltig mot gäldenärens/ givarens borgenärer eller ej. Frågan om gåvan härutöver måste vara obli-galionsrätisligt bindande mot gäldenären/givaren själv bör enligt fakulletsnämnden utredas närmare, eftersom något generellt svar knappast kan lämnas. Om gäldenären/givaren t. ex. överiämnat en gåva till sin make ulan att iaktta de särskilda reglerna i GB, kan ettfakiiskt avtiändande föreligga, även om gåvan inte är obligationsrättsligt bindande. Jfr Löfmarck, M., Gäldenärsbrotten, Stockholm 1982 s. 131.1 detta sammanhang bör övervägas att straffbelägga försök till oredlighet mot borgenärer för del fall att fullbordat brott inte skulle föreligga, innan gåvan blivit giltig gentemot gäldenären/givaren.

Några remissinstanser ansluter sig till förslaget men uttrycker samtidigt tveksamhet huruvida det i realiteten innebär nägon påtaglig förenkling.

Länsåktugaren i Kalmar län:

Del är nästan undantagslöst så i det praktiska gäldenärsbrotlsfallet, att
tillstånden insufficiens och insolvens sammanfaller. De fall, då endast ett
av dem föreligger, är närmast teoretiska. - En insolvensbedömning är
svär. En bedömning av insufficiens ter sig från teoretiska utgångspunkter
möjligtvis lättare - det rör sig här om att undersöka ett statiskt tillstånd -
men i praktiken är insufficiensbedömningen säkerligen lika svår som insol
vensbedömningen. Det gäller att visa gäldenärens förmögenhetsläge vid en .,,
viss tidpunkt, sådan den tedde sig.

Prop. 1985/86; 30 Det är en utomordentligt svår uppgift, att konstruera oredlighetsbrotlet

så att det ges en rimlig möjlighet att i den praktiska tillämpningen komma i närheten av det område där straffansvar bör gälla. - Jag har den uppfattningen, att utredningsförslaget - straffansvar vid visst handlande under insufficiens eller vid insolvens - är en rimlig lösning på ett svårt problem. Jag har för övrigt svårt att tänka mig en bättre lösning. Utredningsförslaget överensstämmer i detta hänseende med vad som gäller i vissa andra västländer.

Liknande synpunkter framförs i ett längre yttrande av länsåklagaren i Örebro län:

Sedan länge har insufficiens, dvs. skulder överstigande tillgångar, inte ansetts vara en tillräcklig konkursgrund ulan därför har krävts obestånd dvs. oförmåga aU rätteligen betala skulder allteftersom de förfaller, under förutsättning tillika att betalningsoförmågan inte är tillfällig. 1 konsekvens härmed har som förutsättning för straffansvar jämlikt 1-4 §§ gällt obestånd.

I utredningen föreslås nu i 1 § den ändringen att som förutsättning för ansvar i de fall som är ifråga i paragrafen (och 2 §) skall gälla att gärningsmannen är någon, vars skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar dvs. insufficiens. Primärt begränsas sålunda tillgångs-sidan till de för utmätning åtkomliga tiUgångarna, vUket i och för sig underlättar insufficiensbedömningen.

Emellertid anvisas för gärningsmannen i den föreslagna paragrafen en "reservutgång", som innebär, alt han kan göra invändning om, att han förmår betala sina skulder i rätt tid genom att begagna sig av senare förvärv, ta i anspråk kredit eller utnyttja för utmätning oåtkomlig egendom eller eljest och även är villig därtiU, dvs. betalningsförmåga och betalningsvilja, solvens.

Framstår nu inte denna invändning som sä svagt grundad att den utan vidare kan lämnas utan avseende övergår bevisbördan enligt förslaget pä åklagaren, som då har att på sedvanligt sätt visa betalningsoförmåga, dvs. i praktiken insolvens.

1 själva verket synes denna konstruktion leda till att man inte kommer att slippa ifrån insolvensbedömningen i många fall och då säkerligen i de även i övrigt mest komplicerade fallen, låt vara att insolvensbedömningen blir s.a.s. sekundär.

För att undersöka om den föreslagna ordningen är bättre än den nuvarande kan det vara lämpligt att något redogöra för hur insolvensbedömning sker nu. Det må då först understrykas, att vid denna insolvensbedömning har man tillgång till facit, man gör en bedömning i efterhand. Denna möjlighet har inte gärningsmannen haft, vilket är en faktor som är besvärlig ur bevissynpunkt i vad angår det subjektiva rekvisilet.

Problemet med obeståndsrekvisitet är mest kompUcerat när det gäller rörelseidkare. Jag delar schematiskt upp framställningen i 2 delar, den ena avseende fall där bokföring och årsredovisningar finns och del andra där sådant saknas. I Bokföring finns. :l Företagsanalytisk metod.

Man gör jämförelser mellan balansräkningar för flera år bakåt i tiden före

konkursen och ev. konkursbouppteckningen, så långt möjligt korrigerad

för alt göra den jämförbar med balansräkningarna under rörelsens gång.

"74 Därvid stäUer man omsättningstiUgångar I (OT I) mot korta skulder (KS)

och undersöker kassalikviditelen resp OT I + Il (Il = varulager) mot KS och Prop. 1985/86; 30 undersöker balanslikviditeten. Härav bildar man sig en uppfattning om rörelsens betalningsberedskap år för år. Man undersöker också solvensen dvs. andelen eget kapital (EK) av den totala balansomslutningen, vilket ger en bild av rörelsens stabilitet. Vid en korrekt genomförd sådan analys tas hänsyn även till "dolda" reserver och latenta skulder, främst skatteskulder.

Nästa steg är att jämföra dessa siffror över tiden. Visar det sig då, att jämförelsetalen har en fallande tendens, drar man därav den slutsatsen att betalningsförmågan och förmögenhelsställningen försämrats. Även om nu jämförelsen visar att kassa- och balanslikviditeten synes svag enligt balansräkningarna och solvensen försvagats, kan man emellertid inte enbart därav dra den slutsatsen att obestånd föreligger. Inte heller kan man med säkerhet visa tidpunkten för tillståndets uppkomst.

Här måste dock inskjutas, att i vissa fall kan man med ledning av analysen objektivt konstatera att obestånd måste ha förelegal vid en viss senaste tidpunkt. 1 praktiken räcker del dock inle för att mol gäldenärens påstående, att han inte insett förhållandet, fä domstolarna alt finna honom övertygad om insikten utan härför krävs erfarenhetsmässigt ytteriigare mera påtagliga bevismedel, varom mera senare.

Vad man i själva verket gör vid analysen är en sufficiensbedömning över tiden och därav med beaktande av iniräfläd konkurs drar slutsatsen, att obestånd måste antas ha inträffat vid en viss senaste tidpunkt och ev, därefter förvärrats,

;2 "Traditionell" metod.

Härmed avses samma bevisningssätt, som jag nedan skall redogöra för under rubriken "Bokföring saknas" och som är den mera påtagliga bevisning utöver företagsanalysen, som domstolarna oftast kräver,

II Bokföring saknas.

Med del fall att bokföring saknas likställer jag del att bokföringen är sä undermålig, att den inte kan tjäna till ledning vid bedömningen.

Vad det i denna del är fråga om är helt enkelt alt undersöka, hur gärningsmannen har skött sina betalningsåligganden mot sina borgenärer, allmänna som enskilda. Man undersöker obetalda fakturors och resterande skatters ålder och storiek, tar reda pä betalningsanmärkningar av olika slag såsom belalningsförelägganden, lagsökningar, växelprotester och kravbrev. Sedan gärningsmannen, förelagd detta material, medgivit - vilket normalt är fallet - alt betalning uteblivit pä grund av brist pä medel, kan man konstatera obestånd och en ungefärlig lidpunkt för dess uppkomst.

När man skall ta ställning till förslaget att ersätta obeståndsrekvisitet med ett insufficiensrekvisit, är det enligt min mening viktigt att ha klart för sig vad jag ovan anfört att vad vi egentligen sysslar med redan nu är en insufficiensbedömning i förening med slutsatsdragning. 1 praktiken innebär därför utredningsförslaget ett stadfästande av vad som redan sker.

Mot förslaget talar i första hand att det i efterhand, även om bokföring fmns, kan vara ytterst vanskligt att tillfredsställande klariägga ett förmögenhetsläge flera år tillbaka i liden. Skuldsidan torde kanske inte bereda några större problem. Annorlunda ställer det sig pä tillgångssidan med så tunga balansposter, som exvis varulager och kundfordringar. Å andra sidan synes läget ur utrednings- och bevisningssynpunkt inte bli sämre än del nuvarande.

För förslaget talar - fortfarande ur teoretisk synpunkt - att primärt det
komplexa obeståndsbegreppet utmönstras. Vidare blir del läge, vari vissa
handlingar blir kriminaliserade, beskrivet på ett för alla lättbegripligare
sätt. Envar torde begripa vad som menas med att hans skulder uppenbart 75

Prop. 1985/86:30 överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar. Så långt bör det bli betydligt mindre utrymme för diskussion av subjektiva subtiliteter. bevistemat blir begripligare formulerat även för lekmannen och bevisläget lättare att hantera för åklagaren. Sist men inte minst kan man nära en from förhoppning, att man i åtskilliga fall inte skulle behöva gå längre, när det gäller utredningen om det ekonomiska läge, vari gärningsmannen befann sig, när handlingen skedde.

Som jag tidigare antytt medför utredningsförslaget beträffande 1 § inte att man helt skulle slippa en insolvensbedömning. I viss mån talar det mot förslaget, att man efter en omväg ändå hamnar i en insolvensfrågesitua-tion. Emellertid tror jag att problemet kan bli lättare att hantera med förslagets konstruktion än med det nuvarande systemet. Det krävs ju enligt förslaget att gärningsmannen konkret anger inte bara på vad sätt han förmår att rältidigt betala sina skulder utan även att han är villig att göra det. Enligt milt förmenande skulle del i praktiken kunna bli mycket lättare att framlägga molbevisning mot sådana konkreta påståenden, framförda mot bakgrunden av den redan klarlagda insufficienssituationen än att primärt visa hela obeståndssituationen,

I viss män liknande synpunkter framförs även av FAR:

Tidpunkten för inträffandet av den i styckels inledning beskrivna situationen av insufficiens kan i praktiken vara besvärlig att bestämma beroende på svårigheter att värdera materiella och immateriella tillgångar. Detta gäller trots det i betänkandet förutsatta uppenbarhelskriteriet.

Del är önskvärt att skillnaden mellan aktiebolagslagens och betänkandets definitioner av insufficiens noggrant klarläggs.

Majoriteten av remissinstanserna ställer sig emellertid direkt avvisande till den föreslagna utformningen av brottet oredlighet mot borgenärer.

Hovrälien över Skåne och Blekinge anför:

Förmögenhetsförsämrande förfaranden som idag är att hänföra lill brottet vårdslöshet mot borgenärer föreslås överförda till oredlighetsbrottet (s. 44 y). Genom att de förfaranden som inle är av benefik eller förstörande karaktär förs till oredlighelsbrottet utvidgas straffansvaret. För ansvar krävs dä endast att förfarandet medfört en fara för obestånd. Den brotts-konstruktion som i övrigt föreslås innebär även den ett vidgat straffansvar. Den straffbara handlingen uttrycks sä att gäldenären "försämrar sin ekonomiska ställning."

I promemorian görs ett visst nummer av att brottet oredlighet mot borgenärer inte längre knyts tUl begreppet obestånd utan i stället avser situationer då gäldenären är insufficient. Som hovrätten skall återkomma till i följande avsnitt är del inte så säkert att den nya konstruktionen medför någon egentlig förbättring. Med begreppet insufficiens som utgångspunkt för kriminaliseringen vinner man visserligen att del blir lättare att i tillämpningen avgöra, hur en gäldenärs ekonomiska läge varit beskaffat i ett visst fall och vilken insikt gäldenären haft härom. Samtidigt uppstår den betydande nackdelen att man fångar in ett mycket större antal situationer än som behövs. Kravet pä precisering av övriga rekvisit för straffbarheten blir så mycket större. Här uppenbarar sig en grundläggande svaghet i promemorieförslaget.

Den nuvarande utformningen av brottet oredlighet mot borgenärer förut
sätter i I § 1 st. att gäldenärens förfarande framstår som klandervärt. Detta
76 uttrycks så att gäldenären "förstör eller genom gåva eller annan liknande

åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet"'. Vidare krävs att han härige- Prop. 1985/86: 30 nom åtminstone framkallar allvarlig fara för ätt han skall komma på obestånd. I den föreslagna nya lydelsen av lagrummet uppställs inte något krav på att handlingen i något avseende skall framstå som klandervärd. 1 motiveringen lill förslaget anges (s. 44 x) som exempel på förfaranden som bör omfattas av straffansvar att omotiverat kostsamma lokaler förhyrs eller att löner eller arvoden utlovas eller utbetalas för insatser som inte är företagsekonomiskt motiverade. Detta får lill följd att den som i en situation då han är insufficient agerar som en dålig affärsman kan drabbas av straffansvar för oredlighet mot borgenärer. En sådan utvidgning av straffansvaret synes inte tillrådlig.

Författaren till promemorian har som ett mål vid en reformering av bestämmelserna om gäldenärsbrott angivit alt största möjliga klarhet skall eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna. Del är enligt hovrättens mening viktigt vid all straffrältslig lagstiftning all reglerna är utformade sä att medborgarna skall veta vilka handlingar som är belagda med straff och att domstolar, polis och åklagare inte skall drabbas av tillämpningsproblem. Den föreslagna lydelsen av 1 § I och 2 st. är emellertid sä utformad, att även icke slraffvärda handlingar ryms inom rekvisiten. Detta, i förening med insufficienskonstruktionen, har fått till följd att en undanlagsregel har måst skapas i 1 § 3 st. En sädan undantagsregel kommer i sig att bli svår alt tillämpa, vilket kommer att beröras under avsnitt 4.2.2.

Den föreslagna utformningen av 1 § när det gäller den straffbara handlingen kan med hänsyn till det anförda inte förordas, eftersom den innebär svårigheter att förutse konsekvenserna av olika handlingssätt. 1 motiveringen har promemorieförfatlaren också undvikit all ge några konkreta exempel. Lagstiftningskonslruktionen uppfyller således inte de krav som måste ställas på straffrättsliga bestämmelser.

Liknande invändningar av principiell art framförs av bl.a. hovrättenför Västra Sverige, Malmö tingsrätt, domstolsverket, länsåklagaren i Uppsala tån, BRA (minoriteten), poUsstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet, advokatsamfundet och domareförbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser vidare — i likhet med bl.a. Göteborgs tingsrätt, RA, överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, länsåklagaren i Uppsala län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet, advokatsamfundet och Föreningen Sveriges Kronofogdar — att den föreslagna lösningen inte är ägnad att leda till några lättnader från utrednings- och bevissyn-punkl och all man även av det skälet bör avstå från att genomföra förslaget.

Hovrätten anför i denna del;

Hovrätten vill inle bestrida, att begreppet insufficiens ofta är lättare att
bevisa än obestånd. Härmed är dock inle sagt att tillämpningsproblem kan
undgås. Redan kravet pä att man skall utreda vad som är att räkna till
gäldenärens "för utmätning åtkomliga tillgångar" är ägnat att skapa så
dana problem. Promemorians författare söker minska dessa genom straff-
frihetsregeln il § 3 st. men hamnar då i nya svårigheter. Vad gäller mindre 77

Prop. 1985/86:30 nogräknade näringsidkare får man vidare säkeriigen räkna med att de gör vad som slår i deras makt för att bokföringsmässigt framstå som sufficienta. Enkla men praktikabla metoder är här att laborera med skenfoid-ringar och uppskrivna lagervärden. Det kan antas att bevissvårigheterna i sådana situationer inte blir särskilt mycket mindre än när det gäller att styrka en gäldenärs obestånd. Å andra sidan ger ett fasthållande vid begreppet obestånd den fördelen att man kan falla tillbaka på konkurslagens presumtionsregler (3 och 4 §§ konkurslagen).

Enligt hovrättens mening har det inte på ett övertygande sätt klariagts, att fördelarna med att överge obeståndsbegreppet överväger nackdelarna. Del har f. ö. inte belysts i vilken utsträckning nuvarande bevissvärigheter har minskal genom 1976 års reform, då ett farerekvisit infördes i 1 § 1 st. Rent allmänt förefaller det också betänkligt att frångå konstruktionen med obestånd så länge som t.ex. konkurslagens ätervinningsregler bygger på detta begrepp.

Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet

Vidare synes svårigheterna att fastställa en obeståndssituation något överdrivna. 1 vart fall synes framställningen på s. 49-51 vara motsägelsefull. Det görs gällande, dels att bedömningen och styrkandet av obestånd bereder stora svårigheter i rättstillämpningen, och dels att obetänd i allmänhet innebär insufficiens, tydligtvis genom all förfallna skulder överstiger tillgångarna (och bedömningen härav torde inte vara särskilt komplicerad).

Den erforderliga begränsningen avses nås genom ansvarsfrihetsregeln i tredje stycket. Ehuru denna bygger pä obeslåndsbegreppet förmenas uppläggningen medföra en påtaglig effektivisering genom att del blir lättare för åklagaren att bevisa att brott förövats. Sålunda sägs (s. 52):

En sädan regel om ansvarsfrihet innebär inte att obestånd presumeras; bevisbördan för alt solvens förelåg vid och efter gärningen läggs inte på den misstänkte. Liksom vid en invändning om nödvärn skall vid en invändning om bibehållen solvens åklagaren anföra bevisning til! bemötande av denna. Men gäldenären måste för alt undgå ansvar för förmögenhetsförsämrande åtgärder under insufficiens kunna visa på något förhållande, som skulle innebära alt han trots den av åklagaren påvisade insufficiensen var och förblev solvent. En sådan invändning - som inte är så vag eller så osannolik att den inte förtjänar avseende skall godtas om den inte motbevisas av åklagaren. Delta bör i praktiken innebära en avsevärd lättnad för åklagaren utan att man på den misstänkte ställer krav som strider mot straffrättens grundprinciper.

Enligt fakullelsnämndens mening är denna argumentation inte fullt så bärkraftig som det vill synas. Det som är avgörande för om en invändning från den misstänkte blir av betydelse i bevishänseende är nämligen i första hand att det som skall bevisas är ett negativt faktum, inte att elt faktum görs relevant av en undantagsregel. Att visa alt något inle är fallet är så mycket svårare än att visa att något är fallet att det i praktiken måste krävas att den som vill bestrida att något inle är fallet anvisar i vilket hänseende diskussion i frågan kan föras. Detta gäller även bevistemat betalningsoförmåga, oberoende av om en huvudregel eller undantagsregel aktualiseras.

1 vart fall vad gäller första stycket i den föreslagna paragrafens nås
78 därför knappast någon bevislättnad.

RA . Prop. 1985/86:30

Frågan om insolvens eller insufficiens skall läggas till grund för oredlighetsbrott ger utrymme för olika uppfattningar. Madeleine Löfmarck har för huvudbrottet valt det senare. För egen del är jag inle övertygad om att insufficiens i praktiken kommer att medföra sådana lättnader frän utredningssynpunkt all en ändring är befogad. En fördel skulle möjligen vara att det av bokföringen bör kunna med någorlunda lätthet utläsas om skulderna uppenbart överstiger de utmätningsbara tillgångarna. Emellertid saknas ofta i praktiken en rättvisande bokföring i de fall som är föremål för utredning. 1 dessa lägen torde knappast förslaget leda till att del blir lättare än i dag att konstatera huruvida en viss transaktion är företagen i en sådan ekonomisk situation att straffansvar kan följa. Beaktas bör även att del i första hand är balansräkningen som kan ligga till grund för insufficiensbedömningen och att denna vanligen upprättas endast en gång per räkenskapsår. De svårigheter som det innebär att exempelvis klarlägga värdet av vid transaktionstidpunkten befintliga varulager och kundfordringar torde därför som regel kvarstå. För all kunna fastställa om insufficiens rådde vid den aktuella transaktionen krävs således även i detta fall utredningsåt-gärder av det slag som erfordras enligt nu gällande beslämmelser. Inte heller torde det bli lättare att styrka uppsåt från gärningsmannens sida i nu beskrivna situationer. När del gäller uppsåtet synes tvärtom insolvensbegreppet som förutsättning för brott ha vissa fördelar. Främst vill jag därvid peka på de möjligheter dels till insikt för gärningsmannen själv om sill ekonomiska läge och dels till elt förbättrat bevisläge, som betalningsanmärkningar av olika slag kan ge. Insolvens kommer enligl min uppfattning bl.a. genom sådana omständigheter till uttryck pä ett tydligare sätt än insufficiens.

1 det här sammanhanget vill jag även framhålla betydelsen av att man använder samma obeständsbegrepp vid den straffrättsliga bedömningen som vid utredningen av återvinningsmöjligheterna. Kommissionen mot ekonomisk brottslighet föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs att man i den grundläggnde återvinningsbeslämmelsen i 30 § konkurslagen skulle utgå från insolvensbegreppet med hänsyn till den allmänna omsättningens intresse. Med hänsyn härtill och till den förväntade utvidgningen av konkursförvaltarens uppgiftsskyldighet - bl.a. med avseende på tidpunkten för inträffad insolvens — synes starka skäl tala för att lagstiftningen i här berört hänseende även fortsättningsvis bygger pä insolvensbegreppel.

2.2 Straffansvar för skentransaktioner

I promemorian föreslås all straffansvar skall kunna ådömas en insufficient gäldenär som för skens skull företar en rättshandling som, om den hade varit gällande, skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd män.

Förslaget att kriminalisera sådana skentransaktioner har fått ett positivt
mottagande av de remissinstanser som kommenterar det. Uttalanden i
denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, RÅ, länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län och
Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet. 79

Prop. 1985/86: 30 Hovrätten över Skåne och Blekinge anför;

Förslaget att jämställa verkliga och skenbara förmögenhetsförsämrande åtgärder när det gäller ansvar för oredlighet respektive vårdslöshet mot borgenärer innebär en förenkling. Förfarandet med skenavhändanden torde vara ytterst vanligt och många gånger avse egendom av ej alltför högt värde, t.ex. TV-apparater, stereoanläggningar o. dyl. Med den föreslagna begränsningen till att gälla fall där den ekonomiska ställningen skulle ha försämrats i avsevärd män kommer sådana fall sannolikt inte att omfattas. Förslaget innebär därmed alt endast mera betydande skenavhändanden kommer all bli föremål för lagföring. Det kan emellertid ifrågasättas om inle därmed vissa i och för sig straffvärda förfaranden lämnas utanför del straffbara området. Frågan bör enligt hovrättens mening övervägas ytterligare.

Länsåktagaren i Uppsala län

Enligl förslag skall skenrältshandlingar, som skulle ha försämrat den ekonomiska ställningen i avsevärd män, bedömas som oredlighet. Även om viss försiktighet bör iakttagas vid kriminalisering av hypotetiska effekter, synes risk för att förslaget i denna del skall leda för långt knappast föreligga.

Juridiska fakuttetsnämnden vid Lunds universitet

Som en andra handlingstyp straffbelägger förslaget att gärningsmannen "för skens skull företar en rättshandling som, om den hade varit gällande, skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd mån". Detta likställande av skenrättshandlingar med verkliga avhändanden etc, har förebilder i utländsk lagstiftning. I vilken utsträckning skenrältshandlingar varit möjliga alt beivra som gäldenärsbrott enligt gällande rätt är oklart, och det är därför önskvärt, att genom lagstiftning skapas större klarhet på denna punkt,

2.3 Det abstrakta farerekvisitet

1 promemorian föreslås att ansvar för oredlighet mot borgenärer skall ådömas även i annal fall, när en borgenär försämrar eller ger sken av att försämra sin ekonomiska stäUning i avsevärd mån, om förfarandet är ägnat att leda till att en skuld inte blir betald i rätt tid.

Förslaget om alt införa ett sådant abstrakt farerekvisit tillstyrks av Föreningen Sveriges åklagare, överåklagaren i Stockholm samt tänsåklagarna i Kalmar och Värmlands län.

Föreningen Sveriges åklagare anför;

Beträffande utredarens förslag rörande effektkrav vill föreningen anföra
följande. Enligt föreningens mening är det orsakssammanhanget mellan en
avhändande åtgärd och fara för obestånd som med nuvarande krav på
konkret fara vållar de största utredningsmässiga problemen. Föreningen
välkomnar därför förslaget att införa ett abstrakt farobegrepp, dvs. åtgärd
av visst slag skall medföra straff om den lill sin typ är fariig i visst
80 hänseende ("ägnat att leda till alt skuld inteblir betald").

överåklagaren i St(?ckholm Prop. 1985/86: 30

Vid förfaranden som framkallar allvarlig fara för att gäldenären skall komma pä obestånd krävs idag ett styrkt orsakssamband mellan förtärandet och allvarlig fara för obestånd. De bevissvårigheter som i många fall kan uppkomma på grund av kravet pä konkret fara skulle till stor del bortfalla om brottet i enlighet med förslaget konstruerades som ett abstrakt fare-brolt. Jag ser inga avgörande invändningar häremot och tillstyrker därför förslaget.

En betyrande andel av remissinstanserna ställer sig emellertid avvisande till den föreslagna konstruktionen. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs lingsruli. RA. överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, de juridiska fakiittetsnämnderna vid Uppsala. Lunds och Stockholms universitet samt advokatsamfundet.

RA anför i denna del;

1 andra stycket föresläs straffansvar för transaktioner som begås i ett läge av sufficiens men är ägnade att leda till insolvens. Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en för vid kriminalisering. Införandet av ett abstrakt farebegrepp torde såvitt jag kan bedöma inte medföra annat än att obestånd faktiskt måste inträffa lill följd av den ekonomiska åtgärden för att straffansvar skall kunna utkrävas. Nägon ändring i förhällande till vad som nu gäller medför således inte förslaget i praktiken. I övriga fall, dvs. dä insolvens ej uppstår eller har sin grund i någon annan omständighet än den företagna ekonomiska åtgärden torde de praktiska möjligheterna att bevisa att transaktionen ifråga är olaglig enligl den föreslagna ordalyselsen vara synneriigen små eftersom det närmast förutsätter att den handlande medger brottsligt uppsåt. En regel liknande den i nuvarande 1 § som kriminaliserar avhändande av egendom om avhändandet framkallar allvarlig fara för obestånd bör därför enligt min mening bibehållas.

Hovrättenför Västra Sverige

Även andra stycket är mycket allmänt hållet och måste i sig kunna inrymma många handlingar som inte bör vara straffbara. Det föreslagna abstrakta farerekvisitet framstår som svårhanterligt och kan medföra betydande tiUämpningssvårigheter,

Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet

Avfattningen av andra stycket kan däremot väl tänkas leda lill en viss bevislältnad. Men här utnyttjas uttrycket "förfarandet är ägnat att leda till att skuld inte blir betald i rätt tid". Av lagtexten framgår inte med full tydlighet alt med "skuld" avses "någon gärningsmannens existerande skuld". Oberoende härav vill fakulletsnämnden avstyrka all det straffbelagda området avgränsas på föreslaget sätt. Erfarenheterna från användningen av en liknande lokution i häleriparagrafen (BrB 9:6) måste betecknas som avskräckande. Betydande rättsosäkerhet och svårigheter för rättstillämpningen kan förutses om brottstypen definieras pä föreslaget sätt.

Synpunkter liknande de nu redovisade framförs även av de övriga re
missinstanser som avstyrker förslaget. 81

6 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 30

Prop. 1985/86: 30 2.4 Straffansvar med hänsyn till latenta skulder

1 promemorian föreslås att man vid bedömningen av om ett förfarande är ägnat alt leda till alt skuld inte blir betald i rätt tid även skall beakta en skuld som uppkommit först efter tidpunkten för förfarandet, om skulden grundar sig pä en omständighet som förelåg vid den tidpunkten.

Detta förslag all även latenta skulder skall beaktas har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Hovrätten för Västra Sverige, RA, överåklagarna i Stockholm och Malmö, länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län, rikspolisstyrelsen, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet. Föreningen Sveriges åklagare och föreningen Sveriges kronofogdar hör till dem som tillstyrker förslaget.

Hovrättenför Västra Sverige anför;

På ett par punkter innehåller dock promemorieförslaget i denna del uppslag som är värda all närmare övervägas. Hovrätten syftar därvid framför allt på tanken alt utvidga straffansvaret med hänsyn till latenta skulder. En sädan konstruktion skulle uppenbarligen få sin största betydelse när det gäller skatteskulder. Även i denna del medför dock promemorieförslaget tillämpningsproblem som inte närmare belysts. Hovrätten vill här peka på ett. I promemorian fastslås (s. 70) att en förutsättning för åtal är att skulden verkligen har uppkommit. Fråga uppstår då om åtalsfrågan skall anslå tills skattefrågan är slutligt avgjord vid skattedomstol. Promemorian lämnar härvidlag inget svar. Hovrätten vill för sin del erinra om den nyligen införda bestämmelsen i 15 § skaltebrotislagen.

Överåklagaren i Malmö

Den föreslagna utvidgningen skulle främst komma alt avse s. k. skatlekrediter, som med nuvarande lagstiftning inte alltid nås av straffbestämmelserna. Det finns inle något vägande skäl att motsätta sig den föreslagna utvidgningen. Det är dock ett viktigt krav att det i motiven klart anges förutsättningarna för att en latent skuld skall kunna ligga till grund för den ekonomiska bedömningen och straffansvaret.

Rikspolisstyrelsen

För närvarande är straffansvaret för gäldenärsbrott så utformat att det inte täcker gärningar som påverkal förpliktelser vilka uppkommit efter gärningen men som kunnat förutses vid denna. Så som utredaren utformat kapitlets första paragraf bör den enligt rikspolisstyrelsens uppfattning tillgodose ett allmänt behov av att kunna la tillvara såväl det allmännas som enskilda borgenärers intresse på sådant sätt alt gäldenären i sin affärsplanering inte kan nonchalera s. k. latenta skulder. En gäldenär kan förmodligen även i framtiden genom alt "se om sitt hus i lid" försöka komma ifrån sitt betalningsansvar, men den föreslagna lagändringen bör kunna utgöra en effektiv spärr mot alltför avancerade förmögenhetsförsämrande åtgärder.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, i likhet med några av de tidigare Prop. 1985/86: 30 citerade remissinstanserna, att förslaget lämnar en del frågor obesvarade. Länsstyrelsen anför:

I ett avseende innebär förslaget ett utökat skydd för slatens anspråk på skatt och avgifter. Straffansvaret utvidgas till att träffa förfaranden som äventyrar betalningen av latenta skulder. Gäldenären måste inför en transaktion i ett visst ekonomiskt läge l.ex. la hänsyn till ännu inte debiterade kvarstående och tillkommande skatter. Utredningen uttrycker denna handlingsregel så, att vid bedömandet av om ett förfarande är ägnat att leda till att en skuld inle blir betald i rätt tid, ska även en skuld som uppkommer först efter tidpunkten för förfarandet beaktas, om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten. Ansvaret begränsas dock genom att när åtal väckes ska skulden visa sig vara av tillräcklig storiek. Förslaget lämnar här enligt länsstyrelsens uppfattning en för slaten som skatteborgenär viktig problemalik obearbetad. Hur ska man i detta sammanhang behandla en skatt eller avgift, som på grund av bristfälligt underlag från den skattskyldige påförts efter skönsmässiga grunder? Måste åklagaren före åtalet pröva riktigheten av debiteringarna eller fastslå det verkliga skuldbeloppet?

Straffansvaret vid förmögenhetsförsämrande åtgärder som äventyrar latenta skulder begränsas också genom gärningsmannens subjektiva rekvisit. Ansvar för oredlighet mot borgenärer inträder endast för den som insett att en skuld kunde förväntas uppkomma. Vad innebär denna åtalsbegränsning beträffande en latent skatteskuld som påförts i efterhand i avsaknad av uppgifter från den skallskyldige?

Länsstyrelsen anser alt latenta skulder av ovannämnda art kan medföra svårigheter vid brottsutredningen om inte ett klargörande görs i denna del. 1 annat fall kan införandet av ansvar för ifrågavarande skulder befaras stå i strid med utredningens mål att minska tillämpnings- och bevissvärigheterna vid gäldenärsbrott,

1 promemorian understryks i inledningen vikten av alt regelsystemet harmonierar väl med annan lagstiftning. Det har betonats all exempelvis införande av källskattesystemet har berört området för gäldenärsbrotten. Utredningen har konstaterat att ett ökat intresse alt effektivisera skalte-och avgiflsuppbörden kommit till uttryck genom elt antal lagändringar och förslag till sådana. Det framhålles dock att en vidgad kriminalisering av betalningsbrott för andra skatter och avgifter än avdragen källskatl skulle medföra svåröverskådliga konsekvenser för belalningsvanorna i samhället och stå i strid mol principen att straff inte ska stadgas för betalningsförsummelse som sådan. Det föresläs att straffansvaret för gäldenärsbrott utvidgas i stället för att öka kriminaliseringen av underläten skatteinbetalning. Detta ska ske genom att, såsom ovan berörts, även skulder som är latenta beaktas. Utredningen lämnar dock obesvarat i vad män ändringen bör genomföras om också området för betalningsbrott utökas. Länsstyrelsen tolkar förslaget som om endast ettdera alternativet bör ifrågakomma. Problemet har ställts på sin spets eftersom BRÅ i PM 1983:6 förordat skärpning av ansvaret för betalningsbrott. Länsstyrelsen förordar därför en fördjupad analys av den kollision förslagen synes medföra.

Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör hovrätten över Skåne och Blekinge, BRA (minoriteten), advokatsamfundet, industriförbundet, SAF, bankföreningen och Finansbolagens Jörening.

Prop. 1985/86: 30 Hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl. a.;

1 promemorian ges en ingående och sakkunnig redovisning av rättsläget vad gäller latenta skulder (s. 58-68). Den utsträckning av straffansvaret som föresläs synes helt vara motiverad av det förhållandet att skaller och allmänna avgifter enligl gällande rätt konstituerar en skuld först från utgången av den period till vilken den hänför sig eller, dä särskild prövning är en förutsättning för uttaget, frän den dag då beslutet härom vann laga kraft. Visserligen utsägs i promemorian (s. 69 x) att behov av en utvidgning av ansvaret till alt gälla alla fordringar föreligger. Någon mera ingående motivering för att ett sådant behov skulle föreligga har dock inte lämnats. Redogörelsen för den föreslagna lagändringen är kortfattad. En sä stor förändring vad gäller synen pä latenta skulder kräver en mera omfattande analys av problemen än den som presenterats i promemorian.

BRA (minoriteten)

Förslaget i 11 kap. 1 § andra stycket träffar inle bara skatteskulder och liknande utan också skadeständsskyldighet. exempelvis p.g.a. strikt ansvar för dolda fel vid en fastighetsförsäljning. Vi avstyrker också detta förslag och avgörande är här liksom i de tidigare fallen att förslagen träffar envar. Även med en begränsning till näringidkare skulle lagförslagen vara alltför långtgående.

Industriförbundet och SAF anför i ett gemensamt yttrande:

Organisationerna vill här framhålla, att frågan om latenta skulder är underkastade svåra bedömningskriterier. T. ex. kan det förhållandel all både skalle- och civilprocesser ofta drar ut på tiden avsevärt leda till alt ovissheten under lång tid blir stor huruvida en framlida skuld uppkommer eller inle. I en civilprocess med skadeståndsyrkande är det sålunda ofta ytterst svårt för svaranden att bedöma både om han överhuvudtaget skall komma att åläggas att utge skadestånd och, om så sker, hur stort detta kan bli. Detta torde betyda att en person som är invecklad i nu aktuell typ av process kan bli "låst" i sina möjligheter att — utan att senare riskera att drabbas av straffrättsliga påföljder - disponera över sin egendom. Visserligen torde denna "låsning", av preventiva skäl, vara motiverad i flera fall, men i andra situationer kan regeln tänkas få oönskade konsekvenser och drabba helt seriösa personers möjligheter lill förmögenheisdisponering bara därför att de fått krav på alt betala skadestånd. Det torde t.o.m. räcka med att vederbörande inser att han kan komma all få krav pä ersättning för alt nu skisserade effekter skall inträffa.

Följderna av nu föreslagen regel kan därför bli avsevärda och är i vissa avseenden svåröverblickbara. Tveksamhet kan därför riktas mol förslaget härvidlag och i varje fall synes det motiverat att ytteriigare utreda saken och analysera konsekvenserna innan förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Liknande synpunkter framförs av Finansbolagens Förening.

2.5 Särskilt om straffrihetsregeln Prop. 1985/86: 30

1 promemorian föreslås att en gäldenär som förfarit pä sätt som i och för sig föranleder ansvar för oredlighet mot borgenärer men som ändå förmår att betala sina skulder i rätt tid skall vara fri från ansvar. Denna ansvarsfrihet har i viss mån berörts i del föregående. 1 delta avsnitt redovisas remissinstansernas principiella syn på den föreslagna konstruktionen.

Det är bara ett mindre antal remissinstanser som ställer sig bakom förslaget i denna del. Till dessa hör Föreningen Sveriges åklagare, länsåklagarna i Kalmar och Värmlands län, saml BRA (majoriteten).

Länsåklagaren i Kalmar län anför;

En lagändring i enlighet med utredningsförslaget ger, i varje fall teoretiskt, en viss vidgning av det straffbara området. I praktiken hamnar man sällan i det läge där den föreslagna ansvarsfrihetsregeln i 1 §;s sista stycke skall gälla. Det är emellertid nödvändigt att den finns.

BRA (majoriteten}

En regel som begränsar straffansvar till straffvärda fall blir dock nödvändig. Eventuellt kan en sädan utformas med ledning av förslagets 1 § sista stycket. Förslaget innebär ändå en utvidgad kriminalisering jämfört med gällande rätt. En sådan torde dock vara ofrånkomlig om man vill komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som råder på området och som bland annat tar sig uttryck i ett inte obetydligt skattebortfall för det allmänna, som lill skiUnad från privata borgenärer inte kan pröva sina gäldenärers kredit värdighet.

Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen har invändningar mot utredningens förslag såvitt gäller 11 kap 1 S 3 st. I sak finns ingen erinran mot en föreslagen ansvarsfrihetsregel för den som avhänt sig egendom men förmår betala sina skulder i tid. Däremot är det enligt föreningens mening helt oacceptabelt att den som förklarar sig villig att betala i tid skall kunna undgå ansvar. För ansvarsfrihet bör enligl föreningens mening krävas att vederbörande betalat sina skulder, nedsatt betalning i allmänt förvar eller annars ställt säkerhet för sin skuld.

Flertalet remissinstanser ställer sig avvisande till den föreslagna straffrihetsregeln. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs tingsrätt, RA, överåklagaren i Malmö, länsåklagaren i Örebro län, BRA (minorUeten), riksskatteverket, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet, advokatsamfundet saml domareJÖrbundel.

Överåklagaren i Stockholm anför för sin del;

Den utvidgning av straffansvaret som förslaget innebär torde endast fä
teoretisk betydelse och inte kräva en särskild straffrihetsregel. 1 praktiken
kommer nämligen frågan om ansvar inte att väckas annat än dä obestånd
inträtt. 85

Prop. 1985/86:30 De andra remissinstanserna framför principiella invändningar mot den föreslagna konstruktionen.

Hovrätten jör Västra Sverige

Promemorieförfattaren har också själv konstaterat att brottsbeskrivningen i paragrafens båda första stycken är alltför vidsträckt. I promemorian har därför föreslagits en ansvarsfrihelsregel i tredje stycket. En sådan konstruktion av lagtexten, varigenom gäldenären först stämplas såsom brottslig och sedan efter invändning av visst slag skall kunna gå fri från ansvar, är emellertid klart olämplig och främmande för svensk strafflagstiftning. Den måste också medföra uppenbara svårigheter på utredningsstadiet. Jämförelsen med nödvärnsreglerna (s 52) är inte träffande. Enligt hovrättens mening innebär lydelsen av tredje stycket i praktiken att man får göra en bedömning huruvida gäldenären är på obestånd eller inte. Man är därmed på en frän rättssäkerhetssynpunkt tveksam omväg i princip tillbaka i det i promemorian kritiserade obeståndsbegreppet som utgångspunkt för kriminaliseringen.

Ansvarsfrihetsregelns närmare utformning är för övrigt oklar. Den närmare innebörden av formuleringen att vederbörande förmår betala sina skulder i rätt tid och "även är villig att göra det" är svår att förstå. Konstruktionen som sådan synes också mindre lyckad.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, länsåktagaren i Örebro län samt Juridiska fakultets-nämnderna vid Uppsala, Lunds och Stocklwims universitet.

Överåklagaren i Malmö anför för sin del;

Den föreslagna ansvarsfrihetsregeln i 1 § 3 st innehåller oklarheter och
torde enligt sin ordalydelse inte få det innehåll som angivits i promemo
rian. Enligt motiven skall uteslutas de fall där gäldenären ägt betalningsför
måga trots den i abstrakt mening farliga åtgärden, dvs. ansvar skall vara
uteslutet om gäldenären visar sig vara solvent trots åtgärden. 1 dessa fall
blir del synbarligen fräga om att den misstänkte gör troligt att han inle
kommit på obestånd genom handlingen och åklagaren inle kan motbevisa
detta. Däremot synes slraffrihet inte komma att inträda i de fall obestånd
inträffat, detta oavsett om obeståndet vållats av den aktuella handlingen
eller inte. Som den föreslagna lagtexten i 3 st är utformad skulle den
straffas, som efter en förmögenhetsminskande åtgärd ägnad alt leda lill
obestånd råkar i sådant, t, o, m, om han konkret kan visa att åtgärden inte
vållat obeståndet. Av promemorian framgår inte om en sådan myckel
vittgående straffbarhet verkligen åsyftats. (Ansvarsfrihelsregeln förefaller
dock enligl sin lydelse bli tillämplig endast för del fall obestånd inle
inträffat, dvs. dä gäldenären förmält betala sina skulder i rätt tid.) Delta
innebär att regeln i praktiken skulle kunna tillämpas endast i få fall. Den
vida straffbarheten genom den abstrakta faran skulle då bli dominerande,
varigenom i realiteten alla abstrakt farliga åtgärder skulle straffas i det
närmaste strikt. I de fall regeln verkligen kan tillämpas uppstår också flera
betänkligheter. Man kan ifrågasätta om det är en lämplig lagprincip att
gäldenärer skaU kunna "köpa sig" fria från straffrättsligt ansvar. Ett
sådant syslem gynnar sannolikt de gäldenärer som har många och goda
affärskontakter, medan gäldenärer utan sådana förbindelser saknar förmå-
86 ga att tillräckligt snabbi åstadkomma t. ex. krediter för att rädda sig undan

straffansvar. En annan effekt av ansvarsfrihetsregeln blir att "rätt tid", Prop. 1985/86:30 dvs. förfallotid för skuld, normalt torde få inväntas innan straffprocessuella åtgärder kan vidtas, förutsatt att gäldenären gjort invändning om betalningsförmåga. Della skapar betydande svårigheter att bestämma när olika åtgärder, t.ex. inledande av förundersökning, blir möjliga att vidta. Den i regeln upptagna bestämmelsen om gäldenärens vilja och förmåga att betala skuld i rätt tid är vidare oklart formulerad. Vad som avses synes vara frivillig betalning i rätt tid. Det bör i detta sammanhang också pekas på att ansvarsfrihetsregeln enligt sin lydelse inle kan tillämpas vid delbetalning, inle ens om denna avsett nästan hela skulden, något som kan framstå som mindre tillfredsställande.

Sammanfattningsvis anser jag att ansvarsfrihetsregeln är behäftad med sä stora brister och oklarheter att den inte är praktiskt användbar. Därigenom saknas den nödvändiga begränsning som användandet av ett abstrakt farerekvisit oundgängligen kräver. Jag anser därför alt förslaget lill 1 S 2 st och 3 st inte är godtagbart.

BRA (minoriteten)

Vi ifrågasätter också tekniken att korrigera en blint verkande straffbeläggning genom möjlighet att fria sig genom betalning. Detta måste uppfattas som ett i praktiken straffrättsligt ansvar för bristande skuldbetalning.

Riksskatteverket

Verket hyser viss tveksamhet beträffande tredje stycket i den föreslagna bestämmelsen. Det är i och för sig i princip riktigt och rimligt att fall där några ekonomiska effekter inle uppkommit - dvs där gäldenärens skulder blivit betalda - lämnas utanför del kriminaliserade området. Det är en fördel att dessa fall inte belastar polisernas och åklagarnas arbetsbörda. Men del är å andra sidan inte acceptabelt att en person som uppenbarligen gjort sig skyldig till kanske grovt förfarande enligt bestämmelsens första stycke kan slippa ansvar om han t. ex. kan förmå någon närstående alt ställa upp med pengar och "köpa honom fri". Inte heller när gäldenärens skuldbetalning möjliggörs genom lotterivinst eller liknande minskar delta det straffvärda i hans tidigare handlande. Straffrihetsgrunden bör formuleras så att sådana betänkliga konsekvenser som här antytts kan undvikas.

Sveriges advokatsamfund

Beträffande 1 § iredje stycket vill samfundet uttala följande. Den föreslagna regeln framstår som oklar och ägnad att leda till tillämpningssvårigheter. Ur utredningssynpunkt kan delta inte innebära en förenkling. Ur "förulsebarhetssynpunkl" måste det för gäldenären innebära; "Betalar jag så klarar jag mig." Enligt samfundets mening är det trots allt principiellt riktigt att en sedvanlig obeslåndsbedömning görs vid den tidpunkt rättshandlingen företas. Bevisbördan får härvid inle som föreslås bli omvänd och läggas pä gäldenären. Samfundet vill i detta sammanhang peka på vad kommissionen mot ekonomisk brottslighet anfört i den lill remissen fogade skrivelsen av 1983-11-02, nämligen: "Det bör understrykas att kommissionen inte anser att allmänna straffrättsliga grundsatser skall överges. Gällande principer om s. k. subjektiv täckning och om åklagares

bevisbörda bör stå fast."

Prop. 1985/86:30 3 Vårdslöshet mot borgenär 3,1 Allmänna synpunkter

RA anför i denna del:

Förslaget att göra vårdslöshet mol borgenärer lill ett rent oaktsamhetsbrott får anses vara välmotiverat och tillstyrks. Nuvarande ordning att låta nämnda rubricering täcka även uppsåtliga brott är inte tillfredsställande. Frän systematisk och rationell synpunkt är det vidare riktigt att oaktsam-hetsbrottel får en gärningsbeskrivning som korresponderar med det uppsåtliga brottet i 1 §.

Liknande synpunkter framförs av tänsåklagarna i Värmlands och Örebro län saml Föreningen Sveriges åklagare.

Åtskilliga av de remissinstanser som framför invändningar mot den föreslagna konstruktionen av brottet oredlighet mot borgenärer betonar emellertid att dessa invändningar även gäller i fråga om brottet vårdslöshet mol borgenärer, där samma objektiva brottsrekvisit föreslås gälla.

Flertalet instanser tillstyrker förslaget att införa en presumlionsregel som innebär att grov oaktsamhet skall anses föreligga, om en gäldenär tUl följd av brister i bokföringen inte har haft insikt om det ekonomiska lägel. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, tänsåklagarna i Kalmar och Örebro län. Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet och Föreningen Sveriges åklagare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i denna del;

1 detta avsnitt har bl. a, föreslagits en s. k. hjälpregel som innebär att grov oaktsamhet skall anses föreligga då bristen på insikt om del ekonomiska läget är en följd av att bokföringsskyldigheten har åsidosatts. En sådan regel torde medföra lättnader för de tillämpande myndigheterna. Oavsett hur lagstiftaren ställer sig till promemorieförslaget i övrigt torde en ändring härvidlag kunna göras, t, ex, genom ett tiUägg till nuvarande 3 §.

Länsåklagaren i Örebro län

Andra punkten föreskriver att den, som till följd av att han åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt 1976 års bokföringslag inle insåg att den ekonomiska ställningen var eller genom förfarandet blev sädan som anges i I § skall anses ha handlat grovt oaktsamt. Detta förslag utgör en i och för sig välbehövlig hjälpregel.

Fråga är bara om bokföringsskyldighetens åsidosättande skall täckas av uppsåt eller oaktsamhet eller om det skall räcka med all bokföringsskyldigheten rent objektivt har åsidosatts ulan krav på subjektiv täckning. I klarhetens intresse borde — i analogi med vad som föreslås i 5 § - lagtexten, om subjektiv täckning krävs, böra förtydligas genom att lagtexten erhåller följande lydelse; "Den som tiU följd av att han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sin bokföringsskyldighet. ..". Avses inte subjektiv täckning bör det komma lill klart uttryck i förarbetena.

Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet Prop. 1985/86:30

Som redan nämnts straffbelägger förslagets § 2 som vårdslöshet mot borgenärer samma gärningar som § I blott med den skillnaden, att gärningsmannen förutsattes ha handlat inte i uppsåt utan av grov oaktsamhet. Dessutom innehåller paragrafen en presumlionsregel. Den som på grund av all han åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen inte uppfattat att hans ekonomiska ställning var eller blev sädan, som förutsattes i § 1, skall nämligen anses ha handlat grovt oaktsamt. Ehuru presumtionsregler av denna lyp i sig är föga önskvärda inom straffrätten torde regien i detta fall vara acceptabel. Den underlättar otvivelaktigt åklagarens bevisning utan att den åtalade synes utsatt för en otillbörlig culpapresum-tion.

Domstolsverket, RA, överåklagaren i Malmö, länsåktagaren i Värmlands län och advokatsamfundet hör till dem som avstyrker förslaget i denna del.

D(}mstotsverket

DV avstyrker införandet av den i paragrafens andra punkt upptagna pre-sumtionsregeln, I brottsbalkens regelsystem, liksom inom straffrättens i stort, bör presumtioner användas med stor försiktighet och inte i andra fall än dä starka skäl talar därför. Det egentliga skäl som åberopats till stöd för ett införande av den angivna regien — att bidra till alt inskärpa viklen av en ordnad bokföring (s 72) — är enligt DVs mening inte tillräckligt starkt för att motivera att sä sker. Det bör istället ankomma på domstolarna att i det enskilda fallet pröva när en tilltalad skall anses ha handlat grovt oaktsamt.

Däremot ifrågasätter jag om inte förslaget alt ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen skall medföra ansvar enligt förevarande stadgande är alltför långtgående. Ansvar för bokföringsbrott kommer ju i dessa fall som regel att utkrävas enligt 5 §. Något praktiskt behov av att i 2 § ha en särskild presumlionsregel i fräga om bokföringsskyldighet kan därför knappast anses föreligga. Den föreslagna regeln kan också med den utformning som den erhållit lätt leda lill en alltför "stel" tillämpning.

Överåklagaren i Malmö

1 förslaget till 2 § anges all den som varit okunnig om sin ekonomiska ställning pä grund av bristande bokföring skall anses ha handlat grovt oaktsamt och därigenom, då de objektiva rekvisiten är uppfyllda, vara förfallen till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Det är självfallet vanligt att bristande bokföring förekommer samtidigt som gäldenären vidtar lagstridiga åtgärder av olika slag. En presumlionsregel av den föreslagna typen gör del enkelt för åklagaren att visa oaktsamhet. Denna blir i de aktuella fallen fastställd närmast pä formell väg. Jag ifrågasätter emellertid om en sådan regel inte för alltför långt. Den bristande bokföringen medför redan i sig ansvar för bokföringsbrott och en viss dubbelbestraffning blir således följden av förslaget.

Prop. 1985/86:30 3.2 Ansvar för fortsättande av röreisen i vissa fall

Promemorieförslaget saknar motsvarighet till den bestämmelse som nu föreskriver ansvar för vårdslöshet mot borgenärer, om en gäldenär fortsätter sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel ulan motsvarande nytta för rörelsen. Enligt förslaget skall ansvar för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenär i fall av delta slag bara komma i fräga, när den fortsatta verksamheten har innefattat en förmögenhetsförsämrande åtgärd eller gynnande av en viss borgenär.

Förslaget avstyrkes av AMS och överåklagaren i Malmö.

AMS

AMS anser all det i allmänhet är en kortsiktig lösning på ett sysselsättningsproblem att fortsätta driften av företag på obestånd. I ett längre perspektiv gynnas inle sysselsättningen av den här typen av lösningar. En avkriminalisering kan inle få någon större effekt för sysselsättningen och är därför inte motiverad av det skälet. De som fortsätter att driva rörelse av hänsyn till de anställda kan ju redan idag undgå ansvar för gäldenärsbrott p. g. a, åtalsprövningsregeln. Del måste vara en fördel att behälla den konstruktionen. Den är flexibel och tar hänsyn till fall av helt olika karaktär. Det bör också med den nuvarande konstruktionen vara mycket lättare för en rörelseidkare alt avgöra om fortsatt drift av rörelsen sker under straffansvar eller ej än med den lösning utredningen föreslår. Utredningen har inte heller på något övertygande sätt visat att det är några olägenheter i praktiken eller rättstillämpningen med den nuvarande ordningen.

Överåklagaren i Malmö

Den särskilda lagstiftningen (om vårdslöshet mot borgenär genom fortsättande av rörelse) skall enhgt förslaget upphävas och bestämmelserna i 1 § bli tillämpliga. Härigenom blir samtliga de förfaranden som angivits ovan vid diskussionen om farerekvisitets utformning aktuella, Samma invändningar gör sig också här gällande. Särskilt bör dä framhållas osäkerheten för gäldenären vad gäller straffbarheten av en viss handling. Dessutom kan man ifrågasätta om det inle från allmänpreventiv synpunkt vore att föredra lagstiftning som åtminstone i viss utsträckning klargör vilka konkreta handlingar som kan vara straffbara. Jag förordar därför bibehållandet av en lagregel som särskilt behandlar vårdslöshet mot borgenärer genom fortsättande av rörelse i vissa fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Jurdiska fakuttetelsnämnden vid Stockholms universitet, domareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare ställer sig däremot positiva till förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Redan i samband med införandet av regeln om åtalsprövning år 1976
konstaterades att den omständigheten att en rörelseidkare fortsatte driften
efter en tidpunkt då han kommit pä obestånd kunde ha sin grund i förhål
landen som inte framstod som utslag av hänsynslöshet. Många gånger,
90 framhölls del, kunde fortsättandet av verksamheten uppfattas som posi-

livi, t.ex. på grund av omtanke om de anställda i rörelsen. Dessa och Prop, 1985/86:30 andra skäl har i promemorian anförts som grund för att låla straffbestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer reserveras för förmögenhetsförsämrande åtgärder. Hovrätten anser att det anförda är välgrundat och tillstyrker lagstiftning på denna punkt.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Enligt utredningens förslag avkriminaliseras det förfarande som innebär att en gäldenär fortsätter en rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd (11:3 BrB). I stället strafftielägges såsom vårdslöshet mot borgenärer den som av grov oaktsamhet begär gärning enligt 11; 1. Fortsättande av rörelse mol konkurs slafflelägges således enligt utredningens förslag, då del innefattar förmögenhetsminskande åtgärder. Ett "rent" fortsättande av rörelse mot konkurs är däremot inte straffbelagt. Nämnden tillstyrker förslaget men anser som sagt att del något tydligare bör klargöras vad som kännetecknar de förmögenhetsminskande åtgärderna.

Domareförbundet

Förbundet vill slutligen uttrycka sin lillfredställelse över de förda resonemangen kring en fråga som blivit alltmer påtaglig under senare år, nämligen då en rörelseidkare fortsätter sin rörelse trots att han är på obestånd, av skäl som sammanhänger med sysselsättning, statliga stödåtgärder och liknande (avsnitt 4.3) . Samhällsutvecklingen pä senare är motiverar, såsom också förslaget ger uttryck ät, en ny syn pä hithörande frågor, I en kommande proposition bör ännu tydligare än i promemorian göras en avvägning mellan olika privata och samhälleliga intressen i förevarande situation. Det kan också ifrågasättas, om inte resonemangen bör mynna ut i en lagregel.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges åklagare. 3,3 Särskild åtalsprövning och ändring av straffskalan

RÅ och länsåklagaren i Kalmar län anser - i likhet med AMS (se ovan) -att den nuvarande regeln i 11 kap. 8 § BrB om särskild åtalsprövning vid brottet vårdslöshet mot borgenärer skall bibehållas.

RÅ anför i denna del;

I förslaget utgår den nuvarande regeln i 8 § som ger åklagaren möjlighet att
underiäla åtal för vårdslöshet mot borgenärer om det inte är påkallat ur
allmän synpunkt. Grunden härtör är uppenbarligen den föreslagna utform
ningen av 2 §. Enligt min uppfattning kan emellertid en ålalsprövningsregel
av nämnt slag vara ett lämpligt instrument när det gäller att koncentrera
rättsväsendets resurser på verkligt straffvärda förfaranden. Även i de fall
en lagregel innebär en vid kriminalisering ger en åtalsregel möjlighet att i
det enskilda fallet begränsa det straffbara området om sä finnes påkallat ur
allmän synpunkt. Enligt min mening bör därför i likhet med vad som gäUer 91

för närvarande en särskild åtalsregel finnas för de fall, som omfattas av 2 §,

Prop. 1985/86: 30 Några remissinstanser tar upp den i promemorian föreslagna ändringen av straffskalan för vårdslöshet mot borgenärer som innebär att straffmaximum sänks frän två till ett är.

Länsåklagaren i Örebro län

För normalfallet av vårdslöshet mol borgenärer föresläs en straffskala av fängelse i högst ett år. Detta innebär 2-årspreskription, vilket i sin tur i praktiken skulle innebära att lagföring vid oaktsamhetsbrott ytterst sällan skulle medhinnas. Detta är oacceptabelt. Vid det nuvarande brottet värds-löshet mot borgenärer gäller 5-årspreskription. Samma bör gälla, om förslaget godtas. Enklast åsladkommes delta genom höjning av straffmaximum. Vill man ha en differentiering i förhällande lill straffskalan i 1 § kan man höja straffmaximum till fängelse ett år sex månader.

För mindre aUvarliga fall föreslås påföljden vara böter, vilket också medför 2-årspreskriplion. Man kan fråga sig om det tjänar något till att vid brott av del slag varom nu är fråga ha en särskild straffskala med så kort preskriptionslid som 2 är för mindre allvarliga fall. De lär ytterst sällan bli aktuella för åtal inom sä kort tid. Det bör därför övervägas om man inte bör slopa den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall och i stäUet stadga ansvarsfrihet för ringa fall.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer

I betänkandet föreslås påföljden för vårdslöshet mol borgenär bli fängelse i högst ett år (mot f n två år). Delta innebär alt preskriptionstiden sänks frän fem lill två år, vilket sannolikt får till följd att ett flertal brott inte kommer att leda till rättegäng enär gärningen hunnit preskriberas. Med hänsyn härtill bör den nuvarande femäriga preskriptionstiden bibehållas.

.Iiiridiska jakullelsnämnden vid Uppsala universitet

Vad slutligen gäller siraffskalorna innehåller förslaget egentiigen blott en förändring: maximum för vårdslöshet mot borgenärer sänks frän tvä lill ett ärs fängelse. Den föranleds delvis av alt åtskilligt som nu bedöms som vårdslöshet mot borgenärer enligl förslaget är att anse som oredlighet mot borgenärer. Mot bakgrunden av alt i detta hänseende en samordning måste ske med den lagstiftning som kan följa med anledning av förmögenhetsbroltsutredningens framlagda och fängelsesiraffkommitténs kommande betänkande avstår fakultetsnämnden frän att ta ställning lill om straffskalorna är lämpligt avpassade.

4 Oredlighet i konkurs

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan ansluter sig till prome
morians torslag att såsom särskilt brott kriminalisera åtgärder som syftar
till att undandra eller undanhålla konkursförvaltningen egendom som rätte
ligen skall ingå i konkursboet. Uttalanden i denna riktning görs av hovrät
ten över Skåne och Blekinge, hovrättenför Västra Sverige, RÅ, överåkla
garen i Malmö, länsåklagarna i Kalmar, Värmlands och Örebro län,
92 juridiska fakulteisnäinnden vid Lunds universitet och Föreningen Sveriges

åklagare.

/?Å anför för sin del: Prop, 1985/86; 30

Första punkten i förslaget - att kriminalisera undandraganden och undanhållande av egendom i konkurs som ett särskilt brott - innebär ett klart avgränsande till tiden av typiskt illojala förfaranden och är därför frän systematisk synpunkt tilltalande. Förslaget tillstyrks i denna del.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. hovrätten (iver Skåne och Blekinge, hovrättenför Västra Sverige, överåklagaren I Malmö och länsåklagaren i Kalmar län.

Malmö lingsräll avstyrker förslaget och anför;

Tillskapandet av det nya brottet oredlighet i konkurs framstår inle som motiverat.

Flera av de instanser som har en positiv inställning till den grundläggande tanken bakom förslaget anser emellertid — lill skillnad från utredaren -all även bortförande ur landet av egendom före konkurs bör omfattas av straffbestämmelsen. Till dessa hör överåklagaren i Malmö, länsåklagaren i Kalmar län, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.

Överåklagaren i Malmö anför i denna del;

Samtliga oredliga förfaranden under pågående konkurs har i förslaget samlats under brottsbenämningen oredlighet i konkurs.

Det är frän systematisk synpunkt tillfredsställande all konkursbrotten samlas i ett särskilt stadgande. Genom lydelsen i den föreslagna lagtexten borttas dock straffbarheien för utförande ur riket av egendom omedelbart före konkurs. Del kan i och för sig vara en teoretiskt försvarbar ståndpunkt att gäldenärens förmögenhelsläge inle försämras genom sådana förfaranden, ulan först när egendomen på annat, farligt sätt frångår gäldenären eller när gäldenären vid exekution befinns sakna utmätningsbara tillgäng-ar. 1 praktiken utgör emellertid bortförande av egendom lill utlandet ett vanligt förekommande och för borgenärerna inte sällan förödande sätt för gäldenären att undanhålla och för framliden själv behälla tillgångar som inte kan nås av borgenärerna. Med de föreslagna reglerna kan ett straff-processuelll ingripande inte ske förrän på ett sä sent stadium alt alla praktiska möjligheter att rädda egendom till borgenärerna gått föriorade. Dessutom finns ofta risk att gäldenären själv beger sig till utlandet sedan han lyckats att utföra sina tillgångar dit. Det är av stor vikt att ingripanden mot en illojal gäldenär sker vid en så tidig tidpunkt att bortförande av tillgångar ur riket förhindras och att förundersökning av tvångsmedel kan aktualiseras redan vid sädana försök. Av denna anledning bör såväl den nuvarande bestämmelsen i 11 kap. 1 § sista st. som den därtill knutna bestämmelsen om straffbarhet vid försök stå kvar.

Rikspolisstyrelsen

Utredarens förslag att bortförande av tillgångar ur riket inte längre skall
vara straffbart synes närmast vara en konsekvens av alt begreppet obe
stånd ersätts av insufficiens. Ett bortförande ur riket innebär således inte
en förmögenhetsförsämring förrän egendomen frångår gäldenären på ett 93

Prop. 1985/86:30 sätt som påverkar borgenärernas möjlighet att ianspräkta den. En sädan reglering förefaller till stor del att bygga pä gäldenärens medverkan och goda vilja att ställa samtliga tillgångar lill konkursförvallningens förfogande. Enligt rikspolisstyrelsens mening är det knappast realistiskt att hoppas pä en sädan vilja. En gäldenär som vid beedigandet av tillgångar i en konkurs utelämnar en tillgång i utlandet gör sig visserligen skyldig till brottet oredlighet i konkurs. Emellertid torde det med hänsyn till de svårigheter som föreligger för konkursförvaltaren att utreda om gäldenären har tillgångar i ullandel och de bevissvårigheter som i övrigt kan uppslå inte vara självklart att denna straffbestämmelse verkligen påverkar gäldenären till att samtliga tillgångar görs tillgängliga för konkursförvaltaren. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör därför övervägas om inte bortförandel av tillgångar ur riket även framgent bör vara straffbart i vissa situationer.

Riksskatteverket

Det föresläs alt bortförande ur riket av egendom inför förestående konkurs inte längre skall vara kriminaliserat. Förfarandet kan, enligt den föreslagna ordningen, omfattas av straffansvar först när egendomen frångår gäldenären eller genom all egendomen undanhålls konkursförvallaren. Enligt RSVs mening torde avskaffandet av den nuvarande bestämmelsen, som innebär att redan själva bortförandet ur riket är kriminaliserat, försvära lagföringen pä ett olyckligt sätt. I praktiken är det viktigt att kunna ingripa direkt när egendom förs ut ur landet. Praktiska skäl torde också tala för att brott bör föreligga redan på försöksstadiet, I utredningen har inte pekats på några konstaterade nackdelar med den nuvarande ordningen. Enligt verkets mening har den gällande bestämmelsen en klar, konkret innebörd och den bör därför medföra starkare avhållande effekt än den föreslagna ordningen. Verket anser att bortförande ur riket bör vara särskilt straffbelagt och att bestämmelsen om ansvar för försök till delta bör bibehållas.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Enligt förslaget avkriminaliseras bortförande av tillgångar ur riket, dä konkurs är förestående, med uppsåt att hålla dem undan konkursen. Utredningen motiverar förslaget med argumentet att bortförandet inte innefattar någon för borgenärerna riskabel förmögenhetsminskning. I stället slraffbelägges underlåtenhet att vidta erforderlig åtgärd för all göra egendomen tillgänglig för konkursförvaltningen.

Fakultetsnämnden ifrågasätter om en bestraffning av underlätenheten all vidta en åtgärd för att göra egendomen tillgänglig kan göras effektiv, dä den som bortfört tillgångar i syfte alt hålla dem undan en konkurs inte lär upplysa någon härom. Enligt nämndens mening bör man bibehålla kriminaliseringen av handlingar som innebär att en gäldenär för bort egendom frän riket inför en förestående konkurs eller liknande obeständssitualion. Förslaget avstyrkes av följande skäl.

Om gäldenären försätts i konkurs även utomlands medges i allmänhet
inte att den från Sverige utförda egendomen återförs lill det svenska
konkursboet. De svenska borgenärerna kan visserligen bevaka i den ut
ländska konkursen och ofta hällas skadeslösa genom att påräkna samma
94 utdelning som om egendomen återförts till det svenska konkursboet.

Emellertid kan en sådan utländsk konkurs ge de svenska borgenärerna Prop. 1985/86:30 lägre utdelning än om de bevakat i Sverige och den utförda egendomen kunnat realiseras av den svenska konkursförvaltningen. Vidare kan förmänsrättsordningarna skilja sig ät i olika länder och gäldenären får sålunda möjlighet att gynna en borgenärsgrupp pä bekostnad av en annan genom att göra viss egendom åtkomlig för det utländska konkursboet (förmåns-räilsrubhande åtgärder). Av stor vikt är vidare att alla svenska fordringar inle kan bevakas utomlands. Av betydelse är främst att skatte- och avgiftsfordringar ofta inte kan bevakas utomlands. Detta innebär att den föreslagna omläggningen av kriminaliseringen kan leda lill att en svensk gäldenär straffritt kan undandra staten betalning för förmänsberättigade skattefordringar och gynna enskilda (närstående) borgenärer genom att föra ut egendom frän riket och sedan vända sig till den utländska konkursförvaltningen och söka återfå egendomen, något som i allmänhet är utsiktslöst redan pä förhand. Så kallade faktureringstransaktioner kräver särskilt hänsynstagande i detta sammanhang.

Vad ovan sagts om skattefordringar vid situationer av dubbelkonkurser fär relevans även för fall då gäldenären inte försätts i konkurs utomlands, men staten vill driva in skattefordringar utomlands eller söka fä egendom återförd till riket. Många gånger kan ingen av dessa båda åtgärder genomföras framgångsrikt. Nämnden anser att de internationellt exekutionsrälts-liga frågorna bör utredas närmare. Jfr. t.ex. Bogdan, Internationell konkurs- och ackordsrätl samt RSV;s rapport 1983, Indrivning av skaller och process i stater utom Norden,

Däremot torde kravet på dubbel straffbarhet enligt 2:2 BrB inte utgöra något problem, eftersom ett brott som kännetecknas av underlåtenhet alt la hem egendom och ställa till konkursförvaltarens förfogande knappast kan anses vara begånget utomlands.

Fakultetsnämnden anser således att bortförande av tillgångar ur riket, motsvarande 11:1 3 st. BrB, bör kriminaliseras sä som oredlighet i konkurs.

Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet, som godtar promemo-rieförslagel, anför för sin del;

I förslagets § 3 upptas som oredlighet i konkurs vissa av de förfaranden som nu kriminalisers i BrB 11:1 st. 3, Vad som kriminaliseras i förslaget är att gärningsmannen undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen egendom av betydenhet. Ett viktigt förtydligande införes här genom tillägget att som undanhållande skall anses även en underlåtenhet att vidta åtgärder för att göra egendomen tiUgänglig för konkursförvaltaren. Härigenom klargöres otvetydigt bl, a. att egendom i utlandet omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Uppfattningen om hur konkursgäldenärens egendom utomlands straffrättsligt skall beaktas har trots avgörandet i SvJT 1976 ref s. 39 hittills varit oklar.

Enligl gällande rätt är även utförande av egendom av betydenhet (och försök därtill), då konkurs hotar, straffbelagt. Förslaget saknar motsvarighet härtill. Härom är intet att säga.

De exekutionshindrande ålgärder, som slraffbelägges i BrB 11:1 st. 2,
saknas i förslaget. Utredaren framhåller att de i BrB 11: 1 st. 2 kriminalise
rade åtgärderna redan är straffbara ur annan synvinkel. Beedigandet av en
konkursbouppteckning med oriktiga uppgifter innebär i sig vanligen
mened. Även ett vilseledande vid annan exekutiv förrättning innebär enligt
gällande rätt antingen nägon form av brott mot BrB kap. 14 eUer också ett 95

Prop. 1985/86:30 osant intygande (BrB 15; 11). Enligt utredarens uppfattning är denna kriminalisering tillräcklig.

Huruvida de nu nämnda exekutionshindrande åtgärderna bestraffas som gäldenärsbrott eller på annat sätt synes relativt betydelselöst. Den föreslagna förändringen föranleder därför inte några invändningar.

RÅ anser bl.a. att den aktuella bestämmelsen bör ges ett i viss mån annorlunda innehåll och göras mera preciserad. Han anför;

Under § 1 ovan har jag hävdat den meningen att oriktiga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord m.m. bör behandlas som konkursbrolt. Här angivna förfaranden kan enligt min mening lämpligen föras in under brottet oredlighet i konkurs, dock under förutsättning att de äger rum under konkurs. Sådana orikliga uppgifter som det här är fräga om skulle vidare kunna utgöra exempel pä fall, där grovt brott skulle kunna anses föreligga. Enligt min mening bör det nämligen vid undandraganden i konkurs finnas en särskild regel om ansvar för grovt brott (jfr nuvarande 2 §), En annan omständighet som normalt bör föranleda att brottet skall bedömas som grovt är om gärningen avsett egendom av särskilt betydande värde.

Frågan är vidare om inte den föreslagna kriminaliseringen i första stycket andra punkten utsträckts för långt och fått en alltför obestämd utformning. Ordalydelsen ger ingen direkt ledning när det gäller att avgöra vilka typer av åtgärder som skall krävas från gäldenärens sida för att denne skall undgå ansvar. Även om jag i och för sig delar den uppfattningen att gäldenären bör åläggas en handlingsplikt torde formuleringen av lagtexten ge anledning till osäkerhet om hur regeln skall tillämpas. Framförallt gäller del beträffande egendom som inför konkurs förts ut ur riket. Länsåklagare Lindegård har i sitt yttrande pekat på vissa svårigheter i dessa situationer. Jag vill vidare tillägga att svåra och kostnadskrävande utredningar kan komma att erfordras för att en gäldenärs invändning om att han gjort vad han kunnat för att få hem egendom från utlandet skall kunna bedömas och eventuellt godtas som ansvarsbefriande. En mera bestämt utformad lagregel om handlingsplikten i dessa situationer är därför ett önskemål. I delta sammanhang vill jag också framhålla att även om del frän principiell synpunkt finns goda skäl för att utmönstra straffansvaret för bortförande av tillgång ur riket så kan detta i vissa fall komma att leda till stötande resultat. Några säkerhetsåtgärder mot egendom som är pä väg att föras ut ur landet kan t. ex. inte företas.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige och länsåklagaren i Kalmar län.

Några remissinstanser ställer sig avvisande lill den i promemorian föreslagna straffrihetsregeln som innebär att ansvar för oredlighet i konkurs inte skall ådömas den som undandrar eller undanhåller egendom med uppsåt alt dölja ett brott för vilket han kan ådömas ansvar.

Malmö tingsrätt anför i denna del;

Det föreslagna andra stycket i 3 § är präglat av en felsyn utifrån syftet med

reglerna i 15 kap. 4 § 2 st. brottsbalken. Här är det inte fräga om samma

96 sak, som åsyftas i sistnämnda stadgande. Del vore nämligen stötande för

rättskänslan om en person som begått brott av olika slag dessutom skulle Prop. 1985/86: 30 på den grunden frias från ansvar för gäldenärsbrott. Särskilt orimligt är att även bagatellartade förseelser - såsom mot lullag eller brandstadga -inryms i den föreslagna lagtexten och skulle innebära frihet från ansvar.

Liknande synpunkter på straffrihetsregeln framförs av hovrätten för Västra Sverige, RÅ och länsåktagaren i Kalmar län.

Överåklagaren i Malmö anför i denna del;

1 det föreslagna andra st. till 3 § har intagits en straffrihetsregel beträffande sådant undanhållande i konkurs som sker för att dölja tidigare brott. Lagtexten har en oklar och under alla förhåUanden alltför vidsträckt räckvidd och bör på de skäl som ovan anförts beträffande mened vid konkurs inte genomföras. Oredlighelsbrott i konkurs är i sig sä allvarliga att del inle är befogat alt åsidosätta straffbarheten endast av den anledningen att gäldenären tidigare begått brott vilka han försöker att dölja i samband med konkursen. Undantagsregeln bör därför utgå.

5 Mannamån mot borgenärer

överåklagaren i Malmö, länsåktagaren i Kalmar län och Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet tillstyrker promemorians förslag alt bestämmelsen om ansvar för mannamån mot borgenärer skall begränsas till alt gäUa fall där någon som är närstående till gäldenären har blivit gynnad framför andra borgenärer.

överåklagaren i Malmö anför:

Ansvaret för mannamän mot borgenärer inskränks enligt förslaget lill att omfatta endast sådana närstående som nämns i 29 a § KL. En skärpning av ansvaret sker samtidigt vad gäller latenta skulder, avsiktlig underlåtenhet till förmän för närstående i vissa fall samt i att obestånd inte längre behöver föreligga vid handlingen. Alt gäldenären efter handlingen skall vara på obestånd framgår av motiven, något som tydligare bör framgå även av lagtexten. Den krets av gynnade borgenärer som anges i förslaget utgör de som vanligen gynnas vid mannamånsbrolt. Jag anser därför att den föreslagna omfattningen av straffbarheten är tillfyllest. De utvidgningar av straffansvaret som föreslås är av den art att de kan godtas.

Länsåklagaren i Kalmar län

Jag tillstyrker förslaget under förutsättning att de konkursrättsliga ätervin-ningsreglerna ändras i enlighet med del förslag som kommissionen mot ekonomisk brottslighet gett i sitt betänkande Återvinning i konkurs, SOU 1983:60,

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet

I fräga om gynnandet av gäldenären närstående personer innebär del
föreslagna mannamånsbrottet å andra sidan i vissa avseenden en utvidg
ning av straffansvaret i förhällande lill gällande rätt. Kravet pä att gär- 97

7 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 1985/86; 30 ningsmannen skall handla i en obeständssitualion har tagils bort. Vidare skall enligt förslaget hänsyn tas inle bara lill redan existerande borgenärer utan även lill presumtiva borgenärer, om de fordringar, som tiUkommer dem, grundas på en omständighet som förelåg redan dä betalning eller annan straffbar åtgärd skedde.

Särskild uppmärksamhet ägnas i utredningen frågan, i vilken utsträckning mannamnänsbrottet kan begås genom passivitet. Enligt den förhärskande läran om oäkta underlålenhelsbrotl bör en underlåtenhet som leder till gynnande av närstående borgenärer på övriga borgenärers bekostnad kunna tolkas in i orden "betalar eller på annat sätt tillgodoser" (jfr. NJA 1978 s. 194). Utredaren vill häri intolka - och till det straffbara området hänföra - även en underlätenhet av gäldenären att begära sig i konkurs, nämligen i det fall att han genom en konkursansökan kan omintetgöra en förmånsrätt eller betalning, som en närstående erhållit genom utmätning. Det synes tveksamt, om kriminaliseringen av gäldenärens passivitet bör sträckas sä långt. SkuUe delta likväl anses lämpligt, synes del fortfarande tveksamt, om den ifrågavarande passiviteten på ett naturiigt sätt kan intolkas i orden "betalar eller på annat sätt tillgodoser".

Den föreslagna regleringen av mannamånsbrottet är vida att föredra framför den nuvarande otympliga regleringen. En stor fördel med förslaget är den förhållandevis skarpa avgränsningen av brottets objektiva rekvisit.

övriga remissinstanser som tar upp frågan ställer sig avvisande till den föreslagna begränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten över Skåne och Blekinge, RÅ, överåklagaren i Stockholm, tänsåklagarna i Uppsala, Värmlands och Örebro län, riksskatteverket, länsstyrelsen i Stockholms län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, de juridiska fakulietsnämnderna vid Uppsala och Stockholms universitet, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges åklagare samt Föreningen Sveriges kronofogdar.

Hovrättenför Västra Sverige anför i denna del;

Hovrätten finner det principiellt felaktigt alt från gärningsbeskrivningen utmönstra de klandervärda betalningarna. Åtgärden har också lett till anmärkningsvärda konsekvenser i förslaget. Enligt promemorian begränsas straftansvaret till enbart fall där gäldenären tillgodoser närstående i den mening som avses i 29a § konkurslagen. Det är emellertid svårt att förstå varför l.ex. betalning av ej förfallen skuld till annan än närstående skulle vara mindre straffvärd. Det torde inte vara nägon opraktisk situation all en gäldenär inför konkurs betalar i förtid till en borgenär som han anser det angeläget att ha goda affärsförbindelser med i framtiden. Hovrätten förordar pä denna punkt en utvidgning av straffansvaret i förhällande till promemorieförslaget.

Liknande synpunkter framförs av de andra remissinstanser som avstyrker förslaget i denna del.

Bland vad som i övrigt anförts i anslutning till den aktuella bestämmelsen kan framhållas följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge Prop. 1985/86:30

I flera sammanhang har diskuterats om det är erforderligt med ett straffansvar för mannamån mol borgenärer. Frågan om straffansvar behövs och hur det i så fall bör utformas är. som del också påpekats i promemorian, beroende på i vad mån ålervinningsreglerna kan tillgodose borgenärernas intressen. Även regler om s. k, ansvarsgenombrott har betydelse vid denna bedömning.

Att helt avstå från regler om straffansvar för mannamånsbrolt torde inie vara möjligt. Återvinningsreglerna kommer, även om en skärpning av dessa sker, alt vara begränsade i vissa hänseenden, bl. a. med hänsyn till den allmänna omsättningens säkerhet. Ålervinningsreglerna drabbar också bara den gynnade medkonlrahenten och avhåller vanligtvis inte gäldenären frän att företa åtgärder varigenom förmånsrättsordningen åsidosätts.

Att vidhålla del vidsträckta mannamånsansvar som idag föreligger synes dock inle vara befogat. Förslaget att inskränka straffansvaret lill gynnande av närstående synes i och för sig välbetänkt. Därigenom läcks de fall där borgenärsiniresset mest uppenbart åsidosätts av ekonomiska motiv hos gäldenären.

Mot förslaget till begränsat mannamånsansvar kan dock riktas flera invändningar. Handlingsrekvisitet har orls så obestämt att där kan inordnas åtskilliga förfaranden som inte är straffvärda. Anmärkningen gäller närmast verbet "tillgodoser". Vidare har nuvarande tidsrekvisit ingen motsvarighet i förslaget. Därigenom vidgas straffansvaret, utan att del i lagtexten klart framgår hur den tänkta obeståndskonstruktionen skall tillämpas. Preciseringar saknas alltså pä viktiga punkter. Det bör också anmärkas att vad ovan i avsnitt 4.2.3 anförts om begreppet "latenta skulder" även gäller här.

På grund av det anförda finner hovrätten det tveksamt, huruvida den föreslagna reformen bör genomföras. I vart fall bör den lagtekniska utformningen av bestämmelsen ytterligare prövas.

Hovrättenför Västra Sverige

Straffansvar skall enligt förslaget drabba den som betalar "pä annat sätt tillgodoser" vederbörande närstående. En så allmän formulering kan medföra tillämpningssvårigheter och det kan ifrågasättas om alla sädana förfaranden bör drabbas av ansvar för mannamånsbrolt. Nuvarande krav på obestånd hos gäldenären vid tiden för åtgärden ifråga föreslås utgå. Straffansvaret kommer att omfatta t.ex. frivilliga betalningar i situationer där borgenären tvångsvis kunnat utverka betalning. Hovrätten ställer sig tveksam till en sådan ordning.

Enligt förslaget skall det i paragrafen beskrivna förfarandet leda till att nägon borgenärs rätt avsevärt förringas. Därmed avses enligl motiven (s. 104) att gäldenären kommer på obestånd. Om detta är avsikten, bör det klart utsägas i lagtexten. Samtidigt måste erinras om att promemorieförfatlaren i annat sammanhang tagit avstånd frän begreppet obestånd såsom medförande svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Vad hovrätten anfört under kommentaren till 1 § beträffande latenta skulder äger tillämpning även här.

Prop. 1985/86:30 RA

Enligt min mening bör vidare lagtexten kompletteras sä att del klart framgår att det för straffbarhet krävs att den som tillgodoser borgenär pä ett mot andra borgenärer illojalt sätt skall vara insolvent efter åtgärden.

Den föreslagna regeln omfattar både aktiva åtgärder och underlåtenhetshandlingar. För att inte göra kriminaliseringen alltför vid skulle de senare kunna lämnas utanför del straffbara områdel. Kriminalisering av underlåtenhetshandlingar medför ofta i praktiken svära ulredningsproblem, främst när det gäller den subjektiva sidan. Under alla förhållanden bör det enligt min mening finnas en möjlighet att inrikta utredningsresurserna mot de verkligt straffvärda förfarandena. Detta sker lämpligen genom att en särskild åtalsregel införs.

BRA (minoriteten)

Förslaget i 11 kap 4 § om mannamån mot borgenärer innebär egentligen ett åliggande för gäldenären att betala sina skulder enligt förmånsrättsordningen. Här görs inte någon begränsning till en obeståndssituation eller till otillbörliga fall eller liknande. Hänsyn skall också tas till skulder som inle existerar annat än som en möjlighet i betalningsögonblicket. Förslaget är enligt vår mening inle acceptabelt. Det är särskilt anmärkningsvärt all nägon motsvarighet till nuvarande 11 kap 7 § andra stycket inte har föreslagits. Frånvaron av en sädan bestämmelse innebär att den närstående borgenären, som eventuellt endast velat utkräva betalning för en förfallen skuld hos gäldenären, kan komma att drabbas av med verkansansvar.

Riksskatteverket

I förslaget har borttagits bestämmelsen om ansvar för gäldenär som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar förmåner (nuvarande 11 kap 4§ andra stycket brottsbalken). Någon närmare motivering till detta har inte angetts.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet

Straffbestämmelsen om mannamån mot borgenärer är avsedd att bidra till all förmånsrättsordningen iakttas. Meningarna är emellertid mycket delade om i vad mån straffrättslig reglering bör förekomma vid sidan av t. ex. konkurs- och skatlerältsUga sanktioner. Från en del håll har fullständig avkriminalisering förordats. Utan tvivel är nuvarande reglering mindre lyckad. 1976 års reform av straffbestämmelsen bär prägel av en förhastad kompromiss mellan olika synsätt. Kriminaliseringen i första punkten är uppenbarligen alltför omfattande. Bl. a. är inte ordinära betalningar (jämför 35 § konkurslagen) undantagna och avfattningen av straffbestämmelsen stämmer illa överens med hur kreditväsendet tiUåts fungera. Avgränsningen av det straffbelagda området är både i första och andra punkten knappast tillfredsställande från legalitelssynpunkt.

En utgångspunkt för bedömningen av i vilken omfattning kriminalisering
till skydd för förmånsrällsordningen bör förekomma är, såsom departe
mentschefen anförde i prop. 1975/76:82 (s. 116), att kriminalisering till
grips endast mot verkligt slraffvärda förfaranden, dvs. handlingssätt som
frän allmänna synpunkter framstår som så allvarliga att man inle anser sig
100 kunna undvara en straffrättslig reaktion från samhällets sida, Promemorie-

förslaget ansluter sig härtill. Ordinära betalningar synes emellertid böra Prop, 1985/86:30 undantas från kriminaliseringen; den omständigheten att det görs till närstående kan ofta vara en tillfällighet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Fakultetsnämnden delar inte utredningens uppfattning att gäldenärens ekonomiska motiv utgör kriminaliseringens grund. Enligt nämndens mening är det gynnandehandlingens objektiva karaktär som utgör den väsentliga kriminaliseringsgrunden, inte gäldenärens subjektiva intresse att uppnå en ekonomisk fördel. Det finns knappast anledning att straffbelägga ett förfarande på den grunden att den handlande sökt nä fördelar, om ingen skadas därav. Därmed inle sagt att gärningsmannens vinning skulle vara irrelevant. Är vinningen den stora drivfjädern som förmår gärningsmannen alt begå den objektivt sett skadliga handlingen, kan det vara motiverat all la hänsyn till vinningsmotivel.

Kriminaliseringen bör även omfatta förfaranden av den typ som avses i 38 § ackordslagen (hemligt gynnande av borgenär för att inverka på ac-kordsfrägans avgörande). Beträffande lagtextens utformning anser nämnden att del tydligare bör framgå att gäldenären efter betalningen skall vara på obestånd.

6 Bokföringsbrott

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför beträffande denna del av förslaget:

Den föreslagna ändringen i 5 § innebär en återgång till de förhållanden som gällde före 1982 års ändring i reglerna om straffansvar för bokföringsbrott. Den då gjorda omformuleringen av brottssubjektel fick till följd att det kom att krävas uppsåt beträffande bokföringsskyldighetens existens. En sådan ändring torde emellertid inte ha varit avsedd och hovrätten anser därför att en återgång till den bedömning som tidigare gällde är befogad.

Liknande synpunkter framförs av de övriga remissinstanser som tillstyrker denna ändring. Till dessa hör hovrättenför Västra Sverige, RÅ, överåklagaren i Malmö, tänsåklagarna i Uppsala och Örebro län, de juridiska fakultetsnämnderna vid Lunds och Stockholms universitet samt Föreningen Sveriges åklagare.

Förslaget avstyrks av en remissinstans, Malmö tingsrätt, som anför;

Den föreslagna ändringen av lydelsen av II kap. 5§ brottsbalken syftar
enligl förslaget till att klargöra all ansvar för bokföringsbrotl omfattar även
den som "av oaktsamhet inte uppmärksammat att han omfattas av bokfö
ringslagen". Ändringen synes endast medföra att den som är i rättsvillfa
relse om en svårbedömd omständighet (bokföringsskyldigheten) kan
ådömas ansvar för bokföringsbrotl. Tingsrätten kan inte se något intresse
av en sådan utvidgning av det straffbara området. 101

8 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 1985/86: 30 Lämpligheten av att använda uttrycket "mindre allvariigt" ifrågasätts av några remissinstanser. Domstolsverket anför således i denna del;

1 paragrafen föreslås, liksom i 2§. att ordet "ringa" ersätts med uttrycket "mindre allvarligt". För bokföringsbrottets del torde annat skäl för förslaget inle föreligga än att straffvärdet inte skall tonas ned alltför mycket (s. 72, 108), DV ifrågasätter lämpligheten av alt pä denna grund genomföra förslaget, innan del prövats om motsvarande ändring bör ske i regelsystemet i övrigt rörande förmögenheisbrott. Förslag härom har framförts av förmögenhetsbrottsulredningen (SOU 1983:50 Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldnärsbrott).

Liknande synpunkter framförs av hovrättenför Västra Sverige och Malmö lingsräll.

Föreningen Sveriges kronofogdar, slutligen, anför:

Här bör uppmärksammas de som är bokföringsskyldiga enligt andra bestämmelser än bokföringslagen. Della gäller t. ex, lantbrukare som är bokföringsskyldiga enligl jordbruksföringslagen, dä huvudsyftet med denna lag var att fä ett bättre underiag för taxering. Brott kan visseriigen beivras som försvårande av skattekontroll. Föreningen anser emeUertid alt skäl föreligger att utvidga möjligheten till straffsanktion till alt avse även bokföringsbrotl.

7 Mened vid konkurs och ackord

överåklagaren i Malmö anför beträffande promemorieförslagel i denna del;

1 promemorian föreslås att menedsbrottet inte som nu skall straffas i brottskonkurrens med gäldenärsbrott. De föreslagna bestämmelserna medför att mened vid konkurs och ackord blir straffbar endast i de fall de osanna uppgifterna inte döljer andra brott för vilka straff kan ådömas. Däremot straffas sådana tidigare brott som döljs genom meneden, men då inte den osanna utsagan som sådan. Motivet för ändringen anges vara främst ett undvikande av dubbelbestraffning.

Jag har svårt att se någon påtaglig olägenhet med nu gällande regler. Vid
brottskonkurrens mellan t.ex. gäldenärsbrott och mened tar domstolen
hänsyn till det sammantagna straffvärdet, på samma sätt som förslaget
torde medföra i fall av bokföringsbrotl jämte vårdslöshet mot borgenärer.
Förutom att det lagsystemaliska motivet för en ändring kan ifrågasättas
framstår ändringen som tveksam också från andra synpunkter. 1 motiven
har ingenting utsagts om de fall där en edgång innehåUer både osanna
uppgifter som innebär gäldenärsbrott enligt gällande rätt och sådana upp
gifter som dessutom döljer tidigare brott. Om en mened täcker båda de i
motiven angivna situationerna samtidigt blir del fråga om all skilja ut de
enskilda uppgifterna, för att bedöma om de skall föranleda menedsansvar
eller om en del av uppgifterna skall vara straffria och straffbarhel i stället
inträda för tidigare brottslighet. Jag är vidare av den uppfattningen att det
vore mycket olyckligt om edgångens framträdande ställning vid konkurs
försvagades genom en straffrihetsregel. Tvärtom talar aUmänpreventiva
102 skäl starkt för ett bibehållande av menedsansvaret vid konkurs och ac-

körd, oavsett om de osanna uppgifterna döljer andra brott eller inte, I det Prop. 1985/86: 30 praktiska arbetet med brott i samband med konkurs kan klart iakttas att mänga uppgifter rättas av gäldenären just inför edgången. Förslagen till ny lydelse av 3 § 2 st. och 15 kap. 4§ 2 p. bör därför ej leda lill lagstiftning.

Förslaget innehåller inte någon motsvarighet till de nuvarande andra styckena i 1 och 3 §§ om orikliga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord. Från systematisk synpunkt kan jag förstå argumenten för denna lösning. Emellertid finns det skäl som talar för att den nuvarande ordningen bibehålls. Förfarandena från gäldenärens sida är allmänt sett av sådan natur att de närmast får ses som ett inslag i konkursbroltsligheten och inte som ett separat menedsbrott. Del kan antas att sådana överväganden ligger bakom alt de nu gällande reglerna på områdel placerats i 11 kap. Något stötande resultat av att den i 15 kap. 4§ andra stycket BrB intagna ansvarsfrihetsgrunden inte är tillämpbar på förfaranden enligt 11 kap. har vad jag känner till inte förekommit. En lösning i enlighet med förslaget skulle knappast underiätia utredningsförfarandel utan tvärtom vara ägnat att skapa nya problem, dä regeln skulle ge möjligheter för gäldenären att vägra lämna uppgifter i kanske viktiga hänseenden under åberopande av alt han ville undvika att röja lidigare brottslighet. Vad här anförts gäller också förslaget i vad det avser den nuvarande straffbestämmelsen i 1 § andra stycket andra punkten.

Länsåktagaren i Kalmar län

Jag har principiellt ingen erinran mol förslaget alt gäldenärens osanna edsuppgift bestraffas som menedsbrott i stället för att som nu utgöra eller kvalificera ett oredlighelsbrott. Jag har emellertid följande synpunkter.

Utredningen noterar (sid. 80) att strafflatituden för menedsbrotl sträcker sig från böter (ringa brott) till fängelse åtta år (grov mened). Detta är väl i och för sig riktigt, men det kan vara tveksamt om de omständigheter, som enligl 15 kap. 1 § brottsbalken ska kunna kvalificera ett menedsbrott, omfattar en gäldenärs osanna beedigande av konkursbouppieckning. Visserligen anges som en sådan omständighet alt "synnerlig skada tillfogas annan", men det är osäkert om ekonomisk skada för borgenärskollektivet — det är närmast den typen av skada som uppstår i bouppteckningsfallet -inryms under beskrivningen.

Länsåklagaren avstyrker den föreslagna straffrihetsregeln i 15 kap, 4§ BrB och anför i den delen;

Redan analogin med vittnesfallet hallar. Vittnets sanna uppgift, som ger honom rätt att vägra yttra sig, röjer att han begått brott. Konkursgäldenärens sanna uppgift i bouppteckningen röjer knappast något brott; det kan möjligtvis ge anledning till misstanke om sådant.

Vad krävs för att gäldenären, som osant beedigat sin bouppteckning,
skall gå fri från straff? Krävs det, alt han, när förundersökning inleds mot
honom för menedsbrotl, då avslöjar de brott, som han tidigare sökt dölja?
Är det tillfyllest att han blott och naket påstår att han begått ett brott, som
skulle kunna bli uppdagat av en sann bouppteckningsuppgift? Vad kommer
då att gälla för åklagaren? Att han bevisar att inget brott, för vilket ansvar
kan ådömas, begåtts; en i och för sig omöjlig uppgift, 103

Prop, 1985/86: 30 Straffrihetsregeln i 15 kap, 4§ brottsbalken bör inte utvidgas att omfatta

konkursgäldenär, som osant beedigat sin bouppteckning, Gäldenärens plikt är att handla sä att hans egendom ställs till konkursförvallningens förfogande. 1 den mån hans sanna bouppteckningsed skulle leda till, att ett tidigare av honom begånget brott uppdagas, bör detta kunna beaktas vid slraffbestämningen.

Överåklagaren i Stockholm och riksskatteverket framför liknande synpunkter i den sistnämnda frågan.

Länsåklagaren i Örebro län ger uttryck för en motsatt uppfattning och anför i denna del;

I princip hänger förslaget i denna del logiskt samman med utredningsförslaget i övrigt. Jag kan lill alla delar instämma i den kritik, som riktals mot gällande rätt, I överensstämmelse med min i övrigt intagna ståndpunkt till utredningsförslaget kan jag tillstyrka även denna del därav.

8 Ersättningstalan som alternativ/komplement till återvinning

De remissinstanser som tar upp frågan ställer sig i allmänhet positiva till promemorians förslag att låta utreda möjligheterna att införa en särskild ersättningsrätt för konkursbo i mål om gäldenärsbrott. RÅ samt tänsåklagarna i Värmtands och Örebro län hör till dem som tillstyrker förslaget.

Åklagarens möjligheter att föra mälsägandenas skadeståndstalan i mål angående gäldenärsbrott är som framgår av promemorian synnerligen begränsade med hänsyn till utrednings- och bevissvårigheterna. Ofta saknar åklagaren t. o. m. kännedom om alla borgenärer som har rätt att föra sädan talan och kan således inte lämna underrättelse enligt 22 kap. 2 § RB, För att i nägon mån öka möjligheterna till ersättning utöver de enskildas skade-siåndsrätl har Madeleine Löfmarck förordat att en speciell ersättningsrätt för konkursboet övervägs. Denna rätt skulle i så fall avse belopp motsvarande den skada som inte täcks in av skadestånd, återvinning eller förlik-ningsavlal. Jag har inte någon principiell invändning mol hennes förslag i denna del och förordar därför att frågan görs till föremål för en mera ingående prövning. Jag viU i det här sammanhanget endast ställa mig tveksam till lämpligheten av att åklagaren skall ulföra denna talan i brottmålet. Det kan nämligen då föreligga en risk för all brottsutredning och lagföring ytteriigare drar ut på tiden på grund av att ersättningsfrågorna inte är klarlagda. Sä kan t.ex, bli förhållandet om återvinnings- och skadeståndsfrågorna först ska lösas.

Även juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ställer sig positiv till förslaget och anför;

Fakulletsnämnden tillstyrker utredningens förslag att undersöka möjlighe
terna att vidga rätten för konkursbo att föra skadeståndstalan. Nämnden
104 vill dock framhålla att problemen är betydligt mer komplicerade än vad

som hittills antytts. Om man begränsar frågeställningen till gäldenärsbrott, Prop. 1985/86: 30 måste uppmärksammas att det inte bara rör sig om att överföra borgenärernas talerätt på boet. Vid varje handling som innefattar gäldenärsbrott kan skadeslåndsrätt endast tillkomma de fordringsägare gäldenären har vid handlingens utförande. Andra senare tillkommande borgenärer kan inte anses skadeståndsberättigade i fråga om denna handling. Om ett flertal gäldenärsbrott begåtts torde sålunda olika borgenärsgrupper vara skadeståndsberättigade vid olika brott. Att överföra gruppernas skadeständsrält till boel innebär en försämring för vissa grupper, en förbättring för andra.

Vid andra typer av förmögenheisbrott än gäldenärsbrotl måste frågan om skadeståndsrätt enligt gällande rätt bestämmas på annat sätt, t. ex. vid kreditbedrägeri. Vid detta brott finns endast en målsägande och en skade-ständsberätligad person, nämligen kreditgivaren. Alt överföra hans skadeståndsrätt på konkursboet kan medföra en avsevärd försämring för honom.

Härtill kommer svårigheter att bestämma skadeståndsbeloppen, vilket väl Uluslreras av rättsfallet NJA 1979 s. 157.

I detta sammanhang torde vidare aktiebolagslagens skadeståndsregler vara av intresse, liksom reglerna i 8:5 och 13; 14giftermålsbalken. Jfr SOU 1981:85 s. 236 ff.

Enligt fakultetsnämndens mening finns det skäl att låla den ännu inte tillsatta utredningen om ansvarsgenombrott utreda frågan om utvidgad rätt för konkursbo att föra skadeståndstalan.

I det särskilda yttrande som är fogat till hovrätten över Skåne och Blekinge remissvar ställer sig hovrättslaginannen Tryggve HeUners tveksam till förslaget och anför;

I detta avsnitt pekar promemorians författare på möjligheten till effektivare lagföring av gäldenärsbrotl genom införande av en ordning, enligt vilken konkursboet tilläggs rätt att vid sådant brott föra lalan om ersättning av gäldenären eller annan medverkande till brottet för att fä ut belopp som motsvarar skada den brottslige vållat och som inte täcks av skadestånd til! enskild borgenär eller av återvinning eller förlikningsavlal. Den skada borgenärskollektivet härigenom skulle få ersatt skulle fördelas som åter-vun ;en egendom. Talan skulle kunna föras också efter konkursens slut. Vad som anförs i promemorian gär tillbaka på ett förslag i BRÅ-promemo-rian 1982:5 (s, 139 ff.). Saken har också berörts i delbelänkandet (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs av kommissionen mot ekonomisk brottslig-hel (s. 73).

Det kan onekligen synas tilltalande att lagstiftningsvägen söka förbättra möjligheten för borgenärerna att få ersättning för förlust som åsamkats dem genom gäldenärsbrott. Eftersom den remitterade promemorian inte innehåller något utarbetat lagförslag, finns inte anledning att här gä närmare in på ämnet. Några synpunkter skall dock anläggas.

Till en början måste man ställa frågan vilken ersättning borgenärerna
egentligen kan göra anspråk pä utöver den utdelning som kan fäs i konkur
sen - med eller utan återvinning - och utöver det skadestånd som kan
utkrävas av en enskild borgenär genom talan mot den som gjort sig skyldig
lill gäldenärsbrott. Tvä huvudfall är tänkbara (här bortses från gäldenärs
brott begånget under konkurs); antingen har en brottslig handling begåtts,
som tillika är återvinningsgrundande, eUer rör det sig om ett gäldenärsbrott
där återvinningsreglerna av nägon anledning inle passar in pä förfarandet. 1
del förra fallet finns inte något klart behov av att dubblera möjligheten att
kompensera borgenärerna för utebliven betalning för deras fordringar, 105

Prop, 1985/86: 30 dvs, dels ha ätervinningsvägen öppen, dels ha en reservprocedur för den händelse ätervinningsvägen inte leder till optimalt resultat. När det gäller återvinning för ju förvaltaren lalan pä borgenärskollektivets vägnar och har goda möjligheter att driva fram ett avgörande, varigenom tredje man tvingas äterbära egendom till konkursboet. Också avkastning och ränta kan den äterbäringsskyldige nödgas utge. Det är tveksamt om det finns förutsättningar att härutöver mot tredje man göra gällande anspråk på ersättning för ren förmögenhetsskada lill följd av dennes transaktion med gäldenären. Och all väcka en sådan lalan mot en i konkurs försall gäldenär synes i del närmaste meningslöst.

I det fallet all gäldenärsbrottel inte täcks av återvinningsreglerna blir saken mer invecklad. De i konkurslagen (KL) angivna förutsättningarna för återvinning överensstämmer i stor utsträckning med vad som är föreskrivet i motsvarande bestämmelse i 11 kap. brottsbalken. Det finns dock situationer där straff kan bli aktuellt enligl della kapitel men där ålervinningsreglerna inte träder i funktion. Elt exempel härpå är det fall som idag regleras i 11 kap. I § 3 st., nämligen bortförande av tillgång ur riket inför förestående konkurs. Det kan vara lämpligt att ta detta exempel till utgångspunkt i del följande. I den remitterade promemorian föreslås visserligen straffbudel upphävt (s. 84), men tanken synes vara, att ansvar för oredlighet mol borgenärer ändå skall kunna inträda enligt paragrafen i den berörda situationen.

Elt åskådligt fall som idag träffas av 11 kap. 1 § 3 st. brottsbalken är all gäldenären i syfte att undandra borgenärerna egendom för över ett större kapitalbelopp till ett utländskt bankkonto, som han själv disponerar. Visserligen har tvekan yppats, huruvida en gäldenär i ett sådant läge befinner sig pä obestånd, för den händelse hans tillgångar i Sverige inte förslär till att betala skulderna (se t. ex. Bogdan i SvJT 1981 s. 500 ff.). Det finns dock anledning förmoda, att svensk domstol idag skulle vara benägen att vid insolvensprövningen bortse från egendom som gäldenären avsiktligt undanhåller borgenärerna (jfr. Bogdan a a s, 514), Eftersom gäldenären i del åsyftade fallet inte har avhänt sig egendomen, saknas förutsättningar för återvinning (här rör det sig inle om den situation avseende realisation av tillgångar och flykt ur landet som nämns i prop, 1975:6 s. 209). Intet hindrar en enskild borgenär att som målsägande föra skadeståndstalan mot gäldenären i en straffprocess mot denne rörande gäldenärsbrottel. Man frågar sig då huruvida det i detta fall finns något utrymme för en särskild ersättningstalan, som skulle kunna tillföra borgenärerna medel som de inte kan komma ät genom en regelrätt skadeståndstalan.

Det vill synas som om man i promemorian har lagt stor vikt vid de bevissvärigheter som idag kan finnas för en enskild borgenär att styrka den förlust som just han lidit genom gäldenärens brottsliga förfarande (s. 113). Detta skulle vara incitamentet för att skapa en ny typ av ersättningstalan, som skulle ge borgenärskollektivel ersättning för skada som vållats borgenärerna som grupp. I linje härmed ligger att del i promemorian talas om att konkursboet bör tilläggas rätt att föra lalan för borgenärskollektivel, fastän boet som sådant inte är att anse som målsägande. Det är alltså i nu nämnda hänseende reformbehovet skulle vara att söka.

En formell invändning mol den nu angivna tankegången är, all den
suddar ut gränsen mellan målsägandetalan och annan talan om enskilt
anspråk med anledning av brott. I doktrinen har - som också påpekas i
promemorian - konkursbo ansetts sakna mälsäganderätt i fräga om gäl
denärsbrotl som förövats före konkursen (se Heuman, Målsägande, 1973,
s. 295). Ett skäl härtill är, att boet inle existerade vid tiden för brottet och
106 därför inte lidit skada genom detta. Tillåter man boet att uppträda pä

borgenärskolleklivets vägnar för att föra en ersättningstalan av nu berört Prop, 1985/86; 30 slag, torde det bli än svårare än hittills all hålla isär de två huvudtyperna av civilprocessuell talan i brottmål.

Från processuell synpunkt är det visserligen inte ovanligt att ett visst rättssubjekt tillerkänns talerätt beträffande skada som åsamkats annal rättssubjekt. Det rör sig emellertid då om fall av ställföreträdarskap för det senare rättssubjektet (se exempel hos Heuman, a a s. 289 ff.). Man nödgas annars falla tillbaka på antingen konstruktionen med befullmäkiigande av annat rättssubjekt eller ordningen med överlåtelse av tvisleföremälet (jfr 13 kap. 7 § rättegångsbalken). Något formellt hinder finns inle att samtliga borgenärer befullmäktigar konkursförvallaren att föra en ersättningstalan mot skadevållande tredje man. Man kan däremot fråga sig om del är möjligt för borgenärerna att till konkursboet som sådant överlåta sina anspråk på skadestånd.

Oavsett hur man ser pä nu antydda frågor inträder andra komplikationer beträffande borgenärskretsen. Den som är fordringshavare i konkurs behöver ingalunda alllid lida skada lill följd av elt gäldenärsbrott. Har borgenären t.ex. oangripUg säkerhet för sin fordran, torde mälsäganderätt inte tillkomma honom (se Heuman, a a s. 313). Borgenärsgruppen är alltså inte enhetlig. Och än värre; har borgenären själv del i gäldenärsbrottel, inställer sig frågan hur konkursboet skall kunna föra talan på heta borgenärskot-leklivets vägnar. Det vill synas som om del finns åtskilliga frågor av detta slag att besvara, innan man ger sig i kast med alt närmare utreda ett sådant syslem med ersättningstalan som promemorian antyder.

Man måste också hålla i minnet att del inte kan komma i fråga att utsträcka elt konkursbos existens längre än vad som är absolut nödvändigt. Alt t. ex. länka sig att ett efter konkurs upplöst aktiebolag skulle föra en skenexistens i efterhand för att söka vinna en process om ersättning av Iredje man pä grund av gäldenärsbrott synes knappast tillrädligt. Och att föra talan mot konkursgäldenären, vilken väl i realiteten är den mest skadevållande, är inte någon framkomlig väg.

I BRÅ-promemorian från 1982 framförs av kronofogden Arne Fall propåer om en sorts objektiv återvinningstalan pä grund av brott. De skäl som där anförs är dock inte övertygande. Bl. a, synes det svårförklarligt varför man vid just gäldenärsbrott och vissa andra brott skulle ha en förenklad process som fär "en i viss män konfiskalorisk prägel" (promemorian s. 141). Att förlita sig på jämkningsregeln i 39 § KL är ingen utväg. Antingen för boet en skadeståndstalan eller en återvinningstalan. I det förra fallet träder skadeståndslagens regler i funktion, däribland reglerna om jämkning av skadestånd i 6 kap. I det senare fallet blir det en fråga om hur förutsättningarna för återvinning skall utformas. Den frågan har hovrätten behandlat i sitt svar på remissen av belänkandet SOU 1983:60.

Sammanfattningsvis kan sägas att det synes tveksamt, om särskilt mycket står att vinna pä en ytterligare utredning av spörsmålet om införande av en särskild ersättningstalan med konkursboet som laleberättigad vid gäldenärsbrott. Vid en sådan utredning skulle man bl.a. nödgas klargöra huruvida boet skall äga föra också ansvarstalan. Vidare skulle man behöva dra upp en gräns mellan enskild borgenärs talerätl och boets på borgenärskollektivets vägnar. För att en fördjupad undersökning av saken skall framstå som meningsfull måste man dessutom ha en uppfattning om det ekonomiska utfallet av en ny typ av talan kan tänkas verkligen tillföra borgenärerna medel de inte kan komma ål pä annat sätt.

107

Prop. 1985/86:30 9 Övriga frågor

De föreslagna lösningarna av medverkansansvaret och dess omfattning framstår mol bakgrund av förslagets innehåll i övrigt som adekvata och välgrundade. Den omständigheten all jag för egen del förordat en utvidgning av den gynnade borgenärskretsen i förslagets 4 § gör emellertid att jag anser att den nuvarande begränsningen av medverkansansvarel i 7 § andra stycket bör bibehållas.

Förslaget innehåller inte någon regel om ansvar för försöksbrolt. Jag ansluter mig till vad Madeleine Löfmarck anfört som skäl mot en sädan regel. Något praktiskt behov av att exempelvis införa ett försöksansvar vid oredUghet i konkurs synes med hänsyn till det föreslagna underiåtenhets-broltet inte föreligga. Oaktat jag förordat en utvidgning av mannamånsansvaret i 4 § i förhållande till förslaget finner jag inte heller skäl föreligga att här införa någon regel om försöksansvar.

Juridiska jäkulletsnämnden vid Lunds universUet

Förslaget innehåller ingen motsvarighet lill bestämmelserna om gärningsmannaskap i nuvarande BrB 11:7. Att legala ställföreträdare och ställföreträdare för juridiska personer har ett gärningsmannaansvar anser utredaren, stödande sig pä straffrättskommittén, framgå av allmänna principer. Delta må vara riktigt. Ej heller föreligger enligt utredaren något behov av att reglera frågan om gärningsmannaskap vid bokföringsbrotl. De situationer som här skulle kunna tänkas vålla besvär är de, där den som rent faktiskt handhar bokföringen begär bokföringsbrott utan att den enligl bokföringslagen bokföringsskyldige, som enligt lagtexten är specialsubjekt- gärningsman, kan göras ansvarig. Som utredaren framhåller är det i detta läge möjligt alt döma den faktiske gärningsmannen för medhjälp i ett brott som saknar straffbar gärningsman (jfr, NJA 1959 s. 254), Det synes dock något otillfredsställande att rubricera ett handlande, som i realiteten är ett gärningsmannaskap, som medhjälp.

Förslaget kriminaliserar inte i något fall försök lill gäldenärsbrott. En sädan kriminalisering synes ej heller behövlig.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockfiotms universitet

Del bör enligt nämndens mening övervägas att straffbelägga försök till oredlighet mol borgenärer, för det fall att fullbordat brott inte skulle föreligga, innan en gåva blivit obligationsrättsligt giltig gentemot gäldenären/givaren.

Bestraffas bortförande av tillgångar ur riket enligt 11:3 såsom nämnden föreslagit ovan under p. 2.3, bör lämpligen försök till sådant bortförande kriminaliseras.

Fakultetsnämnden tillstyrker utredningens förslag att inte uppta något särskilt stadgande om ansvar för den som är i gäldenärs ställe respektive om begränsning av gynnad borgenärs medverkansansvar. Nämnden finner utredningens argumentering övertygande.

108

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd etter förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenär genom sådant förfarande framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord förtiger tillgång, uppgiver obefinllig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges tUl grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Delsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvallningen tillgäng, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två är. Delsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

Den som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord förtiger tillgäng, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift skall också, om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mol borgenärer. Detsamma skall gälla den som i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tas i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Den som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hälla den undan konkursen, eller den som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sädan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

Den som, när han är på obestånd eUer när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig pä äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eUer vidtar annan sädan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevård mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer lill fängelse i högst tvä är. Detsamma skaU gälla, om han i fall som nu sagts inle insåg men hade skäUg anledning anta au han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Den som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefinllig skuld eiler lämnar annan sådan oriklig uppgift, döms likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

talningsmedel eller överlämna säkerhet som ej var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidtaga annan sådan åtgärd, dömes, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt, för mannamän mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenären i otillböriigt syfte gynnar viss borgenär på annal sätt än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom a vseväri förringas.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmän, dömes ock för mannamän mot borgenärer.

ningsmedel eller överlämna säkerhet som ej var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd döms. om åtgärden medför påtaglig fara för alt andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt, för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och detta medför påtaglig fara för all andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt.

Den som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, döms också för mannamän mot borgenärer.

114

Proposition ........................................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 1

Lagförslag .......................................................................... ... 2

1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..................... 2

2. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921; 225) . ... 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1985 9

1 Inledning ......................................................................... ... 9

2 Allmän motivering ......................................................... ... 10

2.1 Behovet av en reform .............................................. ... 10

2.2 Allmänna principer för en ny lagstiftning .................. 15

2.3 Obeståndskravet .................................................... ... 18

2.4 S. k. latenta skulder .................................................. ... 27

2.5 Det straffbara förfarandet ......................................... ... 32

2.6 Vissa andra frågor ................................................... 38

3 Upprättat lagförslag ...................................................... 41

4 Specialmotivering .......................................................... .. 41

5 Hemställan .................................................................... .. 45

6 Beslul ............................................................................. 45

Utdrag ur lagrådets protokoll den 23 september 1985 ... .. 46

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 48

1. Anmälan av lagrådsytlrande ........................................ 48

2. Hemställan ................................................................... .. 49

3. Beslul ............................................................................. .. 49

Bilagor

Bilaga 1 Skrivelse från kommissionen mot ekonomisk brottslighet 50

Bilaga 2 Utdrag från promemorian (Ds Ju 1983; 17) Gäldenärsbrott 53

Bilaga 3 Promemorians lagförslag ................................... 62

Bilaga 4 Remisssammanställning .................................... 67

Remissinstanser ................................................................. .. 67

Remissvaren ...................................................................... .. 67

1 Allmänna synpunkter ................................................ .. 67

1.1 Behovet av åtgärder 67

1.2 Allmänt om förslagen 69

2 Oredlighet mot borgenärer ..................................... .. 71

2.1 Insufficiens som straffbarhetsgrund .................. .. 71

2.2 Straffansvar för skentransaktioner .................... .. 79

2.3 Det abstrakta farerekvisitet .............................. .. 80

2.4 Straffansvar med hänsyn till latenta skulder ....... .. 82

2.5 Särskilt om straffrihetsregeln ............................... .. 85

3 Vårdslöshet mol borgenärer .................................... .. 88

3.1 Allmänna synpunkter ......................................... .. 88

3.2 Ansvar för fortsättande av rörelse i vissa fall ..... 90

3.3 Särskild åtalsprövning och ändring av straffskalan 91

4 Oredlighet i konkurs ................................................ .. 92

5 Mannamån mot borgenärer ...................................... .. 97

6 Bokföringsbrotl ........................................................ . 101

7 Mened vid konkurs och ackord ................................ 102

8 Ersättningstalan som alternativ/komplement till återvinning . 104

9 Övriga frågor.............................................................. . 108

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ............................ . 110

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985