Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokollet den den 10 oktober 1985.

På regeringens vägnar Olof Palme

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av ett betänkande från kommissionen mot ekonomisk brottslighet att de nuvarande sanktionerna i brottsbalken skall kompletteras med en ny ekonomisk sanktion, benämnd företagsbot. Sanktionen, som föresläs bli konstruerad som en särskild rättsverkan av brott, skall kunna åläggas näringsidkare när brott har begåtts i deras verksamhet. För att företagsbot skaU komma i fråga skall krävas dels att brottsligheten har inneburit elt grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter som åvilar näringsidkaren eller annars är av aUvarligt slag, dels att näringsidkaren inte har gjort vad som skäUgen kan krävas för att förebygga brottsligheten.

Sanktionen s.kall inte åläggas när det är fråga om brott som har varit riktade mot näringsidkaren eller om det skulle framstå som uppenbart obilligl.

Bolen skall bestämmas direkt i pengar till minst 10 000 kr och högst 3 milj. kr.

Utrymme ges enligt förslaget för att jämka eller efterge boten.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar; lagrädsremissen (s. 11), lagrådets yttrande (s, 77) och föredragande statsrådets ställningstaganden tiU lagrådels synpunkter (s. 104).

Den som vill ta del av samtliga skäl för tagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

I Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 23

Prop. 1985/86:23 1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att I kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att nuvarande 36 kap. 3 a-5 §§ skall betecknas 36 kap. 4-6 §§ och att nuvarande 36 kap. 6-12 §§ skall betecknas 36 kap. 11-17 §§,

dels att nya 36 kap. 5, 14,15 och 17 §§ samt rubriken till 36 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att det i balken skall införas fyra nya paragrafer, 36 kap. 7-10 §§, samt närmast före 36 kap. 1 § och nya 36 kap. 7 och 11 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer 36 kap. brottsbalken att ha nedan angivna lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

I kap.

8§

Förutom påföljd kan brott, enligt Förutom påföljd kan brott, enligt

vad därom är stadgat, föranleda vad därom är stadgat, föranleda

förverkande av egendom eller an- förverkande av egendom, företags-

nan särskild rättsverkan, så ock bot eller annan särskild rättsver-

medföra skyldighet att gälda skade- kan, så ock medföra skyldighet att

stånd. gälda skadestånd.

36 kap. Om förverkande av egendom och om Om förverkande av egendom, fdre-annan särskild rättsverkan av brott tagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

Om förverkande

l§' Utbyte av brott enligt denna balk som ej motsvaras av skada för enskild skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obUligt. Delsamma gäller förlag för brott eller dess värde, om föriaget mottagits och mottagandel utgör brott enligt denna balk.

2§

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligl denna balk eller som frambragts genom sådant brott må förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl.föreligga. Delsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt denna balk eUer med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

3§- Förverkande får även i annat fall än som avses i 2 § beslutas i fråga om 1. föremål, som pä grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning.

' Senaste lydelse 1968: 165. = Senaste lydelse 1968; 165. Senaste lydelse 1983:224.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 23

2. andra föremål, som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

4§''

Har det tUl följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras förverkat även när det inte följer av I eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt. Vid bedömningen av om så är förhäUandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fuUgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäUgt med hänsyn tiU omständigheterna.

5§'

Förverkande till följd av brott av Förverkande till följd av brott av

egendom eller dess värde får, om ej egendom eller dess värde får, om ej

annat har föreskrivits, ske hos annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, som medverkat tiU brottet,

b) den i vars ställe gärningsman- b) den i vars stäUe gärningsmannen eller annan medverkande var, nen eUer annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som vinning eller näringsidkare som avses ii a§, avses i4 5,

d) den som efter brottet förvar- d) den som efter brottet förvärvat
val egendomen på grund av gifto- egendomen på grund av giftorätt,
rätt, arv eller testamente eller ge- arv eller testamente eller genom
nom gåva eller som efter brottet gåva eller som efter brottet förvar-
förvärvat egendomen pä annat sätt val egendomen pä annat sätt och
och därvid haft vetskap om eller därvid haft vetskap om eller skälig
skälig anledning till antagande om anledning tiU antagande om egen-
egendomens samband med brottet. domens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första stycket a)-c), får den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även den särskilda rätlen förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anledning förordnas att rätten skall bestå.

6§ I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

■* Senaste lydelse av förutvarande 3 a § 1982:335. ' Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1982:335.

För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skatt, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företags-bot, om

1. brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskUda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och

2. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varU riktad mot näringsidkaren eller om det annars skutte vara uppenbart obilligt alt ålägga företagsbot.

Företagsbot skall fastställas tid lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.

9§

När storleken av företagsbol bestäms, skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten.

10 §

Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 §,

1. om påföljd för brottet ådöms
näringsidkaren eller företrädare för
denne,

2. om brottet medför annan betalningsskyldighet etter särskild rättsverkan för näringsidkaren eller

3. om det annars är påkallat av särskilda skäl.

Gemensamma bestämmelser

11 §* Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gäUa även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 § ådömes.

'■ Senaste lydelse av förutvarande 6 § 1981:211.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 23

Vid tillämpningen av första stycket skall villkorlig dom och skyddstillsyn samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skall, om så förordnas, skyddslillsyn och överlämnande lill särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader,

12 §

Förutsattes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan, som kan följa å brott, alt någon dömts tiU påföljd, må rätten, om påföljd för brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna, att sådan rättsverkan skall inträda.

13 §

Har brott begåtts av någon som ej fyUt femton år eUer som handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa å brottet, aUenast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

14 §'

Kan pä grund av den brottsliges Kan på grund av den brottsliges
död eller av annan orsak påföljd ej död eUer av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, må egendom förkla- längre ådömas, får egendom förkla
ras förverkad på grund av brottet ras förverkad eller företagsbot
eller åtgärd föreskrivas tiU förebyg- åläggas på grund av brottet eller
gande av missbruk, endast om åtgärd föreskrivas till förebyggande
stämning i mål därom delgivits av missbruk, endast om stämning i
inom fem år från det brottet be- mål därom delgivits inom fem år
gicks. Talan må i sådant fall väckas från det brottet begicks. Talan får i
av åklagare endast om det finnes sådant fall väckas av åklagare en-
påkallat ur allmän synpunkt. dast om det är påkallat ur allmän

synpunkt.

I fall som nu sagts skaU vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

15 §s

Beslut om förverkande eller åt- Beslut om förverkande eUer om

gärd till förebyggande av missbruk åtgärd till förebyggande av miss
förfaller, i den mån verkstäUighet ej bruk eller om företagsbol förfaller,
skett inom tio år från det beslutet i den mån verkställighet ej skett
vann laga kraft. inom tio år från det beslutet vann

laga kraft.

16 r

Är i lag eUer författning föreskrivet att förklaring skaU meddelas om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan av brott, må detta likväl underlåtas, om denna rättsverkan är uppenbart obillig,

' Senaste lydelse av förutvarande 9 § 1968: )65.

' Senaste lydelse av förutvarande 10 § 1968:165.

' Senaste lydelse av förutvarande 11 § 1968:165. 5

Prop, 1985/86:23 ■ Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17§'«
Förverkad egendom tiltfaller kro- Förverkad egendom och före-

nan, om ej annat är föreskrivet, lagshol tillfaller 5/fl/e«, om ej annat

är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Bestämmelserna i 7-10 §§ gäller inte i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1964; 163) om införande av brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 8

För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej niöter lill följd av vad i 35 kap, brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks.

Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skatt äga motsvarande tUIämpning beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd enligt 2 kap, 16 eller 17 § strafflagen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

'" Senaste lydelse av förutvarande 12 § 1968:165.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn tUl målels omfattning eller någon annan särskUd omständighet, får ytteriigare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får tvä lagfarna domare sitta i rätlen förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling i tvistemål, när det är tUlräckligt med hänsyn tiU målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och partema samtycker till det,

vid huvudförhandling och syn pä stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att del inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudför-handHng,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling i tvistemål, när det är tiUräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker till det,

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning att döma tiU annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbol.

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten bestätt av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

vudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter äterkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, far vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

1 brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän far inte delta. Förekommer ej anledning all döma liU svårare straffan böter, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

I brottmål gäller, i stäUet för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbol, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid hu-

26 1 Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

kap.

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse Prop. 1985/86: 23

48 kap. 5§-'

Strafföreläggande får icke utfår- Strafföreläggande får inte utfär-

das, das,

om förutsättningar för allmänt om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga, åtal inte föreligger,

om i föreläggandet ej upplagas om i föreläggandet inte tas upp
alla brott av den misstänkte, vilka alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligga enligt åklagarens vetskap föreligger
lill bedömning, lill bedömning,

om målsägande förklarat, att han om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskUt anspråk ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt, i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas. att åtal skall väckas,

om talan om förelagsbot skall föras i anledning av brottet.

I fräga om villkor för användning I fräga om villkor för att använda av strafföreläggande i militärt brott- strafföreläggande i militärt brottmål mål gälla särskilda bestämmelser. gäUer särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

4 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skaU alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehåUande avräknas frän samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för:

den skatlskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgelt som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar lill den del kostnaderna inle överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skatlskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

'' Senaste lydelse 1975:670. Paragrafen föreslås ändrad även i prop. 1985/86; 9. ' Senaste lydelse 1985:638.

Prop. 1985/86:23 Nuvarande lydelse Föreslageri lydelse

ränta på den skatlskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972; 435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976; 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a § utiänningslagen (1980; 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982; 673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

förelagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953; 272) eller för vUket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlätenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersältningar;

avgift enligt lagen (1976; 206) om felparkeringsavgifi;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligl 36 §.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Leijon, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m. ni. (företagsbot).

1 Inledning

I november år 1982 tillkallades en kommission' med uppdrag alt lämna förslag om åtgärder mot ekonomisk brottslighet (se Dir 1982:101). Kommissionen antog namnet kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet.

Kommissionen avlämnade i mars 1984 delbetänkandet (Ds Ju 1984:5) Företagsbot. Betänkandet innehåller förslag om en ny typ av straffrättslig sanktion som skaU kunna användas mot företag och företagare, när brott har begåtts i deras verksamhet. Reglerna om företagsbot föreslås bli intagna i brottsbalken (BrB).

Kommissionens sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas tiU protokollet i detta ärende som bilaga I. Kommissionens lagförslag bör fogas tUl protokollet som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av justitiekanslern (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, Stockholms tingsrätt, brottsförebyggande rådet (BRÅ), bankinspektionen, riksskatteverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket/KO, arbetarskyddsstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, statens planverk, domänverket, länsstyrelsen i Stockholms län, juridiska fakultetsnämnderna vid Uppsala och Stockholms universitet, juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), fängelsestraffkommittén (Ju 1979:02), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska fö-

' Numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar Björne och riksdagsledamoten Ame Nygren.

Prop. 1985/86:23 retagares riksförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges Åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, Sveriges Ackordscentral, och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation Familjeföretagen (SHIO), Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Sveriges Grossistförbund har avgett ett gemensamt yttrande över betänkandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har överiämnat yttranden från utvecklingsfonden och länsarbetsnämnden i länet.

Frän medborgarrättsrörelsen har inkommit en skrivelse som berör bl. a. det aktuella betänkandet.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 725-84).

2 Allmän motivering

2.1 Bakgrund

En del av det som brukar kallas ekonomisk brottslighet utgörs av sädana överträdelser av ekonomisk och näringsrättslig lagstiftning som äger rum inom ramen för företags verksamhet. Frågan om möjligheterna att med effektiva sanktioneirjngripa mot regelöverträdelser av detta slag har under en följd av år tilldragit sig ett stort intresse i den kriminalpolitiska debatten.

År 1973 tillkallades en särskild utredning med uppdrag att kartlägga om bötesstraffet och ekonomiska sanktioner i övrigt behövde reformeras. I direktiven till utredningen anfördes bl. a. att det för brott som riktas mot staten och alla medborgares intressen kunde finnas behov av en möjlighet att rikta ekonomiska sanktioner mot juridiska personer.

Utredningen redovisade sitt uppdrag i betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter. Det var ett principbetänkande som innehöll en kartläggande undersökning av möjligheterna att bestraffa juridiska personer — med utredningens terminologi en fråga om koiporativt ansvar. I betänkandet analyserades vissa problem som uppkommer om man vUl införa en möjlighet att bestraffa juridiska personer. Bland de sanktionsformer som då skulle kunna tänkas komma i fråga undersökte utredningen framför allt ett penningstraff. Som arbetsnamn för detta introducerade utredningen termen företagsböter. I betänkandet redovisades olika synpunkter på möjligheten av att införa ett system enligt vilket juridiska personer som sådana skulle kunna dömas till böter, om någon bland personalen — en anställd eller en ställföreträdare - gjort sig skyldig till brott mot företrädesvis specialstraffrättsliga författningar av näringsrättslig art.

För att underlätta en remissbehandling i ärendet utarbetade en inom justitiedepartementet tillkallad arbetsgrupp promemorian (Ds Ju 1979; 10)

Företagsböter - förslag till lagtexter. I denna redovisades på grundval av Prop. 1985/86: 23 belänkandet några tänkbara modeller för en eventuell lagstiftning om förelagsböter.

Vid remissbehandlingen mötte det sålunda skisserade systemet med företagsböter skarp kritik i åtskilliga grundläggande delar. Kritiken sköt in sig på bl.a. frågan vilka rättssubjekt som skulle kunna åläggas företagsböter. Ett spörsmål som därvid stod i förgrunden var om sanktionen bara skulle användas mot juridiska personer eller om man - för att undvika ett orättvist system - även skulle ha möjlighet att döma enskilda företagare till företagsböter. Frågan ställdes också hur man i så fall skulle lösa del problem som kunde uppkomma, om en och samma näringsidkare för samma brott skulle ådömas såväl personligt straff som företagsböter. Det remitterade förslagets tanke att företagsböter inte skulle tillämpas vid brottsbalksbrott mötte också åtskillig kritik. Detsamma gällde bl.a. reglerna om hur bötesbeloppet skulle bestämmas.

Departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet utarbetades bl. a. med ledning av de synpunkter som hade framförts under remissbehandlingen av förslaget rörande företagsböter. I promemorian föreslogs att förverkandeinslitutet skulle göras mera effektivt för de fall då brott begås i näringsverksamhet. Promemorian ledde senare till lagstiftning som innebar vissa kompletteringar i brottsbalkens beslämmelser (36 kap.) om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott (prop. 1981/82: 142, JuU 53, rskr 328). De nya reglerna, som fördes samman i en ny 3a§ i 36 kap., gör det möjligt att förverka sådana vinster som har uppkommit hos företag till följd av att brott har begåtts i utövningen av deras verksamhet. Bestämmelserna tar inte sikte enbart på direkta brottsförtjänster utan även på värdet av ekonomiska fördelar som på ett mer indirekt sätt kan härledas till brottet. De skaU tillämpas vid såväl brottsbalksbrott som överträdelser av beslämmelser inom specialstraffrätten.

I både promemorian och propositionen framhölls att de nya förverkandebestämmelserna på särskilda områden borde kompletteras med s.k. sanktionsavgifler, dvs. avgifter som åläggs i bl. a. bestraffande syfte. Vissa riktiinjer drogs också upp för när sådana avgifter borde användas och hur de i så fall borde vara konstruerade för alt uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet,

I samband med att riksdagen antog förslaget om utvidgade förverkande-möjligheter gjordes inte någon erinran mot de föreslagna riktlinjerna för sanktionsavgifler. Justitieutskoltet ställde sig i sitt av riksdagen godtagna belänkande emellertid tveksamt till om samhället med den nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifter inom alla aktuella sektorer kunde nä alla de former av regelöverlrädelser där elt starkt samhällsintresse påkallar ingripande. Enligt utskottet borde det också beaktas att ett straffansvar för juridiska personer skulle inrymma ett

Prop. 1985/86:23 direkt klander av det brottsliga förfarandet, något som enligt utskottels mening var av betydelse från allmänpreventiv synpunkt. Utskottet fann övervägande skäl tala för att arbetet med att finna lämpliga modeller för korporalivt ansvar borde fortsätta. Arbetet borde gälla frågan hur ett . system med företagsböter kunde utformas. Detta gavs regeringen tillkänna.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet fick regeringens uppdrag att göra den undersökning som riksdagen sålunda begärt.

2.2 Behovet av åtgärder

De straffrättsliga sanktioner som f. n. slår till buds när brott begås i näringsverksamhet är dels den brottspåföljd som ådöms den fysiska person som har det straffrättsliga ansvaret för gärningen, dels förverkande av de vinster som brottet har medfört för företaget. Sanktionsavgifter kan komma i fråga vid vissa slag av regelöverträdelser och används ibland som komplement till de straffrättsliga åtgärderna.

Kommissionen har framhållit att de instrument som samhället sålunda förfogar över i flera avseenden är otillräckliga när det gäller all motverka och ingripa mot sådana brott som begås inom ramen för näringsverksamhet.

När det gäller det personliga straffansvaret vid brott i näringsverksamhet har kommissionen påpekat att de straff som utmäts för funktionärer som begår brott i ett företags verksamhet många gånger framstår som otillräckliga inte minst ur preventiv synvinkel. Funktionären kan räkna med en välvillig inställning från företagets sida. Ådömda bötesstraff kanske till och med betalas av företaget. Straffansvaret som utkrävs av den enskilde bestäms vidare med hänsyn till hans skuld och personliga förhållanden, låt vara att det vid straffmäiningen finns utrymme att l.ex. beakta alt ett brott har varit tUl fördel för ett inblandat företag. Dagsbotens belopp beräknas med hänsyn till den enskildes betalningsförmåga och inte med hänsyn till förelagets ekonomi - något som naturligtvis kan medföra stötande låga straff, särskilt om lagöverträdelsen medfört betydande vinster för företaget.

Liknande synpunkter i fråga om bristande proportioner mellan ådömda brottspåföljder och de ekonomiska intressen som står på spel för företaget kan enligt kommissionen anläggas även beträffande de fall då gärningsmannen döms till ett kortare frihetsstraff eller, vilket är vanligare i dessa fall, kriminalvård i frihet.

Den ordning som nu har beskrivits är enligt kommissionen i sig ägnad att påverka den aUmänna laglydnaden i negativ riktning på det här området. När det gäller verksamheter som bedrivs i form av juridiska personer kan enligl kommissionens bedömning delta till en del bero på att delägarna i den självständiga förmögenhetsmassa som företaget utgör med nuvarande

ordning inte riskerar att drabbas av några egentliga sanktioner till följd av Prop. 1985/86: 23 att brott begås i verksamheten.

Konfiskation i form av förverkande är ju det sätt på vilket brottsliga förtjänster vanligtvis dras in till det allmänna. Regler om detta finns både i brottsbalken och i ett stort antal specialförfattningar av olika slag. Kommissionen har också övervägt vilken betydelse förverkandeinslitutet kan ha i sammanhanget och då närmast de nya förverkanderegler som infördes år 1982. Dessa regler innebär, som jag förut berörde, att även företagsekonomiska vinster som har uppkommit hos en näringsidkare i anledning av att ett brott har begåtts i utövningen av verksamheten kan förklaras förverkade.

De praktiska erfarenheterna av denna bestämmelse är ännu sä länge begränsade. En förfrågan frän kommissionen till RÅ och landets länsåklagarmyndigheter och överåklagare tyder också pä att bestämmelsen har kommit till mycket liten användning.

Kommissionen har för sin del ifrågasatt om ett ingripande mot näringsidkare med enbart förverkande av de ekonomiska fördelarna av ett brott har en lillräckligl preventiv effekt. Vad näringsidkaren riskerar, vid sidan av eventuellt personligt straffansvar, är endast att gå miste om de ekonomiska fördelar som brottet medfört. I händelse av lagföring blir slutresultatet för näringsidkaren med andra ord i huvudsak bara att det ekonomiska läge återställs som skulle ha rått, om något brott inte hade begåtts. Någon egentlig sanktion är det således inte fråga om.

Vidare har kommissionen påpekat att förverkande bara kan användas för att till samhället dra in faktiskt uppnådda förtjänster av brottet. Har detta vid upptäckten inte hunnit ge den avsedda utdelningen eller har denna av andra skäl uteblivit, kan något ingripande inle ske mot företaget. Förverkande kan - som det har uttryckts - inte användas för att eliminera utsikten tUl vinst. Det finns enligt kommissionen mot den bakgrunden ett betydande utrymme för chanstagning där naturligtvis upptäcktsrisken spelar en betydande roll. Att denna i många fall kan förväntas vara förhållandevis liten vid brott av det här slaget är naturiigtvis också ägnat att bidra till att påverka den allmänna laglydnaden i negaliv riktning.

Kommissionen har bl. a. mot bakgrund av det anförda gjort den bedömningen att straffsystemets preventiva effekt skulle förstärkas, om den sanktion som kan åläggas förelaget får ett påtagligt repressivt inslag. Man måste då i företagen räkna med att det finns en beaktansvärd risk för att brottsliga förfaranden leder till kännbara föriuster och inte bara till ekonomisk noUställning. Detta bör i sig verka brottsavhållande och torde kunna föranleda att man på ansvarigt håll i företagen utövar effektivare tillsyn över att verksamheten bedrivs i lagliga former.

Förverkande kan bara användas när det gäller brott som har gett ekonomisk utdelning för näringsidkaren. Kommissionen har emellertid påpekat att det finns ett behov av en ekonomiskt kännbar reaktion mot företag även

Prop. 1985/86: 23 i fall där överträdelserna är sådana att vinning över huvud taget inte kan bli aktuell. Detta kan exempelvis vara fallet vid brott som innebär att viktiga samhällsintressen åsidosätts eller som medför fara för aUvarligare skador. En sanktionsform som inte enbart koncentrerar intresset till om vinster eller besparingar uppkommit eller ej skulle enligt kommissionen innebära att andra i sammanhanget betydelsefulla omständigheter kan beaktas,

Sanktionsavgifler har stundom angetts som ett lämpligt medel för att tillgodose synpunkter av det slag som nu berörts. Sådana avgifter har också uppenbarligen vissa fördelar. De kan vara mycket verkningsfulla bl. a. därför att de kan "skräddarsys" för varje särskilt rättsområde där de skall användas. De kan pä så sätt vara ett effektivt medel för punktinsatser mot vissa typer av överträdelser. Ibland kan det också vara en fördel, om den förvaltningsmyndighet som har att övervaka regelefterlevnaden på området kan handlägga avgiftsfrågan. Rättsväsendets myndigheter behöver då inte kopplas in.

Kommissionen har i denna del bl.a. erinrat om att sanktionsavgifler bara kan användas inom speciella och klart avgränsade rättsområden saml att del helst bör finnas naturliga underlag för att beräkna avgiftsbeloppen. Inte minst av dessa skäl erbjuder sanktionsavgifterna inte ett fullvärdigt alternativ till en straffrältslig sanktion.

Sammanfattningsvis har kommissionen betonat att det finns ett påtagligt behov av en ny typ av generell straffrättslig sanktion som oberoende av företagsform kan riktas mot näringsidkare i vars verksamhet brott begås. För att ge nödvändiga preventiva effekter bör sanktionen innefatta ett moment av klander mot de företag där olagligheter förekommer. Men dessutom bör den utformas så all den på ett effektivt sätt eliminerar de vinstintressen som kan ligga bakom brott av detta slag.

Kommissionens synpunkter på behovet av lagstiftningsåtgärder har vunnit bifall eller lämnats utan erinran av en betydande majoritet av remissinstanserna. De instanser som har ställt sig tveksamma eller avvisande till vad kommissionen har anfört i denna del - framför allt företrädare för näringslivet samt de juridiska fakulteterna — har i allmänhet menat alt kommissionen inte visat att det finns något praktiskt behov av en lagstiftning med denna inriktning eller att behovet i vart fall är så begränsat alt det inte motiverar de omfattande ingrepp i den straffrättsliga ordningen som förslaget medför.

Själv ansluter jag mig i allt väsentiigt till vad kommissionen har anfört i denna del. Att det finns ett påtagligt behov av en skärpt lagstiftning på det här området vinner stöd av det förhållandel att praktiskt taget alla hörda förvaltningsmyndigheter har vitsordat behovet av den föreslagna lagstiftningen på sina ansvarsområden. Samma uppfattning har också redovisats av en rad remissinstanser med ansvar för den egentliga rättsvården, bl. a. JK, RÅ och rikspolisstyrelsen samt representanter för domstolsväsendet.

Det står enligt min mening också klart att en lagstiftning av här berört

slag kan ges en utformning som innebär alt den även blir ett stöd för den Prop. 1985/86: 23 seriösa näringsverksamheten. Som jag påpekade i propositionen (1984/85; 32) om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m. (s. 25 f) måste lagstiftning och kontrollsystem utformas med sådana strävanden för ögonen.

Med hänsyn lill vad kommissionen har anfört och till vad som förekommit vid remissbehandlingen anser jag mig också kunna dra slutsatsen alt det inle skulle vara särskilt meningsfullt att försöka hitta separata lösningar på alla de områden där en sanktion av delta slag behövs. Allt talar för att man i stället bör eftersträva en generell lösning som tar sikte på att allmänt motverka brott av det slag som det här är fråga om. Jag anser alltså att det inte skulle vara ändamålsenligt att, som förordats från något håll under remissbehandlingen, inskränka sig till att genomföra behövliga skärpningar på de lagstiftningsområden där behovet är som störst. En generell lösning på problemet ligger fö. också bäst i linje med det inledningsvis omnämnda riksdagsuttalandet.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att det straffrättsliga reaktionssystemet bör kompletteras med en ny typ av sanktion som kan riktas mot företag när det begås brott i deras verksamhet. Sanktionen bör vara utformad sä att den innefattar ett påtagligt klander av de aktuella företagen och på ett effektivt sätt eliminerar de vinstintressen som kan ligga bakom brott av detta slag. Den blir därmed ett stöd för den seriösa näringsverksamheten, bl.a: genom att möjligheten till konkurrens pä lika villkor ökar. Av bl. a. rättvise- och effektivitetsskäl anser jag det vidare klart att sanktionen bör kunna tillämpas oberoende av företagets ägarform och juridiska konstruktion i övrigt.

Med anledning av några påpekanden under remissbehandlingen vill jag nämna att det givelvis förhåller sig så att en nyordning pä del här området förutsätter en del jngrepp i vad som kan sägas vara den centrala straffrätten. Detta kan enligt min mening inte i sig ses som någon nackdel. De förslag som jag här skaU presentera — och som i aUt väsentligt bygger på kommissionens förslag - innebär emeUertid inte några genomgripande omvälvningar i den straffrättsliga systematiken eller andra långtgående förändringar. Förslagen låter sig enligt min mening tvärtom på ett smidigt och förhållandevis enkelt sätt inpassas i den nuvarande ordningen.

Kommissionen har påpekat att ett genomförande av dess förslag skuUe kunna minska behovet av att införa sanktionsavgifter på nya rättsområden och att i stället kanske vissa av de nu gällande avgiftssystemen skulle kunna avvecklas. I anledning av detta påpekande vill jag för egen del framhålla att sanktionsavgifter även i fortsättningen kan komma att spela en betydelsefull roll när det gäller att genom punktinsatser komma till rätta med vissa slag av överträdelser. I förhållande till den ordning som jag här kommer att föreslå erbjuder sanktionsavgifter nämligen vissa fördelar. Jag syftar dä på att de kan "skräddarsys" för de områden där de skall använ-

2 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 23

2.3 Den lagtekniska lösningen — särskild rättsverkan av brott m.m.

Mitt förslag: Den nya sanktionen utformas juridiskt-tekniskt som en särskild rättsverkan av brott och inte som en brottspåföljd i egentlig mening. Sanktionen skall kunna riktas mot näringsidkare i vilkas verksamhet brott begås. Den bör benämnas företagsbot och bestämmelserna tas in i brottsbalken.

Kommissionens förslag: Förslaget överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: En betydande majoritet har tUlslyrkt kommissionens förslag att den nya sanktionen skaU konstrueras som en särskild rättsverkan av brott eUer lämnat del utan erinran. De remissinstanser som har motsatt sig förslaget har invänt bl.a. att gränserna mellan straff och andra verkningar av brott suddas ut och att den föreslagna uppbyggnaden på ett alltför genomgripande sätt skiljer sig från vad som får anses vaia godtagbara principer för en påföljdssanktion. Förslaget om sanktionens benämning och om reglernas placering i brottsbalken har - med ett par undantag - lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: En utgångspunkt bör som jag tidigare nämnde vara att den nya sanktionen skall kunna tillämpas mot alla typer av företag oavsett om verksamheten bedrivs av juridiska personer eller av enskilda näringsidkare. För att kunna ge de eftersträvade preventiva effekterna bör den i enlighet med vad riksdagen har uttalat också kunna uppfattas som ett uttryck för klander mot företag i vilkas verksamhet brott har begåtts.

Det skulle med hänsyn särskilt till det sistnämnda önskemålet kunna synas vara förenat med fördelar, om den kunde konstrueras som en renodlad brottspåföljd, jämstäUd med exempelvis böter eller fängelse. En sådan lösning reser emellertid betydande lagtekniska svårigheter, särskilt när sanktionen skall riktas mot juridiska personer. En ordning av detta slag skulle också medföra en risk för att det uppstår oklarheter i den straftYätts-liga systematiken.

Låt mig i den delen bara erinra om att brottsbalkens regelsystem vilar på Prop. 1985/86:23 de grundläggande begreppen brott och straff. De definieras i balkens första kapitel som innehåller vissa bestämmelser av allmän karaktär. Brott är enligt I § en gärning som är belagd med straff. I 2§ anges vad som krävs i subjektivt hänseende för alt en handling skall vara brottslig. Bestämmelsen uttrycker den för straffrätten grundläggande skuldprincipen. Av bestämmelsen framgår att en gärning som beskrivs i balken, om inte annat sägs, är att anse som brott endast om den begås med uppsåt. I sädana faU då uppsåt inle krävs för att ett brott skall anses begånget förutsätts i allmänhet att gärningsmannen varit oaktsam. Det straffrättsliga ansvaret enligt svensk rätt är och har i grunden alltid varit ett individuellt ansvar, baserat på tanken om personlig skuld.

Enligt definitionen i 1 kap. 1 § BrB är brott således en gärning. Därmed förstås en människas handlande, oavsett om detta rubriceras som en handling eller som en underlåtenhet. Juridiska personer som sådana kan däremot inle företa några gärningar i denna mening. De kan heUer inte ha uppsåt eller vara oaktsamma. Det är alltid fysiska personer som handlar för den juridiska personens räkning. Juridiska personer kan aUlså inte vara brottssubjekt enligt svensk rätt.

De berörda begreppen - brott, skuld och straff - hör ihop. Skulle man inrikta sig pä att införa den nya sanktionen som ett straff en brottspåföljd, för bl. a. juridisk person, stäUs man inför alternativen att antingen revidera den nuvarande definitionen av vad som är att anse som brott eller att införa en möjlighet att rikta straff mot någon annan än den som enligt definitionen gjort sig skyldig tiU brott. Vilket av dessa alternativ man än väljer förutsätter det omfattande ingrepp i den gällande straffrättsliga systematiken. Detsamma gäller i väl så hög grad, om man i straffrätten skulle börja laborera med ett skuld- eller ansvarsbegrepp för juridiska personer.

Vidare viU jag peka på att alla straffbud har skrivits med tanke på fysiska personer som brottssubjekt. Motsvarande gäller de regler som brukar hänföras till den s. k. allmänna delen av straffrätten varav jag nyss har berört några. Andra regler av det slaget är exempelvis bestämmelserna i 23 kap. BrB om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott -bestämmelser varigenom det straffbara området vidgas utöver de gränser som dras av brottsbeskrivningarna i de särskilda straffbuden. Andra regler av allmän räckvidd som skulle behöva omprövas, om ett större ingrepp i den straffrättsliga systematiken skulle ske, är de regler enligt vilka generella undantag gäller från vad som enligt brottsbeskrivningarna är straffbart. En typ av sådana undantag är de s.k. ansvarsfrihetsgrunderna. Vissa regleras i 24 kap. BrB om nödvärn och annan nödhandling och några anses gälla utan stöd av lag. Dessutom finns vissa bestämmelser enligt vilka påföljd skall eller fär underlåtas trots att ett brott är begånget. Också dessa är avsedda för fysiska personer.

Kommissionen har ansett att det är mindre lämpligt att införa en ny

Prop. 1985/86: 23 sanklionsform i brottsbalkens påföljdssyslem under former som kräver så vittgående ändringar av balken som de nu berörda. Jag delar den uppfattningen.

Det alternativ som då erbjuder sig är att i lagtekniskt hänseende utforma den nya sanktionen som en särskild rättsverkan av brott. Därmed avses andra slag av åtgärder än brottspåföljder - åtgärder som enligt särskild lagstiftning skall följa pä brott och som inle är av civilrättslig karaktär. Förverkande på grund av brott är en sådan rättsverkan. Utvisning enligt 40 § utlänningslagen (1980:376) av utlänning som har begått brott är ett annat exempel på en åtgärd av det här slaget.

I belänkandet förs elt ingående resonemang om möjligheterna att inordna den nya sanktionen — som alltså bör ges både bestraffande och vinsteliminerande inslag — i rättssystemet som en särskild rättsverkan av brott och om en sädan lösning är ändamålsenlig.

Ett av de krav som enligt betänkandet måste ställas på den nya sanktionen är alt den skall kunna riktas mot det företag i vars verksamhet ett brott har begåtts. Det kan i och för sig vara gärningsmannen själv, om han är enskild näringsidkare. Men i alla de fall då brott har begåtts av andra personer som på ett eller annat sätt har handlat för förelagets räkning, måste den kunna användas mot näringsidkaren som sådan och således mot någon annan än gärningsmannen.

Särskild rättsverkan i form av förverkande ges ibland en sädan inriktning. Sålunda kan exempelvis brottsliga förtjänster förklaras förverkade hos en näringsidkare som har haft fördel av att brott har begåtts i verksamheten, även om brottet har begåtts av någon annan än honom själv. Det skulle därför enligl kommissionen inte i det avseendet innebära någon principiell nyhet, om den nya sanktionen konstrueras som en särskild rättsverkan av brott som i förekommande fall kan riktas mot en näringsidkare - fysisk eller juridisk person - i vars verksamhet brottet har begåtts. Anknytningen till det traditionella brottsbegreppet - en straffbar gärning begången av en fysisk person - behöver inte heller överges. Därmed betonas också alt sanktionen ytterst bygger på den straffrättsliga skuldprincipen.

Inte heller möter enligt kommissionen några avgörande betänkligheter mot att med denna principiella lösning ge sanktionen vissa bestraffande inslag. Särskild rättsverkan av brott är ju pä sätt och vis komplement till brottspåföljderna. Kommissionen har i den delen påpekat att även förverkande i modern specialslraffrättslig lagstiftning används på ett sätt som många gånger liknar en bestraffning.

Om den nya sanktionen konstrueras som en särskild rättsverkan av brott, blir det enligt kommissionen också enklare att lösa de särskilda problem som gör sig gällande beträffande de enskilda näringsidkarna. Att undanta dessa från den nya sanktionen bör inte komma i fråga, eftersom det skulle innebära en otillbörlig diskriminering av andra förelagsformer.

Är de enskilda näringsidkarna ä andra sidan underkastade tvä skilda an- Prop. 1985/86: 23 svarsformer, uppstår risker för en opåkallad dubbelbestraffning. Den avvägning som här måste göras mellan sanktionerna torde kunna ske betydligt enklare om den nya sanktionen har formen av en särskild rättsverkan av brott.

Kommissionen har vidare gjort den bedömningen att sanktionens rättsliga beteckning inte spelar någon avgörande roll för den preventiva effekten. Det torde sålunda ur den synvinkeln enligt kommissionen te sig likgiltigt om sanktionen systematiskt sett betecknas som straff eller som särskild rättsverkan av brott. Ett företag som drabbas av denna rättsverkan har i realiteten utpekats som klandervärt - en chikan som man inom näringslivet torde ha anledning att undvika, i vart fall om man vill betraktas som seriös.

Remissinstanserna har praktiskt taget genomgående ställt sig bakom kommissionens resonemang och slutsatser. Det fåtal remissinstanser som har intagit en tveksam eller negativ hållning till förslaget - de juridiska fakulteterna, domstolsverket, bankinspektionen samt företrädare för näringslivet - har anfört principiella skäl som stöd för sin uppfattning. Invändningarna har, som jag tidigare nämnt, gått ut på att förslaget skulle leda till att gränserna mellan straff och andra verkningar av brott suddas ut och att det på ett aUtför genomgripande sätt avviker från vad som anses vara godtagbara principer för en bestraffande sanktion.

För egen del ställer jag mig i likhet med den betydande majoriteten av remissinstanserna bakom kommissionens slutsals att sanktionen bör konstrueras som en särskild rättsverkan av brott. Den väg som sålunda har anvisats i betänkandet framstår som den enda tänkbara, om man inom överskådlig lid skall kunna finna en lösning pä de angelägna problem som här är aktueUa. Enligt min mening är den nyss redovisade principiella kritiken också överdriven. Jag kan inte finna att en konstruktion av det slag som kommissionen har föreslagit strider mot några grundläggande principer inom straffrätten. Det torde av vad jag tidigare har anfört tvärtom framgå att en sådan lösning mycket väl går att förena med dessa principer.

Kommissionen har erinrat om ett uttalande av dåvarande departementschefen i samband med 1968 års ändringar av brottsbalkens förverkanderegler. Det innebar att en viss återhållsamhet kunde vara befogad när det gällde att i framtiden utforma specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser som används i bl. a. bestraffande syfte (prop. 1968:79 s. 44 och 58).

Uttalandet har vid remissbehandlingen från något håll åberopats som argument mot kommissionens förslag till lösning. Det ger mig anledning påpeka att uttalandet gjordes vid en tidpunkt då frågan om företagsböter ännu inte var aktuell och då varken den näringsreglerande lagstiftningen eller den ekonomiska brottsligheten hade en sådan omfattning som den har i dag. UtveckUngen får ju också, som fö. även påpekas i belänkandet, sägas i viss mån ha gått i en annan riktning än vad som angavs i uttalandet.

Prop. 1985/86: 23 Förklaringen till detta kan myckel väl vara just den omständigheten att dei har saknats en allmän sanktion mot företag och att man därför har ansett del nödvändigt att stundom ge förverkandeinslitutet ett betydande mått av bestraffning när det används på det näringsrättsliga området. För egen del ser jag inte det angivna uttalandel som något hinder mot att genomföra kommissionens förslag lill lösning.

Jag kan inte heller finna fog för påståendet alt den föreslagna ordningen skulle vara ägnad att göra sanktionssystemet alltför komplicerat och svår-överblickbarl. Den nya sanktionen tar sikte enbart på brott i näringsverksamhet och den kommer, som jag senare skall återkomma till, många gånger att ersätta förverkande. De regler som jag föreslår i det följande syftar vidare till att ge den nya sanktionsformen en klar avgränsning och att göra den lätt att tUlämpa i det praktiska rättslivet. Därtill kommer f ö, att det ter sig ofrånkomligt med nägon typ av nykonstruktion, om man på ett verkningsfullt sätt skall kunna komma tiU rätta med de problem som jag berörde i föregående avsnitt.

Jag vill också peka pä att det enligt den föreslagna konstruktionen blir en principiell utgångspunkt att det måste föreligga ett brott för att den nya ordningen skall träda i funktion. Därmed skapas en garanti för att det personliga ansvaret inte tappas bort i åklagar- och polismyndigheternas praktiska hantering. Störst betydelse har denna synpunkt för sådana allvarliga brott i näringsverksamhet som kan föranleda frihetsstraff för vederbörande ställföreträdare eller anställd, eftersom det personliga straffet i sådana fall ofta kan förmodas vara den mest återhållande faktorn.

Sammanfattningsvis ansluter jag mig till kommissionens slutsats i fråga om den lagtekniska principlösningen och förordar att den nya sanktionen utformas som en särskild rättsverkan av brott.

Kommissionen har vidare, med bifall av en överväldigande majoritet bland remissinstanserna, föreslagit att reglerna om den nya sanktionen las in i brottsbalken och att sanktionen alltså skall kunna tillämpas även vid brottsbalksbrott. Till grund för förslaget ligger bl.a. uppfattningen att de syften som den är avsedd att tillgodose gör sig gällande med samma styrka vid brottsbalksbrott som vid överträdelser av bestämmelser inom specialstraffrätten och att reglerna avses få en generell räckvidd över hela det straffrättsliga fältet.

Även jag ansluter mig till vad kommissionen har anfört på den punkten. Jag anser dock till skillnad från kommissionen att reglerna om den nya sanktionen inte bör tas in i ett särskilt kapitel. I stället bör de arbetas in i 36 kap. som f n, behandlar frågor om särskilda rättsverkningar av brott.

När det sedan gäUerden nya sanktionens benämning har kommissionen påpekat att uttrycket företagsböler användes som arbetsnamn i det tidigare utredningsarbetet och att termen även i viss utsträckning har kommit tUl användning i den efterföljande debatten om lagstiflningsbehövel på det här området.

Kommission har emellertid också påpekat att böter är beteckningen på ett straff och därför närmast för tankarna tiU en brottspåföljd i juridisk-teknisk mening (jfr 1 kap. 3 § BrB). Den lämpar sig därför mindre väl för en sanktion som är en särskild rättsverkan av brott. Kommissionen har föreslagit att sanktionen i stället benämns företagsbol — ett uttryck som enligt dess mening fär anses mera neutralt i detta hänseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är den enda remissinstans som har kritiserat detta förslag. Enligt hovrättens mening finns det inte någon betydelsemässig skillnad mellan singularformen bot och piuraiformen böter.

Jag har förståelse för hovrättens synpunkt men anser ändå att företagsbot är en lämplig beteckning. Den antyder som jag ser det tillräckligt klart att det är fråga om en ekonomisk sanktion som kan riktas mot företag och som rymmer ett visst bestraffande inslag. Att sanktionen i lagtekniskt hänseende konstrueras som en särskUd rättsverkan av brott utgör enligt min mening inle något avgörande hinder mot att använda uttrycket bot.

Prop. 1985/86:23

2.4 Vilka skall kunna åläggas företagsbot?

Mitt förslag: Företagsbot skall åläggas näringsidkare för brott som begåtts i deras verksamhet. Med näringsidkare avses, liksom i andra sammanhang, var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i förhåUandevis Hten utsträckning uppehållit sig vid denna fräga. Några instanser anser att innebörden ■ av begreppet näringsverksamhet behöver klargöras närmare. Det har från något håll ifrågasatts om jordbrukare och innehavare av hyresfastigheter är att anse som näringsidkare. Ett par remissinstanser föreslär att företagsbot inte skall kunna ådömas statliga verk och myndigheter.

Skälen för mitt förslag: Företagsbot är avsedd att innebära en förstärkning av det straffrättsliga reaktionssystemet när det gäUer sådana brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Sanktionen syftar till att förbättra möjligheterna alt på straffrättslig grund ingripa mot näringsidkare i vilkas verksamhet det har förekommit brottsliga förfaranden. Andra än näringsidkare skall därför enligt kommissionen inte kunna åläggas företagsbot.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit denna avgränsning av sanktionens tUlämpningsområde. Den ter sig också enligt min mening som ändamålsenlig i belysning av vad jag tidigare har anfört om företagsbotens syfte.

Prop. 1985/86: 23 Begreppen näringsidkare och näringsverksamhet har numera en ganska

klar avgränsning och torde inte medföra några större problem. Med uttrycket näringsidkare brukar i modern lagstiftning förstås fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej. 1 den betydelsen används begreppet i l.ex. de centrala konsumenträttsHga lagarna (se t.ex. prop. 1976/77; 123 s. 152), i bokföringslagen (1976; 125) och i förverkanderegeln i 36 kap. 3a§ BrB. Jag hänvisar i den delen också tiU mina uttalanden i anslutning till förslaget till konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110 s. 141). I kravet på yrkesmässighet ligger att verksamheten måste vara av tämligen varaktig karaktär. Det behöver dock inte vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning eUer en verksamhet som drivs i stor omfattning. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhålla att jordbrukare och innehavare av hyresfastigheter normalt faller in under näringsidkarebegreppet.

Kommissionen har betonat det angelägna i att företagsbot kan tillämpas vid all näringsverksamhet oavsett i vilken form verksamheten bedrivs.

En naturiig följd av företagsbotens karaktär av företagssanktion blir enligt kommissionen att den, när verksamhet bedrivs i form av en juridisk person, kommer att riktas mot någon annan än den som ådrar sig det personliga ansvaret för brottet. Den samlade reaktionen på brottet blir med andra ord uppdelad på två subjekt. Detsamma blir fallet när en enskild näringsidkare åläggs företagsbot i anledning av ett brott som en anstäUd har gjort sig skyldig tUl.

Kommissionen har påpekat att enskilda näringsidkare många gånger kommer att ådra sig personligt straffansvar vid sidan av företagsbot. Det kan då finnas en risk för att den sammanlagda bestraffningen blir omotiverat sträng. Detta problem bör enligt kommissionen lösas på så sätt alt företagsboten får jämkas eller efterges, om det är påkallat med hänsyn till att personligt ansvar samtidigt ådöms näringsidkaren. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Även jag delar uppfattningen att man genom en sådan jämkningsregel kan skapa underlag för en likformig behandling av skilda företagsformer när del gäller den samlade reaktionen på brottet. TiU frågor om jämkning skaU jag återkomma längre fram (avsnitt 2.8).

Även handelsbolag skall enligt förslaget kunna ådömas företagsbot. Kommissionen har i den delen uttalat att talan om företagsbot i sädana fall bör riktas mot såväl bolaget som de bolagsmän som enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (handelsbolagslagen) svarar solidariskt för bolagets förpliktelser. Enligt kommissionen bör det dock med hänsyn till sanktionens bestraffande inslag inte komma i fråga att ålägga bolagsmännen sinsemellan solidariskt ansvar för företagsboten.

Från några håll har vid remissbehandlingen påpekats att denna fråga bör övervägas ytterligare. Bolagsmännens solidariska ansvar för bolagets för-

bindelser innebär att företagsbot som åläggs elt handelsbolag du-ekt kan Prop. 1985/86:23 utkrävas av vem som helst av bolagsmännen, alldeles oberoende av om det var just han som var orsak tiU att bolaget ädömts förelagsbot. En sådan ordning kan, har det gjorts gällande, få stötande konsekvenser.

För egen del vill jag erinra om att del som utmärker ett handelsbolag är att bolaget som sådant utgör en juridisk person - ett självständigt rättssubjekt - samtidigt som delägarna personligen svarar fullt ut för dess förpliktelser. En fordran mot ett handelsbolag kan alltså utkrävas hos vem som helst av delägarna utan att man först behöver vända sig mot bolaget som sådant. På samma sätt gäller att delägarna personligen får träda in, om bolagets tillgångar inte räcker för att betala dess skulder. Någon eller några av delägarna kan dock ha begränsat sitt ansvar tiU ett visst belopp och svarar då bara upp till denna gräns för bolagets förpliktelser. Ett handelsbolag där förhållandena är sådana kallas kommanditbolag.

Jag kan för min del inte se några skäl som talar för att sådan näringsverksamhet som bedrivs i form av handelsbolag skulle undantas från den aktuella regleringen. Att denna får omfatta även handelsbolag är av särskild vikt i ljuset av att denna bolagsform har ökat i betydelse efter det att lägsta tUlåtna gränsen för aktiekapital i aktiebolag höjdes till 50000 kronor.

Talan om förelagsbot bör naturligtvis föras mot handelsbolaget som sådant. Detta bör gälla även om handelsbolaget skulle vara upplöst när frågan om förelagsbot aktualiseras. Av 2 kap. 45 § handelsbolagslagen följer nämUgen att det likvidationsförfarande som har föregått upplösningen skaU fortsätta, om talan väcks mot bolaget.

Jag kan inte finna det befogat att såvitt gäller företagsbot göra undantag från handelsbolagslagens regler om bolagsmännens ansvar för handelsbolags förpliktelser. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att införa någon särreglering om hur företagsboten skall fördelas mellan bolagsmännen.

Inte heller torde några särskilda regler behövas när det gäller s. k. enkla bolag. Jag vill erinra om att merparten av de tidigare enkla bolagen i och med den nya handelsbolagslagens ikraftträdande övergick tiU att vara handelsbolag. Del är numera endast näringsverksamhet inom jord- och skogsbruk som kan bedrivas som enkelt bolag. Ett enkelt bolag har inte någon rättshandlingsförmåga. Det är inte en juridisk person. Därav följer att företagsbot inte kan ådömas ett sådant bolag utan att talan måste föras mot varje bolagsman i dennes egenskap av enskild näringsidkare. Vad jag tidigare har anfört om enskilda näringsidkare tar således sikte även på personer som driver jord- eller skogsbruk i enkelt bolag.

Kommissionen har bara flyktigt berört frågan om hur man skall förfara när ett företag har bytt ägare under den tid som förflutit mellan brottet och lagföringen. Frågan har inte tagits upp av remissinstanserna.

Som jag ser det får man i detta avseende göra en viss skillnad mellan fall då verksamheten bedrivits av en enskild näringsidkare och fall där den har

Prop. 1985/86: 23 haft formen av en juridisk person. Att en enskild näringsidkare har överlåtit eller upphört med den verksamhet i vUken brottet har begåtts bör enligt min mening inte hindra att företagsbot åläggs honom för brott som har begåtts i verksamheten dessförinnan. En sådan ordning framstår som både ändamålsenlig och praktisk. Den ändrade ägarstrukturen innebär här i realiteten alt det gamla förelaget har upphört att existera och att ett nytt har kommit i dess ställe. Det kan vidare förutsättas att det är den förre ägaren som har kommit i åtnjutande av de ekonomiska fördelar som brottet har medfört. Vidare skulle en ordning som innebär att frågan om företagsbot förfaller, om verksamheten upphört eller överlåtits, kunna leda till att systemet blir verkningslöst och lätt kan kringgås.

Annorlunda förhåller det sig när en näringsdrivande juridisk person har bytt ägare på motsvarande sätt. Här lever företaget som sådant vidare och de vinster som brottet har medfört kan - åtminstone normalt - antas finnas kvar i företaget. I sädana fall bör därför talan om företagsbot kunna föras mot näringsidkaren oavsett den förändrade ägarstrukturen.

På motsvarande sätt torde man få bedöma de fall där verksamheten har ändrat form - när en enskild verksamhet har ändrats till handelsbolag eller aktiebolag. I de fall då handelsbolag upplösts eller omvandlats till aktiebolag bör, som en följd av reglerna i 2 kap. 45 § handelsbolagslagen om likvidation av handelsbolag, talan om företagsbot kunna riktas mot det upplösta bolaget.

Jag viU tillägga att det i fall där ägarförhållandena har ändrats på det sätt som jag nu har berört stundom kan finnas skäl att avstå från att ålägga företagsbot med hänsyn till att det framstår som uppenbart oskäligt. Till den frågan återkommer jag längre fram.

Kommissionen har vidare lagit upp om företagsbot skaU kunna ådömas även när det gäller näringsverksamhet som bedrivs i statlig och kommunal regi.

Kommissionen har i den delen till en början ansett det närmast självklart att även statiigt ägda bolag liksom andra juridiska personer genom vilka staten bedriver näringsverksamhet skall omfattas av en lagstiftning om förelagsbot.

Även sädan näringsverksamhet som staten själv bedriver genom de affärsdrivande verken bör enHgt kommissionen omfattas av den föreslagna regleringen. Kommissionen har därvid pekat på bl, a. att dessa verk har stor självständighet i ekonomiskt hänseende och att avsikten är att deras verksamhet skaU vara lönsam eller i vart fall självbärande. De konkurrerar ofta med del privata näringsUvet, och likställighetsprincipen bör enligt kommissionen föranleda att även statlig näringsverksamhet som bedrivs av de affärsdrivande verken omfattas av lagstiftningen. Enligt kommissionen utgör den omständigheten att företagsboten tillfaller staten inle något principiellt hinder mot en sädan lösning. Motsvarande bör enligt kommissionen gälla även i fråga om statliga myndigheter i den mån de tiU nägon del bedriver näringsverksamhet. 26

När det sedan gäller kommunerna har i betänkandet framhållits att Prop. 1985/86: 23 kommunal näringsverksamhet kan bedrivas antingen i kommunallagsreg-lerad form eller genom särskilda juridiska personer. I det sistnämnda fallet är det fråga om från kommunen helt avskilda rättssubjekt - vanligen aktiebolag - vilka enligt kommissionen under alla förhållanden bör omfattas av bestämmelserna om företagsbot.

Enligt kommissionen bör vidare näringsverksamhet som bedrivs i kom-munallagsreglerade former kunna jämställas med sådan näringsverksamhet som bedrivs av statiiga organ. Kommissionen har också påpekat alt kommunerna ofta har en betydande valfrihet när det gäller att bestämma om en viss verksamhet skall bedrivas i kommunal regi eller som ett fristående bolag. Det framstår enligt kommissionen som föga ändamålsenligt, om företagsbot skall komma i fråga för verksamhet som i en kommun drivs genom ett bolag men vara utesluten för samma typ av verksamhet som i en annan kommun drivs i kommunallagsreglerad form. Kommissionen har sålunda kommit fram tiU att företagsbot bör kunna åläggas även en kommun i den mån den bedriver näringsverksamhet.

Vad kommissionen har anfört om de offentligrältsliga subjekten har fält ett något blandat mottagande under remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Tveksamhet yppas dock från några håll. Sålunda anser RÅ att det ter sig helt främmande att staten som offentiigrättsligt subjekt skulle kunna åläggas en sanktion som har elt så starkt brottsprevenerande inslag som företagsboten. Detsamma kan enligl RÅ, om än inte med samma styrka, sägas i fråga om kommuner. RÅ anser vidare att frågan om sanktion i realiteten bara kommer att aktualiseras då staten eUer en kommun bedriver näringsverksamhet genom elt särskilt rättssubjekt. Även JK ställer sig avvisande till förslaget att en statiig myndighet skall kunna åläggas förelagsbot.

Näringsfrihetsombudsmannen, å den andra sidan, instämmer särskUt i att företagsbot skall kunna riktas även mot offentligrättsliga juridiska personer som uppträder som näringsidkare.

För egen del häller jag med kommissionen om att principiella skäl talar för att frågan om företagsbot skall kunna ådömas inte bör vara beroende av i vems regi verksamheten bedrivs. Därför bör både privat och offentligt bedriven näringsverksamhet i princip omfattas av systemet. Motsvarande bedömning har brukat göras i samband med tillkomsten av sädan konsumenträttslig och annan civilrätlslig lagstiftning som innehåller särskilda regler för näringsverksamhet (se t. ex. prop. 1979/80:119 s. 187. prop. 1983/84:92 s.l 1-12 och prop. 1984/85; 110 s. 141), Jag kan inte se att en sädan ordning skulle skapa några komplikationer från vare sig principiell eller praktisk synpunkt. De gränsdragningsfrågor som kan föreligga torde fö. knappast komma att ställas på sin spets i rättstillämpningen.

Prop. 1985/86; 23 2.5 Förutsättningar för företagsbot

Mitt förslag: Företagsbot skall åläggas en näringsidkare för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamheten och som har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med denna eller som annars är av allvarlig! slag.

Kommissionens förslag: Förslaget skiljer sig från mitt på del sättet att kommissionen som särskilt rekvisit även har angett att brottet skall ha medfört eller varit ägnat att medföra betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren.

Remissinstanserna: Dessa har i allmänhet godtagit kommissionens förslag. De invändningar som har framförts har avsett - förutom vissa enskildheter — att rekvisiten är alltför obestämda och kan ge upphov tUl gränsdragningsproblem.

Skälen för mitl förslag: Eftersom företagsboten föreslås bli konstruerad som en särskild rättsverkan av brott måste en första förutsättning för att sanktionen skall komma i fråga vara att det har förekommit en överträdelse av en straffbestämmelse. Av företagsbotens karaktär av företagssanktion följer vidare att detta brott skall ha ägt rum i utövningen av en näringsidkares verksamhet. Företagbotens tillämpningsområde kommer i detta avseende all överensstämma med vad som gäller enligt förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3a§ BrB. Den bestämmelsen avser som nämnts förverkande av vissa företagsekonomiska vinster som har uppkommit till följd av brott och förutsätter att det aktuella brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet.

I propositionen med förslag lill denna förverkanderegel framhöll dåvarande departementschefen att ett brott skall anses begånget i näringsverksamhet, om det ingår som ett led i en näringsidkares verksamhet. Del skall typiskt sett ha en klar anknytning tiU den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av antingen näringsidkare eller företrädare för eUer anställd hos den som bedriver näring. Departementschefen anförde vidare att brott i näringsverksamhet inte kan begås av andra än näringsidkare, ställföreträdare, anställda eller uppdragstagare hos näringsidkare (se prop. 1981/82; 142 s, 13).

Dessa uttalanden återspeglar enligt min mening vad som i detta avseende bör gälla även i fråga om företagsbot. Jag vill i sammanhanget påpeka att det i den praktiska tillämpningen normall knappast kan föreligga några svårigheter att avgöra, om ett brott har begåtts i utövningen av näringsverksamhet eller inte. Ett stort antal författningar inom special straffrätten innehåller antingen allmänna bestämmelser som gäller näringslivet i stort

- t.ex. arbetstidslagen (1982:673) och arbetsmiljölagen (1977:1160) - Prop, 1985/86:23
eller särskilda bestämmelser som gäller för vissa slag av näringsverksam
het, t, ex. livsmedelslagen (1971:511) och lagen (1973:329) om hälso- och

miljöfarliga varor. När någon hos ett företag i sin verksamhet bryter mot sädana uppenbart näringsreglerande författningar, torde det inte råda någon tvekan om att brottet är begånget i näringsverksamhet.

På motsvarande sätt bör man kunna bedöma de fall där gärningen i och för sig innebär att bestämmelserna i en näringsreglerande författning åsidosätts men där brottet är av sådant slag att ansvar skall ådömas enligt en bestämmelse i brottsbalken. Inte heller i dessa fall torde det föreligga någon tvekan om att ett sådant brott - begånget av någon i ett företag till vilket den aktuella författningen riktar sig — också är att anse som ett brott i näringsverksamhet.

Även brott mot bestämmelser som inte är av utpräglat näringsrättslig art

— exempelvis centrala straffrättsliga bestämmelser (häleri, bedrägeri
m. m.) - kan naturligtvis begås i näringsverksamhet. Avgörande bör även
här vara brottets och gärningsmannens anknytning tUl en näringsidkares
verksamhet.

I anslutning till det anförda vill jag emellertid också påpeka att den aktuella författningens karaktär inte bör ha någon avgörande betydelse. Del är alltså inte avsikten att en överträdelse av en näringsreglerande författning automatiskt skall leda till att brottet skall anses begånget i näringsverksamhet i den mening som här avses. Regelöverträdelser som äger rum i icke yrkesmässig verksamhet — begångna av personer utan anknytning till näringsverksamhet - faller exempelvis utanför tiUämp-ningsområdet för den föreslagna bestämmelsen.

Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Kommissionen har ansett att företagsbot bör bli aktuell bara vid allvarligare brottslighet. Det har sålunda inte ansetts befogat att använda företagsbol vid enstaka förseelser och mindre allvarliga brott. De preventiva effekter som där står att vinna torde enligt kommissionen vara ganska begränsade i förhållande till det merarbete som då skuUe uppkomma för de rättsvårdande myndigheterna. Enligt kommissionens bedömning bör man i stället när det gäller mindre allvarUga brott kunna förlita sig på det personliga straffansvaret och på att vid behov brottsliga förtjänster kan förklaras förverkade.

,När det gäller frågan hur gränsen bör dras för företagsbotens tillämpningsområde med avseende på brottsHghetens art har kommissionen framhållit att sanktionens huvudsyfte blir tillgodosett, om den kan ådömas vid sådan brottslighet som har medfört betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren. Med en sådan avgränsning kommer enligl kommissionen alla brott som i betydande grad har förbättrat näringsidkarens ekonomiska ställning eller hans konkurrenssituation på marknaden att kunna föranleda företagsbot.

Prop. 1985/86:23 Med hänsyn till att den nya sanktionen skall utformas så att den effektivt

motverkar de vinstintressen som kan tigga bakom brott av det här slaget är det enligt kommissionen också angelägel alt företagsbol kan ådömas vid alla vinningsbrott. Det bör gälla oavsett hur det ekonomiska utfallet har blivit i det enskilda fallet när lagföring sker. Företagsbot bör - som det stundom har uttryckts — sä långt som möjligt neutralisera redan utsikten till vinst. Med hänsyn härtiU har kommissionen föreslagit att företagsbot skall kunna ådömas även vid brott som har varit ägnade att medföra betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren.

I sammanhanget har kommissionen också framhållit all några principiella svårigheter inte torde behöva uppstå när det gäller att avgöra om ett brott har gett eUer skulle ha kunnat ge ekonomisk utdelning för näringsidkaren. Brottslighetens karaktär och omständigheterna däromkring torde normalt ge tillräckUg ledning för dessa bedömningar.

Inte bara uppsåtliga brott kommer här i åtanke. Företagsbot skall enligt förslaget kunna ådömas även vid sädana oaktsamhetsbrott som har medfört eller varit ägnade att medföra betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren. Som exempel har kommissionen nämnt det fallet att en anställd i en fabrik av oaktsamhet vållar ett större utsläpp av miljöfarligt avfall på ett sätt som föranleder ansvar för vållande tiU miljöstörning (13 kap. 9§ andra stycket BrB). Ett sådant förfarande kan ha varit tiU fördel för företaget som befrias från kostnader för transport och destruktion av avfallet.

Kommissionen har emellertid bedömt det som otillräckligt, om företagsbotens tillämpningsområde begränsas ItU ekonomiska brott av angett slag. Del finns sålunda enligt kommissionen åtskiUiga andra typer av brott i både brottsbalken och specialstraffrätten där något vinstmotiv inte kan antas föreligga eller där vinster över huvud taget inte kan uppkomma men som ändå är av sä allvarlig art att företagsbot bör kunna användas. Dit torde enligt kommissionen få räknas gärningar som har varit ägnade att vålla betydande skada eller som innebär åsidosättande av viktiga samhäUs-intressen. I exemplet rörande utsläpp av mUjöfarliga ämnen kan det sålunda enligt kommissionen vara befogat att ådöma företaget företagsbot även för den händelse gärningen inte hade kunnat ge några vinster eller till och med kunnat leda till förlust.

Andra fall när det ligger nära till hands att överväga en sanktion av nu föreslaget slag är enligt kommissionen när man i förelag - utan några påvisbara vtnstmotiv - åsidosätter bestämmelser som har särskild anknytning till näringslivet. Behovet gör sig här lika starkt gällande vare sig det är fråga om generella regler som gäller för näringsHvet i stort eUer om bestämmelser som gäller för vissa slag av näringsverksamhet.

För att ge avsedda preventiva effekter och verka för en bättre regelefler-levnad i företagen bör enligt kommissionen systemet utformas så att även brott av della slag kan föranleda företagsbot. Kommissionen har därför

föreslagit att sanktionen skall kunna ådömas även vid andra än ekonomis- Prop. 1985/86:23 ka brott, under förutsättning att de innefattar ett grovt åsidosättande av skyldigheter som är förenade med den verksamhet som det är fråga om. Att enstaka mindre allvarliga brott inte skall kunna ge upphov till företagsbot framgår då av att det måste vara fråga om ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som åvilar näringsidkaren.

Erinringar mot kommissionens ställningstaganden har framförts av ett fåtal remissinstanser. Därvid har från några häll påpekats bl. a. att den avgränsning som följer av att sanktionen bara skall bli aktuell vid brott som inneburit ett grovt åsidosättande av skyldigheter som är förenade med verksamheten kan ge upphov till gränsdragningsproblem. Några remissinstanser anser vidare att de föreslagna kriterierna är så allmänt hållna att domstolarna tvingas att på vaga grunder avgöra när företagsbot skall ådömas och att ett sådant utrymme för skön inle är godtagbart.

1 likhet med flertalet remissinstanser ställer jag mig för egen del bakom grundtankarna i kommissionens förslag. Jag har emellertid en något avvikande uppfattning om hur tillämpningsområdet för företagsboten bör beskrivas i lagtekniskt hänseende. Det innebär dock inte att jag i sak har någon annan uppfattning än den som kommissionen har gett uttryck för.

Till en början vill jag göra klart att jag delar kommissionens uppfattning att förseelser och bagatellbrott bör kunna lämnas utanför denna reglering och att det alltså framstår som ändamålsenligt att tillämpa företagsbot endast i fråga om mer allvarlig brottslighet. Jag hänvisar i den delen till de skäl som kommissionen har anfört för sitt ställningstagande.

Givet är väl också att man kan ha delade meningar om hur den närmare gränsdragningen bör vara utformad meUan brottslighet som bör föranleda företagsbot och sådan brottslighet där det inte är befogat. I viss män hänger denna fråga samman med hur man löser problemet med konkurrens mellan företagsbot och förverkande. Jag skall återkomma tiU detta senare (avsnitt 2.9). Jag vill emellertid redan nu nämna att de båda sanktionerna i fråga om vinningsbrott kommer att få ett delvis likartat syfte — att dra in orättmätiga förtjänster till samhället. En naturiig följd av detta blir att vinningsförverkande i regel bör underlåtas, om företagsbot ådöms. Förverkande av vinning kommer dock även i fortsättningen i vissa fall att fyUa en självständig funktion vid brott som begås i utövningen av näringsverksamhet. Jag tänker då på sådana fall där vinsterna av brottsligheten överstiger botens maximibelopp och faU där brottsligheten inte är av den allvarliga karaktär att företagsbot blir aktuell men där näringsidkaren ändå har haft ekonomiska fördelar av brottet som bör dras in.

Kommissionen har som sagt föreslagit att gränsen dras så att företagsbot skall aktualiseras om brottet har medfört — eller varit ägnat att medföra -betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren eller på annat sätt har inneburit ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som är förenade med verksamheten. Någon preciserad beloppsgräns har inte angetts i fråga om

Prop. 1985/86:23 vinningsbrotten men kommissionen har påpekat att det föreslagna minimibeloppet för företagsbot, 10000 kr, kan tjäna som riktpunkt.

Bl. a. med beakiande av den förut angivna utgångspunkten att företagsboten bör inrymma ett betydande inslag av klander mot de företag som drabbas framstår det enligt min mening som mera konsekvent att knyta grundförutsättningen för sanktionens tiUämpning enbart till själva brottslighetens karaktär. En sådan ordning står också i bättre överensstämmelse med grundläggande straffrättsliga principer. Särskilt viU jag påpeka att den av kommissionen föreslagna ordningen innebär att företagsbot skulle ådömas även för ett förhållandevis lindrigt brott, om detta kanske av en tUlfällighet har lett tiU - eUer hade kunnat leda till — betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren. Detta synes svårt att förena med tanken all företagsbol bara skaU användas vid aUvarligare brottslighet och att man i övrigt kan förlita sig på det personHga straffansvaret och på att de brotls-Hga förtjänsterna vid behov kan förklaras förverkade.

Mina överväganden har aUtså lett mig till slutsatsen att företagsbotens tUlämpningsområde såvitt nu är i fråga bör avgränsas pä ett något annorlunda sätt än kommissionen har föreslagit. Enligt min mening bör syftet med sanktionen till en början uppnås, om den kan åläggas vid brott som har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskUda skyldigheter som är förenade med verksamheten. Därmed avses i första hand åsidosättande av åligganden för näringsidkare som följer av lagstiftning med särskild inriktning på näringslivet - både sådana regler som är av mer allmän karaktär och sådana speciella författningar som bara gäller för vissa .slag av näringsverksamhet. En sådan avgränsning framstår emellertid som otillräcklig i belysning av att även andra typer av brott kan begås i näringsverksamhet. Regeln bör därför kompletteras med en bestämmelse om att företagsbot kan åläggas även vid andra brott som är av allvarligt slag.

Om förutsättningarna utformas på detta sätt, blir det fuUt klart att enstaka lindriga förseelser inte skall kunna föranleda företagsbot. 1 specialmotiveringen skall jag gå in närmare på de frågor som anknyter tiU denna avgränsningsregel.

Det nu anförda fär naturiigtvis inte leda till att man förlorar de ekonomiska aspekterna ur sikte. För det mesta torde det nämligen vara så att ekonomiska motiv ligger bakom brott som begås i näringsverksamhet och att de brottsliga förtjänsterna står i en viss proportion tUl brottets svårhetsgrad. Storleken av de ekonomiska fördelar som brottet har medfört bör naturiigtvis också beaktas vid prövningen av om brottet har inneburit ett sådant grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eUer annars är av så allvarligt slag att företagsbot skall åläggas.

När det gäller att i ett enskUt fall ta ställning till om de angivna rekvisiten skall anses uppfyllda bör emellertid, som jag ser det, brottslighetens art och omfattning tillmätas avgörande betydelse. I regel får rekvisiten anses

2.6 En särskild undantagsregel

Mitt förslag: I en särskild regel föreskrivs att företagsbot inte skal) åläggas, om brottet har riktat sig mot näringsidkaren, om det har kommit till stånd trots att denne har gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga det eller om det av andra skäl skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.

Kommissionens förslag: Förslaget överensstämmer i sak med mitt förslag med den skillnaden att någon uttrycklig begränsningsregel med detta innehåll inte har tagits in i kommissionens författningsförslag.

Remissinstanserna: De har — med något undantag - godtagit den av kommissionen föreslagna begränsningen av sanktionens tillämpningsområde, låt vara med påpekande om att vissa tiUämpningssvårigheter kan förutses. Från flera håll har dock framförts att begränsningen bör komma tUl uttryck i lagtexten.

Skälen för mitt förslag: Med hänvisning till att förelagsbot syftar till bl, a, att man i förelagen skall övervaka regelefterievnaden på ett effektivare sätt, har kommissionen framhåUit att sanktionen inte bör ådömas i sådana fall där man från företagslediiingens sida har gjort vad som rimligen kan begäras för att förebygga brottsligheten. Kommissionen har kopplat denna princip om ansvarsfrihet till den tidigare berörda förutsättningen för företagsbol att brottet skall ha inneburit ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som är förenade med verksamheten. Kommissionen har därvid anfört all om man pä ansvarigt häll inom förelaget vidtagit åtgärder i syfte att motverka att det aktuella brottet kom till stånd, företaget många gånger inte kan anses ha åsidosatt sina skyldigheter i sådan omfattning att företagsbot bör ådömas.

Kraven på företagen i delta hänseende bör dock enligt kommissionen kunna ställas ganska högt. Ansvarsfrihet på denna grund bör i stort sett kunna komma i fråga bara när det rör sig om brott som är illojala mot förelaget i den meningen att gärningsmannen har handlat i strid mot givna order eiler instruktioner och när man från företagsledningens sida inte rimligen hade kunnat förutse att del aktuella brottet skulle kunna äga rum. Men i sådana fall där brottet har skett med ledningens goda minne eller kan sägas ha kommit till stånd till följd av bristande kontroll eller övervakning

3 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 23

Prop. 1985/86:23 från ledningens sida - bör det enligt kommissionen emellertid inte vara någon tveckan om att företagsbol skall ådömas.

Praktiskt taget alla remissinstanser har godtagit principen om att ansvaret för företagsbot bör begränsas på det sätt som kommissionen har föreslagit. Från något håll har påpekats att begränsningen inte bara bör gälla i fråga om brott som har inneburit ett grovt åsidosättande av skyldigheter som är förenade med näringsidkarens verksamhet utan även vid brott som har medfört eller varit ägnade att medföra ekonomiska fördelar för denne.

Flera remissinstanser har framfört att den aktuella principen bör komma tiU uttryck i lagtexten. Man har vidare ansett att den kan komma att skapa betydande problem i rättstUlämpningen, särskilt när det gäller frågan på vilken nivå i förelaget som de brottsförebyggande åtgärderna skall ha vidtagits för att kunna leda till frihet från företagsbot.

Jag delar kommissionens uppfattning om att företagsboten ytterst bör ha som syfte att bidra till att man på ett effektivare sätt skall övervaka regelefterlevnaden i företagen. Jag ser det bl.a. med hänsyn härtill som naturligt att ett företag skall kunna undgå företagsbot, om man från ledningens sida har uppfyllt de krav som i den delen kan ställas eller om omständighetema annars är sådana att företaget inte rimligen kan klandras för det inträffade. Det skulle vidare självfallet inte vara rimligt om ett företag skulle kunna åläggas företagsbot i anledning av förfaranden från personalens sida som riktar sig mot företaget. En anställd kan ju begå brott, inte för att bereda företaget fördelar, utan för att uppnå sådana för egen del - på företagets eller någon utomståendes bekostnad.

Mot bakgrund av det anförda anser jag i likhet med kommissionen och flertalet remissinstanser att det inte kan komma i fråga att tUlämpa någon sorts strikt ansvar för näringsidkare i fråga om företagsbot. Jag delar också uppfattningen att det i lagtexten bör anges under vUka förutsättningar ansvarsfrihet skall inträda.

Man kan givetvis ha delade meningar om hur sädana regler bör vara utformade. Som jag ser det bör emellertid ansvarsfrihetsregeln i första hand ta sikte på de situationer som jag nyss berörde. Den bör alltså till en början avse fall där anställdas brott framstår som klart Ulojala mot näringsidkaren i den meningen att de har begåtts i strid mot uttryckliga order eller instruktioner. Utgångspunkten bör vara alt en näringsidkare, för att undgå ansvar för företagsbot, bör ha gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottet. 1 specialmotiveringen skall jag gå in närmare på frågan om vilka krav som man enligt min mening bör kunna ställa på näringsidkarna i detta hänseende. I princip delar jag kommissionens uppfattning att kraven bör ställas ganska högt.

Ansvarsfrihet bör emellertid också föreUgga om brottet är sådant att det inte skäligen kan krävas av näringsidkaren att han borde ha förutsett att det kunde komma till stånd. Jag tänker då på brott som vid en objektiv bedömning ter sig så svåra att förutse att man inte rimligen kan kräva av

näringsidkaren att han borde ha vidtagit särskilda åtgärder för alt förebygga dem.

I tydlighetens intresse bör det vidare uttryckligen anges i lagen alt ansvarsfrihet skall föreligga när det gäller sådana brott som har riklat sig mot näringsidkaren själv och som alltså har varit ägnade att skada företaget.

1 överensstämmelse med vad som generellt gäller i fräga om särskild rättsverkan av brott bör också anges alt företagsbot inle skall åläggas, om detta av andra skäl skulle vara uppenbart oskäligt. Detta kan i vissa fall bli aktueUt, om t.ex. företaget har bytt ägare när frågan om att ålägga förelagsbot uppkommer. Ett annat exempel kan vara att brottet har varit ägnat att skada företagels intressen utan att vara riktat mot företaget som sådant.

I andra typfall än dem som jag nu har berört bör det dock som regel inte möta några betänkligheter all tillämpa företagsbot. Som exempel vill jag nämna de situationer som föreligger när brott av anstäUd personal kan tillskrivas organisatoriska brister i företaget eller ofullständig ordergivning eller instruktion till personalen eller bristfällig övervakning från företagets sida. Detsamma bör naturligtvis gälla också när brott begåtts med ledningens tysta eller uttryckliga medgivande.

Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Prop. 1985/86: 23

2.7 Hur bör företagsboten bestämmas?

Mitt förslag: Boten skall bestämmas direkt i pengar till maximalt 3 milj. kr. Minimibeloppet föreslås bH 10000 kr. I konkreta fall skall företagsboten - i likhet med vad som gäller vid straffmätning — bestämmas med hänsyn tagen till alla omständigheter i målet. Brottslighetens art och omfattning samt värdet av de ekonomiska fördelar som brottet har medfört eller kunnat medföra bör tjäna som utgångspunkt för bedömningarna.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Vid remissbehandlingen har kommissionens förslag i allmänhet godtagits . Röster har dock höjts för bl.a. att beloppsgränserna bör slopas. Från några håU har gjorts gällande att den föreslagna ordningen ger domstolarna alltför stor frihet att skönsmässigt och efter egna värderingar bestämma företagsboten i det enskilda fallet. Vidare har några remissinstanser förordat att även företagens betalningsförmåga skall beaktas när boten bestäms.

Prop. 1985/86:23 Skälen för mitt förslag: När det gäller frågan om hur företagsboten bör bestämmas har kommissionen till en början erinrat om att brottsbalken inte innehåller några närmare regler om hur straff skaU bestämmas i enskilda fall. Där finns endast en allmän bestämmelse om att domstolen vid val av påföljd skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes återanpassning i samhället (I kap. 7§). Den regeln tar numera i första hand sikte på valet mellan kriminalvård i frihet och kriminalvård i anstalt. När straffmätningsfrägor i egentlig mening skall avgöras - t. ex. längden av ett fängelsestraff - beaktas i huvudsak brottsHghetens art, vari innefattas bl.a. avsikten med brottet. Den omständigheten att gärningsmannen tidigare har begått brott brukar också tillmätas viss betydelse. I sakens natur ligger att det måste finnas ett spelrum för domstolens uppfattning om hur strängt straff som är påkallat i det särskilda fallet.

Kommissionen har betonat att de allmänna principer rörande straffmätning som sålunda anses gälla och som åklagare och domstolar har mycket stor erfarenhet av bör kunna tjäna som vägledning även när det gäller att i enskilda fall bestämma företagsboten. Enligt kommissionen bör man därför inte på det här området följa nägon annan väg än som eljest har skett. Domstolarna bör mot den bakgrunden även här ha en betydande frihet att bestämma sanktionen efter omständigheterna i det särskilda fallet. Kommissionen har i sammanhanget erinrat om att det inte i något av de utländska rättssystemen på området finns detaljerade regler om hur företagssanktionen skall utmätas; dessa frågor har alltid överlämnats till rättstillämpningen.

När det gäller företagsbotens bestraffande inslag är det enligt kommissionen naturligt att det brottsliga förfarandets art och omfattning tillmäts avgörande betydelse. Med brottslighetens art avses då inte bara hur allvarligt brottet är enligt gängse bedömningar utan även sådana omständigheter som exempelvis de eventuella vinstmotiv som har förelegat, vikten av de allmänna intressen som har skadats, om brottet begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, gärningsmannens ställning i företaget och om företagsledningen beordrat att brottet skulle utföras eller om det har kommit tUI stånd utan dess vetskap. Även återfall — att näringsidkaren tidigare ädömts företagsbot - bör enligt kommissionen kunna las med i bedömningen.

Kommissionen har vidare anfört att brottslighetens omfattning bör anges som särskild omständighet för att markera att det i allmänhet finns anledning att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har bedrivits pä ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser.

Företagsbotens vinsteliminerande funktion bör enligt kommissionen komma till uttryck också i de bestämmelser som anger grunderna för dess beräkning. 1 den delen har kommissionen erinrat om del angelägna intresset av att - så långt det är möjligt - eliminera även utsikten lill vinst. Dessa intressen blir enligt kommissionen tillgodosedda, om straffmät-

ningsregeln kompletteras med en bestämmelse om att särskild hänsyn skall Prop, 1985/86:23 tas till värdet av de ekonomiska fördelar som brottsligheten medfört eller varit ägnad att medföra för näringsidkaren. Eftersom samhället inte kan tillåta att brott som begås i näringsverksamhet ger ekonomisk utdelning för näringsidkarna, bör en sådan bestämmelse leda till slutsatsen att företagsboten inte bör sättas lägre än dessa vinster. Genom att även anknyta till de vinster som brottet varit ägnat att medföra görs det enligt kommissionen klart alt även värdet av förväntade men inle realiserade vinster bör ligga till grund för beräkningen av företagsboten.

Det är enligt kommissionen inte meningen att domstolen här skall göra någon exakt beräkning av vinsterna, om inte värdet med lätthet går att bestämma, I likhet med vad som nu gäller vid förverkande enligt 36 kap, 3a§ BrB måste det enligt kommissionen för del mesta bli fråga om en ganska schablonmässig uppskattning.

För de fall då företagsvinsten faktiskt har realiserats, kommer företagsboten att delvis få samma verkan som förverkande enHgt 36 kap. 3 a § BrB eller motsvarande bestämmelser i specialstraffrätten. Förverkandereglerna kommer i och för sig att finnas kvar. Kommissionen har dock påpekat att dubbel vinstkonfiskation inte skaU ske. För att ingen oklarhet skall råda pä den punkten bör därför uttryckligen anges att förverkande av vinning får underlåtas, om förelagsbot ådöms.

Kommissionen har som en fördel med den föreslagna ordningen framhållit att de vinstmotiverade brotten i allmänhet kommer att föranleda högre företagsbol än andra. Där utgör värdet av vinsten den naturliga utgångspunkten vid straffmätningen vartill kommer andra omständigheter av tidigare berört slag.

Till viss vägledning för hur man skulle kunna gå till väga för att bestämma företagsboten i praktiska fall har kommissionen gjort en jämförelse med vad som gäller i fråga om sanktionsavgifter på skatteområdet. Den som har lämnat en oriktig uppgift i sin självdeklaration får betala inte bara den skatt som skulle ha blivit undanhållen om uppgiften godtagits utan även skattetillägg som i princip uppgår till 40 procent av denna summa. Överfört i andra termer innebär det att han till samhället får betala 140 procent av den tänkta vinslen.

Kommissionen har mot den bakgrunden som en tänkbar utgångspunkt för att bestämma företagsboten vid uppsåtUga vinstinriktade brott föreslagit att den bestäms till 150 procent av den uppnådda vinsten. Rör det sig om inte realiserade vinster bör enligt kommissionen en lägre skala kunna användas, förslagsvis 50 procent av den tänkta vinsten. På motsvarande sätt kan man tänka sig en särskild skala för oaktsamhetssbrott. Från utgångspunkter av detta slag kan enligt kommissionen göras de tillägg som med hänsyn til] omständigheterna är påkallade. Därvid kan beaktas bl.a. gärningsmannens ställning i företaget, omfattande och systematisk brottslighet, tidigare dom mot företaget etc. Föreligger det i stäUet omständighe-

Prop. 1985/86: 23 ter som bör påverka boten i sänkande riktning - det rör sig t. ex. om enstaka oaktsamhetsbrott etc. — kan enligt kommissionen avdrag göras från det tänkta normalbeloppet. Kommissionen har ansett att tumregler av detta slag skulle vara tiU en vi.ss nytta i den praktiska tillämpningen.

Kommissionen har vidare föreslagit att straffmätningen i princip bör ske med utgångspunkt från brottsligheten som sådan och omständigheterna däromkring. När domstolen på denna grundval har bestämt på vilken nivå boten bör ligga, bör i ett andra steg prövas om senare inträffade omständigheter gör det påkallat att jämka eller efterge sanktionen. Jag återkommer senare till detta.

Vad kommissionen har anfört i nu återgivna delar har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av flertalet remissinstanser.

Från domstols- och åklagarhäll har dock påpekats att vissa svårigheter kan förväntas när det gäller att fastställa värdet av uteblivna vinster, konkurrensfördelar o. dyl. Och juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att ytteriigare preciseringar bör göras och att den förverkandefunktion som ligger i det föreslagna systemet bör separeras från själva boten, i vart fall vid belopp som understiger 3 milj. kr.

De remissinstanser som ställt sig avvisande tiU förslaget - Sveriges advokatsamfund och företrädare för näringslivet — har hävdat att det ger aUtför stor frihet åt domstolarna att bestämma företagsboten efter eget skön och att förslaget därför framstår som otillfredsställande och oacceptabelt från rättviscr och rättssäkerhetssynpunkt.

Själv, vill jag först påpeka att företagsbotens syfte naturiigtvis måste sätta sin prägel på reglema om hur boten skaU bestämmas i det särskilda fallet. Jag kan ha en viss förståelse för tanken på att separera den förverkandefunktion som ligger i den föreslagna ordningen från företagsbotens funktion i övrigt. Ett sådant system skulle dock uppenbarligen bli mycket svårt att praktiskt hantera.

Vidare måste man beakta att företagsboten visserligen avses att få en funktion som för tankarna till förverkande i de fall då det aktueUa brottet har medfört ekonomiska fördelar för företaget. Men den avses också spela en betydelsefuU roll när det gäller faU där förväntade eller tänkbara vinster för näringsidkaren inte har hunnit uppkomma eller annars uteblivit. Här räcker förverkandeinslitutet inte till. Att utvidga tUlämpningsområdet för förverkandeinslitutet så att det skulle kunna användas även i sådana situationer synes knappast godtagbart från principieUa och systematiska synpunkter.

Jag vill i sammanhanget också peka på att det i praktiken kan visa sig vara svårt att dra en klar gräns mellan uppkomna och ännu ej uppkomna vinster. Brottet har kanske, när prövningen sker, gett vissa vinster, samtidigt som ytterligare förtjänster kan väntas i framtiden. Att i sådana fall använda förverkandeinslitutet för att konfiskera den realiserade vinsten och något annat sanktionsmedel för att eliminera de förväntade vinsterna

framstår för mig som alltför opraktiskt. Man skuUe också riskera att fä en Prop. 1985/86: 23 alltför stel tillämpning. Svårigheter skulle vidare uppkomma i fall där domstolen finner att anledning till jämkning av boten föreligger.

Den av kommissionen föreslagna ordningen - att ge den nya sanktionen både vinsteliminerande och bestraffande inslag samtidigt som den i vissa fall får ersätta förverkande - förefaUer mig betydligt smidigare. Jag vUI därför ansluta mig tiU kommissionens förslag på den punkten.

Jag ansluter mig också tUl huvuddragen i vad kommissionen har anfört om den metod som bör användas när företagsboten skall bestämmas i enskilda fall, 1 huvudsak bör det alltså bli fråga om ett straffmätningslik-nande förfarande, där man med nödvändighet måste ge domstolarna ett ganska stort utrymme all beakta omständighetema i varje särskilt faU.

I lUchet med kommissionen och flertalet remissinstanser anser jag att man naturiigtvis skall fästa särskilt avseende vid brottslighetens art och omfattning. Sådana faktorer är grundläggande för all straffmätning och bör läggas tUl grund för bedömningen också på detta område. Därmed fär man, som kommissionen också har framhållit, möjlighet alt beakta inte bara hur allvarligt brottet är enligt gängse normer utan även andra omständigheter. Sålunda finns enligt min mening skäl att se mer allvarligt på ekonomiskt överlagda brott som riktat sig mot betydelsefulla allmänna intressen eller en större grupp av personer, än på brott av mera konventionellt slag. Vidare följer av allmänna principer att uppsåtliga brott bör bedömas som allvarUgare än brott som har begåtts av oaktsamhet. Jag ansluter mig även i övrigt tUl vad kommissionen har anfört i denna del. Jag vill emellertid tillägga att det när botens storlek skaU bestämmas finns anledning att fasta stor vikt vid i vilken grad företaget som sådant kan klandras för det inträffade Hksom vid i vad män brottet har varit ägnat att tjäna dettas intressen.

Eftersom företagsboten skall ha en vinsteliminerande funktion, måste även storleken av de vinster som brottet medfört för näringsidkaren beaktas. Detta gäller, som jag nyss framhöU, inte bara realiserade vinster utan även sådana ekonomiska fördelar som kan tänkas uppkomma i framliden. I utredningen rörande storleken av dessa vinster skaU man inte behöva sträva efter all nå fram tiU de exakta beloppen. I likhet med vad som gäller vid förverkande enligt 36 kap. 3a§ BrB bör det vara tillräckligt, om vinsterna - både de realiserade och de förväntade - uppskattas tUl ett skäligt belopp. Uppskattningen måste emellertid göras på ett sätt som tillgodoser rättssäkerhetens krav och bör ske med viss säkerhetsmarginal så att inte näringsidkaren drabbas orimligt hårt.

EnHgt kommissionen bör näringsidkarens ekonomiska ställning och betalningsförmåga inte liUmätas betydelse när boten faststäUs, I den delen har kommissionen framhållit bl. a. att boten skall riktas mot ett företag som sådant och att det därvid finns ett mycket litet utrymme för individualpreventiva hänsyn, medan det är mera angelägel att man i största möjliga

Prop. 1985/86:23 utsträckning strävar efter att uppnå likställdhet mellan de företag som drabbas av företagsbot. En sådan ordning framstår enligt kommissionen som konkurrensneutral. En annan sak är enligt kommissionen att storleken på elt företag naturiigtvis indirekt får betydelse för hur omfattande och aUvariig brottslighet som kan förekomma i dess verksamhet.

Kommissionen har som ytteriigare skäl mot att ta särskild hänsyn till betalningsförmågan påpekat att det är avsevärt mycket svårare att finna användbara och tillförlitliga utgångspunkter för att bedöma ett företags betalningsförmåga än en enskild persons. För att uppnå en rättvisa som består i att sanktionen skaU drabba proportioneUt i förhållande till olika förelags ekonomiska stäUning skulle man enligt kommissionen sannolikt nödgas göra ganska ingående räkenskapsanalyser för att klarlägga bl. a. vilka verkningar som olika i och för sig lagliga bokföringstransaktioner kan ha på förmågan att utge företagsbol. Och det finns ändå en beaktansvärd risk för att skillnaderna i behandlingen av olika företag skuUe framstå som tämligen slumpmässiga. En sådan ordning skulle enligt kommissionen naturligtvis också medföra ett betydande merarbete både under förundersökningen och vid handläggningen i domstolen.

Vad kommissionen här har anfört har vunnit bifall eUer lämnats utan erinran av en majoritet av remissinstanserna. Några instanser som instämmer i kommissionens förslag anser att näringsidkarens ekonomiska situation i stället bör beaktas när det gäller frågan om jämkning av boten.

En från kommissionen avvikande uppfattning framförs i två remissyttranden, nämligen yttrandena från bankinspektionen och del gemensamma yttrandet från Sveriges industriförbund och vissa andra näringslivsföreträdare. I dessa yttranden görs gällande att rättviseskäl talar för att även näringsidkarens ekonomiska bärkraft beaktas när företagsboten skall bestämmas. Näringslivets företrädare anser vidare att det inte kan bU fråga om ett schablonartat hänsynstagande till bärkraften utan att ett vederhäf tigt underlag måste tas fram och att lagstiftningen måste innehåUa anvisningar om underlagets beskaffenhet och hur det skall beräknas i olika typsilualioner.

Själv viU jag erinra om att dagsböter torde vara den typ av sanktion som domstolarna har den största erfarenheten av, Dagbotssyslemet är konstruerat så att antalet dagsböter bestäms med utgångspunkt från hur grov brottsligheten är, medan beloppet för varje dagsbot fastställs med hänsyn tiU den dömdes ekonomiska förhållanden. Syftet är bl. a. att penningstraffet skaU anpassas lill den dömdes betalningsförmåga. S.k. penningböter, böter som faststäUs omedelbart i pengar, förekommer huvudsakligen vid lindriga förseelser och utgår oftast enligt vissa fastställda schabloner. De åläggs i det dominerande antalet fall genom ordningsbot som föreläggs av polisman.

I fråga om företagsbol gör sig i allt väsentligt andra synpunkter gällande — i vart fall i den mån den ådöms som sanktion för vinstinriktade brott.

Här är avsikten att företagsboten skall vara bl. a. elt medel att dra in den Prop. 1985/86: 23 vinst som brottet har medfört eUer kunnat medföra. Om detta syfte skall kunna tillgodoses, torde det inte vara möjligt att bortse från vinstens storlek när boten bestäms för att i stället anpassa den efter företagets betalningsförmåga. Man kan ju fö. hävda att även vinstens storlek pä sätt och vis kan vara ett, låt vara mindre tillföriitiigt, mått pä betalningsförmågan.

Som kommissionen också har påvisat skulle det vara förenat med betydande svårigheter att utforma ett syslem för beräkning av företagsbol där hänsyn las även lUI betalningsförmågan. Reglerna skulle med nödvändighet bli detaljerade och svårtillämpade, och utredningarna i den delen skulle bli omfattande och resurskrävande. Man skulle ändå inte få någon garanti för att systemet skulle fungera på ett rättvist sätt.

Min uppfattning är mot bakgrund av det anförda att näringsidkarens ekonomiska ställning inte skall tillmätas någon avgörande betydelse när boten skall fastställas. Som jag ser det torde det dock inte vara möjligt att helt bortse från omständigheter av detta slag när domstolen på grundval av en samlad bedömning av omständigheterna skall nå fram lill en lämpligt avvägd sanktion i det särskilda fallet. Men företagels betalningsförmåga bör inte i lagen anges som en bland de omständigheter som särskilt skall beaktas i sammanhanget.

Delvis som en följd av sin ståndpunkt att näringsidkarens ekonomiska ställning inte skall beaktas har kommissionen funnit det mest ändamålsenligt att företagsbot bestäms omedelbart i pengar. Kommissionen har föreslagit att latituden för företagsbol skall sträcka sig från 10000 kr till 3 milj. kr. Den nedre gränsen har satts med hänsyn till att boten endast tar sikte pä allvarligare brottslighet. Minimibeloppet bör därför vara väsentligt högre än vad som kan utgå i penningböter, där maximum är 1000 kr. Samtidigt bör emellertid enligt kommissionen beaktas att företagsbot i princip är avsedd som en tilläggssanktion till det personHga straffansvaret. Minimibeloppet bör därför inte sättas alltför högt.

I fråga om den övre gränsen bör enligt kommissionen beaktas alt sanktionen skall kunna användas vid aUvariig och omfattande brottslighet av skiftande beskaffenhet. För att ge tillräckligt utrymme för kraftfulla ingripanden i de allvarligaste faUen, exempelvis ekonomiskt överlagda miljöbrott som vållat inte bara omfattande skador för människor och djur utan även stora irreparabla skador på den yttre miljön eller omfattande och systematiska bedrägerier mot allmänheten, måste enligt kommissionen maximibeloppet för företagsbot sättas högt. Kommissionen har bl. a. med vägledning av utiändsk lagstiftning på området stannat för beloppet 3 milj. kr. Inom dessa ramar, 10000 till 3 milj. kr., bör det enligt kommissionen vara möjligt att i de flesta fall tillgodose sanktionens dubbla syfte att bestraffa och att konfiskera vinster.

Kommissionen har också påpekat att det i undantagsfall kan tänkas

Prop. 1985/86: 23 förekomma att de ekonomiska fördelarna av brottet, som alltså bör vara en viktig utgångspunkt för bedömningen av botens storlek, överstiger 3 milj. kr. I fall av det slaget bör man enligt kommissionens förslag kunna finna en lämplig avvägning genom att kombinera företagsboten med förverkande enligt de regler om delta som är knutna till det aktuella brottet eller enligt 36 kap. 3a§ BrB. Visar det sig att vinsten överstiger 3 milj. kr,, bör aUtså förverkandeinstitutet kunna användas för att dra in denna vinst och företagsboten ådömas som en ren bestraffning. Att döma ut högre belopp än 3 milj, kr. med hänsyn till icke realiserade vinster bör enligt kommission inte komma i fråga.

Några remissinstanser framställer invändningar mot förslaget. Sålunda anser rikspolisstyrelsen att någon övre gräns för företagsboten inte är nödvändig, om det totala värdet av de ekonomiska fördelarna tjänar som utgångspunkt för bestämmande av företagsbot. Om den övre gränsen slopas, kan man enligt styrelsen undvika att både företagsbot och förverkande måste tUlgripas i de faU då vinsten överstiger 3 milj. kr.

Ett par remissinstanser anser att minimibeloppet inte bör sättas till en fast värdegräns utan relateras till basbeloppet. En annan invändning mot den nedre beloppsgränsen framförs av livsmedelsverket, som anser att den avgränsning av tillämpningsområdet som därav följer kan urholka systemet och försämra efterlevnaden av speciallagstiftningen. Verket ifrågasätter om man inte i stället kan använda sig av ett modifierat och moderniserat obillighetsbegrepp.

För egen del ställer jag mig i likhet med en betydande majoritet av remissinstanserna bakom förslaget att företagsboten bör bestämmas direkt i pengar.

Jag delar också kommissionens uppfattning att reglerna om en sanktion med så påtagliga bestraffande inslag som del här är fråga om bör ange de ramar inom vilka den får bestämmas. Om man avstår från att föreskriva något högsta belopp som kan ådömas som företagsbol, skulle man inle bara få en ordning vars verkningar blir svåra att överblicka. Man skulle även komma i viss motsättning tUl principer som i övrigt får anses gälla på straffrättens område. Jag vill erinra om att praktiskt taget alla nuvarande sanktioner är begränsade pä liknande sätt. Det är i stort sett bara i fräga om förverkande som några sädana begränsningar inte finns. Men det hänger i sin lur samman med att förverkandesanktionen till sin grundläggande karaktär inte är bestraffande utan konfiskalorisk. Just genom möjligheten att kombinera företagsboten med ett förverkande finns det heller inget behov att avstå från en övre gräns för företagsboten.

Jag har inle heller någon erinran mot de föreslagna ramarna. 1 de förmodligen sällsynta fall där de ekonomiska fördelarna av brottet är så stora att maximibeloppet inte räcker till för att åstadkomma ett ändamålsenligt ingripande, bör som jag nyss antydde den av kommissionen anvisade lösningen med en kombination av förverkande och företagsbol inte skapa

några stora problem. Genom att förverkande enligt den särskilda bestämmelse som är tillämplig eller enligt 36 kap. 3 a § BrB dä kan användas för att dra in värdet av de ekonomiska fördelarna, kommer företagsbotens funktion att begränsas till att därutöver ge samhällsingripandet ett bestraffande inslag. Även i dessa fall bör, som jag ser det, maximibeloppet 3 milj. kr, vara tillräckligt.

Enligt min mening skulle det vara förenat med betydande praktiska olägenheter, om den nedre beloppsgränsen kopplades lill basbeloppet. Jag vill i sammanhanget erinra om att gränserna i 25 kap. BrB för böter inte har anknutits till detta belopp.

När det gäller den nedre gränsen vill jag understryka att den faktiska eller förväntade vinslen av ett brottsligt förfarande naturligtvis inte behöver uppgå till 10000 kr för att företagsbot skall bli aktuell. Vidare bör beaktas att förverkande skall kunna tillämpas i de fall där en näringsidkare har haft ekonomiska fördelar av brott men där företagsbol inte aktualiseras därför att de föreskrivna förutsättningarna för detta inte är uppfyUda. TiU denna och andra frågor om hur företagsboten bör förhålla sig tiU förverkande skall jag återkomma i ett särskilt avsnitt (2,9) och i specialmotiveringen.

Prop, 1985/86:23

2.8 Jämkning och eftergift

Mitt förslag: Företagsbot får jämkas eller efterges, om del finns särskilda skäl för en sädan åtgärd. Exempel på situationer då särskilda skäl kan föreligga är bl. a. det fallet att näringsidkaren eller företrädare för denne ådöms en kännbar påföljd för brottet eller att brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt grunddragen i kommissionens förslag eller lämnat del utan erinran. Vissa detaljfrågor har föranlett kommentarer frän några håll. Likaså har i viss utsträckning förordats att jämkning bör kunna ske på grund av att näringsidkaren befinnner sig i ett pressat ekonomiskt läge eller kommer i en sådan situation till följd av att han åläggs företagsbot.

Skälen för mitt förslag: I föregående avsnitt redogjorde jag för min syn på vUka principer som bör vara vägledande när företagsboten skall bestämmas i enskilda fall. Jag påpekade samtidigt alt kommissionen intagit den ståndpunkten alt avgörandet bör ske i två steg. Först bestäms på vUken nivå boten bör ligga med hänsyn lagen till brottsligheten som sådan och

Prop. 1985/86:23 omständigheterna däromkring. Därefter prövas om det finns skäl att jämka boten på grund av omständigheter som har inträffat efter brottet. Jag följer här kommissionens synsätt och tar i detta avsnitt upp frågor av det slag som kommissionen i betänkandet har behandlat i avsnittet om jämkning och eftergift.

Kommissionen har ansett det ligga i sakens natur att det finns behov av ganska vidsträckta möjligheter att i det enskilda fallet kunna ta hänsyn till senare inträffade omständigheter som kan vara ägnade att påverka företagsbotens storlek. Kommissionen har därvid syftat på sanktionens karaktär av komplettering av det straffrättsliga sanktionssystemet, reglernas obligatoriska utformning och det förhållandet att boten kan riktas mot någon annan än den som har gjort sig skyldig tUl själva brottet.

EnHgt kommissionen kan det i stor utsträckning överlämnas ät domstolarna att utan preciserade föreskrifter och med iakttagande av företagsbotens ändamål se tiU att sanktionen bUr avpassad på ett rimligt sätt även med avseende på de bedömningar som här blir aktuella. Kommissionen har också hänvisat till att domstolarna har stor erfarenhet av liknande bedömningar i andra sammanhang.

Jämkningsreglema är i kommissionens förslag utformade så att företagsbot får efterges eUer sältas lägre än vad som eljest skulle ha skett, om det föreligger särskUda skäl för en sådan åtgärd. Vad som åsyftas med särskilda skäl belyses samtidigt med exempel på omständigheter som bör beaktas i sammanhanget.

Det första exemplet tar sikte på de särskilda problem som möter när del gäller de enskilda näringsidkarna och som beslår i att det personliga straffet och företagssanktionen kan drabba samma person. Det finns därmed också en viss risk för att de dubbla sanktionerna kan leda till omotiverat hårda ingripanden i de enskilda fallen. Enligt kommissionen minskar den risken, om det klart anges att företagsboten får jämkas eUer efterges, om en sådan åtgärd är påkallad med hänsyn till den påföljd som näringsidkaren döms till. Själva brottspåföljden kommer därmed i dessa fall att bH den primära sanktionen som kompletteras med en i förhållande därtill lämpligt avpassad företagsbot. Det ligger dock enligt kommissionen i sakens natur alt jämkning eller eftergift bör ske bara om den ådömda påföljden i sig är ingripande - exempelvis höga böter eller frihetsstraff- och att syftet bör vara att uppnå en med hänsyn tiU omständigheterna lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet.

Samma bedömning som i fråga om enskilda näringsidkare torde enligt kommissionen många gånger böra göras när företagsbot ådöms enmansbo-lag eller fåmansbolag, där den självständiga förmögenhetsmassa som företaget utgör inte är nämnvärt skild frän ägarens person och denne samtidigt ådöms det personliga straffet.

Kommissionen har dock pekat på att företagsbotens vinsteliminerande funktion i allt väsentiigt bör vidhållas i samtliga fall där jämkning blir

aktuell. Det bör därför enligt kommissionen bara under alldeles speciella Prop. 1985/86: 23 omständigheter bli aktuellt att jämka företagsboten så att den blir lägre än den vinst som näringsidkaren gjort till följd av brottet.

Elt annat av kommissionen angett exempel pä fall där skäl för jämkning eller eftergift av företagsbot kan tänkas föreligga är då brottsligheten föranleder annan betalningsskyldighet för företaget. Därmed avses bl.a. sådana fall där företaget i anledning av den aktuella överträdelsen har ålagts eller kommer att åläggas att betala en sanktionsavgift. Sådana avgifter fyller i många avseenden samma funktion som företagsbot och det torde i de fall där en sådan avgift utgår inte finnas behov av dubbla sanktioner mot företaget.

Även skadeständsskyldighet kan enligt kommissionen många gånger förtjäna beaktande som en grund för jämkning av företagsbot. Det gäller i synnerhet i sådana fall där den brottsliga vinningen motsvaras av skada för enskild, I den mån sådan skada ersätts, kommer denna vinning att minska, något som alltså enligt kommissionens mening bör påverka företagsboten i sänkande riktning. Men även i andra fall när förelaget har ersatt uppkomna skador eller visat en vilja och förmåga att göra detta, kan det enligt kommissionen finnas skäl att ådöma lägre företagsbot än som annars skulle bli fallet.

Kommissionen har vidare utgått från att värdeförverkande skaU kunna underlåtas, om företagsbot ådöms. I första hand har därvid åsyftats sådana fall där det fmns utrymme att vid sidan av företagsbol förklara värdet av ekonomiska fördelar eller av viss egendom förverkat. Kommissionen har påpekat att det stundom kan inträffa att den egendom som har anknytning till brottet finns i behåll och att förverkandebeslutet i ställer kommer att omfatta denna. Som exempel nämner kommissionen det fallet att virke som har avverkats i strid mot skogsvårdslagen (1979:429) eller varor som har tillverkats i strid mot Hvsmedelslagstiftningen förklaras förverkade (28§ skogsvårdslagen resp. 32§ livsmedelslagen). Ett förverkandebeslut av det slaget är enligt kommissionen många gånger i praktiken egentiigen detsamma som elt värdeförverkande. Det bör därför, i den mån det rör sig om egendom med betydande värde, kunna beaktas som en gmnd för jämkning av företagsbot. Avsikten torde ha varit att detsamma skall gälla, när i stäUet för produkterna deras värde förklaras förverkat.

Jämkning till belopp som understiger botens minimibelopp, 10000 kronor, bör inte ske. Föreligger skäl att gå ner till så låga belopp, bör enHgt kommissionen i stället fullständig eftergift meddelas.

Även i dessa delar har kommissionens förslag och synpunkter i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I vissa enskildheter har det dock gjorts en del påpekanden och invändningar.

Sålunda förutser domareförbundet särskilda problem med hänsyn tiU olikheterna mellan 36 kap. 3a§ BrB, som medger jämkning om förver-

Prop. 1985/86:23 kände är obilligt, och kommissionens förslag. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förhållandel mellan förverkande och förelagsbot och mellan påföljd och företagsbot behöver belysas ytterligare i aktuella hänseenden. Hovrätten lar som exempel ett skattebrott som inte är så allvarligt att fängelse skaU ådömas och ställer frågan om ett sådant brott skall kunna leda till böter, skattetiUägg och företagsbot samtidigt. Hovrätten anser alt en sådan ordning strider mot den strävan mot ökad enhetlighet och förutsebarhel som eljest finns inom straffrätten.

Rättegängsutredningen har tagit upp en annan aspekt. Enligt utredningen kan det förefalla egendomligt att eftergift skall kunna ske i de fall där det rör sig om en grövre brottslighet som föranleder fängelse eller höga böter, medan full bot skall utgå vid mindre allvarlig brottslighet.

Själv delar jag i likhet med flertalet remissinstanser kommissionens uppfattning att det finns skäl att lämna ett förhållandevis stort utrymme för jämkning och eftergift av företagsbot.

Som jag ser det bör man också i den praktiska tUlämpningen, enligt de riktlinjer som kommissionen har angett, sträva efter att skilja mellan den rena straffmäiningen, som jag behandlade i föregående avsnitt, och den jämkning som kan vara motiverad. Jag föreställer mig att systemet blir mer överskådligt och lätthanterligt, om beslutsprocessen sker i tvä steg. Först faststäUs den nivå pä företagsboten som kan vara befogad med hänsyn till brottsligheten som sådan och omständigheterna däromkring. Därefter görs den jämkning eller eftergift som kan vara motiverad, varvid det typiskt sett blir senare inträffade eller aktualiserade förhållanden som kommer alt stå i blickpunkien.

Det är givet att man kan ha olika uppfattningar om hur jämkningsreglema bör utformas. Själv ställer jag mig i likhet med remissinstanserna bakom förslaget all jämkning skaU få ske, om det föreligger särskUda skäl för en sådan åtgärd och att det samtidigt genom en exemplifiering belyses vilka skäl som del därvid kan finnas skäl att beakta.

Som jag ser det bör en sådan ordning inte heller leda till några särskilda problem i förhållandet mellan företagsbot och förverkande. Avsikten är ju, som jag tidigare har framhållit och som jag också strax skall utveckla närmare, att vinningsförverkande i normalfallet inte skall begagnas när förelagsbot utgår. Den vinstindragning som förverkandet syftar till sker i StäUel genom företagsboten. Att företagsboten då får jämkas, om det föreUgger särskUda skäl, behöver inte leda tiU några komplikationer. Detta understryks av att i stort sett samma slag av omständigheter skall beaktas som vid obUlighetsprövning, låt vara reglerna förstås blir mera utförliga vid företagsbot.

Inte heUer i de - troligen förhållandevis sällsynta - faU där det kan finnas anledning att samtidigt tillämpa förverkande och företagsbol torde några särskilda problem uppstå i detta hänseende. Jag syftar då på fall där vinsterna av brottet är sä stora att botens maximibelopp inle räcker till och

där alltså förverkandeinstitutet skall användas för att dra in dessa vinster Prop. 1985/86: 23 och företagsboten ådömas som en ren bestraffning. Det förverkade beloppet får dä jämkas av biUighetsskäl enligt vad som följer av den aktuella förverkandebestämmelsen. Och företagsboten får, om det anses påkallat, jämkas enligt regler som gäller i detta avseende. Även här torde gälla att del är i stort sett samma omständigheter som skall beaktas i båda fallen. Inte heller vid sakförverkande torde problem behöva uppslå.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig även till vad kommissionen i övrigt har anfört om de omständigheter som bör beaktas när frågan om jämkning prövas. Jag hänvisar därför i den delen till min redogörelse för dess förslag. Med anledning av vad som har förekommit under remissbehandlingen vUl jag emellertid göra några påpekanden.

Att företagsboten för en enskild näringsidkare eller ett fåmansbolag får jämkas, om ett kännbart personligt straff för det aktuella brottet ådöms näringsidkaren eller företrädaren för bolaget ter sig för mig helt naturiigt. Avsikten måste ju vara att man inom ramen för de möjligheter som finns skall kunna nä fram lill en samlad och väl avvägd reaktion på den brottslighet som förekommit. Om företagaren döms till ett fängelsestraff eller till kännbara böter, torde det i enlighet härmed ofta saknas behov av att använda företagsbot i bestraffande syfte. Däremot bör företagsbotens vinsteliminerande funktion i allt väsentligt vidhållas även i dessa fall, något som innebär alt en företagsbol som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet under alla omständigheter bör åläggas.

Några remissinstanser har berört frågan om förelagsbot vid skattebrott. Vid många av dessa brott elimineras vinsten genom att den rätta skatten tas ut i efterhand. Vidare utgår ofta en sanktionsavgift i form av skattetiUägg. Detta bör normalt räcka som sanktion mot företaget. Vissa typer av brott inom skatteområdet, t.ex. uppbördsbrotlen, medför vanligen betalningsskyldighet av annat slag, som givetvis skall beaktas vid bestämmande av företagsbot.

Det sagda medför att utrymmet för företagsbot kommer att bH mycket begränsat när det gäller skattebrott. På motsvarande sätt torde man fö. många gånger få bedöma även andra fall där brottet lett till en sanktionsavgift för näringsidkaren, exempelvis vattenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om vattenförorening från fartyg. Kan sanktionsavgift åläggas men är omständigheterna sädana att sanktionen eftergetts torde det inte heller bli aktuellt alt ta upp frågan om företagsbol. Del kan nämligen då knappast göras gällande att brottet har innefattat ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller att del eljest är av allvarligt slag. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Kommissionen har särskilt tagit upp frågan om näringsidkarens ekonomi eller närmare bestämt om ett pressat ekonomiskt läge skaU utgöra skäl för att jämka en företagsbot. Till stöd för att sä bör vara fallet kan enligt

Prop. 1985/86:23

kommissionen exempelvis åberopas sysselsättningspolitiska skäl - att samhället inte genom att ålägga en näringsidkare företagsbot bör verka för att företaget läggs ner så att de anställda blir arbetslösa.

En sädan ordning inger emellertid enligl kommissionen betänkligheter. En generell regel om jämkning i faU av detta slag skulle lätt kunna verka på elt otillböriigt diskriminerande sätt. Domstolar är knappast heller lämpliga organ för att avgöra frågor av det aktuella slaget, Sysselsältningspolitiska frågor bör liksom rekonstmktion av företag hanteras i annan ordning. Kommissionen har mot den bakgrunden förordat alt omständigheter av detta slag inte skall tillmätas generell betydelse som skäl för jämkning eller eftergift av företagsbot.

Invändningar mot detta har framförts från några håll vid remissbehand-Hngen. Sålunda anser hovrätten över Skåne och Blekinge att hänsyn bör tas till förelagets betalningsförmåga vid jämkningen för att man pä sä salt skall kunna undvika resultat som framstår som oönskade. Sveriges Ackordscentral anför med hänvisning lill sina erfarenheter av miljöskyddslagen att sanktioner mot företag bör tillämpas med stor varsamhet så att det inte uppstår en konflikt med sysselsättningspolitiska hänsyn.

Jag ställer mig i likhet med majoriteten av remissinstanserna bakom kommissionens uppfattning att ett företags ekonomiska ställning inte generellt sett bör tillmätas betydelse som jämkningsgrund. För detta ställningstagande talar i huvudsak samma skäl som de som jag i det föregående (avsnitt 2,7) har åberopat mot tanken att företagsbotens storlek skulle bestämmas med företagets betalningsförmåga som utgångspunkt. En följd av detta blir att jag i likhet med kommissionen och flertalet remissinstanser anser att inte heller den omständigheten att ett företags fortbestånd kan vara hotat, om bot åläggs, generellt sett bör tillmätas betydelse som jämkningsgrund.

2.9 Förhållandet till förverkande

Mitt förslag: När företagsbot åläggs, skall förverkande av vinning eller andra ekonomiska fördelar tiU följd av brottet underlåtas hos näringsidkaren, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Kommissionens förslag: Förslaget överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De har tillstyrkt kommissionens förslag eller lämnat det ulan erinran. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har föreslagit att lagtexten utformas sä att det tydligt framgår att dubbel vinstkonfiskation inte skall förekomma.

Skälen för mitt förslag: Förverkande är, som jag tidigare har framhålHt, det sätt på vilket brottsliga förtjänster vanligtvis dras in till samhället. Är brott

som begås i näringsverksamhet hänförliga till straffbestämmelser utanför Prop. 1985/86: 22 brottsbalken, kan förverkande i regel ske enligt de särskilda förverkanderegler som är knutna till det aktuella brottet. 1 fråga om förverkande vid brott enligl brottsbalken tillämpas i första hand den generella bestämmelsen om förverkande av utbyte i 36 kap. f §, I den mån dessa bestämmelser inte räcker tiU för att åstadkomma en fullständig indragning av värdet av alla de ekonomiska fördelar som har uppkommit hos näringsidkaren till följd av brottet, kan oavsett om brottet skall bedömas enligt brottsbalken eller enligt en specialstraffrättslig bestämmelse den särskilda regeln i 36 kap. 3 a § BrB tillämpas.

Det vinsteliminerande inslaget i företagsbot medför att sanktionen delvis kommer att fä samma funktion som förverkandebestämmelserna. Därmed uppkommer frågan om hur företagsbot skall förhålla sig tUl förverkandeinstitutet.

Kommissionen har framhållit att företagsbol kommer att åläggas med högre belopp än vad som nu kan förverkas men att dubbel konfiskation av vinster inte skall ske. I de fall brott begåtts i näringsverksamhet och övriga fömlsättningar för att ålägga företagsbot föreligger, bör företagsboten enligt kommissionen vara primär i förhållande tUl ett eventuellt förverkande hos näringsidkaren. Om företagsbot åläggs, bör alltså förverkande av vinst på grund av brottet i de flesta fallen kunna underlåtas hos näringsidkaren.

Någon ändring av förverkandereglerna bör dock enUgt kommissionen inte göras, eftersom de i vissa faU kan få självständig betydelse för möjligheterna alt dra in vinsterna. Förverkandebestämmelserna innehåller inte några begränsningar av de belopp som får förverkas. I sådana extrema fall där vinsten överstiger vad som maximalt kan ådömas som företagsbot, kan således förverkande vara den enda möjligheten att eliminera hela vinsten. I sådana fall bör man kunna kombinera företagsbol med förverkande för att pä så sätt få en lämplig avvägning av den samlade reaktionen pä brottet.

Förverkandereglerna gör det möjligt att i vissa fall förverka produkter som på ett eller annat sätt har anknytning till brottet. Som jag tidigare har nämnt kan ett sådant sakförverkande ofta i realiteten stå värdeförverkande av vinst nära. De rättsliga förutsättningarna för den typen av förverkande bör enligt kommissionen inte heller ändras när den nya sanktionen införs.

Kommissionen har också pekat på att tillämpningsområdet för företagsbot begränsas till allvarligare brottslighet. Även brott som inte är av den arten att företagsbot blir aktuell kan i vissa faU ge ekonomisk utdelning som naturiigtvis bör kunna dras in tiU samhället. I annat fall skulle enligt kommissionen lagstiftningen kunna ge intryck av att småfiffel är tillåtet.

1 likhet med remissinstanserna ställer jag mig bakom kommissionens förslag i sak. På en punkt bör dock i enlighet med vad som har påpekats från något håll under remissbehandlingen en justering göras i den lagtext kommissionen har lagt fram.

Den invändning som har framförts har gått ut på att förbudet mot dubbel

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 23

Prop, 1985/86:23

vinstkonfiskation bör komma till klarare uttryck och att det bör anges att värdeförverkande skall underlåtas, om företagsbot ådöms. Jag kan dela uppfattningen och förordar att den aktuella bestämmelsen utformas så att förverkande av vinning eller andra ekonomiska fördelar till följd av brottet inte skall ske, i den män de beaktats när botens storlek bestämts.

Av vad jag tidigare har anfört framgår emellertid att förverkande i undantagsfall kan vara den enda möjlighet som står tUl buds för att eliminera hela vinsten av brottsligheten. Jag tänker då på de fall där värdet av de ekonomiska fördelarna är så stort att botens maximibelopp, 3 milj. kr, inte räcker till. Då bör som kommissionen har föreslagit förverkandeinstitutet kunna användas för all dra in vinsterna och företagsboten ådömas som en ren bestraffning. Systemet bör vara utformat på ett sätt som gördel möjligt alt i sådana fall samtidigt ådöma både värdeförverkande och företagsbot under fömtsättning att värdet av vinsten inte räknas in när botens storlek bestäms.

Vad jag nu har anfört har avsett den konkurrenssituation som kan föreligga mellan företagsbol och värdeförverkande. Något liknande hinder mot att förena företagsbot med sakförverkande bör inte ställas upp. Sådant förverkande har många gånger ett helt annat syfte än att eliminera brottsliga förtjänster hos näringsidkaren. Men i de fall där sakförverkande sker i större omfattning och på ett sätt som gör åtgärden jämställbar med värdeförverkande, bör, som jag framhöll i föregående avsnitt, i stället företagsboten jämkas. Vad som nu har sagts om sakförverkande bör gälla också i fråga om sådant värdeförverkande som är subsidiärt tiU sakförverkande med sikte på fall då exempelvis saken inte finns i behåll. Den särskilda regeln om att förverkande normalt skall underiåtas bör alltså begränsas till att gälla förverkande av vinning och andra ekonomiska fördelar tUl följd av brottet.

Jag återkommer till förhållandet mellan företagsbot och* förverkande i specialmotiveringen.

Skälen för mitt förslag: Om påföljd inte kan ådömas på gmnd av den Prop. 1985/86:23 brottsliges död eller av annan orsak, får enligl 36 kap. 9 § BrB egendom förklaras förverkad på gmnd av brottet endast om stämning i mål därom delges inom fem år från det att brottet begicks. En åklagare får vidare väcka en sädan talan endast om det är påkallat ur allmän synpunkt. Huvudregeln är alltså att så länge den brottslige är i livet och hans brott inte är preskriberat, inte heller förverkande på grund av hans brott preskriberas. Detta gäller oavsett om åtgärden riktas mot honom själv eller mot någon annan. Är däremot brottet preskriberat eller har gärningsmannen avlidit, kan en förverkandetalan väckas inom en tid av fem år från det att brottet begicks. Bestämmelsen har sitt särskilda intresse i fräga om alla de brott inom specialstraffrätten, där tiden för åtalspreskription är två år.

Kommissionen har ansett att det finns behov av en motsvarande regel i fråga om företagsbot. Inte minst den omständigheten alt företagsbot många gånger kommer att ersätta talan om förverkande gör enligt kommissionen att vad som i detta avseende gäller i fräga om den sanktionsformen bör gälla även beträffande företagsbot. Kommissionen har också pekat på alt företagsbot inte sällan kommer alt aktualiseras just vid brott mot specialstraffrättsliga bestämmelser med näringsrättslig anknytning där preskriptionstiden ofta är två år och att det på det området kan få en viss preventiv effekt om företagsbot har en längre preskriptionstid än själva brottet.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit att preskriptionstiden för talan om förelagsbot sätts tiU tio år. För de fall som här kan bli aktuella bör emellertid enligl min mening en femårig preskriptionstid vara tillräcklig. Att tillämpa en längre preskriptionstid än som gäller vid förverkande framstår också som mindre lämpligt med hänsyn till att de båda instituten delvis kommer att fylla samma funktion. Man bör inte låta preskriptionstidens längd bH avgörande för vUken typ av talan som väcks. Jag vill också erinra om att, om man följer den ordning som valts beträffande förverkande, huvudregeln blir att talan om företagsbot preskriberas samtidigt som brottet och att alltså i många fall betydligt längre preskriptionstider än fem är kommer att gälla.

Vad jag nu har sagt om preskription av talan om företagsbot bör gälla även i fall där brottet inte kan beivras därför att gärningsmannen har avlidit. Även då kan det finnas ett påtagligt behov av att ingripa med företagsbot mot den näringsidkare i vars verksamhet brottet har begåtts.

Enligt 36 kap. 9§ gäller, som jag nyss påpekade, att åklagare, om den brottslige har avHdit eller brottet har preskriberats, får väcka talan om förverkande bara om det är påkallat från allmän synpunkt. Den särskilda åklagarprövningen syftar bl.a. till att skydda efterlevande mot att den avlidnes brott dras fram i ljuset efter, måhända, lång tid.

Kommissionen har avstått från att föreslå ett motsvarande förbehåll när det gäller företagsbot. Remissinstanserna har inte berört denna fräga.

Prop. 1985/86:23

Själv vill jag emellertid ifrågasätta, om inle en motsvarande ordning bör gälla även på det här området. Mot bakgrund av företagsbotens syfte och tUlämpningsområde torde man visserligen kunna räkna med att en talan om företagsbot - om förutsättningarna är uppfyllda - nästan alltid är påkallad ur allmän synpunkt. Undantagsvis kan emeUertid en sådan talan te sig stötande. Jag tänker då närmast på fall då brott har begåtts i en enskild näringsidkares verksamhet och denne har avlidit. Det kan enligt min mening i en sådan situation endast sällan finnas behov av att föra talan om företagsbot mot näringsidkarens dödsbo. Synpunkter av det här slaget bör kunna beaktas inom ramen för en regel om att talan om företagsbot i hithörande fall får väckas bara om det är påkallat från allmän synpunkt.

Mot bakgmnd av det anförda föreslår jag att de berörda reglerna i 36 kap. 9§ BrB görs tillämpliga även i fråga om företagsbot. Motsvarande komplettering bör göras i nuvarande 10 § om preskription av verkställighet.

Slutligen vill jag påpeka att andra bestämmelser i 36 kap. BrB om särskilda rättsverkningar av brott med generell räckvidd naturligtvis också skall äga tillämpning i fråga om företagsbot. Jag tänker då bl. a. på reglerna i 7 § om att rättsverkningar kan inträda även i de faU då påföljdseftergift meddelas samt på reglerna i 8 § om betydelsen av att brottet har begåtts av någon som är under 15 år eller lider av sinnessjukdom eller därmed jämför-Hg psykisk abnormitet.

2.11 Rättegångsfrågor

Mitt förslag: Företagsbot får åläggas endast om allmän åklagare fört talan med yrkande om delta. Officialprövning av frågan skall således vara utesluten. I tingsrätt skall nämndemän delta i avgörandet. Detsamma skall i princip gälla vid handläggningen i hovrätt. Företagsbot skall inte få åläggas genom strafföreläggande eller-föreläggande av ordningsbot. 1 övrigt skall tillämpas vad som i allmänhet gäller i fråga om rättegången i brottmål.

Kommissionens förslag: Förslaget överensstämmer med mitt förslag Remissinstanserna: De har i allmänhet godtagit kommissionens förslag.

Skälen för mitt förslag: Kommissionen har utgått från att allmänna straffprocessuella regler skaU gäUa beträffande rättegången i mål där frågor om företagsbol är aktuella. Talan om företag.sbot skall alltså föras av åklagare och prövas i den för brottmål stadgade ordningen. På några punkter föreslås dock avvikelser från vad som i allmänhet gäller för sådana mål. Kommissionen har erinrat om den generella straffprocessuella princip

som innebär att en domstol, när den avgör ett brottmål, skall pröva inte Prop. 1985/86: 23 bara ansvars- och päföljdsfrågorna utan även frågor om förverkande eller andra sådana rättsverkningar av brott mot den som är tilltalad i målet. I de fall då talan om företagsbot förs mot någon som även är åtalad för det aktuella brottet, skall frågorna alltså prövas i ett sammanhang. Av sanktionens karaktär av särskild rättsverkan av brott följer vidare att - om annat ej föreskrivs - domstolen vid prövning av åtal mot en enskild näringsidkare i princip skulle ha att pröva frågan om företagsbot ex officio, dvs. även utan yrkande från åklagaren.

En sådan ordning inger enligl kommissionen allvarliga betänkligheter. Risk finns för att den tilltalade då inte får möjlighet att förbereda sht försvar på ett godtagbart sätt och för att domstolen nödgas träffa sitt avgörande på elt brislfäUigt underlag. DärtiU kommer enligt kommissionen att det av principiella skäl framstår som oacceptabelt, om domstolen skulle ålägga en bestraffande sanktion av delta slag utan yrkande av åklagare. För att undvika konsekvenser av det här slaget har kommissionen föreslagit alt talan om förelagsbot inte skall fä väckas på annat sätt än genom ansökan om stämning.

Beträffande det fall då talan om företagsbot skall föras mot någon som inte är åtalad för det aktuella brottet har kommissionen erinrat om bestämmelserna i 17 § första stycket lagen (1946; 804) om införande av nya rättegångsbalken (RP). Angår en fråga om egendoms förverkande eller annan särskild rättsverkan någon som inte är tilltalad, skall enligt vad som anges där talan om detta föras mot honom. Om sådan talan gäller, om inte annat är SärskUt föreskrivet, i tillämpHga delar vad som är föreskrivet om åtal för brott vara inle kan följa svårare straffan böter.

Av den bestämmelsen följer att när talan om företagsbot skall riktas mot nägon annan än den tilltalade — mot det företag i vars verksamhet brottet har begåtts - denna talan skaU väckas genom ansökan om stämning. Ingenting hindrar enligl kommissionen alt en sådan talan handläggs gemensamt med åtalet för brottet. En sädan ordning kan kanske vara process-ekonomiskt fördelaktig. SkuUe målet om företagsbot framstå som kompH-cerat och kräva en mera omfattande utredning, bör emellertid enligt kommissionen frågorna kunna handläggas var för sig.

Om reglerna i 17§ RP fullt ut skulle bli tillämpliga skulle detta vidare innebära att mål om företagsbot i tingsrätt skuUe kunna avgöras i den sammansättning som gäUer för bötesmål, dvs. av en lagfaren domare och utan medverkan av nämndemän (1 kap. 3 § sista stycket rättegångsbalken, RB). Detsamma skulle enligt de allmänna bestämmelserna i RB gälla när talan om förelagsbot förs mot någon som är tilltalad för brottet, nämligen om brottet som sådant inte förskyller annat straff än böter. Om särskUda föreskrifter inte meddelas, skulle företagsbot också i visa fall kunna åläggas genom strafföreläggande (48 kap. 2§ andra stycket RB). I dessa avseenden har emeUertid kommissionen föreslagit särskilda regler.

Prop. 1985/86:23 Enligl kommissionen är det uppenbart att mål om företagsbot är av den

arten att nämndemän alltid bör delta i avgörandet. Kommissionen har funnit det mindre lämpligt att komplettera 17 § RP med särskilda bestämmelser för företagsbot i detta hänseende. I stället bör enligt kommissionen de särskilda regler som behövs om rättegången i mål om företagsbol samlas i en särskUd paragraf i BrB:s kapitel om rättegångsbestämmelser (38 kap,). Reglerna bör enligt kommissionen innebära att vad som i allmänhet gäller i fråga om brott på vilket inte kan följa svårare straffan fängelse i sex månader skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande talan om företagsbot. I den föreslagna paragrafen upptas också en regel om att talan om företagsbot skal] väckas genom ansökan om stämning och att nämnd skall della vid huvudförhandling i målet. Kommissionen har vidare föreslagit att ett tillägg görs tUl reglerna om strafföreläggande i 48 kap. RB av innebörd att strafföreläggande inte fär utfärdas, om talan om företagsbol skall föras i anledning av brottet.

Remissinstanserna har på några undantag när tillstyrkt eUer lämnat utan erinran vad kommissionen i dessa delar har föreslagit. RÅ anser dock att det frän principiella utgångspunkter skulle vara mest följdriktigt att företagsbol, i likhet med andra former av särskild rättsverkan av brott, kan ådömas utan yrkande. En annan sak är enligt RÅ att åklagaren självfaUet i stämningsansökningen bör framstäUa yrkande härom, när fömtsättningarna för företagsbot är uppfyUda.

Även jag kan i allt väsentligt instämma i vad kommissionen har anfört i dessa delar. Jag vUl emeUertid förorda en annan lagteknisk lösning än den som kommissionen har föreslagit. I allt väsentligt finns reglerna om straffprocessen i RB medan de rätlegångsbestämmelscr som finns i 38 kap. BrB är av ganska specieU karaktär. De processuella regler som behövs i fräga om förelagsbot avser också sådana frågor som regleras i RB. Övervägande skäl talar då för att de nya reglerna placeras i RB och inte BrB. Den betydelse som jag räknar med alt sanktionen kommer att få är ytterligare ett skäl för att de justeringar i fråga om rättegängsbestämmelser som behövs görs genom kompletteringar av berörda regler i RB.

Jag kan visserligen ha förståelse för RÅ:s uppfattning att det från vissa synpunkter skulle vara mest följdriktigt, om företagsbot i Ukhel med annan särskUd rättsverkan av brott kan ådömas utan yrkande. De skäl som kommissionen har anfört mot en sådan ordning väger emellertid enligt min mening tyngre. Företagsboten avses innefatta ett påtagligt klander av det berörda företagel. Det skulle, som jag ser det, inge principieUa betänkligheter, om domstolarna skulle kunna ålägga en sädan sanktion utan att något yrkande om detta har framställts. Den tilltalade skaU inte behöva riskera att överraskas i detta hänseende utan bör ges tUlfäUe att förbereda sin talan även i denna del. Vidare finns det inom ramen för en sådan ordning risk för att i vart fall underrätterna nödgas träffa sina avgöranden på ett bristfällig: underlag. Detta gäller särskilt, om man under förunder-

sökningen inte har ägnat uppmärksamhet ät möjligheten att företagsbot Prop. 1985/86:23 kan bli aktuell med påföljd att det inte finns någon utredning om exempelvis storleken av de ekonomiska fördelar som brottet har gett eller hade kunnat ge upphov till.

I enlighet med det anförda bör det göras till en uttrycklig förutsättning för ådömande av företagsbot att aUmän åklagare har fört talan härom. Della bör anges redan i BrB, I de fall dä talan förs mot någon som åtalas för brottet bör yrkandet redovisas redan i stämningsansökningen. Av grunderna för 45 kap, 5 och 6§§ RB får emellertid anses följa att talan om företagsbot även kan väckas muntligen inför rätten. När yrkandet riktas mot någon annan än den som är åtalad för brottet, skall dock talan om företagsbot alllid väckas genom stämningsansökan. Detta följer av 17§ RP.

Jag delar i Hkhet med remissinstanserna kommissionens uppfattning alt nämndemän alltid bör delta i tingsrätt när frågor om företagsbot skall prövas. Om talan om företagsbot handläggs i samma rättegång som ansvar för brott vara bara kan följa böter, medför det att nämndemän också kommer att pröva denna ansvarsfråga. Detta är givetvis inte till någon nackdel. Nämndemän bör enligt min mening delta även vid huvudförhandling i mål där särskild talan förs om företagsbol utan att ansvarsfrågan prövas i samma rättegång.

I lagtekniskt hänseende bör de frågor som jag nu har berört lösas så att föreskriften i 1 kap. 3 § RB kompletteras med en bestämmelse som innebär alt nämndemän skall delta i tingsrätt vid avgörande av mål där talan förs om förelagsbot. På motsvarande sätt bör i 2 kap. 4 § RB föreskrivas a» nämndemän skaU delta i vid huvudförhandling i hovrätt i mål som rör företagsbot.

I prop. 1984/85:178 har regeringen lagt fram förslag om att förstärka de allmänna domstolarnas kompetens i mål om ekonomisk brottslighet. Enligt förslaget skall vidlyftiga eller komplicerade brottmål i vilka ekonomiska eller skalterättsHga förhållanden har väsentiig betydelse för bedömningen företrädesvis handläggas av vissa särskilt utsedda tingsrätter. Avsikten är att i princip en tingsrätt skall utses inom var och en av de åklagarre-gioner som skall finnas fr. o. m. den I juli 1985. Dessa tingsrätter föreslås få möjlighet att i brottmål låta experter på ekonomiska och skatterättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter. De ekonomiska experterna — främst kvalificerade revisorer — skall utses av domstolen bland personer som i förväg förordnats av regeringen. Som skatterättsliga experter skall tjänstgöra domare från främst länsrätterna och kammarrätterna. Även hovrätterna får enligt förslaget möjighet att anlita ekonomer och skatte-rättsliga experter som ledamöter av rätten.

Om dessa förslag genomförs, inställer sig frågan humvida mål om förelagsbot i första instans skall handläggas av dessa särskilda tingsrätter. Som jag bedömer det torde det dock i mål där frågor om företagsbot förekom-

Prop. 1985/86: 23 mer långt ifrån aUtid att finnas behov av att sådana experter som förslaget avser ingår i rätten. Jag anser därför inte att det finns skäl att föreskriva detta som en generell ordning. Det utesluter naturligtvis inte att frågor om förelagsbot kan bli aktuella i mål som av andra orsaker handläggs i den särskilda sammansättningen vid dessa tingsrätter. Ibland kan det givetvis också tänkas att själva frågan om företagsbot framstår som så kompHcerad att målet av den anledningen bör prövas i den föreslagna sammansättningen. Jag vill erinra om att det enligt den angivna propositionen skall ankomma på åklagare att bestämma var talan bör väckas i de fall som avses här.

Det är enligt min mening uppenbart att företagsbot inte bör kunna åläggas genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Sådana förenklade former för beivrande av brott bör enligt min mening inte — i vart faU inte innan erfarenheter vunnits av den nya sanktionen — komma till användning i de fall där det finns skäl att föra talan om företagsbot i anledning av brottet. Detta bör gälla inte bara när boten skall åläggas den som har begått brottet utan även när bolen skall åläggas nägon annan. Har alltså en anställd gjort sig skyldig till ett bötesbrott i näringsverksamhet, bör delta brott inte beivras genom strafföreläggande, om det finns anledning att till följd av brottet föra talan om företagsbot mot näringsidkaren. För att det inte skall råda någon tvekan på den här punkten föreslår jag att 48 kap. 5§ RB kompletteras på det sätt som kommissionen har föreslagit. Att företagsbot inte skaU kunna föreläggas av polisman genom ordningsbot torde stå klart utan någon särskild regel därom.

När det gäller domstolens handläggning av mål där fråga om företagsbol förekommer bör aUmänna brottmälsregler tillämpas. Därav följer att lalan om företagsbot bör prövas i samband med prövningen av åtalet för det aktueUa brottet. Kommissionen har emellertid också - som jag tidigare nämnt - pekat på möjligheten att handlägga frågan om företagsbot separat efter det att ansvarsfrågan har prövats.

Som jag tidigare påpekat och som även rättegångsutredningen har framhållit i sitt remissyttrande, måste man här skilja mellan fall då talan om förelagsbot förs mot någon som är åtalad för brottet och fall där talan förs mot någon annan än den tiUtalade. Av sanktionens karaktär av särskUd rättsverkan av brott följer nämligen att ställning till frågan om företagsbot skall åläggas den tilltalade måste tas redan i målet om straffrättsligt ansvar. Även om åklagaren inte skulle ha framstäUt något yrkande om företagsbot i det målet, torde nämligen av regeln i 30 kap, 9§ RB om brottmälsdomens rättskraft följa att talan härom inle kan väckas i en senare rättegång.

Däremot kan en uppdelning ske när talan om företagsbot riktas mot någon annan än den som har att bära straffrättsligt ansvar för den aktuella brottsligheten. Det spelar därvid inte nägon roll, om det rör sig om en enskild företagare eller en juridisk person. Målsättningen bör emellertid vara att man även i dessa fall såvitt möjligt prövar frågorna i ett enda sammanhang. Som rättegängsutredningen har påpekat riskerar man annars

att utredningen beträffande själva brottet måste förebringas på nytt, när Prop. 1985/86:23 målet om företagsbot handläggs.

Bortsett från de speciella frågor som jag har berört i det föregående bör som jag redan berört allmänna straffprocessuella regler så långt det är möjligt tillämpas även i mål där talan förs om företagsbot. Några särskUda problem torde här inte uppstå, när det gäller sådana fall där talan förs mot någon som samtidigt är åtalad för det brott som föranleder företagsboten. Däremot vill jag i tydlighetens intresse helt kort beröra några problemställningar som kan bli aktuella när särskild talan om företagsbot skall föras mot den företagare eller det företag i vars verksamhet ett brott har begåtts. Det gäller här inte några principiella nyheter. Motsvarande frågor kan nämligen redan nu komma upp i de fall då särskild talan om förverkande förs mot någon som inte är åtalad för brottet. Det har inom ramen för den nuvarande ordningen inte ansetts kräva någon särskild reglering utöver den som finns i den tidigare berörda 17 § RP.

Först vill jag då påpeka att forumregterna i 19 kap, RB blir tillämpliga även i det faU som här avses. Huvudregeln kommer alltså att bli att talan om företagsbot skall prövas vid den domstol som har eller skulle ha haft att handlägga åtalet för del aktuella brottet.

När det gäller delgivning av ansökan om stämning och andra handlingar i målet bör också allmänna regler kunna tiUämpas. Beträffande delgivning med juridiska personer hänvisar jag särskUt till 9 och 13 §§ delgivningslagen (1970:428). Kungörelsedelgivning av stämning är utesluten enligt 33 kap. 6§RB.

Jag har i del föregående tagit upp frågan om tingsrätts och hovrätts sammansättning i mål om företagsbot och i anslutning därtill även behandlat i vilken utsträckning hovrätt skall kunna avgöra sådana mål utan huvud-förhandHng. En fråga som i viss mån anknyter till detta är i vad mån en domstolarna skall kunna avgöra mål om företagsbot i näringsidkarens utevaro. F. n. gäller för tingsrättemas del alt brottmål får avgöras även om den tilltalade har uteblivit från huvudförhandHngen eller endast infunnit sig genom ombud, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddslillsyn eller sädana påföljder i förening. Förutsättningen är dock att saken kan utredas tillfredsställande (46 kap. 15 § första och andra styckena RB).

I hovrätt gäller att målet skall avskrivas, om en enskild vadekärande uteblir från huvudförhandling. Uteblir vadesvaranden, kan målet avgöras i hans utevaro.

Enligt min mening bör förekomsten av elt yrkande om företagsbot inte hindra att mål avgörs i den tiUtalades utevaro, om förutsättningarna för detta i övrigt är uppfyllda. I de fall då talan om förelagsbot i tingsrätt förs mot någon som även är åtalad för brottet bör alltså, om den tilltalade uteblir och ansvarsfrågan i enlighet med del anförda ändå kan prövas, också frågan om företagsbol kunna handläggas i hans utevaro. Detta gäller dock bara om målet även i den delen kan utredas lillfredsstäUande.

Prop. 1985/86:23 Motsvarande bör då också gälla i de fall där talan om företagsbot förs

mot någon annan än den som har del personliga ansvaret för brottet. Är alltså näringsidkaren delgiven kallelsen till huvudförhandlingen och finns det en tilLfredsställande utredning, bör målet kunna avgöras även om han har uteblivit. Även hovrätt bör kunna avgöra mål av det här slaget i näringsidkarens utevaro under samma förutsättningar som eljest gäller.

När det sedan gäller formerna för rättens avgörande och fullföljd av lalan mot sådana avgöranden bör samma regler kunna tillämpas som nu gäller i fräga om förverkande. Åläggs boten en enskild näringsidkare som samtidigt är åtalad för brottet, kommer förpliktelsen alt betala företagsbol att bli en del av domen. Därmed blir också den generella regeln i 49 kap. I § första stycket RB om sättet för att överklaga domen tillämplig. Även i det fallet alt boten skall åläggas någon annan än den som är åtalad för brottet skall frågan avgöras genom dom som kan överklagas i den ordning som normall gäller för fultföljd av talan mot dom i brottmål.

Jag vill också påpeka att en näringsidkare givetvis skall kunna anlita försvarare i mål om företagsbot. Under de fömlsättningar som anges i 21 kap. 3a§ RB bör även offentlig försvarare kunna förordnas. Eftersom dessa mål i allmänhet kommer att avse förhållandevis stora värden, kan man räkna med att det ofta finns anledning att bifalla framställningar om förordnande av offentliga försvarare i mål av detta slag.

Även i fråga om rättegångskostnader bör allmänna regler kunna tiUämpas.

Här återstår nu att beröra frågan om straffprocessuella tvångsmedel bör kunna användas för att säkerstäUa att en väntad dom på företagsbot kan verkställas. F. n. gäller att statens krav på betalning av böter, värdeförverkande och liknande anspråk kan säkerstäUas genom kvarstad.! 26 kap, I § RB föreskrivs bl.a. att om någon är skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller undanskaffa egendom eller annorledes undandrar sig att betala böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till del allmänna, kvarstad kan läggas pä så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bU täckt. Kommissionen har framhålHt att belopp som döms ut i form av företagsbot kommer all utgöra sådan ersättning som avses i 26 kap. l§ RB. Därav följer enligt kommissionen alt kvarsladsinstitutet automatiskt blir tiUämpligt som medel att säkerstäUa betalning av företagsbot. Någon särskild reglering av dessa frågor har mot den bakgmnden inte föreslagits.

Vid remissbehandlingen har RÅ framhållit att del i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör göras klart att företagsbot är en sådan ersättning tUl det allmänna som avses i 26 kap. 1 § RB. Rättegångsutredningen anser för sin del att det är tveksamt, om den föreslagna regleringen leder till att kvarsladsinstitutet blir tillämpligt.

Själv anser jag det klart att en möjlighet måste finnas att redan på utredningsstadiel säkerställa alt en väntad dom på företagsbol kan verk-

2.12 Företagsbotens behandling i taxeringshänseende

Mitt förslag: Ådömd företagsbot skall inte vara avdragsgiU vid näringsidkarens taxering.

Kommissionen: Kommissionen har avstått från att ta ställning i frågan och anfört att den torde få övervägas i ett senare sammanhang.

Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal remissinstanser har berört frågan. Dessa anser all den bör lösas i detta sammanhang. Riksskatteverket anser att avdragsrält bör föreligga för den del av boten som avser vinslkonfiskation medan LO hävdar att boten - för att inte mista sin preventiva effekt - inte tiU någon del bör (a dras av i näringsidkarens deklaration.

Skälen för mitt förslag: Jag delar den uppfattning som har framförts vid remissbehandlingen att frågan om hur företagsboten skall behandlas i taxeringshänseende bör få en uttrycklig lösning i detta sammanhang.

Låt mig då först erinra om att ekonomiska sanktioner som har utpräglad karaktär av bestraffning i allmänhet inle är avdragsgilla vid taxeringen. Sålunda anses böter vara att hänföra till sådana personliga kostnader som inte får dras av i deklarationen. 120§ kommunalskattelagen (1928:370) har dessutom uttryckligen angetts att avdrag inte får göras för ett antal uppräknade sanktionsavgifler som kan sägas till avsevärd del vara av bestraffande natur. Vinstförverkande och sådana sanktionsavgifter där det vinsteliminerande inslaget dominerar brukar däremot regelmässigt få dras av från intäkter i näringsverksamhet.

Företagsboten avses få både vinsteliminerande och bestraffande inslag. Riksskatteverket har med hänvisning härtill och till de nyss angivna principema förordat att en ådömd företagsbot vid taxeringen delas upp så att den får dras av i den mån det rör sig om vinstkonfiskation men i övrigt inle.

Själv vill jag hänvisa till att jag i det föregående (avsnitt 2.7) har tagit avstånd från tanken att separera den förverkandefunktion som kan sägas

Prop. 1985/86:23 Hgga i företagsboten från dess funktioner i övrigt. I mänga fall är det uppenbariigen knappast möjligt att vid straffmätningen göra en exakt beräkning av de olika komponenterna som ingår i det samlade beloppet. Det kan exempelvis bero på all man är hänvisad till en uppskattning av de ekonomiska fördelar som brottet har medfört eller på att det inte gär att dra en exakt gräns mellan faktiskt uppnådda och förväntade vinster. Andra situationer där svårigheter kan förutses är sådana där domstolen finner att boten bör jämkas av ett eller annat skäl. Att i det sammanhanget göra en strikt uppdelning mellan å ena sidan jämkning av vinstkonfiskationen och, å den andra, jämkning av det bestraffande inslaget torde också möta betydande svårigheter. GenereUt sett kan även - med en uppdelning av detta slag — den tanken gå förlorad att företagsboten skall vara en enhetlig sanktion som bestäms efter en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet.

Jag har på grund av det anförda efter samråd med chefen för finansdepartementet kommit tiU den uppfattningen att företagsbot inle lämpligen till någon del bör få dras av vid taxeringen. En sådan ordning ligger bäst i linje med den gmndtanken i skattesystemet att bestraffande sanktioner inte är avdragsgilla. Den blir också förhållandevis enkel att tUlämpa för berörda myndigheter, samtidigt som den kan ge vissa ytterligare preventiva effekter.

Jag är medveten om att den nu förordade lösningen innebär att företagsbot kommer att behandlas annorlunda i beskattningshänseende än vad som normalt torde vara fallet beträffande förverkande. Rättsläget när det gäller förverkande torde dock vara delvis oklart (jfr prop. 1984/85; 157 s. 47),

Enligt min mening finns det skäl att göra en samlad översyn av de problem som hänger samman med den skalterättsHga behandUngen av ekonomiska sanktioner av olika slag. Översynen bör sikta till att åstadkomma enkla och överskådliga regler på detta område och i främsta mmmet avse sådana sanktioner som företrädesvis är aktuella i näringsverksamhet. Jag har inhämtat att frågan om en sådan översyn är aktuell inom finsdepartementet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964; 163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Förslaget under 4 har upprättats i samråd med chefen för finansdepartementet. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 3. 60

4 Specialmotivering Prop. 1985/86:23

4.1 Förslaget tUl lag om ändring i brottsbalken

I kap. 8§

Företagsboten föreslås bli inordnad i brottsbalkens sanktionssystem som en särskild rättsverkan av brott. Den nya sanktionsformen bör lämpligen nämnas särskilt i denna paragraf i balkens inledningskapitel i vilken det nu erinras om att brott förutom påföljd kan föranleda förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott. Ändringen i paragrafen har avfattats så att del framgår att företagsboten har karaktären av särskild rättsverkan och alltså inte är en påföljd i brottsbalkens mening.

36 kap.

11 -5 §§ föreslås inte några ändringar i sak. Däremot föreslås att det före 1 § skall införas en underrubrik med lydelsen Om förverkande. Därigenom bHr det klart att reglerna i kapitlets första avsnitt enbart handlar om detta institut.

Jag föreslår vidare att kapitiet redigeras om i viss utsträckning. Bestämmelserna om företagsbot bör föras in efter bestämmelserna om förverkande under rubriken Om företagsbot. Det är i det sammanhanget lämpligt att låta nuvarande 3 a § bli 4 §, Därigenom kommer nuvarande 4 och 5 §§ att bli 5 resp. 6§§. Omredigeringen föranleder en redaktionell ändring av den nya 5§. Nuvarande 6-12§§, vilka till största delen innehåller regler som gäller även i fråga om andra slag av särskild rättsverkan, föreslås samtidigt bli flyttade så att de följer efter avsnittet om företagsbot. Del sista avsnittet i kapitlet föreslås få underrubriken Gemensamma bestämmelser.

Kapitelrubriken

Det bör framgå av rubriken till 36 kap. BrB att bestämmelserna om företagsbot skall tas in i detta kapitel. Rubriken föreslås få lydelsen Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott.

7§

Första stycket

I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna om företagsbotens tillämpningsområde. Här anges sålunda vilka som skaU kunna åläggas företagsbot och under vilka förutsättningar det skall ske. Reglerna har diskuterats i avsnitten 2.4 och 2.5 i den allmänna motiveringen.

Reglerna om förelagsbot kommer att få en begränsad räckvidd så till vida att sanktionen skall kunna åläggas endast näringsidkare och som en särskild rättsverkan av att brott har begåtts i deras verksamhet. Tillämpningsområdet överensstämmer därvidlag med vad som nu gäller i fråga om förverkande enligt 36 kap. 3a§ BrB.

Prop. 1985/86:23 Uttrycket näringsidkare har här samma innebörd som på andra håll i

lagstiftningen - exempelvis i 1 § bokföringslagen. Därmed avses således varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om denna är inriktad på vinst eller ej, TiU de juridiska personer som bedriver näring hör i första hand sådana rättssubjekt som har bildats för ändamålet, t. ex. det stora flertalet aktiebolag samt ekonomiska föreningar och vissa stiftelser. Även statliga och kommunala bolag faller in under näringsidkarbegreppet. Detsamma gäller såväl statliga som kommunala affärsdrivande verk liksom andra statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter som bedriver näringsverksamhet.

Även handelsbolag skall kunna åläggas företagsbot. Talan riktas alltså även i detta fall mot bolaget som sådant. Någon särskild ordning för hur det utdömda beloppet skall fördelas mellan bolagsmännen föreskrivs inte. Det innebär att vem som helst av bolagsmännen senare kan krävas pä betalning, i den mån bolaget inte betalar det utdömda beloppet. Undantag från detta kan gälla i fräga om kommanditbolag, där kommanditdelägarens ansvar för bolagets förpliktelser är begränsat till ett visst belopp. Som jag har berört i den allmänna motiveringen kan talan föras mot ett handelsbolag även om detta skulle vara upplöst, när frågan om företagsbot blir aktuell, och den bot som i sådant fall åläggs bolaget kan senare tas ut av bolagsmännen.

Något praktiskt behov av att föra en liknande talan i de fall då näringsidkaren varit ett aktiebolag som upplösts genom konkurs (jfr 13 kap. 16 § aktiebolagslagen, 1975; 1385) torde inte finnas. Jag vill dock erinra om att frågor som anknyter till liknande problem f. n. undersöks av betalningsan-svarskommittén (Ju 1984:09) och att det kan finnas anledning att återkomma i den delen, när dess arbete har slutförts.

Vidare skall framhållas att företagsbot skall kunna åläggas även en enskild person som driver näringsverksamhet. Delta gäller även om han döms till personligt straff för brottet. 1 11 § har tagits in särskilda bestämmelser om att företagsbot i sådana fall får jämkas eller efterges, om det är påkallat med hänsyn till den brottspåföljd som samtidigt ådöms näringsidkaren. Vad som nu sagts om enskilda näringsidkare gäller även i fall då verksamheten bedrivs i form av enkelt bolag.

Företagsbot kan aktualiseras bara om det har begåtts ett brott i verksamheten. Samtliga objektiva och subjektiva rekvisit i ett slraffstadgande måste alltså vara uppfyUda. Det kan vara både brottsbalksbrott och brott mot special straffrätten, men brottet måste vara begånget i utövningen av näringsverksamhet. Det uppställs inte något krav på alt gärningsmannen åtalas för brottet eller ens identifieras, men det måste stå klart att ett brott har blivit begånget. Det är naturiigtvis endast sällan möjligt att konstatera brottsligt uppsåt hos en icke identifierad gärningsman. Vid oaktsamhetsbrott är det emellertid fullt tänkbart att det står klart att någon i ett företag har handlat vårdslöst utan att det för den skull går att leda i bevis exakt

vem denne är. Som exempel vill jag nämna det fallet all man i ett företag Prop. 1985/86: 23 har brutit mot föreläggande eller föreskrifter av de slag som avses i 8 kap. 1 § och 2 § första stycket arbetsmiljölagen (1977; 1160). Förelagsbot bör då kunna åläggas även om det inte går all klarlägga vem som har haft det direkta ansvaret för att föreläggandel eller föreskrifterna följts.

Det sistnämnda har betydelse även när det gäller s. k, företagaransvar. Finns det enligt gällande rätt möjlighet att utkräva sådant ansvar skall naturligtvis också företagsbot kunna åläggas. Det är dock inte någon förutsättning att gärningsmannen intar en ledande ställning i företaget. Företagsbot skall kunna ådömas även om brottet har begåtts av personal i underordnad ställning eller av uppdragstagare som har handlat för företagets omedelbara räkning.

Tillämpningsområdet för företagsbot kommer alltså även i detta hänseende att sammanfalla med vad som nu gäller i fråga om förverkande enligt 36 kap. 3 a § BrB, I enlighet med vad departementschefen uttalade när den bestämmelsen infördes, skall brott anses begånget i näringsverksamhet, om gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare eller anställd hos den som bedriver näring.

Brott mot näringsreglerande föri'attningar i vidsträckt bemärkelse, begångna av personer i företag till vilka dessa författningar riktar sig, är regelmässigt att anse som brott i näringsverksamhet. Här åsyftas överträdelser av antingen sådana författningar som innehåller allmänna bestämmelser för näringslivet i dess helhet eller sådana som innehåUer särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet.

Även överträdelser av centrala straffbestämmelser i brottsbalken kan vara att anse som brott i näringsverksamhet. Det gäller inte bara i fråga om brott som direkt lar sikte på näringsverksamhet, såsom bokföringsbrotl enligt II kap. 5§ BrB, utan även andra brott som inte kan sägas vara av utpräglat näringsrättsHg art, exempelvis bedrägeri enligt 9kap. 1 § BrB. Den springande punkten är, som jag tidigare har framhållit, brottets och gärningsmannens anknytning tUl en näringsidkares verksamhet.

Det har inte bedömts lämpligt att använda förelagsbot vid förseelser och mindre allvariiga brott. I lagtexten har detta kommit lill uttryck genom föreskriften att brottsligheten för att kunna föranleda företagsbot skall ha inneburit ett grovt åsidosättande av de särskUda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars vara av allvarligt slag.

Med särskilda skyldigheter som åvilar näringsidkare avses sådana förpliktelser som följer av utpräglat näringsreglerande bestämmelser vare sig dessa är av en allmän eller en mer speciell natur. Som exempel på brott av den förstnämnda kategorien kan anges det tidigare nämnda brottet bokföringsbrott. Straffbestämmelsen för bokföringsbrott tar direkt sikte på näringsidkare. Därför bör en näringsidkare som åsidosätter sin bokförings-plikt i sådan omfattning att han gör sig skyldig lill bokföringsbrott kunna anses ha grovt åsidosatt sina särskilda skyldigheter som näringsidkare.

Prop. 1985/86: 23 Många gånger fär särskilda krav anses gälla för olika slag av närings-

verksamhet. Som exempel kan nämnas det fallet att en anställd i en revisionsbyrå gör sig skyldig till medhjälp till uppsåtligt bokföringsbrott när han biträder en näringsidkare med dennes deklaration. Då bör enligt min mening revisionsbyrån kunna ådömas företagsbot på den gmnden att medarbetaren grovt åsidosatt de särskilda skyldigheter som är förenade med den verksamhet som byrån bedriver. En fömtsättning blir enligt andra stycket att företaget inte har gjort vad som skäligen kan begäras för att förebygga brottet och alt det inte heller i övrigt får anses uppenbart oskäligt att ålägga boten i denna situation.

Andra exempel på författningar som pä ett mer aUmänt sätt medför särskilda skyldigheter för näringsidkare är arbetstidslagen (1982:673) och arbetsmiljölagen (1977:1160). Som exempel på författningar vilka ålägger näringsidkare som bedriver specieUa slag av näringsverksamhet särskUda skyldigheter nämns i den allmänna motiveringen livsmedelslagen (1971:511) och lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Andra exempel erbjuder yrkestrafiklagen (1979:559) och lagen (1977:293) om handel med drycker.

Brott mot regleringar av det slag som jag nu har berört, begångna i näringsverksamhet och av personer till vilka dessa författningar riktar sig, torde ofta innefatta elt sådant grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter för näringsidkare som avses här. Undantag görs dock - till följd av kravet på att åsidosättandet skall vara grovt - för lindriga överträdelser. Den omständigheten all påföljden för ett brott bedöms kunna stanna vid böter medför dock inle utan vidare att det är att hänföra till sistnämnda kategori.

Med brott som eljest är av allvarligt slag avses i första hand överträdelser av centrala straffbestämmelser vilka har begåtts i utövning av näringsverksamhet — exempelvis bedrägeri och häleri eller brott mot 13 kap. BrB. Hit torde man också kunna räkna gärningar som har varit ägnade att vålla betydande skada eller som innebär åsidosättande av viktiga samhällsintressen — exempelvis överträdelser av miljöskyddslagen (1969; 387).

Formuleringen att brottsligheten skaU vara av aUvarligt slag innebär inte att brottet med nödvändighet behöver vara att hänföra tiU den grövre graden i sådana fall där brottet är indelat i olika svärhetsgrader. Har exempelvis elt bedrägeribrott begåtts i näringsverksamhet, kan företagsbot åläggas även om brottet i sig inte är att anse som grovt bedrägeri enligt 9kap. 3§BrB.

För det mesta torde fö. brott mot centrala straffbestämmelser vara av sä allvarligt slag att företagsbot bör åläggas såvida förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Delsamma torde vara fallet vid brott som är hänföriiga till specialstraffrätten och där fängelse ingår i straffskalan. Det bör även här understrykas att brottet mycket väl kan vara av allvarligt slag i denna paragrafs mening, även om själva brottspåföljden bedöms kunna stanna vid böter, 64

Det är emellertid inte bara brottslighetens art som bör tillmätas betydel- Prop. 1985/86:23 se i sammanhanget. Avgörande vikt skall också fästas vid dess omfattning. Företagsbot bör sålunda kunna komma i fräga i fall där mindre allvariig brottslighet har satts i system eUer eljest förekommit i stor omfattning, även om varje särskild överträdelse inte är av beskaffenhet att föranleda företagsbol. I den föreslagna lagtexten har detta markerats särskilt genom att uttrycket "brottsligheten" har använts.

Att ett brott har medfört eUer kunnat medföra betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren utgör — till skiUnad från vad kommissionen föreslagit - inte någon självständig förutsättning för företagsbot. Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen bör emellertid även de ekonomiska aspekterna tUlmätas betydelse när del gäller att avgöra om brottet skall anses vara så kvalificerat att företagsbot skall komma i fråga. Detta kommer naturligtvis ofta alt ge sig av sig självt, eftersom de vinster som brottet medfört eller - vid brott som ännu inte hunnit ge vinster - de vinstmotiv som kan ha förelegat för det mesta skall beaktas när det gäller att bedöma brottets svårhetsgrad.

Är flera brott begångna i verksamheten, kan företagsbot åläggas näringsidkaren som en gemensam sanktion för den samlade brottsligheten. Detta gäller även om brotten inte har något inbördes samband, exempelvis bokföringsbrott och användande av otillåtna livsmedelstiUsalser.

Det bör vidare noteras att reglerna om när företagsbot skall åläggas har en obligatorisk utformning. Åklagaren skall alltså föra talan om förelagsbot, om han bedömer att rekvisiten är uppfyllda. Detta gäller naturligtvis bara under fömtsättning att situationen inte bedöms vara sådan att företagsbol bedöms inte kunnat komma t fråga med hänsyn till reglerna i andra stycket i denna paragraf eller att skäl för eftergift av boten föreligger enligt 11§.

Sannolikt kommer talan om företagsbot ofta att föras i samma rättegång som åtalet mot den som är personligen straffansvarig för gärningen. Detta är emellertid inte något krav för fall då talan om företagsbot förs mot någon annan än den personligen ansvarige. I vissa fall kan det till och med vara lämpligt att särskilja dessa frågor. Så kan t.ex. vara fallet, om del är iveksaml huruvida ett visst förfarande faUer in under en straffbestämmelse eller om uppsåt kan styrkas, när sådant erfordras för ansvar. Inte minst av processekonomiska skäl kan del i sådana fall vara bättre att först avgöra skuldfrågan för att sedan rikta en talan om företagsbol mot näringsidkaren. Mot detta måste naturiigtvis vägas de olägenheter som kan vällas av att utredning om själva brottet kan behöva förebringas på nytt. Som jag har uttalat i den allmänna motiveringen bör man som regel försöka pröva frågorna i ett sammanhang.

Som jag också har anfört i den allmänna motiveringen skall en domstol inle kunna ålägga företagsbot om inte åklagaren framställt yrkande härom. Detta har markerats särskilt i denna paragraf genom att det uttryckligen sägs alt företagsbot skaU åläggas på yrkande av åklagare.

5 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 23

Prop. 1985/86:23 Enligt 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gäller bl. a. att ingen får dömas

till ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten i annan ordning eller i annat fall än förordningen bestämmer. Delta gäller självklart också i fräga om åläggande av företagsbot. Det innebär att företagsbot i praktiken knappast kan komma i fråga för tryckfrihetsbroti. Nägon uttrycklig bestämmelse om detta i BrB har inte ansetts behövlig.

Andra stycket

Av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen måste det finnas vissa möjligheter alt undgå företagsbot också i fall då sanktionen enligt sina grundläggande rekvisit kan tiUämpas. Annars skulle systemet kunna fä orimliga konsekvenser i vissa fall. I förevarande stycke har däiför angetts under vilka fömlsättningar en näringsidkare kan undgå förelagsbot för ett brott som annars enligt första stycket skulle kunna få denna rättsverkan. Dessa regler, som alltså begränsar näringsidkarens ansvar i detta hänseende, tar i första hand sikte på omständigheterna vid själva brottet och avser två typsituationer. Del gäller dels fall där brottet har riktat sig mot näringsidkaren, dels fall där denne har gjort vad som rimligen kan krävas för att förebygga brottet. Som ett ytteriigare undantag har dessutom föreskrivits att företagsbot inte skall åläggas, om detta av andra skäl skulle vara uppenbart obiUigt.

Avsikten är att näringsidkare skall ha ett långtgående ansvar när det gäller företagsbot och att de föreslagna reglerna om ansvarsfrihet skall tillämpas tämligen restriktivt. En annan sak är att en i och för sig motiverad förelagsbot i vissa fall kan jämkas eller efterges med hänsyn till bl. a. senare inträffade omständigheter. Den frågan skall jag behandla i anslutning till 11 §.

Bland ansvar.sfrihetsgrunderna nämns underpunkt 1 det fallet att brottet har varit riktat mot näringsidkaren. Här avses den situationen att brottet har begåtts mot näringsidkaren själv. Det är med andra ord fråga om fall där näringsidkaren som regel intar ställning som målsägande i brottmålet. Som exempel vill jag nämna det fallet att anställda begär stöld eller bedrägeri mot näringsidkaren.

Däremot avses inte sädana fall där brottet på ett mer indirekt sätt kan drabba näringsidkaren. Ett inte helt opraktiskt exempel är den situation som föreligger när en anställd begår ett brott - t. ex, stöld eUer bedrägeri - mot någon av näringsidkarens affärskontakter. Delta kan naturligtvis få negativa följder för näringsidkaren, 1 faU av det slaget föreligger emellertid ansvarsfrihet för företagsbot enligt någon av de följande punkterna i stycket.

Av punkt 2 framglir att företagsbot inte skall åläggas, om näringsidkaren har gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottet. Denna grund för ansvarsfrihet skall ses mot bakgrund av att ett av huvudsyftena med den nya sanktionen är att man i företagen på ett effektivare sätt skall

övervaka regelefterlevnaden. Som jag har framhållit i den allmänna moti- Prop. 1985/86: 23 veringen bör kraven på företagen generellt sett kunna ställas ganska högt.

Ansvarsfrihet på denna gmnd bör tiU en början komma i fräga när en anställds brott har begåtts i strid mot uttryckliga order eller instruktioner. För att föreskrifterna skall kunna leda tUl att företaget undgår företagsbot bör dessutom krävas att de framstår som allvarligt menade och att de har meddelats bl, a. i syfte att förhindra brott av just det slag som alltså ändå har ägt rum. Ett exempel kan hämtas från miljörättens område. Har man i ett företag som tUl någon del bedriver miljöfarlig verksamhet gett föreskrifter för arbetet i syfte att förhindra vissa närmare angivna miljöskador, bör företagsbot i aUmänhet inle komma i fråga om en anställd bryter mot föreskrifterna och på sä sätt ändå vållar den skada som man velat förhindra. En förutsättning är naturligtvis att föreskrifterna har varit ändamålsenliga med hänsyn till deras syfte och att den kontroll som betingats av omständigheterna har upprätthållits. Jag återkommer strax till detta.

1 vissa fall är dock olika skyldigheter så självklart förenade med den anställdes befattning att det normalt inte kan krävas att de uttryckligen har angetts. Låt mig ta det tidigare begagnade exemplet med en revisor som bistått en av revisionsbyråns kunder med bokföringsbrott. Det får i ett sådant fall i regel - även utan särskild och uttrycklig instmktion om det från arbetsledningen - anses följa av själva befattningen att den anställde skaU avhålla sig från sådant handlande, I de fall som här avses kan särskilda åtgärder frän näringsidkaren krävas bara om han med hänsyn till omständigheterna har haft speciell anledning att befara att brott av del aktuella slaget skulle begås i hans verksamhet.

Oberoende av om några särskilda föreskrifter eller instruktioner finns måste man kunna kräva att verksamheten organiseras på sådant sätt all en rimlig kontroll utövas av att verksamheten bedrivs på ett lagenligt sätt. För att anknyta till det nyss begagnade exemplet med revisionsbyrån torde det alltså i regel inte krävas någon uttrycklig föreskrift i angett hänseende. Däremot måste man kunna fordra att näringsidkaren, för att undgå företagsbol, utövar den kontroll som påkallas av omständigheterna av att de anställda inle begår sådana gärningar. Och om del i ett företag som driver miljöfarlig verksamhet visar sig exempelvis att givna säkerhetsföreskrifter på gmnd av bristande kontroll mer eUer mindre regelmässigt åsidosätts i företagels verksamhet, bör naturligtvis företagsbot åläggas trots att det finns instmktioner. I sådana fall — där alltså överträdelserna kanske t. o. m. sker med ledningens goda minne - kan det nämligen inte gärna göras gällande att näringsidkaren har gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottet.

Tanken är alltså att ansvarsfrihet bara skall inträda, när näringsidkaren har gjort vad som skäligen kan begäras för att förhindra just den typ av brott som ändå har ägt rum. Därav följer också att helt allmänt hållna order eller instmktioner i sig inte är tillräckliga för att fria frän företagsbot. En

Prop. 1985/86:23 allmän föreskrift från företagsledningen om att de anställda skall iaktta den lagstiftning och andra regler som gäller på det aktueUa området bör med andra ord inte utan vidare frita från ansvar för företagsbot,

Ytterst får del normalt anses åvila företagsledningen - eller, beroende på omständigheterna, företagets styrelse eUer ägare - att se tdl alt några brott inte äger rum i verksamheten. Däremot spelar det ingen roll på vilken nivå i företaget som den konkreta order eller instmktion har getts som skall kunna leda till ansvarsfrihet.

Som framgår av det anförda och som jag också har framhållit i den allmänna motiveringen är det alliså meningen alt kraven på näringsidkarna skall ställas ganska högt. I situationer då brottet kan tiUskrivas brister i sättet att leda företaget - ofullständiga instmktioner, eftersatt kontroll och övervakning, anlitande av inkompetent personal eller andra organisatoriska brister — bör enligt min uppfattning presumtionen vara att företagsbot skall åläggas.

I punkt 3 görs ytteriigare ett undantag från företagsbotens tillämpningsområde, nämligen att det av andra skäl än dem som jag tidigare har berört skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot. Denna undantagsregel kortesponderar med den bestämmelse som nu finns i 36 kap, 11 § BrB. Där anges att förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan alllid kan underlåtas, om åtgärden är uppenbart obUlig,

Det synes knappast lämpligt eller ens möjligt alt här dra upp mer utförliga riktlinjer för hur denna undantagsregel skall tillämpas. Det måste överlämnas ål de rättsvärdande myndighetema att med iakttagande av företagsbotens syfte bestämma gränserna för dess räckvidd.

Själv kan jag dock tänka mig ett par situationer där det kan bli aktuellt all tillämpa regeln. Den ena avser det fallet att brottet är av den arten att det inte rimligen kan krävas av företagsledningen att man har vidtagit åtgärder för att förebygga det. I sådana fall är visserligen i princip redan punkt 2 tillämplig men om företaget över huvud taget inte har vidtagit några förebyggande åtgärder kan det framstå som mera naturiigt att tillämpa förevarande punkt. Jag tänker då närmast på fall där brottet vid en objektiv bedömning framstår som så osannolikt att det får anses ha varit omöjligt alt fömtse. Det kan således vara uppenbart oskäligt t.ex. att ålägga ett äkeriföretag företagsbot för att anställda chaufförer utan ledningens vetskap smugglat narkotika i företagels bilar. Har man däremot från företagets sida känt till och sett genom fingrarna med verksamheten, bör företagsbot naturligtvis åläggas. Ett annat exempel erbjuder det fallet att anställda väktare utför stölder på de platser som de är satta att bevaka. Till stor del torde det här bli fråga om fall där brott visserligen är begångna i näringsverksamhet men där de ändå är av den arten att det inte finns någon naturlig koppling mellan brottet som sådant och denna verksamhet.

Punkten är avfattad så alt den inte bara ger underlag för att besluta att företagsbot inte skall dömas ut utan också kan ge underlag för en bilHghets-

prövning när botens storlek skall bestämmas. 1 renodlade jämkningssitua- Prop. 1985/86:23

tioner bör dock de för dessa situationer speciellt avsedda reglerna i 11 §

tillämpas.

I förslaget har i stället för uttrycket "uppenbart obilligt" använts termen "uppenbart oskäligt". Detta har gjorts av språkliga skäl (jfr bl.a. prop. 1983/84:36 s. 30). Frågan om att byta ut uttrycket "obilligt" mot "oskäligt" i de övriga paragrafer i detta kapitel där det förekommer bör inte lämpligen tas upp nu utan i samband med behandlingen av departementspromemorian (Ds Ju 1984:12) Vissa frågor om förverkande och tagande i förvar enligt stöldgodslagen där bl.a. ändringar i 36 kap. I § BrB föreslås.

8§

Av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen föreslås att företagsbot skall dömas ut på samma sätt som penningböter, alltså direkt i pengar,

I paragrafen anges de minimi- och maximibelopp som skall gälla i fräga om företagsbot. De föreskrivna beloppen gäUer oavsett om det är fråga om all bestämma företagsbot till följd av ett eller flera brott. Jämkning till belopp som understiger minimibeloppet avses inte kunna ske. I faU där ett lägre belopp bedöms vara motiverat bör man avstå från företagsbot. Har brottet gett vinster för näringsidkaren, kan ofta i stället förverkande tillgripas.

Företagsbot skall i viss utsträckning ersätta vinstförverkande. Inträffar emellertid det fallet att värdet av de ekonomiska fördelarna överstiger maximibeloppet 3 milj. kr., bör talan om företagsbot kombineras med förverkande. Det bör lämpligen göras pä sådant sätt att vinsten förverkas och företagsbot ådöms som en ren bestraffning. Jag återkommer till den frågan i anslutning till 10 §,

Det kan i anslutning härtill anmärkas att företagsbot kommer att verkställas på samma sätt som böter och värdeförverkande, jfr 1 § andra stycket andra meningen bötesverkställighetslagen (1979:189).

9§

Frågan om hur företagsboten bör bestämmas har jag behandlat ganska utförligt i den allmänna motiveringen. Tanken är att det skall ske genom ett straffmälningsliknande förfarande där domstolen tar hänsyn till samtliga de omständigheter som föreligger i målet, men där brottslighetens art och omfattning samt värdet av de ekonomiska fördelar som brottet medfört eller kunnat medföra utgör den naturliga utgångspunkten för bedömningen.

Brottslighetens art har angetts som en särskild omständighet som skall beaktas i sammanhanget. Därmed avses brottslighetens svårhetsgrad enligt gängse bedömningar, inbegripet sådant som eventuella vinstmotiv som har legat bakom brottet, om detta har begåtts uppsåtligen eller av oaktsam-

Prop. 1985/86:23 het, gärningsmannens ställning i företaget och viklen av de intressen som har skadats. Dessa omständigheter måste naturligtvis också ställas samman med i vilken grad företaget som sådant är att klandra för del inträffade. Att brottet är av den arten all det typiskt sett är ägnat att tjäna företagels intressen har naturligtvis stor betydelse. En återfallssiluation -att näringsidkaren tidigare har ålagts företagsbot - bör också kunna tas med i den bedömningen.

Även brottslighetens omfattning har särskilt betonats. Detta har gjorts för att markera att det givetvis finns anledning att se mer allvarligt på sädan brottslighet som har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser.

När boten skall bestämmas spelar naturligtvis de ekonomiska aspekterna en stor roll. Kommissionen har föreslagit att man som en allmän tumregel skall utgå från att företagsboten vid vinningsbrolt i normalfallet skall bestämmas till ungefär 150 procent av den aktuella vinsten. Från den utgångspunkten kan sedan göras de tillägg som är motiverade till följd av försvårande omständigheter av olika slag eller avdrag ske med hänsyn till omständigheter som bör påverka företagsboten i sänkande riktning.

Som en illustration lill det anförda har kommissionen gett följande exempel. En livsmedelstillverkare har använt otillåtna tillsatser i sin verksamhet — ersatt socker med ett sötningsmedel av annat slag som inte är vederbörligen godkänt (6 och 8§§ livsmedelslagen). De vinster som han härigenom har gjort kan antas uppgå lill 50000 kronor. Bedöms gärningen falla inom ramen för vad som kan kallas ett normalfall, bör aUtså företagsboten bestämmas till 75000 kronor. Skulle det däremot förhälla sig så att den använda tillsatsen är förbjuden därför att den anses hälsovådlig, bör betydligt högre företagsbot ådömas - förslagsvis 100000 kronor. Har företagaren dessutom tidigare dömts för liknande brott, bör en ytterligare höjning kunna övervägas. Har brottet upptäckts i tid så att vinsterna inte kan reaUseras, bör det i allmänhet finnas skäl att mäta ut en lägre bot. Enligt kommissionen bör man i sådana fall kunna utgå frän att boten bör bestämmas lill ungefär 50 procent av den tänkta vinsten.

Exemplet kan enligt kommissionen varieras på det sättet att företaget har tillsatt mer vatten i sina produkter än som uppgetts i innehållsdeklarationen och härigenom har ökat sin vinst med 50000 kronor. Ett sådant förfarande kan vara att bedöma som bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB, men innebär dessutom — vare sig det skett av uppsåt eller av oaktsamhet - ett straffbart åsidosättande av märkningsreglerna i 13§ livsmedelslagen. Har förfarandet skett uppsåtligen, bör situationen kunna bedömas som i föregående exempel, och alltså utgångspunkten för straffmätningen vara att företagsboten beräknas till 1,5 gånger vinsten. Rör det sig i stället om ett oaktsamhetsbrott — exempelvis slarv under tillverkningsprocessen — bör boten kunna sättas lägre. Enligt kommisionens mening kan det dä vara rimligt att boten bestäms till omkring 110-130 procent av vinsten beroende på hur pass allvarlig oaktsamhet del är fråga om. 70

Exemplen har hämtats frän livsmedelslagens tillämpningsområde. Men Prop. 1985/86:23 motsvarande resonemang torde dock kunna föras i fräga om de flesta brott som har medfört eller kunnat medföra ekonomiska fördelar för näringsidkaren ~ exempelvis överträdelser av andra regler som gäller för vissa slag av näringsverksamhet, bestickningsbrott och brott mot förbudet mot anbudskarteller i 14 § konkurrenslagen (1982:729). Kommissionen har emellertid framhållit att den tänkta tumregeln enbart är avsedd att vara till ledning i den praktiska tillämpningen. Meningen är alltså inte att företagsboten skall fungera som något slag av normerade böter utan att det skall finnas ett stort utrymme för domstolarna att beakta omständighetema i varje särskilt fall.

Jag kan för min del konstatera att de av kommissionen föreslagna tumreglerna i aUmänhet har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Som jag ser det ger dessa anvisningar i och för sig uttryck för vad som kan sägas vara en rimlig straffmätning i de angivna typfallen. Det bör emellertid understrykas att det alltid måste ankomma pä domstolarna att i varje särskilt fall bestämma en företagsbot som framstår som motiverad med hänsyn till samtiiga omständigheter i målet,

I vissa mera speciella fall kan det vara lämpligt att besluta om förverkande av vinsten i stället för att låta den ingå i det belopp som åläggs som företagsbot. Jag återkommer till detta under 11 §.

Några riktlinjer av nyss angett slag kan inle ges när det gäller att bestämma företagsbot i anledning av brott som inte har kunnat medföra ekonomiska fördelar för näringsidkaren. En tillämpning av allmänna principer för straffmätning bör emellertid kunna bidra till alt det även i dessa fall utvecklas en relativt enhetlig praxis.

Utöver vad som här har anförts gäller enligt min mening generellt att man vid bedömningen bör ta hänsyn till i vad mån företagel kan klandras för del inträffade. Visar det sig, att omständigheterna ligger nära de an-svarsfrihetsgmnder som tas upp i 7§ andra stycket, bör detta påverka botens storlek. Jag tänker då på det fallet att näringsidkaren har vidtagit åtgärder för att förebygga brottet men där dessa åtgärder inte bedöms vara tillräckhga för att helt frita från ansvar för företagsbot.

Som jag har berört i den allmänna motiveringen föreställer jag mig att systemet med företagsbot blir mer överskådligt och lättare att tillämpa, om man vid själva straffmätningen i största möjliga utsträckning bortser från de skäl som kan tänkas föreligga för att jämka beloppet. En sådan åtskillnad - eller uppdelning av beslutsprocessen - underiättas, om man håller i minnet att straffmätningen bör ske med utgångspunkt från brottsligheten som sådan och omständigheterna kring denna medan jämkning typiskt sett är avsedd att göras med hänsyn till senare inträffade förhållanden. Frågor om jämkning och eftergift av företagsbot skall jag ta upp under 11 §.

Prop. 1985/86:23 I0§ .

1 denna paragraf regleras förhållandet mellan företagsbot och förverkande av vinning tUl följd av brottet, en form av s.k. värdeförverkande. Instituten har den likheten att de båda skall användas för alt dra in brottsliga förtjänster till staten. Eftersom företagsbot även skall ha bestraffande inslag och alltså i allmänhet ådömas med högre belopp än aktuella vinster, avses den generellt sett att bli primär i förhållande till förverkande. Dubbel vinstkonfiskation skall naturligtvis inte ske. Åläggs företagsbol skall därför - i enlighet med vad som föreslås i förevarande paragraf -förverkande av vinning och ekonomiska fördelar till följd av brottet inte kunna äga rum i den mån de beaktats när botens storlek bestämts.

Paragrafen tar inte sikte pä sakförverkande eller pä sådant värdeförverkande som är ett alternativ tUl sakförverkande i den meningen att i stället för vissa föremål deras värde kan förklaras förverkade. Sålunda skall t. ex. enligt 32 § livsmedelslagen varor som har varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obiUigt. 1 sådana fall är regelmässigt avsikten att förverkandeförklaringen skall avse egendomen, om den finns i behåll, och inte dess värde. Sakförverkande av delta slag kan exempelvis vara påkallat för alt hindra att farliga produkter kommer ut på marknaden. Även förverkande av utbyte kan avse ett konkret föremål.

Sakförverkande Hksom alternativt värdeförverkande kan beaktas inom ramen för de jämkningsregler som föreslås i 11 §.

Förevarande paragraf är bara tillämpHg i den mån den aktuella vinningen eller de ekonomiska fördelarna har beaktats när botens storiek bestämts. Den situationen kan tänkas att vinstema av brottet överstiger 3 milj. kr, vUket är det högsta belopp som föreslås kunna bH ådömt som företagsbot. Då kan, som jag också tidigare har framhåUit, en lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet åstadkommas genom att vinsten förverkas och företagsbot åläggs som en ren bestraffningsåtgärd. Ett annat fall, då vinsten bör förverkas i stället för att räknas in i företagsboten är om värdeförverkande undanlagsvis bedöms böra åläggas flera solidariskt.

11§

Paragrafen behandlar eftergift och jämkning av företagsbot.

Som jag tidigare har framhåUit bör själva straffmätningen ske med utgångspunkt från brottsligheten som sådan och omständigheterna däromkring. När det däremot gäller frågan om jämkning eller eftergift skall typiskt sett hänsyn tas till omständigheter som inträffat eller aktualiserats efter brottet. I princip bör aUtså beslutsprocessen äga mm i två steg. Först bestäms den företagsbot som domstolen med hänsyn tiU brottsligheten och övriga omständigheter i samband med själva brottet finner lämplig. Därefter prövas om den sålunda tänkta boten med hänsyn till senare inträffade förhållanden bör sättas ner eller kanske efterges helt.

Företagsbotens karaktär av komplettering av det strafirätlsliga sank- Prop. 1985/86:23 lionssystemet, reglernas i princip obligatoriska utformning och det förhällandet alt boten ofta kommer att riktas mot nägon annan än gärningsmannen gör att del sammantaget torde finnas behov av ganska vidsträckta möjligheter att jämka den med hänsyn till senare inträffade omständigheter. I paragrafen har detta uttryckts så att jämkning får ske, om det finns särskilda skäl för en sådan åtgärd. Del rör sig även här om avgöranden som i stor utsträckning överlämnas åt rättstillämpningen.

1 paragrafen har emellertid tagils upp några exempel som tar sikte på sådana situationer som kan antas bli tämligen vanligt förekommande och där del många gånger finns skäl att överväga att jämka eller efterge företagsboten.

Punkt 1 hänför sig till den individueUa påföljd som följer på brottet. Den tar sikte på att lösa de särskilda problem som uppstår när företagsbot skall åläggas en enskild näringsidkare som dessutom drabbas av det individueUa straffansvaret för brottet. För att ge utrymme för en lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet i dessa fall föreslås att företagsboten får bestämmas lill ett lägre belopp än vad som eljest bort ske, om detta är påkallat med hänsyn till den brottspåföljd som samtidigt ådöms näringsidkaren själv. För att eftergift av företagsboten skall få ske bör del krävas att den individuella påföljden i sig framstår som fullt tillräcklig. Det torde bara bli aktuellt, om företagaren ådöms ett kännbart straff. Har t. ex. domstolen funnit att näringsidkaren skall dömas till elt inte alltför kort fängelsestraff och att en företagsbot på 50000 kr i och för sig är befogad, kan det sålunda finnas skäl all sätta ned boten till hälften eller kanske till en ännu lägre nivå. Den betydelse straffet får för företagarens betalningsförmåga torde också kunna tillmätas viss betydelse, när det gäller att ta ställning lill dessa frågor. Det bör dock tas hänsyn till att en av företagsbotens funktioner är att vara ytterHgare en reaktion på brott av här aktuellt slag, inte en ersättning för det individuella straffet. Det tetyder att den samlade reaktionen i de flesta faU kommer att bli mer kännbar än i motsvarande fall i dag.

På grund av det nära samband mellan ägare och företag som råder i enmans- och fåmansföretag kan vad som nu har sagts om enskilda rörel-seidkare många gånger också gälla i fråga om ägare eller delägare i sådana bolag när dessa döms tUl personlig påföljd samtidigt som bolaget ådöms företagsbot.

I allt väsentligt bör dock även i de fall som jag nu har berört företagsbotens vinsteliminerande funktion vidhållas. Bara om aUdeles specieUa omständigheter föreligger, bör företagsboten sättas lägre än de vinster som brottet medfört.

Enligl punkt 2 bör i det här sammanhanget även beaktas om brottet medför annan betalningsskyldighet eller rättsverkan för näringsidkaren.

Med uttrycket annan betalningsskyldighet avses bl. a. det fallet att före-

Prop, 1985/86: 23 laget till följd av brottet åläggs att betala en sanktionsavgift. Sanktionsavgifler har nämHgen i allt väseniHgl samma syfte som företagsbot. Mot den bakgrunden bör det, när sådan avgift följer på överträdelsen, många gånger finnas utrymme all jämka eller efterge företagsbot. Har avgiften inte påförts när målet om företagsbot avgörs, får domstolen, på samma sätt som nu gäller vid förverkande enligt 36 kap. 3a§ BrB göra en egen bedömning av hur stor avgiften kommer att bli. 1 vissa fall kan det vara lämpligt att inhämta yttrande från den myndighet som beslutar i frågan.

Enligt 36 kap. 1 § BrB kan förverkande inte ske av utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild. Någon uttrycklig begränsning av motsvarande slag har inte föreslagits beträffande företagsboten lika Ute som i 3 a §. Det innebär naturligtvis inte att domstolen inte skall ta vederbörlig hänsyn till dessa intressen även när företagsbot åläggs.

Om den brottsliga vinningen motsvaras av skada för annan och om målsäganden för skadeståndstalan eller det finns skäl att anta att näringsidkaren ändå kommer att fullgöra skadeståndskyldighet, bör naturligtvis företagsboten jämkas i motsvarande mån. Även när det gäller frågor om jämkning i skadeståndssituationer torde domstolen många gånger få göra en sannolikhetsbedömning av om skadeståndsanspråk kommer att framställas och om näringsidkaren i så fall kommer att fuUgöra betalningsskyldigheten Qfr prop. 1981/82:142 s. 29). Vid sådana brott där det mesta talar för att något skadeståndsanspråk inle kommer att framställas — t.ex. därför alt det rör sig om obetydliga belopp för var och en av de drabbade, medan företaget ä sin sida har beretts stora förtjänster - kommer dock, som jag ser det, utrymmet för jämkning att var ganska begränsat.

1 den nu aktuella bestämmelsen anges som jämkningsgmnd att brottet medför särskild rättsverkan för näringsidkaren. Därmed avses i första hand förverkande. Av 10 § framgår visserligen att förverkande av vinning och andra ekonomiska fördelar av brottet inte skall äga mm i den mån de beaktats vid botens bestämmande. Som jag förut har påpekat kan emellertid sakförverkande ibland ske på sådant sätt att beslutet får betydande ekonomiska följder för förelaget — exempelvis förverkande av varor till stort värde. I sakens natur ligger alt förverkande av det slaget stundom kan innefatta en fullt tiUräcklig reaktion mot näringsidkaren. I så fall bör företagsboten kunna efterges helt. I andra fall bör åtgärden kunna beaktas genom att företagsboten jämkas i förhållande till den förverkade egendomens värde.

Som framgår av den föreslagna lagtexten kan även andra omständigheter föranleda att företagsboten jämkas.

12-14§§

Här föreslås ingen annan ändring än att dessa paragrafer, som nu utgör 6-8§§, skall ges andra beteckningar. Samtidigt föreslås att det avsnitt i kapitiet som inleds med 12 § skall ges underrubriken Gemensamma be-

stämmelser. Avsnittet innehåller bestämmelser som är gemensamma för Prop. 1985/86: 23 såväl förverkande och företagsbot som för andra särskilda rättsverkningar av brott.

15 och 16 §§

Paragraferna (nuvarande 9 och I0§§) har kompletterats sä att de regler som nu gäller bl.a. i fråga om preskription av talan om förverkande även skall gälla beträffande preskription av talan om företagsbot. Ändringen har kommenterats ganska utförligt i den allmänna motiveringen.

17 och 18 §§

Beträffande dessa paragrafer, som motsvarar nuvarande 11 och 12§§, föreslås att de skall åsäitas nya beteckningar. I nya 18 § föreskrivs att företagsbot, liksom förverkad egendom skall tillfaUa slaten.

Ikraftträdande m. m.

Enligt 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen får förverkande och andra särskilda rättsverkningar av brott inte ges retroaktiv tillämpning. Detta följer inte uttryckligen av lagen (1964; 163) om införande av brottsbalken (jft prop. 1964: 10 s. 319-320), Med hänsyn härtill har särskih föreskrivits all de nya bestämmelserna inte gäller i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet,

4.2 Försläget till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brotts
balken

12 §

Det föreslås att paragrafens andra stycke — i vilket hänvisning görs till nuvarande 36 kap. 10 § - skall upphävas. Bestämmelsen innebär att den tioåriga preskriptionstid som enligt nuvarande 36 kap. 10 § BrB gäller i fräga om beslut om förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott skall äga tUIämpning beträffande beslut om motsvarande åtgärder enligt äldre bestämmelser i strafflagen. Den saknar numera praktisk betydelse.

4.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap.3§

Av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen föreslås att nämndemän skall delta när tingsrätt har att pröva ett yrkande om åläggande av företagsbot. Detta skall gälla vare sig yrkandet prövas i en separat rättegång eller samtidigt med ett åtal där ansvarsfrågan enligt sista stycket i förevarande paragraf dess nuvarande lydelse i och för sig skulle kunna prövas av en lagfaren domare utan medverkan av nämndemän.

Som framgår av paragrafens ändrade lydelse skall alltså regler om att

Prop. 1985/86:23 tingsrätt vid huvudförhandling i vissa fall är domför med en lagfaren domare ensam inte gälla, om det finns anledning att ålägga företagsbot.

2 kap. 4§

Av paragrafen framgår att nämndemän skall delta även i hovrätt när mål där det finns anledning att ålägga företagsbot företas till huvudförhandling. Mål av detta slag skall dock i hovrätt kunna avgöras på handlingarna, om förutsättningarna för sådan handläggning föreligger enligt 51 kap. 21 § RB, och i sädana fall behöver nämndemän inte medverka.

26kap.l§

Paragrafen har kompletterats för alt det inte skall råda någon tvekan om att kvarstad kan användas för att säkerställa verkstäUighet av väntad dom avseende företagsbot.

48 kap. 5 §

Den här föreslagna ändringen innebär att strafföreläggande inte fär utfärdas för ett brott som skall föranleda företagsbot. Frågan har behandlats ingående i den aUmänna motiveringen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Här föreslås ett tillägg med innebörd att ålagd företagsbot inle skall vara
avdragsgill vid näringsidkarens taxering. •

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964; 163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet Prop. 1985/86:23

Utdrag av protokoll vid sammanträde den 14 juni 1985

Närvarande; f d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 18 april 1985 har rege ringen på hemställan av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964; 163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928; 370).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Ulf Berg, Förslagen föranleder följande yttranden:

Lagen om ändring i brottsbalken Allmänna synpunkter

Lagrådet (Paulsson):

Enligt det remitterade lagförslaget införs i brottsbalken en ny ekonomisk sanktion, benämnd företagsbot. Den är avsedd att ådömas näringsidkare för brott, som begåtts i näringsverksamheten, om brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag. Sanktionen har lagtekniskt konstruerats som en särskild rättsverkan av brott och bestämmelserna härom har erhållit sin plats i 36 kap, brottsbalken.

Del tilltänkta nya institutet bygger på förslag av kommissionen mot
ekonomisk brottslighet (Ds Ju 1984:5). I sin motivering för förslaget har
kommissionen anfört bl. a. följande. De instrument som samhället förfogar
över när det gäller att motverka och ingripa mot brott i näringsverksamhet
- brottspåföljd för den fysiska person som har det straffrättsliga ansvaret
för gärningen samt förverkande av uppkommen vinst för företaget (jfr bl. a.
36 kap. 3 a § brottsbalken) och i vissa fall särskilt stadgade sanktionsav
gifter - är i flera hänseenden otillräckliga för delta ändamål. Eftersom del
personHga straffansvaret för gärningsmannen bestäms med hänsyn till
hans skuld och personliga förhållanden, uppkommer ibland stötande dis
proportioner mellan de ådömda straffpåföljderna och de ekonomiska
intressen som står på spel för företaget. Ett ingripande med enbart förver
kande av de ekonomiska fördelar, som har uppkommit för företaget genom
brott i verksamheten, anses inte ha tillräcklig preventiv effekt; vad företa
get riskerar är i stort sett endast att gå miste om ekonomiska fördelar, som
brottet medfört. Förverkande kan sålunda inte användas för att eliminera
utsikten lill vinst, vilket ger elt betydande utrymme för chanstagning, 77

Prop. 1985/86:23 Enligt kommissionen skulle mot bl.a. denna bakgmnd straffsystemets preventiva effekt förstärkas om den sanktion som kan åläggas företaget får ett påtagligt repressivt inslag; man måste då i företagen räkna med alt del finns en beaktansvärd risk för att brottsliga förfaranden leder till kännbara förluster och inte bara till ekonomisk nollställning. Detta bör, uttalar kommissionen, verka brottsavhållande och torde kunna föranleda att man på ansvarigt håll i företagen utövar effektivare tillsyn över att verksamheten bedrivs i lagliga former. Även i fall när ett brott väl är sådant att vinning för företaget inte kan bli aktuell men innebär att viktiga samhäUsin-tressen åsidosätts eller medför allvarliga skador finns enligt kommissionen behov av en ekonomiskt kännbar reaktion mot företag.

Departementschefen ansluter sig enligt vad som uttalas i remissprotokollet i aUt väsentiigt till de synpunkter som sålunda framförts av kommissionen. I protokollet framhålls att den aktuella problemställningen varit föremål för utredningar och andra överväganden vid flera tillfällen under senare år. Departementschefen erinrar vidare om att riksdagens justitieut-skott i sitt av riksdagen godtagna belänkande rörande förslaget lill den nya förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3 a § brottsbalken (prop. 1981/82; 142, JuU 53) uttalade beträffande de i propositionen uppdragna riktlinjerna för sanktionsavgifler inom skilda näringsområden, alt utskottet ansåg del tveksamt om samhället, med den nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifter, inom alla aktuella sektorer kunde nå alla former av regelöverträdelser där ett starkt samhällsintresse påkallade ingripande. Utskottet fann övervägande skäl tala för att arbetet med all finna lämpliga modeller för korporativt ansvar borde fortsätta. Arbetet borde gälla frågan hur ett system med företagsböter kunde utformas. Detta gavs regeringen till känna.

Lagrådet får för egen del anföra följande. Enligt vad som framgår av motiven är den nya sanktionen i princip avsedd att innefatta dels ett vinsteliminerande moment, dels ett rent bestraffande inslag. Endast i sistnämnda hänseende innebär förslaget en principiell nyhet. Genom att kon-stmera sanktionen, inte som en brottspåföljd utan som en särskild rättsverkan av brott har man kunnat undvika ett annars nödvändigt och mycket omfattande ingrepp i den gällande straffrättsliga systematiken. Såsom departementschefen uttalat i den allmänna motiveringen torde den valda konstruktionen vara den enda tänkbara om man inom överskådlig tid skaU kunna lösa de problem som här aktualiserats. Lagrådet finner inte anledning alt från principiell utgångspunkt motsätta sig att näringsidkare i vissa fall för brott inom näringsverksamheten åläggs en sanktion med bestraffande inslag samt att denna lagtekniskt konstmeras som en särskild rättsverkan av brott och ges plats i 36 kap. brottsbalken.

Beträffande de närmare förutsättningarna för att företagsbot skall utgå och utformningen i övrigt av boten återkommer lagrådet i det följande vid de särskilda lagrummen. Lagrådet vill dock i förevarande sammanhang ta upp vissa synpunkter av mera principiell karaktär.

Såsom tidigare nämnts är avsikten att, när företagsbot skall bestämmas,

denna skall omfatta inte bara ett lämpHgt avpassat belopp av bestraffande

78 natur utan i förekommande fall även ett belopp som eliminerar den vinst

som kan ha uppkommit för företaget i anledning av brottsligheten. Det Prop. 1985/86:23 synes dock vara åsyftat att företagsboten skall bestämmas till ett enhetligt belopp utan fomiell uppdelning på dessa två moment. Det vinsteliminerande momentet motsvarar i princip det förverkande, som kan göras enligt bl.a. 36 kap. 3 a § brottsbalken. Lagrådet har svårt att förstå att några rättspolitiska eller andra fördelar skulle uppkomma genom att på detta sätt låta företagsboten avse även vinsteliminering. Sådan eliminering torde ändå vara garanterad genom förekommande bestämmelser med detta syfte, ytterst av 36 kap. 3 a § brottsbalken. 1 stäUet är det tydligt att ett flertal ölägenheter är förenade med den föreslagna ordningen. Härvidlag må tiU en början erinras om vissa uttalanden, som departementschefen i remissprotokollet gjort angående tillvägagångssättet vid bestämmande av företagsboten. Enligt departementschefen bör i detta hänseende användas ett straffmälningsliknande förfarande, därvid man skall fästa särskilt avseende vid brottslighetens art och omfattning. Skäl föreUgger enligt vad som anförs all se mera allvarligt pä ekonomiskt överlagda brott, som riktat sig mot betydelsefuUa allmänna intressen eller en större grupp av personer, än på brott av mera konventioneUt slag. Departementschefen anför vidare att uppsåtiiga brott bör bedömas som allvarligare än oaktsamhetsbrott och att stor vikt bör fästas vid i vilken grad företaget kan klandras för det inträffade. — Som lagrådet ser det har dessa och liknande värderingar sin tiUämpning så gott som uteslutande på del repressiva momentet i företagsboten. För bedömande av beloppet av eventuell vinsteliminering kan sådana omständigheter däremot endast i undantagsfall vara relevanta. Att på detta sätt i företagsboten förena två moment med helt skilda syften kan enligt lagrådets mening lätt leda till missförstånd och ojämnhet i rättstUl-lämpningen, särskilt som de båda leden inte är avsedda att komma till formellt uttryck i domen; det må vidare här påpekas att två till det yttre jämförbara brott måste med den föreslagna ordningen leda till helt olika storlek av företagsboten beroende på om den avsedda vinsten i verkligheten har uppkommit eller ej.

Att låta vinsteliminering ingå som ett led i företagsboten vållar även
lagtekniska svårigheter. För företagsboten föreslås som beloppslalituder
högst 3 miljoner kronor och lägst 10 000 kronor. Det synes från rättssäker
hetssynpunkt också ofrånkomligt att ett maximum föreskrivs med hänsyn
tiU det repressiva momentet i företagsboten. Det ligger ä andra sidan i
sakens natur att ett belopp för vinsteliminering inte bör vara begränsat av
annat än vinstens storlek. Skulle det nu hända att, såsom departements
chefen uttalar i remissprotokollei, "de ekonomiska fördelarna av brottet är
så stora att maximibeloppet inte räcker till för att åstadkomma ett ända-
målsenHgt ingripande", rekommenderar departementschefen att företags
boten i sådant fall begränsas lill det repressiva elementet medan vinstéli-
mineringen i stället åstadkommes genom tillämpning av den till beloppet
obegränsade bestämmelserna om förverkande. En sådan ordning synes
frän systematisk synpunkt betänklig. Den innebär också att det stadgade
maximibeloppet för företagsboten — som enligt vad tidigare nämnts skall
dömas ut som ett enhetligt belopp — i realiteten inte gäller annat än för det
repressiva inslaget i boten. 79

Prop. 1985/86: 23 I remissen föreslås sådan ändring i 20 S kommunalskattelagen att före-

tagsbot uttryckligen anges inle vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Som allmän princip gäller att sanktion, som avser att eliminera vinst, fär dras av vid inkomsttaxeringen, i vart fall i inkomstslaget rörelse, varom ju här är fråga (.jfr prop. 1984/85: 157 s. 47). Principen är i och for sig självklar; eftersom beskattningen avser just vinsten men denna i förevarande fall har eliminerats, finns ingen vinst att beskatta i denna del. En motsatt regel gäller för straff eller andra sanktioner av repressiv karaktär. Mot den föreslagna ändringen i kommunalskattelagen är i och för sig inte något att erinra till den del företagsboten innefattar endast repressalier för brott. 1 vad företagsboten till sitt belopp även innefattar vinsteliminering står den föreslagna ordningen emellertid i strid med annars tUlämpade och självklara principer på området och skulle i denna del innebära en uppenbar obillighet mot företaget. Det må i sammanhanget anmärkas att, då ett vinstinriktat brott också medfört att den tilltänkta vinsten uppkommit, det vinsteliminerande momentet ofta kan komma att utgöra den dominerande delen av företagsboten. Det må också framhållas att den föreslagna ordningen är ägnad att medföra en ojämn rättstillämpning; den vinsteliminering som sker med tillämpning av bestämmelsen i 36 kap. 3 a § brottsbalken — som ovan nämnts är avsikten alt detta lagrum i vissa faU skall tillämpas även när företagsbot är aktuell - eller särskilda i speciallagstiftning föreskrivna, på vinstindragning inriktade förverkanderegler blir avdragsgiU medan avdrag inte får ske om vinstelimineringen beaktas vid bestämmande av företagsboten.

Vad som i det föregående upptagits talar enUgt lagrådets mening starkt för att företagsboten bör omfatta endast ett repressivt moment. De svårigheter av olika slag som ovan beskrivits löser sig då automatiskt. Det måste vidare betraktas som en fördel från systematisk synpunkt att bestämmelsen i 36 kap. 3 a § brottsbalken om förverkande av vinning genom brott blir tillämplig i samtiiga fall enligt sin lydelse. Även de nya reglerna om företagsbot skulle i lagtekniskt hänseende vinna på en sådan ordning. Lagrådet förordar en lagreglering i enlighet härmed.

I detta sammanhang vill lagrådet ta upp även en annan fråga rörande utformningen av företagsboten. De skäl som anförts lill stöd för införande av företagsbot har sin direkta tUIämpning på det fallet, att näringsidkaren samt den fysiska person som begår brottet och därmed drabbas av straffar skilda rättssubjekt. Såsom lagtexten är utformad och som den enligt motiven också är avsedd att tilUämpas skall företagsbot emellertid kunna användas även i det faH att en enskild näringsidkare begått brottet och därmed själv drabbas av straff. En sådan ordning innebär att de straffbestämmelser för brott i näringsverksamhet, som är stadgade i en mängd speciallagar och även i brottsbalken och som alltså är avpassade med hänsyn till den brottsliga gärningens beskaffenhet, i vissa fall utökas med en extra straffsanktion för gärningsmannen själv. Något skäl för en sådan generell höjning av straffvärdet för de många typer av brott, som här är i fråga, har inle andragits i remissen. Därtill kommer att en extra repressiv sanktion för den brottslige själv rimligen inte kan betecknas som en sär-

skild rättsverkan av brottet. Lagrådet kan inte biträda den föreslagna Prop. 1985/86: 23 regleringen i det hänseende som nu berörts.

Mueller: Inledning

Frågan hur ett särskilt straffrättsligt ansvar för företag - såväl fysiska som juridiska personer - skall utformas har övervägts under åtskilliga är. En systematisk svårighet har därvid befunnits vara hur man skall kunna konstmera en ansvarsregel för juridiska personer, eftersom brott defini-tionsmässigt är gärningar, dvs. en form av mänskligt handlande som utförts uppsåtligen eller, i vissa fall, oaktsamt. De enda sanklionsformer som f n. kan användas mot juridiska personer i deras egenskap av företagare är de s. k. sanktionsavgiftema, vilka gäller klart begränsade rättsområden, och regler om förverkande. Bland de generella reglerna om förverkande märks särskUt bestämmelserna i 36 kap. 3 a § brottsbalken som infördes 1982. Någon form av straff för juridiska personer finns däremot inte f n.

Innebörden av det remitterade förslaget

1 lagrådsremissen föreslås nu en ny typ av sanktion mot företag (näringsidkare), benämnd företagsbot. Den gäller samtliga typer av näringsidkare, aUtså såväl fysiska som juridiska personer. Den skall gälla alla typer av brott som kan begås i näringsverksamhet; fräga kan alltså vara inte bara om brott som bestraffas enligt brottsbalken utan också om brott som skall bestraffas enligt s, k, specialstraffrättsliga bestämmelser. Företagsbot föreslås kunna utdömas både för brott som medfört eller kunnat medföra ekonomiska fördelar och för brott som ej har en sådan karaktär av vinningsbrott. Den enda begränsning i de föreslagna reglernas räckvidd som föreslås är att fråga skall vara om brott som är av allvarlig karaktär. Företagsbol kan utgå oavsett om brottet begåtts av näringsidkaren själv om denne är en fysisk person, någon ställföreträdare för näringsidkaren om denne är en juridisk person, någon anställd eller uppdragstagare. Företagsboten föreslås alltså fä en generell räckvidd. Den är avsedd att utgöra ett komplement till redan existerande bestämmelser om straff och förverkande samt tUl reglerna om de s. k. sanktionsavgifterna.

Syftet med företagsboten anges i lagrådsremissen vara att näringsidkarna skall förmås alt på ett effektivare sätt övervaka att gällande föreskrifter efterlevs inom företagen. Enligt vad som anges i lagrådsremissen bör denna sanktionsform utformas så att den innefattar ett påtagligt klander av de aktuella näringsidkarna och effektivt eliminerar de vinstintressen som kan ligga bakom brotten.

För att undvika förut antydda systematiska svårigheter har företagsboten rent tekniskt konstruerats inte som elt straff för ett brott utan som en särskild rättsverkan av brott av väsentligen samma principiella utformning som förverkande enligt 36 kap. 3 a § brottsbalken. Den reella innebörden av företagsboten är emellertid trots detta - enligt vad som anförs i det följande - i huvudsak ett straff för ett brott och i vissa fall uteslutande ett straff

6 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 23

Prop. 1985/86:23 Företagsboten skall utgå i pengar med lägst 10000 kr och högst 3000000

kr.

I fråga om brott som medfört eller kunnat medföra ekonomiska fördelar för näringsidkaren anges i motiveringen i lagrådsremissen vissa riktlinjer för hur företagsboten bör bestämmas. Innebörden av departementschefens förslag beträffande denna typ av brott torde vara i huvudsak följande: Företagsboten skall normalt utgå med dels vinstbeloppet utan avdrag för därå belöpande inkomstskatt (del s.k. vinsteliminerande elementet) och dels ett särskilt påslag motsvarande 50 procent av vinstbeloppet (det s. k, klandrande eller bestraffande elementet). Uppgår vinstbeloppet till minst 3000000 kr förutsätts att vinstbeloppet skall förklaras förverkat enligt t. ex. 36 kap. 3 a § brottsbalken och att företagsboten skall utgå endast med det bestraffande elementet, dvs.i normalfallet 50 procent av vinstbeloppet. Har någon ekonomisk fördel inte uppkommit men hade en ekonomisk fördel kunnat uppkomma om brottet inte hade upptäckts, föreslås att företagsboten skall utgå med endast det bestraffande elementet, bestämt i normalfallet till 50 procent av den vinst som hade kunnat uppkomma.

I fräga om de brott som inte medfört eller kunnat medföra ekonomiska fördelar innebär departementschefens förslag att allmänna principer för straffmätning skall tillämpas.

Vid bestämmande av företagsbotens storlek bör enligt departementschefen generellt gälla bl.a. alt det "finns anledning alt Usla stor vikt vid i vilken grad företaget som sådant kan klandras för det inträffade liksom vid i vad mån brottet har varit ägnat att tjäna dettas intressen".

Det belopp som utgår i företagsbot skall enligt lagrådsremissen inte bli avdragsgiUt vid inkomsttaxering.

Det anförda ger vid handen att företagsboten är avsedd att ha en klart bestraffande funktion. I många fall kommer den också att få enbart en bestraffande funktion. Detta gäller i alla fall då vinning inte har uppkommit eller då vinning överstigande 3000000 kr föreligger. I de fall då vinning understigande 3000000 kr föreligger, kommer den bestraffande funktionen, dvs.den del av företagsboten som överstiger den gjorda vinsten efter avdrag för därå belöpande inkomstskatt att dominera. Den bestraffande funktionen torde i sådana fall schablonmässigt komma att omfatta mer än två tredjedelar av hela företagsboten på sätt framgår av följande exempel som bygger på reglerna om inkomstbeskattning av svenska aktiebolag: Vid ett vinstbelopp av 100000 kr uppgår inkomstskatten till 52000 kr. Nettovinsten efter skatt blir alltså 48 000 kr. Det vinsteUminerande elementet av företagsboten enligt förslaget uppgår till 100000 kr, dvs. till 52000 kr högre belopp än netto efter skall. Del bestraffande elementet av företagsboten enligt förslaget uppgår i normalfallet lill 50000 kr. EnHgt förslaget skulle alltså företagsboten i detta fall utgå med 150000 kr eller med 102000 kr mer än det belopp som återstår av vinstbeloppet efter därå belöpande inkomstskatt.

Huvudregeln om företagsbot i 36 kap.7 § första stycket brottsbalken har

givits en så generell utformning att en tillämpning därav i många fall skulle

kunna leda till orimliga resultat. I lagrådsremissen föreslås därför vissa

82 undantagsregler. Som motiv för en av dessa anförs bl, a. att syftet med

företagsboten ytterst är att bidra lill att man pä ett effektivare sätt skall Prop. 1985/86: 23 övervaka regelefterievnaden i förelagen. Bl.a. med hänsyn härtill anser departementschefen det vara naturligt att ett företag skall "undgå" företagsbol om man från ledningens sida har uppfyllt de krav som i den delen kan ställas eller om omständigheterna annars är sådana att företaget inte rimligen kan klandras för det inträffade. I den föreslagna lagtexten (36 kap. 7 § andra stycket 2) har detta uttryckts så att huvudregeln om företagsbot inte gäller "om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten".

TUI huvudregeln om företagsbot knyts även det undantaget att regeln inte skall gälla "om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot" (se 36 kap. 7 § andra stycket 3). Undantag får göras även i den formen att företagsbot efterges eller nedsattes (36 kap. 11 §). Detta "får" ske "om det finns särskilda skäl". Som ett exempel på sådana särskilda skäl anges i lagtexten "påföljd för brottet som ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne" (punkt 1) och "annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren som brottet medför" (punkt 2).

Min bedömning

Enligt vad som anförts i det föregående kommer förelagsbot att kunna utdömas vid alla typer av brott inom näringsverksamhet. Detta innebär att företagsbot kan aktualiseras i en stor mängd situationer av skilda slag. Varken i det betänkande (Ds Ju 1984; 5) av kommissionen mot ekonomisk brottslighet som ligger till grund för lagrådsremissen eller i remissyttrandena över betänkandet eller i lagrådsremissen finns material som gör det möjligt att överblicka och analysera dessa olika situationer. Vad som finns är enbart teoretiskt hållna uttalanden om några få brottstyper. Däremot finns inte någon systematisk genomgång av aktuella brottstyper. Denna brist är särskUt besvärande beträffande det myckel stora antal, vitt skilda brottstyper i näringsverksamhet som inte inneburit ett "åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten" (36 kap. 7 § första stycket) utan endast "annars är av allvarligt slag"; under denna formulering kan hänföras så vitt skilda brott som exempelvis stöld, bedrägeri, rattfylleri, vårdslös körningoch vållande till annans död. Jag konstaterar därför att det i ärendet inte finns det underlag som oundgängligen behövs för alt lagstiftaren skall kunna avgöra om de föreslagna reglema -vilka enligt vad som nyss anfördes innefattar betydande principiella nyheter ~ verkligen kan eller bör tillämpas i alla de skilda typer av situationer som de enligt sin ordalydelse omfattar. Det finns inte heller underlag för att bedöma om förslaget är så utformat att lagen kan antagas tillgodose de angivna syftena under tryggande av kravet på rättssäkerhet för den enskilde. Det är inte en uppgift för lagrådet att komplettera utredningen i här angivna hänseenden.

Den omständigheten att man i lagrådsremissen till huvudregeln om företagsbot knutit regler om betydande undantag kan inte utgöra grund för att acceptera elt mindre vederhäftigt underlag än som brukar krävas för lik-

Prop. 1985/86: 23 nande regler om så aUvarliga sanktioner mot enskilda. Detta gäller alldeles särskilt då undanlagsreglerna givits ett mycket oklart innehåll.

I anledning av del sätt på vilket förslaget lill företagsbot utformats vill jag redan här anföra följande: Företagsboten har visserligen tekniskt konstruerats inte som ett straff i vanlig mening ulan som en särskild rättsverkan av brott som har begåtts av näringsidkaren, om han är en fysisk person, eller av någon annan. Som redan anförts kommer emellertid företagsboten att i allt väsentligt fungera som ett straff för ett brott som består däri att näringsidkaren antingen själv har begått ett annat brott i sin verksamhet eller för att han inte - enligt lagförslagets ordalydelse - "gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga" att någon annan begått ett annat brott i näringsverksamheten. Den valda tekniska lösningen - särskild rättsverkan av brott - är, med de allvarliga brister i utformningen som jag påtalar i detta yttrande, ägnad att för de enskilda som förlitar sig pä lagtextens utformning dölja att det i realiteten är fråga om straff för ett brott av nyss angivet slag. Det finns också anledning anta att den valda tekniken, i förening med den bristfäUiga utformningen, kan leda lill en osäkerhet vid rättstillämpningen.

I den allmänna motiveringen har departementschefen uttalat att den valda konstruktionen, särskild rättsverkan av brott, framstår som den enda tänkbara "om man inom överskådlig tid skall kunna finna en lösning på de angelägna problem som här är aktuella". Även om denna åsikt troligen är riktig, kan den brådska som uttalandet också antyder inte utgöra något godtagbart försvar för alt den valda utformningen gjorts bristfällig på sätt jag kommer att ange i det följande. Det hade självfallet varit möjligt att med godtagbar klarhet och rättssäkerhet utforma den föreslagna sanktionen som en särskild rättsverkan av brott.

De i lagrädsremissen föreslagna bestämmelserna, främst huvudregeln i
36 kap. 7 § första stycket brottsbalken jämförd med undantagsregeln i
andra stycket 2 i samma paragraf, innebär bl. a. att näringsidkaren vid hot
om elt mycket strängt straff åläggs en förpliktelse att förebygga brottslig
het inom sin näringsverksamhet. (I detta och det närmast följande stycket
bortses från de fall då näringsidkaren eller hans ställföreträdare personli
gen begått det brott som kan föranleda företagsbot.) Av den föreslagna
formuleringen av lagtexten - som är tillämplig på en mängd olika slag av
situationer och som gäller alla som är verksamma inom företaget oavsett
vilken ställning däri de intager — går inte att utläsa vilka förebyggande
åtgärder som samhället vid nyss nämnt ansvar kräver av näringsidkaren.
Inte ens den som uppriktigt strävar efter att håUa sig inom lagens råmärken
kan med tillräcklig grad av säkerhet förutse tillämpningen av förevarande
lagregler; han får.inte något tiUfredsställande besked om vilka förebyggan
de åtgärder som samhället kräver av honom i skilda situationer för att han
skall undgå sanktionen. Vidare är att märka att det i lagtexten inte angetts
vem inom en juridisk person som genom försummelse att vidtaga förebyg
gande åtgärder kan ådraga näringsidkaren företagsbot. De till föreskrifter
na knutna motivuttalandena är så allmänt hållna att de inte ger någon
konkret vägledning för de skilda fall där regeln kan aktualiseras,
84 Att knyta den föreslagna sanktionsregeln — som har en generell räck-

vidd i den meningen att den är tillämplig på ett mycket stort antal vill Prop. 1985/86:23 skilda situationer och som har en klart bestraffande funktion av allvarlig karaktär - till en så diffust angiven skyldighet inger mycket stora betänkligheter. Såsom förslaget utformats uppfyller det inte de krav på rättssäkerhet som måste ställas. Eftersom de föreslagna reglerna, enligt det anförda, ger en bristfällig information om vad som krävs i fråga om förebyggande åtgärder, kommer reglerna inte heller att fylla den avsedda funktionen att få förelagen att verka för att gäUande föreskrifter följs inom deras verksamhet. Slutligen kommer ett så utformat förslag att leda till betydande svårigheter vid tillämpningen.

Den närmare innebörden av den föreslagna skyldigheten för näringsidkaren att förebygga brott inom sin näringsverksamhet påverkas även av de fömt redovisade reglerna om undantag i 36 kap. 7 § andra stycket 3 och II § brottsbalken. Tyvärr har även dessa, som framgår av den tidigare redovisningen, givits ett oklart och alltför allmänt innehåll. De ger därför den enskilde - även om han uppriktigt eftersträvar att vara laglydig - inle tiUräckligt säker vägledning. Inte heller är det möjligt att förutse tillämpningen av dessa undantagsregler i det enskilda fallet. Hur skall exempelvis den enskilde kunna fömtse när en domstol finner det uppenbart oskäligt att företagsbol utdöms? Vid angivna förhållanden har rättssäkerhetens krav inte tillgodosetts.

Den föreslagna utformningen av huvudregeln i 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken och av undanlagsregeln i andra stycket 3 (undantaget på gmnd av uppenbar oskälighet) innebär också att lagstiftaren överlämnar liU rättstillämpningen att fullgöra uppgifter som ankommer på lagstiftaren själv. Enligt en vedertagen lagstiftningstradition bmkar nämligen i generella straffregler tillämpningsområdet uttryckligen anges sä tydligt att något undantag för fall av uppenbar oskälighet inte behöver göras. Se exempelvis bestämmelserna om stöld och bedrägeri i brottsbalken. Eftersom företagsboten enligt vad som anförts i det föregående huvudsakligen eller uteslutande kommer att få en bestraffande funktion saknas godtagbara skäl för att ställa lägre krav på lagstiftarens sätt att utforma reglerna om företagsbot än de krav som brukar gälla i fråga om generella straffregler.

Del skulle måhända kunna göras gällande att de föreslagna undantags
reglerna i 36 kap. 7 § andra stycket och 11 § brottsbalken tillsammans med
andra regler utgör någon form av garanti för att en tillämpning av systemet
i det enskilda fallet leder till ett resultat, vilket upplevs som både rättvist
och konsekvent. Av vikt i detta sammanhang skulle då vara bl.a. att
undantagsreglerna i det remitterade förslaget innehåller föreskrifter om en
form av dubbel diskretionär prövning. Häremot må erinras att anledningen
till att denna dubbla diskretionära prövning föreslås är att huvudregeln i 36
kap. 7 § första stycket brottsbalken givits en sä generell utformning att en
tillämpning därav i många fall skulle leda till orimliga resultat. Man behö
ver undantagsreglerna endast därför att man enligt vad jag nyss anförde i
strid mot vedertagen lagstiftningstradition underiålit att i lagtexten ut
tryckligen ange tillämpningsområdet så tydligt alt undantag exempelvis för
uppenbar oskälighet inte behövs. Den dubbla diskretionära prövningen
skall göras med tillämpning av dessa undantagsregler. Dessa är emellertid 85

Prop. 1985/86:23 som jag tidigare påpekat sä allmänt hållna och så diffusa att de inte ger någon egentlig ledning. Innebörden i kravet att näringsidkaren skall ha "gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten" har sålunda som jag redan har framhållit inle klargjorts. En annan brist är att man inle anger gentemot vUken värdenorm avvägningen av frågan om uppenbar oskälighet skall göras- Det ges inte heller något klart besked om i vilken utsträckning företagsbot faktiskt skatt efterges när näringsidkaren ädömts straff. Det lämnas alltså helt åt domstolarnas fria skön att - allt efter de värderingar som framdeles kan råda och om vilkas innehåll vi idag intet vet - avgöra om företagsbol skaU utgå eller ej i ett visst fall. Jag anser att detta inte tUlgodoser rättssäkerhetens krav. Man kan bara fräga sig hur en enhetlig rättstillämpning skall kunna garanteras med sädana regler.

Från principiella utgångspunkter skuUe ett undanlag för uppenbar oskälighet kunna accepteras för den rent förverkande delen av företagsboten (dvs. vinsten minskad med därå belöpande inkomstskatt) efter de grunder som bmkar gälla vid förverkande. Jämför bl. a. 36 kap. 3 a § brottsbalken. Om ett undantag för uppenbar oskälighet skall kunna knytas enbart till den rent förverkande delen av företagsboten krävs dock att företagsbotens bestraffande element i lagtexten klart skiljs från det vinsteliminerande elementet, något som departementschefen motsatt sig.

Utformningen av undantagsregeln i 36 kap. 7 § andra stycket 2 brottsbalken om att huvudregeln om företagsbot i första stycket inte skaU gäUa "om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten" och de därtill knutna molivuitalandena som citerats i det föregående inger - sammanställt med det faktum att regeln rent tekniskt inte utformats som en straffregel utan som enregel om särskild rättsverkan av brott — en viss tvekan om den exakta innebörden även i ett annat mycket väsenlHgt avseende. Detta gäller frågan om del är åklagaren eller näringsidkaren som har att förebringa den utredning som behövs angående vad näringsidkaren har gjort för att förebygga det begångna brottet. Lagtextens utformning och det avsedda motivuttalandet är möjliga att tolka så att det ytterst blir näringsidkaren som har att förebringa den utredning som behövs för att han skall "undgå" företagsbot enligt huvudregeln. Om detta verkHgen är avsikten skulle förslaget innebära en så väsenlHg avvikelse från vad som eljest gäller inom svensk straffrältslig lagstiftning för generella straffregler att det inte kan accepteras. Om detta inte är avsikten krävs en klargörande ändring av lagtexten och ett tydligt uttalande i motiven.

De i den föreslagna lagtexten intagna föreskrifterna om hur storleken av företagsboten skall bestämmas i det enskilda fallet är så aUmänt hållna att de inte ger tillräcklig vägledning vid tillämpningen av den nya sanktionsformen, som är särskilt komplicerad därför att den föreslås få såväl en vinsteliminerande som en bestraffande funktion.

Beträffande vissa av de brott som kan föranleda företagsbot — nämligen
brott som medfört eller kunnat medföra vinst - görs i motiveringen tämli
gen detaljerade uttalanden om hur företagsboten skaU bestämmas. En
tillämpning av dessa uttalanden kan i vissa fall leda till resultat som inger
betänkligheter från rättvisesynpunkter. Ett sådant faU är att två till det
86 yitre jämförbara brott kan leda tUl helt olika storlek av företagsbolen

enbart därför att del ena men ej det andra hunnit leda till en vinst. Vad nu Prop, 1985/86:23 sagts gäller även i fråga om del bestraffande elementet av företagsbolen. Ett annat fall är när det klander som kan riktas mot ett företag är lika stort beträffande två brott. I ett sådant fall kan nämligen företagsbotens bestraffande element enligt molivuitalandena bli stöire för det ena brottet än för det andra bara därför att vinsten av det förra brottet är större än av det senare.

När det gäller frågan hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra och til! rättsordningen i övrigt finner jag att del på flera vikliga punkter föreligger allvariiga oklarheter.

Reglerna om företagsbot, som har tagils in endast bland föreskrifterna om särskild rättsverkan av brott i 36 kap. brottsbalken, är avsedda att gälla vid sidan om aUa andra straffbestämmelser. Meningen är att företagsbot skall utgå utöver det straff som kan utdömas. Eftersom de aktuella straffbestämmelserna inte innehåller någon upplysning om att företagsbot dämtöver kan komma i fråga, kommer straffbestämmelserna i fortsättningen att bli vUseledande i den meningen att de inte längre innehåller någon fullständig upplysning om de sanktioner som skall utgå i anledning av brott mot bestämmelserna. Detta är ägnat alt vilseleda berörda enskUda personer.

Ett införande av den föreslagna företagsboten innebär generellt att samhällets reaktioner i anledning av en mängd vitt skilda brott ökas. Med hänsyn till den brist på underiag för beslut som jag påtalat i det föregående är det svårt att avgöra om det verkligen finns tillräckliga skäl härför. Det sagda gäller inte minst beträffande brott för vilka straffansvaret helt nyligen bestämts med beaktande av alla kända faktorer, däribland den ekonomiska vinning som brotten kan medföra. De föreliggande bristerna i underlaget för beslut gör det särskUt svårt att avgöra om det finns tUlräckliga skäl att generellt höja samhällets reaktioner på föreslaget sätt i de fall då näringsidkaren själv begått det brott som kan föranleda företagsbot.

Enligt den i 36 kap. 11 § brottsbalken föreslagna undantagsregeln skall företagsboten kunna efterges eller jämkas bl.a, när näringsidkaren eller företrädare för honom ådöms straff för det brott som utlöser företagsboten. Syftet härmed synes vara att undvika en omotiverad dubbelbestraffning. Som förslaget utformats framgår emellertid varken av lagtexten eUer av motiveringen i vilken utsträckning sädan eftergift eller jämkning skall ske. Vad som avses synes vara en diffus skälighetsbedömning från fall till fall i stället för exakta, klargörande regler. Vad som sålunda föreslås tillgodoser inte rättssäkerhetens krav. Det kommer också att allvarUgt försvåra en enhelHg rättstillämpning. Förslaget inger därför betänkUghe-ter.

Förhånandet mellan företagsbot och förverkande berörs i lagtexten en
dast i 36 kap. 10 § brottsbalken där del sägs att om företagsbot åläggs
"skall vinning eller andra ekonomiska fördelar till följd av brottet inte
förklaras förverkade, i den mån de beaktats när botens storlek bestämts".
Varken av denna lagtext eller av annan lag framgår att - såsom det synes
förutsatt i motiven — företagsbot skäll användas i första hand och förver
kande först i andra hand. Inte heller framgår av den föreslagna lagtexten
att förverkande enligt t, ex. 36 kap. 3 a § brottsbalken i vissa fall, såsom 87

Prop. 1985/86:23 anges i motiveringen, skall tillgripas i stället för företagsbot eller del av företagsboten. Ett sådant fall där företagsboten helt avses bli ersatt med förverkande är när vinsten inte uppgår till företagsbotens minsta belopp 10000 kr. På motsvarande sätt fömtsätts i motiveringen att företagsboten skall begränsas till det bestraffande elementet, 50 procent av vinsten, när denna uppgår till mer än företagsbotens högsta belopp 3000000 kr och att vinsten i sådana fall skall förklaras förverkad. Inte heller detta framgår på något sätt av lagtexten. Ytteriigare tall då förverkande enligt 36 kap. 3 a § brottsbalken förutsätts komma i fråga i stället för företagsbot utan att delta framgår av den föreslagna lagtexten är de fall då företagsbot inte utgår enligt 36 kap. 7 § brottsbalken andra stycket på gmnd av att "näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten" eller "om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot" och de fall då företagsbot efterges eller nedsattes enligt 36 kap. II § brottsbalken.

Det bör i detta sammanhang påpekas att effekten för den enskilde blir en heU annan om företagsbol används än om förverkande enligl 36 kap. 3 a § brottsbalken sker eftersom den skatterättsliga behandlingen är olika. I lagrådsremissen ges inte någon godtagbar förklaring till att denna skillnad bör föreligga.

Från systematisk synpunkt inger det betänkligheter att på sätt som föreslås i motiveringen i vissa fall ersätta företagsboten helt eller delvis med förverkande. En sådan ordning innebär också att det stadgade maximibeloppet för företagsboten - vUken ju enligt förslaget skaU dömas ut som ett enhetiigt belopp — i realiteten inte gäller annat än för det bestraffande elementet av företagsboten.

Sammanfattning av min bedömning

Jag har i det föregående konstaterat att de föreslagna reglerna om företagsbol visserligen inle tekniskt utformats som regler om straff för elt brott utan som regler om en särskild rättsverkan av brott men att de föreslagna reglema trots della i allt väsentUgt kommer att fungera som regler om straff för ett brott. Detta brott består däri att en näringsidkare antingen själv har begått ett annat brott i sin näringsverksamhet eller däri att han inte "gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga" att någon annan begått ett annat brott i näringsverksamheten. De föreslagna reglerna kan aktuaUseras i en stor mängd situationer av skilda slag.

Jag har funnit att det underlag för de föreslagna reglerna som redovisas i lagrådsremissen och i där åberopade handlingar, främst betänkandet (Ds Ju 1984:5) av kommissionen mot ekonomisk brottslighet och remissyttrandena däröver, är otillräckligt, eftersom det inle gör det möjligt att överblicka och analysera de olika situationer i vilka reglerna skulle bli tillämpliga.

Jag har också framhållit att de föreslagna reglerna på flera väsenUiga
punkter givits en så allmän, diffus och otydlig utformning att det inger
mycket allvarliga betänkligheter. Detsamma gäUer också i fråga om de lill
dessa punkter knutna motivuttalandena. De angivna bristerna i de före
slagna reglerna får en särskild betydelse eftersom reglerna gäller en i
88 tekniskt avseende helt ny typ av sammansatt sanktionsform. För att garan-

lera erforderlig rättssäkerhet och en enhetlig rättstillämpning hade här Prop. 1985/86:23 behövts alldeles särskilt klara lagregler.

Bristerna i underlaget och i utformningen av förslaget är av så allvarlig art att det inte är möjligt att avhjälpa dem inom ramen för en lagrådsgranskning.

På grundval av det anförda avstyrker jag bestämt att föreliggande förslag läggs till grund för lagstiftning. Jag vill tillägga att det skuUe vara lättare att nå fram till en godtagbar lösning, om förslagets räckvidd gjordes mindre generell exempelvis därigenom att det begränsades till att gälla endast brott som "inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten".

Om min mening inle följs utan det remitterade förslaget läggs lill gmnd för lagstiftning viU jag anföra följande ytterligare synpunkter.

Under angivna förutsättningar instämmer jag i lagrådets förslag att företagsbolen konstrueras så att den omfattar endast ett repressivt element; det vinsteliminerande elementet enHgt förslaget får i så fall tillgodoses genom tillämpliga förverkanderegler.

Lagrådets förslag att företagsboten skall omfatta bara det bestraffande elementel i företagsboten och att det vinsteliminerande momentet skall tillgodoses genom tillämpning av gällande förverkandebestämmelser leder visserligen till att man kommer att få tillämpa två skilda institut, förelagsbot och förverkande, samtidigt i många fall; Detta kan emellertid inte anses innebära någon nackdel jämfört med tillämpningen av de remitterade föreskrifterna om förelagsbot. Enligt dessa inrymmer ju företagsboten i sig också nämnda två delar, en avseende förverkande av vinst och en avseende straff Vid tiUämpning av dessa bestämmelser blir alltså domstolen tvungen att göra exakt samma typ av avvägningar som domstolen skulle få göra om man - i enlighet med lagrådets förslag — samtidigt tillämpar regler om förverkande och sådana regler-om företagsbot som omfattar endast det repressiva elementet.

Lagrådets förslag på denna punkt innefattar visserligen en avvikelse från de föreslagna föreskrifterna om företagsbotens innehåll och uppbyggnad. Det är emellertid väl möjligt att behålla den valda tekniken, särskild rättsverkan av brott, även om man väljer den av lagrådet förordade ordningen. Det bör här erinras om att företagsboten redan enligt del remitterade förslaget i vissa fall uteslutande har en bestraffande funktion och att den bestraffande funktionen i övriga fall enligt vad jag tidigare visat schablonmässigt kan beräknas till två tredjedelar av företagsbotens belopp. Vad det här gäller är endast att utforma reglerna om företagsboten sä att de tillgodoser elementära krav på rättssäkerhet och klara regler på sätt som jag angett i det föregående.

Jermsten:

Jag delar uppfattningen att det remitterade förslaget onekligen ger anled
ning till vissa betänkligheter av såväl principiell som praktisk natur, 1
huvudsak är jag även ense med ledamoten Paulsson angående var svaghe
terna och olägenheterna med den föreslagna ordningen främst ligger. Att
jag ändå inte tillmäter dessa förhållanden sådan tyngd att jag i alla delar 89

Prop. 1985/86: 23 kan instämma i hans slutsatser och förslag har sin grund i följande överväganden.

Anses tillräckliga skäl tala för att det nuvarande reaktionssyslemet bör förstärkas med en mot näringsidkare särskilt riktad, mer generellt tillämpHg sanktion av straffrättsUg karaktär torde den föreslagna ordningen, vilken innebär att företagsboten konstrueras och betecknas som en särskild rättsverkan av brott, vara den i praktiken enda framkomliga vägen för en tidsmässigt någorlunda närahggande sådan reform. Jag hyser alltså inte någon tvekan om att varje lösning som innebär att företagsboten i realiteten kan uppfattas bara som en ny särskild påföljd, jämförlig med dem som anges i 1 kap. 3 § brottsbalken, skulle nödvändiggöra mycket omfattande och delvis säkerligen även svårbemästrade ingrepp i brottsbalkens nuvarande regelverk. Möjligheten att konstruera företagsboten som en särskild rättsverkan av brott hänger således enligt min uppfattning i mycket hög grad samman med just det förhållandet att ett av ändamålen bakom den föreslagna nya reaktionsformen är att eliminera ekonomiska fördelar på gmnd av den aktuella brottsligheten. Delta syfte med sanktionen avses dessutom - till skillnad från vad som f.n, är möjligt enligt skilda specialbestämmelser om förverkande och den relativt nyligen införda särskilda bestämmelsen i 36 kap. 3 a § brottsbalken - inte bara träffa sådana ekonomiska fördelar som redan uppkommit utan också enbart utsikten till viss vinst. Förslaget kan därför i någon mån betraktas som en vidareutveckling av förverkandeinstitutet. Det bör vidare uppmärksammas att i samtliga fall då en ekonomisk fördel överhuvud taget finns med i bilden, vare sig det gäller redan uppkomna eller enbart förväntade fördelar, sanktionens storlek enligt i varje fall tydliga motivuttalanden avses skola bestämmas med utgångspunkt i ett till en början gjort antagande om den aktuella fördelens storlek, - Jag vill för övrigt redan i detta sammanhang framhålla att del därmed också bör ligga i sakens natur att domstolen kommer att vara skyldig att i domskälen noggrant redovisa både hur ifrågavarande beräkning har utförts och vilket resultat som den har gett. — För dessa fall är det också en uppenbar fördel att det enligt den föreslagna ordningen i regel inte behöver bli fråga om att samtidigt tillämpa två separata institut med delvis likartade syften och där prövningen i båda fallen ytterst går ut på att undvika ett resultat som från en övergripande bedömning framstår som obilligl. Från de allmänpreventiva utgångspunkter som anförts ligga bakom förslaget torde det inte heller vara helt betydelselöst att i fall då de särskilda förutsättningarna föreligger, som krävs för att det föreslagna nya institutet skall kunna tillämpas mot en näringsidkare, alla likartade ekonomiska ingripanden mot honom sammanförs och redovisas under den klandrande beteckningen företagsbot.

Mot vad nu sagts kan visserligen invändas att det föreslagna nya institutet avses kunna tillämpas också i fall där någon som helst ekonomisk fördel inte kan påvisas utan förutsätts kunna komma till användning även då motsatsen föreligger, dvs. när brottsligheten förorsakat näringsidkaren en direkt förlust. Det kan inte förnekas att denna omständighet skapar svårigheter när det gäller möjlighelen att godta att institutet i systematiskt

90 hänseende likväl inordnas som en särskild rättsverkan av brott. Med tanke

på hur regelsystemet utformats - och enligt vad som föreslås i det följande Prop, 1985/86: 23 ytterligare kan förtydligas - kan det emellertid förväntas att undantagsfall av nyss angivet slag i praktiken kommer att bli jämförelsevis sällsynta. Med hänsyn härtill och dä varje mera betydande avvikelse från det föreslagna nya institutets innehåll och uppbyggnad — på tidigare anförda skäl — torde få till följd att detta inte längre kan konstrueras som en särskild rättsverkan av brott anser jag att övervägande skäl talar för att det remitterade förslaget i sina huvuddrag kan läggas lill grund för lagstiftning.

Det remitterade förslaget omfattar bl.a. enskilda näringsidkare. Ett av skälen därtill är att en sädan företagare mycket väl kan driva en verksamhet med både ojämförligt större omfattning och flera anställda än t. ex. ett konkurrerande aktiebolag. Enligt vad som angetts i motiven avses institutet emellertid kunna komma lill användning också i fall då företagaren själv är den som har utfört det aktuella brottet och även när han har ädömts, eiler kommer att dömas lill ett personligt straff härför. Ett beaktansvärt motiv för en sådan ordning är att det t.ex. kan vara fråga om ett fall då någon vinst ännu inte har uppkommit för företaget men väl på goda grunder förväntas uppkomma i framliden. Av motivuttalandena kan emellertid inte tydligt utläsas att avsikten är att det nya institutet under angivna förhållanden skall tillämpas endast när en ren vinsteliminering kan anses vara påkallad. Om institutet kunde få utnyttjas även i andra nu aktuella fall skulle detta dock innebära att dess funktion plötsligt undergick den fundamentala och inte godtagbara förvandlingen till en för vissa särskilda perso- • ner avsedd straffskärpningsregel. Det framstår därför som angeläget att det i varje fall i motiven — för dessa undantagsfall — klart framhålls all en sådan användning av institutet aldrig skall kunna komma i fråga. Enligt min mening bör för övrigt redan i detta sammanhang den frågan ställas om inte en strikt logisk tolkning av den i 36 kap. 7 § andra stycket 2 föreslagna undantagsbestämmelsen — nämligen att näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten - närmast leder till den slutsatsen att institutet över huvud taget inte är avsett att tillämpas i faU då företagaren själv är den som utfört brottet. Det är således svårt att förstå vad just han "skäligen" bort göra för alt avhålla sig frän brott.

Mot bakgrund av att de föreslagna lagbestämmelserna delvis getts ett
tämligen generellt innehåU, vilket i och för sig kan tänkas skapa svårigheter
i rätlstiUämpningen och ge negativa återverkningar från rättssäkerhetssyn
punkt, vill jag i detta sammanhang slutiigen tillägga följande. En gmndläg
gande tanke bakom förslaget är att det nya institutet skall kunna tillämpas
på sinsemellan synnerligen olika fall. Detta gäller inte bara de olikheter
som kan förekomma i stort sett utan framförallt beträffande var och en av
de särskilda fömlsättningar som enligt de föreslagna reglerna måste kon
stateras ha förelegat för att företagsbot skaU kunna komma i fråga. Exem
pelvis gäller detta beträffande brottets och gärningsmannens relation tiU
den aktuella näringsverksamheten samt dess speciella föreskrifter eller
villkor, vilka i sin tur kan vara beroende av den tillämpade förelagsformen,
verksamhetens huvudsakliga inriktning, omfattning m.fl. liknande, ytterst
varierande omständigheter. Det torde vid sådana förhållanden inte bara
vara snart sagt omöjligt utan från ändamålssynpunkt rent av betänkligt om 91

Prop. 1985/86:23 det i lagtexten för vart och elt av dessa kriterier skulle närmare anges vilka omständigheter som bör tillmätas speciell betydelse vid den ifrågavarande delen av den aktuella prövningen.

Med tanke särskilt på rättssäkerhetens krav måste den centrala bedömningen därför i stället gälla frågan i vad mån de föreslagna reglerna — vad beträffar såväl det materiella innehållet som den förutsatta beslutsordningen - sammantagna kommer att ulgöra en tillräckligt betryggande garanti för att en tillämpning av systemet i det enskUda fallet leder till ett resultat, vilket upplevs som både rättvist och konsekvent. Jag fäster i den delen bl.a. viss vikt vid det förhållandet att det remitterade förslaget innehåller föreskrifter om en i liknande sammanhang ovanlig, dubbel diskretionär prövning. Avsikten är att dessa prövningar skall ske i olika etapper av förfarandet. 1 sak innebär detta att i fall då det från början - mot bakgrund av de föreslagna bestämmelserna i 36 kap. 7 § brottsbalken inte ansetts vara uppenbart obilligt att ålägga en näringsidkare företagsbot det mycket väl kan komma i fråga alt domstolen vid sin slutliga bedömning enligt den föreslagna 36 kap. 11 § brottsbalken beslutar att någon företagsbot ändå inte skall åläggas. Till bilden hör också att de principiella invändningar som på goda gmnder kan anföras mot en ordning vilken förutsätter att viss kompletterande vägledning ibland kan behöva sökas i lagstiftningens förarbeten - innan en mera omfattande rättspraxis på området hunnit utbildas — torde förlora något av sin vanliga tyngd när det som här är fråga om ett helt nytt institut, vilket därtill kan väntas bli tillämpat endast i fall som inte är vare sig särskilt frekventa eller vardagsbetonade.

36 kap. 7 §■ Lagrådet (Pautsson):

Paragrafen innehåller de rekvisit som skall vara uppfyllda för all förelagsbot skall kunna utdömas.

Huvudregeln i första stycket är i formeUt hänseende uppbyggd så att den såsom förutsättning för att företagsbot skall kunna åläggas en näringsidkare bara rent objektivt beskriver en viss brottslighet, som skall ha förekommit inom näringsverksamheten. Av undantagsregeln i andra stycket 2 och av motivens innehåll framgår emellertid all företagsbot inte skall utgå "om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brotts-Hgheten". Även om lagtexten liksom motiven är otydliga i detta hänseende får det antas vara avsett att bevisbördan i frågan huruvida näringsidkaren gjort vad som kan krävas av honom skall ligga på åklagaren i vanlig ordning och att det således, åtminstone i princip, inte skall åligga näringsidkaren att visa att han iakttagit tUlböriig aktsamhet för att han skall bli fri från företagsboten.

De föreslagna bestämmelserna är generella på det sättet att de gäller för
hela det straffrättsliga fältet. De är således tillämpliga inte bara pä brott
mot de speciella näringsrättsliga författningarna eller de särskilda lagrum i
brottsbalken, som avser näringsverksamhet, utan de gäller i princip vilket
brott som helst, som begåtts "i utövningen av näringsverksamhet". Rekvi
siten är vidare mycket allmänt hållna och kan därför antas ge stort utrym-
92 me för olika tolkningar och bedömningar efter skön. Detta ger anledning

att ifrågasätta huruvida de föreslagna reglerna uppfyller de krav på rättssä- Prop. 1985/86: 23 kerhet som måste ställas på en lagstiftning av straffräitskaraktär. Frågan bör ses i samband med att även reglerna om företagsbotens belopp är allmänt hållna och från lagteknisk synpunkt ger utrymme till stora variationer, låt vara att av remissproiokollet kan utläsas att vissa "tumregler" för bestämmande av bolens belopp kan vara avsedda att tillämpas.

De skäl som andragits för införande av företagsbot synes främst åsyfta den situationen att näringsverksamheten bedrivs av en juridisk person och all den fysiska person, som begått brottet och dömts för detta, är ställföreträdare - kanske rent av ensam aktieägare i ett bolag - eller annars intar en ledande stäUning i företaget. I sådana fall behöver från rättssäkerhetssynpunkt inte hysas betänkligheter mot att den juridiska personen åläggs företagsbot, vare sig brottet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet; här föreUgger i sak närmast identitet mellan den brottslige och näringsidkaren, låt vara att den sistnämnde inte kan dömas för brottet. Liknande synpunkter synes kunna läggas på den situationen att brottet visserligen har begåtts av någon som inte har en ledande stäUning men att brottet har utförts på näringsidkarens (ledningens) uppmaning eller med dennes goda minne. Har brottet i här avsedda fall begåtts utan näringsidkarens vetskap är läget ett annat. För en sådan händelse innefattar paragrafen en allmän aktsamhelsregel av innehåll att näringsidkaren skaU göra vad som skäligen kan krävas för att förebygga sådan brottslighet. Utformningen av lagtexten ger dock föga ledning för bedömande av den närmare innebörden av denna regel för skilda näringsgrenar och för olika situationer. Ej heller ger motiven någon egentlig upplysning i detta hänseende; varken kommissionens betänkande eller remissprotokollet innehåller några belysande exempel annat än i myckel begränsad omfattning. I detta hänseende kan därför tänkas uppstå en betydande osäkerhet om rättsregelns innebörd och vad som till följd av densamma åligger näringsidkaren.

I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas att företagsbot enligt för
slaget kan åläggas inte bara när den brottslighet, som förekommit vid
utövning av näringsverksamhet, inneburit ett grovt åsidosättande av de
särskilda skyldigheter, som är förenade med verksamheten, utan även när
brottsligheten annars är av allvarligt slag. Med förstnämnda ullryck avses
brott mot utpräglat näringsreglerande bestämmelser, vare sig de förekom
mer i specialförfattningar eUer i brottsbalken. Dessa "särskilda skyldighe
ter" måste näringsidkaren givetvis aUtid känna till och följa, och det ter sig
också tämligen naturligt att det allmänna ställer krav pä att näringsidkaren
organiserar och bedriver sin verksamhet så att sådana skyldigheter så långt
möjligt iakttas. När det åter gäller andra typer av brott synes frågan vilka
krav som i aktsamhetshänseende kan ställas på näringsidkaren vara betyd
ligt svårare att bedöma. Här kan det i stort sett vara fråga om vilket brott
som helst, bara det har begåtts "i utövningen av näringsverksamhet". Av
specialmotiveringen att döma synes härför inte krävas mycket annat än att
brottet har någon form av samband med näringsidkarens verksamhet. Som
exempel nämns bl.a. att en anställd smugglar narkotika när han fungerar
som förare av företagets bilar. Innebörden av det uppställda aklsamhets-
kravet när det gäller att förhindra sädana allmänna brott måste rimligen 93

Prop. 1985/86:23 växla betydligt för olika näringsomräden och för olika typer av brott. Vad som kan krävas härvidlag måste framstå som mycket tveksamt både för näringsidkarna själva och för de rättstillämpande domstolarna. Regeln framstår i denna del som alltför diffus till sitt innehåll.

Med hänvisning till det anförda förordar lagrådet att den brottslighet inom näringsverksamhet, som skall kunna föranleda företagsbol, begränsas lill att avse fall då brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten.

Det må här tilläggas, i anslutning till ett uttalande i specialmotiveringen, att enligt lagrådets mening brott mot miljöskyddslagen i allmänhet bör kunna betraktas som elt åsidosättande av de särskUda skyldigheter som är förenade med verksamheten.

Beträffande utformningen av bestämmelserna under vilka förutsättningar företagsbot skall kunna utgå vill lagrådet vidare erinra om att lagrådet under avsnillet "Allmänna synpunkter" på anförda skäl förklarat sig inte kunna biträda den föreslagna regleringen i vad den innebär att företagsbot skall kunna åläggas en enskUd näringsidkare när han själv begått del aktuella brottet.

Lagrådet viU vidare något beröra det i lagtexten uppställda rekvisilet att brottsligheten skall ha inneburit ett "grovt åsidosättande" av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten. Det är givet att sådana allmänt hållna formuleringar, såsom också framhåUits av vissa remissinstanser; kan föranleda vissa gränsdragningsproblem; sådana kan dock nalurligen inte helt undvikas. Om det exempelvis gäller överträdelse av någon bestämmelse i en näringsrättslig författning måste ett "grovt åsidosättande" rimligen förutsätta alt brottsligheten - vid en jämförelse med de föreskrifter i övrigt som gäller enligt forfattningen ~ framstår som klandervärd i betydande grad. Rekvisilet "grovt åsidosättande" kan enligt vanligt juridiskt språkbmk inte ges den innebörden, att däri skulle inrymmas varje brottslighet som inte kan betecknas som lindrig eUer ringa. Enbart det förhållandet att fängelse ingår i straffskalan för det aktuella brottet kan inte heller tas till intäkt för en allmän slutsats att brottsligheten innebär eii grovt åsidosättande av någon särskild skyldighet enligt författningen; i sammanhanget må erinras om att, såvitt gäller de många näringsrättsliga författningarna, de straffbestämmelser, som innehåUer fängelse i straffskalan, ofta är avsedda att täcka gärningar av mycket olika straffvärde, från bagateUförseelser till svårartade överträdelser. Lagrådet vill vidare - tUl ett uttalande i specialmotiveringen, vari departementschefen förklarar att en näringsidkare, som gjort sig skyldig tUl bokföringsbrotl, bör kunna anses ha grovt åsidosatt sina särskilda skyldigheter som näringsidkare -foga den kommentaren att om bokföringsbrottet av domstolen betraktas som ringa (jfr 11 kap. 5 § brottsbalken) och gärningsmannen döms tiU ett mindre bötesbelopp, det oftast torde vara svårt att ändå betrakta brottsligheten som ett "grovt åsidosättande" av den särskilda skyldighet att föra böcker, som åligger honom som näringsidkare.

Såsom tidigare framhållits är huvudregeln i första slycket om förutsätt
ningarna för att företagsbol skall utgå i formellt hänseende uppbyggd så att
94 den bara rent objektivt beskriver en viss brottslighet, som skall ha före-

kommit inom näringsverksamheten. Frågan huruvida någon skuld till del Prop. 1985/86: 23 inträffade skall behöva ligga näringsidkaren till last kommer fram endast indirekt genom undantagsbestämmelsen i andra stycket 2. Det skulle stå bättre i överensstämmelse med gängse lagstiftningsteknik om rekvisiten kunde beskrivas så att det i mera positiv form kommer fram vad som förutsätts ligga näringsidkaren till last för att företagsbol skall få utgå. En sädan utformning skulle också stämma bättre överens med det av justitieutskoltet (JuU 1981/82:53) uttalade önskemålet, till vilket departementschefen anslutit sig i remissprotokollet, att sanktionen bör utformas så att den innefattar ett påtagligt klander av de aktuella företagen. Om lagtexten utformas med en sådan inriktning kan den lämpligen som huvudfall ange den situation, som lagförslaget främst torde åsyfta, nämUgen att brottet har utförts av ställföreträdare för näringsidkaren eller av annan som intar en ledande ställning i företaget, och därjämte, för att täcka övriga tänkta situationer då företagsbot avses skola utgå, uppta att näringsidkaren i annat fall inte gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten. Av en sådan formulering skulle även tydligt framgå att bevisbördan principiellt ligger på åklagaren när det gäller frågan om näringsidkaren iakttagit erforderlig aktsamhet tUl förebyggande av brottsHgheten.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att första stycket ges
förslagsvis följande utformning: "För brott förenade med verksam
heten samt under förutsättning att brottet har begåtts av ställföreträdare
för näringsidkaren eller av nägon som annars intar en ledande ställning hos
honom eUer att, i annat fall, näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kan
krävas för att förebygga brottsligheten."

Utformas första stycket med den inriktning lagrådet förordat kan punkt 2 i andra stycket utgå. Mot bakgrund av hur bl. a. 36 kap. 1,3 a och 11 §§ brottsbalken f n. är avfattade och dä det enligt lagrådels uppfattning också föreligger en klar, betydelsemässig skillnad mellan "obilligt" (jfr bl.a. orättfärdigt) och "oskäligt" förordar lagrådet slutligen att elt utbyte mellan dessa ord sker i den föreslagna punkten 3 i andra stycket. Om punkten 2 utgår synes del för övrigt kunna övervägas om det längre finns någon anledning att punktindela återstående bestämmelser i stycket.

li4ueUer:

Jag har i avsnittet med aUmänna synpunkter konstaterat att del finns myckel aUvarliga brister i underlaget för det remitterade förslaget och i utformningen av detta samt alt bristerna inte kan avhjälpas inom ramen för en lagrådsgranskning. Jag har därför bestämt avstyrkt all förslaget läggs tUl gmnd för lagstiftning. Vad jag anför i det följande innebär alltså inte förslag till alla de ändringar som behövs för att avhjälpa bristerna så att det remitterade förslaget skall kunna läggas till gmnd för lagstiftning utan endast uttalanden beträffande vissa detaljfrågor.

Det bör erinras om att jag i avsnittet med aUmänna synpunkter tillagt att
en möjlighet vore att man begränsade förslaget till företagsbot till att avse
endast de fall då fråga var om "elt grovt åsidosättande av de särskilda
skyldigheter som är förenade med verksamheten"; företagsbot skulle i så
fall inte utgå i fall då brottsligheten "annars är av allvariigt slag". 95

Prop. 1985/86: 23 Mot bakgmnd av vad som jag här har anfört gillar jag lagrådets kritik

mot utformningen av förevarande paragraf men anser att den inte går tillräckligt långt. Lagrådet har föreslagit vissa begränsningar och omformu-leringar. Dessa förslag innefattar i och för sig klara förbättringar. Det bör emellertid understrykas att det även i lagrådets förslag saknas bestämmelser av vilka framgår vem inom en juridisk person som genom försummelse att vidtaga förebyggande åtgärder kan ådraga näringsidkaren/den juridiska personen företagsbot. En sådan bestämmelse krävs om rättssäkerheten skall kunna tryggas. Pä grund av de brister i beslutsunderlaget som jag påtalat i avsnittet med allmänna synpunkter har jag inte möjlighet att här föreslå en sådan bestämmelse.

Jag instämmer i vad lagrådet anfört om innebörden i rekvisilet "grovt åsidosättande" av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten. Vad beträffar rekvisilet alt brottet skall ha begåtts "i utövningen av näringsverksamhet" vill jag, utöver vad lagrådet anfört därom, erinra om departementschefens uttalanden att - liksom vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i 36 kap. 3 a § brottsbalken — så skall anses vara fallet om brottet ingår som "ett led" i en näringsidkares verksamhet eller "typiskt sett" har en klar anknytning tUl den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare eller anställd hos den som bedriver näring.

Jag vill vidare erinra om att i motiveringen anförs att även brott som begåtts av uppdragstagare kan anses ha begåtts i utövning av näringsidkarens verksamhet. Den närmare innebörden av begreppet uppdragstagare har emellertid inte berörts. Avses därmed även mer eller mindre självständiga underentreprenörer, såsom vissa byggnadsarbetare, arrendatorer av restauranggarderober eller frisörstolar? Vad avses gälla om en sådan underentreprenör bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform?

Enligt specialmotiveringen skall gemensam företagsbot dömas ut, om mer än ett brott begåtts i utövningen av näringsverksamheten. Delta torde vara en riktig lösning. Den kan emellertid inte anses ha kommit lill klart uttryck i själva lagtexten. För att så skall ske krävs att första stycket kompletteras med en mening av förslagsvis följande lydelse: "Skall företagsbot samtidigt bestämmas för flera brott ådömes gemensam företagsbot."

Del bör framhåUas att förslaget inte innehåller någon motsvarighet till bestämmelserna om sammanträffande av brott i 34 kap. brottsbalken. Det kan finnas fall då brott upptäcks först efter del att företagsbot ålagts för ett annat brott. För sådana fall skulle dylika bestämmelser kunna behövas.

I specialmotiveringen till andra stycket uttalas att punkten 3 (undantaget på grund av uppenbar oskälighet) "är avfattad så att den inte bara ger underlag för att besluta att företagsbot inte skall dömas ut utan också ger underlag för en billighelsprövning när botens storlek skall bestämmas". Enligl min mening ger utformningen av lagtexten inte utrymme för en sådan billighetsprövning.

Jag biträder lagrådets förslag att ordet "oskäligt" i andra stycket bör ersättas med ordei "obiUigt". 96

Jermsten: Prop. 1985/86: 23

Jag delar lagrådets uppfattning att den föreslagna utformningen av paragrafen ger utrymme för vissa ändringar i förtydligande syfte. Med utgångspunkt i den förutsättningen, att del remitterade förslaget emellertid med i princip oförändrat huvudinnehåll läggs till grund för lagstiftning, synes flera påtagliga fördelar kunna nås enbart genom en närmast redaktionell ändring av paragrafen. Den skulle innebära att första stycket kompletteras med följande tillägg: "samt om näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten". Samtidigt vidtas den följdändringen i andra stycket att den föreslagna punkt 2 får utgå.

En betydelsefull fördel med nyss angivna ändringar skulle lill en början vara att det redan av den inledande och centrala bestämmelsen om företagsbot direkt kan utläsas vad som avses utgöra en tredje gmndläggande förutsättning för att institutet skall kunna tillämpas, nämligen att näringsidkaren i varje fall bmstit i tillbörlig aktsamhet för att hindra den aktuella brottsligheten. Det behöver vidare inte råda någon som helst tvekan om att det givetvis i princip ankommer pä åklagaren att visa att även denna förutsättning är för handen i det enskilda fallet. Slutligen blir det också tydligare att ifrågavarande skälighetsbedömning främst bör ha sin utgångspunkt i det samband som i del enskilda fallet föreligger mellan de omständigheter vilka gjort att de båda andra grundläggande fömtsättningarna för en tillämpning av institutet kan anses vara infriade.

En i efterhand gjord bedömning av en företagares möjligheter att vidta "skäliga" åtgärder för att förebygga brott måste således enligt min mening bl. a. omfatta brottets och gärningsmannens relation till den aktuella verksamheten, dvs. dess art, huvudsakliga inriktning, organisation och andra liknande särförhällanden. Det måste med andra ord kunna fastställas att företagaren på gmnd av något sådant förhållande i varje fall borde ha haft anledning räkna med att det fanns viss risk för att det aktuella brottet, eller annan någorlunda likartad brottslighet, skulle kunna begås i hans verksamhet samt därtill att han också haft rimliga möjligheter att eliminera denna risk. En sådan situation får i allmänhet antas ha förelegat i fall då "brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskUda skyldigheter som är förenade med verksamheten". Det synes emellertid inte uteslutet att det även under angivna omständigheter kan finnas utrymme för alt skälighetsbedömningen leder till att företagsbot inte skall åläggas t.ex. därför all brottet framstår som tillfälligt eller periferi i förhållande till företagets ordinarie verksamhet eller om företagets allmänna ansvar för gärningsmannen i förevarande hänseende på grund av anställningsförhållandet eller annan särskild orsak ter sig svagare än normalt.

Vad beträffar den närmare tolkningen av rekvisilet "brottsligheten inne
burit ett grovt åsidosättande ..," sä ansluter jag mig till vad lagrådet
anfört därom. Vad åter gäller det alternativa rekvisilet "eller annars är av
allvarligt slag" så torde en tillämpning av "skälighetsregeln", med nyss
förutsatt innebörd, få till följd att den praktiska betydelsen av rekvisilet
under alla förhållanden blir tämligen starkt begränsad. Det måste nämligen
antas att ju svagare anknytningen är mellan brottet som sådant och den
aktuella verksamheten desto mindre har företagaren i allmänhet haft anled- 97

7 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 23

Prop. 1985/86:23 ning räkna med att brottet verkligen skulle komma att begås i "utövningen av näringsverksamheten". En tillämpning av ifrågavarande rekvisit synes sålunda kunna komma i fräga endast då nägon särskild betingelse förelegat som medfört en inte försumbar risk för brottsligheten.

Jag instämmer slutiigen i vad lagrådet anfört om att ordet "oskäligt" bör bytas ut mot ordet "obilligt" i andra stycket.

36kap. 9och 10§§ Lagrådet (Paulsson):

1 det föregående har lagrådet förordat att företagsbot skall omfatta endast ett repressivt moment och således inte tillika, såsom remissförslaget fömtsätter, en eliminering av uppkommen ekonomisk fördel. Biträdes lagrådets förslag i detta hänseende bör 10 § utgå och 9 § lämpligen kompletteras med en erinran om gällande förverkandebestämmelser.

Vidhålls emellertid remissförslaget att företagsbol i princip skall omfatta även vinsteliminering vill lagrådet anföra följande beträffande utformningen av aktueU lagtext. Den avsedda innebörden av 10 § är att förverkande enligt 36 kap. 3 a § brottsbalken eller enligt annan tillämplig bestämmelse om förverkande av vinst inte får ske om företagsboten innefattar undanröjande av sådan vinning. Detta synes böra komma till mera adekvat språkligt uttryck än som skett i remissförslaget. Placeras bestämmelsen härom i direkt an.slutning till reglerna i 9 § om vad som skall beaktas vid bestämmande av företagsbot skulle vidare tydligare framgå att företagsboten i princip skall innefatta även vinsteHminering,

I specialmotiveringen framhålls att vid bestämmande av företagsboten generellt gäller att hänsyn bör tas till i vad mån företaget kan klandras för del inträffade. En anknytning till detta förhållande skulle ernås om bland de omständigheter, som enligt 9 § skall beaktas vid botens bestämmande, anges brottsHghetens "förhållande till den aktuella näringsverksamheten".

Med hänvisning till det anförda förordar lagrådet - under förutsättning att företagsboten i princip skall innefatta vinsteliminering - att 9 §, med viss redaktioneU jämkning, ges förslagsvis följande utformning:

"När storleken av företagsbol bestäms skall hänsyn tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till den aktuella näringsverksamheten. Har brottsligheten medfört eller kunnat medföra ekonomiska fördelar för näringsidkaren skall också värdet därav särskilt beaktas. Innefattar företagsbot belopp för undanröjande av sådana fördelar, som uppkommit för näringsidkaren, gäller ej 4 § eller annan i och för sig tillämplig bestämmelse om förverkande av vinning till följd av brott."

En lösning i enlighet med det anförda förutsätter att 10 § utgår.

Särskilt med hänsyn till det samband, som föreligger mellan företagsbot i remissförslagets form och möjligheten att förklara en ekonomisk vinning förverkad enligt 36 kap. 3 a § brottsbalken eller annan motsvarande bestämmelse bör domstolarna vara skyldiga att i sina domskäi noggrant redovisa de beräkningar som ligger bakom företagsbotens belopp och det resultat de gett.

I sammanhanget vill lagrådet vidare anföra följande. Frågan huruvida
98 ekonomisk fördel uppkommit till följd av ett brott (jfr även 3 a §) synes inte

i och för sig vara liktydig med att fördelen är omedelbart tillgänglig för Prop. 1985/86:23 näringsidkaren. Om exempelvis brottet innebär alt miljöfarligt gift bortskaffats pä ett olagligt sätt och näringsidkaren därigenom inbesparas utgifter för en lagenlig, mera kostsam destmering av giftet torde den ekonomiska fördelen för honom ha uppkommit redan genom del brottsliga förfarandet, även i det fall att utgifterna för en lagenlig deslruering skulle vara att hänföra till en betydligt senare tidpunkt.

Mueller:

Utöver den kritik som jag anfört i avsnittet med aUmänna synpunkter vill jag här anföra följande för den händelse att det remitterade förslaget - mot mitt bestämda avstyrkande - skulle läggas till gmnd för lagstiftning.

För den händelse att företagsboten i en kommande lagstiftning - i strid mot lagrådets förslag — i enlighet med det remitterade förslaget ges både en vinsteliminerande och en bestraffande funktion krävs under alla förhållanden flera väsentliga förtydliganden och tillägg till den föreslagna lagtexten. För det första är det oundgängligt alt själva lagtexten kompletteras sä att däri klart anges att företagsboten har dessa två funktioner. För det andra krävs att lagtexten utformas så att därav tydligt framgår att företagsbotens vinsteliminerande funktion, såsom anges i motiveringen i lagrådsremissen, inte skaU tiUämpas i de faU då värdet av de ekonomiska fördelar som den aktuella broilsligheten medfört eller kunnat medföra överstiger företagsbotens maximibelopp 3000000 kr. Möjligen bör i detta sammanhang — i strid med vad som anförts i motiveringen - den övre gränsen ligga redan vid 2000000 kr. Redan vid en vinst överstigande 2000000 kr kommer nämligen maximibeloppet för företagsbolen 3000000 kr inte att räcka till för att man skall kunna taga ut 150 procent av vinsten som företagsbot i enlighet med den "tumregel" för bestämmande av företagsbotens storlek, som förordas i lagrådsremissens motivdel. För det tredje krävs en komplettering av den föreslagna lagtexten i anledning av departementschefens uttalande att vid bestämmande av företagsbotens storlek generellt bör gälla bl.a. att "det finns anledning att fästa stor vikt vid vilken grad företaget som sådant kan klandras för det inträffade" (se avsnitt 2.7). Detta uttalande har nämligen inte kommit till uttryck i det remitterade lagtexlförslaget. Den här senast angivna kompletteringen synes böra formuleras mot bakgrund av undantagsregeln i 36 kap, 7 § andra stycket 2 enligt vilken huvudregeln om företagsbot inle gäller "om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten". Den av lagrådet föreslagna formuleringen "förhållande till den aktuella näringsverksamheten" synes mig komma att avse även andra omständigheter än de departementschefens uttalande torde åsyfta. - I anslutning till den här senast angivna bestämmelsen krävs föreskrift av vilken framgår vem inom en juridisk person som genom sina åtgärder eller försummelser kan påverka storleken av den företagsbot som företaget skall ådömas. Med hänsyn till de brister i beslutsunderlaget som jag påtalat i avsnittet med aUmänna synpunkter kan jag inte här ange hur en sådan föreskrift bör utformas. Mina övriga förslag till kompletteringar av lagtex-

Prop. 1985/86:23 ten kan tillgodoses genom att 36 kap. 9§ brottsbalken formuleras på förslagsvis följande sätt;

"När storleken av företagsbol bestäms skall hänsyn tas till brottslighetens art och omfattning, till värdet av de ekonomiska fördelar som brottsligheten har medfört eller kunnat medföra samt till arten och omfattningen av näringsidkarens underlätenhet att göra vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten.

Om brottsligheten har medfört ekonomiska fördelar för näringsidkaren skall företagsboten dessutom omfatta ett belopp motsvarande värdet av dessa fördelar. Är detta pä grund av vad som föreskrivs i 8 § inle möjligt skall företagsboten bestämmas med tillämpning endast av första stycket.

SkaU enligt andra stycket värdet av de ekonomiska fördelarna beaktas när företagsboten bestäms, gäUer ej 4 § eller annan eljest tillämplig bestämmelse om förverkande av vinning till följd av brott."

Om 36 kap. 9 § brottsbalken utformas i enlighet med det anförda, bör 36 kap. 10 § brottsbalken utgå.

Del bör tilläggas att det är en klar brist i det remitterade förslaget att man däri inle anger närmare hur värdet av de aktuella ekonomiska fördelarna skall beräknas; en fråga som borde kräva behandling är exempelvis vilka kostnader som skall få beaktas, t. ex. ulveckHngskostnader för en produkt som producerats i stora serier när endast en del av serierna berörs av det företagsbotgrundande brottet. 1 vilken utsträckning bör avskrivningar på använda maskiner och andra inventarier få dras av från bmttointäkten?

Jag instämmer i vad lagrådet anfört om skyldighet för domstolarna att i domskälen redovisa sina beräkningar.

Enligt den allmänna motiveringen (inledningen till avsnitt 2.9) synes förverkande vara avsett att kunna komma i fråga trots att företagsbot utdömts nämligen om särskilda skäl föranleder det. Den föreslagna lagtexten ger emellertid inte någon sådan möjlighet; en sådan möjlighet skulle för övrigt vara helt orimlig.

Jermsten:

Med utgångspunkt i de ställningstaganden som jag redovisat under allmänna synpunkter och under 7 § ansluter jag mig tUl vad lagrådet under nu förevarande paragrafer har anfört om alt tankarna bakom del remitterade förslaget skulle komma till tydligare uttryck om bestämmelserna i paragraferna sammanförs i en enda paragraf med förslagsvis den lydelse som lagrådet alternativt har förordat.

11 §

Lagrådet (Pautsson):

Lagrådet har under "Allmänna synpunkter" på anförda skäl förklarat sig inte kunna biträda det remitterade förslaget i vad det innebär att företagsbot i princip skall kunna komma till användning även i del faU att en enskild näringsidkare begått det aktueUa brottet och därmed själv drabbas av straff. Förslaget i denna del påkallar jämkning av punkten 1 i förevarande paragraf. Med beaktande härav och för att den avsedda inne-100

börden av paragrafen skall komma till tydligare uttryck förordar lagrådet Prop, 1985/86:23 att paragrafen utformas enligt följande:

"Företagsbol får efterges eller sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 § om

1. påföljd för brottet ådöms företrädare för näringsidkaren,

2. brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren eUer

3. det annars är påkallat med hänsyn till annan liknande omständighet."
Skulle lagrådets nämnda, under "Allmänna synpunkter" framlagda för
slag inte följas, bör punkten 1 i förevarande paragraf ges lydelsen "påföljd
för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne".

Mueller:

Jag har i avsnittet med allmänna synpunkter anfört mycket allvarlig kritik mot förevarande paragraf. Enligt min mening framgår det inte av lagtexten - och inte heUer av motiveringen - i vilken utsträckning eftergift eller jämkning skall ske. Vad som föreslagits är en diffus skälighets-prövning från fall till fall i stället för de e,\akta, klargörande regler som behövs för att tUlgodose rättssäkerhetens krav och behovet av en enhetlig rättstillämpning.

Med hänsyn tiU de brister i beslutsunderlaget som jag påtalat i avsnittet med allmänna synpunkter har jag inte möjlighet att själv föreslå sådana exakta och klargörande regler som behövs. 1 detta sammanhang bör påpekas att lagrådets förslag i huvudsak endast är av formell karaktär och alltså inte innefattar sådana regler som jag efterlyst.

Departementschefen har i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.8) i allt väsentiigt anslutit sig till bl. a. elt förslag av kommissionen mot ekonomisk brottslighet av innebörd att "företagsbotens vinsteliminerande funktion i allt väsentligt bör vidhållas i samtliga fall där jämkning blir aktueU". Detta torde innebära att den vinsteliminerande delen av företagsboten inte skaU kunna jämkas eller efterges, om inte alldeles särskilda skäl föreligger. Av den föreslagna lagtexten framgår emellertid inle att denna mycket väsentliga begränsning av jämkningsmöjligheten skall gälla. För den händelse att företagsboten - i strid mot vad lagrådet föreslagit i det föregående -slutiigen ges en vinsteliminerande funktion vid sidan om den bestraffande, blir det därför nödvändigt att ändra den remitterade lagtexten så att den ger ett klart uttryck för den angivna begränsningen.

Enligl punkten 1 av lagtexten skall jämkning eller eftergift kunna ske inte bara när näringsidkaren själv ådöms straff för det förelagsbotsgrundande brottet utan också när en företrädare för honom ådöms straff för dylikt brott. Av specialmotiveringen att döma åsyftas här endast ställföreträdare i enmans- eller fåmansföretag. En så väsentUg begränsning måste på något sätt komma tUl uttryck i lagtexten. Av motiveringen framgår inte vad som där åsyftas med fåmansföretag. Jag har därför inle tillräcklig gmnd för att föreslå en lämplig formulering. Jag begränsar mig till att hänvisa till den definition av begreppet fåmansföretag som finns i 35 § 1 a mom sjunde stycket kommunalskattelagen (1928; 370),

101

Prop. 1985/86:23 Jermsten:

Jag delar lagrådets uppfattning att innebörden av del remitterade torslaget skulle komma till tydUgare uttryck om paragrafen ändras i enlighet med vad lagrådet alternativt har förordat.

Lagen om ändring i kommunalskattelagen

Lagrådet (Paulsson):

I 20 § föreslås ett tillägg av innebörd alt avdrag för företagsbol inte får göras vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla.

Under "Allmänna synpunkter" har lagrådet föreslagit all företagsbot inte skall omfatta vinsteHminering utan enbart ett repressivt element. I motiveringen härför har lagrådet berört även nu förevarande förslag till ändring i kommunalskattelagen. Därvid har lagrådet poängterat att som aUmän princip gäller att sanktion, som avser att eUminera vinst, regelmässigt far dras av vid inkomsttaxeringen, i vart fall inom inkomstslaget rörelse, och att en motsatt princip gäller beträffande straff eller annan sanktion av repressiv karaktär. Lagrådet har därför inte något att erinra mot förslaget lill ändring i kommunalskattelagen under förutsättning att företagsboten inte kommer att omfatta vinsteHminering.

SkuUe så emellertid inte bli fallet utan remissförslaget vidhållas i denna del blir lägel elt annat. Såsom lagrådet framhållit i det tidigare nämnda sammanhanget står den föreslagna ordningen i så faU, tiU den del företagsboten innefattar vinsteliminering, i strid med annars tillämpade och självklara principer på området och skulle innebära en uppenbar obiUighet mot näringsidkaren och dessutom vara ägnad att medföra en ojämn rättstill-lämpning. Om man vUl upprätthålla principen att beskattning skall vara följdriktig och rättvis är det enligt lagrådets mening ofrånkomligt att avdragsförbudet i förevarande paragraf begränsas till den del av företagsboten, som inte är av vinsteliminerande karaktär. Någon svårighet all bestämma hur stor del av företagsboten som är av det ena eller andra slaget synes inte behöva uppkomma. I detta hänseende må erinras om att, enligt vad som framgår av det föregående, lagrådets ledamöter är ense om alt domstolarna ändå bör vara skyldiga att i sina domskäl noggrant redovisa de beräkningar som ligger bakom företagsbotens belopp och det resultat de gett; härav bör utan svårighet kunna utiäsas hur stor del av det utdömda beloppet som innefattar vinsteliminering.

Under hänvisning tUl det anförda föreslår lagrådet — under fömtsättning att företagsbot avses omfatta även vinsteliminering — att ändringen av

förevarande paragraf ges följande lydelse: " företagsbot, i vad denna

inte avser undanröjande av uppkommen ekonomisk fördel av brott."

Mueller:

För den händelse att det remitterade förslaget om företagsbot - mot mitl
bestämda avstyrkande - läggs till grund för lagstiftning instämmer jag i
102 vad lagrådet anfört om förslaget till ändring i kommunalskattelagen.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring

2. lag om ändring

3. lag om ändring

brottsbalken,

lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.

rättegångsbalken.

4, lag om ändring i kommunalskattelagen (1928; 370), Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

2 Allmänna synpunkter

Jag viU först konstatera att lagrådet inte är enigt i sin bedömning av de remitterade förslagen utan att meningarna inom lagrådet har varit starkt delade. Var och en av ledamöterna har avgett ett eget yttrande, och lagrådets protokoU upptar således tre olika yttranden. Två ledamöter, däribland ordföranden, godtar i sina yttranden de huvudprinciper som ligger till gmnd för förslagen men föreslår var för sig vissa ändringar och justeringar. En ledamot avstyrker förslagen.

För de fortsatta bedömningar som skall ske i lagstiftningsärendet skulle det naturligtvis ha varit en fördel, om lagrådets protokoll hade återspeglat en mer enhetlig syn på de remitterade förslagen. Enligt min mening kan man dock, med hänsyn till förslagens bakgrund, ha förståelse för att de har föranlett meningsbrytningar.

Förslagen utgör ett led i strävandena att komma till rätta med det allvariiga samhällsproblem som den ekonomiska brottsligheten utgör, nå-

104 (1) Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1985-04-18.

got som är en huvudlinje i regeringens kriminalpolitik. I skilda samman- Prop. 1985/86:23 häng har därvid betonats att den omständigheten att den ekonomiska brottsligheten har fått sin nuvarande omfattning till stor del beror pä att det allmänna inte har följt med i utveckUngen. Detta hänger i sin tur samman med alt kriminalpolitiken av tradition i allt väsentligt har varit inriktad på vad som brukar kallas den traditionella brottsligheten och att de medel som har utvecklats i det arbetet inte förslår när det gäller att komma till rätta med de mera sofistikerade metoder som vanligtvis kännetecknar den ekonomiska brottsligheten. Insatserna i kampen mot denna brottslighet har därför i stor utsträckning gått ut på att finna nya vägar och nya sätt att bemästra den. När del som här gäller ett nytt grepp pä en principiellt mycket viktig fråga - straffrättsliga sanktioner mot bl. a. juridiska personer - visar ertarenheten att man måste räkna med att ett initiativ kan bli föremål för skilda värderingar.

Innan jag går närmare in på de sakliga synpunkter pä förslagen som har redovisats i lagrådets protokoll anser jag mig böra särskilt bemöta en av huvudpunkterna i den kritik som framförs i det avstyrkande yttrandet, nämligen att remissen inte skulle erbjuda det underlag som behövs för att ställning skall kunna tas till förslagen.

Som jag anförde i remissprotokollet har frågan om sanktioner mot överträdelser av ekonomisk och näringsrättslig lagstiftning som äger rum inom ramen för företags verksamhet under en följd av år tilldragit sig ett stort intresse i den kriminalpolitiska debatten. Vad som därvid främst har diskuterats är att införa sanktioner som kan riktas mot själva företaget. Ett sådant s.k. korporativt ansvar finns i åtskilliga länder, bl.a. Danmark, Norge, Storbritanien och USA.

Två betänkanden i ämnet remissbehandlades under år 1979 (Ds Ju 1978; 5 och 1979; 10). Med ledning av bl. a. de synpunkter som därvid kom fram utarbetades departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet. Denna promemoria lades sedan — efter remissbehandling — till gmnd för prop. 1981/82: 142 som innehöll bl.a. förslag till nya förverkanderegler i 36 kap. 3 a § brottsbalken (BrB) och till principer för användningen av s. k. sanktionsavgifter.

De nu remitterade förslagen har närmast sin upprinnelse i justitieutskot-tets av riksdagen godtagna betänkande (JuU 1981/82:53) med anledning av denna proposUion. Utskottet uttalade där enhälUgt att det ställde sig tveksamt till om samhället med den nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifler inom alla aktuella sektorer kunde nå alla de former av regeiövertiädelser där ett starkt samhällsintresse påkallar ett ingripande. Enligt utskottet förelåg övervägande skäl för att man borde fortsätta arbetet med att finna lämpliga modeller för ett korporativt ansvar. Arbetet borde enligt utskottet gälla frågan hur ett system med företagsböter kunde utformas.

Frågan utreddes härefter av kommissionen mot ekonomisk brottslighet.
I det belänkande som ligger till grund för de tiU lagrådet remitterade
förslagen fann kommissionen på gmndval av en egen analys att det fanns
ett påtagligt behov av den typ av generell straffrältslig sanktion som
riksdagen avsett. Förslagen i betänkandet utformades mot denna bak- 105

Prop. 1985/86: 23 gmnd. Vid remissbehandlingen vitsordades eller lämnades kommissionens synpunkter pä behovet av lagstiftningsåtgärder utan erinran av praktiskt taget alla hörda förvaltningsmyndigheter och av myndigheter som har ansvar för den egentliga rättsvården - bl.a. justitiekanslern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och representanter för domstolsväsendet. De i betänkandet föreslagna lösningarna fick också genomgående ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Förslagen i lagrådsremissen överensstämmer i allt väsentligt med förslagen i betänkandet.

Den bakgrund jag nu har tecknat redovisas utförligt i lagrådsremissen. Detsamma gäller kommissionens förslag och remissinstansernas synpunkter. En särskild remissammanställning finns också tillgänglig i ärendet. TiU detta kommer de överväganden som jag redovisat i remissprotokollet.

Mot denna bakgrund måste jag bestämt tillbakavisa den kritik som går ut på att remissen inle skulle ge tiUräckligt underlag för en bedömning. Det torde i själva verket vara svårt att leta upp någon kriminalpoHtisk fråga från senare år som har utretts och belysts så gmndligt som den som remissen avser.

I det avstyrkande yttrandet hävdas vidare att förslaget inte tillgodoser kravet på rättssäkerhet. Denna uppfattning förefaller närmast grunda sig på att reglerna om företagsbot i förslaget har getts en generell utformning. Lagrådets övriga ledamöter betonar i stället bl. a. att gränsdragningsproblem ter sig oundvikHga när det, som här, gäller att införa ett helt nytt institut i den centrala straffrätten. En ledamot har efter en analys av förslagen och mina uttalanden i remissproiokollet kommit till slutsatsen att de föreslagna reglerna sammantagna kommer alt utgöra en tillräckligt betryggande garanti för att en tillämpning av systemet i det enskilda fallet leder till elt resultat som upplevs som både rättvist och konsekvent.

Under det långvariga förberedelsearbete som jag nyss redovisade har ingående diskuterats, om en ny sanktion skulle vara förbehållen vissa speciella rättsområden eller borde ges ett mera generellt tillämpningsområde. Det omfattande underlag som nu föreligger ger enligt min mening klart vid handen att det senare alternativet, som också godtagils av lagrådets majoritet, är att föredra. Det ligger också i sakens natur och har konstaterats i skilda sammanhang att central straffrättslig lagstiftning med nödvändighet måste ges en tämligen generell utformning (jfr t.ex. prop, 1980/81:108 5.9).

Jag anser mig därmed ha bemött huvudpunkterna i den kritik som förs fram i det avstyrkande yttrandet inom lagrådet. När jag i det följande går närmare in på de övriga synpunkter som anförts inom lagrådet uppehåller jag mig därför huvudsakligen vid de tvä andra ledamöternas yttranden. Jag disponerar mitt anförande så att jag i fråga om förslaget till ändring i BrB i skilda avsnitt behandlar först frågan om företagsboten bör ha enbart en bestraffande funktion (avsnitt 3.1), sedan vissa spörsmål som rör enskilda näringsidkare (avsnitt 3.2) och därefter de särskilda bestämmelserna i förslaget i den mån dessa föranlett erinringar (avsnitt 3.3).

106

Prop. 1985/86:23

3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

3.1 Bör företagsbot ha en vinsteliminerande funktion?

I det remitterade förslaget har företagsbot konstruerats som en särskild rättsverkan av brott med både vinsteliminerande och bestraffande inslag. Det finns, som jag anförde i remissprotokollei, flera skäl som talar för en sådan lösning. Jag vill här bara erinra om - som också en av lagrådets ledamöter har understrukit - att man på så sätt skulle kunna låta sanktionen lill sin karaktär utgöra en vidareutveckling av förverkandeinstitutet.

Frän lagrådets sida har också vitsordats att särskild rättsverkan av brott torde vara den enda konstmktion som är länkbar, om man inom överskådlig tid skall kunna lösa de problem som här är aktuella. Lagrådet har vidare förklarat sig inte ha anledning att från principiell utgångspunkt motsätta sig att näringsidkare i vissa fall för brott inom näringsverksamheten åläggs en sanktion med bestraffande inslag samt att denna lagtekniskt konstmeras som en särskild rättsverkan av brott och ges plats i 36 kap. BrB.

I lagrådets (ordförandens) yttrande har emellertid föreslagits att sanktionen inte skaU ha något vinsteliminerande inslag utan bara ges en repressiv funktion. Som skäl anförs att det kan leda tUl missförstånd och ojämnhet i rättstUlämpningen, om man i företagsboten förenar två moment med så vitt skilda syften som vinsteliminering och bestraffning. Med hänvisning lill de fall då en näringsidkares vinster lUl följd av brott är så stora att botens maximibelopp inte räcker till anförs vidare att det framstår som betänkligt frän systematisk utgångspunkt att, som det förutsätts i remissen, tillämpa både företagsbot och förverkande. Slutligen påpekas att det skulle vara lättare att åstadkomma en konsekvent reglering av frågan om hur företagsboten skall behandlas i taxeringshänseende, om sanktionen får en enbart repressiv funktion.

I remissprotokollet utgick jag på närmare angivna gmnder frän alt det ■skulle vara olämpligt att beteckna sanktionen som en särskild rättsverkan av brott, om den skulle ges enbart bestraffande funktioner. Samma uppfattning har utvecklats av en ledamot av lagrådet som har uttalat att möjligheterna att konstruera företagsboten som en särskild rättsverkan av brott i mycket hög grad hänger samman med just det förhållandet att ett av ändamålen bakom den föreslagna sanktionen är alt eUminera ekonomiska fördelar på gmnd av den aktuella brottsHgheten.

Lagrådet (ordföranden) har i sitt yttrande visserligen inte närmare gått in på denna Iråga som ytterst rör brottsbalkens systematik. Lagrådets yttrande måste emellertid förslås så alt det enligt dess uppfattning inte möter några hinder från systematisk synpunkt att bibehålla sanktionens karaktär av särkild rättsverkan av brott, även om den ges enbart en bestraffande funktion.

På denna punkt kan det naturligtvis finnas visst utrymme för tvekan.
Med hänsyn till vad lagrådet har anfört anser jag mig emeUertid inte böra
göra gällande att de systematiska skälen utgör något avgörande hinder mot
att ge företagsbot en renodlat repressiv karaktär, om en sådan lösning i
övrigt är förenad med betydande fördelar. 107

Prop. 1985/86:23 En del sådana fördelar är belysta i yttrandet - sanktionen blir mera

renodlad och därmed också, kan man anta, mera lätthanterlig för de rättsvårdande myndigheterna. Den inkonsekvens som enligt det remitterade förslaget otvivelaktigt skulle uppstå i de låt vara sannolikt mycket sällsynta fall då vinsten är sä hög att förverkande måste begagnas parallellt med företagsbot försvinner också, om företagsboten över huvud tagel inte begagnas för att dra in vinster. Det står också klart att det med en sådan lösning blir lättare att få till stånd en enkel och överskådlig reglering av hur företagsboten bör behandlas i taxeringshänseende.

Vad som i nu berört avseende skulle vara den bästa läsningen i sak torde kunna vara föremål för delade meningar. Jag kan emellertid hålla med om att det från flera utgångspunkter är fördelaktigt, om sanktionen kan renodlas på det sätt som lagrådels ordförande har föreslagit. Utöver de skäl som jag nyss återgav vUl jag peka pä alt sanktionens klandrande innehåll blir tydligare. Det var en aspekt som riksdagen fäste särskild vikt vid i samband med sin begäran om fortsatta överväganden i ämnet (JuU 1981/82:53).

Jag vill i den systematiska frågan också tillägga att det i det här fallet synes försvarligt att beteckna en sanktion med enbart beskaffande funktion som särskUd rättsverkan av brott. I normalfallet kommer den nämligen att drabba en juridisk person. Ett sådant subjekt kan enligt brottsbalkens systematik inle begå brott och inte heller utsättas för straff.

Med hänvisning till del anförda anser jag mig inte böra motsätta mig lagrådets förslag att företagsbot ges enbart en bestraffande funktion.

Denna förändring i förhållande lill förslaget i lagrådsremissen får vissa återverkningar på en del andra frågor som jag behandlade i remissprotokollet. Jag återkommer till det när jag tar upp de särskilda bestämmelserna i förslaget.

3.2 Skall företagsbot kunna åläggas även enskilda näringsidkare som själva lagfors för det aktuella brottet?

Enligt det remitterade förslaget skall företagsbot kunna tillämpas oberoende av i vilken juridisk form näringsverksamheten bedrivs. De särskilda problem som föranleds av att enskUda näringsidkare kan komma att ådra sig personligt straffansvar vid sidan av företagsbot skall enligt det remitterade förslaget lösas så att företagsboten får jämkas eller efterges, bl. a. om det är påkallat med hänsyn till att personligt ansvar samtidigt ådöms näringsidkaren.

Lagrådet (ordföranden) har inte riktat någon erinran mot den angivna
grundprincipen om en likformig behandling av skilda företagsformer. Tan
ken att företagsbot skall kunna ådömas en enskild näringsidkare som själv
har begått och lagfors för det aktuella brottet har emellertid mötts av
invändningar. Bl.a, hävdas att förslaget på den punkten innebär alt de
aktuella straffbestämmelserna i vissa fall utökas med en extra straffsank
tion för gärningsmannen själv. Vidare sägs att något skäl för en sådan
generell höjning av straffvärdet för de många typer av brott som det här är
108 fråga om inte har andragits i remissen.

Jag vill med anledning av dessa uttalanden först framhålla att det enligt Prop. 1985/86: 23 min mening måste vara ett rimligt krav att reglerna blir så utformade att de garanterar en likformig behandling av skilda företagsformer. Frågan om företagsbot skall åläggas för brott som begås i näringsverksamhet får med andra ord inte vara beroende av om verksamheten bedrivs av en juridisk person eller av en enskild näringsidkare. Därför förefaller det mig inte möjligt att frän tillämpningsområdet generellt undanta det fallet att det aktueUa brottet har begåtts av en enskild näringsidkare och att denne i anledning därav döms tiU personligt straff. Den enskilde näringsidkaren skulle nämligen i sä fall pä ett från principiella utgångspunker svåraccepta-bell sätt bli gynnad i förhällande tUl andra näringsidkare och konkurrenter som bedriver en likartad verksamhet i bolagsform. Dessa skulle ju i en motsvarande situation i realiteten kunna drabbas av både det personliga straffet och företagssanktionen.

Det framgår inte klart av lagrådsyttrandet hur man där har ansett att hithörande problem bör lösas. Lagrådet (ordföranden) har fö. pä annat ställe i yttrandet uttalat att om den fysiska person som begått brottet och döms för detta är ställföreträdare, kanske rentav ensam aktieägare i ett bolag, eller annars intar en ledande ställning i företaget, det inte behöver hysas betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot att den juridiska personen åläggs företagsbot. 1 anslutning därtiU har också påpekats att det då föreligger i sak närmast identitet mellan den brottslige och näringsidkaren. De synpunkter som lagrådet har utvecklat i det sammanhanget synes tala närmast till förmän för det remitterade förslaget.

Själv anser jag mig böra vidhålla föreslaget pä den här punkten. De problem som enligt lagrådet (ordföranden) skulle kunna uppstå bör utan större svårigheter kunna undanröjas genom den jämkningsregel som jag har föreslagit. I remissen framhöll jag att man genom en sådan regel kan skapa underlag för en likformig behandling av skilda företagsformer och att avsikten är att kunna nå fram tiU en samlad och välavvägd reaktion på den brottslighet som har förekommit.

I remissprotokollet framhöll jag i den delen vidare bl. a. att det ter sig heh naturligt alt företagsboten för en enskild näringsidkare eller ett fåmansföretag får jämkas, om ett kännbart personligt straff" för det aktuella brottet ådöms näringsidkaren eller företrädaren för elt fåmansföretag. Jag påpekade också att det ofta torde saknas behov av alt använda företagsbot i bestraffande syfte, om företagaren döms till ett fängelsestraff eller kännbara böter.

Den tidigare berörda ändring av sanktionens konstruktion som jag numera förordar får naturligtvis betydelse när det gäller dess tillämpning på enskUda näringsidkare. Utrymmet för en sådan användning kommer att bli än mer begränsat än som förutsattes i remissen. Meningen är nämligen inte att företagsbot skall innebära någon generell straffskärpning för de enskilda företagarnas del.

Den vinsteliminering som i del remitterade förslaget avsägs ske genom
företagsboten kommer med den nu föreslagna lösningen att äga rum i form
av förverkande. Del innebär att man den vägen kommer att kunna dra in
värdet av vinster och andra ekonomiska fördelar som vid domstillfället har 109

Prop. 1985/86:23 uppkommit genom brottet. Jag erinrar dock om alt förverkandefrågan måste avgöras när ansvarstalan mot den enskilde näringsidkaren prövas, och att det ;dltsä inte är möjligt alt i en senare rättegång - när vinsten har realiserats och man känner till dess storlek - föra talan om förverkande. Vinster som inte har hunnit uppkomma, när målet avgörs, men som kan tänkas uppstå i framtiden kan knappast bli föremål för förverkande.

Som jag framhöll i remissprotokollet bör utsikten till sådana framtida vinster generellt sett kunna beaktas både när det gäller att avgöra om företagsbot skall ådömas och när botens storlek bestäms. Detta fär då ske inom ramen för den bestraffning som sanktionen innebär. Del är, som jag ser del, främst i situationer av detta slag som det kan bli aktuellt att vid sidan av personligt straff ålägga en enskild näringsidkare företagsbot. MöjHgen kan också enstaka fall tänkas då det personliga straffet av specieUa skäl måste bli mycket lågt och därför inte på ett adekvat sätt speglar svårheten hos de brott som begåtts i näringsverksamheten. Skulle sådana situationer uppstå, bör också företagsbot kunna åläggas vid sidan av det personliga straffet.

Låt mig tillägga att det nu anförda tar sikte på fall då det är den enskilde näringsidkaren själv som har begått brottet och döms för detta. I fall när brottet har begåtts av en anställd eller någon annan person med anknytning till verksamheten bör det inte göras någon skUlnad mellan enskilda näringsidkare och andra. Som jag anförde i remissprotokollet kan det dock många gånger finnas skäl att i nu berört avseende behandla fåmansföretag på samma sätt som enskilda näringsidkare. Jag syftar då på sådana - ofta mindre — bolag som visserligen formellt sett är självständiga juridiska personer men som i praktiken inte är skilda från ägarens person.

Synpunkter av det slag som jag nu har berört bör utan svårighet kunna tillgodoses genom den jämkningsregel som är upptagen i det remitterade förslaget. Den innebär nämligen att företagsbot får efterges eller sällas lägre än annars bort ske, bl. a. om påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne.

Naturligtvis kan det i linje med vad lagrådet har anfört hävdas att mitt förslag i den här delen sakligt sett innebär att enskilda näringsidkare kan drabbas av en särskild straffsanktion for vissa brott utöver vad som framgår av tillämpliga slraffskalor. Denna konsekvens av förslaget kan fö. sägas bli mera markerad, när företagsboten nu fåren uteslutande repressiv konstruktion. Även om man ser saken på detta sätt, vill jag påpeka att det ingalunda är något från systematisk synpunkt okänt grepp att en generell bestämmelse i brottsbalken i större eller mindre utsträckning sätter de särskilda straffskalorna ur spel för vissa typfall Gfr t. ex. 26 kap, 3 §). Inte heller denna synpunkt föranleder mig alltså att frångå det remitterade förslagets lösning på förevarande punkt.

110

3.3 De särskilda bestämmelserna Prop. 1985/86:23

36 kap. 7 §

Lagrådets ledamöter har i anslutning till denna paragraf tagit upp frågan om vilka krav som bör ställas på en näringsidkare när det gäller att förebygga att brott begås i näringsverksamheten. Jag återkommer strax till det. Först vill jag emellertid uppehålla mig vid den därmed sammanhängande frågan - också berörd av lagrådets ledamöter - om företagsbot bara skall aktualiseras vid brott som innebär ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller om sanktionen även skall kunna komma i fråga vid andra brott som är av allvarligt slag.

EnHgt det remitterade förslaget skall båda dessa typer av brott kunna föranleda företagsbot. Det förstnämnda uttrycket tar, som jag anförde i remissprotokollet, sikte på brott mot utpräglat näringsreglerande författningar. Med uttrycket brott som annars är av allvarligt slag syftade jag i första hand på allvarligare brott mot centrala straffbestämmelser, men även överträdelser av mera generella specialstraffrättsliga regler - exempelvis miljöskyddslagen — avsågs innefattade i denna kategori.

I lagrådets (ordförandens) yttrande har framförts kritik mot förslaget i denna del, närmast då med utgångspunkt från frågeställningen vilka krav som skall ställas på näringsidkaren med avseende pä förebyggande åtgärder. Där framhåUs bl. a. att näringsidkaren givetvis alUid måste känna till de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten och att del ter sig tämligen naturligt att det allmänna släUer krav på att näringsidkaren organiserar och bedriver sin verksamhet så att sådana skyldigheter så långt möjligt iakttas. När det gäller andra typer av brott sägs frågan vilka krav som i aktsamhetshänseende kan ställas på näringsidkaren vara betydligt svårare att bedöma. Regeln framstår i denna del enligt den framförda uppfattningen som alltför diffus till sill innehåll. Det förordas mot den bakgrunden att den brottslighet inom näringsverksamhet som skall kunna föranleda företagsbot begränsas till att avse fall då brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten. Lagrådet (ordföranden) synes dock i sitt yttrande inte i och för sig ifrågasätta behovet av all kunna tillämpa företagsbot också vid andra brott än sådana som kan sägas vara överträdelser av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten.

Enligt min mening skulle det inte vara lämpligt att begränsa företagsbo
tens tillämpningsområde till att avse enbart brott som innebär överträ
delser av utpräglat näringsreglerande författningar. Även andra allvarliga
brott - exempelvis centrala förmögenheisbrott - bör av flera skäl kunna
medföra företagsbot. En annan lösning skulle uppenbariigen leda till svår
lösta gränsdragningsproblem mellan olika typer av brott. Även central
strafflagstiftning innehåller ju regler som åtminstone huvudsakligen tar
sikte på näringsverksamhet, medan å andra sidan de specialstraffrättsliga
regler som här är aktuella kan vara avfattade så att de har allmängiltig
karaktär. Därtill kommer att det angivna förslaget på denna punkt skulle
kunna få konsekvenser som ter sig irrationella. Den situationen föreligger
ju ofta att en överträdelse av ett förbud i normalfall är att bedöma enligt en Hl

Prop. 1985/86: 23 specialstraffrättslig regel men i grövre fall enligt en bestämmelse i BrB. En ordning enligt vilken företagsbot skulle kunna följa i det förra fallet men ej i det senare framstår inte som godtagbar.

Jag vill också påpeka att jag i remissprotokollet förhållandevis utförligt har uppehållit mig vid frågan om vad som skall krävas för att de nu diskuterade rekvisiten skall anses uppfyllda. Enligt min mening bör lagtexten och de därtill knutna motivuttalandena ge en lUlräckHg ledning för stadgandets tillämpning.

En av lagrådets ledamöter har också godtagit det remitterade förslaget på den här punkten under påpekande att ju svagare anknytningen är mellan brottet som sådant och den aktuella verksamheten, desto mindre har förelaget i allmänhet haft anledning att räkna med att brottet verkligen skulle komma att begås i utövningen av näringsverksamheten. En tillämpning av ifrågavarande rekvisit synes enligt denne ledamot kunna komma i fråga endast dä någon särskilt betingelse förelegat som har medfört en inte försumbar risk för brottsligheten. Jag kan instämma i dessa uttalanden.

Med anledning av vad som ytterligare har anförts i lagrådets protokoU vill jag även påpeka att det är den samlade bilden av brottslighetens art och omfattning som bör vara avgörande för om den skall anses innefatta ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars anses vara av allvarligt slag. Enstaka brott som i det särskilda fallet mbriceras som ringa uppfyller normalt inle dessa krav vare sig det är fråga om brottsbalksbrott eller brott som är hänförliga till specialstraffrätten. Jag kan också hälla med om att enbart den omständigheten att fängelse ingår i straffskalan för det aktuella brottet inte kan las till intäkt för att brottsligheten skulle ha inneburit ett sä grovt åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter att företagsbol skall ådömas. Däremot bör, som jag ser det, företagsbot kunna åläggas när det är fräga om omfattande brottslighet som kanske har bedrivits på ett systematiskt sätt, även om varje enskild överträdelse i sig inte framstår som särskilt allvarlig.

Mina överväganden har lett mig till den uppfattningen att någon ändring i de rekvisit för företagsbot som remissförslaget innehåller i här berört avseende inte bör göras.

Jag återkommer så till frågan om vilka krav som skall ställas på näringsidkaren med avseende på de förebyggande åtgärder som skall kunna leda till att företagsbol inte skall ådömas. Jag tar därvid närmast sikte på sådana brott som avses med uttrycket "annars är av allvariigt slag".

Som jag framhöll i remissprotokollei bör det här bli fråga om att göra en samlad bedömning av omständigheterna i varje särskUt faU. Utgångspunkten bör därvid - som jag nyss framhöll - vara att förelagsbot skall komma i fråga endast då någon särskild betingelse förelegat som innebär att näringsidkaren framstår som klandervärd genom att han inte försökt att hindra brottet.

Jag vill i detta sammanhang ansluta mig till vad som inom lagrådet
uttalats om all bedömningen måste omfatta bl.a. brottets och gärnings
mannens relation till den aktuella verksamheten, dvs. dennas art, huvud
sakliga inriktning, organisation och andra liknande förhållanden. Jag delar
"2 också uppfattningen att det måste kunna fastställas alt företagaren på

grund av något sådant förhållande borde ha haft anledning att räkna med Prop. 1985/86:23 alt det fanns en viss risk för att det aktuella brottet eller annan likartad brottslighet skulle kunna begås i hans verksamhet och att näringsidkaren också haft rimliga möjligheter att eliminera denna risk. Dessa uttalanden Hgger helt i linje med vad jag anförde i detta avseende i remissproiokollet.

För att beröra ett av de exempel som jag anförde i remissprotokollet och som också tagits upp i lagrådets yttrande bör alltså ledningen för ett åkeriföretag normalt inte behöva räkna med att en anställd chaufför utnyttjar sin anställning för att smuggla narkotika i förelagets bil. Då finns inte heller något utrymme för att ålägga företagsbot, om ett sådant brott har begåtts. Får emellertid ledningen kännedom om att sådan brottslig verksamhet pågår, torde det i och för sig te sig naturligt att den vänder sig till polisen. Det är under alla omständigheter inte för mycket begärt att den ingriper för att förhindra forisatt brottslighet och söker kontrollera att företagels transporter inte utnyttjas för smuggHng. En underlåtenhet alt vidta lämpliga åtgärder bör då också kunna leda till att företaget ådöms företagsbot för den brottslighet som förövats efter det att ledningen fick kännedom om verksamheten. Pä motsvarande sätt bör man kunna bedöma de fall där ledningen inle har haft vetskap om brottsligheten men där det kan styrkas att omständigheterna är sådana att ledningen borde ha förstått att en brottslig verksamhet av detta slag pågick. Självfallet kan emeUertid inte samma krav på kontroll och åtgärder ställas när det gäller brottslighet som framstår som främmande för själva näringsverksamheten.

En aktsamhelsbedömning efter de riktlinjer som jag har angett nu och som jag har utvecklat i remissprotokollet är ingalunda främmande för svensk rätt och behöver knappast leda tUl några särskilda problem. När del särskilt gäller kravet på fömtsebarhet i rättstillämpningen är det, som jag ser det, inte möjligt all i lagtexten tydligare än vad som gjorts ange gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna. Förslaget avviker i delta hänseende inle frän gängse lagstiftningsteknik.

Med anledning av vad som anförts i lagrådets protokoll vill jag också göra klart att det naturligtvis skall ankomma på åklagaren att visa all näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten.

De undantag som avses i paragrafens andra stycke ingår visserligen enligt det remitterade förslaget i rekvisiten för företagsbot. Detta markeras dock på elt tydligare sätt, om det i direkt anslutning till beskrivningen av den brottslighet som skall kunna föranleda företagsbot slås fast att sanktionen inte skall åläggas, om näringsidkaren har gjort vad som skäUgen kan krävas för att förebygga brottet. Jag biträder därför i princip det förslag lill redaktionell justering av bestämmelserna i 36 kap. 7 § brottsbalken som har föreslagits av en ledamot. Enligt min mening ökar dock bestämmelsens läsbarhet, om den också delas upp i punkter.

Lagrådet har enhälligt föreslagit att ordet "oskäligt" (andra slycket
punkt 3) byts ut mot "obilligt". I några lagstiftningsärenden under senare
tid har förklarats att uttrycken torde ha i stort sett samma betydelse och att
oskäligt borde väljas såsom språkligt mera lättbegripligt. Ordet obilligt
förekommer emellertid i andra paragrafer i 36 kap. BrB i det sammanhang 113

8 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 23

Prop. 1985/86:23 som här är aktuellt. Jag avstår från att i detta ärende ta upp frågan om detta ord genomgående bör bytas ut i kapitlet och ansluter mig till lagrådets förslag. Jag vill emeUertid förutskicka att jag inom kort kommer att lägga fram andra förslag till ändringar av bl.a. bestämmelserna i 36 kap. BrB vilka föranleds av en deparlemenlspromemoria (Ds Ju 1984; 12) rörande vissa förverkandefrågor m. m. Jag avser all i det sammanhanget på nytt och mer utförligt aktualisera frågan om vilket språkbruk som bör begagnas i berört avseende.

36 kap. 8 och 9 §§

I lagrådet har inte framförts några särskilda synpunkter på förslaget att förelagsbot skall fastställas direkt i pengar och att latituden skall sträcka sig från 10 000 kr till 3 milj. kr.

Med den lösning som jag nu föreslår kommer företagsbot att få enbart en bestraffande funktion. Värdet av eventuella vinster och andra ekonomiska fördelar skall förverkas hos näringsidkaren med stöd av tillämpliga förverkandebestämmelser vid sidan av företagsbot. För att ingen oklarhet skall uppstå i den delen bör den i 9 § intagna hänvisningen tUl uppkomna eller tänkbara ekonomiska fördelar utgå. SjälvfaUet bör även med den nya konstruktionen av företagsbot hänsyn tas tiU sädana ekonomiska fördelar när boten bestäms. Detta synes dock inte behöva anges särskilt, om det i paragrafen liksom i det remitterade förslaget anges att brottslighetens art och omfattning skaU beaktas. Jag återkommer strax till detta.

Jag delar uppfattningen att domstolarna när boten bestäms bör ta hänsyn till i vad mån näringsidkaren kan klandras för den aktueUa brottsligheten, en uppfattning som jag har gett uttryck för redan i remissprotokollet. Jag kan också godta det förslag till komplettering av lagtexten som lagrådets ordförande har lagt fram på den här punkten.

Den ändring av företagsbotens utformning som jag i det föregående har förordat fär självfallet betydelse när det gäller alt bestämma botens storiek i det särskilda faUet. I remissprotokollet (avsnitt 2.7 och specialmotiveringen till 9 §) uppehöll jag mig rätt utförligt vid den frågan. Jag utgick därvid från att företagsbolen skulle ha såväl vinsteliminerande som bestraffande inslag och i normalfallen ersätta förverkande. När nu den vinning som brottsligheten har medfört i stället kommer att förverkas, skaU naturiigtvis dess beräkning förändras i motsvarande mån så att något belopp som svarar mot vinningen inle innefattas i företagsbolen. I övrigt bör dock mina uttalanden i remissen fortfarande kunna tjäna till ledning.

När det gäller att bestämma företagsbol för brott som har medfört eller kunnat medföra förtjänster för näringsidkaren, bör således även med denna utformning den uppnådda eller den tänkbara vinsten kunna läggas till grund för straffmätningen på det sätt som jag angav i remissprotokollet. Med hänvisning till vad jag nyss anförde i fråga om de enskilda näringsidkarna vill jag påpeka att företagsboten i förekommande fall bör bestämmas med hänsyn tagen även till sädana förtjänster av brottsligheten som inte 114

har hunnit uppkomma men som kan förutses när lagföringen äger rum.I Prop. 1985/86: 23 den män sådana förtjänster inte kan näs med förverkande måste naturligtvis särskild hänsyn tas tiU detta. Därav följer att boten i sädana - förmodligen myckel sällsynta — fall bör bestämmas till ett högre belopp än när de ekonomiska fördelarna förklaras förverkade eller uteblir därför att brottet har upptäckts eller av annat skäl.

Självfallet är det, i linje med vad som har framhållits i lagrådets protokoll, en fördel om domstolarna i sina domskäl redovisar de bedömningar som ligger till gmnd för bestämmandet av företagsbotens belopp. Det bör dock anmärkas att intresset av en mera utförlig sådan redovisning inte blir lika påtagligt med den konstruktion av företagsboten som nu föreslås.

36 kap.10 §

Med den utformning av företagsboten som jag här föreslår bör denna bestämmelse i det remitterade förslaget utgå.

36 kap. II §

I paragrafen behandlas frågan om eftergift och jämkning av företagsbot. Från lagrådets sida har föreslagits vissa redaktionella justeringar av den föreslagna lagtexten.

Vad gäller eftergift och jämkning av företagsbot när sanktionen aktualiseras för en enskUd näringsidkare eller ett fåmansbolag (punkt 1 i det remitterade förslaget) hänvisar jag tiU vad jag tidigare har anfört.

I punkt 2 i det remitterade förslaget anges att annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan som brottet medför för näringsidkaren också skall beaktas vid prövning av frågan om eftergift och jämkning av företagsbot. Med annan betalningsskyldighet avses, som jag utvecklade i remissprotokollet, i första hand sanktionsavgifter och skadestånd. Enligt det förslag som jag här lägger fram kommer företagsboten inte att ha den förverkandefunktion som den avsågs få enligl det remitterade förslaget. Det innebär att förverkande inle sällan kan komma att beslutas vid sidan av företagsbot. Den vinsteliminering som man härigenom åstadkommer skall i enlighet med vad jag förut har utvecklat självfallet inte dessutom ske genom företagsboten. I övrigt bör emellertid förverkande - vare sig det är fråga om sak- eller värdeförverkande - som jag ser del endast i undantagsfall tillåtas att påverka botens storlek i sänkande riktning.

I övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till det förslag till redaktionell justering av denna paragraf som lagrådet (ordföranden) alternativt har förordat. Punkt 3 i lagrådets förslag innebär dock - jämfört med förslaget i remissen - en påtaglig inskränkning av möjligheterna tiU jämkning och eftergift av företagsbot. Enligt min mening är en sådan inskränkning inte

115

Prop. 1985/86: 23 motiverad. Punkten bör därför avfattas så att den till sin innebörd kommer att överensstämma med förslaget i lagrådsremissen.

Eftersom 10 § i lagrådsremissen utgår, bör i stäUet den nu diskuterade paragrafen få denna beteckning. Motsvarande justering får göras i numreringen av de följande bestämmelsema.

4 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Eftersom företagsboten nu ges karaktär av en bestraffande sanktion, bör den, som föreslogs i remissen, inte vara avdragsgill vid taxeringen. Detta ligger i linje med vad lagrådet anfört och bör uttryckligen anges i 20 § kommunalskattelagen.

5 Övriga lagförslag

Förslagen har lämnats utan erinran av lagrådet.

En del redaktionella justeringar bör emellertid göras i den föreslagna författningstexten.

Ett av de lagrum som berörs av förslaget, 48 kap. 5 § rättegångsbalken, föreslås ändrat även i prop. 1985/86:9. Det torde få ankomma på vederbörande utskott att beakta detta vid riksdagsbehandlingen.

6 Hemställan

Med hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

116

Bilaga 1 Prop. 1985/86:23 Sammanfattning

I den svenska kriminalpolitiska debatten har det sedan läng lid tillbaka förts en diskussion om behovet av effektiva straffrättsliga sanktioner mot lagöverträdelser som äger rum inom ramen för företags verksamhet. Frågan har till stor del kopplats samman med det likaledes ofta diskuterade spörsmålet om man i Sverige bör införa någon form av straffrättsligt ansvar för juridiska personer.

Hithörande frågor har tidigare utretts i skilda sammanhang. År 1978 presenterades betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter som innehåller en principdiskussion om möjlighetema att i Sverige införa en lyp av straff-rättsHgt ansvar för juridiska personer. Som arbetsnamn för del penningstraff som då diskuterades introducerades termen företagsböter. I departementspromemorian (Ds Ju 1979:10) Företagsböter -förslag tiU lagtexter redovisades några tänkbara modeller för en lagstiftning om straffrättsligt ansvar för juridiska personer.

Betänkandet och promemorian utsattes vid remissbehandlingen för kritik i åtskilliga grundläggande delar. Departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet utarbetades på gmndval av bl.a. de synpunkter som sålunda framförts. Promemorian låg senare till grund för lagstiftning som innebar att förverkandeinstitutet gjordes mera effektivt för fall då brott begås i näringsverksamhet. Dessa nya förverkanderegler, som gäller sedan den 1 juli 1982, ger en generell möjlighet att förverka sädana vinster som har uppkommit hos företag till följd av att brott har begåtts i utövningen av deras verksamhet. Bestämmelserna tar inte enbart sikte pä direkta brottsförtjänster utan även på värdet av sådana ekonomiska fördelar som på ett mera indirekt sätt kan härledas till brottet, och de skall kunna tillämpas vid såväl brottsbalksbrott som överträdelser av bestämmelser inom specialstraffrätten.

I promemorian och i den proposition där förslagen förelades riksdagen, framhölls att de nya förverkandebestämmelserna på särskilda områden kunde kompletteras med sanktionsavgifler — dvs. sådana avgifter som används som ekonomiska sanktioner i stället för eller vid sidan av skadestånd, viten, böter och förverkande. Vissa riktlinjer drogs också upp för i vilka fall avgifter av detta slag borde användas och hur de borde vara konstmerade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet.

Vid behandlingen av propositionen med förslag till utvidgade förverkan-demöjligheter ställde sig justitieutskoltet i sitt av riksdagen godtagna betänkande tveksamt tUl om samhället med den nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifter inom alla aktuella sektorer kunde nå alla de former av regelöverträdelser där ett starkt samhällsintresse påkallar ingripande. Övervägande skäl ansågs tala för att arbetet

117

Prop. 1985/86:23 med alt finna lämpliga modeller för ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer borde fortsätta och närmast gälla frågan hur ett system med företagsböter kan utformas.

Det har överlämnats åt kommissionen att utreda dessa frågor.

Kommissionen konstaterar i detta betänkande att den straffrättsliga ordningen fortfarande företer betydande brister när det gäller möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt ingripa mot brott som begås i utövningen av företags verksamhet. Bristerna visar sig framför allt i tre hänseenden.

Fördel första står de brottspåföljder som ådöms enskilda befattningshavare i företag många gånger inle i rimlig proportion till de ekonomiska eller andra intressen som berörs eller till de skador som en brottslig handling kan åstadkomma. Påföljden kan visserligen framstå som rimlig, om man begränsar synfältet till den som är individuellt ansvarig för brottet, men som alltför ringa i belysning av att det skett för ett företags räkning. En förklaring till att påföljderna, när det gäller brott som begås inom ramen för företags verksamhet, ofta framstår som lindriga är att den formella ansvarsordning som tillämpas i många fall återspeglar den faktiska skuldbördan på elt mindre rättvisande sätt. Till stor del är den gällande ordningen främst en ur processekonomisk synpunkt lämplig fördelning av ett ställföreträdande ansvar där frågan om individuell skuld är av en begränsad betydelse. Detta talar för alt mera ingripande sanktioner bör kunna riktas mot företaget som sådant än mot den person som på mer eller mindre formella grunder utpekas som straffrättslig ansvarig för det aktuella brottet.

För det andra är det enligt kommissionen otillräckligt med en ordning som gentemot företag enbart medger konfiskation av värdet av de ekonomiska fördelar som ett brott har gett upphov till. Vad företaget riskerar vid brottslighet inom företaget är enbart att gå miste om dessa fördelar. I händelse av lagföring blir slutresultatet för näringsidkaren med andra ord i huvudsak bara ett återställande av det ekonomiska läge som skulle ha rått, om något brott inte hade begåtts. Någon egentlig sanktion är det alltså inte fråga om. Delta framgår tydligast i de fall då brottet vid upptäckten inte har hunnit ge den avsedda utdelningen eller då denna av andra skäl har uteblivit. I sådana fall finns del f n. inte utrymme för ingripande mot företaget. Det Ugger enligt kommissionens mening i sakens natur att en sådan ordning inbjuder till chanstagning, där naturiigtvis upptäcktsrisken spelar en betydande roll. Alt denna i många fall kan förväntas vara alltför liten vid brott inom ramen för näringsverksamhet är naturligtvis också ägnat att bidra till att påverka den allmänna laglydnaden i negativ riktning.

För det tredje finns det enligt kommissionen ett behov av en ekonomisk kännbar reaktion mot företag även i fall där brotten är sådana att vinning över huvud taget inle kan bli aktuell. Detta kan exempelvis vara fallet vid brott som innebär all vikliga samhäUsintressen åsidosätts eller som medför fara för allvarliga skador. En sanktionsform som inte enbart koncentrerar

118

intresset till om vinster eller besparingar har uppkommit eller ej skulle med Prop. 1985/86: 23 -andra ord innebära att andra i sammanhanget betydelsefulla omständigheter kan beaktas.

Kommissionen har alltså funnit att det finns ett påtagligt behov av mera effektiva åtgärder mot brott som begås inom ramen för näringsverksamhet och föreslår i detta betänkande att de nuvarande sanktionerna i brottsbalken kompletteras med ny ekonomisk sanktion benämnd företagsbot.

Sanktionen — som föreslås bli konstruerad som en särskild rättsverkan av brott - skall kunna ådömas ett företag eller en företagare när ett brott har begåtts i utövningen av verksamheten. Én förutsättning för företagsbot är således att nägon anstäUd i företaget eller en uppdragstagare som handlat för dess räkning har begått ett brott i denna verksamhet. Samtliga objektiva och subjektiva rekvisit i ett straffbud måste med andra ord vara uppfyllda. Det är emellertid inte något krav alt gärningsmannen åtalas. Företagsbot skall kunna dömas ut även om det inte går att fastställa vem som är personligen ansvarig för brottet.

Behovet av en mera ingripande sanktion gör sig enligt kommissionens uppfattning främst gällande vid allvarliga brott. Bagatellartade överträdelser bör däremot inte föranleda företagsbot. Kommissionen föreslår därför att företagsbotens tillämpningsområde begränsas till att avse brott som har medfört eller varit ägnade att medföra betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren eller som eljest har inneburit ett grovt åsidosättande av skyldigheter som är förenade med verksamheten.

Med uttrycket ekonomiska fördelar avses här detsamma som i 36 kap. 3 a § brottsbalken (BrB). Det kan alltså vara fråga om såväl direkta brottsförtjänster av sådant slag som innefattas i uttrycket utbyte av brott som om förtjänster som pä ett mera indirekt sätt kan härledas till den brottsliga gärningen — exempelvis besparingar i form av uteblivna kostnader eller ökade vinster. För att företagsbot skall kunna komma i fräga måste dock de ekonomiska fördelarna vara betydande, varmed i allmänhet skall förstås förtjänster som överstiger botens minimibelopp 10000 kronor.

Företagsbot skall enligt förslaget kunna aktualiseras vid ekonomiska brott även om brottsligheten i del enskilda fallet inte har lett tUl förtjänster för företaget. För ådömande av förelagsbot räcker det om brottet har varit ägnat att medföra ekonomiska fördelar. Däri ligger emellertid ett krav på att det skall ha funnits en påtaglig utsikt till vinst för näringsidkaren.

Meningen är vidare att inte bara ekonomiska brott skall kunna föranleda företagsbot. Även andra brott som innefattar ett grovt åsidosättande av skyldigheter som är förenade med den bedrivna verksamheten skall kunna fä denna rättsverkan. Att endast allvarliga överträdelser avses markeras genom att det skall vara fråga om ett grovt åsidosättande av skyldigheterna. När detta krav skall anses uppfyllt får avgöras frän fall till fall med hänsyn till den aktuella verksamhetens art och brottets beskaffenhet.

Generellt skall emellertid gälla att företagsbot inte skall ådömas, om man

119

Prop. 1985/86:23 från företagsledningens sida har gjort vad som rimligen kan begäras för att förebygga brottet.

Med utgångspunkt från de belopp som ansetts erforderliga i motsvaran de lagstiftning i andra länder föreslår kommissionen att maximibeloppet för företagsbot bestäms till 3 miljoner kr. Minimibeloppet föreslås bli 10000 kr.

I konkreta fall bör företagsboten - i likhet med vad som gäller vid straffmätning - bestämmas med hänsyn tagen till samtliga i målet föreliggande omständigheter, men där brottslighetens art och omfattning samt värdet av de ekonomiska fördelarna utgör den naturliga utgångspunkten för bedömningen.

Med brottslighetens art avses dess svårhetsgrad enligt gängse bedömningar, vari då inbegrips även sädana omständigheter som eventuella vinstmotiv som har legat bakom brottet, om detta har begåtts uppsåtiigen eller av oaktsamhet, gärningsmannens ställning i företaget och vikten av de allmänna intressen som har skadats. En återfallssiluation — att näringsidkaren tidigare har ädömts företagsbol - bör också kunna tas med i bedömningen.

Brottslighetens omfattning har angetts som särskild omständighet för att markera att det givetvis finns anledning att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har bedrivits på.ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser.

När det gäller straffmätningen vid uppsåtliga vinstinriktade brott föreslår kommissionen att man som en allmän tumregel skall utgå ifrån att företagsboten i normala fall skall bestämmas tiU ungefär 150 % av den aktuella vinsten. Från den utgångspunkten kan sedan göras de tilllägg som är motiverade till följd av försvårande omständigheter av olika slag eller avdrag ske med hänsyn till omständigheter som bör påverka företagsboten i sänkande riktning.

Företagsbol kommer alltså, i likhet med förverkandeinstitutet, att användas som ett sätt att dra in brottsliga förtjänster till staten. Dubbel vinstkonfiskation skall naturligtvis inte ske. Eftersom företagsbot även skall ha bestraffande inslag och alltså i allmänhet ådömas med högre belopp än aktuella vinster, bör den generellt sett vara primär i förhållande tiU förverkande. Kommissionen föreslår mot den bakgmnden att värdeförverkande hos näringsidkaren får underlåtas, om företagsbot ådöms. Bestämmelsen är emellertid inte tvingande. FaU kan nämligen tänkas förekomma när det är nödvändigt att ådöma både värdeförverkande och företagsbot. Här åsyftas sådana extrema situationer där vinsterna av brottet överstiger 3 miljoner kr, som alltså är det högsta belopp som föresläs kunna bli ådömt som företagsbot. Då bör vinsten kunna förverkas och företagsbot ådömas som en ren bestraffningsåtgärd.

Företagsbotens karaktär av komplettering av det straffrättsliga sanktionssystemet, reglernas obligatoriska utformning och det förhållandet att

120

boten i allmänhet kommer att riktas mot någon annan än gärningsmannen Prop. 1985/86: 23 medför att del finns behov av ganska vidsträckta möjligheter att jämka den med hänsyn till omständigheter som inträffat efter brottet. Kommissionen föreslår därför en generell regel som innebär att företagsbot får jämkas eller efterges, om det föreligger särskUda skäl för en sådan åtgärd.

Som exempel pä fall där jämkning kan bli aktuell framhåller kommissionen den situation som uppstår, när förelagsbot skaU ådömas en enskild näringsidkare som dessutom drabbas av det individuella straffansvaret för brottet. Här kan en lämplig avvägning av den samlade reaktionen på brottet göras, om företagsboten fär bestämmas till ett lägre belopp än vad . som eljest borde ske, när detta är påkallat med hänsyn till den brottspåföljd som samtidigt ådöms näringsidkaren.

Som en annan jämkningsgrund anger kommissionen del fallet att brottet medför annan betalningsskyldighet för näringsidkaren eUer när förverkande av egendom med betydande värde sker hos denne. Därvid åsyftas i första hand sådana fall där näringsidkaren åläggs en sanktionsavgift eUer skadeståndsskyldighet till följd av brottet. Vidare bör enligt kommissionens mening jämkning många gånger kunna ske, om företaget drabbas av sakförverkande som i realiteten är att jämställa med ett värdeförverkande — exempelvis förverkande av varor med betydande värde.

Förslaget innehåller också särskilda regler ifråga om preskription av talan om företagsbot. Efter mönster från vad som gäller i fråga om preskription av förverkande föreslås att en talan om företagsbot aUtid skall kunna väckas inom en femårsperiod från det brottet begicks. Har brottet preskriberats efter tvä år - en inte helt ovanlig preskriptionstid på det specialstraffrättsliga området — kan alltså särskild talan om företagsbot väckas under en tid av ytterligare tre år.

I fråga om rättegången i mål om företagsbot skall aUmänna straffprocessuella regler gälla. Talan skall alltså föras av åklagare och väckas genom stämningsansökan.

121

9 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 23

Prop. 1985/86: 23 Bilaga 2

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att nuvarande 37 och 38 kap skall betecknas 38 och 39 kap, dels att 1 kap 8 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas, ett nytt kapitel, 37 kap, saml två nya paragrafer, 36 kap. 13 § och 39 kap, 7 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

8§

Förutom påföljd kan brott, enligt Fömtom påföljd kan brott, enligt

vad därom är stadgat, föranleda vad därom är stadgat, föranleda

förverkande av egendom eller an- förverkande av egendom,/öre/ngs-

nan särskild rättsverkan, så ock bot eller annan särskild rättsver-

medföra skyldighet att gälda skade- kan, sä ock medföra skyldighet att

stånd. gälda skadestånd.

36 kap.

13§

Särskilda bestämmelser om företagsbot finns i 37 kap.

37 kap.

1§

Förelagsbot ådöms en näringsidkare för brott som har begåtts i utövning av dennes näringsverksamhet om brottsligheten har medfört eller varit ägnad att medföra betydande ekonomiska fördelar för näringsidkaren eller eljest inneburit ett grovt åsidosättande av skyldigheter som är förenade med verksamheten.

2§

Företagsbot ådöms med lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.

122

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 23

3§

När storleken av företagsbot bestäms skall särskild hänsyn tas lill brottslighetens art och omfattning samt värdet av de ekonomiska fördelar som brottsHgheten har medfört eller varit ägnad att medföra för näringsidkaren.

4§

Ådöms företagsbot, får värdeförverkande till följd av brottet underlåtas hos näringsidkaren.

5§

Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som eljest bort ske när SärskUda skäl föreligger. Vid bedömningen av om så är fallet får bland andra omständigheter beaktas

1. påföljd för brottet som närings
idkaren eller företrädare för denne
ådöms

2. om brottsligheten medför an
nan betalningsskyldighet för nä
ringsidkaren eller om förverkande
av egendom med betydande värde
sker hos denne.

6§

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd inte ådömas, får näringsidkaren ådömas företagsbot på gmnd av brottet endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks.

7§

Ådömd företagsbot bortfaller i den mån verkställighet inle skett inom tio år från det domen vunnit laga kraft.

8§

Företagsbot tillfaller staten. Om uppbörd och indrivning av företagsbot finns bestämmelser i bötesverkställighetslagen (1979:189).

123

Strafföreläggande får icke utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligl åklagarens vetskap föreligga till bedömning,

om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas,

1 fråga om viUkor för användning av strafföreläggande i militärt brottmål gälla särskilda bestämmelser.

Strafföreläggande får icke utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas aUa brott av dén misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning,

om målsägande förklarat, alt han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas,

om talan om företagsbot skatt föras i anledning av brottet.

I fråga om villkor för användning av strafföreläggande i miUtärt brottmål gälla särskUda bestämmelser.

3 Förslag til! Prop, 1985/86: 23

Förordning om ändring i förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att den i 19 § sista stycket-' förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion intagna hänvisningen till 38 kap 6 § brottsbalken skaU bytas ut mot 39 kap 6 § brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den

4 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:303)

Härigenom föreskrivs att den i 28§'' passlagen (1978:302) intagna hänvisningen till 37 kap 8 § brottsbalken skall bytas ut mot 38 kap 8 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i friiiet

Härigenom föreskrivs att den i 26 §' i lagen (1978; 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet intagna hänvisningen till 37 kap 7 § brottsbalken skall bytas ut mot 38 kap 7 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den

6 Förslag tiil

Förordning om ändring i frivårdsförordningen (1983:250)

Härigenom föreskrivs att den i 1 § frivårdsförordningen (1983:250) intagna hänvisningen tiU 38 kap 1 § brottsbalken skall bytas ul mot 39 kap 1 § brottsbalken och att hänvisningen i 25§ i samma förordning till 37 kap brottsbalken skall bytas ut mot 38 kap brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den

' Senaste lydelse 1981: 1020. ■* Senaste lydelse 1981:1308. Senaste lydelse 1983:247.

125

Prop. 1985/86:23 7 Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att den i 6§* kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål intagna hänvisningen till 38 kap 2§ brottsbalken skaU bytas ut mot 39 kap 2§ brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den

8 Förslag till

Förordning om ändring i expeditionskungörelsen (1964:618)

Härigenom föreskrivs att den i 8§ första stycket 15' expeditionskungörelsen (1964:618) intagna hänvisningen till 38 kap 3§ brottsbalken skall bytas ut mot 39 kap 3 § brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den

9 Förslag till

Förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs att i förundersökningskungörelsen (1947:948) skall införas en ny paragraf 4a§, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

4a§

Finns del anledning att anta alt förelagsbot kan komma att ådömas en näringsidkare, skall dennes ekonomiska förhållanden utredas, om det är behövligt.

Denna förordning träder i kraft den

Senaste lydelse 1981:882.
126 ' Senaste lydelse 1982; 467.

Bilaga 3 Prop. 1985/86:23 De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels alt 1 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att nuvarande 36 kap. 3 a-5 §§ skall betecknas 36 kap. 4-6 ä§ och att nuvarande 36 kap. 6-12 §§ skall betecknas 36 kap. 12-18 §§,

dels att nya 36 kap. 5, 15, 16 och 18 §§ samt mbriken till 36 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 36 kap. 7-11 §§, samt närmast före 36 kap. 1 § och nya 36 kap. 7 och 12 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

36 kap. brottsbalken kommer därför att ha nedan angivna lydelse frän och meii den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
8§

Fömtom påföljd kan brott, enligt Fömtom påföljd kan brott, enligt

vad därom är stadgat, föranleda vad därom är stadgat, föranleda

förverkande av egendom eUer an- förverkande av egendom, företags-

nan särskild rättsverkan, så ock bot eller annan särskild rättsver-

medföra skyldighet att gälda skade- kan, så ock medföra skyldighet att

stånd. gälda skadestånd.

36 kap. Om förverkande av egendom och om Om förverkande av egendom, /öreannan särskild rättsverkan av brott tagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

Om förverkande 1§' Utbyte av brott enligt denna balk som ej motsvaras av skada för enskild skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller föriag för brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna balk.

2 §2

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna balk eller som frambragts genom sådant brott må förklaras förverkad, om del är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga. Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt denna balk eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

' Senaste lydelse 1968: 165. ■ Senaste lydelse 1968:165.

127

Prop. 1985/86:23 Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

3 Förverkande får även i annat fall än som avses i 2 § beslutas i fråga om

1. föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,

2. andra föremål, som är ägnade ail användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning all befara att de skuUe komma till sådan användning.

4§''

Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras förverkat även när del inte följer av 1 eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligl. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skaU förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

5 §5

Förverkande till följd av brott av Förverkande till följd av brott av

egendom eOer dess värde får, om ej egendom eUer dess värde får, om ej

annat har föreskrivits, ske hos annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan a) gärningsmannen eUer annan som medverkat tUl brottet, som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsman- b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, nen eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som vinning eller näringsidkare som avses i3 a §, avses i 4 §,

d) den som efter brottet förvärvat d) den som efter brottet förvärvat
egendomen på grund av gfftorätt, egendomen på gmnd av giftorätt,
arv eller testamente eller genom arv eller testamente eller genom
gåva eller som efter brottet förvar- gåva eller som efter brottet förvär
vat egendomen på annat sätt och val egendomen pä annat sätt och
därvid haft vetskap om eller skälig därvid haft vetskap om eller skälig
anledning tUl antagande om egen- anledning till anlagande om egen
domens samband med brottet. domens samband med brottet.

TUlhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första stycket a)-c), får den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anledning förordnas att rätten skall bestå.

' Senaste lydelse 1983:224.

' Senaste lydelse av förutvarande 3 a § 1982:335.

Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1982:335.

128

Företagsbot skall fastställas till lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.

9§

När storleken av företagsbot bestäms, skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art och omfattning samt värdet av de ekonomiska fördelar som brottsligheten har medfört eller kunnat medföra för näringsidkaren.

10 §

Åläggs förelagsbot, skall vinning eller andra ekonomiska fördelar till följd av brottet inte förklaras förverkade, i den mån de beaktats när botens storlek bestämls.

H§

Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som annars bort ske om det finns särskUda skäl. Vid bedömningen av om så ärför-

129

Gemensamma bestämmelser

12 f

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes lill straff skaU gäUa även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 § ådömes.

Vid tillämpningen av första stycket skall viUkorlig dom och skyddstiU-syn samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överiämnande till särskild vård anses Hka med fängelse. Därvid skaU, om så förordnas, skyddstUlsyn och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.

13 §

Fömtsältes för förverkande av egendom eUer annan särskild rättsverkan, som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om påföljd för brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna, att sådan rättsverkan skall inträda.

14 §

Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eUer annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

15 f

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse Prop. 1985/86: 23

1 fall som nu sagts skaU vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning,

16 f

Beslut om förverkande eller åt- Beslut om förverkande eller om

gärd till förebyggande av missbruk åtgärd till förebyggande av miss
förfaller, i cien mån verkställighet ej bruk etter om förelagsbot förfaller,
skett inom tio år från det beslutet i den mån verkställighet ej skett
vann laga kraft. inom tio år från det beslutet vann

laga kraft.

17 f

18§"'
Förverkad egendom tillfaller kro- Förverkad egendom och före-
nan, om ej annat är föreskrivet. tagsbot tUlfaller staten, om ej annat

är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Bestämmelserna i nya 7-11 §§ gäller inte i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1964; 163) om införande av brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 § För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks.

Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skaU äga motsvarande tiUämpning beträffande beslul, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd enligt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

* Senaste lydelse av förutvarande 10 § 1968: 165. ' Senaste lydelse av förutvarande 1 i § 1968:165. '" Senaste lydelse av förutvarande 12 § 1968:165.

131

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 26 kap. 1 § och 48 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

1 kap. 3§'

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat Undrigare straffan fängelse i två är, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller nägon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får två lagfarna domare sitta i rätlen fömtom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och tvä nämndemän eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lag-

faren domare faren domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling i tvistemål, när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker lill det,

vid huvudförhandling och syn på StäUet i mål om brott för vilket inte är stadgal svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

när mål avgörs utan huvudför-handUng,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid huvudförhandling och syn pä stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller alt ålägga företagsbol.

2 kap.

4§=

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från

tingsrätt skal) dock minsl fyra lagfarna domare della i hovrätten, om

tingsrätten bestått av tre eller fiera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna

domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra tagfarna domare och tre nämndemän fär inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straffan böter, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter eller all ålägga företagsbol, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första slycket. Delsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid beslul om avskrivning av mål efter äterkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, fär vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

26 kap..

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annoriedes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom eUer annan ersättning till det aUmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad pä så myckel av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Prop. 1985/86:23 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 kap.
5§''
Strafföreläggande får icke utfar- Strafföreläggande får icke utfär
das, das,

om föruisättningar för allmänt om förutsättningar för aUmänl

åtal ej föreligga, åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka alla brott av den misstänkte, vUka
enligt åklagarens vetskap föreligga enligt åklagarens vetskap föreligga
till bedömning, tiU bedömning,

om målsägande förklarat, att han om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk ämnar föra talan om enskUt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt, i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas. att åtal skaU väckas,

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

I fråga om villkor för användande av strafföreläggande i militärt brottmål gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

4 Förslag till

Lag om ändring 1 kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (hrut-tointäkl) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inle göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänföriiga utgifter, såsom vad skaltskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar tUl den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skatt skyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skatlskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

'Senaste lydelse 1975:670. ' Senaste lydelse 1984: 1086.

134

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:23

avgtft enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972; 435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m,;

avgift enligt 99 a § utiänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982; 673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyidig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vUkel betalningsskyldighet föreligger på gmnd av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgifi enligt lagen (1984; 1049) om beredskapslagring av olja och kol;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

företagsbot.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

135

Prop. 1985/86:23 Innehåll

Proposition ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ..................................... .... 2

1 Lag om ändring i brottsbalken ............................ 2

2 Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken . 6

3 Lag om ändring i rättegångsbalken ..................... .... 7

4 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928; 370) 9

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1985-04-18 II

1 Inledning ......................................................... .. 11

2 Allmän motivering ............................................ 12

2.1 Bakgrund ................................................... .. 12

2.2 Behovet av åtgärder .................................. .. 14

2.3 Den lagtekniska lösningen - särskild rättsverkan av brott

m.m....... :............................................... 18

2.4 Vilka skall kunna åläggas företagsbot? ........... .. 23

2.5 Förutsättningar för företagsbot ..................... .. 28

2.6 En särskild undantagsregel .......................... .. 33

2.7 Hur bör företagsboten bestämmas? ............... .. 35

2.8 Jämkning och eftergift .................................. .. 43

2.9 Förhållandet till förverkande ........................... 48

2.10 Preskription m.m........................................... .. 50

2.11 Rättegångsfrågor.......................................... 52

2.12 Företagsbotens behandling i taxeringshänseende 59

3 Upprättade lagförslag ......................................... 60

4 Specialmotivering ............................................ .. 61

4.1 Förslaget tiU lag om ändring i brottsbalken ...... 61

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964; 163) om införande

av brottsbalken ........................................... 75

4.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 75

4.4 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370) ........................................... ,. 76

5 Hemställan ..................................................... .. 76

6 Beslut ........................................................... 76

Utdrag av lagrådels protokoll 1985-06-14 ............... 77

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1985-10-10 104

Bilaga I Kommissionens sammanfattning ............... 117

BUaga 2 Kommissionens lagförslag.......................... 122

Bilaga 3 De remitterade förslagen ........................ 127

136 Norstedls Tryckeri, Stockholm 1985