Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 13 mars 1986.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i den upphovsrätlsliga lagstiftningen som syftar lill alt reglera de upphovsrätlsliga frågor som uppkommer vid samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning) av radio- och TV-program. Förslagen gäller både trådlös och trådbunden vidaresändning.

Rätlen lill vidaresändning skall enligt förslaget grundas på avtal mellan rältighelshavarna och den som svarar för vidaresändningen. För det fall att flertalet rältighelshavare därvid företräds av någon organisation införs en lagbestämmelse som innebär atl sådana kollektiva avtal får verkan också för rältighelshavare som står utanför organisationen, s. k. avtalslicens.

Utövande konstnärer och fonogramframslällare skall ha rätt till ersättning vid sådana vidaresändningar som innehåller ljudinspelningar och inte bara som i dag för utnyttjandet i de ursprungliga sändningarna.

Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposifionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7), lagrådets yttrande (s. 37) och föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådels synpunkter (s. 40).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 146

1 Förslag till Prop. 1985/86:146

Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt lill litterära och konstnärliga verk

dels atl 22, 45, 47, 48 och 58 §§ skall ha följande lyddse,

dels atl det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 d §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §'

Har radio- eller televisionsförelag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upplaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisions- Svenskt radio- eller televisions-
förelag som regeringen bestämmer företag som regeringen bestämmer
må, om förelaget på grund av avtal må, om företagel på grund av avtal
med organisation som företräder etl med organisation som företräder etl
flertal svenska upphovsmän på om- flertal svenska upphovsmän på om
rådet äger rätt atl utsända litterära rådet äger rätt alt utsända litterära
och musikaliska verk, jämväl ut- och musikaliska verk, jämväl ut
sända utgivet dylikt verk av upp- sända utgivet dylikt verk av upp
hovsman som icke företrädes av or- hovsman som icke företrädes av or
ganisationen; för utsändningen äger ganisationen; för utsändningen äger
upphovsmannen rätt till ersättning. upphovsmannen rätt till ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock Vad sålunda stadgats gäller dock
icke sceniskt verk, ej heller annat icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat verk om upphovsmannen meddelat
förbud mol utsändning eller del el- förbud mot utsändning eller del el
jest föreligger särskild anledning jest föreligger särskild anledning
antaga att han motsätter sig utsänd- antaga atl han motsätter sig utsänd
ningen, ningen. Bestämmelserna i detta

stycke gäller inte sådan vidaresändning som anges i 22 d §.

22 d §

Har någon på grund av avtal med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området rätt att till allmänheten trådlöst eller genom kabel samtidigt och oförändrat återutsända (vidaresända) verk som ingår i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, får denne på samma sätt vidaresända även verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen. Vidaresändning får

Senaste lydelse 1978:488.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146

avse endast verk av det slag som omfattas av avtalet. Även i övrigt gäller avtalets villkor ifråga om vidaresändningen.

En upphovsman vars verk vidare-sänds med stöd av första stycket skall i fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner från organisationen som väsentligen bekostas genom ersättningen vara likställd med upphovsmän som organisationen företräder. Upphovsmannen har dock alltid oberoende av detta rätt till ersättning som hänför sig till vidaresändningen, om han begär det inom tre år efter utgången av det år då vidaresändningen ägde rum. Krav på ersättning får riktas endast mot organisationen.

Gentemot den som vidaresänder verk med stöd av denna paragraf får krav på ersättning göras gällande endast av sådana organisationer som avses i första stycket. Kraven skall framställas samtidigt.

45 f

En utövande konstnärs framförande av etl litterärt eller konstnäriigl verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken del kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ett framförande som har upptagils på en anordning som avses i första stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes.

Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsänd
ning och överföring, som avses i   ning och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3, 6— denna paragraf, skall vad i 3, 6—
9 §§, 11 § första stycket, 14 § första 9 §§, 11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs- stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs
ta stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a, 26,     la stycket, 22 a-22 d, 24, 24 a, 26,
27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mol-    27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mot
svarande tillämpning.                svarande fillämpning.

47 f Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har upptagits används vid ljudradio- eller televisionsulsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet

- Lydelse enligt prop. 1985/86: 79. 3

' Lydelse enligt prop. 1985/86:79.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146

äger rum inom femtio år efter det år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning utgå lill framställaren liksom till utövande konstnärer vilkas framförande har upptagits på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandel, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ saml 26 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §"

Ljudradio- eller televisionsulsändning må icke utan radio- eller televi-sionsföretagels samtycke återulsändas eller upptagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsulsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmedjämföriig lokal.

En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eller televisionsföretagels samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förrän femfio år har förflufil efter det år då utsändningen ägde rum.

Vad i 6-9 §§,!!§ första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24 och 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

Har elt radio- eller tdevisionsföre-tag krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses i 22 d § första stycket och som har skett med företagets samtycke, skall företaget framställa sitt krav samtidigt som de organisationer som avses där.

Lydelse enligt prop. 1985/86:79.

2 Förslag till Prop. 1985/86:146

Lag om ändring i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1960; 730) om rätt till fotografisk bild skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§' Svenskt televisionsförelag som regeringen bestämmer må, mol ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud mol visning eller del eljest föreligger särskild anledning antaga atl han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

När en trådlös televisionsutsändning samtidigt och oförändrat återutsänds till allmänheten trådlöst eller genom kabel av någon annan än ett sådant företag som avses iförs-ta stycket, tillämpas beträffande fotografisk bild som visas i sändningen 22 d § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Denna lag träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografisk bild som har tillkommit före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1978:489.

Justitiedepartementet P-oP- '' '"

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Hulterström, Lindqvist

Föredragande; statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om vidaresändning av radio- och TV-program

1 Inledning

Vid samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning) av radio-och TV-program uppkommer olika frågor av upphovsrältsligl slag. I departementspromemorian (Ds Ju 1985:7) Återutsändning av radio- och TV-program har lagts fram förslag som syftar lill alt lösa dessa frågor.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justifiedepartementel och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2496-85).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som bilaga I, dels promemorians lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.

I lagstiftningsärendet har samråd skett med företrädare för vederbörande departement i de andra nordiska länderna. Vidare har en hearing hållils den 17 januari 1986 med företrädare för olika kategorier rältighelshavare.

2 Allmän motivering

2.1 Bakgrund

I många länder, framför allt i Nordamerika och Europa, har under de senaste åren spridning av radio- och TV-program via kabelnät blivit vanlig. Orsakerna härtill är fiera. Den främsta torde vara att antalet tillgängliga frekvenser för elersändning är begränsat. Kabelnäten däremot kan vidare-sprida ett stort antal program och göra detta med hög kvalitet utan de tekniska störningar som ofta kan förekomma i samband med elersändning. Återutsändning via kabel har därför blivit vanlig i många länder, särskilt när det gäller utländska program. Detta gäller speciellt i de tätlbefolkade länderna i Mellaneuropa. Kabelspridningen torde bli ännu vanligare under de kommande årtiondena då en stor mängd program kommer all bli tillgängliga från olika TV-satelliler.

I de nordiska länderna har kabelspridningen hittills varil i huvudsak Prop. 1985/86: 146 begränsad lill storstadsområdena och främst tagit sikte på återutsändning av TV-program från de nordiska grannländerna.

I samtliga nordiska länder planeras emellertid nu en omfattande utbyggnad av verksamheten. Detta har gjort alt de radiorältsliga och upphovs-rättsliga frågorna i sammanhanget har fått ökad aktualitet.

I Sverige har genomförts lagstiftning som rör den radiorättsliga sidan av radio- och TV-utsändningar i kabel. Dessa frågor regleras i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar vilken trädde i kraft den 1 januari 1986 (se prop. 1984/85; 199). Lagen innehåller bestämmelser om Irådsänd-ning av radioprogram i lokala rundradiosändningar. Enligt lagen krävs tillstånd för sådana kabelsändningar, utom vid vidaresändning av rundradiosändningar och vid sådana sändningar som har ett begränsat antal mottagare. Frågor om tillstånd prövas av en för hela landet gemensam kabelnämnd. Lagen innehåller inte någon reglering av de upphovsrättsliga frågor som uppkommer vid lokala kabelsändningar.

Sedan en tid pågår förberedelser för en begränsad försöksverksamhet med trådlösa rundradiosändningar av finländska TV-program över Stor-slockholmsområdet. I första hand är avsikten att sändningarna skall ske i avvaktan på atl etl nordiskt radio- och TV-samarbete via direktsändande satellit kan inledas (Tele-X). I lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram anges de radiorältsliga förutsättningarna för verksamheten (se prop. 1985/86:54). Lagen trädde i kraft den I februari 1986 och gäller lill utgången av år 1987. Inle heller denna lag reglerar upphovsrättsliga frågor.

De upphovsrätlsliga frågorna i samband med kabelspridning har blivit belysta i många olika sammanhang. Sålunda har de under lång lid diskuterats inom de mellanslalliga organisationer som är ansvariga för administrationen av de internationella konventionerna på området. För de nordiska ländernas del har frågorna tagils upp i rapporten (NU 1983; 12) Nabo-lands-TV i kabel, som har utarbetats av en samnordisk tjänstemannagrupp. För en utföriigare redogörelse för dessa olika överväganden och de internationella konventionerna hänvisas dels lill departementspromemorian, dels lill den nu nämnda rapporten.

När det gäller de upphovsrättsliga frågor som uppkommer vid trådlös eller trådbunden utsändning av radio- och TV-program finns del anledning att skilja mellan å ena sidan ursprunglig sändning och å andra sidan samtidig och oförändrad återutsändning. Med ursprunglig sändning avses de fall då programutbudet produceras eller ställs samman av den som svarar för utsändningen. Den samtidiga och oförändrade ålerulsändningen avser däremot situafioner då radio- eller TV-program tas emot och ulan tidsförskjutningar och ändringar sänds vidare av någon annan än den som svarar för den ursprungliga sändningen. Denna samtidiga och oförändrade återutsändning motsvarar vad som enligl 2 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar avses med "vidaresändning". Den ursprungliga sändningen motsvarar närmast vad som där betecknas som "egensändning".

I departementspromemorian har lämnats en utförlig redogörelse för
innehållet i gällande rätt med avseende pä de olika formerna för spridning. 8

2.2 Behovet av lagstiftning

Mitt förslag: De upphovsrätlsliga frågor som uppkommer i samband med vidaresändning av radio- och TV-program bör lagregleras.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag i denna del. Elt fåtal anser atl de upphovsrätlsliga frågorna bör utredas ytteriigare.

Skälen för mitt förslag: Med upphovsrätt menas författares, kompositörers, konstnärers och andra upphovsmäns rätt alt bestämma över utnyttjandet av sina verk. Den rättspolitiska bakgrunden lill denna lagstiftning är framför allt en önskan alt stimulera del andliga skapandet och därigenom i vid mening främja del sociala, kulturella och ekonomiska framåtskridandet. Liknande skäl kan åberopas för skyddet av vissa rättigheter som står upphovsrätten nära (s. k. närslående rättigheter). Härmed avses del skydd som lagen ger åt utövande konstnärer (artister, musiker, skådespelare m.fi. som inte skapar men väl framför verk), ål framställare av musikinspelningar och andra fonogram samt åt radio- och TV-förelag.

Regler om samtliga dessa slag av rättigheter finns i lagen (1960; 729) om upphovsrätt till litterära och konstnäriiga verk (upphovsrättslagen, URL). Regler om de rättigheter som fotografer har lill ulnytljandet av sina fotografier finns i en särskild lag, lagen (1960; 730) om rätt till fotografisk bild (foiografilagen, FotoL).

Vad först gäller de egentliga upphovsmännen till radio- och TV-program (bl.a. manusförfattare, kompositörer, scenografer, regissörer, m.fi.) skall endast konstaleras att i de ensamrältigheter som varje upphovsman har till sitt verk ingår även rätten all göra verket tillgängligt för allmänheten, bl. a. i form av offentligt framförande av verket (2 § URL). Härmed avses exempelvis att verket spelas i en konsertsal eller på en scen eller sänds i radio eller TV, antingen via etern eller via kabel lill allmänheten. Rätlen alt göra verket tillgängligt för allmänheten gäller oavsett om det är fråga om direktsändning eller om framförandel sker på grundval av en inspelning. En vanlig situation är att någon fångar upp en radio- eller TV-sändning och återulsänder den på trådlös eller trådbunden väg. Denna återutsändning kan antingen återge en inspelning av den ursprungliga sändningen eller

också direkt sprida den ursprungliga sändningen vidare ulan sådan inspel- Prop. 1985/86: 146 ning. I det senare fallet blir del fråga om en samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning) av den ursprungliga sändningen.

Under förutsättning att verket görs tillgängligt för allmänheten innebär varje form av återutsändning ett nytt offentligt framförande som omfattas av upphovsmannens ensamrätt.

De utövande konstnärerna har enligt lagen en ensamrätt atl bestämma över utsändningar i radio eller television av deras framföranden (45 § URL). Detta gäller i första hand direktsändning av framföranden. Ensamrätten får emellertid också anses gälla när utsändningen återger en inspelning som ett sändarföretag har gjort antingen på grund av avtal eller enligl reglerna i 22 § första stycket URL, dvs. inspelningar uteslutande för ul-sändningsändamål. Enligl förarbetena till URL (SOU 1956:25 s. 380) omfattar denna rätt både direktutsändning och återutsändning. På grund härav har det ansetts all de utövande konstnärernas ensamrätt omfattar även samtidig återutsändning via etern eller via kabel av en radio- eller TV-ut-sändning (se exempelvis SOU 1983:65 s. 55).

För utsändning i radio eller television av någon annan upptagning, t. ex. en grammofonskiva, krävs däremot inte någol samtycke från rältighelshavarna. De utövande konstnärerna och fonogramproducenlerna har dock rätt till ersättning när ljudupptagningar ingår i utsändningen (47 § URL). Denna rätt gäller bara vid ursprunglig sändning och inte vid återutsändning (jfr prop. 1960:17 s. 256).

Slutligen skall nämnas all radio- och TV-företag har en ensamrätt i fråga om återutsändning av deras utsändningar (48 § URL). Detta gäller oavsett om ålerulsändningen sker via etern eller via kabel.

Fotografer har i princip en ensamrätt när del gäller offentlig visning av deras fotografier (I § FotoL).

Tillstånd lill återutsändning krävs sålunda från innehavare av de egentliga upphovsrättigheterna, från fotografer vars bilder visas och från de sändarföretag vars sändningar utnyttjas vid vidarespridningen. Dessutom behövs tillstånd från de utövande konstnärerna för en återutsändning av deras "levande" framföranden i en ursprunglig sändning. Detsamma gäller när deras framföranden har spelals in enligt reglerna i 22 § första stycket URL. Om det i den ursprungliga sändningen ingår ljud- eller bildupplag-ningar, behövs däremot inget tillstånd till vidaresändningen, vare sig från de utövande konstnärerna eller från producenterna av upptagningarna. Någon rätt till ersättning föreligger inle heller.

De tillstånd som behövs för vidaresändning kan erhållas genom avtal. Etl sätt all lösa tillståndsfrågan kan emellertid också vara atl genom bestämmelser i lag om s. k. ivångslicens tillåta vidaresändning ulan tillstånd av rältighelshavarna men samtidigt ge dem rätt lill ersättning, som vid tvist får bestämmas av domstol.

Med hänsyn särskilt lill den snabba utveckling som pågår beträffande
vidaresändning av TV-program via kabel anser jag det angeläget alt dessa
upphovsrätlsliga frågor nu regleras. Det bör således övervägas om erfor
deriiga tillstånd skall inhämtas genom avtal eller om tvångslicensbesläm-
melser skall införas. Vidare finns det anledning alt överväga om utövande 10

konstnärer och producenter skall ha rätt lill ersättning när deras inspel- Prop. 1985/86: 146 ningar ingår i program som vidaresänds.

Som jag har nämnt inledningsvis har dessa frågor behandlats ingående i en rad olika sammanhang. För de nordiska ländernas del har Danmark, Finland och Norge redan genomfört lagstiftning på området. Någol behov av ytteriigare utredning kan därför inte anses föreligga. De förslag som nu läggs fram avses inte heller atl vara av tillfällig karaktär. En annan sak är att lösningarnas praktiska betydelse kan skifta i olika situationer. Delta gäller l.ex. i förhållande lill försöksverksamheten med trådlös vidaresändning av de finländska TV-programmen.

Promemorieförslaget omfattar inle vidaresändning av signaler från satelliter i fast trafik (kommunikationssatelliter). Del beror på att sådana signaler inle anses vara rundradiosändningar. De är nämligen inle avsedda all las emot direkt av allmänheten ulan har till uppgift atl överföra signaler från en avsändarstation till en eller flera mottagarstationer, t. ex. kabelnät.

Några remissinstanser har ifrågasatt om delta är en ändamålsenlig begränsning, särskilt med hänsyn lill alt gränsen mellan direktsändande satelliter och kommunikationssatelliter håller på atl suddas ut i delta hänseende.

För egen del anser jag all en sådan principiell begränsning är nödvändig i de fall då signalerna inle är alt anse som en rundradiosändning. De förslag jag lägger fram i del följande är alltså avgränsade på samma sätt som förslagen i departementspromemorian. Del bör dock observeras atl signalerna från en kommunikationssatellit i detta sammanhang kan jämställas med en rundradiosändning om de sänds samtidigt som en rundradiosändning med samma innehåll. I ett sådant fall omfattas sändningen av signalerna av vad som sägs i fortsättningen om vidaresändning.

I det följande avser jag all behandla frågor om

förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrätten i avsnitt 2.3,

närslående rättigheter i avsnitt 2.4,

fotografers rättigheter vid vidaresändning i avsnitt 2.5,

behörig domstol i avsnitt 2.6, och

ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.7.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

2.3 Förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrätten

2.3.1 Avtal eller tvångslicens?

Mitt förslag: Rättigheterna till vidaresändning förvärvas genom avtal. Några lagbestämmelser införs alltså inle om all rällighelerna får förvärvas tvångsvis.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ansluter sig lill prome-

morieförslagel. Etl fåtal anger all de i princip kan godta förslagel men alt Prop. 1985/86: 146 det är lämpligare all frågorna om rältighelsförvärv inledningsvis löses genom ivångslicensbeslämmelser.

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande filosofin bakom det upphovsrätlsliga regelsystemet är atl upphovsmän och andra rältighelshavare skall ha rätt all bestämma över alla ekonomiskt betydelsefulla utnyltjanden av deras verk. Bakgrunden till denna inställning är en strävan all genom delta syslem främja del andliga skapandet, säkerställa olika kulturarbetarkale-goriers utkomstmöjligheter, ge underlag för de investeringar som är nödvändiga för produktionen av kultur- och informationsalster och, helt allmänt, främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället.

Självfallet är vidaresändning av radio- och TV-program elt ekonomiskt betydelsefullt utnyttjande av upphovsmäns och andra rätlighetshavares verk. Från denna utgångspunkt är det naturligt atl förvärvet av rättigheter lill trådlös eller trådbunden vidaresändning av rundradiosändningar sker genom frivilliga överenskommelser mellan rältighelshavarna och dem som företar vidaresändningar.

Motsatsen till en ordning som bygger på avtal är etl syslem varigenom man i lagen inför en ivångslicens. Den mest framträdande praktiska skillnaden mellan ett sådant syslem och en avtalsordning är att rältighelshavarna i del förra fallet inle har möjlighet all hindra vidaresändningen. De har inle heller någon i lagen fastslagen rätt all förhandla om villkoren för vidaresändningen utöver vad som följer av den ideella rätten.

I vissa länder har man föredragit alt lösa de upphovsrätlsliga frågorna genom en tvångslicensordning. Anledningen till detta är den speciella karaktären hos vidaresändningen, särskilt sådan som sker via kabel. Som har angetts tidigare innebär de rättigheter som tillerkänns upphovsmännen och vissa andra rätlighetshavare att en sådan vidaresändning inte får ske ulan tillstånd. Om del inte finns elt system med ivångslicens har alltså rältighelshavarna möjlighet all hindra den genom alt vägra ge tillstånd. Trots alt denna möjlighet praktiskt taget aldrig har utnyttjats har den i vissa länder ansetts oacceptabel från allmän mediepolilisk synpunkt. Vidare har åberopats att kabelnäten ofta är små, icke-kommersiella och automatiskt fungerande och att de som svarar för kabelsändningarna därför inle är i stånd att hanlera rältighelsförvärv.

Bl. a. av de skäl som nu har angetts har man i Danmark nyligen infört en "generell licensordning", dvs. en tvångslicensordning som tillåter vidarespridning via kabel av radio- och TV-utsändningar utan tillstånd från rältighelshavarna men som tillerkänner dem rätt lill ersättning. Om parterna inle kan komma överens om ersättningen, fastställs denna av en särskild nämnd.

1 Finland och Norge har man däremot ansett atl principen bör vara all rättigheterna förvärvas genom avtal. Samma synsätt har man även intagit i andra europeiska länder, bl.a. Belgien och Nederländerna.

I enlighet med den grundläggande filosofin för det upphovsrätlsliga
systemet anser jag alt utgångspunkten också för svensk del bör vara atl
rättigheter för trådlös eller trådbunden vidaresändning av radio- och
TV-program bör förvärvas genom avtal mellan rältighelshavarna och dem 12

som önskar utnyttja det ifrågavarande programmet. Avsteg från denna Prop. 1985/86: 146

princip bör inte ske ulan all det föreligger starka skäl som talar i en annan

riktning.

När man bestämmer sig i denna fråga är givetvis erfarenheterna av hur rättighelsfrågorna hitfills har lösts av största betydelse. Del kan därvid nämnas alt avtal redan har ingåtts mellan å ena sidan norska kabeloperatörer och å andra sidan svenska rältighelshavare, huvudsakligen organiserade i den svenska förhandlingskartellen COPYSWEDE. När del gäller avtal om vidaresändning av svenska TV-program i andra länder, har räl-lighelshavarnas organisationer förelrätts av COPYSWEDE (i vilken även STIM ingår), Sveriges Radio och AGICOA (som företräder filmproducenterna). Beträffande upphovsmännens musikrättigheter har STIM tecknat avtal som omfattar i stort sett alla kabelsändningar som idag förekommer i Sverige. Avtalen har främst tecknats med en särskild förhandlingsgrupp som representerar de allmännyttiga bostadsföretagen, de privata ka-bel-TV-företagen, pressen och televerket. Förhandlingar pågår också med de olika rältighelshavarna beträffande vidaresändning av de finländska TV-programmen i Sverige.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört finns det inle för närvarande något som tyder på atl del skall behöva uppstå särskilda svårigheter i kommande förhandlingar om förvärv av rättigheterna. Del bör också noteras att de organisationer som företräder rältighelshavarna vid upprepade tillfällen — bl. a. vid den hearing som har nämnts i avsnitt 1 - har förklarat all någon ersättning inle kommer all begäras för vidaresändning i Sverige av del nuvarande svenska programutbudet (se även massmediekommit-léns betänkande SOU 1984; 65 Via satellit och kabel s. 403).

Med hänsyn lill vad några remissinstanser har framhållit om atl del i vissa fall kan råda en obalans mellan parterna vill jag erinra om all innehavarna av de mindre kabelanläggningarna har samma möjligheter all sluta sig samman som rältighelshavarna. Så har ju redan skett i viss utsträckning genom den nyss nämnda förhandlingsgruppen. Jag förutsätter all samordningen på användarsidan kommer alt utvecklas ytterligare. Del skulle underlätta inte bara möjligheterna atl förhandla om avtal ulan också hanteringen av rättighelsförvärven m. m.

Jag kan alltså inte finna atl skälen för att införa en tvångslicens är tillräckligt starka för all man skall frångå den grundläggande principen att rällighelerna bör förvärvas genom avtal.

Enligl min mening bör man således i Sverige liksom i Finland och Norge välja en lösning som bygger på en avtalsmodell. Såväl när del gäller trådlös som trådbunden vidaresändning bör rättigheterna förvärvas genom avtal mellan rältighelshavarna och dem som svarar för vidaresändningen.

2.3.2 Avtalslicens?

Promemorians förslag: Överensstämmer med milt förslag. Prop. 1985/86: 146

Remissinstanserna: En remissinstans anser all någon avtalslicens inte bör gälla beträffande trådlösa vidaresändningar. Övriga remissinstanser godtar promemorieförslagel eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I och för sig har kabeloperatörerna möjlighet all träffa individuella avtal med olika rättighetshavare. Del är dock inle realistiskt atl tro alt rättighelsförvärven kan klaras på detta sätt. I stället kan man utgå från alt rällighelerna till största delen kommer all förvärvas genom kollekliva avtal mellan å ena sidan organisationer av rältighelshavare och å andra sidan dem som är ansvariga för vidaresändningen.

Inle heller sådana kollekliva avtal utgör emellertid någon garanti för alt rättighetsförvärven blir heltäckande. Alla rältighelshavare ingår nämligen inte i avlalsslulande organisationer. När del gäller vidaresändning i Norden av de nordiska ländernas radio- och TV-program kan man i allmänhet inle heller bygga på de rättigheter som innehas av sändarförelagen. Dessa företags utsändningar sker visseriigen till största delen på grundval av kollekliva avtal, men dessa ger i regel inte rätt till vidaresändning i ullandel.

Till en viss del kan man från praktisk synpunkt säkerställa rältighelsför-värvel genom lämpligt utformade avtalsklausuler ("indemnily clauses") som innebär att upplåtaren tar på sig etl särskilt ansvar för de krav som kan riktas mol vidaresändaren från rätlighetshavare som inle omfattas av ett kollektivt avtal. Sådana klausuler kan emellertid inle undanröja ett straff-rättsligt ansvar. Rätlighetsförvärvel bör därför i lagstiftningen lösas genom särskilda bestämmelser som gör det kollekliva avtalet tillämpligt också på rättighetshavare som står utanför de avlalsslulande organisationerna. URL bör sålunda kompletteras med en avtalslicensbestämmelse av den typ som för närvarande finns i 15 a § och 22 § andra stycket i den lagen.

En remissinstans har ifrågasatt om del verkligen föreligger en vidaresändning enligt vad som avses därmed i art. 11 bis Bernkonventionen när vidaresändningen föregås av s. k. långdislansöverföring via radiolänk från ett annat land. Enligt denna remissinstans skulle det strida mol Bernkon-venlionen all låta en avlalslicens gälla också för trådlös vidaresändning.

Jag delar inle denna uppfattning. En vidaresändning av en rundradiosändning ("rebroadcasling") enligt art. 11 bis (l)(ii) får enligt min mening anses föreligga även när en rundradiosändning sker i elt land och via radiolänk eller på någol annat sätt med sändarföretagels samtycke överförs lill ett annat land och där återutsänds i samtidigt och oförändrat skick.

Slutsatsen av vad jag nu har anfört är att en ordning med kollektiva avtal bör kompletteras med lagbestämmelser om en avtalslicens. För att en sådan ordning skall kunna fungera tillfredsställande krävs emellertid att en rad förutsättningar är uppfyllda. Dessa frågor tas upp i del följande.

Mitt förslag: Endast kollektiva avtal som sluts av organisationer som företräder svenska rättighetshavare skall ha verkan för utomstående rätlighetshavare.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser godtar förslagel i denna del. En remissinstans ifrågasätter emellertid om förslagel helt är förenligt med Bernkonventionen när det gäller avtalets tvångslicensverkan för utländska oorganiserade rättighetshavare.

Skälen för mitt förslag: En avialslicensbeslämmelse innebär all avtalet ges etl slags tvångslicensverkan i förhållande till rätlighetshavare utanför de avtalsslutande organisationerna.

Enligl art. 11 bis (2) i Bernkonventionen skall verkan av olika villkor när del gäller upphovsmannens ensamrätt till rundradiosändning, bl. a. tvångs-licensbestämmelser, vara begränsad till de länder där de har föreskrivits. Konventionen förbjuder endast Ivångslicensbeslämmelser för utnyltjanden i ett annat land än det där bestämmelsen har getts. Förbudet tar däremot inte sikte på var rällighelshavarna befinner sig. Bernkonven-lionen utgör därför inte något hinder mot en avialslicensbeslämmelse av del slag jag har föreslagit.

Avlalslicensbestämmelsen ger avtalet samma verkan för utomstående rättighetshavare som om avtalels bestämmelser hade gällt enligl svensk lag. För att undvika atl något annat lands lag kan komma att tillämpas på elt avtal om vidaresändning här i landet bör avtalet kunna ingås endast av organisationer som företräder svenska rättighetshavare. Det innebär all avialslicensverkan enligl svensk lag inle bör ges ål etl avtal mellan kabeloperatörer i Sverige och rätlighetshavarorganisalioner i elt annat land.

2.3.4 Organisationernas ersättningskrav

Mitt förslag: Kraven på ersättning skall framställas samtidigt av de organisationer som företräder rältighelshavarna.

organisation som representerar en "vesenllig del" av norska upphovsmän och rättighetshavare på området. I den danska tvångslicensbestämmelsen anges alt ersättningsrätten bara kan göras gällande av en gemensam organisation vilken representerar samtliga grupper av ersättningsberättigade rättighetshavare. Organisationen skall vara godkänd av kulturministern. Även i Finland får avtalet avialslicensverkan bara om avtalet har ingåtts av en gemensam organisation som har godkänts av vederbörande ministerium.

Skälet till den ordning som nu har beskrivits torde främst vara en önskan att systemet skall fungera så smidigt som möjligt och atl de som är ansvariga för vidarespridningen bara skall utsättas för krav från en enda organisation och inte för elt antal krav vid olika lidpunkter från olika organisationer av rätlighetshavare. Dessa skäl gör sig visserligen starkt gällande även för svensk del. Den avtalsstruklur som hittills har utbildats har emellertid inte inneburit alt parterna på rättighelshavarsidan har bildat någon samorganisation för att ingå avtal. I stället har, som tidigare har nämnts, de olika rättighelshavarorganisalionerna i nära samarbete slutit egna avtal med kabeloperalörerna. Denna ordning synes inle ha vållat några problem och bör kunna fungera väl även i framtiden.

Enligl min mening finns det därför inte någon anledning atl kräva atl avtalen, för atl få avialslicensverkan, skall ingås av en enda organisation som representerar samtliga grupper av rättighetshavare.

Däremot är det av grundläggande betydelse att den som ansvarar för vidaresändningen får en samlad bild av alla de olika kraven. För atl åstadkomma en sådan ordning torde det dock vara tillräckligt atl föreskriva atl kraven skall framställas samtidigt, dvs. på en och samma gång (jfr prop. 1985/86:79 s. 32 f och 35 f). Härigenom behåller varje organisation sin förhandlingsfrihet gentemot kabeloperatören. Jag förutsätter atl organisationerna själva kan åstadkomma den samordning som kravet på samtidighet föranleder.

Organisationerna skall företräda samtliga de grupper av rätlighetshavare som kan bli aktuella i sammanhanget. De skall dessutom vara representativa. Liksom i de nuvarande avlalslicensbeslämmelserna i 15 a § och 22 § andra stycket URL bör det vara en förutsällning att en avtalsslutande organisation representerar "elt flertal" av de berörda rältighelshavarna:

Prop. 1985/86: 146

all en lagfäst förbudsmöjlighet bör införas för trådlös vidaresändning av Prop. 1985/86: 146

filmverk.

Skälen för mitt förslag: Enligl 2 § URL har upphovsmannen vad som brukar betecknas som en ensamrätt atl förfoga över sitt verk. Denna rätt innebär, som harangetts inledningsvis, att upphovsmannens fillsiånd fordras bl.a. när hans verk skall vidaresändas trådlöst eller via kabel och att han alltså kan motsätta sig vidaresändning av verket genom atl inte lämna något sådant tillstånd. När rättigheterna till vidaresändning förvärvas med stöd av en avialslicensbeslämmelse uppkommer frågan om en enskild rältighelshavare ändå skall ha möjlighet att förbjuda vidaresändning av sådana verk till vilka hans rälfigheler hänför sig.

Om del kollektiva avtalet innehåller en möjlighet för de rättighetshavare som företräds av organisationen att förbjuda vidaresändning av deras verk, gäller denna möjlighet också för utomstående rältighelshavare. Frågan är emellerfid om avlalslicensbestämmelsen i sig skall kunna ge en sådan förbudsmöjlighet, alltså oavsett vad del tillämpliga avtalet föreskriver i detta hänseende. Det kan i vissa situationer vara betydelsefullt för rätlig-hetshavarna att kunna förbjuda att deras verk utnyttjas. Å andra sidan kan en sådan åtgärd vålla ett avsevärt avbräck för vidaresändningsverksamhel-en. I många mindre, automatiskt verkande kabdsyslem kan del dessutom vara svårt eller omöjligt atl efterieva sådana förbud.

Del kan noteras att varken den finländska eller norska lagstiftningen beträffande avlalslicens innehåller några föreskrifter om möjligheten för rältighelshavarna att meddela förbud ulan lämnar den frågan lill parterna att lösas avtalsvägen. Några konvenlionslekniska eller andra hinder mol att utesluta en sådan förbudsmöjlighet i själva avlalslicensregeln finns inte heller. Tvångslicensbestämmelser är ju tillåtna på området, och där blir en förbudsrätt över huvud taget inle aktuell.

För egen del anser jag alt någon lagfäst förbudsmöjlighet varken är behövlig eller lämplig. De rättighetshavare som omfattas av del kollekliva avtalet kan ju avtala om en vetorätt i själva avtalet. Denna vetorätt kan då utnyttjas också av de utomstående rältighelshavarna. Och skulle en sådan vetorätt inte avtalas, får dessa i detta avseende liksom annars finna sig i att avtalets bestämmelser gäller även för dem. Det finns inle heller någon särskild anledning att i detta avseende behandla trådlös och trådbunden vidaresändning på olika sätt. En sådan lösning skulle dessutom vara lag-tekniskt komplicerad och svår alt tillämpa i praktiken.

Som någon remissinstans har framhållit föreskriver Bernkonventionen uttryckligen i art. 11 bis (2) att, när tvångslicensbestämmelser eller andra villkor gäller för vidaresändning, intrång inle får göras i upphovsmännens ideella rättigheter. Det är enligt min mening viktigt alt detta krav beaktas. Del kan ske genom atl 26 § URL om säkerställande av de ideella rättigheterna tillämpas också på den nu föreslagna avlalslicensbestämmelsen, liksom på andra inskränkningar i upphovsrätten enligt 2 kap. URL.

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 146

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endast etl begränsat antal remissinstanser berör frågan. Några ansluter sig lill promemorians förslag medan andra anser att rätten till individuell ersättning bör lagfästas, bl. a. med hänsyn lill gällande konventionsförpliklelser.

Skälen för mitt förslag: När det gäller upphovsmannens ensamrätt vid rundradiosändning av hans verk och vidaresändning av sådan rundradiosändning föreskriver Bernkonventionens art. II bis (2) all upphovsmannen alltid skall ha kvar sin rätt till skälig ersättning. I de fall då etl avtal genom en avialslicensbeslämmelse får verkan mot utomstående rätlighetshavare skall dessa alltså ha rätt till ersättning. Det ankommer på parterna i det kollektiva avtalet atl förhandla om ersättningens storlek och alt fastställa denna genom avtal. Av förpliktelserna enligt Bernkonvenlionen följer all även utländska rättighetshavare skall ha rätt till ersättning. I lagen bör därför föreskrivas atl rättighetshavare utanför avlalsslulande organisationer skall vara likställda med de organiserade rältighelshavarna i fråga om del i ersättningen eller i förmåner som i allt väsentligt bekostas ur ersättningen.

Principen om likställdhet i ersättningshänseende mellan medlemmar av avlalsslulande organisationer och utomstående rättighetshavare är av grundläggande betydelse. Den innebär alt ersättningen så långt möjligt skall fördelas individuellt. Frågan är då om del i avlalslicensbestämmelsen, som etl slags säkerhetsventil, bör föreskrivas att utomstående rättighetshavare alltid skall ha rätt all begära individuell ersättning.

Enligt min mening är del tillräckligt med den nyss nämnda bestämmelsen om likslällJliet mellan organiserade och oorganiserade rätlighetshavare för alt Bernkonventionens förpliktelser enligl art. 11 bis (2) skall uppfyllas. Enbarl av folkrättsliga hänsyn krävs således inle någon särskild föreskrift om rätt lill individuell ersättning. Frågan är emellerfid om det ändå är lämpligt med en sådan bestämmelse.

En föreskrift om en rätt för rältighelshavare som inte tillhör en avlalsslulande organisation alt kräva individuell ersättning skulle medföra vissa praktiska problem, bortsett från musikområdei där del finns en lång tradition för individuella avräkningar. En beredskap atl betala ut individuella ersättningar förutsätter nämligen en omfattande administration som många organisationer för närvarande saknar möjlighet all sköta. Vidare bör beaktas det arbete som pågår nationellt och internationellt på området. Detta arbete kan komma alt leda lill atl del skapas system för individuella utbetalningar eller kollekliva överföringar mellan olika organisationer eller träffas överenskommelser om atl ersättningarna skall stanna inom det land där de har samlats in. Jag anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas. Atl nu föreskriva en ovillkoriig rätt till individuell ersättning är därför inle

Promemorians förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: De godtar i allmänhet promemorians förslag. Några förordar dock alt en anlalsgräns införs eller att kretsen begränsas på annat sätt.

Skälen för mitt förslag: Som har nämnts inledningsvis uppstår upphovsrätlsliga problem vid återutsändning av radio- och TV-program genom all återutsändning anses utgöra etl nytt offentligt framförande. En förutsättning för all så skall vara fallet är all sändningen "görs tillgänglig för allmänheten".

Med att ett verk görs tillgängligt för en "allmänhet" menas främst situationer då verket görs tillgängligt utanför en sluten krets. Även inom en sluten krets kan emellertid ett offentligt framförande i upphovsrättslig mening föreligga, nämligen om del sker i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets (2 § tredje stycket sista meningen URL).

När det gäller trådlös vidaresändning som utgör en rundradiosändning uppslår inte några speciella problem i upphovsrältsligl hänseende. Vad som vidaresänds på detta sätt anses principiellt setl alltid göras tillgängligt för allmänheten i URL:s mening.

När det gäller vidaresändning via kabel är moltagarkretsen mer begränsad. Den utgörs av dem som har möjlighet all ansluta sina mottagarappa-raler till kabelanläggningen. Ofta är kravet på all del skall finnas en allmänhet uppfyllt i dessa fall. Många kabelnät och centralanlennanlägg-ningar är nämligen så stora atl de får anses betjäna en allmänhet. Om exempelvis ett antal små kabelanläggningar är knutna lill en gemensam moitagaranlenn eller basnät, räknas det samlade nätet som ett enda nät. Det kan däremot vara svårt atl avgöra när frislående mindre kabelanläggningar, som inle drivs i förvärvssyfte, kan anses betjäna en allmänhet. 1 många fall är det här frågan om vad som närmast kan betecknas som motlagningsverksamhel och inle ny spridning lill allmänheten.

1 den danska tvångslicensbestämmelsen anges alt ersätlningsrält inle skall föreligga när kabelanläggningen inle omfattar "mere end 25 tilslut-

ninger i en bygning eller i en gruppe af naerlliggende bygninger".

I den norska avtalslicensbestämmelsen finns däremot inle någon antalsgräns. Som skäl anfördes i förarbetena (jfr Ot. prp. nr 80, 1984-85, s.24) bl. a. att en sådan särregel skulle vålla större osäkerhet än om man fortsatte all bygga på de allmänna kriterierna i upphovsrätlslagstiftningen. Del pekades vidare på alt avgränsningsfrågorna i praktiken sällan hade vållat någon tvist. Man såg snarare en viss fara i alt en lagfäst antalsbegränsning kunde få betydelse för strukturen av utbyggnaden av kabelnät. Storleken av anläggningarna, servicekontrakl och organisationen i övrigt kunde komma atl läggas upp med sikte på all undgå att betala ersättning till rältighelshavarna. Detta sades i sin lur kunna leda fill en form för utbyggnad av anläggningarna som inle var önskvärd från bl.a. radio- och kulturpolitisk synpunkt.

Inle heller i Finland har införts någon särskild anlalsgräns. När del gäller tolkningen av begreppet vidaresändning lill allmänheten hänvisas i förarbetena (RP nr 235/85 s. 13) till den praxis som har utbildats vid tillämpningen av delta begrepp. Del anges också alt det antal anslutningar till kabelnät eller antal mottagare som utgör en gräns för stadgandets tillämpning kan anges i avtalet om vidaresändning.

Enligl min mening kan det för svensk del anföras samma betänkligheter mot en antalsgräns som har varit avgörande för utformt\ingen av den norska lagstiftningen. Även om en anlalsgräns kan ha ett visst värde, finns dock risken att den leder lill en snedvridning av kabelulbyggnaden. Delta skulle vara speciellt betänkligt i Sverige som slår i böijan av denna utbyggnad. I den avtalslicensordning som nu föreslås har parterna möjlighet atl genom avtal komma överens om en antalsgräns. I likhet med vad som gäller i Norge och Finland anser jag därför att den svenska lagstiftningen bör avstå från att fastställa någon speciell gräns för del antal anslutningar som ett kabelnät får ha ulan att del uppstår en skyldighet att inhämta rättighetshavarnas tillstånd till vidaresändning.

Frågan huruvida det föreligger etl offentligt framförande som medför en sådan skyldighet får alltså i stället bedömas från fall till fall.

Prop. 1985/86:146

sändning inom det egna territoriet av de inhemska radio- och TV-programmen. Som skäl för ett sådant undantag har i huvudsak anförts två skäl. Del ena hänför sig till den offentligrättsliga förpliktelse som etl kabelförelag har atl i sill utbud också la in de nationella sändarförelagens utbud ("musl-carry"-principen). Det andra skälet har sin utgångspunkt i en presumtion alt de nationella sändarförelagen i sina avtal med rältighelshavarna om rundradiosändning samtidigt har tillförsäkrat sig rätlen till olika former av återutsändning inom landet.

När del först gäller de rättsliga aspekterna på elt eventuellt sådant undantag finns det varken enligt Bernkonventionen eller andra internationella överenskommelser något hinder mot att underiåla att tillerkänna svenska rätlighetshavare några rätUgheter vid återutsändning av program som innehåller deras verk. När det gäller utländska upphovsmäns verk måste emellertid Bernkonvenlionens regler respekteras. Konventionens art. 11 bis ger visseriigen möjlighet till tvångslicensbestämmelser, men den ger inte utrymme för att inskränka rättigheterna enligl något slags geografiskt kriterium. De rättigheter som tillkommer utländska upphovsmän måste alltså vara desamma oavsett om deras verk ingår i svenska eller i utländska sändningar. Detta innebär all inskränkningar i dessa rättigheter måste vara generella i den meningen alt de drabbar inhemska och utländska program lika.

När det sedan gäller den nyss nämnda presumtionen kan del anmärkas att varken Sveriges Radios avtal med upphovsmannaorganisationerna eller avlalslicensreglerna i 22 § andra stycket URL omfattar någol annat än företagets egen sändningsverksamhet.

En lagfäst begränsning av rättigheterna när del gäller de nationella programmen skulle skapa stora administrativa svårigheter för de organisationer som handhar rättigheterna och vålla friktioner i deras förhållande till utländska rättighetshavare. Som har framhållits tidigare (avsnitt 2.3.1) finns det inte heller någon anledning anta atl svårigheter skulle uppslå när det gäller förvärv av rättigheter för vidaresändning i Sverige av det svenska programutbudet.

Av främst konvenlionslekniska men också praktiska skäl bör således avlalslicensbestämmelsen vara tillämplig på vidaresändning av såväl Sveriges Radio-koncernens program som det utländska programutbudet. En sådan ordning stämmer överens med vad som gäller för närvarande i Finland och Norge. I Finland planeras emellertid en ändring som innebär atl en ivångslicens införs för vidaresändning av det inhemska radio- och TV-ulbudel.

Prop. 1985/86: 146

håller sig särskilt vid denna fråga. De anser atl föreskrifter bör ges antingen om ett frivilligt medlingsförfarande eller om någon form av obligatorisk skiljedom.

Skälen för min bedömning: En fråga som bör beaktas är om särskilda åtgärder kan anses påkallade om avtal inle kommer lill stånd. Lagstiftningsvägen kan man här välja mellan olika lösningar, l.ex. medling eller s.k. ivångsskiljedom.

1 Finland har införts etl skiljemannaförfarande som skall tillämpas bl. a. när parterna inle kan enas om etl avtal. Skiljemännen skall grunda sitt avgörande om vidaresändning på vad de anser vara rätt och skäligt. Elt av skiljemännen beviljat tillstånd har samma avialslicensverkan som etl direkt tillstånd på grund av avtal.

I Norge har man infört en ordning som innebär ett slags tvångsskiljedom. Var och en av parterna kan kräva att tillstånd fill och villkor för vidaresändningen fastställs på etl bindande sätt av en särskild nämnd. En förutsättning är dock att den andra parlen har vägrat atl förhandla eller att avtal inte har träffats inom sex månader efter del att förhandlingar har inletts.

De avtalslicensbeslämmelser som hittills har införts i svensk upphovsrätt, nämligen för radio- och TV-utsändning i 22 § andra stycket URL och för folokopiering i undervisningsverksamhet i 15 a § URL, innehåller inga regler om Ivångsskiljedom. Den förra bestämmelsen reglerar inte heller del fall när någol avtal inle träffas. I fråga om folokopiering i undervisningsverksamhet anvisas däremot för detta fall ett medlingsförfarande enligt lagen (1980:612) om medling i vissa upphovsrätlslvister. Denna lag har tillämpats i ett fall, och förfarandet har då lett till atl avtal har ingåtts.

Enligl min uppfattning bör utgångspunkten vara att avtalsfriheten skall bibehållas så långt som möjligt. Den avtalslicenslösning som jag har förordat bygger på den självklara förutsättningen all avtal verkligen kommer till stånd och alt vidaresändning därigenom skall kunna äga rum. Utan avtal får givelvis inle någon vidaresändning genomföras. Jag har emellertid inte någon anledning anta alt det skulle behöva uppslå svårigheter för parterna all träffa de överenskommelser som är nödvändiga för sådan återutsändning. Några särskilda åtgärder, såsom införandet av bestämmelser om medling eller tvångsskiljedom, för den händelse parterna inle kan enas är därför inle påkallade för närvarande. Skulle denna situation likväl uppkomma, får frågan övervägas på nytt.

Prop. 1985/86: 146

Remissinstanserna: Del övervägande antalet tillstyrker att samma regel-syslem skall gälla för de utövande konstnärerna som för upphovsmännen.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2.) har även de utövande konstnärerna en ensamrätt alt bestämma över utsändning i radio eller television av deras framföranden (45 § URL). Denna ensamrätt omfattar också trådlös och trådbunden vidaresändning. Därför bör samma regler i fråga om rältighelsförvärv som jag har föreslagit för rältighelshavarna inom den egentliga upphovsrätten gälla också för de utövande konstnärerna. Del innebär atl rättigheterna till vidaresändning bör förvårvas genom kollektiva avtal och alt dessa genom avtalslicensbestämmelser i lag får verkan också för utövande konstnärer som slår utanför avtalsslutande organisationer. När det gäller övriga frågor i detta sammanhang hänvisas till de överväganden och förslag som jag har lagt fram beträffande den egentliga upphovsrätten (avsnitt 2.3).

Prop. 1985/86: 146

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Del övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorieförslaget. En remissinstans avstyrker dock förslagel helt. En annan remissinstans anser atl endast de utövande konstnärerna, men alltså inle fonogramproducenlerna, bör ha rätt till ersättning.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2) har utövande konstnärer och producenter av upptagningar vissa rättigheter som står den egentliga upphovsrätten nära. Sålunda krävs tillstånd från de utövande konstnärerna vid en direktsändning av deras framföranden, liksom när dessa har spelals in med stöd av 22 § första stycket URL (45 § URL). För att sända ljud- eller bildupptagningar i radio eller TV behövs emellertid inte någol tillstånd från utövande konstnärer och producenter. De har i stället rätt lill ersättning, som dock bara gäller för ljudupptagningar och endast vid ursprungliga sändningar. Om en vidaresändning innehåller ljudupptagningar, har således varken de utövande konstnärerna eller fonogramproducenlerna någon rätt lill ersättning.

Det nu nämnda förhållandel vid vidaresändning har hittills inle haft någon större betydelse, eftersom denna verksamhet har varil av ringa omfattning i Sverige. Situationen i delta hänseende kommer emellertid all förändras helt när kabelspridningen har byggts ut i full skala. En stor del av utbudet via kabel till konsumenterna torde nämligen komma alt utgöras av inhemska eller utländska radio- och TV-utsändningar där inspelad musik ingår.

En principiell utgångspunkt är all de olika grupperna på det upphovsrätlsliga området så långt möjligt skall behandlas lika. Det kan därför inle godtas att två av de grupper vars prestationer utnyttjas i stor omfattning

inte ens skall ha rätt till ersättning, medan andra grupper av rätlighetshavare både har rätt till ersättning och en möjlighet atl hindra utnyttjandet. Ett ökat utnyttjande bör ge ökad rätt till ersättning för samtliga de grupper som berörs.

Till denna principiella aspekt kommer en rent praktisk. En stor del av vidaresändningen via kabel kan komma alt avse elt programutbud med ljudinspelningar som annars inle skulle ha sänts i Sverige. Detta ökade utbud av musik kommer sannolikt atl påverka artisternas och fonogram-framsiällarnas situation i allmänhet. Det skydd som URL ger de utövande konstnärerna motiveras i stor utsträckning av arbelsmarknadsmässiga och sociala skäl. Det har ansetts nödvändigt all ge dem rättigheter i URL för all hindra alt modern medieleknologi alltför myckel tar bort arbetstillfällen och inkomslmöjligheler för artislkåren. Det ökade utnyttjandet av inspelningar i samband med vidaresändning av radio- och TV-utsändningar kan väntas få negativa verkningar i detta hänseende. Enligt min uppfattning är del från denna synpunkt rimligt och önskvärt att rätten lill ersättning för de utövande konstnärerna avser inte bara ursprunglig sändning ulan även vidaresändning.

Elt av de viktigaste skälen lill atl fonogramproducenlerna har tillerkänts rätt lill ersättning när deras inspelningar utnyttjas i radio och television är all de måste ha möjlighet att täcka de investeringar som görs för produktionen av inspelningarna. Dessa möjligheter torde komma all begränsas genom del ökade utbudet av inspelad musik vid vidaresändning via kabel eller på annat sätt. Med hänsyn härtill är det rimligt all också fonogramproducenlerna får rätt lill ersättning vid vidaresändningar av program där ljudupptagningar ingår.

Eftersom Romkonventionen om skydd för utövande konstnärer, fonogramframslällare och radioföretag bara gäller ursprungliga sändningar finns det inle någon folkrättslig förpliktelse alt tillerkänna rättighetshavare från andra länder den rätt till ersättning som nu föreslås. Delta bör därför ske endast på grundval av reciprocitel, dvs. i förhållande till länder som ger svenska rättighetshavare samma rätt.

Prop. 1985/86: 146

Remissinstanserna: Av del fåtal remissinstanser som ullalar sig i frågan avstyrker de flesta att en tvångslicens införs för vidaresändning. De anser att rältighetsförvärvet bör ske på samma sätt som för övriga rättighetshavare.

Skälen för mitt förslag: Speciella problem uppstår när det gäller fotografers rättigheter i samband med vidaresändning av TV-sändningar där deras fotografier används. Enligt 9 § FotoL gäller en ivångslicensliknande ordning i fråga om visning av fotografier i TV-sändningar. Svenskt TV-företag som regeringen bestämmer får nämligen mot ersättning visa fotografiska bilder, om inle fotografen har förbjudit detta eller del finns särskilda skäl att anta all fotografen skulle motsätta sig visningen. Dessa företag är de bolag inom Sveriges Radio-koncernen som har rätt all sända TV-program i rundradiosändning, dvs. Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB.

I andra fall än när dessa företag sänder fotografiska bilder gäller alltså fotografens ensamrätt i fråga om offentlig visning av fotografier. I sådana situationer krävs alltså ett avtal med fotografen för alt såväl trådlös som trådbunden återutsändning skall få äga rum.

Även när det gäller frågan vilken lösning som skall väljas för förvärv av folografirättigheterna vid vidaresändning bör utgångspunkten vara atl de olika grupperna rättighetshavare så långt möjligt skall behandlas lika. Delta talar för atl en avtalslösning bör väljas också för fotografernas vidkommande.

I och för sig kan del förefalla rimligt all de fotografier som ingår i Sveriges Radios TV-sändningar med stöd av en tvångslicens också fick sändas vidare på samma grund. Jag anser emellertid all en sådan ordning är motiverad bara i en situation där del är samma företag som svarar för såväl den ursprungliga sändningen som vidaresändningen. Detta lär inle bli fallet i Sverige, åtminstone inle i någon större omfattning.

En allmän tvångslicens skulle också innebära en inskränkning av den ensamrätt som i övrigt gäller för fotograferna idag. En sådan ändring skulle enligl min mening inle vara lämplig med hänsyn till atl FotoL för närvarande ses över av upphovsrällsulredningen.

Sammantaget anser jag dän"ör all rättigheterna vid vidaresändning bör förvärvas på samma sätt som. enligl vad jag har förordat skall gälla för övriga rätlighelshavare. Det innebär dessutom alt kollektiva avtal skall få verkan också för utomstående rätlighetshavare.

Prop. 1985/86: 146

2.6 Behörig domstol

Mitt förslag: Stockholms tingsrätt skall pröva frågor om rätt lill ersättning enligl avlalslicensbestämmelsen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i denna del med mitt förslag.

Remissinstanserna: De som uttalar sig i frågan tillstyrker promemorieförslagel.

Skälen för mi« förslag: I 58 § URL och 20 § FotoL föreskrivs all Stockholms tingsrätt skall vara "rätt domstol" när del gäller mål om vissa ersättningsfrågor och "ljudradio- eller televisionsulsändning" i strid med URL resp. "televisionsulsändning" i strid med FotoL. Dessa uttryck torde omfatta både ursprunglig sändning och återutsändning.

Stockholms tingsrätt har således redan enligl gällande bestämmelser alt pröva mål om vidaresändning i strid med den upphovsrätlsliga lagstiftningen. Del är enligt min mening lämpligt atl Stockholms tingsrätt också är behörig domstol i mål som gäller rätt lill ersättning vid sådan vidaresändning sker med stöd av en avtalslicens.

3 Upprättade lagförslag Pop. 1985/86:146

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartemeniet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt lill litterära och
konstnäriiga verk,

2. lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild.
Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollel i delta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

22 §

Har radio- eller televisionsföretag rätt alt i utsändning återgiva verk, må förelaget ock, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisionsföretag som regeringen bestämmer må, om företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt lill ersättning. Vad sålunda stadgals gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller del eljest föreligger särskild anledning antaga atl han motsätter sig utsändningen. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte sådan vidaresändning som anges i 22 d §.

Denna paragraf innehåller regler som i vissa avseenden inskränker upphovsmännens rättigheter med avseende på utsändning av deras verk i radio och television.

I andra stycket finns en avialslicensbeslämmelse som ger elt sådant svenskt radio- eller TV-företag som regeringen bestämmer rätt att sända även utomstående rättighetshavares verk. Dessa företag är på televisionsområdet Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB.

I och för sig torde avlalslicensbestämmelsen i andra stycket, under de där angivna förutsättningarna, gälla också för samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning). En sådan tillämpning tillgodoser emellertid inle de krav som kan ställas när del gäller vidaresändning. Andra stycket gäller för närvarande bara företagen inom Sveriges Radio-koncernen och kan bara göras tillämpligt på andra sändarföretag som uppfyller motsvarande förutsättningar. Det avser vidare endast utgivna litterära och musikaliska verk och inle l.ex. filmverk eller sceniska verk. Bestämmelsen ger också en möjlighet för de rättighetshavare som inle är bundna av det bakomliggande avtalet atl förbjuda återutsändning av deras verk. Den har alltså inle den avialslicensverkan som har ansetts nödvändig vid vidaresändning.

Från tillämpningsområdet för andra stycket har därför uteslutils sådan Prop. 1985/86: 146 vidaresändning som regleras i den nya 22 d §. Fortsättningsvis avser således bestämmelsen i 22 § andra stycket endast ursprungliga sändningar.

22 d §

Vidaresändning får avse endast verk av det slag som omfattas av ett avtal med en organisation. Även i övrigt gäller de villkor i fråga om vidaresändningen som föreskrivs i avtalet.

En upphovsman vars verk vidaresänds med stöd av första stycket skall i fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet och ifråga om förmåner från organisationen som väsentligen bekostas genom ersättningen vara likställd med upphovsmän som organisationen företräder.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om en avlalslicens rörande såväl trådlös som trådbunden vidaresändning av radio- och TV-program.

Första stycket

Enligt huvudbestämmelsen i delta stycke skall ett kollektivt avtal om vidaresändning av verk i radio- och TV-sändningar tillämpas också i fall då upphovsmännen inte ingår i en avtalsslutande organisation.

Det avtal som skall ligga till grund för avtalslicensbestämmelsens tillämpning skall ha ingåtts med en organisation som förträder ett flertal svenska upphovsmän på området . Del valda uttrycket har sin motsvarighet i avlalslicensregeln i 22 § andra stycket och även i 15 a § URL. Organisationerna skall alltså vara representativa för rätlighetshavare lill sådana verk som normalt ingår i rundradiosändningar. Däremot krävs inle att de företräder upphovsmän till alla slags verk som över huvud taget kan ingå i sådana sändningar. Uttrycket "upphovsmän" avser såväl de egentliga upphovsmännen som andra som har förvärvat rättigheter, t. ex. filmproducenter och radioförelag.

När det särskilt gäller filmverk bör vidare anmärkas alt enligl svensk
upphovsrätt filmproducenter som sådana inle har några egna rättigheter.
Någon "film copyrighl" finns alltså inle. Upphovsrätten till ett filmverk
tillhör i stället de upphovsmän, utövande konstnärer etc. som har bidragit
lill verket. Dessa rättigheter kan sedan i större eller mindre utsträckning ha
överlåtits på producenten. I 39 § URL finns en presumtionsregel om
utnyttjandet av verk som har spelals in på film. Enligl den bestämmelsen
omfattar överlåtelse av rätt lill inspelning av ett litterärt eller konstnäriigl
verk på film också rätt alt genom filmen bl.a. göra verket tillgängligt för
allmänheten på biograf, i television eller på annat sätt. Delta gäller dock 28

inte i fråga om musikaliska verk. Liksom beträffande andra bestämmelser i Prop. 1985/86: 146

3 kap. URL gäller vidare bestämmelsen bara i den mån annat inle har

avtalats.

I fråga om utländska filmverk från de länder som är anslutna lill Bernkonventionen finns motsvarande bestämmelser i I § 3 mom. förordningen (1973; 529) om tillämpning av lagen (1960; 729) om upphovsrätt till litterära och konstnäriiga verk och lagen (1960; 730) om rätt lill fotografisk bild med avseende på andra länder och områden, m. m. Där föreskrivs alt avtal om bidrag lill filmverk, där inle annat har avtalats, skall anses innebära bl.a. att upphovsmannen inle kan motsätta sig atl verket framförs offentligt, utsänds i television eller återges lill allmänheten. Bestämmelsen återspeglar bestämmelserna i Bernkonvenlionens art. 14 bis 2. 1 Världskonven-lionen om upphovsrätt finns inte några sådana specialregler. Del har därför inle varil nödvändigt alt införa några särskilda regler i den nämnda tillämpningsförordningen beträffande filmverk från världskonventionens länder, exempelvis amerikanska. I enlighet med 2 § 1 mom. i förordningen gäller därför 39 § URL även i fråga om filmverk från dessa länder.

Eftersom rättigheterna till filmverk kan ligga hos producenten behövs ett avtal med denne för alt utsändning av verket, inbegripet trådlös eller trådbunden återutsändning, skall få äga rum. Detta gäller dock inle om någol annat följer av avtalet om filmning eller om del är fråga om musikaliska verk. I sådana fall skall rätlighetsförvärvel ske från de ursprungliga upphovsmännen.

Del finns ännu inte någon större erfarenhet av sådana avtal som avses med bestämmelsen i förevarande stycke. Det kan emellertid förväntas alt parterna, på samma sätt som när del gäller närradion, kommer atl utarbeta modellavtal på området.

Rätten enligt avlalslicensbestämmelsen avser bara en samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning). Atl sändningen skall ske "samtidigt och oförändrat" innebär all någon tidsförskjutning inle får ske och alt förändringar och omredigeringar av verket inle får äga rum. I de internationella mellanslalliga diskussionerna om kabel-TV-frågor har man dock kommit fram till atl uteslutande av reklaminslag inle skall anses utgöra en förändring i den mening som avses här. För alt föreskriften om oförändrad återutsändning skall vara uppfylld torde inle heller krävas att vidaresändningen avser programutbudet som sådant, exempelvis en sändares utbud under en hel kväll.

Om ålerulsändaren textar eller dubbar programmet innebär det också atl ålerulsändningen sker i förändrad form. Elt avtal som tillåter sådana åtgärder har därför inte avialslicensverkan i dessa delar. Görs textningen eller dubbningen däremot av det sändarföretag som företar den ursprungliga sändningen, omfattas ålerulsändningen av avlalslicensbestämmelsen.

Avlalsslulande part på rättighelshavarsidan måste vara en organisation
som företräder svenska rättighetshavare, dvs. rättighetshavare som är
verksammma i Sverige (jfr 60 § 1). Som närmare har utvecklats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3) kan avtal mellan kabeloperatörer i
Sverige och enbart ufiändska rätlighetshavarorganisalioner inle läggas till
grund för en avtalslicens. 29

Avlalsslulande part på användarsidan kan vara ett förelag eller en sam- Prop. 1985/86: 146 manslulning men kan också vara en fysisk person.

Vidaresändningen skall ske //// allmänheten . Detta är ett uttryck som återkommer på fiera ställen i URL och som även i delta sammanhang bör ges den tolkning som framgår av förarbeten och praxis. Någon särskild gräns i fråga om antalet anslutningar har inte ansetts lämplig för alt ange vad som skall anses vara vidaresändning "till allmänheten" i ett kabelnät (se avsnitt 2.3.7.1). Självfallet kommer en hel del mindre kabelnät att falla utanför allmänhelsbegreppel. Särskilt gäller delta situationer då mottagningen sker i grannskapsförhållanden ulan förvärvssyfte.

Avlalslicensregeln är bara tillämplig på sådan utsändning som tar sikte på allmänheten. Regeln gäller däremot inte andra utnyltjanden som kan ske av vidaresändningen. Om vidaresändningen tas upp och återges genom t. ex. högtalare eller TV-skärmar eller genom någon annan form av offentligt framförande, föreligger etl nytt utnyttjande som principiellt omfattas av 2 § URL och som förutsätter all rättigheterna till detta har förvärvals.

Bestämmelsen lar sikte på, förutom trådlös vidaresändning, även vidaresändning via kabel. Härmed avses varje form av fysisk ledare, exempelvis koaxialkabel, tråd eller optiska fibrer.

Avtalet skall avse vidaresändning av verk som ingår i en ljudradio- eller televisionsutsändning. Härmed avses en rundradiosändning, dvs. en utsändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten och som överförs via en jordbunden sändare eller en direklsändande satellit. Bestämmelsen gäller bara när verket har sänts ut trådlöst i radio eller television men däremot inte när elt kabel-TV-förelag svarar för den ursprungliga sändningen. Kravet alt den radio- eller TV-utsändning som vidaresänds skall vara trådlös innebär atl utsändningen skall ankomma till vidaresändaren i form av radiovågor i luften. Kabelspridning av ursprungliga radio-eller TV-utsändningar som sker via tråd eller kabel faller däremot utanför bestämmelsen. Något praktiskt behov av att reglera sådana relationer mellan olika kabelnät har inte ansetts föreligga för närvarande.

Genom att bestämmelsen gäller endast vidaresändning av "Ijudradio-eller televisionsulsändning" är den principiellt sett inte tillämplig på åter-ulsändningar av signaler från satelliter i fast trafik, eftersom dessa signaler för svensk rätts del inte är att anse som rundradiosändningar. Bestämmelsen gäller däremot, om sändningen via kommunikationssatellit sker samtidigt som en rundradiosändning med samma innehåll. I dessa fall kan nämligen salellitsignalen i upphovsrällsligt hänseende jämställas med den ursprungliga rundradiosändningen.

I de flesta fall är situationen den att del som skall återulsändas kan las
emot i en moitagaranlenn på den plats från vilken ålerulsändningen sker.
Särskilt i mera bergiga trakter eller då avståndet lill sändaren är stort kan
det emellertid tänkas att återutsändarens moitagaranlenn är placerad på ett
längre avstånd från denna plats. Detta avstånd kan variera betydligt från
exempelvis de fall då ett kabelnät i etl bostadsområde i en dal har sin
antenn placerad på en bergstopp till situationer då en sändning kan las
emot vid landets gräns och sedan med radiolänk eller på annat sätt trans
porteras till återutsändarens anläggning. Avlalslicensbestämmelsen bör 30

vara tillämplig också i dessa situationer, där en mer eller mindre långdis- Prop. 1985/86: 146 lansbetonad överföring via kabel eller radiolänk sker till ålerulsändaren. Det är här fråga om principiellt samma situation som när en radio- eller TV-utsändning transmitteras via en kommunikationssatellit samtidigt med en rundradiosändning.

Situationen kan ibland vara den alt en radioutsändning sker i ett land och genom radiolänk eller annan långdislansöverföring överförs till etl annat land för atl återulsändas där. Som den nordiska kabel-TV-gruppen har uttalat (rapporten s. 97) torde man kunna anse all del i detta fall föreligger en återulsändningssilualion i moltagariandet under förutsättning all sän-darföretagel har gett sitt samtycke till överföringen över gränsen. Om del i mottagarlandet sker en samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning), kan alltså den nu aktuella bestämmelsen bli tillämplig.

Del förekommer redan och kan förväntas bli allt vanligare alt sändningar är kodade. Detta innebär atl mottagarna kan ta del av dem bara genom atl använda en särskild apparat, en s. k. dekoder. Kodade sändningar används speciellt i samband med s. k. belal-TV där man får betala en summa för att la del antingen av programutbudet som sådant i en kanal eller av enskilda program, "pay-per-view". Sådana kodade sändningar kan ske genom satelliter i fast trafik. Utsändning och kabelspridning av dessa sändningar är som regel alt anse som ursprungliga sändningar. De kan emellertid också ulföras som rundradiosändning genom jordbundna sändare eller per satellit. I de senare fallen är del fråga om sändningar riktade lill allmänheten, låt vara endast den allmänhet som innehar dekoderutrustning.

Bestämmelsen i förevarande stycke blir således i och för sig tillämplig på en återutsändning av sådant slag som sänds i kodad form för mottagning direkt av allmänheten. Den som är ansvarig för ålerulsändningen kan återutsända programmen i kodad form så att abonnenterna i ett kabelnät själva får skaffa sig dekoderutrustning för att kunna la del av programmen. Ålerulsändaren kan emellertid också tänkas själv hålla sådan dekoderutrustning och med denna avkoda programmen och sända dem vidare till abonnenterna i okodad form. Gör han detta utan rättighetshavarnas tillstånd, vidtar han emellertid en olaglig åtgärd. Då är det nämligen inte längre fråga om en oförändrad återutsändning.

Ålerulsändningen skall ske på samma sätt som enligt avtalet. Avser detta endast återutsändning via kabel får alltså avlalslicensregeln inle åberopas som stöd för trådlös återutsändning av utomstående upphovsmäns verk.

Andra stycket

Eftersom vidaresändningen bara får avse verk av del slag som omfattas av
avtalet kan ett avtal avseende musik inte åberopas som grund för all
vidaresända litterära verk. Den praktiska effekten av denna begränsning
torde emellertid bli ringa eller obefintlig, eftersom de olika kategorierna av
rättighetshavare kan väntas samarbeta vid avtalsförhandlingarna. Bestäm
melsen i andra meningen innebär vidare atl avtalets bestämmelser i övrigt
gäller också för vidaresändning av verk vilkas upphovsmän står utanför 31

den avtalsslutande organisationen.

Tredje stycket Prop. 1985/86: 146

Bestämmelsen är delvis utformad efter mönster av motsvarande bestämmelse i 15 a § URL. Den innebär bl. a. alt utomstående upphovsmän skall ha samma möjlighet som organisationens medlemmar all få stipendier och dylikt ur ersättningen.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6) har ingen regel tagits in om rätt för utomstående upphovsmän till individuell ersättning. Avgörande i delta hänseende blir i stället vad avtalet innehåller. Utomstående upphovsmän skall alltså fullt ut behandlas på samma sätt som den avtalsslutande organisationens egna medlemmar.

Fjärde stycket

Bestämmelserna avser att förhindra all den som vidaresänder verk med stöd av avlalslicensbestämmelsen i första stycket skall utsållas för krav vid olika tider av de skilda grupperna av rättighetshavare. Enligl andra meningen får krav gentemot vidaresändaren på grund av bestämmelsen bara göras gällande "samtidigt" av de organisationer som företräder de berörda rättighelshavarna. Dessa rätlighetshavare kan vara såväl upphovsmän fill olika kategorier av verk som utövande konstnärer, fonogramframslällare och fotografer (jfr de föreslagna 45 och 47 §§). Rällighelshavarna behöver visserligen inte bilda någon samorganisation men de skall presentera sina krav samtidigt, dvs. vid ett och samma fillfälle gentemot vidaresändaren. Detta krav på samtidighet gäller även för radioförelagen (48 §).

Del bör observeras alt någon särskild preskripfionsfrjst inte har föreskrivits för krav mot vidaresändaren eller från rättighelshavarna mot den organisation som har uppburit betalning från vidaresändaren, Detta innebär att den vanliga preskriplionsfrislen om lio år blir tillämplig-

45 §

En utövande konstnärs framförande av etl litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken del kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ett framförande som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning lill en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6-9 §§, 11 § företa stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 3-22 d, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande fillämpning.

De grundläggande bestämmelserna om de utövande konstnärernas rät
tigheter lill sina framföranden ges för närvarande i första och andra styck
ena. Genom de hänvisningar som förekommer j tredje stycket gäller vissa
av bestämmelserna inom den egentliga upphovsrätten också för de ulövan- 32

de konstnärerna.

Hänvisningarna i tredje stycket kompletteras nu med en hänvisning till Prop. 1985/86: 146 22 d §. Härigenom blir dess bestämmelser tillämpliga även vid vidaresändning av sådana framföranden som anges i 45 §.

47 §

Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har upplagils används vid ljudradio- eller televisionsulsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet äger rum inom femtio år efter det år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning utgå lill framställaren liksom lill utövande konstnärer vilkas framförande har upptagits på anordningen. Har två eller fiera konstnärer samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

I paragrafen regleras den rätt lill ersättning som utövande konstnärer och fonogramproducenter har när ljudupptagningar i form av fonogram används i en ursprunglig radio- eller TV-utsändning.

Andra stycket

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2)

föreslås all utövande konstnärer och fonogramframslällare skall ha rätt till

ersättning också när ljudradio- eller TV-utsändningar innehållande sådana

ljudupptagningar vidaresänds. Regler härom har tagits in i etl nytt andra

stycke.

Rätten lill ersättning gäller i fråga om såväl trådlös som trådbunden vidaresändning av trådlösa radio- eller TV-utsändningar. 1 likhet med vad som gäller enligt 22 d § avser bestämmelsen inte återutsändning av ursprungliga kabelsändningar. Rätten lill ersättning begränsas på samma sätt som sägs i 22 d §, dvs. den gäller inle i fråga om enskilda anläggningar som faller utanför allmänhelsbegreppel. Kraven på ersättning mot den som svarar för vidaresändningen skall framställas genom de organisationer som representerar svenska utövande konstnärer resp. framställare. Det innebär atl första stycket sista meningen inle är tillämpligt när det gäller vidaresändning. Ersättningskraven skall också framställas samtidigt med de andra krav som rättighelshavarna i övrigt kan ha vid vidaresändning.

3 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 146

48 § Prop. 1985/86: 146

Ljudradio- eller televisionsulsändning må icke utan radio- eller televisions-företagets samtycke återulsändas eller upplagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Ulan sådant samtycke må ej heller televisionsulsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmedjämföriig lokal.

En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eller televisionsföretagels samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter del år då utsändningen ägde rum.

Vad i 6-9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a §§ saml 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

Har ett radio- eller televisionsföretag krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses 122 d § första stycket, skall företaget framställa sitt krav samtidigt som de organisationer som avses där.

I paragrafen finns regler om den rätt som radio- och televisionsföretag har alt bestämma över hur deras utsändningar utnyttjas.

Enligl vad som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4) har del ansetts vara av grundläggande betydelse all den som ansvarar för vidaresändningen får en samlad bild av samtliga de krav som rättighelshavarna kan framställa på grund av vidaresändningen. Det har därför för upphovsmännens del föreskrivits i 22 d § all de avlalsslulande organisationernas krav skall framställas samtidigt. Genom hänvisningar i 45 § tredje stycket och 47 § andra stycket omfattar kravet på samtidighet även de anspråk som framställs av de organisationer som företräder utövande konstnärer och fonogramproducenter.

Genom bestämmelsen i fjärde stycket föreskrivs all sändarföreiaget har all framställa sill krav samtidigt med de övriga rättighetshavarnas organisationer.

58 §

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsulsändning i strid mol denna lag är Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller i mål om ersättning som avses i 9 § andra stycket, 14 § andra stycket, 16 §, 22 § andra stycket, 22 J heller 47 §.

I denna paragraf anges alt Stockholms tingsrätt är rätt domstol i vissa mål enligt URL.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) är
del lämpligt all även vissa frågor som rör tillämpningen av den nya 22 d §
prövas av Stockholms tingsrätt. Detta gäller både i den mån saken rör de
egentliga upphovsmännen och i den mån de utövande konstnärerna eller
radioförelagen berörs. Delta täcks genom uttrycket "ljudradio- eller te
levisionsulsändning i strid mol denna lag" i den nuvarande lydelsen och
genom tillägget av 22 d § i uppräkningen av de typer av ersällningsmål som
tingsrätten skall handlägga. När det gäller ersättningsrälten vid vidare
sändning enligl den föreslagna lydelsen av 47 § blir 58 § automatiskt til
lämplig, eftersom den redan omfattar ersällningsmål enligl 47 §. ..

Ikraftträdande-och övergångsbestämmelser Prop. 1985/86:146

Den nya lagen träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på verk och upptagningar som har tillkommit före ikraftträdandet.

4.2 Förslaget til! lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild

9§

Svenskt lelevisionsföretag som regeringen bestämmer må, mot ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga alt han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

När andra än ett svenskt televisionsföretag som avses i första stycket visar en fotografisk bild i en sådan trådlös televisionsutsändning som samtidigt och oförändrat återutsänds till allmänheten trådlöst eller genom kabel, tillämpas 22 d § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

I nuvarande första stycket av denna paragraf regleras den rätt som ett av regeringen bestämt svenskt TV-förelag (för närvarande endast Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB) har att med stöd av en ivångslicens visa offentliggjorda fotografiska bilder.

Som har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) har det ansetts att tillämpningsområdet för denna Ivångslicens inte bör utvidgas. Vid vidaresändning av fotografiska bilder i en trådlös TV-utsändning jämställs fotografen med andra rättighetshavare utom i den speciella situation som omfattas av bestämmelserna i första stycket, dvs. där Sveriges Radio svarar även för ålerulsändningen.

I andra stycket har därför tagits in en hänvisning till 22 d § URL med den begränsning som nyss har angetts. Den innebär bl.a. atl reglerna i 22 d § URL gäller för fotografiska bilder som ingår i vidaresändningar av trådlösa utländska TV-sändningar och i programutbud från ett annat svenskt TV-förelag än Sveriges Television AB eller Sveriges utbildningsradio AB. Frågan om tillstånd skall således lösas avtalsvägen. Kollektiva avtal får vidare samma verkan gentemot utomstående fotografer som övriga sådana avtal på området medför för andra kategorier av rättighetshavare utanför de avlalsslulande organisationerna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagen träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografiska bilder som har tillkommit före ikraftträdandet.

Utdrag Prop. 1985/86: 146

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1986-03-04

Närvarande: justitierådet Knutsson, f.d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Totlie.

Enligt protokoll id regeringssammanträde den 20 februari 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnäriiga verk,

2. lag om ändring i lagen (1960; 730) om rätt fill fotografisk bild.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin

Hökborg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

22 d §

Det remitterade förslagel innebär alt del införs en s. k. avtalslicensordning i fråga om vidaresändning av radio- och TV-program. Liknande regler finns redan nu beträffande utsändning av verk i radio och TV (22 § andra stycket) samt beträffande folokopiering i undervisningsverksamhet (15 a §). Dessa bestämmelser innehåller vissa föreskrifter till skydd för rältighelshavare som står utanför de avtalsslutande organisationerna. Till denna kategori torde flertalet utländska upphovsmän vara all hänföra. Skyddsreglerna innebär all en utomstående rättighetshavare dels alltid kan förbjuda atl hans verk utnyttjas på åsyftat sätt, dels alllid har rätt atl påfordra individuell ersättning, oavsett del kollektiva avtalets innehåll. Några motsvarande regler har inte tagits upp i det nu framlagda förslagel.

Lagrådet har inle något alt erinra mol all del införs regler om avtalslicens på del aktuella området. Lagrådet kan också godta de argument som har anförts för atl rättighelshavarna inle bör kunna förbjuda vidaresändning. Bernkonventionens regler synes inte lägga några hinder i vägen för en sådan ordning.

Vad beträffar frågan om en rätt lill individuell ersättning finns del anledning all hysa större tvekan. Delta sammanhänger i första hand med föreskrifterna i Bernkonvenlionen. Enligt arlikel 11 bis (2) har medlemsstaterna frihet atl reglera villkoren för rätt lill sådan vidaresändning som del här är fråga om och kan alltså gå så långt som till all föreskriva en Ivångslicens, men intrång får inle göras i upphovsmannens rätt all erhålla skälig ersättning ("equitable remuneralion").

Enligt den föreslagna lagregeln skall rättighetshavare som slår utanför de avtalsslutande organisationerna vara likställda med dessas medlemmar i

fråga om förmåner som utgår enligl avtalet. Detta innebär inte någon Prop. 1985/86: 146 garanti för all de får rätt lill individuell ersättning om deras verk utnyttjas. Departementschefen har emellertid ansett den föreslagna regeln tillräcklig för all Bernkonvenlionens krav skall vara tillgodosedda. Någon motivering för denna bedömning har inte anförts. Den samnordiska tjänstemannagrupp som i rapporten (NU 1983; 12) Nabolands-TV i kabel behandlat bl. a. upphovsrätlsliga frågor i samband med kabelspridning har synbarligen ansett alt Bernkonventionen kräver atl utomstående upphovsmän tillförsäkras en rätt all påfordra individuell ersättning (rapporten s. 112, 130, 134). Enligt den departementspromemoria som ligger till grund för lagförslaget skulle en sådan regel "självfallet ha etl värde för all uppfylla kon-venlionsbeslämmelsen".

I likhet med flera av de remissinstanser som har uttalat sig härom vill lagrådet ifrågasätta om förslagel på denna punkt är förenligt med Bernkonventionen. Det är enligl lagrådels mening angeläget atl undvika lagstiftning som inle ulan fog kan sägas stå i strid med våra konvenlionsenliga åtaganden.

Som skäl mol en regel om rätt lill individuell ersättning har i remissen anförts alt den skulle medföra praktiska problem med hänsyn lill atl många organisationer saknar erforderliga administrativa resurser. Lagrådet kan inte bedöma tyngden hos detta argument men föreställer sig atl problemen knappast skulle bli så myckel större på detta område än när det gäller folokopiering, där organisationerna uppenbarligen förutsätts kunna administrera ett sådant syslem. Inte heller hänvisningen till pågående internationellt arbete pä området framstår som någol avgörande skäl mot en rätt lill individuell ersättning. Ett samarbete mellan organisationer i olika länder bör i och för sig kunna underlätta distributionen av ersättningar lill enskilda upphovsmän. Vidare är del uppenbart att etl internationellt samarbete på området måste anordnas på ett sätt som är förenligt med gällande internationella konventioner.

Lagrådet vill slutligen i detta sammanhang peka på att det föreslagna nya andra stycket i 47 § ger fonogramproducenter och utövande artister en bättre ställning än upphovsmännen då del gäller rätt lill ersättning vid vidaresändning av radio- och TV-program där ljudupptagningar har använts. Del förefaller svårt att sakligt motivera detta.

Mol bakgrund av del anförda föreslår lagrådet alt till paragrafens tredje stycke fogas följande efter mönster av 15 a § och med beaktande av 22 d § fjärde stycket utformade regler: "Upphovsmannen har dock alltid oberoende av delta rätt till ersättning som hänför sig till vidaresändningen, om han begär det inom tre år efter utgången av del år då vidaresändningen ägde rum. Krav på ersättning får riktas endast mol organisationen."

I paragrafens sista stycke föreskrivs all organisationerna skall framställa sina ersättningskrav samtidigt. Enligt ordalagen avser denna regel endast de krav som hänför sig till avtalslicensen. Det får emellertid förutsättas all en motsvarande bestämmelse tas in i de avtal som direkt reglerar frågan för organisationsmedlemmarnas räkning.

I remissen har inte diskuterats vilka rättsverkningar som inträder ifall
föreskriften om samtidighet inle iakttas. Klart torde vara atl ersältningsräl- 38

ten inte går föriorad. Däremot bör sändarföreiaget kunna avböja all be- Prop. 1985/86: 146

handla krav som har framställts av en organisation i avvaktan på alt de

övriga anger sina anspråk. Om någon organisation dröjer oskäligt länge

med att presentera sina krav kan delta aktualisera frågor om skyldighet atl

ersätta kostnader och ränteförluster som orsakas av dröjsmålet. Del nära

samarbete som har etablerats mellan organisationerna på området gör det

dock osannolikt att problem av detta slag skall uppkomma, och det synes

därför försvarligt all lämna hithörande frågor oreglerade.

47 §

Det föreslagna nya stycket innebär att utövande konstnärer och fonogramframslällare ges en laglig rätt till ersättning vid sådant utnyttjande av ljudupptagningar som avses där. Härav torde följa atl en organisation inle kan avstå från rätt till ersättning med verkan för utomstående rättighetshavare. När det föreskrivs, att endast organisationerna får framställa krav på ersättning hos den som svarar för vidaresändningen, får detta därför också anses innebära, att de är i förhållande till rällighelshavarna skyldiga alt framställa sådana krav, i den mån inle rättighelshavarna har avstått från sina anspråk.

48 §

Av paragrafen framgår atl vidaresändning inte får ske ulan radio- eller TV-företagets samtycke. Om denna regel överträds kan företagel kräva ersättning enligl 54 § jämförd med 57 § första stycket. Den i fjärde stycket av förevarande paragraf upptagna regeln torde inle vara avsedd all omfatta sådana krav, Med hänsyn härtill föreslås atl efter orden "22 d § första stycket" tillfogas "och som har skett med företagels samtycke".

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fotografisk bild

Förslaget lämnas utan erinran.

Proposition om vidaresändning av radio- och TV-program

1 Anmälan av lagrådsyttrande m.m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde 1986-02-20) över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt lill litterära och
konstnäriiga verk,

2. lag om ändring i lagen (1960; 730) om rätt till fotografisk bild.
Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Förslaget till lag om ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

22 d §

Lagrådet har inle hafl något all erinra mol atl del införs regler om avtalslicens på det nu aktuella området. Lagrådet har också godtagit alt rällighelshavarna inte bör kunna förbjuda vidaresändning. Däremot har lagrådet funnit anledning atl hysa större tvekan när det gäller frågan om en rätt till individuell ersättning och har ifrågasatt om förslaget på denna punkt är förenligt med Bernkonventionen.

Enligl den föreslagna lagregeln skall rättighetshavare som står utanför de avlalsslulande organisationerna vara likställda med dessas medlemmar i fråga om ersättning och andra förmåner som utgår enligl avtalet. Som lagrådet har framhållit innebär delta inle någon garanti för alt de får rätt lill individuell ersättning om deras verk utnyttjas med stöd av avialslicensen.

Som jag har angett i remissprolokollel har jag vid utformningen av lagstiftningen på denna punkt bedömt det som tillräckligt med bestämmelsen om likställdhet mellan organiserade och oorganiserade rätlighetshavare för all uppfylla Bernkonventionens förpliktelser enligt art. 11 bis (2). Vad lagrådet har framhållit på denna punkt visar emellertid all denna bedömning kan sällas i fråga. Enligl min mening är det angelägel all undanröja vaije tvivel om huruvida lagstiftningen står i överensstämmelse med Bernkonventionen. Jag förordar därför all del i enlighet med lagrådels

förslag införs en bestämmelse i lagen som tillförsäkrar de oorganiserade Prop. 1985/86: 146 rältighelshavarna en rätt till individuell ersättning.

Bestämmelsen bör utformas på det sätt som lagrådet har föreslagit. Den innebär alt de utomstående rättighetshavarnas krav endast får riktas mot organisationen. Tvister om ersättning skall alltså föras mellan rältighelsha-varen och organisationen. Bestämmelsen innebär vidare alt organisationen i princip inte regressvis kan kräva ytterligare ersättning av den som svarar för vidaresändningen. Jag utgår från att organisationerna på etl smidigt sätt kan lösa de praktiska problem som eventuellt kan uppslå.

Jag ansluter mig till vad lagrådet i övrigt har anfört beträffande innebörden av detta lagrum.

Utöver lagrådets förslag beträffande rätt till individuell ersättning har en redaktionell ändring gjorts i paragrafen som innebär atl dess första och andra stycken har förts samman till ett stycke.

47 och 48 §§

Jag har inte någol alt erinra mot vad lagrådet har anfört beträffande dessa lagrum.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fotograrisk bild

I 9 § har gjorts en ändring av redaktionell art.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen all anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

4 Riksdagen 1985/86. 1 .saml. Nr 146

Bilaga 1 Prop. 1985/86: 146

Sammanfattning av promemorian

I promemorian läggs fram förslag lill ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen som avser förvärv av rättigheter vid samtidig och oförändrad återutsändning av radio- och TV-program.

Det konstateras att flertalet rättighetshavare enligl den upphovsrätlsliga lagstiftningen har en ensamrätt all bestämma över radio- och TV-sändningar av deras verk och prestationer. Ensamrätten omfattar också fall då dessa radio- och TV-sändningar återutsänds samtidigt och i oförändrad form, oavsett om detta sker trådbundel eller trådlöst. Ett företag som önskar bedriva verksamhet med återutsändning behöver därför förvärva dessa rättigheter.

I promemorian behandlas två olika sätt all förvärva de rättigheterna, nämligen genom avtal med rältighelshavarna eller genom s. k. ivångslicens. 1 del senare fallet får återutsändning ske ulan samtycke från rättighelshavarna men mol ersättning. Det föreslås all rällighelerna skall förvärvas genom avtal mellan ålerulsändaren och rättighelshavarna.

För alt ett avtal mellan ålerulsändaren och organisationer som företräder svenska rättighetshavare skall få verkan även för rätlighetshavare utanför dessa organisationer föreslås en s. k. avialslicensbeslämmelse som innebär all avtalet i alla delar blir gällande också för utomstående rättighetshavare. De skall l.ex. ha samma rätt till ersättning som de organiserade rättighelshavarna. Med en avialslicensbeslämmelse undviks också all ålerulsändarna drabbas av l.ex. ansvar för intrång i de utomstående rättighetshavarnas ensamrätt.

Om etl avtal inte kommer lill stånd får återutsändning inte ske. Någol särskilt förfarande för all ändå åstadkomma avtal, l.ex. medling eller Ivångsskiljedom, föreslås inle.

Rätten att förbjuda återutsändning i vissa fall kan tas in i avtalet. Någon särskild rätt till detta las emellertid inte in i själva avlalslicensbestämmelsen. Delsamma gäller rätlen all begära individuell ersättning.

I promemorian föreslås vidare att avialslicensverkan bara skall ges åt avtal mellan svenska parter, bl.a. av vissa konvenlionslekniska skäl. Dessutom anges att kraven mol ålerulsändaren bara får göras gällande gemensamt av de olika rättighetshavarorganisalionerna.

Del föreslås inle någon speciell gräns för det antal anslutningar som ett kabelnät får ha utan all det uppstår en skyldighet att förvärva erforderiiga rättigheter. Del anges alt den frågan bör kunna lösas avtalsvägen.

När det gäller utövande konstnärer (artister, musiker, m.fi.) och fonogramproducenter föreslås alt de skall få en rätt lill ersättning vid återutsändning av radio- och TV-program som innehåller ljudinspelningar. De har idag en sådan ersätlningsrält bara vid ursprungliga radio- och TV-sändningar.

Radio- och TV-sändningar får inte återulsändas utan radio- eller TV-fö
retagets samtycke. Del föreslås atl elt sådant samtycke kan ersättas med
ett tillstånd från domstol, om företaget vägrar atl lämna tillstånd till en 2

återutsändning genom tråd eller kabel.

Bilaga 2 Prop- 1985/86: 146

Promemorians lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt lill

litterära och konstnärliga verk dels alt 22, 45, 47 och 58 §§ skall ha följande lydelse, dels atl i lagen skall införas två nya paragrafer, 22 d § och 48 a §, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock. under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätlen all göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisions- Svenskt radio- eller televisions-

företag som regeringen bestämmer företag som regeringen bestämmer
må, om företaget på grund av avtal må, om förelaget på grund av avtal
med organisation som företräder ett med organisation som företräder ett
fiertal svenska upphovsmän på om- flertal svenska upphovsmän på om
rådet äger rätt atl utsända litterära rådet äger rätt all utsända litterära
och musikaliska verk, jämväl ut- och musikaliska verk, jämväl ut
sända utgivet dylikt verk av upp- sända utgivet dylikt verk av upp
hovsman som icke företrädes av or- hovsman som icke företrädes av or
ganisationen; för utsändningen äger ganisationen; för utsändningen äger
upphovsmannen rätt till ersättning. upphovsmannen rätt lill ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock Vad sålunda stadgats gäller dock
icke sceniskt verk, ej heller annat icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat verk om upphovsmannen meddelat
förbud mol utsändning eller det el- förbud mot utsändning eller det el
jest föreligger särskild anledning jest föreligger särskild anledning
antaga att han motsätter sig utsänd- antaga att han motsätter sig utsänd
ningen, ningen. Bestämmelserna i detta

stycke tillämpas ej på återutsändning som avses i 22 d §.

22 d§

Har etl företag eller en satnman-slutning på grund av avtal tned en organisation som företräder elt flertal svenska upphovsmän på området rätt att till allmänheten trådlöst eller genom tråd eller kabel återutsända verk ingående i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, får företaget eller sammanslutningen på samma sätt samtidigt och i oförändrad form återut-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146

sända även utsänt verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen.

Återutsändning får avse endast verk av det slag om omfattas av avtalet med organisationen. Även i övrigt gäller de villkor i fråga om ålerulsändningen som föreskrivs i avtalet.

En upphovsman vars verk återutsänds med stöd av första stycket skall i fråga otn ersättning som lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner från organisationen som väsentligen bekostas genom ersättningen vara likställd med upphovsnian som organisationen företräder.

Gentemot den som återulsänder verk med stöd av denna paragraf får krav på grund av bestämmelsen endast göras gällande gemensantt av de organisationer som jöreträ-der de berörda rättighelshavarna.

45 §

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken del kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upplagils på anordning varom i första stycket sägs, ulan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan, förrän tjugofem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsänd-

ning och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3 och denna paragraf, skall vad i 3 och
9 §§, 11 § första stycket, 14 § första 9 §§, 11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs- stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs
ta stycket, 22 a-c, 24, 24 a, 27, 28, ta stycket, 22 a-d, 24, 24 a, 27, 28,
41 och 42 §§ sägs äga motsvarande 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande
fillämpning. tillämpning.

47 §

Användes anordning som i 46 § Användes anordning som i 46 §
sägs vid ljudradio- eller televisions- sägs vid ljudradio- eller televisions
ulsändning, skall om utsändningen utsändning, skall om utsändningen
äger rum inom lid som i nämnda äger rum inom tid som i nämnda
paragraf stadgas, ersättning utgå lill paragraf stadgas, ersättning utgå till
framställaren ävensom till ulövan- framställaren ävensom till utövan
de konstnär, vars framförande upp- de konstnär, vars framförande upp
tagils på anordningen. Hava två el- tagits på anordningen. Om en iit-

ler flera konstnärer samverkat vid framförandel, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio-eller televisionsförelaget göres utövande konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 9 §, 14 § första stycket samt 20, 21 och 24 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller

sändning som nu har nämnts har skett trådlöst, föreligger rätt till ersättning även när utsändningen samtidigt och i oförändrad form återutsänds till allmänheten trådlöst eller genom tråd eller kabel. Hava två eller fiera konstnärer samverkat vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio- eller lelevisionsförela-gel göres utövande konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 9 §, 14 § första stycket saml 20, 21, 22 rf och 24 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla, icke Ijudfilm.

2 Förslag till Prop. 1985/86:146

Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1960; 730) om rätt lill fotografisk bild skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ Svenskt lelevirionsförelag som regeringen bestämmer må, mol ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, så framt fotografen icke meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga alt han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

Fotografisk bild som lovligen ingår i en trådlös televisionsulsändning får mot ersättning samtidigt och i oförändrad form trådlöst eller genom tråd eller kabel återulsändas till allmänheten. 1 fråga om ersättningen tillämpas 22 d § fjärde stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografisk bild som har tillkommit före ikraftträdandet.

Bilaga 3 Prop. 1985/86: 146

Förteckning över remissinstanserna

Yttranden över promemorian har avgetts av justitiekanslern, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, statens kulturråd, televerket, upphovsrällsulredningen, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund. Svenska journalistförbundet, Svenska tidnings-ulgivareföreningen. Tidningarnas arbetsgivareförening, Sveriges författarförbund. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM) u.p.a.. Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI), Svenska musikerförbundet. Svenska lealerförbundet. Teatrarnas riksförbund. Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges Radio AB, Svenska gruppen av the International Federation of Producers of Phono-grams and Videograms (IFPl), Landsorganisationen (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Kooperativa förbundet (KF), Förhandlingskartellen Copyswede, Svenska Elektronikinduslriföreningen, Sveriges Radio-& Hemeleklronikleveranlörer (SRL), Ceniralantennmalerielleverantörernas Förening (CANT), Esselte Video AB, HSB;s Riksförbund ek. för. (HSB), Svenska Riksbyggen förening u. p. a. (Riksbyggen), Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation ek. för. (SBC), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Induslriförvaltnings AB Kinnevik, Sveriges Filmulhyrareförening, Sveriges Yrkesmusikerförbund (SYMF). Officerarnas riksförbund har anslutit sig lill yttrandet från SYMF.

Bilaga 4 p>-°p- ' '

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnäriiga verk dels att 22, 45, 47, 48 och 58 §§ skall ha följande lydelse, dels alt del i lagen skall införas en ny paragraf, 22 d §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §' Har radio- eller televisionsförelag rätt att i utsändning återgiva verk, må företagel ock, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upplaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten all göra sålunda upplaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisions- Svenskt radio- eller televisions
förelag som regeringen bestämmer företag som regeringen bestämmer
må, om företaget på grund av avtal må, om företaget på grund av avtal
med organisation som företräder elt med organisation som företräder etl
flertal svenska upphovsmän på om- fiertal svenska upphovsmän på om
rådet äger rätt atl utsända litterära rådet äger rätt all utsända litterära
och musikaliska verk, jämväl ut- och musikaliska verk. jämväl ut
sända utgivet dylikt verk av upp- sända utgivet dylikt verk av upp
hovsman som icke företrädes av or- hovsman som icke företrädes av or
ganisationen; för utsändningen äger ganisationen: för utsändningen äger
upphovsmannen rätt till ersättning. upphovsmannen rätt till ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock Vad sålunda stadgats gäller dock
icke sceniskt verk, ej heller annat icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat verk om upphovsmannen meddelat
förbud mot utsändning eller det el- förbud mol utsändning eller det el
jest föreligger särskild anledning jest föreligger särskild anledning
antaga alt han motsätter sig utsänd- antaga att han motsätter sig utsänd
ningen, ningen. Bestämmelserna i detta

stycke gäller inte sådan vidaresändning som anges i 22 d §.

22 d §

Har någon på grund av avtal med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området rätt att till allmänheten trådlöst eller genom kabel samti-

' Senaste lydelse 1978:488. 49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146

digt och oförändrat återutsända (vidaresända) verk som ingår i en trådlös ljudradio- eller televisions-utsändning, får denne på samma sätt vidaresända även verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen.

Vidaresändning får avse endast verk av det slag som omfattas av ett avtal med en organisation. Även i övrigt gäller de villkor i fråga om vidaresändningen som föreskrivs i avtalet.

En upphovsman vars verk vidaresänds med stöd av första stycket skall i fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner från organisationen som väsentligen bekostas genom ersättningen vara likställd med upphovsmän som organisationen företräder.

45 §-

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upplagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsänd-

ning och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3, 6-9 denna paragraf, skall vad i 3, 6-
§§, 11 § första stycket, 14 § första 9 §§, 11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs- stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs
ta stycket, 22 a-22 c, 24, 24 a, 26, ta stycket, 22 a-22 rf, 24, 24 a, 26,
27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mot- 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mot
svarande tillämpning. svarande tillämpning.

Lydelse enligt prop. 1985/86: 79. 50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146

47 §

Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har upplagils används vid ljudradio- eller televisionsutsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandel äger rum inom femfio år efter det år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning utgå till framställaren liksom till utövande konstnärer vilkas framförande har upplagils på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.

Vad som sägs i första stycket om ljudradio- och televisionsutsändning gäller också när en trådlös sådan utsändning samtidigt och oförändrat återutsänds (vidaresändning) till allmänheten trådlöst eller genom kabel. Gentemot den som vidaresänder får krav på ersättning göras gällande endast genom sådana organisationer som företräder ett flertal svenska utövande konstnärer eller framställare. Organisationerna skall framställa kraven samtidigt med de krav som avses i'22 rf §. Bestämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ saml 26 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla. Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §"

Ljudradio- eller televisionsulsändning må icke utan radio- eller televisionsföretagets samtycke återulsändas eller upptagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsutsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmedjämföriig lokal.

En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eller televisionsföretagets samtycke övertoras från en sådan anordning lill en annan förrän femtio år har förflutit efter del år då utsändningen ägde rum.

Vad i 6-9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a—22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

Har ett radio- eller televisionsföretag krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses i 22 rf § första stycket, skall förelaget framställa sitt krav samtidigt som de organisationer som avses där.

' Lydelse enligt prop. 1985/86: 79.

Lydelse enligt prop. 1985/86: 79. 51

2 Förslag till Prop. 1985/86:146

Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild

Härigenom föreskrivs atl 9 § lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§' Svenskt televisionsförelag som regeringen bestämmer må, mot ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud mot visning eller del eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

Denna lag träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografisk bild som har tillkommit före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1978:489. 53

Innehåll Prop. 1985/86: 146

Sid

Propositionen ................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ...... 1

Propositionens lagförslag ................................................. 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986 7

1 Inledning ........................................................................ 7

2 Allmän motivering ........................................................ ...... 7

2.1 Bakgrund ................................................................. ...... 7

2.2 Behovet av lagstiftning ........................................... ...... 9

2.3 Förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrätten .................................................................................. 11

2.3.1 Avtal eller ivångslicens? .................................. ..... II

2.3.2 Avlalslicens? .................................................... .... 13

2.3.3 Avtalsparterna ................................................. .... 15

2.3.4 Organisationernas ersättningskrav ................. .... 15

2.3.5 Vetorätt för de utomstående rättighelshavarna? 16

2.3.6 Utomstående rättighetshavares rätt till individuell ersättning? .......................................................................... 18

2.3.7 Vissa speciella frågor ...................................... .... 19

2.3.7.1 Offentliga framföranden ........................ .... 19

2.3.7.2 Undanlag för del svenska programutbudet? ... 20

2.3.8.......................................................................... Åtgärder om avtal inte sluts 21

2.4 Närstående rättigheter ........................................... 22

2.4.1 Förvärv av utövande konstnärers rättigheter vid vidaresändning 22

2.4.2 Rätlen lill ersättning ......................................... 23

2.4.3 Radioföreiagens rättigheter ............................. 24

2.5 Fotografernas rättigheter vid vidaresändning ......... ... 25

2.6 Behörig domstol ...................................................... ... 26

2.7 Ikraftträdande m.m .................................................. ... 26

3 Upprättade lagförslag ................................................... ... 27

4 Speciaimolivering .......................................................... 27

4.1 Förslagel till lag om ändring i lagen (1960; 729) om upphovsrätt

till litterära och konstnäriiga verk ............................ ... 27

4.2............................................................................. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1960:730) om rätt lill
fotografisk bild ........................................................ ... 35

5 Hemställan ................................................................... 36

6 Beslut ........................................................................... 36

Utdrag ur lagrådets protokoll den 4 mars 1986 .............. 37

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1986 ... 40

Bilaga I Sammanfattning av promemorian ................ 42

Bilaga 2 Promemorians lagförslag ............................... 44

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .............. 48

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ......................... ... 49