Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 20 mars 1986.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

För alt stärka skyddet av våra våtmarker föreslås bestämmelser i naturvårdslagen (1964:822) om krav på tillstånd av länsstyrelsen för markav-vatlningsförelag. Vidare föreslås all i lagen las in en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen att överlämna åt statens naturvårdsverk all meddela föreskrifter om nationalparkers vård och förvaltning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 159

Propositionens lagförslag Prop. 1985/86:159

1 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)' dels all 5, 20 och 37 §§ skall ha följande lydelse,

dels atl del i lagen skall införas en ny paragraf, 18 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Angående nationalparkers vård Angående nationalparkers vård

och förvaltning förordnar regering- och förvaltning förordar regeringen

en. eller den myndighet som regering
en bestämmer.

Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer äger för var- som regeringen bestämmer får för

je särskild nationalpark meddela de varje särskild nationalpark meddela

föreskrifter beträffande rätten alt de föreskrifter beträffande rätten

färdas över nationalparken eller el- atl färdas över nationalparken eller

jest vistas där ävensom angående annars vistas där och beträffande

ordningen i övrigt inom området, ordningen i övrigt inom området,

som finnas erforderliga för atl tryg- som behövs för all tillgodose ända-

ga ändamålet med nationalparken. målet med nationalparken.

18 c §

Åtgärder som utförs för att avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning). får inte vidtas utan länsstyrelsens tillstånd. Ett tillstånd till markavvattning skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan på naturmiljön av företaget.

För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön. Tillstånd behövs inte för markavvattning som sker i samband med takt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndighe-ter m.m. Tillstånd behövs inte hel-

' Lagen omtryckt 1974: 1025.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av lillslåndstvång enligl 18 eller 19 §, komma alt väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan förelaget ulföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva all inom landet eller del därav anmälan för samråd alllid skall göras i fråga om särskilda slag av arbelsförelag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren alt vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för all begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom om
råde, som ingår i fastställd general
plan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vartill tillstånd
lämnats enligl vallenlagen

(1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

Kan arbelsförelag, som ej omfattas av lillslåndstvång enligl 18,18 c eller 19 §, komma all väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget ulföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva alt inom landet eller del därav anmälan för samråd alllid skall göras i fråga om särskilda slag av arbelsförelag.

Beträffande arbetsförelag som sägs i första stycket får länsstyrelsen förelägga företagaren atl vidtaga de åtgärder som behövs för all begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skall ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 159

4. utför läkt (■ strid mot 18 § eller 4. utför läkt eller åtgärd för
åsidosätter villkor som är förenat markavvattning utan att ha behöv-
med tillstånd till takt, ligt tillstånd enligt 18 eller 18 c §

eller bryter mot villkor eller föreskrift som har meddelats i samband med sådant tillstånd,

5. underiåler all fullgöra skyldighet som föreskrivits med stöd av 18 a § eller 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket,

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, lill vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa, eller

8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor som är
förenat med tillstånd lill villhägn.

Utbyte av brott som avses i förs- Utbyte av brott som avses i förs-

ta stycket 4 skall förklaras förver- ta stycket 4 skall förklaras förverkat, om del ej är uppenbart obilligt. kal, om det ej är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den I juli 1986.

Beträffande markavvallningsföretag, för vilka ansökan om förordnande av förrältningsman all handlägga förrättning enligl vaUenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har inkommit till länsstyrelsen före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

2 Förslag till Prop. 1985/86:159

Lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom föreskrivs alt 3 § naturvårdslagen (1964:822) i paragrafens lydelse enligt lagen (1986:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

3§'
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid prövning av frågor som rör naturvård skall tillbörlig hänsyn tas lill övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Beslut i frågor som avses i 7- Beslut i frågor som avses i 7-
11 §§, 13 §, 18 § första, andra och 11 §§, 13 §, 18 § första, andra och
fjärde styckena, 19 § saml 20 § and-        fjärde styckena, 18 c §, 19 § samt
ra stycket får inte meddelas i strid 20 § andra stycket får inle medde-
mol en detaljplan eller områdesbe- las i strid mot en detaljplan eller
stämmelser. Om syftet med planen områdesbestämmelser. Om syftet
eller bestämmelserna inte molver-   med planen eller bestämmelserna
kas, får dock mindre avvikelser gö- inte motverkas, får dock mindre av-
ras.                                   vikelser göras.

' Lydelse enligt prop. 1985/86:90.

Jordbruksdepartementet Prop. 1985/86:159

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1986

Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Bodström, R. Carlsson, Hellström, Wickbom, Johansson

Föredragande: statsrådet Johansson

Lagrådsremiss om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

1 Inledning

I samband med all riksdagen antog en ny vattenlag (1983:291) hemställde riksdagen hos regeringen om utredning och förslag om lillslåndsplikl för markavvallningsföretag i naturvårdslagen (JoU 1982/83: 30, rskr 274).

Inom jordbruksdepartementet har med anledning härav utarbetats promemorian (Ds Jo 1985:2) Förprövning av markavvallningsföretag enligl naturvårdslagen (1964:822). Promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

Inom jordbruksdepartementet pågår etl arbete med en nationalparksförordning. Som etl led i det pågående delegeringsarbelet i regeringskansliet avses föreskrifter om nationalparkernas vård och förvaltning i fortsättningen beslutas av statens naturvårdsverk i stället för av regeringen. För delta krävs en ändring i 5 § första stycket naturvårdslagen.

2 Allmän motivering

2.1 Tillståndsprövning av markavvattningsföretag

2.L1 Bakgrund

Beträffande bakgrunden till förslagel om tillståndsprövning av markavvallningsföretag hänvisas till bilaga 1. Riksdagen har numera beslutat lag (1985:620) om vissa lorvfyndigheter (prop. 1984/85:120, Nu 27, rskr 363).

2.1.2 Allmänna överväganden

Naturen är vår gemensamma egendom. Våra naturresurser är begränsade. Mångfalden och artrikedomen i vår natur är i dag hotad. Vi har ansvar inför kommande generafioner aft se lill att vår flora och fauna inte utarmas. Med hänsyn härtill måste utnyttjandet av våra naturresurser alltid föregås

av en noggrann planering, varvid omsorgen orri naturvärdena måste vara Prop. 1985/86: 159 vägledande.

Dessa grundläggande principer har lagts fast av regeringen i den proposition om lag om hushållning med naturresurser m. m. (prop. 1985/86: 3) som f. n. behandlas av riksdagen. I propositionen, som skall ses som etl fullföljande av den fysiska riksplaneringen, föreslås lagregler som innebär bl. a. atl områden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av sina naturvärden skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada naturmiljön. Områden som är av riksintresse för naturvården skall skyddas mot åtgärder av det nu nämnda slaget. Det föreslås också lagregler om atl mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.

Våtmarker är en av de naturlyper där behovet av etl ökat skydd särskilt aktualiserats. Många djur och växter är helt beroende av våtmarker för all kunna leva vidare. Strandängar, sumpskogar, mossar, kärr och biandmyrar representerar betydelsefulla och känsliga ekosystem med växt- och djursamhällen som inte förekommer i andra naturmiljöer.

Strävan efter atl ta i anspråk ny mark för uppodling och att förbättra odlingsbelingelserna på befintlig jordbruksmark har under gångna tider dock lett lill all myckel betydande arealer av för naturmiljön saml djur-och växtlivet värdefulla sjöar och andra våtmarker har avvallnals. Särskilt stor omfattning har markavvaltningen av naturliga skäl fått i de syd- och mellansvenska jordbruksområdena, inräknat Öland och Gotland. En liknande utveckling har skett även inom skogsbruket. Denna avvattnings-verksamhet har avsevärt begränsat förekomsten av opåverkade våtmarker. Föreliggande prognoser tyder på alt det även i framtiden kommer atl ställas stora anspråk på exploatering av våtmarker, framför allt för skogsbruks- och energiutvinningsändamål. I det sistnämnda hänseendet har intresset främst riktats mot lorvutvinning.

Särskilt värdefulla våtmarksområden har i vårt land skyddats mot exploatering, bl. a. genom bildande av naturreservat. I etl fall. Store Mosse i Jönköpings län, har en betydelsefull myrmark avsatts till nationalpark.

Skyddet av våtmarker är också en viktig internationell naturvårdsfråga. I den s.k. vålmarkskonvenlionen (Convention on Wetlands), som undertecknades av Sverige i december 1974, framhålls våtmarkernas värde för fågelskyddet. Samtidigt markeras våtmarkernas botaniska, limnologiska och hydrologiska betydelse. I konventionens lista över internationellt vikliga våtmarker har för Sveriges del lagils upp 20 särskilt vikliga områden.

De stora anspråk som riktas mot våra våtmarker och de följder en omfattande markavvattning kan få för naturmiljön skärper enligt min mening kraven på en effektiv naturvårdslagstiftning. Varje avvaltningsföretag måste noga prövas med hänsyn till dess långsiktiga effekter på naturmiljön.

En avgörande förutsättning för en god nalurresurshushållning i fråga om
våtmarkerna är all vi har tillfredsställande kunskaper om våtmarkerna,
deras antal och karaktär. Denna kunskap nås bl. a. genom de inventeringar
av våtmarkerna som naturvårdsverket utför i samarbete med länsstyrelser
na i Uppsala, Jönköping, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Hallands, 7

Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens län. I flertalet av Prop. 1985/86: 159 de nu nämnda länen beräknas invenleringsarbelet vara avslutat i år, medan arbetet i Kopparbergs och Västerbottens län, där våtmarksarealen är myckel stor, väntas vara slutfört år 1989. I flertalet av landets övriga län har länsstyrelserna utfört egna inventeringar.

Genom de nu beskrivna inventeringarna bör det vara möjligt all successivt få ett bättre underlag för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärde. Utöver denna form av inventering pågår också en mera riktad inventeringsverksamhel. Regeringen gav således våren 1985 statens energiverk i uppdrag att genomföra en torvmarksinventering i syfte alt öka kunskaperna om torvmarkernas förutsättningar för energiproduktion. Denna inventering skall bedrivas i samarbete med naturvårdsverket och vara slutförd senast den 30 september 1986.

Det är viktigt att den kunskap vi har om behovet av att skydda våtmarkerna förs ut till dem som har inflytande över dessa markers utnyttjande eller bevarande. Särskild betydelse i detta sammanhang har den rådgivning som skogsvårdsslyrelser och lantbruksnämnder lämnar till markägare i olika produktionsfrågor. Såsom framhållits bl. a. i prop. 1985/86:74 om jordbruksforskning, m. m. är del vikligt atl rådgivningen inom lantbruket i ökad utsträckning kommer atl omfatta rådgivning om produktionsmetoder som innebär ett ökat hänsynslagande till miljöskydds- och naturvårds-aspekter.

Också forskningen om våtmarkerna måste vidgas och intensifieras. Som ett ullryck för delta behov vill jag se det långsiktiga, tvärvetenskapliga program för skogsforskning som skogs- och jordbrukets forskningsråd lagl fram. Programmet omfattar en intensifierad och vidgad forskning kring skogsskötsel på våta marker. I regeringens skrivelse lill riksdagen om forskning rörande skog och miljö (1985/86:76) har förordats atl forskningsprogrammet genomförs.

2.L3 Lagstiftningsbehovet

I gällande lagstiftning finns olika bestämmelser som kan användas för att skydda värdefulla våtmarker. Viktigast härvidlag är naturvårdslagens (1964:822), NVL, bestämmelser om naturreservat, naturvårdsområden och samråd mellan företagare och länsstyrelsen beträffande arbetsförelag som kan komma alt väsenfligt ändra naturmiljön. I skogsvårdslagen (1979:429) och lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark, den s.k. skölsellagen, finns bestämmelser om alt hänsyn skall tas lill naturvårdens intressen vid bedrivande av skogs- resp. jordbruk. Enligt den nya vattenlagen (1983:291) skall, lill skillnad mot vad som fidigare gällde, även dik-ningsförelag bedömas med hänsyn fill deras inverkan på motstående allmänna intressen, t. ex. naturvårdsintresset.

Trots konstaterandet alt den nya vattenlagens regler om förprövning innebär en skärpning av tillståndsplikten för markavvaltningsföretagen, har riksdagen ansett atl våtmarker ofta kan ha ett så stort och mångsidigt bevarandevärde att del vatlenrältsliga prövningssystemet beträffande markavvattningsföretag borde kompletteras med bestämmelser om till-

ståndsprövning enligt NVL. Riksdagen har därför av regeringen begärt Prop. 1985/86: 159 förslag om sådan prövning. Med anledning härav har den i det föregående nämnda promemorian upprättals inom jordbruksdepartementet (bilaga 1).

Remissinstanserna har delade uppfattningar om förslagel i promemorian. Något förenklat kan sägas all förslaget tillstyrks av de instanser som företräder nalurvårdsinlresset, men avstyrks av instanser som företräder jord- och skogsbruksnäringarna.

För egen del vill jag anföra följande. De kontroll- och styrmöjligheter för samhället som gällande lagstiftning erbjuder är av varierande styrka. Skogsvårdslagens och skötsellagens hänsynsparagrafer liksom naturvårdslagens bestämmelser om nalurvårdsområden eller samrådsskyldighet ger inle samhället tillräckliga möjligheter alt förhindra icke önskvärd avvall-ning av värdefulla våtmarker. Att inrätta naturreservat är möjligt enbart när en våtmark behöver särskilt skydd eller vård på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller då våtmarken är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. Med hänsyn härtill och lill alt förfarandet när naturreservat bildas är omständligt och tidsödande ger enligt min mening bestämmelserna om naturreservat inte tillräckliga möjligheter atl tillgodose de skyddsbehov som föreligger. Jag bedömer därför att varken NVL eller skötsellagarna för jord- och skogsbruk ger samhället tillräckliga instrument för atl åstadkomma etl tillfredsställande skydd av våra våtmarker.

Den nya vattenlagen synes i och för sig ge förbättrade möjligheter atl skydda våtmarker mot utdikning. Jag delar emellertid riksdagens uppfattning att det är tveksamt om man med stöd av den nya vattenlagen kan få en tillräcklig kontroll över markavvattningsföretag som berör värdefulla våtmarker. Bl. a. synes vattenlagens regler om lillslåndsplikl lämna ett ganska stort utrymme för den enskilde företagaren atl avgöra om tillstånd enligt den lagen lill företaget skall inhämtas. En förrättning enligl vattenlagen är dessutom ofta både omständlig och kostsam. Därtill kommer att, i de fall ett markavvattningsföretag tillståndsprövas vid förrättning enligt vattenlagen, nalurvårdsinlresset kan ha svårt atl hävda sig mot exploateringsintressena vid den avvägning som skall ske enligt denna lag. En ytterligare prövning av markavvattningsföretag ligger också i linje med de hushållningsbestämmelser som föreslås i nalurresurslagen. Mot bakgrund av det nu anförda biträder jag förslaget alt i NVL föra in regler om lillståndsphkt för markavvattningsföretag.

I del följande behandlar jag den närmare utformningen av förslaget till lillslåndsplikl enligl NVL.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt utom såvitt avser möjligheten för länsstyrelsen att föreskriva undanlag från lillståndsplikten.

Remissinstanserna: En klar gräns går mellan å ena sidan dem som företräder nalurvårdsinlresset, vilka tillstyrker förslagel, och å andra sidan dem som har jordbruks- och skogsbruksnäringarna inom sina ansvarsområden, vilka avstyrker förslagel. Till de förstnämnda har även anslutit sig statens energiverk och till de sistnämnda Svea hovrätt.

De som avstyrker förslaget hänvisar till atl nalurvårdsinlressena genom den utvidgade forprövningsskyldighelen och de förändrade lillållighetsreg-lerna i nya vattenlagen kommer att tillgodoses tillräckligt i samband med markavvattning. Åtminstone bör erfarenheterna från tillämpningen av vallenlagen avvaktas innan förprövningsskyldighel införs även i NVL. Dessa remissinstanser anser också att del föreslagna förfarandet blir onödigt byråkratiskt med ökad tidsåtgång för ärendehanteringen och ökade kostnader för både de enskilda och myndigheterna som följd.

Skälen för mitt förslag: När del gäller frågan om hur vidsträckt en förprövningsplikl enligt NVL bör vara, har i promemorian föreslagils all den skall omfatta alla markavvallningsföretag utom sådana som normalt inte innebär någon risk för skador från naturvårdssynpunkl samt sådana som har samband med lorvutvinning för energiändamål. Jag ansluter mig härtill. Jag kan således inle biträda förslag från remissinstanser all från lillståndsplikten generellt undanta avvallning av jordbruksmark eller skogsdikning. Jag vill i sammanhanget redovisa atl det enligt vad jag erfarit myckel sällan förekommer alt dikning för skogsproduktion hänskjuls lill förrättning enligt vattenlagen. Den prövning av skogsdikningsföretag som förutsattes komma atl ske till följd av den utvidgade förprövningsplikten enligt vattenlagen synes hittills ha uteblivit.

I fråga om tillslåndspliklens omfattning förordar jag all tillstånd i princip bör krävas för varje åtgärd som innefattas i vallenlagens definition av markavvattning. Härigenom undviks den svårighet som del kan innebära att i lagtexten göra en avgränsning mellan prövningspliktiga och inte pröv-ningsplikUga företag. Undanlag bör emellertid göras för sådana förelag som normall inle medför någon risk för menlig inverkan på naturmiljön.

Etl undanlag bör göras för detaljdränering genoni täckdikning. Endast om Prop. 1985/86: 159

det finns sannolika skäl att ett sådant företag leder lill menlig inverkan på

naturmiljön bör lillslåndsplikl föreligga. Prövningsplikten bör heller inte

gälla sådana rensningar i ett vattendrag som utförs för atl bibehålla avbörd-

ningsförmågan. S. k. skyddsdikning är en åtgärd som vidtas för atl hindra

grundvattnet atl stiga efter en skogsavverkning och som därför underlättar

ålerväxten. Skyddsdikning torde inle omfattas av vallenlagens definition

av markavvattning i 1 kap. 3 § första stycket punkt 4, eftersom kravet på

atl åtgärden skall varaktigt öka en faslighels lämplighet för något visst

ändamål inle kan anses vara uppfyllt. Till skyddsdikning är givelvis inle alt

hänföra sådan dikning av ett avverkat område som, om den hade skett före

avverkningen, hade varit förprövningspliklig. Från naturvårdssynpunkt

torde skyddsdikning i regel sakna betydelse. Skyddsdikning bör alltså inte

omfattas av NVL: s regler om lillslåndsplikl.

Tillslåndspliklen bör inte heller omfatta dikning som sker för lorvutvinning vartill tillstånd krävs enligt torvlagen (1985:620). Länsstyrelsen är prövningsmyndighel enligl den lagen, varför erforderliga naturvårdshänsyn kan las vid länsstyrelsens prövning enligt denna. Torvläkter för annat än energiändamål skall prövas av länsstyrelsen enligt 18 § naturvårdslagen. Prövningen av en sådan läkt och en markavvatlningsålgärd som behövs för del ändamålet bör naturligtvis ulan någon särskild föreskrift samordnas av länsstyrelsen.

Tillståndsprövningen enligl NVL av markavvattning bör liksom annan tillståndsprövning enligt NVL ske hos länsstyrelserna. Länsstyrelsen är enligl 23 § naturvårdsförordningen (1976:484) redan samrådsmyndighet beträffande skogsdikning. Samrådsförfarandel torde vara minst lika ar-betskrävande som ett lillståndsförfarande, åtminstone när det gäller företag där del blir aktuellt atl genom förelägganden om begränsningar eller andra åtgärder, l.ex. reservalsbildning, skydda etl våimarksområde. Länsstyrelserna har dessutom alt bevaka allmänna intressen beträffande bl. a. sådan markavvattning som prövas enligt vattenlagen. Visserligen är det kammarkollegiet som har alt föra talan för allmänna intressen i vallenmål, men kollegiet torde i allmänhet vara beroende av länsstyrelsens sakkunskap för atl kunna ulföra sin talan. Min bedömning är därför all del, med en smidig tillämpning av den av mig förordade tillståndsprövningen, inte skall behöva bli någon ökad arbetsbelastning för länsstyrelserna.

En del av de markavvattningsföretag som kommer att bli föremål för
tillståndsprövning är företag som inte alls eller endast i ringa grad medför
någon menlig inverkan på naturmiljön. Svårigheten all i en lagtext avgrän
sa sådana företag från företag som orsakar menlig inverkan medför emel
lertid all lillståndsplikten, med nyss angivna undanlag, bör utformas så atl
det inte kan uppslå någon tvekan om dennas omfattning. Länsstyrelsen
bör emellertid ges möjlighet atl föreskriva undanlag från lillståndsplikten.
Sådana undantag bör kunna föreskrivas för områden där det med ledning
av utförda inventeringar eller annat underlag i förväg går att bedöma alt
dikningsföretag i princip kan medges från naturvårdssynpunkt och där de
eventuella föreskrifter om skyddsåtgärder eller försiktighetsmått som be
hövs kan meddelas inom ramen för etl samrådsförfarande. 11

Länsstyrelserna bör för att underlätta för sig själva, markägarna och Prop. 1985/86: 159 andra berörda myndigheter ta till vara alla möjligheter atl göra prövningsförfarandet enkelt och smidigt. Som etl led häri bör länsstyrelserna anpassa behovet av utredningar efter ärendets art. En bedömning av en lantbruksnämnd eller skogsvårdsslyrdse att ett förelag inte kommer all orsaka någon nämnvärd, menlig inverkan på naturvårdsintresset bör i många fall vara tillräcklig för atl länsstyrelsen skall kunna meddela tillstånd utan någon ytterligare utredning. Av stor betydelse för länsstyrelsens prövning blir resultatet av den pågående vålmarksinvenleringen. Genom del bedömningsunderlag som inventeringen ger skapas förutsättningar för alt länsstyrelserna snabbt skall kunna avgöra inkommande ansökningar.

Som jag tidigare sagt bör en tillståndsprövning av här förordat slag inte bli mera resurskrävande än länsstyrelsernas nuvarande hantering av våtmarksfrågorna. Jag vill dock understryka betydelsen av alt alla möjligheter till ett enkelt och smidigt förfarande tas tillvara. Därvid bör också eftersträvas atl skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna inlemmas aktivt i prövningsförfarandet. Redan enligt gällande regler skall all skogsdikning anmälas lill skogsvårdsstyrelsen, som har atl med eget yttrande rörande företagels skogliga lämplighet överlämna anmälan lill länsstyrelsen för samråd enligl 20 § NVL. Med hänsyn lill de kunskaper och den erfarenhet som finns inom skogsvårdsstyrelserna, torde dessa ha goda förutsättningar atl även medverka vid bedömningen av dikningens inverkan på naturmiljön. Etl samarbete liknande del som jag vet redan förekommer i några län mellan länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen bör därför kunna utvecklas också i övriga län.

Någon motsvarighet till det formaliserade samrådet enligl 23 § nalur-vårdsförordningen finns inte vid markavvattning för jordbruksändamål. Lantbruksnämnderna torde dock ändå ofta underrätta länsstyrelserna när det föreligger risk för alt etl markavvattningsföretag kan stå i strid med naturvårdsintressen. Genom de ändringar som nyligen gjorts i skölsellagen har lantbruksnämnderna fått ett ökat ansvar för frågor om naturvårdshänsyn inom jordbruket. Vad som sagts nyss om skogsvårdsslyrelsernas roll i ifrågavarande prövningsförfarande bör därför på motsvarande sätt kunna gälla lantbruksnämnderna.

Del får ankomma på naturvårdsverket alt efter samråd med lantbruks-styrelsen och skogsvårdsslyrelsen bedöma huruvida allmänna råd för samarbetet mellan de regionala myndigheterna behöver meddelas.

Den föreslagna tillståndspliktsregeln enligt NVL innebär att det i vissa
fall kan bli fråga om en prövning både enligt NVL och vattenlagen av
markavvattningsföretag. Med ledning av de uppgifter som lämnats av
några länsstyrelser finns del dock skäl alt anta att detta kommer att bli
sällsynt åtminstone vad gäller skogsdikningsföretag. När ett företag kan
behöva prövas enligl både NVL och vattenlagen bör, som jag närmare
redovisar i det följande, den egentliga naturvårdsbedömningen ske vid
tillståndsprövningen enligt NVL. Denna bör då också regelmässigt ske
först. En sådan prövningsordning är att föredra, eftersom förfarandet hos
länsstyrelsen blir väsentligt enklare och billigare för sökanden än en för
rättning enligl vallenlagen. 12

Vid den tillståndsprövning enligl NVL som länsstyrelsen skall göra kommer uttömmande att behandlas företagels verkningar på naturmiljön. Häri ligger även en bedömning av om förelaget strider mot antagna planer eller förordnanden som meddelats enligl NVL.

Av de motstående intressen som brukar förekomma i samband med markavvattning är nalurvårdsinlresset del vanligaste. Även fiskeintresset och andra allmänna intressen kan emellertid beröras. Om prövningen enligt NVL utmynnar i ett tillstånd torde markägaren på grundval av materialet i del ärendet och lämpligen i samråd med länsstyrelsen ofta kunna göra den bedömningen atl det är uppenbart all inle några andra allmänna intressen skadas. Beträffande fiskeintresset bör samråd lämpligen ske med fiskenämnden. Tillstånd enligt vallenlagen skulle då inte behöva sökas annat än om det behövs enligt lagens 4 kap. 2 § andra stycket, dvs. när särskild Ivångsrätt behövs eller när två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inle har träffals om delaktigheten eller om enskilda intressen på annat sätt berörs. I de fall det sker en efterföljande prövning enligt vallenlagen kommer denna atl förenklas genom att naturvårdsfrågorna i praktiken redan är avklarade.

Om tillstånd enligl NVL vägras till etl företag, innebär detta all förelaget inte får genomföras. Det ligger därför i markägarens eget intresse all en förrättning som har påbörjats enligt vattenlagen inställs så snart beslutet enligt NVL vunnit laga kraft.

Del förslag lill Ullslåndsprövning enligt NVL av markavvallningsföretag som nu läggs fram har lill ändmål alt förbättra skyddet av landets våtmarker. Vid tillståndsprövningen av ett markavvallningsföretag skall länsstyrelsen tillämpa den tillållighetsregel som finns i 3 § NVL. Enligt den blir del tilltänkta förelagels inverkan på naturmiljön av stor betydelse vid prövningen. Givetvis skall i bedömningen även ingå intresset av atl jordbruks- och skogsmark skall kunna skötas rationellt och ge god avkastning.

I propositionen (1985/86:90) om följdlagstiftning lill den nya plan- och bygglagen m.m. föreslås alt nalurresurslagen skall tillämpas vid prövning av bl. a. tillståndsfrågor enligt naturvårdslagen. Detta innebär således alt tillåtligheten av ett markavvattningsföretag skall bedömas även mot bakgrund av hushållningsbeslämmdserna i naturresurslagen.

Prop. 1985/86: 159

Enligl 5 § andra stycket NVL får regeringen eller myndighet som rege- Prop. 1985/86: 159 ringen bestämmer för varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten alt färdas över nationalparken och atl vistas där liksom angående ordningen i övrigt inom området som behövs för atl trygga ändamålet med nationalparken. I nalurvårdsförordningen finns närmare bestämmelser angående förvaltningen av nationalparkerna.

Statens naturvårdsverk har framfört önskemål om atl bestämmelserna om nationalparkerna och parkernas vård och förvaltning samlas i en nationalparksförordning. I förordningen skulle därvid förtecknas alla landels nationalparker och de syften för vilka de bildals. Av karlbilagor till förordningen skulle vidare framgå nationalparkernas gränser. Till förordningen skulle dessutom föras över naturvårdsförordningens bestämmelser om nationalparker. Jag har för avsikt atl föreslå regeringen all besluta om en sådan nationalparksförordning.

Som jag nyss nämnde är del regeringen som enligl 5 § första stycket NVL skall förordna om en nationalparks vård och förvaltning. Jag anser all del, som ett led i del pågående delegeringsarbelet i regeringskansliet, vore lämpligt alt regeringen kunde delegera denna uppgift till den myndighet som regeringen bestämmer. De föreskrifter som kan komma i fråga kan i vissa fall medföra sådana inskränkningar i l.ex. allemansrätten att de faller under del primära lagområdet enligt 8 kap. 3 § regeringsformen utan alt omfattas av det nuvarande bemyndigandet i 5 § andra stycket NVL. Riksdagens bemyndigande för regeringen all överlåta ål en myndighet all meddela vård- och förvaltningsföreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 4 och II § regeringsformen behövs därför. Jag föreslår alt 5 § första stycket NVL ändras i enlighet härmed. Med stöd av detta bemyndigande avser jag all föreslå all i den nyss omnämnda nationalparksförordningen införs en bestämmelse om att statens naturvårdsverk efter samråd med länsstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om vården och förvaltningen av nationalparkerna.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

2. lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen
(1964:822).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

5§

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer. 14

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer/d;- för varje Prop. 1985/86: 159 särskild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten alt färdas över nationalparken eller annars vistas där och även angående ordningen i övrigt inom området, som behövs för att tillgodose ändamålet med nationalparken.

Ändringen t första stycket gör del möjligt för regeringen alt överlåta åt en myndighet att meddela närmare föreskrifter om en nationalparks vård och förvaltning.

I andra stycket har gjorts några språkliga ändringar. Någon saklig ändring åsyftas inte med detta.

18 c §

Åtgärder som utförs för att avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning). får inte vidtas utan länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd till detaljdränering genom täckdikning krävs dock endast om det föreligger sannolika skäl att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön.

Tillstånd behövs inte för markavvattning som sker i samband med takt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa lorvfyndigheter m.m. Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge.

Om en markavvattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på naturmiljön inom ett område, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen beträffande detta område föreskriva undantag från skyldigheten att söka tillstånd enligt första stycket.

Ett tillstånd till markavvattning skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan på naturmiljön av företaget.

Paragrafen är ny.

I första stycket stadgas en generell skyldighet att ansöka om tillstånd enligt NVL till markavvattning. Undantag från förprövningsplikten har gjorts för detaljdränering genom täckdikning utom när del föreligger sannolika skäl alt menlig inverkan uppstår på naturmiljön. Undantag har vidare gjorts i andra stycket för normalt underhåll i form av rensning av diken och vattendrag lill tidigare djup eller läge. I fråga om tolkningen av vad som skall förstås med sådana underhållsrensningar har riksdagen gjort några vägledande uttalanden i samband med tillkomsten av den nya vattenlagen, se JoU 1982/83: 30 s. 27. Undantag från prövningspliklen har vidare gjorts för sådana markavvaltningsåtgärder som sker i samband med läkt av torv. Undantaget gäller endast för takter som prövas enligt den nya torv-lagstiflningen.

Som har anförts i den allmänna motiveringen omfattas s. k. skyddsdikning inte av markavvallningsdefinitionen i vare sig vattenlagen eller förevarande paragraf. Skyddsdikning är således inte tillslåndspliktig. En sådan åtgärd kan däremot vara omfattad av samrådsplikten enligl lagens 20 §.

/ tredje stycket har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, ]5

länsstyrelsen givits möjlighet atl föreskriva undanlag från den i första

stycket stadgade lillståndsplikten beträffande ett visst område. Anledning Prop. 1985/86: 159 all föreskriva undanlag för visst område kan finnas om det genom inventeringar eller på annat sätt framkommit att några särskilda krav för all tillgodose nalurvårdsinlressena sannolikt inte skulle behöva ställas i samband med markavvattning inom området.

Eftersom prövningen enligt NVL kommer atl ske genom ett enklare förfarande än prövningen enligl vallenlagen kommer del sannolikt atl i de flesta fall visa sig lämpligast atl prövningen enligl NVL sker före prövningen enligl vattenlagen. Några särskilda lagbestämmelser om prövningsordningen torde inle behövas. Prövningen enligt NVL bör kunna ske på etl relativt tidigt stadium i planeringen och innan delaljutredningar om utformning och kostnader gjorts. De kunskaper om värdefullare våtmarksområden, som länsstyrelserna efter hand förvärvar genom vålmarksinvenleringen, torde avsevärt underlätta såväl länsstyrelsernas och andra myndigheters som berörda näringsutövares arbete i samband med bedömningen av tillåtligheten av våtmarksdikningsförelag.

Ett tillstånd enligt NVL skall enligl fjärde stycket kunna förenas med villkor eller föreskrifter för atl begränsa eller motverka etl företags menliga verkningar på naturmiljön. Häri ligger även alt länsstyrelsen kan föreskriva begränsningar i fråga om företagels omfattning.

I likhet med vad som gäller l.ex. vid vägrat tillstånd ull markavvattning enligt vattenlagen och vägrat täkllillslånd enligt 18 § NVL medför inle ett vägrat tillstånd enligl denna paragraf någon rätt lill ersättning för sökanden.

20 §

Kan arbelsförelag, som ej omfattas av lillslåndstvång enligt 18, 18 c eller 19 §, komma all väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget ut-föres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsförelag.

Beträffande arbelsförelag som sägs i första stycket får länsstyrelsen förelägga företagaren alt vidtaga de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf io// ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligl vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

Från del i paragrafen föreskrivna samrådsförfarandel har undanlag även gjorts för markavvattningsföretag eftersom dessa skall tillståndsprövas enligt den nya 18 c §. Samrådspliklen enligt första stycket kan däremot avse täckdikning, skyddsdikning och rensning, som inte omfattas av lillståndsplikten enligt nämnda §. Vidare kvarstår samrådspliklen i de fall då länsstyrelsen med utnyttjande av föreskriften i 18 c § tredje stycket undantagit visst område från tillståndsprövning. Vissa språkliga ändringar har även gjorts.

Det bör anmärkas att i den av regeringen nyligen beslutade propositionen om följdlagstiftning lill den nya plan- och bygglagen m. m. har föreslå-

gits ändringar i denna paragraf, som avses träda i kraft den 1 januari 1987. Prop. 1985/86: 159 Den nu föreslagna ändringen avses träda i kraft den 1 juli 1986.

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaklsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligl 5, 8, 10, 11 eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför läkt eller markavvattningsåtgärd utan att ha behövligt tillstånd enligt 18 eller 18 c § eller bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med sådant tillstånd.

5. underiåler all fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 18 a § eller 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket,

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa, eller

8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor som är förenat med tillstånd lill villhägn.

Utbyte av brott som avses i första stycket 4 skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart oskäligt.

Ändringen 'i första stycket punkt 4 har gjorts för all ansvarsbestämmelsen skall bli tillämplig också på underiåtenhel atl söka tillstånd enligt 18 c § eller brott mot villkor eller föreskrifter som meddelats enligt paragrafen.

I andra stycket har uttrycket "obilligt" bytts ut mot "oskäligt". Någon saklig ändring åsyftas inte med detta. Stadgandet kommer också all omfatta utbyte av en otillåten markavvatlningsålgärd.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986: 000) om ändring i naturvårdslagen (1986:000)

3§

Vid prövning av frågor som rör naturvård skall Ullbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Beslut i frågor som avses i 7-11 §§, 13 §, 18 § första, andra och fjärde styckena, 18 c §, 19 § samt 20 § andra stycket får inle meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

1 den tidigare nämnda prop. 1985/86:90 har föreslagits bl. a. alt ett nyU
andra stycke las in i 3 § naturvårdslagen. Del föreslagna stadgandet inne
bär att beslut i frågor om naturreservat, naturminnen, takter och nalur
vårdsområden saml föreskrifter för arbelsförelag inle får meddelas i strid
mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligl plan- och bygglagen 17

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 159

(PBL). Delsamma bör enligl min mening gälla markavvattningsföretag som Prop. 1985/86: 159

omfattas av tillståndsplikten i 18 c §. Paragrafen föreslås ändrad i enlighet

härmed.

Ändringen i denna paragraf bör träda i kraft samtidigt med PBL och följdändringarna i annan lagstiftning, dvs. den 1 januari 1987.

5 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

2. lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen (1964:822).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Nuvarande lydelse , RSreslagen lydelse Prop. 1985/86: 159

Tillstånd behövs inte för markavvattning scm sker i sanband med tSkt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1965:000) an vissa torvfyndig-heter m.m. Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge.

Tillstånd till markavvattning skall förenas med de villkor som bäiSvs för att begränsa eller motverka skador på naturmiljön av företaget.

20 §2

Kan arbetsföretag, son ej onfat-           Kan eirbetsföretag, scm ej cmfat-
tas av tillstSndstvång enligt 18           tas av tillståndstvång enligt,
eller 19 §, komna att väsentligt           18, 18 c eller 19 §, kcitra att
förändra naturmiljön, skall,                   väsentligt förändra naturmiljön,
innan företaget utföres, samråd            skall, innan företaget utföres,
ske med länsstyrelsen. Ftegeringen    samråd ske med länsstyrelsen,
eller nyndiet scm regeringen                Regeringen eller myndighet scm
bestämmer kan föreskriva att inan       regeringen bestänmer kan före
landet eller del därav anmälan              skriva att inan landet eller del
för samråd alltid skall göras i               därav annfilan för samråd alltid
fråga an särskilda slag av ar-               skall göras i fråga on särskilda
betsföretag.                                            slag av arbetsföretag.

2 benaste lydelse 1983:654.

Nuvarande lydelse Ftjreslagen lydelse Prop. 1985/86: 159

Beträffande arbetsföretag son sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder son finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämnelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inan område, son ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ocii ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

37 §3

Till böter eller fängelse i högst sex månader dänes den san uppsåtligen eller av oaktsantiet

1. bryter mot förbud eller föreskrift san meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, an ej gär-niren är ringa, mot 16 § första stycket andra purikten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, an ej mingen är ringa,

4. utför takt i strid not 18 § 4. utför takt eller inarkawatt-eller åsidosätter villkor son ningsåtgSrd utan att ha till-är förenat med tillstånd till stånd enligt 18 eller 18c § tSkt, eller bryter mot villkor

eller föreskrifter son har meddelats i samband med sådant tillstånd.

5. underlåter att fullgöra skyldiet son föreskrivits med stöd av 18 a § eller 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift san neddelats i santoand med medgivcinde enligt tredje stycket,

3 Senaste lydelse 1982:1097.

Nuvarande lydelse Hjreslagen lydelse Prop. 1985/86: 159

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, cm ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa, eller

8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor som är förenat med tillstånd till vilthägn.

Utbyte av brott san avses i Utbyte av brott son avses i

första stycket 4 skall förklaras första stycket 4 skall förkleirais

förverkat, cm det ej är uppenbart förverkat, cm det ej är uppen-

obilligt. bart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Beträffande meirkavvattjiingsfäretag, för vilka ansökan an förordnande av förrättningsman att Yiaivilägga förrättning enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestäimelser har inkonmit till länsstyrelsen före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre be-stämnelser.

INNBHÄLL Prop. 1985/86: 159

1. Inledning 2

2. Inkomna skrivelser 4

3. Sveriges åtaganden enligt

"Convention en wetlands" 5

4. Naturvårdsverkets våtnarksinventering 6

5. GSllande rätt 8

6. Överväganden och förslag 10

7. Specialmotivering 15
Bilaga Lagförslag

1. inledning Prop. 1985/86: 159

Frågan en att förstärka skyddet för landets våtmarker har aktualiserats i olika saimanhang. Den togs upp bl.a. i den socialdenokra-tiska notionen 1977/78:791 em miljövården m.m., i vilken föreslogs införande av en tillståndsplikt enligt naturvärdslagen för dikningsföretag.

Med anledning av motionen uttalade jordbruksutskottet bl.a. följande (JoU 1978/79:8 s. 12):

Utskottet vill för sin del med skärpa understryka att man vid en samhällsutveckling san leder till ett ökat utnyttjande av våtmarker för bl.a. energiproduktion måste ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att hävda allnänna miljö- odi naturvårdsintressen. Med hänsyn härtill Yiälsar utskottet med tillfredsställelse den i olika sanmahhang igångsatta inventerings- och utredningsverksamhet berörande våtmarksfrågor, vilken i korthet redovisats ovan. Bl.a. bör enligt utskottets mening naturvärdsverkets våtmarksinventering och i anslutning härtill påbörjade inventeringar av olika energikällor med anknytning till våtmarker kunna ge ett värdefullt underlag för de av\rägningar av olika motstående intressen som kan bli nödvändiga att göra. Utskottet utgår sålunda från att riskerna för skador på miljön genom ett okat utnyttjande av våtmarker för olika ändamål liksem de positiva effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande blir särskilt beaktade av regeringen i anslutning till pågående eller komnande överväganden rörande den inven-terings-och utredningsverksamhet scm har anknytning till våtmarksfrågor. I samband därmed synes även böra prövas i vad mån de formella rättsregleisia på förevarande anräde ger utrynme för det förstärkta skydd av våtmarkerna san framstår scm nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande av dessa nerker för t.ex. ett intensifierat skogsbruk eller utveckling av nya energiformer.

RiJdagen beslutade i enlighet med jordbruksutskottets förslag (rskr 197e/79t63).

Även i senare motioner har väckts frågan an lagändringar med syfte att förstärka skyddet av våtmarkerna. Motionerna har dock avslagits av riksdagen med hänvisning till det pågående eirbetet med en ny vattenlag (JöO 1980/81:5).

Regeringen lade i mars 1982 fram propositionen (1981/82:130) med Prop. 1985/86: 159 förslag till ny vattenlag. I förslaget till bestänmelser an markavvattningsföretag understrcSt departementschefen betydelsen av skyddet av våtmarker. Med hänvisning till att den nya lagstiftningen kcrrmer att möjliggöra en friare bedömning av narkawatt-ningsföretagen än vad scm kunde ske med den då gällande vattenlagen, bedömde departementschefen att vad riksdagen uttalat i anledning av motionen 1977/78:791 i allt väsentligt kunde tillgodoses vid tillänpningen av den nya lagen.

I sitt betänkande över förslaget behandlade jordbruksutskottet bl.a. ett i den socialdenokratiska miljöraotionen (1981/82:1921) på nytt framfört yrkande on tillsliåndsprövning enligt naturvårdslagen av irerkawattningsföretag. I motionen lades fram förslag till en ny paragraf i NvL med följande innehåll

18 a §

Åtgärd för att awattna översilningsmark, strandäng, kärr, mosse eller annein våtmark får inte utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

En sådan åtgärd får inte tillåtas, an den medför olägenhet av större betydelse från naturvårdssynpunkt. Ar åtgärden av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får den dock tillåtas utan hinder av vad nu har sagts.

Länsstyrelsen får förena ett tillstånd till markawatt:ning med de föreskrifter scm behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Sedan yttranden över motionen inhämtats från statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Värmlands län samt Lantbrukamas riksförbund, anförde utskottet i sitt betänkande (JöU 1982/83:30) bl.a. följande:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att våtmarker son naturresurs ofta kan ha ett stort och mångsidigt bevarandevärde. Av naturvårdsverkets remissyttrande frångår att det i många fall

varit svårt att med tillräcklig styrka hävda Prop. 1985/86: 159

naturvårdsintxessen i samband med torrläggningsföretag av olika

slag. Samrådsplikten enligt 20 § naturvårdslagen har inte alltid

varit tillräcklig. De ovan redovisade bestäntnelserrB an

tillåtlighets- ocii tillståndsprövning av vattenföretag kanmer

att innebära förbättrade möjligheter att inan ramen för den

vattenrättsliga bedömningen hävda naturvårdsintressen nSr ett

markavvattningsföretag skall prövas. Frågan med vilken styrka

dessa intressen kan hävdas gentenot exploateringsintressen m.m.

är dock i hög grad beroende av vilken praxis scm koraner att

utbildas i rättstillämpningen. Ehligt utskottets nening kan

alltjämt viss osäkerhet anses föreligga beträffande nöjligheten

att med stöd av nya vattenlagen fä en 1j.llfredsställande

kontroll över de åsyftade företagen. Utskottet anser därför att

starka skäl taleur för att det vattenrättsliga prövningssystemet

konpletteras med bestänmelser cm tillståndsprövning enligt

naturvårdslagen. De förslag som framförts i motionen och i

santoand med utskottsbehandlingen bör genan regeringens försorg

bli föremål för ytterligare prövning, varvid självfallet

motionärernas synpunkter ocii avgivna remissyttreindai kan tjäna

som vägledning. Utskottet föreslår således att riksdagen med

anledning av motion 1981/82:1921 yrkande 13 hos regeringen

hemställer cm utredning och förslag cm tillständsplikt för

markavvattningsföretag i naturvårdslagen.

Riksdagen beslutade i enlighet med jordbruksutskottets förslag (rskr 1982/83:274).

2. Inkomna skrivelser

Till jordbruksdepartementet har den 10 april 1980 ihkomnit en skrivelse från Norrbottens läns naturvårdsförbund. I skrivelsen föreslås en ändring i 23 § naturvårdsförordningen (1976:484) samt berörs sekretesslagens tillänpning vcid ller anmälningar cm dikning enligt nyssnämnda bestämmelse och an avverkning enligt 17 § skogsvårdslagen. Dessutom har länsstyrelsen i Kronobergs län den 30 december 1983 koitmit in med en skrivelse angående naturvårdshänsyn vid våtmarksdikning för virkesproduktion. Länsstyrelsen hemställer att regeringen vidtar sådana åtgärder att det klarläggs att skogs-vårdsstyrelsema har ett ansvar för naturvårdshänsynen vid vät-nerksdikning cxäi att sålunda 21 § skogsvårdslagen även är tillSnp-1ig på sådana skogsskötselåtgärder.

3. Sveriges åtaganden enligt "Convention on wetlands" Prop. 1985/86: 159

Ett internationellt samarbete beträffande skyddet av våtmarker ledde till att en konvention (Convention on Wetlands) kunde träda i kraft år 1975, De länder, bl.a. Sverige, san anslutit sig till konventionen har därigenon förbundit sig att \räma an våtmarker i allmänhet inom landets gränser men också att speciellt skydda vissa utpekade cmråden. Sverige har för sin del angett 20 sädana särskilt skydds\rärda ccnråden. Cmrådena har en areed cm sahiTBnlagt 2700 km. Beträffande en mindre del av denna areal har markutnyttjandet reglerats gencm bildande av nationalparker eller naturreservat.

De för Sverige i den s.k. CW-listan upptagna cmrådena är

Falsterbo-Fotevikencmrådet, M län

Klingavälsån-Krarikesjön, M län

Helgeän, L län

Otteriby, H län

Södviken, H län

Otterön, H län

Kävsjön-Store Mosse, F län

Grötlingboholme-Rave Ytterholme , I län

Laus holmar, I län

Skenholmen, I län

Homborgasjön, p län

Tåkem, E lan

Kvismaren, T län

Hjälstaviken, c län

Annsjön, Z län

Gamnelstadsviken, BD län

Persöfjärden, BD län

lamas jön, AC län

Sjaunja-Kaitum, BD län

Taavavucma, BD län

Med våtmarker förstås i konventionen sunpmarker, kärr, torvmossar eller vattenområden, vare sig de är naturliga eller konstgjorda.

permanenta eller tillfälliga eller har ett vatten scm är stilla- Prop. 1985/86: 159 stående eller rinnande, sött, bräckt eller salt.

4. Naturvårdsverkets våtmarksinventering

Hed anledning av ett riksdagsbeslut den 1 juni 1977 uppdrog regeringen den 30 juni saiima är åt statens naturvårdsverk att genanföra en översiktlig inventering från naturvårdssynpunkt av de svenska våtmarkerna. Inventeringen skulle redovisas till regeringen före den 1 november 1978. Naturvårdsverket fick vidare i uppdrag att i samarbete med övriga statliga ryndigheter utarbeta en plan för fortsatt inventering av våtraarke-jna. Syftet med den fortsatta inventeringen angavs vara att ge en mera detaljerad kunskap cm landets våtmarker, deras naturvärden och betydelse. Den fortsatta inventeringen har i ett antal län följts av regionala våtimrksin-venteringar.

Den översiktliga inventeringen utanför fjällregionen genomfördes år 1978. Är 1979 kon en sanmanställning av litteraturuppgifter i samarbete med länsstyrelserna och redovisades av naturvårdsverket i rapporterna SNV m 1181-1184.

I den översiktliga inventeringen redovisades 3600 våtmarksanråden scm skyddsvärda. Områdena har en sanmanlagd yta på ca 800 000 ha, vilket är en tiondel av landets totala våtmarksareal. ET5r omkring 12 % av antalet redovisade cmräden, motsvcurande 24 % av arealen, har med stöd av naturvårdslagen utfärdats någon form av skydd. Skyddet är av olika art och crifattning, alltifrån nationalparksbe-stämnelser till bestänmelser an samråd för arbeten san väsentligt kan ändra naturmiljön. Av de 3600 sk-ddsvörda cmrådena anges 300 som särskilt skyddsvärda.

Naturvårdsverket konstaterar i sin redovisning att våtjiarkema är i varierande utstiräckning och grad påverkeide av olika arbetsföretag såson sjösänkning, dikning, torvtäkt odi skogsodling. Särskilt har de areella näringarna medfört stora minskningar av våtmarksarealen och förändringar i övrigt av våtmarkskaraktären. San exenpel anges att i Kävlingeåns vattensystem har genom dikning och andra former

av markavvattning ca 90 % av våtmarkerna föréviihnit från början av Prop. 1985/86: 159 1800-talet fram till 1970-talet. Qi likartad utvecklir har skett även på Gotland och i Mellansveriges jordbruksanräden.

Det största framtida hotet not landets skyddsvärda våtmarker bedöns härröra från skogsbruket i form av intensifierad dikning och gödsling av både myrar och sumpskogar. Även energiskogsodling befaras kenma att ställa anspråk på användning av våtmarker, liksem en ökad brytning av torv scm energiråvara. Man pekar ocksä på det hot san vattenkraftutbyggnader innebär i form av överdämning av bl.a. myrmarker för tillskapande av nya regleringsmagasin.

Den översiktliga inventeringen gav vid handen ett stort behcv av ökade kunskaper an vätnerkema och deras betydelse för naturmiljön. Regeringen gav därför den 27 mars 1980 naturvårdsverket i \5 3pdrag att genonföra en fortsatt inventering av Sveriges vätnarker enligt ett modifierat förslag till program scm verket lagt fram för regeringen den 18 januari 1980. Inventeringen skulle i första hand inriktas på de områden där intresset att ta våtmarker i anspråk för skogs- odt\ energiproduktion var störst.

En kartering av anspråken pä våtmarkerna son publicerades av naturvårdsverket 1980 i SNV m 1364 visade att intresset att ta våtmarker i anspråk för skogs- odh energiproduktion var störst i en särskilt våtnarksrik region på den \räst:ra sidan av sydsvenska höglandet. Bl inventering har ocksä genomförts i denna del av landet. Resultaten har redovisats i rapporterna SNV PM 1680-1683.

Utöver inventeringen (scm berör fem län) i sydvästra Sverige har verket utfört motsvarande arbete i Kalmar läns Smålandsdel i samverkan med länsstyrelsen i Kalmar län. Denna inventering är redovisad i rapporterna SNV FM 1787-1788.

Inventeringen i sydvästra Sverige täcker ca 10 000 ha. Den redovisar saiimanlagt 2 153 objekt större än ca 10 ha, varav 190 särskilt värdefulla. Inventeringen i det vätmarksfattigare Kalmar län tar upp 542 objekt, varav 50 särskilt \ärdefulla.

3 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 159

Inventeringarna cmfattar samnanlagt 16 typer av nossar, 23 typer av Prop. 1985/86: 159

kärr, 15 typer av suitpskog, 4 typer av fuktLig hed, 9 typer av fxikt-

ängar samt 16 typer av vegetation i sjöar och vattendrag. I den

sydvästra regionen är mossar av olika form ocii slag vanligeist, i

Kalmar län kärr. Den största éurealen särskilt värdefulla våtmarker

upptas av myrkonplex med inslag av mässar och kärr i sydvästra

Sverige samt våtmarkskonplex i anslutning till sjöar och vattendrag

i Kalmar län.

I santoand med inventeringen har det framkotrmit att mer omfattande awattning genan dikning förekcrmer än vad tidigare Vcurit känt. Andelen vStnarker scm är opåverkade av arbetsföretag ocii andra ingrepp i de inventerade områdena är försvinnande liten. De våt-marksobjékt vilka markeras son särskilt värdefulla eller \Ärdefulla är dock väsentligen opåverkade morfologiskt-hydrolcjgisktl. De representerar i stort sett den regionala veuriationen av vätjiarkstyper.

Regionala inventeringar utförs eller har utförts i Uppsala, Jön-kSpings, Kalmar, Kronctoergs, Kristianstads, Hallands, Alvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens län.

5. Gällcinde rätt m.m.

Lagregler cm tillståndsprövning av norkawattningsföretag finne i vattenlagen (1983:291), VL. Bestänmelser i annan lagstiftning son kan bli aktuella att tillSitpa på sådana företag finns även i naturvårdslagen (1964:822), NvL, cxii naturvårdsförordningen (1976:484),

NvF.

Markavvattningsföretag hänförs till vattenföretag enligt VL. Med markavvattning avses åtgärder scm utförs för att awattna nark, för att sänka eller tiappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet är att varaktigt eka en fastighets länplighet för något visst ändamål (1 kap. 3 och 4§§). San huvudregel gäller att ett narkawattningsföretag inte får utföras utan att tillstånd enligt VL inhämtas. Undantag från huvudregeln cm tillståndsplilct görs an det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen ska-

■'■till form- och vattenförhållanden

das gencm företagets inverkan pä vattenförhållandena. Likaså görs Prop. 1985/86: 159 undantag för företag scm avser detaljdränering gencm täckdikning och det inte finns sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genan företaget.

Ett markavvattningsföretag får inte gencmföras cm det strider mot någon av tLillåtlighetsreglema i 3 kap. VL. Sålunda får det enligt 1 § genan valet av plats eller på något annat sätt inte nöta hinder mot företaget från allnänna planeringssynpurikter. Det får inte heller strida not fastställda planer enligt byggnadslagen (1947:385). Qn det annars, i andra fall än san avses i 16, 18 ocii 20 §§ NvL, ller särskilda bestämnelser för bebyggande eller annan användning av ett nark- eller vattenområde, skall företiaget enligt 2 § utföras så att syftet med bestänmelsema inte motverkas, sådana bestänmelser san avses torde vad gäller raarkawattaiings-företag i regel utgöras av förordnanden enligt NvL an naturreservat eller naturvärdsoraråde. lörondnanden an naturreservat eller natur-vårdscmråden scm omfattar våtmarker torde därför i regel starkt beskära eller förhindra nöjlighetema tdll markavvattning. Även cm det inte finns andra hirder not företaget får det inte korara till stånd an det skulle leda till skador eller ölägenheter av större betydelse för allnänna intressen, däribland naturvårdsintresset. Regeringen kan dock meddela dispens vad gäller hinder av det sistnämnda slaget.

I VL finns också en ékononisk tillåtlighetsregel (4 §) enligt vilken ett vattenföretag får kcrana till stånd bara an fördelama från allnän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorra och ölägenheterna av det.

Prövningen av markavvattningsföretag sker vid förrättning. Förrättningen handläggs av en förrättningsman son förordnas av länsstyrelsen. Han biträds i regel av tvä gode män.

Enligt 7 § NvL kan ett område san är särskilt skyddsvärt från na-turvärdssynpurikt av länsstyrelsen förklaras scm naturreservat. Naturreservat får inte bildas an syftet med åtgärden i allt väsent-

ligt kan tillgodoses genan att cmrädet i stället med stöd av 19 § Prop. 1985/86: 159 NvL förklaras san naturvårdsanräde. Ett förordnande cm naturvårds-cmräde får emellertid inte leda till så ingripande inskränkningar i markägarens rätt att förfoga över området att pågående markanvändning avse\rt försvåras. Qn ett förordnande on naturreservat medför sådana inskränkningar blir markägaren enligt 26 § NvL berättigad till ersättning av staten.

Enligt 18 § NvL får takt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter inte bedrivas utan att tillstånd lämnats av länsstyrelsen. E;tt avslag på en tillståndsansökan leder int:e till ersättningsrätt för scSranden.

Cm ett arbetsföretag scm inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 § kan kcrana att väsentligt ändra naturmiljön skall enligt 20 § samråd ske med länsstyrelsen. Beträffande sådant arbetsföretag får länsstyrelsen förelägga företagaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller notverka skador pä naturmiljön. Regeringen eller myndighet som regeringen bestänmer får föreskriva att inan landet eller del därav anmälan för samråd alltid sked.! göras i fråga cm särskilda slag av arbetsföretag. Med stöd av sistnäimda bestämnelse stadgas i 23 § vF att våtmarksdikning för virkesproduktion skall senast två månader i förväg annälas till vederbörande skogsvårdsstyrelse, som har att överlämna anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 §.

Tillståndsplikten enligt 18 § NvL för torvtäkt föreslås enligt ett till lagrådet nyligen remitterat förslag till lag (1985:000) om vissa torvfyndigheter m.m. att upphöra. Tillståndsfrågan skall i stället prövas enligt den föreslagna lagen. Prövningsmyndighet blir länsstyrelsen.

6. Överväganden ocii förslag

Strävan efter att ta i anspråk ny mark för uppodling och att förbättra odlingsbetingelsema jå befintlig jordbruksnark har under gångna tider lett till att mycket betydcinde arealer av för naturmiljön samt djur- och \öxtlivet värdefulla sjöar cxäi andra vätmar-

ker har awattnats. En liknande utveckling har skett även inan Prop. 1985/86: 159

skogsbruket. Särskilt stor omfattning har markawattuxingen av naturliga skäl fått i de syd- och mellansvenska jordbruksanrådena, inräknat Öleind och Gotland. Denna awattningsverksantiet har avse-\ört begränsat förekomsten av opåverkade våtitarker. sålunda konsta-teréir naturvårxisverket i sin redovisning av uppiraget att inventera landets våtmarker, att det frarakoranit att mer omfattande awattning gencm dikning förekoraner än vad san tidigcu?e varit känt. Andelen våtmarker som är opåverkade av arbetsföretag odi andra ingrepp inom inventeringscmrådena sSgs vara försvinneinde liten. Föreliggande prognoser tyder på att det även i framtiden koraner att ställas stora anspråk på exploatering av våtmarker, framför allt för skogsbruks- ocii energiutvinningsändamäl. I det sistnämnda hänseendet har intjesset främst riktats mot torvutvinning.

De åtgärder son utfcSrs för markavvattning påverkar landskapsbilden samt förändrar naturmiljön på ett sådcint sStt att livsbetingelserna för djur ocii växter scm Sr aiiassade till våtinarksmiljön förstöra eller försämras.

Riksdagen har son tidigare nämnts ansett att det vattenrättsliga prövmingssystemet betiäffande nturkawattningsföretag bör konpletteras med bestänmelser om tillstandspitSvning enligt NvL. Riksdagen har bert att regeringen lägger fram ett förslag cm tillstånds-plikt för markawattningsföretag i NvL.

Mat bakgrund av det nu anförda föreslås att i NvL införs en ny bestämnelse, 18 c §, cm tillståndsprövning av markavvattningsföretag.

I fråga om provningsskyldighetens räckvidd föreslås följande. E-prövmingsplikt bör i princip gälla edla former av irarkavvatt:ning scm cmfåttas av VL:s bestänmelser. Härigenan undviks den svårighet som det kan innebära att i lagtexten göra en avgränsning mellan prövningspliktiga ocii inte prövningspliktiga företag. Ureiantag bör emellertid göras för sSdan narkawattning scm nomalt inte innebär risk för skador på natvirmiljön, nämligen detaljdrSnering av jordbruksmark genan täcikdikning. Elidast cm det finns sannolika skäl att

ett dylikt företag skadar naturmiljön bör tillståndsplikt förelig- Prop. 1985/86: 159 ga. Prövningsplikten bör heller inte gälla sådana rensningar i ett vattendrag san utförs för att bibeiiålla avbördningsförmågan. S.k. skyddsdikning är en åtgärd scm vidtas för att hindra grundvattnet att stiga efter en skogsavverkning och scm därför underlättar åter-växten. Skyddsdikning torde inte omfattas av VL:s definition av markavvattning i 1 k. 3 § första stycket punkt 4, eftersom kravet på att åtgärden skall varaktigt Ska en fastighets länpliet för något visst ändamål inte kan anses vara uppfyllt. Från naturvårds-synpunkt torde skyddsdikning också i regel sakna betydelse. Skyddsdikning bör alltså inte omfattas av NvL:s regler cm tillständsplikt.

I anledning av det tidigare omnämnda förslaget till torvlagstift-ning, bör tillståndsplikten inte heller anfatta dikning san sker för torvutvinning vartill tillstånd koraner att krävas enligt nämnda lagstiftning. Erforderliga naturvårdshänsyn får länsstyrelsen ta vid sin prövning enligt dai lagstiftningen.

Tillståndsprövningen enligt NvL av narkawattning bör likson annan tillståndsprövning enligt NvL ske hos länsstyrelserna. I fråga an den ökade arbetsbelastning detta kan leda till kan sägas följcinde. Länsstyrelserna är enligt 23 § NvF redein samrädsmyndiet beträffande skogsdikning. Länsstyrelserna Yiar dessutom visst ansvar för att bevaka eillinänna intressen beträffande bl.a. sådan narkawattning som prövas enligt VL. Visserligen är det kaninarkollegiet scm skall föra talein för allmänna intressen i vattenmål, men kollegiet torde oftast vara beroende av länsstyrelsens sakkunskE?» för att kunna föra denna talan.

Den ökade curbetsbeleistning för länsstyrelsen san en obligatorisk tillståndsprövning enligt NvL skulle leda till kan redan med hänsyn till vad scm nu sagts bedömas bli måttlig. Den kan ytterligare minskats cm skogsvårdsstyrelsema och lantbruksnämnderna inlemnas aktivt i prövningsförfarandet. Kedan enligt gällande regler skall all skogsdikning annälas till skogsvårdsstyrelsen, som har att med eget yttrcinde rörande företagets skogliga länplighet överlämna annfilan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § NvL. Med hänsyn till de kunskaper odi den erfarenhet san finns inan

skogsvårdsstyrelsema, torde dessa vara väl länpade att även gSra Prop. 1985/86: 159 bedömingar av dikningens inverkan på naturmiljön. Skogsvårdsstyre Isemas befattning med skogsdikningsärenden torde kunna utvidgas på detta sätt utan att det leder till nännvärt merarbete.

Nägoi motsvarighet till samrådet enligt 23 § NvF finns inte vid narkawattning för jordbruksändanål. Genon de ändringar som nyligen företagits i lagen (1979:425) cm skötsel av jordbruksmark (skötsellagen) har eraellertid lantbruksnämnderna fått ett ökat ansvar för frågar cm naturvårdshänsyn inan jordbruket. Vad san sagts ovan angående skogsvårdsstyrelsemas roll i ifrågavarande prövmingsförfarande bör därför även kunna gälla lantbruksnämnderna.

Fh länplig ordning skulle därför vjura att en ansökan cm méurkawatt-ning för skogsbruks- eller jordbruksändamål inges till vederbörande skogsvårdsstyrelse resp. lantbruksnämnd. Efter erforderlig utredning överlämnar därefter nyndigheten ansökningshandlingarna med eget yttrande till länsstyrelsen. Yttraidet bör avse såväl länplig-heten från skogsvårds- resp. jordbrukssyrwiikt som verkningarna på naturmiljön. länsstyrelsen bör vid den följande tillståndsprövningen normalt kunna grunda sitt beslut på den bedömiing som gjorts av skogsvårdsstyrelsen eller lantbruksnämnden, varför förfarandet kan bli mycket enkelt i de fall dä ansökan tillstyrks. Yttrandet bör givetvis även kunna innehålla förslag till försiktighetsåtgärder exil begränsningar av företaget.

Den föreslagna tillståndspliktsregeln enligt NvL innebär att nan i vissa fall inför en dubbelprövning av markawattningsföretag. Det blir här fråga cm en verklig dutbelprövning eftersom verkningarna av ett och sanma företag från naturvårdssynpurikt skall bedömas enligt både VL och NvL. Denna dvibbelprövning torde emellertid -såsom närmare utvecklas nedan - i praktiken inte bli särskilt betungande, förutsatt att tillståndsprövningen regelufissigt först sker enligt NvL. En sådan prövmingsordning är att föredra, eftersom förfarandet hos länsstyrelsen blir väsentligt enklare ocii billigare för sökanden än en förrättning enligt VL.

vid den prövning enligt NvL san länsstyrelsen skall göra karmer Prop. 1985/86: 159 uttöranande att behandlas företagets verkningar pä naturmiljön. Ffiri ligger även en bedömning av om företaget strider mot antagna planer eller förordneinden som meddelats enligt NvL.

Av de motstående intressen san brukar förekoraia i n\ål an markavvattning är naturvårdsintresset det vanligaste. Mera sällan berörs fiskeintressen eller andra allmänna intressen. Cm prövningen enligt NvL utmynnar i ett tillstånd torde markägaren därför ofta kunna göra den bedömningen att det är uppenbart att inte allmänna intressen skadas. Innan han gör denna bedömning bör han samråda ned länsstyrelsen i dess egensk av tillsynsmyndighet enligt VL. Tillstånd enligt VL skulle dä inte behöva sökas annat än an det behövs enligt 4 kap. 2 § andra stycdcet VL, dvs. när särskild tvångsrätt behöva eller när två eller flera skcdl deltaga i företaget och någon över-enskonmelse inte har träffats cm delaktigheten. I de fall det sker en efterföljande prövming enligt VL koiroer denna att förenklas genom att naturvårdsfrågoma i praktiken redan är avklarade.

Cm tillstånd enligt NvL inte lämnas till ett företag, innebär detta att företaget inte får genanföras, även cm en efterföljande prövning enligt VL kunde tänkas leda till ett tillstånd. Fii påbörjad förrättning enligt VL bör därför avbrytas så snart beslutet enligt NvL vunnit laga kraft.

Det förslag till tillståndsprövning enligt NvL av markawattningsföretag scm nu läggs fram har till ändamål att förbättra skyddet av landets våtmarker. Det tilltänkta företagets inverkan på naturmiljön blir därför av största betydelse vid länsstyrelsens pjrövming. Givetvis skall även hänsyn tas till markägarens intresse av att få förbättra sin mark samt det samhällsekoncmiska intresset av att jordbruks- ocii skogsmark skall kunna skötas rationellt ocii ge god avkastning. Detta frångår redan av 3 § NvL. FtSr att en ansökan skall avslås bör det därför krävas att det framstår scm ett beak-tansvärt naturvårdsintresse att det berörda mark- eller vattenområdet bevaras opåverkat för framtiden. Några tillätlighetsregler utöver närmda stadgande tiehövs inte i NvL.

Fh ytterligcire fråga som bör tas np i detta saimanhang är den cm Prop. 1985/86: 159

en markägare skall bli berättigad till ersättning för det fall länsstyrelsen avslår en einsökan an narkawattning.

Cm ett tillstånd till ei förprbvningspliktig verksairhet vägras, brukar detta i de flesta andra sanmarihang inte leda till att sökanden blir ersättningsberättigad. Detta gäller bl.a. verksamheter för vilka krävs tillstånd enligt 18 § NvL eller enligt VL.

Den nu föreslagna bestäimielsen innebär att det i NvL införs en generell tillståndsplikt för narkawattning. Tillståndspliktens cmfattning är bestämd på sanna sätt san i Vl. hfarkawattningsföre-tagen kcransr således att bli förprövningspliktiga enligt NvL i saitma utsträckning som de redan nu är enligt VL. Den tillåtlighets-prövming san skall ske med avseende pä företagets inverkan på naturmiljön blir också i princip densamna i de båda lagarna. Någon rätt till ersättning bör därför inte tillkomna sökanden cm tillstånd till markavvattning vägras enligt NvL.

7. Specialmotivering

Beslag till ändring i natvorvårdslagen (1964:822)

18 c §

Åtgärder san utförs för att awattna nark, för att säiika eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt <3ca en fastighets länplighet för något visst ändamål (narkawattning), får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd till detaljdränering genan täckdikning krävs endast cm det föreligger sannolika skäl att företaget leder till skador pä naturmiljön.

Tillstånd bdiövs inte för markavvattning som sker i samband med takt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:000) cm vissa torvfyndigheter m.m. Tillstård behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge.

Ett tillstånd till markavvattning skall förenas med de villkor san behövs för att begränsa eller motverka skador pä naturmiljön av företaget.

Paragrafen är ny. Prop. 1985/86: 159

I första stycket stadgas en generell skyldighet att ansöka an tillstånd enligt NvL till narkawattning. Undantag frän förprövningsplikten har emellertid gjorts för detaljdränering genom täckdikning utan när det föreligger sannolika skäl att skador uppstår pä naturmiljön. Undantag har vidare gjorts i andra stycket för normalt underhåll i form av rensning av diken och vattendrag till tidigare djup eller läge. I fråga cm tolkningen av vad san skall förstås med sädana underhällsrensningar har jordbruksutskottet gjort några vägledande uttalanden i samband med tillkomsten av den nya vattenlagen, se JoU 1982/83:30 s. 27. Undantag från prbvningsplikten för sådana narkawattningsätgärder san sker i samband med takt av torv har vidare gjorts. Denna fråga har behandlats i avsnitt 6. Undantaget gäller endast för takter som prövas enligt den föreslagna torv-lagstiftningen.

Som har anförts i avsnitt 6 omfattas s.k. skyddsdikning inte av markawattningsdefinitionen i vare sig VL eller förevarande paragraf. Skyddsdikning är således inte tillståndspliktig.

Eftersom prövningen enligt NvL komner att ske gencm ett eriklare förfarande än prövningen enligt VL bör prövmingen enligt NvL ske före prövningen enligt VL. Några särskilda bestänmelser om prövningsordningen torde inte behövas. Prövningen enligt NvL bör kunna ske på ett relativt tidigt stadium i planeringen och innan detaljutredningar cm utfonnning och kostnader gjorts. Med den kännedom an värdefullare våtnarksområden som länsstyrelserna för\rvat, bl.a. gencm naturvårdsverkets våtmarksinventering, torde de flesta länsstyrelser ha underlag för att ganska snabbt fatta beslut i tillstånds frågan.

San tidigare franliållits keraner ett meddelat tillstånd enligt NvL ofta att leda till att prövmingen enligt VL kan undvikas eller förenklas. Ett tillstånd av länsstyrelsen torde nämligen i regel kunna tolkas scm att det är uppenbart att allmänna intressen inte skadas, åtminstone sä vitt gäller naturmiljön.

Ett tillstånd enligt NvL skall enligt tredje stycket kunna förenas Prop. 1985/86: 159

med villkor eller föreskrifter för att begränsa ett företags verkningeir pä naturmiljön. Häri ligger även att länsstyrelsen hör kunna föreskriva begränsningar av företagets onfattuiing.

20 §

Kan arbetsföretag, scm ej cmfattas av tillståndstvång enligt 18, 18c eller 19 §, komna att väsentligt förändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller nyndiet scm regeringen bestänmer kan föreskriva att inan landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga an särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffamde arbetsföretag son sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada pä naturmiljön.

Bestänrnelsema i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inan anräde, san ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagai (1969: 387).

Från det i paragrafen föreskrivna samrådsförfarandet hcu: undcintag även gjorts för markawattningsföretag eftersom dessa skall till-ståndsprö\/as enligt den nya 18 c §. Samrådsplikten kan däremot avse täckdikning, skyddsdikning och rensning, scm inte omfattas av t J.ll-ståndsplikten enligt nämnda §.

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsanihet

1. bryter mot förbud eller föreskrift scm meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §, 16 § a«ira stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, an ej gärningen är ringa, mot 16 § första stycket andra purikten,

3. bryter mot 17 § eindra stycket, cm ej gärningen är ringa,

4. utför takt eller markavvattningsåtgärd utan att ha tillstånd enligt 18 eller 18 c § eller bryter mot villkor eller föreskrifter san har meddelats i santoand med sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra aniifilningss)?yldighet scm föres)crivits med stöd av 18 a § eller 20 § första stycket

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift san neddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket,

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej rningen sker på plats, Prop. 1985/86: 159
till vilken allnäriheten icke äger tilltiräde eller har insyn,

eller gärningen är ringa, eller

8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor san
är förenat med tillstånd till vilthägn.

Utbyte av brott son avses i första stycket 4 skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart oskäligt.

Ändringen i första stycket puiikt 4 haur gjorts för att ansvarsbe-stänmelsen skall bli tillämplig också på underlåtenhet att söka tillstånd enligt 18 c § eller brott mot föreskrift som meddelats enligt paragrafen.

I andra stycket har uttryciket "bbilligt" bytts ut mot "oskäligt". Någon saklig ändring åsyftas inte med detta. Stadgandet komner också att omfatta utbyte av en otillåten markavvattningsåtgärd.

Bilaga 2 Prop. 1985/86: 159

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Jo 1985:2) Förprövning av markavvattningsföretag enligt naturvårdslagen (1964:822)

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens energiverk, domänverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svea hovrätt, Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västerbottens och Örebro län, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen.

Lantbruksstyrelsen har hört lantbruksnämnderna i Kristianstads, Malmöhus, Norrbottens, Skaraborgs, Södermanlands, Uppsala, Västerbottens, Älvsborgs, Örebro och Östergötlands län. Skogsstyrelsen har hört skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs, Hallands, Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Stockholms, Södermanlands, Värmlands, Västmanlands och Örebro län. Fiskeristyrelsen har hört fiskeriintendenterna i övre norra distriktet, nedre norra distriktet, mellersta distriktet och nedre södra distriktet samt sötvattenslaboratoriet.

1. ALLMÄNT

Lantbruksstyrelsen: Under första hälften av 1900-talet utfördes många sjösänkningar och vattenavledningar vars syfte till väsentlig del var att ta i anspråk markområden för uppodling till åker. Lantbruksstyrelsen vill påpeka att dessa typer av markavvattningsföretag tillhör en svunnen tid och har numera i praktiken upphört.

Markavvattningsföretag för jordbruksändamål kommer för överskådlig tid framöver att vara inriktade på att förbättra brukningsbetingelserna på idag befintlig bnikningsvärd åkermark. Dessa markavvattningsföretag kommer enligt styrelsens bedömning endast i undantagsfall att beröra våtmarker som är av intresse ur naturvårdssynpunkt.

Styrelsen instämmer i den redovisade uppfattningen att det är den framtida markavvattningen för skogsbruk och energiutvinningsändamäl som kan medföra risk för påverkan av skyddsvärda våtmarker. Enligt styrelsens uppfattning borde detta kommit till uttryck i förslaget på så sätt att markavvattning för jordbruksändamål lämnats utanför förprövningen enligt naturvårdslagen.

Huvudregeln enligt vattenlagen är att för markavvattningsföretag krävs tillstånd enligt denna lag. Denna skärpning av tillståndsplikten leder enligt lantbruksstyrelsens bedömning till en väsentlig ökad frekvens av markavvattningsföretag som framöver kommer att prövas enligt vattenlagen.

Vid handläggningen av markavvattningsärende vid lantbruksnämnderna 45

tar dessa vid misstanke om att naturvårdsintressen kan påverkas, kontakt Prop. 1985/86: 159 med länsstyrelsens naturvårdsenhet för samråd enligt 20 § naturvårdslagen. Det har inte kommit till styrelsens kännedom att någon lantbruksnämnd genomdrivit någon åtgärd som skulle strida mot länsstyrelsens samrådsställningstagande. 1 de fall då markägarna yrkat på mer omfattande åtgärder som kan påverka naturmiljön har parterna diskuterat en jämkning av företaget. I annat fall har ärendet hänskjutits till prövning enligt vattenlagen.

Inom lantbruksverket arbetar sedan några månader en grupp med att se över verkets handläggningsrutiner vid markavvattningsförrättningar. Samråds- och remissförfarandet vid tillåtlighetsprövningen uppmärksammas därvid särskilt.

Vid prövningen av markavvattningsföretag enligt vattenlagen tillmätes synpunkter från myndigheter som har att bevaka allmänna intressen mycket stor betydelse. Styrelsen kan ge exempel på flera förrättningar där förrättningsmannen på grund av motstående naturvårdsintressen förklarat företaget ej tillåtligt. I ett par fall har frågan om tillåtlighetsprövningen hänskjutits till regeringen för avgörande. Vad lantbruksstyrelsen erfarit har under senare år endast ett fall kunnat noteras där naturvårdsintresset fått stå tillbaka för ett starkt jordbruksintresse.

Den i departementspromemorian föreslagna förprövningen sträcker sig långt utöver vad som avsågs med ovan redovisat motionsförslag utan att närmare ha redovisat skäl utöver de som behandlades i motionen. Promemorians förprövningsregler omfattar alla markavvattningsföretag med undantag för vissa uppräknade i den föreslagna lagparagrafen. Vidare föreslås att lantbruksnämnderna utan att det leder till nämnvärt merarbete skall svara för erforderliga utredningar och till länsstyrelsen lämna yttrande över såväl markavvattningsföretagets lämplighet från jordbrukssynpunkt som dess verkningar på naturmiljön.

Föreslagen tillståndspliktsregel i NVL innebär enligt lantbruksstyrelsens mening en dubbelprövning av nästan samtliga markavvattningsföretag som av någon anledning skall prövas enligt vattenlagen. Det är endast i något undantagsfall som en markavvattning prövas enligt vattenlagen av enbart skälet påverkan på naturvårdsintressen.

Lantbruksstyrelsen ställer sig mycket tveksam till om det föreslagna prövningsförfarandet verkligen leder till en uttömmande behandling av ett markavvattningsföretags verkningar på naturmiljön. Vid en sådan prövning erfordras ingående hydrotekniska och ekonomiska bedömningar av i vattenfrågor kunnig och erfaren personal. Nästan alltid då allmänna intressen berörs erfordras en bedömning av alternativa åtgärder för att väga samman alla intressen som berörs vid förrättningen så att en för alla parter acceptabel lösning kan erhållas. De alternativa förslagens effekter på naturmiljön måste bedömas av i naturvårdsfrågor kunnig personal vid länsstyrelserna.

Enligt förslaget så skall länsstyrelsens förprövning behandla i huvudsak
endast företagets verkningar på naturmiljön. Vid prövning av ett markav
vattningsföretag förekommer nästan alltid flera allmänna intressen som
måste sammanvägas till en helhet och bedömas i relation till nyttan och 46

angelägenheten av den sökta förrättningen.

Allmänna intressen utöver naturvård som kan förekomma vid en mark- Prop. 1985/86: 159 avvattningsförrättning för jordbruksändamål är friluftsliv, påverkan på bebyggelse, fabrik, anläggningar, odlad jord till en efter ortsförhållanden betydande omfattning samt säkerhets- och skyddsfrågor, fiskeintressen, förändrade förhållanden för närboende och påverkan på allmänna hälsotillståndet m.fl.

Mot bakgrund av den erfarenhet som lantbruksstyrelsen har av markavvattningsförrättningar gör styrelsen den bedömningen att nuvarande prövningsförfarande enligt vattenlagen ger minst lika stor och ibland bättre möjlighet att ta hänsyn lill naturvårdsintressen. Där utöver kan alternativa lösningar prövas som inte sällan kan leda till förbättrade förhållanden både för naturvården och markavvattningsintresset.

Det torde kräva mycket starka skäl för att införa en dubbelprövning av det slag som redovisas i departementspromemorian. Det kan enligt lantbruksstyrelsens mening inte vara försvarligt att införa en dubbelprövning av alla markavvattningsföretag för att uppnå möjligheten att påverka det mindre antal företag för vilka ursprungligen avsikten var att stärka naturvårdsskyddet.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker lantbruksstyrelsen i likhet med samtliga hörda lantbruksnämnder förslaget om att införa en förprövning av markavvattningsföretag för jordbruksändamål enligt naturvårdslagen.

Fiskeristyrelsen: I promemorian framhålls bl. a. att de motstående intressen som brukar förekomma i mål om markavvattning är naturvårdsintresset det vanligaste, samtidigt sägs att mera sällan berörs fiskeintressen eller andra allmänna intressen.

Enligt fiskeristyrelsens uppfattning är s. k. markavvattningsföretag praktiskt taget undantagslöst till men för fiskets intressen och därmed i princip oacceptabla för såväl fiskerinäringen som för sportfiskare och vattenägare.

De skador som uppkommer orsakas av uttorkning av lek- och uppväxtområden för fisk, utsvämning av finkornigt material som minskar den biologiska produktionen, snabbare vattenståndsförändringar, förhöjda vattentemperaturer, risker för utsvämning av tungmetaller, försurningschocker m.m.

Fiskeristyrelsen har instruktionsmässig skyldighet att vårda och bevara de svenska fiskbestånden så att dessa dels kan ge underlag för ett bibehållet fiske dels bestå som de oersättliga element de utgör i vår vattenfauna. Mot bakgrund härav måste fiskeristyrelsen ur såväl bevarande- som nytt-jandesynpunkt bevaka den ytterligare utslagningen av våtmarker, vare sig de utgörs av myrar, mossar, sjöar eller rinnande vatten. Att i detta läge endast låta skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller länsstyrelsen få avgöra tillåtligheten av dessa företags förprövningsansökningar enligt naturvårdslagen är helt oacceptabelt från fiskets sida.

Från fiskerisynpunkt är det positivt att tillståndsprövning sker av mark
avvattningsföretag i enlighet med förslaget. Fiskeristyrelsen förutsätter
dock att klart inskrivna regler tillförs om ett obligatoriskt hörande av 47

fiskerimyndigheterna.

Skogsstyrelsen: I promemorian sägs att föreliggande prognoser tyder på att Prop. 1985/86: 159 det även i framtiden kommer att ställas stora anspråk på exploatering av våtmarker framförallt för skogsbruks- och energiutvinningsändamäl. Genom en utredning 1979 har skogsstyrelsen klarlagt skogsbrukets anspråk. Av den tillgängliga våtmarksarealen 7milj. ha skulle 21 % dikas under en 50-årsperiod sedan bl. a. våtmarker med särskilda naturvårdsvärden un-dantagits. Med den takt som skogsdikning nu bedrivs dröjer det 75-100 år innan arealen är dikad.

Skogsstyrelsen anser av skäl som närmare utvecklas nedan att tillståndsplikt inte kan förordas framför allt med hänsyn till det skydd för våtmarkerna som hittills uppnåtts genom gällande samrådsplikt och det ökade skydd som en tillståndsprövning enligt nya vattenlagen (VL 1983:291) innebär.

För skogsdikning finns en obligatorisk samrådsskyldighet med länsstyrelsen sedan 1980. Redan tidigare fanns i många län fungerande samrådsrutiner. Efter det att samrådsskyldigheten tillkom har dessa rutiner ytterligare utvecklats vid för skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser gemensamma seminarier och exkursioner. Som ett led i arbetet har naturvårdsverket gett ut allmänna råd och riktlinjer (1980:3) och skogsstyrelsen har föreskrivit att statsbidrag inte får beviljas till dikning av våtmarker som bedöms ha särskilt värde ur naturvårdssynpunkt. Enligt skogsvårdsstyrelserna har samrådsskyldigheten utfallit väl och naturvårdshänsynen i regel beaktats vid dikningens utförande.

Genom VL har tillståndsplikt införts fr.o.m. I januari 1984 för alla markavvattningsföretag utom då det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas. Tillämpat på skogsdikning innebär detta att tillstånd fordras bl. a. i alla de fall då länsstyrelsen i motsats till markägarna anser att en våtmark inte bör dikas alls eller att den avsedda dikningen bör modifieras så att skadeverkningarna mildras. Samtidigt som länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över VL får den också kännedom om alla planerade skogsdikningsföretag och kan effektivt tvinga fram en prövning enligt VL. Vid efterföljande förrättning åligger det förättningsmannen att höra berörda myndigheter dvs. länsstyrelsen vad avser bl.a. naturvärdena hos våtmarken.

Man kan i och för sig tänka sig att prövning enligt VL ändå utmynnar i ett tillstånd för ett företag som inte skulle få tillstånd vid prövning enligt NVL. I sådana fall skulle våtmarkerna få ett sämre skydd enligt VL än enligt NVL. Skogsstyrelsen anser att sannolikheten för att detta inträffar är mycket liten och förutsätter att det vid prövning i överinstanser ganska snart skulle utbildas en rättspraxis som överensstämmer med den behandling ärendena skulle antas få vid en prövning enligt NVL. I varje fall borde den nuvarande ordningen kunna prövas under några år innan steget tas till ett tillståndstvång enligt NVL.

Den föreslagna tillståndsplikten innebär att markavvattningsföretag
skall tillståndsprövas enligt både NVL och VL. Därigenom tas mera re
surser från det allmänna och den enskilde i anspråk än om företagen bara
prövades enligt VL. Enligt promemorian skulle många företag inte behöva
prövas enligt VL om de har fått tillstånd enligt NVL. Detta förhållande 48

gäller även vid nuvarande samrådsplikt eftersom länsstyrelsen då ger Prop. 1985/86: 159 tillkänna sin åsikt om dikningsföretaget. Föreligger därvid inga anspråk från naturvårdshåll är prövning enligt VL i avseende på dessa inte aktuell. För närvarande skall skogsvårdsstyrelserna i samrådsförfarandet främst yttra sig om den skogliga lämpligheten av ett dikningsföretag. I promemorian föreslås en ändring så att styrelserna som ett led i tillståndsprövningen dessutom åläggs att bedöma dikningens inverkan på naturmiljön. Skogsvårdsstyrelserna har kompetens att bedöma den naturvårdshänsyn som bör tas i samband med ett skogsdikningsföretag, dvs. de modifieringar av en diknings utförande som naturvärdena kan kräva. Detta motsvarar till-lämpningen av 2I§ skogsvårdslagen vad avser andra skogliga åtgärder. För att bedöma om en våtmarks naturvärden är så höga att en betydande del av dikningen bör förhindras behövs oftast en överblick på riksnivå och regional nivå. Denna överblick och kompetens besitter länsstyrelsen. Den formella hanteringen av eventuella tillståndsärenden med ovan redovisade kompetensområden tar skogsstyrelsen i detta yttrande ej ställning till.

Skogsstyrelsen anser slutligen att det ökade skydd för våtmarker som eftersträvas bäst kan tillgodoses om man jämsides med tillämpning av nuvarande regler ökar kunskaperna genom fortsatta inventeringar och samtidig klassificering av skyddsvärdet. Detta skulle tillsammans med den skogliga inventering och planläggning som pågår dels ge nödvändig överblick och dels ge väl dokumenterat beslutsunderlag för den prövning av naturvärden som i olika sammanhang blir aktuell att utföra.

Sammanfattningsvis anser skogsstyrelsen att tillståndsplikt för skogsdikning enligt NVL inte kan förordas för närvarande att nu gällande ordning med samrådsplikt och prövning enligt VL bör ge

ett gott skydd för våtmarkerna att nu gällande rutiner inte bör ändras innan det visats att en för naturvärdena ogynnsam rättspraxis utvecklats att den övergripande naturvärdesbedömningen i tillståndsärenden vad

avser skogsdikning bör göras av länsstyrelsen att kunskaperna om våtmarkerna bör ökas genom inventering och klassificering av skyddsvärdet.

Statens naturvårdsverk: Verket tillstyrker föreliggande förslag om tillståndsprövning av markavvattningsföretag, liksom att detta införs som en ny bestämmelse i naturvårdslagen, 18c§. Alla markavvattningsföretag som omfattas av vattenlagens bestämmelser kommer därmed att vara underkastade en generell förprövningsplikt enligt NVL. Detta innebär också att frågan om prövning av tillstånd till ett markavvattningsföretag inte längre, som enligt VL: s bestämmelser, blir beroende av den bedömning företagaren gör. Om denne exempelvis anser det uppenbart att företaget inte leder till skador på naturmiljön erfordras ingen prövning.

Verket är berett att i samråd med länsstyrelserna anordna utbildning för
personal på lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser om och hur natur
värden bör beaktas vid tillståndsprövning enligt NVL av markavvattnings
företag. Lantbruksnämnderna respektive skogsvårdsstyrelserna, torde 49

4 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 159

därigenom få goda förutsättningar att förse länsstyrelsen med bedömnings- Prop. 1985/86: 159 underlag som också avser företagets inverkan på aktuella naturvärden.

Statens energiverk: Då våtmarkerna utgör en omistlig del av den svenska naturen är det av stor vikt att dessa bevaras så långt det är möjligt. På så sätt underlättar det tillståndsgivning för den lilla del av våtmarkerna som behövs tas i anspråk för annat ändamål, t. ex. energiproduktion.

En förprövning av markavvattningsföretag enligt naturvårdslagen kan därför enligt verkets uppfattning endast vara positivt ur energisynpunkt. Verket vill därmed tillstyrka det lagda förslaget.

Domänverket: Enligt framlagt förslag skall tillståndsplikt enligt NVL införas utan att tillståndsprövningen enligt VL tas bort, alltså en dubbelprövning enligt två olika lagar. Visserligen sägs att den senare kan förenklas eller t. o. m. inställas. Men detta måste egentligen vara möjligt även nu, om det vid samrådet enligt NVL står klart att inga allmänna intressen skadas. Vid införandet av nya vattenlagen anfördes också särskilt att lagen skulle utformas så att en helhetsbedömning skulle göras av domstolen i ett sammanhang och att samtidigt undvika en dubbelprövning.

Nu gällande samrådsmodell med skogsvårdsstyrelsens medverkan fungerar enligt domänverkets åsikt smidigt och bra. Genom bestämmelserna i nya vattenlagen har dessutom en säkerhetsspärr införts mot att naturvårdens eller andra allmänna intressen skall lida skada. Verket anser, att en sådan koppling av de två lagarna är att föredra. En mera informell handläggning enligt den första lagen kan vid behov följas upp med en formell enligt den andra. Tid bör ges för att rutiner och praxis för detta skall utvecklas.

En formell tillståndsprövning enligt två olika lagar utan klara regler för samordning av lagarna framstår som en sämre lösning. Domänverket avstyrker därför det framlagda förslaget. Om detta ändå skulle genomföras, vill verket betona vikten av att s. k. skyddsdikning hålls utanför på det sätt, som föreslås. Några andra intressen kan inte gärna skadas av en tillfällig reglering av vattenförhållandena i avvaktan på att det nya skogsbeståndet självt skall klara vattenbalansen.

Kammarkollegiet: För att tillvarata allmänna intressen skall kammarkollegiet enligt 12kap. 20§ vattenlagen (1983:291) föra talan vid förrättning för prövning av markavvattningsföretag. Denna uppgift för kollegiet är emellertid enligt lagen begränsad till fall där "det behövs". Frågan om ett sådant fall föreligger blir i praktiken beroende av förrättningsmannens bedömning, eftersom han enligt 12 kap. 14 § andra stycket skall sända kungörelsen om vattenföretaget till kollegiet "om allmänna intressen kan beröras".

Sker inte detta, får kollegiet i allmänhet inte kännedom om företaget.
Sedan den nya vattenlagen trädde i kraft, har endast något mer än ett år
förflutit, och äldre lag är fortfarande tillämplig vid en förrättning där
ansökan om förrättningsman gjorts eller förordnande om syneförrättning
meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Efter ikraftträdandet har 50

kollegiet fått kungörelse om markavvattningsföretag i endast två fall. Även Prop. 1985/86: 159 enligt den äldre vattenlagen anmäldes bara något eller några enstaka fall åriigen till kollegiet.

Om man skall utgå från förrättningsmännens bedömning, förekommer således endast ett ytterst litet antal markavvattningsföretag som kan beröra naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen. Kollegiet kan inte avgöra riktigheten av denna bedömning. I promemorian synes man emellertid utgå från en annan bedömning i fråga om innebörden och förekomsten av allmänna intressen vid markavvattningsföretag. Frekvensen anmälningar av sådana företag hos kollegiet kan också ställas samman med en iakttagelse som i promemorian redovisas från naturvårdsverkets inventering av våtmarkerna i sydvästra Sverige, nämligen att mer awattning genom dikning förekommer än som tidigare varit känt och antalet opåverkade våtmarker är försvinnande litet.

Bedömningen av naturvårdsintresset vid ett markavvattningsföretag kan vara svår. En sådan bedömning innefattar inte bara tekniska frågor utan förutsätter ibland ekologiska kunskaper och en överblick över naturvårdens intressen som den enskilde saknar. Som rådgivare och förrättningsmän vid markavvattningsföretag anlitas i stor utsträckning anställda hos lantbruksverket eller jordbrukets organ resp. skogsvårdsstyrelserna. De har visserligen att iaktta även naturvårdens intressen men är naturligen primärt inriktade på jord- resp. skogsbrukets intressen.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till kammarkollegiets uppgift att vid markavvattningsföretag företräda allmänna intressen - varmed då avses intressen som står i motsatsförhållande till exploateringsintresset -har kollegiet inte något att erinra mot en lagstiftning som syftar till ökat skydd åt värdefulla våtmarker. Kollegiet anser sig därför i huvudsak kunna förorda de lagförslag som framläggs i promemorian.

Inordningen av bestämmelsen om tillståndsplikt i naturvårdslagen har emellertid medfört att av bestämmelsen inte kommer att framgå vad som gäller för länsstyrelsens tillståndsprövning. Till skillnad från vattenlagen med sina utförliga regler för tillåtlighetsprövningen innehåller den föreslagna paragrafen 18c ingen vägledning för vare sig sökande eller länsstyrelse. Samma förhållande gäller emellertid 18 § naturvårdslagen. 1 promemorian hänvisas till 3 § naturvårdslagen, ett stadgande som bara säger att länsstyrelsen vid sin prövning skall ta tillböriig hänsyn till övriga allmänna och enskilda intressen, som berörs av frågan. Det på s. 3 i promemorian intagna motionsförslaget till en ny 18 a § gav från denna synpunkt bättre ledning för tillämpningen.

På s. 14 i promemorian diskuteras förhållandet mellan naturvårdsintres
sena och andra allmänna intressen i samband med länsstyrelsens tillstånds
prövning. Det förutsätts där att länsstyrelsen, efter att ha prövat företaget
enligt naturvårdslagen, skall kunna ge markägaren besked om de andra
intressen än naturvårdsintressena, som berörs av företaget. Ett sådant
förfarande innebär påtagliga risker för att andra allmänna intressen blir
åsidosatta. Man tycks i promemorian - säkeriigen med fog - utgå från att ett
sådant besked i praktiken blir bestämmande för sökandens bedömning, om
allmänna intressen kräver prövning även enligt vattenlagen. För att läns- 51

styrelsen skall kunna lämna ett besked, som sålunda praktiskt ersätter Prop. 1985/86: 159 denna prövning, måste krävas att länsstyrelsen gör en tillfredsställande kontroll av att andra intressen inte föreligger. Sålunda bör länsstyrelsens uttalande förutsätta att länsstyrelsen har hört t. ex. vederbörande fiskeri-tjänsteman och att denne inte haft några yrkanden. Med hänsyn till att denne fiskeritjänsteman regelmässigt får uttala sig när markavvattnings-företaget prövas enligt vattenlagen borde det inte innebära någon administrativ omgång att också länsstyrelsen begär yttrande av fiskeritjänsteman-nen. Även företrädare för kulturminnesvården, som ibland kan ha ett väsentligt intresse i ett markavvattningsföretag, måste höras innan länsstyrelsen lämnar ett besked.

Lansstyrelsernas organisationsnämnd: Utifrån de synpunkter länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har att beakta, har LON ingen erinran mot förslaget.

LON vill dock peka på en smidigare lösning än den att tillståndsprövning införs. Problemet enligt gällande lag är att - såsom praxis har utvecklats -tolkningen av begreppet arbetsföretag i 20 § natui;vårdslagen innebär att länsstyrelsen samrådsvis inte kan totalförbjuda ett arbetsföretag. En lösning är att länsstyrelsen uttryckligen ges möjlighet, enligt 20§, att stoppa ett arbetsföretag samrådsvis. Ett annat alternativ är att begreppet markavvattning, i detta sammanhang, definieras så att den specifika åtgärden inte innebär ett arbetsföretag utan att den endast skall ses som ett led i annat arbetsföretag, exempelvis skogsbruk.

Svea hovrätt: Ett dubbelt prövningsförfarande som förutsättning för tillstånd att vidta en åtgärd eller starta en verksamhet har alltid ansetts betungande, varför en sådan ordning om möjligt borde undvikas. Under senare år har detta lett till lagstiftningsåtgärder som eliminerat tidigare föreskriven tillåtlighetsprövning enligt såväl vattenlagen som miljöskyddslagen av företag som muddring, fiskodling och värmeutvinningsanlägg-ningar. Det torde i detta läge få krävas särskilda skäl för att beträffande viss typ av vattenföretag införa en dubbelprövning som nu inte förekommer. - Hovrätten konstaterar att den motion som ligger till grund för riksdagens framställning om nu ifrågakommande lagstiftning avstyrkts av så gott som samtliga de instanser som fått den på remiss, att reservanter i jordbruksutskottet avstyrkt motionen samt att i departementspromemorian inte anförts några skäl utöver de av motionärerna åberopade för att en lagstiftning bör komma till stånd.

Det kan mot bakgrund av det anförda till en början vara motiverat att söka bilda sig en uppfattning om / vilken omfattning den framtida markav-vattningsverksamheten kan antas komma i konflikt med ett till våtmarkerna knutet naturvårdsintresse.

I det utskottsutlåtande som låg till grund för riksdagens framställning
underströks att man vid ett ökat utnyttjande av våtmarker måste ägna
särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att hävda allmänna miljö- och
naturvårdsintressen. Det borde prövas i vad mån de formella rättsreglerna
på området gav utrymme för det förstärkta skydd av våtmarkerna som 52

framstod som nödvändigt om våtmarkerna i ökad utsträckning skulle tas i Prop. 1985/86: 159 anspråk för t. ex. ett intensifierat skogsbruk eller utveckling av nya energiformer.

Hovrätten är väl medveten om att de synneriigen omfattande markavvattningsföretag för jordbruksändamål, huvudsakligen sjösänkningar, som har förekommit tidigare många gånger har inneburit att våtmarker som med nutida betraktelsesätt har ett skyddsvärt miljövärde har eliminerats eller utarmats. Denna verksamhet hade emellertid i allt väsentligt till syfte att skaffa fram ny åkermark. Markavvattningsverksam-het i detta syfte kan numera anses ha upphört. Framtida markavvattningsföretag för jordbruksändamål kommer i stället så gott som undantagslöst att beröra enbart redan odlad jord. Endast ett fåtal per år av dessa företag kan antas beröra våtmarker. De markavvattningsåtgärder som numera är helt dominerande för jordbruket är rörläggning av öppna diken och rensningar i markavvattningsföretagens avloppsdiken för att företagen skall kunna bibehållas vid avsett djup. Dessa markavvattningar saknar betydelse för våtmarkerna. Vid organogena jordar kan det dessutom bli nödvändigt att fördjupa avloppsdikena samt på sina ställen utföra kompletterande invallningar. I båda dessa fall kan skyddsvärda våtmarker tänkas bli berörda men endast perifert.

Markavvattning för skogsbruk kan förväntas fortgå i ungefär samma omfattning som för närvarande och framtida utvinning av torv är knappast tänkbar utan markavvattning. Markavvattningsföretag för skogsbruk torde så gott som alltid påverka våtmarker liksom utdikning för torvtäkt.

Vad därefter angår de nuvarande rättsliga möjligheterna att beakta
skyddsvärda naturvårdsintressen i samband med markavvattning vill hov
rätten anföra följande. Jordbruksutskottet har i sitt betänkande velat ifrå
gasätta om de "formella rättsreglerna på förevarande område" är tillräck
ligt effektiva för att skydda våtmarkerna. Om därmed avses endast proces-
suella eller även materiella författningsbestämmelser är ej helt klart. Den
nya vattenlagen har emellertid infört en materiell tillåtlighets
prövning för dikningsföretag; denna typ av markavvattning ansågs tidi
gare så nyttig och ofarlig ur allmän synpunkt att någon tillåtlighetsbedöm
ning på grundval av beräknad båtnad och skada eller intrång på allmänt
intresse inte behövdes. Vidare måste förutsättas att den mer allsidiga
tillåtlighetsbedömningen som i den nya vattenlagen införts för alla typer av
markavvattningsföretag ger ökat utrymme för hänsynstagande till all
männa intressen som naturvården. När det gäller att freda speciellt
skyddsvärda objekt mot markavvattning föreligger redan nu omfat
tande rättsliga möjligheter. Våtmarker som redovisats i CW-listan förefal
ler lämpligen böra skyddas genom förordnande enligt naturvårdslagen.
Ingrepp i dessa liksom i varje annat skyddsvärt objekt kan vidare förbehål
las regeringens prövning enligt vattenlagen. - Hovrätten vill här ännu en
gång understryka att de nya markavvattningsföretag som berör våtmarker
enligt definitionen i departementspromemorian kan förväntas inskränka
sig till ett fåtal om året. Härtill kommer att hotet mot naturvårdsintresset
enligt det tidigare anförda i allt väsentligt kommer från markavvattning för 53

5 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 159

torvtäkt och skogsbruk. Den förstnämnda typen av företag har undantagits Prop. 1985/86: 159 från den nu föreslagna prövningen av länsstyrelsen, eftersom sådan prövning ändå skall ske enligt annan lagstiftning. Att markavvattning för skogsbruk hittills i betydande omfattning genomförts utan prövning enligt vattenlagen säger självfallet ingenting om möjligheterna att värna om naturvårdsintresset vid en prövning av dessa företag enligt vattenlagen.

I departementspromemorian ges inget exempel på att naturvårdsintresset i fråga om våtmarker under senare år på ett oriktigt sätt fått stå tillbaka för andra intressen vid tillståndsprövning enligt vattenlagen. Hovrätten har inte heller från sin erfarenhet något exempel på att tillåtligheten av ett markavvattningsföretag varit beroende av vilken vikt man tillmätt våtmarksintresset, annat än i mål där sistnämnda intresse varit knutet till mycket begränsade arealer i periferin av en omfattande våtmark som Kvismaren.

Jordbruksutskottet har emellertid uttalat att det är nödvändigt att förstärka det rättsliga skyddet för våtmarkerna om dessa i ökad utsträckning skall tas i anspråk för exempelvis intensifierat skogsbruk eller utveckling av nya energiformer. Enligt hovrättens mening måste detta behov bedömas på grundval av den antagliga framtida markavvattningsverksamheten och dess förhållande till våtmarkernas naturvärden samt de redan nu existerande rättsliga möjligheterna att skydda dessa naturvärden vid markavvattning. Av vad ovan anförts torde framgå att hovrätten ansluter sig till utskottets bedömning att den framtida markavvattningen för skogsbruk och torvtäkt kan medföra risk för naturvårdsintressen i anknytning till våtmarker. I anslutning härtill vill dock hovrätten understryka att få andra markavvattningsföretag medför någon sådan risk samt att ytterst få av de våtmarker som i promemorian bedöms som skyddsvärda lärer komma att beröras av framtida markavvattningsföretag, med undantag för mossar med utvinningsvärd torv. Hovrätten vill hävda att den av utskottet påtalade nödvändigheten av förstärkt våtmarksskydd egentligen bara föreligger vid markavvattning för skogsbruk. Vid denna typ av markavvattning skulle naturvårdsintresset säkerligen ha bättre möjligheter att hävda sig, om blott företaget prövades enligt vattenlagen. Att åstadkomma en ökad frekvens av sådan prövning ligger i linje med utskottets hemställan om översyn av de "formella" rättsreglerna men har ej upptagits i departementspromemorian. Om nuvarande praxis att underlåta vattenlagsprövning av markavvattning för skogsbruk tillåts fortgå, kan självfallet en tillåtlighetsprövning av länsstyrelsen medföra ett förstärkt skydd för våtmarker.

Det kan enligt hovrättens mening inte vara rimligt att införa ett dubbelt
prövningsförfarande för alla markavvattningsföretag - även dem som är
helt utan betydelse ur nu aktuell naturvårdssynpunkt - bara för att göra det
möjligt att påverka tillståndsgivning och utformning av del fåtal markav
vattningsföretag som skulle kunna komma i konflikt med verkligt skydds
värda våtmarksintressen. Det avsedda skyddet för våtmarkerna kan ernås
på ett mer adekvat och enkelt sätt, exempelvis genom skyddsförordnande
enligt naturvårdslagen eller förbehåll enligt vattenlagen om regerings
prövning beträffande de verkligt skyddsvärda objekten. Under angivna
omständigheter framstår den föreslagna dubbelprövningen som onödig och 54

klart olämplig. Härtill kommer att länsstyrelsernas resurser inte torde Prop. 1985/86: 159 medge någon reell prövning av projekt av någon omfattning. En sådan prövning fordrar ingående tekniska och ekonomiska utredningar, av mark-avvattningskunnig personal, av den art som framtas vid markavvattningsförrättningar enligt vattenlagen. Med den i departementspromemorian förutsatta handläggningsordningen skulle denna utredning göras först sedan länsstyrelsen träffat sitt avgörande.

Hovrätten kan inte heller ansluta sig till en värdering som sätter intresset av att bevara våtmarker framför varje annat legalt samhällsintresse att utnyttja dessa. Vid en markavvattningförrättning enligt vattenlagen, liksom vid företagets eventuella fortsatta prövning i domstol, göres en avvägning mellan olika intressen. Härvid kan ifrågakomma att av hänsyn till naturvårdsintresset förklara företaget otillåtligt men även att av samma skäl ge det ett från ansökan inskränkt eller på annat sätt modifierat utförande. En tillståndsprövning av länsstyrelsen i enlighet med departementsförslaget däremot skulle uttryckligen ha till syfte att tillvarata naturvårdsintresset och kan förutsättas komma att ensidigt beakta detta intresse på andra intressens bekostnad. Hovrätten vill ifrågasätta om en sådan prioritering av naturvårdsintresset verkligen åsyftas. För hovrätten framstår den som omotiverad och medförande risk för sakligt obefogade inskränkningar i möjligheten att på mest ändamålsenligt sätt utnyttja våtmarkerna.

Under hänvisning till det anförda avstyrker hovrätten departementsförslaget om att införa en tillståndsprövning av länsstyrelsen för markavvattningsföretag. I andra hand föreslår hovrätten att en sådan prövning begränsas till att avse markavvattning för skogsbruk.

Sveriges lantbruksuniversitet: Sveriges våtmarker är en tillgång för olika slag av användning likaväl som andra markslag. Många våtmarker har som kategori kommit att skattas särskilt högt som skyddsvärda naturvårdsobjekt. De har därigenom också tilldelats ett lämpligt skydd. En förutsättning för att skyddsvärdet skall kunna bedömas är, att de olika objekten är väl kända och karakteriserade. För närvarande är detta endast delvis fallet. En förstärkning av naturskyddet på detta område är därför mest betjänt av en starkt utökad, systematisk inventering av landets våta marker. Det förslag till komplettering av NVL som nu föreslås har föga effekt så länge kunskaperna om våtmarkernas kvalité är så tunn som i nuläget. Förslaget innebär i huvudsak bara en ökning av det regelsystem som redan är i funktion, utan att skapa någon nämnvärd förstärkning av naturskyddet. Med den måttliga omfattning som dikning för närvarande har inom jord- och skogsbruk, särskilt rörande objekt som omfattas av VL: s bestämmelser, är det ingen orsak att påskynda införandet av ytterligare regleringar. Det är väsentligare att följa och värdera effekterna av redan gällande förordningar.

SLU anser att den föreslagna dubbelprövningen av markavvattningsfö-retagen ej är förenlig med ett rationellt handläggningsförfarande. I första hand bör resultaten av de lagskärpningar som genomförts på området under 1984 inom ramen för vattenlagen och lagen om skötsel av jordbruksmark utvärderas.

Om det trots allt bedöms angeläget att ytteriigare stärka länsstyrelsernas 55

möjligheter att bevaka skador på naturmiljön kan detta lämpligen ske Prop. 1985/86: 159 genom att införa generell skyldighet att till länsstyrelsen anmäla planerad markavvattning. med undantag för detaljdränering genom täckdikning, om det föreligger sannolika skäl att företaget ej leder till skador på naturmiljön. Lämpligen kan detta ske genom tillägg i naturvårdslagens 20§. Länsstyrelsen får därmed kännedom om all markavvattning och har möjlighet att fungera som rådgivande rörande naturmiljön. Länsstyrelsen kan då också meddela föreläggande om prövning enligt vattenlagen om de anser detta erforderligt. Tillståndsprövningen kan på så sätt ske i ett sammanhang inom vattenlagens ram och med samtidigt beaktande av alla berörda intressen. Länsstyrelsen slipper ifrån den övergripande bedömning som en tillståndsprövning enligt 3 § naturvårdslagen medför enligt det framlagda förslaget. Markavvattningsföretag kan vara komplicerade och kräva omfattande sakkunskap och tekniskt utredningsunderlag om ett avvägt beslut skall kunna fattas.

Om naturmiljön trots den skärpta vattenlagen anses för svagt hävdad, bör lagreglerna i den nyligen antagna vattenlagen skärpas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen gjorde den 30 december 1983 en framställning till regeringen om handläggningen av ärenden rörande våtmarksdikningen för virkesproduktion. Bakgrunden till framställningen var främst att de nuvarande bestämmelserna rörande våtmarksdikning för virkesproduktion uppfattades som orationella av både skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen. Därför föreslogs vissa åtgärder beträffande bl. a. regelsystemet, så att våtmarksdikning i skogsmark så långt möjligt skulle kunna prövas ur såväl skogsvårds- som naturvårdssynpunkt enligt skogsvårdslagstiftningen.

Länsstyrelsen anser i konsekvens därmed att markavvattningsföretag som endast berör skogsmark enligt skogsvårdslagens definition bör kunna undantas från tillståndsplikten. Anmälningsskyldigheten till skogsvårdsstyrelsen skulle dock kvarstå beträffande sådana företag. Detta system leder till avsevärt färre tillståndsärenden för länsstyrelsen, särskilt på längre sikt, jämfört med det remitterade förslaget.

Vad gäller markavvattningsföretag för jordbruksändamål bedömer länsstyrelsen att endast ett fåtal kommer att utföras utan prövning även enligt vattenlagen, eftersom de oftast berör även enskilda intressen. Det föreslagna systemet bör därför knappast innebära någon nackdel ur rationalitetssynpunkt, eftersom länsstyrelsen ändå i regel måste ta ställning i dessa ärenden redan nu.

För markavvattningsföretag, som berör våtmark som inte är att hänföra till skogsmark eller jordbruksmark, bör tillståndsplikt enligl naturvårdslagen införas. I dessa ärenden, som med den av länsstyrelsen föreslagna ansvarsfördelningen skulle bli ganska få, skulle handläggningen bli avsevärt effektivare än vad som är möjligt med nuvarande bestämmelser.

Länsstyrelsen anser sammanfattningsvis att det nuvarande regelsystemet för markavvattningsföretag inte fungerar bra och förändringar av det slag som framförs i det remitterade förslaget tillstyrks därför.

Länsstyrelsen föreslår dock, i likhet med vad som tidigare framförts, att 56

markavvattningsföretag i ren skogsmark undantas från tillståndsplikten. Prop. 1985/86: 159 Skogsvårdslagen bör därför ändras så att dessa företag kan hanteras som anmälningsärenden enligt skogsvårdslagstiftningen och att därvid skogsvårdslagen 21 § om naturvårdshänsyn kommer att tillämpas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot den slutliga utformningen av den föreslagna regleringen om tillståndsprövning av markavvattningsföretag. Lagförslaget tillstyrkes därför.

Länsstyrelsen vill dock föreslå att ett tillägg görs i 25 S naturvårdsförordningen så att paragrafen (första stycket) även gäller markavvattningsföretag.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Att med de alltmer begränsade personella resurser som i dag står länsstyrelsen till buds behöva förordna om reservat i skyddsvärda våtmarker är orealistiskt. Förordnande kan endast bli förbehållet de allra mest skyddsvärda objekten.

Ett stort antal i och för sig skyddsvärda våtmarksområden löper därmed risk att negativt påverkas.

Mot bakgrund härav anser länsstyrelsen förslaget i föreliggande promemoria välbetänkt och motiverat.

1 promemorian föreslås att skyddsdikning inte skall omfattas av regler om tillståndsplikt. Länsstyrelsen delar denna uppfattning men vill samtidigt peka på att skyddsdikning i anslutning till översilningsmark, sumpskog, mosslagg etc. kan utgöra ett hot mot höga bevarandevärden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker införandet av en förprövning av markavvattningsföretag i huvudsak i enlighet med föreliggande förslag.

Beträffande s.k. skyddsdikning föreslår länsstyrelsen en mindre justering av förslaget i enlighet med följande.

De gemensamma erfarenheter länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har av ca 5 års samråd enligt 20§ NVL om våtmarksdikning för skogsproduktion är att det i många fall är svårt att dra skarpa gränser mellan skyddsdikning och produktionshöjande skogsdikning. Det har också visat sig att effekterna på nedströms liggande våtmarker, sjöar och vattendrag vid skyddsdikning i stort sett är av samma slag som de som uppkommer vid produktionshöjande dikningsföretag.

Länsstyrelsen föreslår med hänsyn till vad som ovan anförts att länsstyrelsen även ges möjlighet att föreskriva tillståndsprövning enligt I8c§ NVL för skyddsdikning i de fall "det föreligger sannolika skäl att företaget leder till skador på naturmiljön".

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen finner att det förslag till tillståndsplikt som nu utarbetats på riksdagens uppdrag är ändamålsenligt utformat för att uppnå målet med ett förbättrat skydd för våtmarkerna utan alltför komplicerad prövning eller onödig dubbelprövning.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör handläggningen av tillståndsären
dena enligt naturvårdslagen kunna belysa även andra allmänna intressen 57

på ett sådant sätt att den sökande skall kunna bedöma om prövningsplikt Prop. 1985/86: 159 enligt vattenlagen föreligger eller ej. I det stora flertalet fall kommer det sannolikt endast att erfordras prövning enligt naturvårdslagen om det inte finns motstående enskilda intressen. Eftersom prövning enligt naturvårdslagen förutsätts kunna ske under enklare former och tidigare i planeringsprocessen än enligt vattenlagen, kan därigenom en förenkling uppnås samtidigt som naturvårdens möjligheter att bevaka de oskadade och värdefulla våtmarkerna förbättras.

Länsstyrelsen tillstyrker att förprövning av vattenavledningsföretag införs i naturvårdslagen i enlighet med framlagt förslag.

Lantbrukarnas Riksförbund: LRF konstaterar att Sverige omfattar betydande våtmarksarealer. Enligt riksskogstaxeringen är arealen drygt 7 miljoner hektar. I statens naturvårdsverks våtmarksinventering utpekas 3 600 våtmarksområden såsom skyddsvärda, omfattande 800000 hektar. Cirka 300 av dessa områden är särskilt skyddsvärda.

Enligt förbundets bedömning kommer under 1980-talet Sveriges åkerareal att hållas i stort sett oförändrad. Marginellt kan ske nyodling för att erhålla bättre arronderingsförhållanden. Torrläggning av våtmarker för att erhålla utökat produktionsunderlag för livsmedel erfordras inte. Däremot behövs ständigt ett underhåll och en förbättring av markavvattningen för att hålla landets nuvarande åkerareal i god hävd. Härvid berörs främst våtmarker i anslutning till åkermarker inom samlade jordbruksområden. LRF vill understryka det angelägna i att inte erforderliga torrläggningsåtgärder avseende befintlig åkermark onödigtvis försvåras.

Dikning av våtmarker för skogsproduktion har sedan länge pågått i Sverige. Härigenom har åstadkommits en angelägen ökning av skogsarealen ävensom av tillgången till vedråvaror. Skogsstyrelsen har bl. a. med utgångspunkt från virkesförsörjningsutredningen upprättat ett långsiktigt program för dikning inom skogsbruket. Härvid har naturvårdsintresset beaktats.

I samband med att riksdagen 1979 antog ny skogsvårdslag (1979:429) beslutade regeringen om generell skyldighet att via skogsvårdsstyrelsen anmäla våtmarksdikning till samråd enligt 20 § naturvårdslagen och 23 § naturvårdsförordningen. Dikning bör, enligt skogsstyrelsens tillämpningsföreskrifter, helt eller delvis undvikas på sådana våtmarker som är särskilt skyddsvärda. För sådana våtmarker utgår heller inget statsbidrag för skogsdikning. LRF konstaterar mot bakgrund av det sagda att väl fungerande rutiner för samråd mellan skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelserna tillskapats och även vinner tillämpning så vitt gäller markavvattningsåtgärder inom skogsbruket. Enligt förbundets förmenande är rådande ordning ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande.

Någon motsvarighet till samrådet enligt 23 § naturvårdsförordningen
finns inte vid markavvattning för jordbruksändamål. Genom de ändringar
som nyligen företagits i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
(skötsellagen), har emellertid lantbruksnämnderna fått ett ökat ansvar för
frågor om naturvårdshänsyn inom jordbruket. Vattenlagens prövnings
regler och lantbruksnämndernas rådgivande verksamhet torde vara till- 58

räckligt skydd för de allmänna intressena härvidlag. LRF vill i samman- Prop. 1985/86: 159 hanget peka på den tillståndsplikt för vattenföretag som återfinns i gällande vattenlag. 1 vattendomstols prövning ingår att naturvårdsintressen skall beaktas. Den föreslagna tillståndspliktsregeln enligt naturvårdslagen innebär att man inför en dubbelprövning av markavvattningsföretag. Det blir här fråga om en verklig dubbelprövning eftersom verkningarna av ett och samma företag från naturvårdssynpunkt skall bedömas både enligt vattenlagen och naturvårdslagen. I motsats till förslagsställarna anser LRF att dubbelprövningen kan bli både betungande och byråkratisk. Därför skulle tillstånd enligt vattenlagen inte behövas annat än i speciella fall. LRF anser att grunderna härför är dåligt utvecklade.

Av utredningen framgår vidare att om prövning enligt naturvårdslagen utmynnar i ett tillstånd torde markägaren därför kunna göra den bedömningen att det är uppenbart att inte allmänna intressen skadas. Innan han gör denna bedömning bör han samråda med länsstyrelsen i dess egenskap av tillsyningsmyndighet enligt vattenlagen.

Naturvårdsplaner upprättas löpande av landets länsstyrelser. Medels dessa rullande planer kan värdefulla våtmarker redovisas och kombineras med förslag till skyddsåtgärder med stöd av naturvårdslagen. Inventeringarna underiättar samtidigt länsstyrelsernas behandling av torvtäktsärenden och ärenden om samråd för dikning enligt naturvårdslagens 18 och 20§§. Dessa planer möjliggör ställningstagande till separata skydd enligt exempelvis 7§ naturvårdslagen (naturreservat).

Sammanfattningsvis konstaterar LRF att gällande lagstiftning och praxis ger vedebörande myndigheter fullgoda möjligheter att skydda angelägna våtmarker. Myndighetsinflytandet över markavvattningsföretag är redan i dag mycket betydande. Att införa ytterligare tillståndsregler leder således knappast till att våtmarksskyddet förbättras.

LRF kan för sin del heller inte acceptera att nya tillåtlighetsregler införs i naturvårdslagen med verkan att markägares rätt till ersättning för hinder i pågående markanvändning går förlorad. Enligt förbundets uppfattning utgör i vart fall normala rationaliseringsåtgärder - såsom t. ex. markavvattning inom skogsbruket och jordbruket - ett led i pågående markanvändning.

LRF avstyrker i promemorian upptaget lagförslag.

Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen: Skogliga våtmarker, dvs. relativt torra gräs- och rismyrar med ett befintligt någorlunda tätt träd-eller plantbestånd samt s. k. försumpad skogsmark, innehåller en betydande virkesproduktionspotential. Samtidigt behövs för frigörande av denna potential betydande ekonomiska insatser i form av kompletterande dikning, gödsling och iståndsättande beståndsåtgärder.

De aktuella arealerna är också i betydande grad redan tidigare dikade om
än på ett sätt som ej varit fullt tillräckligt för beståndets utveckling. Efter
olika inventeringar har man med förvåning konstaterat att sådana arealer
förekommer långt vanligare än som tidigare varit känt. Det bör dock
påpekas att för skogsbruket är detta förhållande naturiigtvis inte obekant.
Inventeringarna konstaterar också att våtmarker är ett vidsträckt och 59

synneriigen varierande begrepp. De våtmarkstyper som är av intresse för Prop. 1985/86: 159 skoglig virkesproduktion omfattar bara en viss del av dessa typer. Öppna blöta fågelmyrar och andra säregna typer med särskilda naturvärden är inte av intresse ur skoglig synpunkt. En uppodling av sådana typer innebär betydande biologiska svårigheter med mycket osäkra resultat samt dessutom orealistiska kostnadsinsatser.

Det är vår uppfattning att dikning av skogliga våtmarker med redan befintligt men stagnerat plant- eller trädbestånd innebär en vitalisering och berikning av hela ekosystemet såväl ur fauna som florasynpunkt. För dessa våtmarkstyper gäller därför inte det generaliserande påståendet på sidan II i promemorian: "De åtgärder som utförs för markavvattning påverkar landskapsbilden samt förändrar naturmiljön på ett sådant sätt att livsbetingelserna för djur och växter som är anpassade till våtmarksmiljön förstörs eller försämras." Påståendet är naturligtvis fullt giltigt för flera andra vätmarkstyper.

Beträffande de skogliga våtmarkerna finns idag en etablerad rutin innebärande samråd med länsstyrelserna via anmälning av objekt till skogsvårdsstyrelsen. Det är vår erfarenhet att denna form fungerar utmärkt och att god kompetens för bedömning och rangordning av såväl naturvärden som skogsbruksvärden successivt etablerats på dessa myndigheter. Urval av objekt för anmälning sker i regel med stor hänsyn till redan utförda inventeringar och i förberedande samråd med berörda handläggare. Det är vår erfarenhet att hänsyn alltid tagits till de särskilda synpunkter och önskemål ur naturvårdssynpunkt som framförts. Vi utgår därför ifrån att när naturvårdsverket enligt sid. 3 menar "att det i många fall varit svårt att med tillräcklig styrka hävda naturvårdsintressen i samband med torriägg-ningsföretag" detta måste avse andra typer av företag än virkesproduktion på skogliga våtmarker. Om så ändå inte är fallet måste man tyda det så att naturvårdsintressena i dessa särskilda fall trots allt förmodlingen inte varit särskilt starka och välmotiverade.

Mot ovanstående bakgrund vill vi föreslå att undantag för föreslagen tillståndsprövning enligt NVL generellt skall ges för företag som avser virkesproduktion på skogliga våtmarker. Begreppet skogliga våtmarker bör härvid relativt enkelt kunna preciseras varvid ett kriterium t. ex. bör vara ett befintligt bestånd av viss definierad beskaffenhet.

Förslaget innebär att nuvarande väl fungerande former ej störs och att onödig byråkratisering undviks i en fråga där en lagändring i praktiken inte skulle medföra någon egentlig skillnad i de slutliga objektsvalen.

Svenska Naturskyddsföreningen: Föreningen konstaterar att förslaget till sin innebörd ligger mycket nära förslag som föreningen själv framfört i flera sammanhang. Föreningen välkomnar och tillstyrker förslaget.

2. RESURSER, KOSTNADER

Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen delar inte uppfattningen att lant
bruksnämndernas befattning med ovan redovisade yttranden kan ske utan
nämnvärt merarbete. Enligt styrelsens bedömning medför förslaget på 60

jordbrukets område att flera hundra ärenden per är skulle bli föremål för Prop. 1985/86: 159 förprövning enligt naturvårdslagen till en arbetsinsats för lantbruksnämnderna om 4-6 årsverken per år.

Kunskapen inom länen vad gäller naturvårdens intressen finns samlad hos länsstyrelserna. Det föreslagna utredningsförfarandet innebär att lantbruksnämnderna i flertalet fall måste bedriva arbetet tillsammans med länsstyrelsens personal. Denna personal måste dessutom såvitt styrelsen förslår pröva nämndens yttrande innan länsstyrelsen fattar beslut. Enligt lantbruksslyrelsens uppfattning är det alt föredra att länsstyrelsen svarar för nalurvårdsutredningen i ärendet. Styrelsen avstyrker därför det föreslagna ulredningsförfarandet.

Skogsstyrelsen: I promemorian diskuteras arbetsbelastningen till följd av tillståndsplikten. Det anses att skogsvårdsstyrelsernas arbete med att bedöma även naturvärdena inte skulle leda till nämnvärt merarbete. Skogsstyrelsen delar inte denna uppfattning. Den skogliga lämpligheten kan i de flesta fall bedömas snabbt och utifrån uppgifter i l.ex. skogsbruksplaner vars omfattning ökar i snabb takt. Utkrävande av naturvårdshänsyn förutsätter väl underbyggda skäl och alltid besök i fält. Skogsvårdsstyrelserna ägnar f.n. ca 400 ijänstgöringsdagar per år åt samrådsförfarandel vid ca I 500 dikningsföretag. Skogsstyrelsen bedömer atl antalet dagar vid tillståndsprövning måste minst fördubblas, kanske tredubblas. Kostnadsökningen blir 0,5-1 milj. kr. per år.

Eftersom inga avgifter föreslås får del antas att tillståndsprövningen enligt NVL skall betalas av det allmänna varvid tillståndet är förenat med en mindre avgift för sökanden enligt expeditionskungörelsen. Skogsvårdsstyrelsernas dagar för samråd finansieras ur anslaget D3 Skogsvårdstyrelserna: Myndighetsuppgifter. Enligt anvisningarna för AF 1986/87 skall för detta anslag redovisas en minskning med 5% under en treårsperiod dvs. med ca 5000 myndighetsdagar för skogsvårdsstyrelserna. Under dessa förhållanden anser inte skogsstyrelsen att ett ytteriigare behov av 400-800 dagar för tillståndsprövning är en rimlig prioritering med hänsyn till andra viktiga verksamheter som organisationen ålagts att utföra.

Domänverket: Enligt domänverkets mening underskattas i promemorian det merarbete, som tillståndsprövningen enligt NVL skulle medföra. En formell tillståndsprövning ställer trots allt andra krav på handläggningen och är mera arbetskrävande än ett enkelt samrådsförfarande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: En tillståndsprövning enligt naturvårdslagen av alla markavvattningsföretag, (uppskattningsvis ca 300 ärenden per år i Kronobergs län), skulle till en böijan innebära en avsevärt ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen.

På längre sikt kommer tillsynen över bl. a. efterievnaden av lämnade tillstånd att kräva ökade resurser. Länsstyrelsen är angelägen om att framhålla skillnaden i behovet av tillsyn mellan tillståndsprövning och anmälningsförfarande.

Bilaga 3 Prop. 1985/86: 159

De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)' dels att 5, 20 och 37 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 c §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Angående nationalparkers vård Angående nationalparkers vård
och förvaltning förordnar regering- och förvaltning förordnar regering
en, en eller den myndighet som rege
ringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer äger för var- som regeringen bestämmer får för
je särskild nationalpark meddela de varje särskild nationalpark meddela
föreskrifter beträffande rätten att de föreskrifter beträffande rätten
färdas över nationalparken eller el- att färdas över nationalparken eller
jest vistas där ävensom angående annars vistas där och även an
ordningen i övrigt inom området, gående ordningen i övrigt inom öm
som/;n/7fl5 erforderliga för att tryg- rådet, som behövs för att tillgodose
ga ändamålet med nationalparken. ändamålet med nationalparken.

18 c §

Åtgärder som utförs för att avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning), får inte vidtas utan länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd till detaljdränering genom täckdikning krävs dock endast om det föreligger sannolika skäl att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön.

Tillstånd behövs inte för markavvattning som sker i samband med takt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m. Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge.

' Lagen omtryckt 1974: 1025. 63

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för alt begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

Kan arbetsföretag. som ej omfattas av lillslåndstvång enligl 1%, 18 c eller 19 §, komma atl väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget ulföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket/«/• länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som behövs för atl begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skall ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligl vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 159

4. utför läkt i strid mot 18 § eller 4. utför läkt eller markavvatt-
åsidosätter villkor som är förenat ningsåtgärd utan alt ha behövligt
med tillstånd till takt, tillstånd enligt 18 eller 18 c § eller

bryter mot villkor eller föreskrifter sotn har meddelats i samhand med sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra skyldighet som föreskrivits med stöd av 18 a § eller 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket,

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa, eller

8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor som är förenat med tillstånd till vilthägn.

Utbyte av brott som avses i förs- Utbyte av brott som avses i förs-

ta stycket 4 skall förklaras förver- ta stycket 4 skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. kat, om det ej är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

BeträfTande markavvattningsföretag, för vilka ansökan om förordnande av förrättningsman atl handlägga förrättning enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har inkommit lill länsstyrelsen före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom föreskrivs alt 3 § naturvårdslagen (1964:822) i paragrafens lydelse enligt lagen (1986:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§' Vid prövning av frågor som rör naturvård skall tillbörlig hänsyn tas lill övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Beslut i frågor som avses i 7-     Beslut i frågor som avses i 7-
II §§, 13 §, 18 § första, andra och II §§, 13 §, 18 § första, andra och
Ijärde styckena, 19 § samt 20 § and-            fjärde styckena, 18 c §, 19 § samt
ra stycket får inte meddelas i strid 20 § andra stycket får inte medde-
mot en detaljplan eller områdesbe-   las i strid mot en detaljplan eller
stämmelser. Om syftet med planen    områdesbestämmelser. Om syftet
eller bestämmelserna inte motver-     med planen eller bestämmelserna
kas, får dock mindre avvikelser gö-    inte motverkas, får dock mindre av-
ras.                                            vikelser göras.

' Nuvarande lydelse enligt prop. 1985/86:90. 65

Lagrådet p-""?- 185/86: 159

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 11 mars 1986

Närvarande: f.d. justitierådet Hull, regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Johansson beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2. lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen (1964:822).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mats Ericsson. Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Jordbruksdepartementet Prop. 1985/86:159

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 1986

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om ändring i naturvårdslagen (1964:822) m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 6 mars 1986) över förslag lill

1. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

2. lag om ändring i lagen (1986:000) om ändring i naturvårdslagen (1964:822).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen atl anta förslagen.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 67