Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 27 februari 1986.

På regeringens vägnar OlofPalme

Bengt K. A. Johansson

Propositionens iiuvudsakiiga innehåll

1 propositionen föreslås en ny lag om näringsförbud samt lagändringar som syftar till en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang-och transportbranscherna. Förslagen är led i kampen mot ekonomisk brottslighet.

Enligt nuvarande regler kan näringsförbud i vissa fall meddelas en enskild näringsidkare eller företrädare för en juridisk person, om näringsidkaren eller den juridiska personen har försatts i konkurs. Lagen om näringsförbud - som bygger på elt betänkande av näringsförbudskommillén — innebär alt oseriösa näringsidkare eller företrädare för juridiska personer skall kunna få näringsförbud även om del inte har förekommit någon konkurs. Brott liksom Underlätelse att betala skaller, tullar och avgifter till del allmänna föresläs således i vissa lägen kunna leda till näringsförbud. Liksom i dag skall näringsförbud dessulom i vissa fall kunna meddelas i samband med konkurs. Som grundläggande förutsättningar för förbud uppställs, vid sidan om de nämnda, att vederbörande har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och att förbud är påkallat från allmän synpunkl.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet. Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha vissa närmare angivna befattningar, såsom styrelseledamot i handelsbolag, aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer, och inte heller faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet. Inte heller får han äga sä mänga aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent. För att förhindra alt etl förbud kringgås saknar den som är underkastad sådant vidare rätt att vara anställd

Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126

eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående, liksom i den där han har åsidosatt sina åligganden.

För att undvika onödigt hårda konsekvenser av ett näringsförbud skall den som är underkastad ett sådant kunna få dispens för att driva en viss näringsverksamhet, inneha en viss anställning osv, Etl näringsförbud skall också i vissa fall kunna upphävas,

Elt näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem är.

Frågor om näringsförbud skall liksom i dag prövas av allmän domstol på lalan av allmän åklagare. Tillsynen över meddelade förbud skall utövas av tillsynsmyndigheterna i konkurs.

Att bryta mot ett näringsförbud skall, liksom i dag, vara straffbart.

Den utökade vandelsprövningen i restaurang- och transportbranscherna grundar sig på ett förslag om näringstillstånd från kommissionen mot ekonomisk brottslighet. Innebörden av den utökade vandelsprövningen är alt benägenheten att fullgöra skyldigheter mot det allmänna skall ges ökad vikt vid den tillståndsprövning som redan sker i dessa branscher.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986,

Prop, 1985/86: 126

Propositionens lagförslag Prop. 1985/86:126

1 Förslag till

Lag om näringsförbud

Härigenom föreskrivs följande.

.Meddelande avförbud

1 § Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, medde
las den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

1. gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller

2, i avsevärd omfattning underlåtit atl betala sådan skatt, tull eller avgift
som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,

2 § Näringsförbud får också, om det är påkallat från allmän synpunkl, meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annal säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet,

3 § Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till belydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksamhet,

4 § Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1-3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om

kommanditbolag: komplementär,

annat handelsbolag: bolagsman,

aktiebolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,

ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen, om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skall, lull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.

Första stycket gäller ocksä den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.

5§ Näringsförbud skall meddelas för en viss lid, lägst tre och högst fem år.

Verkan avförbud

6 § Den som är underkastad näringsförbud får inte

1. driva näringsverksamhet,

2. vara bolagsman i etl annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i etl kommanditbolag,

3. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller

stiftelse som driver näringsverksamhet, -i

4, vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett Prop. 1985/86: 126 aktiebolag,

5, i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 3,

6, faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring,

7, äga så många aktier i ett aktiebolag atl hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Näringsförbud ulgör inget hinder mol att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap, 1 § regeringsformen eller I kap, I §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

7 § Den som är underkastad näringsförbud fär inte vara anställd eller ta
emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en
närslående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som
anges i 4 §. Som närstående anses hans make, den med vilken han sam
lever under äktenskapsliknande förhållanden, förälder, barn och syskon
samt den som är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led
eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden.

Förfarandel vid prövningen av frågor omförbud

8 § Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående
utredningen och förfarandel i mål om näringsförbud skall, om inte annal
föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är
föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i
högst ett är. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap, rättegångsbalken får dock
inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud grundat på 2 § får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

9 § Varje kronofogdemyndighet skall särskilt uppmärksamma när det
kan finnas skäl att meddela näringsförbud grundat på 1 § 2 och anmäla
förhållandet till åklagaren.

10 § Är det uppenbart att grund för näringsförbud föreligger, får rätten
meddela förbud för liden till dess frågan om näringsförbud slutligt, har
avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

En fråga om tillfälligt näringsförbud las upp på yrkande av åklagaren. Innan elt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle all yttra sig, om det inte finns anledning atl anta att han har avvikit eller på annat sätl håUer sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen, I kallelsen skall han upplysas om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap, 14 § rättegångsbalken.

Bifalls en talan om näringsförbud, fär rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud,

11 § Ett beslul om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart, om inte

annat förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet, 4

Har ett tillfäUigt näringsförbud meddelals, skall detta beaktas vid Prop, 1985/86:126
tillämpning av 5 §, ,

12 § Etl beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under
rättegången, överklagas särskilt.

överklagas ell beslul om tillfälligt förbud, får högre rätt omedelbart förordna alt förbudet tills vidare inte skall gälla.

13 § Om rätten meddelar elt tillfälligt näringsförbud innan talan om näringsförbud har väckts, skall den utsätta en tid inom vilken sådan talan skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms nödvändigt. Är den utsatta liden inte tillräcklig, får rätten medge förlängning, om åklagaren före lidens utgång gjort framställning om sädan,

14 § 1 samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas skall rätten till den som avses med förbudet överlämna en särskild underrättelse, där innebörden av förbudet beskrivs.

Upphävande avförbud

15 § Har talan om näringsförbud inte väckts inom utsatt tid, och har en framställning om förlängning av tiden inte heller inkommit, skall ett beslut om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om del inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsförbudet. Om talan bifalls, skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall gälla,

16 § Om den som genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § I frikänns från ansvar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken lid förbudel fortfarande skall gälla, I fall som avses nu får rätlen ocksä upphäva eller ändra etl beslut om skyldighet alt svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslul som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphävas.

Rättens beslut om alt upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart,

17 § Ett lagakraftvunnel beslut om näringsförbud fär upphävas på ansö
kan av den som förbudet avser, om det senare kommer fram att han inte
hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Beträffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om talan om förbud. Ett sådant mål tas upp av den tingsrätt som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Mål om upphävande av förbud fär avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart att detta inte behövs.

Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m. m. Prop. 1985/86: 126

18 § En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfäl
ligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efler vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, an- .
ställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som
anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller
som skall vara förbjudna under denna lid och vad den som fått näringsför
bud i övrigt då har att iaktta.

Om det föreligger synnerliga skäl, fär tiden för avveckling förlängas pä ansökan av den som fält förbudet.

Belräffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och Iredje styckena.

Dispens från förbud

19 § Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet, inneha anställning eller uppdrag, vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnyttjas.

20 § En dispens får återkallas, om den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mol en föreskrift som är knuten till dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 § i annal hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.

21 § En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsförbud eUer beslut om tUlfälligt näringsförbud eller efler en senare gjord ansökan.

När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 § andra och Iredje styckena.

22 § Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När
frågan prövas i ett särskilt mål, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 §
andra stycket. Målel får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare
prövat frågan om dispens.

Tillsynen av meddelade förbud m. m.

23 § Riksskatteverket skall föra etl register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

24 § Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudel är bosatt.

Om del finns skäl att misstänka atl ell förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med all den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandel till åklagaren.

överträdelse av förbud m.m. Prop. 1985/86: 126

25 § Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud eller bryter mot en föreskrift som meddelals med stöd av 18 eller 19 § skall dömas lill fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, lill böter eller fängelse i högst sex månader.

26 § Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud,

I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds.

27 § Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett nylt förbud,
skall rällen upphäva det tidigare meddelade förbudet,

1, Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986,

2, Bestämmelserna i 15 §, 16 § andra och tredje styckena, 17 § samt 19-27 §§ tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt näringsförbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser.

3. Vid prövning av förutsättningarna enligt 1 § för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud fär hänsyn tas till vad som ägt rum före ikraftträdandet endast så vitt avser frågan om förbud är påkallat från allmän synpunkl.

4. Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs och grundas bedömningen att den som skall vara underkastad förbudet förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet, gäller i stället för 6 § första stycket och 7 § atl han inte får driva verksamhet med vilken följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Han fär inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en sådan juridisk persons angelägenheter. Rätten skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets verkan enligt denna punkt. Vad som i 5 § föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre år gäller ej i etl sådant fall som sagts nu.

Talan om näringsförbud fär ej väckas, om konkursbeslutel har meddelats före den 1 juli 1984 och konkursen avslulals före ikraftträdandet.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till anlagande, att gäldenären gjort sig skyldig till broll som avses i 11 kap. brottsbalken. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ell sådant sätl att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandel.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas, 1 berättelsen skall upptagas en översikt över till-gängar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhällande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig lUl brott som avses i 11.kap, brottsbalken. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därtör angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådanl sätt att näringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

' Senaste lydelse av 199 b - d §§ 1980:264 199 f-j §§ 1980:264,

Senaste lydelse 1986:44,

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för brott som avses i II kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram all gäldenären kan misslänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhel, som har samband med verksamheten. Kan del misslänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 799 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för brott som avses i 11 kap.- brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhel, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt atl näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhällande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning 'antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till anta-

Senaste lydelse 1986:44,

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om del finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap, brottsbalken. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senasie året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tilllämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, I sådant fall skaU samtidigt-den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning lUI anta-

Om förvaltaren fmner att gäldenären kan misslänkas för all ha gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhel, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, nägon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på elt sådant säll att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner atl gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill broll som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sädan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt all näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse Prop. 1985/86: 126

hel för domslol all meddela en enskild näringsidkare som försätts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

212 §5 Gäldenär som bryter mot 199 a § döms lill böter.

Den som överträder etl näringsförbud eller etl lillfälligt näringsförbud döms tiU fängelse i högst två år eller, om brolie I är ringa, lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ell näringsförbud, får del förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan för-budsliden har gått ut.

1. Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986. Har näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199 c § i fräga om verkan av förbudet.

2. Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckis före ikraftträdandet prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfälligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger.

3. I fråga om upphävande av förbud, dispens från förbud, tillsynen av meddelade förbud saml överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna lill lagen (1986:000) om näringsförbud.

' Senaste lydelse 1980:264, 11

3 Förslag till Prop. 1985/86:126

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173)

Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973: 1173) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 11-14 §§ polislagen (1984:387), lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980: 376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Vad som anges i andra styckel utgör ej hinder för all uppgifl om näringsförbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksamhet.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986,

Senaste lydelse 1984: 394. 12

Trafiktillstånd får ges endasl till den som med hänsyn till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig all driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och personliga förhållanden den eller dem som skall ha ansvaret för trafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

Trafiktillstånd får ges endast till den sommed hänsyn till yrkeskunnande, ekonomiska förhållanden, laglydnad och benägenhet all fullgöra sina skyldigheler mot del allmänna samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig alt driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och laglydnad den eller dem som skall ha ansvaret för Irafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

Prövningen av benägenheten atl fullgöra skyldigheler mol del allmänna skall avse både den eller dem som skall ha ansvarel för irafikutövningen och den juridiska personen.

Finansdepartementet Prop. 1985/86:126

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juli 1985

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R. Carisson, Thunborg

Föredragande: slatsrådet Feldt

Lagrådsremiss om lag om näringsförbud, m. m. 1 Inledning

Den ekonomiska brottsligheten är ett stort problem i dagens samhälle. Regeringen har därför ansett det nödvändigt med kraftfulla insatser för att bekämpa sådan brottslighet. En rad åtgärder har vidtagits sedan hösten 1982. Då tillkallades en särskild kommission (Ju 1982:05) med uppdrag atl lämna förslag om åtgärder mot ekonomisk brottslighet (eko- kommissionen)'. Kommissionen avslutade silt arbete under våren 1984. Den hade då lagt fram etl trettiotal betänkanden, promemorior, rapporter och skrivelser med förslag till åtgärder.

I betänkandet (SOU 1984:8) Näringstillstånd har eko-kommissionen föreslagit en ramlag med stöd av vilken regeringen skulle kunna införa krav på näringstillstånd för sådana branscher som är mest utsatta för ekonomisk brottslighet. Syslemet skulle omfatta vandelsprövning, utbildning i förelagsskötsel och ekonomiska garantier för skatter och avgifter. Betänkandet har remissbehandlats.

Yttranden över belänkandet har avgetts av justitiekanslern (JK), Göta ■ hovrätt, kammarrätten i Göteborg, riksåklagaren (RÅ) - som bifogat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt saml cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Västmanlands län ' och Västerbottens län -, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspekiionen, kommerskoUegium - som bifogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskammare —, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen. Iransportrådet (TPR), bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksskatteverket (RSV), marknadsdomstolen (MD), näringsfriheisombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens industriverk, patent- och registreringsverket (PRV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län, länsstyrelsen i Jönköpings län — som bifogat yttranden från lokala skatlemyn-

' Numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar

Björne och riksdagsledamolen Arne Nygren, 15

digheten i Tranås fögderi samt kronofogdemyndigheten i Jönköpings di- Prop. 1985/86: 126 strikt -, länsstyrelsen i Malmöhus län — som bifogat yttranden från lokala skaltemyndigheten i Malmö fögderi och Skånes handelskammare -, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsslyrelsen i Kopparbergs län -som bifogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Falun -, länsstyrelsen i Norrbotlens län, näringsförbudskommillén (Ju 1981:03), lokala skattemyndigheten i Solna fögderi, Svenska kommunförbundel. Landstingsförbundet, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Handelsagenters Förbund, Näringslivels Delegation för Marknadsrätt (NDM), Stockholms fondbörs, SHIO-Familjeföretagen, Svenska åkeriförbundel. Svenska Taxiförbundel, Motorbranschens Riksförbund (MRF), Schaktentreprenörernas Riksförbund (SER), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Målaremästarnas Riksförening, Sveriges Städentreprenörers Förbund (SSEF), Företagareförbundet (SFR), Svensk Industriförening, Svenska Bankföreningen, Post- och Kreditbanken, PKbanken, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Stockholms, Malmö och Göteborgs kommuner. Landsorganisationen i Sverige (LO) - som bifogat yttranden från Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet, Hotell- och Restauranganställdas Förbund och Bilreparatörernas Riksförening -, Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och Restauranganställdas Förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Metallindustriarbetareförbundet, . Svenska Målareförbundet, Svenska Transportarbelareförbundel, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Advokatsamfund, Juridiska fakullelsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Ackordscentral, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling, Jönköpings Läns Utvecklingsfond, Föreningen Sveriges kronofogdar. Intresseföreningen för enhetscheferna vid länsstyrelsernas juridiska enheter. Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna enheter. Föreningen länsstyrelsernas alkoholhandläggare. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossislförbund och Svenska Handelskammarförbundet har avgelt elt gemensamt yttrande.

Till protokollet i delta ärende bör fogas en samnianfattning av betänkandet som bUaga 1, lagförslagel i betänkandet som bilaga 2 och en sammanställning av remissyttrandena som bUaga 3.

Bestämmelser om näringsförbud finns f n. i konkurslagen (1921:225). I betänkandet (SOU 1984:59) Näringsförbud har näringsförbudskommillén föreslagit att institutet näringsförbud utvidgas bl.a. pä så sätt alt det nuvarande kravet på konkurs som förutsättning för ett förbud slopas. För näringsförbud skall det enligt förslaget fordras att näringsidkaren har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och alt förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkt.

- Professor Torgny Hastad, ordförande, kommunalrådet Sören Mannheimer, riks
dagsledamoten Anita Modin, kommunalrådet Joakim Ollen, f, d, riksdagsledamoten
Johan A, Olsson, riksdagsledamoten Bengt-Ola Ryttar och direktören Brivio
Thörner, 16

Belänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Justitie- Prop. 1985/86: 126 kanslern (JK), Göta hovrätt, Stockholms, Malmö och Göteborgs tingsrätter. Riksåklagaren (RÅ) - som bifogat yttranden av överåklagaren i Göteborg samt länsäklagarna i Stockholms och Gotlands, Malmöhus och Norrbottens län -, rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspektionen, riksskatteverket (RSV) - som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Falun, Göteborg, Kristianstad, Malmö, Stockholm, Sollentuna och Sundsvall -, bankinspektionen, marknadsdomstolen (MD), näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, patent- och registreringsverket (PRV), länsstyrelsen i Slockholms län - som bifogat yttrande av Utvecklingsfonden i Stockholms län —, länsstyrelsen i Jönköpings län - som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheten i Jönköpings och Jönköpings polisdistrikt -. länsstyrelsen i Malmöhus län - som bifogat yttrande av Skånes handelskammare -, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsslyrelsen i Norrbottens län, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Förelagareförbundet, SFR, Motorbranschens Riksförbund (MRF), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Målaremästarnas Riksförening, Svenska byggnadsenlreprenörföreningen. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och Restauranganställdas Förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet. Svenska målareförbundet. Svenska transportarbelareförbundel. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner samt Sveriges ackordscentral. Vidare har Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Grossislförbund, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Svenska Arbetsgivareföreningen avgett ett gemensamt yttrande. Till innehållet i detta har anslutit sig Sveriges köpmannaförbund. Svenska åkeriförbundet, SHIO- familjeföretagen. Schaktentreprenörernas Riksförbund och Sveriges Städentreprenörers Förbund, Dessa sistnämnda organisationer redovisas i det följande under beteckningen "Vissa organisationer inom näringslivet".

Till protokollet i detla ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan-del som bilaga 4, lagförslaget i betänkandet som bilaga 5 och en sammanställning av remissyttrandena som bdaga 6.

Regeringen har i propositionen om riktlinjer för det framlida arbetet mot
ekonomisk brottslighet m, m. (prop. 1984/85:32) lämnat en redogörelse för
den allmänna inriktningen av reformarbetet mot ekonomisk brottslighet.
Inriktningen har godtagits av riksdagen (JuU 1984/85:28, rskr 270), För
utom rikllinjer för det framtida arbetet redovisas i propositionen också
genomförda och planerade åtgärder. Regeringen aviserade därvid reform-
planer bl, a, rörande lagstiftning om näringstillstånd och näringsförbud, '
Eftersom dessa medel i viss mån kan ses som alternativa sätt pä vilka man
kan ingripa mot oseriösa näringsidkare och då de har vissa gemensamma 17

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

inslag ansåg regeringen atl de måste övervägas i ett sammanhang. Närings- Prop. 1985/86: 126 utskottet förklarade i sitt yttrande (NU 1984/85:4y) över propositionen att del är angeläget att riksdagen får tillfälle att ta ställning till lagstiftning som effektivt begränsar oseriösa näringsidkares möjligheter att bedriva näringsverksamhet. En fullständig sådan lagstiftning måste enligt näringsutskottels mening avse ett system i vilket näringsförbud, näringstillstånd och en effektiv bulvanlag ingår som medel. Utskottet anslöt sig till regeringens bedömning att frågorna om näringsförbud och näringstillstånd måste behandlas i elt sammanhang. Justitieutskottet anslöt sig i sitt belänkande till näringsulskotlets uppfattning, som också godtogs av riksdagen.

Jag ämnar nu anmäla frågan om lagstiftning på grundval av de båda utredningsförslagen om näringstillstånd och näringsförbud. När del gäller lagstiftning om bulvanförhållanden vill jag erinra om att riksdagen nyligen har antagit viss sådan lagsliftning (SFS 1985: 277 och 278) och att ytteriigare utredningsarbete pågår i betalningsansvarskommittén (Ju 1984:09).

2 Den ekonomiska brottsligheten samt vidtagna åtgärder och pågående arbete mot denna

2.1 Den ekonomiska brottsligheten

Innan jag redovisar mina överväganden i fråga om näringsförbud och näringstillstånd, anserjag del lämpligl att dels ge en kört beskrivning av den ekonomiska brottsligheten, dels summera vidtagna och pågående aktiviteter i kampen mot denna. Därmed anger jag också del system i vilket den nu aktuella regleringen skall utgöra en del.

Ekonomisk brottslighet är ingen ny företeelse. Under senare tid har dock problemen i samband med ekonomisk brottslighet fått särskild aktualitet. Det har i flera sammanhang slagils fast av statsmakterna alt den ekonomiska brottsligheten ulgör ett stort samhällsproblem, kanske ett av vår tids största kriminalpoHliska problem, (JuU 1980/81:21, 1982/83:20, 1983/84:22,1984/85:28),

Vid överväganden rörande åtgärder mot ekonomisk brottslighet är det av många skäl av värde att begreppet ekonomisk brottslighet ges en någorlunda bestämd innebörd. Den definition som justitieutskottet gett i silt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:21) får numera anses vara allmänt vedertagen. Verksamheten skall enligt denna definition ha ekonomisk vinning som direkt motiv, ha kontinuerlig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätl och förövas inom ramen för näringsverksamhet som inte är kriminaliserad men som utgör själva grunden för den kriminella handlingen, Justitieutskottet framhåller i sitt betänkande (JuU 1984/85:28) med anledning av propositionen om riktlinjer för det framlida arbetet mot ekonomisk brottslighet att, även om denna definition är allmänt hållen, den bör tjäna som god vägledning i reformarbetet. Samtidigt får definitionen enligt utskottet inte användas sä alt den lägger hinder i vägen för åtgärder mot grov brottslighet, som ligger den ekonomiska brottsligheten nära, men

som inte i strikt mening sker inom ramen för näringsverksamhet och därför Prop. 1985/86:126 enligt definitionen inte skulle vara att anse som ekonomisk brottslighet.

Osäkerheten om den ekonomiska brottslighetens omfattning är slor, bl, a, därför alt många kriminella handlingar aldrig kommer till myndigheternas kännedom. Eko-kommissionen har vid en försiktig beräkning uppskattat att den ekonomiska brottsligheten år 1983 medförde att mellan 16 och 20 miljarder kr, undandrogs beskattning, vilket motsvarar ett skattebortfall pä mellan 11 och 14 miljarder kr, Justitieutskottet har i sitt nyss angivna belänkande anföri att det lorde vara ställt utom allt tvivel att den ekonomiska brottsligheten har en mycket stor omfattning och att eko-kommissionens skattningar bör kunna ge en god uppfattning om det problem som denna brottslighet utgör. Utskottet betonar att det inte bara är de rent ekonomiska konsekvenserna av den ekonomiska brottsligheten som bör uppmärksammas. Det är enligt utskottet minst lika betydelsefullt att fästa uppmärksamheten på övriga skadeverkningar, såsom förvrängningar av produktionsstrukturen, snedvridningar av konkurrensstrukturen samt uppluckring av affärssederna och utarmning av del allmänt samhälleliga ansvaret.

Den ekonomiska brottslighetens omfattning varierar inom olika samhällssektorer. Särskilt utsatta är branscher i vilka det är lätt att etablera småföretag som arbetar med enkel utrustning och som har en förelagsledning på några få personer och samtidigt har många korltidsanställda. Som problembranscher när det gäller oseriöst företagande har under senare år ofta nämnts restaurangbranschen, bilbranschen, delar av transportbranschen, byggbranschen och städbranschen, I dessa branscher har problem av nu berört slag uppmärksammats i olika sammanhang och krav på åtgärder har rests från myndigheter, fack- och branschförbund och andra. Jag återkommer senare till den ekonomiska brottsligheten i ett par av dem (avsnitt 5),

Det står också klart atl bolagskonkurser används som ell led i ekonomisk brottslighet. Brott som ofta uppdagas i samband med sådana är bokföringsbrolt, bedrägerier, gäldenärsbrott, uppbördsbrott och skattebrott. Eko-kommissionen har uppskattat att föriusterna för anställda, leverantörer, kreditgivare och andra p.g,a, ekonomisk brottslighet i samband med konkurs uppgår till drygt någon miljard. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har nyligen publicerat en undersökning rörande brottslighet med anknytning till näringsverksamhet (Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet. Rapport 1985: 1). Av utredningen framgår alt brottsmisstanke förelåg i 75 av 100 undersökta företagskonkurser år 1983, Beräknat på alla konkurser i landet det året skulle detta innebära att brottsmisstanke skulle ha förelegat i ca 3 700 företagskonkurser. Undersökningen visade också att man fick underlag för omkring dubbelt sä många misstänkta brott när man utvidgade samarbetet mellan berörda myndigheter och tillförde det brottsutredande arbetet mera resurser. Denna undersökning ger en bild av omfattningen av den ekonomiska brottsligheten och antyder att en belydande del av den är dold.

Skatteskuldernas utveckling är också av inlresse när åtgärder mot eko
nomisk brottslighet övervägs, Reslföringen av skatter har ökat under sena- 19

re år, samtidigt som indrivningsresullaten har försämrats. Delta kan för- Prop. 1985/86: 126 klaras på många sätt. Ett förfarande som ofta kan skönjas i uppbördsmyndigheternas material, och som många gånger också blir belyst genom konkurs- och brottsutredningar, är det som ibland kallas för det likvida fusket. Därmed menas att någon förfar medvetet spekulativt i syfte alt undanhålla skatter eller olovligen uppskjuta betalningen av dem för att åtnjuta kredit.

Minskade skatteintäkter är en effekt av den ekonomiska brottsligheten. Som jag nyss har berört uppkommer också allvarliga skadeverkningar genom att förutsättningarna för den seriösa näringsverksamheten hotas och samhällsmoralen allmänt sett riskerar att undergrävas. Anställda, konsumenter, leverantörer, kreditgivare m.fl. drabbas också direkt av den ekonomiska brottsligheten.

I den tidigare berörda propositionen om rikllinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet behandlas frågan om brottslighetens skadeverkningar närmare. Där konstateras också atl det inte finns några patentlösningar utan atl del endast är genom etl tålmodigt och brett reformarbete som problemen pä sikt kan bemästras. Arbetet måste bedrivas långsiktigt och genom en rad samverkande åtgärder.

2.2 Vidtagna åtgärder och pågående arbete m. m.,,

2.2.1 Resursförstärkningar

Omfattande resurser har under senare år anslagits för ålgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Jag vill sålunda påminna om att polisen har fått kraftiga förstärkningar. Den 1 juli 1983 fanns 223 tjänster inom polisen på de särskilda s, k, eko-rotlarna. Sedan dess har 129 sådana tjänster tillkommit. Härutöver handläggs givelvis frågor som rör ekonomisk brottslighet även på andra enheter inom polisen, t.ex, bedrägerirotlarna. Medel har också avdelats för utbildning av poliser som arbetar med ekonomisk brottslighet.

Sedan den 1 juli 1983 har vidare åklagarväsendet förstärkts med 30 åklagartjänster och sex revisorsljänster med särskild inriktning på ekonomisk brottslighet. Beslut om utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse och begränsning av förundersökning torde vidare leda till att resurser frigörs för prioriterade områden. Medel har avsatts för kvalificerad ekonomisk utbildning av åklagare. Den 1 juli 1985 trädde en ny regional organisation för åklagarväsendet i kraft. Förändringen har genomförts bl.a, niot bakgrund av kravet på ökade insatser mot ekonomisk brottslighet.

Insatser har också gjorts för att förstärka domstolarnas kompetens när
del gäller arbetet med den ekonomiska brottsligheten. Medel har bl, a,
avsatts för utbildning av domare. Vidare skall nu skattebrottmål handläg
gas snabbare av domstolarna, Elt skattebrottmål, i vilket prövningen kan
vara beroende av utgången av ett samtidigt pågående skaltemål i en för
valtningsdomstol, får inte längre rutinmässigt vilandeförklaras av tingsrät
ten (SFS 1983:460 och 461). Riksdagen har också beslutat atl komplicera- 20

de brottmål, i vilka ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har vä- Prop. 1985/86:126 sentlig betydelse för bedömningen, företrädesvis skall handläggas av vissa tingsrätter som fär möjlighel att låta experter på ekonomiska och skatie-rättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter (SFS 1985:415),

BRÅ har fått i uppdrag att svara för etl särskilt forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk brottslighet. Medel för arvoden till fyra kvalificerade forskare har tillförts rådet.

Jag vill också peka på de insatser som har gjorts inom skatte- och exekutionsväsendet. Verksamheten inom riksskatteverket (RSV) har om-prioriterats så att den ekonomiska brottsligheten skall få förtur, och verket har fått särskilda medel för att kunna samordna kampen mot sådan brottslighet inom sitl kompetensområde och för atl göra särskilda kontrollinsatser. Budgetåret 1982/83 byggdes mervärdeskatlekonlrollen ul, Åven för budgetåren 1983/84, 1984/85 och 1985/86 har berörda myndigheter tillförts medel för åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Länsstyrelserna har under flera budgetär tillförts väsentliga resurser för kvalificerad revisionsverksamhet och för intensifierad arbetsgivarkontroll. Det kan nämnas alt skatteförvaltningsutredningen (Fi 1984:02) nyligen i betänkandet (SOU 1985: 20) Sammanhållen skatteförvaltning har föreslagit en ny organisalion på området. Syftet är all ytterligare effektivisera verksamheten. Kronofogdemyndigheterna har vidare förstärkts genom att tillföras medel för atl kunna anlita ekonomer i den exekutiva verksamhelen. Dessutom har kronofogdemyndigheterna i Slockholm, Göteborg och Malmö fått 1 milj. kr. vardera för bekämpande av den ekonomiska brottsligheten. Slutligen har ytteriigare lolv kronofogdemyndigheter tilldelats resurser för att bilda särskilda grupper för svåra indrivningsfall.

Systemets slagkraft avgörs naturligtvis inte enbart av hur många tjänster som tillförs kampen mot ekonomisk brottslighet. Arbetet kräver också att resurser omdisponeras och att det sker en koncentration kring de väsentligaste arbetsuppgifterna. Organisationsförändringar och specialutbildning av personal som skall arbeta med de komplicerade frågor som utredningar om ekonomisk brottslighet inrymmer är andra inslag som kan vara nödvändiga. Som framgår av den redovisning jag nu har lämnat, är det pågående förändringsarbetet också inriktat på att kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall föras genom en samverkan av olika åtgärder.

2.2.2 Lagstiftning

Jag övergår nu till alt sammanfatta de åtgärder i form av lagstiftning som statsmakterna har vidtagit mot ekonomisk brottslighet och skatteflykt.

Ett flertal av dessa åtgärder syftar till att minska möjligheterna för
oseriösa näringsidkare att undandra skatter och avgifter från det allmänna.
Lagen om skatteflykt (1983:75) har skärpts. Möjligheterna för den som
säljer aktier att undgå aktievinstbeskattning genom ullandsflyttning har
stoppals (SFS 1983:452). Kraven på bevisning från det allmännas sida i
skattemål som rör inkomstöverföringar mellan svenska och utländska före
tag har minskals (SFS, 1983:122, 123), Riksdagen har nyligen antagit ett
förslag om att ersätta den s, k, treårsregeln vid skenbosättning utomlands 21

med en molsvarande femårsregel och om en utvidgning av det skatterätts- Prop, 1985/86: 126 liga bosättningsbegreppet (SFS 1985:362-364), Inom finansdepartementet har vidare arbetet med att få till stånd nya avtal med andra länder om internationell handräckning i fråga om skatter och avgifter intensifierats. En annan ålgärd med syfte atl slävja ekonomisk brottslighet är att personer som inte har betalat skatter och avgifter för sina anställda, har slora skatteskulder eller har haft samröre med ekonomisk brottslighet kan förbjudas att förvärva fastigheter (SFS 1983:438), Föratt ytterligare begränsa möjligheterna till skattefusk har de lokala skattemyndigheterna fåll rätt att för vissa uppdragstagare utfärda A-skattesedel i stället för B-skattesedel (SFS 1983:77), Syftet är att förbättra möjligheterna alt ingripa mot s, k, grå arbetskraft. Tullverket har vidare fått ökade befogenheter i fräga om kontrollen av exporten av varor (SFS 1984:444),

Ett annat problem som jag har berört i det föregående är att vissa förelag söker skaffa sig olovliga skattekrediter genom att utnyttja komplexiteten i skattesystemet och den inneboende trögheten när det gäller redovisning och betalning av skatter och avgifter. Genom atl uppbörden av preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter har samordnats fr. o. m, den 1 januari 1985 (SFS 1984:668), blir del svårare att undanhålla staten sådana medel,

Uppbördskonlrollen i samband med entreprenader och annan uppdragsverksamhet har vidare förstärkts genom ändrade rutiner vid offentlig upphandling (SFS 1983:38). Dessa innebär atl innan en myndighei antar ett anbud den skall kontrollera alt anbudsgivaren är registrerad i föreskriven ordning för redovisning och inbetalning av mervärdeskatt, innehållen preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter.

Riksdagen har nyligen antagit en särskild lag om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (prop, 1984/85:108, SkU 40, rskr 179), Genom lagen utvidgas möjligheterna att kvitta återbetalningar av skatter och avgifter mol fordringar som det allmänna har på en skattskyldig.

Reformarbetet på området för skatter och avgifter fortsätter. Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m,m, i skatteprocessen gör f.n, en allmän översyn av reglerna om skattekontroll, Uiredningen avser att i år överlämna ett slutbetänkande med förslag om en för hela skatteområdet gemensam lag om skattekontrollen, Skatteindrivningsutredningen (B 1981:02) har till huvudsaklig uppgift att se över formerna för indrivning av skatt i syfte alt effektivisera verksamheten på delta område, 1983 års folkbokföringskommitté (Fi 1983:04) utreder en bättre reglering av folkbokföringen. Syftet är bl. a. att förhindra att någon tillskansar sig olovliga skalle- och bidragsförmåner. Socialavgiftsulredningen (S 1981:04) har i betänkandet (Ds S 1985: 1) Företagarregislrering - klarare regler för socialavgifter föreslagit en samordning av arbetstagarbegreppen på skatte-och avgiftsområdena. Förslaget knyter an till ett sådant system för skatle-bevis som eko-kommissionen har aktualiserat.

Också vid sidan av skatteområdet har flera lagar införts eller skärpts i
syfte att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Ytterligare åtgärder
förbereds även. Enligt en remiss som nyligen har granskats av lagrådet är
avsikten att elt företag skall kunna åläggas en särskild företagsbot för brott
som har begåtts i dess verksamhet. En lagrådsremiss med förslag lill 22

ändringar i brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbroll har också nyli- Prop. 1985/86: 126 gen avlämnats. Inom kort kommer också förslag om åtgärder mot bl.a. datorbedrägerier och ocker all presenteras. Här förtjänas vidare att nämnas att en elTektiviserad lagstiftning om viten har införts (SFS 1985:206). Vidare har likvidalionsplikten för aktiebolag skärpts (SFS 1983:453, 454). Den ekonomiska brottsligheten är ofta svår atl upptäcka. Möjligheterna för de berörda myndigheterna alt utreda sådan brottslighet måste därför underlättas. Sekretesslagen (1984:316, 387) har ändrats så alt myndigheter utan hinder kan lämna ut uppgifter till polis och åklagare som utreder allvarligare brott. Riksdagen har genom nyligen beslutade ändringar i skalleregisterlagen (1980:343) öppnat möjligheter för enskilda att från skalleregisiret få uppgifter angående arbetsgivares registrering för inbetalning av källskatter och arbetsgivaravgifter (prop. 1984/85:108, SkU 40, rskr 179). Regeringen har vidare nyligen beslutat att ett centralt företagsregister skall upprättas (SFS 1984:629). Registret skall bl. a. fungera som en uppdateringskälla för andra register över företag och arbetsställen i samhället. Den information elt sådant register innehåller får givelvis också betydelse för utredningar om brott i näringsverksamhet. T syfte alt spåra bolag som använts för ekonomisk brottslighet har vidare aktiebolag ålagts att för registrering anmäla personnummer och postadress för sådana bo-. lagsfunktionärer som registrerats före den 1 januari 1977 (SFS 1983:453 och 454). Företagens revisorer har fått en ny roll när del gäller ekonomisk brottslighet. De skall särskill granska atl företagen har fullgjort sin skatte-och avgiftsskyldighel och vid försummelse anmärka förhållandet i revisionsberättelsen. Revisorerna är vidare skyldiga att på begäran lämna upplysningar om företagens angelägenheter till den som leder en förundersökning i brottmål (SFS 1984:945 och 946).

2.2.3 Pågående arbete m. m.

Ytterligare arbete pågår inom regeringskansliet för atl underlätta de utredningar som måsle göras för atl ekonomisk brottslighet skall kunna uppdagas. Förbättrat samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområdet kommer att eftersträvas. Tanken är att den nya konkurslag som förbereds skall innehålla regler om återvinning i konkurs som medger att bevisningen blir enklare och återvinningsfrislerna längre i vissa fall. Vidare utreds olika frågor rörande förelagens uppgiftsskyldighel. Förmånsbeskattningskommittén (B 1978:02) har fått i uppdrag att pröva frågor om arbetsgivares uppgiftsskyldighet till skattemyndigheterna om andra förmåner till anställda än kontant lön. Mot bakgrund av eko-kommissionens förslag om hur företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål kan förbättras har RSV fått i uppdrag av regeringen att utveckla de datorrutiner som krävs för ändamålet.

Det är också viktigt att bevaka otillböriiga och brottsliga förfaranden pä
kreditmarknaden. Regeringen har sålunda uppdragit åt kreditmarknads
kommittén (Fi 1983:06) att utreda om man bör vidta åtgärder för all
förhindra alt yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar ekono
misk brottslighet, 23

Elt särskilt problem som kan uppkomma då man ingriper mol misstänkta Prop. 1985/86: 126 fall av ekonomisk brottslighet är all den som faktiskt utövat brottsligheten är en person som inte är i etl förelags direkta ledning. Flera åtgärder är aktuella för att minska detla problem. Sälunda är numera inte bara uppsåtlig utan även värdslös medverkan till annans brott genom ekonomisk eller juridisk rådgivning straffbar. Dessutom kan en rådgivare som har begått brott förbjudas atl utöva rådgivningsverksamhet under viss tid (SFS 1985:354).

Jag vill i detta sammanhang också nämna att riksdagen nyligen beslutat om viss lagstiftning angående bulvanförhållanden (SFS 1985:277 och 278), Bortsett frän vissa speciella regler på hyres- och arrendeområdet innehåller emellertid den nya lagstiftningen, som i huvudsak ersätter äldre bulvan-lagstiflning, inte några bestämmelser om ekonomiskt ansvar i bulvanförhållanden, I stället ankommer det på betalningsansvarskommitlén (Ju 1984:09) all överväga om det är ändamålsenligt atl införa regler om ekonomiskt ansvar för huvudmannen och alt vidta andra åtgärder för att komma lill rätta med de missförhållanden som är förenade med bulvanskap, I övrigt har betalningsansvarskommitlén i uppdrag alt ulreda behovel av regler om annans betalningsansvar för skulder i aktiebolag och ekonomiska föreningar (s,k, ansvarsgenombrolt) samt atl överväga i vilken utsträckning juridiska personer bör tillåtas vara delägare i handelsbolag.

Man måste sträva efter att få till stånd ett snabbare och administrativt bättre förfarande för utredningar om ekonomisk brottslighet. Det är därför viktigt att regelsystemet förenklas. För att en omläggning av skattekontrollen skall ge full effekt krävs det också att det nuvarande kontrollsystemet förbättras. Del lidigare nämnda förslagel om ny organisalion för skatteförvaltningen avses leda till en ökad effektivitet på området.

I vissa näringar har vidare särskilda branschinriktade åtgärder vidtagits mot ekonomisk brottslighet. Som etl exempel kan nämnas att inom den yrkesmässiga trafiken bl.a. reglerna om överlåtelse av taxitillstånd har skärpts och Iransportköparansvaret utvidgats (SFS 1984:83).

3 Regleringens inriktning

3.1 Allmänt om näringsfrihet

En utgångspunkt för min behandling av de aktuella utredningsförslagen är att åtgärder mot dem som missbrukar näringsfriheten skall ges hög prioritet. Regler bör nu tillskapas som väsentligt försvårar för oseriösa näringsidkare att bedriva verksamhet och samtidigt stärker de seriösa företagens ställning på marknaden. Detla kan inte ske ulan ingrepp i själva näringsfriheten, något som allmänt sett har accepterats vid remissbehandlingen. Meningarna går dock isär belräffande vilka ingrepp i näringsfriheten som bör kunna komma i fråga.

För egen del finner jag det angeläget att - innan jag redovisar mina
ställningstaganden lill de olika förslagen om näringstillstånd och närings
förbud - någol utveckla min syn på det ekonomiska systemet, 24

Det ekonomiska systemet i Sverige kan sägas vara ett blandekonomiskt Prop. 1985/86: 126 syslem, byggt på marknadshushållningens principer och med olika korrigerande ingrepp från statsmakternas sida. Hur detla syslem bör se ul och fungera har berörts i en rad sammanhang - i olika ekonomisk-politiska . propositioner, i småföretagsproposilioner, vid antagandet av en ny konkurrenslag, när initiativ tagits till minskad regelgivning i samhället, vid behandling av frågor om elableringskontroll etc. liksom förstås när inskränkningar i marknadsekonomin av olika skäl har varit nödvändiga.

Vid alla dessa tillfällen har utgångspunkten varit att så långt möjligt slå vakt om en dynamisk ekonomi där nya och effektivare produktions- och distributionsformer ständigt kan etableras och där företagsamheten snabbt kan anpassas till omställningar inom landet och i förhållande till omvärlden.

En sådan ekonomi kräver ett decentraliserat beslutsfattande, styrt av konsumenternas efterfrågan och näringslivets ekonomiska, teknologiska och andra förutsättningar. Ett viktigt inslag i denna ekonomi måste vara, alt nya affärsidéer skall kunna prövas på marknaden. Nyförelagandet, som lill stor del sker i småföretagandels form, är därvid av största betydelse.

Till fördelarna med en ekonomi av detta slag hör självklart de direkta vinsterna för konsumenterna i form av bl. a. valfrihet och pressade priser. En fortlöpande omställning av det svenska näringslivet är vidare nödvändig för alt Sveriges internationella konkurrenskraft skall kunna bevaras och stärkas för alt den inhemska välfärden därmed långsiktigt skall kunna tryggas. Men ocksä i andra hänseenden har ett generöst utrymme för nyföretagande betydelse. Det kan medverka till att nya företagsformer, t, ex, kooperativa eller löntagarägda företag, ges förutsättningar att etablera sig på marknaden, vilket i sin tur bl,a. kan få positiva sysselsättnings-och regionalpolitiska konsekvenser.

En av grundstenarna i del ekonomiska systemet är näringsfriheten. Med näringsfrihet bör principiellt förstås friheten för var och en att etablera egen näringsverksamhet med del innehåll och i de former som han eller hon önskar. Genom denna frihet blir del möjligt atl snabbt möta förändrade marknadsförutsättningar och att snabbt introducera effektiviletsfräm-jande produktions- och distributionsformer.

Inskränkningar i näringsfriheten har mol denna bakgrund varit myckel sparsamma och hafl speciella bevekelsegrunder, Elableringskontroll finns sålunda typiskt på områden där omsorgen om viktiga säkerhetsintressen motiverar särskild kompetensprövning, såsom belräffande läkare och luftfart, eller där man har velat skydda allmänhetens ekonomiska intressen, såsom beträffande bank- och försäkringsrörelse och faslighelsmäkleri. Endast på ett litet antal områden förekommer någon behovsprövning. Här kan nämnas alt när det gäller yrkestrafiken behovsprövningen för godstransporter i beställningstrafik' togs bort år 1980. Behovsprövningen på försäkringsområdet upphörde den 1 januari 1985. Inom ett annat område, nämligen serveringen av alkoholdrycker, har nyligen en utredning föreslagit att behovsprövningen avskaffas (SOU 1985: 15).

Sammantaget får konstateras att näringsfriheten i Sverige är tämligen
vidsträckt. Den är större än i flertalet andra industriländer, där del inte är 25

ovanligt atl olika former av näringstillstånd krävs även för affärsverksam- Prop. 1985/86: 126 het i mycket liten skala. Enligt min mening bör man värna om denna vidsträckta näringsfrihet. Det bör därför generellt sett krävas starka skäl för alt göra ytterligare inskränkningar i den. och existerande inskränkningar bör kunna omprövas så fort förhållandena medger del. Denna allmänna syn får slor betydelse för mina ställningstaganden i det följande till vilka ingrepp i näringsfriheten som nu bör komma i fräga.

3.2 Näringsfrihet under ansvar

Med näringsverksamhet är förknippade ett antal skyldigheter av skiftande natur. Somliga är lagreglerade. Detta gäller för bl.a. skatter och avgifter till det allmänna, arbetar- och miljöskydd och skyldigheler gentemot borgenärer i vissa lägen. Lagstiftning finns också rörande skyldigheter mot konsumenter. Andra skyldigheter följer av avtal med arbetstagare och med andra näringsidkare. Åter andra åligganden, om än ej i strikt rättslig mening, kan följa av sedvänja, t, ex, i form av god branschetik.

Den som påbörjar näringsverksamhet ikläder sig ett ansvar för att dessa skyldigheter infrias. Genom den vidsträckta näringsfriheten har samhället varit berett att överlåta detta långtgående ansvar på den som är beredd all ta det. Näringsidkarna förutsätts vilja och kunna tillägna sig spelreglerna för deras verksamhet utan att detta normalt särskilt kontrolleras. Uppenbariigen kan detla förhållande när det gäller en enskild näringsidkare innebära elt betydande risktagande. Stora allmänna värden förvaltas i olika hänseenden hos näringslivet. Skadeverkningar pä grund av oskicklighet, ovarsamhet eller uppsåt kan sålunda bli betydande. Atl samhället ändå är berett alt upprätthålla denna näringsfrihet skall ses mot bakgrund av de allmänna synpunkler som jag har anfört i det föregående om värdet av näringsfrihet och den omständigheten att näringslivet generellt sett synes väl förvalta de skyldigheler som är förknippade med näringsverksamhet. Härmed vill jag emellertid också ha sagt att näringsfriheten enligt mitt synsätt inte kan värderas fristående från vare sig dess betydelse för vår ekonomiska utveckling eller de problem som följer i dess kölvatten. I samma utsträckning som näringsfriheten missbrukas, genom att näringsidkare undandrar sig sina skyldigheter av skiftande slag, minskar dess värde från allmän synpunkt och inskränkningar i den kan bli nödvändiga.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) redovisat vissa uppgifter om omfatt
ningen av ekonomisk brottslighet i Sverige. Regeringen har anvisat en rad
åtgärder i syfte alt förstärka kampen mot ekonomisk brottslighet. När jag
nu avser att som ett komplement till dessa föreslå regler, som tar direkt
sikte på att hindra dem som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet frän att
driva näring, är avsikten att söka komma åt själva grundförutsättningen,
näringsverksamhet, för den ekonomiska brottsligheten. Behovet att snabbt
nå resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten är alltså elt sådant
starkt skäl som motiverar avsteg frän näringsfriheten. Ytterst skall emel
lertid förslagen i det följande ses som nödvändiga åtgärder för att upprätt
hälla en näringsfrihet under ansvar, som samhället som helhet och det
seriösa näringslivet är betjänta av, 26

Mitt förslag: Utvidgade regler om näringsförbud blir det huvudsakliga instrumentet för att hindra oseriösa näringsidkare att driva näring. På försök införs därutöver en utökad vandelsprövning i tvä branscher, nämligen transportbranschen och restaurangbranschen.

Utredningsförslagen: Näringsförbudskommitténs ställningstaganden sammanfaller väsentligen med mina. Eko-kommissionen har föreslagit en lag om näringstillstånd, innefattande bl.a, vandelsprövning, Lagen skulle tillämpas bl, a, i de två branscher som omfattas av mitt förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ulan erinran förslaget om atl bygga ut reglerna om näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 1), Åtskilliga är kritiska mot förslaget om näringstillstånd (bilaga 3 avsnitt 1), Hit hör flertalet cenlrala myndigheter - däribland RÅ, rikspolisstyrelsen (RPS) och RSV - och näringslivsorganisationer. De väsentliga skälen för atl avstyrka syslemet är att instanserna menar att del verkar etableringshämmande pä ett skadligt sätt, är ineffektivt och är mycket resurskrävande. Främst från fackligt håll anförs dock att ell system med näringstillstånd behövs parallellt med nya regler om näringsförbud. Till dem som är positiva hör ocksä BRÅ, flera länsstyrelser och några branschorganisationer. De remissinstanser som tillstyrker förslaget tar fasta på att den ekonomiska brottsligheten är så allvarlig att kraftlag behövs. Man framhåller vidare att den ekonomiska brottsligheten skadar solidariteten och den allmänna rättskänslan, vilket måste molverkas. Instanserna menar också att näringstillslåndssystemet kommer att ge de seriösa företagen etl nödvändigt skydd mot illojal konkurrens.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag; Allvarligt oseriösa näringsidkare bör normalt förhindras alt driva näring, oavsett i vilken bransch de har varit verksamma eller avser alt verka. En näringstillståndsprövning i hela näringslivet kan av flera skäl inte bli aktuell. Reglerna om näringsförbud bör därför utvidgas och resurser avdelas för att effektivt spåra dem som är oseriösa och för att meddela näringsförbud. Näringsförbudet skall göras effektivt också genom förbättrad tillsyn.

Ett näringslillständssystem kan verka etableringshämmande i större utsträckning än som avselts och förbrukar slora resurser på bl, a. prövning även av seriösa näringsidkare. Stor försiktighet bör iakttas i förhållande lill detta system. Intresset av atl snabbt åstadkomma påtagliga resultat i kampen mot ekonomisk brottslighet bör dock leda till att statsmakterna på försök inför en utökad vandelsprövning i två branscher, där etablerings-konlroll redan har godtagits pä andra grunder, nämligen restaurang- och transportbranscherna. Den utökade vandelsprövningen bör ske efler de grunder som eko-kommissionen har angett.

Skälen för mitt förslag: Som bakgrund lill mina överväganden vill jag först , Prop. 1985/86: 126 översiktligt redovisa innebörden av de båda utredningsförslagen.

Näringsförbudskommittén har haft till uppgift atl se över beslämmelserna i konkurslagen (1921:225) om näringsförbud, F, n, gälleratt näringsförbud under vissa förutsättningar kan meddelas den som har gått i konkurs och som har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Kommittén har förordat en frikoppling frän konkurskravet och föreslagit en ny fristående lag om näringsförbud. Enligt denna skall näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpukt, kunna meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Näringsförbudet skall meddelas för viss tid, lägst tre är och högsl fem år, och avse näringsverksamhet av varje slag. Näringsförbudet skall meddelas av allrhän domstol. En närmare redogörelse för förslagel återfinns i det följande (avsniti 4),

Eko-kommissionen har föreslagit att en särskild lag om näringstillstånd införs, med stöd av vilken regeringen skulle för viss bransch kunna uppställa villkor för idkande av näring. Tre instrument anges i lagen, vilka skulle fä användas vart och ett för sig eller tillsammans, nämligen vandelsprövning, krav på viss utbildning och krav på ekonomiska garantier, Vandelsprövningen skulle innebära att näringstillstånd skulle meddelas den som med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och avgiftsförfattningarna är lämplig att bedriva verksamhet inom branschen i fråga. Förslaget om ekonomiska garantier och utbildningskravet behandlas i det följande (avsnitt 3,4), Tillståndsmyndighet skulle enligt förslaget vara länsstyrelsen. De branscher där systemet främst borde prövas är enligt kommissionen restaurang-, transport-, bygg-, bil- och städbranscherna.

Sedan betänkandena har remissbehandlats har frågorna om näringstillstånd och näringsförbud behandlats i riksdagen dels med anledning av prop, 1984/85: 32 och motioner i anslutning till denna, dels med anledning av motioner under den s. k, allmänna motionstiden år 1985, Riksdagen har därvid, som jag tidigare har nämnt, uttalat att lagsliflningen mot oseriösa näringsidkare bör avse ett system av åtgärder omfattande bl. a. näringsförbud och näringstillstånd.

För egen del vill jag, som jag tidigare har redovisat, lägga ulredningsför-slagen till grund för en reglering som skall hindra oseriösa näringsidkare från att driva näring. Den närmare utformningen bör naturligtvis göras så, att man med en viss given resursinsats får ett så effektivt system som möjligt.

Vad som enligt min mening sammantaget bör åstadkommas, är ett system som gör det möjligt att insamla och ställa samman uppgifter som dokumenterar om en näringsidkare har varit oseriös i viss mening, (De närmare kriterierna för denna bedömning redovisas i avsnitt 4,) Därefter skall i förekommande fall ett beslul leda till ett hinder mot fortsatt näringsverksamhet. Slutligen skall det finnas en tillsyn över att beslutet efterlevs.

Ett system med näringstillstånd har naturligtvis fördelar genom att det ger möjlighel att redan från början utestänga oseriösa företagare från att driva näring inom den bransch som tillståndsplikten omfattar. Hur pass

effektivt elt sådant system blir från den synpunkten beror på hur syslemet Prop. 1985/86: 126 utformas och hur högt man ställer ambitionsnivån.

Samtidigt står del klart att etl system med näringstillstånd inte kan omfatta alla förekommande branscher. Att generellt införa krav på näringstillstånd kan redan på grund av de resurser som i sä fall mäste avsättas inte komma i fråga. Del finns också andra skäl som talar mot en sådan lösning. Jag återkommer strax till dessa. Man måsle alltså välja ut de branscher där förekomsten av oseriöst företagande kan antas vara särskilt slor. Eko-kommissionen har med den utgångspunkten bedömt all en tillståndsplikt bör omfatta vissa särskilt angivna näringsgrenar.

Som jag ser del är del heller inte möjligt att lösa alla problem som hänger samman med oseriöst företagande enbart genom ett system med näringstillstånd. Systemet måste naturligtvis innefatta en möjlighel att återkalla etl lillslånd när det har missbrukats. Det bör också ge möjlighel att meddela förbud för den som har missbrukat tillståndet alt fortsättningsvis driva näring och till kontroll av att förbudet efterievs, I dessa avseenden ligger alltså tillståndsmodellen mycket nära förbudsmodellen. Till detta kommer den omständighet jag lidigare nämnde, nämligen att ett syslem med näringstillstånd inte kan omfatta annat än ett begränsat antal branscher.

Under remissbehandlingen och i den allmänna debatten har ibland gjorts gällande att dagens näringsförbud har vissa brister, särskilt när det gäller tillsynen av atl meddelade förbud respekteras. För egen del vill jag inte hålla för osannolikt alt tillsynen i viss mån kan ha brustit. Flera skäl kan anföras för detta. Uppgiften är svär och resurserna är begränsade. Uppgiften är vidare ny för berörda myndigheter och kan särskill i inledningsskedet ha upplevts som främmande för dem.

Detta är förhållanden som kan avhjälpas, vilket jag, som jag har nämnt, avser atl ta upp i del följande. Viktigare alt konstatera i det nu aktuella sammanhanget är emellertid att dessa problem och möjligheterna att avhjälpa dem inte följer av just näringsförbudstekniken. Förutsättningarna att finna de personer vilkas näringstillstånd bör återkallas, liksom möjligheterna att tillse att de inte senare fortsätter att driva tillståndspliktig näring, lorde vara i alll väsentligt desamma. Det handlar här om att se lill alt de arbetsuppgifter som skall föregå och följa myndighetsbeslul utförs så effektivt som möjligt. Dessa uppgifter är väsentligen gemensamma för de båda regelsystemen.

Del anförda leder mig till slutsatsen att etl system med näringstillstånd inte kan ersätta ett system med näringsförbud, särskill inte om del nuvarande konkursanknutna näringsförbudssystemet byggs ut och dessutom på motsvarande sätt som idag får omfatta hela näringslivet. Jag förordar alt en sädan utbyggnad sker i huvudsaklig överensstämmelse med näringsför-budskommilténs förslag.

Om grundförutsättningen sälunda är atl näringsförbudssystemet under alla förhållanden bör byggas ul, uppkommer då frågan om syftet att stoppa, oseriösa näringsidkare i särskilt belastade branscher kan uppnås effektivare genom näringstillståndssystemet, vilket i så fall skulle kunna motivera parallella system.

Det är uppenbart att en tillståndsprövning inom de branscher som föror- 29

dals av kommissionen skulle bli mycket resurskrävande om den skall Prop. 1985/86: 126

kunna fungera som ett effektivt medel i kampen mot den ekonomiska

brottsligheten. De föreslagna branscherna omfattar ca 50000 förelag och i

de enskilda företagen kan finnas många personer i sådan ställning alt de

bör omfattas av en vandelsprövning. Samtidigt måste man beakta att del

stora flertalet företag inom de angivna branscherna är seriösa. Detta skulle

kunna tala för atl man gör tillslåndsprövningen mera summarisk och lägger

tyngdpunkten i systemet på möjligheten att återkalla etl tillstånd. 1 så fall

ligger man emellertid mycket nära modellen med näringsförbud.

En omständighet som man i sammanhanget inte får bortse från är att ett syslem med näringstillstånd, även om det begränsas till vissa branscher, kan verka etableringshämmande i större usiräckning än som är önskvärt. Därmed kan det komma i konflikt med de grundläggande förutsättningar för näringspolitiken som jag tidigare har berört. Uppenbart är sålunda att systemet, om det alls skall vara effektivt i förhållande till sitt primära ändamål, i vart fall mäste leda lill att också önskvärda elableringar fördröjs genom den administrativa hanteringen.

Med hänsyn till att det är utomordentligt angeläget att snabbt åstadkomma påtagliga resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten ärjag dock beredd att gå ytterligare ett steg. Trots de frågetecken som jag i det föregående har rest rörande effektiviteten hos ett syslem med näringstillstånd jämfört med näringsförbudsmodellen, får man komma ihåg att en offentligt reglerad vandelsprövning — låt vara med andra motiv - redan idag äger rum inom flera näringar. Förslaget att använda instrumentet också i kampen mot ekonomisk brottslighet har fått etl inte obetydligt stöd vid remissbehandlingen.

Jag har mol denna bakgrund funnit alt en ordning med vandelsprövning genom näringstillstånd bör införas i form av en försöksverksamhet. Prövningen bör ske efter de grunder som eko-kommissionen har angett. Försöksverksamheten bör utformas sä att den kräver elt minimum av resurser, vilket motiveras av det allmänna budgetläget och av att kraftfulla insatser under alla förhållanden måste göras för utrednings- och tillsynsarbetet kring näringsförbudssystemet. De ölägenheter som allmänt sett följer av regleringar och som leder lill att man så långt möjligt bör värna om etableringsfriheten måste också vägas in. Slutligen bör försöket göras inom branscher med påtagliga problem när del gäller ekonomisk brottslighet.

Det anförda har lett mig till slutsatsen atl en utökad vandelsprövning bör
försöksvis införas för restauranger, som serverar alkoholdrycker, och
inom yrkestrafikområdet. Jag skall återkomma till de närmare bévekelse-
grunderna för detta val i det följande (avsnitt 5), där jag bl. a. skall redovisa
uppgifter om den ekonomiska brottsligheten i branscherna. Jag vill dock
redan här påminna om att båda dessa områden redan är föremål för
etableringskonlroll, vilket innebär att några betänkligheter från näringsfri-
helssynpunkt inte skall behöva resas och att några särskilda resurser inte
skall behöva avdelas för ändamålet. Båda områdena ingär också bland de
branscher som eko-kommissionen har föreslagit skulle bli föremål för
näringstillständsprövning. Efter en lid bör systemet utvärderas och jäm
föras med erfarenheterna från tillämpningen av de utvidgade reglerna om 30

3.4 Ekonomiska garantier och utbildningskrav

Mitt förslag: Inga krav på ekonomiska garantier för kommande förpliktelser mol del allmänna skall införas för rätt atl driva näring. Ej heller skall formella utbildningskrav f. n. ställas upp.

Eko-kommissionens förslag: För beviljande av näringstillstånd skall kunna krävas alt sökanden ställer säkerhel intill etl belopp av 50000 kr, för statens och kommuns framtida fordringar mot honom pä grund av skatter, tullar eller avgifter. Vidare bör kunna krävas att sökanden har genomgått utbildning i hur elt företag skall skötas.

Remissinstanserna: Flertalet avstyrker förslaget om ekonomiska garantier (bilaga 3 avsnitt 4). Dessa instanser är väsentligen desamma som är kritiska mot näringstillslåndssystemet som helhet. Bland skälen mol förslaget kan nämnas, att åtskilliga instanser framhåller att det verkar etableringshämmande för små förelag och inte fyller sitt syfte för större företag. Några pekar också på atl förmånsrältsordningen vid könkurs skulle påverkas lill nackdel för andra borgenärer än staten.

De instanser som är positiva till förslaget om ekonomiska garantier är väsentligen desamma, som är positiva lill näringstillslåndssystemet som helhet. Dessa framhåller bl.a, värdet i den utökade prövning och gallring som bankerna skulle medverka till genom sin kreditprövning. Flera av dem som är positiva anser dock att garantibeloppet måste varieras med hänsyn till den berörda verksamhetens omfattning.

Remissutfallet är mera blandat när det gäller utbildningskravel (bilaga 3 avsnitt 3). Många instanser anser att det är bra om företagarutbildningen kan utvecklas men anser samtidigt att detla får begränsade effekter. Bl, a, RPS och RSV anför att de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller för näringsverksamhet. Från bl, a, fackligt häll anförs dock att en god förelagarutbildning kan förhindra att företagare av okunskap hamnar i situationer som ej går att ekonomiskt bemästra och som i sin tur kan vara början till ekonomisk brottslighet.

gar- och arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och laxinäringen. Beträf- Prop. 1985/86: 126 fande restaurangnäringen har jag erfarit att en liknande, frivillig utbildningsverksamhet kan väntas komma till stånd.

Skälen för mitt förslag: Eko-kommissionens förslag om ställande av ekonomiska garanlier för kommande skatter och avgifter m,m. har sin grund väsentligen i det förhållandet att de personer som planmässigt utnyttjar näringsverksamhet för ekonomisk brottslighet, den dagen brottsligheten upptäcks och beivras vanligen saknar tillgångar till täckande av sådana skatter och avgtfter. Med en lämpligt utformad garanti skulle detta undvikas. Genom att garantin skulle ställas av bank eller annat kreditinstitut tillförs vidare en extra prövning av vederbörandes lämplighet att driva näring, vilken i sig skulle ha sanerande verkan.

Emellertid reser garanliförslagel problem, som säväl eko-kommissionen som remissinstanserna har uppmärksammat. För att förslaget skall vara verkligt effektivt skulle egentligen krävas, atl garanlinivån på något sätt kunde relateras till de skaller och avgifter den så småningom skall kunna täcka, eller alltså till omfattningen av den rörelse som skall etableras. Eko-kommissionen har dock inte funnit del praktiskt möjligt att föreslå en sädan rörlig garanti, bl. a. för att det inte är möjligt atl i förväg fastställa just omfattningen av en kommande verksamhet. I stället har förslaget blivit en fast nivå om 50000 kr.

Mol det förslagel har flera remissinstanser invänt att nivån är för låg för att fä någon effekt på de kvalificerade ekonomiska brottslingarna. Samtidigt är den dock så hög all den kan hindra näringsidkare med små ekonomiska resurser frän alt starta ny rörelse.

Också jag är av uppfattningen atl en fast garanlinivå pä 50000 kr. inte skulle ha någon större effekt i förhållande till sitt ändamål och samtidigt ha skadliga effekler pä etableringsmöjligheterna för mindre företag. Jag delar vidare eko-kommissionens uppfattning att elt system med individuella garantinivåer inte är praktiskt genomförbart. Härav följer att krav på ekonomiska garantier inte bör uppställas. Delta bör dock enligt min mening inte utgöra någon avgörande nackdel, när det gäller den samlade slagkraften i de åtgärder som nu bör vidtas. Ambitionsnivån i tillämpningen av de nya reglerna om näringsförbud och den utökade vandelsprövningen på försök bör bli sådan, alt den önskvärda saneringen ändå kommer till stånd.

Förslaget att vissa/orme//a titbildningskrav skall kunna ställas på den som skall få rätt att driva näring har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. En utbredd uppfattning är att det är bra och önskvärt om grundläggande förelagarutbildning kunde komma lill stånd i ökad utsträckning men att effekterna härav på den ekonomiska brottsligheten blir begränsade. Bl, a, framhålls att de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller.

För egen del vill jag först påminna om att jag inte är beredd att förorda
någon ny, mera generell förhandsprövning för rätt alt idka näring. Redan
detta är elt skäl mot att generellt kräva utbildning. Härtill kommer att ett
formellt utbildningskrav kan bli stelbent och därmed i sig kan väntas leda 32

lill olämpliga effekter. Jag kan sålunda väl tänka mig situationer, där seriösa företagare med exempelvis utpräglat tekniska färdigheter men kanske mindre fallenhet för företagsamhetens administrativa sidor, kan sköta elt företag klanderfritt, t, ex, genom lämplig hjälp av advokater, revisorer och andra.

Samtidigt delar jag uppfattningen att det är viktigt att en företagare redan vid starten är väl införstådd med de regler som gäller för näringsverksamhet. Härigenom kan man förhindra att företagare av okunskap försätter sig i sådana ekonomiska situationer alt de förleds lill ekonomisk brottslighet. Detta bör vara ett gemensamt intresse för de seriösa företagen inom olika branscher. Jag vill här erinra om den väg man har valt på transportområdet. Där har en grundläggande förelagarutbildning tagils fram i samarbete mellan företagar- och arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och laxinä-ringarna. Transportrådet har sedermera föreskrivit (TRPFS 1985:2) atl den som skall få IrafikliUstånd enligt yrkestrafiklagen (1979:559) skall ha genomgått denna utbildning. Jag återkommer till frågan om utbildning inom reslaurangnäringen (avsmlt 5,3,4), Några särskilda ålgärder ärjag mot denna bakgrund för dagen inte beredd atl föreslå i denna del.

Prop. 1985/86:126

4 Näringsförbud

4.1 Utvidgade förutsättningar för näringsförbud

Mitt förslag: En ny lag ersätter de gällande bestämmelserna om näringsförbud i 199 b—d och f-j§§ konkurslagen. Enligt den nya lagen skall näringsförbud kunna meddelas inte bara som nu på grund av missförhållanden som har samband med konkurs, utan också i vissa andra fall då en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter.

Näringsförbudskommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt förslag (betänkandet s, 187 f).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas allmänt med några undantag. Mer eller mindre kritiska är länsäklagaren i Norrbottens län. Förelagareförbundet, Sveriges Domareförbund och MRF (bilaga 6 avsnitt 1).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbudet bör spela en större roll i kampen mol ekonomisk brottslighet. Den som har grovt åsidosatt vad som åligger honom i näringsverksamhet bör kunna meddelas näringsförbud även om han inte har gått i konkurs.

att med stöd av 199 b§ KL förordna om generellt näringsförbud för en Prop. 1985/86: 126 konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Förbudet gäller under en av domstolen fastställd tid. som kan bestämmas till högsl fem år.

Förutsättningen för alt näringsförbud skall meddelas är enligt 199 b § atl gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annal sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Om gäldenären upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs och i näringsverksamhet som föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får näringsförbud också meddelas, förutsatt all förbud är påkallat av särskilda skäl. Näringsförbud kan vidare meddelas företrädare för en juridisk person som har försatts i konkurs, om företrädaren har förfarit på sätl som har nämnts. Verkan av ett förbud är all den som får del förlorar rätten atl, med vissa undantag, bedriva sådan näringsverksamhet som är förenad med bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125) och att företräda eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av elt aktiebolag och vissa andra juridiska personer.

Näringsförbudskommitléns bedömning är alt det huvudsakliga syftet med de nu behandlade reglerna - att utesluta vissa oseriösa näringsidkare från rätten och möjligheten att idka näring - har uppfyllts delvis men inte helt. Många personer som har gjort sig skyldiga till grova ekonomiska brott har fråntagits rätlen alt driva näring. Många andra synes enligt kommittén emellertid under lång tid ha, främst genom långvariga utredningar, undgått etl näringsförbud som varit väl motiveral. Det har ocksä förekommit att en näringsidkare har fått näringsförbud, trots att del kanske varit tveksamt om han tillhört den kategori av personer som reglerna enligt lagstiftarens intentioner har riktals mot. Bristerna j det nuvarande systemet hänför sig dock huvudsakligen till liden efler det alt förbud har meddelats. Enligt kommittén tycks överträdelser inte ha varit ovanliga. Övervakningsuppgiften är svårlöst, och kontrollen har i många fall varit otillräcklig.

Bristerna i förfarandet hänger enligt kommittén till stor del samman med alltför knappa resurser hos polis och åklagare, I fräga om tillsynen ligger den viktigaste bristen i att övervakningen pä vissa håll är otillräcklig. Kommittén hänför vidare vissa tillämpningsproblem till att rekvisiten i 199 b § KL delvis är för allmänt utformade och därför ger ett för stort tolkningsutrymme.

Kommittén pekar pä en rad förtjänster hos näringsförbudsinstitutet som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. För näringsförbud talar för del första atl man kan undanröja en skadehärd. Förbudet kan härigenom sägas ha etl både sanerande och förebyggande syfte. För det andra kan det anses vara elt allmänt medborgerligt krav atl den som ignorerar spelreglerna för en verksamhei inte skall kunna fortsätta med verksamheten. Näringsförbudet uppfattas som en adekvat reaktion mol det klandervärda beteendet som sådanl. För det Iredje kan näringsförbudet också tänkas ha viss allmänpreventiv verkan genom att fä näringsidkare att avstå från olaglig verksamhet.

Mot näringsförbud talar etl par omständigheter av principiell natur. En
är den inskränkning i näringsfriheten som näringsförbudet innebär. En
annan är att näringsförbud är en "specialpåföljd", som bara kan drabba 34

vissa kategorier av personer. Åven argument av praktisk karaktär kan Prop. 1985/86: 126 enligt kommittén anföras mol näringsförbud. Del är svårt atl övervaka atl påföljden får den åsyftade effekten, dvs. atl personen i fräga avhåller sig frän att idka näring. Effekterna för den näringsidkare som omfattas av förbudet kan vidare bli mycket besvärande genom att förbudet försvårar hans försörjningsmöjligheter. Etl förbud kan därigenom få svåra konsekvenser också för hans anhöriga. Åven andra kan drabbas, såsom anställda, borgenärer och samhället i slorl.

Kommitténs sammanfattande bedömning är att de motiv som talar för att näringsförbud används som medel mot ekonomisk brottslighet väger tungt. Nu gällande bestämmelser synes också allmänt ha accepterats. Kommittén konstaterar atl erfarenheterna av beslämmelserna är relativt goda. även om det finns brister. Näringsförbud har använts ganska flitigt, vilket torde tyda på att regleringen anses fylla elt behov.

Enligt kommittén väger de principiella betänkligheterna mot näringsförbud förhållandevis lätt. De effekler som kan drabba olika tredje män som en följd av näringsförbud torde totalt sett bli mycket begränsade, även om del i enstaka fall kan uppstå svåra konsekvenser. Kommitténs överväganden utmynnar i att näringsförbud också i fortsättningen bör användas som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. Näringsförbudsinstitutet bör dock utvidgas. Även missförhållanden som saknar samband med konkurs bör enligt kommittén kunna föranleda näringsförbud. Visserligen förekommer konkurs i nästan samtliga de fall då näringsförbud kan bli aktuellt, och en utvidgad reglering lorde därför komma atl avse endasl elt ganska litet antal fall. Det främsta skälet till att en utvidgning bör komma till stånd är den inkonsekvens som ligger i att ett visst förfarande ibland kan leda till näringsförbud, i andra fall inte. Enligt kommittén kan åtskilliga exempel ges pä fall där inga rationella överväganden kan anses tala för en sådan åtskillnad.

Den övervägande delen av remissinstanserna ansluter sig till kommit
téns uppfattning atl näringsförbud skall kunna komma i fråga också utan
samband med konkurs. En annan uppfattning har dock länsåklagaren i
Norrbottens län, som anser att den nuvarande lagstiftningen har varit i
kraft så kort tid att man inte med säkerhet kan dra några slutsatser om dess
effektivitet, att den praxis som har utvecklats skulle bli utan värde om
lagstiftningen ändras och att kommitténs förslag lill lagtext har brister från
rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs förslag i dess förevarande utform
ning bör därför inte läggas lill grund för en ny lagstiftning om näringsför
bud. Kritiskt är också Företagareförbundet, som anser det olämpligt att
utvidga det idag gällande förbudel med hänsyn till att de brister som finns i
systemet närmast hänför sig till att kontrollen av meddelade näringsförbud
inte har fungerat tillfredsställande, Sveriges Domareförbund delar kommit
téns uppfattning atl regleringen i KL har visat sig fylla ett behov. Härav
följer enligt förbundet dock inte utan vidare att det nu är dags atl ge
reglerna en utvidgad tillämpning, I mänga fall där näringsförbud ifrågasätts
torde befintliga sanktioner vara tillräckliga om de utnyttjas effektivt, och
där tillräckliga sanktioner för närvarande saknas kan andra ålgärder visa
sig lämpligare än näringsförbud, MRF anför atl ett system med näringstill- 35

stånd enligt eko-kommissionens förslag klart är atl föredra framför ett Prop. 1985/86: 126 utbyggt näringsförbudsinstitut. Näringsförbudet har knappasl nägon större praktisk betydelse i kampen mot oseriösa näringsidkare. Slutligen kan tilläggas, alt BRÅ diskuterar en annan lagteknisk lösning än kommitténs. Det kan enligt BRÅ ifrågasättas om näringsförbud bör göras till sanktion inom specialstraffrätten och bestämmelserna om näringsförbud dä inarbetas i respektive författning. En uppfattning i linje med denna kommer jag att återge även längre fram (avsnitt 4,2,3).

För egen del vill jag framhålla följande.

Erfarenheterna hittills visar enligt min mening att näringsförbud kan vara ett verksamt medel mot ekonomisk brottslighet. Den genomgäng som kommittén har gjort av praxis stöder denna uppfattning. Kommitténs analys av den hittillsvarande rättstillämpningen visar atl institutet fungerat i huvudsak väl. Bristerna har främst haft samband med att uiredningen vid etl ifrågasatt näringsförbud tagit för lång lid och tillsynen inte varit tillräckligt effektiv. De väsentligaste orsakerna till dessa brister har enligt min mening varit otillräckliga resurser. Det har också tagit tid alt utforma smidiga och effektiva rutiner. I båda dessa hänseenden kommer förutsättningarna framöver atl vara bättre än hittills.

Den nuvarande begränsningen i tillämpningsområdet för näringsförbud hänger samman med att syftet med 1980 års ändringar i KL var att slävja sådana otillböriiga förfaranden i näringsverksamhet som yttrar sig i missbruk av konkursinslilutel (prop. 1979/80:83 s. 23 fQ. Även om kommittén har rätt i sitt antagande att en utvidgad reglering kommer all leda till bara elt ganska litet anlal fall av nya näringsförbud, talar dock redan principiella skäl för att konkurs inte bibehålls som en nödvändig förutsättning för näringsförbud. En konkurs kan onekligen i vissa fall - och särskill då den följer på flera lidigare konkurser - vara en faktor som i sig utgör led i etl otillbörligt förfarande. Det är också situationer av detta slag som den nu gällande regleringen i första hand tar sikte på. Konkurs är idag å andra sidan inte en tillräcklig förutsättning för näringsförbud - det krävs därutöver all näringsidkaren har förfarit på ett illojalt sätl mot borgenärerna eller andra. För näringsförbud krävs inte heller att konkursen i det enskilda fallet har använts som redskap för ekonomiska oegentligheter. Även om konkursen har sin orsak i oskicklighet eller ren otur, kan näringsförbud komma i fråga om det i konkursutredningen framkommer att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i hänseenden som helt saknar betydelse för konkursen. Den faktiska grunden för näringsförbud är i etl sådant fall andra omständigheter än konkursen och vad som har samband med denna, och konkursen har dä en uteslutande formell betydelse.

Som jag senare kommer att utveckla bör näringsförbudets viktigaste funktion vara att undanröja en skadehärd. Behovet att undanröja en skadehärd kan uppenbarligen vara lika slort då det på annal sätt än genom konkursutredning framkommer att en näringsidkare har gjort sig skyldig lill allvariiga oegentligheter. Det framstår onekligen som inkonsekvent att näringsförbud inte skall kunna komma i fräga i ett fall som det nyss nämnda. Del kan till och med hävdas att behovet ibland kan tänkas vara

särskilt stort i etl sådanl fall, eftersom näringsidkaren dä inte ens omfattas Prop. 1985/86: 126 av s. k. konkurskarantän enligt 199 a§ KL.

Jag anser dock inte att det är bara principiella skäl som talar för att förutsättningarna alt ingripa med näringsförbud nu bör vidgas. Som framhållits vid remissbehandlingen finns det ett praktiskt behov av att samhället kan ingripa med näringsförbud också mot näringsidkare som inte är försatta i konkurs. Behovet framstår som särskilt uppenbart i sådana fall då en näringsidkare har gjort sig skyldig till kanske mycket allvarliga oegentligheter, utan atl han för den skull behöver vara konkursmässig. Del kan också förekomma fall då det av utredningsskäl först efter avsevärd lid går att fä till stånd en konkurs, liksom naturligtvis situationer dä en konkurs skulle sakna mening med hänsyn till att gäldenären saknar tillgångar. Man kan enligt min mening vidare utgå från att ett från konkurs fristående näringsförbudsinstitul verkar avhållande på näringsidkare att begå oegentligheter i sin näringsverksamhet och alltså kommer att ha viss preventiv betydelse.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har uttalat om behovet atl stärka möjligheterna att ingripa mol oseriös näringsverksamhet (avsnitt 2 och 3) och av vad jag senast anfört, finner jag atl tillämpningsområdet för näringsförbud nu bör vidgas så att det blir möjligt att i vissa fall ingripa även mot näringsidkare som inte är försalla i konkurs. Jag vill redan nu också anföra alt jag inte anser att näringsförbud bara bör kunna aktualiseras vid brott, någol som några remissinstanser har föreslagit. Reglerna om näringsförbud bör lämpligen upptas i en särskild lag.

Näringsförbud medför ett kraftigt ingrepp i näringsfriheten för den som del används mot. Gällande regler i KL innebär att näringsförbud skall komma i fråga bara vid kvalificerade fall av illojala förfaranden (prop. 1979/80:83 s. 30). Den reform som jag nu föreslår bör inte innebära någon principiell ändring i detla hänseende. Del bör av en lag om näringsförbud också klart framgå atl detta är avsikten. För atl näringsförbud skall meddelas måsle det ha förekommit allvariiga missförhållanden. Jag kommer atl i det följande till en början behandla de närmare förutsättningar som enligt min mening bör vara uppfyllda för atl näringsförbud skall kunna komma i fråga.

4.2 De närmare förutsättningarna för näringsförbud

Jag skall inledningsvis översiktligt presentera förutsättningarna för förbud
(4.2.1). En särskild förutsättning skall vara alt en person har grovt åsido
satt sina åligganden i näringsverksamhet (4,2,2), En annan förutsättning
utgörs av brott (4,2,3), En alternativ förutsättning är underiåtenhet att
betala skatt m, m, (4,2.4), Liksom idag skall näringsförbud dessutom kun
na meddelas också i vissa fall då en näringsidkare har försatts i konkurs
(4,2,5), Slutligen skall en ytterligare förutsättning för näringsförbud vara
att förbud är påkallat från allmän synpunkt (4,2,6), 37

Mitt förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara att någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. En ytterligare förutsättning är atl han i egenskap av enskild näringsidkare antingen har begått brott eller har underlåtit alt belala skatt, tull eller avgift och brottet eller underiåtelsen inte är ringa.

Näringsförbud skall dessutom kunna meddelas en näringsidkare som försalls i konkurs, om näringsidkaren har handlat grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annal säll har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

I samtliga de fall som nu har nämnis skall för näringsförbud också krävas att sådant är påkallat från allmän synpunkt.

Kommitténs förslag: Kommittén anser atl en förutsättning för förbud skall vara att någon har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Innebörden är densamma som i den först angivna förutsättningen i milt förslag. En annan skall vara atl förbud skall vara påkallat från allmän synpunkl (belänkandet s, 194-202, 389-392 och 396-302), En minoritet anger även broll som en nödvändig förutsättning för förbud (s. 439-444).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att det för näringsförbud skall krävas ett grovt åsidosättande godtas med ett par undantag. Ingen instans har någon erinran mot atl en ytterligare förutsättning för förbud skall vara alt sådant är påkallat frän allmän synpunkt. I frågan huruvida broll ocksä skall vara en förutsättning för förbud är remissutfallet mera splittrat. Några instanser anser vidare atl underiåtelse alt betala skatt m. m. skall kunna medföra näringsförbud, åtminstone om underiåtelsen är kriminaliserad. Några andra anser att näringsförbud förutom vid brott skall kunna komma i fråga i samband med konkurs (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbud är en ingripande åtgärd. Förbud skall därför tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig lill allvarliga oegentligheter. Syflel bör främsl vara alt undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa med förbud i ett fall då det skulle framstå som slötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle fä fortsätta att ägna sig åt sådan. Vidare måste även allmänprevenliva hänsyn tas. Samtidigt är det viktigt all rättssäkerheten är tillfredsställande. En näringsidkare måste kunna bedöma när han närmar sig riskzonen för förbud.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i KL (199 b §) förutsätts för atl näringsförbud skall komma i fråga, att en enskild näringsidkare som har försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, Elt undantag gäller om han upprepade gånger har försatts i konkurs, Åsidosät-

landet behöver då inte vara grovt, Däremol krävs i del fallel att förbud är Prop. 1985/86: 126 påkallat av särskilda skäl.

Näringsförbudskommittén föreslår att förbud skall kunna meddelas en enskild näringsidkare som har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare, oavsett om han försalls i konkurs eller ej. En minoritet i kommittén uppställer vid sidan härom broll som en nödvändig förutsättning för förbud. En ytterligare förutsättning för förbud bör enligt kommittén - såväl majoriteten som minoriteten - vara att elt sådanl är påkallat från allmän synpunkl.

Ändamålet med näringsförbud bör främst vara atl förhindra alt personer som i näringsverksamhet orsakar stora skador kan fortsätta med detta. Man skall genom förbudet undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa med förbud i ell fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig ät sådan. Institutet bör vidare kunna ha en allmänpreventiv verkan.

En lag om näringsförbud bör alltså i första hand rikta sig mot sådana personer som missbrukar näringsfriheten genom atl grovt åsidosätta sina åligganden och pä så sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenärer eller anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalskontrahenter eller samhället i övrigt. Det är vidare främsl systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Näringsförbud bör däremot inte användas mot den som missköter sina åligganden enbart på grund av okunnighet, oskicklighet eller slarv, om omständigheter av sådant slag inte i sig utnyttjas på etl systematiskt och illojalt sätt. Med slarv avser jag då inte sådan grov oaktsamhet som är kriminaliserad, exempelvis som vårdslöshet mot borgenärer.

Jag har tidigare betonat a» näringsförbud bara är ett bland flera medel som kan användas mol oegentligheter i näringsverksamhet. Av dessa medel får dock näringsförbud anses tillhöra de mest ingripande. Förbud bör därför utdömas efter restriktivt utformade bedömningsgrunder, som bygger på en avvägning mellan institutets syfte å ena sidan och dess principiella och praktiska effekter å den andra. En grundläggande förutsättning för näringsförbud bör mol denna bakgrund vara, att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. En näringsidkare mäste dock kunna förutse när han närmar sig riskzonen för förbud. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet bör därför ocksä som en ytterligare förutsättning för näringsförbud uppställas, atl näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa eller Underlätelse som inte är ringa att betala skatter, tullar eller avgifter. Liksom idag skall en näringsidkare som har försatts i konkurs också kunna få näringsförbud om han har handlat grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

Näringsförbud skall dock inte komma ifråga så snart de nu angivna
förutsättningarna är uppfyllda. När delta är fallet bör ytterligare prövas
om, vid en samlad bedömning av näringsidkarens sätl att bedriva närings
verksamhet och under hänsynstagande till de nyss nämnda syftena med
näringsförbud, ett sådant är påkallat från allmän synpunkt. 39

4.2.2 Grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet som en särskild förutsättning för näringsförbud

Mitt förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara alt någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid prövningen härav får hänsyn las till alla de slag av åligganden som kan åvila den som driver näringsverksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt (belänkandet s. 200f och 389 fO.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att det skall krävas ett grovt åsidosättande godtas aUmänt med några undantag. De flesta instanser anser också alt vid prövningen hänsyn skall få las till alla de slag av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbud skall tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter. Övervägande skäl talar för att man får ta hänsyn till alla de slag av oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig lill i näringsverksamheten.

Skälen för mitt förslag: Som jag redan har nämnt (avsnitt 4.1 och 4.2.1) gäller enligt huvudregeln i 199b§ KL alt näringsförbud kan komma i fråga om en näringsidkare — som försatts i konkurs — har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Kommittén föreslår att denna princip skall gälla även för en utvidgad tillämpning av institutet näringsförbud. Remissinstanserna har överlag anslutit sig till förslaget. En instans, kronofogdemyndigheten i Sundsvall, anser dock atl kravet på etl grovt åsidosättande är för restriktivt. TCO och Svenska Melallindustriarbetareförbundel anser att kravel på ett grovt åsidosättande inte skall gälla då en näringsidkare upprepade gånger har försalts i konkurs.

För egen del anserjag att en grundläggande förutsättning för näringsförbud skall vara att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. Innebörden härav är densamma som i det uttryck som kommittén använder - all vara näringsidkare är delsamma som alt driva näringsverksamhet (jfr belänkandet s. 251). Elt sådant krav stämmer väl överens med den restriktiva utformning som förutsättningarna för förbud enligt vad jag tidigare utvecklat bör ha (avsnitt 4.1 och 4.2.1).

Vid prövningen bör hänsyn få tas endast till sådana åsidosältanden som vederbörande har gjort sig skyldig till i sin näringsverksamhet. Det innebär alt det måste finnas en anknytning mellan åsidosättandet och den näringsverksamhet som vederbörande har bedrivit. Jag kommer längre fram att

någol utveckla innebörden av all det finns ell sådant samband (avsnitt Prop. 1985/86:126 4.2.3).

En näringsidkare kan åsidosätta åligganden av mycket varierande beskaffenhel. Begreppet åliggande har inte nägon entydig rättslig innebörd, och del kan därför i och för sig innefatta såväl skyldigheter som är rättsligt reglerade som annal. De rättsligt reglerade åligganden som kan vila pä en näringsidkare kan avse såväl förpliktelser atl vidla åtgärder som att underlåta vissa beteenden. Påföljderna när nägon underlåter att uppfylla rättsligt reglerade åligganden kan skifta. I vissa fall utgörs de av straff, i andra av skyldighet all utge vite eller kanske avgift. Låter man bli atl uppfylla en civilrätlslig förpliktelse kan påföljden vara t.ex. en skyldighet att belala skadestånd. Men även i vissa fall dä en norm som riktar sig lill en näringsidkare inte stöttas av någol i egentlig mening rättsligt påföljdssyslem -något som gäller t.ex. vissa etiska regler som riktar sig till dem som är verksamma i olika branscher eller lill näringsidkare i allmänhet - kan en överträdelse av den få så besvärande konsekvenser för näringsidkaren, att man kan tala om elt åliggande. Adressalkretsen för sådana regler som innefattar åligganden kan ibland vara begränsad lill endasl näringsidkare, medan den i andra fall är vidare än så. Också den krets av personer som en sådan regel avser att skydda kan vara mer eller mindre precist avgränsad. Vissa åligganden tar sikte på bestämda kategorier, såsom anställda, konkurrenter eller konsumenter. Andra åter avser en vidare, ibland mera oprecist angiven krets, eller samhället i stort.

I det lagstiftningsärende som ledde fram lill gällande reglering uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet alt man vid prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare bör kunna ta hänsyn till allehanda oegentliga - även icke straffbelagda — förfaranden i anslutning till en konkurs, alltså även sådana som inte har samband med del direkta borgenärsintresset. Som exempel nämndes de konsekvenser som kan inlräda för de anslällda när etl företag går i konkurs, I delta hänseende anfördes att del särskilt bör beaktas om det varit möjligt att undvika konkurs. Vidare sades all hänsyn bör kunna las till om regionalpolitiskt stöd har använts för annal ändamål än det för vilket det har utgåtl. Även arbetsrättsliga förhållanden skall beaktas, t, ex, om s, k. grå arbetskraft har förekommit. Departementschefen framhöll att en mindre nogräknad företagare bl.a. genom alt begagna sig av sådan arbetskraft kan konkurrera med andra utan att behöva belasta sin rörelse med kostnader för källskatter och sociala avgifter. Av förarbetena till nu gällande regler framgår vidare all dessa ger utrymme för näringsförbud dä åsidosättandet avsett någol som har ålegat näringsidkaren inte bara genom uttryckliga lagbestämmelser ulan också eljest (prop. 1979/80:83 s. 32 och SOU 1979:13s.76f0.

Kommiltémajorilelens förslag innebär att näringsförbud skall kunna
komma i fråga om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat
honom som näringsidkare, utan någon närmare begränsning lill vissa slag
av åligganden. Brott skall t. ex. inte uppställas som krav för näringsförbud.
Förslagel motsvarar vad som i delta hänseende gäller redan idag om väl
konkurskravel är uppfyllt. Vid en prövning enligt 199 b § KL av huruvida 41

en näringsidkare i elt visst fall har förfarit grovt olillbörUgl mot borgenä- Prop. 1985/86: 126

rerna, fär hänsyn tas till inte bara t. ex. brottsliga förfaranden utan till hans

handlande över huvud (prop. 1979/80:83 s. 30-32 och SOU 1979:13 s.

75 f). Detsamma gäller som jag nyss framhållit vid bedömningen av om

näringsidkaren pä annat sätt har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom

som näringsidkare.

Minoriteten har ingen från majoriteten avvikande uppfattning i frågan om vilka åsidosältanden som skall få beaktas vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Det grova åsidosättandet behöver alltså inte ha sketl genom enbart brott, Däremol anser minoriteten att i vart fall ett åsidosättande skall ha utgjorts av brott. Jag får anledning alt återkomma till detta.

Den övervägande delen av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot att vid prövningen av om nägon har grovt åsidosatt vad som åligger honom som näringsidkare, hänsyn får tas till hela det spektrum av åsidosältanden av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet. Några instanser, däribland JK och Göta hovrätt, anser dock att endast broll skall få beaktas i sammanhanget.

För egen del anserjag följande.

En näringsidkare kan göra sig skyldig till åsidosältanden som, utan alt
vara t.ex. brottsliga, kan ha slora skadeverkningar för hans omgivning.
Del stämmer därför även enligt min mening bäst överens med näringsför
budets syften atl man vid en förbudsprövning kan väga in alla de slag av
åsidosältanden som kan ge upphov till skada. Detta är som jag tidigare
framhållit också innebörden av nu gällande reglering i KL. De motivutta
landen som jag i det föregående har hänvisat lUl tog visserligen sikte på
sådana fall då oegentligheterna följs av konkurs. Enligt min mening talar
dock övervägande skäl för att man — om rimliga krav pä förutsebarhet
tillgodoses, något som jag återkommer till (avsniti 4.2.3 och 4.2.4) - även
inom ramen för ett utvidgat förbudsinstitut fär beakta beteenden som har
medfört alt näringsidkaren i fråga orsakat skador eller olägenheter för
borgenärer, anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller and
ra, i

Min principiella inställning är således att man vid prövningen av om det har förekommit grova åsidosältanden i näringsverksamhet bör kunna ta hänsyn till hela del spektrum av åsidosällanden av åligganden som där kan förekomma. Man skall alltså kunna lägga vikt vid sådant som atl den person mot vilken ett förbud aktualiseras har åsidosatt sina förpliktelser mot borgenärerna, t,ex, mol slalen som skalle- eller avgiflsborgenär. Vidare bör hänsyn kunna las till åsidosältanden av arbetsrättsliga förpliktelser av olika slag, däri inbegripna sådana som avser arbetsmiljön. Man skall kunna beakta ell beleende i strid med marknadsrättsliga normer, som uppställts till skydd för bl, a. konkurrenter och konsumenter. Man skall kunna väga in i bedömningen oegentligheter som negativt påverkar den yttre miljön. Man skall, för att ta ytteriigare etl exempel, kunna i bedömningen tillmäta vikt ät åsidosältanden av civilrättsliga anspråk.

Kommittéförslaget innebär att åsidosätlandena inte bör vara underkas
tade någon särskild preskriptionstid. Delta överensstämmer med vad som 42

idag gäller enligt KL. Talan om näringsförbud måsle visserligen väckas Prop. 1985/86: 126 inom två år från konkursbeslutel, men vid prövningen av om vederbörande har förfarit grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annat sätt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare, gäller ingen lidsgräns för de oegentligheter som får beaktas.

Två remissinstanser, länsåklagaren i Malmöhus län och överåklagaren i Göteborg, anser att hur gamla åsidosältanden som helst inte skall få beaktas. Den förstnämnda instansen föreslår därvid en gräns på tio år och den senare en gräns på fem år.

Jag går även i denna fråga pä kommitténs linje. Ocksä åsidosältanden av gammalt datum bör alltså i och för sig kunna tillmätas betydelse, även sådana som, såsom fallel är med t. ex. brott, är underkastade preskription och som har preskriberats. I praktiken bör det dock spela en stor roll om ett åsidosättande ligger långt tillbaka i tiden eller tvärtom nära. I det senare fallet bör det givetvis ges större tyngd.

I nära samband med tidsaspekten slår etl problem som kanske främsl har anknytning till förtärandet, men som jag ändå finner lämpligl all behandla redan nu. Jag syftar på spörsmålet i vad mån hänsyn skall tas till att de oegentligheter som läggs någon till last redan har beaktats i samband med en tidigare talan om näringsförbud.

Vad då först gäller den situationen atl den lidigare talan om förbud har ogillats, erinrar jag om alt dåvarande chefen för justitiedepartementet i. samband med tillkomsten av gällande bestämmelser om näringsförbud uttalade, att domstolen inte bör kunna ompröva ett avgörande alt ogilla en talan om förbud, I samband med en ny konkurs borde däremot en fråga om näringsförbud ånyo kunna aktualiseras (prop, 1979/80: 83 s, 42), Däremot berördes inte frågan huruvida de åsidosältanden som då åberopades får åberopas även i en senare rättegång.

Som jag har anfört i del föregående bör äldre oegentligheter i princip inte frånkännas betydelse, även om de normalt bör tillmätas mindre vikt än sådana som har inträffal nyligen. Detta överensstämmer också med gällande rätt i konkursfallel. Samma synsätt bör anläggas även på sädana oegentligheter som har prövats i elt mål om näringsförbud men då inte ansetts böra medföra förbud.

Även i det fall då en lalan om näringsförbud har vunnU bifall kan frågan uppkomma i vad mån man i etl nylt mål om näringsförbud skall kunna beakta de oegentligheter som låg till grund för förbudel. Vid bedömningen av om någon har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet bör detta inte gä för sig: Vid prövningen av om ell förbud är påkallat från allmän synpunkt bör däremol även de tidigare oegentligheterna få tas i beaktande. Som jag senare kommer att utveckla (avsnitt 4.2.6) skall man vid den prövningen göra en samlad bedömning, där man bl.a. får ta hänsyn till den inställning som näringsidkaren har visat genom att trots elt näringsförbud göra sig skyldig lill nya åsidosällanden. Dessa senare kan alltså då, i skenet av de oegentligheter som redan har medfört förbud, framstå som särskilt allvariiga. I denna mening bör man alltså få ta hänsyn till ett lidigare förbud och de oegentligheter som har föranlett detta.

En näringsidkare mäste göra sig skyldig till etl grovt åsidosättande för 43

att ett näringsförbud skall kunna aktualiseras. Detla krav kan vara uppfyllt genom all han gör sig skyldig till något enstaka åsidosättande av allvarligt slag, t.ex. elt brott för vilket han döms till etl inte bara helt kortvarigt fängelsestraff. Det kan också uppfyllas om han i stället gör sig skyldig tUl upprepade åsidosältanden, t.ex. upprepade brott, som tillsammans bedöms utgöra brott av inte ringa art (jfr avsnitt 4.2.3), och som i sig innebär ett grovt åsidosättande. Om brottsligheten inte i sig innebär ett grovt åsidosättande, kan kravet tänkas bli uppfyllt om näringsidkaren vid sidan om denna vid upprepade tillfällen kränkt t.ex. arbetsrättsliga eller marknadsrättsliga normer av central betydelse.

Särskilt med tanke på det allvarliga ingrepp som elt näringsförbud kan innebära i den enskildes näringsmöjligheler, är förutsebarheten väsentlig för alt näringsidkaren skall kunna inrätta sitt handlande sä alt han undviker att hamna i riskzonen för förbud. En sådan ordning överensstämmer också med vad som gäller idag, dä konkursen fungerar som en varningsklocka.

Som jag har framhåUit i del föregående har begreppei "åliggande" inte någon entydig innebörd. Man kan enligt min mening inte bortse från att del därmed kan vara svårt för en näringsidkare alt förutse när etl vissl beteende från hans sida innefattar ell sådanl åsidosättande av åligganden som kan leda till näringsförbud. Detta gäller även om elt ingripande i praktiken aktualiseras försl då det har varit fråga om åsidosältanden som kränker mycket centrala och väsentliga förpliktelser.

Med hänvisning till vad jag nu har anföri anserjag att förutsättningarna för näringsförbud bör utformas så, att en näringsidkare bättre än som är fallel enligt kommittémajoritetens förslag kan förutse när han kan hamna i ett läge dä näringsförbud kan komma i fräga.

Det sagda leder mig till slutsatsen att som grundläggande förutsättning för näringsförbud bör uppställas att näringsidkaren har gjort sig skyldig till i vart fall någon klart angiven oegentlighet. Om väl den förutsättningen är uppfylld, bör sedan vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden hänsyn kunna tas lill även åsidosältanden av annat slag.

De oegentligheter som enligt min mening bör utgöra grundläggande förutsättningar för näringsförbud är antingen brott som inte är ringa eller Underlätelse som inte är ringa atl betala skatt, tull eller avgift. Som förutsättning för näringsförbud bör alltså uppställas, alt näringsidkaren har gjort sig skyldig till eltdera av de tvä förfaranden som jag nu har nämnt.

Prop, 1985/86: 126

viker från mitt förslag däri, att det inte bör krävas att åsidosätlandena ens Prop. 1985/86: 126 delvis har viss karaktär (betänkandet s. 194-199 och 391). Minoriteten anser alt del för näringsförbud alllid skall krävas att vederbörande har gjort sig skyldig lill brott .Till skillnad från vad jag föreslår kräver minoriteten inte alt brottet skall vara kvalificerat (s. 439-443).

Remissinstanserna: Av dessa stöder bl. a. RPS, MD, NO, BRÅ, LO, TCO, SACO/SR, KF, LRF och Föreningen Sveriges kronofogdar i huvudsak majoritetens förslag. På minoritetens linje atl brott alllid skall krävas går bl.a. JK, RÅ, Sveriges Domareförbund, vissa organisationer inom näringslivet, Sveriges Advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttrycker en uppfattning som kan sägas ligga mellan majoritetens och minoritetens synsätt (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: En näringsidkare måste kunna förutse när han kommer in i riskzonen för förbud. Del bör han kunna göra om brott som inte är ringa uppställs som en särskild förutsättning för förbud. Det finns dessutom ofta anledning att se särskill allvarligt på åsidosällanden av sådana åligganden som är straffsanktionerade.

Skälen för mitt förslag: En majoritet i kommittén anser inte alt de oegentligheter som skall uigöra grund för prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden behöver ha viss karaktär. Den anser alltså inte atl t. ex. brott skall vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud.

Som argument mol atl uppställa brott som förutsättning för näringsförbud anför majoriteten sammanfattningsvis följande. För det försia uppställer gällande regler i KL inte någol sådanl krav. Vissa icke brottsliga förfaranden åstadkommer vidare väl så slora skador som allvarliga brott. Det är heller inte självklart att man skall bemöta oegentligheter inom näringslivet just med kriminalisering. Genom atl hålla fast vid broll gör man dessutom näringsförbudet lill en typiskt straffrältslig reaktion. Om brott uppställs som förutsättning för näringsförbud kan egendomliga tröskeleffekter uppslå. Den som har fält näringsförbud och gör sig skyldig till nya åsidosältanden efter förbudslidens utgång bör ofta anses kvalificerad för ett nytt förbud utan att samma höga krav ställs som annars.

Kommitléns majoritet anför vidare bl. a. all ett krav på brott visserligen kan synas öka förutsebarheten när det gäller tillämpningen av bestämmelserna och därmed rättssäkerheten, men då torde man få kräva grova brott. Dessutom uppnår man inte alllid en tillfredsställande förutsebarhel genom atl anknyta till brott, eftersom brottsrekvisiten ofta är otydliga och svårtolkade. Åtalspraxis är ibland ocksä mycket skiftande. Kommitténs majoritet betonar dock att näringsförbud, när det inte förekommer brott, bör komma i fråga bara då näringsidkaren har gjort sig skyldig lill mycket allvarliga åsidosältanden av cenlrala och väsentliga förpliktelser.

En minoritet i kommittén anser att näringsförbud skall kunna meddelas
bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brottslig handling i sin
näringsverksamhet. Näringsidkaren skall enligt minoriteten "genom bröt- 45

let eller eljesl ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka- Prop. 1985/86: 126 re". Som främsta skäl till sin hållning anför minoriteten del ingrepp som elt näringsförbud ulgör, liksom önskemålet om rättssäkerhet och förutsebarhet. Majoritetens förslag är enligt minoriteten för vagt utformat och detta kan öppna dörren för ett vilt tillämpningsområde och inbjuda till olika tolkningar.

Av de remissinstanser, som går på majoritetens linje erinrar MD om atl inom marknadsrätten straffbara förekommer i begränsad utsträckning och att den dominerande sanktionen är vitesförbud. Allmänt sett är det dock inte mindre angeläget atl beivra överträdelser av de marknadsrättsliga reglerna. Del är därför naturligt att inte kräva brott som förutsättning för näringsförbud. Konsekvensen av en motsatt ståndpunkt skulle bli alt marknadsrätten, som i väsentliga avseenden preciserar näringsidkarnas skyldigheter, får en omotiverat underordnad betydelse vid lagens tillämpning, KF anför synpunkter i linje med MD: s. Också LO framhåller att många icke straffbara handlingar är väl så samhällsskadliga som kriminaliserade förfaranden. Grova eller upprepade lag- och kolleklivavlalsstridiga förfaranden skall kunna medföra näringsförbud om de vid en helhetsbedömning framstår som samhällsskadliga.

De remissinstanser som delar minoritetens uppfattning att brott bör uppställas som förutsättning för näringsförbud betonar rättssäkerhets-aspekterna, JK anför således atl, om lagen innehåller ett brotlsrekvisil, en näringsidkare har möjlighet alt själv bedöma om ett visst förfarande är av sådan beskaffenhel att han riskerar att drabbas av näringsförbud. Även domstolarnas bedömning av frågan underlättas. Enligt JK: s mening bör endast brott kunna kvalificera för etl sådanl grovt åsidosättande som skall beaktas vid prövningen. För alt näringsförbud skall komma i fråga skall brottet vara av allvarlig art eller skall det handla om fortsatt brottslighet. Också RÅ framhåller betydelsen av alt en näringsidkare har rimlig möjlighet att av lagtexten utläsa vilka lyper av förfaranden som kan medföra näringsförbud för honom. Uppställs brott som förutsättning för näringsförbud, är det vidare naturligt och praktiskt alt näringsförbudsfrågan handläggs av polis och åklagare. Om det däremot inte är fråga om brott, bör inte utan vägande skäl de brottsutredande myndigheterna tas i anspråk. Juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms universitet anser att legalitetsprinci-pen kräver att man i lagtext klart anger vilka gärningar - brottsliga eller andra - som kan föranleda näringsförbud. Fakultetsnämnden delar kommitténs uppfattning alt det i vissa fall kan vara befogat att ingripa med näringsförbud också utanför konkursområdel, t, ex, då det gäller systematiska överträdelser av konsumentskyddande lagregler eller sådana av arbetsrättslig art. Kommittén har dock inte lagt fram något som helst material till belysning av frågan. Två ledamöter i fakultetsnämnden anser inte att kommitténs ulredning ger underlag för uppfattningen att näringsförbud är en av behovet påkallad sanktion utanför områdel för brott.

För egen del anserjag, som jag har berört i det föregående (avsnitt 4,2,1
och 4,2.2), att en grundläggande utgångspunkt vid utformningen av en lag
om näringsförbud - särskill med tanke på förbudets ingripande verkan -
måste vara att en näringsidkare har rimliga möjligheter att utläsa av lagen 46

när han riskerar alt hamna i riskzonen för elt förbud. Detta är fallet om del Prop. 1985/86: 126 som en förutsättning för förbud uppställs, att vederbörande i sin egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott. För ett sådant krav talar också att man ofta har anledning att se särskilt allvarligt på åsidosällanden av sådana åligganden som är straffsanktionerade. Ett huvudfall då näringsförbud skall kunna meddelas bör därför vara att vederbörande har gjort sig skyldig till brott.

Det är enligt min mening uppenbart alt kravet på förutsebarhel inte tillgodoses om varje bagatellbrotl kan medföra all näringsidkaren hamnar i riskzonen för näringsförbud. Ett så utformat brotlsrekvisil skulle inte ha någon nämnvärd betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle då få en övervägande formell funktion, något som enligt min mening strider mol dess syfte. Innebörden av den regel som jag nu föreslår bör i stället vara att brottet framstår som en inte bara marginell faktor vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Mot denna bakgrund anserjag att näringsförbud, med undantag av de ytterligare fall som jag senare kommer alt behandla, skall kunna aktualiseras bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Jag kan nämna att ett sådant rekvisit ställs upp i fråga om förbud att ulöva näringsverksamhet enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m. m, (rådgivarlagen). Liksom enligt den lagen bör rekvisitet innebära att vederbörande har blivit fälld till ansvar för brott. För all ett beslut om näringsförbud skall kunna meddelas bör dock inte krävas att brotlmålsdo-men har vunnit laga kraft. En annan sak är att näringsförbud inte skall börja gälla förrän detta har skett i fräga om domen på näringsförbud, om inte rätten beslutar om ett tidigare ikraftträdande. Jag fär återkomma till detla spörsmål längre fram (avsniti 4,5),

Som jag tidigare har beröri (avsnitt 4,2,2) bör näringsförbud bara kunna komma i fråga dä någon har åsidosatt sina åligganden / näringsverksamhet. Hänsyn fär däremot inte tas till åsidosältanden av annat slag. Detta bör givetvis gälla också åsidosältanden i form av brott. Endast brott som vederbörande har gjort sig skyldig till / sin egenskap av näringsidkare, dvs, som har ägt rum / utövningen av näringsverksamhet bör därför få beaktas.

Innebörden härav bör i princip vara densamma som enligt den nu gällande beslämmelsen i 36 kap, 3a§ brottsbalken om förverkande i vissa fall då det begåtts brott i utövningen av näringsverksamhet. När den bestämmelsen infördes uttalades, atl brott skall anses begånget i näringsverksamhet, om gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller som företrädare eller anställd hos den som bedriver näring. Säväl brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse - både sädana som innehåller bestämmelser för näringslivet i dess helhet och sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet - som brott mot cenlrala straffbestämmelser kan enligt förarbetena vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är i det senare fallet bl, a, brottets anknytning till en näringsidkare (prop, 1981/82:142 s, 260-

I den praktiska tillämpningen bör det i allmänhet inte föreligga några
svårigheter att avgöra om ett brott har begåtts i näringsverksamhet. Ibland 47

framgår detta redan av slraffsladgandet i fråga. Så är fallel då det gäller Prop. 1985/86: 126 föreskrifter som riktar sig till enbart näringsidkare, l.ex. bestämmelserna om bokföringsbrolt eller straffbestämmelserna i näringsreglerande författningar som yrkestrafiklagen (1979:559), lagen (1966:742) om hoteU- och pensionalrörelse eller lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor. Andra straffstadganden riktar sig till var och en som ägnar sig åt verksamhet av visst slag, l.ex, de i vattenlagen (1983:291), skogsvårdslagen (1979:429) och lotlerilagen (1982:1011). Om näringsidkaren har dömts för brott i en verksamhet som omfattas av sådana bestämmelser, blir anknytningen mellan denna verksamhet och näringsverksamheten avgörande.

Även brott enligt generellt syftande straffbestämmelser kan givetvis begås i näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas brott mot skatte-broltslagen (1971:69) och narkotikastrafflagen (1968:64), liksom del övervägande antalet straffbestämmelser i brottsbalken. Avgörande måste också här bli brottets anknytning lill näringsidkarens verksamhet.

Anknytningen mellan brottet och näringsverksamheten bör kunna komma till uttryck på olika sätl. En situation är dä näringsverksamheten utövas på ett brottsligt sätt, som t. ex. då en näringsidkare idkar handel med stulet gods. En annan är då näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att genomföra eller dölja brott. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare tecknar en försäkring på egendom som hör lill rörelsen och sedan begår försäkringsbedrägeri. Ytterligare en silualion är då brottets syfte har varit atl främja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat hänseende. Detta kan vara fallet om brottet t.ex. utgörs av en stöld av egendom som var avsedd för och även faktiskt kommit att användas i gärningsmannens rörelse.

Jag vill i detta sammanhang kommentera några av de exempel som kommittén tar som utgångspunkt för sin diskussion om innebörden av att något har ålegat en person "som näringsidkare". Kommittén nämner först fallet då någon driver en taxirörelse och gör sig skyldig lill rattfylleri under en yrkesmässig körning. Enligt kommittén skall detta brott inte beaktas vid en prövning om näringsförbud. Som skäl anförs att "näringsförbudet verkar generelll och således i princip utesluter vederbörande frän all form av näringsverksamhet. Genom raltfylleribrollel har taxiföraren visserligen visat olämplighel när det gäller att köra taxi, men hans brott behöver inte säga någol om hans allmänna lämplighet som näringsidkare" (betänkandet s, 392 0.

För egen del anserjag att delta brott har sädan anknytning till näringsverksamheten - denna har bedrivits på etl brottsligt sätt — att det måsle anses vara utövat i näringsverksamhet. De omständigheter som kommittén anför som skäl mol en sådan bedömning bör enligt min mening inte beaktas vid prövningen av om det finns en anknytning mellan brottet och näringsverksamheten, ulan vid den senare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det är då man, mot bakgrund av brottslighetens och de övriga åsidosältandenas karaktär och näringsförbudsinslitutets räckvidd, får bedöma om vederbörande är lämplig att driva näring.

Även i fråga om två av de övriga exempel som kommittén nämner har 48

jag en delvis avvikande uppfattning. Enligt kommittén skall inte en miss- Prop, 1985/86: 126 handel av en kund på näringsidkarens kontor eller i hans butik beaktas vid en prövning om näringsförbud. Detsamma gäller om näringsidkaren gömmer hälerigods i företagets lokaler "ulan att häleriet på något sätt har samband med hans ställning som näringsidkare" (betänkandet s, 393), Jag anser för min del atl ocksä brott av detta slag i vissa fall måste anses som brott i näringsverksamhet. Om misshandeln t.ex. skedde på grund av all näringsidkaren ansåg atl kunden besvärade honom med ogrundade klagomål rörande hans sätt atl uppfylla sina förpliktelser, bör den anses utförd av näringsidkaren i denna hans egenskap. Jag vill heller inte utesluta att häleriet skall anses ha elt tillräckligt starkt samband med näringsverksamheten - denna har dock använts för alt genomföra eller i vart fall dölja brottet - för atl beaktas vid en prövning om näringsförbud.

Jag kommer att i specialmotiveringen ytterligare beröra frågan när det kan anses föreligga en anknytning mellan brottet och näringsverksamheten. Jag lar där också upp innebörden av all brott inte skall anses ringa,

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen, atl en - alternativ - förutsättning för näringsförbud skall vara alt vederbörande i egenskap av näringsidkare, dvs, i utövningen av näringsverksamhet, har gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa.

Som jag tidigare har berört (avsniti 4,2,2) anser kommitténs minoritet inte att brott ensamt behöver kvalificera för etl grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet. Vid sidan om brott skall man således få ta hänsyn till även åsidosällanden av annal slag.

Av de remissinstanser som delar kommiltéminoriletens uppfattning att brott skall vara en förutsättning för näringsförbud anser några - bl, a, JK och Göta hovrätt - att endasl brott skall kunna kvalificera för ett grovt åsidosättande. En uppfattning som helt överensstämmer med minoritetens har däremot bl, a, RÅ, Sveriges Advokatsamfund och vissa organisationer inom näringslivet.

För egen del anserjag att brottsligheten inte behöver vara sä kvalificerad all den i sig motiverar ett förbud. Vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden bör, som jag tidigare har uttalat hänsyn fä tas inte bara lill brottsligheten ulan även till icke kriminaliserade åsidosältanden av det slag som jag lidigare har berört (avsnitt 4,2,2), Detta börf, ö, gälla ocksä vid den ytterligare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt, något som jag får återkomma till (avsnitt 4,2,6),

Med hänsyn lill den lösning som jag nu förordar kanjag inte ansluta mig
till den uppfattning som juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni
versitet och vissa organisationer i näringslivet har uttryckt om atl man i en
lag om näringsförbud skall räkna upp de gärningar som kan föranleda
förbud. Detsamma gäller fakultetsnämndens alternativa förslag att man i
varje författning som reglerar sådana åligganden som kan få betydelse vid
en prövning om näringsförbud skall särskilt ange att överträdelse av lagen
eller angivna stadganden i den kan medföra näringsförbud. Jag ansluter
mig i denna del till vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde
i proposUionen med förslag till nu gällande bestämmelser om näringsför
bud i 199 b § KL, nämligen alt det inte är möjligt atl i en lagregel utförligt 49

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

4.2.4 Underiåtelse att betala skatt m. m. som en alternativ förutsättning för förbud

Mitt förslag: En person som i egenskap av enskild näringidkare har gjort sig skyldig till underiåtelse som inte är ringa alt betala skatt, tull eller avgift skall kunna komma i fråga för näringsförbud, förutsatt att han genom underiåtelsen och övriga omständigheter har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare.

Kommitténs förslag: Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsförbud krävas atl näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Det kan han ha gjort genom underiåtelse atl betala skatt m. m. Minoriteten anser atl brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Vid sidan om brott skall man dock få ta hänsyn till bl.a, Underlätelse att betala skatt m, m, (betänkandet s, 391 f och 439 ff).

Remissinstanserna: Några instanser har särskilt berört frågan om Underlätelse att belala skatt m,m. Av dessa förutsätter en del att viss sådan underiåtelse skall kriminaliseras och att den därför skall kunna medföra näringsförbud via ett särskilt brotlsrekvisil. Hit hör bl. a. vissa organisationer inom näringslivet. Andra anser, däribland SPK, atl även sådan underiåtelse som inte är straffbelagd skall kunna medföra näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 2),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det finns ofta anledning atl se särskih allvarligt på underiåtelse att betala skatt m.m, i näringsverksamhet. Önskemålet atl en näringsidkare skall kunna förutse när han hamnar i riskzonen för förbud bör tillgodoses om det som en särskild förutsättning för näringsförbud, alternativ till kravet på brott, uppställs Underlätelse som inte är ringa alt belala skatt, tull eller avgift av närmare angivet slag.

bör kunna ensam ligga till grund för näringsförbud, hänvisar till alt brotts- Prop, 1985/86: 126

förebyggande rådet (BRÅ) i en promemoria har föreslagit en avsevärd

utvidgning av straffansvaret på områdel. Oberoende av om förslaget leder

till lagstiftning eller inte torde del enligt minoriteten bli en mycket liten del

av de beteenden som skulle kunna anses värda näringsförbud som inte blir

åtkomliga om elt brotlsrekvisil uppställs.

För egen del gör jag följande bedömning.

Utredningar under senare år visar att det s. k. likvida fusket har en slor omfattning, dvs. att personer missbrukar uppbördssystemet i syfte alt undandra sig betalning av skatter och avgifter (jfr avsnitt 2.1). Av BRÅ: s ulredning Uppbördsbrotl. Åtgärder mot del likvida fusket (Slhim 1983. BRÅ PM 1983:6) framgår att åriigen allt större skattebelopp inte blir betalda i rätl tid, liksom att allt större belopp måste lämnas över lill indrivning. Det största problemet knyter an lill mervärdeskatten, men även i fråga om arbetsgivaravgifterna föreligger en negativ tendens. I promemorian betonas att det finns flera orsaker lill det försämrade upp-bördsresullalel. Bakgrunden är dock ofta etl medvetet spekulativt förfarande i skatteundandragande syfte eller i syfle att skaffa en olovlig skattekredit. Flera exempel ges också på illojala förfaranden av delta slag (promemorian s. 222-225).

I promemorian föreslås att vissa oegentliga förfaranden som hänger samman med uppbördssituationen och som idag inte är kriminaliserade skall slraffsanktioneras. Förslaget innebär atl den som uppsåtligen åsidosätter eller sätter sig ur stånd att fullgöra skyldighet att betala innehållen skatt, arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt döms för skatiebetalningsbrott till fängelse i högst två år, om han själv, eller en juridisk person som han företräder, då betalning skall ske redan har till betalning förfallen skuld om sammanlagt minst 100000 kr. avseende sådan skatt eller avgift och han inser eller bör inse detla. Den som av grov oaktsamhet beter sig på det nyssnämnda sättet skall enligt förslaget dömas för skatlebetalningsför-seelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Del står enligt min mening klart att man måste se kritiskt pä näringsidkare som systematiskt undandrar sig sin skyldighet att betala skatter, tullar eller avgifter. Detta förfarande medför inte bara att samhället går miste om inkomster, vilket i sig är allvarligt. Genom att oseriösa näringsidkare bl, a, genom skattekrediter skaffar sig ekonomiska fördelar snedvrids konkurrenssituationen lill nackdel för de näringsidkare som lojalt fullgör sina åligganden. Förfarandet utgör därigenom ett störningsmoment för en väl fungerande marknad och kan på sikt bidra till bestående rubbningar i det marknadsekonomiska syslemet. Till detta kommer att beteendet också ter sig utmanande mot företag och enskilda som lojalt och solidariskt fullgör sina samhälleliga skyldigheter.

När en näringsidkare har omfattande skatteskulder finns del i och för sig
ofta möjlighet alt försälta honom i konkurs. Som jag senare kommer att
utveckla anserjag att det i en lag om näringsförbud liksom idag bör finnas
en särskild regel om meddelande av näringsförbud mot en näringsidkare
som har försatts i konkurs, Detla innebär dock enligt min mening inte att
det saknas behov av en möjlighet att tillgripa näringsförbud även vid vissa 51

fall av belalningsunderlåtelser utan samband med konkurs. En orsak är att Prop. 1985/86: 126 det, som jag också förut har framhållit (avsnitt 4.1), ibland av utredningsskäl kan dröja avsevärd lid att få till stånd ett konkursbeslul, en annan all del ibland kan vara befogat av kostnadsskäl alt avslå från all försätta gäldenären i konkurs, t. ex. om det är utrett att han saknar tillgångar.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag i likhet med kommitléns majoritet och åtskilliga remissinstanser alt en näringsidkare som låter bli alt betala skatt m. m. till det allmänna i vissa fall bör kunna hindras från att driva näringsverksamhet, även om han inte har gjort sig skyldig till brott eller försalts i konkurs. Också i denna situation finns det behov av att kunna undanröja en skadehärd. Här liksom i andra fall är det framför alll systematiska illojala förfaranden som skall kunna ligga lill grund för näringsförbud. Näringsförbud bör däremol inte komma i fråga om näringsidkaren har hamnat i belalningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller som eljest varit försvarliga.

Näringsförbud bör enligt min mening kunna komma i fråga bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till betalningsunderlåidse som inte är ringa. Det innebär att del antingen skall vara fråga om belopp som inte är alltför låga eller också - på motsvarande sätt som vid tillämpning av brottsrekvisitet - handla om etl upprepat förfarande. Vid bedömningen av om en underiåtelse skall anses ringa bör hänsyn ocksä kunna tas till om den har pågått under lång tid. Liksom vid brott kan underiåtelsen innebära alt näringsidkaren redan genom denna får anses ha grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Men på motsvarande sätt som vid brott kan det också förekomma att en betalningsunderlåtelse visserligen inte är ringa, men trots detta inte så allvarlig att den kan leda till nyssnämnda slutsats. Vid bedömningen av om vederbörande ändå har grovt åsidosatt sina åligganden får då hänsyn las lill också åsidosältanden av annat slag. Det kan röra sig om såväl broll, som inte ensamma kan kvalificera för förbud, som sådana åsidosältanden av annat slag som jag har omnämnt i del föregående (avsnitt 4.2.2).

Med tanke på det syfte näringsförbudet skall fylla bör hänsyn i princip kunna tas till belalningsunderlåtelser som avser de allra flesta lyper av skatter och avgifter. Jag anser atl en lämplig avgränsning kommer till stånd om det i en lag om näringsförbud föreskrivs att betalningsunderlåtenhelen skall avse sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skaller, tullar och avgifter (belalningssäkringsla-gen). Genom en hänvisning lill denna lag - som avser alla skatter, tullar och avgifter av större betydelse (prop. 1978/79:28 s. 136-138, 1981/82:73 s. 16 och 1983/84:2. s 157) - fastläggs en ram för vilka medelsslag som skall få beaktas. Detla bör också tillgodose kravel på förutsebarhel. Samtidigt bör framhållas att hänvisningen till betalningssäkringslagen givetvis inte innebär att varje underiåtelse att betala i lagen uppräknade skatter och avgifter skall anses som en underiåtelse hänförlig till näringsverksamhet. Jag återkommer i specialmotiveringen till detta.

Jag vill i sammanhanget även beröra fordringar av annat slag än sådana
som avser skatter, tullar och avgifter. Det är enligt min mening uppenbart
att underiåtelse att betala skulder som rör t, ex, innestående löner till 52

anslällda, ersättning för levererade varor eller skadestånd lill leverantörer Prop. 1985/86: 126 eller konsumenter på grund av avtalsbrott kan ha lika allvarlig karaktär som en underiåtelse alt belala skatteskulder. Del skulle kunna ifrågasättas om man bör låta en särskild regel om betalningsunderlåtelse avse också sådana skulder. Vid remissbehandlingen har å andra sidan anförts tveksamhet mot att åsidosältanden av civilrättsliga anspråk ensamma skulle kunna få ligga till grund för näringsförbud. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har således framhållit att i elt civilrättsligt förhållande redan elt hot om anmälan för ålgärd enligt en lag om näringsförbud kan komma att fungera som ett starkt påtryckningsmedel i den ena partens hand.

Jag delar uppfattningen alt man kan hysa principiella betänkligheter mot att låta åsidosältanden av allehanda civilrättsliga förpliktelser kunna ensamma ligga till grund för näringsförbud. För en sådan inställning talar också, förutom det nyss anförda skälet, att åsidosältanden av sådanl slag kan vara av ytterst varierande karaktär och svårighetsgrad, samtidigt som det är svårt alt i lagtext göra en tillräckligt klar avgränsning av de åsidosältanden som borde fä beaktas. Jag har därför stannat för att föreslå alt den nu diskuterade regeln begränsas till atl avse skatter, tullar och avgifter. Den lösning som jag förordar innebär emellertid inte atl åsidosältanden av civilrätlsliga åligganden bör sakna betydelse vid prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Som jag tidigare har anfört skall man, då en näringsidkare har gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa, vid den nyss nämnda prövningen även kunna ta hänsyn till bl, a, sådana åsidosältanden som avser civilrättsliga förpliktelser. Motsvarande bör gälla även då det nu behandlade rekvisitet åberopas.

Som etl ytterligare skäl för den avgränsning som jag föreslår kan anföras atl del allmänna inte som en privat borgenär kan välja vem som skall beviljas kredit. När en gäldenär i etl privat fordringsförhållande överskrider gränsen för vad som är tillåtet, behöver borgenären inte finna sig i att låta fordringsförhällandet bestå och än mindre gå med på att det utvidgas. Han kan bringa delta till upphörande och behöver t. ex. inte leverera mer. Det allmänna kan av olika skäl inte på samma sätl skydda sig mol alt en skattegäldenär inte längre sköter sina betalningar, Gäldenären kan dessutom inom ganska kort tid späda på sin olovligen tagna skattekredil genom att försumma ytterligare betalningar. Först efter avsevärd tid kan del allmänna genom del yttersta medlet konkurs tvinga skattegäldenären till att upphöra med sin obehörigen skatlefinansierade verksamhet. Den som olovligen tagit en skattekredil kan emellertid ofta fortsätta sin verksamhet i andra former. Svåra skador kan under denna tid uppkomma, inte bara för det allmänna utan också för konkurrenter som uppträtt lojalt och betalat sina skatter i rätt tid och ordning.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört om brott i näringsverksamhet
bör hänsyn få tas endast till belalningsunderlåtelser som skett; utövningen
av näringsverksamhet. I överenstämmelse med vad jag har uttalat i det
föregående innebär detta atl belalningsförsummelsen skall ha anknytning
till näringsverksamheten. Liksom i fräga om brott kan en anknytning
framgå redan därav, att skatten, tullen eller avgiften regleras av en författ- 53

ning som riktar sig till enbart näringsidkare. Detta är t. ex, fallet med lagen Prop. 1985/86: 126 (1968:430) om mervärdeskatt och i huvudsak även lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, liksom med de skatte- och avgiftsförfattningar som tar sikte på särskilda näringsgrenar. Då underiåtelsen avser skatter, tullar och avgifter som regleras av författningar som riktar sig till en mera obestämd krets av personer, får man bedöma om det finns nägon anknytning mellan skatten, tullen eller avgiften å ena sidan och näringsverksamheten ä den andra. Jag avser atl i specialmotiveringen ytterligare beröra frågan om olika medelsslag och deras anknytning lill näringsverksamhet. I detla sammanhang vill jag dock tillägga att, liksom då fräga är om brott, åklagaren har bevisbördan för att del påstådda åsidosättandet har anknytning till näringsidkarens näringsverksamhet.

Jag vill också beröra några aspekter på innebörden av att det skett en för näringsförbud relevant betalningsunderlåtelse. En skyldighet att belala ett belopp fullgörs genom atl rätt belopp betalas på rätt tid och rätt sätl. Den som i något avseende låter bli atl fullgöra vad som åligger honom, åsidosätter sälunda sin betalningsskyldighet och gör sig skyldig till en betalningsunderlåtelse som, om den avser en skatt, tull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen, kan beaktas vid prövningen av ett ifrågasatt näringsförbud.

I allmänhet råder det ingen tvekan om vid vilken tidpunkt en skatt, tull eller avgift förfaller till betalning. Vidare gäller att betalningsskyldighet normall föreligger även om del beslut som ligger till grund för ett skattekrav har överklagats. En annan sak är om anstånd har beviljats. Så länge anståndet gäller kan näringsidkaren inte anses göra sig skyldig lill en betalningsunderlåtelse. Jag vill i det här sammanhanget erinra om att möjligheterna till anstånd nyligen har utvidgats till atl omfatta också fall där besvär anförs över ett beslut varigenom en arbetsgivare har ålagts betalningsskyldighet för en arbetstagares skatt (SFS 1985:404),

Även med de utvidgade möjligheterna till anstånd kan del givetvis före
komma att en gäldenär ställs inför ett betalningskrav som senare ändras
genom beslut i högre instans. Med tanke på näringsförbudets ingripande
karaktär kunde det därför kanske synas motiverat att beakta endast slutgil
tigt fastställda skatter och avgifter. En sådan ordning skulle emellertid i
hög grad begränsa näringsförbudels åsyftade verkan. Den som systema
tiskt utnyttjar trögheten i skatte- och avgiftssystemet för att ta sig obehö
riga krediter skulle då kunna vinna ytterligare tid genom obefogade över
klaganden. Det vore också motsägelsefullt om man vid en näringsförbuds
prövning enligt del rekvisit som rör underiåtelse alt betala skatt m. m,
skulle bortse frän sådana krav som enligt lagen (1971: 1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar kan göras gällande i näringsidkarens konkurs.
Som jag tidigare har framhållit är det meningen att detta rekvisit skall
kunna användas redan innan en konkurs framstår som enda utvägen, och
man bör därför inte vid en prövning enligt rekvisitet i fråga kräva mera i
fråga om betalningsanspråkens slutgiltighet än vad som gäller vid en kon
kurs. Man bör därför hålla fast vid att en betalningsunderlåtelse skall anses
föreligga redan när förfallotiden har passerats, oavsett om betalningsskyl
digheten senare kan komma att ändras genom beslut i högre instans. Enligt 54

min mening bör i de förmodligen sällsynta fall då ett näringsförbud kan aktualiseras huvudsakligen på grund av underiåtelse all betala skatter och avgifter som ej slutgiltigt har fastställts, rimliga rättssäkerhetskrav dessutom kunna tillgodoses genom en restriktiv tolkning av övriga kriterier, särskill då förutsättningen att etl ingripande skall vara påkallat från allmän synpunkl. Jag vill som exempel peka på atl etl verkställt beslul om betalningssäkring kan medföra atl en näringsidkares ekonomiska handlingsfrihet har blivit sä kringskuren - även om det allmänna inte har fått full täckning för sina anspråk - att det framstår som opåkallat att också ge honom näringsförbud i avvaktan på alt skatte- eller avgiftsfrågan blir slutiigl avgjord. Och skulle grunden för etl meddelat näringsförbud falla bort därför all det i högre instans slås fast att vederbörande inte är skyldig all belala den aktuella skulden, bör elt lagakraftvunnel näringsförbud kunna upphävas på ansökan av honom Gfr avsnitt 4.4.8).

Vad jag nu har behandlat är rekvisitets formella avgränsningar. Av praktiska skäl anserjag atl näringsförbud i allmänhet inte bör aktualiseras på grund av en betalningsunderlåtelse förrän skulden har överiämnats för indrivning. Man får i den situationen en samlad bild av näringsidkarens skulder avseende skatter, tullar och avgifter genom att dessa redovisas i kronofogdemyndigheternas dataregister över gäldenärer och andra, det s.k. ulsökningsregislrel. All intresset i första hand knyts till fordringar under indrivning utesluter emellertid inte all hänsyn också får tas till en Underlätelse som avser preskriberade eller för sent betalda fordringar.

Prop. 1985/86: 126

anseratt brott skall vara en särskild förutsättning för näringsförbud - TCO Prop, 1985/86: 126 och Svenska Metallindustriarbetareförbundet -, anser att näringsförbud skall kunna meddelas på samma grunder som idag då nägon vid upprepade lillfällen har försatts i konkurs (bilaga 6 avsniti 2),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med den utformning som lagen avses få blir förmodligen det praktiska behovel av en särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs inte så slort, Ocksä i konkurssituationen kan ofta de förutsättningar som jag föreslår för näringsförbud utom konkurs åberopas. Man kan dock inte utesluta att det i vissa fall kan vara befogat med näringsförbud fören näringsidkare som har försatts i konkurs, även om han inte uppfyller dessa förutsättningar, dvs, har gjort sig skyldig till varken brott eller betalningsunderiålelse rörande skatter m, m.

Skälen för mitt förslag: Innebörden av kommitténs förslag är att de särskilda reglerna om näringsförbud i samband med konkurs i 199 b § KL upphävs. Majoritetens förslag går ut på att man lika väl i konkurssituationen som eljest då fråga om näringsförbud uppkommer får pröva om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden. Kommittéminoritetens förslag innebär på motsvarande sätt att brott skall vara förutsättning för näringsförbud, oavsett om näringsidkaren har försatts i konkurs eller ej då frågan om förbud väcks.

Den övervägande delen av remissinstanserna har ingen erinran mol kommitténs förslag att samma regler skall gälla oavsett om näringsidkaren är försatt i konkurs eller ej. Några instanser föreslår dock att lagen skall innehålla ett särskilt konkursrekvisil (jfr ovan).

Med den utformning som jag i det tidigare har velat ge förutsättningarna för näringsförbud, kan man ifrågasätta om det finns någol behov av att bibehålla konkursrekvisitet i nu gällande eller reviderad form. Av kommitténs undersökning av de 126 näringsförbud som meddelades under tiden mellan den I juli 1980 och den 31 december 1983 framgår att domstolen bara i elt fall som grund för förbudet åberopade enbart andra omständigheter än brott; i detta enda fall åberopades uteslutande underiåtelse att betala mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter, I minst 93 av de 95 fall då domstolen nämnt del rekvisit som enligt 199 b § KL är förutsättning för näringsförbud enligt huvudregeln - alt näringsidkaren har "grovt åsidosatt" sina åligganden som näringsidkare - har etl eller flera av brotten oredlighet, vårdslöshet eller mannamån mot borgenärer, bokföringsbrolt, skattebedrägeri och grova bedrägerier funnits med i bilden (betänkandet s, 84), Det gäller här brott som överlag är av icke ringa svårhetsgrad. Kommitténs undersökning kan onekligen synas peka mol att det knappasl finns behov av elt särskilt konkursrekvisil. Det skulle kunna ifrågasättas om det i annat än rena undanlagsfall kan finnas anledning alt väcka frågan om näringsförbud utan att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott eller betalningsförsummelse av sådant slag som avses med de tidigare diskuterade rekvisiten.

För att regleringen bibehålls, må vara i något reviderad form, talar
särskilt följande omständigheter. Gällande regler i 199 b § KL inriktar sig 56

framför allt mot olika förfaranden, som innebär att konkursinstitutet som Prop. 1985/86: 126

sådant utnyttjas som instrument för ekonomiska oegentligheter vilka dock

inte behöver vara kriminaliserade. Upphävs regleringen i KL kommer

näringsförbud som instrument mot förfaranden som är specifikt inriktade

på en illojal användning av konkursinstrumenlet inte att kunna användas i

samma utsträckning som idag. Jag vill här peka på bl. a. den situationen då

en näringsidkare vid upprepade lillfällen använder konkursinslilutel för atl

begå oegentligheter som inte är kriminaliserade. Jag kan hänvisa till de

exempel pä icke kriminaliserade förfaranden som idag enligt motiven till

gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan ligga lill grund för

förbud (prop, 1979/80:83 s. 31ff; jfr avsnitt 4.2.2), Den avgränsning av

förutsättningarna för näringsförbud i förhällande lill kommittémajoritelens

förslag som jag föreslär och för vilken jag har redogjort i det föregående

skulle medföra atl näringsförbud inte kunde komma i fråga i sådana fall.

Det ligger vidare en viss fördel från effektivitetssynpunkt i all elt näringsförbud kan meddelas, om det i samband med en konkursulredning framkommer att näringsidkaren vid sidan om brott kan misstänkas för oegentligheter av annat slag. Med tanke pä näringsförbudets syfte att undanröja en skadehärd, kan det vara angeläget att fä till stånd ett näringsförbud på grundval av de kanske oslridiga icke-kriminaliserade oegentligheterna redan innan brottsutredningen och lagföringen med anledning av denna har slutförts. Av intresse är i detta sammanhang inte minst sådana otillböriiga förfaranden som riktats mot privata kreditgivare, t.ex. genom att näringsidkaren har laborerat med flera bolag och låtit styra sina skulder till ett bolag och tillgångarna lill etl annat för alt därefter låta del förra bolaget gå i konkurs. Etl sådant förfarande kan under vissa förutsättningar vara brottsligt, men oavsett hur det förhåller sig därmed bör del finnas möjlighet att med näringsförbud förhindra all näringsidkaren fortsätter med sådan verksamhei. Atl del kan finnas behov av att förhindra näringsidkare alt missbruka möjligheterna till skuldsättning hos privata borgenärer för atl därefter gå i konkurs framgår av att andelen enskilda skulder i konkurs kraftigt överstiger andelen skatteskulder och atl skillnaden tenderar att öka (jfr D. Magnusson, Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet. Slhlm 1985 s. 61).

Med hänvisning till vad jag nu har anfört ärjag för närvarande således inte beredd atl föreslå alt de möjligheter atl meddela näringsförbud som gällande reglering i KL erbjuder hell skall upphävas.

Kommittén har riktat viss kritik mot utformningen av reglerna om näringsförbud i 199 b § KL. Sammanfattningsvis går kritiken ut på att uppdelningen på tvä olika fall - dels del dä förbud kan aktualiseras redan efler en enstaka konkurs, dels det då del har varit fråga om upprepade konkurser (jfr avsnitt 4.1 och 4.2.1) - innebär en onödig komplikation som också har vållat tillämpningsproblem. Rekvisiten är också så vagt utformade, att de i praxis ansetts kunna ge utrymme för näringsförbud även i fall när etl sådant enligt kommitténs mening inte hade bort komma i fråga.

En särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs bör mol
denna bakgrund överensstämma med de två tidigare diskuterade rekvisiten
rörande brott och betalningsförsummelse i så måtto, att det även i kon- 57

kurssituationen bör krävas att näringsidkaren - genom otillbörlighet mot borgenärerna eller på annat sätt - har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet (dvs, som näringsidkare). Detta senare rekvisit bör även i fortsättningen ges den innebörd som angavs i motiven till 199b§ KL (prop. 1979/80:83 s. 30-32 och 55 fsaml SOU 1979:13 s. 75-77). Jag hänvisar även till vad jag i det föregående (avsnitt 4.2.2) har anfört om begreppet grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Däremot bör den särskilda regeln om näringsförbud vid upprepade konkurser i KL inte ha någon motsvarighet i lagen. Den omständigheten att någon har försalls i konkurs vid flera tillfällen får i stället beaktas inom ramen för prövningen av om del har förekommit ett grovt åsidosättande liksom f.ö, då det skall bedömas om elt förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Jag har alltså kommit fram lill att näringsförbud skall kunna komma i fräga i tre alternativa situationer: då en person i egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa, då han har underlåtit att belala skatt m. m. och underiåtelsen inte är ringa samt då han har försatts i konkurs och förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. Även i de två första fallen uppställs också som en ytterligare förutsättning atl näringsidkaren med hänsyn till de sammantagna oegentiighelerna har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Till dessa förutsättningar för näringsförbud bör fogas ännu en, som jag kommer att behandla härnäst.

Prop. 1985/86: 126

4.2.6 Att förbud är påkallat från allmän synpunkt som en ytterligare särskild förutsättning för förbud

Mitt förslag: Näringsförbud skall meddelas endast under förutsättning all förbud är påkallat från allmän synpunkt. Hänsyn skall därvid särskilt las till om åsidosättandet har varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det har medfört eller varit ägnat alt medföra betydande skada eller om näringsidkaren lidigare har dömts för brott i näringsverksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer praktiskt taget helt med mitt (belänkandet s. 201-204 och 396-402). En majoritet i kommittén anser dock inte atl det i lagtexten skall anges att särskild hänsyn skall tas lill näringsidkarens vinning. En minoritet stöder mitt förslag (s. 443 f).

Remissinstanserna: Ingen instans har hafl någon erinran mot atl det skall vara en förutsättning för näringsförbud att sådant är påkallat från allmän synpunkt. Bara ett fåtal instanser har kommenterat förslaget till kriterier som skall särskilt beaktas vid denna prövning (bilaga 6 avsnitt 2).

framstå som slötande att låta en person som har gjort sig skyldig till Prop. 1985/86: 126 allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet att få fortsätta att ägna sig ät sådan, eller av allmänpreventiva skäl.

Skälen för mitt förslag: Enligt kommitténs mening brister den nuvarande lagregleringen i 199b § KL främst däri, att rättstillämpningen lämnas ät egna bedömningar så snart del kunnat konstateras att grova olillbörligheler mot borgenärerna eller andra grova åsidosältanden har förekommit. Det sägs atl näringsförbud då "får" åläggas, men inget om vad som skall beaktas vid prövningen. På denna punkt är också motiven sparsamma.

Kommittén anser att lagtexten och motiven bör ge bättre ledning än som i dag är fallet. Vid sidan om det tidigare behandlade kravet på grovt åsidosättande av åligganden bör en ytterligare förutsättning för näringsförbud vara att förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Bara ell fåtal remissinstanser har kommenterat utredningens förslag i denna del. De som har gjort det, bl, a, JK, har tillstyrkt förslaget.

Jag erinrar om vad jag tidigare har uttalat om att en lag om näringsförbud i första hand bör rikta sig mot sådana personer som genom allvarliga åsidosältanden åstadkommer belydande skador för borgenärer, anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller samhället i övrigt. Det är främst personer som ägnat sig åt systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Förbud bör därmed komma i fråga främst för den som vid återkommande tillfällen åsidosätter de normer som gäller för näringsverksamhet. För atl särskilt markera detla bör det enligt min mening inte vara tillräckligt för näringsförbud atl en näringsidkare - kanske vid något enstaka tillfälle - har grovt åsidosatt sina åligganden. Det bör också krävas atl förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Innebörden av atl förbud är påkallat från allmän synpunkt bör vara att domstolen mot bakgrund av de oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig till vid en samlad bedömning finner att vederbörande bör avstängas frän rätten alt driva näring. Därvid bör de lidigare nämnda rättspolitiska syftena beaktas. Behovet att undanröja en skadehärd bör alltså tillmätas slor betydelse. Vid prövningen av om det finns etl sådant behov bör hänsyn tas till om det har funnits andra möjligheter att få vederbörande att ta rättelse. Näringsförbud bör normalt inte tillgripas förrän sådana möjligheter framstår som mer eller mindre uttömda, såvida ej allmänpreventiva skäl talar i motsatt riktning. Näringsförbud kan inte heller anses påkallat från allmän synpunkt om det i etl särskilt fall slår alldeles klart att vederbörande inte kommer atl ägna sig åt näringsverksamhet på nytt.

Näringsförbudet skall alltså främst vara framålsyftande. I vissa grova fall kan det dock av allmänpreventiva skäl finnas anledning att ingripa med näringsförbud även om det finns tecken som lyder på atl prognosen inte är dålig. Detsamma gäller om det skulle framstå som stötande att låta en person som har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet få fortsätta att ägna sig ät sådan.

Vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt skall
hänsyn tas till den samlade bilden av näringsidkarens förhållanden i nä- 59

rings verksamhet. Därvid får beaktas om han under lång tid har gjort sig Prop. 1985/86: 126 skyldig till oegentligheter, hur allvarliga dessa har varit och vilken karaktär de haft i övrigt. Vid denna prövning får hänsyn tas till alla slags åsidosältanden som näringsidkaren har gjort sig skyldig till, oavsett hur gamla de är. Det ligger dock i sakens nalur all nyligen begångna oegentligheter oftast är mera graverande än sådana som ligger långt tillbaka i tiden. Jag vill samtidigt betona atl det skall vara fråga om en helhetsbedömning vid vilken hänsyn även skall tas till omständigheter som talar till näringsidkarens förmån.

Kommittén föreslår att lagtexten skall innehålla vissa riktlinjer för tolkningen av uttrycket "påkallat från allmän synpunkt", nämligen all det särskill skall beaktas om näringsidkarens förfarande har varit systematiskt, om det har medfört betydande skada och om det har fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet. En minoritet i kommittén anser alt del därutöver skall anges alt man särskilt skall beakta om åsidosättandet har syftat till betydande vinning.

Av det fåtal remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag i denna del uttalar Stockholms kommun sitt stöd för minoritetens uppfattning, medan länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län redovisar ett motsatt synsätt och alltså går på majoritetens linje. Stockholms tingsrätt föreslår att särskild hänsyn skall tas inte bara till om åsidosättandet har medfört betydande skada utan även till om del varit ägnat att medföra sådan.

Uttrycket "påkallat från allmän synpunkt" inrymmer åtskilliga tolkningsmöjligheter. Även jag anser därför atl del finns anledning all i lagen ge viss vägledning för hur del bör uppfattas. Med de rätlspolitiska syftena för ögonen är det enligt min mening naturligt alt dä särskill beakta om vederbörande har åstadkommit — eller skulle ha kunnat åstadkomma — betydande skada eller om åsidosätlandena har skett systematiskt. Jag anser vidare att det finns skäl atl fästa vikt vid om näringsidkaren med sina förfaranden har syftat till att åstadkomma betydande vinning. Elt sådant syfle kan få betydelse vid en bedömning av näringsidkarens tänkbara framtida handlande och av om förbud är påkallat av allmänpreventiva skäl.

Det bör vidare anses särskill försvårande om personen i fråga fortsätter alt åsidosätta sina åligganden även efter det att han har fått den varning som ligger i en fällande dom för brott i näringsverksamhet (jfr avsnitt 4.2.2),

Kommittén har övervägt om det borde utdelas en varning i särskild
ordning, men avvisat tanken. Juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms
universitet anser däremot alt det bör vara möjligt att utfärda en uttrycklig
varning till en näringsidkare som i sådan omfattning har åsidosatt sina
skyldigheter att han tangerar gränsen för näringsförbud. Fakultetsnämn
den pekar därvid på den möjlighet alt utfärda varning som förekommer
inom etableringsrätten. Den anser att en varning kan vara särskill moti
verad då en näringsidkares oegentligheter inte är av så allvarlig art att
näringsförbud kan meddelas, men en friande dom skulle kunna ge intryck
av atl vederbörande kan fortsätta den påtalade näringsverksamheten som
förut, 60

4.3 Personkretsen

l det föregående har jag behandlat förutsättningarna för näringsförbud. Resonemanget har byggt pä att förbud skall kunna aktualiseras i vissa fall då det förekommit oegentligheter i näringsverksamhet samt riktas mot den näringsidkare som har gjort sig skyldig till oegentligheterna. Jag övergår nu till att närmare utveckla vilken krets av personer som bör kunna komma i fräga för förbud. Det bör redan nu framhållas att det finns ett nära samband mellan denna fråga och spörsmålet om innebörden av etl näringsförbud, dvs, vilken verksamhet som en person med näringsförbud inte får driva och vilka befattningar hos en näringsidkare han saknar rätt alt inneha. Jag kommer därför att redan nu någol beröra också detta,

Mina förslag kommer att innebära att näringsförbud skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare (4,3.1), mot den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet, liksom mot den som innehar en befattning hos en näringsidkare vilken är förenad med s.k. företagaransvar (4.3.2), saml mot vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person (4.3.3),

4.3.1 Enskild näringsidkare

Mitt förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas en enskild näringsidkare.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt. Kommittén föreslär en särskild regel om atl den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet alltid skall anses som näringsidkare. -Ocksä enligt mitt förslag skall näringsförbud kunna riktas mot en sådan person (avsnitt 4.3.2). I sak blir det därför ingen skillnad mellan kommitténs förslag och mitt (belänkandet s. 208-223 och 395 0-

Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig över kommitténs förslag lill personkrets. RÅ liksom Föreningen Sveriges åklagare har tillstyrkt förslaget. Ingen instans har haft någon erinran mot det i sak (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det ligger i sakens natur atl ett Prop. 1985/86: 126 näringsförbud skall kunna riktas mot den som har gjort sig skyldig lill de grova åsidosältanden som motiverar förbudet. Har oegentligheterna begåtts av en enskild näringsidkare, skall förbudet alltså riktas mot denne.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199 b § KL kan näringsförbud meddelas en konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Kommittén föreslår att denna ordning skall bestå i sä måtto, att näringsförbud också i fortsättningen skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare. Jag delar den uppfattningen. Näringsförbud bör alltså kunna meddelas en enskild näringsidkare såväl i som utom konkurs då förutsättningarna för förbud i övrigt är uppfyllda.

Med uttrycket näringsidkare brukar i modern lagstiftning förstås fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt driver verksamhei av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinsl eller ej, I den betydelsen används begreppet i t.ex, de centrala konsumenträtlsliga lagarna (sä t.ex. i prop. 1976/77:123 s. 152), i bokföringslagen (1976:125) och i konkurrenslagen (prop. 1981/82: 165 s. 163 O- I kravet på yrkesmässighet ligger alt verksamhelen måste vara av tämligen varaktig karaktär. Det behöver dock inte vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning eller en verksamhet som drivs i stor omfattning. Den regel som jag nu behandlar avser endast enskild näringsidkare. Därmed avses näringsidkare som är fysisk person. Näringsförbud skall alltså inte kunna meddelas en näringsidkare som är juridisk person. En annan sak är att också vissa företrädare för juridiska personer bör omfattas av regleringen, något som jag skall återkomma till (avsnitt 4,3,2 och 4,3,3),

Kommittén diskuterar ingående näringsidkarbegreppels avgränsning i olika hänseenden (betänkandet s, 209-221), En fråga som kan uppkomma gäller var gränsen går mellan näringsidkare och arbetstagare. Om denna fråga ställs på sin spets vid tillämpningen av förevarande lagstiftning, är det enligt min mening naturligt att man i första hand söker ledning i den praxis som utvecklats på andra näringsrättsliga områden. Viss ledning bör man vidare kunna ta av den bedömning som har gjorts på andra rättsområden än näringsrätten.

Kommittén - som konstaterar att gränsdragningsfrågan hittills saknat aktualitet i så gott som samtliga mål om näringsförbud — anser att de bedömningsgrunder som utvecklats inom arbetsrätten och socialrätten bör vara vägledande även vid en prövning om näringsförbud. Samtidigt framhåller den att ändamålen bakom bestämmelserna om näringsförbud är helt andra än de som ligger tUl grund för den arbetsrättsliga och socialrältsliga lagstiftningen och att detla mäste leda till en del förskjutningar i gränsdragningen, I vissa fall bör enligt kommittén näringsförbud kunna meddelas en person som i arbetsrättsligt hänseende anses som arbetstagare, nämligen om han i sitt förhållande till andra kontrahenter och till myndigheterna intar en mycket självständig ställning. Även mot en person som arbetar under kollektivavtal bör enligt kommittén näringsförbud kunna riktas.

Av remissinstanserna har endast Göta hovrätt berört vad kommittén har
anfört om näringsidkarbegreppet. Hovrätten anser atl gränsdragningspro- 62

blemen här torde likna dem som enligt förslagel till konsumentljänstlag Prop. 1985/86: 126 uppkommer när man skall avgöra om en tjänsl utförts av en näringsidkare (jfr prop. 1984/85: 110 s, 142), Skillnaderna mellan det civilrättsliga och det sociala arbeistagarbegreppei bör enligt hovrätten inte överdrivas, Särskill mot bakgrund av att ett näringsförbud får konsekvenser som står straffet nära anser hovrätten all kommitténs rekommendationer är väl vidlyftiga. Det förhållandet att en person är att anse som arbetstagare enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bör väl inte hindra alt han åläggs näringsförbud, anför hovrätten. Däremot kan det enligt hovrätten knappasl vara rikligt atl betrakta den som arbetar under kollektivavtal som näringsidkare.

Jag delar kommitténs uppfattning att de principer som utvecklats inom arbets- och socialrätten bör kunna tiUmätas viss betydelse för avgränsningen av näringsidkarbegreppet i detla sammanhang. Samtidigt kan man inte bortse från att syftet med en lagstiftning om näringsförbud är ett hell annat än del som bär upp de arbetsrättsliga och socialrättsliga regelsystemen. För gränsdragningen mellan arbetsgivare och arbetstagare spelar på de senare områdena bl.a, sociala hänsynstaganden en roll som kan motivera alt arbetsgivarbegreppet ibland ges en förhållandevis vid innebörd (jfr SOU 1981:31 s. 63), Med tanke pä näringsförbudets karaktär ligger det däremot enligt min mening närmare till hands att i det nu aktuella sammanhanget i tveksamma fall ge begreppet en mera snäv innebörd. Här som annars i tillämpningen bör i sådana fall den lösning väljas som är mest i överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet.

En särskild fråga är vem som skall anses som näringsidkare när fiera är verksamma i rörelsen. Särskilt avgränsningen mot handelsbolag kan här tänkas skapa problem. Det kan ibland vara tveksamt om en verksamhet drivs i bolagsform eller ej. Frågan om näringsförbud bör dock inte vara beroende av företagsformen som sådan. Avgörande för om en person skall vara underkastad regleringen måste i stället vara den ställning han faktiskt har inlagd i företaget, något som jag skall återkomma till (avsnitt 4.3,2), För frågan om lagen i ett visst fall är tillämplig eller ej bör det alltså inte ha någon betydelse om han har varit näringsidkare i en enskild näringsverksamhet eller i stället företrädare för ett handelsbolag.

Det förekommer atl en person formellt uppträder som näringsidkare utan att i realiteten ha något med verksamhelen alt göra, dvs, handlar som bulvan för någon annan. Kommittén föreslår en särskild bestämmelse som anger alt den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet alltid skall anses som näringsidkare. Härigenom kommer bulvanen alt omfattas av den regel som jag nu behandlar.

Enligt RÅ kan den föreslagna regeln förväntas underlätta hanteringen av bulvanförhållanden, som idag enligt RÅ medför de kanske största problemen vid tillämpningen av lagstiftningen om näringsförbud, LO anser del viktigt att den som styr etl företag bakom kulisserna liksom bulvanen kan omfattas av näringsförbud.

Jag delar uppfattningen att näringsförbud bör kunna riktas även mot den
som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet, även om
han i själva verket bara är en bulvan. Jag föreslär dock en annan lagteknisk 63

4.3.2 Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m. m.

Mitt förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet, oavsett om verksamhelen bedrivs under enskild firma eller av en juridisk person. Förbud skall också kunna riktas mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Vidare skall även den kunna meddelas förbud som innehar en befattning hos ett företag, vilken är förenad med s. k, företagaransvar, om han i den befattningen begår brott som inte är ringa.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, I sak avviker det från mitt däri att det inte omfattar befattningshavare som bär ett företagaransvar. Dessutom anser kommittén atl förbud också skall kunna riktas mol den som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig enligt bokföringslagen (1976: 125), även om denna inte har bedrivit näringsverksamhet. Kommittén föreslår slutligen en annan lagteknisk lösning i frågan om förbud mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet (betänkandet s, 221-236 och 404-406),

Remissinstanserna: Ingen instans har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 3),

Skälen för mitt förslag: Enligt de nu gällande reglerna i 199 b § andra Prop. 1985/86: 126 siycket KL kan näringsförbud riktas mot inte bara en enskild näringsidkare som har gått i konkurs. Om ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller en sådan ideell förening eller stiftelse som har drivit bokföringspliklig näringsverksamhet, har försatts i konkurs, kan förbud också komma i fråga för den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen, antingen som ställföreträdare eller genom alt faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

I frågan vilken ställning en person skall ha intagit i etl förelag för alt reglerna om näringsförbud skall kunna lillämpas på honom anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, att detta får avgöras med utgångspunkt i de faktiska förhållandena. Regleringen är tillämplig pä den som har haft det reella inflytandet och beslutanderätten över verksamheten. Både den som faktiskt har utövat de befogenheter som tillkommer företagsledningen - ehuru ulan att formellt ha varit ställföreträdare - och den som utåt hafl ansvaret för driften kan enligt motiven träffas av ett förbud.

Departementschefen tillade atl inget hindrar all flera personer meddelas förbud med anledning av en och samma konkurs (prop. 1979/80:83 s. 56).

Kommittén föreslår att näringsförbud liksom idag skall kunna riktas mol inte bara en enskild näringsidkare utan också vissa befattningshavare hos en juridisk person. Lagtekniskt innebär förslagel att vid tillämpning av förbudsregeln dessa personer "jämställs" med enskild näringsidkare.

Kommittén riktar kritik mot den nu gällande lagstiftningen på den grunden all näringsförbud enligt KL inte kan riktas mot den som företräder -faktiskt handhar ledningen av - en enskild näringsverksamhet, om han inte själv anses som näringsidkare. Enligt kommittén bör den juridiska form i vilken näringsverksamheten bedrivs sakna betydelse för möjligheten all ingripa med näringsförbud. Kommittén föreslår därför all med enskild näringsidkare skall jämställas, vid sidan av den nyss åsyftade kretsen av befattningshavare hos juridisk person (som behandlas i avsnitt 4.3.3), bl.a. den som eljest faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet. Med delta förslag avser kommittén alt göra det möjligt att ingripa med näringsförbud även mol den som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet (jfr betänkandet s, 226 och 405).

Ingen remissinstans har gett någon avvikande uppfattning till känna. Föreningen Sveriges åklagare har understrukit vikten av att det är vederbörandes faktiska ställning i förelaget som är avgörande och inte företagsformen. - Elt par remissinstanser - Slockholms och Göteborgs kommuner — har erinrat om alt kommunal näringsverksamhet drivs i såväl bolagsform som direkt av kommunen som juridisk person.

Även jag anser att näringsförbud liksom hittills även i fortsättningen bör
kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en sädan juridisk
person som avses i nu gällande reglering i KL. Del ligger enligt min mening
i linje med näringsförbudets syfte att man dessutom kan ingripa med
näringsförbud även mot den som faktiskt utövar ledningen av en enskild
näringsverksamhet. Avgörande för om förbud skall kunna komma i fråga
bör alltså vara vilken ställning personen i fråga har intagit i företaget och 65

5 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

vad han har gjort sig skyldig till, alldeles oavsett i vilken juridisk form Prop. 1985/86: 126 näringsverksamheten har bedrivUs. De principer som redan idag gäller i fråga om företrädare för juridiska personer bör således framdeles tillämpas även på näringsverksamhet som drivs under enskild firma.

Kommittén har visserligen inte närmare berört det, men innebörden av dess förslag är alt näringsförbud kommer alt kunna meddelas inte bara den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet som bedrivs av en sådan juridisk person som anges i nu gällande reglering i KL eller av en rörelse som drivs under enskild firma. Med näringsverksamhet avses även sådan affärsverksamhet som drivs av statliga och kommunala affärsdrivande verk och av andra statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Förslaget innebär därför att förbud även skall kunna riktas mot den som faktiskt utövar ledningen av sådan verksamhei. Även om det praktiska behovet härav kanske inte är så stort talar enligt min mening principiella skäl för alt det finns en sådan möjlighet. Mitt förslag i denna del överensstämmer mol denna bakgrund med kommitténs.

Jag har tidigare uttalat att näringsförbud bör kunna meddelas också en person som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet, även om han bara är bulvan. Jag föreslår därför en regel om atl förbud skall kunna riktas mot även en sådan person. Delta bör gälla även om det visar sig att företaget i fråga i själva verket är ett handelsbolag. I sak överensstämmer detla med kommittéförslaget, som dock har en annan lagieknisk utformning. Jag hänvisar här till min lidigare beskrivning av delta (avsniti 4,3.1).

Del jag nyss anförde i frågan om näringsförbud mol någon som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet innebär all exempelvis den som för ägarens räkning förestår ett företag som drivs under enskild firma och som utövar den faktiska beslutanderätten, skall kunna meddelas näringsförbud. Om flera tillsammans har utövat ledningen, bör alla kunna bli föremål för förbud.

Också en person som inte står i ledningen för elt företag i dess helhel, • men som har etl självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget, exempelvis för marknadsföringen, den ekonomiska redovisningen eller arbetsmiljön, kan ha möjlighet att orsaka allvarliga missförhållanden. Detta talar för att även en sådan befattningshavare skulle kunna meddelas näringsförbud. Jag anser dock atl det skulle uppkomma alltför stora gränsdragningsproblem om man gör del möjligt atl ingripa med näringsförbud mot även sådana befattningshavare. I princip bör näringsförbud således kunna komma i fråga endast för den som haft det övergripande ansvarel i etl förelag. Jag skall dock strax redovisa ett undantag frän detta synsätt.

Vid bedömningen av om en person har haft en sådan position i elt
företag att han bör kunna komma i fråga för näringsförbud kan viss ledning
las i de straffrättsliga ansvarsreglerna. En person som inte kan hållas
straffrättsligt ansvarig för etl brott som begåtts i utövningen av närings
verksamhet skall inte heller behöva räkna med att brottet kan ligga till
grund för näringsförbud mol honom. Däremot bör enligt min mening
förbud kunna riktas mot en person som intar en sädan position i ett företag
all han kan åläggas s.k. företagaransvar, dvs. har en sådan ställning i 66

företaget att han kan straffas för en handling eller Underlätelse som någon Prop. 1985/86: 126 annan i företagel har gjort sig skyldig lill (jag kan här hänvisa till kommitténs beskrivning av begreppet i betänkandet på s. 227-231).

Företagaransvaret drabbar normalt företagsledningen — dvs. de personer som faktiskt har handhaft ledningen av företagel - men kan också inom företaget vara delegerat till chefer på en lägre nivå, t. ex. den som har haft ett självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget. Som jag nyss anförde bör en person med en sådan befattning i princip inte kunna drabbas av näringsförbud. Jag anser dock att det finns skäl alt göra undanlag frän detta synsätt beträffande sådana befattningshavare som kan hållas ansvariga för brott enligt principerna för företagaransvar. Vid prövningen av om en person som sagls nu har grovt åsidosatt sina åligganden bör emellertid hänsyn då bara få tas till sådana brott och andra oegentligheter som han har gjort sig skyldig till i en befattning som har varit förenad med företagaransvar och alltså inte lill sådanl handlande som kan ha ägt rum medan han innehade en mera underordnad ställning.

Enligt gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan förbud i vissa fall meddelas en person som inte längre är men som tidigare har varit ställföreträdare, eller som faktiskt har handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk persons angelägenheter, men som har lämnat befattningen. Förbud kan således riktas mot den som vid tidpunkten för konkursansökan inte längre hade en sädan befattning men som haft det inom två år dessförinnan. Efiersom kommittéförslaget innebär att anknylningen till konkurs upphör, finns inte heller någon motsvarighet lill denna Ivåårsregel i kommitténs förslag. Näringsförbud skall enligt förslaget kunna komma i fråga även om det har gått mer än två år sedan vederbörande lämnade sin befattning.

I mitt förslag finns däremot fortfarande en viss koppling till konkurs. Jag
ser dock inget skäl att föreslå någon tidsgräns motsvarande den som gäller
idag. Del finns enligt min mening inget sakligt skäl att tidsmässigt begränsa
möjligheterna att ingripa mot en person som har gjort sig skyldig till
oegentligheter i egenskap av ledare för etl förelag, bara därför att förelaget
har försatts i konkurs sedan han lämnat ledningen. Som jag tidigare har
anfört (avsnitt 4,2,2 och 4.2.6) bör man däremot vid prövningen av om
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden, liksom av om etl nä
ringsförbud är påkallat frän allmän synpunkt, ta hänsyn till om de åsidosäl
tanden som läggs vederbörande till last ligger längt tillbaka i liden eller ej.
Enligt kommitténs förslag skall näringsförbud kunna meddelas även den
som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokfö
ringspliklig enligt bokföringslagen (1976:125), även om den juridiska per
sonen inte bedriver näringsverksamhet. De juridiska personer det kan vara
fråga om är aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Kommit
tén motiverar sitt förslag med all den gällande regleringen om näringsför
bud inte, såsom kommittéförslaget, knyter an förutsättningen för näring
förbud såvitt angår ställföreträdare till att näringsverksamhet har förekom
mit, utan till alt gäldenären har varit bokföringspliklig. Genom sitt förslag
vill kommittén förhindra att möjligheterna att ingripa mol dem som faktiskt
utövar ledningen av juridiska personer av det slag som nämnis blir mindre 67

än idag.

Under remissbehandlingen har inga invändningar riklats mot kommitté- Prop. 1985/86: 126 förslagel i denna del. Som jag tidigare anfört (avsniti 4.3.1) har dock bara ett litet antal instanser alls beröri frågan om vilken krets av personer som förbud skall kunna riktas mot.

Kommittéförslaget bygger uppenbarligen på uppfattningen att näringsförbud idag kan meddelas en företrädare för en juridisk person av lidigare nämnt slag, även om denna inte drivit näringsverksamhet. Själv ställer jag mig tveksam till en sådan tolkning av KL (199 b §). Syflel med gällande reglering är alt komma till rätta med oegentligheter i näringsverksamhet, inte i verksamhei av annal slag (prop. 1979/80:83 s. 23-29). För att näringsförbud skall komma i fråga krävs att företrädaren har åsidosatt åligganden som näringsidkare. Det ter sig dock mindre sannolikt att en ställföreträdare för en juridisk person i denna sin egenskap skall kunna anses ha åsidosatt åligganden som näringsidkare om den juridiska personen inte har ägnat sig åt näringsverksamhet. Jag kan heller inte se att del finns någol praktiskt behov av en regel av del slag som kommittén föreslär. Kommittén framhåller visserligen att det förekommer alt särskilt aktiebolag används för brottslig verksamhet utan att det idkas nägon näring i dem. Som exempel nämner kommittén alt någon systematiskt ägnar sig ät att köpa upp aktiebolag med slora skatteskulder enbart för att plundra bolagen på tillgångarna och utan atl bry sig orn atl belala skatteskulderna. Enligt kommittén är en sådan verksamhet knappast alt betrakta som näringsverksamhet. Inte desto mindre får den enligt kommittén anses ha en sådan anknytning till näringsverksamhet att den bör beaktas vid en eventuell prövning om näringsförbud.

Jag delar givelvis kommitténs uppfattning atl del är önskvärt att kunna ingripa mol personer som ägnar sig åt verksamhet av det slag som kommittén beskriver. Enligt min mening torde dock sådan verksamhet åtminstone ibland uppfylla kraven på näringsverksamhet. I andra fall åter kan den ingå som led i annan verksamhet som är näringsverksamhet, och näringsförbud kan på den grunden komma i fråga för den som faktiskt utövar ledningen av den juridiska personen. Men det kan också tänkas fall då det inte är möjligt atl meddela näringsförbud, därför att den juridiska personen inte har bedrivit näringsverksamhet och den som faktiskt utövat ledningen av den inte heller har gjort detta. Vederbörande kan då knappast uppfylla det grundläggande kravet att ha gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag ingen motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln i denna del.

Mitt förslag: När det har förekommit oegentligheter hos en näringsidkare som är juridisk person skall näringsförbud kunna meddelas vissa befattningshavare som redan på grund av sin formella ställning fär antas ha hafl etl bestämmande inflytande pä verksamhelen. De befattningshavare som får antas ha haft ett sådant inflytande är följande: bolagsman i etl vanligt handelsbolag, komplementär i etl kommanditbolag, styrelseledamot och suppleant för styrelseledamot i ell aktiebolag och en ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande direktör i etl aktiebolag.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (betänkandet s. 233 f och 404-406).

Remissinstanserna: De som har yttrat sig i frågan tillstyrker att näringsförbud skall kunna riktas mot den krets av befattningshavare som förslagel avser. Göta hovrätt och RSV ifrågasätter dock om inte befattningarna kan vara identiska med dem som en person med näringsförbud inte får inneha (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Vissa befattningar hos juridiska personer är företagsledande redan till sin karaktär. Det överensstämmer därför med näringsförbudels syften alt förbud kan meddelas dem som innehar sådana befallningar.

Skälen för mitt förslag: Näringsförbud kan idag med stöd av 199 b § KL riktas mot den som antingen som ställföreträdare eller genom atl faktiskt handha ledningen företräder (eller senare än två år innan konkursansökan kom in har företrätt) en konkursgäldenär som är elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller en sådan ideell förening eller sliflelse som drivit näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Med ställföreträdare avses inte bara ordinarie styrelseledamot och verkställande och vice verkställande direktör ulan även t.ex. suppleani och firmatecknare (jfr prop. 1979/80:83 s. 57). För atl näringsförbud skall komma i fråga för en person som sagts nu skall dock vederbörande själv ha förfarit på etl sådant sätt som utgör förutsättning för förbud då konkursgäldenären är en enskild näringsidkare (prop. 1979/80:83 s. 55).

Den nu nämnda kretsen av befattningshavare hos en juridisk person som kan fä näringsförbud sammanfaller med den krets av befattningar som den som har meddelats näringsförbud inte får inneha (den senare betecknas i det följande som den förbjudna kretsen). I 199 c § KL föreskrivs således atl den som har meddelals näringsförbud saknar rätt atl - förutom atl driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en

sädan juridisk person som avses i 199b § - såsom styrelseledamot eller i Prop. 1985/86: 126 någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sädan juridisk person.

Kommittéförslaget avviker från den nu gällande regleringen. Enligt förslaget blir det färre befattningar hos en juridisk person än enligt KL som anses vara företagsledande till sin karaktär och vilkas innehavare därför kan komma i fråga för näringsförbud. Vidare kommer den krets av befattningshavare som kan komma i fråga för näringsförbud att bli mindre än den förbjudna kretsen.

Enligt kommittéförslaget skall befattningar som bolagsman i handelsbolag, styrelseledamot och suppleant för styrelseledamot i aktiebolag och ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande direktör i aktiebolag anses vara företagsledande till sin karaktär. Vid tillämpningen av förbudsregeln skall därför befattningshavare av detta slag jämställas med enskild näringsidkare. Det betyder att om det hos en juridisk person har förekommit sådana åsidosältanden som kan medföra näringsförbud, förbud skall kunna komma i fråga för sådana befattningshavare hos den juridiska personen som hör lill dessa kategorier.

Till skillnad från vad som gäller idag skall enligt kommittén näringsförbud däremol inte kunna riktas mot en annan ställföreträdare hos ett handelsbolag än bolagsman, t.ex, en styrelseledamot söm inte också är bolagsman, i denna hans egenskap. Detsamma gäller i fråga om ställföreträdare för en ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig näringsverksamhet. En annan sak är alt, som framgår av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 4.3.2), också en person som tillhör de nu nämnda kategorierna kan få näringsförbud om det kan visas att han faktiskt har utövat ledningen av verksamheten.

Orsaken till att kommittén har gjort denna avgränsning är all den ansett att ett antagande att nägon redan genom sin formella ställning har utövat etl faktiskt ledarskap i elt företag bör avse endast innehavarna av sådana befattningar som är underkastade lagstadgade förpliktelser. Av detta skäl avvisas tanken att låta också t.ex. firmatecknare och aktieägare eller styrelseledamöter i sådana stiftelser eller ideella föreningar som driver näringsverksamhet ingå i kretsen (betänkandet s. 233 f).

Jag delar kommitténs uppfattning att innebörden av ett näringsförbud även i fortsättningen bör vara atl vederbörande skall sakna rätt att bedriva näringsverksamhet och att inneha vissa befattningar hos juridiska personer. Jag kommer atl behandla denna fråga längre fram och för övrigt då också föreslå en utvidning av förbudets räckvidd i jämförelse med idag (avsniti 4.4.1 -4,4,4), Det finns emellertid anledning atl redan här peka pä vilka befattningar hos en juridisk person som kommittén för sin del anser bör höra till den förbjudna kretsen.

Enligt kommittéförslaget bör, som jag nyss påpekat, den förbjudna
kretsen vara större än den.krets av befattningshavare hos en juridisk
person mot vilken näringsförbud kan riktas. Den som har meddelats nä
ringsförbud skall således enligt kommitténs mening varaförbjuden alt vara
- förutom bolagsman i ett handelsbolag, styrelseledamot och suppleant
för sådan i elt aktiebolag och en ekonomisk förening samt verkställande
och vice verkställande direktör i ett aktiebolag - även styrelseledamot 70

eller suppleant för sädan i ett handelsbolag eller en sådan ideell förening Prop. 1985/86: 126 eller sliflelse som driver näringsverksamhet. Att förbudet bör avse också de senare kategorierna motiverar kommittén bl. a. med alt hänvisa till det inflytande som regelmässigt är förknippat med dessa befattningar (s. 260).

Vid remissbehandlingen har kritik från flera håll riktats mol kommitténs avgränsning av den förbjudna kretsen. Så vill t. ex. åtskilliga instanser att också posten som firmatecknare skall ingå i denna. Ingen instans har däremot föreslagit atl den nu behandlade regeln om vilka befattningshavare som skall kunna komma i fråga för näringsförbud skall avse andra eller flera befattningshavare än sådana som avses i kommittéförslaget. RÅ -som hör lill dem som anser atl firmalecknare bör ingå i den förbjudna krelsen - tillstyrker alt regeln utformas i enlighel med kommitténs förslag. Även LO liksom Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker förslaget.

Två instanser, Göta hovrätt och RSV, har berört diskrepansen mellan ä ena sidan den krets av befattningshavare som skall kunna komma i fråga för förbud och å den andra den förbjudna kretsen. Enligt hovrätten kan det ifrågasättas om skillnaden är motiverad. Genom att anpassa bestämmelserna till varandra vinns enligt hovrätten systematiska fördelar. RSV: s uppfattning ligger i linje med hovrättens.

För egen del anserjag följande.

Vissa befattningar hos en juridisk person är typiskt sett av företagsledande karaktär. Jag anser liksom kommittén att, när det har förekommit oegentligheter hos den juridiska personen, näringsförbud bör kunna riktas mot innehavaren av en sädan befattning.

Det är enligt min mening en förtjänst hos kommittéförslaget att man klart kan urskilja vilka befattningar hos en juridisk person som avses med regleringen. Samtidigt har jag förståelse för den uppfattning som har uttryckts under remissbehandlingen atl regleringen blir någol svåröverskådlig om de tvä befaltningskrelsarna - den som kan meddelas förbud och den som ett förbud avser - inte helt överensstämmer med varandra. Man kan dock inte bortse från alt syftena med de båda regelslagen avviker från varandra, vilket gör att en sådan ordning enligt min mening inte saknar fog. En regel som innebär att en viss kategori av befattningshavare i princip hålls ansvarig för de oegentligheter som begås av den juridiska person de är knutna till, bör av rättssäkerhetsskäl omfatta bara sådana befattningshavare som typiskt sett har den faktiska ledningen och som lagstiftaren ger vissa befogenheter och förpliktelser.

Jag föreslår därför alt näringsförbud skall kunna riktas mol den krets av
befattningshavare som avses med kommitténs förslag, dvs. bolagsman i etl
handelsbolag - i fråga om kommanditbolag bör regeln begränsas till kom-
plementären -, styrelseledamot och suppleant för sådan i etl aktiebolag
och en ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande
direktör i ett aktiebolag. Innebörden härav är att, när del hos en juridisk
person av angivet slag har förekommit oegentligheter, del kan prövas om
näringsförbud bör meddelas innehavaren av en sådan befattning. För atl
förbud skall meddelas skall dock befattningshavaren själv kunna lastas för
det grova åsidosättande som är en förutsättning för förbud, och ett sådant
skall också vara påkallat såviti avser just honom. 71

Det bör understrykas att även andra befattningshavare hos en juridisk Prop. 1985/86: 126 person än de som har nämnts nu senast kan komma i fråga för näringsförbud. Jag erinrar om vad jag lidigare (avsniti 4.3.2) har anfört om att den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet skall kunna få näringsförbud, liksom den befattningshavare i ett förelag som ansvarar enligt principerna för s. k. företagaransvar och som gjort sig skyldig till brott i den befattning som är förenad med sådant ansvar.

Den inställning jag nu har gett till känna innebär att en samordning av den krets av befattningshavare hos en juridisk person som kan komma i fråga för näringsförbud och den förbjudna kretsen då skulle kunna genomföras endast genom alt den förbjudna krelsen minskas i förhållande till vad kommittén har föreslagit. Jag återkommer senare lill denna fråga (avsniti 4.4.3),

Jag övergår nu lill några andra aspekter pä frågan mol vem ett näringsförbud skall kunna riktas.

Enligt de gällande reglerna om näringsförbud undantas ingen kategori näringsidkare hell frän tillämpningsområdet för reglerna om näringsförbud, Däremol särbehandlas vissa kategorier i den meningen atl den verksamhet de utövar aldrig omfattas av elt förbud, Detla gäller verksamhet som innebär utövning av grundlagsskyddade rättigheter samtjordbruk och skogsbruk.

Även personer som är verksamma inom näringar som omfattas av dessa undantag kan ägna sig åt näringsverksamhet av annal slag. Jag anser därför atl lagstiftningen om näringsförbud också i fortsättningen bör vara tillämplig på alla kategorier av näringsidkare. Jag kommer senare att behandla frågan vilken verksamhet som bör undantas från det område som omfattas av ett förbud.

Jag anser vidare, som jag tidigare beröri, att det inte finns skäl atl tillskapa en särskild möjlighel att meddela näringsförbud för juridiska personer. Jag vill inte heller föreslå att en person som är närstående lill den som får förbud i denna sin egenskap också skall drabbas av förbudet.

Det finns skäl atl även beröra frågan om näringsförbud mot rådgivare. Rådgivare som bedriver yrkesmässig rådgivning kan redan idag meddelas näringsförbud med stöd av bestämmelserna i KL, De kommer också att omfattas av lagen om näringsförbud.

En särskild fråga är hur näringsförbud förhåller sig till elt sådant förbud
att utöva juridisk eller ekonomisk rådgivningsverksamhet som numera kan
meddelas enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i
vissa fall, m. m. Jag vill här erinra om att chefen för justitiedepartementet i
motiven till nämnda lag uttalade att den omständigheten att någon kan ha
meddelats näringsförbud enligt de nuvarande reglerna i KL inte ulan
vidare medför alt man bör avstå från all la upp frågan om förbud enligt
lagen om kontroll av rådgivare när det finns skäl till del. Departementsche
fen påpekade därvid att de båda förbudsinstituten i flera hänseenden är
olika till sin räckvidd (prop. 1984/85:90 s. 38). Motsvarande gäller förhäl
landet mellan det utvidgade näringsförbud som jag här föreslår och förbud
mot yrkesmässig rådgivning. Sistnämnda förbud är sä lill vida mera be
gränsat än ett näringsförbud som det bara tar sikte på rådgivning, men 72

4.4 Näringsförbudets innebörd

Jag kommer i det följande att behandla frågan vad det bör innebära att nägon får näringsförbud. Jag kommer atl föreslå alt den som är underkastad näringsförbud skall sakna rätt att driva näringsverksamhet (4.4.1), faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet m. m. (4.4.2), inneha vissa befattningar hos juridiska personer och äga aktiemajoriteten i aktiebolag (4.4.3) samt vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närslående till honom eller som han själv tidigare har bedrivit (4.4.4), allt under den lid dä förbudet gäller (4.4.5). Detla innebär atl han inte har rätl att la nya sådana uppdrag och att han även är tvungen all avveckla en förbjuden verksamhei eller befattning m. m. som han redan driver eller innehar (4.4.6). Jag anser att näringsförbudet i princip skall gälla all verksamhet m. m. av omnämnt slag men alt dispens skall kunna beviljas (4.4.7). Ell näringsförbud skall dessutom i vissa fall kunna upphävas (4.4.8).

4.4.1 Förbud mot att driva näringsverksamhet

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte driva näringsverksamhet. Etl undanlag bör dock göras för utövningen av grundlagsskyddade rättigheter.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 251-257).

Remissinstanserna: Föreningen Auktoriserade Revisorer, liksom Svenska Metallindustriarbetareförbundel, tillstyrker förslaget atl den som meddelas näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet, Sveriges Domareförbund lämnar det utan erinran. LRF anser, liksom överåklagaren i Göteborg, att jordbruk och skogsbruk bör undantas från verkan av näringsförbud. Också Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i den riktningen (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Att den som har näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet fär anses närmasl självklart. Också sådan näringsverksamhet som utgörs av jordbruk och skogsbruk bör av principiella skäl omfattas av förbudel. De problem som delta kan medföra för den som får förbudel kan lösas genom dispens.

elt förbud förhindra alt en person kan fortsätta atl utgöra en skadehärd. Etl Prop. 1985/86: 126

förbud kan också vara befogat i ell fall då det skulle framstå som stötande

om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet

trots detta skulle få fortsätta atl ägna sig ät sådan. Del kan även finnas skäl

att ingripa med näringsförbud av allmänpreventiva skäl. Etl förbud måste

mol denna bakgrund få en sådan räckvidd att det blir effektivt. Samtidigt

får det inte ges en så vid utformning att det i onödan försvårar för den

berörde atl försörja sig. Del är också av rättssäkerhetsskäl viktigt att den

som har näringsförbud kan förutse om etl visst handlande innebär atl

förbudel överträds.

Innebörden av näringsförbud enligt regleringen i I99c§ KL är bland annat att vederbörande inte får driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125).

Del framstår som närmast självklart att en effekt av ell näringsförbud måste vara atl vederbörande förbjuds alt driva näring. Detta bör alltså gälla även enligt den lag som jag nu föreslår.

Hänvisningen i KL lill bokföringslagen medför att jordbruk och skogsbruk som drivs av enskilda inte omfattas av förbudet. För sädan verksamhet gäller i stället jordbruksbokföringslagen (1979:141), Ett näringsförbud medför alltså ingen förlust av rätten atl idka dessa näringar. Däremot kan även en jordbrukare i och för sig meddelas näringsförbud enligt gällande regler, men förbudel kommer då att avse annan näringsverksamhet än jordbruk och skogsbruk. Frågan är då om motsvarande undanlag bör göras också nu.

Vid tillkomsten av gällande ordning uttalade föredragande departementschefen att del var mest ändamålsenligt att knyta ett näringsförbud lill bokföringslagens näringsidkarbegrepp. Han menade att det inte framkommit något behov av all slävja missbruk av näringsfriheten inom jordbruket och skogsbruket och alt dessa områden därför borde kunna lämnas utanför regleringen (prop. 1979/80:83 s. 35).

Kommittén föreslår ingen motsvarighet lill undantaget för jordbruk och skogsbruk. Den konstaterar att jordbrukarna visserligen är en speciell kategori i den meningen att deras näring är särskill starkt förknippad med deras boende. Denna omständighet bör dock enligt kommittén inte vara utslagsgivande för bedömningen av hur lagen'skall utformas. Kommittén framhåller att även andra näringsidkare i praktiken kan bli tvungna att flytta som en följd av elt näringsförbud. Den anför också några ytterligare skäl mot att jordbruk och skogsbruk hälls utanför lagens tillämpningsområde.

Under remissbehandlingen har LRF uttalat att del på sakliga grunder är rimligt alt jordbruk och skogsbruk även i fortsättningen undantas från tillämpningsområdet för näringsförbud.

För egen del vill jag inte förneka atl näringsförbud i allmänhet torde
framstå som en särskilt ingripande åtgärd mol just jordbrukare. En jord
brukares näringsverksamhet är ofta på olika sätl sammanvävd med hans
familje- och bostadsförhållanden. Om ett näringsförbud riktas mot honom
måste han avveckla verksamhelen, vilket medför atl han kan bli tvungen
att lämna sitt hem. En avveckling av elt jordbruk kan medföra en betydan- 74

de kapitalförstöring, och del kan bl, a, därför bli svårt för jordbrukaren alt Prop. 1985/86: 126 återuppta sin verksamhet som jordbrukare sedan liden för förbudet har gått till ända. Om vederbörande har ägnat sig åt enbart jordbruk eller skogsbruk under sitt yrkesverksamma liv, kan del vara svårt för honom att få ett annat arbete, och näringsförbudet kan då i praktiken ligga nära elt yrkesförbud. Mänga gånger deltar också flera familjemedlemmar i jordbruket, och om en av dem får näringsförbud kan detta påverka försörjningsmöjligheterna för de övriga. Även en tredje man av annat slag kan komma alt drabbas negativt av elt näringsförbud, t. ex, en markägare som arrenderat ut mark till en arrendator som får näringsförbud. Till detta kommer atl jordbruk och skogsbruk är underkastade särskild skötsellagstiflning som bl, a. ålägger ägaren eller brukaren att bruka och sköta jordbruks- och skogsmark.

Även om problem av detta slag kan tänkas uppkomma särskilt frekvent inom jordbruket, kan motsvarigheter till dem delvis uppstå på även andra områden, t, ex, då näringsförbud meddelas den som driver en affär i elt hus som också inrymmer hans bostad, eller den som tillsammans med sin familj driver en industri. Likaså lorde man också om vissa andra näringar med rätta kunna göra gällande, att det inte just inom dem framkommil någol behov av att slävja missbruk av näringsfriheten genom näringsförbud.

Mot bakgrund av vad jag nu har anföri anserjag liksom kommittén att
principiella skäl talar för att jordbruk och skogsbruk bör behandlas på
samma sätt som andra näringar. Men liksom kommittén tror jag att det blir
myckel ovanligl med näringsförbud för jordbrukare. Jag vill dock inte
utesluta all ell näringsförbud undantagsvis också kan aktualiseras för en
jordbrukare som l.ex. har gjort sig skyldig till systematiska och grova
ekonomiska oegentligheter. '

Jag vill understryka alt de förhållanden som jäg nyss har nämnt givelvis måsle beaktas vid en prövning rörande näringsförbud. I viss utsträckning bör hänsyn av detla slag kunna tas vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl. Omständigheterav detla slag måste vidare beaktas dä rätlen i samband med en prövning öm näringsförbud har att ta ställning till om den som meddelas förbud skall få dispens för viss verksamhet. Det ligger i sakens natur - med tanke på syftet med näringsförbud — att dispens för verksamhet inom jordbruk eller skogsbruk främst bör komma i fråga om de oegentligheter som motiverar förbudet har förekommit i annan verksamhet än sådan. Jag vill i sammanhanget tillägga atl de åligganden som följer av den nyssnämnda skötsellagstiftningen bör beaktas då rätten tar ställning i frågor rörande avveckling och dispens.

Kommittén diskuterar också om en annan kategori av näringsidkare -
s.k. fria yrkesutövare (t.ex. konstnärer, privatpraktiserande läkare och
advokater) - bör undantas från tillämpningsområdet för näringsförbud.
Särskilt för sådana personer som i stort saknar möjlighet att förtjäna sitt
uppehälle genom atl fortsätta med yrket som anställda kan ett näringsför
bud i realiteten fungera som etl förbud mot alt utöva yrket. Jag delar dock
kommitténs uppfattning - som inte heller har mött någon erinran under
remissbehandlingen - att det inte heller här bör göras något undantag. Det 75

får i stället ankomma på domstolarna alt från fall till fall pröva om elt undantag i form av dispens är befogat. Särskilt öm elt förbud i realiteten skulle fungera som elt yrkesförbud kan ett undantag vara motiveral.

Från verkan av förbud undantas i KL (199 a §) också sådan verksamhet som är skyddad av grundlag. I lagrummet hänvisas till stadganden i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen, vilka föreskriver frihet för varje medborgare atl ulöva vissa grundläggande rättigheter. De rättigheter som här är av inlresse är främst yltrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten och tryckfriheten.

Undantaget innebär atl ett näringsförbud aldrig kan medföra alt vederbörande fråntas rätten atl idka näring som avser utövning av någon av de grundlagsskyddade rättigheterna. Trots etl näringsförbud har man således rätt atl l.ex. driva ett tryckeri, skriva och publicera böcker eller artiklar eller anordna teaterföreställningar, även om verksamheten innebär att man idkar näring.

Denna ordning förs vidare i mitt förslag.

Jag har tidigare, i samband med diskussionen om hur krelsen av personer som skall kunna få näringsförbud bör se ut, också berört innebörden av begreppet näringsidkare (avsniti 4,3,1), Gränsdragningsproblem motsvarande dem jag då berörde kan uppkomma även när man skall avgöra om en person med näringsförbud har överträtt förbudet. Vad jag tidigare har anfört om begreppei näringsidkare - som ju står för en sådan person som idkar näringsverksamhet - har tillämplighet också här. Detsamma gäller frågan vem som skall anses ha idkat näringsverksamhet då fiera personer har varit verksamma i en rörelse som bedrivits under enskild firma (avsnitt 4,3,1),

Prop. 1985/86: 126

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande reglering i I99e§ KL saknar den Prop. 1985/86: 126 som fått näringsförbud, förutom rätt atl driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen och att vara ställföreträdare för vissa juridiska personer, också rätt att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av den juridiska personens angelägenheter. Däremot är han inte förbjuden all faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma, sä länge han inte själv är näringsidkare.

Kommittén föreslår atl näringsförbud också i fortsättningen skall avse rällen att faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet. Enligt kommittén bör detta gälla även i fräga om sådan näringsverksamhet som drivs under enskild firma. Det saknas enligt kommittén skäl att i detta avseende göra en åtskillnad mellan olika företagsformer.

Under remissbehandlingen har Stockholms och Göteborgs kommuner anfört att del bör klargöras om förbudet alt faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet även skall gälla sådan kommunal affärsverksamhet som bedrivs i förvaltningsform. Kommittén har inte berört denna fråga.

Jag anser att den princip som gäller idag bör gälla också i fortsättningen. Den som är underkastad näringsförbud bör alltså inte ha rätl alt faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet och inte heller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig, även om den inte driver näring.

Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4,3,1) bör inte företagsformen vara avgörande för om näringsförbud skall kunna komma i fråga. Motsvarande bör gälla i nu förevarande avseende. Ett näringsförbud skall alltså även innebära förbud mot alt faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma.

Den som är underkastad näringsförbud är redan idag förbjuden att faktiskt leda en statlig eller kommunal näringsverksamhet som drivs i bolagsform. Näringsförbudets bakgrund och syfte talar för att denna princip bör gälla oavsett i vilken juridisk form statlig eller kommunal näringsverksamhet bedrivs. Det kan visserligen hävdas att behovet att vidga näringsförbudets innebörd i detta hänseende är litet med tanke på den demokratiska kontroll som kan utövas av medborgarna. Principiella skäl talar dock enligt min mening för att ett näringsförbud bör innebära hinder för vederbörande atl också faktiskt leda näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i annan form än genom bolag. Jag vill även erinra om all privat och offentlig näringsverksamhet behandlas lika i sädan konsumenträttslig eller annan civilrätlslig lagstiftning som innehåller särskilda regler för näringsverksamhet (se t, ex, prop, 1979/80: 119 s, 187, prop, 1983/84:92 s, llf och prop. 1984/85: llOs. 141),

I fråga om innebörden av alt någon faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet kan jag hänvisa till vad jag tidigare har anfört härom (avsnUt 4,3,2),

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte inneha vissa befattningar som ställföreträdare för juridiska personer. Han fär således inte vara bolagsman i elt vanligt handelsbolag eller komplementär i ett kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleant för styrelseledamot i elt aktiebolag, ett handelsbolag (inkl. kommanditbolag) eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet. Vidare fär han inte vara verkställande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag. Han får inte heller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har nämnts. Slutligen får han inte äga sä många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte någon regel om att den som har fått näringsförbud skall sakna rätt att vara ställföreträdare i annan egenskap än bolagsman, styrelseledamot eller suppleani för sådan eller verkställande eller vice verkställande direktör. Den föreslår heller ingen regel om förbud mot aktieinnehav av viss omfattning (betänkandet s, 260 f och 408 f).

Remissinstanserna: Ingen instans har nägon erinran mot alt den som har näringsförbud skall vara förbjuden alt inneha sädana befattningar som kommittén anger. Flera remissinstanser anser dock att också ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden. Det gör RÅ, överåklagaren i Göteborg, länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, RSV, Palenl- och registerings verket, kronofogdemyndigheten i Malmö, Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges Ackordscentral, RSV anser att även innehav av aktiemajoriteten i elt aktiebolag bör vara förbjudet (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För atl syftet med näringsförbudet skall uppnås bör förbudet avse sädana funktioner hos en juridisk person som till sin karaktär är företagsledande eller som innebär att innehavaren utåt företräder den juridiska personen. Detsamma gäller ett mera omfattande ägande i ett aktiebolag.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199c§ KL fär den som meddelats näringsförbud inte vara ställföreträdare för ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen.

Kommittén föreslår att denna ordning i huvudsak bibehålls. Remissinstanserna har inte haft nägon erinran mot principen som sädan. Däremot

finns det delade meningar om vilka befattningar som skall ingå i den Prop, 1985/86: 126 förbjudna krelsen.

Även jag anser atl liksom idag vissa poster som ställföreträdare för juridiska personer bör vara förbjudna för en person med näringsförbud. Detta bör gälla även om posten i del enskilda fallet inte medför atl vederbörande faktiskt utövar ledningen av företaget. En verkställande direktör i etl aktiebolag har ell sådanl ansvar och sådana möjligheter att påverka skeendet i bolaget alt det vid en prövning av om del skett en överträdelse av ett näringsförbud inte skall vara nödvändigt all föra särskild bevisning om vilken faktisk ställning han har haft i det enskilda fallet. Detsamma gäller styrelseledamöter i aktiebolag. Liksom i andra sammanhang bör suppleani jämställas med ordinarie styrelseledamot och vice VD med VD, Förbudet bör vidare gälla även befattningen som bolagsman i vanliga handelsbolag och komplementär i kommanditbolag. Den som har meddelats näringsförbud skall alltså vara skyldig att avveckla alla uppdrag som sagts nu och förbjuden att ta några nya under den tid då näringsförbudet gäller.

Förbudet mol atl vara styrelseledamot eller suppleant bör också, liksom idag, gälla i ekonomisk förening och handelsbolag samt i sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet.

Jag vill erinra om att de sistnämnda befattningarna inte hör till dem mol vilkas innehavare näringsförbud skall kunna riktas pä den grunden att de utan vidare anses ha en företagsledande funktion (avsnitt 4,3.3). Bakgrunden var att de inte är underkastade lagstadgade förpliktelser. När det gäller att bestämma vilka befattningar som skall vara förbjudna för den som har fått näringsförbud gör sig dock inte rättssäkerhetsskäl av samma slag gällande som vid utformningen av den tidigare behandlade regeln. Framför allt med hänsyn till det inflytande som ändå i regel är förenat med de nämnda posterna, anserjag alt del är motiverat all en person med näringsförbud förbjuds alt inneha också dessa.

Enligt gällande bestämmelser är det också förbjudet för den som har näringsförbud att varajirmatecknare (prop, 1979/80:83 s, 57), Kommittén framhåller alt ett sådanl förbud givelvis många gånger är motiverat, eftersom firmatecknaren ofta har ell sådant inflytande i företaget som inte bör vara tillåtet. Förbudet tjänar också till att underlätta bevisföringen i vissa fall. Emellertid innebär delta förbud enligt kommittén att näringsförbudet utsträcks onödigt långt. Kommittén avvisar därför tanken atl låta firmalecknare ingå i den förbjudna kretsen.

För egen del ansluter jag mig till den kritik av kommitléns förslag i denna
del som kommit lill uttryck under remissbehandlingen. Rätten atl teckna
firma innebär atl vederbörande har behörighet att företräda bolaget såväl
vid skriftliga rättshandlingar som i andra fall, t. ex, vid muntliga avtal, och
därmed också möjlighel att disponera rörelsens medel. Inte sällan måste
denna behörighet anses ge firmatecknaren en faktisk möjlighel alt leda
företaget. Del förhållandel atl en person har anförtrotts rätten atl företräda
företaget utåt och att disponera rörelsens medel torde dessutom många
gånger kunna tas som tecken på att han också har ett inte oväsentligt
inflytande på företagets verksamhet i övrigt. Det måste därför normalt 79

anses olämpligt atl en person med näringsförbud kan fortsätta att vara Prop. 1985/86: 126 firmalecknare i det företag där han har gjort sig skyldig till oegentiigheter eller fungera som sådan i ell annal företag. Till detta kommer alt man genom alt göra undantag för firmatecknare enligt min mening skapar en möjlighel lill kringgående av ett näringsförbud. Jag anser därför atl även ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden för den som är underkastad näringsförbud, I de med all sannolikhet sällsynta fall då en person med näringsförbud har ett beaklansvärt behov av att vara firmatecknare i en rörelse, bör frågan kunna lösas genomidispens.

Vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser om näringsförbud tog dåvarande chefen för jusliliedepartemenlel även upp frågan om etl näringsförbud också skulle innebära elt automatiskt förbud för vederbörande att inneha aktier o.d. Departementschefen avvisade dock denna tanke. Som grund för sin inställning anförde han alt om en ekonomisk intressegemenskap av sådanl slag föreligger när förbud meddelas skulle en avveckling av gemenskapen bli nödvändig. Också under förbudsliden skulle en avveckling kunna komma att aktualiseras inte bara när personen i fråga genom eget handlande har kommit i en sådan ställning all del uppstått en otUIåten intressegemenskap, utan också när så inte är fallet, t, ex, om aktier har tillfallit honom genom arv. En reglering av antytt slag skulle framför alll i del senare fallel kunna uppfattas som opåkallad. Vidare skulle en skyldighel alt avveckla den ekonomiska gemenskapen kräva komplicerade regler för hur avvecklingen skall ske. Möjligheterna atl kontrollera efterlevnaden av ett sådanl förbud torde enligt departementschefen - även om tillgängliga registersystem utvecklas ytteriigare - vara begränsade.

Departementschefen tillfogade dock atl den som har ett dominerande ägarinflylande i ett fåmansbolag i många fall även måste antas faktiskt handha ledningen och förvaltningen av företagets angelägenheter, I bolag med sådana ägarförhållanden är det naluriigl atl bolagsstämman ofta är en formalitet. Beslutsprocessen torde i många fall likna den som förekommer i elt enmansförelag som inte drivs i form av aktiebolag. Det sagda innebär all ägaren av etl enmansbolag normalt måste sälja aktierna för atl inte bryta ett näringsförbud (prop. 1979/80:83 s. 36; jfr SOU 1979: 13 s. 79).

Kommittén föreslår inte någon ändring i den ordning som gäller nu. Enligt kommittén bör i stället den som äger aktier eller andelar liksom hittills bedömas enligt regeln om förbud mol alt faktiskt ulöva ledningen av en näringsverksamhet.

Endast ell fåtal remissinstanser har berört den fråga jag nu behandlar. Föreningen Sveriges åklagare ansluter sig till kommitténs förslag, medan RSV anser att den som är underkastad näringsförbud inte skall ha rätt att äga aktiemajoriteten i ett aktiebolag. På den senare linjen går också kronofogdemyndigheten i Malmö.

För egen del anserjag följande.

Som anfördes i det tidigare lagstiftningsärendet kan en ordning som
innebär atl en aktieägare på grund av näringsförbud tvingas avveckla
aktieinnehavet skapa svårigheter för honom. Den kan också i vissa faU
framstå som opåkallad. Enligt min mening kan detta emellertid inte undan- 80

skymma det förhållandet atl ett dominerande ägarinflylande i elt bolag Prop. 1985/86: 126 också ger möjlighet lill styrning av bolagets verksamhet. Denna kan komma lill stånd indirekt genom möjligheten alt via bolagsstämman påverka valet av styrelse och via styrelsen valet av verkställande direktör. Den kan också ta sig mera direkta uttryck i form av direktiv till bolagsledningen i frågor som gäller bolagels verksamhet. Jag anser med hänsyn lill vad jag har anfört nu atl det ter sig naturligt att vid utformningen av en lag om näringsförbud betrakta ett dominerande ägarinflylande i etl aktiebolag som ett faktiskt innehav av ledningen av företagel. Milt synsätt ligger i linje med vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde i samband med tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud om hur man bör se på ett dominerande ägarinflylande i ett fåmansbolag. All praktiska svårigheter kan uppslå i samband med avvecklingen av ett aktieinnehav eller delar av ett sådant bör inte medföra att man bortser frän sakförhållandet. Som har framgått i det föregående förutsätter för övrigt redan nu gällande ordning i KL all en avvecklingssituation kan uppslå. I de fall då del ter sig opåkallat att förhindra atl en person med näringsförbud innehar en aktiepost som ger honom ell dominerande inflytande i elt bolag bör frågan, liksom då undantag från näringsförbud eljest är befogat, kunna lösas genom dispens (avsnitt 4.4.7). Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag således att ett aktieinnehav som ger etl dominerande inflytande i ett aktiebolag bör vara förbjudet.

Bedömningen av när någon skall anses ha ett dominerande inflytande i etl aktiebolag kan variera med bolagets storiek. Medan ett sådant inflytande i ett fåmansbolag ofta kan sägas föreligga vid elt röstetal om 50%, kan del i elt slorl aktiebolag med mycket spritt ägande föreligga redan vid etl lägre röstetal. Med tanke på de svåra gränsdragningsproblem som annars kan uppslå, har jag dock stannat för att anse att förbudet att äga aktier skall avse elt aktieinnehav som representerar mer än hälften av del samlade röstetalet för samtliga aktier i elt aktiebolag. Jag är medveten om alt ett sådant förbud kan komma att kringgås genom bulvankonstruktioner av olika slag. Om detta sker och den som är underkastad näringsförbud alltså har gjort en skenöverlåtelse men i praktiken behållit det inflytande som en aklierhajorilel ger honom, kan det föreligga en situation då han har brutit mot förbudet alt faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Jag vill i detta sammanhang ocksä la upp frågan huruvida ett näringsförbud även bör hindra ett större andelsinnehav i en ekonomisk förening. Enligt min mening är det befogat att bedöma etl sådant andelsinnehav på etl annat sätt än innehav av en större aktiepost. Jag vill här framför alll erinra om att antalet medlemmar i en ekonomisk förening måste vara minst fem (i vissa undantagsfall tre) och att möjligheten till utdelning av överskott i förhållande till medlemmarnas kapitalinsatser är begränsade. Till detta kommer att varje medlem har en röst. om inte någol annat har bestämts i stadgarna. De föreningar som tillämpar principen en medlem -en röst uppnår vissa fördelar vid inkomstbeskattningen. Jag vill också framhålla att en ekonomisk förening inte utan särskilda skäl får vägra någon inträde i föreningen.

Vad jag nu har sagt innebär sammantagel att den enskilde föreningsmed- 81

6 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

4.4.4 Förbud mot att arbeta hos närstående och i den tidigare rörelsen

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud fär inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till honom eller där en närstående har en sådan ställning att han, om del förekommer oegentligheter i näringsverksamheten, själv kan meddelas näringsförbud. Som närstående anses make, sambo, förälder, barn och syskon saml den som är besvågrad i rätl upp- eller nedstigande led eller så atl den ene är gift med den andres syskon. Den som är underkastad näringsförbud får inte heller vara verksam i den rörelse där han har gjort sig skyldig till de åsidosältanden av sina åligganden som legat till grund för förbudel.

Kommitténs förslag: Överensstämmer såvitt gäller närstäendeförbudet i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte att anställningsförbudet skall gälla i svågerförhållanden. Kommittén föreslår vidare inte att förbudet skall gälla rätten atl vara verksam i den tidigare rörelsen (betänkandet s, 270-277 och 411-413),

Skälen för mitt förslag: Kommittén konstaterar atl det ofta här funnits Prop. 1985/86: 126 anledning att misstänka att meddelade näringsförbud har överträtts. Åtal har dock på grund av bevissvårigheterna väckis i bara mycket få fall. Av särskild betydelse är enligt kommittén de fall där den person som har fått näringsförbud är verksam i en rörelse som - enligt vad som uppges - leds av en närslående, t. ex, make, sambo eller barn. De undersökningar kommittén har gjort visar att del är mycket vanligt att den som har meddelals näringsförbud tar anställning hos en närstående. Särskilt vanligt är det att en man med näringsförbud anställs av sin hustru i en verksamhet som i mycket liknar den gamla. Man kan inte undgå misstanken, anför kommittén, att anställningsförhållandet i ett sådant fall ofta aren skenkonstruktion och att mannen, liksom tidigare, leder verksamheten.

Kommittén framhåller atl en effektivare tillsyn kan vara ett sätt att komma till rätta med problemen, Elt annat sätl är att införa regler som försvårar eller förhindrar överträdelser.

Kommittén anser att båda metoderna bör användas. Det är enligt kommittén inte realistiskt atl räkna med att en bättre tillsyn är tillräcklig för alt lösa problemen. Den föreslår därför att en person som har fått näringsförbud inte skall få vara anställd i ett företag som drivs eller leds av make, sambo, barn, förälder eller syskon.

Av remissinstanserna anför RÅ atl den angivna kretsen av närstående synes ha avgränsats på ett lämpligt sätt. Andra instanser som uttalar sig i linje med denna uppfattning är konsumentverket, Göteborgs tingsrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. TCO, SACO/SR, Svenska Me-lallindustriarbelareförbundel och Föreningen Sveriges åklagare.

En utvidgning av kretsen önskar bl.a. RSV, länsåklagaren i Malmöhus län, länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms kommun samt Föreningen Sveriges kronofogdar. Remissinstansernas förslag avviker från varandra, men sammantaget föreslås atl kretsen också skall omfatta tidigare make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svägerlag, vänner eller personer som eljest står vederbörande personligen nära. vissa personer med vilka vederbörande har en ekonomisk intressegemenskap, fosterbarn, styvbarn, styvsyskon, sammanboendes barn samt den person som har övertagit näringsverksamheten.

Svenska Revisorsamfundet anser all den förbjudna kretsen bör avgränsas genom en individuell bedömning i varje enskilt fall. Vissa organisationer inom näringslivet har ingen erinran mot den föreslagna regeln, dock med förbehållet alt man bör göra det möjligt för en person med näringsförbud alt i underordnad befattning förtjäna silt levebröd hos närstående. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, som har en syn i linje med den sistnämnda, anser all det direkt av bestämmelsen bör framgå vilka befattningar i en närståendes verksamhet som inte fär innehas av den som har meddelats näringsförbud. LRF, slutligen, hyser tveksamhet inför den föreslagna regeln och anser atl man mäste respektera rådande arbetsgemenskap inom jord-och skogsbruket.

Jag delar kommitténs uppfattning att man i syfte att effektivisera syste
met med näringsförbud bör införa bestämmelser som minskar möjligheter
na för en person som fält näringsförbud alt överträda eller kringgå förbu- 83

det. Reglerna bör ta sikte pä de fall där den som har näringsförbud är Prop. 1985/86: 126 verksam tillsammans med en närstående. Även i andra fall kan dock betydande bevisproblem förekomma. Problemet med bulvaner tilldrar sig här särskilt intresse. Bulvanerna kan givetvis vara andra än närstående. Särskild anledning till misstanke om överträdelse kan man ha när den som har meddelats näringsförbud fortsätter att vara verksam i samma rörelse som tidigare men i en underordnad position. Reglerna om anställningsförbud bör därför ta sikte på även denna situation.

Jag föreslår mot denna bakgrund en lösning som innebär att den som har fått näringsförbud inte skall ha rätt att vara verksam i ett företag som drivs av en närstående eller där en närstående har en sådan ställning att han, om det förekommer oegentligheter i företaget, själv kan meddelas näringsförbud. Han bör vidare vara förbjuden atl vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosältanden av åligganden som har legat till grund för förbudet.

För att närstäendeförbudet skall fylla sitl syfte bör det innebära all den
som har fåll förbud i princip är förhindrad till varje slag av mera permanent
inblandning i en närståendes företag. Han bör således inte få vara anställd i . .

företagel. Han bör inte heller få tjänstgöra som konsult för företaget eller ta emot återkommande uppdrag av något annal slag. Den som har meddelats näringsförbud bör vidare på motsvarande sätt vara förhindrad att vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosältanden som legat till grund för näringsförbudet.

En regel av det slag som nu är i fråga går längre än att bara gälla näringsförbud i egentlig mening, dvs. avse rätten att driva näringsverksam-hel. Den innebär att också anställningar i befattningar som inte innebär att vederbörande utövar ledningen av en näringsverksamhet blir förbjudna. Jag anser den ändå motiverad med hänsyn till de starka misstankar som yppats om alt det är just genom anställningar av nu berört slag som meddelade näringsförbud främst kringgås. De överträdelser som sker blir sällan beivrade på grund av bevissvårigheternä, något som kan undergräva respekten för näringsförbudet som instrument mot ekonomisk brottslighet.

Ell närståendeförbud av del slag som jag nu föreslår kan dock i vissa fall tänkas vara onödigt vittgående. Det får ankomma på domstolen att vid en dispensprövning överväga vilka undantag som kan vara befogade med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bl, a, i syfte att förhindra att ett näringsförbud i praktiken kommer att fungera som ett yrkesförbud. Jag återkommer längre fram till hur en dispensregel bör utformas (avsnitt 4,4,7),

Kommittén föreslår att kretsen av närslående begränsas till att avse
make, sambo, barn, föräldrar och syskon. Som jag tidigare har anfört har
flera remissinstanser föreslagit en vidare krets än så. Vissa av de föreslag
na kriterierna för närstående - t, ex, alt någon slår vederbörande personli
gen nära - förutsätter en i viss mån skönsmässig bedömning som inte kan
göras på förhand. De bör av detta skäl enligt min mening inte tas med i en
straffsanklionerad bestämmelse. Denna synpunkt gör sig däremot inte
gällande i fråga om de olika former av svågerlag som förekommer som
närsläendekriterium i KL, Jag anser därför att svågerlag bör tas med som 84

Skälen för mitt förslag: Näringsförbud kan idag meddelas för en tid av längst fem år (199b § KL). Någon minsta tid för förbud finns inte, utan etl förbud kan i princip göras hur kort som helst. Kommittén konstaterar att i praxis maximitiden fem år beslämts i inemot hälften av fallen. Endast i myckel få fall har liden varit kortare än tre år.

Kommittén föreslär att maximitiden även i fortsättningen skall vara fem är. Ingen remissinstans har invänt mot detta. Kommittén föreslår ocksä en minimitid för förbud om tre år. De instanser som yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Själv vill jag inledningsvis framhålla att förbudstidens längd i del enskilda fallet givelvis bör fastställas under hänsynstagande till samtliga relevanta omständigheter. Det bör då beaktas dels att samhället har ett intresse av att näringsförbudet inte framstår som ett slag i luften, dels att näringsidkaren har ett intresse av att få en ny möjlighet atl driva näring utan att behöva vänta alltför länge. Den som har visat en klar ovilja att bättra sig bör få elt relativt långvarigt förbud. Fem är måste dock anses vara en tillräcklig lid. Jag anser därför att den nuvarande maximiiiden om fem år skall behållas.

Om ett lillfälligt förbud har föregått domen bör, såsom fallet är idag (prop, 1979/80:83 s, 57), liden för det förbudet räknas in i den sammanlagda förbudsliden, som alltså inte får översliga fem år.

Som jag tidigare har anfört bör näringsförbud tillgripas bara i allvariiga fall. När förutsättningarna för förbud är uppfyllda, är omständigheterna

sådana att ett mycket kortvarigt förbud normalt bör framstå som otillräckligt. Jag har övervägt alt föreslå att förbud alltid skall gälla för fem år. Man kan dock inte komma ifrån alt det kan finnas en sä avsevärd spännvidd mellan del allvarligaste och det minst allvarliga av de fall där näringsförbud bör meddelas, atl det framstår som önskvärt att kunna göra skillnad mellan dessa. Jag anser mot den bakgrunden att även en minimUid, som dock inte är alltför kortvarig, bör införas för elt förbud. Den minsta tiden för näringsförbud bör lämpligen vara tre år.

Kommittén behandlar ocksä frågan huruvida den tid under vilken näringsidkaren avtjänar fängelsestraff skall räknas in i förbudstiden. Jag delar kommitténs uppfattning att detta bör vara fallet.

Om ett näringsförbud aktualiseras samtidigt som näringsidkaren lagfors för brott i näringsverksamhet, kan domstolen vid bestämningen av påföljden i brottmålet i viss mån beakta den olägenhet som näringsförbudet innebär. Det bör dock inte ske nägon schablonmässig nedsättning av straffet, utan näringsförbudet fär beaktas alll efler omständigheterna i det enskilda fallet. Min uppfattning ligger här i linje med vad högsta domstolen har anfört i domen NJA 1983 s. 163.

Jag anser däremot inte att straffet skall påverka bedömningen av frågan huruvida näringsförbud alls bör meddelas eller under hur lång tid förbudet skall gälla. Det är enligt min mening i stället naturligt atl gärningar som leder lill elt långvarigt fängelsestraff också medför ett långvarigt näringsförbud. Det bör i delta sammanhang anmärkas atl ett näringsförbud kan fylla en betydelsefull funktion även under sådan tid då näringsidkaren avtjänar ett fängelsestraff i anstalt.

Prop, 1985/86: 126

4.4.6 Avveckling

Mitt förslag: När domstolen meddelar näringsförbud skall den ta ställning lill om den som avses med förbudet behöver tid för att avveckla sådan verksamhet m. m, som är förbjuden för honom. Om delta är fallet kan domstolen förordna att beslutet om näringsförbud inte skall börja gälla genast utan först efter en begränsad avvecklingstid. Avvecklingen skall ombesörjas av näringsidkaren själv. Ett beslut om rätt till avveckling får förenas med föreskrifter om bl, a, vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under avvecklingstiden. Avvecklingstiden bör i vissa fall kunna föriängas.

Kommitténs förslag: Också kommittén föreslår en regel om avveckling. Kommittéförslaget avviker dock delvis från mitt. Enligt kommittéförslaget skall näringsidkaren alltid ha tvä veckor pä sig att avveckla sin verksamhet, räknat från det att förbudet börjar gälla, om inte domstolen bestämt något annat. Kommitténs två experter föreslär dock en bestämmelse som i huvudsak motsvarar min. - Enligt kommittén skall avvecklingstiden inte kunna förlängas (betänkandet s. 294-311, 413-419 och 447-453),

Remissinstanserna: Av de instanser som har ytlral sig i avvecklingsfrågan Prop. 1985/86: 126 lämnar två, Malmö kommun och Föreningen Sveriges åklagare, kommitténs förslag utan erinran. MD, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kronofogdemyndigheten i Falun, LRF och Föreningen Auktoriserade revisorer går däremot på experternas linje. RÅ uttalar att förslaget atl tillåta en kortare avvecklingstid synes välgrundat men förordar vid tillfälligt näringsförbud en lösning av det slag som experterna föreslår. LO anser att avvecklingstiden bör vara kort och framhåller att detta vid tillämpningen av övrig lagstiftning kan medföra problem som borde ha belysts, t.ex. förhållandet mellan näringsförbud och arbetsrättslig lagstiftning. Enligt LO måste dessa frågor utredas innan elt förslag läggs om näringsförbud. Sä bör exempelvis anställningsskyddslagens regler om saklig grund för uppsägning vid ett näringsförbud belysas, Uksom vilken möjlighet arbetstagarna har alt få uppsägningslön efler avvecklingstiden av en näringsidkare som har fåll näringsförbud (bilaga 6 avsniti 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För all genomföra en avveckling kan näringsidkaren ibland vara tvungen att vidla sådana åtgärder som på grund av näringsförbudet är förbjudna för honom. Om så är fallet skall rällen ge honom tillstånd all vidla åtgärderna, om det kan anses lämpligt med beaktande av näringsförbudets orsaker och syften. För att avvecklingsmöjligheten inte skall missbrukas bör rätten ha möjlighet att i domen särskilt ange vilka åtgärder avvecklingen får avse eller inte avse. Om rätten inte gör detta bör under avvecklingstiden i princip vilka normala affärstransaktioner som helst få vidtas. För alt bl. a. underiätta kontrollen av atl en avveckling verkligen genomförs bör rätten l.ex. kunna föreskriva alt den som får avveckla håller kontakt med tillsynsmyndigheten.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat min syn på vad som bör vara näringsförbudets verkan. Jag påminner alltså om att den som har fått näringsförbud inte skall ha rätt att idka näringsverksamhet, inneha vissa befattningar hos juridiska personer, vara bolagsman i handelsbolag eller äga aktier som ger honom en majoritet av rösterna i aktiebolag, eller på annal sätt faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet. Han får heller inte vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående eller i vilken en närstående har en sådan ställning atl denne, om det förekom oegentligheter i näringsverksamheten, skulle kunna komma i fråga för näringsförbud. Vidare är han förbjuden att vara verksam i den rörelse där han åsidosatt sina åligganden. Han får alltså inte längre sätta igång en rörelse eller ta en befattning av det slag som förbudet tar sikte på, osv. Men förbudet innebär också, att han är skyldig att avveckla en sådan verksamhet som han redan driver när förbudet meddelas eller en sädan befattning eller ett sådanl aktieinnehav som han har då. Avvecklar han inte sina förbjudna engagemang, gör han sig skyldig till överträdelse av näringsförbudet och skall straffas för delta.

Idag gäller enligt 199c§ tredje slyckel KL att domstolen, när den med
delar näringsförbud, får fastställa en senare dag från vilken förbudet skall
gälla. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena alt ge näringsidkaren 87

bl.a, en lid för avveckling av uppdrag som han redan har när förbudel Prop. 1985/86: 126 meddelas. Av motiven framgår också alt ett beslut om näringsförbud bör kunna utformas så att det träder i kraft omedelbart sedan det vunnil laga kraft, med den reservationen att åtgärder för avveckling av särskild angiven verksamhet får vidtas intUI en viss senare dag (prop. 1979/80:83 s. 58). Det bör tilläggas att det inte finns någon möjlighet att genomföra avvecklingen tvångsvis.

Enligt kommittén lorde det i realiteten alltid krävas en viss tid för avveckling i de fall dä näringsidkaren har en verksamhet som pågår. De anställda måsle kunna ges direktiv och vissa kontakter måste kunna las med avtalskontrahenter, borgenärer och andra. Ges inte möjlighet till en ordnad avveckling, torde risken vara stor för att näringsidkaren bara vidtar några snabba skenålgärder som i verkligheten inte alls innebär alt han avbryter sin inblandning i verksamheten, anför kommittén.

Kommittén diskuterar om det skall krävas elt särskill dispensbeslui för atl näringsidkaren skall ha rätl att avveckla pågående verksamhei, eller om han automatiskt skall ha sådan rätt. För det senare talar enligt kommittén atl, om vederbörande har att frånträda en viss befattning, man i praktiken måste godta att han trots förbudet har kvar denna under viss kortare tid. Om han i stället har atl göra sig av med en näringsverksamhet som han driver, torde det så gott som undantagslöst finnas vissa åtgärder som är akut påkaUade.

Om dispens erfordras för avvecklingsåtgärder kan detla också enligt kommittén få olyckliga konsekvenser i etl sådant fall då frågan om dispens inte aktualiseras i målel. Om dispens inte meddelas i ett enskilt fall, gör sig vederbörande skyldig till överträdelse, även om de ålgärder han vidtar är av uppenbart övergående karaktär och bara syftar lill alt avveckla verksamheten. Kommitténs slutsats blir därför att ett näringsförbud inte bör innebära något hinder för näringsidkaren att avveckla sin verksamhet och att rätten att avveckla inte bör förutsätta dispens.

Kommittén tar också upp frågan i vad mån näringsidkarens rätt under avvecklingstiden bör begränsas till alt avse endast avveckling, eller om han skall få fortsätta med verksamheten som vanligt.

Den senare tanken har sin bakgrund i att det kan vara svårt att avgöra om en viss ålgärd är ett led i avvecklingen eller inte. Nackdelen med att tillåta att verksamheten drivs som vanligt är enligt kommittén att näringsförbudet i praktiken då får en mycket begränsad verkan under avvecklings-liden. Vidare försvinner meningen med alt meddela tillfälligt förbud nästan hell. Del är då också svårare att få kontroll över avvecklingen och av atl näringsidkaren alls avvecklar sin verksamhet.

Den lösning kommittén därför föreslår är att endast avvecklingsåtgärder bör få vidtas under avvecklingstiden. Med tanke på att det kan vara svårt att dra en bestämd gräns mellan avvecklingsålgärder och åtgärder av annat slag, anser kommittén dock att gränsdragningen vid en prövning av om näringsidkaren har gjort sig skyldig till en överträdelse av ett näringsförbud i tveksamma fall måste ske till näringsidkarens förmån.

En ytterligare fräga som kommittén behandlar är om det skall fastställas
en bestämd lid för avvecklingen eller om denna skall fä pågå till dess atl 88

den är avslutad. Om det inte fastställs en fast tid finns risken, anför Prop. 1985/86: 126 kommittén, att näringsidkaren försöker dra ut på tiden. Även från rättssäkerhetssynpunkt är det lill fördel om det finns en bestämd tid som näringsidkaren har att hälla sig till. Kommittén stannar därför för atl det bör fastställas en bestämd lid för avvecklingen. Domstolen skall ha möjlighel att i varje enskilt fall fastställa en längsta tid under vilken avvecklingen skall få pågå. Om domstolen i ett visst fall inte fastställer någon längsta tid för avvecklingen, får denna ske under viss i lagen angiven lid. Kommittén föreslär att den i lagen angivna avvecklingsfristen skall vara två veckor från del att förbudel började gälla.

Kommitténs båda experter har i fråga om avvecklingsregelns uiformning en uppfattning som delvis avviker från kommitténs.

Experterna konstaterar all kommittéförslaget, till skillnad från nu gällande reglering, innebär alt det skapas etl i lagen angivet generellt undantag frän principen att näringsverksamhet är förbjuden för den som har näringsförbud. Detta straffria utrymme skall finnas oavsett om näringsidkaren behöver det eller ej. Enligt gällande regler däremot kan domstol i det enskilda fallet skapa etl straffritt utrymme som möjliggör en avveckling.

Som jag nyss beröri kan det vara svårt att avgränsa begreppet avvecklingsålgärder - som alltså står för sådana åtgärder som kommittén anser bör vara tillåtna - från sådana åtgärder' som bör vara förbjudna. Experterna kritiserar kommitléns förslag med utgångspunkt i detta förhållande. De framhåller att det, även när en rörelse lojalt drivs mot en avveckling inom utsatt tid, under en affärsdags förlopp kan förekomma mängder av förfaranden om vilka man kan hysa tvekan huruvida de utgör ålgärder som är led i en avveckling eller ej. Sammanfattningsvis innebär experternas kritik, att den av kommittén valda lagstiftningstekniken skapar oklarhet om var gränserna går för det straffsanktionerade området.

Enligt experterna blir oklarheten om näringsförbudets räckvidd, det vill säga det straffbara områdets gränser, mindre om man i stället använder den lagteknik som idag återspeglas i den tidigare nämnda regeln i 199 c § Iredje stycket KL, dvs. ger domstolen en befogenhet alt besluta alt verksamheten skall fä fortsätta under begränsad tid, oavsett om något steg mot avveckling därvid tas eller ej. Då uppkommer inget läge där man måste skilja mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet - fram till dess atl förbudet börjar gälla är alla verksamhetsåtgärder tillåtna. Vidare bör rätten kunna besluta alt förbudet skall gälla med reservation för att vissa särskilt angivna åtgärder får vidtas intill en viss senare dag.

Flera av remissinstanserna förordar experternas förslag att rätlen i varje enskilt fall skall besluta i frågan om avveckling.

Jag vill för egen del inledningsvis konstatera att utformningen av en
avvecklingsregel måste ske med utgångspunkt i näringsförbudets bakgrund
och syfte. När frågan om avveckling uppkommer är alltså bakgrunden den
atl personen i fråga har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare
och att elt näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt. Förbudet
skall förhindra att han kan fortsätta att uppträda som skadehärd eller har
ansetts befogat därför att det skulle framstå som stötande om en person
som har gjort sig skyldig lill allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet -89

trots detla skulle få fortsätta med sådan, Förbudel skall också kunna Prop. 1985/86: 126 fungera allmänpreventivl. Del ligger mol denna bakgrund i sakens nalur att förbudel bör få verkan så snart som möjligt, helst omedelbart. Ibland torde detta inte medföra något som helst problem. Det är fallet om vederbörande då frågan om näringsförbud kommer upp till prövning redan har t.ex, överlåtit sin rörelse eller lämnat den befattning som elt näringsförbud gör det omöjligt för honom att inneha, I åter andra fall kan förbudel av praktiska skäl inte alltid fulll ut få verkan omedelbart. Idkar vederbörande fortfarande näringsverksamhet måste han ha möjlighet att lägga ned rörelsen eller atl sälja den. Driver han verksamhet i juridisk person måste han lämna de poster som omfattas av näringsförbudet eller se lill alt verksamhelen avvecklas, säljs eller lämnas i någon annans händer att leda. Även i sädana fall kan vissa affärshandlingar vara nödvändiga och ta lid. Detsamma kan gälla om han äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag och måste överiåla en del av aktieposten. Är han anställd hos en närstående eller i sin tidigare rörelse, mäste han lämna anställningen. Men inte heller detta kan kanske alltid ske utan vidare.

Det är inte bara rörelsens eller anställningsförhållandets karaktär som kan vara skäl till alt man i ell visst fall bör tillåta atl vederbörande också efter lagföringen och domen vidtar åtgärder av affärskaraklär. Ett annal motiv kan vara atl en så gott som omedelbar avveckling - som kanske i och för sig vore praktiskt möjlig - kan leda till kapitalförlust med negativa verkningar inte bara för näringsidkaren själv utan kanske för hans borgenärer eller anställda. En omedelbar avveckling, i form av att en rörelse helt läggs ned, i stället för en i tiden framskjuten sådan, genom att rörelsen i stället överlåts, kan få negativa verkningar för de anställda och andra.

Elt näringsförbud kan således göra vissa avvecklingsåtgärder nödvändiga, däribland affärstransaktioner av olika slag. Förhållanden av praktisk karaktär eller lämplighelsskäl kan också motivera att avvecklingen inte sker omedelbart utan successivt under en lid.

Frågan är då till att börja med vem som skall ulföra avvecklingen — näringsidkaren eller någon annan. Som jag tidigare har anföri ankommer avvecklingen enligt gällande regler i KL på den som meddelas förbudel. Kommittén föreslår ingen ändring i detta hänseende.

Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Stockholms län att rätten
skall kunna förordna en god man, om avvecklingen inte synes kunna
slutföras inom två veckor. Den som har fått näringsförbud skall under
avvecklingen samråda med den gode mannen och denne ha i uppgift atl
övervaka atl avvecklingen utförs pä ett korrekt sätt. Avvecklingen skall
tillålas la den tid som behövs. Ett likartat synsätt ger kronofogdemyndig
heten i Stockholm uttryck åt. Länsstyrelsen anser vidare att en utomståen
de likvidator alltid bör förordnas om näringsförbudet har samband med
näringsverksamhet i handelsbolag och den som har meddelats förbud inte
har uteslutils ur detla. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen föreslär
att det på motsvarande sätt som vid konkurs skall vara möjligt att utse en
särskild förvaltare som skall tillvarata tredje mans intressen, Göteborgs
tingsrätt framhåller å sin sida atl en avveckling inte bör ske genom myndig
hets försorg. Med tanke pä de oegentligheter som har förekommit i verk- 90 ,

samheten skulle en sädan ordning innebära ett orimligt ansvar för myndig- Prop. 1985/86: 126 heten i fråga.

Jag vill för egen del framhålla atl förhållandet då näringsförbud meddelas den som är i konkurs inte är hell jämförbart med det då förbudet meddelas utom konkurs. En konkursgäldenär råder inte över sin egendom. Det är i stället konkursförvaltaren som har ansvaret för att en verksamhet som gäldenären har bedrivit överläts eller avvecklas. Problemet ställs alltså på sin spels vid det utvidgade näringsförbud som jag nu föreslår. Den ordning som sålunda råder vid konkurs kan oneJ

Den som har fält näringsförbud bör alltså, åtminstone i vissa fall, trots förbudel ha rätt atl under en avvecklingslid vidta åtgärder som annars är förbjudna. Frågan är då vilka ålgärder han skall ha rätt att utföra.

Det går inte alltid att dra någon skarp gräns mellan avveckling av en näringsverksamhet och fortsalt drift av den. Den näringsidkare som har fått näringsförbud försöker kanske överlåta verksamheten på annan, och medan detta försök pågår kan det länkas vara rimligl att verksamheten, om vi nu bortser från de oegentligheter som kan ha begåtts i den, bedrivs pä i huvudsak samma sätt som lidigare, Ocksä om han avser att lägga ned verksamheten, kan det länkas vara befogat atl denna under en kortare tid drivs som vanligt, givetvis med samma förbehåll som nyss. En sådan ordning kan motiveras med en strävan att förhindra eller begränsa de skadeverkningar som näringsförbudet kan få för de anslällda, för borgenärer och för andra tredje män, I och för sig normala affärshändelser kan därför i etl fall anses som naturliga inom ramen för ett avvecklingsförfarande, medan de i etl annat fall däremol knappasl kan uppfattas på det sättet.

En central fråga blir då hur man skall göra det möjligt för näringsidkaren
alt bedöma vilka åtgärder han har rätt att vidla och vilka inte. Frågan har
givetvis också betydelse för tillsynsmyndigheten och den domstol som har
att pröva en påstådd överträdelse av ett näringsförbud, 91

Kommitténs förslag innebär att endast avvecklingsålgärder får vidtas Prop. 1985/86: 126 under avvecklingstiden och atl det ankommer pä näringsidkaren själv alt utan närmare ledning bedöma vilka åtgärder som är atl hänföra till sådana. En nackdel med en sådan ordning är de problem från förutsebarhetssyn-punkt som den inrymmer. Dessa kvarstår även om en sådan lagieknisk lösning förenas med en rekommendation till tillsynsmyndigheterna och domstolarna all i tveksamma fall göra gränsdragningen lill näringsidkarens förmån.

■Jag anser mot den bakgrunden alt experternas förslag är att föredra framför kommitténs.

Den ordning som jag därför föreslär innebär alt rätlen i samband med atl den meddelar näringsförbud (eller tillfälligt näringsförbud) självmant skall pröva om det finns skäl att fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla, på den grunden att detla behövs för avveckling av sådan verksamhet eller anställning, eller sådant uppdrag eller aktieinnehav som omfattas av näringsförbudet. Finner rätten att en frist för avveckling behövs, skall den också besluta om en sådan. Under avvecklingstiden skall näringsidkaren ha rätl atl i princip vidla vilka åtgärder som helst som annars skulle vara förbjudna för honom på grund av näringsförbudet. Domstolen skall dock, såsom fallet är idag, ha möjlighet alt begränsa rätten till avveckling till åtgärder av visst slag. Förbudet skall i sä fall alltså gälla i övrigt. Rätten bör enligt min mening också ha möjlighet att, om den fmner del lämpligl, närmare ange alt vissa åtgärder inte bör vara lilllålna under avvecklingstiden, något som kan länkas vara alt föredra i elt sådant fall då avvecklingen måste inrymma en vid flora av olika slag av affärstransaktioner. Rätten bör även kunna ange en kombination av såväl tillåtna som förbjudna åtgärder. Domstolen bör vidare kunna närmare föreskriva hur avvecklingen skall gä till och även ge föreskrifter i andra hänseenden som har samband med avvecklingen, t, ex, att vederbörande skall hålla tillsynsmyndigheten informerad om sin verksamhet. Jag föreslår alt lagen skall innehålla en särskild bestämmelse om detta.

En fördel med den metod som jag nu förordar — och som alltså i huvudsak motsvarar den som gäller idag - är alt del strafffria utrymme som näringsidkaren i del enskilda fallel har till sitt förfogande får skarpare konturer. Antingen är i princip alla affärstransaktioner tillåtna eller också de som avgränsas genom domstolens beslut.

Jag vill tillägga att den ordning som jag nu föreslår, förutom att tillgodose
önskemålet om förutsebarhet och underlätta rättstillämpningen även in
rymmer en viss möjlighet till hänsynstagande till tredje man. Domstolen
bör alltså i vissa fall kunna medge en frist för åtgärder som förhindrar t. ex,
en kapitalförstöring genom att en verksamhet läggs ned i stället för att
överlåtas, när en nedläggning i sista hand skulle gå ut över företagets
borgenärer eller de anslällda. Jag vill dock samtidigt på nytt betona att
näringsförbudets bakgrund och syfte skall vara utgångspunkter då rätlen
tar ställning i avvecklingsfrågan. Behovet av en särskild frist för avveck
lingsåtgärder bör noggrant prövas i varje enskilt fall. Vid denna prövning
bör även beaktas att intresset av att vederbörande genast avlägsnas ur
näringslivet kan vara större än att han fär en tid för avveckling. 92

Jag vill här också beröra en annan aspekt pä frågan om avveckling.

En skyldighel atl på kort tid avveckla en rörelse kan uppenbarligen komma att påverka de lag- och avtalsreglerade förpliktelser som normalt följer av näringsverksamhet. LO har i sitl remissyttrande pekat på vissa problem som kan sammanhänga härmed på det arbetsrättsliga fältet, bl.a. skyldigheten all utge uppsägningslön i samband med att ett anställningsförhållande avvecklas på grund av arbetsbrist. Jag kan hälla med LO om atl dessa frågor med fördel hade kunna bli mera belysta under utredningsarbetet, I flertalet fall torde emellertid de antydda problemen kunna lösas genom atl de beaktas vid prövningen av frågan om avvecklingslid och vad som enligt domstolens bestämmande skall iakttas under denna tid, I andra fall bör de kunna lösas inom ramen för ett dispensförfarande (avsnitt 4,4,7), Jag vill också tillägga alt frågor av del slag det här gäller kan uppkomma redan idag, nämligen i sädana fall då frågan om näringsförbud aktualiseras först efter en avslutad konkurs och näringsidkaren - inte konkursförvallaren - har alt ombesörja avvecklingen. Skulle emellertid problemen inte kunna klaras av i rättstillämpningen bör givetvis frågan om särskilda regler på områdel tas upp till övervägande.

Kommittén berör frågan om förlängning av den lid som har medgetts för avveckling. Enligt kommittén skall liden inte kunna förlängas. En remissinstans, Göta hovrätt, anser att förlängning bör kunna ske av synneriiga skäl.

Rätten att vidta avvecklingsåtgärder innebär ett undanlag frän näringsförbudets verkan. Frågan när ett sådanl undantag skall medges bör, som jag nyss har berört, prövas med utgångspunkt i !ett ganska restriktivt synsätt. Etl sådant bör anläggas även dä del gäller avvecklingstidens längd. Detta talar mot att avvecklingstiden skall kunna förlängas. Man kan å andra sidan inte bortse från atl det kan uppslå situationer då en föriängning ter sig myckel angelägen, t. ex, därför alt del skulle vara till fördel för de anställda. Jag anser därför att en förlängning skall kunna ske om det finns myckel starka skäl för en sådan. Jag föreslår således en särskild bestämmelse om förlängning av avvecklingstiden.

Prop. 1985/86:126

Kommittén anser inte atl en dispens skall kunna förenas med villkor Prop, 1985/86: 126 (belänkandet s, 277-281, 287-293 och 425-431).

Remissinstanserna: Bara juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser atl etl näringsförbud bör kunna begränsas lill visst verksamhetsområde eller viss verksamhetslyp. Ingen annan instans har erinrat mot alt näringsförbudet alltid är generellt. Av de instanser som har berört frågan om dispens tillstyrks förslagel av RÅ, Göteborgs tingsrätt och Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges åklagare anser alt en dispens inte skall kunna förenas med villkor (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den som har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet så all ett näringsförbud är påkallat får anses ha visat sig vara generelll olämplig att verka som näringsidkare. Det hindrar inte att han i vissa fall bör kunna beviljas dispens om han exempelvis annars får svårigheter atl försörja sig. Det bör också vara möjligt att genom särskilda föreskrifter i viss män styra och skapa möjlighet att följa den verksamhet som vederbörande driver på grund av dispens. Näringsförbudets bakgrund och syfle talar för att en dispens skall kunna återkallas om vederbörande missbrukar det förtroende som dispensen innebär. Det är lämpligt alt samma regler gäller för förfarandet vid prövningen av en fräga om dispens som för meddelande av näringsförbud.

Skälen för mitt förslag: Det näringsförbud som kan meddelas idag med stöd av bestämmelserna i KL är i princip generellt, dvs. det gäller - med de lidigare berörda undantagen för grundlagsskyddad verksamhet samt jordbruk och skogsbruk (avsnitt 4.4.1) - alla former av näringsverksamhet (prop. 1979/80:83 s. 37). Kommittén föreslår att ett näringsförbud också i fortsättningen skall vara generelll.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har en avvikande uppfattning. Fakullelsnämnden anför alt det inte torde föreligga tillräckliga skäl alt exempelvis hindra en person som har fått näringsförbud på grund av atl han varit verkställande direktör för elt aktiebolag och som sådan gjort sig skyldig till allvarliga broll mol miljöskyddslagstiftningen frän att som enskild näringsidkare verka som ekonomisk konsult.

Jag anser för egen del all näringsförbudet också i fortsättningen bör vara
generellt. För detta talar till att börja med alt de oegentligheter som
förbudet är avsett alt slävja ofta torde kunna förekomma i vilket slag av
näringsverksamhet som helst. Det skulle därför stämma illa med närings
förbudets syfte alt begränsa dess giltighet i ett enskilt fall till vissa typer av
näringar. Man kan naturligtvis hysa tvekan i den situationen dä de oegent
ligheter som ligger till grund för näringsförbudet bara kan förekomma i
näringsverksamhet av visst slag. Jag vill emellertid erinra om atl närings
förbud bara skall meddelas om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina
åligganden. Det skall i princip vara fråga om systematiska illojala förfaran
den. Även om oegentligheterna i fråga bara kan förekomma i viss verksam
het - t, ex, sådan där man kan bryta mot miljöskyddslagstiftningen -
måsle de normalt därför anses vara tecken på att vederbörande kan kom- 94

ma att missköta sig också i annan näringsverksamhet som är förknippad Prop. 1985/86: 126 med åligganden av annal slag. Även allmänprevenliva skäl talar för att i ett sådant fall näringsförbudet utformas generellt.

Det finns enligt de gällande bestämmelserna (199c§ andra stycket KL) en möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, undanta viss bestämd näringsverksamhet frän förbudet, alltså att ge dispens för verksamheten i fråga (ordel dispens används dock inte i KL), Däremol kan man inte forordna om en så vidsträckt dispens att allt utom viss angiven verksamhet undantas. Näringsförbud som gäller enbart för en bestämd typ av rörelse kan alltså inte meddelas. En likartad reglering gäller enligt rådgivarlagen (3 § andra styckel).

Som skäl för etl dispensinstitut anförde departementschefen i samband med lagstiftningsärendet rörande näringsförbudsregleringen i KL alt, om man kan undanta en viss typ av verksamhet från förbudel, den situationen inte behöver uppstå alt man i gränsfallen avstår hell från all meddela i och för sig befogade förbud. Inte heller behöver ett näringsförbud få alllför drastiska återverkningar för den enskildes möjligheter att försörja sig (prop. 1979/80:83 s.37).

Kommittén föreslår atl det också i fortsättningen skall finnas en möjlighet att meddela dispens om det föreligger särskilda skäl för en sådan.

Av remissinstanserna har endast Malmö kommun uttalat tveksamhet mot möjligheten alt bevilja dispens. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser atl dispensinslilutel skall behandlas restriktivt.

Jag har i olika sammanhang i det föregående berört situationer då en dispens kan framstå som befogad. Jag kan här erinra om vad jag lidigare har uttalat om personer som utövar jordbruk och skogsbruk, om s.k. fria yrkesutövare (avsnitt 4.4.1), om möjligheten till dispens för anställning i en underordnad befattning i ett företag i vilken en närstående tillhör ledningen (avsnitt 4,4,4) och om möjligheten atl genom dispens lösa vissa problem som kan uppstå på den grunden atl den som har fått näringsförbud är tvungen alt avveckla den näringsverksamhet som han driver (avsnitt 4,4.6). Ett näringsförbud som inte vid behov kan förenas med dispens i situationer av det slag jag nu har nämnt kan i praktiken ligga nära ett yrkesförbud och bör således undvikas.

Enligt min mening talar övervägande skäl därför för att det också framdeles skall finnas en möjlighet alt meddela dispens från ett näringsförbud.

Jag vill samtidigt betona att bakgrunden till näringsförbudet (de grova
åsidosätlandena) liksom förbudets syften (i första hand att undanröja en
skadehärd) måste bilda utgångspunkt för bedömningen av om dispens alls
skall beviljas och hur dispensen skall avgränsas. Frågan huruvida i ett visst
fall dispens skall ges och vilken omfattning dispensen skall ha har elt nära
samband med den tidigare (avsnitt 4.2,6) diskuterade förutsättningen för
näringsförbud, nämligen alt ett sådant är påkallat från allmän synpunkl.
Dispens skall således inte alls beviljas om det finns skäl att befara att
vederbörande kommer atl göra sig skyldig till oegentligheter i den verk
samhet som dispensen skall avse. Det senare leder till att del därför
knappast bör kunna bli aktuellt all undanta den verksamhet i vilken mer
parten av de oegentligheter har förekommit som legat till grund för förbu- 95

det. Dispens skall heller inte ges om vederbörande har möjlighet att försör- Prop. 1985/86: 126 ja sig även ulan dispens och starka allmänpreventiva skäl talar mol en sådan. Om dispens bedöms kunna komma i fråga, kan det ofta, mot bakgrund av vad jag nyss har sagt, finnas skäl att göra denna förhållandevis snäv och preciserad.

Som förutsättning för dispens bör i lagtexten anges att det skall föreligga särskilda skäl. Jag kommer att i specialmoliveringen ytterligare beröra förutsättningarna för alt dispens skall kunna medges.

Kommittén diskuterar vilka regler som bör gälla för förfarandet vid och forum för dispensprövningen. Av intresse är därvid närmast vad som skall gälla om dispensfrågan anhängiggörs inte i det mål som avser prövningen av frågan om näringsförbud utan vid ett senare tillfälle, då prövningen alltså får ske i etl särskilt mål. Kommittén föreslår här en reglering som motsvarar den som idag gäller för hävande av näringsförbud enligt 199f § andra siycket KL, Jag ansluter mig till förslaget. Innebörden av detla är sammanfattningsvis att de regler för förfarandel som gäller för prövningen av en fråga om näringsförbud också skall gälla vid prövningen av en fråga om dispens. Jag återkommer längre fram lill förfarandel för prövningen av frågor om meddelande av näringsförbud (avsniti 4,5),

I 199f § KL andra styckel finns också enforumregd. Mål om hävande skall tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till uiredningen samt kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt. Motsvarande bör gälla för mål om dispens.

Ett par remissinstanser - RSV och Stockholms tingsrätt - anser atl tillsynsmyndigheten skall höras innan dispens meddelas.

För näringsförbud enligt KL gäller att tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) skall vaka över efterlevnaden av förbud. Som jag senare skall återkomma lill förordarjag alt den ordningen behålls även vid ett utvidgat näringsförbud.

Då dispensfrågan aktualiseras i samma mål som det i vilket frågan om näringsförbud handläggs, torde TSM många gånger - särskill förstås dä rekvisitet om betalningsunderlåtelse åberopas - även bidra till underlaget för prövningen av det ifrågasatta näringsförbudet och dä också för prövningen av frågan om dispens. Det är uppenbart att TSM ofta bör kunna bidra också till belysning av om det finns skäl som talar för eller mot dispens även då denna fråga prövas vid en senare tidpunkt. Enligt min mening är det därför naturiigt att domstolen i ett sådant fall normalt inhämtar yttrande frän TSM, Jag anser dock inte att någon särskild bestämmelse om detla är nödvändig.

Kommittén föreslår alt en dispens under vissa förhållanden skall kunna återkallas. KL innehåller ingen motsvarighet till förslaget.

Kommittén anser att återkallelse skall kunna komma i fråga i två situa
tioner. Dispensen skall för det försia kunna återkallas om den som har fått
näringsförbud överträder detta. En återkallelse av denna anledning skall
enligt kommittén kunna aktualiseras vid en överträdelse av såväl förbudet
att idka eller faktiskt leda näringsverksamhet som av närstäendeförbudet.
För det andra skall enligt kommittén dispensen kunna återkallas, om 96

vederbörande åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhei som Prop. 1985/86: 126 han på grund av dispensen har rätl atl bedriva.

Ingen remissinstans har anfört någon erinran mot kommitténs förslag i denna del.

En dispens bygger på all man, trots bakgrunden till näringsförbudet, visar vederbörande ett förtroende. Som jag lidigare har anfört bör dispensen grundas på antagandet alt vederbörande kommer att avhålla sig från oegentligheter i den verksamhet som dispensen avser. Jag.delar kommitténs uppfattning alt en dispens bör kunna återkallas om vederbörande överträder förbudel.

Jag anser också atl en dispens bör kunna återkallas om den som har näringsförbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som han tack vare dispensen har rätt all driva. Jag delar kommitténs uppfattning all man måsle ha en låg toleransnivå när det gäller sådana oegentligheter. Självfallel bör återkallelse dock inte ske vid minsta förseelse.

Om förfarandet får prövningen av en fråga om återkallelse av dispens anför kommittén följande. Om frågan om återkallelse uppkommer i samband med att vederbörande åtalas för broll mol näringsförbudet, måsle samma förfaranderegler gälla som för målet i övrigt. Om den däremot skall prövas i etl särskilt mål, får lalan om återkallelse väckas av åklagaren och vanliga brollmålsregler gälla i tillämpliga delar. Frågan bör tas upp av den domstol som medgav dispensen eller av den domstol där näringsidkaren har sill hemvist, om detla är lämpligare. Någon möjlighet alt återkalla dispens utan huvudförhandling bör inte finnas.

Kronofogdemyndigheten i Malmö anser all frågan om återkallelse av dispens alltid bör avgöras av den domslol som har meddelat beslutet om dispens. Myndigheten anser också all kronofogdemyndighet skall ha samma rätt som åklagare atl föra talan om återkallelse av dispens.

För egen del finner jag inte skäl all, vad gäller forumregeln, avvika från kommitléns förslag. Detsamma gäller i frågan om vem som skall föra lalan i mål om återkallelse av dispens. Jag får anledning att senare återkomma till mitt slällningslagande generelll till lalerätten i frågor om näringsförbud, liksom till angränsande frågor, då jag diskuterar vad som bör gälla om förfarandet i mål om näringsförbud (avsnitt 4.5).

Kommittén har övervägt om det borde finnas en möjlighet för domstolen alt förena dispensen med vUlkor. Ell sådant viUkor kunde vara atl den som har beviljats dispens blir skyldig att tillåla viss insyn i sin verksamhet. Om villkoret inte uppfylldes, skulle dispensen kunna återkallas.

Kommittén avvisar tanken på i huvudsak följande grunder.

Ett syslem med villkor framstår som väldigt delaljreglerat. Det kan dessutom bli komplicerat. .Även andra personer än den som har fått förbud kan behöva blandas in. För att etl villkor knutet till dispens från närstäendeförbudet skall bli effektivt, lorde del således ofta fordras visst samarbete från arbetsgivaren, vilket kan bli lill en påtaglig belastning i anställningsförhållandet. Ett villkor kan upplevas som mycket ingripande. Kontrollaspekten blir dominerande.

Stockholms tingsrätt anser till skilfnad från kommittén atl del i vissa fall
kan vara lämpligl all förena elt dispensbeslut med villkor, exempelvis 97

beträffande revision.

7 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

Jag tycker för min del alt kommittén överdriver de ölägenheter som är Prop. 1985/86: 126 förbundna med att man gör det möjligt att föreskriva att den som får dispens skall uppfylla vissa villkor. Del kan för del första sägas atl ett dispensbeslut som sådant innefattar vissa villkor. Beslutet innebär ju att bara viss närmare angiven verksamhet får bedrivas, att vederbörande bara får ha en anställning av visst slag i etl förelag som' drivs av annan, att han fär la emot vissa uppdrag eller inneha aktiemajoriteten i lidigare nämnd mening i ett aktiebolag. Alt förena ett sådant beslut med villkor som innebär att man ytterligare preciserar förutsättningarna för näringsverksamheten, anställnings- eller uppdragsförhållandel eller aktieinnehavet, ligger i linje med vad jag tidigare har berört om att en dispens i princip bör vara så avgränsad och preciserad som möjligt. Del torde i själva verket vara svårt att helt skilja villkor ay detta slag från dispensbeslutet i övrigi. Detta torde i viss mån gälla också sådana villkor som föreskriver atl vederbörande skall vidta vissa ålgärder för alt underlätta kontrollen av att han inte överträder förbudet, t. ex. förete bokföringshandlingar för TSM. Det ter sig enligt min mening också ganska naturligt atl förena en dispens med villkor av sådanl slag. Soni jag tidigare har berört innefattar en dispens ett förtroende från samhällets sida mot den som har näringsförbud, och det är då också rimligt all samhället söker säkerställa att det finns fortsatt grund för förtroendet.

Jag anser alltså till skillnad från kommittén alt ett dispensbeslut bör kunna innehålla atl vederbörande har att iaktta ett visst beteende, t. ex. tillhandahålla visst material eller fortlöpande lämna uppgifter om den verksamhet m. m. som avses med dispensen. Givelvis skall inte föreskrifter av sådant eller annat slag sältas upp slentrianmässigt, utan behovet får prövas frän fall till fall. Likaså fär föreskrifterna inte utformas på ett sätl som kan vara överdrivet besvärande för den som har fått näringsförbud.

Om vederbörande inte handlar i överensslämmelse med ett villkor som rätten har satt upp skall dispensen kunna återkallas.

Mitt förslag: Den som efter överklagande frikänns för sådant brott som har utgjort en förutsättning för etl näringsförbud, skall få näringsförbudet upphävt, om inte domen grundas även på en sådan betalningsunderiålelse avseende skatt m.m. som kan uigöra en alternativ förutsättning för näringsförbud. Om brottet bedöms mildare, skall förbudel i vissa fall upphävas eller ändras. Om ett konkursbeslul som har varit förutsättning för näringsförbud upphävs, skall näringsförbudet också upphävas. - Även den som har fått näringsförbud på grund av alt han har låtit bli att betala skatter m. m. skall i vissa fall efter särskild ansökan kunna få förbudel upphävt, om betalningsskyldigheten upphävs eller sätts ned. Detsamma gäller när del, efter det atl beslutet om näringsförbud meddelades, framkommit alt näringsidkaren i själva verket inte var ansvarig hell eller delvis för de oegentligheter som låg till grund för bedömningen alt han hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, - Då frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fått näringsförbud bör i fråga om förfarandet samma regler gälla som för lalan om förbud.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår ingen motsvarighet till den nu gällande regeln i konkurslagen om att etl beslut om näringsförbud i vissa fall kan hävas helt (betänkandet s. 318-320),

Remissinstanserna: LRF ifrågasätter om inte möjligheterna all häva ett näringsförbud på grund av ändrade förhållanden bör kvarstå. Överåklagaren i Göteborg anser all nuvarande regler om hävande av förbud bör bibehållas. Remissinstanserna i övrigt har inte hafl någon erinran mot kommitténs förslag (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om de formella förutsättningarna för förbud faller bort måsle förbudel kunna upphävas helt.

den alt partiell hävning skall kunna ske genom beslut om dispens från ett Prop. 1985/86: 126 förbud. Utformningen av ett dispensinslilul har jag behandlat i det föregående (avsnitt 4.4.7).

Som grund för sin inställning anför kommittén följande. För att ett näringsförbud skall kunna ändras sedan det vunnil laga kraft bör det naturligtvis krävas att särskilda omständigheter av något slag föreligger. Sådana omständigheter bör ibland kunna göra att dispens för viss verksamhet med delas. Däremol är det svårt alt tänka sig sådana omständigheter som kan göra det motiverat atl hell häva förbudet. Redan elt partiellt hävande innebär ju en inskränkning i principen om domens rättskraft. En möjlighet lill fullständigt hävande strider naturligtvis i än högre grad mot denna princip. Oinskränkta möjUgheter atl föra talan om hävande är för övrigt processekonomiskt oförsvarbara. En eventuell regel om hävande torde därför behöva kompletteras med en avvisningsmöjlighel, exempelvis för del fall all inga nya omständigheter tillkommit. En sådan regel kan i sig medföra komplikationer.

I del fall som även nämndes i motiven till nu gällande reglering - atl den som har fått förbud ärver en mindre rörelse — bör det vara tillräckligt alt medge dispens för just den verksamhelen. Kommittén tillägger att de gällande reglerna om hävande synes ha tillämpats i myckel liten utsträckning.

Bara ell par remissinstanser har hafl någon erinran mot vad kommittén anfört i denna del.

Jag kan för egen del i huvudsak ansluta mig till kommitténs synsätt. Del överensstämmer enligt min mening bäst med näringsförbudets syfle atl etl meddelat näringsförbud skall gälla under den ursprungligen fastställda tiden. De undantag från denna princip som i praktiken kan visa sig befogade bör ofta kunna göras inom ramen för ett dispensinstitut. Fördelen med en dispensmöjlighel i förhällande till en hävningsregel är att ett dispensbeslui kan preciseras till alt avse viss verksamhet. Det jag nu har anfört hindrar emellertid inte all jag anser att ell beslul om näringsförbud bör kunna upphävas i vissa undantagsfall, nämligen då grunden för näringsförbudet har faUil bort.

Som jag tidigare har framhållit är näringsförbud en ingripande åtgärd och
förutsättningarna för förbud bör därför vara restriktiva. Det ligger i linje
med en sådan inställning atl en person som har fåll näringsförbud med
hänvisning lill olika oegentligheter inte skall behöva lyda under ett sådant
om förutsättningarna för förbudel ändras. En sådan ändring kah ske genom
all han frikänns för den brottslighet som utgjort en nödvändig förutsättning
för förbudel. En annan möjlighel är att del konkursbeslul som varit förut
sättning för förbud upphävs av högre rätt. En ytterligare ändring är att den
som har fått näringsförbud förklaras vara icke betalningsskyldig för de
skalleskulder som har varit en nödvändig förutsättning för förbudel. Även
den situationen kan inträffa alt näringsidkaren efter det att förbudel med
delades visas vara utan ansvar för andra slags oegentligheter som har legat
till grund för bedömningen alt han grovt åsidosatt sina åligganden i närings
verksamhet. Även i etl sådanl fall kan del finnas skäl att upphäva närings
förbudet, nämligen om näringsidkaren därigenom inte längre kan anses ha 100
kvalificerat sig för en sådan bedömning.

I fall som de nämnda bör det enligt min mening finnas en möjlighel atl Prop, 1985/86: 126 upphäva förbudet. Den regel om hävning som idag finns i KL har i princip en sådan innebörd. Den dispensregel som jag tidigare föreslagit har däremot en annan karaktär, Dispensinslilutel är avsett för sådana fall då förutsättningarna för förbud är uppfyllda men del finns skäl att på visst sätt begränsa förbudels verkan.

Del finns här också skäl all anmärka atl den nyligen införda lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m, m, innehåller en särskild bestämmelse för det fall dä den brottmålsdom som har legal lill grund för etl förbud all utöva rådgivningsverksamhet ändras helt eller delvis sedan den har överklagats. Innebörden av denna bestämmelse är atl om den tilltalade frikänns i högre rätt för brott som ligger lill grund för en lagakraftvunnen dom om förbud, rätten samtidigt skall upphäva förbudet. Frikänns den tilltalade endast belräffande viss del av den förbudsgrundande brottsligheten, eller hänför den högre rätlen denna under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats, skall rällen besluta i vilken utsträckning förbudet fortfarande skall gälla. Den högre rällen får ocksä upphäva eller ändra ell i samband med domen om förbud meddelat beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader. Verkan av att etl förbud upphävs eller ändras inträder utan hinder av atl domen inte har vunnit laga kraft.

Som anfördes i del lagärendet kan ell förbud i de situationer som här avses undanröjas genom resning. Pä förslag av lagrådel, som framhöll atl en ordning, enligt vilken ett beslut om förbud kan meddelas med stöd av en brollmålsdom som ännu ej vunnit laga krafl, inte är ulan vidare fri från invändningar, infördes dock den nyssnämnda bestämmelsen. Chefen för justitiedepartementet pekade i samband därmed på den möjlighet all häva ell förbud som lagen i fråga erbjuder redan genom en däri intagen särskild hävningsregel motsvarande den nu gällande i 199f§ första stycket KL (prop. 1984/85:90 s. 49ff).

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att även en lag om näringsförbud bör ge utrymme för all upphäva ett näringsförbud i sådana situationer som nu är i fråga. Den reglering jag föreslår bör enligt min mening ge möjlighet att upphäva ett förbud såväl i det fall dä den brottmålsdom som ligger lill grund för förbudet ändras till den tilltalades förmån som då ett skattebeslut eller ett konkursbeslul av molvarande betydelse upphävs. Den bör också möjliggöra upphävande i vissa fall då den som har fått näringsförbud inte längre kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, även om någon av de nyss nämnda nödvändiga förutsättningarna för förbud fortfarande är uppfylld.

Den laglekniska lösningen måsle dock bli delvis olika för dessa fall. Brotlmålsdomen och konkursbeslutet överprövas av samma slags domstol som den som har alt ta ställning lill etl överklagande av en dom eller elt beslut om näringsförbud. Dessa två fall bör därför i princip kunna behandlas lagtekniskt på samma sätl. Jag föreslår här en lösning molsvarande den i rådgivarlagen.

Ett näringsförbud som grundas på det särskilda brottsrekvisitet eller på
konkursrekvisitet bör i vissa fall upphävas ex officio, Elt förbud som 101

grundas på brottsrekvisitet bör i andra faU kunna ändras atl löpa under Prop. 1985/86: 126 kortare lid än den som ursprungligen är beslutad.

Ett ändrat beslul i ett skaltemål, vilket gör all förutsättningarna enligt del särskilda skatterekvisilet inte längre är uppfyllda, kan däremot inte på motsvarande säll beaktas ex officio. Här får i stället krävas all den som har fått näringsförbud själv tar inUiativ till alt få detla upphävt. Jag föreslår därför en särskild regel om upphävande efter framställning från den som avses med beslulel vid sidan om den nyss nämnda. Denna regel bör även kunna tillämpas i sådana fall då del kan slås fasl atl näringsidkaren i själva verket inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet,

Elt näringsförbud skall givetvis upphävas endast om Lex, en frikännande eller mildrande brottmålsdom medför alt de nyss nämnda grundläggande rekvisiten inte längre är uppfyllda. Det får alltså ankomma på den rätt som har att pröva betydelsen av de förändrade förutsättningarna att bedöma om de kvarvarande oegentligheter som kan läggas vederbörande till last uppfyller kraven på brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa och på ett grovt åsidosättande. Är såväl det senare rekvisitet som någol av de förstnämnda uppfyllt skall förbudel inte upphävas.

Jag vill om skatterekvisilet påminna om vad jag tidigare har anfört (avsniti 4,2,4), nämligen alt betalningsskyldighet för en skatt, lull eller avgift normalt föreligger även om det beslul som ligger lill grund för ett skattekrav har överklagats, Detla innebär all även om vederbörande i och för sig vid en slutlig rättslig prövning befrias hell eller delvis från de anspråk som riklats mot honom, hans underiåtelse att betala har utgjort en oegentlighet som måste beaktas i sammanhanget,

Elt näringsförbud som grundals på det nu diskuterade rekvisitet bör alltså inte utan vidare upphävas bara därför atl skattebeslutet ändras. Man får i stället försöka göra en samlad bedömning av om belalningsunderlåtel-sen fortfarande skall anses uppfylla rekvisitet och, om så är fallel, mot bakgrund av vederbörandes beteende i stort pröva om det längre kan vara fräga om ett grovt åsidosättande. Att skattebeslutet ändrats bör dock därvid vara en faktor som talar till vederbörandes förmån.

Jag vill tillägga atl grunden för etl näringsförbud givetvis inte har fallit bort därför alt näringsidkaren visserligen har betalat sin skuld men detta skett först sedan han kommit i dröjsmål med betalningen.

Kommittén har, som jag tidigare anfört, pekat på en del olägenheter som kan vara förknippade med ett hävningsinslitut, bl, a. risken för en processekonomisk belastning. Jag vill då för min del erinra om att den hävningsregel som finns idag inte synes ha medfört negativa verkningar av detla slag. Givetvis kan risken för obefogade mål om hävning inte uteslutas. Jag anser dock alt hänsynen till rättssäkerheten bör väga tyngre i delta sammanhang.

Då frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fåll näringsförbud bör för målet i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om talan om förbud. Ett sådant mål bör tas upp av den tingsrätt som lidigare har handlagt målet om näringsförbud. Om rätten finner det lämpligl, bör målet dock i stället få las upp av rätten i den ort där den som har fått näringsförbud har silt hemvist.

102

Närmasl kommer jag nu att behandla frågan vilka organ som skall ha ansvaret för alt näringsförbud meddelas, liksom de principer som skall gälla för själva förfarandet (4.5.1). Därefter tar jag upp frågan om s.k. tillfälligt näringsförbud (4.5.2).

4.5.1 Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet

Mitt förslag: De nuvarande principerna för förfarandet tillämpas i huvudsak också i fortsättningen. Frågor om näringsförbud skall alltså prövas av allmän domslol på talan av åklagare. Åklagaren ansvarar tillsammans med polisen för den utredning som ligger till grund för talan om näringsförbud. Kronofogdemyndigheterna skall dock ha till uppgift att särskilt uppmärksamma när det finns skäl att meddela näringsförbud på grund av Underlätelse att betala skatt m. m. och anmäla till åklagare när de anser att det finns skäl för förbud. De får härmed också ett vissl utredningsansvar. Konkursförvaltarna och tillsynsmyndigherna i konkurs skall liksom hittills anmäla till åklagare då de anser att del finns skäl atl meddela näringsförbud. Del rättsliga förfarandet tillgår på samma sätt sora idag. Dock skall lalan om näringsförbud mot annan än den som har försalts i konkurs las upp inte vid konkursforum utan enligt reglerna om forum i brottmål. - I samband med att etl näringsförbud meddelas skall domstolen till den som avses med förbudet överlämna en särskild handling som beskriver innebörden av förbudet. Domstolen skall också sända domen eller beslutet till tillsynsmyndigheten. Om förbudet meddelas någon som driver näring för vilken krävs särskUt tillstånd, skall rätlen sända domen eller beslutet till den myndighet som beviljar sådant tillstånd.

Kommitténs förslag: Överensstämmer huvudsakligen med mitt (belänkandet s, 323-346, 363 och 419-425). Kommitténs förslag har dock ingen motsvarighet till mitt om en särskild övervakningsuppgift för kronofogdemyndigheterna vid underiåtelse att betala skatt m.m. Inte heller föreslår den att domen eller beslutet skall sändas till tillståndsgivande myndighet.

näringsförbud skall kunna föras vid konkursforum liksom att tillsyhsmyn- Prop. 1985/86: 126

digheten (TSM) bör ha rätt all föra talan om näringsförbud, i vart fall

tillfälligt sådant. Kronofogdemyndigheten i Stockholm anser däremot all

nuvarande ordning bör bibehållas, RSV anser att det i vissa fall kan vara

rationellt med en ordning som innebär all TSM får föra lalan om förbud.

Först bör dock prövas om förbättringar med de långa handläggningsliderna

kan uppnäs inom ramen för del nuvarande systemet. Om så inte är fallet

bör frågan tas upp till ny prövning. - Ingen instans har någon erinran mot

förslagen all en särskild handling om förbudets innebörd skall överlämnas

lill den som får näringsförbud och alt domen eller beslutet skall sändas till

tillsynsmyndigheten (bilaga 6 avsnitt 5).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De nuvarande principerna rörande ansvaret för utredning och domslolstalan i fråga om näringsförbud är lämpliga. Del saknas därför anledning alt nu ändra på dem. Kronofogdemyndigheterna bör dock få elt särskilt ansvar dä del gäller atl aktualisera näringsförbud på den grunden alt en näringsidkare underiåter att betala skatt m. m. - Det är lämpligl alt den som får näringsförbud ges särskild information om förbudets innebörd. En tillsynsmyndighet har vidare inlresse av alt informeras närmare om näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och bör därför ha tillgäng lill domen eller beslutet. En myndighet som tidigare har beviljat den som fått näringsförbud tillstånd alt ägna sig ät viss verksamhei måsle få kännedom om förbudel för alt kunna ompröva tillståndet.

Skälen för mitt förslag: Om utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud gäller idag vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vUket är stadgat fängelse i högst ett år (199d§ KL). Reglerna gäller i tillämpliga delar och i den mån inte annal föreskrivs i bestämmelserna om näringsförbud. Detta betyder bl.a. att utredningar om näringsförbud handhas av poUs och åklagare och att reglerna i 23 kap, rättegångsbalken (RB) om förundersökning i brottmål är tillämpliga.

Enligt gällande ordning beslutar allmän domstol om näringsförbud på talan av allmän åklagare. Konkursförvallarna och tillsynsmyndigheterna i konkurs (TSM) har vidare alt anmäla för åklagare när, enligt deras uppfattning, anledning förekommer alt meddela näringsförbud. I regel handläggs frågor om näringsförbud i samband med ansvarslalan mol näringsidkaren. Dom pä näringsförbud meddelas oftast i samband med atl vederbörande döms för brott i näringsverksamhet.

Kommittén anför alt den rådande ordningen i huvudsak synes ha fungerat väl. En brist är dock att del ofta går lång lid innan ett näringsförbud meddelas. Detla lorde enligt kommittén främst bero på en viss eftersläpning hos polis och åklagare, vilket i sin tur delvis har sin grund i otillräckliga resurser hos dessa myndigheter. I fråga om den processuella handläggningen i domstolarna har inga påtagliga brister eller komplikationer kommit i dagen.

En försia fråga alt ta ställning till rörande förfarandet gäller huruvida de
allmänna domstolarna även i fortsättningen bör handha uppgiften atl beslu- 104

la om näringsförbud. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i nuva- Prop. 1985/86: 126 rande ordning. Ingen remissinstans har heller gjort detta. Även jag anser att de allmänna domstolarna liksom idag skall pröva frågor om näringsförbud. Jag anser också att lalan om näringsförbud skall föras av åklagare. Jag hänvisar här till vad som anfördes i samband med tillkomsten av nu gällande reglering (prop. 1979/80:83 s. 43).

Belräffande frågan vem som skaU ombesörja uiredningen inför en talan om näringsförbud uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att, om åklagaren är ansvarig för talans utförande, del saknas anledning att inte låta honom svara även för den föregående utredningen. Har förundersökning enligt RB i elt brottmål inletts, torde det dock enligt departementschefen ibland vara obehövligt med en särskild utredning i förbudsfrågan. I varje fall behöver denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid utredning av brott bör åklagaren kunna anlita biträde av polismyndighet. Departementschefen betonade vidare atl, även om tillsynsmyndigheten inte för talan och svarar för utredningen i förbudsfrägor, det är angeläget alt myndigheten medverkar i utredningsarbetet (ptop. 1979/80:83 s. 43 f).

En remissinstans har föreslagit all ansvarel för utredningsarbetet bör flyttas över till kronofogdemyndighet (se ovan). Det bör nämnas att justitieombudsmannen (JO) i ett särskill ärende rörande kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen (1983 E: 1) har uttalat sig i samma riktning.

Jag har nyss anfört alt uppgiften att väcka talan även fortsättningsvis bör handhas av åklagare. Enligt mitt förslag skall brott som inte är ringa utgöra en särskild förutsättning för näringsförbud. Del finns också enligt min mening skäl att räkna med att brott myckel ofta ensamt eller i förening med andra slag av åsidosältanden kommer att utgöra grunden för näringsförbud. Det är mot nu angiven bakgrund naturligt att åklagaren för sin ulredning också i fortsättningen biträds av polismyndighet och att bestämmelserna i 23 kap. RB i princip lillämpas även i övrigt.

Jag vill dock samtidigt anföra alt jag anser alt kronofogdemyndigheterna
- och då inte bara de som är tillsynsmyndigheter i konkurs - bör spela en
mera betydelsefull roll då del gäller atl med hjälp av näringsförbud bemäst
ra oseriös näringsverksamhet. Del står således klart atl kronofogdemyn-
digherna har de bästa möjligheterna att fä fram material som kan ligga till
grund för näringsförbud mot personer som systematiskt låter bli att betala
skatter o.d. Kronofogdemyndigheterna har normalt bättre möjligheter än
polisen att göra de utredningar som krävs vid tillämpningen av det särskil
da rekvisit för näringsförbud som utgörs av underlåtenhet att belala skatt,
lull eller avgift. Jag föreslår därför en särskild regel som innebär att
kronofogdemyndigheterna skall ha i uppgift att särskilt uppmärksamma
när det finns skäl atl meddela förbud på grund av underiåtelse alt betala
skatt m.m. och att de skall anmäla till åklagare då de anser att det finns
skäl att överväga förbud, I detla ligger också atl jag förutsätter att det sker
ett nära samarbete mellan åklagare och kronofogde i de fall då näringsför
bud aktualiseras med hänvisning till det nyss nämnda skatterekvisilet. Det
ligger i sakens natur atl ett nära samarbete också måste äga rum då
konkursrekvisitet åberopas. Det jag har sagt nu bör även gälla då det
särskilda brottsrekvisitet åberopas och vid sidan om brott även underlå- 105

telse atl belala skatt m. m. anförs som ytterligare fall av åsidosältanden av Prop. 1985/86: 126 åligganden.

Givetvis kan det många gånger vara värdefullt om även andra myndigheter, t.ex. skattemyndigheter, konsumentombudsmannen (KO) och andra fackmyndigheter biträder polis och åklagare i utredningsarbetet. Det är angeläget att man lar till vara de möjligheter till effektivitetsvinster som kan uppnås genom ett sådant samarbete, Detla förekommer för övrigt redan idag på flera håll. Jag avser atl senare något utveckla min syn i denna fräga (avsnitt 4.7).

Enligt 55 § och 185 b § KL skall konkursförvaltaren anmäla till åklagaren om del finns skälig anledning att anta att näringsförbud kan meddelas, liksom grunden för misstanken. Om inte förvaltaren har gjort anmälan, skall enligt 199e§ KL TSM göra detta, så snart det finns anledning till det. Till anmälan skall TSM foga sin utredning.

Om anknytningen till konkurs släpps, något som ju delvis sker i milt förslag, kunde del ifrågasättas om den nämnda skyldigheten för konkursförvallaren och TSM borde upphävas. Jag anser dock inte atl detta bör ske. Även om konkurs inte längre kommer att bli en ovillkorlig förutsättning för näringsförbud, lorde förbud inte sällan även i framtiden aktualiseras i samband med konkursutredningar. Jag anser därför all anmälningsskyldigheten bör finnas kvar.

Det kunde även sättas i fråga om anmälningsskyldigheten nu borde utvidgas till atl gälla också andra organ än de nämnda. Kommittén anser inte atl detta är nödvändigt och anför alt del får anses vara en naturlig del av dessa myndigheters skyldigheter all fästa åklagarens uppmärksamhet på förhållanden som kan föranleda näringsförbud. Ett par remissinstanser - länsstyrelserna i Slockholms län och Göteborgs och Bohus län - anser däremot atl en lag om näringsförbud bör uppta en regel som ålägger alla berörda myndigheter att anmäla till åklagare förhållanden som kan medföra näringsförbud.

För egen del vill jag betona att var och en som anser att det finns anledning att meddela näringsförbud i etl vissl fall har möjlighet atl anmäla förhållandet till polis, åklagare eller TSM. Del är också naturligt om sådana myndigheter som bevakar skeendena på marknaden gör anmälan då de finner välgrundad anledning till det. Jag finner dock inte skäl att nu föreslå någon utvidgning av skyldigheten all göra en sådan anmälan utöver vad jag i del föregående anfört om anmälan av kronofogdemyndighet i vissa fall.

Kommittén diskuterar vilka tvångsmedel som bör kunna användas mot
dem som är föremål för ulredning om näringsförbud. Genom den allmänna
hänvisningen till brottmålsförfarandet gäller idag, i tillämpliga delar, reg
lerna om beslag (27 kap RB) och om husrannsakan, kroppsvisitation och
kroppsbesiktning (28 kap. RB). Genom elt särskilt undantag i 199d§ andra
stycket KL gäller däremot inte reglerna om häktning, anhållande och
gripande (24 kap.) eller om reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap.).
I det lidigare lagstiftningsärendet uttalade departementschefen alt del inte
borde ges möjligheter att använda sädana personella tvångsmedel innan
närmare erfarenheter hade vunnits av tillämpningen av reglerna om nä- 106

ringsförbud (prop. 1979/80:83 s. 44). Bestämmelserna om kvarstad (26 Prop. 1985/86: 126

kap.) saknar relevans när det gäller näringsförbud. Också i 23 kap. RB

finns regler som har karaktär av tvångsmedel, nämligen i 7§, angående

hämtning lill förhör, och i 8§, angående medtagande till förhör. Dessa

regler är i princip tillämpliga i utredningar om näringsförbud (jfr nyss

nämnda prop. s. 44).

Jag anser att de idag tillgängliga tvångsmedlen bör kunna användas också i fortsättningen. Även i fråga om de personella tvångsmedlen bör nu gällande princip beslå. Häktning och reseförbud skall alltså inte kunna, tillgripas i fråga om näringsförbud, inte heller anhållande och gripande.

Del hittills sagda har huvudsakligen avsett förfarandet under utredningsstadiet. Också beträffande förfarandet i domstolen gäller, som jag tidigare har nämnt, samma regler som i mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högsl elt år. Jag finner inte anledning alt föreslå någon ändring i denna ordning. Angående innebörden av atl brottmålsreglerna är tillämpliga kan jag hänvisa lill departementschefens uttalanden i del tidi- ' gare lagstiftningsärendet (nyss nämnda prop. s. 58ff)-

Jag vill här påminna om alt en skillnad mellan mitt förslag och nu gällande ordning är att jag inte föreslår någon regel om att talan om näringsförbud måste föras inom viss lid. Jag vill dock understryka alt också enligt gällande rätt oegentligheter kan åberopas oavsett ålder. I detta senare hänseende sker alltså ingen förändring.

Enligt gällande regler i 199d § försia och andra styckena KL får talan om näringsförbud las upp såväl av den tingsrätt som är behörig enligt de vanliga reglerna om forum i brottmål som av tingsrätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig (jfr prop. 1979/80:83 s. 59). Kommittéförslaget har ingen motsvarighet till den senare forumregeln mot bakgrund av att det inte innehåller någon anknytning mellan näringsförbud och konkurs. Jag föreslår däremol för min del all lagen skall innehålla etl särskill konkursrekvisil. Enligt min mening bör därför, liksom idag, talan om näringsförbud mot den som är försalt i konkurs få tas upp såväl vid brollmålsforum som vid det forum jag nyss nämnde.

Rätlens slufiiga avgörande i mål om näringsförbud sker genom dom. I de fall då lalan handläggs i samband med åtal kommer avgörandet all ingå i brotlmålsdomen. Också när frågan om näringsförbud handläggs särskilt sker del som etl brottmål och avgörandet sker genom dom.

Kommittén anför all den domstol som har meddelat näringsförbud i
allmänhet i domen har angett innebörden av näringsförbudet genom att
återge lagtextens ord i domslutet. Enligt kommittén är del lämpligl atl
förbudets innebörd anges, efiersom det är av vikt alt den dömde åtminsto
ne i huvudsak får klart för sig vad han i fortsättningen har all rätta sig efler.
Av praktiska skäl synes del enligt kommittén dock lämpligast - för att inte
domslutet onödigtvis skall tyngas - att meddelandet om näringsförbudels
innebörd lämnas i en särskUd handling. Kommittén anser att en sådan
handling, i likhet med vad som idag sker vid exempelvis villkoriig dom och
skyddslillsyn, bör kunna överlämnas i samband med huvudförhandlingen,
om dom avkunnas dä, eller sändas tillsammans med domen, om denna
meddelas senare. Kommittén framhåller också atl man, om man använder 107

en förtryckt handling, undviker risken att näringsförbudets innebörd anges på ett sätt som avviker från lagen. I handlingen bör enligt kommittén anges sådana inskränkningar i förbudet som gjorts genom dispens.

Jag delar kommitténs uppfattning att del kan vara lämpligl atl den som meddelas näringsförbud får en särskild handling där förbudets innebörd anges. Till skillnad från kommittén anserjag dock alt handlingen endast skall återge vad lagen uttalar härom. Handlingen bör däremot inte innehålla uppgifl om vad som skall gälla särskill för förbudel i det enskilda fallet. Den skall alltså inte ersätta domen (beslulel) i detla hänseende. En sådan ordning skulle kunna skapa oklarhel om vad vederbörande har atl rätta sig efter bl, a. i elt sådanl fall då domen eller beslutet å ena sidan och handlingen i fråga ä den andra har delvis olika innehåll. Del ankommer pä domstolsverket atl svara för den närmare utformningen av en sådan handling.

En särskild handling av det slag jag nu har angett bör även överiämnas då tillfälligt näringsförbud meddelas (detta institut behandlas i avsnitt 4.5.2).

Kommittén föreslår en särskild regel om att domstolen vidare skall sända domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand om tillsynen över den som fått förbud. Det är givelvis viktigt all vederbörande TSM blir underrättad om näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och därvid även om beslut i fråga om avveckling och dispens. Jag delar således kommitténs uppfattning alt domstolen bör underrätta TSM på angivet sätl.

Ytterligare en fråga rörande förfarandet bör beröras. Näringsförbud kan komma all meddelas någon som driver näring för vilken krävs särskilt tUlstånd. Delta är fallel med t. ex. restaurang- och äkerirörelse, skrothandel och faslighelsmäkleri. Som dalainspektionen har framhållit under remissbehandlingen är det angeläget att den myndighet som har beviljat en näringsidkare sådant tillstånd i det fallel då näringsidkaren sedan får näringsförbud blir underrättad om detla så atl den kan pröva om tillståndet skall återkallas. Jag anser därför alt den domslol som meddelar förbudet skall underrätta den berörda myndigheien om förhållandel och föreslår en bestämmelse med delta syfte.

Prop. 1985/86:126

Remissinstanserna: Av de instanser som har uttalat sig i frågan lämnar RÅ, Prop. 1985/86: 126 Föreningen Sveriges åklagare och Malmö kommun förslaget utan erinran. Några instanser anser att förutsättningen för tillfälligt näringsförbud - atl del är uppenbart atl näringsförbud är befogal - är för restriktiv. Det anser således Stockholms tingsrätt, länsåklagaren i Stockholms län och Gollands län, kronofogdemyndigheterna i Malmö och i Sundsvall, SACO/SR, Föreningen Sveriges kronofogdar saml Svenska Metallindustriarbetareförbun-det. Dessa vill i allmänhet all förbud skall kunna meddelas om det är sannolikt all näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden (bilaga 6 avsniti 5),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det bör liksom idag vara möjligt att i vissa fall meddela elt förbud som får verkan omedelbart. Med tanke på den menliga inverkan ett näringsförbud kan få bör ett tillfälligt förbud dock meddelas bara då det slår klart all talan om näringsförbud kommer alt bifallas. Den ordning för prövningen av frågor om tillfälligt förbud som gäller idag bör lämpligen beslå.

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande beslämmelsen i 199g§ försia stycket KL får, om det finns särskilda skäl, rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts. Sådant förbud kallas tillfälligt förbud. Det får meddelas redan innan lalan om slutligt förbud har väckts men får också meddelas i samband med dom på slutligt förbud. Det gäller då, om det inte upphävs av högre rätt, för tiden lill dess all det slutliga förbudet vinner laga kraft eller upphävs.

Enligt vad dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade i samband med tillkomsten av gällande bestämmelser får vid prövningen av om kravet på särskilda skäl är uppfyllt beaktas å ena sidan vilka följder en fortsatt näringsverksamhet kan få för det allmänna och för borgenärerna och å den andra vilka ekonomiska och andra konsekvenser som elt förbud skulle medföra för den som får det. Han tillade att det naturligtvis skall vara sannolikt all elt tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. Är frågan om näringsförbud svårbedömd, skall lillfälligt förbud inte meddelas (prop. 1979/80:83 s. 61).

Kommittén anser atl tillfälligt förbud skall kunna meddelas också enligt den nya lagen.

Ingen remissinstans har hafl något all erinra mol förslagel alt tillfälligt näringsförbud skall kunna meddelas i vissa fall.

Jag vill för min del påminna om departementschefens uttalande i det tidigare lagstiftningsärendet alt snabbhet i förfarandet är av stor betydelse för effektiviteten hos näringsförbudet och alt det i en del fall tidigt torde slå klart atl näringsförbud bör meddelas, t. ex. vid uppenbart kriminella förfaranden där kanske straffprocessuella tvångsmedel tillgrips. Samtidigt kan handläggningen av målet inför tingsrätten fördröjas av olika skäl. Genom elt överklagande kan del vidare dröja innan etl lagakraftvunnel avgörande föreligger (nyss nämnda prop. s. 41 f).

Ett viktigt skäl för tillfälligt förbud kan vara atl man så fort som möjligt
bör kunna avbryta en verksamhet som orsakar stora skador. Kan del antas 109

alt näringsidkaren även fortsättningsvis kommer att begå brottslig verk- Prop. 1985/86: 126 samhet eller ignorera exempelvis regler om inbetalning av skatter och avgifter, är det angeläget atl rörelsen kan bringas atl upphöra utan avsevärt dröjsmål.

Etl annal skäl för lillfälligt förbud är att det kan framstå som stötande om en person får fortsätta med sin verksamhei under lång tid, trots atl han har gjort sig skyldig till kanske omfattande oegentligheter. När det framstår som helt klart atl näringsförbud kommer att åläggas, bör det också normalt ligga i sakens nalur all han så forl som möjligt fråntas rätlen alt driva rörelse.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört anser jag att det bör vara möjligt att även framdeles meddela tillfälligt näringsförbud.

Jag viU i sammanhanget erinra om att det enligt rådgivarlagen inte finns
nägon möjlighet att meddela ett tillfälligt rådgivningsförbud. Detta hänger
samman med att det för att förbud skall kunna meddelas alltid krävs att
rådgivaren har gjort sig skyldig till broll. I den frågan anförde chefen för
justitiedeparlemenlel att det, med hänsyn till de ingripande verkningarna
av elt förbud och til' att förbudet utgör elt slags särskild rättsverkan av
brott, skulle vara alltför drastiskt alt medge möjlighel till interimistiskt
förbud innan ansvarsfrågan prövats i första instans. Däremol bör domsto
len, när frågorna om ansvar och förbud prövas samtidigt, i domen kunna
förordna att elt rådgivningsförbud skall gälla med omedelbar verkan, dvs,
innan domen har vunnit laga kraft. För den situationen atl ansvarsfrågan
redan har avgjorts då lalan om förbud blir aktuell, ansåg departementsche- '

fen att det inte i princip möter något hinder mol att domstolen förordnar om förbud innan den tagit slutlig ställning. Något påtagligt behov av en möjlighet till interimistiskt ingripande ansågs emellertid inte föreligga, eftersom utredningen då kunde förutsättas vara så fullständig som behövs för ett ställningstagande (prop, 1984/85:90 s, 25 O-

Jag har övervägt om inte pä molsvarande sätt undanlag från möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud bör göras i den situationen då förbudet grundas pä att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Tillräckliga skäl all göra ett sådant undantag föreligger dock inte enligt min mening. Naturligtvis mäste stor försiktighet iakttas när del gäller att meddela ett tillfälligt förbud som har sin grund i brottslighet frän näringsidkarens sida, om frågan om ansvar ännu inte har prövats av domslol. Något hinder atl meddela ett sådant förbud bör dock inte möta t, ex, om näringsidkaren har erkänt under förundersökningen om brottet. Den nödvändiga restriktiviteten blir enligt min mening fulll tillgodosedd genom de allmänna begränsningar i fråga om möjligheten att meddela tillfälligt förbud som jag föreslår i det följande.

Jag övergår då till frågan när ett sådanl förbud skall kunna komma i fråga, något som jag också har berört i det föregående.

Kommittén anför att utgångspunkten måste vara alt tillfälligt förbud bör
meddelas så snabbt som möjligt i de fall då det framstår som i hög grad
sannolikt att slutligt förbud kommer att följa. En annan utgångspunkt
måste dock vara att tillfälligt förbud inte får meddelas i de fall då frågan om
slutligl förbud bedöms som tveksam. Detta gäller både om frågan huruvida 110

näringsförbud skall meddelas i avgörande delar är oklar och om denna Prop, 1985/86: 126 fräga visserligen är klar med det är tveksamt om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl, Mol den bakgrunden föreslår kommittén alt tillfälligt förbud skall få meddelas endast då det är uppenbart atl näringsförbud kommer att meddelas.

Några remissinstanser anser att förutsättningarna för tillfälligt förbud är alldeles för restriktiva enligt kommitténs förslag (se ovan).

Näringsförbud är en myckel ingripande åtgärd, något som jag flera gånger i det föregående har betonat. En näringsidkare som tvingas avveckla sin verksamhei på grund av ett näringsförbud kan lida stor ekonomisk skada. Del är därför viktigt att förutsättningarna för näringsförbud ges en restriktiv uiformning, vilket jag också har framhållit då jag behandlat de grundläggande förutsättningarna för näringsförbud. Kravet på restriktivitet måste i än högre grad gälla i fråga om lillfälligt förbud. Om etl sådanl upphävs i högre instans kan slor skada redan ha hunnit uppstå. En grundläggande förutsättning måste därför vara att, innan frågan om näringsförbud har slutligt avgjorts av domstolen, elt tillfälligt förbud bara skall få meddelas om det står klart alt talan om näringsförbud skall bifallas. Råder del någon tvekan skall tillfälligt förbud inte meddelas.

Enligt kommitléns mening bör högre rätt alltid ha en möjlighet atl inhihera ett beslut om tUlfälligt förbud som meddelats i samband med domen. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd.

Av i huvudsak samma skäl som jag nyss anförde biträder jag förslaget. Jag anser dock inte alt det finns anledning alt begränsa möjligheten för högre rätt att inhibera till den silualion som förslagel avser. Enligt min mening talar lika starka skäl för alt inhibition kan ske även då etl beslut om . tillfälligt näringsförbud har meddelats under rättegången.

Kommittén föreslår all den ordning för förfarandet rörande lillfälligt näringsförbud som gäller idag (199g och h§§ KL) skall beslå. Ingen remissinstans har haft något att erinra mol förslagel. Även jag ansluler mig till detta (jfr, betänkandet s, 343 ff. och prop. 1979/809: S3 s. 61 ff.).

Jag har tidigare framhållit den roll som kronofogdemyndigheterna bör ha vid utarbetande av underlag för lalan om näringsförbud som grundas på det särskilda rekvisitet.om underlätenhet att betala skatter, tullar och avgifter. Jag vill betona att de givelvis har ett utredningsansvar även i samband med en talan om tillfälligt förbud.

Ill

Remissinstanserna: Den fråga som de flesta remissinstanser som ytlral sig över de föreslagna lillsynsreglerna har kommenterat rör valet mellan kronofogdemyndighet och polis som tillsynsmyndighet. En överväldigande majoritet av dessa instanser anser atl TSM även i fortsättningen skall vara tillsynsmyndighet. Det gör således bl. a. RÅ, RSV, Malmö och Göteborgs tingsrätter, länsstyrelserna i Malmö och Norrbottens län, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, TCO, SACO/SR, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges kronofogdar. Tre instanser anser däremot att polisen skall ha ansvaret för tillsynen, nämligen länsåklagaren i Slockholms län och Gollands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen Auktoriserade revisorer. Länsslyrelsen i Slockholms län anser slutligen att RSV bör vara tillsynsmyndighet (bilaga 6 avsnitt 6).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna har goda förutsättningar alt ulöva en effektiv tillsyn. De brister som hittills visat sig i kontrollförfarandet har sin viktigaste orsak i bristande resurser.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning åligger det TSM - som i princip utgörs av en kronofogdemyndighet i varje län - att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs (199j§ KL). Överträdelser skall av myndigheten anmälas tUl åklagare.

Som jag i olika sammanhang i det föregående har nämnt har kommittén vid sin granskning funnit att tillsynen på sina håll har fungerat dåligt, i vart fall såtillvida all den inte synes ha i avsevärd grad bidragit till att stävja överträdelser. Det har i åtskilliga fall funnits misstanke om att förbud har överträlls. Inom vissa tillsynsmyndigheters områden har enligt kommittén i stort sett ingen övervakning alls ägt rum.

Vid tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud framhöll departementschefen all TSM har väsentligen tvä uppgifter. Den ena innebär att vid behov aktualisera en förlängning av ett näringsförbud, den andra att

112

övervaka all den som har rneddelals förbud avvecklar sin näringsverksam- Prop. 1985/86: 126 hel. Samtidigt uttalade departementschefen alt del var för tidigt alt ta ställning till frågan om atl ge någon annan myndighet än polis och åklagare en generell skyldighet alt utöva lillsyn över dem som är underkastade förbud (prop. 1979/80: 83 s. 49).

Alt TSM har elt tillsynsansvar enligt nu gällande reglering om näringsförbud ter sig naluriigl redan med hänsyn till atl näringsförbud idag kan riktas bara mol den som är eller har varit konkursgäldenär. Situationen blir en delvis annan om anknylningen lill konkurs upphävs.

En majoritet i kommittén anser med viss Ivekan atl TSM även i fortsättningen bör ha ansvar för kontrollen av meddelade näringsförbud.

En minoritet inom kommittén - den som, enligt vad jag tidigare har anfört, också anser atl brott alllid skall vara en förutsättning för näringsförbud (avsnitt 4.2.3) - menar att polismyndighet bör ha hand om tillsynen. Som skäl anförs sammanfattningsvis atl, om anknylningen till konkurs upphör, det framstår som mindre motiveral att TSM är tillsynsmyndighet. Om näringsförbudet skall ha avsedd effekt och verka i förebyggande syfle, är det vidare av vikt att övervakningen av gällande förbud är effektiv. Polisen har den primära uppgiften alt upptäcka och beivra brottslighet och därmed erforderlig spanings- och förhörsvana. Del finns anledning anta alt respekten för näringsförbudet som förebyggande instrument mot ekonomisk brottslighet ökar om polisen är övervakande myndighet. När brott förekommer i samband med näringsförbud - något som ju enligt minoritetens förslag alllid skall vara fallet — kopplas polisen ändå förr eller senare in. Också då ett förbud överträds skall ärendet överlämnas till polisen. Därmed kommer en stor del av den personalintensiva tillsynen att ligga hos polisen även med TSM som tillsynsmyndighet. Del är vidare viktigt all tillsynsarbetet bedrivs på ell över hela landet enhetligt sätt. Polisens arbete har den enhetligheten.

Som jag nämnt tidigare har de flesta remissinstanserna gått på majoritetens linje. De anför inbördes likartade argument för sina ställningstaganden. Tillsynsuppgiflen anses inte vara en polisiär uppgift i sig. Man anser atl TSM i den exekutiva verksamheten och vid tillsynen av konkurser har större möjligheter än polisen att upptäcka överträdelser av meddelade näringsförbud, TSM har i de flesta fall god kännedom om de personer som har fått näringsförbud och information om reslföringar och andra skuldförhållanden. RSV anser att TSM allmänt också kan antas ha ett större intresse än polisen alt kontrollera efterlevnaden av näringsförbuden. Remissinstanserna framhåller alt en stor del av den information som är intressant för tillsynen dessutom torde komma fram genom registerspaning och vid skatterevisioner.

De instanser som delar minoritetens uppfattning lägger huvudsakligen betoningen på samma sätt som minoriteten.

För egen del vill jag inledningvis framhålla all frågan huruvida närings
förbudet faktiskt kan spela den viktiga roll i kampen mol den ekonomiska
brottsligheten som är avsett ytterst är beroende av att det sker en effektiv
tillsyn. Detta är av största vikt både då det gäller att i ett enskilt fall
förhindra alt en oseriös näringsidkare fortsätter atl åstadkomma skador på- 1.13

8 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

marknaden och för att näringsförbudet som instrument skall ha tillräcklig Prop. 1985/86: 126 preventiv verkan.

Jag vill inte förneka att det kan anföras skäl som talar för att polisen får ansvara för tillsynen. Övervakningen av att straffsanktionerade regler efterlevs är en polisiär uppgift. Polisen har bättre vana och bättre resurser för spaning på fältet. Vidare har polisen slor rutin att hålla förhör vid brottsmisstanke. Polisen har också tillgång till tvångsmedel. Även RB:s regler i övrigt om förundersökning i brottmål är avpassade för polisens verksamhei. Ofta torde polisen ändå förr eller senare kopplas in för all utreda en brottsmisstanke inför etl eventuellt åtal, och del kan då innebära en resursbesparing att låta polisen sköta även övervakningen. Ytterligare kan man peka på att polisen på senare tid har fått förstärkta resurser i syfle att effektivisera bekämpandet av ekonomisk brottslighet. Det har bl.a. inrättats s. k. eko-rotlar vid polismyndigheter över hela landet. Till det sagda kommer atl anknytningen till konkurs ju föreslås bli upphävd i vissa fall, varför del kan bli så alt TSM är hell obekant med en person som fåll förbud. Atl övervaka vederbörande kan då te sig som en mindre naturlig uppgift för TSM.

Det har framkommit atl tillsynen hittills inte i alla avseenden har fungerat så väl som varit önskvärt. Orsaken till detta förhållande är dock enligt min mening inte att finna i att tillsynsansvaret har legat på TSM. En effektiv tillsyn är resurskrävande och det går inte att bestrida all de resurser som stått TSM till buds har varit begränsade. En ytterligare omständighet alt ta hänsyn till är alt lagstiftningen om näringsförbud är förhållandevis ny och all det tar tid att bygga upp rutiner för etl tillsynsarbete.

Det står därför enhgt min mening klart att de brister i tillsynen som kunnat konstateras inte i sig motiverar atl man nu flyttar över del särskilda ansvaret för tillsynen från TSM till polismyndighet eller annan myndighet. Jag anser tvärtom all TSM bör ha goda förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn i framtiden. Jag vill här kortfattat peka på några faktorer som bör tillmätas vikt i sammanhanget.

En är att det övervägande antalet näringsförbud även i framtiden torde komma att meddelas i samband med konkurs. Del är vidare av central betydelse att avvecklingen av befintlig verksamhei övervakas pä etl effektivt sätt. Det är utan tvekan mest ändamålsenligt alt låta TSM sköta den övervakningen. Med sin vana vid konkurstillsyn och de kunskaper som följer med denna lillsyn är TSM väl lämpad för denna uppgift. Del är vidare värdefullt alt någon myndighet känner ett särskill ansvar för kontrollen. Om uppgiften bara blir en bland mänga av polisens övervaknings-uppgifter, kan detfinnas risk för att den inte kan prioriteras pä del sätt som torde vara nödvändigl. Av betydelse är vidare att myndigheterna nu har fått viss vana vid uppgiften. TSM har också bättre resurser för registerspaning, 1 en nära framtid kommer alla TSM alt ha tillgäng lill exekutionsväsendets ADB-system, REX-syslemet,

Jag anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för alt tillsynen
även i fortsättningen bör ligga på TSM, Jag vill dock betona att det är
angeläget att andra myndigheter biträder TSM i dess övervakningsarbete, 114

4.6.2 Tillsynens omfattning och inriktning

Mitt förslag: Tillsynen skall utövas under hela den tid då näringsförbudet gäller. Den skall avse kontroll av alt pågående verksamhet m. m. avvecklas och alt nyetablering inte kommer till stånd. Tillsynsmyndigheten skall ha rätt att begära upplysningar av den som omfattas av tillsynen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt utom pä en punkt. Enligt kommittén skall TSM ha rätt att inhämta upplysningar genom att hålla förhör med den som är underkastad näringsförbud (betänkandet s. 353-367 och 431-433).

Remissinstanserna: Ingen har någon erinran mol kommitténs förslag utom i frågan om TSM skall ha rätt all hålla förhör. Från äklagarhåll riktas kritik mol förslaget i denna del (bilaga 6 avsniti 6).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För atl näringsförbudet skall ha avsedd verkan krävs att tillsynen är effektiv. Tillsynsmyndigheterna skall lägga tonvikten på regislerspaning men givelvis också utnyttja den information de fär på annal sätt, bl. a. på fältet samt genom atl ställa frågor till dem som omfattas av tillsynen.

också de allra flesta TSM idag sin uppgift så och är del också så de flesta Prop. 1985/86: 126 bedriver tillsynen.

Hur aktiv bör då tillsynen vara? Jag har redan tidigare uttalat atl tillsynen måsle effektiviseras. Jag anser det ytterst väsentligt atl alla som får näringsförbud utsätts för en övervakning som innebär all TSM i vart fall håller sig underrättad om vad vederbörande har för sysselsättning. Det är alltså inte tillräckligt alt myndigheien bara väntar på atl det skall komma signaler om alt det har sketl en överträdelse. Ett sådant förhållningssätl från TSM: s sida kan inverka negativt på allmänhelens förtroende för näringsförbudsregleringens effektivhel. Det kan även medföra alt näringsförbudet inte framstår som något reellt hot för berörda näringsidkare. Renl faktiskt kan det förstås också medföra risker för all de personer som har meddelats näringsförbud fortsätter att orsaka skador.

Samtidigt får tillsynen inte bli onödigt ii\gripande eller kränkande för den enskilde. Han måste ha möjlighet atl ta en ny anställning utan atl känna sig utsatt för konstant övervakning, Åven kostnadsskäl talar givetvis mol en alllför intensiv tillsyn. Sä länge inga särskilda misstankar föreligger, bör det normalt vara tiUräckligt alt TSM håller sig underrättad om vad personen i fråga sysselsätter sig med. Det kan inte anses lämpligt atl TSM ägnar sig ål sådan närgången spaningsverksamhet som är av utpräglat polisiärt slag. TSM bör således inte ha tillgång lill polisiära tvångsmedel av typ husrannsakan och beslag. Om saken kommer i det läget att sådana åtgärder bedöms nödvändiga, bör anmälan ske lill åklagare, som i så fall får ta över utredningen.

Koinmittén anser atl den som har näringsförbud skall kunna kallas till förhör av TSM. RSV har, liksom SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar, anslutit sig lill tanken. RSV anser atl TSM skall kunna kalla lill förhör vid äventyr av vite eller hämtning och även ha rätl att göra en kontrollerande förrättning pä den plats där vederbörande verkar. Föreningen Sveriges kronofogdar anser också all det i fråga om förhör bör finnas sanktioner och föreslår en koppling i denna del till dem som utsökningsbalken tillhandahåller.

Från äklagarhåll har invändningar riktats mol förslaget. En negativ inställning tiU förslaget att TSM skall kunna kalla till förhör har således RÅ, länsäklagarna i Stockholms, Gollands och Norrbottens län, liksom överåklagaren i Göteborg. Samma uppfattning har föreningen Sveriges åklagare. Invändningarna grundas främst på atl, efiersom kommittén inte har föreslagit någon reglering av förhörsinstilutet, syftet med förhör framstår som oklart. Ett förhör kan dessutom tänkas vara till men för en framtida brottsutredning.

Jag har för egen del förståelse för dessa senare synpunkter och känner därför tvekan inför kommitténs förslag på denna punkt.

Jag vill starkt betona viklen av att TSM och polis har etl nära samarbete
i frågor rörande näringsförbud - både då det gäller att aktualisera ett
förbud och när det finns skäl atl misslänka en överträdelse av ett förbud.
Jag är emellertid inte beredd alt föreslå någon annan förändring i fråga om
dessa myndigheters respektive ansvarsområden än den som möjligen kan
anses ligga i att TSM skall utöva tillsyn också över atl den som är under- 1 '6

kastad näringsförbud inte överträder förbudet genom atl engagera sig i Prop. 1985/86: 126 förbjuden ny verksamhet m.m. Jag anser å andra sidan att det är ett naturligt inslag all en tillsynsmyndighet håller sig informerad om den som avses med tillsynen genom all begära upplysningar av honom. Jag anser därför att TSM skall ha rätt atl begära upplysningar av dem som har näringsförbud. Det kan t. ex. gälla förfrågningar om vad vederbörande har för sysselsättning eller hur en avveckling fortskrider. Den som avses med tillsynen bör visseriigen inte kunna åläggas att svara på en förfrågan vid risken att annars drabbas av någon särskild påföljd. Rätten all inhämta upplysningar kan därför framstå som mindre betydelsefull. Jag anser likväl atl den bör kunna göra viss nytta i tillsynsarbetet. Den omständigheten atl TSM inte fär svar på en förfrågan kan vara ett tecken på att allt inte står rätl till och därmed ge anledning till vidare efterforskningar rörande vederbörandes verksamhet. Rätten att begära upplysningar bör redan på det viset kunna tjäna elt syfte i tillsynsarbetet.

Enligt min uppfattning bör TSM: s övervakning i första hand ske genom tillgängliga register. Även iakttagelser som kronofogdepersonalen gör i sin fältverksamhet bör utnyttjas. Detsamma gäller givetvis de slutsatser som kan dras då den nyss berörda rätten atl infordra upplysningar utnyttjas. När det uppkommer en misstanke om alt ett näringsförbud har överträtts bör myndigheten anmäla detta till polis eller åklagare. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att kronofogdemyndigheten dokumenterar alla uppgifter, iakttagelser och övriga åtgärder som föregått anmälan och atl denna dokumentation bifogas anmälan. Därigenom underlättas brottsutredningen och minskar risken för att onödiga bevisproblem skall uppstå.

Några remissinstanser har föreslagit alt den som har näringsförbud skall ha viss anmälningsskyldighet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår således all den som är underkastad näringsförbud skall ha skyldighet att anmäla sig hos TSM förslagsvis tvä gånger om året. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser atl den som har meddelats näringsförbud skall vara skyldig atl anmäla lill TSM om han flyttar till annan ort. Likaså bör man enligt fakultetsnämnden överväga att ålägga vederbörande att hålla regelbunden kontakt med TSM, t. ex. sä alt han vid vissa tidpunkter skall anmäla sin sysselsättning. Svenska Revisorssamfundet anser att den som har meddelals näringsförbud skall vara skyldig att anmäla om en anställning upphör.

Jag vill erinra om att jag tidigare har föreslagit att domstolen skall kunna förena elt förordnande om avvecklingstid med villkor. Delsamma gäller då en domslol beviljar dispens från förbudet för viss verksamhei e. d. (avsnitt 4.4,6 och 4.4,7). Domstolen kan i fall som de nämnda föreskriva att vederbörande lill TSM skall anmäla sädana förhållanden som nu har nämnts. Jag anser dock alt en generell anmälningsskyldighet av det slag som har förordats är för långtgående och är därför inte beredd att föreslå någon regel med sådant innehåll.

Det ligger i linje med vad jag nyss har anfört att ett villkor om t.ex,
anmälningsskyldighet knutet exempelvis till en dispens inte får medföra atl
TSM vidtar åtgärder, t. ex. i form av ell mer eller mindre regelrätt förhör,
som kan få negativ effekt på en kommande polisutredning rörande en 117

ifrågasatt överträdelse av förbudet. Om del i samband med alt anmäl- Prop. 1985/86:126 ningsskyldigheten fullgörs - eller på den grund all vederbörande inte fullgör denna - uppkommer misstanke om en överträdelse, bör TSM anmäla förhållandet lill polis eller åklagare.

Som jag nyss berörde bör regisierspaningen också i fortsättningen vara ett viktigt inslag i tillsynen. TSM bör, i den utsträckning det är praktiskt möjligt och informationen är tillgänglig för TSM, i olika register bevaka om personerna i fråga förekommer på ett säll som ger anledning att misstänka all förbudet överträds. Om en registeruppgift lyder pä alt någon med näringsförbud bryter mot förbudet, finns det således skäl för myndigheten atl göra en närmare undersökning.

Jag vill i delta sammanhang beröra ett förslag som kommittén framställer rörande skatleregistren. Enligt kommittén står det klart atl det är av stor vikt för TSM atl bevaka dessa. Sekretesslagstiftningen medför dock att uppgifterna i registren inte är ulan vidare åtkomliga för TSM i tillsynen. Kommitténs bedömning är emellertid att det redan idag bör finnas goda möjligheter att få tillgång till sådana uppgifter. För att underlätta tillgången rent praktiskt föreslår kommittén dock en ändring i skatteregisterlagen (1980:343) av innebörd, alt TSM skaU få direkt tillgång via terminal tiU uppgifterna i det cenlrala skalleregisiret för tillsynen över personer med näringsförbud.

Jag är f, n, inte beredd att föreslå en lagändring med detta syfte mol bakgrund av att vissa andra frågor som berör skatteregislerlagen nu övervägs inom finansdepartementet, Ell slutligt ställningslagande till kommitténs förslag bör därför enligt min mening anslå i avvaktan på resultatet av dessa överväganden.

Datainspektionen har väckt en annan registerfråga, som inte har behandlats av kommittén. Inspektionen framhåller att den har gett tillstånd till atl uppgifter om meddelade näringsförbud får insamlas och lagras av kredil-upplysningsförelagen. Det förekommer också att dessa sprider uppgifterna vidare. Om brott görs lill förutsättning för näringsförbud — något som en minoritet i kommittén har föreslagit - kommer del av offenlliga uppgifter om näringsförbud all framgå att vederbörande har blivit dömd för brott, vilken senare uppgift i t, ex. allmänt kriminalregister är sekretessbelagd. Gällande rätl medför då, uttalar inspektionen, atl den nuvarande spridningen av uppgifter om näringsförbud i kreditupplysning normalt inte kan ske. Enligt 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173) får nämligen uppgift om att någon misstänkts eller dömts för brott inte insamlas, lagras eller utlämnas i kreditupplysning utan datainspektionens medgivande. Datainspektionen anför atl det likväl är angeläget all uppgifter om näringsförbud kan lämnas i kreditupplysningar. Enligt inspektionen synes det erforderligt att, om minoritelsförslagel läggs lill grund för lagstiftningen i denna del, kredilupplysningslagen kompletteras med ell undantag för uppgift om näringsförbud.

Den synpunkl som datainspektionen har uttryckt gör sig gällande även
med den utformning som jag vill ge lagen. Del bör emellertid enligt min
mening inte vara något hinder mot att uppgifter om näringsförbud insam
las, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. Jag anser 118

att det därför behövs en ändring i 6§ kreditupplysningslagen med denna Prop. 1985/86: 126 innebörd. Efler samråd med chefen för justitiedepartementet föreslårjag därför en sådan ändring.

Jag vill i detta sammanhang även beröra en fråga rörande del s.k. näringsförbtidsregislrel, som är ett hjälpmedel för tillsynen. I detla regis-ler, som skall föras av RSV (I99i§ KL), antecknas de personer som fått näringsförbud. Anteckningarna i registret, som är manuellt, sker på grundval av underrättelser som domstolarna skall sända in då en dom om näringsförbud har vunnit laga kraft eller då elt tillfälligt förbud har meddelats. Registret är offentligt. Utdrag ur registret skall fortlöpande sändas lill akliebolagsregistrel, handelsregistren och de föreningsregisler som avses i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

Kommittén konstaterar att registreringen av näringsförbud synes ha fungerat i slort utan störningar. Den anser också atl det tills vidare finns etl behov av all ha kvar elt manuelll näringsförbudsregisler. Enligt kommitténs mening bör RSV fä fortsätta att ansvara för detta.

Kommittén anser inte atl det synes erforderligt att nu vidta några större ändringar i reglerna om näringsförbudsregister. Den föreslår dock att det av författningstexten bör framgå atl utdrag ur registret skall sändas till TSM. Utdrag bör enligt kommittén sändas till alla TSM, inte bara lill den inom vars område personen i fråga är bosatt. Eftersom den närmasl berörda TSM alllid torde ha elt intresse av alt inhämta närmare upplysningar från domen eller beslutet om näringsförbud, bör dessutom föreskrivas en skyldighet för domstolen att sända ett exemplar av domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand om övervakningen.

Endast en remissinstans, patent- och registreringsverket, har kommenterat vad kommittén anfört i denna del. Patentverket föreslår att närings-förbudsregistrel skall föras vid patenlverkets bolagsbyrå.

Jag delar kommitténs uppfattning att utdrag ur näringsförbudsregistret bör sändas till TSM. Det ankommer dock pä regeringen att besluta i frågan.

Jag anser inte att del finns skäl alt föreslå en överföring av registerföringen från RSV till palenlverket. Jag vill här slutligen påminna om, all jag i del föregående (avsnitt 4,5,1) har anslutit mig lill kommitténs förslag att TSM skall fä domen eller beslutet om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud,

4.7 Samarbete mellan myndigheter m. m.

Frågor om näringsförbud berör många myndigheter. Vid remissbehand
lingen och vid kontakter med företrädare för de närmast berörda myndig
heterna under beredningen i regeringskansliet har framhållits atl etl nära
samarbete mellan olika myndigheter är väl så viktigt som ny lagstiftning då
det gäller att komma åt de oseriösa näringsidkarna. På de flesta håll i landet
finns lokala samarbelsorgan mellan bl. a. polis, åklagare, kronofogde samt
skatte- och tullmyndigheter. I propositionen om riktlinjer för det framtida
arbetet mol ekonomisk brottslighet m.m. betonades det belydelsefulla i
detta samarbete (prop. 1984/85: 32 s. 19, 33 och 41 O- 119

För egen del vill jag starkt understryka att ell väl fungerande samarbete Prop. 1985/86:126 mellan olika myndigheter är av största betydelse för effektiviteten i näringsförbudssystemet. Jag skall här något utveckla min syn på delta.

För del första vill jag erinra om att uppgifter om oegentligheter som kan ligga lill grund för näringsförbud finns hos en rad olika myndigheter och även på annat håll. Näringsidkare som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet överträder inte sällan normer som det främsl ankommer på andra myndigheter än de rättsvårdande atl kontrollera efterlevnaden av. Många fackmyndigheter får sålunda i sin ordinarie verksamhet information om såväl sådana näringsidkare som har näringsförbud som andra som kan vara aktuella för förbud.

Jag kan som exempel nämna de myndigheter som arbetar inom skatte-och indrivningsväsendet, dem som har att övervaka import- och exportverksamheten, penningmarknaden och bank- och.försäkringsområdena, dem som har atl främja konsumentskydd, arbetarskydd och den yttre miljön, liksom givetvis dem som för olika slag av register med information av bl.a. ekonomisk karaktär. Också konkursförvaltare, kommuner, banker och andra kreditgivare, konkurrenter, branschorganisationer och fackförbund kan många gånger ha betydelsefull information om näringsidkare som har näringsförbud eller för vUka det finns anledning alt aktualisera ett sådanl.

Elt utökat samarbete mellan såväl åklagarna som TSM å ena sidan och organ av det slag jag nu har nämnt bör kunna leda lill ökad effektivitet. Delta innebär också alt enligt min mening även andra organ än åklagare, polis och TSM kan spela en viktig roll när det gäller att ta initiativ till näringsförbud eller till atl överträdelser av sådana beivras. Jag vill påminna om att jag i det föregående (avsnitt 4.5.1) har föreslagit en direkt skyldighel för kronofogdemyndigheterna atl i vissa lägen anmäla underiåtelse alt belala skatter, tullar och avgifter till åklagare för prövning av om näringsförbud bör meddelas. Av betydelse är vidare att det i konkursfallen sker ett nära och aktivt samarbete mellan konkursförvaltaren och TSM.

Jag vill här också nämna den roll som länsstyrelserna bör kunna spela. De får in en mängd uppgifter på vitt skilda områden av intresse i detta sammanhang. Vid taxerings- och skatterevisioner kan således förhållanden uppdagas som kan motivera näringsförbud vid en tidpunkt dä t.ex. TSM, polis och åklagare saknar information som ger dem anledning att reagera. Bokföringsbrott och skattebrott kan kanske tidigt uppdagas av skatteförvaltningen och dess revisionsverksamhet, långt innan någon konkurssituation har uppstått eller innan man annars har haft anledning att överväga elt näringsförbud med anledning av att vederbörande har gjort sig skyldig lill Underlätelse alt belala skatter, tullar och avgifter.

Eftersom det samlade beteendet hos en näringsidkare ofta kommer alt spela en avgörande roll för om näringsförbud skall aktualiseras, är del alltså nödvändigt att de berörda myndigheterna samarbetar redan när det gäller att upptäcka dem som kan vara aktuella för näringsförbud.

Nästa steg är att besluta om vilket utredningsarbete som bör göras och
hur ingripandel mol de misstänkta näringsidkarna bör ske. Också där bör
samarbetet mellan berörda myndigheter kunna spela en viktig roll. Myn- 120

digheterna kan jämföra sina iakttagelser av misstänkta personer och även Prop. 1985/86: 126 komma överens om sådana konkreta ting som vem som bör göra vad i det fortsatta utredningsarbetet i ett vissl ärende. Exempelvis kan kronofogdemyndigheten ha intresse av alt polisen i samband med husrannsakan vid brottmisstanke säkrar bevismaterial för atl styrka att det sketl en överträdelse av ell näringsförbud. Omvänt kan polisen i vissa lägen ha intresse av att kronofogden inte t.ex, ställer frågor till en gäldenär, som då kan bli varnad och undanröja bevismaterial som polisen behöver säkra för sina ändamål. Samarbetet mellan myndigheterna kan tillgodose sädana önskemål och många gånger leda till gemensamma aktiviteter.

Samarbetet bör emellertid inte begränsas till de enskilda ärendena. För atl det skall bli så effektivt som möjligt kan det ofta vara motiverat att samordna mera allmänna utredningsinsatser, t.ex. vid revision av särskilda branscher i vilka ekonomisk brottslighet anlas vara särskilt vanligt förekommande. Anvisningar för sådana insatser, bl.a. i fråga om val av bi-anscher, kan behöva utfärdas. Del ankommer på regeringen att besluta detta.

Också vid tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs är samarbete viktigt. Jag har i det föregående angett hur jag menar att TSM bör utföra denna tillsyn. Därav framgår också att TSM kan behöva information från flera håll som kan belysa i vad mån del har förekommit en överträdelse av elt meddelat förbud.

Jag anser det inte möjligt och inte heller lämpligt att i detalj ange hur formerna för myndigheisarbelet bör se ut. Detta bör avgöras lokalt av berörda myndigheter själva. Uppenbarligen kommer dock de samarbetsgrupper som redan har bildals att spela en viktig roll. Sammansättningen av och arbetsformerna för dessa grupper skiftar helt naturligt mellan olika delar av landet. Vad jag vill framhålla särskill är atl arbetet bör läggas upp så att det kan avkasta så konkreta resultat som möjligt. Dels gäller detta prioritering och planering av mera övergripande insatser, för vilket arbete personer i ledande ställning behöver komma samman. Dels gäller del de enskilda ärendena, där handläggare hos berörda myndigheter behöver samarbeta. En vanlig modell är att en större grupp med bl.a. chefer representerande de olika delarna av den lokala och regionala skatteförvaltningen, kronofogdemyndigheterna, åklagarna, olika delar av polisväsendet, tullmyndigheterna och kommunen träffas några gånger om året. Dessemellan sker ell fortlöpande samarbete mera informellt genom kontaktpersoner hos myndigheterna.

För att det lokala samarbetet skall bli så effektivt som möjligt bör också ett erfarenhetsutbyte komma till stånd mellan dem som på olika håll i landet arbetar med frågor rörande näringsförbud. Det kan ske genom t. ex. regionala konferenser, där ocksä de berörda centrala myndigheterna deltar. I ett inledningsskede ärjag beredd all förorda särskilda medel för ett sådant erfarenhetsutbyte. Jag återkommer till detta i samband med behandlingen av resursfrågorna (avsniti 7);

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang också betona, atl en ytterli
gare faktor som kan bidra lill all öka effektiviteten i tillsynen - och även
möjliggöra en större vakenhet för ingripanden mot oseriösa näringsidkare i 121

syfte all åstadkomma näringsförbud - är utbildning av den personal som arbetar med dessa frågor. I den lidigare nämnda propositionen om rikllinjer för arbetet mot ekonomisk brottslighet m. m. angavs att åtgärder skall vidtas för all förbättra utbildningen och kompetensen hos de befattningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet (prop. 1984/85:32 s. 34 f och 41 f). Justitieutskottet framhöll i sitl betänkande med anledning av propositionen atl den ekonomiska brottsligheten ofta gäller förfaranden som är svåra att ulreda. Utredningsarbetet StäUer därför, enligt utskottet, slora krav pä kunnande bl.a. i ekonomiska och rättsliga frågor (JuU 1984/85:28 s. 21).

Jag vill påminna om atl särskilda insatser har gjorts och även fortsättningsvis bör göras för atl utbilda de befattningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet,

I anslutning lill att en lagstiftning om utvidgat näringsförbud införs anser jag del angelägel med särskilda utbildningsinsatser i syfte atl förbättra kompetensen hos de befattningshavare som handlägger hithörande frågor. Dessa insatser bör inte begränsas till rättsväsendet utan öyer huvud omfatta de myndigheter som har att i något avseende arbeta med frågor om näringsförbud. Jag tänker dä i första hand pä kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter, domstolar, länsstyrelser, lokala skattemyndigheter och tullmyndigheter. De särskilda utbildningsinsatserna bör göras under en begränsad lid, någol som jag kommer att utveckla i det följande i samband med behandlingen av vissa resursfrågor (avsnitt 7).

Prop. 1985/86: 126

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande bestämmelsen i 212 § andra Prop. 1985/86: 126 styckel KL gör den som överträder etl näringsförbud eller ett tillfälligt sådant sig skyldig till ett brott, som kan bestraffas med fängelse i högst två år. Om brollet är ringa, får straffet bestämmas lill böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare får enligt samma paragraf förbudsliden förlängas med högsl fem år. Om del sker flera sådana förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år.

Kommittén anser sammanfattningsvis all de nuvarande reglerna om straff och om förlängning av näringsförbud bör finnas kvar. Enligt min mening är reglerna välavvägda och jag delar därför kommitléns uppfattning.

I 6 och 7§§ i milt förslag beskrivs vilken verkan elt näringsförbud har, alltså vad som är förbjudet för den som har meddelats näringsförbud. En överträdelse sker när vederbörande handlar på etl säll som strider mol dessa bestämmelser. Någon särskild beskrivning av brottet behövs därför inte. Mitt förslag motsvarar här kommitténs. Länsåklagaren i Malmö har föreslagit att lagtexten skall kompletteras med en uttrycklig hänvisning lill överträdelse av förbud enligt 7§ försia stycket (närstäendeförbudet). Enligt min mening är detta dock inte nödvändigt. Som kommittén har uttalat innefattas även sådana fall i begreppet överträdelse av näringsförbud.

Kommittén har pekat på vissa problem som kan uppkomma i tillämpningen, bl.a. rättsliga problem och bevisproblem. Några särskilda regler härom föreslås dock inte. Beträffande bevisproblemen påpekar kommittén sålunda att åklagaren, liksom tidigare, har atl styrka atl överträdelse skett.

Kommittén behandlar vidare del subjektiva rekvisitet och anför därvid att det enligt gällande lag för straffansvar fordras alt ett näringsförbud har överträtts uppsåtiigen. Härefter diskuteras innebörden av uppsåtskravel. Kommittén anför all man givelvis måste tillämpa samma principer när det gäller överträdelse av näringsförbud som i övriga liknande fall och att bedömningen måsle överlämnas ål rättstillämpningen.

Göteborgs tingsrätt har anfört att del inte hell klart framgår om kommittén anser att ett annat uppsåtsbegrepp än inom straffrätten i övrigt bör gälla i fråga om överträdelse av näringsförbud. Tingsrätten ifrågasätter om del finns anledning alt göra någon avvikelse i detla hänseende.

För egen del vill jag framhålla att allmänna regler om både uppsåts- och bevisfrågor bör gälla vid bedömningen av om en överträdelse av ett näringsförbud har ägt rum. Del är alltså inte fråga om att nu införa några nya sädana principer. De problem som kan uppkomma i dessa hänseenden och i övriga frågor som kommittén har pekat på i detta sammanhang får överlåtas åt rättstillämpningen. Också beträffande medhjälp till överträdelse bör på samma sätt som hittills allmänna regler om ansvar för med verkan gälla.

Som framgått av det tidigare anförda anser kommittén atl möjligheten att
vid överträdelse förlänga ett näringsförbud bör finnas kvar. I anslutning
härtill påpekar kommittén att det är möjligt alt meddela en person ett nytt
näringsförbud om han har gjort sig skyldig till sådana oegentligheter i sin
rörelse, att rekvisiten för näringsförbud är uppfyllda. Kommittén behand
lar härefter frågan hur domstolen skall förfara om förutsättningar föreligger 123

både för att föriänga förbudet och för all meddela ett nyll förbud. Vilkel-dera som bör göras mäste enligt kommittén bero på omsiändigheterna i det enskilda fallet, bl. a. på hur mycket som återstår av del gamla förbudel och hur grova de nya oegentligheterna är. Domstolen bör, sägs del, i fråga om valet mellan föriängning och nytt förbud vara bunden av åklagarens yrkande.

Del sistnämnda har kritiserats av kronofogdemyndigheten i Göteborg, som anser att en sådan bundenhet inte bör uttalas. Om åklagaren således yrkar att etl nytt förbud skall meddelas vid överträdelse, något som innefattar en minimigräns på tre år, borde domstolen kunna i stället föreskriva föriängning och underskrida Ireårsgränsen.

Jag har ingen erinran mol kommitténs uttalanden i den nu aktuella delen. Jag delar kommitténs uppfattning att domstolen, i valet mellan all förlänga elt förbud eller meddela ell nytt sådant, bör vara bunden av åklagarens yrkande.

Vid överträdelse av ett näringsförbud kan vidare en eventuellt meddelad dispens återkallas. Delta bör enligt kommittén vara det normala. Denna återkallelsemöjlighel har berörts i del föregående (avsnitt 4.4.7). I likhet med kommittén anserjag att en särskild bestämmelse om återkallelse bör tas in i överträdelseparagrafen.

Kommittén har också föreslagit att det i en särskild lagbestämmelse anges alt, om domstolen meddelar elt nytt näringsförbud medan ett gammalt ännu gäller, det tidigare meddelade förbudet skall upphävas. Jag delar kommitténs uppfattning i denna fräga.

Beträffande/ö//ö/-o/;£/e/ vid överträdelse av förbudet föreslås ingen förändringjämfört med nuvarande ordning. Det innebär atl vanligt brottmåls-förfarande skall lillämpas även i fortsättningen.

Jag vill här avslutningsvis erinra om det förslag som utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen i betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatleansvar har lagl fram om att den som har meddelals näringsförbud i konkursfallet och som i strid mot förbudel företräder en juridisk person, skall vara personligen betalningsansvarig för den juridiska personens skatteskulder. Jag avser inte att behandla denna fråga i förevarande lagstiftningsärende ulan kommer all senare ta den under övervägande.

Prop. 1985/86: 126

Kommitténs förslag: Detta behandlar i ett sammanhang ikraftträdandet av Prop. 1985/86:126 den nya lagen om näringsförbud och ändringarna i KL. Förslaget överensstämmer med milt däri att vid prövningen av om del har förekommit grova åsidosältanden hänsyn bara får las till förfaranden efler ikraftträdandet. Det skiljer sig från milt i fråga om vad som skall gälla i konkurssituationen. Om den nyssnämnda principen skulle innebära att elt förbud inte kan meddelas i etl fall dä lalan har väckts efter ikraftträdandet, skall under en övergångslid om etl år nu gällande bestämmelser tillämpas. En annan skillnad är atl enligt kommittén beslämmelserna om dispens och lillsyn i den nya lagen inte skall gälla när talan om näringsförbud har väckts före ikraftträdandet av den nya lagen (belänkandet s. 385-387 och 436 f).

Remissinstanserna: RÅ har inte haft någon erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna och överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt har tillstyrkt dem. Länsäklagaren i Malmöhus län har tillstyrkt att den nya lagen inte görs retroaktiv. RSV har funnit den föreslagna ettåriga övergångstiden för kort för att ulredning skall hinna ske och talan väckas i alla de ärenden som ligger i balans (bilaga 6 avsnitt 7).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den allmänna straffrättsliga principen atl en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft bör tillämpas även på bestämmelserna om näringsförbud. En näringsidkare skall alltså inte genom de nya reglerna drabbas hårdare än han kunnal förutse när han gjorde sig skyldig till de oegentligheter som lagts honom till last vid prövningen av om han grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Däremol skall de bestämmelser i den nya lagen som riktar sig till den som har fått eller kan komma i fråga för förbud och som är mera fördelaktiga för honom tillämpas också när förbud har meddelats eller talan om förbud har väckts före ikraftträdandet.

Skälen för mitt förslag: Jag föreslår atl den nya lagstiftningen träder i krafl den 1 juli 1986.

Principen att en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft kommer till uttryck i 2 kap. 10 § första siycket RF, som föreskriver atl straff eller annan brottspåföljd inte får åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd, när den förövades. Inte heller fär svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den som var föreskriven då. Det tilläggs atl det som sägs om brottspåföljd även gäller förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Vid sidan härom gäller på straffrättens område även en annan princip, dock inte utan undantag, nämligen att om det' efter brottets begående stiftas ny lag som föreskriver ett lindrigare straff, denna skall tillämpas även pä en gärning som begicks före lagändringen (jfr 5§ lagen /1964:163/ om införande av brottsbalken och prop. 1971:125 s.36). Näringsförbud är visserligen, som kommittén uttalat, formellt sett inte all anse som vare sig straff eller särskild rättsverkan av brott. Påföljden är ändå av sådan art att de principer som grundlagsregeln ger uttryck för enligt kommitténs mening bör följas.

Jag delar den uppfattningen. De nu angivna rättssäkerhelsprinciperna 125

bör enligt min mening tillämpas enligt följande.

I vissa avseenden är bestämmelserna i den föreslagna lagen mera fördel- Prop. 1985/86: 126 aktiga för den som har fått eller kan komma i fråga för näringsförbud. Det får i viss mån sägas vara fallet med bestämmelserna om upphävande av och dispens från förbud. Beslämmelserna härom bör i enlighet med de principer jag nyss angett tillämpas även på förbud som har meddelats före ikraftträdandet eller som meddelas senare på grundval av en lalan som väckts före ikraftlrädandel. Även de nya beslämmelserna om tillsyn -som ju inte riktar sig till dem som har näringsförbud — bör tillämpas på förbud som meddelals enligt den nu gällande regleringen. Bestämmelserna om överträdelse av förbud innebär ingen skärpning i förhållande lill vad som gäller nu. Den nya lagstiftningen bör därför få genomslagskraft även i denna del.

Den nya lagen innebär i andra avseenden en skärpning för den som kommer i fråga för näringsförbud i jämförelse med läget idag. Förutsättningarna för näringsförbud har således utvidgats genom att det ovillkorliga kravet på konkurs har slopats. Vidare har en utvidgning skett beträffande verkan av elt förbud genom de nya reglerna om förbud mol anställning hos vissa närstående liksom i den tidigare rörelsen. Även förbudel alt faktiskt leda en enskild näringsverksamhet eller en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform innebär en utvidgning, Ocksä förbudet mol visst aktieinnehav är en nyhet.

Det ligger i linje med det tidigare nämnda grundlagssladgandel att de nya reglerna om näringsförbud utom konkurs tillämpas endast om de oegentligheter som läggs till grund för prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet har inträffal efter den nya lagens ikraftträdande.

Däremot bör det inte vara uteslutet att vid bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt beakta också äldre oegentligheter, t, ex, alt näringsidkaren före den nya lagens ikraftträdande har dömts för brott i näringsverksamhet,

I några avseenden är förutsättningarna för näringsförbud snävare utformade i mitt förslag än enligt nu gällande regler. Delta gäller i fräga om tillfälligt förbud. Sådanl kan idag meddelas om särskilda skäl föranleder det. Något särskilt krav i bevishänseende uppställs inte i lagen. Jag föreslår däremot atl det skall vara uppenbart att näringsförbud skall meddelas. Den av mig föreslagna regeln är därför i fråga om beviskravet mera restriktivt utformad än den nu gällande. Jag anser därför att, även om talan om tillfälligt näringsförbud har väckts före ikraftträdandet men då ännu inte prövats, den av mig föreslagna bevisregeln skall lillämpas vid prövningen.

Förutsättningarna för atl meddela näringsförbud i konkurssitualionen
har också blivit något mera restriktivt utformade i den nya lagen är enligt
nu gällande ordning. Sålunda har den särskilda beslämmelsen i KL om
näringsförbud vid upprepade konkurser ingen motsvarighet i mitt förslag.
Vidare krävs enligt detta att näringsförbud skall vara påkallat från allmän
synpunkl. De tidigare nämnda principerna uppställer därför inget hinder
att här tillämpa de nya reglerna om förutsättningarna för förbud och att
därvid låta också oegentligheter från tiden före ikraftträdandet ligga lill
grund för prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åliggan- 126

den i näringsverksamhet. Å andra sidan är verkan av näringsförbudet, som Prop. 1985/86: 126 jag nyss anföri, mera omfattande enligt den nya lagen. De äldre beslämmelserna om verkan av förbud bör därför gälla, om de oegentligheter som ligger lill grund för bedömningen alt näringsidkaren har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Reglerna om ikraftträdande m.m. kommer alltså all medföra atl del övergångsvis kommer atl förekomma näringsförbud av delvis olika slag. Det är givelvis lämpligt atl skillnaden kommer lill uttryck i näringsförbudsregistret. När domstolen meddelar näringsförbud enligt det särskilda konkursrekvisitet men verkan av förbudet skall följa de äldre bestämmelserna bör den i domen eller beslutet särskilt ange innebörden av detta.

5 Utökad vandelsprövning

5.1 Principiella utgångspunkter

Jag har tidigare redovisat min principiella inställning till näringsförbud och näringstillstånd (avsnitt 3). De åtgärder som nu bör vidtas mot oseriösa näringsidkare bör väsentligen bygga på ett utvidgat system med näringsförbud. Jag har också funnit det lämpligt alt en utökad vandelsprövning i två redan tillständspliktiga branscher blir föremål för praktisk utvärdering.

Eko-kommissionen har utpekat de branscher som anses särskill drabbade av oseriöst företagande. Dessa är restaurangbranschen, bilbranschen, delar av transportbranschen, byggbranschen, städbranschen och fastighetsförmedlingsbranschen. När jag nu är beredd alt praktiskt utvärdera näringslillslåndssyslemel har jag som nämnis funnit del rationellt att genomföra försök inom problembranscher, som redan har någon form av tillståndsprövning. Genom all ett administrativt system är uppbyggt för prövning av ärenden och för tillsyn kan en sådan försöksverksamhet genomföras ulan atl särskilda resurser behöver avdelas. Som framgått av min redovisning har jag valt restaurang- och transportbranscherna för de försök som nu skall genomföras. För yrkestrafiken finns en huvudsakligen trafikpolitiskt betingad lagstiftning om tillståndsplikt för atl fä driva näring. För restaurangbranschen finns alkoholpolitiskt betingad lagstiftning om tillståndsplikt för servering av alkoholdrycker. Inom branscherna finns en tämligen långtgående personlig lämplighetsbedömning av näringsidkare, och lagarna används även som etl instrument i kampen mot ekonomisk brottslighet. Trots detta är de båda branscherna drabbade av oseriöst företagande, Ytteriigare åtgärder är befogade. Jag vill därför efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet och med statsrådet Sigurdsen anföra följande.

127

5.2 Transportbranschen • Prop. 1985/86:126

5.2.1 Problem m.m.

Inom transportbranschen bedrivs olika typer av yrkesmässig trafik. Där finns laslbilsåkerier, laxirörelser och busstrafik.

Yrkesmässig lastbilslrafik med trafiktillstånd utövades vid årsskiftet 1984-85 av ca 17 700 tillståndshavare. I genomsnitt fanns 2,3 bilar per åkeri. Åkeribranschen är en småförelagarnäring. Ca 93 % av företagen har en till fem bilar. En slor del av småföretagen inom branschen uppträder inom ramen för kollektivt ägda transportföretag och genom transporlför-medlingsförelag. När det gäller enbart tillståndsbelagda fordon uppgick fraklintäkterna år 1984 lill närmare 11 miljarder kr. Antalet anslällda inom näringen har uppskattats lill ca 40 000.

Det dominerande antalet företag inom taxinäringen är s. k. enbilsföretag som drivs som enskild firma. Den Ijuli 1984 fanns ca 9 500 laxUillslånd. År 1983 beräknades omsättningen inom taxinäringen lill ca 3 miljarder kr. Samma år beräknades konsumenternas erlagda avgifter m. m. inom kollek-livtrafiken lill drygt 6 miljarder kr., varav taxis andel utgjorde ca 1,5 . miljarder kr.

Det har i skilda sammanhang kunnat konstaleras att det inom vägtransportbranschen förekommer problem med olika slag av överträdelser. Iakttagelser har kunnal göras av elt flertal myndigheter, bl.a. Iransporträdel , (TPR), trafiksäkerhetsverket, yrkesinspektionen, RSV, länsstyrelserna och polisen. Svenska åkeriförbundel och Svenska Transportarbelareförbundel har också påtalat missförhållandena i branschen. De beskrivningar av problemen som har getts är tämligen samstämmiga. Regelöverträdelserna har avsett inte enbart brott mot den särskilda yrkeslrafiklagstiftning-en eller mot trafik- och fordonslagsliflningen i övrigt ulan även mot de regler som gäller för all näringsverksamhet.

De överträdelser som har uppmärksammats har gällt bl.a. olaga yrkesmässig trafik, s. k. svarlåkning. Del innebär alt någon utför transporter ulan tillstånd eller överträder de ramar som tillståndet ger. Brott mol mer irafiksäkerhelsinriktade regler såsom arbetstids-, fordons- och vägtrafik-bestämmelser förekommer. Inom transportnäringen liksom inom många andra branscher finns del vidare företagare som inte rätteligen redovisar sin rörelse, inte deklarerar sina inkomster och inte betalar arbetsgivaravgifter, källskall för sina anställda eller andra skatter.

Det är självklart att regelöverträdelser av den art jag nu har beskrivit
medför belydande problem för samhälle, anställda och konkurrenter. Myc
ket har därför redan gjorts för att motverka de missförhållanden som har
konstaterats inom vägtransportsektorn. Del finns tecken på att de åtgärder
som har vidtagits nu börjar ge resultat. Arbetet mot missförhållanden inom
yrkeslrafiken har dock inte mist sin aktualitet. Problem finns fortfarande
och kampen mot regelöverträdelser och den illojala konkurrensen måsle
fullföljas på ell kraftfullt sätt. I propositionen om vissa yrkestrafikfrågor
m.m, (prop. 1983/84:65, TU 11, rskr. 140) uttalas bl.a. att det torde vara
möjligt att pröva ytterligare metoder för att motverka missförhållanden
inom den yrkesmässiga trafiken. 128

5.2.2 Nuvarande ordning Prop. 1985/86: 126

Villkoren för yrkestrafiken regleras i yrkestrafiklagen (1979:559; YTL) och yrkeslrafikförordningen (1979:871; YTF). Yrkesmässig trafik får drivas endast av den som har IrafikliUstånd. Tillslånd lill trafiken meddelas av länsstyrelsen i samtliga fall utom när det gäller linjelrafik som avser mer än ett län. Tillstånd meddelas dä av TPR. Tillstånd får ges endast till den som med hänsyn lill yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhåUanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig atl bedriva verksamheten.

Ett trafiklillslånd kan i vissa fall återkallas, nämligen om del i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörelsen förekommit sådana missförhållanden att tillslåndshavaren inte kan anses lämplig all fortsätta verksamheten.

Reglerna har successivt anpassats till ändrade krav. Tidigare gjordes vid samtliga tillståndsprövningar en behovsprövning av de sökta rörelserna. Denna prövning logs bort år 1979 när det gäller godstransporter i besläll-ningslrafik. För den övriga yrkestrafiken kvarstår prövningen. År 1982 behandlade riksdagen vissa yrkestrafikfrågor (prop. 1981/82:78, TU 30, rskr 302). Riksdagens beslut innebar bl. a. atl den ekonomiska lämplighetsprövningen av den som söker tillstånd till beslällningstrafik för godstransporter ändrades. Härvid slopades en strikt formaliserad och för myndigheterna arbetskrävande ekonomisk lämplighetsprövning - vilken hade visat sig ha ringa praktiskt värde. I stället förordades uppföljningar av tillstånds-havarnas ekonomiska skölsamhel. Detta skulle kunna ske genom exempelvis etl regelbundet samarbete mellan lillståndsmyndighelerna och kronofogdemyndigheterna och genom etl utökat samarbete mellan den enhet inom länsstyrelserna, som beviljar trafiktillstånd, och länsstyrelsernas skatteavdelningar. Genom förenklade rutiner frigjordes vidare resurser för bättre uppföljning.

Ålgärder vidtogs också för att stävja fusket med taxametrar. Vidare uttalade sig riksdagen för en skärpning av kravet på yrkeskunnande hös dem som vill etablera sig inom transportbranschen, I propositionen framhölls bl, a, att kravel på viss körkortsbehörighet för all erhålla tillstånd till beslällningstrafik för godstransporter inte garanterar all den sökande har de allsidiga kunskaper som idag bör krävas av en företagare i transportbranschen. Förutom kännedom om hur tunga fordon och skilda slags laster skall hanleras från bl. a. trafiksäkerheissynpunkl krävs också enligt propositionen kunskaper av ekonomisk och adminislraliv arl för atl rörelsen skall kunna bedrivas på elt riktigt sätt. Genom att ställa höga krav på yrkeskunnande borde risken minska för att den som söker trafiktillstånd inte är medveten om de ekonomiska och rättsliga villkor som gäller för den planerade rörelsen. I propositionen hänvisades också till att Svenska åkeriförbundet lämnat förslag lill förelagarutbildning. En sådan utbildning kunde enligt propositionen väl ligga till grund för länsstyrelsernas bedömning av den sökandes yrkeskunnande.

När det gäller laxilrafiken hade frågan om yrkeskunnande tidigare behandlats i en proposition om vissa taxifrågor som riksdagen antog år 1980

129

9 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

(prop. 1979/80:142, TU 27, rskr 403). I propositionen uttalades bl.a. att Prop. 1985/86: 126 man i fråga om sökande av tillslånd till s. k. laxitrafik bör ta fasta på den utbildningsverksamhet som Svenska Taxiförbundet bedriver. Som viUkor för all erhålla tillslånd borde därför enligt propositionen krävas att en sökande, som inte på annal sätt har förvärvat molsvarande kunskaper, har genomgått eller kommer atl genomgå en kurs som förbundel har godkänt.

Mot bakgrund av statsmakternas beslut har TPR fastställt vissa regler som på försök började tiUämpas den 1 januari 1983.

Erfarenheterna har varit goda. F. n. erfordras enligt TPR: s kungörelse (TRPFS 1985:2) om kravet på yrkeskunnande enligt yrkestrafiklagen atl den som söker tillstånd i princip skall ha genomgått en särskild utbildning - omfattande bl. a. ekonomisk planering och finansiering, bokförings- och skattefrågor, lagstiftning om transporter och fordon, kostnads- och priskal-kylering samt försäkringsfrågor - eller alt vederbörande på annat sätl har förvärvat ett molsvarande yrkeskunnande.

Reglerna för återkallelse har skärpts tämligen nyligen. 1 YTL (3 kap. 1 §) föreskrevs tidigare att tillståndet skall återkallas, om det i den yrkesmässiga trafiken har förekommit sådana missförhållanden atl tillslåndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten. Efter förslag i propositionen 1983/84:65 om vissa yrkestrafikfrågor m. m. (s. 13 ff) ändrades den aktuella bestämmelsen så att återkallelse numera kan ske, om del i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörelsen har förekommit sådana missförhållanden att tillständshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten. Av propositionen framgår atl de missförhållanden som där åsyftas exempelvis kan bestå i sådana reslföringar av skaller och avgifter, vilka inte kan antas bero på tUlfälliga affärsmässiga betingelser, utan snarare på bristande vilja eller förmåga att rätl sköta rörelsens förpliktelser gentemot det allmänna. Det kan också röra sig om att tillständshavaren mera systematiskt åsidosätter andra regler för elt förelags drifl, t. ex, bestämmelserna om bokföring och redovisning.

Frågor om samarbete mellan myndigheter har ägnats slor uppmärksamhet inom ramen för regleringen på yrkestrafikområdet.

Enligt 10 kap, 3 § YTF skall domslol som funnit någon skyldig till de brott som anges i paragrafen sända en avskrift av domen till den länsstyrelse som meddelat.tillståndet. Denna skyldighet åligger också åklagare och polismyndigheter när del gäUer strafföreläggande och ordningsbot. Rör domen eller beslutet nägon som inte har tillstånd sänds domen eller beslulel till länsstyrelsen i det län där vederbörande är kyrkobokförd eller, i fråga om juridisk person, till länsstyrelsen i det län där företagets ledning finns, Länsslyrelsen har skyldighet att också viss tid bevara uppgifter om sådana förseelser.

Som framgår av 10 kap, 2§ första stycket YTF föreligger numera skyldighet atl anmäla missförhållanden lill länsstyrelsen inte endasl för polismyndighet utan också för varje annan myndighet som på ett eller annat sätl i sin verksamhet kommer i beröring med tillståndshavare eller yrkesmässig trafik. Detta innebär atl bl, a, kronofogdemyndigheten och yrkesinspektionen skall anmäla sådana förhåUanden till länsstyrelsen.

Det är viktigt atl notera alt ocksä länsstyrelserna har skyldighet att för 130

polis- och åklagarmyndigheter påtala förhållanden som bör föranleda ingripanden (10 kap, 2 § andra siycket YTF),

Del är väsentligt att länsslyrelserna regelbundet samarbetar med andra myndigheter och organisationer som berörs av yrkeslrafikfrågor. Det är också viktigt att former skapas för samarbete inom länsstyrelserna. De enheter som närmasl lorde vara berörda är den enhet där yrkeslrafikfrågor handläggs, uppbörds-, mervärdeskatte- och revisionsenheterna samt bil-och yrkestrafikregistren,

TPR utfärdar de föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagstiftningen om yrkesmässig trafik. Delta innebär bl, a, att rådet skall verka för atl den yrkesmässiga trafiken bedrivs i från samhällets synpunkt godtagbara former, TPR har också all sörja för atl lagstiftningen tillämpas på ett enhetligt sätl, TPR verkar härvid för att samarbete etableras mellan lillståndsmyndighelerna och de övriga myndigheter och organisationer som berörs av yrkeslrafikfrågor. Bland de centrala myndigheter som är engagerade i delta samarbete kan nämnas arhetarskyddsstyrelsen, generaltullstyreisen, RSV, RPS och RÅ.

Regelbundet erfarenhetsutbyte i olika former mellan länsstyrelser, polismyndigheter, kronofogdemyndigheter och lokala bransch- och arbetstagarorganisationer förekommer också. Arbetet är i hög grad inriktat på att stävja s.k, svartåkning samt atl hindra alt personer som underlåter all betala skatter och avgifter till det allmänna innehar trafiktillstånd. Här kan noteras atl antalet återkallade trafiktillstånd har ökat under senare lid.

Prop. 1985/86: 126

deras ställningstagande kan sammanfattas på följande sätl. Eftersom det Prop. 1985/86: 126 redan idag finns etl väl utvecklat och effektivt syslem för lämplighels-prövning av personer som vill etablera sig inom åkeribranschen, saknas del skäl alt låta branschen omfattas av ett eventuellt system med näringstillstånd. Prövningen av den yrkesmässiga trafiken enligt YTL innehåller redan en vandelsprövning som i stort överensstämmer med den som skall ske enligt eko-kommissionens förslag. Om man inför näringstillstånd i branschen får man vidare två parallella regleringar som kan ge problem. Näringstillstånd för vissa grenar av yrkestrafiken kan vidare lätt leda till atl den helhet som lagregleringen om den yrkesmässiga trafiken utgör bryts sönder utan att man kan överblicka konsekvenserna härav. Enligt ekokommissionen skall näringstillstånd gälla för en viss begränsad tid i en bransch. Enligt remissinstanserna är det oklart i vad mån tanken varit att vandelsprövningen inom åkerinäringen helt skall utgå den dag kravel på näringstillstånd avvecklas eller om den då skall återföras lill YTL.

Den väg som de nämnda remissinstanserna i stället anvisar för att förbättra förhållandena inom bl.a. åkerinäringen är en komplettering av YTL, bl.a. när det gäller vandelsprövningen. Enligt TPR bör man vidare överväga ytterligare åtgärder för atl komma lill rätta med de missförhållanden som finns i branschen. Som exempel på frågor som kan övervägas nämner rådet elt förbättrat och utvidgat utnyttjande av olika register, förbättringar av adminislraliv arl och ett utökat samarbete mellan myndigheter.

Skälen för mitt förslag: Det har i skilda sammanhang, som jag har redovisat, kunnat konstaleras atl det inom yrkestrafiksektorn förekommer problem med olika slag av regelöverträdelser. Detta gäller inte enbart brott mot de särskilda trafikförfattningarna utan även överträdelser av de regler som gäller för all näringsverksamhet. Överträdelserna medför en allvarlig illojal konkurrens för de seriösa företagen och de innebär även belydande nackdelar för samhälle och anställda.

För atl råda bot på missförhållandena inom den yrkesmässiga trafiken har olika åtgärder vidtagits under senare är. Detta gäller bl. a. prövningen av lillståndshavarnas lämplighet och reglerna om återkallelse av trafiktillstånd.

Jag vill här erinra om den reformering av reglerna som genomfördes år 1982 (prop. 1981/82:78), som bl.a. innebar skärpta krav på yrkeskunnande för dem som vill etablera sig inom transportbranschen, effektivare system för utmärkning av fordon och effektivare uppföljning, bl, a, genom användning av tillgängliga register och genom utökat samarbete mellan tillståndsmyndigheterna och andra berörda myndigheter. Vidare infördes år 1984 som jag har redovisat utökade möjligheter att återkalla trafiktillstånd,

TPR har vidare initierat åtgärder mot missförhållanden i branschen, utformat rutiner för bl. a. samarbete mellan myndigheter och preciserat vad kravet på yrkeskunnande skall innebära i praktiken.

Trots alt yrkeslrafiken är en reglerad bransch som är mer kartlagd än
mänga andra branscher och trots att kraftfulla älgärder vidtagits under
senare år i avsikt att minska problemen, kan missförhållanden fortfarande 132

noteras.

Min slutsats av den redovisning av problemen som jag har lämnat är att Prop. 1985/86: 126 ett system med tillståndsgivning avseende den yrkesmässiga trafiken i sig inte innebär atl man kan undvika alla missförhållanden inom branschen. Systemet måsle följas upp och förändras om omständigheterna påkallar det. Också eko-kommissionen kom i sitl arbete fram till att problemen inom framförallt åkerinäringen var sådana att ytterligare åtgärder borde vidtas. Kommissionens lösning var atl åkerinäringen skulle vara en av de branscher för vilka krav på näringstillstånd för dem som ville bedriva verksamhet ställdes.

Som jag tidigare har anfört bör en utökad vandelsprövning i huvudsak efler eko-kommissionens grunder på försök införas inom transportbranschen. Detla bör ske genom atl kraven för lillslånd enligt YTL skärps. Flera remissinstanser har förordat en sådan lösning av skäl som jag har redovisat.

Som lidigare har framgått får trafiktillstånd ges endast till den som med hänsyn till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig alt driva verksamhelen. Denna lämplighetsprövning är naturligtvis av central betydelse för hela branschens funktion. Den prövning som i dag innefattas i den personliga lämpligheten kan sägas utgöra elt slags vandelsprövning för atl utröna om sökanden kan förväntas efterleva de bestämmelser som gäller för trafikutövningen. Enligt 2 kap, 16 § YTF skall därvid särskild vikt läggas vid om sökanden tidigare gjort sig skyldig till upprepade eller allvariigare överträdelser av någon särskild yrkeslrafikbestämmelse eller av de bestämmelser som avser förarnas arbets- och vilotid, fordonens eller vägarnas belastning, fordonens hastighet eller andra bestämmelser som är väsentliga för säkerheten eller om han i övrigt har brustit i allmän laglydnad i sådan utsträckning alt han kan antas vara olämplig som trafikutövare.

Prövningen av den personliga lämpligheten innefattar således i praktiken närmast en kontroU av den sökandes laglydnad i sådana avseenden som har betydelse för bedömningen av lämpligheten som just trafikutövare. Likaväl som då det gäller grunderna för återkallelse av trafiktillstånd kan det naturiigtvis dä ett tillstånd skall meddelas finnas skäl att beakta även andra förhållanden. Genom alt just vid själva ansökningstillfället i högre grad beakta den sökandes benägenhet atl fullgöra sina skyldigheler gentemot det allmänna, ökar möjligheterna att förebygga att personer som från allmän synpunkt är olämpliga som företagare över huvud taget etablerar sig i branschen. Härigenom kan såväl förluster för stat och kommun som illojal konkurrens undvikas. Genom att ändra YTL;s bestämmelser om prövning av den sökandes personliga lämpUghel till en föreskrift om prövning av dels laglydnad, dels benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna skulle lämplighetsprövningen således kunna effektiviseras och ges ökad tyngd.

Den prövning som jag här åsyftar bör alltså inte begränsas till vad som
kan vara motiveral från trafikpolitisk synpunkl i snäv mening, I fortsätt
ningen skall alltså dessulom hänsyn tas till brottslighet och misskötsamhel
som påverkar lämpligheten att driva näringsverksamhet över huvud tagel.
Det innebär atl även brister när det gäller'atl följa t,ex, lagstiftning till 133

skydd för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s.k. grå arbetskraft Prop. 1985/86: 126 skall alltså inte kunna få trafiktillstånd. Det skall inte heller den som på annal sätt systematiskt åsidosätter del allmännas föreskrifter till skydd för arbetskraften.

Genom den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i transportbranschen, som jag har föreslagit skall införas på försök (avsnitt 3.3).

Kontrollen av den sökandes benägenhet att fullgöra sina skyldigheler mot det allmänna kan bl.a. ske genom samarbete mellan lillslåndsmyndighelen och kronofogdemyndigheten. Etl sådanl samarbete förekommer på många håll i dag. Enligt YTF finns f n. ingen föreskrift om obligatorisk remiss till kronofogdemyndigheterna. Jag har övervägt om en sådan regel bör införas. Mol en sådan ordning talar dock flera förhållanden och jag är inte beredd alt föreslå någon ytteriigare formalisering av utredningsförfa-randel. Jag förutsätter att länsstyrelserna samarbetar med kronofogdemyndigheterna i den utsträckning som erfordras för att en allsidig bedömning skall kunna göras av sökandens vandel. Jag vill i detla sammanhang också påpeka atl del många gånger kan vara värdefullt för länsslyrelserna att höra lokala näringslivsorganisationer och fackliga organisationer i tiUståndsärenden. Del bör befrämja systemets effektivitet. Väsentligt är givetvis att lillslåndsmyndighelen noga beaktar all inte ovidkommande hänsyn får göra sig gällande vid prövningen, exempelvis då konkurrenter eller potentiella konkurrenter hörs. Jag vill stryka under att de prövningsmoment som jag föreslår skall tillföras systemet inte heller ger något ökat utrymme för behovsprövning än som redan finns i det nuvarande.

Den ändrade lydelse av 2 kap. 3 § YTL som jag nu förordar innebär således en viss utökning av vandelsprövningen, betingad av behovel all ingripa mot ekonomisk brottslighet. I övrigt sker ingen förändring av lagens innehåll. Den som enligt gällande regler bedöms vara olämplig som irafikulövare, bUr del också i fortsättningen.

Den nya lagstiftningen bör träda i krafl samtidigt som den föreslagna lagen om näringsförbud, dvs. den 1 juli 1986.

Jag har i det föregående (avsniti 3.3) uttalat att den slutliga utvärderingen av försöksverksamheten bör göras efler förslagsvis en treårsperiod.

5.3 Restaurangbranschen

5.3.1 Problem m.m.

Inom restaurangbranschen räknar man med alt det finns 15 000-20 000
s.k. matställen. Gatuköken är då inte inräknade. Enligt socialstyrelsens
register fanns i april 1985 närmare 9 900 serveringstillstånd för försäljning
av alkoholdrycker. Övervägande delen av denna försäljning riktar sig till
allmänheten och endast en mindre del till klubbar och slutna sällskap.
Nettoökningen av antalet meddelade serveringstillstånd var under år 1984
ca 360. Omsättningen för de ca 3000 restauranger, som har tillstånd att
servera starkare drycker än öl klass II, beräknades år 1984 till 8,75 mU-
jarder kr. Restaurangbranschen sysselsätter enligt vissa uppskattningar ca 134

60 000 personer. Ägarbyten är vanliga. Siffror har redovisats som innebär Prop. 1985/86: 126 atl 10% av företagen skiftar ägare under elt år.

De problem som finns inom restaurangbranschen har dokumenterats i olika sammanhang. Hotell- och reslaurangulredningen (H 1974:01) gjorde vissa undersökningar som redovisades i betänkandet (SOU 1978: 37) Hotell- och restaurangbranschen. Hotell- och restauranganställdas förbund lät år 1981 genomföra en utredning om ekonomisk brottslighet m. m. inom restaurangbranschen. En arbetsgrupp som har verkat för samordning av Göteborgs, Malmö och Slockholms kommunala insatser mot ekonomisk brottslighet har beskrivit brottsligheten inom branschen. Vidare har BRÅ publicerat en ulredning om ekonomisk och organiserad brottslighet och dess anknytning lill restaurangbranschen (kansli-PM 1983:1). Också polisens allmänna utredningsarbete om organiserad och ekonomisk brottslighet har gett intressanta uppgifter om restaurangbranschen. De studier som sålunda genomförts ger följande bild av förhållandena inom branschen.

Strukturen inom restaurangbranschen är sådan alt det torde finnas stora möjligheter atl begå brott i näringsverksamheten. Brotten är också svåra att upptäcka. Brottslighetens omfattning är svår atl uppskatta och det är tveksamt om generella slutsatser kan dras från de studier som har gjorts. I mycket stor utsträckning rör del sig om storstadsproblem. I BRÅ: s utred-, ning kunde brott beläggas i över hälften av de företag som hade studerats. Detta ger en antydan om problemen med brottslighet i branschen. Vidare har eko-kommissionen strukit under atl restaurangbranschen är myckel drabbad av oseriöst förelagande,

I många fall beslår brotten inom restaurangbranschen av en kombination av ekonomisk och organiserad brottslighet. Flera utredningar har visat atl personer som figurerar i samband med organiserad brottslighet i olika former ofta har sin huvudsakliga sysselsättning inom restaurangbranschen. En restaurang kan användas som täckmantel för häleriverksamhet, narkotikahandel, koppleri m.m.

När det gäller ekonomiska broll inom branschen är del vanligt alt de syftar lill att undandra inkomster från beskattning, exempelvis genom alt intäkter från viss verksamhei inte redovisas. Andra illojala förfaringssätt är kringgående av reglerna om skatleuppbörd, underlåtenhet atl betala arbetsgivaravgifter och konkursmissbruk. Vid skatterevisioner inom restaurangbranschen har en tämligen hög frekvens av oegentligheter upptäckts. Oredovisade skaller har därvid uppgått till högre belopp än vad som gäller för många andra branscher. Många restaurangföretag är restförda för stora belopp. Förekomsten av s, k, svart arbetskraft och kringgående av arbeistagarbegreppei utgör problem inom branschen.

Eko-kommissionens slutsals är alt den kontroll som idag sker i samband med prövningen av serveringstillstånd och den sanerande verksamhet som bedrivits i branschens regi inte varit tillräckliga åtgärder för alt komma åt problemen.

135

5.3.2 Nuvarande ordning Prop. 1985/86: 126

För servering av alkoholdrycker krävs tillstånd enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin, starköl och öl klass II (1 § LHD). Tillslånd meddelas av länsstyrelsen. Är del fråga om tillstånd till servering som inte är av tillfällig art skall yttrande inhämtas från polismyndigheten och kommunen, innan beslut fattas. Kommunen har vetorätt, när nytt tillstånd skall meddelas (58-61 §§ LHD). Talan mol länsstyrelsens beslul förs genom besvär hos socialstyrelsen. Mot socialstyrelsens beslut får talan inte föras (68 § LHD).

Vid tillståndsgivningen skall särskilt beaktas bl. a. sökandens lämplighet (40 § LHD). Etl meddelat tillstånd kan återkallas om serveringen föranleder olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad eUer om serve-ringsbeslämmelserna inte iakttas (64 § första styckel LHD). Detta gäller också i fall då tillslåndshavaren inte längre kan anses lämplig alt bedriva servering av alkoholdrycker eller då de förutsättningar i övrigt som gäller för meddelande av tillstånd inte längre föreligger (64 § andra styckel LHD). I stället för återkallelse får tillslåndshavaren meddelas varning eller särskilda föreskrifter.

I propositionen 1976/77:108 om alkoholpolitiken, som låg till grund för LHD, anförde föredraganden, all en noggrann tillståndsprövning innefattande bl.a. en prövning av sökandens personliga lämplighet borde ske i syfte atl undanröja riskerna för alkoholpoUliska ölägenheter i samband med serveringen.

Socialstyrelsen har i allmänna råd beträffande LHD uttalat alt lämplighetskravet får anses innebära, att sökanden skall vara lämplig för den socialt ansvarsfulla uppgiften att driva servering med alkoholdrycker och alt tyngdpunkten i lämplighetsprövningen bör ligga i en allmän bedömning av sökanden. Vid denna bedömning krävs bl. a. kännedom om alkohollagstiftningen. Ocksä sökandens ekonomiska förutsättningar att driva rörelsen prövas. Vidare mäste enligt socialstyrelsen ett ansenligt krav ställas på sökandens sociala anpassning. Härvid skall hänsyn tas bl. a. tUl brottslighet och dess relevans för sökandens lämplighet all bedriva alkoholservering. Del som sägs om sökanden bör enligt socialstyrelsen gälla såväl enskild person som juridisk person, styrelseledamöter och annan person i ledande ställning inom företagel, såsom verkställande direktör, bolagsdelägare och aktieägare med mera belydande aktieinnehav. Prövningen bör gälla den eller dem som kommer att ha det verkliga inflytandet i rörelsen.

Möjligheten att ingripa mol tillståndshavare som inte längre kan anses lämpliga att bedriva servering av alkoholdrycker följer, som tidigare har nämnts, av 64 § andra styckel LHD. Lagrummet erhöll sin nuvarande utformning enligt förslag i propositionen 1981/82:143 om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket. Ingripande med återkallelse, varning eller särskild föreskrift skall ske mot en tillståndshavare, som brister i personlig lämplighet sedan han fått serveringstillstånd även om.själva serveringen sköts i enlighel med alkohollagstiftningen och utfärdade föreskrifter. Sädan bristande lämplighet kan visas genom ekonomisk misskötsamhel.

136

Regeln ansågs alkoholpolitiskt motiverad. I den nyssnämnda propositionen anfördes alt den som söker serveringstillstånd och som tidigare visat ekonomisk misskötsamhel genom att t.ex. ha begått skallebrott eller genom all ha hafl återkommande reslföringar av skaller eller avgifter får räkna med att han inte bedöms lämplig all driva serveringsrörelse. Detsamma borde gälla den som redan har tillstånd. 1 propositionen anfördes atl en sådan reslaurangidkare på ett otiUbörligt säll skaffar sig konkurrensfördelar inom näringen. Det framhölls all snedvridna konkurrensförhållanden innebär att den seriösa verksamhelen utsätts för en press som medför stora risker för att alkoholserveringsreglerna åsidosätts inom hela branschen.

Härutöver pekades på atl den oseriösa verksamheten kunde gå ut över de anslällda och medföra alt slalen gick miste om skatteintäkter.

När del gäller lämplighetsprövningen i fall där en juridisk person driver restaurangrörelse uttalades i propositionen att prövningen naturligtvis skulle innefatta lämpligheten hos den eller de personer som har det verkliga inflytandet i rörelsen, exempelvis en verkställande direktör eller en styrelseledamot. Del pekades även på all en omprövning av lillsländet kunde vara befogad när belydande aktieposter byter ägare.

För atl ge lillslåndsmyndighelen underlag för bedömningen infördes samtidigt en regel om uppgiftslämnande (69 § fjärde stycket LHD). Kronofogdemyndigheten skall underrätta länsstyrelsen när den som har tillstånd att servera alkoholdrycker brister i sina åligganden all erlägga skatter eller sociala avgifter. På begäran av länsstyrelsen skall skallemyndigheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna uppgifter som länsstyrelsen behöver för tillståndsprövning eller tillsyn enligt LHD. Lämplighetsprövningen enligt LHD ligger dock alltid på lillslåndsmyndighelen. Det förutsätts alltså inte någol yttrande med ställningslagande i denna fråga från kronofogdemyndigheten eller annan myndighet.

Alkoholhandelsutredningen har i det nyligen avlämnade belänkandet (SOU 1985: 15) Handel med alkoholdrycker föreslagit bl.a. att detaljhandeln med öl klass II och servering av sådant öl inte längre skall kräva lillslånd.

Prop. 1985/86:126

ramen för den allmänna lag om näringstillstånd som kommissionen före- Prop. 1985/86: 126 slår. Grunderna för vandelsprövningen sammanfaller med mina. Den prövning som skall företas från rent alkoholpolitisk synpunkt skall även i fortsättningen ske enligt LHD.

Remissinstanserna: När det gäller remissinstansernas allmänna inställning till ett system med näringstillstånd hänvisas till tidigare redovisning (avsnitt 3.3). Specifika synpunkler rörande restaurangbranschen redovisas i del följande.

Socialstyrelsen, några länsstyrelser och Föreningen länsstyrelsernas alkoholhandläggare anser det olämpligt atl låta krav på näringstillstånd ersätta den vandelsprövning som sker enligt LHD. Bland argumenten kan nämnas att man menar att nuvarande lagstiftning fungerar väl i nu angivet avseende och alt den föreslagna lagen inte underlättar prövningen utan snarare försvårar den. Gränsdragningen mellan vad som är specifikt alkoholpolitiskt och vad som är allmänna lämplighetsfrågor är inte enkel att göra. Två parallella syslem för tillstånd inom restaurangbranschen anses leda till krångel och byråkrati. Eftersom man anser att nuvarande regler enligt LHD ger lika goda möjligheter att bekämpa ekonomisk brottslighet som näringstillslåndssystemet och atl del finns fördelar med att den rent alkoholpolitiska tillsynen kombineras med en granskning av skötseln från ekonomisk synpunkl, förordar man alt vandelsprövningen bibehålls inom ramen för LHD och alt det görs kompletteringar i denna lagsliftning om så erfordras. Hotell- och Restauranganställdas Förbund anser alt ett genomförande av eko-kommissionens förslag skulle positivt bidra lill en sanering av branschen men att denna sanering skulle kunna göras betydligt effektivare om den samtidigt omfattade en behovsprövning.

Skälen för mitt förslag: Del grundläggande syflel med tillslåndsprövningen enligt LHD är som framgått alkoholpolitiskt. Genom bl. a. krav på lämplig-hel hos den som driver eller skall driva alkoholservering vill man förhindra uppkomsten av alkoholpolitiska ölägenheter inom restaurangnäringen. Delta syfle kan naturligtvis till viss del sägas sammanfalla med strävandena atl komma till rätta med näringsverksamhet, som måsle anses oseriös genom att den drivs kortsiktigt i spekulationssyfte och inte uppfyller samhällets krav på bl. a. redovisning av skatter och avgifter.

Genom lagändringen är 1982 klargjordes alt serveringstillstånd skall återkallas, då ekonomisk misskötsamhel föreligger och tillständshavaren därmed inte kan anses lämplig att driva rörelse med försäljning av alkoholdrycker.

Härigenom försvåras naturiigtvis för icke seriösa näringsidkare att be
driva verksamhet inom reslaurangnäringen. Denna näring är som jag tidi
gare har redovisat en av de s. k. riskbranscher för vilka eko-kommissionen
har föreslagit nya regler om näringstillstånd. När jag nu efter remissbe
handling stannat vid att inte föreslå mera generella regler om näringstill
stånd, är det naturligtvis angeläget alt pröva andra medel som finns för atl
bekämpa ekonomisk brottslighet. Lämplighetsprövningen enligt LHD är
elt sådant medel när det gäller restaurangnäringen och den bör alltså nu på 138

försök användas även i detta syfle. Jag anser därför alt del av LHD Prop. 1985/86:126 uttryckligen bör framgå atl den som söker eller har serveringstillstånd skall vara lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mol del allmänna. Denna lämplighetsprövning bör inte begränsas till en sädan prövning som redan motiveras frän alkoholpolitiska utgångspunkter.

Genom den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i restaurangbranschen, som jag har föreslagit skall införas på försök (avsniti 3.3).

Del nu föreslagna uttryckliga kravel på laglydnad och benägenhet all fullgöra skyldigheler mol del aUmänna bör framgå av etl nylt andra slycke i 40 § LHD. Av lagrummets första stycke bör det alltjämt framgå alt lämpligheten alt driva alkoholservering särskiU skall beaktas. Här gäller andra krav än de som nu särskill behandlats, exempelvis kunskap om alkohollagstiftningen och branschkännedom. Men hit hör liksom f.n. atl ekonomisk misskötsamhel i allmänhet - alltså även gentemot t. ex. borgenärer - kan utgöra grund för en alkoholpolitiskt betingad bedömning atl serveringstillstånd bör vägras eller återkallas.

I fråga om innebörden av lämplighelsbedömningen enligt det nya andra styckel vill jag i försia hand hänvisa till vad som enligt LHD: s förarbeten gäller för den nuvarande lämplighetsprövningen såvitt avser brottslighet och ekonomisk misskötsamhel. Den som enligt den hittillsvarande alkoholpolitiskt betingade prövningen inte kan bedömas lämplig alt inneha serveringstillstånd skall naturligtvis inte heller i fortsättningen anförtros servering av alkoholdrycker.

Den nya regeln innebär etl förtydligande men även en viss skärpning av kraven på en tillståndshavare. Även i fortsättningen bör del som anförts om ekonomisk misskötsamhel i prop. 1981/82:143 ligga till grund för tillämpningen (s. 82-83, 87-88). I fortsättningen skall dessulom hänsyn las lill brottslighet och misskötsamhel som påverkar lämpligheten alt driva näringsverksamhet över huvud taget. Det innebär att även brister när det gäller alt följa t, ex, lagsliftning till skydd för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s, k. grå arbetskraft skall alltså inte få inneha serveringstillstånd och inte heller den som på annal sätt systematiskt åsidosätter det allmännas föreskrifter till skydd för arbetskraften.

Lämplighetsprövningen skall göras av de hittillsvarande tillståndsmyndigheterna, dvs. länsslyrelserna samt efler besvär i andra och sista instans av socialstyrelsen. Alkoholhandelsutredningens förslag (SOU 1985:15), som jag tidigare har nämnt, kan dock efter remissbehandling leda fram till nya överväganden om instansordningen.

Enligt gällande regler ankommer det pä länsstyrelsen atl införskaffa den utredning som behövs i ell ärende om serveringstillstånd. Som framgått är skaltemyndigheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller socialavgifter, däribland kronofogdemyndigheterna, skyldiga all på begäran lämna uppgifter som länsslyrelsen behöver.

I praktiken och som följer av det nu angivna föreligger regelmässigt i
tiUståndsärenden uppgifter från i försia hand kronofogdemyndigheten om
den ekonomiska skötsamheten hos dem som söker tillstånd. Däremot 139

förutsätts inte något yttrande med bedömning i lämplighetsfrågan från Prop. 1985/86: 126 kronofogdemyndigheten och det finns inte någon särskild föreskrift i LHD om obligatorisk remiss till kronofogdemyndigheterna molsvarande regeln i 60 § LHD om remiss till kommunen och polismyndigheten i fråga om nya serveringstillstånd.

Jag har tidigare beskrivit frågor om remiss tiU kronofogdemyndigheterna när det gäller vandelsprövningen enligt YTL och då kommit fram lill atl någon formell skyldighel om sådan remiss inte bör införas. Jag gör samma bedömning här. Kvar står ändå frågan om kronofogdemyndigheterna borde avlåla en bedömning av lämpligheten. Mot en sådan ordning talar dock flera förhållanden. I ett tiUståndsärende kan del vara fråga om all bedöma lämpligheten hos flera personer. Det skulle kunna innebära atl ullätande behövs från flera kronofogdemyndigheter. För att en kronofogdemyndighet skall kunna göra en bedömning krävs alt den i sin tur gör en ulredning och kanske kompletterar sina föreliggande uppgifter. Bedömningen skulle ändå få begränsas till sökandens allmänna lämplighet atl driva restaurangrörelse, eftersom det knappasl kan vara lämpligt atl låta kronofogdemyndigheten ta mera alkoholpolitiskt betingade hänsyn. Inte heller borde etl utlåtande från kronofogdemyndigheten göras bindande för länsstyrelsen. Jag har med hänsyn lill del angivna stannat för att inte föreslå någon ytterligare formalisering av utredningsförfarandet hos länsslyrelsen.

Jag vUl i sammanhanget erinra om vad jag tidigare har uttalat om bl. a. remiss av yrkeslrafikärenden till lokala näringslivsorganisalioner och fackliga organisationer (avsnitt 5.2.3). Ett sådant samarbete är naturligtvis Uka aktuellt på förevarande område och motsvarande aspekter som jag då nämnde skall beaktas även här.

Liksom beträffande ändringen i YTL förordarjag atl ändringen i LHD träder i kraft den 1 juli 1986. Vid prövningen av fråga om återkallelse av tillslånd enligt äldre bestämmelser bör, såvitt gäller de nya kraven på laglydnad och benägenhet att fullgöra skyldigheterna mot det allmänna, beaktas endasl förhållanden som inträffat efter ikraftträdandet.

Också här bör den slutliga utvärderingen göras efler förslagsvis en treårsperiod.

5.3.4 Vissa utbildningsfrågor m. m.

Jag övergår nu till att behandla vissa utbildningsfrågor m.m. avseende restaurangbranschen. Den försia frågan jag vill ta upp gäller kompetensen hos de företagare som etablerar sig i branschen. Oseriöst företagande kan många gånger ha sin grund i ren okunnighet. Grundläggande utbildning i företagsskötsel bör därför vara ett medel som kan motverka ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Behovet av utbildning av företagare har uppmärksammals på olika sätt. Från bl, a. fackligt håll har krav pä utbildning rests,

Ocksä eko-kommissionen har - som jag lidigare närmare har redovisat
(avsnitt 3,4) - behandlat frågan om sådan grundläggande utbildning och
föreslagit att samhället skall ges möjlighel att ställa vissa utbildningskrav 140

på företagare. Vissa insatser har gjorts för bättre utbildning av företagare. Prop. 1985/86: 126 Del finns bl. a. kurser som det allmänna initierat. Här kan nämnas kurser som Stiftelsen Institutet för Förelagsutveckling (SIFU) och utvecklingsfonderna tagit fram. Givetvis har näringslivet självt ell ansvar för alt kompetensen bland företagarna är god. Näringslivets organisationer har också i vissa branscher kurser för nya företagare. Jag vill här särskilt erinra om de kurser som Svenska åkeriförbundet och Svenska Taxiförbundet anordnar och som jag redan har beskrivit. Resultaten av verksamhelen har ansetts så goda all genomgången, godkänd kurs numera ställs som krav för trafiktillstånd.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bedömer jag det som mycket värdefullt om företagare inom restaurangbranschen kunde erbjudas någon form av grundläggande förelagarutbildning. En sådan utbildning kan exempelvis omfatta ekonomisk planering och finansiering, bokförings- och skattefrågor, kostnads- och priskalkylering saml lagstiftning som berör restaurangbranschen. En tilltalande lösning är atl utbildningen ges i branschorganisationernas egen regi efter bl. a. den modell som tillämpas på transportområdet. Vid kontakter med företrädare för förelagar- och arbetstagarorganisationer på området har jag erfarit alt en sådan utbildning inom kort kan väntas komma lill stånd också på reslaurangområdel. Om erfarenheterna av denna blir goda bör del - såsom har skett på transportområdet -kunna bli aktuellt alt kräva genomgången, godkänd kurs som förutsättning för meddelande av serveringstillstånd.

Den andra frågan jag här vill ta upp gäller samarbetet mellan berörda myndigheter. Ell sätt alt minska antalet oseriösa näringsidkare inom restaurangbranschen är förutom skärpningen av LHD och höjd kunskapsnivå hos förelagarna att effektivisera tillstånds- och kontrollmyndigheternas arbete. Jag bedömer bl.a. alt ökade möjligheter till samordning och erfarenhetsutbyte finns mellan de myndigheter som är berörda i arbetet med prövning av serveringstillstånd. Etl sådant utökat samarbete bör syfta lill att dels öka medvetenheten om vilken information olika myndigheter har om företagares vandel, dels undvika dubbelarbete mellan myndigheter. Bland de berörda myndigheterna vill jag här särskilt nämna skatte-, kronofogde- och polismyndigheterna. Vidare bör samarbetet inom länsstyrelserna i här aktuella frågor kunna förbättras. Det gäller bl.a, samarbetet mellan allmänna, revisions-, mervärdeskatte-, skatte-, uppbörds- och juridiska enheterna. Insatser bör också göras för utbildning av den personal som arbetar med serveringstillstånden. Jag vill här stryka under atl förutsättningarna för alt tillsländ snabbt skall kunna återkallas om en företagare missköter sig torde öka om samarbetet mellan berörda myndigheter och inom länsstyrelserna effektiviseras. Det ankommer pä berörda myndigheter att själva fatta beslul om detla samarbete. Jag återkommer (avsniti 7) till frågan om särskilda resurser för ändamålet.

141

6 Forskning och utvärdering p- '-- '

I propositionen om rikllinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet betonas vikten av alt forskningen om den ekonomiska brottslighetens former, omfattning och skadeverkningar främjas och alt olika åtgärder som satts in eller sätts in i kampen mot den ekonomiska brottsligheten blir föremål för en fristående och seriös utvärdering.

BRÅ har till uppgift att främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott. BRÅ har ett särskilt anslag för kostnader för utrednings- och utvecklingsarbete saml för information.

I den .nyss nämnda propositionen aviserades att regeringen hade för avsikt att ge BRÅ etl uppdrag atl ansvara för etl särskilt forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk brottslighet. Arbetet beräknades bli av den omfattningen atl en särskild tvärvetenskaplig grupp borde knytas till BRÅ. Etl uppdrag av aktuellt slag har numera också lämnats till BRÅ.

Dé konkreta förslag om näringsförbud och näringstillstånd som jag tidigare här har redovisat aktualiserar också behov av forskning och utvärdering.

Till en början bör den försöksverksamhet med utökad vandelsprövning i brottsförebyggande syfle som jag föreslår belräffande restaurangbranschen och yrkestrafiken utvärderas. Utvärderingen av restaurangbranschen bör även innehålla en jämförelse mellan förhållandena i den del av branschen där tillstånd krävs för verksamheten och den del som kan drivas utan lillslånd. Näringsförbudssystemets effekter bör också bedömas i detta sammanhang. Den slutliga utvärderingen av försöksverksamheten bör, som jag tidigare har nämnt, ske efter förslagsvis en treårsperiod och bör ge underlag för ställningstagande till fortsatta ålgärder mol oseriösa näringsidkare.

Som jag tidigare har redovisat har eko-kommissionen angett vissa branscher som kommissionen ansett vara särskilt belastade i fråga om ekonomisk brottslighet. Som också har redovisats i det föregående har vid remissbehandlingen ifrågasatts om brottsligheten i dessa branscher och effekten av olika motåtgärder har tUlräckligl dokumenterats för atl en så långtgående reglering som näringstillstånd skall övervägas. Det är angeläget all ytterligare forskningsarbete kommer lill stånd på detta område, I anslutning till den försöksverksamhet med utökad vandelsprövning som jag har förordat anserjag det därför angeläget atl också forskning om den ekonomiska brottslighetens utbredning och utveckling i andra branscher bedrivs. Särskilt intressanta branscher är enligt min mening måleri-, bil-och byggbranscherna. Utöver dessa har eko-kommissionen utpekat också bl.a, städbranschen, som dock för några år sedan blev föremål för en särskild kartläggning (SOU 1979: 88). Detta utesluter inte alt ytteriigare undersökningar av denna bransch kan bli'akluella i ett senare skede.

Måleri- och bilbranscherna består i hög grad av småföretag. Det är
branscher där förutsättningarna ofta är sädana, att ekonomisk brottslighet
lätt kan finna grogrund och där den också anses vara belydande. Inom
dessa båda områden har också såväl branschorganisationerna som de 142

fackliga organisationerna hafl tämligen samstämmiga uppfattningar om Prop. 1985/86: 126 behovet av åtgärder.

När det gäller byggbranschen är det enligt min mening önskvärt att göra studier kring genomförandel av statsmakternas program för all förnya vårt bostadsbestånd. Jag har samrått med chefen för bostadsdepartementet i denna fråga. Staten lämnar omfattande subventioner till fastighetsägare inom ramen för detta program, vilka främsl syftar lill att begränsa kostnadsökningarna för de boende. En första samlad utvärdering av programmet förestår. Med hänsyn till att byggsektorn är ell av de områden som eko-kommissionen pekat ul bör, som etl komplement till denna utvärdering, den näringsverksamhet som bedrivs kring bostadsförbätlringspro-grammel bli föremål för sådana branschstudier som jag nu förordar,

BRÅ bör ges ansvaret för det forsknings- och utvärderingsarbete som skall komma till stånd. Del förefaller naturiigt att BRÅ samarbetar med bl, a, berörda bransch- och fackliga organisationer i delta arbete. Jag har inhämtat att chefen för juslUiedepartemenlet senare kommer alt återkomma lill regeringen med närmare förslag i denna del.

7 Resursfrågor

7.1 Inledning

Den nya lagstiftningen om näringsförbud och utökad vandelsprövning, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1986, aktualiserar vissa resursfrågor. Dessa avser, som jag nu kommer alt utveckla, främsl tillsynen av alt meddelade beslut efterlevs och aktualiseras därmed väsentligen först efter en tid. Resursfrågorna bör därför anmälas i 1986 års budgetproposition. För information bör dock redan nu en översiktlig redovisning lämnas av på vilka områden resursförstärkningar är aktuella. Finansieringsfrågorna avser jag att ta upp i budgetpropositionen.

7.2 Näringsförbud

Näringsförbudskommittén föreslår inga omedelbara utgiftsökningar. Kommittén ullalar dock vissa rekommendationer om resursförstärkningar. Tillskott eiler omdisponeringar erfordras hos polis och åklagare för att möjliggöra etl snabbare förfarande i ärenden om näringsförbud. Resursproblemet är emellertid inte någol specifikt för näringsförbudsfrågorna ulan gäller ärenden om ekonomisk brottslighet över huvud laget. Enligt en grov uppskattning krävs en halv till en årsarbetskraft enbart för näringsförbuds-tillsynen hos en TSM av genomsnittlig storlek. Den erforderiiga förstärkningen borde delvis kunna läckas med effektiviseringar och omdisponeringar.

Endast etl fätal remissinstanser har kommenterat resursfrågorna. Bl. a.
följande anförs. RÅ framhåller alt effektiviteten av näringsförbudsinslitu-
tet i hög grad är avhängig av vilka resurser som myndigheterna kan förfoga
över. Länsslyrelsen i Jönköpings län menar alt kommitténs förslag innebär 143

en inte oväsentlig utökning av arbetsuppgifterna hos såväl poUs och äkla- Prop. 1985/86: 126 gare som hos kronofogdemyndigheten. Del lagda förslaget måsle därför enligt länsstyrelsen följas upp med en resursförstärkning. Länsåklagaren i Malmö anser alt effektiviteten i tiUsynen är hell beroende av vilka resurser som ställs till förfogande. Föreningen Sveriges kronofogdar stryker under viklen av snabbhet i handläggningen och anser del angelägel atl de myndigheter som skall föra talan om näringsförbud och övervaka dess efterlevnad tilldelas resurser eller disponerar sin verksamhet så att delta mål nås. Också TCO pekar på detta problem och menar alt en allvarlig brist i dagens förfarande med näringsförbud är lidsfördröjningen innan förbud utfärdas. TCO anser mot denna bakgrund att polis- och åklagare bör tillföras ytterligare resurser för dessa arbetsuppgifter. Detta bedöms lill viss del kunna ske genom omfördelning av befintliga arbetsuppgifter inom de båda områdena.

LO och Hotell- och Restauranganställdas Förbund menar att det är ytterst viktigt atl meddelade näringsförbud också får avsedd verkan. Instanserna anser därför att det måste ställas stora krav på kontrollen av efterlevnaden och alt denna mäste effektiviseras i jämförelse med dagsläget. Deras slutsats är att TSM måste få ökade resurser.

För egen del vill jag anföra följande. Del förfarande vid handläggning av näringsförbudsärenden som jag föreslår skall gälla (jfr avsnitt 4) innebär att allmän domstol beslutar om näringsförbud på talan av allmän åklagare. Konkursförvallarna och TSM har att anmäla för åklagare när anledning förekommer alt meddela näringsförbud. Kronofogdarna i allmänhet åläggs att göra motsvarande anmälan när någon underlåtit atl betala skatt m. m. i sådan utsträckning atl näringsförbud kan bli aktuellt. Åklagaren anlitar polis myndighels biträde för utredning av ärenden där näringsförbud ifrågasatts. Det åligger de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs att vaka över att näringsförbud efterlevs. Överträdelse skall anmälas lill åklagaren. Också polisen övervakar i viss utsträckning efterlevnaden av näringsförbud som en del av del normala broltsbeivrande arbetet.

Behovel av resurser vid de myndigheter som har atl arbeta med näringsförbudsfrågor är beroende bl. a. av de krav som slälls på systemels effektivitet, det förväntade antalet ärenden, den nuvarande tillgången på resurser och möjligheterna alt omfördela dessa, de ekonomiska satsningar som allmänt kommer alt göras inom berörda områden samt möjligheterna att underiätla arbetet genom exempelvis utökat samarbete och förbättrad tillgång till uppgifter i dataregister.

Avsevärda resurser har tillförts olika myndigheter för kampen mot ekonomisk brottslighet, något som framgått av min redogörelse i det föregående (avsnitt 2). Forskningen på områdel har prioriterats och BRÅ har fått medel för särskilda forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk bioltslighet.

Näringsförbudskommittén har bedömt att ca 300 näringsförbud löpande
kommer atl finnas om kommitténs lagförslag genomförs. Många menar
dock alt detta är en underskattning och att del finns betydligt fler oseriösa
näringsidkare som borde kunna meddelas näringsförbud. Ocksä jag räknar 144

med att frågor om näringsförbud bör föras fram till prövning i större Prop. 1985/86: 126 omfattning än som kommittén förefaller ha antagit. Om detta skall vara möjligt krävs sannolikt en höjd ambition när det gäller spaning och ulredning.

Om näringsförbudet skall bli elt effektivt och trovärdigt medel mol ekonomisk brottslighet måste goda möjligheter finnas till spaning och utredning för att upptäcka de näringsidkare för vilka näringsförbud kan bli aktuellt. Självfallet blir det regelmässigt sä alt frågan om näringsförbud väcks i samband med annan utredning som berör näringsidkaren. Vidare måsle prövningen vara snabb. Tillsyn och kontroll när det gäller efterlevnaden av meddelade beslut måste vara aktiv.

Vissa brister har påtalats av bl. a, näringsförbudskommillén och remissinstanserna när det gäller polisens, åklagarnas och domstolarnas handläggning av näringsförbudsfrågor. Det mest framträdande problemet torde vara att det i många fall går lång tid innan näringsförbud meddelas. Tillsynen av efterlevnaden av näringsförbuden anses också ha fungerat dåligt på sina håll. Dessa problem kan ha sin grund i otillräckliga resurser hos berörda myndigheter. Det kan också finnas andra förklaringar. Bestämmelserna i KL om näringsförbud har endast funnits under en begränsad tid och långa utredningstider, bristande kontroll etc, kan bero på en ovana hos personalen att hantera näringsförbudsfrågor. Oklarheten hittills när det gäller lagstiftningens innebörd kan ocksä ha haft viss betydelse.

Som jag redan har påpekat har avsevärda resurser tillförts polis- och åklagarväsendet under senare tid för åtgärder mol ekonomisk brottslighet. Dessa satsningar är avsedda alt också gälla de ärenden som jag nu behandlar. Söm redan berörts gäller att frågan om näringsförbud oftast kommer att behandlas i samband med utredning om annan brottslighet som näringsidkaren är misstänkt för eller i samband med ett konkursförfarande. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet bedömer jag mot denna bakgrund atl inga ytterligare tjänster behöver tillföras för handläggningen inom rättsväsendet.

Nuvarande bestämmelser om näringsförbud i KL trädde i kraft den 1 juli 1980, Bland landets 81 kronofogdemyndigheter utsågs 25 att vara tillsynsmyndigheter i konkurs. Dessa myndigheter tillfördes då 16 kronofogdetjänster och fyra assistenttjänster för tillsynsuppgifterna enligt konkurslagen. Vissa utbildningsinsatser gjordes också. Tillsynsuppgifterna kan allmänt sägas omfatta en övervakning av det sätt på vilket ett konkursbo förvaltas och avvecklas. Det arbetet består i en löpande kontroll och tillsyn av förvaltningen. Frågor som därvid prövas är bl, a, om det är möjligt att återvinna något i konkursboet, om det finns anledning att misstänka att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott m, m. Tillsynsmyndigheten är också remissinstans åt konkursdomaren i dennes olika beslut under konkursens gång. Tillsynsmyndigheten skall också granska förvaltarens berättelse och redovisning, utdelningsförslag och inventering av boets tillgångar. Uppgiften atl anmäla till åklagare om misstanke föreligger att näringsförbud bör meddelas samt tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs utgör sälunda endast en mindre del av tillsynsuppgiften.

Näringsförbudskommittén har bett TSM att söka beräkna de resurser 145

10 Riksdagen 1985186. t saml. Nr 126

som används för just tillsynen över personer som ålagts näringsförbud. De Prop, 1985/86; 126 mest frekventa svaren har varit atl nästan inga (myckel små, inga mätbara, inga nämnvärda eller obetydliga) resurser hittills gått åt enbart för denna kontroll. På kommitténs fråga om tillsynen fungerar tillfredsställande har de flesta svarat alt så inte är fallet. Många konkreta förslag på förbättringar har framförts, bl.a. krav på resursförstärkningar. Kommittén har därför bett TSM försöka beräkna vilka ytterligare resursbehov som finns om tillsynen skall kunna göras helt tillfredsställande. Många har helt naturligt svarat att detta till slor del beror på hur många näringsförbud som meddelas och den ambitionsnivå som skall gälla för kontrollen. Kommitténs slutsals är att en TSM av normal storlek bör disponera 1/2—1 årsarbetskraft för näringsförbudslillsynen.

En höjd ambitionsnivå när det gäller näringsförbud borde kunna medföra en viss posiliv effekt på kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning. Några av de gäldenärer som ger myndigheten mest arbete kan förväntas försvinna frän verksamheten under den tid de har näringsförbud. Ändå bedömer jag alt den önskade höjda ambitionsnivån när det gäller tillsynen enligt nuvarande ordning är otillfredsställande och att den f.n. torde vara obefintlig inom vissa delar av landet. Mol denna bakgrund och i ett läge då man får räkna med atl fler näringsförbud kommer atl meddelas måste vissa resurser tillföras kronofogdeorganisationen.

Jag har redan berört frågorna om utökat samarbete mellan de myndigheter som har en roll i näringsförbudssyslemet samt utbildning och utveckling av kompetensen hos vederbörande personal (bl. a, avsnitt 4,7). För att den nya lagen skall ge bästa effekt bedömer jag att ytteriigare resurser måste avdelas också för det informations- och erfarenhetsutbyte mellan ansvariga myndigheter som jag har förordat och för utbildning av berörd personal.

Frågan om det närmare resursbehovet för nu nämnda ändamål liksom anslagstekniska frågor får som jag tidigare nämnt behandlas i 1986 års budgetproposition.

7.3 Utökad vandelsprövning i vissa branscher

Jag har i del föregående angett att näringslillståndssyslemel bör bli föremål för en praktisk utvärdering och därför föreslagit att en utökad vandelsprövning inom restaurang- och åkeribranscherna införs på försök.

Jag har när del gäller den utökade vandelsprövningen också (jfr avsnitt
5) redovisat min syn på behovet av samordning och erfarenhetsutbyte
mellan de myndigheter som är involverade i arbetet med prövning av
serveringstillstånd. Det utökade samarbete, som jag anser önskvärt, skulle
dels syfta till att öka medvetenheten om vilken information olika myndig
heter har om företagens vandel, vilket måste vara av stort värde när det är
aktuellt alt meddela eller återkalla tillslånd enligt lagen om handel med
drycker, dels till att undvika dubbelarbete mellan myndigheter. Bland de
berörda myndigheterna vill jag särskilt nämna skatte-, kronofogde- och
polismyndigheterna. Också kommunerna bör nämnas. Vidare kan samar
betet inom länsslyrelserna när det gäller här aktuella frågor förbättras. Det 146

gäller samarbetet mellan allmänna, revisions-, mervärdeskatte-, skatte-, Prop. 1985/86: 126 uppbörds- och juridiska enheterna. Insatser bör också göras för utbildning av den personal som arbetar med serveringstillstånden. Medel bör anvisas för bl, a, dessa ändamål.

När det gäller den utökade vandelsprövningen i övrigt har jag redan aviserat atl några särskilda resurser inte skall behöva avdelas för ändamålet. De branscher som försöket kommer att bedrivas inom är sålunda redan föremål för elableringskontroll. Del innebär att administrativa system finns för hanteringen av tillståndsärendena. De kompletteringar jag har föreslagit när det gäller lagen om handel med drycker och yrkestrafiklagen kommer enligt min bedömning att leda till så begränsade arbetsuppgifter vid berörda myndigheter, i jämförelse med det arbete som idag läggs ner, att nya tjänster eller ytterligare medel inte behöver tillföras.

Avgifter tas f. n. ut för tillstånd enligt de lagar som jag behandlar här. Det är enligt min mening naturiigt att det finns ett klart samband mellan avgiften för ett tillslånd och kostnaderna för berörda myndigheters arbete med prövning av ärenden och för tillsynen. Det kan finnas skäl att, mot bakgrund av alt tillämpade avgifter när det gäller tillstånd enligt lagen om handel med drycker och yrkestrafiklagen torde vara låga samt atl nya uppgifter tillförs myndigheterna, se över avgifternas storiek, Slämpelskatteutredningen (B 1977:06) arbetar f, n, bl, a, med frågan om kostnadstäckande avgifter. Översynen av avgifter bör därför anstå i avvaktan på resultatet av det utredningsarbetet.

8 Upprättade lagförslag

l enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag tUl

1, lag om näringsförbud,

2, lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3, lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

4, lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5, lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker. Lagförslagen under 2 och 3 har upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet, förslaget under 4 i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet och förslaget under 5 i samråd med slatsrådet Sigurdsen, Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om näringsförbud

Bestämmelserna om näringsförbud har upptagits i en särskild lag om
näringsförbud. KL kommer dock fortfarande att innehålla en bestämmelse
om s.k, konkurskarantän (199a§). liksom bestämmelser om att förval- 147

tåren eller, i andra hand, tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) skall vara Prop. 1985/86: 126 skyldig atl till åklagare göra anmälan om näringsförbud i vissa fall (55, 185b och 199e§§).

Kommitténs förslag lill lag om näringsförbud upptar 15 paragrafer. Mitt förslag innehåller 27, Skillnaden beror på att mitt förslag innehåller vissa bestämmelser som saknar motsvarighet i kommittéförslaget (2, 9, 16 och 17§§) och på att vissa av de bestämmelser som kommittén har föreslagit har delats upp på flera paragrafer i mitt förslag,

Lagen om näringsförbud består av åtta olika avsnitt, 1 ett första avsnitt om meddelande avförbud anges bl, a, förutsättningarna för att näringsförbud skall kunna meddelas, mot vilka personer förbud skall kunna riktas och under hur lång lid etl förbud skall kunna gälla (l-5§§). Näringsförbudets innebörd preciseras i elt andra avsnitt med rubriken verkan av fårbud (6 och 7 §§), Därefter följer etl tredje avsnitt omförfarandei vid prövningen av frågor om förbud (S-14 %%), ett fjärde om upphävande av förbud (15-17§§), ett femte om tid för avveckling av förbjuden verksamhet rn.m. (18 §) och ett sjätte om dispens från förbud (19—22§§), I ett sjunde avsnitt finns bestämmelser om tillsynen av meddelade förbud m.m. (23 och 24 §§). I del avslutande avsnittet regleras överträdelse avförbud m.m (25-27 §§). Utöver de nu nämnda avsnitten finns ocksä övergångsbestämmelser.

9.1.1 Meddelande av förbud

Detla avsnitt av lagen omfattar l-5§§. Avsnittet inleds med två bestäm
melser som anger förutsättningarna för näringsförbud (1 och 2§§). 1 den
därpå följande bestämmelsen preciseras förutsättningarna i visst hänseen
de (3§), Härefter följer en kompletterande regel rörande den personkrets
mol vilken förbud kan riktas (4 §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse

om kortaste och längsta tillåtna tid för elt näringsförbud (5 §).

1§

Näringsförbud får meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare

1, gjort sig skyldig till broll som inte är ringa, eller

2, underlåtit alt belala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om underiåtelsen inte är ringa.

Näringsförbudet får meddelas endast om näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och förbudet är påkallat från allmän synpunkt. Vid bedömningen av om så är fallet får hänsyn tas till även andra åsidosältanden av näringsidkaren än som avses i första stycket.

Paragrafens första stycke saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Del andra styckels första mening motsvarar i huvudsak I § första stycket i kommittéförslaget.

Paragrafen anger förutsättningarna för att näringsförbud skall kunna meddelas utan samband med konkurs. Frågan härom har i den allmänna motiveringen behandlats i avsniti 4,1 -4,2,4 och 4,2,6.

Näringsförbud kan enligt denna paragraf bara riktas mot den som har
handlat i egenskap av enskild näringsidkare. 1 4§ görs dock reglerna
tillämpliga på vissa företrädare för juridiska personer. 148

Bestämmelserna bygger på den grundläggande inställningen att närings- Prop. 1985/86: 126 förbud är en mycket ingripande sanktion, som skall tillgripas endast mot personer som uppträtt på ett kvalificerat illojalt sätt. Regleringen riktar sig mot sådana personer som missbrukar näringsfriheten genom alt grovt åsidosätta sina åligganden och pä sä sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenärer eller anslällda, konkurrenter, konsumenter, avtalskon-Irahenter eller samhället i övrigt.

Första styckel

I första siycket uppställs som en första förutsättning för näringsförbud att

nägon i egenskap av enskild näringsidkare har gjort sig skyldig till antingen

brott som inte är ringa eller Underlätelse att betala sådan skatt, tull eller

avgift som omfattas av lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter,

tullar och avgifter (betalningssäkringslagen), om underlåteisen inte är

ringa.

Uttrycket näringsidkare har här i princip samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen, exempelvis i 1 § bokföringslagen. Därmed avses således var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om denna är inriktad på vinst eller ej. Lagens tillämpningsområde är dock begränsat till enskild näringsidkare, dvs. fysisk person som är näringsidkare (jfr prop 1979/80:83 s.187). Utanför faller alltså juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Däremol gäller lagen vissa ställföreträdare för en juridisk person, se 4§.

För atl man vid prövningen av en fråga om näringsförbud skall kunna konstalera att näringsidkaren har gjort sig skyldig lill brott får i praktiken krävas att domstol har fälft honom till ansvar för brott. Rekvisitet kan åberopas både då lalan om ansvar och förbud förs samtidigt och då vederbörande har fällts till ansvar för brott i en tidigare rättegång. Det bör inte krävas alt avgörandet i ansvarsdelen har vunnit laga krafl. En annan sak är att förbudet inte skall börja tillämpas förrän det vunnit laga kraft, om inte domstolen förordnar om tillfälligt näringsförbud med stöd av 10 § första eller fjärde stycket.

Alt brott skall ha begåtts av någon / dennes egenskap av enskUd näringsidkare innebär atl brottet eller brotten skall ha begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Innebörden av atl ett brott har begåtts i utövningen av näringsverksamhet är densamma enligt denna lag som i annan lagstiftning där uttrycket används. Jag syftar här närmast på 36 kap. 3 a § brottsbalken (jfr dock även 55 och 185 b §§ KL) och kan hänvisa till vad som sades i förarbetena till detta lagrum (prop. 1981/82:142 s. 26 f).

Dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade när den bestämmel
sen infördes, atl broll skall anses begånget i näringsverksamhet, om gär
ningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs
av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare
eller anställd hos den som bedriver näring. Han uttalade vidare att såväl etl
brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse - både
sådana som innehåller bestämmelser för näringslivet i dess helhet och
sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet
- och etl brott mot centrala straffbestämmelser kan vara all anse som 149

broll i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är i del senare fallel Prop, 1985/86: 126 bl, a, brottets anknytning till en näringsidkare. Jag kan här också hänvisa till en remiss lill lagrådet om företagsbol som chefen för justitiedepartementet har anmäll förut i år.

Med brott som någon begått i egenskap av näringsidkare avses således inte bara åsidosältanden av sädana straffbestämmelser som riktar sig till endast näringsidkare. En näringsidkare kan i denna sin egenskap givetvis överträda även straffstadganden som riktar sig till en vidare krets av människor, kanske envar. Åtskilliga av de stadganden i brottsbalken som inte särskill tar sikte på näringsidkares förehavanden kan således i och för sig fä betydelse i detta sammanhang.

Som jag har anföri i den allmänna motiveringen kan anknytningen mellan ett brott och en näringsidkares verksamhet ta sig olika uttryck. Jag har där pekat på tre faktorer som man enligt min mening bör kunna fästa vikt vid då man skall bedöma om det finns en anknytning i ett visst fall. En situation är då näringsverksamheten utövas på elt brottsligt sätt. En annan är då näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att genomföra eller döUa brott. Ytterligare en situation är då brottets syfte har varit att främja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat hänseende. Jag vill för tydlighetens skull markera att jag ingalunda vill utesluta fall då det finns samband mellan brott och näringsverksamhet utan atl något av dessa kriterier passar in.

Jag vill nu närmasl helt kort illustrera innebörden av dessa kriterier mot bakgrund av några starkt förenklade typfall. De fall som jag därvid kommer att nämna är inte sådana som i första hand står i blickpunkten när det gäller den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde, utan de har valts ut för atl illustrera förekommande gränsdragningsfrågor.

Vi kan anta att en person är införd i handelsregistret som enskild näringsidkare. Han har en anställd och driver sin näringsverksamhet i och från det hus där han också har sin bostad. Personen i fråga gör sig skyldig till olika brott. Frågan är nu inte om brotten är allvarliga nog för att kvalificera för näringsförbud, utan i vad mån de över huvud bör kunna beaktas vid en prövning. Brotten är dessa:

Misshandel av en uppdragsgivare och olaga hot mot en anställd. Om brotten har sin orsak i sådanl som rör uppdrags- och anställningsförhållandena finns del skäl att anse att det är fråga om brott i näringsverksamhet. Verksamheten kan då sägas ha bedrivits på elt brottsligt sätt.

Stöld av egendom hos en uppdragsgivare. Om stölden begicks i syfle att tillföra näringsverksamheten egendom, kan det finnas skäl att anse den som brott i näringsverksamhet, I detta fall kan verksamheten tänkas ha utövats på ett brottsligt sätt. Mitt antagande bygger också på att syftet varit atl främja näringsverksamheten. En annan sak är alt ett sådant syfte kan vara svårt att bevisa, inte minst om stölden avsåg t. ex. pengar.

Mordbrand och försäkringsbedrägeri i syfte all få försäkringsersättning för förstört lager och skadade inventarier. Rörelsen har i detta fall använts för att genomföra brott, och delta skall kunna anses som brott i näringsverksamhet.

150

Köp av stulna maskiner och bUdäck, alltså häleri. Om maskinen är Prop. 1985/86: 126 avsedd för rörelsen - något som kan framgå av dess beskaffenhet - bör brottet i den delen kunna anses utövat i näringsverksamhet, på samma sätl som stölden ovan. Om bildäcken är avsedda för en bil som ingår i eller används i rörelsen, bör också del brollet kunna betraktas som broll i näringsverksamhet.

Olaga sprittillverkning i husets källare och spritförsätjning på kontoret. Om näringsverksamheten används för atl dölja tillverkningen och försäljningen, finns en tillräcklig anknytning mellan brottet och näringsverksamheten. Beroende på näringsverksamhetens art och bl.a. omfattningen av tillverkningen och försäljningen kan det ocksä tänkas att det är fråga om ett brottsligt utövande av näringsverksamhet.

Frågan om det finns ett samband mellan etl brott och en persons näringsverksamhet bör avgöras på renl objektiva grunder. Avgörande skall alltså vara de faktiska omständigheter som grundlägger ett samband.

Endasl sådana broll får ligga till grund för näringsförbud som vederbörande har gjort sig skyldig till medan han var näringsidkare. Del krävs däremol inte atl han är näringsidkare då lalan om näringsförbud väcks.

Uttrycket brott täcker såväl etl som flera brott. Att brottet inte är ringa betyder i detta sammanhang att rekvisitet inte bör anses uppfyllt om bara böter ingär i straffskalan. Även om fängelse"ingår i straffskalan, bör ett enstaka broll i allmänhet inte anses uppfylla rekvisitet om den faktiska påföljden är böter. Ett motsatt synsätt kan dock vara befogal om det är fråga om ett högt bötesstraff som gäller brott mot en central straffbestämmelse, t. ex. ocker eller trolöshet mot huvudman.

Vid upprepad brottslighet kommer saken delvis i ell annat läge. Då bör även brott mot straffstadganden som bara är sanktionerade med böter kunna sammantagna innebära brott som inte är ringa. Detsamma gäller om någon flera gånger dömts till böler för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan.

Enligt punkt 2 kan näringsförbud vidare komma i fråga i vissa fall dä nägon i egenskap av enskild näringsidkare har underlåtU att belala sådan skall, lull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen.

Hänvisningen till betalningssäkringslagen innebär alt en underiåtelse alt belala andra medelsslag än sådana som omfattas av den lagen inte kan ligga lill grund för näringsförbud enligt denna punkt. En underiåtelse atl betala föreligger vid den tidpunkt då förfallotiden för skatten, tullen eller avgiften har överskridits. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen råder del i allmänhet ingen tvekan om lidpunkten för betalningsskyldighetens inträde. Betalningsskyldigheten föreligger normalt även om det beslut som ligger till grund för ett skattekrav har överklagats. Om anstånd har beviljats kommer saken i ett annat läge. Då har inte någon betalningsskyldighet underlåtits.

Atl någon har underiåtit att belala skatt m. m, i egenskap av enskild
näringsidkare innebär, liksom vid brott, att det skall finnas en anknytning
mellan underiåtelsen och vederbörandes näringsverksamhet. Del blir där
för i första hand betalningen av de s, k, företagarskatterna som får praktisk
betydelse, TUl företagarskatterna brukar räknas arbetsgivaravgifter, mer- 151

värdeskatl, källskatter som innehållits för anslällda och punktskatter. Pre- Prop, 1985/86: 126
liminär B-skatt hör också till denna kategori, även om B-skalten delvis kan
omfatta inkomster från annat än näringsverksamhet, Pä samma sätt kan
t, ex, väglrafikskatten avse både privata fordon och sådana som används i
näringsverksamhet, Elt annat exempel är all det i kvarstående skatt kan
ingå skatt på både rörelseinkomst och inkomst av annat slag. Begreppet /

förelagarskatter låter sig därför inte entydigt avgränsas bara genom en bestämning till vissa medelsslag, som typiskt sett kan förekomma i samband med näringsverksamhet. Dessutom kan det i vissa fall vara motiverat alt ta hänsyn till andra skatte- och avgiftsskulder än sådana som har ett omedelbart samband med den löpande driften av ett företag. Av en seriös näringsidkare bör man t. ex. också kunna kräva att han betalar skatteskulder som uppkommer i samband med atl ett företag byter ägare. Av detta följer alt t, ex, skatt på realisationsvinst saml gåva skall kunna beaktas. Katalogen över de skatter och avgifter som skall kunna tillmätas betydelse i sammanhanget är således ganska omfattande. Detta innebär emellertid inte att varje skuld avseende ett i betalningssäkringslagen upptaget medelslag skall anses ha det nödvändiga sambandet med en näringsverksamhet. Huruvida gäldenären har underiåtit all betala en viss skatt, lull eller avgift i näringsverksamhet får därför bedömas mot bakgrund av omständigheterna i varje särskilt fall.

Vid den bedömningen får beaktas att en näringsidkare inte alla gånger själv kan bestämma i vilken ordning hans skulder till del allmänna betalas. Enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter kan t, ex, en restitutionsfordran på mervärdeskatt las i anspråk av kronofogdemyndigheten för avräkning mot en privat arvsskatleskuld, vilket kan få till följd att rörelseanknutna skulder inte kan betalas, Å andra sidan kan en näringsidkare själv ha möjlighet att disponera betalningsströmmarna på elt sådant sätt att den skuld som är direkt hänföriig till näringsverksamheten hålls nere. Detta kan t.ex, vara fallet om privat egenom säljs för atl ge etl tillskott av rörelsekapital och detla tillskott ökas genom atl skatt på försäljningsvinslen inte betalas. Dessa exempel visar atl skuldbilden inte alltid ger ett direkt besked om huruvida betalningsunderlå-lelsen bör läggas gäldenären till last i hans egenskap av näringsidkare. I vissa fall måste därför en helhetsbedömning göras av näringsidkarens olika mellanhavanden med det allmänna.

Näringsförbud kan komma i fråga bara om betalningsunderlåtelsen inte
är ringa. Även om de flesta medelsslag som jag nyss har anfört skall kunna
beaktas, måste betalningsunderlåtelsen således vara kvalificerad för atl
utgöra självständig grund för näringsförbud. Hänsyn får då tas till både
skuldens absoluta storlek och dess relativa betydelse i den aktuella nä
ringsverksamheten. För alt underiåtelsen inte skall anses ringa i den me
ning som avses här måste krävas att den inte uppgår till ett oansenligt
belopp. Man bör också ta hänsyn till om det är en mera definitiv betal
ningsunderlåtelse eller bara en kortvarig försening. I det senare fallel kan
det finnas skäl att ibland anse en Underlätelse som ringa, även om beloppet
inte var oansenligt. Är det fråga om definitiva belalningsunderlåtelser eller
långvariga förseningar ter sig ett motsatt synsätt naturligt, 152

Andra siycket Prop, 1985/86: J26

I andra stycket anges de två ytterligare förutsättningar som mäste vara

uppfyllda för att näringsförbud skall få meddelas. Den försia av dessa är alt

näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Vid prövningen av om så skett får hänsyn tas inte bara till brottsligheten

eller betalningsunderlåtelsen utan även till åsidosältanden av andra slag.

Om väl domstolen kommer fram till att vederbörande grovt åsidosatt sina

åligganden, har den att därefter pröva om förbud är påkallat från allmän

synpunkl.

Uttrycket atl vederbörande skall ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet avviker något från det som används i KL (199b§ försia styckel) och i kommitténs förslag (1 § första stycket). Där sägs i stället att vederbörande skall ha "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare". Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. Det ullryck som används här har dock ansetts passa bättre samman med den konstruktion som bestämmelsen om näringsförbud mot vissa företrädare för juridiska personer m.fl. i 4§ har fått. Rörande innebörden av uttrycket hänvisas till vad som tidigare anförts om när det bör anses finnas etl samband mellan ell brott och utövarens näringsverksamhet.

Allvarlig ekonomisk brottslighet i verksamheten innebär elt grovt åsidosättande av vad som har ålegat näringsidkaren. En sådan brottslighet i verksamheten som föranleder friheisberövande påföljd bör, om denna inte är helt kortvarig, normalt bedömas som elt så kvalificerat åsidosättande. Även brottslighet som traditionellt har uppfattats som någol mindre allvarlig - exempelvis vissa bokföringsbrolt och uppbördsbrott - bör kvalificeras som etl grovt åsidosättande, om den upprepats under lång lid eller vid ett flertal tillfällen.

Ofta lorde den brottslighet som näringsidkaren fällts till ansvar för ensam innebära att han grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Detsamma kan gälla då näringsidkaren i stället för brott gjort sig skyldig till underiåtelse alt betala skatter m. m. Detta får typiskt sett ofta anses vara fallel om hans samlade skulder rörande skatter, tullar och avgifter av det slag som här är i fråga uppgår lill 100 000 kr. eller mer. Hänsyn måste dock självfallel tas lill vad som utgör skälet lill skulden, liksom till omständigheterna i övrigt. Har näringsidkaren hamnat i betalningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller som eljest varit försvarliga, bör delta spela in vid bedömningen av om han grovt åsidosatt sina åligganden. Alt ett förbud i ett sådant fall f.ö. inte heller borde anses påkallat från allmän synpunkl slår också klart, . Det kan å andra sidan vara fråga om ett grovt åsidosättande även i vissa fall då skulden understiger 100 000 kr. Detta kan vara förhållandel om vederbörande har gjort sig skyldig till upprepad betalningsunderlåtelse under en längre lid eller det har förekommit andra tecken på illojalitet.

Som exempel på detla kan nämnas att en näringsidkare år efler år
undandrar sig sin deklarationsskyldighet och sedan inte heller betalar de
skatter som påförs på grund av skönslaxeringar. Utredningssvårigheterna
medför att dessa fall många gånger får passera ulan åtal för skallebedrä
geri, och någon konstaterad skattebrottslighet som kan läggas till grund för 153

etl näringsförbud finns det följaktligen inte, I sådana fall bör därför kravet Prop. 1985/86: 126 på skuldbeloppets storlek inte ställas alltför högt.

Vid bedömningen av om näringsidkaren grovt åsidosatt sina skyldigheler får enligt andra meningen i andra stycket hänsyn tas också till andra omständigheter än dem som nämns i första stycket. Hit hör bl. a. brott som har preskriberats, förutsatt givelvis atl det i bollen ligger etl icke preskriberat brott som inte är ringa eller en konstaterad betalningsunderiålelse.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.2) gett exempel på åsidosältanden som kan beaktas. Hänsyn får i princip tas till varje slag av åsidosättande som vederbörande har gjort sig skyldig till som näringsidkare. Om vederbörande har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa, men som likväl inte anses ensamt innebära all han har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, är det naturiigt att en eventuell skuld avseende sådana skatter m, m, som omfattas av betalningssäkringslagen tillmäts särskild tyngd vid den samlade bedömningen vid sidan om brottsligheten. På motsvarande sätl kan det finnas skäl alt tillmäta brott särskild betydelse då talan om näringsförbud i första hand bygger på att vederbörande har underlåtit att belala skatter m.m. Man bör vidare se särskilt allvarligt på systematiska åsidosältanden av åligganden. Det bör således i princip alltid anses som ett grovt åsidosättande om näringsidkaren, vid sidan om brottsligheten eller betalningsförsummelsen, har systematiskt nonchalerat t, ex. förelägganden och förbud från myndigheter, arbetsrättsliga förpliktelser eller sådana som gäller arbetsmiljön, liksom klara åsidosältanden av civilrätlsliga åligganden. Detta bör gälla även om man inte kan konstatera etl systematiskt åsidosättande av åligganden av enbart visst slag, utan oegentligheterna fördelar sig på sinsemellan skiftande slag av åligganden.

Om domstolen finner alt vederbörande har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, har den att pröva om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl. Vid denna prövning är omfattningen av oegentligheterna givetvis av största betydelse, liksom hur allvariiga dessa är. Härigenom kommer prövningen av om förbud är påkallat att i viss utsträckning flyta samman med bedömningen av om personen i fråga har gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande. Till grund för prövningen av om förbud är påkallat bör dock ligga en bredare bedömning, varvid bl, a, hänsyn skall las även till omständigheter som talar till näringsidkarens förmän.

Avsikten med kravet alt förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt är att betona de rätlspolitiska syftena bakom regleringen. Näringsförbudet är främst avsett att undanröja en skadehärd, dvs. hindra en näringsidkare från alt fortsätta med en verksamhet som orsakar stora skador för hans borgenärer eller anslällda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller samhället i övrigt. Man skall med näringsförbud vidare kunna förhindra atl en person kan fortsätta atl ägna sig åt näringsverksamhet i ett fall då detla skulle framstå som stötande med tanke på de oegentligheter som vederbörande har gjort sig skyldig tiU. Vid prövningen av om ett näringsförbud är påkallat frän allmän synpunkt får också allmänpreventiva överväganden göras.

154

Vid prövningen bör domstolen försöka göra en helhetsbedömning av Prop. 1985/86:126 vederbörandes förhållanden i näringsverksamhet. Av betydelse är bl.a. den verksamhet som näringsidkaren har bedrivit och arten och omfattningen av de oegentligheter som har förekommit, liksom under hur läng tid de har pågått. Hänsyn får därvid — som framgår av andra meningen i andra slyckel - tas till alla slags åsidosältanden som näringsidkaren har gjort sig skyldig till i denna sin egenskap. Del bör också beaktas vilken tilltro man kan fästa till vederbörandes vilja och möjligheter alt i fortsättningen driva näringsverksamhet på ett seriöst sätt. Hänsyn skall tas inte bara till de åsidosältanden som han har gjort sig skyldig lill, utan också till sådanl som kan tänkas göra bilden av hans hittillsvarande förhållanden ljusare. Från allmän synpunkt sett måsle näringsförbud normall bedömas som mindre påkallat om personen i fråga under lång tid har bedrivit en seriös rörelse och därefter kommit att ägna sig ät oegentligheter, än om han inte har ägnat sig ål annat än oseriös verksamhei. Man skall också beakta om det finns andra tillgängliga medel än näringsförbud med vilka man kan komma lill rätta med näringsidkaren. Näringsförbud är en mycket ingripande åtgärd och bör därför normall tillgripas försl om näringsidkaren har visat sig mer eller mindre immun mot andra sanktioner och påtryckningsmedel.

Då skatterekvisilet åberopas är det av särskilt intresse vid prövningen att söka fastställa i vad mån betalningsunderlåtelsen tyder på en allmän benägenhet hos näringsidkaren att sätta sig över skyldigheten alt betala skatter och avgifter. Detta innebär atl hänsyn kan las lill såväl anledningen till skulden som den beredvillighet gäldenären har visat för att nå en betalningsuppgörelse med kronofogdemyndigheten. En näringsidkare som har hamnat i oförutsedda betalningssvårigheter på grund av omständigheter som ligger utanför hans kontroll bör således inte betraktas på samma sätt som den som planmässigt utnyttjar självtagna skattekrediler som ell led i sin näringsverksamhet. Hur det förhäller sig med detta torde man många gånger kunna bedöma redan genom alt jämföra beloppet av restförda skatter och avgifter med storleken på andra skulder.

När del gäller indrivningsskedel fär man på liknande säll göra en skillnad mellan ä ena sidan den som t.ex. beviljas en avbetalningsplan och sköter denna och å andra sidan den som på olika säll försöker undandra sig indrivningsåtgärder. Om gäldenären tidigare har visat sig obenägen att sköta sina betalningar bör också detla kunna beaktas i sammanhanget.

Om de grova åsidosätlandena har berott på okunnighet, oskicklighet eller slarv bör de normalt inte leda till näringsförbud. Undantag från denna princip kan vara befogat om okunnigheten, oskickligheten eller slarvet har salts i system och det finns anledning all tro att vederbörande därför också i fortsättningen kommer att uigöra en skadehärd.

I 3 § anges några omständigheter som bör tilläggas särskild betydelse vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt.

2§

Näringsförbud fär också meddelas den som försatts i konkurs och då var
enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenä
rer eller på annal säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverk
samhet och förbudet är påkallat från allmän synpunkt. 155

Paragrafen motsvarar, med några väsentliga avvikelser som har berörts i Prop. 1985/86: 126 den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5), 199b§ första och tredje styckena KL. Den har ingen motsvarighet i kommitténs förslag.

Paragrafen anger förutsättningarna för näringsförbud i samband med konkurs. Förbud skall alltså, förutom vid brott eller viss betalningsunderlåtelse som inte är ringa, kunna meddelas en enskild näringsidkare som har försatts i konkurs. Ytterligare förutsättningar för förbud är enligt denna paragraf liksom enligt I § att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet - genom alt ha förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annal sätl - saml att förbudet är påkallat från allmän synpunkt.

I fråga om begreppet näringsidkare kan jag hänvisa till vad som sagts i allmänmotiveringen (avsnitt 4.3,1) och i specialmotiveringen till 1 §.

Innebörden av atl konkursgäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer utvecklas närmare i förarbetena till nu gällande regler, vartiU hänvisas (prop. 1979/80:83 s, 31 f och SOU 1979:13 s. 75 f). Detsamma gäller innebörden av atl det har skett ett åsidosättande av annat slag (nyssnämnda prop, s, 32 f och betänkande s, 76 ff). Jag kan också hänvisa till vad som i förevarande lagstiftningsärende har anförts i fråga om det senare uttrycket i allmänmotiveringen (avsnitt 4.2.2) liksom i specialmotiveringen till 1 §.

TiU skillnad från nu gällande reglering upptar lagen om näringsförbud ingen särskild bestämmelse om näringsförbud vid upprepade konkurser. Att en person upprepade gånger har misslyckats som affärsman och åsamkat sina kreditgivare stora förluster leder således inte till att lägre krav skall ställas på graden av oegentligheter som skall kunna medföra näringsförbud. En annan sak är att elt medvetet otillbörligt utnyttjande av konkursinstitutet i sig kan innebära att vederbörande får anses ha grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Det torde därför ofta finnas anledning all överväga förbud just för sådana personer som har varit inblandade i flera konkurser.

Vad jag har anföri i specialmotiveringen till 1 § om att det skall finnas en anknytning mellan de förfaranden som skall kunna föranleda näringsförbud och näringsidkarens verksamhet gäller även här. Vid bedömningen av om konkursgäldenären har handlat grovt otUlbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet får, liksom idag, hänsyn endast tas lill sådana oegentligheter som förekommit i den näringsverksamhet som har avslutals med konkurs (jfr prop. 1979/80:83 s. 55). Detla innebär att ett färre antal oegentligheter kan komma alt få beaktas om konkursrekvisitet i ett visst fall åberopas i stället för något av rekvisiten brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa. Åklagaren kan därför ibland ha anledning atl i försia hand grunda en lalan på någol av dessa senare rekvisit men åberopa konkursrekvisitet alternativt om han tvekar om i vad män det första rekvisitet är uppfyllt.

Alt etl förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt innebär, att det
skall göras en helhetsbedömning av det slag som jag har anfört i specialmo
tiveringen till föregående paragraf Kravet innebär en förändring i förhäl
lande lill vad som gäller idag. Vid bedömningen av om förbud är påkallat 156

från allmän synpunkt får hänsyn las till även andra oegentiigheter i nä- Prop. 1985/86: 126 ringsverksamhet än sädana som har förekommit i den rörelse som avslutats med konkurs,

3§

Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl skall särskill beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat atl medföra betydande skada eller om näringsidkaren lidigare dömts för brott i näringsverksam-hel.

Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande reglering. Den motsvarar i huvudsak 1 § andra stycket i kommittéförslaget.

Paragrafen anger några omständigheter som bör tilläggas särskild betydelse vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Frågan har behandlats i avsnitt 4.2.6 i den allmänna motiveringen.

Domstolen skall särskilt beakta om förfarandel sketl systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat atl medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare har dömts för broll i näringsverksamhet. Tanken med all ange den senare omständigheten är att vederbörande borde ha tagit varning av domen. De nämnda omständigheterna är atl uppfatta som vägledning för domstolarnas prövning. Avsikten är att bl. a. härigenom främja en enhetlig rättstillämpning.

Det skall alltså särskill beaktas om missbruket har skett systematiski. 1 detta ligger alt del varit fråga om upprepade förfaranden som genomförts efler viss beräkning. Del senare förhållandel utmärker också kriteriet att åsidosättandet har syftat tiU betydande vinning. Etl förbud kan således vara mera påkallat för den näringsidkare som t. ex. under en längre tid inte betalar in några skatter eller avgifter med beräkningen att själv få vinning än för den som oförskyllt hamnar i ett trängt ekonomiskt läge.

Vidare skall särskild hänsyn las till om åsidosättandet har medfört eller varit ägnat alt medföra belydande skada. I försia hand syftas här på ekonomiska skador som kan förorsakas vederbörandes borgenärer eller anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalskontrahenter och andra. Men även personskador och sakskador, som har eller kunde ha uppkommit på grund av exempelvis bristfälligt arbetarskydd eller miljöbrott, skall beaktas.

Slutligen skall det särskilt beaktas om näringsidkaren tidigare har fält någon varning i form av att han dömts för brott i näringsverksamhet. Har han trots en sådan dom fortsatt med oegentligheter, är del i princip mera befogal att meddela elt förbud än om han lagfors för första gången.

Domstolen måste i varje enskilt fall bedöma vilken betydelse som bör
tilläggas en lidigare dom och den betydelse dess ålder bör ha. Del torde
ofta få anses särskilt graverande om näringsidkaren har fortsatt med sä
dana oegentligheter som domen avsåg. Om vederbörande har dömts flera
gånger men ändå fortsatt att åsidosätta sina åligganden, fär han normalt
anses kvalificerad för förbud. Likaså bör i allmänhet den få förbud som
tidigare har varit underkastad näringsförbud och som ertappas med nya
allvarliga åsidosältanden, 157

Del kan också finnas skäl att anse att vederbörande borde ha tagit Prop, 1985/86: 126 varning av någon annan myndighetsåtgärd, exempelvis förbud utfärdade av miljövårdsmyndigheter.

Innebörden av förevarande bestämmelse är alt domstolen, dä den prövar om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt, skall ta särskild hänsyn tiU sådana omständigheter som anges i paragrafen. Det bör betonas atl del dock inte är nödvändigl att nägon av dem föreligger för all näringsförbud skaU kunna meddelas. Det bör också framhållas att det i det enskilda fallel kan finnas anledning atl fästa vikt vid andra omständigheter än de angivna.

Av vikt bör således ofta vara bl. a. om åsidosätlandena har pågått länge. Hänsyn bör också tas till hur verksamheten i övrigi har bedrivits. Som anförts i specialmotiveringen till 1 § skall även sådana omständigheter beaktas som tjänar till att skapa en posiliv bild av vederbörande.

För att konkretisera sin uppfattning om när näringsförbud bör meddelas för kommittén en diskussion i anknytning till fem typfall (s. 400 ff). Jag återger fallen och kommitténs kommentarer i det följande.

1, En näringsidkare har under etl flertal år försummat sin bokföringsplikt, - Detta torde inte i sig böra föranleda näringsförbud, även om det får anses röra sig om ett grovt åsidosättande. Om näringsidkaren döms för bokföringsbrolt och därefter fortsätter att nonchalera sin skyldighet atl sköta bokföringen, bör dock näringsförbud åläggas.

2, En person har gått i konkurs eller fått egna bolag försatta i konkurs fem gånger under de senaste tio åren. Han har då och då försummat sin skyldighel att deklarera för inkomstskatt och mervärdeskatt liksom sin skyldighet att belala in skatter och avgifter till staten. Han har vid tre tillfällen i samband med konkurserna dömts för brott mol uppbördslagen, en av dessa gånger dessutom för bokföringsbrott. Nu väcks på nytt åtal för brott mot uppbördslagen. Samtidigt förs talan om näringsförbud, - Även om inte näringsidkaren agerat för alt skaffa sig själv vinning och även om det rört sig om ganska blygsamma belopp, får här näringsförbud anses motiveral. Grunden för förbudet är främst de tre domarna och de upprepade åsidosätlandena, som i huvudsak är av samma art. Konkurserna bör inte i sig ha någon betydelse för bedömningen. De framstår visseriigen som naturiigt förbundna med åsidosätlandena, men även om - teoretiskt sett -inga konkurser förekommit hade näringsförbud varit motiverat,

3, En näringsidkare, som drivit näring i aktiebolagsform, har under en följd av år hell åsidosatt bolagens skyldighet att betala skatter och avgifter till staten. Flera av hans bolag har tUl följd härav försatts i konkurs. -Näringsförbud får normall anses motiverat, eftersom det synes ha rört sig om ett systematiski beteende under mycket lång tid. De upprepade konkurserna bör inte betraktas som i och för sig försvårande, även om de utgjort ett naturligt led i missförhållandena,

4, En företagare med ca 20 anställda fortsätter verksamheten i sill
aktiebolag under två till tre år trots att bolaget är insolvenl. Han förvärrar
härigenom bolagets ekonomiska ställning avsevärt och gör sig skyldig till
vårdslöshet mot borgenärer. Han underlåter under denna tid att sända in
redovisningshandlingar till patent- och registreringsverket. När bolaget går 158

i konkurs är underskottet ca två miljoner kronor. - Även om skadorna här Prop. 1985/86: 126

är stora bör näringsförbud inte komma i fråga i detta fall, om det inte kan

visas alt näringsidkaren planerat hela förfarandet för att skaffa sig eller

sina närslående personlig vinning. Skulle han lidigare ha dömts för likartad

brottslighet, kommer saken i ell annat läge. Det förhållandet atl han efter

konkursen men före målels avgörande kan ha hunnit komma i gång med ett

nytt företag, som går bra och där flera personer är anslällda, bör inte i sig

få betydelse för näringsförbudsprövningen.

5. En rörelseidkare tar inför en hotande konkurs ul alla medel - ca en halv miljon kronor - från företagets bankkonton och ger sig iväg med pengarna till utlandet. 1 övrigt har han skött sig klanderfriU. - I detta fall är, enligt kommitténs uppfattning, näringsförbud inte nägon adekvat sanktion.

Jag kan i slort instämma i kommitténs bedömningar, utom i fråga om fallen 4 och 5. Till skillnad frän kommittén anserjag att ett näringsförbud ligger nära till hands i fall som dessa, om det inte finns några omständigheter som talar i motsatt riktning. När det gäller fall 5 kan det visseriigen hävdas att elt näringsförbud skulle vara ell slag i luften, eftersom rörelseidkaren i fråga sannolikt inte kommer atl ägna sig åt näringsverksamhet i Sverige under överskådlig tid. Det kan å andra sidan inte uteslutas alt han från utlandet kan komma atl utöva ett faktiskt inflytande på företagsamhet här i landet, t, ex. genom alt äga aktiemajoriteten i ell svenskt aktiebolag. Enligt min mening bör man därför även i etl fall som detta göra en noggrann prövning av alla omständigheter och således inte utgå frän att en utlandsflyttning alltid är ett avgörande skäl mot näringsförbud,

4§

Näringsförbud får vidare meddelas den som varit bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag under tid då bolaget underiåtit att betala skatt, tull eller avgift i sådant hänseende som avses i 1 § första stycket 2, om förutsättningarna för förbud enligt 1 § andra stycket är uppfyllda. Delsamma gäller om han själv i bolagets verksamhet gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Han får även meddelas näringsförbud om bolaget försatts i konkurs och förutsättningarna i övrigt för förbud enligt 2 § är uppfyllda.

Vad som sägs i första stycket om bolagsman i ett handelsbolag gäller även styrelseledamot och suppleant för sådan i ett aktiebolag och en ekonomisk förening, verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag samt den som i annan egenskap faktiskt utövat ledningen av en näringsverksamhet. Detsamma gäller den som utåt framstått som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.

Näringsförbud får dessutom meddelas annan befattningshavare än som anges i första och andra styckena, om han haft befogenhet att fullgöra en näringsidkares skyldigheter i särskilt avseende och i den egenskapen gjort sig skyldig till brott som inte är ringa samt förutsättningarna för förbud enligt 1 § andra stycket är uppfyllda.

Paragrafens två försia stycken motsvarar, med vissa avvikelser, 199b§ andra stycket KL, Tredje stycket saknar motsvarighet i gällande reglering.

Paragrafen motsvarar - med vissa avvikelser som har berörts i den all-

159 manna motiveringen (avsnitt 4,3,2 och 4,3,3) - 2§ i kommitténs förslag.

Genom denna paragraf blir regleringen tillämplig även då oegentligheter Prop. 1985/86: 126 har begåtts i verksamhet som har bedrivits av ett handelsbolag (kommanditbolag), ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Näringsförbud kan då enligt beslämmelserna i 4§ meddelas vissa ställföreträdare för den juridiska personen. Förbud kan vidare, enligt andra stycket första meningen, riktas mol den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet, oavsett om denna har drivits under enskild firma eller av en juridisk person. Andra meningen i andra stycket innehåller en regel som främsl riktar sig mot den som handlar som bulvan i näringsverksamhet som bedrivs under enskild firma. Enligt tredje stycket kan förbud vidare meddelas en person i etl företag som, utan att ha faktiskt utövat ledningen av verksamheten, dock haft en sådan ställning atl han kan fällas lill ansvar för brott enligt principerna för s, k, företagaransvar.

Första stycket

Bestämmelsen innebär atl näringsförbud kan meddelas den som är bolagsman i ett handelsbolag i denna hans egenskap. Är handelsbolaget elt kommanditbolag, skall förbud enligt denna regel dock kunna meddelas bara sådan bolagsman som är komplementär. För att undvika missförstånd har detta ansetts böra framgå av lagtexten.

Förutsättningarna för förbud är desamma som enligt 1 och 2 §§, Beslämmelsen tar sikte på del fallel atl det i den verksamhet som bolaget bedrivit har förekommit sådana oegentligheter som kan kvalificera för näringsförbud. Den bygger på tanken att bolagsmannen intar en sådan ställning, att han är ansvarig för oegentligheterna. För att näringsförbud skall meddelas skall dock bolagsmannen själv i bolagets verksamhei ha gjort sig skyldig till brott enligt 1 § första stycket I eller själv kunna lastas för betalningsunderlåtelse av det slag som anges i 1 § första stycket 2 vilken bolaget gjort sig skyldigt till. Del är också han som skall ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet, och förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt såvitt avser just honom. Om handelsbolaget (kommanditbolaget) har försatts i konkurs kan bolagsmannen vidare meddelas näringsförbud endast om de förutsättningar för näringsförbud vid sidan om konkurskravet som anges i 2 § är tillämpliga pä honom själv. Har en bolagsman i ett handelsbolag t, ex, genom avtal uteslutils från förvaltningsrätten och därför inte haft möjlighet atl påverka del handlande som inrymt bolagets oegentligheter, skall näringsförbud således inte komma i fräga för hans del.

Andra stycket

Genom denna bestämmelse blir regleringen tillämplig även på styrelseleda
möter i aktiebolag och ekonomiska föreningar, liksom på suppleanter till
dessa. Också verkställande och vice verkställande direktörer i aktiebolag
omfattas av lagen och kan åläggas näringsförbud. Däremot gäller reglerna
inte styrelseledamöter i handelsbolag eller i ideella föreningar eller stif
telser som driver rörelse, i denna deras egenskap. Inte heller träffar regler
na dem som i etl handelsbolag eller en ekonomisk förening kallar sig
verkställande direktör. Även firmatecknare faller utanför de kategorier
som automatiskt omfattas av regleringen i I och 2§§, 160

De senast nämnda personerna kan ändå träffas av reglerna om de i det Prop, 1985/86: 126 enskilda fallet passar in på beskrivningen i första meningens senare led. Näringsförbud kan meddelas den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet. Avsikten är bl.a. att träffa de personer som inte utåt framträder som företrädare ulan handlar genom bulvan.

Innebörden av alt bestämmelsen är tillämplig på den som har utövat ledningen av en näringsverksamhet är att näringsförbud kan komma i fråga för såväl den som är verksam i en enskild näringsverksamhet som den som utövar den faktiska ledningen i en näringsverksamhet som bedrivs av en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag eller staten eller en kommun.

Ullrycket/a/:fi,s/c? utövat ledningen skall förstås så, all den som i realiteten utövar bestämmanderätten i företaget skall träffas av reglerna. Del är således inte tillräckligt atl han har den formella bestämmanderätten om han inte utövar denna i praktiken. Det är å andra sidan inte heller nödvändigl alt han, för alt kunna omfattas av bestämmelsen, har någon formell beslutanderätt i företagel. Del avgörande är, om han är den som fattar beslut angående företagets angelägenheter.

Aktieägare träffas således inte automatiskt av reglerna. I många fall mäste dock den som har ett dominerande ägarinflylande i ett fåmansföretag antas ha faktiskt utövat ledningen av företaget (jfr prop. 1979/80:83 s. 36).

Den andra meningen tar sikte på den som utåt framstått som ansvarig för en enskUd näringsverksamhet. Därmed avses i första hand den som har varit registrerad som innehavare av en rörelse som drivits under enskild firma. Om rörelsen inte har varit registrerad blir bestämmelsen tillämplig på den som utåt har uppträtt som innehavare av denna. Bestämmelsen lar sikte på både del fallel dä det rättsligt sett varit fråga om en enskild näringsverksamhet och det då verksamhelen i själva verket har utövats av t.ex. etl handelsbolag men utåt framträtt som en enskild näringsverksam-hel.

Tredje stycket

Det finns anställda som, utan att ha haft ett så övergripande ansvar för en näringsverksamhet som ligger i all de kan sägas ha utövat den faktiska ledningen av denna, ändå har haft en så självständig eller ansvarsfull ställning i ett förelag all de enligt principerna för s, k, företagaransvar kan straffas för brott som har begåtts i verksamheten (i belänkandet s, 228 ff beskrivs begreppets innebörd närmare). Bestämmelsen i Iredje stycket innebär atl näringsförbud kan meddelas en person som hör till denna krets av befattningshavare, om han i den befattningen har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Därutöver krävs alt han har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet och atl förbud befinns påkallat från allmän synpunkl.

Om brottet har bedömts enligt principerna för företagaransvar är därmed
också fastslaget att vederbörande hör till den krets av befattningshavare
som beslämmelsen riktar sig mot. Det kan dock även tänkas alt en person
som hör till denna krets i stället begår brott som inte är ringa av annat slag
än som faller under principerna för företagaransvar, t, ex, förskingring 161

11 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

eller annat brott enligt brottsbalken. Näringsförbud kan meddelas också på Prop. 1985/86: 126 grund av sådan brottslighet under förutsättning att brottet utfördes i den befattning som var förenad med företagaransvar. I detla senare fall får alltså i etl mål om näringsförbud särskilt prövas om vederbörande har haft en ställning som är förenad med sådant ansvar.

Den tidpunkt vid vilken någon skall ha innehaft en sådan ställning eller befattning som anges i 4§ är den då oegentiighelerna inträffade. Den som har lillträtt en sådan ställning eller befattning i etl företag efler del att de åsidosättanden skedde som ligger lill grund för en lalan om näringsförbud skall inte kunna få förbud på grund av dessa, och inte heller den som har hunnit lämna rörelsen innan de inträffade. Detta betyder också alt näringsförbud inte skall kunna meddelas någon på grund av sådana brott eller andra oegentligheter som han gjorde sig skyldig till medan han ännu var underlydande i rörelsen. Sådana oegentligheter skall över huvud inte beaktas vid prövningen. Det förhållandet att vederbörande då oegentligheterna ägde rum hade en befattning som avses i denna paragraf men hunnit lämna posten när talan väcks saknar däremot betydelse. I delta senare fall får oegentligheterna alltså åberopas mot honom.

5§

Näringsförbud skall meddelas för en viss lid, lägst tre och högst fem är.

Paragrafens motsvarighet i KL finns i 199b§ försia stycket. Den gällande regeln föreskriver dock ingen minsta lid för förbud. Paragrafen överensstämmer med 1 § tredje siycket i kommittéförslaget.

När domstolen besiämmer liden för förbudel måste den beakta ändamålen med beslämmelserna. Del främsta syftet är all hindra en person som orsakat slora skador i sin näringsverksamhet atl fortsätta med detla. Man skall också kunna ingripa med förbud i elt fall då det skulle framstå som slötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detla skulle få fortsätta alt ägna sig åt sådan. Även allmänpreventiva hänsyn måsle las.

För att näringsförbudet skall uppfylla dessa syften måste det gälla under en inte obetydlig lid. Domstolen får vid bestämmande av förbudstiden använda liknande kriterier som vid slraffmätning. Oegenllighelernas omfattning och karaktär måste tillmätas slor betydelse, liksom den skada som näringsidkarens borgenärer eller anställda, konkurrenterna, konsumenterna, avtalsparter eller andra åsamkats eller kunnat åsamkas. Av stor vikt är också vilken inställning näringsidkaren har visat. En omständighet som bör verka i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt Ukgiltig för de regler som gäller för näringsverksamhet. Har näringsidkaren tidigare varit underkastad förbud men vägrat atl la rättelse av detta, kan ett långvarigt näringsförbud också vara motiverat. Samma synsätt ter sig befogat om de oegentligheter som leder lill näringsförbud är sådana alt de även medför ell långvarigt fängelsestraff.

Tiden för förbudet räknas från den dag då domen vinner laga kraft, om
domstolen inte har förordnat om omedelbart ikraftträdande enligt reglerna
om tillfälligt förbud. Om etl sådanl förbud har löpt före domen, kan rätlen 162

bestämma all del skall fortsätta alt gälla i väntan på alt domen vinner laga Prop, 1985/86: 126 krafl (10§), Jag kan här i övrigt hänvisa till den diskussion som kommittén för om hur förbudstiden bör anges (s, 316 f).

Om en dom på slutligl näringsförbud har föregåtts av elt tillfälligt förbud, måsle del beaktas all den sammanlagda tiden för förbuden inte får överstiga fem år. Även då minimigränsen för förbudet, tre år, skall beräknas skall den tid räknas in under vilken ett tillfälligt förbud har gällt.

Den utmätta förbudstiden kan föriängas om förbudel överträds. Detta framgårav 26 §.

9.1.2 Verkan av förbud

Detta avsnitt av lagen omfattar 6 och 7 §§ och innehåUer regler om näringsförbudels innebörd. Den försia bestämmelsen beskriver bl.a, de olika befallningar hos en juridisk person som den som har näringsförbud inte får inneha (6§). Den andra uppställer elt förbud mol anställning m.m. hos närslående och i den lidigare rörelsen (7§).

6§

Den som är underkastad näringsförbud har inte rätt alt driva näringsverksamhet eller all vara bolagsman i ell annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ell kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleani för styrelseledamot i elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller sliflelse som driver näringsverksamhet, saml ej heller vara verkställande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har angetts nu. Inte heller får han på annat sätt faktiskt ulöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring. Dessulom gäller atl han inte får äga sä många aktier i elt aktiebolag alt hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att översliga femlio procent. .

Näringsförbud ulgör inget hinder mot att sädan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. I §, 4 kap. I §, 6 kap. I § eller 13 kap. 5§ tryckfrihetsförordningen.

Paragrafens närmaste motsvarighet i KL är 199 c § första stycket. Paragrafen motsvarar - med viss avvikelse, som har berörts i den allmänna motiveringen (avsniti 4.4.3) - 3 § i kommitténs förslag.

Paragrafen anger tillsammans med 7 § den verkan elt näringsförbud har. De frågor som regleras av paragrafen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 4.4.1-4.4.3.

Första styckel

Den som har näringsförbud får inte driva näringsverksamhet Han får alltså inte vara näringsidkare. Innebörden härav har berörts under 1 § samt i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,4,1 med hänvisningar).

Förbudet är generellt i den meningen att del i princip avser all närings
verksamhet. Ett näringsförbud kan inte begränsas till att avse enbart en
viss bransch eller viss verksamhet, 163

Däremot kan viss verksamhet undantas från det generella förbudel ge- Prop, 1985/86: 126 nom dispens (19§).

Vidare är det förbjudet för den som är underkastad näringsförbud att vara bolagsman i elt vanUgl handelsbolag eller komplemenlär i ell kommanditbolag. Förbudel avser däremol inte ställningen som kommanditdelägare, eftersom en sådan normalt inte har del i bolagels förvaltning. Om del däremol finns etl avtal om att en kommanditdelägare skall ha samma befogenheter som vanliga handelsbolagsmän, kan en sådan ställning vara i strid med förbudet alt faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Det är också förbjudet för en person med näringsförbud att vara styrelseledamot eller suppleani för styrelseledamot i elt aktiebolag eller handelsbolag - däri inbegripet kommanditbolag — eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet, saml atl vara verksläUande eller vice verksläUande direkiör i ett aktiebolag eller / annan egenskap vara slällföreirädare för en sådan juridisk person som har nämnts tidigare. Det sistnämnda tar främst sikte på firmatecknare. Förbudet grundas i fräga om aktiebolag och ekonomisk förening på de befogenheter som enligt särskild lagsliftning är knutna till de nämnda befattningarna. Motsvarande reglering gäller visserligen inte för de övriga slagen av juridiska personer, men när t. ex. bolagsmännen i elt handelsbolag har anförtrott förvaltningen åt en styrelse, torde ledamöterna av denna ofta få befogenheter molsvarande dem som tillkommer styrelsens ledamöter i etl aktiebolag. Del har därför ansetts att förbudet bör gälla också vissa befattningar hos även andra juridiska personer än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Det är vidare förbjudet för den som är underkastad elt näringsförbud att faktiskt ulöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring. Den senare kategorien utgörs av aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Förbudel att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet gäller oavsett företagsform, alltså oberoende av om verksamheten drivs under enskild firma eller av elt aktiebolag eller någon annan juridisk person. Det avser också sådan näringsverksamhet som drivs av statliga och kommunala affärsdrivande verk liksom av andra statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Frågan om innebörden av alt någon faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3,2) och i specialmotiveringen till 4§. Den som har fått näringsförbud bryter mol förbudet om han är den som i realiteten bestämmer över en näringsverksamhet och avgör hur den skall drivas. Alt han har en formell bestämmanderätt - av annat slag än som anges i 6§ - innebär inget brott så länge han inte utövar den.

En person kan å andra sidan bryta mot ett näringsförbud, även om han
inte har någon som helst formell beslutanderätt över verksamhelen. Före
slär han en näringsverksamhet, och fattar han på eget ansvar avgörande
beslut angående företagets ledning, bryter han mol förbudet, även om han i
och för sig är anställd. Detta gäller även om han delar företagels ledning
med nägon annan. Annorlunda förhåller det sig om han handlar på ägarens 164

direktiv. Det är alltså tillätet att förestå en verksamhet så länge man inte Prop, 1985/86: 126 fattar självständiga beslut angående förelagels ledning.

Den som har ansvaret för enbart en viss del av förelagels verksamhet, exempelvis marknadsföringen eller redovisningen, kan inte anses utöva ledningen. Avgörande är här atl vederbörande har någon över sig som i sista hand kan bestämma över företagets handlande.

Att idka rådgivning till ett förelag är i princip inte förbjudet för den som har näringsförbud. Ofta kan emellertid konsultverksamhet anses som näringsverksamhet, och i så fall är den givetvis förbjuden. Rådgivning kan vidare, oavsett om den utgör näringsverksamhet eller ej, tänkas utgöra brott mol lagen (1985: 354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m. I vissa lägen kan naturligtvis det som av de berörda rubriceras som rådgivning i själva verkel innebära ledning av en näringsverksamhet.

Den som har näringsförbud får vidare inte äga så många aktier i elt aktiebolag att han har en majoritet av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Ett aktieinnehav som representerar hälften av rösterna eller mindre är inte förbjudet enligt denna punkt. Även ett sådant innehav kan dock vara straffbart, nämligen om del ger den som har fått näringsförbud en möjlighet all faktiskt ulöva ledningen av bolaget och han också utnyttjar denna möjlighet, Hans handlande i kombination med aktieinnehavet strider då mot regeln i Iredje meningen.

Kommittén har i belänkandet (s. 263 f) gett några exempel för atl konkretisera var gränserna går för näringsförbudets räckvidd i det hänseende som nu är i fråga. Jag ansluler mig - med vissl tillägg, som särskilt redovisas - till den bedömningen som kommittén redovisar i anknytning till exemplen. Dessa återges i det följande.

Exempel 1. B äger enskUda firman X. A föreslår den och sköter alll i den enligt en generalfullmakl från B som bor på annal häll och bara bryr sig om företaget såtillvida atl han uppbär viss vinst. A får här anses ha brutit mot sill näringsförbud, även om han inte är att betrakta som näringsidkare.

Exempel 2. B äger enskilda firman X. A är anställd däri men sköter bara bokföring, deklarationer, utbetalningar o.d. Detla gör han dock helt på eget ansvar utan att B lägger sig i det. B är i övrigt verksam i rörelsen med inköp, försäljning m.m. A:s inblandning är här inte sådan alt han kan anses ha överträtt skt förbud. Om det visas all han också deltagit i företagels ledning på jämställd fot med B, blir bedömningen en annan.

Exempel 3. A och B är verksamma i elt aktiebolag. B äger alla aktier och är ordförande i styrelsen, där för övrigt hans två barn sitter. B är ocksä VD. A, som är B: s kamrat, delar dock det faktiska ansvaret för bolaget med B. Del misstänks all A bidragit med hälften av aktiekapitalet genom att låna pengarna till B. A har överträtt sitt förbud om det kan visas alt han delat företagsledningen med B och inte varit underställd denne. Att del misslänks alt A lånat ut pengar kan inte tillmätas någon betydelse. Om detla kan visas, kan det dock få betydelse för bedömningen av B: s inblandning.

Exempel 4. A och B äger en rörelse tillsammans, B sköter om alla
praktiska göromål och har allt slutligl ansvar både i teori och praktik
genom etl särskilt avtal som träffats. Han samråder dock med A angående 165

investeringar, skatteplanering, bokföring, verksamhetsinriktning m.m. - Prop. 1985/86: 126 Här synes ett handelsbolag föreligga, och A bryter mot näringsförbudet . genom att vara bolagsman. Om del i stället är elt aktiebolag, kan han inte sägas bryta mol förbudet, om han inte är styrelseledamot, VD eller suppleant eller (som följer av mitt tillägg till kommitténs förslag om näringsförbudels verkan) äger så slor del av aktierna atl hans andel i röstetalet överstiger 50 %. Hans inblandning innebär knappast att han "faktiskt utövat ledningen".

Exempel 5. A är anställd som juridisk och ekonomisk expert i etl aktiebolag. Han har inga formella befogenheter men spelar en viktig roll när del gäller bolagets skatteplanering och utformningen av bolagels avtal med leverantörer och kunder. Denna A: s verksamhei omfattas inte av näringsförbudet, och han skall således inte dömas för överträdelse.

Exempel 6. A är dömd för allvariiga arbetsmiljöbrotl i en av honom tidigare driven verksamhet, vilken han avslutat på grund av etl honom ålagt näringsförbud. Han är anställd av B för alt ansvara för personalfrågor. Han har bestämmande inflytande över de anställdas löner och övriga anställningsvillkor, bl. a. arbetstider och arbetsmiljö. B lägger sig inte alls i dessa frågor. A har inget inflytande på rörelsen i övrigt. Denna A: s verksamhet bör vara tillåten.

Andra stycket

Etl näringsförbud innebär inte någol hinder mot sådan verksamhet som är skyddad av grundlag. Utövning av exempelvis yltrandefriheten, mötesfriheten eller tryckfriheten hindras således inte av ett näringsförbud. Även den som har fått ett sådant förbud får därmed driva exempelvis ett tryckeri, en butik för försäljning av tidningar och böcker eller en teater. Han får också arbeta som t, ex, författare. Grundlagsskyddet medför dock inte att den som är underkastad ett näringsförbud har rätt att vara ställföreträdare för en juridisk person som driver verksamhet av ifrågavarande slag, I praktiken innebär därför undantaget i andra stycket en inskränkning i näringsförbudet endast såvitt avser enskild näringsverksamhet.

Om en person som får näringsförbud tidigare ägnat sig åt sådan verksamhet som skyddas av grundlag, kan det vara lämpligt att rätten i domen anmärker att verksamheten i fråga inte omfattas av förbudet.

7§

Den som är underkastad näringsförbud får inte vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som anges i 4§. Som närstående anses make, sambo, förälder, barn och syskon saml den som är besvågrad i rätl upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i den näringsverksanihet där han åsidosatt sina åligganden.

Paragrafen har ingen motsvarighet i KL. Den motsvarar däremol - med
viss avvikelse, som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,4,4) ,,

- 4§ i kommitléns förslag.

Försiasiycket Prop. 1985/86: 126

Enligt 7 § försia meningen får den som har meddelats näringsförbud över huvud inte vara anställd hos en person som är närstående till honom. Han får inte heller motta återkommande uppdrag av en närslående.

Förbudel omfattar sådan näringsverksamhet som drivs av en närslående, men också sådan i vilken en närstående har en sådan ställning alt han, om det förekommer oegentligheter i näringsverksamheten, själv skulle kunna meddelas näringsförbud enligt 4 §. Detta betyder att den som har meddelals förbud inte får vara anställd exempelvis i elt aktiebolag där en närstående sitter i styrelsen, eller i ell handelsbolag där en närslående är en av flera bolagsmän. Ibland torde elt sådanl förbud framstå som alltför strängt, exempelvis om det rör sig om en underordnad ställning i ett stort börsnoterat aktiebolag. Det har dock inte ansetts möjligt alt i lagen skilja ul företag som generellt kan undantas från närståendeförbudel från andra. I elt faU som det nämnda kan dock en dispens le sig befogad.

Förbudel mol att ta emot återkommande uppdrag innebär alt den som har fått näringsförbud inte kan tjänstgöra som konsult åt en närstående i dennes verksamhei eller som exempelvis agent, reparatör eller revisor åt företagel. All ge enstaka råd eller ulföra någon enstaka tjänst är dock inte förbjudet. I ordel återkommande ligger atl det skall röra sig om flera uppdrag, som inte ligger alllför lång tid efter varandra.

Vid tillämpningen av 7 § måste beaktas atl regeln har kommit tUl för att effektivisera och understödja näringsförbudet i 6§ och att det i övrigi inte finns något skäl all förbjuda anställning och uppdrag hos närstående. Detta bör uppmärksammas framför allt dä frågan om alt ge dispens för viss anställning kommer upp, men även vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse av närstäendeförbudet bör anses ha varit.

I andra meningen preciseras vilka som i detta sammanhang skall anses som närslående. Kretsen är begränsad till makar, sambor, föräldrar, barn, syskon saml dem som är besvågrade i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon. Genom atl överträdelse av närstäendeförbudet är etl brott, måsle personkretsen vara så begränsad och klart avskiljbar som möjligt. Det betyder ocksä alt regeln får tolkas restriktivt. Som barn skall därför inte räknas fosterbarn eller styvbarn, däremot adoptivbarn. Motsvarande gäller för betydelsen av förälder. Som syskon bör räknas halvsyskon men inte slyvsyskon.

Andra styckel

Den som är underkastad näringsförbud får inte heller vara anställd i eller ta
emot återkommande uppdrag i samma näringsverksamhet som den i vilken
han har åsidosatt sina åligganden. Vid bedömningen av om en viss närings
verksamhet är densamma som den i vilken en person med näringsförbud
tidigare har varit verksam får hänsyn tas till flera faktorer. Att förelagels
firma ändrats kan knappast spela någon självständig roll. Detsamma gäller
om företaget byter lokaler eller flyttar till annan ort. Även om företaget
genomför vissa ändringar i sin verksamhei, men såväl huvudinriktningen
av denna som företagets ledning är densamma som lidigare, lorde del ändå
finnas skäl att anse att det är fräga om samma företag som lidigare. 167

Delsamma är fallel om företaget fått ny ägare eller ny ledning men i slorl Prop. 1985/86: 126

bedriver samma verksamhet som tidigare. Med hänsyn lill atl det här rör

sig om en straffsanktionerad bestämmelse ligger det i sakens natur atl

gränsdragningen i tveksamma fall bör ske till förmån för den som har fått

näringsförbud. Uppkommer frågan huruvida denne i elt sådant fall har

överträtt förbudel bör han alltså hellre frias än fällas.

9.1.3 Förfarandet vid prövningen av frågor om förbud

Detta avsniti av lagen, som omfattar 8-14§§, innehåller regler om förfarandel då frågan om att meddela näringsförbud har uppkommit.

Avsnittet inleds med en beslämmelse om rättegängen i mål om näringsförbud (8§). Därefter följer en bestämmelse som lägger viss skyldighet rörande näringsförbud på kronofogdemyndighet (9§). Vidare ges bestämmelser om s.k. tillfälligt näringsförbud (10-13§§) och om att viss underrättelse skall lämnas när ell förbud meddelas (14§).

8§

Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högsl ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud mol någon som försatts i konkurs får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

Paragrafen motsvarar, med viss ändring, 199d § KL. Skillnaden består i att mitt förslag inte har någon motsvarighet till regeln i 199d§ Iredje stycket KL om att talan om förbud måste väckas inom viss tid. Paragrafens första stycke motsvarar 6§ i kommittéförslaget.

Försia stycket

Enligt förslaget skall talan om näringsförbud även i fortsättningen föras av allmän åklagare i tingsrätt. Då frågan om förbud kommer upp i samband med ansvarstalan rörande ekonomisk brottslighet kan den komma att prövas av särskild eko-tingsrätt (SFS 1985:415). Vanliga brottmålsregler skall gälla för förfarandet, närmare bestämt reglerna om mål som rör brott för vilket är stadgal fängelse i högsl ell år. Detta betyder bl. a. att beslämmelserna om forum i brottmål normalt skall tillämpas och atl tingsrätten är domför med tre nämndemän, givetvis dock under den förutsättningen alt talan om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år inte samtidigt prövas. Rättens avgörande sker genom dom. I övrigt kan i huvudsak hänvisas tiU specialmoliveringen i det förra lagstiftningsärendet (prop. 1979/80:83 s. 58 fO, Det bör dock observeras, alt förutsättningarna för att offentlig försvarare skall förordnas är delvis förändrade (21 kap, 3a§RB),

Liksom tidigare skall reglerna om häktning, anhållande och gripande
inte vara tillämpliga i fråga om näringsförbud. Detsamma gäller bestäm- 168

melserna om reseförbud och anmälningsskyldighet. Givetvis kan det ändå Prop. 1985/86: 126 bli aktuellt att tillgripa dessa tvångsmedel som en följd av atl vederbörande samtidigt misstänks för brott. Övriga tvångsmedel kan användas i fråga om näringsförbud, i den mån reglerna över huvud är tillämpbara.

Den regel i KL som föreskriver att talan om näringsförbud måste väckas senast två år frän dagen för konkursbeslutet - talan får dock alltid väckas så länge konkurs pågår - saknar motsvarighet i den nya lagen. Talan behöver alltså inte väckas inom viss tid från det att de oegentligheter begicks som ligger lill grund för den. För att uppfylla den särskilda förutsättning för näringsförbud som anges i 1 § första siycket 1 gäller dock alt den oegentlighet som avses där - brott — inte får vara preskriberad. Jag kan här hänvisa lill vad jag i allmänmotiveringen har anfört i denna fråga (avsnitt 4.2.2, 4.2.3 och 4.2.6).

Andra styckel

Liksom enligt nu gällande bestämmelser (199d§ andra siycket första meningen KL) får mål om näringsförbud som rör någon som har försalts i konkurs även - dvs. vid sidan om de fora som framgår av de allmänna brottmälsreglerna - tas upp av den tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

9§

Varje kronofogdemyndighet skall särskill uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela näringsförbud i fall som anges i I § första stycket 2. Så snart myndigheien finner anledning lill det, skall den göra anmälan om förhållandel lill åklagaren.

Paragrafen saknar direkl motsvarighet i KL. Enligt 199e§ skall dock TSM, om inte konkursförvallaren gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 55 § eller 185 b §, göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning lill del. Paragrafen innebär alltså en viss påbyggnad av vad som redan idag åligger vissa kronofogdemyndigheter.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.1) skall kronofogdemyndigheterna ha ett särskilt ansvar för alt aktualisera näringsförbud enligt skatterekvisilet, när etl sådant är befogal. Kronofogdemyndigheterna har på delta område en särskild sakkunskap och erfarenhet som måsle utnyttjas. Innebörden av beslämmelsen är atl kronofogdemyndigheterna fortlöpande skall bevaka utvecklingen av - och alltså hålla sig underrättade om — sådana gäldenärsförhållanden som kan ge anledning till näringsförbud samt anmäla lill åklagare då de anser ett näringsförbud påkallat. Bevakningen skall kunna innebära både registerspaning och visst fältarbete, liksom fallbeskrivningar och analyser av skalteförhållanden som är av inlresse i sammanhanget. Då kronofogdemyndigheten gör en anmälan till åklagaren bör den bifoga den utredning som finns i ärendet.

10 §

Är det uppenbart att näringsförbud skall meddelas, får rällen meddela

förbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts

(tiUfälligl näringsförbud), 169

En fråga om lillfälligt näringsförbud las upp på yrkande av åklagaren, Prop, 1985/86: 126 om inte annat följer av fjärde styckel. Ett sådant yrkande kan prövas såväl innan talan enligt 8§ har väckis som därefter. Innan elt tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig, om det inte finns anledning atl anla all han har avvikit eller pä annat säll håller sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen, I kallelsen skall han upplysas om alt frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigi vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap, 14 § rättegångsbalken.

Bifalls en talan om näringsförbud, får rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud.

Paragrafens försia slycke motsvarar, med viss avvikelse som har behandlats i avsnitt 4,5,2 i den allmänna motiveringen, 199g § försia stycket KL, Dess andra och tredje stycken motsvarar 199g§ Iredje siycket KL, Paragrafens Qärde stycke motsvarar 199 h§ Iredje styckel KL. Paragrafen överensstämmer i sak med 7 § första och andra styckena samt 8 § Iredje siycket i kommittéförslaget. I andra styckel finns dock etl tillägg som berörs nedan.

I 10 § stadgas om lillfälligt näringsförbud, som kan meddelas i avvaktan på lagakraftägande avgörande. Tillfälligt förbud kan ges redan innan lalan enligt 8§ har väckis. Har sådan talan väckis skall domstolen också kunna meddela lillfälligt förbud under hela förfarandel fram lill dom i målet. Tillfälligt förbud kan också meddelas i samband med domen. I det senare fallet innebär det tillfälliga förbudet delsamma som ell förordnande om all näringsförbudet skall gälla utan hinder av atl domen inte har vunnk laga kraft. Såväl de materiella förutsättningarna som vissa förfaranderegler las upp i denna paragraf, I 11 — 13 §§ finns ytterligare regler om förfarandet,

Försia slyckel

För att tillfälligt näringsförbud skall få meddelas fordras att del är uppenbart att förbud skal! meddelas. Detta betyder alt bevisläget måsle vara helt klart. Dessutom mäste omständigheterna vara så graverande att del inte råder någon Ivekan om all näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och alt näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt.

Regeln är fakultativ och rätten behöver alltså inte meddela ett tillfälligt näringsförbud även om förutsättningarna för etl sådanl är uppfyUda. Väcker åklagaren talan om tillfälligt förbud, och finner domstolen atl näringsförbud uppenbart skall meddelas, bör dock också tillfälligt näringsförbud normalt meddelas.

Bakgrunden lill det stränga beviskravet är alt ett tillfälligt förbud kan ge mycket besvärande effekter för den som drabbas, vilka kanske inte kan repareras om det vid den slutliga prövningen skulle anses att förbud trots alll inte bör meddelas. Det kan tilläggas att om i etl sådant fall vederbörande näringsidkare vänder sig mot staten med anspråk på ersättning för den skada han lidit, statens eventuella ansvar är begränsat till vad som följer av

3 kap. skadeståndslagen (1972:207).

170

Andra, tredje och fjärde styckena Prop. 1985/86:126

I andra, Iredje och fjärde styckena finns vissa förfaranderegler. De överensstämmer med dem som gäller idag. I andra stycket andra meningen har dock för klarhetens skull införts en bestämmelse om att ett yrkande om lillfälligt näringsförbud kan prövas såväl innan lalan om näringsförbud har väckis som därefter. I övrigt hänvisas lill prop. 1979/80:83 s. 62 f

11§

Ett beslut om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart, om inte annat

förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Paragrafen motsvarar i sak 199 g § fjärde stycket KL. Den överensstämmer, med viss redaktionell förändring, med 7 § iredje stycket i kommittéförslaget.

Av paragrafen framgår atl ell beslut om tillfälligt näringsförbud skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas. Vid tillämpningen av regeln skall hänsyn givetvis las till om det finns behov av elt uppskov med ikraftträdandet för avveckling (jfr 18§). Ett beslul om tillfälligt näringsförbud skall alllid delges den som avses med förbudel.

12§

Ett beslul om lillfälligt näringsförbud, som har meddelals under rättegången, överklagas särskill.

Överklagas ett beslut om tillfälligt förbud,-får högre rätt omedelbart förordna att förbudet inte skall gälla.

Första styckel motsvarar i sak 199 g§ femte siycket KL och 7§ fjärde slyckel i kommittéförslaget. Andra slyckel har ingen motsvarighet i KL. Del motsvarar med viss avvikelse - som har berörts i avsnitt 4.5.2 i den allmänna motiveringen - 7§ femte styckel kommitléns förslag.

Första stycket

Genom beslämmelsen jämställs beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelals under rättegången, med vissa liknande beslut som avses i 49 kap. 4 § RB. Även etl beslul om tillfälligt näringsförbud som har meddelats innan lalan om näringsförbud har väckts är atl anse som beslul under rättegången. Har ett beslut om tillfälligt näringsförbud meddelats i samband med dom, gäller för fullföljden mol beslulel 49 kap. 8 § första stycket RB. Särskild talan får då inte föras mol beslutet.

Andra stycket

Innebörden av beslämmelsen är alt högre rätt kan förordna om inhibition av ett beslut om tillfälligt näringsförbud, dvs. besluta att förbudet tills vidare inte skall gälla. Beslul om inhibition kan meddelas såväl då del tillfälliga förbudet har meddelats i samband med dom som dä det har meddelats under rättegången.

Etl yrkande om inhibition får anses vara etl sådanl yrkande som påkallar
omedelbar prövning (jfr 51 kap. 5§ andra stycket och 55 kap. 5§ andra
stycket RB). Vadeinlagan eller revisionsinlagan skall alltså sändas in ge- 171

nast.

13 § Prop. 1985/86:126

Om rätlen meddelar ett tillfälligt näringsförbud, skall den utsätta en tid

inom vilken talan om näringsförbud skall väckas, om inte en sådan talan

redan har väckis. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms

absolut nödvändigt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten medge

förlängning om åklagaren före tidens utgång gjort framställning om sådan.

Paragrafen motsvarar i sak 199 h§ första styckel KL liksom 8§ andra styckel i kommitténs förslag.

I denna paragraf finns ytterligare regler om förfarandel vid meddelande av lillfälligt näringsförbud. Någon saklig ändring är inte avsedd med de redaktionella ändringar som har gjorts i förhållande till 199 h§ KL. Här hänvisas därför lill specialmotiveringen i prop. 1979/80: 83 s. 62 f.

14§

I samband med all näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas, skall rätten till den som avses med förbudel överlämna en särskild underrättelse, där innebörden av förbudet beskrivs.

Rätlen skall sända etl exemplar av domen eller beslutet till den myndighet som enligt 24 § skaU svara för tillsynen.

Har den som fått näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud tillstånd av myndighet alt driva näring inom särskiU reglerat näringsområde, skall rätten sända elt exemplar av domen eller beslutet lill den myndigheien.

Paragrafen har ingen motsvarighet i KL. Första och andra stycket motsvarar, med undantag av några mindre redaktionella ändringar, 9§ i kommitléns förslag, medan tredje styckel saknar motsvarighet där.

Försia stycket

Här föreskrivs att rätten när näringsförbud meddelas skall lämna en underrättelse med redogörelse för förbudels innebörd.

I underrättelsen bör innehållet i 6 och 7§§ eller, i förekommande fall, 4 p. övergångsbestämmelserna till lagen återges på ett så enkelt och överskådligt sätl som möjligt. Också undantaget för grundlagsskyddad verksamhet bör noteras. Underrättelsen bör även innehålla en erinran om vad som gäller vid överträdelse av förbud. Underrättelsen bör däremot inte innehålla någon information som är individueUl anpassad till mottagaren. Uppgifterna om detla skall i stället finnas i domen. Bakgrunden härtill är redovisad i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5,1).

En underrättelse enligt denna paragraf skall lämnas både vid dom i målet och när tillfälligt förbud meddelas under rättegången.

Andra stycket

Här finns en föreskrift om att domstolen skall sända etl exemplar av

domen eller beslulel till vederbörande TSM.

Tredje siycket

Domstolen skall också i förekommande fall sända ett exemplar av domen

eller beslutet till den myndighet som är tillståndsmyndighet för särskilt

reglerade näringar, l.ex. länsstyrelse i fråga om faslighelsmäkleri, yrkes- 172

trafik och servering av alkoholdrycker och polismyndighet i fråga om Prop. 1985/86: 126 skrothandel.

9.1.4 Upphävande av förbud

Delta avsniti av lagen, som omfattar 15-17§§, innehåller regler om upphävande av näringsförbud. Den första bestämmelsen behandlar upphävande av tillfälligt förbud (15 §). Den följs av en bestämmelse om all högre rätt i vissa fall skall upphäva elt näringsförbud (16§). I en ytterligare bestämmelse regleras möjligheten för den som har fått näringsförbud atl på ansökan få detta upphävt (17§).

15§

Har talan om näringsförbud inte väckts inom utsatt lid, och har en framställning om förlängning av tiden inte heller inkommit, skall elt beslul om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om lalan återkallas eller lämnas utan bifall eller om det inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsförbudet. Om talan bifalls, skall rätlen pröva om del tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall gälla.

Paragrafen motsvarar i sak 199 h§ andra styckel KL liksom 8§ andra slyckel i kommitténs förslag. Regeln i den första meningen korresponderar med 13 §, enligt vilken rätten, om den meddelaren tillfälligt näringsförbud, skall utsätta en tid inom vilken lalan om näringsförbud skall väckas, om inte lalan redan har väckts. Är den utsatta liden inte tillräcklig kan den förlängas. Jag hänvisar lill specialmotiveringen till 13 §.

16§

Frikänns den som genom en lagakraftvunnen dom fält näringsförbud för brott som utgjort förutsättning för förbudel enligt 1 § första stycket 1, skall rätlen samtidigt upphäva förbudel. Avser frikännandet endasl en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudel fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får den högre rätten också upphäva eller ändra ett beslul om skyldighet all svara för rättegångskostnader, om etl sådant har meddelals i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2§. skall rätten samtidigt upphäva näringsförbudet.

Rätlens beslut om atl upphäva eller ändra etl näringsförbud skall gälla omedelbart.

Paragrafen saknar motsvarighet i säväl KL som kommittéförslaget. Däremot finns en motsvarighet till första och tredje styckena i 5§ tredje styckel lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m. m. Beslämmelsen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsniti 4.4.8.

Paragrafen har sin bakgrund i atl elt näringsförbud kan meddelas med
stöd av bestämmelsen i 1 § försia stycket I om brott som inte är ringa, även
om avgörandet i ansvarsdelen inte har vunnit laga krafl. På motsvarande
sätt kan en dom meddelas om näringsförbud med hänvisning till konkurs
rekvisitet i 2 § utan att konkursbeslutel har vunnit laga kraft, 173

Försia styckel Prop, 1985/86: 126

För att näringsförbud skall kunna meddelas med hänvisning till det särskilda brottsrekvisitet i 1 § första stycket 1 krävs inte att brottmålsdomen har vunnil laga kraft. Detta gäller såväl då lalan om ansvar och förbud förs samtidigt som då förbudslalan förs separat. En annan sak är atl del för tillämpningen av elt förbud krävs att den dom varigenom förbudet har meddelats har vunnil laga kraft, såvida domstolen inte förordnar om lillfälligt förbud med stöd av 10 § första eller Qärde siycket.

Bestämmelsen i första meningen tar sikte pä del fallel då näringsförbudet grundats på det särskilda brottsrekvisitet i 1 § första stycket I. Den innebär all om högre instans meddelar en frikännande dom i fråga om det brott som således har varit förutsättning för näringsförbudet, domstolen skall upphäva delta även om avgörandet i förbudsfrågan har vunnil laga kraft. All brottet i fråga skall ha utgjort förutsättning för förbudet innebär atl näringsförbudet inte skall upphävas om del också grundats på sådan betalningsunderlåtelse som avses i 1 § försia siycket 2 eller på det särskilda konkursrekvisitet i 2§.

Om vederbörande frikänns endast delvis, har överinstansen enligt andra meningen all pröva om den brottslighet som han fortfarande görs ansvarig för kan betecknas som ringa eller ej. Detsamma gäller om broltslighelen hänförs under mildare strafflestämmelser. Om broltslighelen anses ringa, skall förbudel upphävas. Om den inte anses ringa är förutsättningarna för förbud fortfarande uppfyllda. I delta fall skall rätten pröva om det finns anledning att ändra på förbudstidens längd. En ändring i mildrande riktning kan te sig befogad särskilt om brottsligheten till alldeles övervägande del utgjort del grova åsidosättande som varit en ytterligare förutsättning för förbudet. Om den som är underkastad förbud vid sidan om brott har gjort sig skyldig till andra allvarliga åsidosättanden, bör inställningen till en ändring däremot vara mera restriktiv.

Elt förbud som har vunnit laga krafl bör stå fasl, om överinstansen gör samma bedömning i fråga om det förbudsgrundande brottets svårhetsgrad som underinslansen eller ser allvarligare på det brottet än underinslansen har gjort.

Upphävs etl förbud kan överinstansen ompröva den tidigare domen även i fräga om skyldigheten alt svara för rättegångskostnader. Till följd av hänvisningen i 8§ första stycket lill brottmålsförfarandet blir 31 kap. RB tillämpligt.

Andra stycket

Bestämmelsen innebär atl, om etl konkursbeslut som utgort förutsättning för näringsförbud enligt 2 § upphävs, näringsförbudet samtidigt också skall upphävas. Detla gäller givelvis inte om förbudet också har grundats på någol av de tvä alternativa rekvisiten i 1 § första styckel I och 2.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsniti 4.4.8) kan etl
näringsförbud också upphävas om förbudet grundas på underlåten skatte
betalning och skattskyldigheten senare faller bort. 1 den situationen krävs
emellertid all vederbörande själv ansöker om att få förbudet upphävt enligt
17§. 174

Tredjestycket Prop. 1985/86: 126

Upphävs eller ändras elt förbud, inträder verkan härav omedelbart, dvs. ulan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

17§

Ett lagakraftvunnel beslut om förbud enligt I eller 2§ får upphävas på ansökan av den som förbudet avser, om del senare kommer fram atl den som fått förbudel inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Belräffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om talan om förbud. Ett sådant mål tas upp av den lingsräti som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätlen i den ort där sökanden har sitl hemvist, om rätlen med hänsyn lill uiredningen saml kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt.

Mål om upphävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas lillfredsslällande. Har rätlen beslutat att målel skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om del inte är uppenbart atl detta inte behövs.

Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

Paragrafen motsvarar, med vissa avvikelser, 199 f § KL, Den har ingen motsvarighet i kommitténs förslag.

Försia siycket

Den bakomliggande tanken för bestämmelsen är alt om de grundläggande förutsättningarna för näringsförbud har fallit bort, del i vissa fall skall vara möjligt all häva förbudet. Beslämmelsen ulgör därför ett komplement till hävningsregeln i 16§. Ett fall som den tar sikte på är då etl näringsförbud har meddelals med hänvisning till belalningsrekvisilel i 1 § första siycket 2 och, efter det alt förbudel meddelades, det skattebeslut som utgjort grunden för betalningsanspråket har ändrats eller upphävts.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall det inte komma i fräga att domstolen utan vidare häver ett näringsförbud i den situation som jag nu har nämnt. Omständigheten att vederbörande har gjort sig skyldig till en betalningsunderlåtelse är ofta att anse som en oegentlighet i sig. All skattebeslutet ändras kan dock ibland tänkas göra underiåtelsen ursäktlig. Bestämmelsen tar bl. a. sikte på dessa fall.

Beslämmelsen kan också åberopas då brottsrekvisitet eller belalningsrekvisilel varit uppfyllt men det grova åsidosättandet utgjorts av också andra oegentligheter än brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa, och del när näringsförbudet vunnit laga krafl visar sig atl den som är underkastad förbud inte skall lastas för dessa senare oegentligheter. Det ligger i sakens natur att etl upphävande av förbudel kan vara särskilt motiverat om i ett sådant fall de nu åsyftade oegentligheterna utgjort ett väsentligt inslag i det grova åsidosättandet.

Beslämmelsen ger, till skillnad från nu gällande hävningsregel i KL, inte
utrymme för ett upphävande av ett beslut bara till viss del. Ett sådant
beslut är närmasl av dispenskaraktär, och de situationer då en hävning av
sådant slag kan vara aktuella regleras av dispensregeln i 19 §. 175

Jag kan här ytterligare hänvisa lill vad som anförts i avsnitt 4.4.8 i den Prop. 1985/86: 126 allmänna motiveringen.

Andra stycket

I andra stycket hänvisas i fråga om förfarandet till vad som gäller i fråga

om mål om näringsförbud. Regeln motsvarar vad som idag gäller för mål

om hävande av förbud enligt 199f§ andra styckel försia meningen KL

(prop. 1979/80:83 s. 61). All åklagaren har ställning som motpart lill den

som ansöker om hävande av förbud har inte ansetts behöva utsägas i

lagtexten.

Bestämmelsen innehåUer vidare regler om forum för mål om upphävande av förbud vilka motsvarar 199 f § andra stycket andra meningen KL.

Tredje stycket

Första meningen motsvarar i stort 199f § andra stycket sista meningen KL. I milt lagförslag anges dock som förutsättning för avgörande på handlingarna atl saken kan utredas lillfredsslällande utan huvudförhandling, medan det i KL anges atl saken skall vara uppenbar. Jag har därvid främst tänkt på fall där handlingarna i målel ger tillräckligt stöd för att näringsförbudet skall kunna upphävas och ansökningen härom kanske även medges av åklagaren, utan att del därför kan sägas atl saken är uppenbar.

Fjärde slyckel

Upphävs elt förbud, inträder verkan utan hinder av att beslutet inte har

vunnil laga kraft.

9.1.5 Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m. m.

18§

En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla, om det behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka ålgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fält näringsförbud i övrigi då har atl iaktta.

Om det föreligger synnerliga skäl, får liden för avveckling förlängas pä ansökan av den som fått förbudel.

Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och Iredje styckena.

Första stycket försia meningen i paragrafen motsvarar närmasl 199c§ tredje stycket KL. Styckel motsvarar, med viss avvikelse, 5§ i kommittéförslaget. Paragrafen har i övrigi ingen motsvarighet i KL eller i kommittéförslaget.

Försia stycket

Näringsförbudels innebörd är att den som är underkastad delta under

förbudets löplid skall vara förhindrad atl driva näringsverksamhet, liksom 176

alt ha vissa ledande befattningar hos juridiska personer eller faktiskt leda Prop. 1985/86: 126

en näringsverksamhet. Han har heller inte rätt att vara bolagsman i ett

vanligt handelsbolag eller komplementär i etl kommanditbolag eller äga så

många aktier i ett aktiebolag all han har en majoritet av rösterna i bolaget.

Han saknar vidare rätt all vara anställd hos en närstående eller i den

näringsverksamhet där han har åsidosatt sina åligganden. Den verksamhet

som är förbjuden för honom anges i 6 och 7 §§.

Förbudel tar sikte på såväl framtida engagemang av nyssnämnt slag som sädana som vederbörande redan har då förbudet träder i kraft. Detta innebär atl den som är underkastad förbud är skyldig att avveckla en sådan verksamhei eller befattning m. m. i vilken han redan är verksam. Gör han inte delta överträder han förbudel och kan straffas enligt 25 §. Förbudet kan dä ocksä förlängas med stöd av 26§.

Förevarande bestämmelse har sin bakgrund i att en näringsidkare kan behöva viss lid för alt avveckla sådana engagemang som blir förbjudna för honom.

Bestämmelsen i 18 § första stycket första meningen innebär att den domslol som meddelar beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud har alt la ställning till om det behövs en viss tid för avvecklingen av sådan näringsverksamhet eller befattning eller ett sådanl uppdrag eller aktieinnehav som är förbjudet för den som meddelas näringsförbud. Rätten skall alltså självmant i samband med alt den förordnar om näringsförbud pröva om det skall fastställas en tid för avveckling eller ej. Om den finner alt det finns behov av en viss frist för avveckling, skall den besluta all näringsförbudet skall träda i krafl först då frislen gått till ända.

Avvecklingen skall ombesörjas av den som har fåll näringsförbud. Någon avveckling genom myndighels försorg avses alltså inte med bestämmelsen.

Vid prövningen av om lid behöver beviljas för avveckling liksom av fristens längd har rätlen alt ta hänsyn till arten och omfattningen av näringsidkarens engagemang. Alt frånträda en anställning bör normalt vara enklare - och kunna ske på kortare tid - än att t. ex. överlåta en rörelse. Av betydelse vid prövningen bör också vara vilka avvecklingsalternativ som står till buds. Vid prövningen kan rällen även ha att ta hänsyn lilf vilket intresse tredje man, såsom företagets anställda och borgenärer, har av att en mer eller mindre lång avvecklingsfrist beviljas. Vidare måste givetvis bakgrunden till näringsförbudet och förbudels syfte beaktas. Domstolen måste därför fästa vikt vid om det finns risk för all vederbörande under avvecklingstiden begår nya oegentligheter. Med tanke på att näringsförbud bara skall tillgripas vid grova åsidosättanden och beslutet att meddela förbud ofta lorde bygga på en negaliv prognos, ligger det i sakens natur att tillämpningen av avvecklingsregeln ofta bör vara förhållandevis restriktiv.

De engagemang som den som har fält näringsförbud är skyldig att
avveckla kan vara av mycket skiftande omfattning. Det får ankomma på
näringsidkaren själv att redovisa sin verksamhei, sina befallningar m. m.
som underlag för domstolens prövning av om det skall fastställas tid för
avveckling och av hur lång avvecklingsfrislen i förekommande fall bör 177

vara,

12 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 126

Om näringsidkaren medges en lidsfrist för avveckling har han under Prop. 1985/86: 126 denna lid rätt att fortsätta den verksamhet eller inneha den befallning eller den aktiepost som annars är förbjuden för honom. Detta är innebörden av paragrafens försia mening. Rätlen har emellertid möjlighel atl begränsa näringsidkarens handlingsfrihet under avvecklingstiden, något som framgår av den andra meningen, 1 domen eller beslutet kan således anges att näringsidkaren bara får vidla ålgärder av närmare angivet slag intill en viss senare dag men förbudet i övrigt gälla redan tidgare. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt KL (prop, 1979/80:83 s, 58), Rätten kan också omvänt besluta att han under avvecklingstiden inte har rätt atl vidla en viss typ av handlingar. Om domstolen anser atl det finns skäl alt på detla sätt begränsa näringsidkarens handlingsfrihet under avvecklingstiden bör den bl.a. av rättssäkerhetsskäl så konkret som möjligt ange vilka ålgärder som vederbörande har rätt alt vidla eller som skall vara förbjudna för honom.

Av andra meningen framgår vidare att domstolen kan koppla också andra villkor liU ett avvecklingsbeslut än sådana som rör liden för avvecklingen och tillålen eller förbjuden verksamhet. Som exempel kan nämnas att en detaljhandlare som handlat oseriöst mol sina kunder förbjuds att mot ersättning överlåta innevarande lager till annan än en näringsidkare. Elt annat exempel är alt vederbörande under avvecklingstiden skall hålla tillsynsmyndigheten underrättad om viktigare avvecklingsålgärder. Om etl villkor som avgränsar den tillåtna verksamhelen (eller molsvarande) överträds, handlar vederbörande i strid mot förbudet och kan dä straffas med stöd av 25§. Underlåter den som har fått näringsförbud att iaktta ett villkor av annat slag, kan även detta beivras med stöd av samma bestämmelse.

Även när ett villkor av det senare slaget inte har uppställts, ankommer det på tillsynsmyndigheten att kontrollera att näringsidkaren avvecklar sina engagemang i enlighet med domstolens beslut.

Det torde många gånger framstå som ändamålsenligt atl domstolen, innan den meddelar beslut om näringsförbud, inhämtar yttrande från tillsynsmyndigheten i frågan om avveckling.

Andra stycket

Enligt bestämmelsen kan avvecklingstiden i undantagsfall förlängas. För alt en föriängning skall komma i fråga mäste del föreligga myckel starka skäl, Ell exempel är att del uppstått hinder för avvecklingen, dvs, denna kan inte genomföras inom den fastställda tiden. En förlängning kan också tänkas befogad i vissa fall då tredje man skulle lida allvarlig skada om avvecklingen genomfördes inom den fastställda tiden och skadan skulle undvikas om tiden förlängdes. Så kan vara fallet om det visat sig omöjligt att genomföra en planerad överlåtelse av en rörelse inom den ursprungligen fastställda tiden och det andra avvecklingsallernativet dä är att lägga ner verksamheten och därvid bl, a. avskeda anställda. Om rätlen finner atl rörelsen bör kunna överiåtas om avvecklingsliden förlängs, kan detta vara ett skäl till att medge förlängning,

178

Tredje stycket Prop. 1985/86:126

Här'hänvisas i fråga om förfarandel till vissa regler som behandlats i specialmoliveringen till 17 §.

9.1.6 Dispens från förbud

Detta avsnkt av lagen omfattar 19-22 §§ och innehåller regler om dispens från näringsförbud. Avsnillet inleds med bestämmelser om möjligheten till dispens och om återkallelse av en sådan (I9§). Därefter följer bestämmelser om förfarandet för prövningen av frågor om dispens (20-22 §§).

19§'

Om det finns särskilda skäl, får den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud medges dispens för viss näringsverksamhet, viss anställning, visst uppdrag, vissl delägarskap i handelsbolag eller visst aktieinnehav. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då dispensen utnyttjas.

En dispens från ett förbud att driva näringsverksamhet eller inneha anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktier enligt vad som sägs i 6 § får återkallas, om den som är underkastad förbudel åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhei som avses med dispensen. En dispens fär också återkallas om den som är underkastad förbudel åsidosätter en föreskrift som rätten meddelat med stöd av första stycket.

I 26 § tredje stycket föreskrivs att en dispens kan återkallas om näringsförbudet överträds.

Paragrafens närmaste motsvarighet i KL är 199f§, som ger domstol möjlighel atl hell eller delvis häva ett lagakraftvunnel beslut om näringsförbud. Paragrafen motsvarar, med en avvikelse i sak som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniti 4.4.7). 10 § i kommitténs förslag.

Paragrafen innebär att domstol skall ha möjlighet att medge undantag från näringsförbudet genom beslut om dispens. Undantaget kan bara avse viss preciserad näringsverksamhet. Del får således inte göras så vidsträckt att näringsförbudet bara kommer atl gälla en viss bransch eller verksamhet. Ett förbud skall i princip vara generelll, dvs, omfatta all näringsverksamhet.

Domstolen kan också medge dispens från närståendeförbudet i 7 § liksom från förbudet för anställning m, m, i den lidigare rörelsen och således tillåta en viss bestämd anställning - eller vissa bestämda uppdrag - hos en närstående eller i den rörelse där den som har fått näringsförbud har gjort sig skyldig till de åsidosättanden som legat till grund för förbudet.

Första styckel

I försia siycket anges förutsättningen för atl dispens skall medges. Dispens kan medges frän förbudet i 6§ att driva näringsverksamhet eller inneha en företagsledande befallning hos en juridisk person eller att vara bolagsman i etl vanligt handelsbolag eller komplementär i elt kommanditbolag eller inneha aktiemajoriteten i etl aktiebolag. Dispens kan ocksä beviljas från

' Första stycket motsvarar 19 § i propositionens lagförslag. Andra styckel motsva
rar delvis 20 § i propositionens lagförslag, 179

förbudet i 7 § atl vara anställd hos en närstående eller i den rörelse där den Prop. 1985/86: 126 som är underkastad näringsförbud har åsidosatt sina åligganden. Bestämmelsen uppställer inget hinder mot atl en dispens från förbudet i 7 § förenas med en dispens från förbudet i 6 §,

För att dispens skall få beviljas fordras atl det finns särskilda skäl. Med detta avses i försia hand dels alt det föreligger någon omständighet som gör det motiveral att inskränka näringsförbudets verkan i visst hänseende, dels även att det föreligger sådana omständigheter i del individuella fallet som gör att risken för oegentligheter eller överträdelse av näringsförbudet är liten. Särskilda skäl kan också föreligga om elt undantagslöst förbud på grund av speciella omständigheter skulle framstå som orimligt.

När någon söker dispens för att få driva viss näringsverksamhet, eller för alt få ha en sådan ställning eller ell sådant aktieinnehav som förbjuds enligt 6 §, bör det normalt krävas att det är fråga om en rörelse där riskerna för nya åsidosättanden är mycket små. Detta kan vara fallel om de lidigare oegentligheterna har förekommit i en helt annan verksamhei och den rörelse för vilken dispens söks inte alls har varit berörd. Det bör däremot knappasl komma i fråga atl ge någon dispens frän förbudel i 6§ kombinerad med en dispens från förbudet i 7 § för verksamhet i en rörelse där vederbörande tidigare har gjort sig skyldig till betydande oegentligheter.

Det som sagls nu har i huvudsak tillämplighet också pä frågan om dispens från förbudet mot delägarskap i handelsbolag eller mot visst aktieinnehav. Har de oegentligheter som lagts vederbörande till last hafl anknytning till del eller de handelsbolag där han är delägare eller aktiebolag där han har en majoritet av rösterna, bör det normalt knappasl komma i fråga alt ge dispens. Ett motsatt synsätt ler sig däremot befogat i fråga om andelsinnehav i bolag där inga oegentligheter har förekommit. Det bör i fråga om aktieinnehav tilläggas att dispensbeslutet här bara behöver avse den del av innehavet som ger innehavaren mer än hälften av rösterna i bolaget.

Ibland kan det å andra sidan vara särskilt motiverat med dispens, nämligen om etl näringsförbud annars i praktiken skulle komma atl innebära ett yrkesförbud, Detla blir effekten om den som är underkastad näringsförbud inte har någon möjlighet att fortsätta alt utöva sitl yrke som anställd. En sådan risk kan föreligga bl. a, när del gäller jordbrukare liksom vissa av de s,k, fria yrkesutövarna (musiker, konstnärer, tandläkare m.fl,).

Om någon söker dispens enbart från närstäendeförbudet eller från förbudet alt vara verksam i den lidigare rörelsen i 7 § fär bedömningen bli en delvis annan, eftersom en sådan dispens inte i sig ger vederbörande rätt atl driva näringsverksamhet eller inneha en sådan befattning m, m, som anges i 6§, Av intresse vid prövningen bör därför inte i första hand bli i vad mån man kan befara åsidosättanden av sådant slag som anges i 1 och 2 §§, utan i stället om man kan befara att förbudet kommer att överträdas eller ej, alltså om det kan antas att den som har näringsförbud faktiskt kommer atl leda den verksamhet där han vill bli anställd.

När dispens beviljas från förbudet att ta anställning hos närstående eller
i den tidigare rörelsen, kan det vara lämpligt att den verksamhet för vilken
dispensen gäller preciseras närmare. Någon generell dispens från förbudet 180

enligt 7§ bör inte kommai fräga. Om en dispens bara avser närståendeför- Prop. 1985/86: 126 budet eller förbudet alt vara verksam i den lidigare rörelsen, synes det också lämpligl alt det i domen anges atl dispensen inte innebär något undantag från förbudel att leda näringsverksamhet.

Också en dispens från förbudel mot viss verksamhet eller anställning m.m. enligt 6§ måste preciseras, så atl del klart framgår såväl vilket förelag som vilket slags verksamhei, befattning m. m. som dispensen avser. Det ligger i sakens nalur att en dispens från förbudet mol visst aktieinnehav enligt 6% anges gälla aktieinnehav i visst aktiebolag.

I princip bör del åligga den som avses med näringsförbudet alt ange gränserna för den dispens han önskar. Domstolen bör inte meddela dispens utan att det har gjorts en framställning om det. Däremot kan domstolen ta initiativ lill en dispens i sådana fall då en sådan framstår som berättigad.

En dispens skall inte kunna begränsas till viss lid utan gälla hela förbudstiden, givetvis under förutsättning alt den inte återkallas.

Enligt andra meningen i första slyckel får rätten föreskriva vad den som medges dispens har atl iaktta då dispensen utnyttjas. En sådan föreskrift kan innebära t, ex. alt vederbörande, om han har fått tillslånd atl inneha en viss befattning i elt angivet företag, i den befallningen inte skall ägna sig åt verksamhei av visst slag. En föreskrift kan också ange att personen i fråga skall hålla tillsynsmyndigheten underrättad om sin verksamhet. En föreskrift kan knytas an lill såväl sådan verkan av förbud som anges i 6 § som sådan som anges i 7 §.

Andra slyckel

Enligt denna bestämmelse får en dispens från förbud enligt 6§ atl driva näringsverksamhet eller inneha anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktier återkallas som en följd av all den som är underkastad ell näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som dispensen avser. Som framhållits i special-motiveringen till första stycket bör rätten, då den beviljar dispens från sådan verkan av förbud som anges i 6§, precisera för vilken verksamhet dispensen skall gälla. Åsidosätter vederbörande sina skyldigheler i en annan näringsverksamhet, som han driver ulan dispens, gör han sig ju samtidigt skyldig till överträdelse av förbudel. Också delta kan ligga lill grund för återkallelse av dispensen (26 § tredje stycket).

All inget anges om återkallelse av dispens från närståendeförbudet eller förbudet att vara anställd i den tidigare rörelsen sammanhänger med atl den som har fått endast en sådan dispens inte har rätt att idka nägon egen näringsverksamhet. Om han ändå gör del överträder han näringsförbudet. Dispensen kan då återkallas enligt 26 § iredje stycket.

En dispens kan också återkallas om den som är underkastad näringsförbud åsidosätter en föreskrift som meddelats i anslutning lill dispensen.-

Lagtexten förutsätter inte atl del åsidosättande som den som är under
kastad näringsförbud har gjort sig skyldig lill mäste vara kvalificerat för atl
en dispens skall återkallas. Det ligger dock i sakens natur alt domstolen i
det enskilda fallel måste bedöma om åsidosättandet har sädan vikt atl det
motiverar en återkallelse. En sådan bör främst komma i fråga vid grova 181

åsidosättanden eller om näringsidkaren på annat sätt visat likgiltighet eller Prop. 1985/86: 126 nonchalans inför de regler som gäller i näringsverksamhet. Man måste vid prövningen också beakta alt en återkallelse av en dispens kan vara en ingripande åtgärd.

Tredje stycket

Här finns en hänvisning till 26 § tredje stycket, som föreskriver att en dispens kan återkallas om etl näringsförbud överträds. Om förbudet överträds bör dispensen normalt dras in,

20§'

En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsförbud, i

samband med beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord

ansökan.

Paragrafen, som motsvarar 11 § försia meningen i kommitténs förslag, innehåller en regel om när en dispensfråga kan prövas. Här sägs atl dispensfrägan kan tas upp antingen i samband med atl näringsförbud eller lillfälligt näringsförbud meddelas eller på ett senare stadium.

21 §=

När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om mål om näringsförbud. Om behörig domstol gäller vad som sägs i 17 § andra stycket.

Mål om dispens från näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle alt slutföra sin lalan, om det inte är uppenbart att detta inte behövs.

Paragrafen innehåller regler om förfarandet i mål om dispens.

Första siycket motsvarar i sak 11 § första siycket andra meningen och andra stycket i kommitténs förslag. Andra stycket motsvarar, med vissa smärre ändringar, 11 § tredje styckel i kommitténs förslag.

Första stycket .

Då frågan om dispens prövas i samband med alt näringsförbudet meddelas, • tillämpas samma regler för förtärandet i denna fråga som för målet i övrigt, Detla har inte ansetts behöva utsägas i lagtexten,

I första styckel hänvisas i fråga om förfarandet, när en fråga om dispens prövas särskilt, till vad som gäller i fräga om mål om näringsförbud. Jag kan här hänvisa till vad som anförts om motsvarande regel i specialmoliveringen till 17 §,

Åklagaren har, liksom då frågan gäller hävande av förbud, ställning som motpart lill sökanden i mål om dispens, men detla har inte ansetts behöva uttalas i lagtexten.

Andra stycket

Även här hänvisas till specialmotiveringen under 17 §,

' Paragrafen motsvarar 21 § första stycket i propositionens lagförslag,

" Paragrafen motsvarar 21 § andra stycket i propositionens lagförslag, 182

22 § Prop. 1985/86:126
Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan

prövas i etl särskilt mål gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud. Om behörig domslol gäller vad som sägs i 17 § andra siycket.

Paragrafen, som i sak motsvarar 11 § fjärde slyckel i kommitténs förslag, innehåller förfaranderegler för mål om återkallelse av dispens. Om frågan kommer upp i samband med elt brottmål gäller vanliga brottmålsregler,

9.1.7 Tillsynen av meddelade förbud m. m.

Detta avsnitt av lagen omfattar bestämmelser om det s. k. näringsförbuds-registret (23 §) och om tillsynen av meddelade näringsförbud (24§).

23 §

Riksskatteverket skall föra etl register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

Paragrafen är i oförändrat skick överförd frän 199 i § KL. Den motsvarar 12 § i kommittéförslaget.

Bestämmelsen ålägger RSV alt föra del s.k. näringsförbudsregislret. Utförligare regler om registret ges i förordningen (1980:420) om näringsförbudsregister.

24 §

Tillsynsmyndighet är den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område den som är underkastad näringsförbud är bosall.

Det åligger tillsynsmyndigheten att vaka över alt näringsförbud och lillfäUiga näringsförbud efterlevs. Om det finns skäl atl misstänka att ell förbud överträds eller att den som fält dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

Tillsynsmyndigheten har rätt atl av den som är underkastad näringsförbud begära sädana upplysningar som behövs för tillsynen.

Första styckel motsvarar i sak 13 § tredje styckel försia meningen i kommitténs förslag. Andra styckel motsvarar, med vissa avvikelser, 199j § KL och 13 § försia stycket i kommittéförslaget,

Försia slyckel

Enligt 24§ skall, liksom lidigare, TSM ha hand om tillsynen över de personer som meddelats näringsförbud. I första stycket anges vilken TSM som skall sköta övervakningen av den som är underkastad näringsförbud. Avgörande är var denne är bosalt. En TSM har ansvar för tillsynen inom etl geografiskt område som motsvarar domkretsen för de tingsrätter vid vilka TSM verkar i samband med konkurs enligt uppräkningen i förordningen (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs.

Nägon genereU skyldighet alt exempelvis anmäla flyttning gäller inte för
den som har näringsförbud. Givelvis bör den TSM som sköter övervak- 1°3

ningen, om den får kännedom om att vederbörande flyttar lill ett annat Prop. 1985/86: 126

tillsynsområde, underrätta den TSM som i fortsättningen får ansvarel för

tillsynen.

Andra stycket

TSM har att övervaka såväl all avveckling sker av befintlig.näringsverksamhet m.m., som är förbjuden enligt 6 och 7§§, som att vederbörande inte startar något nytt förelag eller på annat sätt engagerar sig i näringsverksamhet på ett sätt som är otillåtet för den som har näringsförbud. Även efterievnaden av närståendeförbudet (7§) har TSM all kontrollera, liksom alt den som har fält dispens inte åsidosätter vad som åligger honom i sådan verksamhei för vilken han fått dispens. TSM skall också tillse att den som har beviljats dispens iakttar en sådan föreskrift som rätten kan ha meddelat i samband med dispensen (jfr. 19 § första siycket andra meningen). I avsniti 4.6 och 4.7 i den allmänna motiveringen har jag beröri frågan rörande tillsynen.

Om TSM misstänker att överträdelser eller åsidosältanden sker, skall den anmäla detla till åklagare. TSM bör inte själv genomföra sådanl aktivt spaningsarbete som är av närmast polisiär art. Om de indikationer som TSM får ger vid handen atl det finns skäl att påbörja spaning av delta slag, bör uppgiften överlämnas lill polisen. TSM har inte tillgång till några tvångsmedel i egentlig mening för silt övervakningsarbete. Skulle del anses påkallat med husrannsakan, beslag e. d. bör alltså TSM koppla in polisen i arbetet.

En viktig uppgift för TSM bör vara atl kontrollera relevanta register, såsom akliebolagsregistrel, handelsregistren och ulsökningsregislrel. Om TSM: s kontroll visar all en person med näringsförbud är registrerad för en näringsverksamhet, bör man undersöka om verkligheten stämmer med registeruppgiften. Detta kan länkas ske genom att viss spaning utförs av kronofogdemyndighetens fältpersonal.

Om en regisierförande myndighet upptäcker att en person som är underkastad näringsförbud är eller önskar bli registrerad för ell företag, är det naturligt alt myndigheten underrättar TSM, polis eller åklagare. En kontakt med polis eller åklagare bör närmast las om det finns en välgrundad misstanke om att förbudel överträds. Även andra myndigheter som lägger märke till atl ell näringsförbud kan ha överträlls bör finna det naturligt atl underrätta TSM, polis eller åklagare.

Tredje stycket

TSM har enligt denna beslämmelse rätt all av den som har näringsförbud
begära sådana upplysningar som behövs för tillsynen. Det kan gälla sådant
som var vederbörande är bosatt eller vad slags verksamhei han ägnar sig
åt, hur en avveckling fortlöper eller en dispens utnyttjas. Begäran kan
framställas i muntlig eller skriftlig form. Som anförts i den allmänna moti
veringen har TSM däremot inte rätt att kalla vederbörande till förhör. Det
ligger i sakens natur att TSM, om det visar sig finnas skäl atl misstänka all
elt förbud överträds, iakttar försiktighet av hänsyn till en kommande
förundersökning rörande överträdelsen, 184

9.1.8 Överträdelse av förbud m. m. Prop. 1985/86: 126

Detta avsniti av lagen omfattar 25-27 §§ och innehåller regler om straff vid överträdelse av förbud (25 §), om möjligheten atl förlänga etl förbud (26 §) och om upphävande av förbud i visst fall (27 §).

25 §

Den som överträder ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud skall dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 212 § andra siycket KL och 14 § försia siycket i kommitténs förslag.

Genom atl del i paragrafen talas om överträdelse av beslut om näringsförbud blir paragrafen tillämplig även då den som är underkastad näringsförbud gör sig skyldig till överträdelse av en föreskrift som har meddelats med stöd av 18 § försia slyckel andra meningen.

I övrigt hänvisas till avsnitt 4.8 den allmänna motiveringen.

26 §'

Ett näringsförbud som överträds får föriängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, fär den sammanlagda liden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

När en fråga om föriängning prövas särskilt, gäller i tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.

Vid överträdelse får en dispens som meddelats med stöd av 19 § återkallas.

Försia slyckel

Beslämmelsen har med vissa redaktionella jämkningar förts över från 212 §

tredje siycket KL, som motsvaras av 14 § andra stycket i kommitténs

förslag.

Andra slyckel

Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL liksom i kommittéförslaget. 1

fråga om dess innebörd hänvisas till specialmotiveringen till 8 §.

Tredje siycket

Beslämmelsen saknar motsvarighet i KL. Den motsvarar l4§ Iredje

styckel i kommitténs förslag.

Enligt bestämmelsen fåren beviljad dispens återkallas om ett näringsförbud överträds. Om en dispens har meddelals från närståendeförbudet eller förbudel alt vara verksam i den lidigare rörelsen och det visar sig att vederbörande utövar ledningen av verksamheten, torde det i allmänhet finnas skäl att återkalla dispensen. Bryter den som är underkastad ett näringsförbud mot delta genom att utöva ledningen av en annan rörelse än den för vilken dispensen gäller, eller genom alt vara anställd hos en närstående i en annan verksamhei än den dispensen avser, kan ett mindre

' Tredje stycket motsvarar delvis 20 § första meningen i propositionens lagförslag, 185

strängt synsätt le sig befogat. Del som sagts nu gäller dock inte vid Prop. 1985/86: 126 upprepade överträdelser.

Om en dispens ger den som har näringsförbud rätt alt driva viss näringsverksamhet, torde dispensen i regel böra återkallas om vederbörande också har drivit någon annan - förbjuden - verksamhei. Han får då anses ha förverkat det förtroende som har visats honom. Om sidoverksamheten är mycket begränsad, eller om överträdelsen eljesl är ringa, kan det dock finnas skäl all överväga atl ge vederbörande ytterligare någon möjlighet atl utnyllja dispensen. Vid upprepade överträdelser bör en beviljad dispens alllid återkallas.

I 19§ andra styckel föreskrivs om återkallelse av dispens när den som har beviljats dispens gör sig skyldig lill åsidosättanden i den rörelse som dispensen avser. Har det förekommit både sådana åsidosättanden och överträdelse av förbudel, bör dispensen normalt återkallas.

27 §

Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett nytt förbud skall

rällen undanröja det lidigare meddelade förbudel.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL. Den motsvarar 15 § i kommittéförslaget.

Det kan ibland finnas skäl att, om förutsättningarna för näringsförbud i 1 eller 2§ är uppfyllda, meddela ett nytt näringsförbud medan del gamla ännu gäller. Att en överträdelse av del gällande förbudet har skett kan beaktas som en försvårande omständighet vid den samlade prövningen. Enbart överträdelsen såsom sådan kan dock inte utgöra tillräckligt skäl för ett nytt förbud.

För atl inte två förbud skall gälla samtidigt skall rätten undanröja del förbud som redan löper. Lämpligen bör då tiden när detta skall upphöra bestämmas så. att det inte uppstår något glapp mellan de två förbuden. Detta kan ske genom atl domstolen förordnar om omedelbart ikraftträdande av det nya förbudel eller genom atl den anger alt det gamla skall sluta gälla när det nya förbudet vinner laga krafl. i del senare fallel givetvis med reservation för det fallet atl del gamla förbudel löper ul före lagakrafl-tidpunkten.

Av regeln i denna paragraf följer alt domstolen inte kan förordna både om förlängning av det förbud som redan löper och om ett nytt förbud. Frågan om i etl enskilt fall ett förbud bör förlängas eller i stället ett nytt förbud bör meddelas har diskuterats i avsnitt 4.8 i den allmänna motiveringen.

9.1.9 Ikraftträdande

I, Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Innebörden av alt lagen träder i kraft den I juli 1986 är att bara en sädan
lalan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud som väcks efter denna
dag skall prövas enligt de nya bestämmelserna. För förbud som har medde
lats tidigare eller visserligen meddelas senare men på grundval av en talan 186

som väckts före lagens ikraftträdande, skall äldre bestämmelser gälla. Från Prop, 1985/86: 126 denna princip görs dock vissa undanlag,

2. Beslämmelserna i 15 §, 16§ andra och tredje slyckel, 17§ samt 19-
27 §§ tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt närings
förbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser.

Även ett näringsförbud som, enligt vad som anförts underpunkt I, faller under äldre bestämmelser skall hävas med stöd av 16 § andra siycket, om konkursbeslutel upphävs efler ikraftträdandet av denna lag. Bestämmelsen i 15 § om upphävande av elt tillfälligt näringsförbud är också tillämplig på etl äldre förbud. Vidare har den som lyder under ett näringsförbud som meddelals före ikraftträdandet möjlighel alt åberopa 17 § som grund för upphävande av förbudet och 19 § som grund för dispens. Hänvisningarna till den nya lagen innebär vidare all förfarandereglerna i denna rörande upphävande av förbud och dispens, liksom bestämmelserna om tillsyn och överträdelse av förbud skall tillämpas på alla näringsförbud, oavsett när talan har väckis eller förbuden har meddelals.

3. Vid en prövning av om en näringsidkare har gjort sig skyldig till brott
eller underiåtelse att betala skatt, tull eller avgift som kan medföra förbud
enligt I § försia slyckel 1 och 2 liksom av om han grovt åsidosatt sina
åligganden fär hänsyn tas till endast sådana förfaranden som hänför sig till
tiden efler ikraftträdandet. Det som sagts nu gäller även lalan om ett
tillfälligt förbud.

För att ett näringsförbud skall kunna meddelas med tillämpning av 1 § krävs atl den brottslighet eller betalningsunderlåtelse som enligt 1 § första siycket 1 eller 2 är en nödvändig förutsättning för ett sådant förbud hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Detsamma gäller de övriga oegentligheter som får beaktas vid prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt får hänsyn däremot las till även äldre förfaranden. Detta framgår motsatsvis av övergångsbestämmelsen.

4. Meddelas ett beslul om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud
med anledning av konkurs och grundas bedömningen att näringsidkaren
förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat säll grovt
åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet, gäller i stället för 6§ första siycket och 7§ att den som är
underkastad förbudet inte får driva verksamhet med vilken följer bokfö
ringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Han får inte heller så
som styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för
etl aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan
ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig verksamhet. Inte
heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av verksamhe
tens angelägenheter. Rätlen skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets
verkan enligt denna punkt. Vad som i 5§ föreskrivs om att näringsförbud
skall meddelas för lägst tre år gäller ej i ett sådant fall som sagts nu.

Vid prövningen av om någon har grovt åsidosatt sina åligganden i nä
ringsverksamhet får, då 2§ tillämpas, hänsyn tas även till förfaranden som 187
ligger i tiden före ikraftträdandet.

Om näringsförbudet grundas på sådana förfaranden skall äldre bestäm- Prop. 1985/86: 126 melser gälla om verkan av förbudet. Del betyder att den som har fått näringsförbud inte är förbjuden all faktiskt ulöva ledningen av en enskild näringsverksamhet, eller av en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform, eller atl äga en majoritet av rösterna i etl aktiebolag (6§). Någon motsvarighet tiU denna verkan av näringsförbud finns nämligen inte i KL. Den som är underkastad näringsförbud är då inte heller förbjuden alt vara anställd hos eller la emot uppdrag av en närslående eller all vara anställd i den tidigare rörelsen (7§), eftersom också bestämmelserna härom innebär en nyhet.

Att rätten enligt 18 eller 19 § kan medge tid för avveckling m. m. av eller dispens från sådan verksamhei som är förbjuden enligt denna punkt, får anses följa utan någon uttrycklig bestämmelse.

9.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

9.2.1 Bestämmelser som upphör

Ändringarna i KL innebär att de nu gällande beslämmelserna om näringsförbud i 199 b-d och f-j§§ upphävs. Även 212 § andra och tredje styckena, dvs. reglerna om sanktioner vid överträdelse av etl näringsförbud enligt 199b§, upphävs.

9.2.2 Kvarvarande regler om näringsförbud

Beslämmelsen i 199 e§ om skyldighel för TSM alt anmäla fråga om näringsförbud till åklagare kvarstår oförändrad. Vissa ändringar i 55 § och 185 b § görs som innebär att hänvisning sker till lagen om näringsförbud i stället för till de nu gällande paragraferna i KL.

Reglerna i 199 a § och 212 § första stycket om s. k. konkurskarantän och överträdelse av sädan kvarstår vidare oförändrade.

Som ett andra stycke i 199 a § införs en hänvisningsregel, som upplyser om alt det i 2 § lagen om näringsförbud föreskrivs om möjlighet för domslol att meddela en enskild näringsidkare som försalts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

9.2.3 Ikraftträdande

1. Denna lag träder i krafl den Ijuli 1986. Har näringsförbud eller lillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199c§ i fråga om verkan av förbudet.

Jag hänvisar lill vad som har anförts under punkt 1 i specialmoliveringen till övergångsbestämmelserna lill lagen om näringsförbud.

2. Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckts före ikraftlrädandel prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfälligt näringsförbud får dock meddelas endast om sådan omständighet föreligger som sägs i 10 § försia siycket lagen (1985:000) om näringsförbud.

188

En lalan om näringsförbud som väckts före den 1 juli 1986 skall prövas Prop. 1985/86: 126 enligt äldre bestämmelser. Någon prövning enligt den nya lagen kan alltså inte ske av en talan som väcks före denna tidpunkt och där bestämmelserna i denna åberopas. Elt undantag gäller dock delvis i fräga om lillfälligt näringsförbud. Om en talan om elt sådant förbud väckts före ikraftträdandet, men prövas försl efter detta, krävs för bifall alt det är uppenbart att näringsförbud skall meddelas. Det är innebörden av hänvisningen lill 10 § näringsförbudslagen. Huruvida övriga förutsättningar för förbud föreligger skall däremot prövas enligt äldre bestämmelser,

3, I fråga om upphävande av förbud, dispens från förbud, tillsynen av meddelade förbud samt överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen (1985:000) om näringsförbud.

Om etl näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud har meddelats enligt äldre bestämmelser skall dessa också tillämpas i fråga om verkan av förbud. Till denna kategori av förbud hör dels sådant förbud som meddelats före ikraftträdandet, dels sådant som meddelals därefter, men där talan väckis före ikraftträdandet. I fråga om innebörden av att de äldre bestämmelserna skall gälla hänvisas till vad som anförts i punkt 4 övergångsbestämmelserna till näringsförbudslagen.

Trots alt elt näringsförbud har meddelats enligt äldre bestämmelser, skall vissa regler i den nya näringsförbudslagen tillämpas på detta. Jag hänvisar till vad som anförts under punkt 2 övergångsbestämmelserna till den lagen.

10 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1, lag om näringsförbud,

2, lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3, lag om ändring i kredilupplysningslagen (1973: 1173),

4, lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5, lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker.

11 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

189

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-12-19

Närvarande: justitierådet Knulsson, fd. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammaniräde den 26 juli 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag lill

1, lag om näringsförbud.

2, lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

3, lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

4, lagom ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5, lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker. Förslagen har inför lagrådet föredragits av t.f departementsrådet

Thomas Utterström.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Prop. 1985/86: 126

Förslaget till lag om näringsförbud

De första bestämmelserna om näringsförbud infördes i konkurslagen år 1980. Redan följande år aktualiserades i riksdagen frågan om alt göra näringsförbud till en mera allmän sanktion mot ekonomisk brottslighet, oberoende av konkurs. Denna fråga har sedan år 1981 varit föremål för omsorgsfull ulredning och omfattande remissförfaranden. Genom förevarande remiss har nu framlagts förslag lill en ny lag om näringsförbud som bl, a, avses ersätta merparten av konkurslagens nuvarande bestämmelser i ämnet.

Lagrådet finner att bärande skäl av både praktisk och principiell natur talar för att näringsförbud inte bör förutsätta konkurs. Det förekommer även andra situationer, där en sådan åtgärd kan vara motiverad. Som framgår av remissen räknar man dock inte med att någol slort anlal nya näringsförbud skall bli följden av den nya lagstiftningen.

Utformningen av etl generellt system för näringsförbud är emellertid förenad med avsevärda tekniska problem. Dessa sammanhänger i grunden med själva arten av de företeelser man vill komma åt, i första hand kvalificerade fall av ekonomisk brottslighet. Ett effektivt system förutsätter regler som är så pass vida och täckande att de inte kan kringgås utan får en verklig genomslagskraft. Rättssäkerheten kräver ä andra sidan att reglerna är tillräckligt strama och precisa för att deras verkningar skall kunna förutses i rimlig utsträckning och tillämpningen inte drabba andra än dem som verkligen avses. 1 sista hand blir det nödvändigt att sätta sin Iii till de allmänna domstolarna.

Dessa motstående synpunkler har mycket klart iakttagits i lagstiftnings
ärendet. Remissen präglas av en erkännansvärd strävan alt förena dem. De 190

olika sakfrågorna analyseras ingående och allsidigt, och remissyttrandena Prop. 1985/86: 126

har beaktats på ett tillfredsställande säll. I slort sett kan lagrådet ansluta

sig till det synsätt som kommer till uttryck i motiveringen. Även de

lagtekniska lösningarna har befunnits i huvudsak godtagbara. Det finns

emellertid elt utrymme för förbättringar i lagtexten. Allmänt vill lagrådel

inledningsvis anföra följande härom.

Vid bedömningen av de enskilda sladgandena måste det noga beaktas all lagen enligt sitt syfte endast skall drabba särskilt kvalificerade fall av oseriös näringsverksamhet, i vilka eljesl gällande rättsregler inte ger möjlighet lill tillräckligt kraftiga ingripanden. Enligt lagrådets mening är denna utgångspunkt både riklig och väsentlig. Den medför bl.a, att befogade invändningar inte kan resas utkrän den grundläggande principen om näringsfrihet. Tvärtom är del just med hänsyn till denna av särskild betydelse, att effektiva ingripanden kan ske mot uppenbara missbruk.

Den inledande paragrafen om förutsättningar för näringsförbud har givetvis grundläggande betydelse. Det innebär en värdefull förstärkning i förhållande till kommittéförslaget, att den nu framlagda lagtexten inte upptar endast de båda allmänna rekvisiten att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. För rättssäkerheten är det betydelsefullt atl även vissa speciella rekvisit anges, framför alll genom alt förulsebarheten ökar.

Som etl försia fall upptas alt näringsidkaren i denna sin egenskap har gjort sig skyldig till broll som inte är ringa. Mot detla eller mol motiven har lagrådet ingen erinran. Man kan rentav, som flera remissinstanser gjort, ifrågasätta om inte lagsliflningen åtminstone tills vidare kunde begränsas till alt avse endast detla fall. Med hänsyn till konkurslagens nuvarande bestämmelser synes det emellertid svårt att invända mot att även den nya lagen innehåller ell konkursrekvisil, särskilt som detta har inskränkts i förhällande till de gällande reglerna.

Vad som däremol föranleder berättigad Ivekan är atl lagförslagel även tar sikte på fall av icke kriminaliserad underlåtenhet att betala skatt, tull eller avgift som omfattas av 1978 års betalningssäkringslag. Som begränsningsregel anges att underiåtelsen inte är ringa. Flera av de problem i samband med lagförslagel, som lagrådel har särskilt övervägt, har ytterst berott på denna punkt. Det vore därför till fördel om man kunde avstå från den, i vart fall för närvarande. Redan sambandet med kampen mot ekonomisk brottslighet talar emot att pä delta sätt anknyta lill icke kriminaliserade handlingar. Härtill kommer att del föreligger förslag om atl ytterligare vidga straffansvaret för underlåtenhet att betala skatt och avgifter. Om de genomförs, minskar behovet av den nu diskuterade punkten.

Å andra sidan har otvivelaktigt vissa skäl anförts i remissen för den
ifrågavarande regeln. Lagrådet har stannat för all inte föreslå, atl den utgår
ur lagförslaget. En förutsättning för att den skall kunna behållas är dock att
den får en snävare utformning än den som föreslagits. Lagtexten täcker
även betydligt mindre kvalificerade fall än dem som avses enligt motiven.
Lagrådet föreslår atl punklen om att underlätenheten "inte är ringa"
ersätts med en regel om att underlätenhet har förekommit "i avsevärd
omfattning". En sådan förändring skulle bringa lagtexten till bättre över- 191

ensstämmelse med motiven. Det kan visserligen sägas att samma resultat i Prop. 1985/86: 126 sak näs genom de allmänna rekvisiten om grovt åsidosättande resp, påkallat från allmän synpunkt. Rent lagtekniskt är emellertid skillnaden väsentlig. Det är också angeläget att så långt som möjligt garantera att inga enskilda felaktigt dras under åklagares, eventuellt även domstols, prövning.

Utöver den nu nämnda ändringen i lagförslagets 1 § förordar lagrådet i del följande även en viss omredigering av denna för att ännu tydligare markera syftet. Inte heller där avses någon avvikelse i sak från motiven.

Förutom de grundläggande bestämmelserna om förutsättningar för näringsförbud har regeln om den personkrets, som skall kunna drabbas, en särskild betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Utformningen av förslaget innebär att en ganska vid krets kommer att beröras. Särskill i förening med den just berörda punkten om underiåtenhet att belala skatt etc, kan förslaget inge vissa betänkligheter. Lagrådet har övervägt om inte lagen borde begränsas till all i huvudsak avse endast den som faktiskt utövat ledningen av den näringsverksamhet som del gäller. Del är givetvis i realiteten dessa personer man vill komma åt; en formell upphängning på t.ex, ell suppleantuppdrag är en lösning som motiveras uteslutande med praktiska skäl. Under förutsättning atl skattebetalningsregeln ges en snävare uiformning enligt lagrådets förslag synes emellertid regeln om personkretsen kunna accepteras. Det är uppenbart att effektivitetshänsyn måsle väga tungt på denna punkt. Förslaget har också i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen.

Andra punkter i förslaget, som är känsliga från rättssäkerhetssynpunkt, är bl.a. de som gäller verkan av näringsförbud, speciellt närståenderegeln, samt möjligheterna till dispens. Även i dessa avseenden har lagrådet funnit det möjligt att i huvudsak tillstyrka förslaget. Också vid dessa ställningstaganden har emellertid lagrådet utgått från den ståndpunkt beträffande I § som har redovisats i det föregående.

Sammanfattningsvis finner således lagrådet att den föreslagna lagen kan godtas med vissa smärre förändringar, som mera syftar till en bättre överensslämmelse mellan motiv och lagtext än till avvikelser i sak. Inte minst genom den utförliga diskussionen i motiven har enligt lagrådets mening skapats goda förutsättningar för en tillämpning som väl tillgodoser rättssäkerhetens krav.

1 §

Mot avfattningen kan invändas atl huvudrekvisiten grovt åsidosättande resp. påkallat från allmän synpunkt har kommit något i bakgrunden för de speciella rekvisiten brott resp. underlåtenhet alt betala skatt, lull eller avgift. Syftet med lagen kommer enligt lagrådets mening lill klarare uttryck om man upptar första stycket och andra stycket första meningen i omvänd ordning. Det framhålls då bättre atl lagen avser verkligt kvalificerade fall. Ändringen gör andra meningen i förslagets andra stycke onödig.

Av motivuttalanden framgår atl man vid prövningen av om näringsid
karen har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa skall beakta bl.a. om 192

det är fråga om upprepad brottslighet. Avsikten synes vara att rekvisitet Prop. 1985/86: 126

skall anses uppfyllt, om en näringsidkare vid flera tillfällen har begått

brott, vilka vart för sig är att betrakta som ringa, men den sammanlagda

brottsligheten bedöms vara av ej ringa karaktär. Detta skulle komma lill

tydligare uttryck i lagtexten om ordel "brott" byts ut mot "brottslighet"

Ofr prop, 1985/86:23 s, 65),

I fråga om utformningen av punkten om underlåtenhet atl betala skatt etc. hänvisar lagrådet till vad som har anförts i det föregående. Beträffande tolkningen av orden "i avsevärd omfattning" vill lagrådet tillägga följande. Det är väsentligt atl få en korrekt relation mellan de båda speciella rekvisiten. Punkten 1 bör ses som huvudfallet, punkten 2 som en påbyggnad vilken inte skall innebära någon stor utvidgning i praktiken. Det är därför naturligt alt även vid tillämpningen av punkten 2 beakta den definition av ekonomisk brottslighet som citeras i remissen. På del icke kriminaliserade handlande, som punkten 2 avser, kan inte gärna ställas lägre krav än som följer av definkionen, I den ingår bl.a. att verksamheten har kontinuerlig karaktär och bedrivs på ett systematiskt sätt. Detsamma mäste normalt gälla även i de situationer som nu kommer i fråga. I den mån man varken kan tala om en kontinuerlig verksamhet eller om ett systematiski handlande, måste del i vart fall förutsättas att underlåtenheten att belala avser etl högt belopp.

Vid behandlingen av näringsidkarbegreppet berörs i remissen förhällandet till den gränsdragning som har utbildats inom arbetsrätten och socialrätten. De uttalanden som görs i detla sammanhang behöver emellertid förtydligas. Att inte var och en som har ställning av arbetsgivare också är näringsidkare i den föreslagna lagens mening är i och för sig ovedersägligt. En privatperson som har en arbetstagare anställd i hushållet eller en ideell förening som anlitar anställd personal för skötsel av en föreningslokal blir givetvis inte därigenom att betrakta som näringsidkare. Större Ivekan kan råda i frågan om en arbetstagare under vissa förutsättningar skulle kunna behandlas som näringsidkare enligt lagstiftningen om näringsförbud. Del kan exempelvis vara fråga om någon som bedriver försäljning på provisionsbasis eller utför transporter med eget fordon eller åtar sig underhållsarbeten på fastigheter eller verkar som free-lance-medarbetare i en tidning. Kommittén utesluter inte atl den som i arbets- och socialrättsligt hänseende är att beteckna som arbetstagare ändå kan bli underkastad reglerna om näringsförbud. Lagrådel vill i och för sig inte motsätta sig en sådan tillämpning men anser i vart fall ett ställningslagande från departementschefens sida önskvärt.

Lagrådet föreslår alt 1 § ges följande lydelse.

"Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

1. gjort sig skyldig till brottslighet, som inte är ringa, eller

2. i avsevärd omfattning underiåtit att belala sådan skatt, tull eller avgift
som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter."

193

13 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

2§ Prop. 1985/86: 126

I specialmotiveringen sägs atl man vid bedömningen enligt denna paragraf av om näringsidkaren grovt har åsidosatt sina åligganden får ta hänsyn endasl till sädana oegentligheter som har förekommit i den näringsverksamhet som har avslutats med konkurs. Denna skillnad i förhållande till vad som skall gälla enligt I § kan inte utläsas av lagtexten. Om en sådan innebörd är avsedd bör ordel "näringsverksamhet" ges bestämd form.

Lagförslaget upptar inte någon motsvarighet till den nuvarande särregeln i 199 b § tredje styckel konkurslagen om näringsförbud vid upprepade konkurser. Enligt motiven skall man emellertid vid prövningen av om en konkursgäldenär har grovt åsidosatt sina åligganden kunna beakta att han har varit försatt i konkurs vid flera lUlfällen tidigare. Utrymmet härför blir dock myckel begränsat med den tolkning av 2 § som framgår av det här förut återgivna molivuttalandet. Denna medger ju inte all man tar hänsyn till vad som har sketl utanför den verksamhet som har lett lill den aktuella konkursen. Har näringsidkaren inte grovt åsidosatt sina åligganden i denna verksamhet, kan näringsförbud inte meddelas med stöd av 2 §, oavsett hur många gånger han lidigare må ha varit försatt i konkurs och oavsett vad som må ha föregått de tidigare konkurserna. En annan sak är att omständigheter av detta slag givetvis blir av betydelse när det gäller att bedöma om ett näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt.

4§

Första och andra styckena får en enklare och mera tilltalande redaktion om de förs samman och ställs upp punktvis. De kan lämpligen ges följande lydelse:

"Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1-3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om

kommanditbolag: komplementären,

annat handelsbolag: bolagsman,

aktiebolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,

ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen,

om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt, tuM eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.

Försia stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig fören enskild näringsverksamhet."

I tredje stycket har upptagits en regel vilken skall göra det möjligt atl meddela näringsförbud mot den som är underkastad straffrättsligt företagaransvar men inte har en sådan ställning som avses i paragrafens båda försia stycken. Denna regel saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen har i likhet med kommittén tagit avstånd från tan
ken att låta befattningshavare med ett självständigt ansvar för en viss
sektor inom ett företag ingå i krelsen av personer som kan drabbas av 194

näringsförbud. Som skäl för denna ståndpunkt har framför allt hänvisats Prop. 1985/86: 126 till de gränsdragningsproblem som skulle uppstå. Delta argument synes i minst lika hög grad göra sig gällande i fräga om en regel som anknyter till företagaransvaret. Som kommittén har påpekat råder det ganska slor osäkerhet om förutsättningarna för företagaransvar. Det är knappast möjligt all i en enkel formel ange kriterierna för att ett sådant ansvar skall föreligga. Den i lagförslaget upptagna bestämningen förefaller vara alltför vidsträckt. Den synes förutsätta mycket långtgående delegationsmöjligheter och kan efter ordalagen inbegripa även personal i ganska underordnad ställning.

Mot den angivna bakgrunden finns det anledning befara atl en sådan regel som den föreslagna skulle ge upphov lill rättsosäkerhet och lillämpningssvårigheler, särskilt som den är avsedd atl kunna åberopas även då något straffrättsligt företagaransvar inte aktualiseras. Frågan inställer sig därför om inte regeln skulle kunna avvaras.

I de allra flesta fall vilar företagaransvaret på den som faktiskt leder verksamhelen eller, om flera gemensamt utövar ledningen, på någon av dem. För dessa fall är den föreslagna särregeln utan betydelse. Av intresse i detta sarnmanhang blir då vad som skall anses utgöra en näringsverksamhet. Del är inte ovanligt alt inom ett företag ryms en rad olika verksamhetsgrenar med stor spridning både lokalt och branschvis, I många fall återspeglas detta i företagets juridiska struktur genom en uppdelning på skilda bolag under en gemensam koncernledning. Dä blir reglerna om näringsförbud tillämpliga på de personer som sitter i ledningen för de olika koncernbolagen. Organisationen kan emellertid också vara sådan att all verksamhet formellt drivs av ett enda bolag, men att de olika verksamhetsgrenarna står under ledning av en särskild förvaltning, som arbetar minst lika självständigt i förhållande till den centrala företagsledningen som styrelsen och verkställande direktören för ett dotterbolag. Goda skäl synes tala för alt vid tillämpning av bestämmelserna om näringsförbud den som leder en sädan förvaltning anses utöva ledningen av en näringsverksamhet. Med etl sådant synsätt minskar ytterligare behovel av en särregel som anknyter till det straffrättsliga företagaransvaret,.

Under hänvisning till del anförda föreslår lagrådet att den i tredje siycket upptagna regeln får utgå.

6§

Även första siycket i denna paragraf vinner på en punktvis uppställning. Det kan lämpligen ges följande lydelse: "Den som är underkastad näringsförbud får inte

1. driva näringsverksamhet.

2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag,

3. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller sliflelse som driver näringsverksamhet.

1. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i elt Prop. 1985/86: 126 aktiebolag,

2. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sädan juridisk person som anges vid 3,

3. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring,

4. äga så många aktier i etl aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent."

Mot andra stycket har lagrådet ingen erinran. Det bör dock påpekas alt det i sak kan te sig egendomligt att en person med näringsförbud skall kunna ägna sig ål l.ex. pornografibranschen. Frågan kan möjligen uppmärksammas vid den pågående översynen av reglerna om yttrandefriheten.

7§

Till krelsen av närslående räknas sambo. Någon legal definition på detla begrepp ges inte i lagförslagel och den närmare innebörden av begreppei framgår ej heller av remissprolokollet i övrigt. I kommittéförslaget angavs alt ullrycket sambo numera fick anses ha en ganska väl etablerad innebörd, som för övrigt kommit till uttryck i familjelagssakkunnigas förslag (SOU 1981:85) lill äktenskapsbalk; med sambor avsågs enligt detla förslag "de som, ulan atl vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden". Näringsförbudskommittén anförde för sin del att, i den mån tveksamhet uppstod vid tillämpningen, en sädan tvekan i största utsträckning fick verka till den tilltalades förmån, eftersom frågan uppstod i brottmål (SOU 1984:59 s. 413).

Mot vad kommittén anförde finns i och för sig intet att erinra. Begreppet sambo har för övrigt med den angivna betydelsen kommit till användning i 11 § lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden (prop, 1984/85:157 s, 91 f). I den remiss med förslag lill äktenskapsbalk m.m. som den 21 februari 1985 överlämnats till lagrådet för granskning har emellertid begreppei sambo erhållit en något snävare innebörd än nu sagts. Av I § andra siycket i förslaget till lag om sambors gemensamma hem framgår att med sambor avses i den lagen en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Som skäl för all ingen av parterna får vara gift anförs i remissen att kollisioner annars skulle kunna uppkomma med de rättsregler som gäller för gifta (s, 67), något som blivit möjligt med den frän sakkunnigförslaget avvikande principlösning som valts i lagrådsremissen. Enligt vad lagrådet erfarit är tanken numera att den nya familjeräiisliga lagstiftningen skall kunna träda i krafl den 1 januari 1988,

Någon saklig grund för att i en lag om näringsförbud begränsa kretsen av
närstående på motsvarande sätt finns inte. Det skulle snarast vara ägnat all
förvåna om den som är underkastad näringsförbud skulle vara oförhindrad
att la anställning eller återkommande uppdrag i en näringsverksamhet,
som drivs av hans sambo eller i vilken hans sambo intar en ledande
ställning, av blott och bart det skälet att någon av dem bakom sig har ett
formellt ännu ej upplöst äktenskap. Den praktiska betydelsen i förevaran- 196

de sammanhang av en begränsning motsvarande den som föreslås pä Prop. 1985/86: 126 familjerättens område torde dock ej vara särskill stor, I regel upplöses nämligen etl äktenskap när en av makarna upptar en samlevnad med nägon annan. Av olika anledningar kan likväl en upplösning komma att dröja. De praktiska fall man kan räkna med torde vara de där initiativ först sent tas till en äktenskapsskillnad och där betänketid eller motsvarande tid enligt utländsk rätt först måste avvaktas. Endast i undantagsfall lär tillståndet bli långvarigt, t.ex. om trots allt ingen av makarna ansöker om äktenskapsskillnad eller om en dom på sådan skillnad visserligen har meddelats men så har skett i utlandet och domen inte erkänns i Sverige.

De praktiska olägenheterna av att i en lag om näringsförbud anpassa sambobegreppet till det som föreslås i familjerätten är i och för sig inte särskilt stora. Likväl talar alla sakliga skäl för att i förevarande sammanhang - liksom i den redan antagna lagen om värdepappersmarknaden -tillämpa reglerna pä alla fall där en man och en kvinna samlever under äktenskapsliknande förhållanden. Sä som förslaget till lag om sambors gemensamma hem är utformat kommer del dock — om förslaget antas i oförändrat skick - att finnas olika sambobegrepp i lagsliflningen.

En möjlighet att lösa de problem som uppkommer i den fortsatta lagstiftningen rörande samboförhållanden är att fortsätta på den väg som redan har beträtts, d.v.s. att ge sambobegreppet den allmänna och vidare innebörd som det numera har i det allmänna språkbruket. 1 den mån behov uppkommer att begränsa reglers tillämpning lill viss eller vissa kategorier sambor eller att på annat sätl kvalificera dem som bestämmelserna syftar på, får detla anges särskill.

En annan möjlighet är alt reservera begreppet sambo för den familje- . rättsliga lagstiftningen med den speciella innebörd det där är avsett all få. Såvitt avser övrig lagsliftning får det då undersökas om detta snävare begrepp kan användas också där. Om sä inte är fallet ulan en annan definition är önskvärd, fär man avstå från atl begagna termen sambo och i stället särskill ange till vilka grupper bestämmelserna riktar sig.

Det är således inte möjligt atl i förevarande begränsade sammanhang ta slutgiltig ställning till vilken väg som bör väljas, I försia hand bör sambobegreppet utredas och klarläggas i samband med lagstiftningen på familjerättens område. Lagrådet får därför nu nöja sig med att peka på problemet. Om delta inte hinner lösas innan lagen om näringsförbud skall slutbehandlas, förordar lagrådet att man tills vidare avstår från alt använda termen sambo och i stället direkl anger att lagen om näringsförbud avser äktenskapsliknande samlevnad, ett uttryckssätt som anknyter till redan förekommande definitioner i lagsliflningen.

Den berörda meningen i paragrafen skulle då kunna ges följande inledning: "Som närstående anses hans make, den med vilken han samlever under äktenskapsliknande förhållanden, förälder ,,, "

8 §

Forumregeln i andra stycket torde vara avsedd alt tillämpas även då en

juridisk person har försatts i konkurs och talan om näringsförbud skall 197

14 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

väckas mot en företrädare för den juridiska personen. Med hänsyn härtill Prop. 1985/86: 126 bör inledningsorden i stycket ändras till "Talan om näringsförbud grundat

på 2 § får ... "

10 §

Lagrådet föreslär atl del i första stycket som förutsättning för ett beslut om lillfälligt näringsförbud anges, att del är "uppenbart att grund för näringsförbud föreligger". Detla är inte avsett att innebära någon ändring i sak. Formuleringen synes emellertid vara att föredra med hänsyn särskill till att frågan om tillfälligt förbud i regel kommer att aktualiseras antingen i etl läge då processuella förutsättningar för ett slutligt förbud ännu inte föreligger eller i samband med att en dom på näringsförbud meddelas.

Det synes - särskilt med hänsyn till innehållet i 13 § - inte erforderligt att i andra stycket uttryckligen ange att ett yrkande om tillfälligt näringsförbud kan framställas såväl innan talan enligt 8 § har väckis som därefter.

11 §

1 specialmotiveringen lill 5 § påpekas att den tid under vilken elt tillfälligt näringsförbud har gällt skall beaktas vid tillämpningen av den paragrafen. Det är alltså den sammanlagda förbudstiden som inte får överstiga fem är eller underskrida tre år. Denna regel, vilken motsvarar vad som gäller redan nu, synes vara av sådan betydelse atl den bör komma till uttryck i lagtexten. Detta kan lämpligen ske genom atl till 11 § fogas etl andra stycke av följande lydelse:

"Har ell tillfälligt näringsförbud meddelals, skall detla beaktas vid lillämpning av 5 §,"

14 §

I paragrafens andra och tredje stycken finns bestämmelser om alt dom eller beslul varigenom elt näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud har meddelats skall sändas till vissa myndigheter. Bestämmelser av detla slag behöver inte meddelas i form av lag. Lagrådet har inte några principiella invändningar mot att reglerna likväl las upp i lagen. Emellertid måste beaktas alt underrättelser bör sändas även i vissa andra fall, exempelvis när elt beslut om förbud upphävs - vare sig det sker efter överklagande eller med stöd av 15-17 § - när ett förbud eller en avvecklingstid föriängs eller när en dispens meddelas eller återkallas. Om föreskrifter härom skall utfärdas av regeringen synes del lämpligt atl detsamma får gälla de bestämmelser som nu har tagits upp i lagförslaget. Lagrådet förordar därför att paragrafens andra och tredje stycken får utgå.

19-22 §§

Dispensreglerna har en viktig plats i förslaget. De öppnar möjligheter atl

korrigera onödigt hårda konsekvenser av reglerna i 6 och 7 §§ om verkan 198

av näringsförbud. I vissa av de situationer som kan komma i fräga lär del Prop. 1985/86: 126 bli något oegentligt att tala om atl det finns "särskilda skäl" för etl undantag. Realiteten blir snarast att ett visst uppdrag, t. ex. som styrelseledamot i en bostadsrättsförening, framstår som alltför bagatellartat för att behöva uteslutas. Lagrådet förordar därför att den inledande bisatsen i 19 § utgår. I den följande texten kan en viss redaktionell förbättring göras samtidigt som det markeras klarare, atl en dispens normall bör kunna ges redan i domen på näringsförbud, även om del inte kan helt preciseras vilken anställning, vilket uppdrag etc. den tilltalade får inneha. Med föreskrifter kan rätten nå i stort sett detsamma som genom en sådan precisering men ändå åstadkomma en viss smidighet.

Regler om återkallelse av dispens finns både i 19 § och i 26 §. Enligt 19 § andra siycket får en dispens återkallas dels vid överträdelse av en föreskrift som är knuten till dispensen dels om den som har fått dispens från förbud i 6 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen. Enligt 26 § tredje styckel får återkallelse ske om näringsförbudet överträds.

Gemensamt för alla äterkallelsesituationer är atl den som erhållit det förtroende som en dispens avser alt ge uttryck för pä något sätt har svikit detta förtroende, vare sig så har skett i en dispenserad verksamhet eller utanför en tänkt ram för denna. Redan detta ändamålssamband talar emot att sprida bestämmelserna lill olika ställen i lagen. Åven om den teoretiska skillnaden mellan situationerna i och för sig är klar, kan det vidare tänkas att de kan komma atl aktualiseras genom elt och samma förfarande eller i vart fall samtidigt läggas lill grund för elt ingripande. Beroende exempelvis på vilka samhällsintressen en till dispensen knuten föreskrift är avsedd all tillgodose och pä hur den är avfattad kan det väl länkas atl den som erhållit dispensen på en och samma gång bryter mot föreskriften och åsidosätter vad som åligger honom i verksamheten. Likaså kan det tänkas att han samtidigt bryter mot en föreskrift och överträder näringsförbudet genom att gä utanför vad dispensen medger.

Reglerna om återkallelse av dispens skulle därför enligt lagrådets mening vinna pä att föras samman. De kan lämpligen samlas i en ny 20 §, Den nuvarande 20 § kan föras över till 21 § som etl nytt försia slycke,

Avfattningen av 21 och 22 §§ i förslagel kan förenklas redaktionellt om man beaktar innehållet i 17 §, bl.a. hänvisningen till 8 §. En särskild forumregel bör tillfogas i 22 § som gör det möjligt - men inte nödvändigl -att ta upp en fråga om återkallelse av dispens även vid den tingsrätt som har meddelat dispensen, om den är en annan än den som har beslutat näringsförbudet.

Ifrågavarande paragrafer skulle med lagrådets förslag få följande lydelse:

"19 § Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet, inneha anställning eller uppdrag, vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har alt iaktta då denna utnyttjas.

199

20 § En dispens får återkallas, om den som medgetts denna överträder Prop. 1985/86: 126
näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mol en

föreskrift som är knuten lill dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens frän ett förbud i 6 § i annat hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen,

21 § En fräga om dispens fär prövas i samband med dom om näringsför
bud eller beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord
ansökan.

När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 § andra och tredje styckena,

22 § Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När
frågan prövas i ett särskilt mål, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 §
andra stycket. Målet får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare
prövat frågan om dispens,"

24 §

Beträffande tillsynsmyndigheter i konkurs föreskrivs i 42 § andra stycket konkurslagen endast att regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndigheter, 1 den med anledning härav utfärdade förordningen (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs har tillsynsmyndigheternas uppdrag bestämls att omfatta konkurser som handläggs vid angivna tingsrätter. Mot denna bakgrund är det inte helt adekvat alt här anknyta lill den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område den som är underkastad näringsförbud är bosatt, Lagrådel föreslår därför alt första stycket och andra styckets försia mening ersätts av ett nylt första stycke av följande lydelse:

"Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att öva tillsyn över alt näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs,"

1 paragrafens tredje stycke föreskrivs att tillsynsmyndigheten har rätt att hos den som är underkastad näringsförbud begära de upplysningar som behövs för tillsynen. Någon skyldighet för denne all lämna begärda upplysningar har emellertid inte ansetts böra föreskrivas, och några tvångsmedel för att framtvinga hans medverkan har i enlighel härmed inte ställts lill tillsynsmyndighetens förfogande. Att en tillsynsmyndighet har befogenhet att begära upplysningar frän den som är underkastad tillsyn får anses ligga i sakens natur. Med hänsyn härtill och då den föreslagna regeln kan föranleda osäkerhet om vilka befogenheter myndigheten i övrigt har vill lagrådet förorda atl den får utgå.

25 §

Av specialmotiveringen framgår all paragrafen skall omfatta även överträ
delse av särskilda föreskrifter som har meddelats i anslutning till ett i
beslutet om förbud intaget förordnande om viss avvecklingstid. Detta bör
komma till tydligare uttryck i lagtexten. Vidare lorde det inte finnas någon
anledning alt behandla föreskrifter som har meddelals i samband med
beslul om föriängning av avvecklingstiden eller om dispens annoriunda. "

Lagrådet föreslår därför att paragrafen inleds på följande sätt: "Den som Prop. 1985/86: 126 överträder etl näringsförbud eller etl tillfälligt näringsförbud eller bryter mot en föreskrift som meddelals med stöd av 18 eller 19 § skall dömas ,,,".

26 §

Såvitt avser den i remissen berörda frågan om domstolen är bunden av åklagarens yrkande följer av allmänna principer, att domstolen inte kan meddela ett nytt förbud, om åklagaren yrkat blott förlängning. Däremot bör domstolen enligt lagrådets mening vara oförhindrad att, i anledning av ett yrkande om ett nytt förbud, stanna vid att endast förlänga det som gäller.

Som lagrådet föreslår vid 19-22 §§ bör reglerna om återkallelse av dispens samlas i 20 §, Vad som kan erfordras i förevarande paragrafs tredje stycke är, om förslaget antas, blott en hänvisning till 20 § av förslagsvis följande lydelse:

"I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds."

Övergångsbestämmelserna

Punkten 3

Denna punkt är så uppbyggd att den utgår från det i och för sig självklara, nämligen att vid lagens tillämpning hänsyn får tas till alll som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Det intressanta ligger i ordel "endast" och i det förhållandel att stadgandet är avsett alt läsas motsatsvis. Tanken är att läsaren genom att jämföra de här uppräknade förutsättningarna för elt näringsförbud med de i lagen angivna skall sluta sig till att hänsyn får tas till vad som ägl rum före ikraftträdandet endast såvitt avser frågan om förbud är påkallat frän allmän synpunkt. Delta budskap synes på etl enklare och mer kortfattat sätt kunna förmedlas genom alt den önskade slutsatsen direkt får komma till uttryck i lagtexten. Vid en omformulering i enlighet härmed bör dessutom beaktas att termen näringsidkare inte passar särdeles väl. när näringsförbud ifrågakommer för sådana företrädare för en juridisk person som anges i 4 §. Stadgandet skulle förslagsvis kunna avfattas sålunda:

"Vid prövning av förutsättningarna enligt 1 § för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får hänsyn tas till vad som ägt rum före ikraftträdandet endast såviti avser frågan om förbud är påkallat från allmän synpunkt."

Punkten 4

Som antyddes under föregående punkt bör vid formuleringen även av
förevarande punkt beaktas att näringsidkaren i de fall som avses i 4 § är en
juridisk person och alt den som skall drabbas av ett näringsförbud på grund 201

av ett klandervärt förfarande är en ställföreträdare för den juridiska perso- Prop. 1985/86: 126 nen.

Enligt nu gällande lydelse av 199 d § konkurslagen skall en talan om näringsförbud väckas senast två år från dagen för konkursbeslutel, dock att talan får väckas så länge konkursen pågår. Paragrafen föreslås upphävd utan att erhålla någon motsvarighet i den nya lagen. Det sagda innebär all efter ikraftträdandet talan kan väckas oberoende av när konkursbeslutel meddelades. Detla vill lagrådet inte tillstyrka såvitt avser de fall då preskription av talan redan har inträtt vid tidpunkten för ikraftträdandet. En undantagsbestämmelse bör fogas till denna punkt, som därefter kan ges denna lydelse:

"Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs och grundas bedömningen atl den som skall vara underkastad förbudel förfarit grovt otillböriigi mol borgenärerna eller pä annal sätt grovt åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig lill tiden före ikraftträdandet, gäller i stället för 6 § första stycket och 7 § att han inte får driva verksamhei med vilken följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Han får inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag, etl handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en sådan juridisk persons angelägenheter. Rätten skall i silt beslut erinra om näringsförbudets verkan enligt denna punkt. Vad som i 5 § föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre är gäller ej i ett sådanl fall som sagts nu.

Talan om näringsförbud får dock ej väckas, om konkursbeslutel har meddelats före den I juli 1984 och konkursen avslutats före ikraftträdandet,"

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

Övergångsbestämmelserna

Som följd av den ändrade lydelse lagrådet föreslår belräffande bestämmelserna om lillfälligt näringsförbud i 10 § första stycket lagen om näringsförbud bör andra meningen i punkten 2 erhålla följande lydelse: "Beslut om lillfälligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger,"

Förslagen till lagar om ändringar i yrkestrafiklagen och lagen om handel med drycker

Lagrådet ansluter sig till departementschefens ställningstaganden beträf
fande näringstillstånd. Del synes sålunda välbetänkt att begränsa sig till att
införa en vidgad vandelsprövning i två branscher, där redan en särskild,
författningsreglerad kontroll förekommer. Del fär emellertid samtidigt be
aktas atl vissa problem kan uppkomma då det gäller att i praktiken genom
föra en vidgning av vandelsprövningen till atl avse även laglydnad och
benägenhet atl uppfylla samhälleliga förpliktelser. Det är givelvis angelä- 202

get att man håller fast vid ett någorlunda nära och påtagligt samband Prop. 1985/86: 126 mellan den verksamhet sökanden vill bedriva och det som läggs honom till last. Väsentligt är också att man vidtar åtgärder för alt såvitt möjligt garantera en enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna hos de olika myndigheter som kommer i fråga,

i övrigt vill lagrådet endast fästa uppmärksamheten på en detalj, som gäller lagen om handel med drycker.

Enligt 37 § första slyckel kan tillstånd lill servering av alkoholdrycker avse servering I, lill allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperiod, 2, i förening, klubb eller annat slutet sällskap året runt eller årligen under viss lidsperiod, eller 3. vid enstaka lillfälle eller under enstaka lidsperiod. Syftet med den föreslagna lagändringen är att genomföra en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurangbranschen. Serveringstillstånd enligt 37 § första siycket 3 torde inte vara aktuella i detta sammanhang. Lagrådet ifrågasätter därför om inte tillämpningsområdet för det föreslagna andra stycket i 40 § borde begränsas till frågor om tillstånd enligt 37 § försia siycket 1 och 2 (jfr 60 § första stycket).

Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

Förslaget lämnas utan erinran.

203

Finansdepartementet p™P' '985/86:126

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1986

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R, Carlsson, Holmberg. Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande; statsrådet Johansson

Proposition om lag om näringsförbud, m. m. 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanräde 1985-07-26) överföislag till

1. lag om näringsförbud.

2. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173).

4. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot de grundläggande principerna i de remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utformning. De erinringar och ändringsförslag som lagrådet har fört fram avser i huvudsak lagtekniska frågor. Jag vill redan nu förutskicka att jag i väsentliga delar kan biträda lagrådets synpunkter och ändringsförslag. Vidare förordarjag att några ändringar av främst redaktionell art görs i förslaget till lag om näringsförbud.

Innan jag övergår till att behandla den föreslagna lagstiftningen vill jag något beröra frågan om valet mellan näringstillstånds- och näringsförbudssystemen. Denna fräga har ingående behandlats i lagrådsremissen (avsnitt 3.3). Jag vill för egen del hell ansluta mig till vad föredraganden där har anföri. Också lagrådet har anslutit sig härtill. Jag vill här bara tillägga följande. Ett omfattande system med näringstillstånd skulle med nödvändighet föra med sig alt tillslåndsprövningen i de enskilda fallen ofta skulle bli schablonmässig. Delta skulle i sin tur medföra risk för att uppgifter som skulle kunna tala mot att näringstillstånd meddelas inte alltid kunde tillföras prövningen. Samtidigt skulle ett meddelat näringstillstånd av många uppfattas som någon form av garanti för alt vederbörande tillståndshavare var seriös i en utsträckning som alltså knappasl skulle ha kunnat prövas. Detta är naturiigtvis inte lämpligt och talar för återhållsamhet med ett omfattande system med näringstillstånd.

204

Förslaget till lag om näringsförbud Prop. 1985/86: 126

Lagrådet finner atl bärande skäl av både praktisk och principiell natur talar för alt näringsförbud inte bör förutsätta konkurs. Enligt lagrådet innebär del en värdefull förstärkning i förhållande till kommittéförslaget, atl det remitterade lagförsilaget inte upptar endast de båda allmänna rekvisiten att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och alt näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt utan även vissa speciella rekvisit.

Mot det rekvisit som avser alt näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa har lagrådet ingen erinran. Detsamma gäller del konkursrekvisk som lagen upptar.

Den omständigheten att lagförslaget även tar sikte pä fall av icke kriminaliserad underiåtelse att betala skatter, tullar och avgifter föranleder enligt lagrådet däremot Ivekan. Enligt lagrådet vore det till fördel om man kunde avstå från denna punkt i lagförslaget, i vart fall för närvarande. Som skäl anförs all redan sambandet med kampen mot ekonomisk brottslighet talar emot att man på delta sätt anknyter till icke kriminaliserade handlingar. Till detta kommer enligt lagrådet atl det finns förslag om att ytteriigare vidga straffansvaret för underiåtenhet att betala skatt och avgifter som, om de genomförs, minskar behovel av en regel av det slag som nu är i fråga.

Jag vill med anledning härav erinra om att skattebetalningsregeln visserligen främst är avsedd att täppa till den lucka som nu kan anses föreligga genom att vissa förfaranden som otvivelaktigt framstår som oegentligheter är straffria och därför oåtkomliga för etl näringsförbud med stöd av brottsrekvisitet. Regeln har emellertid praktisk betydelse också inom del i och för sig kriminaliserade området. Som har framhållits i remissen kan del t, ex, i samband med skönstaxeringar förekomma atl åtal för skattebedrägeri underlåts, trots alt förutsättningar för ansvar kan visas föreligga om saken utreds närmare, 1 dessa och liknande fall kan dä skattebetalningsregeln ersätta möjligheten all meddela näringsförbud med stöd av brottsrekvisitet.

Lagrådets resonemang utmynnar inte heller i att regeln i fråga föreslås utgå, Lagrådel, som finner att vissa skäl för regeln otvivelaktigt har anförts i remissen, har stannat för all i stället föreslå atl den ges en snävare utformning än enligt det remitterade förslaget sä all lagtexten bringas till bättre överensstämmelse med motiven.

Lagrådet framhåller vidare att regeln om den personkrets som skall kunna drabbas av näringsförbud har särskild betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt lagrådet synes den dock kunna godtas under förutsättning atl skaltebetalningsregeln ges en snävare utformning enligt lagrådets förslag. Delsamma gäller även reglerna om verkan av förbud, särskilt närståenderegeln, samt möjligheterna till dispens.

Sammanfattningsvis har lagrådel funnit att den föreslagna lagen om näringsförbud kan godtas med vissa smärre förändringar, som mera syftar lill en bättre överensstämmelse mellan motiv och lagtext än till avvikelser i sak. Inte minst genom den utföriiga diskussionen i motiven har enligt lagrådets mening skapats goda förutsättningar för en lillämpning som väl tillgodoser rättssäkerhetens krav.

Som har framhållits i lagrådsremissen i flera sammanhang skall närings- Prop, 1985/86: 126 förbud komma i fråga först dä en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentiigheter och det inte finns någon möjlighet att använda ett mindre ingripande medel för alt komma till rätta med honom. Jag kan mot denna bakgrund ansluta mig till att skatlebetalningsrekvisitet ges den utformning som lagrådet har förordat.

1 §

1 enlighet med vad jag nyss har anfört bör skatlebetalningsrekvisitet ges en snävare utformning. Jag biträder vidare det förslag till omredigering av paragrafen som lagrådet har fört fram och ansluter mig även till att ordet "brott" byts ut mot "brottslighet".

Som lagrådet har framhållit bör innebörden av att någon i "avsevärd omfattning" har underlåtit att betala skatt m, m, vara att underiåtelsen har varit av kontinuerlig eller systematisk karaktär eller har avsett ett högt belopp.

Lagrådet efterlyser, mot bakgrund av vad som i lagrådsremissen uttalas därom, ett ställningstagande i frågan i vad mån den som i arbets- och socialrättsligt hänseende är att beteckna som arbetstagare kan behandlas som näringsidkare enligt lagstiftningen om näringsförbud.

Spörsmålet lorde i praktiken närmast kunna uppkomma i det fall då en person utför tjänster åt någon annan utan alt det är fråga om elt regelrätt anställningsförhållande. Av stor betydelse för bedömningen av om vederbörande skall anses som näringsidkare eller ej måste i etl sådanl fall enligt min mening vara det mått av självständighet som han har haft. Jag delar således näringsförbudskommitléns uppfattning att den omständigheten att en person i arbetsrättsligt hänseende anses som arbetstagare i förhällande till den från vilken han tar emot sitt uppdrag inte bör hindra att han kan meddelas näringsförbud, om han i sitt förhållande lill andra motparter och till myndigheterna har intagit en mycket självständig ställning. Denna omständighet tillmäts, som näringsförbudskommittén har framhållit, vikt då motsvarande gränsdragningsfråga uppkommer på de arbetsrättliga och socialrältsliga områdena. Utfallet av prövningen kan därför i del enskilda fallet väl komma alt bli detsamma som på dessa områden. Blotta faktum att nägon har kommit att anses som arbetstagare inom arbets- eller social-rätlen kan enligt min mening däremot inte leda lill att motsvarande bedömning görs även vid tillämpning av lagstiftningen om näringsförbud. Det jag sagt nu innebär alt jag inte vill utesluta alt en person bedöms som näringsidkare enligt dennna lagstiftning, trots att en annan bedömning görs på de andra områdena. Jag vill tillägga alt det gränsdragningsproblem som jag nu har beröri inte är specifikt just för lagstiftningen om näringsförbud utan kan uppkomma även i andra sammahang, t, ex, vid tillämpning av konkurrenslagen (1982:729),

2§

Jag ansluter mig till lagrådets förslag om en viss ändring av lagtexten.

Jag delar vidare lagrådets uppfattning att, vid prövningen av om en
konkursgäldenär har grovt åsidosatt sina åligganden, utrymmet blir be- 206

gränsat atl ta hänsyn lill att denne har varit försatt i konkurs vid flera Prop. 1985/86: 126

tillfällen tidigare. Indirekt bör ett sådant förhållande dock ibland kunna

spela en roll. De tidigare konkurserna kan i ett visst fall tänkas kasta ett

ljus över frågan huruvida den konkurs i samband med vilken frågan om

näringsförbud aktualiseras i sig bör uppfattas som led i ett oegentligt

förfarande, t, ex. med syfte att undandra medel frän borgenärerna.

Med anledning av omredigeringen av I § bör även en viss redaktionell jämkning göras i 2 §,

4§

Lagrådel har kritiserat den föreslagna regeln i tredje slyckel om all näringsförbud skall kunna meddelas den som är underkastad s. k, straffrättsligt företagaransvar men som inte har en sådan ställning som avses i paragrafens tvä första stycken.

Jag delar lagrådets uppfattning att regeln i fråga skulle kunna medföra vissa svårigheter i rättstillämpningen. Det kan inte bestridas atl det också i vissa fall kan vara svårt atl förutse vilka befattningar i ett företag som är förknippade med företagaransvar. Jag är mot denna bakgrund beredd att låta bestämmelsen ulgå. I anslutning till vad lagrådet har anfört därom vill jag som min mening ge till känna, att den som leder en särskild, självständigt arbetande förvaltning i en näringsverksamhet som drivs i form av en enda juridisk person, bör anses utöva ledningen av en näringsverksamhet och därmed kunna komma i fråga för näringsförbud.

Jag ansluter mig i övrigt även - med en smärre ändring - till den redaktionella jämkning som lagrådet har föreslagit,

7§

Lagen om näringsförbud är avsedd att träda i kraft före den nya äkten-skapsbalken. Jag delar lagrådets uppfattning att begreppet sambo i första hand bör klarläggas inom ramen för det senare lagkomplexet. Jag instämmer också i vad lagrådet har uttalat om vilka personer som enligt en lag om näringsförbud bör anses som närstående i det hänseende som nu är i fråga. Lagtexten bör därför ändras på det sätt lagrådet har föreslagit. Därutöver bör även en mindre redaktionell jämkning göras,

11 §

Liksom lagrådet anserjag att det kan vara lämpligt med en uttrycklig regel om att den tid under vilken elt tillfälligt näringsförbud har gällt skall beaktas vid tillämpning av 5 §,

14 §

Jag delar lagrådets uppfattning att andra och iredje styckena bör utgå,

24 §

Som har utvecklats i lagrädsremissen bör tillsynen även i fortsättningen
ligga på tillsynsmyndigheterna i konkurs. Jag delar dock lagrådets uppfatt
ning att den föreslagna bestämmelsen inte har fått en alldeles adekvat
utformning i det hänseende som lagrådet har berört, 207

Jag anser alt praktiska hänsyn talar för att man av lagtexten kan utläsa Prop. 1985/86: 126 den koppling som fmns till tillsynsmyndigheterna i konkurs. Av lagtexten bör därför framgå att den kronofogdemyndighet som (enligt förordningen 11919:7551 om tillsynsmyndighet i konkurs) har tillsynen över konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbud är bosalt också är tillsynsmyndighet i delta sammanhang. Genom en skrivning av sådan innebörd blir det inte nödvändigt att. som lagrådet har föreslagit, i särskUd författning besluta om vUka kronofogdemyndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter.

Jag ansluler mig till vad lagrådet har anfört om iredje stycket i den föreslagna paragrafen och föreslår därför atl delta utgår.

26 §

Jag ansluter mig lill vad lagrådet har anfört om att domstolen bör vara

oförhindrad att, om åklagaren yrkar ett nytt förbud, i stället förlänga det

gamla.

Jag ställer mig också bakom det redaktionella tillägg som lagrådet har föreslagit.

Övriga paragrafer

Vad lagrådel har anfört om utformningen av 6, 8, 10, 19-22 och 25 §§ kan jag ansluta mig till.

Därutöver vill jag beträffande 18 § göra följande kommentar. Det kan te sig någol motsägelsefullt att å ena sidan som förutsättning för näringsförbud uppställa alt någon har systematiskt gjort sig skyldig till allvariiga oegentligheter och å den andra tillåta denne att under viss tid fortsätta alt vidta eljest förbjudna åtgärder, med de risker för fortsatt missbruk som är förknippade härmed, I lagrådsremissen har skälen till att en viss sådan frist ändå kan vara befogad utvecklats närmare. Samtidigt har det dock betonats att prövningen av om en avvecklingsfrist skall medges eller ej skall bedömas utifrån ell restriktivt synsätt. Jag vill här tillägga atl jag mol den givna bakgrunden anser atl, i de fall dä domstolen finner atl en viss frist för avveckling bör medges, det normala bör vara att den samtidigt föreskriver vilka ålgärder som vederbörande får vidta - eller inte vidla - under fristen. Likaså bör domstolen i allmänhet, om del inte finns skäl som talar mol det, föreskriva alt han har alt fortlöpande hålla tillsynsmyndigheten underrättad om sin verksamhet under avvecklingstiden,

Ulöver vad jag lidigare har föreslagit bör några redaktionella jämkningar göras i 9, 12, 13 och 16-18 §§,

Övergångsbestämmelserna

Jag ansluter mig till lagrådets förslag rörande punkterna 3 och 4, Vidare bör en mindre redaktionell ändring göras i punkt 4,

208

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen . Prop. 1985/86:126

Övergångsbesiämmelserna

Jag ansluler mig lill lagrådets förslag lill redaktionell jämkning av punkt 2.

Övriga lagförslag

Den ändring som har föreslagits j kredilupplysningslagen har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida,

1 fräga om förslagen till ändringar i yrkestrafiklagen och lagen om handel med drycker har lagrådet anfört atl det är angelägel att man håller fast vid ett någorlunda nära och påtagligt samband mellan den verksamhet sökanden vill bedriva och det som läggs honom till last. Jag vill med anledning av detla påminna om atl syftet med den vidgade vandelsprövningen, såsom har utvecklats i remissen, är att vid tillståndsprövningen hänsyn skall tas lill även sådan brottslighet eller misskötsamhel som inte har betydelse från trafikpolitisk eller alkoholpolitisk synpunkt. Jag vill dock betona att endast sådana förhållanden får beaktas som har betydelse för bedömningen av vederbörandes lämplighet att driva näringsverksamhet.

Lagrådet har vidare berört frågan om åtgärder för atl såvitt möjligt garantera en enhetlig tillämpning av de nya beslämmelserna. Jag delar givetvis uppfattningen atl det är viktigt att tillämpningen blir enhetlig. Jag vill därvid erinra om att det i remissprotokollet gjorts uttalanden till ledning för en enhetlig tillämpning. Det finns också anledning att framhålla att den utökade vandelsprövning som jag nu föreslår är avsedd atl äga rum pä försök under en begränsad tid föratt därefter utvärderas. Vid utvärderingen bör den nu berörda frågan givetvis beaktas särskilt.

Lagrådet har ifrågasatt om inte tillämpningsområdet för det föreslagna andra stycket i 40 § i lagen om handel med drycker borde begränsas till frågor om tillstånd enligt 37 § första stycket I och 2, dvs. tillstånd lill servering av alkoholdrycker året runt eller årligen under viss tidsperiod. Frågor om tillstånd enligt 37 § första siycket 3, dvs, servering vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod, skulle dä inte omfattas av den utökade lämplighetsprövningen. Lagrådet har anfört att syftet med den av regeringen föreslagna lagändringen är all genomföra en utökad vandelsr prövning av näringsidkare inom restaurangbranschen och att serveringstillstånd enligt 37 § första stycket 3 inte torde vara aktuella i det sammanhanget.

Den gällande lydelsen av 40 S förutsätter i samtliga fall en prövning i alla de avseenden som anges i paragrafen. Av naturliga skäl bör dock prövningen inte göras lika ingående vid tillfälliga lillslånd som vid stadigvarande. Det kan emellertid förekomma situationer där man vid prövningen för tillfälliga tillstånd inte bör bortse från sökandens lämplighet med hänsyn lill skötsamhelen i bl, a, ekonomiska frågor. Jag är med hänsyn härtill inte beredd atl föreslå den begränsning som lagrådet har angett.

Till vad som i lagrådsremissen har anförts i motiven till den utökade '
vandelsprövningen i restaurang- och åkeribranscherna vill jag ytterligare 209

anföra följande.

Den utökade vandelsprövningen har, som jag nyss framhöll, syften som Prop. 1985/86: 126 går Ulöver dem som hittills tillgodoselts i den berörda lagstiftningen. Detta hindrar inte att den höjda ambitionsnivå som bör följa av den skärpta lagregleringen får gynnsamma verkningar ocksä i de hänseenden som gällande lag avser atl reglera. Sädana missförhållanden som inte kan hänföras till begreppet ekonomisk brottslighet torde sålunda också kunna komma alt minska. Man får nämligen utgå från att sådana näringsidkare som missköter sina skyldigheter beträffande skatter och avgifter till stor del hör till den kategori som inte heller iakttar andra regler som en näringsidkare har att följa, häribiand sädana som avser skyldigheter gentemot anställda.

Beträffande de uppdrag att dels utvärdera försöksverksamheten med utökad vandelsprövning, dels närmare studera den ekonomiska brottsligheten i vissa branscher, som enligt lagrädsremissen bör lämnas till BRÅ, vill jag ytterligare anföra följande.

Arbetet skall utföras på en relativt kort tid. Särskilt uppgiften att utvärdera försöksverksamheten med utökad vandelsprövning blir beroende av att BRÅ snabbt kan få in uppgifter och iakttagelser om den ekonomiska brottslighetens omfattning. Det synes bl, a, därför angelägel med samarbete med berörda fackliga organisationer också för utvärderingsuppdraget. Jag vill i sammanhanget erinra om atl BRÅ innevarande budgetår har tillförts medel för att kunna anlita fyra kvalificerade forskare för sådana uppgifter som jag nu har beröri,

1 de tidigare berörda frågorna om vandelsprövningen i transport- och restaurangbranscherna har jag samrått med cheferna för kommunikalions-och socialdepartementen.

Som framgår av lagrädsremissen är avsikten att chefen för justitiedepartementet skall återkomma till regeringen beträffande BRÅ:s uppdrag. Detta bör ske när riksdagen har fattat beslul med anledning av detta lagstiftningsärende. Jag har dock inhämtat att BRÅ redan har påbörjat förberedelserna för de branschstudier som förordas i lagrådsremissen.

2 Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådel granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

210

Innehåll Prop, 1985/86: 126

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... .... 1

Propositionens lagförslag ..................................... .... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juli 1985 15

1 Inledning .................................................. 15

2 Den ekonomiska brottsligheten samt vidtagna åtgärder och pågående arbete mot denna .............................................................. 18

2.1 Den ekonomiska broltslighelen ...................... .. 18

2.2 Vidtagna åtgärder och pågående arbete m, m.... 20

2.2.1 Resursförstärkningar ................................... 20

2.2.2 Lagstiftning .............................................. 2)

2.2.3 Pågående arbete m.m................................... 23

3 Regleringens inriktning ................................ 24

3.1 Allmänt om näringsfrihet ............................ 24

3.2 Näringsfrihet under ansvar ........................... .. 26

3.3 Vandelsprövning genom näringsförbud eller genom näringstillstånd? 27

3.4 Ekonomiska garantier och utbildningskrav ..... .... 31

4 Näringsförbud ............................................ .. 33

4.1 Utvidgade förutsättningar för näringsförbud .... 33

4.2 De närmare förutsättningarna för näringsförbud 37

4.2.1 Allmänt om förutsättningarna för näringsförbud 38

4.2.2 Grovt åsidosättande' av åligganden i näringsverksamhet som en särskild förutsättning för näringsförbud .................... .. 40

4.2.3 Brott som en särskild förutsättning för förbud . 44

4.2.4 Underiåtelse atl belala skatt m. m. som en alternativ förutsättning för förbud ................................................................ 50

4.2.5 Näringsförbud i konkurssitualionen ................. 55

4.2.6 Att förbud är påkallat frän allmän synpunkt som en ytterligare särskild förutsättning för förbud ..................................................... 58

4.3 Personkretsen ........................................... .. 61

4.3.1 Enskild näringsidkare .................................. 61

4.3.2 Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m,m, 64

4.3.3 Vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person 69

4.4 Näringsförbudels innebörd ............................. .. 73

4.4.1 Förbud mot atl driva näringsverksamhet............ .. 73

4.4.2 Förbud mot att faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet m.m 76

4.4.3 Förbud mot att inneha vissa befattningar hos juridiska personer och aktiemajoriteten i aktiebolag ................................................ 78

4.4.4 Förbud mot all arbeta hos närstående och i den tidigare rörelsen 82

4.4.5 Förbudslidens längd ...................................... 85

4.4.6 Avveckling ................................................. .. 86

4.4.7 Möjlighet att ge dispens från näringsförbudet för viss verksamhet, m.m 93

4.4.8 Upphävande av förbud ................................ 99

4.5 Förfarandel m. m.......................................... 103

4.5.1 Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet 103

4.5.2 Tillfälligt näringsförbud ................................ 108

4.6 Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud 112

4,6,1 Ansvariga myndigheter .............................. 112 9|j

4,6.2 Tillsynens omfattning och inriktning ............... 115 Prop. 1985/86: 126

4.7 Samarbete mellan myndigheter m.m................. 119

4.8 Överträdelse av näringsförbud ...................... 122

4.9 Ikraftträdande m.m....................................... 124

5 Utökad vandelsprövning .......................... ,.,. 127

5.1 Principiella utgångspunkter............................. 127

5.2 Transportbranschen ................................... 128

5.2.1 Problem m. m............................................ ,, 128

5.2.2 Nuvarande ordning .................................... 129

5.2.3 Utökad vandelsprövning inom yrkeslrafikområdet 131

5.3 Restaurangbranschen ................................... 134

5.3.1 Problem m.m................................................ 134

5.3.2 Nuvarande ordning ..................................... 136

5.3.3 Utökad vandelsprövning inom restaurangbranschen 137

5.3.4 Vissa utbildningsfrågor m.m............................ 140

6 Forskning och utvärdering ........................... 142

7 Resursfrågor ............................................. 143

7.1 Inledning ............................................... ,, 143

7.2 Näringsförbud ................................... ,,.,,., 143

7.3 Utökad vandelsprövning i vissa branscher ....... 146

8 Upprättade lagförslag ................................ 147

9 Specialmotivering ....................................... , 147

9.1 Förslaget till lag om näringsförbud ............. ,.. 147

9.1.1 Meddelande av förbud ............................... ,, 148

9.1.2 Verkan av förbud ....................................... 163

9.1.3 Förfarandet vid prövningen av frågor om förbud 168

9.1.4 Upphävande av förbud................................... 173

9.1.5 Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m.m. ,., 176

9.1.6 Dispens från förbud....................................... 179

9.1.7 TiUsynen av meddelade förbud m. m.......... _ 183

9.1.8 Överträdelse av förbud m, m.......... ............. 185

9.1.9 Ikraftträdande .......................................... 186

9.2 Förslagel lill lag om ändring i konkurslagen ....... 188

9.2.1 Bestämhielser som upphör ................ .... •,, 188

9.2.2 Kvarvarande regler om näringsförbud .. ....... 188

9.2.3 Ikraftträdande ........................ ... ..... 188

10 Hemställan ............................... ..... •. • •. 189

11 Beslut................................................. ,....., 189

Utdragur lagrådets protokoll den 19 december 1985 , ,,,,, 190

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1986 204

Särskild bilagedel

Bilaga 1 Sammanfattning av eko-kommissionens förslag om näringstillstånd

Bilaga 2 Eko-konimissionens lagförslag

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över eko-kommissionens förslag

Bilaga 4 Sammanfattning av näringsförbudskommitléns förslag

Bilaga 5 Näringsförbudskommitténs lagförslag

Bilaga 6 Sammanställning av remissyttrandena över näringsförbudskommitléns förslag

Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 212

Bilagal Prop. 1985/86:126

Sammanfattning av eko-kommissionens betänkande (SOU 1984:8) Näringstillstånd

Uppdraget

Del stora flertalet näringsidkare är seriösa och följer lojall de spelregler samhället ställt upp. Inslagen av misskötsamhel har dock under senare lid lagil sig sådana ullryck och nått sådan omfattning att man kan tala om elt samhällsproblem. En växande andel företagare ägnar sig åt ekonomisk brottslighet och skatteundandragande.

I kommissionens uppdrag har enligt direktiven ingått att undersöka möjligheterna atl använda bl.a. "elableringskontroll" för all komma lill rätta med problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandragande saml att lägga fram förslag i detla hänseende. I direktiven används uttrycket etableringskonlroll som ett samlande begrepp för de krav som kan ställas på företagare för att de skall ha rätt att driva näring. Hos de flesta människor för uttrycket elableringskontroll tankarna lill att samhället prövar behovet av förelag och reglerar antalet företag inom olika branscher, på olika orter etc. Del är för kommissionen främmande atl föreslå ålgärder som innebär atl tillträdet till marknaden skall regleras på sådant säll. Kommissionen har därför valt atl i stället samla de åtgärder som nu föreslås under den mer neutrala benämningen näringstillstånd.

Nuvarande tillståndskrav

Näringsfriheten är huvudprincip i Sverige. Såvida inte annal stadgas i lag får rörelse startas fritt. På flera verksamhetsområden har emellertid av olika skäl lillsländsplikt införts. Kommissionen har kartlagt vilka krav som tillämpas inom olika branscher och för olika yrken. En redogörelse härför lämnas i kapitel 2. Syftena med kraven varierar. I allmänhet har de dock tillkommit av andra skäl än alt motverka ekonomisk brottslighet. Del kan vara fråga om alt skydda konsumenternas liv, hälsa och säkerhet. Det är t, ex, grunden för de krav som ställs på läkare och elinstallatörer. I en del fall kan skälet lill reglering vara alt stora ekonomiska intressen berörs. Del gäller i fräga om bank- och försäkringsrörelse. Krav pä nykterhet och ordning är skälen för de särskUda regler som gäller för t. ex, alkoholservering.

Kommissionen har inhämtat upplysningar om förhållandena i vissa andra länder. I kapkel 4 lämnas en redogörelse för detta. Inte i något land råder fullständig näringsfrihet. Vid en internationell jämförelse finner man all del slälls förhållandevis låga krav på förelagen i Sverige. Del är inte ovanligt alt del i andra länder ställs krav på både slrafflöshel och yrkesskicklighet, något som är sällsynt i Sverige. Norge, Västtyskland och Österrike kan nämnas som exempel pä länder där sådana krav är vanliga. Även i etl land som USA har man mer av förhandskonlroll av företag än vi har i Sverige.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

Problemen Prop, 1985/86: 126

Om ekonomisk brottslighet och skatteundandragande breder ul sig inom näringslivet, försvåras konkurrensförhållandena för de näringsidkare som driver sin verksamhet i enlighet med gällande regler. De förelag som undandrar sig sina samhälleliga förpliktelser kan t, ex, hålla lägre priser. Seriösa förelag får av ekonomiska skäl svårt att hävda sig mot den illojala konkurrensen. Genom skatteundandragandet går stat och kommun miste om inkomster, vilket bl, a. kan innebära atl angelägna reformer inte kan genomföras i den utsträckning som planerats.

Det är framför alll vissa branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Det har framkommit av tidigare offentliga utredningar och utredningar inom skatteförvaltningen m.m. (se vidare kapilel 5). Myndigheternas erfarenheter, signaler från branschorganisationer och fackliga organisationer ger också stöd för att problemen främst är knutna till vissa branscher.

I debatten framhålls ibland alt osunda företeelser inom näringslivet bör motverkas genom selektivt verkande åtgärder, som bara riktar sig mot de misskölsamma. När det gäller ekonomisk brottslighet och skatteundandragande tänker man då främst på ett utvidgat näringsförbud och en effektiviserad skattekontroll. Näringsförbud är emellertid ett förhållandevis omständligt förfarande med domstolsprövning, SkuUe det användas för alt sanera hela branscher finge ett slort antal förbud utfärdas, vilket skulle bli en mycket tidsödande och krånglig procedur, I vissa branscher är verksamhetsförhållandena sådana all traditionell skattekontroll har svårt atl nå tillfredsslällande resultat. Vissa näringsidkare är i det närmaste immuna mot skattemyndigheternas kontrollaktioner, Inga utmätningsbara tillgångar finns i rörelsen. Del krävs därför även andra, förebyggande och mer generelll verkande älgärder för att komma till rätta med problemen.

Ett system för näringstillstånd

Kommissionen har inte gått in för någol allmänt system för tillståndsplikt, omfattande hela näringslivet, utan begränsat åtgärderna till s, k, kritiska branscher. Näringsfriheten i sig står för sä väsentliga värden alt större ingrepp än nödvändigt inte bör göras. Ett system omfattande alla näringsidkare skulle för övrigi bli alltför ohanteriigt rent administrativt.

Kommissionen har vall att utforma ett system för näringstillstånd som inriktar sig på atl sanera de branscher där problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandragande är mest akuta.

Kommissionen har övervägt olika former av tillständsplikt. Grovt räknat kan man skilja mellan behovsprövning, kompelensprövning, vandelsprövning och ekonomisk prövning. När krav pä tillstånd diskuteras är det viktigt atl ta i betaklande även vilka negativa effekter kraven kan få på bl.a. nyförelagandet, prissättningen och konkurrensen. Ett syslem som begränsar marknadstillträdet kan på ett icke önskvärt sätl påverka branschens utveckling. Elt väl avvägt system för tillståndsplikt - med rimliga krav på företagen - bör å andra sidan kunna ge positiva effekler genom alt

det kan återställa konkurrensen och bidra till en sundare utveckling av Prop. 1985/86: 126 branschen.

Som redan framgått vill kommissionen inte föreslå behovsprövning av rörelser. Även om överetablering i vissa fall kan vara en av orsakerna till alt oseriösa affärsmetoder används, bör det inte vara samhällets uppgift atl reglera antalet förelag på marknaden. Antalet företag bör i stället regleras genom en väl fungerande konkurrens.

Inte heller föreslår kommissionen krav på yrkesskicklighet för rätt lill näringstillstånd. Höga krav på yrkesskicklighet kan stöta bort driftiga och initiativrika personer som dock saknar formell kompetens. Sådana krav kan också leda till en högre prisnivå i branschen. Krav på yrkesskicklighet synes inte heller hell ändamålsenligt för att molverka ekonomisk brottslighet.

Kommissionen har i stället stannat för sädana former av tillståndsplikt, som mer direkt tar sikte på alt slävja missförhållanden i form av ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Dessa är:

• Vandelsprövning av företagare

• Grundläggande utbildning i företagsskötsel

• Ekonomiska garanlier för skatter och avgifter

Vandelsprövning

Vandelsprövning anser kommissionen vara en form av kontroll som, utan all innebära någon långtgående inskränkning i näringsfriheten, väl svarar mot ändamålet atl molverka ekonomisk brottslighet och annat oseriöst företagande. Prövningen skall enligt förslaget innebära att de personer som under de närmast föregående åren begått grövre ekonomiska brott eller i större utsträckning underlåtit att belala skatter och avgifter inte skall anses lämpliga alt driva rörelse. Enstaka, smärre förseelser skall självfallet inte inverka menligt för den sökande. Det är främst mer allvariiga brott, som lett till fängelse eller höga böler, som skall leda till att näringstillstånd vägras. När det gäller underlåtenhet att betala skatter och avgifter är det stora eller upprepade reslföringar som skall uigöra ett hinder,

Vandelsprövning som utformas pä detla sätl kommer inte att innebära några egentliga olägenheter för de seriösa näringsidkarna. Prövningen bör i stället vara lill fördel för dessa genom att oseriösa personer motas bort.

Grundläggande utbildning i företagsskötsel

Oseriöst företagande kan många gånger ha sin grund i ren okunnighet. Bristfälliga kunskaper i bokföring och kalkylering och dålig kännedom om lagar och regler kan leda till att företagaren redan från början hamnar på fel kurs. Problem med att sköta företagel kan medföra att förelagaren kommer in på en oseriös väg som del sedan blir svårt alt vika av från.

Grundläggande utbildning i förelagsskötsel bör därför kunna motverka
ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Kommissionen föreslår
att samhället skall ges möjlighet alt ställa sädana utbildningskrav på företa
garna. Det kan vara en kortare kurs i skalleregler, bokföring, redovisning, 3

kalkylering m. m. Det är här fråga om krav på elementära kunskaper, inte Prop. 1985/86: 126 kvalificerad yrkesutbildning. Branschorganisationerna bör själva kunna svara för utbildningen.

I åkeribranschen gäller redan i dag, på försök, del kravet att en blivande företagare skall genomgå en av branschorganisationen anordnad veckolång kurs i företagsfrågor. Faller denna försöksverksamhet väl ut bör den kunna tjäna som förebild för även andra branscher.

Ekonomiska garantier

Ett allvarligt problem är all somliga företagare underlåter att betala in skatter och avgifter i laga ordning. I stället låter man dessa betalningar reslföras och växa liU allt större skulder. Att undanhålla skattemedel är etl lättvindigt sätl att skaffa sig krediter. I vissa fall kan ren spekulation i kortsiktigt förelagande och snabba vinster vara orsaken till att skatter och avgkter inte betalas. När indrivningsförfarandel hunnit i kapp har företagel upphört eller också finns del inga tillgångar kvar att ta i anspråk.

För alt komma lill rätta med dessa problem föreslår kommissionen att samhället i s. k. kritiska branscher skall kunna kräva säkerhel för framtida skatter och avgifter. Säkerheten skall beslå av en belalningsutfästelse från bank, s.k. bankgaranli. Enligt förslagel skall det garanterade beloppet vara 50000 kr. Beloppet föreslås vara delsamma för alla företag. En viktig del av förslaget är all banken på affärsmässiga grunder gör kreditprövningen och bevakar garantin. Därigenom avlastas myndigheterna arbete, Till-slåndsmyndighelens uppgift blir att kontrollera alt giltig garanti finns innan näringsliUslånd beviljas. Utfästelsen förvaras hos myndigheten och kan las i anspråk om företaget sedermera inte fullgör sina betalningsskyldigheter gentemot det allmänna. Bankerna lar ut ersättning för garantiutfästelser. För del enskilda förelaget kommer det all kosta omkring 1 000 kr. per år alt hålla garantin. Denna kostnad är avdragsgill vid laxeringen.

När skall kontrollen sättas in?

Del har redan framgått all syftet med åtgärderna skall vara atl sanera branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och annat oseriöst företagande. Kommissionen har inte ansett det lämpligt all i lag direkt ange de branscher som skall omfattas av kontrollen. Vilka branscher som behöver saneras kan nämligen variera från tid lill annan och det är angeläget atl åtgärder kan sättas in snabbt och alt de kan anpassas efter behoven i skilda branscher.

Kommissionen har vall den lagtekniska konstruktionen alt riksdagen genom en ramlag ger regeringen bemyndigande att införa krav pä näringstillstånd i vissa branscher eller delar av branscher. Det kommer också att bli regeringens sak att avgöra vilket eller vilka krav - vandelsprövning, förelagarutbildning eller ekonomiska garanlier - som skall gälla i en viss bransch. Genom en sådan ordning får samhället elt effektivt och flexibelt instrument att använda i problembranscher.

Kontrollen skall sältas in i de branscher där problemen är mest akuta.

Endasl ell lilel anlal branscher - fem lill sex - skall kunna omfattas. En Prop. 1985/86: 126 prioritering kan därför bli nödvändig.

Kontrollsystemet skall lillämpas bara om verkligt behov föreligger. Om en bransch varaktigt saneras, skall kontrollen upphöra. Riksdagen skall enligt förslaget efler fem år från ikraftträdandet på nyll ta ställning till om lagstiftningen behövs.

Krav på näringstillstånd skall införas bara om en belydande andel av företagarna i en bransch brister i laglydnad eller benägenhet atl betala skaller och avgifter. Med bristande laglydnad avses här i första hand ekonomisk brottslighet och liknande förfaranden.

Vad som skaU anses vara betydande omfattning måsle avgöras utifrån förhållandena i varje bransch för sig. Ofta bör man kunna bedöma omfattningen genom att se till konkurrenssituationen. Om de misskötsamma företagarna tillsammans utgör elt hot mot den seriösa delen av branschen, bör man kunna anse all antalet misskölsamma är betydande.

Näringsförbud

Enligt nuvarande regler kan en näringsidkare under vissa omständigheter dömas lill ell tidsbegränsat näringsförbud. Del förutsätter att han försalls i konkurs och att han grovt åsidosatt sina förpliktelser som näringsidkare. Näringsförbudet prövas av domstol i varje enskilt fall. För närvarande utreder en särskild kommitté, näringsförbudskommillén, frågan om ett utvidgat näringsförbud, som kan dömas ut oberoende av konkurs. Ett sådant förbud skulle l.ex. kunna dömas ul om näringsidkaren begått ekonomiska brott. Kommissionen förutsätter alt utvidgade regler om näringsförbud införs. Med del förslag till näringslUlstånd som kommissionen nu lägger fram - som är begränsat lill vissa branscher - behövs ett utvidgat näringsförbud bl.a. för att i andra branscher kunna komma lill rätta med inslag av ekonomisk brottslighet och liknande förfaranden.

Handläggning, tillsyn m. m.

Länsstyrelsen skaU enligt förslagel vara tillslåndsmyndighel i fråga om näringstillstånden. En handläggning på regional nivå är enligt kommissionen den bästa lösningen för dessa ärenden. För att få tiU stånd en sä effektiv handläggning som möjligt anser kommissionen all förelagsfrågorna bättre än i dag bör samordnas inom länsslyrelsen. Kommissionen föreslår därför att en särskild funktion för företagsfrågor inrättas hos länsstyrelserna. Funktionen föreslås bli inordnad under aUmänna enheten.

Så långt möjligt bör prövningen för näringstillstånd samordnas med annan tillståndsprövning som förekommer. Vid ärendehandläggningen bör samråd regelmässigt ske med skatteavdelningen.

En viktig del av del föreslagna systemet med näringstillstånd är tillsyn och konlroU. Erfarenheterna av hittillsvarande system för tillstånd visar att det oftast är i den efterföljande kontrollen det brister. Om förutsättningarna för näringstillstånd inte längre föreligger skall tillståndet återkallas. Länsslyrelsen föreslås vara tillsynsmyndighet. Polis- och kronofogdemyn-

digheter skall underrätta länsslyrelsen om en tillståndshavare begått eko- Prop. 1985/86: 126

nomiska brott eller ådragit sig stora skatteskulder. Det är dock nödvändigt

atl länsslyrelsen själv tar aktiv del i kontrollen. Fältkontroller krävs.

Personal vid länsslyrelsen bör med jämna mellanrum uppsöka service- och

affärsområden för alt kontrollera att förelagen i de aktuella branscherna

har näringstillstånd. Att myndigheten har god kännedom om förhållandena

i branscherna är en förutsättning för alt syslemet skall fungera bra.

Den som bryter mol reglerna om näringstillstånd skall kunna straffas med böter eller fängelse i högst elt år.

Del är angeläget atl länsstyrelsen får tillräckliga resurser för en snabb och smidig ärendehandläggning och för att utöva en effektiv tillsyn. Resursförstärkningar har bedömts nödvändiga. Kommissionen föreslår 58 nya handläggartjänsier och 15 nya biträdesljänster lill länsstyrelserna. Hos en normalstor länsstyrelse innebär det två handläggartjänsier och en halv biträdestjänst. Länsstyrelsen bör vidare tillförsäkras god kompetens i företagsfrågor. Ekonomer och jurister bör finnas vid företagsenheten.

Kostnaderna, som kan beräknas lill totalt 10,8 milj. kr, per år, skall enligt förslaget finansieras genom avgifter som tas ut av de förelag som får tillstånd. Kostnaden för ell näringstillstånd kan väntas uppgå till omkring 500 kr.

Branscher som bör omfattas av systemet

Som framgått skall regeringen fatta det slutiiga avgörandet i fråga om vilka branscher som skall omfattas av krav på näringstiUstånd och vUket eller vilka krav som skall lillämpas i en viss bransch. Kommissionen har övervägt vilka branscher som bör ingå i systemet. Kommissionens ställningstaganden är dock att se som rekommendationer och innan slutlig ställning tas till omfattningen av prövningen i en viss bransch kan ytterligare utredningar behöva göras. De verksamheter som kommissionen har i åtanke är följande:

• Restaurangbranschen. I denna bransch bör vandelsprövning, förelagarutbildning och ekonomiska garantier för skatter och avgifter vara etl krav för rätt atl driva rörelse. (Vandelsprövning förekommer redan i dag i fråga om de företagare som driver restaurang med ulskänkningstiUstånd.)

• Transportbranschen. Vandelsprövning, förelagarutbildning och ekonomiska garantier bör gälla som krav för alt få driva verksamhei som åkare. (Vandelsprövning och förelagarutbildning är redan i dag krav.) - När det-gäller taxiverksamhelen bör förhållandena närmare utredas.

• Byggbranschen. Delar av byggbranschen bör omfattas av systemet. För verksamhet som schaklenlreprenör bör krav på ekonomiska garantier och förelagarutbildning gälla. Också inom måleriverksamhelen bör ekonomiska garantier och förelagarutbildning kunna bli aktuella. Även vandelsprövning kan komma i fråga. - För övriga delar av byggbranschen föreslås inga krav på näringstillstånd.

• BUbranschen. Vad gäller bilreparalionsverksamheten bör krav på ekonomiska garanlier i försia hand införas. Förelagarutbildning bör övervägas. Vad beträffar handeln med begagnade bilar bör förutom de nämnda

kraven även vandelsprövning införas. För nybilshandeln föreslås inga Prop. 1985/86:126

åtgärder.

• Slädbranschen. I försia hand bör ekonomiska garantier för skatter och

avgifter krävas, men även förelagarutbildning och vandelsprövning bör

övervägas.

Inom restaurangbranschen och åkeribranschen förekommer som framgått redan nu viss form av tillståndsprövning. Denna prövning bör samordnas med den av kommissionen föreslagna prövningen.

Huvudprincipen bör enligt kommissionens mening vara att både nylUl-trädande och befintliga företag skall omfattas av kraven på näringstillstånd. Om bara de nytillträdande omfattas finns risk för atl konkurrens-olikheter uppkommer mellan företagen i en bransch. De befintliga företagen skulle få en alltför skyddad ställning på marknaden.

Registrering

Registrering är en förutsättning för atl samhället skall ha god kontroll över företagen. Registrering av förelag i s. k. riskbranscher har diskuterats vid ett flertal tillfällen, ofta som ett alternativ till mer långtgående kontrollåtgärder. Ibland har allmän registreringsplikl diskuterats, ibland särskilda branschregisler.

Del är nödvändigl atl länsslyrelsen för register över de företag som omfattas av del föreslagna systemet med näringstillstånd. Det gäller både företag som beviljats och företag som vägrats tillstånd.

I övrigi finns enligt kommissionens mening inte behov av fler nya regis-ler. Del finns redan en mängd register över företag. Det viktigaste anser kommissionen vara atl förelagen kommer in i skatleregistren. Finns företagen registrerade där, finns också möjligheter att avkräva dem skatter och avgifter.

Kontroller som utförts i olika branscher har visat alt det finns etl oroväckande stort antal "svarta" företag. En effektivisering av skatlere-gistreringen bör därför ske. De lokala skattemyndigheterna bör tilldelas resurser för alt utföra fältkonlroUer och pä så vis se till att företagen förs in i skatteregistren.

Kommissionen föreslår en förstärkning av de lokala skattemyndigheterna med 40 tjänster till en kostnad av ca 6 milj. kr. per år. Delta resurstillskott skall användas till att utföra de nämnda fältkontrollerna. Finansiering föreslås ske över statsbudgeten. Reformen bör dock på sikt betala sig genom ökade skatteintäkter.

I de branscher där missförhållandena inte är sådana alt krav på näringstillstånd behöver införas bör effektivare registrering i skatleregistren i kombination med utvidgade regler om näringsförbud vara tillräckliga åtgärder.

Bilaga 2 Prop. 1985/86: 126

Eko-kommissionens lagförslag

Förslag till

Lag om näringstillstånd

/ §

Denna lag har till ändamål alt främja en sund utveckling av näringslivet genom särskilda åtgärder i vissa näringsgrenar mot Ulojal konkurrens och missbruk av näringsfriheten.

Bemyndigande

2 §

Regeringen får föreskriva att vissl slag av näringsverksamhet endast får

bedrivas av den som fått tillstånd enligt denna lag (näringstillstånd).

Föreskrifter om näringstillstånd för visst slag av näringsverksamhet får meddelas, om det finns grundad anledning anla atl det i betydande omfattning förekommer alt näringsidkare inom ifrågavarande slag av verksamhet brister i laglydnad eller underiåter atl fullgöra sina skyldigheler enligt skatte- eller avgiftsförfattningarna.

Villkor för näringstillstånd

3 §

Föreskrifter om näringstillstånd skall ange under vilka förutsättningar tillslånd skall ges. Därvid får endast etl eller flera av följande tre krav ställas upp som villkor för tillstånd, nämligen atl den som ansöker om tillståndet

1. med avseende på laglydnad och benägenhet alt fullgöra sina skyldigheter enligt skalle- och avgiftsförfattningarna är lämplig alt bedriva verksamhet av angivet slag,

2. har genomgått viss grundutbildning i fräga om skötsel av företag eller visar att han på annat sätt har förvärvat motsvarande kunskaper,

3. ställer säkerhet intill elt belopp av 50000 kronor för stats och kommuns framtida fordringar mol honom på skatter, tullar eller avgifter.

Säkerhet enligt försia siycket 3 skall beslå av en av bank utfärdad garantiförbindelse att i gäldenärens ställe såsom för egen skuld svara för betalningen av sådan fordran som avses i 2 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skaller, tullar och avgifter. Garantiförbindelsen får genast utsökas.

4 §

Vad som föreskrivs i 3 § första siycket I gäller, om näringsidkaren är aktiebolag, ekonomisk förening eller stiftelse, i fråga om ledamöterna i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör. Ges näringstillstånd, får därefter till befattning som nu har sagts endast utses den som vid sådan prövning har befunnits lämplig för uppdraget.

Är näringsidkaren handelsbolag gäller vad som sägs i första siycket i fråga om bolagsmän som har etl bestämmande inflytande över verksamhelen.

5 §

Krav på utbildning enligt 3 § första siycket 2 gäller, om näringsidkaren är juridisk person, den som leder verksamheten och dennes ersättare.

6 § Prop. 1985/86:126
Är villkor för näringstillstånd enligt 3-5 §§ uppfyllda, skall tillstånd ges.

TiUstånd enligt denna lag medför dock inte rätl atl bedriva näringsverksamhet mol vilken hinder föreligger enligt särskilda bestämmelser.

Återkallelse av näringslUlstånd m. m.

7 §

Näringstillstånd skall återkallas, om förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger.

8 §

Framstår med hänsyn lill omsiändigheterna återkallelse av tUlstånd som en alllför ingripande åtgärd, får i stället varning meddelas.

Handläggande myndighet, tillsyn, avgift och besvär

9 §

Frågor om näringstillstånd prövas av länsslyrelsen i det län, där företagets ledning utövas. Till underlag för prövningen enligt 3 § första stycket I skall länsstyrelsen inhämta yttrande från polismyndighet och kronofogdemyndighet. Yttrande får även inhämtas frän andra myndigheter eller organisationer som kan ge upplysningar av betydelse i tillståndsärendet.

10 §

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av länsslyrelsen.

// §

Näringsidkare som har näringstillstånd är skyldig att efter anmodan lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen. Underlåts delta får länsslyrelsen uifärda vitesföreläggande. Sådant föreläggande får inte överklagas.

Det åligger polismyndighet och kronofogdemyndighet atl underrätta länsstyrelsen om förhållanden som kommer till dessa myndigheters kännedom och som är av betydelse för länsstyrelsens lillsyn.

12 §

Den som får näringstillstånd skall eriägga avgift med belopp som regeringen bestämt.

I fräga om debitering och uppbörd av näringstillständsavgift gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272).

13 §

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får, om inte annat anges, överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Undantag

14 §

Konkursförvaltare behöver inte näringstillstånd för atl i sådan egenskap bedriva näringsverksamhet. Detsamma gäller i fråga om boutredningsman, som förvaltar dödsbo efter näringsidkare, under den tid som oundgängligen behövs för alt avveckla dödsboet.

Ansvar Prop, 1985/86:126

15 §

Den som bedriver tillståndspliktig näringsverksamhet utan atl ha näringstillstånd eller i slrid mot föreskrifterna i 4 eller 5 § döms tiU böler eller fängelse i högst ett år.

Uppliörande

16 §

Finns för visst slag av näringsverksamhet inte längre behov av sådana ålgärder som föreskrivits med stöd av denna lag, skall regeringen föreskriva alt kravet på näringstillstånd skall upphöra.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1985 och gäller till utgången av år 1989. Om lagen inte dessförinnan givits fortsatt giltighet, upphör vid sistnämnda tidpunkt även med stöd av lagen meddelade föreskrifter om näringstillstånd atl gälla. Säkerhel som ställts på grund av föreskrift enligt 3 § 3 får därefter inte tas i anspråk såvida den inte redan dessförinnan hade kunnal göras gällande.

Bilaga 3 Prop. 1985/86:126

Sammanställning av remissyttrandena över eko-kommissionens betänkande (SOU 1984:8) Näringstillstånd

Innehållsförteckning Sid.

1. Allmänna synpunkler .................................... 11

2. Vandelsprövning (3 § 1 sl. 1) .......................... . 77

3. Utbildning (3 § 1 st. 2) .................................. . 91

4. Ekonomisk garanti (3 § 1 st. 3) ........ ........... 101

5. Bemyndigande och förutsättningar för näringstillstånd (2 §) ,,,, 121

6. Prövning av styrelseledamöter m.m. (4-6 §§) ..... 132

7. Återkallelse och varning (7-8 §§) .................... 136

8. Handläggande myndighet, tillsyn, avgifter och besvär (9-13 §§) 140

9. Övriga lagfrågor (bl.a. 14-16 §§) ..................... 151

10. Resurser .................................. ............... 153

11. Registrering och effektivare s.k. fältkonlroUer ...... 158

12. Branscher för näringslillståndsprövning .............. 167

12.1 AUmänt .................................................. 167

12.2 Restaurangbranschen ................................ 170

12.3 Transportbranschen ................................. 177

12.4 Schaktentreprenadbranschen ..................... 186

12.5 Måleribranschen ,.................................... 188

12.6 Byggbranschen ...................................... 190

12.7 Städbranschen ........................................ 192

12.8 Bilbranschen .......................................... 195

Paragrafnumren inom parentes avser kommissionens lagförslag

1 Allmänna synpunkter 1.1 Justitiekanslern (JK):

Enligt förslagel skaU bestämmelserna om näringstillstånd samlas i en av riksdagen beslutad ramlag, medan del bör ankomma pä regeringen alt, när behov uppkommer, förordna om alt de åtgärder lagen möjliggör skall träda i tillämpning i en eller flera branscher.

Jag vill inte ifrågasätta annal än atl det finns formellt stöd för en sådan reglering i 8 kap. 7 § regeringsformen (RF), Det kan emellertid ifrågasättas om inte den delegeringsmöjlighel som finns enligt 8 kap. 7 § p. 3 RF ifråga om näringsverksamhet i försia hand har tillkommit för atl tillgodose behovet av regler till skydd för konsumenter och allmänhet.

I förslaget är i stället fråga om all, främst i det allmänna intresset, generellt möjliggöra etl belydande ingrepp i näringsfriheten utan att del påkallas av krisförhållanden. Ett ingrepp av detla slag i den enskildes frihei att söka försörja sig genom eget arbete har knappast förekommit i vårt land i modern tid. Det är möjligt alt särskilda omständigheter ändå kan göra en dylik åtgärd motiverad. Detta bör i så fall dokumenteras på ell mera övertygande sätt än kommissionen förmält göra.

1.2 Göta hovrätt: Prop. 1985/86:126

Hovrätten delar uppfattningen alt den ekonomiska brottsligheten fått en oroväckande omfattning och all det mot bakgrund härav framstår som angeläget att kraftfulla insatser görs. Det torde härvid vara i det närmaste omöjligt alt undvika viss ytterligare byråkratisering och andra i och för sig negativa konsekvenser. Trots denna principiella inställning är hovrätten kritisk lill kommissionens förslag och ifrågasätter om samhället får ett rimligl utbyte av de insatser som görs och de begränsningar i näringsfriheten som blir följden. För att styrmedlen registrering-vandelsprövning-utbildning-bankgaranli skall få effekt utanför de kretsar som accepterar samhällets regler och underordnar sig dessa är man hell beroende av den konlrollapparat som byggs upp. Ulan denna torde man svårligen kunna nå den ekonomiska brottslighet man vUl komma ål. Redan i dag har samhället emellertid formella möjligheter till långtgående kontroll, inte minsl på skatteområdet. Hovrätten ifrågasätter om det inte är mera effektivt all i stället för alt splittra kontrollen salsa den ökning av resurserna som kommissionen föreslår på en utbyggd och effektiviserad skattekontroll. Önskemålet atl hindra olämpliga personer från att bedriva näring bör i stort sett kunna uppnås med utökade möjligheter att meddela näringsförbud. Den vandelsprövning som kommissionen föreslår grundar sig - liksom vid näringsförbud - helt på vederbörandes handlande i det förflutna. Resultatet av pågående lagsliflningsarbete rörande näringsförbud bör därför avvaktas. Vidare vill hovrätten ifrågasätta kommissionens påstående att en administrativ prövning leder lill en avsevärl större snabbhet än ell domslolsförfarande; man torde få räkna med alt de som vägras näringstillstånd i stor utsträckning utnyttjar möjligheten atl överklaga.

Mot bakgrund av det anförda ställer sig hovrätten tveksam lill om kommissionens förslag bör genomföras.

1.3 Kammarrätten i Göteborg:

En lagsliftning efler de riktlinjer kommissionen har föreslagit kan medföra konsekvenser som för närvarande inte helt går att överblicka. Farhågor för att elt krav på näringstillstånd kan komma atl verka etableringshämmande kan inte med säkerhel uteslutas. Trots detta anser kammarrällen - mol bakgrund av de missförhållanden som uppenbarligen råder inom vissa branscher - all ett syslem som avser atl mota bort kvalificerat olämpliga näringsidkare från vissa branscher kan vara befogat.

Del är för den allmänna rättskänslan och solidariteten viktigt atl kunna såUa bort dem som skor sig genom bristande laglydnad eller som inte fullgör sina ekonomiska skyldigheler gentemot stal och kommun. För delta finns redan lagstiftning, ehuru den inte är helt effektiv. Lagförslaget åsyftar nu all komplettera den lagstiftningen med ett mera snabbi verkande administrativt förfarande. Något principiellt hinder mot en sådan komplettering kan inte anses föreligga. - När det gäller att skydda de lojala näringsidkarna från illojala konkurrenter innebär de föreslagna reglerna ökad byråkrati som, om den hålls inom rimliga gränser, bör kunna tålas av de förstnämnda.

Det bör dock framhållas, att del av kommissionen föreslagna systemet
har sin grund i allmänpolitiska och samhällsekonomiska överväganden.
Kammarrätten ser, såsom representant för förvaltningsdomstolarna, inte
som sin uppgifl att närmare gå in på dessa överväganden. Delta yttrande är
därför i huvudsak utformat med utgångspunkt från all kammarrätten 12

främst haft alt granska den lagtekniska utformningen. Ett tillståndssystem Prop. 1985/86: 126 enligt de rikllinjer kommissionen har förordat bör dock så långt möjligt kringgärdas med garanlier för all den principiellt rådande näringsfriheten inte riskerar alt urholkas. Del finns härvid anledning atl inte låta effektivitetskravet ta överhanden på bekostnad av kraven på rättssäkerhet och förutsebarhel.

Kravel på näringstillstånd bör, om det genomförs, gälla nya näringsidkare samt vid ägarbyten. Kammarrätten anser att elt lillslåndskrav för redan verksamma näringsidkare skulle skjuta över målet och sakna tillräcklig förankring. I fall av kvalificerad misskötsamhel hos verksamma näringsidkare, kan i stället elt näringsförbud komma till användning.

Kammarrättspresidenten Wendt (skiljaktig)

Rent principiellt har jag inte någol att erinra mol att klart oseriösa personer hindras från alt komma in på marknaden. Detta är ell avsteg från närings-frihelsprincipen som bör godias med hänsyn lill all näringsverksamhet i dagens samhälle inte är någol som berör bara näringsidkaren, hans kunder och borgenärer utan också samhäUskollektivel i slort. Däremol ärjag -såsom närmare utvecklas i del föjlande — tveksam lill alt ha särskilda former för all utmönstra vissa näringsidkare från marknaden.

1.4 Riksåklagaren (RÅ):

Det är från kriminalpolkisk synpunkt riktigt att koncentrera brollsförebyggande ålgärder mot sådana branscher inom näringslivet som erfarenhetsmässigt visat sig vara särskilt utsatta för brottslighet. Jag delar kommissionens uppfattning att särskilda insatser är motiverade för alt söka bekämpa de missförhållanden som kunnat konstateras i de näringsgrenar som berörs av del föreliggande förslaget.

Genom de metoder som föreslås kommer stora resurser att tas i anspråk för åtgärder som riktas generelll mot alla som är verksamma inom de aktuella branscherna. Stora administrativa insatser mäste göras. Dessa kommer att i betydande utsträckning satsas på prövning av tillståndsfrågor och på kontroll som berör den majoritet av näringsidkare som är laglydiga och seriösa. Man frågar sig om detla är den mest ändamålsenliga resursanvändningen och om inte andra, mera selekliva ålgärder skulle kunna vara effektivare.

Enligt min mening är del IroUgt atl en motsvarande resurssatsning skulle ge bättre resultat om ålgärder saltes in på en utbyggd och intensifierad skatte- och avgiftskonlroll inom de ifrågavarande branscherna med målinriktningen atl träffa främst de brottsliga eller misskötsamma näringsidkarna. Här skulle också ett utbyggt näringsförbudsinstitut - som fn. övervägs av näringsförbudskommittén - kanske kunna bli ett komplement lill de övriga målinriktade åtgärderna.

Enligt förslagel skall reglerna om näringstillstånd tidsbegränsas till fem
är. Del är i och för sig en riklig tanke all nya åtgärder som sätts in i
brottsförebyggande syfte bör följas upp och bli föremål för utvärdering och
eventuell omprövning efter del att erfarenhet vunnits rörande deras effekt. 13

Den administrativa uppbyggnad och resurssatsning som kommittén före- Prop. 1985/86:126

slår låter sig emellertid mindre väl förena med en så kort giltighetstid för

reformen som fem år. Den osäkerhet som föreligger i fråga om åtgärdernas

effektivitet bör därför sä långt möjligt undanröjas på annat sätt än genom

att en så ingripande och omfattande reform som den aklueUa genomförs

"pä försök".

Möjlighet att i viss mån utvärdera effekterna i brottsbekämpningen av regler om etableringskonlroll föreligger genom de regelsystem som finns inom åkeri- och taxinäringarna och inom restaurangbranschen såvitt gäller servering av alkoholdrycker. Det är svårt alt i detta sammanhang undgå reflektionen alt de berörda verksamhetsgrenarna trots den sedan länge gällande etableringskontrollen ändå hör till dem som i kommissionens betänkande utpekas som särskilt drabbade av ekonomisk brottslighet m.m. De aktuella verksamhetsgrenarna belyser f.ö. genom den relativt utbredda svarta verksamhet, bl.a. s.k. svartåkning, som kommissionen pekat på, ytterligare en svaghet i etl system med krav på näringstillstånd. Svårigheterna torde inte bli mindre när del gäller verksamheter som kan utövas utan en sådan manifestation utåt som följer av att verksamhelen förutsätter ett fasl näringsställe eller atl trafik måste bedrivas med elt motorfordon.

I anslutning lill del nyss sagda vill jag understryka alt etl syslem som inte någorlunda effektivt går all kontrollera kan göra mer skada än nytta. Det främjar inte heller effektiviteten i kampen mol den ekonomiska brottsligheten att kontroll-, spanings- och utredningsresurserna i ökande utsträckning måste inriktas på överträdelser av "kringbeslämmelser" på bekostnad av insatser mol den ekonomiska brottsligheten som sådan.

En realistisk avvägning av vad som kan stå att vinna med de föreslagna åtgärderna leder enligt min mening lill slutsatsen att andra medel, främst en effektivare kontroll inom ramen för del gällande regelsystemet, innebär ett bättre utnyttjande av ell resurstillskott på del aktuella området.

Jag är i princip inte främmande för all man kan nödgas tillgripa sädana åtgärder som krav på näringstillstånd för att bekämpa missförhållanden i branscher där oegentligheter förekommer i stor utsträckning. Innan man lagstiftar om så ingripande åtgärder, som uppenbarligen också är förenade med belydande olägenheter, bör man emellertid ha uttömt möjligheterna alt komma tillrätta med problemen genom utnyttjande av de kontrollinstrument som redan finns. Enligt min mening fmns fortfarande utrymme för att nå resultat genom en ökad satsning på sådana mera konventionella metoder. Härtill kommer att resultatet av näringsförbudskommitléns arbete, som har nära samband med de aktuella frågorna, synes böra avvaktas innan man lar ställning till frågan om näringslUlstånd.

Med hänsyn lill vad jag här anfört ärjag inte f.n. beredd all tillstyrka en lagstiftning om näringstillstånd.

Som förslagel är utformat lorde krav på näringstillstånd som införs för
viss näringsgren alllid komma alt omfatta hela riket. Goda skäl kan anföras
för en sådan ordning. Emellertid lorde brottslighet och andra oegentlighe
ter inom en bransch inte sällan vara koncentrerade till storstäderna eller på
annat sätt lokalt begränsade. Man kan fråga sig om ett påtagligt behov av
näringslUlstånd i vissa delar av landet skall kunna tillgodoses endast till 14

priset av alt motsvarande administrativa olägenheter och kostnader upp- Prop, 1985/86: 126 kommer även i regioner där de egentligen är onödiga,

1.5 Riksspolisstyrelsen (RPS):

Kommissionen har anfört att en lag om näringstillstånd är ägnad att motverka ekonomisk brottslighet genom att lagen är straffsanklionerad. Den företagare som idag bedriver oseriös näringsverksamhet med ekonomisk brottslighet som följd riskerar redan nu ansvar för t.ex, bokföringsbrolt och brott mot skatlebroltslagen. Ansvar för sådana brott medför straff som väsentligt överstiger maximistraffet för brott mot den föreslagna lagen om näringstillstånd. Nuvarande straffsatser för bokföringsbrott och skattebrott tycks inte avhålla oseriösa företagare från att begå sådana broll. Om näringstillstånd införs är del därför rikspolisstyrelsens uppfattning alt det skall kunna ådömas strängare straffan vad som föreslagits.

Rikspolisstyrelsen vill i och för sig inte direkt avvisa tanken på införande av näringsliUslånd som ell verksamt medel i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Vissa principiella invändningar kan emellertid riktas mot att inskränka näringsfriheten liksom atl det kan föreligga en viss risk för ökad byråkratisering genom införande av krav på tillstånd att bedriva viss näring. Styrelsen vill ocksä fästa uppmärksamheten pä de svårigheter som ligger i att övervaka alt näringsidkare innehar och följer givna tillstånd. Härvid kan jämförelser göras med den bristande övervakningen av näringsförbud.

Under senare år har genomförts omfattande personeUa förstärkningar för bekämpning av ekonomisk brottslighet och del föreligger många förslag om lagändringar för att effektivisera kampen mol sådana brott. Det är därför rikspolisstyrelsens uppfattning atl man bör avvakta med införande av krav på näringstillstånd för vissa branscher lill dess man kunnat utvärdera effekterna av de satsningar som hitintills genomförts.

1.6 Brottsförebyggande rådet (BRA):

Majoriteten

Bottsförebyggande rådet, som enligt sin instruktion har åliggandet att främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott, är ense med EKO-kommissionen om att krav på näringstillstånd bör vara etl konstruktivt och verkningsfullt sätl för att komma till rätta med och slävja missförhållanden i specifika branscher.

Den ekonomiska brottsligheten och skattefifflet bedöms utgöra en allvariig påfrestning på samhällsekonomin. Insatser på delta problemområde framstår som nödvändiga för att i positiv mening utveckla respekt och tilltro till lagar och förordningar inom vårt demokratiska samhällssystem.

Om den ekonomiska brottsligheten och skatteundandragandet breder ul
sig inom näringslivet, försvåras konkurrensförhållandena för de näringsid
kare, som driver sin verksamhet i enlighet med gällande regler. Seriösa
företag får svårt att hävda sig mot illojala konkurrenter, 15

I vissa diskussioner har förekommk principiella invändingar mol vad Prop. 1985/86: 126 man kallat begränsningar i den fria etableringsrätten; det har bl. a. sagts atl viktiga marknadsekonomiska spelregler sätts ur funktion.

Enligt BRÅ kan dessa påståenden - så långt man kan bedöma av rapporten Näringstillstånd - anses vara överdrivna farhågor; möjligen kan de förklaras av en alllför generell analys av kommissionens arbete.

Inom många områden utövar samhället redan i dag olika former av kontroll, godkännande eller dylikt, innan viss verksamhet får utövas.

Betänkandet ger här en god bild både över motiven till dessa åtgärder och vilka områden som omfattas. Som exempel kan nämnas krav pä legitimation för läkare och tandläkare, auktorisationsregler för advokater och revisorer, krav pä ekonomisk säkerhet för resebyråer och etablerings-tillstånd för handel med skrot, inkassoverksamhet, bankrörelse, m.m. Dessa olika slag av etableringsreglering har inneburit till helt övervägande del positiva effekler - om detta lär det råda stor enighet.

De nu aktuella förslagen innebär ingen principiell skillnad vad gäller eventuella ingrepp i etableringsmöjligheter, etc. I sammanhanget förtjänar omnämnas att kommissionen inhämtat upplysningar om förhållandena i vissa andra länder, varvid framgår alt det slälls förhållandevis låga krav pä förelagen i Sverige.

På många håll i samhället har man länge krävt åtgärder i syfte att främja en sund konkurrens inom utsatta branscher.

Kommissionen har valt att utforma etl syslem för näringstillstånd som inriktar sig på att sanera de branscher, där problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandragande är mest akuta.

Föreliggande förslag från kommissionen uppfyller väl de krav, som framförts från såväl företagarsidan som frän flera fackförbund.

BRÅ kan dock inte inse varför den föreslagna lagen ska få begränsad giltighetstid, Alla lagar bör ständigt vara föremål för omprövning och riksdagen har all stifta, ändra och avskaffa lagar när den så finner lämpligl, Dessulom är delta en fullmaktslag dvs, riksdagen ger regeringen fullmakt alt införa krav pä näringstillstånd. Regeringen har ju därvid vid varje tidpunkt möjlighet att välja om och i vilken omfattning lagen ska utnyttjas , BRÅ föreslår därför att lagen ej skall tidsbegränsas samt understryker del angelägna i atl erfarenheten av tillämpningen följs upp och all lagstiftningen utvärderas på lämpligt sätt.

BRÅ vill erinra om att vissa andra individuellt verkande åtgärdsmöjUg-heter föreslagits av en arbetsgrupp inom ramen för BRÅs översyn av lagstiftningen mol den organiserade och ekonomiska brottsligheten, nämUgen i promemorian (BRÅ PM 1983:6) Uppbördsbrotl - åtgärder mol det likvida fusket. I promemorian föreslås en utvidgad kriminalisering i skatlebroltslagen. Huvudsakligen avses uppgiftsskyldighelen,

I sammanhanget bör också noteras regeringens nyligen framlagda proposition (1983/84: 167) om nya regler för uppbörd. Där föreslås en samordnad uppbörd av källskall och arbetsgivaravgift att ske månadsvis. Redovisningsperioden är f, n, tvä månader,

BRÅ har tidigare (JuU 1980/81:21 s, 120) uttryckt uppfattningen att en viss restriktivitet bör iakttas vad gäller etableringskonlroll i form av obligatorisk auktorisation eller tillståndsgivning. Inte endasl brottsförebyggande synpunkler är därvidlag av betydelse enligt BRÅs tidigare och nuvarande ståndpunkt, BRÅ menade och menar alltjämt, atl nägon form av elableringskontroll kan behövas i vissa branscher,

BRÅ finner att kommissionens förslag är väl ägnat atl ligga till grund för
lagstiftning i frågan, 16

Reservation av Unge, Körlof, Schönmeyr och Sigvard Persson Prop. 1985/86: 126

Eko-broltskommissionens förslag ger enligt min uppfattning anledning till en lång rad invändningar av både principiell och praktisk natur. Åtskilliga av dessa invändningar kan i detla sammanhang lämnas åsido, då BRÅ:s yttrande över förslaget bör begränsas att avse frågan huruvida förslaget kan bedömas vara ägnat att tjäna sitt uppgivna syfle och vara förenligt med kraven pä rättssäkerhet.

Det i yttrandet (sid 2) inledningsvis gjorda påståendet all krav på näringstillstånd "bör vara elt konstruktivt och verkningsfullt sätt för att komma till rätta med och.stävja missförhållanden i specifika branscher" är enligt min mening inte bara i sak felaktigt utan också mycket dåligt underbyggt. Det står i uppenbar motsats till vad som senare anföres rörande den sannolika effekten av atl man som villkor för näringstillstånd uppställer krav pä vandelsprövning och viss utbildning. Förslaget om ekonomiska garanlier anges däremol som ett effektivt instrument. Därtill kan endasl konstateras att kravet på sådana garantier med säkerhet kommer att vålla betydande problem för många små företag och för dem som vill etablera företag. Det medför stora risker för att fortsatt drift skulle omöjliggöras eller atl planer på nyföretagande skulle omintetgöras. Den brottsförebyggande effekten torde däremot vara helt försumbar i det att erhållen bankgaranli ju icke i sig innebär någol som helst hinder för personer med brottsligt uppsåt att åsidosätta gällande skatte- och avgiftsregler, den utgör allenast en i jämförelse med beräknad vinning vanligen ringa förlustrisk.

Kommissionens förslag kan alltså inte bedömas vara ägnat alt i någon nämnvärd omfattning tjäna ett brollsförebyggande syfte. Det skulle däremot komma att uigöra en belastning för merparten av de företag inom respektive branscher som är seriösa. Det skapar en omfattande byråkratisk reglering som hämmar företagsamheten och skulle vara en skenlösning som avvänder uppmärksamheten från de insatser som är erforderliga gentemot dem som ägnar sig ål ekonomisk brottslighet. En utvidgning av institutet näringsförbud gentemot dem som missbrukar näringsfriheten är från allmän rättssäkerhetssynpunkt något som skulle kunna godtagas. Generella inskränkningar i näringsfriheten mäste däremot avvisas när de hämtar sitt motiv inte från verksamhetens arl utan från förekomsten i dess hägn av att några gör sig skyldiga lill brott,

Persson har därutöver anföri:

Undertecknad finner del mycket otillfredsställande att — oberoende av varandra - behandla frågorna om näringsliUslånd och näringsförbud. Som framgår av yttrandet, övervägs näringsförbudei fn av en särskild kommitté, näringsförbudskommillén.

De här nämnda båda frågorna borde ha utretts av en och samma kommission eller kommillé eller i varje fall blivit föremål för samtidig remissbehandling. Del är helt olillfredsslällande alt nu behöva ytlra sig över betänkandet om näringstillstånd eftersom näringsförbudskommitténs belänkande - efter vad jag erfarit - är nära förestående,

Schönmeyr har därutöver anfört:

Konsekvenserna för anställda, borgenärer m,fl, kan befaras bli så allvar
liga atl frånvaron av en analys härav får anses vara en allvarlig brist i
utredningen. Då det dessutom kan förmodas atl det på intet säll är lältlösla
problem som här antyds kan jag inte instämma i att "Kommissionens 17

förslag är väl ägnat alt ligga lill grund för lagsliftning i frågan",

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

Bo Svensson särskiU yttrande: Prop. 1985/86: 126

Riksskatteverket har nyligen publicerat en beräkning av skatteundandragande i Sverige (RSV Rapport 1984:5). Beräkningen som bygger på nationalräkenskaperna ger följande bUd av utvecklingen under senare år (här hänvisas lill elt diagram som inte medtagits här).

Det intryck bilden förmedlar är atl de totala oredovisade skattepliktiga inkomsterna utgjort en ungefäriig konstant andel av BNP under 70-talel. Möjligtvis antyder figuren t, o. m. en svagt sjunkande trend för den svarta sektorns andel av BNP. Även mätt per capita och i fasta priser har den svarta sekiorn varit ungefar konstant under 70-talel enligt dessa beräkningar.

Del är emellertid inte sannolikt alt utvecklingen har varit lika för alla delar av samhällsverksamheten. Snarare torde del förhålla sig på del viset atl den offentliga sektorns tillväxt, utvecklingen mol stordrift och ökade samhälleliga kontrollinsatser minskal möjligheterna till skatteundandragande för slora grupper av löntagare samtidigt som skatteundandragandet ökat bland andra grupper, kanske framför allt bland ägare till och anställda i mindre företag i branscher med strukturproblem i form av bl. a. överetablering. För alt komma till rätta med dessa branschspecifika problem kan näringstillstånd vara värt alt pröva.

Samtidigt bör man emellertid vara medveten om all näringstillstånd i sig knappasl löser några problem. Vad som utmärker mänga av de bransher som kan anses mogna för näringstilstånd är att samhället redan i dag har en ingående elableringskontroll. Som exempel kan anföras åkeribranschen. För tiUstånd till yrkesmässig trafik kräver länsstyrelsen i Slockholm bl. a. alt sökanden dels kan förete en av godkänd revisor upprättad ekonomisk plan för det kommande verksamhetsåret, dels saknar restförda skatteskulder hos kronofogdemyndigheten. Det hindrar nu inte all del finns åkeriförelag i Slockholm som driver sin verksamhei helt ulan tillstånd. Införs näringsliUslånd i åkeribranschen utan atl kontrollinsatserna i övrigi skärps riskerar man att dessa svarta förelag forlsäller sin svarta verksamhet som hittills - att de bryter mol ytterligare en straffbestämmelse torde inte genera dem. Det är således viktigt att ett syslem med näringstillstånd inte begränsas lill en formell tillståndsprövning ulan alt tillämpningen följs upp på fältet genom ökade kontrollinsatser.

1.7 Datainspektionen:

Kommissionen har i avvägningen mellan olika alternativa lösningar även diskuterat en utvidgad registrering i redan befintliga register, t. ex. länsstyrelsernas handelsregisler, eftersom en registrering allmänt sett i sig möjliggör viss lillsyn och kontroll över företagandet, men avvisat denna tanke bl. a. på grund av atl registren är manuella.

Det är sannolikt att en utvidgning av registreringsskyldigheten i handels-registren även för enskild näringsidkare och förbättrade uppdateringsrutiner i handelsregislren samt viss tillsynsverksamhet skulle kunna ha ökad effekt när det gäller möjligheten att få kontroll över företagare. 1 all synnerhet som handelsregistren förmodligen inom snar framtid kommerati vara datoriserade. Länsstyrelsen i Slockholms län har nyligen hos dalainspektionen ansökt om tillslånd enligt datalagen (1973: 289) att få inrätta ett personregister enligt datalagen efter att under några är fört handels- och föreningsregistret med automatisk databehandling (ADB) i en konverte-ringsversion.

Datainspektionen har också som tillsynsmyndighet enligt inkassolagen 18

(1974:182) och kredilupplysningslagen (1973:1173) haft åtskUliga klago- Prop. 1985/86: 126 ärenden som rört idenlilelsförväxling som kan ske i de fall när en verksamhet övergår från en enskild näringsidkare till en annan och ändring av firma ej sker. En registrering av enskilda näringsidkare och deras firma bidrar naturligtvis till undanröjande eller i vart fall minskning av delta problem.

Väl fungerande handelsregister kombinerade med större effektivitet hos kronofogdemyndigheterna kan leda till en väsentlig förbättring av indrivningsresullaten belräffande näringsidkare. Större effektivitet skulle bl.a. uppnås genom atl indrivningsuppdragen beträffande A-mål snabbare nådde kronofogdemyndigheten. Idag kan del dröja upp till sex månader belräffande mervärdesskatleskulder och två-tre månader belräffande förfallna arbetsgivaravgifter innan indrivningsuppdraget når kronofogdemyndigheten. Datainspektionen har i sin tillsynsverksamhet även erfarit alt de skönslaxerade beloppen inte sällan bygger på etl underlag som inte speglar verkliga förhållanden. Inspektionen har meddelats alt ca 50% av mervär-deskatleskulderna har uppkommit sedan de fastställts pä detta sätt.

En förbättring av redan existerande verksamheter och rutiner på säll som här beskrivits borde kunna ge väl så god effekt som de åtgärder kommissionen föreslagit under benämningen näringstillstånd.

Sammanfattningsvis kan konstaleras alt del i föreliggande förslag finns många olösta problem, att andra lösningar för att komma tillrätta med ekonomisk brottslighet och skatteundandragande djupare borde ha diskuterats. Förslaget synes mera försöka bota symtom än underliggande orsaker.

1.8 Kommerskollegium (KK)

En väsentlig förutsättning för all en näringsverksamhet skall kunna igångsättas lorde ofta vara att densamma inte blir föremål för en omfattande förhandsprövning från samhällets sida. Medvetenheten om förekomsten av en omfattande tillstånds- och kontrollomgång minskar med all säkerhet benägenheten atl starta nya verksamheter. På sikt leder delta naturligtvis till negativa konsekvenser för den samhällsekonomiska utvecklingen i slort.

Kommissionen har vall att samla de föreslagna åtgärderna under del neutrala begreppei näringslillsländ. Kollegiet finner dock atl åtgärderna rent faktiskt har karaktären av etableringskonlroll. Del är kollegiets uppfattning att elableringskontroll bör övervägas endast sedan det kunnat visas dels att de problem man vill angripa med en sådan ålgärd är omfattande, dels att elableringskontroll är ett verksamt medel att komma till rätta med problemen. Kollegiet anser, atl kommissionen inte på etl tiUfredsställande sätt gjort sannolikt att så är fallet. Redan på denna grund finner kollegiet, alt förslaget inte kan tillstyrkas.

Enligt förslagel skall kontrollen kunna omfatta inte blott personer som ämnar etablera företag utan även redan etablerade företagare, I sistnämnda fall måsle avsikten vara alt - om företagaren inte godkännes vid kontrollen — han skall upphöra med verksamheten. Med tanke på att tillämpningen av kontrollen skall överlåtas på etl 25-tal från varandra fristående myndigheter lorde inslagen av godtycke och rättsosäkerhet från den enskildes utgångspunkt vara ofrånkomliga. De rättsförluster och sociala och personliga problem som i här åsyftade fall kan uppkomma för redan etablerade har inte belysts av kommissionen.

Enligt kommissionens förslag skall regeringen besluta vilka branscher
som skall omfattas av kravel på näringstillstånd. Det förutsätts därvid, atl 19

endast ett fåtal branscher åt gången skall beröras. Vissa branscher, som Prop. 1985/86: 126 anses speciellt utsatta för ekonomisk brottslighet föreslås. Motiveringen till delta urval synes inte övertygande och gränsdragningsproblemen berörs inte närmare. Dessutom föreligger påtaglig risk för alt etableringskonlroll inom viss bransch görs mer eller mindre permanent samtidigt som antalet kontrollerade branscher utökas.

Kommissionen anger vidare vUka åtgärder man anser vara lämpliga med avseende på de föreslagna branscherna. Med hänsyn till vad som anförs i den allmänna motiveringen kan befaras, alt samtliga de möjliga åtgärderna slentrianmässigt kan komma att tillgripas.

Kollegiet anser, att ett krav pä näringstillstånd sådant kommissionen föreslår, inte är ett godtagbart eller ens effektivt sätt atl bekämpa ekonomisk brottslighet. Samhället har redan, inte minst genom taxerings- och uppbördsorganisationen tillgång lill en betydande kontrollapparat som, förslagsvis förstärkt med de resurser som skulle krävas för atl genomföra kommissionens förslag torde vara ett betydligt effektivare instrument än det som kommissionen föreslår för kontrollen av ifrågavarande branscher.

1.9 Riksförsäkringsverket (RFV): Majoriteten

Atl skapa regler som ä ena sidan sä långt möjligt skall förhindra kringgående av skatte- och avgiftslagstiflningen, men som å andra sidan inte får bli så långtgående att de lägger hinder i vägen för normal näringsverksam-hel innebär en grannlaga avvägning. Det föreliggande förslaget tillvaratar i hög grad de fiskala intressena och för delta finns i och för sig goda skäl. Det ligger också i riksförsäkringsverkets inlresse alt skyldigheten att betala sociala avgifter inte kringgås.

Del ligger emellertid i liden all så långt möjligt undvika krångel och onödig byråkrati i förvaltningen och i stället införa förenklingar. Riksförsäkringsverket vUl därför starkt understryka vad kommissionen själv framhållit angående de föreslagna kontrollåtgärdernas syfte och utgångspunkter (sid, 199-200) och förutsättningarna för kontroll (sid, 209 och följande), nämligen bl, a, att kontrollåtgärderna måste hanleras med sådan varsamhet att de inte kommer all verka hämmande på det seriösa, önskvärda nyförelagandet. Del är därför enligt verkets mening också synnerligen viktigt, atl förslaget, om det genomförs, blir föremål för utvärdering när erfarenheter av delsamma vunnits.

Vad beträffar den omständigheten all de föreslagna formerna för tillslåndsplikt medför kontrollåtgärder, som kan hämma nyetablering i de branscher där krav på näringstillstånd införs, menar kommissionen alt sådana konsekvenser är oundvikliga, om man samtidigt vill vidta effektiva åtgärder mol de missförhållanden som man vill bekämpa.

Riksförsäkringsverket, som inte förfogar över expertis i dessa avseenden, ställer sig tveksam till om en sammanvägning av de intressen som här bör beaktas kan leda lill förord för den av kommissionen föreslagna ordningen.

Reservation av Granqvist, Håvik och Walander: Sista meningen i yttrandet skall utgå.

1.10 Bankinspektionen: Prop. 1985/86:126

Kommissionen har uppenbarligen inte sett som sin uppgift att närmare ulreda omfattningen av den ekonomiska brottsligheten, något som kunde anses motiverat även med beaktande av direktiven. Kommissionen anger diffusa källor som atl problemen uppmärksammats i motioner till riksdagen eller påtalats av anställda via fackliga organisationer. Bankinspektionen saknar givelvis skäl all bestrida att förhållandena är sådana som kommissionen påvisar men skulle ha värdesatt en närmare undersökning av brottsligheten såsom grund för kommissionens förslag. Särskill starkt blir detta önskemål mot bakgrund av kommissionens förslag i det remitterade belänkandet där näringsfriheten väsentligt inskränks.

Inspektionen vill till en början ingå på frågan om de stora inskränkningar i näringsfriheten som föreslås är tillräckligt motiverade. Sverige har som bekant av gammall en mycket längt gående näringsfrihet. Denna har allmänt ansetts befodra näringslivets utveckling. Liknande synes förhållandet vara i samtliga de länder som kommissionen studerat med undantag av Norge. De inskränkningar i näringsfriheten som finns i länder med principiell sådan frihet är såvitt kan bedömas förestavade av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, verksamhetens betydelse för kreditlivet, särskilda konsumentintressen samt sociala eller liknande skäl. I betänkandet föreslås en hell ny grund för inskränkningar i näringsfriheten, nämligen den att man inom vissa branscher iakttagit eller trott sig kunna iaktta en särskild benägenhet för undandragande av skaller och andra allmänna avgifter eller för annan ekonomisk brottslighet. Inspektionen mäste starkt ifrågasätta om sådana hänsyn kan uigöra bärande motiv för ell så stort avsteg från förut tillämpade näringsrättsliga principer som nu är fråga om. Vidare bör anmärkas att det rör sig om en omfattande, koslnadsfördyrande och även för det allmänna dyrbar tillståndsprövning med tillhörande konlrollapparat. Alt märka är alt ölägenheterna för nya eller redan etablerade förelag inom en aktuell bransch i lika mån drabbar seriösa företagare som oseriösa. Varje företagare inom en sådan bransch stämplas som mer eller mindre otillförlitiig. Redan av dessa skäl måsle inspektionen konstalera all förslagel i dess helhet möter allvarliga betänkligheter.

Kommissionen föreslår att näringstiUstånd skall kunna erfordras för vissa branscher. Del är naturligtvis en grannlaga uppgift alt avgöra vilka branscher som skall komma ifråga. Kommissionen pekar på vissa områden. Detta görs utifrån olika mer eller mindre redovisade undersökningar, vilka nästan alla har sökt visa i vilken omfattning företagare betalat skatt i rätt lid. I övrigi synes kommissionen ha litat till den allmänna uppfattningen att oseriöst förelagande förekommer i t.ex. restaurangbranschen, bilbranschen m. m. Någon egen ulredning om ekonomisk brottslighet i dessa branscher har kommissionen inte gjort.

Kommissionen förordar en metod med näringstillstånd framför näringsförbud. Detla motiveras med att selekliva åtgärder såsom näringsförbud innefallar domstolsprövning och är tidsödande saml krångliga. Generella metoder förordas därför. Detta förefaller i och för sig konsekvent och i överensslämmelse med kommissionens tidigare uttalanden om en ny form av rällsäkerhet och omvänd bevisbörda. Bankinspektionen kan dock inte mer än till en viss del acceptera kommissionens synsätt. Vill man, som bankinspektionen menar alt man bör göra, skänka tillbörligt beaktande åt rättsäkerheten i tradionell bemärkelse bör dock presumtionen vara selekliva åtgärder.

En samlad bedömning ger enligt inspektionen vid handen att förslaget Prop. 1985/86: 126 har så många allvarliga brister att det ej bör komma att läggas lill grund för lagstiftning. Förslaget avstyrks därför.

1.11 Riksskatteverket (RSV):

RSV delar kommissionens uppfattning alt problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandragande är betydande, speciellt i vissa branscher. RSV är dock inte övertygat om atl näringstillstånd är det bästa medlet atl komma till rätta med detta.

Den omständigheten att lojaliteten med skattesystemet är särskilt låg i vissa branscher, behöver inte nödvändigtvis innebära alt det är något fel på branschen som sådan utan kan helt enkelt vara etl utslag av att oseriösa personer dras dit. Om näringstillstånd kommer att krävas i de branscher som nu är värst drabbade leder detta troligen till alt de aktuella personerna flyttar sin verksamhet till andra branscher. RSV bedömer atl de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga för all stoppa sådana oseriösa näringsidkare som nu finns i de utpekade branscherna. Åtgärder måste också kunna riktas mol oseriösa näringsidkare i andra branscher.

Förslaget skulle leda till en stor administrativ apparat, som skulle omfatta ca 50000-60000 näringsidkare. Den näringsidkare som vet med sig att han inte kan få någol näringstillstånd, kommer troligen inte alt bry sig om atl ge in nägon ansökan, ulan försöka driva sin verksamhet ändå eller byta bransch. Den byråkrati som kommer att bli följden synes innebära ett dåligt utnyttjande av begränsade resurser. RSV kan dessutom förutse stora svårigheter i initialskedet, efiersom det kommer att dröja lång lid innan alla ansökningar hinner bli prövade. Det kanske borde övervägas att införa näringstillstånd i etapper, så all endasl en bransch i taget förs in i syslemet.

Enligt RSVs mening borde resurserna i stället användas för att utnyttja de instrument som redan finns, l.ex. betalningssäkring, bevissäkring, säkerhet för skattefordringar, näringsförbud, slällföreträdaransvar, återvinning i konkurs m, m. Del vikliga är att berörda myndigheter har resurser att utnyttja de möjligheter dagens bestämmelser ger. För detta krävs det välutbildad, kunnig och erfaren personal, I delta sammanhang kan flykten av sådan personal från statsförvaltningen till betydligt bättre betalda tjänster i del privata näringslivet nämnas. Enligt RSVs mening är del viktigt att man bl.a, genom en flexibel lönepolitik ges möjlighel all behålla duktigt folk på myndigheterna.

RSV kan vitsorda alt problemen är särskill framträdande i de fem branscher som kommissionen har pekat ut. Det bör emellertid framhållas atl det kan förekomma slora lokala eller regionala variationer.

Anledningen lill alt vissa branscher nu kan pekas ul kan tiU stor del bero på atl de har varit utsatta för särskilda kontrollaklioner. All andra branscher inte "stämplas" på molsvarande sätl kan bl.a. bero pä alt kunskaperna om förhållandena i dessa är bristfälliga. Det är således inte säkert att näringsidkarna i de utpekade branscherna är mer oseriösa än andra.

1.12 Marknadsdomstolen (MD):

Kommissionens förslag riktar sig enligt betänkandet (s 2) mol "ekonomisk
brottslighet och skatteundandragande" men även "annat oseriöst företa
gande" (s 7). Enligt lagförslagets 1 § är syftet att "främja en sund utveck
ling av näringslivet" genom ålgärder mol "illojal konkurrens och missbruk
av näringsfriheten". Förslaget fångar aUlså även in företeelser som knap
past kan betecknas som ekonomisk brottslighet. De föreslagna åtgärderna 22

är sålunda avsedda att motverka ett slort anlal skilda förfaranden som är Prop. 1985/86: 126 vagt beskrivna och har högst varierande grad av samhällsskadlighet. Förfarandena behöver enligt marknadsdomstolens mening närmare preciseras om man vill finna lämpliga och verkningsfulla motåtgärder. Exempelvis lorde narkotikahantering med anknytning lill näringsverksamhet kräva hell andra motåtgärder än bristande förmåga hos en näringsidkare alt betala skall.

Om den brottslighet som kräver ytterligare motåtgärder från samhället beskrivs klarare än som skett i belänkandet, blir det naluriigl atl rikta åtgärderna direkt mot denna brottslighet. Genom sådana åtgärder blir även konkurrensförhållandena mer likvärdiga för de företagare som tvingats konkurrera med exempelvis skattefuskande näringsidkare. Del syslem med näringstillstånd som komissionen föreslår riktar sig endast indirekt mot brott och skatteundandragande. Det är tveksamt om det får någon större effekt i delta avseende och det får verkningar som går långt ulöver brottsbekämpning.

Till stöd för silt förslag åberopar kommissionen, åtminstone indirekt, att lillsländssyslem av betydande omfattning finns i andra länder med marknadsekonomi, däribland Norge, Västtyskland och Österrike, Av redovisningen i betänkandet framgår dock inte vilken bakgrund eller vUka närmare syften dessa regler har. Det är således inte möjligt att utläsa att reglerna hafl effekter i fråga om ekonomisk eller annan brottslighet. Inte heller framgår vilka effekter de i övrigi har hafl. De näringsrällsliga förhållandena i de berörda länderna skiljer sig väsentligt frän de svenska och enligt marknadsdomstolens mening kan någon slutsats till stöd för kommissionens förslag inte dras av utländska erfarenheter.

Kommissionen synes la för givet att det föreslagna tillståndssystemet leder lill "sanering" av berörda branscher. All detta ingalunda är självklart framgår redan därav att etl tillståndskrav redan finns i flera av de branscher som i betänkandet betecknas som krisbranscher.

Enligt marknadsdomstolens mening är del föreslagna syslemet inte ell effektivt instrument mot den egentliga ekonomiska brottsligheten. Systemet skulle sålunda knappast ha hindrat de fall av grövre ekonomisk brottslighet som under senare år förekommit i praktiken och uppmärksammats offentligt. Det är inte heller troligt att systemet kommer att leda till att skalleintäkterna för stat och kommun ökas nämnvärt. I betänkandet saknas en analys av systemels verkningar i dessa avseenden. Inte heller har närmare belysts verkningarna av del hinder för seriösa och hederliga företagares etablering som förslaget innebär.

Särskill olyckligt är atl detta kan drabba unga personer som saknar
ekonomiska resurser men som skulle innebära ett dynamiskt inslag i nä
ringslivets utveckling. I en bransch där det ställs krav pä säkerhet kan de
resurssvaga inte verka på marknaden under samma villkor som de resurs
slarka. Avsikten synes dessutom vara all berörda näringsUvsorganisatio-
ner och fackliga organisationer skall kunna få elt betydande inflytande på
tillståndsfrågorna. Detta innebär risker för att bransch- och gruppintressen
får större tyngd än samhällets intresse av fri etablering och konkurrens.
Överhuvudlaget skapas ell regleringsystem som erfarenhetsmässigt leder
lill stelhet och risk för oönskade bieffekter, Ell tämligen drastiskt exempel
på detta ges redan i betänkandet vid behandlingen av frågan huruvida
tillståndsprövningen skall gälla även etablerade företagare. Del konstate
ras (s 220) alt systemet kan leda lill att "de tvingas upphöra med sin
verksamhet" och att "detta kan få konsekvenser inte bara för företagaren
själv utan även för t.ex. anslällda". Företag som sköts utan anmärkning 23

och som bidrar till sysselsättningen skall sålunda kunna slås ul endast Prop. 1985/86: 126

därför att en konsekvent tillämpning av det nya tillståndssystemel kräver

delta.

Ytterligare en nackdel med förslagel om näringstillstånd är atl det förutsätter att en ny byråkratisk tillstånds- och kontrollapparat byggs upp. Detta förefaller inte rimligt om lagen, såsom föreslås, skall gälla bara fem år. Men även om det anlas att systemet föriängs finns skäl till invändningar mot förslaget. Kommissionen tänker sig att tillståndskrav skall införas i olika branscher vartefter behov anses föreligga för att sedan slopas när branschen anses "sanerad". Det förutsätts även att behov av omfördelning av tillgängliga resurser kan påverka frågan om tillståndskrav. En sådan ryckighel i förutsättningarna för näringsverksamhet är inte försvarlig. Överhuvudtaget är frågan om företagandets villkor och värde för samhället och för den ekonomiska utvecklingen knappast beaktad i betänkandet. I flera fall tycks förslagen innebära att förelag skall ha dubbla tillsländ som i stort grundas på samma typ av prövning. Detta mäste betecknas som orationellt och som onödig byråkrati.

Marknadsdomstolen anser sålunda att ett nytt system med näringstillstånd inte bör införas. Åtgärderna mot den ekonomiska brottsligheten bör i stället riktas direkl mol de brottsliga förfarandena och innefatta skärpt kontroll av gällande regler, 1 delta sammanhang har reglerna om näringsförbud sin givna plats. Marknadsdomstolen utgår från att dessa regler kan och bör effektiviseras. Domstolen tillstyrker vidare kommissionens förslag om effektivare skatteregislrering och fältkontroller. Om de resurser som skulle krävas för näringstillständsprövningen i stället satsas på kontroll av detta slag och på broltsövervakning lorde mycket vara vunnet.

Som grundval för en skärpt kamp mot ekonomisk brottslighet torde krävas en effektiv företagsregislrering. I betänkandet anförs (s. 327) att enbart registrering inte leder särskilt långt och atl registreringen för atl fylla någon kontrollfunktion måste vara kopplad till andra ålgärder, som ger möjlighet att ställa krav på företagen. Marknadsdomstolen instämmer i detla men vill framhålla att sådana krav redan nu ställs i stor omfattning i gällande regler. Alt därutöver ställa ytteriigare krav på tillstånd för att få driva näring torde, som framgår av det föregående, inte vara motiverat.

Sammanfaiiningsvis avstyrker marknadsdomstolen den föreslagna lagstiftningen om näringslUlstånd av huvudsakligen följande skäl:

1. Näringstillstånd är sannolikt ett ineffektivt medel mol ekonomisk brottslighet.

2. Ell system med näringstillstånd är en principiellt betänklig inskränkning i näringsfriheten och försvårar i praktiken etablering av seriösa och utvecklingsfrämjande företag.

3. Den föreslagna lagstiftningen innebär ett omfattande byråkratiskt kontrollsystem.

4. De samhällsekonomiska kostnaderna för systemet är betydligt större än som anges i betänkandet. De resurser som skulle krävas kan användas på ett mera direkt och effektivt sätl för att motverka ekonomisk brottslighet.

1.13 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Den relativa elableringsfrihel som kännetecknar den svenska marknaden,
är en av de grundstenar som vårt ekonomiska system bygger på. Detta
system har avgörande betydelse för den tillväxt, förnyelse och utveckling
som är nödvändig i vårt välfärdssamhälle. Etl avgörande steg i denna
utveckling togs 1864 då skråväsendet avskaffades i vårt land genom den 24

s.k. näringsfrihetsförordningen. Vikten av närings-/etableringsfrihet har Prop. 1985/86: 126 därefter gång pä gång fastslagits av olika utredningar, i ställningstaganden i riksdagen osv. Nyetableringssakkunniga — namnet är betecknande - vars betänkande låg till grund för konkurrenslagstiftningen av 1953, och konkurrensutredningen, som resulterade i den nya konkurrenslagen av 1982, är exempel pä grundliga överväganden i denna fråga. Även vad som anfördes i anslutning lill näringsfrihetsförordningens avskaffande 1968 är av grundläggande betydelse för befästandet av den svenska linjen. Speciella branschulredningar har också avvisat tankarna på etableringskonlroll. Kommissionen har redovisat dessa bakgrundsförhållanden och även redogjort för de negativa effekler som erfarenhetsmässigt följer av ingrepp i näringsfriheten (t. ex. s. 199 O- Trots denna insikt lägger man ett förslag om krav på näringstillstånd som måsle anses gå stick i stäv med den vedertagna huvudlinjen i svensk etablerings/näringsfrihetsrätt.

Även om kommissionen i och för sig har den vällovliga avsikten att hindra endast misskötsammma företag är man medveten (s. 362) om att lagen kan komma all få en hämmande inverkan, när det gäller viljan alt nyetablera sig som företagare i de branscher där lagen tillämpas. Detta anser man dock oundvikligt om man vill vidta effektiva åtgärder mot missförhållandena. NO delar uppfattningen all ell genomförande av förslaget skulle vara etableringshämmande men anser inte att åtgärderna är vare sig nödvändiga eller effektiva för sill syfle.

I och med all etableringen hämmas minskar konkurrenstrycket och därmed uppkommer också risker för högre priser och försämrad effeklivi-tetsutveckling. Härtill kommer de direkt koslnadshöjande effekterna av kravet på ekonomisk garanti och avgiften för näringstillståndet.

En elableringskontroll innefattande behovsprövning skulle visserligen, såsom kommissionen utvecklat, vara allvarligare från dessa synpunkter. En risk med det föreslagna systemet är emellertid att behovssynpunkter eller synpunkler på storlek och slag av företag indirekt kommer all spela sin roll, genom atl organisationer med intresse av minskad etablering får inflytande inom ramen för vandelsprövningen. Atl synpunkler från konkurrenter inhämtas vid bedömning av nyetableringstillslånd är inte acceptabelt från konkurrenssynpunkt. Det finns också en risk för konflikt mellan del allmännas intresse av all olika förelagslyper får etableras och t.ex. fackliga organs intresse alt främsl skydda de anställda och främja förelag med anslällda framför l.ex. enmansförelag. Denna intressekonflikt har NO sett exempel på inom bl.a. måleri- och elinstallalionsbranscherna. Småförelagen i vårt land har stor betydelse för utveckling och nytänkande i näringslivet och företag av olika storlekar och typer behövs. Det lilla företaget är ju också ofta fröet till ett växande företag som kan leda tiU sysselsättning för flera. Hindrande eller försvårande av nyetablering av sådana förelag kan inte vara etl allmänt inlresse.

Även en etableringskonlroll av den natur som kommissionen föreslår, alltså utan formella möjligheter lill prövning av behovel av förelag på marknaden, är till sin natur etl försvärande av nyetablering. Detta drabbar inte enbart oseriösa förelag utan riskerar även att uteslänga elt stort anlal seriösa småförelag.

Kommisisonen trycker starkt på atl man / utlandet, t. ex. Västtyskland,
Österrike, Norge, har mera långtgående etableringsregleringar omfattande
stora delar av näringslivet. Man får intrycket alt kommissionen menar all
Svergie i detta hänseende ligger efter i utvecklingen. I själva verket är det i
dessa länder fråga om mycket gamla regleringar vilka ursprungligen delvis
lorde ha sin grund i tänkande av samma art som låg bakom skråväsendet 25

och som sedermera även byggts på med konsumentskyddsaspekter. Regle- Prop. 1985/86:126 ringarna har däremot knappast byggts upp för att motverka skatte- och avgiftsundandragande och inte heller har kommissionen redovisat någol om systemens effekter i dessa hänseenden. Alt utifrån förhållandena i dessa länder argumentera för införande av någon form av etableringskonlroll för atl komma åt sådant missbruk av näringsfriheten är därför inte bärkraftigt.

Den internationella trenden går inte aUs i riktning mol ökade restriktioner för nyföretagande ulan tvärtom mot avreglering och underlättande av nyföretagande. Det bör noteras all exempelvis Norge och Danmark under senare år lagil klara steg i riktning mol liberalisering av gällande etable-ringsregler. Denna utveckling synes kommissionen har förbisett. Prismyndigheterna i Norge har dessutom fåll i uppdrag alt värdera och eventuellt lägga fram förslag med sikte på all få ändringar i olika offentliga bestämmelser som verkar onödigt konkurenshämmande. Det är fråga om bestämmelser med syfte atl reglera rällen att utöva näring, t, ex. geom auklorisa-tionskrav, kompetenskrav m. m. (se t. ex. Prislidende nr 5, 1984 s. 275 ff). Vidare har inom OECDs konkurrenskomillé utarbetats en rapport rörande konkurrens inom reglerade sektorer, vilken utmynnar i en rekommendation till medlemsländerna om bl.a. avvecklande av onödiga regleringar. Det speciella uppdrag som NO tilldelals genom sin instruktion, i anslutning lill uttalanden i propositionen om konkurrenslagen (se betänkandet s. 202, prop. 1981/82:165 s. 231 ff) är ett uttryck för denna strävan. Även i andra sammanhang har slalsmaklerna i Sverige tagit ställning för minskad detaljreglering. Kommissionens förslag lill näringstillstånd är ett stort steg tillbaka och ligger på direkl kollisionskurs mol nationeUa och internationella strävanden.

Att bedöma behovel av reglering efler frekvensen i skatteundandragande och klagomålsaktiviteten hos olika intresseorganisationer kan inte vara tillräckligt. Överhuvudtaget måsle del vara svårt atl bedöma när omfattningen av skatteundandragandet i en bransch nått en sädan omfattning att konkurrensförhållandena snedvrids i sådan grad alt en reglering av den föreslagna arten är motiverad. Risken är alt lokala och kanske tilU"äl-liga förhållanden t.ex, i storstäder tas lill intäkt för en allomfattande reglering istället för at inrikta insatserna där de bäst behövs,

NO finner inte all kommissionen för någon av de föreslagna branscherna redvisal sädana anmärkningsvärda nya utredningsresultat alt tidigare negativa ställningstaganden lill elableringskontroll bör revideras. Om införande av en reglering av marknadstillträdet i en speciell bransch sätts i fråga bör beslutet tas av riksdagen efter vederböriig beredning av frågan från olika aspekter. Det bör noteras att det i samband med riksdagens beslut om upphävande av näringsfrihelsförordningen konstaterades alt det "följer ... av konstitutionell praxis, att väsentliga ingrepp i näringsfriheten icke kan ske genom författning som tillkommer utan riksdagens medverkan." (Prop. 1968:98). Upphävandet av näringsfrihetsförordningens regel om allmän näringsfrihet ansågs inte innebära någon ändring vare sig vad gäller rätten att idka näring eller ordningen för beslul om inskränkningar.

Kommissionens goda vilja att göra systemet konkurrensneutraU i förhål
landet mellan etablerade och nya förelag kan knappast bli annal än ord, om
man betänker atl ca 75 personer skall avdelas för att pröva 20000 förelag
och än fler personer, vilket skulle krävas om man började med bara en av
de tilltänkta branscherna, åkeribranschen. Kontrollorganisationen vid ett
utbyggt system med tillsyn av ca 50000 företag och alla dess ledare verkar
också otillräcklig. 26

Ell genomförande av kommissionens förslag skulle vara elt belydelsfulll Prop. 1985/86: 126 försia steg i riktning från de relativt fria etableringsförhållanden som Sverige har. Med tanke på de särintressen som f. n. finns av längre gående restriktioner ligger det nära tillhands all befara att det försia steget följs av flera, när man väl ändrat kurs, även om kommissionen vill ge sill förslag en karaktär av tidsbegränsad försöksverksamhet. Om effekterna inte visar sig tillräckliga kan slutsatsen hos några bli alt strängare krav behövs i stäUet för alt lagen ska avskaffas och andra vägar prövas. Kommissionen vill alltså se en utvärdering av lagens effekter innan den förlängs och talar också om utvärdering branschvis när systemet prövats en tid. Del finns dock möjlighel atl redan från befintliga syslem dra slutsatser om det tilltänkta systemets effektivitet som borde vara tillräckliga för all avslå från alt införa del.

Etl grundläggande krav på alla samhälleliga åtgärder måsle vara att de verkligen leder till de mål som åsyftas. Särskill stränga effektivitetskrav måste uppställas när riskerna för negativa konsekvenser är framträdande. För alt en så betydande förändring av etableringsfriheten som kommissionen föreslår ska ifrågakomma, trots dess negativa effekter, måsle absolut förutsättas atl åtgärden kan anlas vara ett effektivt medel atl nå det i och för sig angelägna syflel atl bättre bekämpa ekonomisk brottslighet. Myckel talar emellertid för alt så inte är fallet. Särskilt kan då pekas på två branscher som redan idag är föremål för en elableringskontroll av väsentligen likartat slag som den föreslagna, nämligen utskänkningsreslauranger och åkertföretag. Trots den förhandskontroll av ekonomi, lämplighet och kompetens som redan idag lillämpas i dessa branscher är de bland dem som kommissionen särskilt uipekaiför det liUlänkta sysiemel på grund av frekvensen skatteundandragande. Kommissionens tanke att en något annorlunda vandelsprövning och etl fixerat ekonomiskt garantibelopp skuUe ha någon avgörande inverkan på seriosileten är inte övertygande utan ger närmast intryck av bristande logik i slutledningen. Dessa branscher är i själva verkel slående bevis på alt system av den typ kommisionen föreslår inte är effektiva för silt syfle.

I en skuation där missförhållanden av format konstateras när det gäller
ekonomisk brottslighet, i synnerhet skalle- och avgiftsundandragande,
finns det, som redan antytts och som också kommissionen delvis är inne
på, en mängd verksamma älgärder som har vidtagits relativt nyligen eller
som beslutals eUer inom kort kommer alt övervägas. NO vill understryka
all del från konkurrenssynpunkt är myckel angelägel atl skatte- och
avgiftsundandragande och ekonomisk brottslighet i andra former motarbe
tas mera effektivt, även om några belägg för alt sådan brottslighet ökat
generelll inte framkommil. Tvärtom finns undersökningar som lyder på
motsatsen (I. Hansson: Beräkning av skatteundandragandet i Sverige,
RSV rapport 1984:5). Det är säkert också så alt vissa branscher av olika
skäl som kommissionen redovisat är mer utsatta än andra, även om del är
all gä för långt all kalla dem krisbranscher. Merparten av företagen be
döms som seriösa även i dessa branscher. De varierande förutsättningarna
- från bransch lill bransch, tid tiU tid och plats till plats - bör emellertid
kunna motivera olika intensiva åtgärder, men åtgärder i försia hand av typ
effektivisering av befintliga kontrollinstrument så alt risken för uppläckt
ökar och påföljerna blir tillräckligt avskräckande. Heltäckande kontroller
är inte nödvändiga härför. Huvudprincipen bör enligt NOs mening vara all
ingripanden görs mot dem som överträder eller missbrukar gällande lagar
och regler, inte alt förhandspröva alla företagare i bransch efter bransch.
En sådan förhandsprövning kan inte ersätta kontroll enligt annan lagstift- 27

ning ulan blir bara en extra kontrollnivä som belastar alla ulan att effektivt Prop. 1985/86: 126 hindra de oseriösa. Krav pä elableringskontroll har upprepade gånger framförts från olika intressegrupper men statsmakterna har - i konsu-mentkolleklivels och rättssäkerhetens inlresse - hållit fasl vid huvudinriktningen etableringsfrihet och möjlighet alt ingripa mot dem som missbrukar friheten, l.ex. genom näringsförbud. En effektivisering av detta medel är ett steg med samma huvudinriktning.

I syfte att nå en angelägen effektivisering av kampen mot ekonomisk brottslighet har en rad åtgärder som ligger i linje med huvudprincipen börjat sältas i verket eller föreslagits. Sådana åtgärder, bl.a. effektivare skatte- och avgiftskontroll, uppbörd och indrivning saml utvidgade möjligheter att ingripa mot missbruk av näringsfriheten genom att utfärda näringsförbud harmonierar väl med det svenska systemet.

Mot denna bakgrund måsle NO bestämt la avstånd från kommissionens förslag såvitt gäller näringstillstånd.

1.14 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

SPKs huvudsakliga uppgifter ligger inom områdena konkurrens- och prisfrågor. Dessa frågor bör ha stor betydelse vid överväganden av om kommissionens förslag skall genomföras.

Konkurrens mellan förelag innebär atl producenter eller distributörer tävlar med varandra om kunder och avsättning eller om arbetskraft, råvaror och andra förnödenheter. Olika konkurrensmedel kan härvid användas. Etl viktigt konkurrensmedel är priset. Konkurrens mellan företag ger upphov lill fördelar för samhället bl. a. genom alt medföra en press nedåt på priserna.

Kommissionen framhåller att konkurrrensförhällandena på marknaden kan allvarligt snedvridas om somliga företag undandrar sig sina skyldigheler. De seriösa förelagen har inte möjlighel att prismässigt konkurrera med de företag som t. ex. inte betalar skatter och avgifter.

I de fall enbart priset är avgörande för köparnas val finns det enligt SPKs mening vissl fog för kommissionens uppfattning. Det saknas dock utredningar som tillförlitligen visar atl seriösa förelag tvingas upphöra med sin verksamhei på grund av att andra företag inom branschen kan bestämma sina priser utan behov av kostnadstäckning för skatter och avgifter. Ej heller finns lydliga tecken på atl seriösa förelag som en följd av någon smittorisk frivilligt övergår till att bli oseriösa i angivna hänseenden eller ser sig tvingade till atl bli del av konkurrensskäl. Med angivna reservationer är SPK dock beredd dela uppfattningen att illojal priskonkurrens grundad på skatte- och avgiftsundandragande kan ha negativa konsekvenser av sådan art och omfattning att man bör vidla motåtgärder.

Kommissionen, som utförligt diskuterar vilka motåtgärder som lämpligen bör sättas in, avvisar tanken på atl uteslutande utnyllja nuvarande medel eller effektivare sådana medel för alt motverka den ekonomiska brottsligheten och skatteundandragandet. I stället förordas att dessa medel får komplettera de ålgärder som belräffande vissa branscher skall kunna företas med stöd av en föreslagen ny lag om näringstiUstånd.

Att utövandet av viss näringsverksamhet underkastas lillsiåndstvång
innebär en begränsning av konkurrensen som bl.a. innefattar stora risker
för hämmad effektivketsulvecklingoch högre prisnivå. Vid en sådan mark
nadsreglering finns en uppenbar risk för att redan existerande företag får 28

en skyddad ställning med högre priser och vinster för de skyddade företa- Prop. 1985/86: 126 gen som följd samtidigt som det seriösa, önskvärda nyförelagandet försvåras. Av hävd har dock vissa inskränkningar gjorts i näringsfriheten när andra värden såsom främsl hänsynen till den enskildes liv, hälsa säkerhet bedömts som mer angelägna.

Förslaget om näringstillstånd läggs fram i det mycket angelägna syftet atl söka motverka ekonomisk brottslighet inom vissa s. k. kritiska branscher. Som SPK ser del innebär dock försalgel ett avsteg från den s.k. konkurrenslinje som i värt land utgjort en ledstjärna för näringspolitiken sedan 1953 och 1956 års lagsliftning på pris- och konkurrensområdet. Samtidigt går förslagel stick i stäv mot strävandena till mindre byråkrati inom både den offenlliga och enskilda sektorn. Den allvarligaste invändningen mol förslagel är dock alt det läggs fram ulan att kommissionen tillräckligt noga analyserat och bedömt om förslaget verkligen kan få den positiva brottsbekämpande effekt som man eftersträvar. Härvid bör särskilt observeras alt redan gällande lagstiftning belräffande några branscher ger utrymme för en tillståndsprövning av det slag som kommissionen föreslår. Man har uppenbarligen med denna, nuvarande tillståndsprövning inte uppnått önskvärt resultat.

Den föreslagna ramlagen ger regeringen bemyndigande att införa krav på näringstillstånd i vissa branscher eller delar av branscher. Det kommer också all bli regeringens sak alt avgöra vilket eller vilka krav - vandelsprövning, förelagarutbildning eller ekonomiska garantier - som skall gälla i en viss bransch. Av sakens natur torde följa atl det kan vara förenat med inte obetydliga svårigheter alt bestämma dels vilka branscher som från tid lill annan skall omfattas av kontrollen, dels vilka krav som därvid skall uppställas som villkor för lillslånd. Endast ell litet antal branscher - fem till sex - skall enligt förslaget kunna omfattas av kontrollen. Svårigheterna att på objektiva grunder välja ut dessa branscher lorde vara avsevärda. Det är sålunda i hög grad oklart efler vilka generella kriterier del är möjligt att på förhand identifiera vissa branscher med etl förhållandevis omfattande skatte- och avgiftsundandragande. Lämpligheten i atl på detla sätt utpeka samtliga företagare i en viss bransch som potentiella brottslingar kan också ifrågsättas. Vidare synes det rimligt att anta att den ekonomiska brottslighet som faktiskt förekommer snarare är knuten till personen än lill näringsgrenen. En oseriös företagare som finner alt den bransch där han är verksam blir föremål för särskilda brottsbekämpande åtgärder torde sålunda finna del naturligt alt byta verksamhetsfält ulan atl för den skull bli mer benägen att fullgöra sina skyldigheter mot samhället.

Med hänsyn till att en näringsrättslig tillständsreglering av det slag som föreslås verkar konkurrenshämmande främsl genom försvårad nyetablering och med högre priser som sannolika följder, avstyrker SPK förslaget till lag om näringstillstånd. Bidragande till SPKs avstyrkande är också den omständigheten atl förslaget, om det genomförs, sannolikt inte får åsyftad effekt. SPK förordar i stället selektiva älgärder.

Bland de ålgärder som härvid kan komma i fråga synes meddelande av näringsförbud vara en lämplig åtgärd. Näringsförbudet har den väsentliga fördelen atl det som en selektiv åtgärd enast träffar dem som visat sin olämplighel som näringsidkare. Förbudet är vidare generellt och inte som etl vägrat näringstillstånd begränsat enbart lill en bransch. Man får, som lidigare framhållits, inte underskatta risken för all många oseriösa företagare som "stoppats" i en viss bransch söker sig lill en annan bransch.

1.15 Konsumentverket (KOV): Prop. 1985/86:126

I jämförelse med de mera traditionella sätten atl komma till rätta med ekonomisk brottslighet - t.ex. åtal och skallekontroll - måste förebyggande åtgärder antas kunna få en avsevärl större sanerande effekt. Genom krav på näringstillstånd bör man rent allmänt kunna bättre förhindra alt olämpliga pesoner överhuvudtaget driver verksamhet i branscher där det är notoriskt att laglydnaden är dålig och skatlemoralen låg.

Det kan på goda grunder antas alt företagare som kontinuerligt bedriver ekonomisk brottslighet eller undandrar sig skatter och avgifter också i slor utsträckning är obenägna atl följa de spelregler som gäller för förhållandel lill konsumenter. Det ligger t.ex, i farans riktning all sädana företagare inte inrättar sig efter de civilrätlsliga reglerna för konsumentköp och konsumenttjänster, att de inte följer Allmänna reklamationsnämndens beslul och atl de åsidosätter marknadsrältens krav på vederhäftighet i marknadsföring, skäliga avtalsvillkor och rimligt säkra produkter.

Atl verksamma ålgärder sätts in som förhindrar all oseriösa företagare driver näring kan därför indirekt väntas leda till en förbättring av konsumenternas ställning i de avseenden som nu har angivits.

Å andra sidan är det ofrånkomligt att varje system som ger det allmänna kontrollen över etablering i näringsverksamhet inger principiella betänkligheter. Kontrollen kan leda lill all en sund konkurrens hämmas. Därmed minskar effektiviteten i en bransch med följd att nödvändiga rationaliseringsåtgärder ej vidtas. Detta är i sä fall något som går stick i stäv mot mera långsikliga konsumentintressen,

Konsumeniverkei har tidigare i olika sammanhang diskuterat olika medel - t.ex. auktorisation och näringsförbud - för att minska problemen för konsumenterna med oseriösa näringsidkare i olika branscher.

Konsumentverket anser liksom tidigare att man bör vara restriktiv med åtgärder av typ auktorisationstvång.

Den nu föreslagna tillslåndsprövningen är främst inriktad på att hålla sådana företagare, som grovt bryter mol gällande lagar, borta från vissa kritiska näringar. Det är svårt att se hur en sådan sanering skulle kunna inverka negativt på konkurrensen. Tvärtom är ett sådant system enligt verkets uppfattning ägnat atl ge ett friare spelrum åt en sund konkurrens genom alt uppenbart oseriösa näringsidkare inte tillåts delta. Del framlagda förslaget bör bedömas mol denna bakgrund.

Det är enligt Konsumentverket tveksamt om det är meningsfullt att nu bygga upp ett system som enbart förhindrar att sådana personer, som lagförts för brott med anknytning lill näringsverksamhet och som inte undergått viss basutbildning i företagsskötsel m. m., är verksamma i vissa branscher. Skulle ett system med näringstillstånd ändå prövas, bör det övervägas att minska antalet "försöksbranscher" lill en eller elt par för atl inte arbetsuppgiften skall bli så stor i förhållande till resurserna hos prövningsmyndigheten att systemet blir ineffektivt redan av det skälet.

1.16 Statens industriverk:

Industriverket delar utredningens uppfattning att den ekonomiska brotts
ligheten i näringslivet måste motarbet-as på ett kraftfullt sätl. I marknads
ekonomin är det väsentligt att företagen kan konkurrera på lika villkor. Del
är därför allvarligt om konkurrensvillkoren snedvrids så att seriösa förelag
får svårt alt hävda sig gentemot sädana företag som t. ex. inte betalar skall,
avgifter m.m. 3q

Det är emellertid också angeläget att inte onödigtvis försvåra för med- Prop. 1985/86: 126 borgarna att etablera nya företag. Kommissionen har inte redovisat någon bedömning av effekterna av sina förslag i detta avseende. SIND bedömer alt åtminstone kravel på förelagarutbildning och kravel på bankgaranli kan ha en hämmande inverkan på nyförelagandet. Ansträngningar som gjorts och görs alt med industripolitiska åtgärder rent aUmänt åstadkomma elt gynnsammare förelagsklimat kan motverkas av de föreslagna kraven,

SIND finner inte skäl att tillstyrka kommissionens förslag vad gäller verkets område industri och därtill anknutna verksamheter,

I vilken mån missförhållanden i andra branscher utanför verkets målområde är så allvariiga och svåra atl komma tillrätta med genom gängse åtgärder är svårt alt bedöma. Det bör dock allvarligt understrykas att ölägenheterna bör vara betydande för atl motivera avsteg från nyetable-ringsfrihelen.

Industriverket anser del generellt vara mer lämpligt alt i stället utveckla samhällets nuvarande instrument för att motarbeta den ekonomiska brottsligheten. Myndigheterna bör se lill alt den lagstiftning som finns i ökad utsträckning efterlevs. Den ekonomiska expertisen bör förslärkas hos skattemyndigheterna och polismyndigheterna. Uppföljningen av laglydnaden bör göras mer effektiv, genom l.ex. ökade fältkonlroUer. Samarbetet mellan olika myndigheter kan sannolikt ocksä förbättras.

I en utredning som utförts på regeringens uppdrag (SIND 1983:9, Administrativa hinder för industriell utbyggnad) har verkel föreslagit förändringar i denna riktning vad gäller förfarandet vid B-skatteregistreringen. SIND föreslår där en omfördelning av lokala skallemyndigheters resurser från förprövning till uppföljning.

1.17 Patent- och registreringsverket (PRV):

Den vidsträckta etableringsfriheten i Sverige har sin grund i en målmedveten politik under praktiskt laget hela delta sekel. Denna politik styrs i sin tur av övertygelsen atl beskärningar i näringsfriheten för med sig skadliga verkningar samtidigt som tänkbara positiva effekter ofta visar sig illusoriska.

Kommissionen hänvisar i argumenteringen för sitt förslag till utländsk rätt, där näringsfriheten är beskuren på ett hell annat sätt än i vårt land. Det är visserligen riktigt att regleringarna utomlands inom många branscher är restriktiva. Men det skall också påpekas att dessa regleringar generellt sett är uttryck för en skråanda som vi i vårt land för länge sedan befriat oss från. Det görs inte heller gällande atl näringshindren utomlands lett lill elt sundare näringsliv med mindre ekonomisk brottslighet än hos oss. De informationer om förhållandena i våra grannländer och på kontinenten som när oss via tidningspressen tyder inte pä några nämnvärda avvikelser mellan vårt land och övriga länder i detla avseende.

Enligt patenlverkets mening blir den sanerade effekten av etl syslem med näringstillstånd mycket begränsad. Erfarenheterna i vårt eget land från branscher med tillslåndsreglering, t.ex. skrolhandeln, laxirörelse m. m., talar etl tydligt språk.

De negativa effekterna är emellertid avsevärda. Varje reglering av detla
slag blir dyrbar och krånglig i tillämpningen. En kostnadskrävande byrå
krati byggs upp och risken för att regleringar, vilka begränsas i ett inled
ningsskede, sedermera utsträcks atl gälla alltfler områden är uppenbar.
Del kommer alltid alt finnas starka fackliga och kommersiella intressen
som verkar till förmån för ell utökat skydd mot konkurrens under täck
mantel av att vilja "sanera" ett näringsfång. 31

Till de aUvariigaste negativa effekterna av ett system med näringstill- Prop. 1985/86: 126 stånd hör att etableringshinder alltid konserverar en bransch, försvårar enskilda initiativ till förelagande och hämmar utvecklingen. TUl detta kommer en renl mänsklig aspekt, Efiersom vi i Sverige varit förhållandevis förskonade från näringsregleringar av den föreslagna arten bortser vi lätt frän de personliga tragedier som utspelar sig i skuggan av en lagstiftning, med stöd av vilken tjänstemän har atl ta ställning till de sökandes "laglydnad", "benägenhet" alt fullgöra samhälleUga skyldigheter, utbUdning och ekonomiska förhållanden.

De saneringseffekter som lill äventyrs kan uppnås genom den föreslagna lagstiftningen står inte i rimlig proportion till de negativa samhällskonsekvenser som erfarenhetsmässigt följer av elt syslem med näringstillstånd.

Enligt patentverkets mening bör de resurser som samhället förfogar över utnyttjas för att effektivisera de medel som redan finns för att motverka ekonomisk brottslighet. Effektivare skattekontroll och skatteindrivning är angelägna reformer. Patentverket vill också peka på möjligheten att ådöma misskötsamma näringsidkare näringsförbud och lagen om avdrag- och uppgiftsskyldighet belräffande vissa uppdragsersättningar (1982:1006). Det finns också anledning atl beakta det pågående reformarbetet för att molverka ekonomisk brottslighet. Den statliga upphandlingsförordningen har ändrats i syfle alt öka samarbetet mellan skattemyndigheterna och de upphandlande myndigheterna och förhindra alt företag som inte erlägger och redovisar skatter och avgifter anlitas som leverantörer lill slalen. En särskild kommitté näringsförbudskommittén, utreder frågan om ett utvidgat näringsförbud.

En målmedveten satsning på de instrument som sålunda samhället redan har tUl sitt förfogande bör ge betydligt bättre resultat än den administrativa apparat för etableringskonlroll som förslaget omfattar.

Mot bakgrund av del nu anförda avstyrker palenlverket att kommissionens förslag om näringstillstånd lägges till grund för lagstiftning.

Av kommissionens förslag framgår inte huruvida palenlverket vid ansökan om registrering av styrelseledamöter m. fl, skall kontrollera om personen i fråga omfattas av kravel på näringstillstånd. Om sä skulle vara fallet blir följden atl för de ca 50000 styrelseledamöter som ny registreras varje år måste finnas etl näringslillsländ eller etl konstaterande att bolagets verksamhet inte omfattas av kravel på näringstillstånd. En praktisk kontroll enligt dessa premisser kommer att medföra en omfattande byråkrati som drabbar många näringsidkare som i övrigi inte berörs av förslaget.

1.18 Statskontoret (Stkt):

Vi delar bedömningen att särskilda åtgärder kan vara motiverade inom de branscher kommissionen angett.

Erfarenhetsmässigt leder etl system med tillståndsprövning av individuella ärenden nästan alltid till krångel, byråkrati och höga koslnader och till ett ständigt ökat resursbehov hos tillständsmyndigheten, inte minst för kontroll och tillsyn. Särskilda register måsle byggas upp och underhällas. Liknande effekter får också ett syslem med uppbörd av individuella avgifter. Ulöver länsslyrelsen blir i det nu aktuella fallel ocksä elt antal andra myndigheter involverade i systemet, t.ex. polis- och kronofogdemyndigheter, vilket kräver särskilda resurser hos dem. Har systemet väl införts talar erfarenheterna från liknande områden för alt det kommer att bli mycket svårt att avskaffa.

Man kan inte heller bortse från att det slora flertalet av de näringsidkare, i-,

som kommer atl omfattas av tillslåndsplikt m.m., lojall följer gällande Prop. 1985/86:126 regler. Det är inte särskilt tilltalande att dessa skall underkastas ett nytt regelsystem - med klara drag av retroaktiv lagstiftning - därför alt några inte sköter sina åligganden. Det är inte heller tilltalande alt i tider, då en allmän strävan är förenklingar och avreglering, överväga bestämmelser som går i rakt motsatt riktning. DärtiU kommer att de näringsidkare, som sätter i system att vara illojala, knappast kommer att vara särskilt benägna alt ansöka om tillstånd och att hittillsvarande erfarenheter av vandelsprövning och krav på utbildning inom restaurang- och Iransportbran-'scherna inte är särskill positiva när del gäller att begränsa skatteundandragande.

Med hänsyn till det anförda är vi närmast benägna atl avstyrka förslaget om tillstånd. I första hand bör enligt vår mening andra vägar prövas.

Vi ifrågasätter om man inte kan nå effekter, liknande dem kommissionen eftersträvat, genom andra ålgärder än etl tillslåndssystem. Redan gällande skattelagstiftning ger, som kommissionen berört (sida 194-196), ell stort antal olika möjligheter till kontroll av näringsidkare och lill sanktioner mot dem som inte följer reglerna. Vi tror att det i mycket är resurser och prioriteringar som avgör hur användbara möjligheterna är. Vi vill därför förorda all man överväger ell effektivare utnyttjande av dessa möjligheter, inklusive näringsförbudsinstilulet, som etl alternativ lill kommissionens förslag.

Etl sådant alternativ skulle kunna innebära att slalsmaklerna uttalat prioriterar kontrollen av de branscher, som enligt kommissionen är kritiska och ger länsslyrelserna och de lokala skattemyndigheterna särskilda resurser för aktiva kontroller över hela landet under t. ex. elt par år. Syftet bör, som kommissionen varit inne på (avsnitt 15.2 och 17.2), vara atl åstadkomma en effektivare skatteregislrering av s. k. svarta förelag, bl.a. genom fältkontroller och att särskilt bevaka att företagen fullgör sina skatte- och avgiftsskyldigheter. Även revisionsinsatser bör bli aktuella. Man bör överväga atl genomföra dessa ålgärder i kontakt med berörda branschorganisationer vilka, som kommissionen påpekat, har ell starkt inlresse av alt illojal förelagsverksamhet hindras.

Man bör erfarenhetsmässigt kunna utgå från att kostnaderna för dessa skisserade särskilda ålgärder mer än väl kommer atl motsvaras av ökade skatte- och avgiftsintäkter till staten.

1.19 Riksrevisionsverket (RRV):

RRV vill inledningsvis betona del angelägna i atl åtgärder vidtas mol den ekonomiska brottsligheten. Verket uppfattar kommissionens förslag om näringstillstånd som riktat framför aUt mol skatte- och avgiftsundandragande. Förslaget är emellertid inte begränsat till brottsligt undandragande utan gäller även åtgärder för all på olika sätl effektivisera skatte- och avgiftsuttaget. RRV saknar en analys av sambandet mellan kommissionens föreslagna näringstillstånd och konsekvenser på den ekonomiska brottsligheten. Såvitt RRV kan bedöma är detta samband oklart.

Kommissionens förslag lill näringstillstånd medför ingrepp i näringsfriheten. Effekterna på marknadsekonomin av elt sådant förslag kan la sig många uttryck. Kommissionen har inte analyserat sådana effekter av de föreslagna ingreppen, vilket RRV uppfattar som en avgörande brist i kommissionens förslag.

Kommissionen förordar atl nuvarande möjligheter till näringsförbud
utvidgas. Kommissionen presenterar inte någol utarbetat förslag i frågan 33

3 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 126. Bilagedel

efiersom en särskild kommitté, näringsförbudskommillén, avser atl lämna Prop. 1985/86: 126

förslag i frågan senare. Några av de problem kommissionen nämner torde

kunna lösas med ett utvidgat näringsförbud. RRV kan inte nu la ställning

till vad kommissionen förordat, eftersom etl utarbetat förslag saknas.

Förslagen om näringstillstånd och näringsförbud måsle emellertid enligt

RRVs mening bedömas i ett sammanhang. Också av detta skäl finner RRV

det inte möjligt att nu tillstyrka kommissionens förslag till näringstillstånd.

RRVs erfarenheter från granskningen av laslbilslrafiken talar mot alt etableringskontroll/tillslåndsplikt är elt verksamt medel mot grov Ulegal verksamhei. Tillståndsplikt synes således inte innebära någon garanti för alt de företagare som bedriver eller befaras bedriva den allvarligaste illojala konkurrensen uteslängs från näringen. Beträffande möjligheterna atl driva in restförda skatter och avgifter påvisades etableringskontrollen ha en viss effekt. Enligt RRVs uppfattning utgör dock inte detta tillräckliga skäl för atl bibehålla eller införa etableringskonlroll. Problemen med indrivningen bör lösas genom åtgärder inom det skalteadministrativa området.

Förslagel om elableringskontroll/näringstillstånd förutsätter att man kan finna objektiva och hanlerbara kriterier för att välja ut de branscher som skall omfattas av kontroll. Enligt RRVs mening har kommissionen inte behandlat denna fråga tillfredsslällande. Statistik över restförda skatter och avgifter, genomförda revisioner i oUka branscher m. m. är enligt RRVs mening inte tillräckligt underlag för urval av bransch. Kommissionen använder utan närmare kommentar uttalanden av branschföreningar m. m. som stöd för bedömningar av skatte- och avgiftsundandragandet och konlrollbehovel i olika branscher. Det kan inte uteslutas alt sådana uttalanden influeras av konkurrenssituationen i branschen, dvs. att organisationerna uttrycker de etablerade företagens vilja att undvika konkurrens från nya förelag. Kommissionen ger även exempel på mer precisa avgränsningar av branscher som kan omfattas av näringstillstånd. Kafé verksamhet, kursgårdar och pensionat i ideella föreningars regi föreslås blir undantagna från etl förslag om näringstillstånd för restaurangbranschen. Kommissionen redovisar emellertid inget underlag för varför dessa verksamheter bör undantas.

De exempel som angivits visar all kommissionens förslag kan leda till godtyckliga urval och avgränsningar av de branscher som skall utsättas för särskilda krav och kontroll genom tillståndsprövningen. Det är enligt RRVs mening svårt att finna objektiva och hanterbara kriterier för urval av bransch.

Kommissionen har inte heller närmare granskat i vilken utsträckning begreppet bransch verkligen är nära kopplat till ekonomisk brottslighet respektive skalte-och avgiftsundandragande. RRV efterlyser etl underiag som visar på branschtillhörighet som etl avgörande kännetecken för ekonomisk brottslighet respektive skalle- och avgiftsundandragande jämfört med andra kännetecken, t.ex, företagsform, storlek, närhet till storstad, hur länge förelaget verkat etc.

Ell antal åtgärder har vidtagits för atl skärpa kontrollen av skatter och
avgifter. Ell omfattande förändrings- och effekliviseringsarbete pågår hos
myndigheterna. Enligt RRVs mening bör effektivare användning av existe
rande resurser och medel inom skatte- och avgiftsområdet priorkeras
framför förslag som i strid med statsmakternas uttalade ambitioner medför
ytterligare reglering och nya arbetsuppgifter såsom är fallet med förslaget
om näringstillstånd. 34

1.20 Länsstyrelsen i Stockholms län: Prop. 1985/86:126

I likhet med kommissionen anser länsstyrelsen det vara av synnerlig vikt alt kampen mol den ekonomiska brottsligheten intensifieras. Härvid är det självklart all kampen bedrivs på bred front med utnyttjande av olika metoder. Samtidigt som således effektiva medel sätts in mot den ekonomiska brottsligheten är det emellertid av utomordentlig betydelse atl inte sådana vägar väljs att andra myckel väsentliga samhällsvärden får vika för i och för sig angelägna mål.

En sedan länge gällande medborgerlig fri- och rättighet är näringsfriheten. Denna utgör förutsättning för den svenska ekonomin, vilken karakteriseras av etl fritt marknadstillträde och en effektiv konkurrens. Som kommissionen pekat på finns elt flertal exempel på all ingrepp i näringsfriheten skett. Motiven för dessa kan vara så självklara som att läkare eller tandläkare måsle ha viss utbildning för att få utöva sina yrken, men även andra inskränkningar till skydd för konsument- och samhällsintressen förekommer. En absolut näringsfrihet är således vare sig eftersträvansvärd eller ens möjlig. Stor försiktighet bör emellertid iakttas vid införandet av nya begränsningar i näringsfriheten.

Kommissionen föreslår att det skall krävas särskill näringstillstånd för att någon skall få bedriva näringsverksamhet inom fem utpekade s.k. kritiska branscher. Tillslåndsplikten föreslås inte bara gälla vid nyetablering utan även förden etablerade näringsverksamheten. Genom alt sätta in generella ålgärder inom hela branscher stör man även de seriösa företagen i deras verksamhet med en samtidig risk för en påtaglig byråkratisering. Dessa effekter strider mot andra strävanden i samhället med vilka man vill förenkla administrativa rutiner och stimulera företagsamhet och nyföretagande. Genom en sådan stimulans "att starta eget" skapas bl.a. fler sysselsättningstillfällen. Från statsmakternas sida har dessutom eftersträvats atl begränsa den offentiiga förvaltningen. Även här leder således kommissionens förslag i motsatt riktning.

Som ovan anförts föreslår kommissionen alt tillslåndsplikten skall omfatta säväl "nya" företagare inom de aktuella branscherna som etablerade företagare. Dessutom förulsälls atl tillslåndsmyndigheten skall utöva lillsyn och kontroll. I Slockholms län, som är del i befolkningshänseende utan jämförelse största länet i landet, torde antalet tillständspliktiga rörelser överstiga 10000. Nyetableringarna i länet är många vilket inte minsl illustreras av den stora ärendetillströmningen med ty åtföljande långa handläggningslider vid länsstyrelsens handelsregister. De av kommissionen utpekade branscherna kännetecknas i hög grad av täta ägarbyten. Med fog lorde vidare kunna hävdas, atl den ekonomiska brottsligheten är mest utbredd i storstadsområden - särskilt Slockholm - och att de kraftfullaste insatserna bör göras där. Detta sammantaget innebär alt den nya tillsländshanteringen kommer alt bli en synnerligen betungande arbetsbörda för länsslyrelsen. Risken är uppenbar alt tillräckliga resurser inte kommer att kunna ställas till förfogande, varav följer att intentionerna med lagsliflningen inte kan fullföljas. Särskilt kommer delta alt drabba tillsynssidan. Det kan här erinras om att länsstyrelsen redan nu har författningsenliga tillsynsskyldigheter på elt flertal områden. På grund av minskade resurser har länsstyrelsen tvingats inskränka på sin tillsyn för att befintliga resurser skall kunna koncentreras på den tillståndsgivning m. m. som den rätlssökande allmänheten efterfrågar.

Länsstyrelsen tror därför inte att kommissionens förslag kommer att kunna få någon nämnvärd effekt mot den ekonomiska brottsligheten,

Länsstyrelsen avstyrker det av kommissionen framlagda förslagel om Prop, 1985/86: 126 näringstillstånd,

I stället för de av kommissionen föreslagna generella åtgärderna riktade mot hela branscher förordar länsstyrelsen selektiva åtgärder mot oseriösa företagare. Dessa kan ha dokumenterat sin misskötsamhel genom alt missbruka konkursinstitutet, begå broll eller underiåta att betala skatter och avgifter. Sådana företagare bör åläggas näringsförbud. Förslag i denna riktning kan väntas av näringsförbudskommittén.

Reservation av tjänstgörande suppleanten Strömdahl (vpk)

I likhet med kommissionen anser länsslyrelsen del vara av synnerlig vikt att kampen mot den ekonomiska brottsligheten intensifieras. Härvid är det självklart att kampen bedrivs på bred front med utnyttjande av olika metoder. Samtidigt som således effektiva medel sätts in mot den ekonomiska brottsligheten är del emellertid av utomordentiig betydelse att inte sådana vägar väljs alt andra mycket väsentliga samhällsvärden får vika för i och för sig angelägna mål. Sådana hänsyn synes dock kommissionen lagil i tillräcklig utsträckning, varför länsstyrelsen tUlstyrker del av kommissionen framlagda förslagel om näringstillstånd.

1.21 Länsstyrelsen i Uppsala län:

Majoriteten

Bakgrunden till kommissionens förslag till lag om näringstillstånd utgörs av skadeverkningar av dels ekonomisk brottslighet och dels åsidosättande av förpliktelser mot staten. Länsstyrelsens erfarenhet av sådana företeelsers omfattning och effekler härrör främsl från skatteavdelningens verksamhet. Dessa skatteadministrationens erfarenheter utvisar all missförhållanden föreligger och att det behövs lagstiftning eller andra ålgärder för alt komma tUl rätta med problemen. Länsslyrelsen, som i sin verksamhei söker stimulera sysselsättningen i länel, ser ogärna att alllför slora ingrepp görs i näringsfriheten. Mot bakgrund av skatteavdelningens ovannämnda erfarenheter vill länsstyrelsen emellertid inte motsätta sig det ingrepp i näringsfriheten som det innebär all kräva tillslånd för atl få driva rörelse. Även vid tillämpningen av lagen om handel med drycker har länsslyrelsen erfarit atl oseriös verksamhet förekommer, vilket i vissa fall snedvrider konkurrensförhållanden.

I betänkandet föreslås all krav på näringstillstånd skall kunna införas även i de fall då etl ganska litet antal myckel dominerande företag missbrukar näringsfriheten. Länsslyrelsen anser att branschen i sådana situationer bör kunna saneras på andra sätt än atl inskränka näringsfriheten för hela branschen. Ett eventuellt utvidgat näringsförbud lorde därvid vara elt användbart instrument.

Valet av beteckning för det föreslagna tillståndet är olyckligt. Redan i dag är näringstillstånd en i lag definierad och vedertagen beteckning för tillstånd för utländska medborgare att idka näring här i landet. Det finns risk för alt missförstånd kan uppkomma.

Reservation av (m, fp, c)

Att följa lagar och förordningar tillhör de självklara skyldigheterna för

svenska medborgare, sålunda även för företagare och näringsidkare. 36

Förslagel om näringstillstånd enligt Eko-kommissionens betänkande in- Prop. 1985/86: 126 nebär ett allvarligt intrång i näringsfriheten. Nu nämns enstaka branscher: restaurang-, transport-, bil-, bygg- och städbranscherna. Dessa kan ses som en början. Risk för ett vidgande är uppenbar.

Vi motsätter oss förslaget om lämplighetsprövning och tillständskrav speciellt för branscher och för redan existerande förelag. Näringstillstånd enligt förslaget

- leder till ökad byråkrati

- diskriminerar de personer som bedriver eller vill bedriva företag i vissa branscher

- motverkar enskilda initiativ

- hindrar alt nya företag startar - företag skall uigöra det näringsliv vi skall leva på i framtiden.

I stället föreslår vi alt man främsl arbetar med

- ell utvidgat och skärpt näringsförbud som instrument och på så sätt motverkar alt man bryter mot nuvarande förordningar

- en bankgaranti på 50000 kronor sätts som krav

- att stärka resurserna för de myndigheter som skall svara för atl förordningar följs.

1.22 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen anser i likhet med kommissionen att det är viktigt med ökade och tillräckliga resurser för fältkonlroUer och annan tillsynsverksamhet. En effektivare tillsyn torde nämligen vara det viktigaste vapnet i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Denna brottslighet består i allmänhet av ett i förväg överlagt handlande, som medvetet tar sikte på särskilda förhållanden inom vissa branscher. Bekämpningen bör koncentrera sig på en kontinuerlig uppföljning av detla handlande.

Däremot torde det inte vara lika effektivt alt införa en tillslåndsplikt med lätt uppfyllda villkor. Det är ofta svårt att avgöra om en rörelseidkare är seriös genom ett enkelt prövningsförfarande. Det krävs i regel betydligt djupare gående kontrollåtgärder, I länsstyrelsens prövning av ansökningar om serveringslillslånd ingår för närvarande en ekonomisk utredning, som har visat sig vara ett effektivt medel att bl, a. hindra användning av svarta pengar vid nyetablering, och förvärv av restaurangrörelser. Det bör undersökas om inte en sädan ulredning skulle kunna utvidgas även till andra branschområden.

Enligt förslagel skall lagen om näringstillstånd gälla under en försöksperiod om fem år. Lagen skall därefter omprövas. Det är också meningen att en bransch skall kunna undantas från kontroll om den "varaktigt sanerats". Kommissionen har inte berört frågan om vad som skall ske om och när kravet på näringstillstånd inte längre skall gälla. Del får inte bli så att den vandelsprövning, som sker idag i restaurang- och åkeriärenden, upphävs vid införandet av näringslillslåndsreglerna och sedan inte återinförs när reglerna inte längre är tillämpliga.

Länsslyrelsen anser att del är angeläget med snabba beslut som syftar till att försvåra ekonomisk brottslighet. Länsstyrelsen finner dock atl kommissionens förslag har en sådan uiformning atl del inte utan ändringar bör ligga till grund för lagstiftning.

Man bör ulreda frågorna ytterligare och därvid överväga en modifierad
form av kommissionens förslag, där man bl.a. bygger på nuvarande till
ståndsprövning och tillsyn enligt alkohol- och yrkestrafiklagstiftningarna. 37

Frågan om tillräckliga resurser för tillsyn bör fortfarande få en framskjuten Prop. 1985/86: 126 plals. Eventuellt bör även frågan om näringsförbud komma mer i förgrunden.

1.23 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Majoriteten

I Sverige råder näringsfrihet. Värdet härav är ostridigt. Denna frihet utgör en grundförutsättning för fri konkurrens, och en sund utveckling av näringslivet liksom nyförelagandet.

Omfattande ekonomisk brottslighet samt skatte- och avgiftsundandragande snedvrider konkurrensförhållandena på arbetsmarknaden och skapar stora problem för den seriösa företagsamheten. Samhället går miste om enorma inkomster i form av skattebortfall. Ytterst kan därmed den uppnådda välfärden och ett fortsatt samhällsbyggande äventyras. Samhället mäste därför motverka dessa illojala beteenden.

Kommissionens förslag till lag om näringstillstånd innebär atl hela branscher skall bli föremål för etableringskonlroll. Ett sådant generelll system kommer all innebära att ca 40000 företag, transportområdet oräknat, skall bli föremål för prövning. Handläggningen av näringstillstånd kommer att medföra en ökad byråkratisering och koslnader för såväl branschutövarna som statsförvaltningen. Dessa kostnader kan dock komma att uppvägas av de såväl direkta som indirekta positiva ekonomiska effekter som kan förväntas vid elt införande av ell syslem med näringstillstånd.

Länsstyrelsen anser det vara viktigt atl det kommer till stånd en ulredning om möjligheterna till en utvidgning av nuvarande regler, t.ex. AUL (lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar). En effektiv tillämpning av ett utvidgat näringsförbudssystem där även länsslyrelsen eller kronofogdemyndigheten får möjlighet att föra talan i näringsförbudsprocesser kan sälunda vara en framkomlig väg. För restaurang- och transportbranscherna innebär kommissionens förslag i sak inget nytt i förhållande till befintliga regler bortsett från ställande av säkerhet.

Ett införande av näringstillstånd bör enligt länsstyrelsens mening inte ses endast såsom tillståndsgivning, tillsyn m, m. Ett system med näringstillstånd bör även kunna utgöra ett näringspolitiskt instrument, som kan bidra till all främja näringslivsutvecklingen i länet. Under förutsättning att lagförslaget efter ytterligare utredning kompletteras i sådant hänseende anser länsslyrelsen att ett syslem med näringstillstånd kan införas oberoende av näringsförbudskommitténs förslag och en eventuell utvidgning av AUL.

Reservation (m, c)

Förslaget om näringstillstånd bör avvisas.

Näringsfriheten är av grundläggande betydelse för den fria marknadsekonomin och därmed för vår välfärd, Fritt tillträde till marknaden utan några hinder för nyföretagande elier befintliga verksamheter är av utomordentligt stor betydelse för det svenska näringslivet. Genom etl fritt tillträde främjas även kundservice, kvalitet- och priskonkurrens m.m. till fromma för konsumenterna.

Den i utredningen framförda grundläggande tanken är alt genom närings
tillstånd åstadkomma atl alla företag bli i alla avseenden skötsamma. 38

Förslagel kommer med all sannolikhet inte alt ge de önskade effekterna Prop. 1985/86: 126

eller leda till de uppsatta målen utan det kommer snarare atl medföra en

rad skadliga konsekvenser. Del finns inga garantier för alt företag som

erhåller tillslånd verkligen blir skötsamma, Etableringskonlroll är ingen

garanti för etl seriöst förelagande. Icke seriösa personer kommer utan

större svårigheter atl kunna kringgå reglerna,

1.24 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Majoriteten

Kommissionen hävdar att en växande andel företagare ägnar sig ät ekonomisk brottslighet och undandragande av skatt. Länsstyrelsen delar uppfattningen att del finns problem i flera branscher. Det är dock oklart om det totalt sett är fråga om en ökad ekonomisk brottslighet. En del av den ökning, som kan utläsas i olika statistikuppgifter, kan vara en följd av den ökade kontroll som kommit lill stånd under de senasie åren. Det finns dessulom många osäkerhetsmoment i statistiken. Det framgår således inte hur många taxeringsår som en restföring omfattar. Det torde ofta vara fråga om ackumulerade belopp för flera år. Delsamma gäller taxeringsrevisionsverksamheten som åberopas i tabell 14.4. Det framgår inte om en taxeringsrevision omfattar etl eller flera beskattningsår. Om den omfattar flera år blir givetvis genomsnittssiffran per revision högre än om den endast omfattar ett enstaka år.

Kommissionens förslag hämmar initiativ och innovationsvilja och kan komma att få förödande konsekvenser för nyföretagande, etableringsvilja och konkurrensfrihet. I stället för att bygga upp en tillståndsbyråkrati bör ålgärder vidtas för att på ell bättre sätl utnyttja redan existerande möjligheter lill kontroll och ingripande från samhällets sida i fall av missbruk.

På dessa och av skatteavdelning i särskilt yttrande anförda skäl måste därför förslaget avvisas.

Särskilt yttrande av länsråd Sven Gunnarsson och uppbördsdirektör Bertil Jönsson.

Skalleavdelningen ser myckel allvarligt på det skatte- och avgiftsundandragande som förekommer. Under de senaste åren har en markant satsning skett för att uppdaga och beivra undandragandet. Skatteförvaltningen har således getts vissa utökade resurser, prioriteringar av denna verksamhet har skett och lagstiftning har tillkommit respektive ändrats i syfte att begränsa skatte- och avgiftsundandragandet från det allmänna. Det finns dock inga klara belägg för att denna form av ekonomisk brottslighet ökat. Det kan ifrågasättas om inte den ökade satsning som berörts ovan medfört att undandragandet i stället uppdagals i större omfattning.

Man kan således konstatera all del idag finns betydligt bättre möjligheter alt uppdaga och beivra skatte- och avgiftsundandragandet än för ett anlal år sedan. Man bör dessulom i detta sammanhang konstatera att det största flertalet skatt- och avgklsskyldiga sköter sina åligganden ulan anmärkning.

Kommissionen har i belänkandet bl.a. redovisat en del av den nya respektive förbättrade lagstiftning som tillkommit under senare år. Enligt skatteavdelningens mening bör det i första hand utredas om denna befintliga lagstiftning ytterligare kan förbättras och göras effektivare innan ett syslem med näringstillstånd införs.

Näringsförbudskommittén utreder för närvarande om näringsförbuds-
reglerna kan förbättras. Enligt skatteavdelningen kan det eventuellt vara
möjligt all uppnå den eftersträvade effekten med ell något utvidgat nä
ringsförbud jämfört med näringstillständsgivning. Näringsförbud har dess- 39

utom den fördelen alt del endast Iräffar den person som misskött sina Prop. 1985/86: 126 skatter och avgifter medan sysiemel med näringstillstånd skulle drabba hela branscher, således även det stora flertalet skötsamma personer som finns i de olika branscherna.

Skatteavdelningen anser således atl möjligheterna lill förbättring av nuvarande regler bör utredas innan etl syslem med näringstillstånd införs. I första hand bör därvid näringsförbudskommitléns förslag avvaktas. Kommissionens förslag om näringstillstånd avstyrks därför för närvarande.

Länsstyrelsen är tveksam till förslaget om näringslUlstånd. Det är knappast sannolikt att det kommer atl få någon effekt av betydelse för bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Del synes inte heller lämpligl all sätta in generella åtgärder mot hela branscher. Risk finns enligt länsstyrelsens uppfattning för byråkralisering och andra negativa konsekvenser, vilket skulle gå ul över de seriösa förelagen. Del får ändå antas all den övervägande delen av näringsidkare är lojal och följer de regler och lagar som gäller. Omständliga regler och kontrollåtgärder kan även hämma nyetableringar och innovationer. För närvarande vidtas olika ålgärder för atl underlätta nystartande av företag. Genom att införa etl system med näringstillstånd för vissa branscher motverkas direkt dessa strävanden. Om nyetableringar försvåras kan i sin tur konkurrensen hämmas med åtföljande högre konsumentpriser.

Länsstyrelsen har förståelse för atl kommissionen genom lagen vill ge regeringen möjlighel att effektivt hindra ekonomisk brottslighet m. m. och från tid till annan snabbt ingripa på nya verksamhetsområden. Denna rullande tiUämpning för ett begränsat antal branscher och omfattande samtliga förelag i dessa kommer emellertid alt medföra administrativt krångel för både företagare och myndigheter. Dessutom är det sannolikt alt den som brister i laglydnad eller har dålig skaltedisciplin inom en bransch kommer att söka sig till någon annan bransch, där näringstillstånd inte krävs.

I belänkandet utgår kommissionen från atl lagen inte samtidigt skall omfatta mer än fem ä sex branscher. Om inte någon begränsning görs, kan lagen i och för sig ge regeringen möjlighet att införa ett allmänt krav på näringstillstånd. Länsstyrelsen anser alt den begränsning som förutsätts även bör komma till uttryck i lagen.

Det bör även framhållas att införandel av elt system med näringstillstånd motverkar de strävanden som i dag finns atl förenkla och avbyråkratisera förvaltningsapparaten. Länsslyrelsen befarar alt elt system med näringstillstånd kommer alt leda lill byråkrati av oanad omfattning. När det gäller aktiebolag, ekonomisk förening och stiftelse skall således vandelsprövning ske beträffande samtliga ledamöter i styrelsen, verkställande och vice verkställande direktören. Men sådan prövning skall också ske. om någon av dessa personer ersätts av någon annan efter det att näringstillstånd meddelals.

En fråga som ofta uppkommer inom skattesystemet är om en skallskyl
dig är arbetstagare eller driver självständig näringsverksamhet. Frågan har
betydelse för registrering till mervärdeskatt, för valet av skatteform, A-
eller B-skatt, och för påförandet av sociala avgifter. Om krav på närings
tillstånd införs, måste ytteriigare en myndighet ta ställning till om det är
fräga om näringsverksamhet eller inte. Den skatlskyldige kommer givelvis
alt uppfatta elt näringstillstånd som ett klartecken på att han driver en
självständig näringsverksamhet. Det förhåUandet att ytterligare en myn- 40

dighet blir inblandad i denna bedömning anser länsstyrelsen tala emot Prop. 1985/86: 126 syslemet med särskilda näringstillstånd.

Länsstyrelsen har således kommit fram till alt förslagel till lag om näringstillstånd inte bör genomföras. I stället förordar länsstyrelsen ett utvidgat näringsförbud. Denna fråga utreds för närvarande av Näringsförbudskommittén, Under alla förhållanden bör man avvakta resultatet av denna utredning, innan beslul fattas om alt införa bestämmelser om näringsliUslånd. Från allmän synpunkl finner länsstyrelsen del vara tveksamt, om det är motiverat att ha regler om näringstillstånd i vissa branscher parallellt med generella regler om näringsförbud.

Länsstyrelsen anser också att de kontrollsystem som redan finns inom de lokala skaltemyndigheterna, länsslyrelsens skatteavdelning och kronofogdemyndigheterna bör användas, utvecklas och eventuellt förslärkas med ytterligare resurser för atl komma till rätta med ekonomisk brottslighet m.m.

Reservation (s, vpk):

Enligt vår mening borde länsstyrelsen ha tillstyrkt atl regeringen via en ramlag i enlighet med kommissionens förslag ges bemyndigande all för viss bransch föreskriva lillslåndsplikl.

1.25 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Den ekonomiska brottsligheten medför mycket omfattande skadeverkningar för samhället. Som framhållits i utredningsdirektiven leder den bl. a. till en snedvridning av marknadsekonomin, skattebortfall för samhället och atl fördelningspolitiken delvis sätts ur spel. Med hänsyn till den allvarliga arten av dessa problem är del enligt länsslyrelsens åsikt motiverat med icke förut prövade lösningar vid bekämpandet av ekonomisk brottslighet. De av kommissionen föreslagna reglerna om krav på näringstillstånd borde enligt länsstyrelsens bedömning kunna vara ell verkningsfullt sätl atl motverka de missförhållanden som råder inom vissa branscher. Förslaget ligger även väl i linje med de krav som framförts från både företagarhåll och från fackförbund om åtgärder mot icke seriösa företagare. Länsslyrelsen är således allmänt sett positiv till kommissionens förslag. En viss försiktighet bör dock iakttas beträffande införandet av etableringskonlroll av aktuellt slag, I enUghet med vad kommissionen förordat torde del därför vara lämpligl all etableringskontrollen kommer i fråga endast i vissa branscher som är speciellt utsatta för ekonomisk brottslighet.

Innan länsstyrelsen går in pä att kommentera vissa enskilda stadganden i lagförslaget vill länsslyrelsen avslutningsvis framhålla alt en förutsättning för alt de föreslagna reglerna skall kunna bli verkningsfulla är all kravel på näringstillstånd i praktiken blir möjligt atl upprätthålla. Särskilt inom vissa branscher lorde del kunna bli svårt för myndigheterna atl spåra alla rörelseidkare. Det är därför nödvändigl atl tillräckliga resurser avsätts lUl alt bevaka alt reglerna följs. Länsslyrelsen vill även understryka vikten av alt förslagel genomförs på ett sådant säll att onödig byråkrati inte skapas eller alt negativa effekter för seriösa förelag pä annat sätt uppstår. Inte heller fär ny företagsamhet i onödan försvåras.

Reservation (m, c, landshövdingen): Prop. 1985/86: 126

Länsstyrelsen delar naturligtvis kommissionens uppfattning om alt det är angeläget atl bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Kommissionen har också anfört talande belägg för atl denna typ av brottslighet är mer utbredd inom vissa delar av näringslivet än inom andra. Detta gäller i varje fall om man till "brottslighet" hänför även åtgärder eller beteenden som inte är kriminaliserade men som strider mot lag eller andra normer eller innebär att man inte fuUgör sina skyldigheler mot det allmänna. Kommissionens förslag inger ändå betänkligheter. En grundläggande fråga är av mer lagstiflningsteknisk natur. Kommissionen har lagt fram endast ett förslag till ramlag. Skälet är alt regeringen anses böra ha möjlighet att från lid till annan förordna om tillämpning av lagen på den ena eller andra kategorin av näringsidkare. Synsättet är i viss mån förståeligt men svårt atl godta.

Andra omständigheter som ger länsstyrelsen anledning alt tveka är erfarenheterna av lagstiftning av närmast jämförbar beskaffenhel. Det måsle t.ex, mana till eftertanke att två av de områden där förhållandena idag sägs vara mycket dåliga, dvs, där den ekonomiska brottsligheten - i mer eller mindre vid mening - är mest omfattande, redan är underkastade särskild lillständsplikt och krav som ligger delvis myckel nära de som kommissionen föreslår skall gälla enligt ramlagen. Länsstyrelsen syftar här på restaurang- och åkeribranscherna.

Det är givet att kraven kan skärpas och resultat därigenom bli bättre. Det är också möjligt att de två angivna branscherna är extrema. Länsstyrelsen anser ändå atl iakttagelsen ger anledning alt hysa tvekan om effektiviteten i den föreslagna lagstiftningen.

Det nyss anförda gäller framför allt det som i betänkandet kallats vandelsprövning, I viss mån gäller det emellertid även utbildningskravet.

En viktig fråga är naturiigtvis om lagstiftningen kan väntas bli effektiv i den meningen atl kravet på näringstiUstånd kommer alt kunna i praktiken upprätthållas. Enligt länsstyrelsens mening finns det anledning alt vara pessimist även i denna del. Vissa branscher är naturligtvis lätta att kontrollera, t.ex. restaurangbranschen. Detsamma gäller schaktentreprenörer eller dylikt. Städföretag eller liknande förelag med "kontoret på fickan" kommer emellertid att bli nästan omöjliga att spåra. Förslaget innebär i själva verkel alt många företagare som idag arbetar "svart" fär ytterligare anledningar atl fortsätta på samma sätt. Och nya företag kan befaras komma att lockas in på samma väg,

TUI det nu anförda kan fogas det negativa i atl förslaget innebär en ytterligare reglering med därav åtföljande byråkrati och kontroll av medborgarna. Regleringen inriktas dessutom inte särskilt på dem som misssköter sig utan drabbar alla som verkar inom en viss bransch.

En negaliv effekt av krav på näringstillstånd kan också bli atl ny företagsamhet av seriös natur hämmas. Särskilt ungdomar kan få svårare att starta en ny verksamhet, i varje fall inom branscher som inte kräver stora kapitalinsatser.

Vad som hittills anförts innebär att länsstyrelsen ställer sig ganska
kritisk till det framlagda förslagel. Till de anförda kritiska synpunkterna
kan lätt fogas ytterligare kritiska argument. Det finns emellertid också skäl
som talar för kommissionens förslag. Dessa skäl har utvecklats av kom
missionen och behöver inte här upprepas. Vid en samlad bedömning är
länsstyrelsen tveksam i frågan huruvida det finns tillräckliga skäl att ge
nomföra en lagstiftning med det föreslagna innehållet. 42

Enligt länsslyrelsens mening är det värt alt överväga om inte en bättre Prop. 1985/86: 126 lösning är atl ingripa med lagstiftningsåtgärder av näringsrättslig arl direkt inriktade på branscher där grova missförhållanden råder och att i övrigi inrikta sig pä olika kontrollåtgärder inom skattesystemets ram.

1.26 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Majoriteten

Länsslyrelsen anser att behov av åtgärder föreligger inom vissa branscher. Erfarenheterna från skattekontrollen är att vissa branscher är svåra all kontrollera och sanera genom åtgärder baserade på eftersyn. Ytterligare insatser för att upptäcka skatteundandraganden och annan ekonomisk brottslighet i dessa branscher med traditionella kontrollmetoder har liten effekt, i vart fall om ambitionen är att åstadkomma positiva förändringar för framtiden. Andra åtgärder måste således vidtas om man vill motverka eller förhindra skatteundandraganden och ekonomiska brott. Förslaget om näringstillstånd kan ses som ett säll alt förhindra eller begränsa omfattningen av ekonomisk brottslighet genom förebyggande ålgärder.

Länsstyrelsen tillstyrker atl ett system med olika typer av villkor tillämpas och atl olika villkor bör gälla för olika branscher.

Mot bakgrund av de ert"arenheter som finns inom länets skatteförvaltning föresläs följande som alternativ eller komplement till kommissionens villkor.

Kvalificerad revisor ska finnas hos företag som bedriver näring i de s. k, kritiska branscherna. Med kvalificerad revisor avses auktoriserad eller godkänd revisor. Kvalificerad revisor ska finnas för alla aktiebolag fr.o.m. 1 januari 1988. Även för övriga förelag bör således detla krav finnas i de s. k. kritiska branscherna. Utformningen av detta villkor skulle kunna beskrivas mer utförligt. Vi avser emellertid endast att peka på behovet här.

I många branscher kan kravel på kvalificerad revisor räcka som villkor för att få näringstillstånd. Om synnerliga skäl föreligger kan det kompletteras med ell eller flera av de övriga villkoren.

Reservation (m)

Vi ställer oss bakom åtgärder som förhindrar skattebrott eller andra ekonomiska brott. Således anser vi alt resurser bör tilldelas länsstyrelserna för all komma tillrätta med den ekonomiska brottsligheten.

Skallekunnandet och bokföringsstandarden behöver öka i företagen. Detta sker också kontinuerligt genom en mängd åtgärder i den riktningen. Andra åtgärder skulle kunna vara att antalet skattelagar och övriga bestämmelser inte tillkom i sådan takt att förelag i synnerhet de små och medelstora hann med atl sälta sig in i alla nya förordningar.

Förslagen om näringstillstånd bör därför avvisas. Regleringar och tillståndskrav inom olika branscher hämmar dels konkurrensen dels hämmar de viljan att etablera sig. Riskerna för branschmissbruk är överdrivna och baseras på oklara bedömningar.

Det finns inte några garanlier för alt de företag som ges tillslånd också blir skötsamma.

I stället för att bygga upp ännu en byråkrati bör resurserna hos stat och
kommun användas till alt ingripa mot de företag som inte sköter sina
åligganden mot samhälle eller konsument. 43

1.27 Näringsförbudskommittén: Prop. 1985/86:126

På det hela taget har kommittén sympati för grundidén att ingripa med åtgärder mot vissa näringsgrenar som är särskilt drabbade av oegentligheter i stället för all införa en reglering som gäller hela näringslivet. Kommittén kan också vitsorda, utifrån egna rön och kunskaper, att problemen inom de utpekade branscherna synes vara stora och att det föreligger ett behov av atl vidta åtgärder mot dessa problem.

Förslaget aktualiserar dock en rad svåra överväganden. Den grundläggande frågan är om vinsterna med det föreslagna sysiemel är så stora atl de motiverar de ökade kostnaderna, administrationen och byråkratin. Vidare måste man beakta riskerna för att regleringen får en konkurrenshämmande effekt med en högre prisnivå som följd.

Kommittén anser sig inte ha anledning att försöka göra en sammanvägd bedömning av om fördelarna med regleringen är så stora att de överväger nackdelarna. Det rör sig om aspekter som inte är helt jämförbara, och de värderingar som aktualiseras ligger utanför kommitténs arbete.

Som kommissionen påpekar finns det ett klart samband mellan den föreslagna näringstillständsregleringen och bestämmelserna om näringsförbud. Ett vägral eller återkallat näringstillstånd innebär etl slags näringsförbud, som dock är begränsat till branschen i fråga. Näringsförbud enligt konkurslagens regler verkar generellt och medför alltså ell förbud mot all näringsverksamhet. Detsamma gäller näringsförbud enligt de regler som kommittén föreslår i sitl betänkande. Delta läggs fram i dagarna.

Kommissionen anför (bl.a. s. 241), att etl utvidgat näringsförbud är ett nödvändigt komplement till regler om näringstillstånd, "för atl de inslag av ekonomisk brottslighet och oseriöst företagande som finns också i andra branscher skall kunna bekämpas effektivt". Som ovan framgått är emeUertid näringsförbud en avsevärt mer ingripande sanktion än elt vägrat eller återkallat näringstillstånd. Näringsförbud bör därför inte primärt ses som en kompletterande sanktion avsedd för andra branscher. Meningen med näringsförbud är i stället att vissa personer ska hindras alt över huvud tagel idka näringsverksamhet. Förbud kan alltså drabba även sådana personer som verkar inom en kontrollerad bransch och kompletterar då tillståndsregleringen på så sätl atl sanktionen verkar med ytterligare krafl. Å andra sidan kan bestämmelser om näringstillstånd sägas komplettera näringsförbudsreglerna pä så sätt att lillslåndsreglerna sätter stopp ocksä för vissa personer som inte "kvalificerat sig" för näringsförbud. Förbudet gäller emellertid då bara i någon särskilt känslig bransch.

På grund av den skillnad som alltså finns i de olika påföljdernas effekter är del rimligt, atl det krävs ett större mått av illojalitet för all näringsförbud ska kunna meddelas än för att näringstillstånd ska kunna vägras eller återkallas. Detta betyder att näringsidkare i andra branscher än de särskilt reglerade "problembranscherna" på sätl och vis är gynnade. Så länge de inte når "näringsförbudsnivån" får de fortsätta sin verksamhei, även om de gör sig skyldiga till oegentligheter som skulle föranleda återkallelse av näringstillstånd i en särskilt reglerad bransch.

Den sagda effekten synes oundviklig i ett system med branschinriklad
kontroll av den typ kommissionen föreslår. Effekten kunde förhindras om
del fanns en generell möjlighet atl meddela branschspecifika näringsför
bud, alltså förbud som bara avser viss bransch. Någon sådan möjlighel
finns emellertid inte i Sverige och föreslås inte heller av kommittén. Den
främsta anledningen härtill är den, att de oegentligheter som man vill slävja
med näringsförbud är av den arten att de inte är typiska för en viss 44

näringsgren. Om exempelvis en möbelhandlare gjort sig skyldig till omfat- Prop. 1985/86: 126 lande skattebedrägerier och gäldenärsbrott, är det knappast nägon mening med alt förbjuda honom att vara just möbelhandlare. Brotten har ju anknytning till näringsverksamhet över huvud taget, inte specifikt till den bransch han varit verksam i.

Det sagda drabbar i viss mån kommissionens förslag. De missförhållanden som enligt kommissionen ska föranleda alt näringstillstånd vägras eller återkallas har i de flesta fall inte något med branschen som sådan atl göra. Den som gör sig skyldig till grov ekonomisk brottslighet i restaurangbranschen kan knappast sägas vara mindre lämplig som reslaurangidkare än som exempelvis livsmedelsdetaljisl eller möbelhandlare. Snarare är han kanske - trots allt - lämpligare som reslaurangidkare, eftersom han torde ha vissa kunskaper inom delta område.

Det finns alltså en viss brist pä inre logik i ett system av det slag som kommissionen föreslår. Delta innebär dock inte något grundskott mot förslaget. Man kan mycket väl tänka sig att ställa högre krav pä näringsidkarna i problembranscher än i andra branscher. Man bör då emellertid inte blunda för atl det är just detla man gör.

Även om man skulle la ställning för införande av elt system som det föreslagna kan förslagel, enligt kommitténs mening, inte genomföras i nuvarande skick. Det lorde dock i och för sig kunna ligga till grund för vidare utredning med sikte på lagstiftning av ungefär del innehåll som förslaget anger.

Reservation Anita Modin, Bengt Ola Ryttar (avseende annan formulering av st 3 i sammanställningen).

Utifrån kommitténs arbete och ledamöternas egna erfarenheter är del uppenbart alt särskilda åtgärder är nödvändiga för att komma till rätta med missförhållandena i vissa problembranscher. Även kontakter med enskilda företagare talar för att denna insikt delas av många av dessa. Den föreslagna konstruktionen torde i sina huvuddrag vara väl ägnad att effektivt och med minsta möjliga byråkrati skapa förulsältningar för en sanering av de värsta problembranscherna.

1.28 Lokala skattemyndigheten i Solna:

LSMSolna instämmer i Kommissionens mot ekonomisk brottslighet grundsyn atl näringsfriheten i vissa fall kan behöva inskränkas genom l.ex. införande av näringstillstånd. Kommissionen har emellertid begränsat sina förslag till s.k, kritiska branscher, LSMSolna biträder uppfattningen alt elt allomfattande system med näringstillstånd skulle bli alllför ohanterligt. Inriktningen på kritiska branscher pä sätt kommissionen redovisar det innebär emellertid alt åtgärder i de flesta fall - i vart fall såvitt avser skatte- och avgiftsundandragandena - i nya, presumtiva riskbranscher kommer att sättas in alltför sent,

1.29 Svenska kommunförbundet:

Majoriteten

Bland de branscher som för närvarande enligt förslaget bör omfattas av
systemet med näringstillstånd märks restaurang-, transport-, bygg- och
städbranscherna. Beträffande anlitande av företag i samtliga dessa bran- 45

scher utom restaurangbranschen sker i kommunerna detta regelmässigt Prop. 1985/86: 126 genom anbudsförfarande. I dessa fall finns kontrollinstrument i kommunernas upphandlingsbeslämmelser. Vad så gäller restaurangbranschen förekommer all kommuner hyr ul lokaler för yrkesmässigt bedriven restaurangrörelse. Kommunerna har i en sådan situation möjligheter atl inhämta uppgifter om saml kompetens all göra de bedömningar av tilltänkta hyresgäster som är erforderliga i de enskilda fallet.

Kommunerna kan alltså anses ha relativt goda möjligheter att undvika anlkande "oseriösa" förelag i sin egen verksamhei.

När man ser till problemet i dess hela vidd anser styrelsen det vara ytterst angeläget att man finner ändamålsenliga former för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten. Det är med hänsyn till de beskattnings-mässiga konsekvenserna också helt klart ett kommunalt inlresse. Styrelsen finner inte anledning till principieUa erinringar mot den begränsade användning av ell system med näringstillstånd som nu föreliggande förslag innebär.

Reservation (fp och m)

Förslagen om näringstillstånd bör avvisas.

Etableringsfriheten är av grundläggande betydelse för den fria marknadsekonomin. Regleringar och tillståndskrav inom olika branscher har en tendens atl hämma konkurrensen. Riskerna för missbruk och atl tillståndskriterierna baseras på alltmer oklara bedömningar är uppenbara.

Dessa invändningar gäller också utredningens förslag om näringstillstånd för restauranger, transportföretag och byggföretag saml bil- och städfirmor. Det ligger inte i konsumenternas intresse alt hämma konkurrensen på dessa områden. Den grundläggande tanken i uiredningen att man genom näringstillstånd ska kunna åstadkomma atl alla förelag blir i alla avseenden skötsamma håller inte. Del finns inga garantier för att företag som erhåller tillstånd verkligen blir skötsamma. Om inte företag till skada för konkurrensen ska kunna stoppas på lösa boliner, krävs en ingående kontroll, som förutsätter en stor organisation som antingen ska betalas av skattepengar eller av konsumenterna i form av olika tillståndsavgifter för företagen. Del finns vidare heller ingenting som säger att inte rent bedrägliga företag, som skörtar upp såväl konsumenterna som samhället som helhet, inte kan finna former atl bedriva sin verksamhet även utan att följa reglerna i ett tillslåndssystem,

I stället för atl bygga upp en tillslåndsbyräkrati bör resurserna hos stat och kommun användas för att ingripa mot förelag, som inte sköter sina åligganden mol samhället och konsumenterna.

Reservation (c)

Sista stycket borde ändras enligt följande.

När man--- brottsligheten.

Förslagel innebär emellertid sä allvariiga begränsningar i näringsfriheten alt det inte kan accepteras.

1.30 Landstingsförbundet:

Ett utvidgat näringsförbud har föreslagits som alternativ till näringstill
stånd av vissa organisationer. Nuvarande näringsförbud har emellertid inte
visat sig vara effektivt när det gäller atl bekämpa ekonomisk brottslighet.
Detta sammanhänger med att del är ett långsamt verkande instrument och 46

alt det endast kan utdömas av domstol i samband med konkurser och Prop, 1985/86: 126 bedöms därför inte kunna ersätta näringstillstånd.

Emellertid kan ett utvidgat näringsförbud komplettera näringstillstånd. Om näringstillstånd vägras en person gäller detta tillträde lill en viss bransch men hindrar inte atl personen etablerar sig i en bransch där näringstillstånd inte erfordras. Detta talar, enligt styrelsens mening, för atl en utvidgad tillämpning av näringsförbud bör övervägas för att hindra att ekonomisk brottslighet sprider sig till andra branscher.

Sammanfattningsvis anser Landstingsförbundels styrelse atl de föreslagna åtgärderna är till gagn för säväl de seriösa förelagen som för samhället i sin helhet. Styrelsen tillstyrker därför med de synpunkler som anförts ovan förslaget till näringstillstånd som ett medel i kampen mot ekonomisk brottslighet och skatteundandragande.

Reservation (m) för avslag

1.31 Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska Handelskammarförbundet:

Kommissionens förslag att generellt kräva tillslånd för företagare inom vissa branscher som villkor för rätlen att där bedriva verksamhet innebär ett ingrepp i näringsfriheten som saknar motstycke i modern lid. Elt sådant ingrepp står också i direkt slrid mot den konkurrenspolitiska målsättning som kommit till uttryck nyligen i samband med införandet av den nya lagen mot konkurrensbegränsningar. I proposition (1981/82: 165) om konkurrenslag förordas således stor restriktivitet med införande av elableringskontroll och former av tillståndstvång.

Organisationernas redovisade inställning lill etableringskonlroll utesluter inte insättandet av särskilda ålgärder mot dem som missbrukar näringsfriheten. Sådana ålgärder måste dock bygga på den i Sverige sedan skråväsendets borttagande allmänt accepterade och normall tillämpade principen att ingrepp från det allmännas sida i näringsfriheten kan komma ifråga först sedan ett dokumenterat missbruk i del enskilda fallel har visat sig föreligga.

Organisationerna vill här inledningsvis starkt understryka all nägon oenighet inte föreligger om del uppställda målet i kampen mol den ekonomiska brottsligheten. Tvärtom ligger det självklart inom organisationernas intressesfär alt värna om de seriösa förelagen, I några branscher har på grund av vissa företags bristande vilja all följa de av det allmänna redan uppställda spelreglerna uppkommit betydande konkurrenssnedvridningseffekter,

Mol bakgrund av dessa förhåUanden kan frågan resas om det trots alll kan vara motiverat atl göra mera generella ingrepp i näringsfriheten enligt de linjer kommissionen föreslagit. Emellertid är det organisationernas bestämda mening att elt införande av en elableringskontroll skulle fä övervägande negativa effekter sett i ell större samhällsekonomiskt perspektiv. Från utredningens sida har inte ens gjorts sannohkt att del som får antas vara åsyftat med den föreslagna regleringen, nämligen all skapa konkurrensneutrala villkor på marknaden med en bibehållen marknadsef-fektivilel, kommer att uppnäs.

Till stöd för silt förslag om elableringskontroll har kommissionen åbero
pat vissa länders i formellt hänseende omfattande lagstiftning i etablerings- 47

begränsande avseenden. Så länge denna formella redovisning inte ocksä Prop. 1985/86: 126 innehåller en redogörelse för syftet bakom de enskilda lagstiftningskomplexen och ett empiriskt material om effekterna av desamma på marknaden ulgör dock denna internationella jämförelse inte någol relevant bevis-faktum för att elableringskontroll skulle komma att fungera som en avgörande faktor i kampen mot den ekonomiska brottsligheten i Sverige, Tvärtom kan del konstateras atl förekommande elableringskonlrollagstiftning i andra länder inte har tillkommit i syfte att motverka ekonomisk brottslig-hel ulan avsett att tjäna helt andra syften, I USA och Norge, vilkas etableringsregler omnämns i betänkandet, har etableringskontrollen avvecklats eller minskat för vissa branscher och en minskning av etablerings-hindren är ell krav som allmänt sett vuxit sig starkare. Atl åberopa ett inlemationeUt perspektiv som stöd för en generell elableringskontroU i Sverige är mot bakgrund av vad som nu anförts således felaktigt.

De grundläggande orsakerna till den ekonomiska brottsligheten är ekonomiska, och är främsl att söka i skallesystemets utformning. Åven andra faktorer har emellertid betydelse. Dessa kan sammanfattas under beteckningen skattemoral. Det finns en stor risk alt denna sviktar om uttaget av skatter och avgifter allmänt upplevs som orättvist och alltför betungande. En förändring av skatte- och avgiftssystemet skulle således på sikt medföra en minskning av den ekonomiska brottsligheten.

Kommissionens förslag har som utgångspunkt att den ekonomiska brottsligheten skall angripas med generella metoder, omfattande alla som är verksamma inom en bransch. Syftet med kommissionens förslag är dock inte atl angripa orsakerna lill den ekonomiska brottsligheten. Del är då mycket betänkligt alt använda långtgående och ingripande metoder som medför alt även seriösa och hederliga företagare kommer alt ogrundat och opåkallat omfattas av åtgärderna. Det framstår som stötande och stridande mol allmän rättskänsla att enskilda personers bristande vilja all fullgöra sina skyldigheler enligt olika regelkomplex skall föranleda svårigheter och hinder för elt betydligt större antal andra personer. Kommissionen har i betänkandet angivit att det stora fleralet företagare är seriösa. Som en konsekvens av detta ställningstagande hade det varit naturligt att förespråka åtgärder riktade mot de försumliga hellre än att föreslå åtgärder, som generellt skuUe avse alla företagare inom vissa områden.

Organisationerna hävdar vidare bestämt alt de föreslagna åtgärderna inte är ägnade alt pä någol påtagligt sätt bidra till att förhindra uppkomsten av eller slävja befintlig ekonomisk brottslighet. Kommissionen har själv ansett sig kunna notera att ekonomisk brottslighet och skatteundandragande förekommer i belydande omfattning inom restaurang- och åkeribranscherna, vilka är de exempel som finns på branscher där vandelsprövning redan nu existerar, likartad den av kommissionen föreslagna. Då denna redan befintliga vandelsprövning enligt kommissionens uppfattning uppenbarligen inte utgjort hinder för framväxten av en omfattande ekonomisk brottslighet framstår det som svårförståeligt och anmärkningsvärt all den av kommissionen föreslagna vandelsprövningen skulle förmodas ha större utsikt att leda till avsett resultat.

Organisationerna föreslår i stället en individualiserad angreppsmetod
bl.a. genom ell effektivare utnyttjande av existerande möjligheter till
kontroll och ingripanden. För närvarande ackumuleras, enligt kommis
sionen, erfarenhetsmässigt skatte- och avgiftsskulder under en tid av två
lill tre år - ibland längre - innan de föranleder verksamt ingripande från 48

myndigheternas sida. Personer som i dag driver rörelse i medvetande om Prop. 1985/86: 126 och med syftet atl utnyttja denna eftersläpning, skulle avskräckas från sådan verksamhet om myndigheterna i dessa fall ingrep snabbare.

Del är enligt organisationernas mening från säväl principiella som praktiska utgångspunkter en bättre metod alt ingripa mol dem som faktiskt missbrukat näringsfriheten än all föreslå regler som skapar en för alla företagare betungande byråkrati med ingrepp i den grundläggande friheten att driva företag. De kritiska synpunkler som framförs i betänkandet mot elt utvidgat näringsförbud som ett alternativ till elableringskontroll framstår inte som övertygande. Organisationerna anser således inte att ett näringsförbud skulle utgöra ett otillräckligt instrument vid sidan av andra, existerande sanktionsformer, allt under den givna förutsättningen att samhällets åtgärder mol dem som missbrukar näringsfriheten effektiviseras.

1.32 Sveriges Köpmannaförbund:

Näringsfrihet och etableringsfrihet är nödvändiga element i en framgångsrik marknadsekonomi. Ett fritt tilllräde till marknaden bör därför vara en huvudprincip som inte undanröjs annat än på mycket klart angivna och övertygande grunder.

Köpmannaförbundet har sålunda ställt sig avvisande till en utökning av områdel för etableringskonlroll, dvs. en tillståndsgivning som är baserad på behovet eller lämpligheten av en nytillkommande företagskapacilel. Att införa generella auktorisationssyslem torde på enahanda grunder vara tveksamt. Med auktorisationssyslem menas vanligen kravnivåer som uppställts för företagens rätt att etablera sig på marknaden. Till skillnad från etableringskontrollen brukar emellertid auktorisalionssyslemen inte innefatta någon kapacitets- eller lämplighetsbedömning.

Del nu sagda innebär emellertid inte, alt Köpmannaförbundet å priori skulle ställa sig negativt till de olika auktorisationssyslem som finns i den svenska marknaden i dag. Den principiella närings- och etableringsfriheten är redan å betydande avsniti begränsad eller rent av salt ur spel. Konkurrensbegränsningar skall elimineras i den män de har skadliga effekter.

Köpmannaförbundet har i och för sig förståelse för de motiv som legal bakom Ekobrotlskommissionens förslag till regler om näringstillstånd. Ingen av de branscher som föresläs bli omfattade av den nya regleringen finns emellertid organiserad hos Köpmannaförbundet, varför förbundel avstår all ta ställning till förslagen i denna del. Berörda branschorganisationer torde själva ha de bästa förutsättningar att bedöma utredarnas överväganden.

1.33 Sveriges Handelsagenters Förbund:

Enligt förbundets mening skulle ett genomförande av betänkandets förslag innebära så betydelsefulla inskränkningar i näringsfriheten och sädana risker för rättssäkerheten atl elt genomförande av förslaget inte är lillråd-

Ugl.

Förbundet betvivlar också att åtgärderna skulle få sådana gynnsamma effekler som kommittén bakom betänkandet föreställer sig.

Om man som kommittén förutsätter, vet i vilka branscher brottsligheten
ifråga är särskilt frekvent mäste det finnas andra metoder att angripa
avarterna än att bryta igenom den viktiga principen om näringsfrihet. Man
skulle därmed inte ingripa endasl mot dem som man har anledning all 49

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

hindra i deras olagliga verksamhet, utan ställa till olägenheter och besvär Prop. 1985/86: 126 också för dem som man saknar varje anledning att hindra.

Del förhållandel atl undanlag redan finns från principen om näringsfrihet utgör enligt förbundets mening inte någon verksam argumentering för ytteriigare undanlag.

Förbundet får alltså avstyrka att betänkandets förslag genomförs och vill också ge uttryck för den uppfattningen alt betänkandet ej heller efler en överarbetning är tjänligt som underlag för lagstiftning,

1.34 Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM):

NDM konstaterar alt enighet råder om målet att söka komma tillrätta med de företeelser som kommit alt i den allmänna debatten sammanfattas under beteckningen "ekonomisk brottslighet". Elt stort problem är emellertid, såsom närmare belyses i Kommissionens slutbetänkande Ekonomisk brottslighet i Sverige (SOU 1984: 15), att begreppet ekonomisk brottslighet är långt ifrån entydigt och delvis ganska oklart. Anledningen är att den sociologiska och rättsliga teoribildningen på området ännu inte på långt när stabiliserats. Inom Kommissionen har gjorts aktningsvärda försök all vidareutveckla begreppsapparaten men det vore orimligt att begära atl Kommissionen härvidlag skulle kunna presentera några egentliga lösningar.

Avsaknaden av en någorlunda genomarbetad rättslig begreppsbildning medför naturligtvis alldeles särskilda svårigheter när man skall söka lagstifta. Kommissionen har också, som NDM ser saken, ställts inför en i del närmaste omöjlig uppgift när del gäller all i juridiska termer på ett någorlunda entydigt sätl beskriva tillämpningsområdet för den föreslagna lagen och förutsättningarna för kontroll. Svårigheterna kommer särskilt i dagen i själva lagtexten, i synnerhet i 2§, men återspeglas även i motiven som delvis präglas av stor vaghet.

NDM kan inte finna annat än att Kommissionens — i och för sig ambitiösa - försök atl formulera en heltäckande lag visar atl utgångspunkten varit felaktig. I vart fall pä den juridiska forskningens och teknikens nuvarande ståndpunkt torde det överhuvud inte vara möjligt atl bygga upp en tillfredsställande lagsliftningsprodukl kring ell begrepp ekonomisk brottslighet, om man önskar vidmakthålla de minimikrav i olika avseenden som man allmänt anser måsle ställas i synnerhet på lagar av större vikt.

En väsenllig orsak till dessa rältstekniska svårigheter är att Kommissionen under etiketten ekonomisk brottslighet sammanfört elt stort antal handlingslyper av vitt skilda slag med avseende på såväl faktisk art som rättslig kvalificering. Det kan enligt NDMs mening på goda grunder misstänkas alt del är rättspolitiskt olämpligt eller renlav förfelat att samla alla dessa handlingstyper under en hatt och behandla dem efter en och samma mall.

Slutsatsen av del anförda blir för NDMs del att lagstiftningsåtgärder mot
ekonomisk brottslighet förutsätter ett mera pragmatiskt angreppssätt och
en mera djupgående analys än som Kommissionen med sill pressade
tidsprogram haft möjlighet att använda sig av. En fuktionsduglig lagstift
ningsprodukt förutsätter således alt de olika handlingslyper som tankes
skola omfattas av lagen analyseras med avseende på bl.a. berörda intres
sen och lämpliga medel att skydda dem mol direkta och indirekta angrepp.
Oavsett hur man bedömer näringstillstånd i och för sig från allmänna
ekonomisk-politiska och näringsrättsliga synpunkler kommer med all san
nolikhet en närmare analys och mera grundliga överväganden att visa atl
delta inte är etl ändamålsenligt styrmedel i alla de lypsituationer som den
tänkta lagen skulle omfatta, 50

1.35 Stockholms fondbörs: Prop. 1985/86:126

För bedrivande av börsmedlemmarnas och andra fondkommissionärers verksamhet krävs särskill lillslånd, innefattande noggrann prövning av vad utredningen benämner vandel, utbildning och ekonomisk ställning. Rörelsen står vidare under offentlig tillsyn. Mot bakgrund av angivna förhållanden bör en lagsliftning om näringstillstånd ej omfatta sädan verksamhet.

Det torde vidare inte kunna uteslutas att en bransch, vari återfinns börsnoterade företag, skulle kunna omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Skulle det bli fallet, vill börsstyrelsen peka på atl problem kan uppstå i akliehandeln och med börsregistreringen om ett börsnoterat företag vägras näringstillstånd eller får sitt lillslånd återkallat.

Börsstyrelsen kan slutligen inte underlåta anmärka alt i betänkandet endast finns ansatser till diskussion av förslagens konsekvenser i skilda avseenden. Del framstår som uppenbart alt belysning av lagförslagets förhållande till annan central lagsliftning, t.ex. aktiebolagslagen, skulle varit värdefull, liksom frågan om kompetensfördelningen mellan olika berörda myndigheter.

1.36 SHIO-Familjeföretagen:

En nödvändig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi är den fria etableringsrätten. Denna rätt all driva näring och fritt välja yrke infördes i Sverige redan 1864 och är väl förankrad hos svenska folket. Näringsfriheten främjar en prisdämpande och dynamisk konkurrens och bidrar till ökad variationsrikedom i utbudet av varor och tjänster. SHIO-Familjeföretagen vill understryka att det är de seriösa företagens verksamhet och produktion som är grunden för välståndet i Sverige.

Systemet förutsätter att konkurrensen sker på lika villkor, dvs. lagar och regler för företagandet måste gälla samtliga företag. Annars uppkommer konkurrenssnedvridningar som innebär atl illojala företag, som underlåter alt följa beslämmelserna, tjänar på de seriöst arbetande förelagens bekostnad.

I vissa branscher hotas de seriösa företagen av illojal konkurrens på grund av obenägenhet från vissa företag och irreguljära näringsidkare att inbetala skatter och avgifter. Kraven pä att driva näring på lika villkor får då en särskild betydelse. Åtgärder kan dä bli nödvändiga för att upprätthålla konkurrens på lika villkor. Detta innebär dock inte att man skall inskränka på den fria etableringsrätten.

Vid utformandet av regler mol ekonomisk brottslighet måsle man la hänsyn till de negativa effekter som kan uppstå bland annat genom atl näringsfriheten inskränks. Noggranna undersökningar måsle därför göras - förutom av effektiviteten av förslagen - av de negativa effekterna pä näringsfriheten. Ytterligare ell rimligl krav är alt alternativa åtgärder med mindre skadlig effekt analyseras innan förslag framläggs som är etable-ringsbegränsande. Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning har ekokommissionen i silt förslag om näringstillstånd inte uppfyllt något av dessa krav. Organisationen återkommer, för sin del, nedan med alternativa förslag.

Eko-kommissionen har i sitl förslag lill näringstillstånd inte angripit
orsakerna till den ekonomiska brottsligheten. Enligt organisationens upp
fattning är de föreslagna åtgärderna verkningslösa. Dessutom försvåras ell
slort antal seriösa företags verksamhet vid etl genomförande av de före
slagna åtgärderna, c.

Mot bakgrund av erfarenheterna från åkeribranschen och restaurang- Prop. 1985/86: 126 branchen finns det anledning att ifrågasätta effektiviteten av den föreslagna vandelsprövningen. Enligt kommissionens uppfattning förekommer ekonomisk brottslighet och skatteundandragande i betydande omfattning i dessa branscher, där en likartad vandelsprövning redan finns.

Införandet av ett system med vandelsprövning medför dessulom betydande risker för godtycke, såväl vid tillståndsgivning som vid den löpande tillsynen. Man kan inte heller bortse från atl långa handläggningstider vid vandelsprövningen i sig kan vara etableringshämmande.

Enligt organisationens uppfattning måste man i första hand angripa orsakerna bakom den ekonomiska brottsligheten. Det är främst skattesystemets utformning och storieken av skatteuttaget som har betydelse. Även andra faktorer är emellertid vikliga. Dessa kan sammanfattas under beteckningen skattemoral. Det finns en stor risk att denna sviktar om uttaget av skatter och avgifter allmänt upplevs som orimligt och alltför betungande. En förändring av skatte- och avgiftssystemet eller en sänkning av skattetrycket är därför en åtgärd som på sikt skulle innebära en minskning av den ekonomiska brottsligheten. Härvid måste särskilt beaktas de problem som de höga marginalskatterna medför, både i sig själva och i förening med bland annat arbetsgivaravgifter och inkomslberoende bidrag.

Dessa förhållanden beaktade SHIO-Familjeföretagen vid framläggning-en av sitt åtgärdsprogram mot svartarbele år 1980. Fortfarande behövs en rejäl sänkning av marginalskatterna. Rätl till avdrag vid inkomsttaxeringen för styrkta koslnader på grund av reparationer av villor, fritidshus, bo-sladsrättslägenheter m. m. torde vara den effektivaste metoden att komma ål den illojala konkurrensen inom bland annal bygghantverkssektorn. Inom måleribranschen skulle elt sådanl förslag vara betydligt effektivare än ett genomförande av eko-kommissions förslag till näringstillstånd, ulan alt molsvarande negativa effekter uppslår. Organisationen hemställer därför atl regeringen agerar skyndsamt och kraftfullt och genomför elt sådanl system.

Härutöver bör följande ålgärder genomföras enligt organisationens uppfattning:

- Utnyttja existerande kontrollmedel effektivare. En försia kontroll bör insättas så forl myndigheterna blir varse att elt företag missköter sig.

- Myndigheternas företagsregister måste vara heltäckande, samordnade och bli föremål för kontinueriig uppdatering. Företag som inte registrerar sig skall veta att så fort de upptäcks utsätts de för kontroll.

- Uppsnabbning av olika rutiner, bland annat skatteindrivning. Skatteskulder skall inte kunna ackumuleras under en tid av två till tre år -ibland längre lid - innan de föranleder ingripande från myndigheternas sida. Kronofogdemyndigheterna måste på ett helt annat sätt än för närvarande prioritera indrivning av skatter och avgifter,

- Reglerna om näringsförbud bör ändras så att de blir tillämpliga pä den som gjort sig skyldig lill allvariig brottslig handling i sin näringsverksamhet om han genom brottet eller eljesl grovt åsidosatt vad som honom åligger som näringsidkare.

Förhållanden varierar från bransch lill bransch. Samma åtgärder är därför inte alltid tillämpliga i olika branscher. Särskild hänsyn måste tas till de speciella förhåUanden som råder i branschen.

1.37 Svenska åkeriförbundet: Prop. 1985/86:126

Ekonomisk brottslighet utgör och skapar allvarliga och generella problem oavsett var den förekommer och den skall därför motverkas med kraft. Det bestrids dock alt sådan brottslighet skulle vara en mer akut företeelse i åkerinäringen än i andra näringsgrenar. Ej heller finns belägg för atl skatteundandragande i den mening, som kan likställas med svart arbete och skattefusk, skulle vara särskill betecknande för åkerinäringen. Däremot har det i betänkandet konstaterats, att drygt en femtedel av de näringsko-dade åkeriföretagen släpar efter i uppbördshänseende. Med den kännedom om näringen som vi besitter drar vi dock den slutsatsen, att eftersläpningen till större delen är en följd av ekonomiska svårigheter och endasl till en liten del beror på brottsliga förfaranden eller bristande vilja till laglydnad.

Vi finner inte, atl syslemet för näringstillstånd skulle vara ägnat att motverka vare sig medvetet inriktad ekonomisk brottslighet eller orsaker till ekonomiska svårigheter. Möjligen kan det ensidigt, och på ett synnerligen onyanserat sätt, på kort sikt gynna det allmänna i indrivningshänseende samtidigt som nya och allvarliga problem av annan karaktär skulle uppstå i StäUel. Bland annat skulle de seriösa förelagen utsättas för krav och pålagor, som inte är sakligt motiverade.

Den nuvarande yrkeslrafiklagsliflningen har nyligen genomgått en tidsenlig anpassning för permanent bruk. Del är därför synnerligen angelägel, atl detta regelsystem bereds arbetsro för en stabiliserad fortsalt tillämpning utan nya rättsliga och organisatoriska förändringar och ingrepp av de slag, som kommissionen anvisat.

Kommissionens förslag lill syslem för näringstillstånd inklusive den lagtekniska utformningen avvisas bestämt. För åkerinäringens del är den egentliga ekonomiska brottsligheten inte etl större problem än i andra delar av samhället. Den bör därför motverkas med ålgärder, som inte är särskilt branschinriktade. Däremol har åkerinäringen lönsamhetsproblem och otillräckliga ekonomiska resurser, vilket tagit sig uttryck bl, a, i restföring av otillfredsställande omfattning. De legala förutsättningarna för "sanering" i detta hänseende från samhällets sida finns redan. Reella effekler är dock beroende av alt tillräckliga resurser anvisas för tillsyn, kontroll och indrivning.

Om ytterligare insatser mot branschen ändå skulle befinnas erforderliga bör så beslutas inom ramen för den redan etablerade tillståndsgivningen och då i försia hand med inriktning mot de förelag, som uppvisar annal än tillfällig misskötsamhel. En snabbare och effektivare handläggning av indrivningsfall och begränsning av tiden för ackumulering av skulder till slalen ligger därvid närmasl till hands. Det bör kunna försvaras, atl länsslyrelsen SläUer krav på säkerhet som villkor för fortsatt IrafikliUstånd, tills restförda belopp inbetalals. Alternativt borde länsstyrelsen kunna uppdra åt kronofogdemyndigheten att genom betalningssäkring tillgodose sådant villkor.

När det gäller nyetablering skulle en mer ingående ekonomisk värdering av de lillslåndssökande kunna övervägas. Generelll krav på säkerhet vid nyetablering avvisas bestämt.

1.38 Motorbranschens Riksförbund (MRF):

Det är enligt förbundets grundläggande uppfattning väsentligt att rådande

näringsfrihet upprätthålls. Principen om en oinskränkt näringsfrihet kan 53

emellertid ifrågasättas dä den utnyttjas av mindre nogräknade näringsut- Prop. 1985/86: 126

övare för alt undandra sig offentiighetens ljus och därmed undandra sig

skatter, avgifter och andra samhälleliga skyldigheler. Den som missbrukar

näringsfriheten bör således få finna sig i att han berövas rätten att bedriva

näringsulövning.

På senare tid har införts regler om näringsförbud vid allvarliga fall av missbruk av näringsfriheten. Reglerna om näringsförbud är emellertid otillräckliga och de är för närvarande föremål för en översyn av den s. k. näringsförbudskommittén. Oavsett vad kommittén kan tänkas komma fram lill är näringsförbudsinstitutet behäftat med den svagheten ur effektivitetssynpunkt att ingripande kan ske först lång tid efter del någon har befunnits skyldig till grova brott. Systemet med näringsförbud har med andra ord ingen förebyggande effekt och utgör knappast någol instrument för all sanera särskilt utsatta branscher.

Kommissionens förslag om tillstånd för att bedriva näring inom vissa branscher har den fördelen all man på ett tidigt stadium kan förhindra Ulojala näringsidkare från all bedriva verksamhet inom aktuella branscher. Systemet med tillståndsplikt kan därför antas få en sanerande effekt,

Tillslåndsplikten i förening med straffansvar har den fördelen att den tvingar "ljuskänsliga" individer att ge sig lill känna inför länsslyrelsen och därmed komma fram i offentlighetens ljus. Som kommissionen föreslagit är det självfallel viktigt atl länsstyrelsen ges ökade resurser för att bedriva fältkontroller för atl spåra upp förelag som bedriver verksamhet ulan erforderiigl tUlstånd. En sådan kontrollverksamhet i förening med kontinuerligt och nära samarbete mellan länsstyrelserna och bla branschorganisationer torde borga för alt del blir svårt atl bedriva verksamhei utan tillstånd.

1.39 Schaktentreprenörernas Riksförbund (SER):

Vi vill dock samtidigt framföra som vår principiella uppfattning, atl vi anser del helt oacceptabelt atl göra ett så slort avsteg från näringsfrihetens princip som EKO-kommissionen föreslär. Ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter kan och bör bekämpas med de medel som idag står till buds, med vissa tUlägg. Att införa näringstillstånd i enlighel med kommissionens förslag är en missriktad åtgärd som knappast får några effekter på de problem som man vill komma åt, samtidigt som det kan föra med sig svära skadeverkningar på näringslivels konkurrenskraft och effektivitet.

För vår egen bransch finner vi det omotiverat, orättvist och missriktat alt "bestraffa" 75% oförvitliga företagare med etl dyrbart och byråkratiskt omsländigt syslem med näringstillstånd, bara av del skälet alt uppbördsmyndigheterna vid en given tidpunkt inte hade lyckats att driva in skatter och avgkter av 25 % av företagen.

Vi är också för egen del motståndare till etableringshämmande åtgärder. Vår bransch är utan tvekan överetablerad. Men detla problem skall inte lösas genom atl man försvårar för framför allt yngre att etablera sig. Vi behöver en viss tillströmning av yngre företagare för att branschen inte skall "förgubbas".

Vi har upprepat EKO-kommissionens undersökning av restföringsfrek-
vensen i Stockholms län och kommit till helt andra och lägre resultat.
Förändringar under senare tid i form av en något bättre sysselsättning i
branschen, nya regler i upphandlingsförordningen och upphandlingsregle-
mentel saml etl kraftfuUare agerande från kronofogdemyndighetens sida 54

kan förklara skillnaderna mellan EKO-kommissionens och våra mätning- Prop. 1985/86: 126 ar. Mot bakgrund härav finner vi kommissionens urval av s.k. krisbranscher vara någol slumpartal.

Enligt vår mening borde ell syslem med konkurskarantän tillskapas i Sverige, efter norsk förebild. Man skulle kunna kalla detta för ett förenklat eller begränsat näringsförbud.

Överhuvud tagel menar vi alt möjligheterna alt utdöma näringsförbud bör utökas. Vi utgår från att näringsförbudskommillén kommer att lägga fram förslag härom i silt kommande belänkande.

1.40 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR):

Kommisionens förslag om näringstillstånd rör grundläggande förutsättningar för företagsamheten i Sverige. Det är viktigt all förslagel belyses både från principieUa och praktiska utgångspunkter. SHR har därför haft överläggningar med andra näringslivsorganisalioner, bl. a. Svenska Arbetsgivareföreningen, inför utarbetandet av delta remissvar. I SAFs svar behandlas bl.a. de principiella frågeställningarna. Då SHR har samma grundläggande utgångspunkter som SAF för sitl slällningslagande las därför i del följande huvudsakligen upp branschspecifika frågor.

Kommissionen åberopar en del statistiskt underlag främsl från skalte-och avgiftsområdet. SHR har låtit utomstående experter, docenten Anders Ågren och universitetsadjunkten Bo Jonsson vid Statistiska Institutionen, Uppsala Universilel, granska materialet. Därvid har bla framkommk all på grund av all förelagarna har valts efler olika kriterier i olika näringsgrenar är tabell 14.4, sid. 275, ointressant då det gäller slutsatser om ekonomisk brottslighet i näringsgrenarna som helhet. Påslåendet på sid. 270 atl skulderna för restförda företagare inte i någon större utsträckning har betalts är grundlöst efiersom skuldbeloppen inte redovisas.

Granskarna framhåller atl de som statistiker "är beklämda över alt se hur vårdslöst statistikmalerialel i denna offentliga ulredning behandlas".

Kommissionen menar atl näringsfriheten i Sverige är Uberal och atl de föreslagna inskränkningarna vid en internationell jämförelse är relativt lindriga, sid. 198. Detta framhölls särskilt vid presentationen av betänkan-del. Uppfattningen fick slor spridning i pressen.

SHR har granskat kommissionens redovisning av förhållandena i Norge. Därvid framkom alt den lag som kommissionen hänvisar till numera har upphört all gälla och ersatts av en annan, liberalare reglering.

Kommissionen har således varit oerhört slarvig. På grund av felaktigheterna belräffande Norge, som är lättillgängligt både språkligt och geografiskt, kan starkt ifrågasättas om kommissionens redovisning av förhållandena i andra länder verkligen är korrekt. SHR förutsätter alt i den mån materialet bearbetas vidare del sker en liUförlitlig kontroll av kommissionens övriga internationella jämförelser.

Enligt SHRs mening innehåller betänkandet belydande felaktigheter,
lendensiösa redovisningar av sakförhållanden, orimliga och grundlösa slut
satser. Kommissionen bortser från de för restaurangerna väsentliga och
från saneringssynpunkt mycket viktiga reglerna i Lagen om handel med
drycker, LHD. Den presenterar en bUd av restaurangnäringen som väsent
ligen grundar sig på omständigheter som härrör från början av 1970-talel.
Betydelsen av de skilda åtgärder som då initierades analyseras ej och den 55

pågående utvecklingen lämnas åt sidan. Kommissionens förslag saknar Prop. 1985/86: 126 därför förankring i dagens förhållanden.

Den på flera områden pågående effektiviseringen av förelagsregistreringen tillsammans med bättre och snabbare skatte- och avgiftsuppbörd och den särskUda prövningen enligt LHD utgör en fullt tillräcklig grund för strävanden atl få en sund ulveckhng av restaurangnäringen. Samhällets ålgärder kompletteras och underslöds starkt av SHR.

1.41 Målaremästarnas Riksförening:

Målaremästarnas Riksförening organiserar cirka 1 000 små och stora måleriföretag. Den fria konkurrensen mellan företagen stora som små är en av de viktigaste grundstenarna för elt effektivt näringsliv och en väl fungerande bransch. Den är också en förutsättning för utvecklingen av landets välstånd och utbyggnaden av socialt skyddsnät. I begreppet fri konkurrens ligger också möjligheterna alt fritt kunna etablera nya företag.

Måleribranschen är en bransch med mycket små "naturliga" etableringshinder eftersom verksamheten som sådan kräver mycket litet kapital. Därigenom har måleribranschen också som tidigare framgått en mycket hög nyetablering. Dessvärre är nyatebleringen långt ifrån alllid grundad på en vilja alt i seriösa former driva förelag.

Målaremästarnas Riksförening anser därför att i begreppet fri konkurrens måste även tillföras en reservation om all konkurrensen skall ske på lika villkor. De redan existerande måleriföretagen har rätt att kräva all skatte- och avgiftslagstiftningen skall omfatta samtliga förelag således även de nyetablerade. Efiersom den nuvarande situationen för måleribranschens del ej är sådan finns grundad anledning alt överväga alla förslag som kan verka i denna riktning.

Måleribranschen har som tidigare påpekats hittills ej kunnat noterat något inlresse från politiskt håll atl aktivt molverka den svarta måleribranschens utbredning. Därför noteras med tillfredsställelse de ambitioner som ligger till grund för EKO-kommissionens delbetänkande "Näringstillstånd".

Målaremäslarnas Riksförening vill därför tillstyrka de förslag som framförts i belänkandet.

1.42 Sveriges Städentreprenörers Förbund (SSEF):

Inledningsvis vill vi framhålla all vi tagit del av det remissyttrande som avgivits av Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska Handelskammareförbundet. Vi ansluter oss hell till de synpunkter och förslag som framförts i detta yttrande.

Enligt SSEF:s uppfattning är kampen mol den ekonomiska brottsligheten av största vikt. Vi kan dock inte finna att de förslag som lämnas av kommissionen på någol märkbart säll skulle förhindra denna brottslighet. Vårt huvudintryck är att del föreslagna systemet med näringstillstånd skulle komma atl fungera som ytteriigare en byråkratisk ålgärd som skulle betunga de seriösa företagen och som de oseriösa skulle komma att kringgå på samma säll som de kringgår nu gällande regler.

Vi avstyrker därför kommissionens förslag till näringstillstånd och före
slär att man istället på ett effektivare säll än hittills utnyttjar de medel som
redan slår till förfogande i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och
i övrigt tar fasta på de synpunkter och förslag som framförs i remissvar
från näringslivels huvudorganisationer. 56

1.43 Företagareförbundet (SFR): Prop. 1985/86:126

Kommissionen fastslår i sitt delbetänkande alt flertalet näringsidkare är seriösa och lojalt följer de spelregler samhället ställt upp. Trots detla föreslår kommissionen en form av generell etableringskonlroll inom vissa branscher för att komma till rätta med inslagen av misskötsamhel gentemot främst skatte- och arbetsgivaravgiftsförfaltningarna.

Förbundet finner liksom kommissionen att sådan misskötsamhel existerar och all denna naturligtvis också utgör ett konkurrenshinder för de skötsamma företagen. En avgörande faktor till möjligheten alt "lura" samhället på skatte- och avgiftsmedel har emellertid varit eftersläpningen vid debiteringen av arbetsgivaravgifter. Genom de nya regler för uppbörd av skatter och avgifter som riksdagen nyligen antagit reduceras risken betydligt för att skatte- och arbetsgivaravgiftssystemet skall missbrukas. Kommissionen hävdar all konkurrensen från de oseriösa företagen hotar de seriösa företagen. Detta är naturligtvis riktigt inom vissa rimliga gränser.

Förbundet finner atl de föreslagna reglerna främst kommer att drabba redan seriösa företag och atl konkurrensen från den svarta marknaden blir ännu svårare att komma åt. Vi menar att de nya reglerna för uppbörd av skatter och arbetsgivaravgifter innebär en tillräcklig skärpning av sam-hällskontroll av den stora massan företag. För de företag som notoriskt struntar i skatter och arbetsgivaravgifter innebär förslagel ingen skärpning. De kommer aldrig atl söka näringstillstånd. För att komma åt de tunga Eko-brotten behövs istället andra åtgärder såsom:

1. Låt polisen och åklagare köpa specialistljänster av advokater och revisorer.

2. Skyndsammare indrivning hos kronofogdar.

3. Snabbare handläggning i domstolarna.

4. Samordnade aktiviteter hos berörda myndigheter centralt och regionall.

5. Bättre utbildning för åklagare, polisen, domare och kronofogdar.

6. Enklare regler som undanröjer missförstånd och kringgående.

1.44 Svensk Industriförening:

Etableringskonlroll innebär ett avsteg från näringsfriheten och bör som hittills endast förekomma av branschspecifika skäl av hänsyn till liv, hälsa och säkerhet. De föreslagna kontrollåtgärderna skulle innebära långtgående inskränkningar i näringsfriheten och förslaget har därför principiell betydelse som elt avsteg frän principen om näringsfrihet. Kontrollen kommer atl påverka konkurrensförhållandena på marknaden och försvåra etablering av nya företag och därigenom inverka hämmande på näringslivets utveckling.

Föreningen tar bestämt avstånd från all etableringskonlroll som inte har
alt göra med ovan nämnda branschspecifika skäl. Den ekonomiska brotts
ligheten måsle bekämpas med andra medel än etableringskonlroll. En
grundläggande orsak lill den ekonomiska brottsligheten är skattesystemets
utformning. En förändring av skatte- och avgiftssystemet kombinerad med
bättre skattekontroll och uppbördssystem samt snabbare ingripande vid
eftersläpning av skatte- och avgiftsskulder skulle på sikt möjliggöra en
minskning av den ekonomiska brottsligheten. Etl utvidgat näringsförbud
oberoende av konkurs, som f.n, utreds av näringsförbudskommillén,
lorde även bidra till alt minska ekonomisk brottslighet. 57

Kommissionen har i betänkandet angivit atl del slora flertalet företagare Prop. 1985/86: 126 är seriösa. Det vore därför naturligt att föreslå åtgärder riktade mot de försumliga och inte använda generella metoder som medför all även seriösa och hederliga företagare omfattas av åtgärderna.

1.45 Svenska Bankföreningen och Post- och Kreditbanken (PK banken):

I Sverige har sedan gammalt näringsfriheten hävdats som en grundläggande näringsrältslig princip, vilken alltjämt är den absoluta huvudregeln, även om undantag gjorts för vissa branscher såsom beskrivs i belänkandet. Dessa undanlag har motiverats av branschspecifika skäl. Kommissionen mol ekonomisk brottslighet har i betänkandet föreslagit inskränkningar i näringsfriheten motiverade inte av branschspecifika skäl ulan i syfle att bekämpa den ekonomiska broltslighelen. Näringsfriheten föresläs uppgiven inom etl antal inte en gång för alla bestämda branscher. De föreslagna åtgärderna skulle innebära långtgående inskränkningar i näringsfriheten inom berörda branscher. Förslagel innebär också att dessa branscher skulle bestämmas, inte av riksdagen ulan i administrativ ordning. Förslaget har därför principiell betydelse, som etl brott mot principen om näringsfrihet.

Kommissionen grundar sitt förslag på uttalanden sådana som att en växande andel företagare ägnar sig ät ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Delta och liknande uttalanden har emellertid inte styrkts. Även om bankföreningen inser svårigheterna atl bevisa dylika påståenden, måste enligt föreningens uppfattning krävas betydligt starkare stöd än vad kommissionen presenterat för atl tillgripa så långtgående inskränkningar i näringsfriheten som föreslås.

Den föreslagna lagstiftningen kan komma att försvåra nyetablering i de branscher som omfattas av lagsliflningen. Del är troligt alt många som avser atl etablera sig inom en sädan bransch skulle avhållas från detta p. g, a. exempelvis kravel alt behöva ställa en bankgaranti eller något av de andra krav som kan ställas enligt lagen. Detta skulle i sin tur leda till en stelhet i resp, bransch som inte kan vara eftersträvansvärd.

Kommissionen har inte närmare gått in på de svårigheter som måste uppstå när lagen skall göras tiUämplig på viss bransch. Det låter sig inte övergångsvis göras att i elt slag kräva all även etablerade företag skall uppfylla de legala kraven. Ett förelag som exempelvis under lång tid skött sig väl trots avsaknad av sådan företagsulbildning som nämns i lagen bör inte rimligen med omedelbar ejler ens särskilt snar verkan avkrävas bevis om genomgången förelagarutbildning. Del kan t.o.m, anses stötande om en företagsledare i ett fåmansföretag vore tvungen att avbryta sin ordinarie och för företagel kanske avgörande verksamhet för atl genomgå en sådan utbildning. Övergångsproblemen lorde även i övrigt bli avsevärda.

De brister i betänkandet som nu diskuterats är tillräckliga för att tillsam
mans med de inledningsvis anförda betänkligheterna avvisa förslagel. Här
till kommer atl en särskild kommitté - näringsförbudskommittén (Ju
1981:03) - arbetat med likartade frågor. Bankföreningen anser det felak
tigt all behandla förslagel i det nu aktuella betänkandet oberoende av
resultatet av denna kommittés arbete. Flertalet av de brister som bankför
eningen påvisat skulle för övrigt inte behöva uppkomma i samband med
näringsförbud. Kommissionens uttalande alt näringsförbud är ett omständ-

ligt förfarande med en tidsödande och krånglig procedur synes därvid inte Prop. 1985/86: 126 kunna tillmätas någon större vikt. Ett system som det av kommissionen föreslagna med etl ansökningsförfarande och kontroll av hela branscher kan på inget sätt bli mindre krångligt. Kommissionens beskrivning av hur förslagel skall arrangeras renl organisatoriskt visar också att det ställer krav på avsevärda resurser hos länsstyrelserna. Överhuvudtagel måste i görligaste mån undvikas alt företag som inte i något avseende kan misslänkas för försummelser skall beröras av samhällsingrepp av det slag som föreslås.

Mot bakgrund av det anförda avvisar bankföreningen kommissionens i det remkterade betänkandet framlagda förslag.

1.46 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Som allmänna synpunkter noterar riksförbundet, alt kommissionen inte ägnat någon större uppmärksamhet åt konsekvenserna för iredje man i fråga om beviljande respektive återkallande av näringstillstånd. Utmärkande för samtliga de kategorier av företag som kommissionen inriktar sig på är att de vänder sig till Iredje man i sin verksamhet. Företrädare för bilbranschen, slädbranschen, byggbranschen och transportbranschen förekommer i betydande utsträckning i försäkringsbolagens skadereglering. Vad händer respektive vilka åtgärder kan tredje man vidta med hänsyn till andra gällande lagar eller avtal, om ett företag som anlitas för exempelvis utförande av en reparation under mellantiden får sitt näringstillstånd återkallat?

Försäkringsbolagen som försäkringsgivare har anledning fråga sig hur de skall kunna kontrollera atl försäkringslagarna inom aktuella branscher har näringstillstånd, å ena sidan när försäkringen tecknas, och å andra sidan när skada inträffar. Hur skall försäkringsbolagen ställa sig om en näringsidkare får sitl näringstillstånd återkallat i samband med en avbrollsskada? Kan ell återkallande av näringstillstånd ge försäkringsbolagen rätl all säga upp försäkringen respektive inta en annan attityd i skadesammanhang än gentemot andra försäkringstagare?

För försäkringsbolagen som kreditgivare är del angelägel all få utrett konsekvenserna av alt näringstillstånd återkallas. Ett återkallat näringstillstånd kan tas till intäkt för uppsägning av ett lån. Hur påverkas värdet av t. ex. förelagens inteckningar av alt näringstillståndet återkallas för låntagare respektive för betydande underleverantörer till låntagare? Inte heller frågan om hur kreditvärdel hos t.ex. verkstads- och andra rörelsebyggnader påverkas av återkallande av näringstillstånd för ägaren har berörts.

1.47 Kooperativa förbundet (KF):

KF finner delbelänkandet av stort värde när det gäller all bevaka och tillvarataga de seriösa förelagens iniressen gentemot näringsidkare som inte driver sin verksamhei enligt gällande regler.

KF ansluler sig till förslaget

alt näringstillstånd skall begränsas lill s.k. kritiska branscher

att ansökan om näringstillstånd inte gäller seriösa företag som redan är i verksamhei

att det föreslagna systemet med ansökan om näringstillstånd skal! gälla under en försöksperiod på 5 år

att tillståndsplikt skall baseras på

• vandelsprövning av företagare

• grundläggande utbildning av företagsskötsel 59

• ekonomiska garantier för skatter och avgifter Prop. 1985/86:126

alt en effektivisering av skatteregislrering bör ske för att komma åt s. k. "svarta" företag.

1.48 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF):

Närings- och etableringsfrihet är en för svensk rättstradition närmast självklar företeelse. Inskränkningar förekommer endast när andra mycket viktiga iniressen kommer i konflikt med näringsfriheten, I dessa fall har också de särskilda villkor som gäller för tillstånd klart uppsläUls. Kommissionen har inte kunnat dokumentera något sådant behov bakom sina förslag.

Vad nu sagts förstärks av lagförslagels karaktär av fullmaktslag. Regeringen skall aUtså på i förslagel angivna förutsättningar lämna närmare föreskrifter för tillämpningen av regler om näringsliUslånd. Kriterierna för när föreskrifter om krav på näringstillstånd får uppställas är vidare synnerligen oprecisa. Begrepp som "visst slag av näringsverksamhet", "grundad anledning" och "belydande omfattning" lämnar naturligtvis stort utrymme för skilda tolkningar. Sådant spelrum i lagstiftningen är enligt LRFs mening generellt olämpligt och helt uteslutet på delta område så länge del inte är riksdagen som utfärdar föreskrifterna. Ell exempel på kriteriernas oklarhet kan nämnas. Kommissionen säger att handeln med begagnade bilar är en bransch som kommissionen särskill haft i åtanke för näringstillstånd. Kommissionen anser dock inte atl handeln med nya bilar bör omfattas. En sådan uppdelning förefaUer omöjlig, eftersom i stort sett varje försäljare av nya bilar också bedriver handel med begagnade bilar. Om tanken är alt den som överhuvudtagel handlar med nya bilar inte skulle beröras av kravet på tillstånd öppnas naturiigtvis möjligheter till kringgående av lagen genom att den som handlar med begagnade bilar också bedriver en i och för sig obetydlig försäljning av nya bilar.

Orsaker lill eventuella missförhållanden samt behov och effekter av utvidgade regler om näringstillstånd måsle enligt LRFs mening mot ovan angiven bakgrund vara synnerUgen väl dokumenterad. Det är LRFs uppfattning atl betänkandet härvidlag har allvarliga brister. Särskill gäller detta kommissionens genomgång av orsakerna lill angivna missförhållanden. Detta avsniti i belänkandet omfattar strax över två sidor och nämner som "tänkbara orsaker till att vissa branscher mer än andra är drabbade av ekonomisk brottslighet och skatteundandragande" strukturförhållanden, överetablering saml lättheten all begå oegentligheter. Självklart måste analysen gå längre och särskill omfatta effekterna av gällande skatte- och avgiftssystem. Inte heller har korrimissionen tillräckligt belagt att det finns elt behov av alt införa metoder för utfärdande av föreskrifter om näringstillstånd för i princip alla typer av näringsidkare och detla dessutom vare sig dessa är dokumenterat oseriösa eller ej.

Sedan oegentUgheler väl konstaterats anser LRF att det främsta medlet för all hindra forisatt oseriöst företagande bör vara utnyttjande av näringsförbudet. LRF anser att detta institut kan få en utformning som såväl uppfyller krav på näringsfrihet som, i kombination med nyssnämnda effek-tivitelshöjande åtgärder, uppfyller samhällets krav pä möjligheter att reagera mot oseriösa näringsidkare.

1.49 Stockholms kommun:

I likhet med drätselnämnden vill jag för egen del tillstyrka kommissionens

förslag utom vad gäller restaurangbranschen, där det nu finns en alkohol- 60

lagstiftning som bättre svarar mol samhällets krav på kontroll av närings- Prop. 1985/86: 126 verksamheten än del nya förslagel skulle göra.

Det är angelägel alt samhället ges möjligheter alt bevaka sina ekonomiska iniressen i motsvarande mån som andra företag och institutioner i näringslivet gör. Jag utgår från atl kontrollen av företagarna kommer att göras på etl sådant säll atl hederiiga företagare inte skall åsamkas några ölägenheter. Samtidigt ärjag för min del övertygad om atl kampen mot den ekonomiska brottsligheten är lill slor fördel också för företagarna i vårt samhälle.

Reservation (m)

Förslagen om näringstillstånd bör avvisas.

Etableringsfriheten är av grundläggande betydelse för den fria marknadsekonomin. Regleringar och tillståndskrav inom olika branscher har en tendens att hämma konkurrensen. Riskerna för missbruk är uppenbara.

Dessa invändningar gäller också utredningens förslag om näringstillstånd för restauranger, transportförelag och byggföretag saml bil- och städfirmor. Del ligger inte i konsumenternas intresse att hämma konkurrensen på dessa områden. Den grundläggande tanken i utredningen atl man genom näringstillstånd ska kunna åstadkomma att alla förelag blir i alla avseenden skötsamma håller inte. Del finns inga garantier för atl företag som erhåller tillstånd verkligen blir skötsamma. Om inte företag lill skada för konkurrensen ska kunna stoppas på lösa boliner, krävs en ingående kontroll, som förutsätter en slor organisation som antingen ska betalas av skattepengar eller av konsumenterna i form av olika tillståndsavgifter för förelagen. Det finns vidare heller ingenting som säger alt inte rent bedrägliga förelag, som skörtar upp såväl konsumenterna som samhället som helhel, inte kan finna former alt bedriva sin verksamhei även utan atl följa reglerna i etl tillslåndssystem.

I stället för alt bygga upp en tillslåndsbyråkrali bör resurserna hos stat och kommun användas för alt ingripa mol förelag, som inte sköter sina åligganden mol samhället och konsumenterna.

Suppleantyltrande avgavs av Lennart Rydberg (fp) med hänvisning till ovannämnda reservation.

1.50 Malmö kommun:

Majoriteten

Det torde råda allmän enighet om att det är nödvändigt med åtgärder från
samhällets sida för att komma tillrätta med de missförhållanden som kom
missionens olika förslag avser atl stävja. Därmed är emellertid inte sagt att
de av kommissionen föreslagna åtgärderna i det nu framlagda paketet är de
bästa. Det är troligt att det för konsumenterna i det långa loppet bästa vore
ett fritt tillträde till marknaden utan några hinder för nyföretagare eller
verksamheter som är igång. Delta skulle främja kvalitets- och priskonkur
rens, kundservice m. m. En sådan frihet borde emellertid sammankopplas
med möjligheter till snabba och effektiva reaktioner från samhällets sida i
fall av missbruk. Detla skulle innebära att det vore naturligt all stärka
samhällets resurser i detta led, dvs. bättre ekonomiska och andra resurser
för polis- och åklagarmyndigheterna och - inte minsl hos domstolarna -
med förstärkning inte bara helt allmänt utan kanske framför allt av deras 61

resurser att handha de speciella problem som den ekonomiska brottslighe- Prop. 1985/86: 126 len vållar. Nu har man dock inte valt en lösning efler dessa linjer utan i stället ett kontrollsystem i etableringsledet.

Förslaget innebär att regeringen skall som villkor för tillslånd att bedriva näring inom vissa branscher kunna bestämma all sökande skall uppfylla etl eller flera av tre krav och all del vidare skall ankomma på regeringen att bestämma vilka branscher som skall omfattas av tillslåndsplikt. De villkoren är 1) lämplighet med avseende på laglydnad och "benägenhet att fullgöra sina skyldigheler enligt skatte- och avgiftsförfallningarna, 2) grundläggande utbildning i företagsskötsel och 3) ekonomiska garanlier.

Dessa villkor är inte speciellt märkvärdiga; de är snarast ganska självklara, i vart fall de två första, och får betraktas som tämligen måttfulla. Man kan med skäl utgå från att den stora majoriteten av dem som bedriver eller avser att bedriva verksamheter inte skulle göra detla om de inte uppfyllde dessa krav. Nu är det som bekant inte alla företagare som resonerar så utan som medvetet åsidosätter sina skyldigheter mot inte minst det allmänna, och ålgärder för alt komma tillrätta med dem är därför behövliga. Kommunstyrelsen har därför inte någon erinran mot en lagstiftning om näringsliUslånd i enlighet med förslaget.

Reservation (m,fp)

Det av kommunstyrelsens majoritet beslutade yttrandet innefallar flera synpunkter som vi kan ställa oss bakom. Bl.a. förs i inledningen av yttrandet ett resonemang om det för konsumenterna gagneliga i ett fritt tillträde till marknaden utan några hinder för nyföretagare eller verksamheter som är igång. Enligt vår uppfattning hade det mol denna bakgrund varit logiskt all avstyrka att kommissionens förslag läggs till grund för lagstiftning. Kommunstyrelsens majoritet har emeUertid inte dragit denna slutsats fullt ut.

Vi menar att förslaget om näringstillstånd bör avvisas. Näringsfriheten är av grundläggande betydelse för den fria marknadsekonomin och därmed för vår välfärd. Fritt tilllräde lill marknaden är av utomordentligt slor betydelse för det svenska näringslivet. Genom ett fritt tUlträde främjas även kundservice, kvalitet- och priskonkurrens m. m. till fromma för konsumenterna.

Den i uiredningen framförda grundläggande tanken är att genom näringstiUstånd åstadkomma atl alla förelag blir i alla avseenden skötsamma. Förslaget kommer med all sannolikhet inte atl ge de önskade effekterna eller leda lUl de uppsatta målen ulan del kommer snarare atl medföra en rad skadliga konsekvenser. Det finns inga garantier för att förelag som erhåller tillstånd verkligen blir skötsamma. Elableringskontroll är ingen garanti för ell seriöst företagande. Icke seriösa personer kommer utan större svårigheter att kunna kringgå reglerna.

Kommissionens förslag hämmar inkiativ och innovationsvilja och kan komma atl fä förödande konsekvenser för nyföretagande, etableringsvilja och konkurrensfrihel. I släUet för all bygga upp en tillslåndsbyråkrali bör åtgärder vidtas för alt på elt bättre sätl utnyttja redan existerande möjligheter till kontroll och ingripande från samhällets sida i fall av missbruk.

Detta kan ske bl.a. genom alt myndigheterna snabbare följer upp skattekrav och andra krav på företagen. Härigenom får man på ett tidigt stadium möjlighet all vidta ålgärder gentemot företag med bristande betalningsförmåga eller där betalningsvilligheten är låg.

Också genom lämpligt utformade regler om näringsförbud blir del möj- 62

ligt all träffa de illojala och oseriösa näringsidkare med ålgärder, istället för Prop. 1985/86: 126

alt med regler som drabbar alla näringsidkare försvåra och byråkralisera

näringslivet.

1.51 Göteborgs kommun:

Göteborgs kommun tillstyrker att regeringen via en ramlag i enlighet med kommissionens förslag ges bemyndigande alt för viss bransch föreskriva lillståndsplikl. En bransch där sådan tillslåndsplikt synes befogad är enligt kommunens mening restaurangbranschen.

Förekomsten av ekonomiska och andra oegentligheter inom restaurangbranschen har uppmärksammats av kommunens socialförvaltning. Kommunen har bl.a. av detta skäl aktivt medverkat till en översyn av reglerna för serveringstillstånd.

Kommissionens förslag torde för kommunens del innebära atl frågor om prövning av serveringstillstånd och den därmed samanhängande tillsynsverksamheten i fortsättningen kan bedrivas uteslutande från sociala och nykterhetspoliliska utgångspunkter, vilket överensstämmer med det ursprungliga syftet.

Dä det gäller övriga av kommissionen nämnda krkiska branscher har kommunen en roll som kund. Göteborgs kommun tillämpar sedan två år ell upphandlingsförfarande med kontroU av tilltänkta entreprenörers och leverantörers registrering och betalning av skaller och avgifter. Härigenom garanteras så långt som möjligt all enbart seriösa företagare anlitas.

Reservation (m, fp och c)

Utredningens förslag om näringstillstånd för restaurang-, transport-, bygg-, bil- och slädförelag bör avvisas.

Den grundläggande tanken i utredningen att man genom näringstillstånd ska kunna åstadkomma en avsevärt förbättrad skötsamhet hos förelagen kan ifrågasättas. Bedrägligt företagande av större omfattning kommer man knappast lill rätta med genom elt lUlslåndssystem av det slag uiredningen förordar.

Vidare kan mot utredningens förslag anföras att om inte företagsetable-ringar ska kunna stoppas på lösa boliner, krävs en ingående kontroll, som förutsätter en stor organisalion som antingen ska betalas av skattepengar eller av konsumenterna i form av olika lillslåndsavgifler för företagen. I stället för atl bygga upp en lillslåndsbyråkrati bör resurserna hos stat och kommun användas för atl ingripa mot förelag, som inte sköter sina åligganden mot samhället och konsumenterna,

1.52 Landsorganisationen i Sverige (LO):

När del gäller grunddragen i kommissionens förslag tillstyrker LO dessa.
Precis som kommissionen anser vi att näringslUlstånd ska användas som
ett kriminalpoliliskl instrument i branscher som är särskill utsatta för
ekonomisk brottslighet. Näringspolitiskt är ett system med allmän elable
ringskontroll eller behovsprövning av nyetableringar ett så långtgående
och systemförändrande förslag, alt det med de underlag och kunskaper vi
idag har om hur marknaderna fungerar inte kan förordas. 63

Behovel av ell system med näringstillstånd har uppstått därför att vissa Prop. 1985/86: 126 branscher fått så omfattande inslag av ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter att hela branschens sundhet kan äventyras. Kommissionen framför en övertygande redovisning över alt detla är förhållandet i flera branscher.

LO kan inte (heller) instämma i förslaget att lagen ska vara tidsbegränsad. Den utvärdering av lagen som kommissionen anser bör göras kan ändå göras närhelsl regering eller riksdag sä önskar. Att göra lagen tidsbegränsad skapar bara elt intryck av atl man inte riktigt tror på del förslag man lämnar. Däremot instämmer vi i princip med kommissionen att krav på näringstillstånd inte ska gälla för all framtid i viss bransch utan när lagens syfte atl minska den ekonomiska brottsligheten har uppnåtts i denna bransch bör man kunna överväga lättnader i hela eller delar av branschen.

Kommissionen anser att endasl 5-6 branscher samtidigt bör vara inne i syslemet med näringstillstånd. LO kan inte dela denna uppfattning utan anser att det är de obeserverade förhållandena i varje bransch som ska vara avgörande. Om dessa förhållanden sedan existerar i fyra eller tio ytterligare branscher kan inte spela någon roll. Med kommissionens egen argumentering måste del åtminstone vara betydelsefullt om branscherna är små eller stora.

LO delar kommissionens uppfattning att inte bara nytillträdande ulan också befintliga företag i en berörd bransch bör omfattas av systemet. All göra detta från första början med alla företag är praktiskt omöjligt -antalet ansökningar blir för stort. Kommissionen föreslår då att de befintliga företagen förs in i systemet efter hand men alt man då mäste ställa lägre krav på dem ju längre de varit verksamma och ju mindre belastningen på dem är.

LO har i sin rapport föreslagit etl alternativt system som vi menar alt regeringen bör överväga. Vi anser att de befintiiga företagen ska betraktas som om de hade näringstillstånd och den enda skyldigheten för dem i det här sammanhanget är all se till att de blir registrerade. För de befintliga företagen gäller alltså elt slags automatiskt näringstillstånd. Om de däremot sedan bedriver oseriös verksamhet ska de förbjudas all i fortsättningen bedriva denna inom branschen. När tillståndet att bedriva näringsverksamhet ska dras in för de företag som fått etl automatiskt näringstillstånd ska samma villkor gälla som för de företag som fått sitt tillstånd efter en vanlig ansökan.

1.53 Fastighetsanställdas Förbund:

Till skillnad från kommissionens åsikt anser förbundet att de tre kriterierna för tillståndsgivning alltid skall vara obligatoriska för erhållande av näringstillstånd. Lika nödvändigt är att brott mot kollektivavtal eller underlåtenhet att iakttaga gällande lagar som reglerar förhällandet pä arbetsmarknaden skall utgöra hinder för näringstillständsgivning vid vandelsprövningen. Beträffande utbildning i företagsskötsel borde del vara självklart att även kunskaper om kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning skall ingå i utbildningen.

Kommissionens förslag till lag om näringstillstånd bör inte vara tidsbe
gränsad, 64

Förbundet delar kommissionens uppfattning att företagen skall ställa Prop, 1985/86: 126 ekonomiska garantier för skaller och avgifter saml att tillslåndsplikt bör gälla även befintliga företag i aktuell bransch.

1.54 Hotell- och Restauranganställdas Förbund:

Hotell- och Restauranganställdas Förbund har under lång tid tillbaka fört diskussionen om etableringskonlroll för restaurangbranschen. Första gången frågan behandlades i beslutande organ var vid förbundskongressen 1968. Kravel på etableringskonlroll har hela tiden hafl sin grund i restaurangbranschens struktur. Även om branschen ständigt genomgår förändringar och strukturomvandlingar har under hela 70- och 80-talet etable-ringskontrollkravel varit en aktuell facklig stridsfråga.

Restaurangbranschulredningen, som avgav sill slutbetänkande 1978, kartlade branschens förutsättningar och förhållanden. Emellertid avstod utredningen ifrån alt ange några direkta elableringsförslag trots all den konstaterade stora brister inom näringen.

Hotell- och Restauranganställdas Förbund har emellertid i ett eget handlingsprogram inför 80-talel påvisat behovet av etableringskonlroll. Vi har också angivit olika förslag till denna etableringskontrolls uppbyggnad och funktion. Enligt vår mening utgör etablering av icke seriösa förelag en alll svårare konkurrens för ansvarskännande företag. En samhällsreglerad sanering av hotell- och restaurangbranschen bör ske i två etapper.

För del första måsle en kortsiktig och snabbverkande sanering genomföras så alt avarter av illegal verksamhet omgående upphör. På samma säll måste på mycket kort tid näringspolitisk balans åstadkommas inte minst i syfle atl skapa säkra och trygga verksamhetsformer för både anslällda och företagare.

På längre sikt fordras en fortlöpande samhällskonlroll av näringens utveckling och struktur. Det behövs både politiska och ekonomiska insatser från samhällets sida inte minst ur utbildnings- och sysselsättningssynpunkt. Vi hälsar därför med stor tillfredsställelse Eko-kommissionens förslag till etableringskonlroll eller näringstillstånd som kommissionen antagit som arbetsnamn. Vi delar helt kommissionens uppfattning att förslaget om näringstillstånd enbart är en av flera ålgärder i kampen mot oseriös företagsverksamhet och ekonomisk brottslighet.

I enlighel med kommissionens förslag menar förbundet också alt en allmän etableringskonlroll över hela näringslivet inte är realistiskt genomförbart och inte heller politiskt önskvärt. Emellertid kan frågan om antalet berörda branscher ytterligare diskuteras och en närmare kartläggning av ett bredare behov måhända borde övervägas.

Förutom alt antalet branscher eventuellt borde utökas är det också enligt vår mening elt alldeles för snävt synsätt på oseriösa företags handlande som kommissionen använt sig av. Prövning av huruvida arbetsmarknadens lagar och avtal lillämpas på ell riktigt sätt borde ingå i den vandel-prövning som Eko-kommissionen föreslår.

1.55 Svenska byggnadsarbetareförbundet:

Kommissionen har alltså vall alt föreslå ett selektivt införande av närings
lillsländ. Detla är en princip som stöds av förbundet. Huvudregeln i
svenskt näringsliv skall också i fortsättningen vara en fri etableringsräll. 65

5 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

Krav pä näringstillstånd bör, i enlighel med kommissionens förslag endasl Prop. 1985/86: 126 omfatta branscher inom vilka problemen med oseriös verksamhet är påtagliga.

Enligt förbundets mening bör kravet på näringstillstånd omfatta förbundets samtliga avtalsområden. Systemet bör vidare baseras på en obligatorisk tiUståndsprövning där en regional myndighet, t.ex. länsslyrelsen, beslutar i tillståndsärendet. Vidare skall arbetsmarknadens organisationer fungera som remissinstans. Vid tillståndsprövningen skall den sökandes aktuella och lidigare vandel samt branschkunskaper och kännedom om sina skyldigheler som företagare prövas. Tillstånden skall kunna återkallas. Överträdelse av näringstillstånd skall vara straffsanklioneral. Slutligen skall redan etablerade företag automatiskt beviljas tillstånd.

Som framgått av föregående stycke överensstämmer förbundels krav på utformningen av etableringskontrollsystemet i stora stycken med det förslag som kommissionen presenterat. I vissa detaljer är förbundel dock tveksamt till kommissionens förslag. Delta gäller t.ex. kravet pä bankgaranti samt behandlingen av redan etablerade företag.

Vidare anser förbundet att vandelsprövningen bör utvidgas till att omfatta också t. ex. brott mot kollektivavtal, arbetsmiljöbestämmelser etc. Förbundet förordar också atl man vid lillståndgivningen inte prövar endasl företagarens ekonomiska kompetens utan också dennes branschkunskaper.

1.56 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

Det är uppenbart att koncentrationen av ekonomiska brottslighet inom vissa branscher är så betydande atl särskilda krav bör ställas på den som vill ulöva näringsverksamhet inom sådana områden.

Ekonomiska brottslighet innebär illojal konkurrens för seriösa företag. De sociala konsekvenser den medför för anställda är så allvarliga atl personer som visat sig inte kunna driva verksamhet, på etl ur samhällets synpunkt acceptabelt sätl, inte bör tillåtas vara verksamma inom dessa branscher. Förbundel tillstyrker därför kommissionens förslag om näringstiUstånd med vandelsprövning i sådana branscher.

Erfarenheter frän nuvarande tillståndsprövning inom vissa områden visar emellertid på svårigheten all få prövningen effektiv. Den handläggning som föreslås kan, enligt förbundets mening, bli effektiv endasl genom aktiva utbildningsinsatser och genom tillgång till registeruppgifter för hela landet. Det bör också ställas krav på den som vill driva näring inom det aktuella områdel, all denna medverkar med upplysningar om sin lidigare verksamhet. Ett sådant krav bör stäUas på alla som del saknas uppgifter om i svenska register.

Förbundet tUlstyrker också kommissionens förslag angående fältkon-troll och nya tjänster. Beträffande vilka företag som ska omfattas av tillslåndskravel delar förbundet kommissionens uppfattning att principiellt bör alla företag i den aktuella branschen omfattas, men alt kontrollen inledningsvis bör inriktas på nystartade förelag. Det är emellertid förbundets uppfattning att förelag som inte redovisat verksamhet eller inte registrerats ska anses som nytillträdande och avkrävas näringstillstånd.

1.57 Målareförbundet: Prop. 1985/86:126

Inledningsvis viU vi uttrycka tillfredsställelse över atl 15 års arbete med att skapa opinion emot den oseriösa verksamheten nu synes ge resultat. Målareförbundet har under denna period, inom sina båda branscher; måleribranschen och billackerarbranschen, kunnal observera hur den oseriösa verksamhelen ulvecklats i ell alll snabbare tempo.

Den osunda konkurrens som uppstått genom alt vissa företag har kunnal ulföra arbete åt beställare lill bortemot halverade priser i förhållande till den seriösa verksamheten, har till sist blivit olidlig även för de mest ambitiösa företagarna. Företagarna har atl endera lägga ner företaget, eller konkurrera med samma metoder som fiffelföretagen. Det har under senare år lett till att företagen särskilt sökt att undandra sig skyldigheter gentemot samhäUel.

Redogörelsen av problemen utgör en bra sammanfattning. Möjligen kan del tillföras alt näringsidkarnas ekonomiska brottslighet och skatteundandragande drar med sig andra personer, parter som ulan näringsidkarnas initiativ skulle avstått. Sannolikt förekommer del all beställare och köpare av tjänster eller varor tar initiativet, men de branscher vi har erfarenhet av är det långt oftare näringsidkaren som tar sådana initiativ. Då en anställd har tubbals alt vid ett tilUälle dellaga i sådan verksamhet, är det närmast som atl "lappen gått ur tunnan" och man är därefter beredd all ställa upp på vilka uppgörelser som helst som ger ekonomisk vinning.

Avslulningsvis vill vi understryka att vi delar kommissionens uppfattning att det erfordras mänga ingredienser för att begränsa den osunda verksamhelen som samhället i princip tillåtit atl växa ulan några mer omfattande motåtgärder.

Del gäller att skapa bättre moral. Det är därför vår förhoppning all regeringen söker ändra beteendet genom atl frågan behandlas i skolorna och atl allmänna opinionen påverkas med kampanjer under medverkan av folkrörelser och massmedier. Facket som har etl särskill samhällsansvar har anledning att välkomna varje initiativ och ställa sina resurser till förfogande.

Vi är något tveksamma till kommissionens sammanfattning om vad som skall vara karaktäriserande för om näringstillståndsprövning är av behovel. Kommissionen säger i sammanfattningen: "Om de misskölsamma förelagarna tillsammans utgör etl hot mot den seriösa delen av branschen, bör man kunna anse all antalet misskötsamma är belydande". Detta kan man instämma i, men det finns också anledning alt införa näringstillstånds-prövning i de fall en bransch visar sig ha en svällande andel ekonomisk brottslighet, även om omfattningen inte ännu utgör ett omedelbart hot mot hela branschen.

Vi delar kommissionens uppfattning att kommissionens förslag om näringstillstånd skall kompletteras med vidgade möjligheter att uifärda näringsförbud. Sålunda anser vi atl upprepade brott mot lagar, avtal, men också utbrett utnyttjande av oseriösa underleverantörer/underentreprenörer skall kunna föranleda näringsförbud.

Förelag som fortsätter sin verksamhei efler det atl den lidigare företaga
ren fått näringsförbud, bör granskas av auktoriserad revisor tillsatt av
staten, under samma period som den föregående förelagsledaren är behäf
tad med näringsförbud. Detta föratt begränsa möjligheterna till bulvanför-
hållande. ,.,

1.58 Svenska Transportarbetareförbundet: Prop. 1985/86:126

Den ekonomiska brottsligheten sådan den utvecklals utgör ell av samhällets största problem. Enligt en ganska nyligen presenterad vetenskaplig studie uppskattas enbart skalleundanhällandet till 20-30 miljarder kronor i 1980 års penningvärde. Sådan kriminalitet svarar självfallel för många allvarliga ekonomiska, sociala, politiska och inte minsl samhällsmoraliska skador. Arbetare- och fackföreningsrörelsen har allt sedan problemets omfattning blivit allmänt känt pläderat för all kraftfulla insatser så snart som möjligt måste vidtas för att motarbeta ekonomisk brottslighet. Denna kamp har vi i alll väsentligt fåll föra ensamma. Borgerliga poUtiker och företrädare för näringslivet har i denna kamp bara undantagsvis slutit upp vid vår sida. Detta ointresse bottnar i en ideologisk grundsyn där rätlvise-och jämlikhelsaspekler aldrig hafl någon framskjuten position. De förslag lill ålgärder som Kommissionen mol ekonomisk brottslighet här framlägger utsätts idag av borgerligheten och näringslivet för hård och onyanserad kritik. Man har framhållit alt lagen är elt hot mol vår hävdvunna rätt lill näringsfrihet, man pekar på tekniska brister i lagens utformning, på hotet mot rättssäkerheten, ja, man har till och med påstått alt lagen påskyndar en utveckling som leder lill ell samhäUe av öslslatsmodell. Allt detta är självfallet nonsens och deras kritik är inget annat än elt förtäckt försvar mot den nu rådande ordningen där "marknadskrafterna" kan spela fritt på löntagarnas och samhällets bekoslnad. Styrkan i deras argument bör enligt förbundel värderas mol denna bakgrund.

För fackföreningsrörelsen är frågan emellertid av högsta prioritet. Som elt resultat av 1981 års LO-kongress tillsattes en kommitté som fick till uppgift atl arbeta fram förslag till lämpliga åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. En av huvudpunkterna i den rapport utredningen avlämnade var förslagel om elableringslillstånd, etl som i betydelse ligger nära det av kommittén i stället valda ordel näringstillstånd, I allt väsentligt kommer de båda kommittéerna lill samma resukal, såväl vad avser orsakerna som de ålgärder som bör tillgripas för att stävja den ekonomiska brottsligheten, Förbundel vill redan här framhålla sin tillfredsställelse över förslagel som vi tror kommer atl bli ett verkningsfullt medel för alt molverka de mest flagranta oegentligheterna inom de aktuella branscherna.

Kommissionen har i sitt förslag föredragit benämningen näringstillstånd framför etableringskonlroll, Förbundel är införstått i orsakerna till detla och ehuru vi anser alt man här har överdrivit väsentligheten av att skifta begrepp tillstyrker förbundel åtgärden.

Enligt kommissionen bör huvudprincipen vara att både nytillträdande och befintliga förelag skaU omfattas av kraven på näringstillstånd. Förbundet menar att etl dylikt tillvägagångssätt skulle bli praktiskt ogenomförbart. Vi anser att de befintliga företagen skaU betraktas som om de hade näringstillstånd och den enda skyldigheten för dem i delta sammanhang är att se till att de blir registrerade. För de befintliga företagen skall sålunda etl automatiskt näringstillstånd gälla. Om de däremot senare bedriver oseriös verksamhet skall de förbjudas atl i fortsättningen bedriva verksamhet inom branschen. När lillsländet skall dras in för de företag som fått ell automatiskt näringstillstånd skall samma villkor gälla som för de förelag som fått sitl tillstånd efter vanlig ansökan.

1.59 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): Prop. 1985/86:126

TCO delar kommissionens uppfattning all krav på näringstillstånd bör vara etl verkningsfullt säll alt slävja missförhållanden i specifika branscher. I debatten förs ofta fram starka principiella invändningar mol detta slag av -som det hävdas - begränsningar i den fria etableringsrätten och del sägs att viktiga marknadsekonomiska spelregler sätts ur funktion. Enligt TCO är delta överdrivna farhågor och man kan konstatera att de argument som framförs och de generaliseringar som används oftast medför att förslagens sakliga innebörd inte diskuteras eller analyseras.

Inom många områden utövar samhället redan i dag olika former av kontroll, godkännande e. dyl. innan viss verksamhet får utövas. Belänkandet ger här en god bild både över motiven till dessa ålgärder och vilka områden som omfattas. Som exempel kan nämnas krav på legitimation för läkare och tandläkare, auktorisationsregler för advokater och revisorer, krav på ekonomisk säkerhel för resebyråer och etableringstillslånd för handel med skrot, inkassoverksamhet, bankrörelse m. m. Dessa olika slag av etableringsreglering har inneburit lill helt övervägande del positiva effekler - om detta lär det råda slor enighet. De nu aktuella förslagen innebär ingen principiell skillnad vad gäller ev. ingrepp i etableringsmöjligheter etc.

Flera av TCOs förbund har länge krävt åtgärder i syfte alt främja en sund konkurrens inom sina branscher. Sålunda beslöt t. ex. Handelstjänsteman-naförbundets (HTF) senasie kongress 1982 atl förbundet ska verka för införandel av etableringskonlroll där så erfordras. Föreliggande förslag från kommissionen mot ekonomisk brottsUghet uppfyller väl de krav förbundet stälk i detla sammanhang.

TCO kan dock inte inse varför den föreslagna lagen ska få begränsad giltighetstid. AUa lagar bör ständigt vara föremål för omprövning och riksdagen har all stifta, ändra och avskaffa lagar när den så finner lämpligl. Dessulom är detta en fullmakislag dvs. riksdagen ger regeringen fullmakt all införa krav på näringstillstånd. Regeringen har ju därvid vid varje tidpunkt möjlighel atl välja om och i vUken omfattning lagen ska utnyttjas. TCO föreslår därför alt lagen ej skall tidsbegränsas.

1.60 Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR avstyrker förslaget om näringstillstånd. Det är knappast meningsfullt att temporärt pröva vissa branscher och till enskilda delar såsom redovisas i betänkandet. Förslaget medför också en dubbelkonlroll, eftersom kontroll av skatteinbetalningar finns redan i dag.

1.61 Sveriges Advokatsamfund:

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet föreslär nu betydelsefulla in
skränkningar i näringsfriheten. Enligt delbetänkandet skulle sålunda infö
ras en rätt för regeringen alt föreskriva alt visst slag av näringsverksamhet
fick bedrivas endast av den som fåll liUslånd därlUl i den ordning den
föreslagna lagen anger. Föreskrift om näringstillstånd för vissl slag av
näringsverksamhet skulle av regeringen få meddelas, om det finns grundad
anledning antaga all del i betydande omfattning förekommer att näringsid
kare inom ifrågavarande slag av verksamhet brister i laglydnad eller under
låter all fullgöra sina skyldigheler enligt skalle- eller avgiftsförfallning
arna.
Skall en så belydelsefull nyhet införas i svensk rätl måsle starka skäl 69

föreligga. Samfundet kan inte finna atl kommissionen i belänkandet visat Prop. 1985/86: 126 på sådana skäl.

Följande punkter har i den allmänna motiveringen särskill berörts av kommissionen.

Vid en internationell jämförelse har kommissionen funnit att förhandskontroll av företag är vanligt förekommande i andra länder, både i Europa och i USA. Enligt kommissionen ställs förhållandevis låga krav på företagen i Sverige. Denna nivå kan emellertid enUgt samfundets mening inte bedömas med hänsyn till bestämmelsema om förhandskontroll. Av väsentligt större betydelse är effektiviteten av den tillsyn och kontroll från det allmännas sida som förelaget är föremål för sedan etableringen sketl. Redan från sin etablering står företagen i Sverige under övervakning och kontroll av en lång rad olika myndigheter. Av betänkandet framgår också alt utländska kontrollsystem hafl andra syften än att bekämpa ekonomisk brottslighet och främja skatte- och avgiftsbetalningar. Några slutsatser i detta hänseende kan därför inte dras av betänkandets genomgång av utländsk rätt.

Kommissionen anför vidare all sanering är nödvändig i vissa branscher där ekonomisk brottslighet samt underiåtenhet all betala skatter och avgifter är särskilt vanlig.

Samfundet ser självfallel med stort allvar på de stegrade tendenserna till skatte- och avgiftsundandragande i Sverige. De belopp som kommissionen i förevarande - och tidigare - delbelänkanden anfört är betydande. Liksom när det gällt andra förslag av kommissionen vill samfundet dock i anslutning tiU delbelänkandet "NäringstiUstånd" understryka, att de ingripande åtgärder kommissionen här och annorstädes föreslår självfallet inte kommer atl leda till atl nägon väsentlig andel av de uteblivna beloppen kommer att tillföras det allmänna. Förslagen måste bedömas mol denna bakgrund.

Sålunda framhålls j förevarande belänkandet att, när det gäller två av de enligt kommissionen mest belastade branscherna, nämligen åkeribranschen och restaurangbranschen, tillslåndsplikt innefattande en omfattande vandelsprövning redan förekommer. Vad avser restaurangbranschen föreslår kommissionen en mindre omfattande vandelsprövning (se sid.285, sl. 1.), Vad avser transportbranschen uttalar kommissionen: "Prövningen har i denna del ungefär samma innehåll som den vandelsprövning kommissionen föreslår," Kommissionen har inte anfört några skäl för antagandel alt kravel på näringstillstånd enligt betänkandet skulle ha större effekt när det gäller sanering av vissa branscher än hittillsvarande tillståndskrav haft.

Det kan tilläggas att under senare är en rad olika älgärder vidtagits för att öka kompetens och resurser inom den polisiära verksamheten beträffande ekonomiska brott och för att göra skatte- och avgiftsindrivningen mer effektiv. De sålunda vidtagna åtgärderna har ännu ej fåll full genomslagskraft. Enligt samfundets uppfattning vore det lämpligt att avvakta resultatet av dessa ålgärder innan lagsliftning av typen näringstillstånd övervägs.

Enligt kommissionens mening skall både nytillträdande och befintliga
förelag omfattas av kraven på näringstillstånd när regeringen bestämt att
näringstillstånd skall krävas för visst slag av näringsverksamhet. Kommis
sionens ståndpunkt synes vara orealistisk. Inom samtliga av kommis
sionen för näringstillstånd rekommenderade branscher bedriver förelagen i
huvudsak sin verksamhei på all sätt som ej ger anledning till anmärkningar
från del allmännas sida. Många företag har bedrivit sin verksamhet under
många år. Företagen har startats medan näringsfrihet i branschen rådde
och därefter drivks anmärkningsfrkl. En samhällelig prövning av oförvit- 70

liga företagares rätt till fortsatt verksamhet framstår som onödig och kran- Prop. 1985/86: 126

kände. Införs krav på näringstillstånd bör därför endast nytillträdande

företag ha skyldighet atl ansöka om sådant tillstånd. Prövning av redan

etablerade förelags rätt att bedriva verksamhet bör ifrågakomma blott om

företaget skulle brista i laglydning eller underlåta alt belala sina skatter och

avgifter. Om krav på näringstillstånd införs endasl för nystartade företag

uppkommer visserligen en viss mindre konkurrensolikhel mellan företagen

i en bransch. Den synes inte vara så betydande atl den kan försvara den

arbetsbelastning pä administrationen som handläggningen av tusentals

onödiga ärenden om näringstillstånd skulle utgöra.

Redan etablerade företag inom de branscher, för vilka kommissionen rekommenderar att näringstillstånd skall krävas, uppgår sammanlagt till inte mindre än omkring 51000.

Sistnämnda tal bör ses i relation till kommissionens uppgift om att handläggningstiden för varje ärende om näringstillstånd enbart hos länsstyrelsen kan beräknas lill tvä limmar. Den totala liden för handläggning av samtliga ärenden om näringstillstånd i den utsträckning kommissionen rekommenderat skulle följaktligen enbart såvitt avser redan etablerade företag vara 102300 arbetstimmar. För handläggning av tiUståndsärenden vid länsstyrelserna har kommissionen tänkt sig en personalstyrka omfattande totalt 73 personer. För del fall alt kommissionens förslag går igenom skulle lydligtvis denna personalstyrka bli sysselsatt drygt ett år enbart med att handlägga ansökningar om näringstillstånd frän redan etablerade företag.

1.62 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Kommissionen föreslår att krav på näringstillstånd skall införas i vissa branscher där ekonomisk brottslighet bedöms vara särskill vanlig och skatte- och avgiflsdisciplinen särskill dålig.

I likhet med vad som gäller elt flertal andra förslag från kommissionen är den analys av behov och alternativ som ligger lill grund för del föreliggande förslaget påfallande tunn. Del är enligt fakullelsnämndens mening beklagligt.

Nämnden vill inledningsvis framhålla att den etableringsfrihet som råder pä den svenska marknaden har utomordentligt slor ekonomisk betydelse och utgör en hörnpelare i vårt ekonomiska syslem. Näringsfriheten utgör också etl viktigt inslag i etl fritt samhälle. I samband med varje förslag om inskränkningar i denna måsle därför noga övervägas, inte bara om förslaget kan väntas få de avsedda effekterna utan även om dessa överstiger de negativa verkningar som inskränkningen kan förväntas fä från konkurrenssynpunkt. Enligt fakultetsnämndens mening finns det risk för att vissa av de föreslagna föreskrifterna kommer atl fä en alltför avhållande verkan på nyetableringen i resp. bransch. Del sagda gäller inte minst kravet på ställande av säkerhel för skallefordringar m. m. Allvarligt är vidare, om reglerna kan komma att utnyttjas så att olika branschorganisationer, om de så önskar, kan reglera antalet nytillträdande näringsidkare. Fakultetsnämnden vill därjämte understryka vikten av alt lagen inte får verka som en plattform från vilken ytterligare inskränkningar i näringsfriheten kan komma att ske. Som bakgrund till sill förslag om näringsfillståhd har kommissionen redovisat dels regler angående tillslåndsplikt som redan föreligger i olika branscher (transportsektorn, restaurangbranschen etc), dels föreskrifter om näringstillstånd som gäller i vissa främmande länder.

Om bestämmelser om näringstillstånd skall gälla redan etablerade före- 71

lag bör antalet lillståndsplikliga näringsgrenar kraftigt begränsas, Allerna- Prop. 1985/86: 126 livet måste annars bli att avsevärt utöka antalet handläggare vid länsstyrelsen eller att låta bestämmelserna träda i kraft successivt.

Som kommissionen tänkt sig handläggningen av tillståndsärendena jämte kontroll och tillsyn av den lillståndspliktiga verksamheten kommer avsevärda arbetsinsatser och kostnader alt nedläggas på laglydiga och lojala företagare i stället för alt samhället, såsom borde vara självfallet, koncentrerar sina resurser på den oseriösa och illojala näringsverksamheten.

Kommissionen har ej anvisat i vilken ordning redan etablerade företagare skall begära näringstillstånd. Del är enligt advokatsamfundets mening ell vitalt rättssäkerhelskrav att delta framgår av lagtexten för det fall lagen skulle innefatta kravel att de redan etablerade företagen skall vara pliktiga alt ansöka om och få näringstillstånd för att få fortsätta sin verksamhet. Övergångsbestämmelserna i lagen om fastighetsmäklare kan därvid utgöra en lämplig förebild. Skulle regeringen föreskriva alt näringstillstånd erfordras för visst slag av näringsverksamhet, bör de vid tiden för beslutets ikraftträdande de redan etablerade företagarna dels vara skyldiga atl inkomma med sin ansökan om näringstillstånd försl efter viss i lagen angiven lid, förslagsvis sex månader, dels vara berättigade att fortsätta sin näringsverksamhet i avvaktan pä lagakraftvunnel beslut om sökta näringslillstån-det. Redan etablerade företagare bör också vara befriade från prövning enligt 3 § försia slyckel andra punkten.

Det hade varit värdefullt all få en utförligare redogörelse för effekterna av nu nämnda regler. Av särskill intresse hade del varit att få en dylik redovisning i fråga om Norge, Österrike och Västtyskland som enligt kommissionens framställning har omfattande föreskrifter om näringstillstånd. Noteras kan, atl i flertalet av de fall som redovisas från utländsk rätl synes lillslåndsreglerna snarare ha tillkommit i syfle atl skydda aUmänheten mot oskickliga yrkesutövare än i syfte all förhindra ekonomisk brottslighet och skatteundandragande.

1.63 Sveriges Ackordscentral:

Den allt överskuggande delen av ekonomisk brottslighet har att göra med skatterna och sättet för indrivning. Här finns påtagliga brister, vilket har all göra med den förmånsrätt som fortfarande vidlåder skatterna. Det är omvittnat alt vi har världens mest effektiva uppbörd — mer än 98% av debiterade skaller kommer in till statskassan. Men vi har också bland de långsammaste uppbörderna med drygt 12 miljarder i eftersläpande skatter.

Slopar man förmånsrätten skuUe skattemyndigheterna tvingas atl anlägga samma synpunkler på krediterna som inom del privata näringslivet. Som det nu är behöver inte skaltemyndigheterna anpassa kontrollfunktionen efter sådana annars självklara kriterier som omsättningshastighet för moms och personalintensivitet vad gäller källskatter. Erfarenheterna från Danmark pekar också på en starkt förbättrad - snabbare — uppbörd sedan förmånsrätten lagils bort.

Det allra enklaste är emellertid alt se lill alt det inte blir några skatteres-tanlier. I princip bör arbetstagaren samtidigt med lönen få etl kvitto på att mol lönen svarande källskall och arbetsgivareavgift har betalats. Därigenom skulle en slor del av kontrollapparaien kunna undvaras, I stället får det ankomma på facket all vaka över alt arbetstagaren får sitt kvitto samtidigt med lönen. På liknande sätt borde kunna ordnas med momsen och punktskatter.

Väljer man denna väg, vilket förefaller ändamålsenligt, måste emellertid 72

också beaktas tidsaspekten. Det beror på att man inom näringslivet vant Prop. 1985/86: 126 sig vid skaltekrediten som i vissa branscher utgör en slor, i några fall övervägande del av rörelsekapitalet. Därför behövs en relativt lång anpassningsperiod, lät säga 5 år. Under tiden bör som tidigare sagts marken förberedas genom atl ta bort skatleprivilegiet.

Förutom de brollsförebyggande och stalsfinansiella synpunkterna på skaltekrediten bör beaktas atl den ulgör en kredilsanitär olägenhet av stora mätt. I en normal kreditbedömning kan ju inte gärna ingå all ifrågasätta om kunden har betalat sina skaller. Del kommer därför ofta som en smärtsam överraskning när del visar sig alt de förmånsberättigade skatterna lagt beslag på det kreditulrymme som leverantörerna trott vara reserverat för dem. Detta förhållande har börjat speglas i en kärvare kreditpolitik från Utländska leverantörer.

Vad gäller näringstillstånd kan vi möjligen förorda ett generelll krav enligt de enkla regler som gäller i Norge för all få handelsrättigheter. Däremol verkar del motbjudande atl som föreslås välja ut vissa branscher. Del märkliga är alt det i slort sett är samma branscher som åsyftats när vi ovan påtalat den bristfälliga lyhördheten för sådana kriterier som omsättningshastighet och personalintensilet. Därmed bekräftas ingalunda någol behov av näringstillstånd men väl av nyansering i övervakningen. Lika stötande och orimligt är förslagel om bankgaranti till förmån för skattemyndigheterna.

Vi avstyrker förslaget om selektivt (godtyckligt) näringstillstånd och föreslår i stället en översyn av uppbördspoliliken i enlighel med vad här sagts.

1.64 Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR):

FAR avslyrker förslaget.

Delbelänkandet om näringslUlstånd är ett av treltiotalet delbelänkanden, som Kommissionen mol ekonomisk brottslighet avgivit. Delbelänkandet bör därför principiellt sältas in i elt större sammanhang. FAR har beretts lillfälle alt avge yttranden över flera delbelänkanden och har därvid bl. a. tagit till utgångspunkt alt den ekonomiska brottsligheten är etl allvarligt samhällsproblem, men att dess orsaker och omfattning är otillräckligt klarlagda. FAR har vidare invänt mol att åtgärder och kontroller föreslås riktade mot etl stort antal förelag i syfle all upptäcka och förhindra missförhållanden i etl litet anlal företag. FAR menar all det kan ifrågasättas om vissa av åtgärderna har någon större effekt ens i dessa få förelag.

I förevarande delbetänkande har Kommissionen visserligen vall all föreslå ålgärder, icke riktade mol näringslivet i dess helhet ulan begränsade till "kritiska branscher", dvs, branscher där problemen med ekonomisk brottslighet och skatteundandraganden synes vara mest aktuella. Kommissionen har därvid föreslagit fem branscher nämligen restaurang-, transport-, bygg-, bil- och städbranscherna. Likväl drabbar kraven på kontroll i form av vandelsprövning, grundläggande utbildning i förelagsskölsel och ekonomiska garantier elt stort anlal förelag utan alt de grundläggande orsakerna till ekonomisk brottslighet tillräckligt klarlagts,

1.65 Svenska Revisorsamfundet (SRS):

Samfundet har i remissvar på lidigare avlämnade delbelänkanden från
kommissionen ställt sig kritiskt tiU den brist på empiriskt utredningsmate
rial som vi anser skall ligga till grund för den typ av generelll verkande 73

lagstiftning som kommissionen föreslår. Åven i nu föreliggande betänkan- Prop. 1985/86: 126 de saknas en samlad bild av omfattningen av de problem som kommissionen genom sina förslag önskar komma tillrätta med. Kommissionen ger endasl enstaka exempel på misskötsamhel och kvalificerat brottsligt förfarande. Samfundet anser därför nu liksom tidigare alt det malerial utredningen stöder sig på är för knapphändigt för att ligga till grund för lagstiftning.

1.66 Sveriges Redovisningskonsulters Förbund (SRF):

Kommissionen föreslår näringstillstånd för vissa branscher. Vi anser det felaktigt alt skötsamma företagare skall drabbas av speciella avgifter och kontroller på grund av atl andra företag inom samma bransch missköter sig: De som missköter sig skall drabbas av sanktioner. Lagen om näringsförbud har tillkommit för dessa och denna lag skall användas för atl stoppa dem som ej bör vara företagare pä grund av uppenbart missbruk av gällande bestämmelser och lagar. Det är i de skötsammas intresse atl konkurrensen ej snedvrides på atl vissa är iUojala men detla skall åtgärdas genom redan befintliga lagar. Storleken av statens förluster i restförda skatteinkomster och avgifter skall begränsas genom snabbare och effektivare indrivning av statens fordringar.

Kommissionen har konstaterat, att om ekonomisk brottslighet och skatteundandragande breder ut sig inom näringslivet, försvåras konkurrensförhållandena för de näringsidkare som driver sin verksamhei i enlighel med nu gällande regler. Samfundet instämmer i denna bedömning men vill framhålla atl det i denna del inte är regelsystemet i sig som är något problem, utan alt det är samhällets möjligheter att övervaka efterlevnaden av gällande regler som inte är tillräckliga. Vidare är det enligt samfundets mening en fråga om attityd i förhållande till det regelsystem som finns. Att ändra på attkyder genom införande av en generellt verkande lagstiftning torde dock vara en närmasl omöjlig uppgifl. Samfundei vill därför förorda åtgärder som har selektiv verkan och således bara riktar sig mot personer som visat sig vara misskötsamma. Innan ytterligare lagstiftning på området vidtas bör därför enligt samfundets mening en utvärdering av erfarenheterna med den sedan någon lid tillbaka gällande lagen om näringsförbud göras. Då dessutom en kommitté för närvarande håller på atl se över denna lag och kan förväntas komma med förslag som innebär utvidgat näringsförbud vid fall av ekonomisk brottslighet utan alt konkurs förelegat, är del samfundels mening alt nämnda kommittés betänkande skall avvaktas innan eventuellt förslag lill införande av "Lag om näringstillstånd" lägges fram.

Samfundet ställer sig avvisande till all del för närvarande införes en lag om näringstillstånd. Enligt samfundels mening bekämpas de av kommissionen beskrivna missförhållandena lämpligast genom selektivt verkande ålgärder. Åtgärder som verkar över hela branscher och som baserar sig på elt enligt samfundets mening alltför otillräckligt underlag avslyrkes.

1.67 Jönköpings läns Utvecklingsfond:

Utvecklingsfonden konstarerar atl - vid den begränsning i branschkretsen
som angetts i utredningen - myckel få av förelagen inom fondens mål
grupp beröres. Då emeUertid kretsen väl kan enkelt vidgas och vi tror all
elableringskontroll för tillverkande förelag vore olyckligt samt atl försla
gen har etl allmänt intresse vill utvecklingsfonden ändock begagna tillfället
atl avge yttrande. 74

Utvecklingsfonden är i grunden kritisk till kontrollåtgärder som kan Prop. 1985/86: 126 utgöra hinder eller försvåra nyetablering. Sedan över 100 år tillbaka gäller som huvudprincip näringsfrihet i Sverige och mycket starka skäl mäste finnas för all inskränkningar i denna huvudprincip skall göras.

Såsom utredningen anfört är det trots allt ett relativt litet antal företagare som fuskar eUer begår sådana oegentligheter som motiverar långtgående ingripanden. En skärpt taxeringskontroll och ett utvidgat näringsförbud, där brott har konstaterats, synes vara medel som i viss utsträckning kan begränsa ekonomiska brott. Dessa åtgärder är eller kan göras allmänt inriktade. Därmed kan generella regler tillskapas som inte särskill utpekar vissa branscher även om brottslighet visat sig mera frekvent inom vissa. Utvecklingsfonden vill därför förorda att näringsförbudsprövning generellt införes i samband med domstolsbehandling av brott. Processen eller arbetet för åklagarmyndigheter behöver inte särskilt tyngas av all näringsförbudsfrågan generellt prövas i samband med brottsbehandlingen. Vinsten blir atl samtliga branscher kommer alt automatiskt omfattas. Den kommitté som behandlar näringsförbudsfrågan bör i vaije fall slutföra sitt uppdrag och förslagel bli föremål för behandling innan nu föreslagen vandelsprövning beslutas.

Tillståndskrav kommer att öka byråkratin, fördröja igångsättning av företag och säkerligen få en psykologisk verkan mol företagsetablering. Avgiftsbeläggningen kan knappast vara avgörande men prövning och nya register medför utsträckta handläggningstider och kommer all ytterligare komplicera nyförelagandet. Redan finns för en företagare en snårskog av kontakter och ytterligare aktörer med vilka samråd måste ske kommer atl skrämma och verka hämmande.

För utvecklingsfondens del är del viktigt alt vi kan fungera som ell service- och stimulansorgan och som stöd vid nyförelagandet. En sammankoppling med de uppgifter som länsslyrelsen föreslås få med bl.a. inspektioner och kontroller torde inte kunna undvikas. Följden blir dä lätt negativ för utvecklingsfonderna i deras försök att skapa en profil där stöd och rådgivning är det centrala.

Sammanfattningsvis vill utvecklingsfonden beklaga att åtgärder skall behöva vidtagas som verkar inskränkande på näringsfriheten. Om sä måsle ske skall åtgärderna begränsas till minsta möjliga och bör därför i första hand inriktas pä en utvidgning av de kontrollinstrument som redan finns. Vi avser därvid i första hand laxeringskontrollen och utvidgat näringsförbud. Nya organisationer eller register skulle därmed inte behöva tillskapas. Del måsle anses viktigt all positiva åtgärder från del allmännas sida, dä det gäller stöd och stimulans ät nyföretagande, inte motverkas av inskränkningar, som ändå aldrig kan bli heltäckande.

Reservation (s)

Vi vill försl konstatera att problemen till större delen förekommer i branscher, som ligger utanför utvecklingsfondernas målgrupp. Vi är myckel tveksamma lill att näringstillstånd skulle kunna komma ifråga när det gäller den tillverkande industrin (U-fondens målgrupp). Problemen i vissa servicebranscher är enligt vår uppfattning så slora all vi inte vill motsätta oss de föreslagna åtgärderna med införandel av näringstillstånd, men förutsätter:

all den kommitté som utreder näringsförbudsfrågan får slutföra sitt uppdrag innan beslul fattas

att man är restriktiv när del gäller valet av branscher där näringstillstånd
skall krävas 75

all ell enkelt och obyråkratiskl system eftersträvas Prop. 1985/86: 126

all man noga studerar effekten av vidtagna ålgärder. SkuUe del visa sig

påkallat bör riksdagen ompröva frågan innan de i förslagel omnämnda fem

åren har förflutit.

1.68 Föreningen Sveriges Kronofogdar:

Föreningen har i lidigare yttranden över kommissionens betänkanden förklarat sig dela kommissionens uppfattning att ytterligare ålgärder behöver vidtas för att komma tillrätta med den ekonomiska brottsligheten och skatteundandragandet.

I författningsförslaget till lag om näringstillstånd uttrycks i 1 § atl lagen har till ändamål att främja en sund utveckling av näringslivet genom att motverka illojal konkurrens och missbruk av näringsfriheten. Föreningen delar denna målsättning och anser det angeläget atl samhället ges resurser alt snabbt få vetskap om och möjligheter alt sanera den företagsamhet som genom ekonomisk brottslighet och skatteundandragande försvårar för seriösa förelag all utvecklas och överleva. Dagens syslem är i detta avseende klart otillräckligt och förbättringar och kompletteringar är nödvändiga för atl önskat syfle skall uppnås.

Föreningens erfarenhet är atl nämnda problem är särskilt framträdande inom vissa näringsgrenar. Förhållandena varierar även kraftigt från en region lUl en annan. Vissa företeelser synes vara koncentrerade lill storstadsregionerna medan landsortsregionerna är drabbade av andra typer av problem. Föreningen är därför tveksam tUl huruvida det är mest effektivt all låta vissa branscher omfattas av tillståndstvång i hela riket.

Nackdelarna med ell syslem med näringstillstånd är atl del oundgängligen kommer alt kräva en betydande byråkratisk insats. Även om del endasl är en minoritet av förelagen inom en utvald bransch som kan misslänkas vara illojal måste samtliga ansöka om tillstånd för att bedriva verksamhei. Visserligen bör tUlslåndstvångel ha en preventiv effekt och prövningen kan därför väntas leda till atl endasl elt fåtal kommer att förvägras sökt tillslånd. Föreningen anser alt det bör övervägas ytterligare om denna användning av tillgängliga resurser ger det bästa utbytet vid en jämförelse med andra åtgärder.

Dessutom kan det genom att endast vissa branscher utpekas uppfattas så all andra branscher kontrolleras i mindre omfattning eller rent av undantas från kontroll.

Föreningen tror atl ett effektivare syslem kan åstadkommas genom en större flexibilitet. Då det är föreningens uppfattning all vissa branschproblem är förknippade med vissa regioner kan det finnas fördelar med att låta reglerna om näringstillstånd avse endast vissa regioner från tid lill annan. Medan det i Stockholmsområdet råder stora problem inom t.ex. reslaurangnäringen är problem inom denna bransch inte desamma i landsorten. Omvänt gäller t. ex. kreaturshandel och fiskerinäringen. Etl sådant system skulle emellertid vara lätt att kringgå genom atl registrera sig på annan ort.

Föreningen tror därför man uppnår den bästa effekten genom förbättringar inom nuvarande regelsystem.

- En snabbare debitering och restföring av förelags skatteskulder.

- Näringsförbudssystemet kan effektiviseras med klarare handläggningsregler och en utvidgning till atl avse även andra än de som försalls i konkurs.

- Snabbare indrivning av skulder mol förelag än vad som sker idag. Del är nästan alltid missriktad hjälpsamhet av kronofogdemyndigheten att inte

snabbi bromsa upp elt företags skuldökning. 76

- En hårdare satsning på taxering av förelag och uppspårning av s.k. Prop. 1985/86: 126 svartjobbare. En omfördelning av resurserna från lönlagartaxering lill förelagstaxering bör få till följd en bättre kontroll över den oseriösa förelagssamhelen.

- Den allmänpreventiva effekt som straff för brott innebär saknas nästan idag. Polis- och åklagarväsendena är kanske alltför inriktade på den traditionella brottsligheten. Som föreningen framfört i andra yttranden över kommissionens betänkanden anser föreningen att dessa sektorer måste tillföras kvalificerad ekonomisk ulredningspersonal. Den preventiva effekten av att kunna visa på samhällets effektivitet när del gäller ekonomisk brottsbekämpning bör inte underskattas.

- I likhet med t. ex. åkeribranschen kan man införa visst utbildningstvång vad gäller kunskap om bokföring, skaller m. m. inom de branscher som är problemtyngda.

- I en del länder har man regler som medför automatiskt näringsförbud efter konkurs. För att häva förbudet måste konkursgäldenären eller dess ställföreträdare agera och inför domstol visa sin oladlighel som näringsidkare. Utan atl nu ta ställning för elt sådanl system anser föreningen att • för- och nackdelar med detta bör övervägas.

Sammanfattningsvis viU föreningen anföra följande. Det är angelägel atl ålgärder snabbi vidtages för att komma till rätta med ekonomiska brottsligheten och skatteundandragandet. Föreningen har därför i positiv anda diskuterat förslagel om näringstillstånd. Även med ovan framförda synpunkler i beaktande anser föreningen vid en samlad bedömning alt de fördelar som kan uppnäs vid genomförande av kommissionens förslag är så slora alt föreningen tillstyrker förslaget.

2 Vandelsprövning (3 § 1 st. 1)

2.1 Göta hovrätt:

Vad som sålunda anförts rörande kriteriet bristande laglydnad enligt 2§ gäller även vandelsprövningen enligt 3§ i lagförslaget (motiven sid. 230). Även ordel "benägenhet" i 3 § kan ge uppskov till tveksamhet vid tillämpningen.

På sid. 230 och 372 behandlas frågan hur misstanke om brott skall påverka en begäran om näringstillstånd. Hovrätten har uppfattningen alt den omständigheten atl förundersökning pågår eller all åtal väckis rörande brott av betydelse för tillståndsprövningen bör föranleda att ärendet förklaras vilande i avbidan på sakens avgörande. Däremol bör avslagsbeslul ej fä meddelas förrän dom fallit åtminstone i första instans. Från rättssäkerhetssynpunkt är ocksä viktigt alt framhålla att t. ex. den omständigheten alt en viss misstanke kvarstår även sedan en förundersökning nedlagts inte i och för sig får föranleda alt näringstillstånd vägras. Det synes inte heller vara kommissionens mening att så skall ske men detla bör komma till ett tydligare uttryck.

2.2 Kammarrätten i Göteborg:

Vad gäller vandelsprövningen enligt punklen 1 vore en mer exakt beskriv
ning av de förfaranden som grundar olämplighel önskvärd. Gränsdrag
ningsproblem kan förutsättas uppkomma vid avgörande av frågan om vissa
förfaranden medför alt någon skall anses olämplig att driva näring i en viss 77

bransch. Samma förhällande torde gälla benägenheten alt fullgöra skyldig- Prop. 1985/86: 126 heter enligt skatte- och avgifisförfaltningarna. Praktiska skäl talar dock mot en kasuistisk uiformning av lagtexten. Kammarrätten avstår från att förorda någon ändring i denna del,

Kammarrältspresidenten Wendt (skiljaktig)

Vandelskravet är Ivivelsulan del viktigaste men ocksä del mest svårhanlerade av de tänkta vUlkoren för näringstillstånd. Här anserjag alt kommissionens förslag är i vagaste laget, i synnerhet mot bakgrund av att tillsländsärendena skall handläggas av förvaltningsmyndighet. Risken är enligt min mening betydande för att den som vill etablera sig på marknaden blir fördröjd i detta därför att han i domslol måste klaga sig till näringstillståndet. De bedömningar som tillståndsmyndighelen enligt förslagel skall göra framstår som mycket krävande, Detla gäUer både laglydnadskriteriel och kriteriet "benägenhet atl fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och avgiftsförfattningarna". Det förstnämnda kriteriet påminner i nägon män om det krav på respekt för trafikreglerna, hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken, som sedan länge har gällt inom körkortslagstiftningen (se 7§ och 16 § 6, körkortslagen) och som där har vållat betydande osäkerhet och påtagliga svårigheter i tillämpningen. Också det sistnämnda kriteriet torde många gånger vara svårt att fastslå alt det föreligger. Alt en företagare häftar med belydande avgifts- och skatteskulder lär i många fall av vederbörande skyllas på orikliga ålgärder från den fiskala sidan, och del är inte alltid sådana påståenden kan lämnas därhän såsom ogrundade. Sammanlaget anserjag att en vandelsprövning för näringstillstånd måste grundas på klarare preciserade rekvisit än de som kommissionen har presenterat.

2.3 Riksåklagaren:

Vad så angår reglerna om vandelsprövning vill jag ifrågasätta om det kan anses förenligt med rimliga rättssäkerhelskrav atl redan misstanke om brott skall kunna utgöra hinder för näringstillstånd. Det bör övervägas alt uppställa krav på lagakraftägande dom som förutsättning härför.

Även såviti gäller benägenhet atl fullgöra skyldigheter enligt skatte- och avgiftsförfallningarna bör enligt min mening förutsättningarna för att näringstillstånd skall få vägras anges på ett mera konkretiserat sätt än som skett i lagförslaget (3 § första stycket 1). Det är också viktigt alt det på ett klarare sätt kommer till uttryck att näringstillstånd inte fär förvägras den som oförskyllt, exempelvis på grund av en konjunktursvacka eller tillfälliga svårigheter inom en bransch, kommit efler med skaller och avgifter.

2.4 Rikspolisstyrelsen:

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har föreslagit att vandels
prövning av företagare kan uppställas som krav för erhållande av närings
tillstånd. Vandelsprövningen kan enligt rikspolisstyrelsens uppfattning få
viss betydelse för atl personer som tidigare ägnat sig ål ekonomisk brotts
lighet inte etablerar sig som näringsidkare igen. Det är emellertid troligt all
en oseriös företagare som gör bedömningen att han inte kommer att erhålla
näringstillstånd antingen etablerar sig genom bulvan eller helt enkelt bedri
ver sin verksamhet ulan att ansöka om tillstånd. 78

2.5 Brottsförebyggande rådet: Prop- 1985/86:126

I betänkandet föreslås s. k. vandelsprövning som en förutsättning för näringstillstånd. Prövningen innebär atl personer som begått grövre ekonomiska brott eller kraftigt misskött sin betalningsskyldighet gentemot samhället inte beviljas näringstillstånd. I dag finns liknande prövning l.ex. i samband med utskänkningstillstånd till restauranger. Det kan diskuteras -bl.a. utifrån erfarenheterna från sistnämnda område - om förslagel i denna del kommer att visa sig verkningsfullt. Avgörande för detta blir dels de tillämpningsnormer som kommer alt gälla, dels om åtgärder för att förhindra bulvanförhållanden sätts in. 1 det senare fallel får ställningstaganden till kommissionens förslag till bulvanlag slor betydelse.

2.6 Datainspektionen:

I kommissionens förslag till lag om näringstillstånd 4§ föreskrivs vilka fysiska personer som skall bli föremål för vandelsprövning när näringstillstånd meddelas. I lagtexten föreskrivs emellertid inte vilka ålgärder som skall vidtas när prövad persons vandel ändras efter del prövning skett.

Datainspektionen gör i sin egenskap av tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt inkassolagen en likartad prövning av den person som skall vara formellt ansvarig för inkassoverksamheten. I 3§ inkassolagen sägs "Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan anlas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätl. Tillståndet får förenas med föreskrift ... om skyldighet alt anmäla ändring av förhållanden som haft betydelse för tillståndet". Prövning av den ansvariges lämplighet, sker vid tillstånds-handläggningen. Skulle emellertid sådana omständigheter senare framkomma som leder till atl den prövades lämplighet kan ifrågasättas har datainspektionen idag ingen möjlighet att med stöd av inkassolagen i dess nuvarande form göra någon förnyad prövning av den ansvariga personens lämplighet. Någon möjlighet all lagligen meddela föreskrift eller återkalla tillstånd i sådana situationer finns idag inte.

Detta har lett lill atl inspektionen vänt sig lill justitiedepartementet och hemställt om lagändring i denna del.

Länsslyrelserna synes kunna få likartade problem.

2.7 Kommerskollegium:

En vandelsprövning kommer atl baseras på registeruppgifter avseende brottslighet samt restförda skatter och avgifter. Detta är formella uppgifter där det egentliga prognosvärdet kan sättas ifråga, Ell avslag på ansökan om näringstillstånd som grundar sig på resultatet av en på detta sätt myckel formaliserad vandelsprövning kommer vidare att i stor utsträckning uppfattas som etl ytterligare straff ulöver det som eventuellt utdömts av domstol utan att detla "straff kan motiveras på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen utgår också från atl vid vandelsprövningen olika former av ej straffsanktionerat illojalt beteende skall diskvalificera sökanden från rätlen att driva viss näring. Detta kan åstadkomma inslag av rättsosäkerhet vid prövningen.

2.8 Riksskatteverket:

En form av vandelsprövning förekommer redan nu i såväl restaurang- som
i åkeribranschen. Kommissionen har emeUertid inte gjort någon analys av
denna kontroll. EnUgt RSVs mening borde man först ta reda på om de 79

gällande beslämmelserna har haft någon effekt innan man föreslår en Prop. 1985/86: 126 utvidgning av vandelsprövningen. Den omständigheten atl både restaurang- och åkeribranschen finns med bland de nu aktuella branscherna tycks snarast lyda på att den nuvarande kontrollen inte har haft avsedd effekt.

Enligt förslaget skall prövningen i fråga om juridiska personer avse styrelseledamöter och VD. Kontrollen är lätt att ulföra när del gäller dessa personers egna skatter och avgifter. Del mer kvalificerade skatteundandragandet sker emellertid oftast genom alt verksamhet bedrivs i bolagsform. Kommissionen har inte berört hur bedömningen skall påverkas av atl sökanden har varit involverad i olika bolag som har ådragit sig slora skatle-och avgiftsskulder. Det är betydligt svårare alt få fram sådana uppgifter, eftersom del av skalleregisiret f. n. inte framgår om en person är styrelseledamot eller VD i ett bolag. Förslag om atl ta in sådana uppgifter lämnas i RSVs rapport 1984:1 "Registrering av vissa företags- och fastighelsupp-gifler m.m.".

2.9 Marknadsdomstolen:

Lagförslaget avses precisera förutsättningarna för beviljande av näringstillstånd. Laglydnad är ett centralt begrepp för vandelsprövningen. Begreppet utvidgas i motiven på ett sätt som är myckel betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Sålunda uttalas atl även misstanke om broll skall kunna beaktas (s. 230, 372, 387), liksom konkursförhållanden (s. 230), "illojalt beleende" beslående i alt "någon systematiskt bryter mot sådana regler som tillkommit för att skapa goda förhållanden på marknaden" (s. 230) och även "underiåtenhet alt deklarera" (s. 230). Dessa uttalanden kan leda till en godtycklig rättstillämpning. Beträffande icks fullgjord skallskyldighet anges bl.a. all ytterligare prövning av en taxerings riktighet inte behövs om en anståndsbegäran avslagits eftersom "detla normall skell efler yttrande av taxeringsinlendenlen, varför upptagandet i restiängden så lill vida föregåtts av en förnyad prövning av taxeringen" (s. 373-374). Efiersom taxeringsintendenten i skatteärendet närmast har en åklagar-funktion synes angivna uttalande ensidigt fiskaliskt på ell säll som också framstår som oroande från rättssäkerhetssynpunkt.

Kommissionen framhåller alt dess förslag skall möjliggöra elt snabbt ingripande av regeringen när en viss bransch behöver saneras. Kommissionens synpunkler på vilka branscher som bör omfattas av krav på tillstånd avses givetvis härvidlag få slor betydelse i ett inledande skede. I elt längre perspektiv rymmer dock handläggningen av dessa frågor belydande möjligheter för olika partsintressen att göra sig gällande. Med den vida innebörd begreppet laglydnad fått - del synes ha samma betydelse i förslagels 2 och 3 §§ - är del risk att etablerade gruppers intressen alltför "mycket kommer att beaktas med negativa konsekvenser för nytänkande och nyetablering inom berörda branscher. Mycket skilda företeelser anses utvisa brist på laglydnad. Ett system som är tänkt för användning mot ekonomisk brottslighet och skatteundandragande kan därför i praktiken på ett sätl som inte är avsett komma atl fungera som etl medel i konkurrensen mellan olika företag.

2.10 Bankinspektionen:

När del gäller vandelsprövningen vill bankinspektionen anmärka att man inte kan sälta likhetstecken mellan atl göra sig skyldig lill brottslighet och atl vara reslförd för skatt. Lagtexten i författningsförslaget talar om "be-

nägenhet alt fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och avgiflsförfatlning- Prop. 1985/86: 126 arna". Enligt motivultalandena i betänkandet kommer reslföringar att vara avgörande för denna bedömning. Del utsägs särskilt atl någon prövning av det berättigade i reslföringen inte skall ske. Kommissionen utgår från att endasl osolidariskt beteende kan ligga bakom en restföring. Inspektionen vill peka på all även seriösa företagare kan, till och med utan egen förskyllan, hamna i belalningssvårigheter. Konstkuerande för uteblivet näringstillstånd borde i detla avseende vara alt man av tredska underiåtit alt fullgöra sina betalningsskyldigheter för skatter och avgifter.

Belräffande vandelsprövningen i aktiebolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser är atl anmärka all prövningen avser styrelsens ledamöter liksom verkställande direktör och vice verkställande direktör samt att prövning också skall göras vid utbyte på någon av dessa poster. Det senare torde innebära all t.ex. kandidater lill styrelseposter måste nagelfaras ordentligt för att inte bolagsstämman utan att ha vetskap därom undanröjer aktiebolagels näringstillstånd. EnUgl inspektionens uppfattning visar detta på en viss onödig slelbenthel i förslagel.

2.11 Näringsfrihetsombudsmannen:

Förslaget avseende vandelsprövning ger, trots atl kommissionen sökt precisera förutsättningarna, utrymme för etl starkt inslag av godtycke och oenhetliga bedömningar. Yttrandet från polismyndighet skall t.ex. inte innehålla något egentligt utdrag ur polisregister eller det allmänna kriminalregistret ulan elt "urval av uppgifter som den tillfrågade myndigheien bedömt vara av intresse för den lämplighetsprövning som skall ske" (s. 232). Inte heller problemet med hur länge lidigare brottslighet skall få inverka på möjligheterna lill näringslillsländ har lösts tillfredsställande. Kommissionens uttalanden om möjligheterna all beakta enbart misstanke om brott är också betänkliga frän rättssäkerhetssynpunkt. Likaså är frågan om hur stora skatte- och avgiftsskulder som ska tillmätas betydelse vid bedömningen av näringstillstånd överlämnad åt tillståndsgivande organ utan tillräcklig precisering. Dessa och andra oklarheter visar hur svårt del är alt StäUa rättvisande krav på en persons vandel. Det blir till slut i stor utsträckning fråga om subjektiva bedömningar vilket inte är tillfredsställande när del gäller så ingripande avgöranden som att hindra en person all bedriva näring.

2.12 Statens pris-och kartellnämnd:

I fråga om vandelsprövningen berörs i betänkandet flera problem som sammanhänger med dels vilken eller vilka personer i etl förelag som skall omfattas av prövningen, dels vilket innehåll prövningen skall ha. Genom bulvanärrangemang och liknande finns möjlighel att kringgå tillståndsprövningen. För alt själva vandelsprövningen skall bli så meningsfull och rättvis som möjligt förutsätts en omfattande administration. Härtill kommer atl den uppföljning av ärendena i form av tillsyn och kontroll som förutsätts ske också ställer stora krav på resurser. Del är tveksamt om kostnaderna för kontroll och administration kan uppväga de vinster för samhället som tillståndsprövningen avses medföra. Under alla förhållanden råder knappast tvivel om att den föreslagna regleringen får återverkningar på prissidan, vilket i sista hand drabbar konsumenterna.

6 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

2.13 Konsumentverket: Prop. 1985/86:126

Genom alt införa krav på vandelsprövning enligt förslagel skulle näringsidkare som ägnat sig ål grov ekonomisk brottslighet eller i slor utsträckning underlåtit alt belala skaller och avgifter förhindras alt verka i en viss bransch. Del kan inte resas avgörande invändningar från konsumentsynpunkt mot atl sådana personkalegorier utestängs från branschen för en lid. Effekten av delta får snarare antas bli en sundare konkurrens.

Problemet med den föreslagna vandelsprövningen är i stället enligt Konsumentverkets mening att det är tveksamt vilken sanerande effekt som kan uppnås. Klar risk finns all man inte konimer åt de som begått de grova ekonomiska brotten, efiersom dessa brott i slor utsträckning inte upptäcks.

Den lidigare brottslighet som enligt förslagel kan komma alt diskvalificera en näringsidkare bör enligt verkets mening endast omfatta sådana grova brott som kan anses begångna i näringsverksamhet eller som har myckel nära anknytning till sådan verksamhei. Annan brottslighet som inte har någol samband med näringsidkarens näringsverksamhet bör inte beaktas i sammanhanget.

2.14 Statskontoret:

Vi är från rättssäkerhetssynpunkt tveksamma till förslaget (sida 230) att enbart misstanke om broll skall få vara skäl att vägra tillstånd eller att återkalla tillstånd.

2.15 Riksrevisionsverket:

Vandelsprövning utgör huvudinslaget i förslaget om näringstillstånd. Mot bakgrund av de erfarenheter RRVs revision inom yrkestrafikområdet har gett avslyrker RRV vandelsprövning som elt medel mol den ekonomiska broltslighelen.

2.16 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Vid vandelsprövningen uppkommer svårigheter främst vad gäller juridiska personer och avgörandet av vem som är att anse som ansvarig för verksamhelen. Länsstyrelsen instämmer i atl del är väsentligt atl koppling sker liU en bulvanlag, saml all vandelsprövningen inte kommer all omfatta en alllför stor krets runt företagsledaren. Administrationen kan därvid bli för betungande.

Kommissionen föreslår en vandelsprövning innebärande alt de personer som under de närmast föregående åren begått grövre brott eller i större utsträckning underlåtit alt belala skatter och avgifter inte skall anses lämpliga att driva rörelse.

Länsslyrelsen delar naturligtvis kommissionens ståndpunkt att personer som begått grövre ekonomiska brott eller underlåter alt betala skatter inte är lämpliga alt driva rörelse. Kommissionen föreslår emeUertid alt även brott mot regler, som inte är straffsanktionerade skall kunna betraktas som uttryck för "dålig laglydnad". Här nämns brott mot regler som tillkommit för att skapa goda förhållanden på marknaden, exempelvis vägran all rätta sig efler allmänna reklamationsnämndens beslul.

Länsstyrelsen anser för sin del att rättssäkerhetssynpunkter talar för alt
denna senare diskvalifikalionsgrund inte skall kunna beaktas. Principen
måsle vara atl misskötsamheten eller försummelsen objektivt fastslagits. 82

Kommissionen föreslår vidare alt tillståndsmyndighelen som elt led i Prop. 1985/86: 126 vandelsprövningen bl. a. skall inhämta yttranden från näringslivsorganisationer och fackliga organisationer.

Länsslyrelsen finner för sin del inte anledning föreligga atl inhämta yttranden från dessa organisationer. Vandelsprövningen bör - som länsslyrelsen ovan antytt — baseras pä objektiva fakta och ske med beaktande av rättssäkerhetens krav. Konkurrensskäl eller fackliga intressen bör inte inverka på denna för den enskilde förelagaren myckel belydelsefulla bedömning.

2.17 Länsstyrelsen i Uppsala län:

Kommissionen föreslår atl vandelsprövningen av handelsbolag och kommanditbolag bör avse de bolagsmän som har etl bestämmande inflytande över rörelsen. Del bör observeras all tillsländsmyndigheterna därvid i många fall kommer atl få förlka sig på de uppgifter som sökandena lämnar. Förutom uppgifter i handelsregistret om firmateckningsrätt torde objektivt underlag för bedömningen av vem som leder rörelsen inte stå till buds.

I de fall då en ansökan avslås på grund av bristande vandel bör det enligt länsstyrelsens mening åligga myndigheien att utsätta en lid efler vUken vederbörande - om han inte missköter sig — kan anses lämplig. En sådan "spärrlid", vilken lillämpas vid ansökningar om körkortstillstånd, tjänar flera syften. Den enskilde kan överblicka och planera sin framlid på ell bättre säll. Spärrtiden kan verka som en sporre för sökanden all sköta sig för att därigenom få näringstillstånd. Spärrtiden är arbetsekonomisk för myndigheien, efiersom den förhindrar alt förnyade ansökningar görs trots all de uppenbarligen inte kan vinna bifall.

Om näringstillstånd meddelas under en pågående brottsutredning riskerar sökanden enligt kommissionen alt tillståndet återkallas om han sedermera döms för brottet. Länsstyrelsen anser inte att det överensstämmer med förvallningsrällsliga principer all återkalla elt gynnande beslut på grund av en omsiändighei som tillståndsmyndighelen känt lill då del gynnande beslutet fattades. Om däremol i den fällande domen framkommer omständigheter som inte var kända då liUslåndel gavs, torde omprövning kunna ske.

2.18 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Eftersom vandelsprövningen lar sikte på i slorl sett endasl grov ekonomisk . brottslighet torde den ha elt begränsat värde som spärr mot ekonomiskt misskölsamma personer. Erfarenhetsmässigt är del mycket få företagare, som har dömts för grova ekonomiska broll. Avsaknaden av ekonomisk prövning gör även all del blir enkelt alt presentera en oförvitlig bulvan.

Prövningen bör utsträckas atl avse även annan grov brottslighet som utvisar hänsynslöshet hos sökanden. Den bör även kompletteras med en ekonomisk prövning.

2.19 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Enligt specialmoliveringen till lagförslaget skall som regel brottslighet där fängelse eller därmed jämställd påföljd ådömts beaktas vid tillståndsbedömningen.

Mindre allvarligare broll som bara föranlett böter skall man i allmänhet
bortse ifrån. Exempel på sistnämnda brottslighet är bl.a. vårdslös upp- 83

bördsredovisning, försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. Des- Prop. 1985/86: 126

sa brott skulle alltså i normala fall inte diskvalificera en sökande. En sådan

lagtillämpning rimmar dåligt med det förhällandet all blotta skatt- och

avgiftsskulder överstigande 50000 kr. som regel, enligt förslaget, skall

diskvalificera vederbörande. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför

även dessa och liknande bölesdomar åtminstone i allvarligare fall vara

diskvalificerande.

2.20 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen delar givetvis kommissionens uppfattning att personer som begått grövre ekonomiska broll eller underlåter all betala skatter och avgifter inte är lämpliga att driva rörelse. Dessa personer kan dock förhindras att driva verksamhet genom det nuvarande näringsförbudsinstitu-tel i konkurslagen och genom en utveckling av detla institut mot bakgrund av vunna erfarenheter.

2.21 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Beträffande den s. k. vandelsprövningen som föreslås i belänkandet är det enligt länsstyrelsens uppfattning svårt all på förhand bedöma effekten av denna regel. Författningar av jämförbar beskaffenhet förekommer inom restaurang- och åkeribranscherna. Trots det synes ekonomisk brottslighet vara speciellt vanlig i dessa branscher. Avgörande för regelns effektivitet torde bli de tUlämpningsnormer som kommer att gälla samt intensiteten i myndigheternas bevakning av all regeln följs. Enligt länsstyrelsens bedömning torde vandelsprövningen, om den handläggs på etl lämpligl sätl, kunna molverka ekonomisk brottslighet.

Ang. 1,Personkretsen är etl problem, särskilt när näringsidkaren är ett aktiebolag. Vandelsprövningen skall då avse ledamöterna i styrelsen samt verkställande direkiör och vice verkställande direkiör. Enligt länsslyrelsens uppfattning är de näringsidkare som kan bli aklueUa för lagens lillämpning mycket ofta mindre aktiebolag, dvs. aktiebolag vars aktiekapital inte uppgår till minsl en miljon kronor. Enligt aktiebolagslagen (8 kap. 3 §) erfordras inte verkställande direktör i dessa mindre aktiebolag. Vid sådanl förhållande skulle vandelsprövningen endast komma alt omfatta styrelseledamöterna. Länsstyrelsen anser inte detta tillfredsställande då det i fåmansföretag förekommer styrelseledamöter utan egentligt inflytande på grund av alt det finns en eller flera aktieägare med dominerande inflytande över bolagets verksamhet. Länsstyrelsen delar sålunda inte kommissionens uppfattning all det skulle föra för långt alt låta vandelsprövningen omfatta även aktieägare. Men naturligtvis kan inte alla aktieägare kontroUeras. Länsstyrelsen anser att vandelsprövningen bör omfatta "aktieägare som har etl bestämmande inflytande över verksamhelen". Bestämmelsen härom bör tas in i 4 § 2 st.

Länsstyrelsen anser all hela den bedömning som skall innefattas i "vandelsprövning" kommer atl bli synnerligen grannlaga eftersom etl uteblivet näringstillstånd kan myckel hårt komma all påverka den enskildes livssituation. Ett genomförande av lagsliflningen måste därför medföra alt den del av länsstyrelsen som skall pröva tillstånden får myckel kvalificerade tjänster.

2.22 Näringsförbudskommittén: Prop. 1985/86:126

Kommissionen uttalar (s. 228), att kriterierna för vandelsprövningen bör vara "entydiga och enkla atl tillämpa". Enligt lagtexten krävs det, atl den som söker tillstånd "med avseende pä laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och avgiftsförfattningarna är lämplig att bedriva verksamhet av angivet slag". Det måste enligt kommitléns mening ifrågasättas om dessa kriterier uppfyller önskemålet om en lättillämpad lagstiftning.

Lagtexten ger besked så långt all man vid lämplighetsprövningen inte ska beakta annat än "laglydnaden" och "benägenheten att fullgöra skyldigheter enligt skatte- och avgiftsförfattningarna". Detta begränsar i viss mån prövningen och är, enligt kommitténs uppfattning, en bra utgångspunkt. Härefter återstår dock en prövning av om personen i fråga är "lämplig". Detla kriterium vållar uppenbarligen besvär. Riskerna måste anses stora för atl betydande skillnader uppkommer i bedömningarna i olika delar av landet.

Kommittén har i och för sig förståelse för svårigheterna atl formulera förutsättningarna på elt tillräckligt tydligt sätt. Kommittén har själv stött på motsvarande problem. Visserligen kan det anses ännu viktigare med tydliga rekvisit när det gäller näringsförbud än i fråga om näringstillstånd. Effekterna av etl näringsförbud är ju avsevärt mera ingripande. Ändå får det anses otillfredsställande att lagtexten angående näringstillstånd lämnar etl så stort spelrum som synes vara fallel med uttrycket "lämplig".

Kommissionen har i både allmänmotiveringen och specialmotiveringen gjort vissa uttalanden för atl underlätta tolkningen av ullrycket "lämplig". Del sägs bl.a. (s. 371) att oegentligheterna för atl tillmätas betydelse ska ligga förhållandevis nära i tiden, även om det av olika skäl inte är lämpligl alt uppställa en absolut lidsgräns. Vidare sägs (s. 372), att man i allmänhet bör kunna bortse från "mindre allvarliga brott som bara föranlett bötesstraff. Kommittén kan instämma i dessa uttalanden. Härefter sägs emellertid (s, 372): "Sådan brottslighet som har antecknats i kriminalregislrel, dvs, där fängelse eller därmed jämställd påföljd har ådömts bör däremot som regel förhindra all näringstillstånd erhålles." Kommittén kan inte generelll instämma i delta uttalande. En betydligt mer nyanserad bedömning synes erforderlig. Bl, a, torde det finnas anledning alt ta hänsyn lill om oegentligheterna har någon anknytning till den näringsverksamhet som lillslåndel avser.

Enligt kommitléns mening måste ell rekvisit som "lämplig" åtföljas av mycket klara motivullalanden för all kunna accepteras. I viss mån kan del ges stadga genom atl .det i motiven anges vissa konkreta exempel för att utvisa "ribbans höjd". Såväl när del gäller kravet på laglydnad som beträffande kravet på "benägenheten att fullgöra skyldigheter ..." synes behovel av konkretisering vara stort.

2.23 Lokala skattemyndigheten i Solna:

På sid. 227 uttalas atl bulvanförhållande inte skulle behöva föreligga enbart av del skälet att person genom aktieinnehav har bestämmandeinflytande över etl förelag.

LSMSolna vill i delta sammanhang peka på de svårigheter som ibland finns när LSM enligt 66 § uppbördskungörelsen upplyser länsstyrelsen om vem som enligt 77 a § uppbördslagen är företrädare för bolag. Frågan belyses bl. a. av Tore Lundin i Uppbörd av skatt 2 uppl. s. 243 f.

Anledning kan finnas atl närmare anvisa när vandelsprövning i förelig- oc

gande fall bör ske.

2.24 Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Prop. 1985/86:126
Industriförbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska
Handelskammarförbundet:

De i förslagel angivna kriterierna för vandelsprövning är oprecisa, varför det vid rättstillämpningen ges avsevärt utrymme för subjektivitet vid tolkningen. I betänkandet (s. 229) sägs således atl "del synes rimligt att också annan kriminalitet - som inte typiskt sett hänger samman med näringsverksamhet - i vissa fall kan tillmätas betydelse vid vandelsprövningen." Oklar är också den tidsgräns inom vilken omständigheter skall beaktas vid prövningen.

Införandel av det föreslagna systemet inrymmer således väsentliga risker för godtycke säväl vid tillståndsgivningen som vid den löpande tillsynen. Ett annal osäkerhetsmoment utgörs naturiigtvis av atl oUka länsstyrelser kan göra skilda bedömningar. Det kan i delta sammanhang inte heller bortses ifrån att risk finns för långa handläggningstider vid vandelsprövning i samband med nyslartande av förelag, vilket i sig kan vara etableringshämmande.

På sid. 228 ff och 370 ff i betänkandet förs ett resonemang om vilket mätt av dålig laglydnad eller bristande benägenhet att fullgöra skyldigheler enligt skatte- och avgiftsförfallningarna som skall utestänga en näringsidkare från att erhålla tillslånd. Resonemanget i betänkandet tycks ena stunden ge vid handen atl endasl en dom innehållande fängelsestraff skall diskvalificera en näringsidkare, I ell följande stycke sägs emellertid -visseriigen med en anmärkning om att försiktighet i rättssäkerhetens inlresse måsle iakttas - att redan misstanke, ibland grundad på elt erkännande (s, 230), om brott i vissa faU skaU kunna räcka som skäl för avslag på en ansökan. Också för återkallelse av elt liUslånd kan i vissa fall enbart misstanke om brott vara tillräcklig grund enligt förslaget.

Oaktat de anmaningar om försiktighet som kommissionen gjort förefaller del organisationerna myckel långtgående alt ge sådan relevans redan ål misstanken om brott. Detta är synnerligen anmärkningsvärt då svensk straffprocessrält inte ens tillmäter den tilltalades erkännande någon annan verkan i processen än ett vissl bevisvärde. För en domstol räcker del alltså inte för en fällande dom alt man misstänker någon för ett brott även om misstanken grundas på ett erkännande. Ytteriigare omständighet måste till för att full bevisning skall anses föreUgga.

Atl länsslyrelserna redan innan dom föreligger skall kunna ta hänsyn lill misstanke om brott är stötande för rättskänslan och synes ge större utrymme ål de tillståndsgivande myndigheterna än ät domstolarna, som trots allt är satta att sköta den dömande verksamheten i landet.

Ifråga om länsstyrelsernas vandelsprövning finns avslulningsvis skäl all åter rikta uppmärksamheten på att denna inte kommer att handla om kontroll av atl vissa objektiva kriterier är eller inte är uppfyllda. Förutom av vad som lidigare anförts framgår också detta av det förhållandet, att de näringslivsorganisationer och fackliga organisationer som berörs bör beredas tillfälle att yttra sig i ärendena (s. 233). En sådan ordning visar på alt del uppenbarligen kan bli fråga om elt skön vid vandelsprövningen. Annars kan det knappasl vara meningsfullt all begära in yttranden.

2.25 Svenska åkeriförbundet:

För åkerinäringens del är vandelsprövning redan föreskriven. Den bör
fortsättningsvis handläggas i nuvarande ordning, som även omfattar pröv
ning av taxi- och busslrafiknäringarna. 86

2.26 Motorbranschens Riksförbund: °P- 1985/86:126

Förbundet delar kommissionens uppfattning att den som klart har dokumenterat sin ovilja atl följa gällande spelregler inom ramen för rådande näringsfrihet bör hindras från att driva verksamhei inom aktueU bransch. Det är emellertid från rättssäkerhetssynpunkt viktigt all kriterierna för vandelsprövningen blir så klara och entydiga som möjligt för att förhindra godtycke från tillslåndsmyndighetens sida. Det kan härvid ifrågasättas om inte de närmare kriterierna bör anges i själva lagtexten.

2.27 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund:

Förslaget om vandelsprövning täcker delar av den personkrets som för närvarande prövas enligt LHD (lägen om handel med drycker), dvs. de som barett verkligt inflytande över restauranger. Även det sakliga innehållet i kommissionens prövning är begränsat i förhållande till LHD.

Förslaget leder lill en av skilda instanser gjord dubbel prövning av lämpligheten. Det är därför onödigt men innebär också ett steg tillbaka i strävanden atl positivt utveckla restaurangbranschen.

2.28 Sveriges Städentreprenörers förbund:

Krav på utbildning i förelagsskötsel och vandelsprövning kan givetvis också medföra atl en eller annan oseriös person stängs ute. Mén även här är det lika troligt all resultatet blir atl också allvarligt menande personer förhindras alt starta eget. Många småföretagare har mycket bristfällig formell utbildning men har genom goda idéer och förmågan all utnyttja externa kunskaper skapat framgångsrika förelag.

2.29 Företagareförbundet:

Enligt kommissionen skall s.k. vandelsprövning införas dvs. för alt en person skall få näringstillstånd får vederbörande inte ha begått brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna. Enligt förslaget skall smärre förseelser inte lUlmätas betydelse,

Förbundel menar all del finns allvarliga risker för rättssäkerheten när tillståndsgivningen baseras på skönmässiga värderingar av en tillstånds-myndighet som inte är inordnad i del allmänna domstolsväsendet. Vad tillståndsmyndighelen i realiteten göi- genom alt neka näringstillstånd p, g. a, vandelsprövning är att "utdöma ännu ett straff.

Om vandelsprövning överhuvudtaget skall införas måste det överlåtas ål xdomslolarna alt avgöra om en persons vandel är godtagbar eller inte. Därigenom ges den enskilda individen en prövning av sin vandel som baseras på en strikt juridisk bedömning.

2.30 Svensk Industriförening:

Beträffande vandelsprövningen och utbildningskravet torde inte heller
dessa föreslagna ålgärder få några nämnvärda brottsförebyggande effek
ler. Vandelsprövningen innebär en subjektiv värdering och risk för god
tycke. Långa handläggningstider vid prövningen kan också få en etable
ringshämmande effekt. 87

2.31 Lantbrukarnas Riksförbund: Prop. 1985/86:126

Vad så gäller effekterna av lagförslagets genomförande vill LRF särskilt peka på följande. Vandelsprövning förekommer idag inom transport- och reslaurangnäringarna. Kommissionen anger atl en omfattande ekonomisk brottslighet förekommer inom dessa näringar. Vandelsprövning har därför uppenbarligen hafl ringa betydelse och lär inte få större betydelse för att den kommer atl gälla fler branscher.

2.32 Malmö kommun:

Vandelskravet i 3 § p. 1 är till sin uiformning vagt och obestämt ("med avseende å laglydnad och benägenhet all fullgöra sina skyldigheler enligt skatte- och avgifisförfaltningarna är lämplig"). Denna bestämmelse är en generalklausul som innebär all lagstiftningen överlåtk ål förvaUningsdom-stolarna atl avgöra vad man kan kräva av en person för atl han skall kunna få utöva sin näring. Det borde i stället av själva lagen framgå direkt vilka kriterierna skall vara på grad och typ av bristande laglydnad etc. för att näringstillstånd skall vägras. Bestämmelsen bör omformas i enlighet härmed.

2.33 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Vi anser ändå att kommissionen haft ett alldeles för snävt synsätt på oseriösa beteenden från företagares sida. Man framför i och för sig att inte enbart lagbrott ska bedömas vid vandelsprövningen utan t. ex. också upprepat nonchalerande av reklamationsnämndens utslag. Däremot behandlar man inte alls grova och upprepade kollektivavtalsbroti som inslag i vandelsprövningen. Vi menar alt upprepade och grova kollektivavlalsbrott kan innebära mycket stora risker för de anställdas sociala och ekonomiska trygghet och många gånger också för deras liv och hälsa. Vi kan heller inte förslå varför l.ex, underiåtenhet att betala arbetsgivaravgifter, som ju räknas ul på lönesumman, kan ge grund för avslag på ansökan om näringstillstånd men inte underlåtenhet atl betala ut lön eller rätl lön.

Det är därför ett bestämt krav från LOs sida atl också grova och upprepade kollektivavtalsbrott ska vara en grund för bedömningen av näringstillstånd.

Kommissionen föreslår att tre olika krav ska kunna ställas på de förelag som ska få näringsliUslånd. De ska inte vara belastade med ekonomiska brott eller ha slora skatteskulder under de senaste fem åren. De ska ha etl minimum av kunskaper om hur man sköter ett företag. De ska ställa en bankgaranti på 50000 kr. för ev. kommande skatteskulder. Sedan anser kommissionen atl regeringen ska besluta vilket eller vilka av dessa krav som ska ställas i olika branscher.

LO anser det tveksamt att skilja de olika kraven åt. Vår erfarenhet talar för alt det inte är möjligt, att som kommissionen gör, peka ut atl de oseriösa förhållandena i en viss bransch beror på bristande kunskaper eller på en omfattande ekonomisk brottslighet bland de berörda företagen. Dessa faktorer samverkar i slort sett alltid och åtminstone de två första kraven bör alllid ställas samtidigt.

2.34 Målareförbundet: Prop. 1985/86:126

När del gäller sammanfattningens skrivning av vandelsprövning anser vi all man är alll för utslätande. Företagare som exempelvis varit utsatt för näringsförbud och under denna tid gjort sig skyldig till relativt sett lindriga skattebrott, bör betraktas som olämplig att på nyll starta och leda företag. I stort delar vi i övrigt synpunkterna underrubriken.

2.35 Svenska Transportarbetareförbundet:

Vandelsprövning företas redan idag inom ramen för yrkestrafiklagen. Erfarenheterna av detta är goda även om vissa oseriösa tillståndssökande ändå slinker igenom del ganska grovmaskiga nät som nuvarande bestämmelser ulgör. En orsak härtill är alt trots reglernas formellt goda beskaffenhel tenderar dessa atl förlora i betydelse emedan den praktiska tillämpningen på fältet lämnar mycket i övrigt all önska. Tillslåndssökande kan tidigare ha gjort sig kända för brott mot gällande kollektivavtal. I föreliggande belänkande anges icke kollektivavlalsbrott som en belastande omständighet vid vandelsprövning. Förbundets funktionärer har atl bevaka medlemmarnas avlalsenliga rättigheter och brott mot gällande kollektivavtal är så omfattande alt tvisteförhandlingar rörande kollektivavlalsbroll numera lar hart när hela deras tid i anspråk. Förbundel kräver mot bakgrund härav all broll mol kollektivavtal skall utgöra skäl för avslag lill näringstillstånd.

2.36 Tjänstemännens centralorganisation:

I betänkandet föresläs s.k. vandelsprövning som en förutsättning för näringstillstånd. Prövningen innebär att personer som begått grövre ekonomiska brott eller kraftigt misskött sin betalningsskyldighet gentemot samhället inte beviljas näringstillstånd. 1 dag finns liknande prövning t.ex. i samband med utskänkningstillstånd till restauranger. Det kan diskuteras -bl.a. utifrån erfarenheterna från sistnämnda område - om förslagel i denna del kommer atl visa sig verkningsfullt. Avgörande för delta blir dels de tillämpningsnormer som kommer att gälla, dels om åtgärder för att förhindra bulvanförhållanden sätts in. I del senare fallet får ställningstagandet lill kommissionens förslag till bulvanlag stor betydelse,

2.37 Sveriges Advokatsamfund:

Advokatsamfundet delar självfallel kommissionens uppfattning att företa
gare skall vara lämplig alt bedriva näringsverksamhet med avseende på
laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och
avgiftsförfaltningar. Anmärkningsvärt är emellertid alt kommissionen i sin
motivering bortser från de tyvärr talrika fall av bristande betalning av
skaller och avgifter som beror på omständigheter utanför företagarens
kontroll. All förelagaren blivk av med sina likvida medel på grund av en
mot honom riktad brottslig verksamhei eller att han råkat ul för oväntade
kundförlusler bör kunna utgöra godtagbar ursäkt för bristande betalnings
förmåga. Inte heller kan en företagare lastas för det fall hans underiåtenhet
alt fullgöra sin betalningsskyldighet beror på oförmåga atl klara konkur
rensen inom sin bransch. Även en skötsam och duglig företagare kan råka
ul för atl göra dåliga affärer. Större skatte- och avgiflsskulder kan därför
inte, som kommissionen synes ha tänkt sig, i och för sig utgöra tillräcklig
grund för att lämna ansökan om näringstillstånd utan bifall, framför alll ej
om prövningsförfarandet även skulle gälla redan etablerade företag. Hu- 89

vudvikten vid vandelsprövningen bör därför i högre gradan kommissionen Prop. 1985/86: 126 tänkt sig läggas vid förelagarens benägenhet alt fullgöra sin betalningsskyldighet vad avser skatter och avgifter.

2.38 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

2.2.2. Enligt fakultetsnämndens mening ger den i 3 § föreslagna vandelsprövningen utrymme för godtycklighet. Fakultetsnämnden finner det till att börja med otillfredsställande atl någon precisering ej skett av de brott som skall inverka på bedömningen, ulan att avgörande skall ske från fall till fall.

Till grund för vandelsprövningen i fråga om brott läggs främsl ell yttrande från polismyndigheten. Detta skaU inte innehålla "något egentligt utdrag ur poUsregister eller del allmänna kriminalregislrel", utan "ett urval av uppgifter som den tillfrågade myndigheten bedömt vara av intresse för den lämplighetsprövning som skaU ske" (s. 232). Polisen skall således i varje särskilt fall bedöma vad som skall meddelas till länsstyrelsen. Om inte polisen erhåUer synnerligen detaljerade föreskrifter om vad som skall meddelas i yttrandet tiU länsstyrelsen, blir underlaget för länsstyrelsens prövning i delta hänseende i hög grad beroende av den bedömning som vederbörande polismän gör. Atl detta är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt behöver inte särskilt framhållas.

I fråga om inverkan av tidigare brottsUghet sägs att brott som ligger tidigare i tiden än fem år i regel inte skall inverka. Allvarliga broll skall dock ha betydelse för prövningen även om de ligger längre tillbaka i tiden. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angelägel alt striktare regler ges. Om så ej sker, kan reglerna verka som ett permanent näringsförbud för vissa personer. Del finns också belydande risk för olikheter i tillämpningen hos oUka tiUståndsmyndigheter. Del borde finnas en bestämd tidsgräns för inverkan av brott på näringsliUslånd.

Kommissionen föreslår all misstanke om brott i vissa fall skall leda till avslag på ansökan om näringstillstånd (s. 372). Från rättssäkerhetssynpunkt är del inte godtagbart att misstanke om brott skall kunna motivera avslag. Det framgår inte ens klart om en förundersökning som inte lett till åtal skaU kunna inverka. Ordalagen i betänkandet tyder på all så skulle kunna vara fallel.

Inte heller i fråga om de skatte- och avgiftsskulder som skall inverka pä möjligheten atl få näringstillstånd har någon precisering skett. Kommissionen uttalar all 50000 kr. skall uigöra elt riktmärke, men atl länsslyrelsen får avgöra "från fall tiU fall" hur slora belopp som skall tillmätas betydelse (s. 374).

I 3 § p. 1 stadgas att endasl den som visat "benägenhet" all fullgöra sina skyldigheler enligt skalle- och avgiflförfattningarna skall anses lämplig att bedriva näringsverksamhet. Enligt kommissionens motivering skall emellertid redan det förhållandet alt en person har skalleskulder som överstiger ett visst belopp medföra alt personen inte anses lämplig. Även en person som hafl för avsikt all betala sina skaller men som p. g. a. omständigheter utanför hans kontroll kommit alt sakna möjlighet därtill kan således förvägras rätten all driva en näring. Därmed försvåras ju även för honom att fullgöra sin betalningsskyldighet.

I fråga om vandelsprövningen anges vidare i betänkandet (s. 230), alt
den som konsekvent vägrar atl rätta sig efter allmänna reklamationsnämn
dens beslul inte skall anses lämplig all bedriva näringsverksamhet. Detta
betyder att reklamalionsnämndens beslut indirekt sanktioneras.
___ 90

2.39 Föreningen Auktoriserade Revisorer: Prop. 1985/86:126

Vandelsprövning kommer enligt Kommissionen inte alt innebära några egentliga ölägenheter för de.seriösa näringsidkarna "ulan prövningen bör i stället vara till fördel för dessa genom att oseriösa personer motas bort". FAR vill fästa uppmärksamheten på de oklara definitionerna av kraven. Den föreslagna lagtexten säger "är lämplig alt bedriva verksamhei av angivet slag" medan Kommissionen skriver "begått grövre skattebrott eller i större utsträckning underlåtit att belala skatt och avgifter inte skall anses lämplig att driva rörelse". Kommissionen menar all enstaka smärre förseelser självfallel inte skall inverka menligt. I all lagsliftning kräver rättssäkerheten atl rekvisiten klart preciseras så atl tillämpningen blir ' objektiv. De svåra konsekvenser som etl vägral näringstiUstånd innebäi-får icke negligeras. En vandelsprövning bör icke baseras på annal än elt brottsligt förfarande fastställt av domslol.

2.40 Sveriges Redovisningskonsulters Förbund:

Saneringsbehovel avklaras genom bestämmelser om näringsförbud. Att diskriminera företagare med viss branschtillhörighet på grund av andras missbruk svarar inte mol svensk rättsuppfattning.

2.41 Föreningen Sveriges Kronofogdar:

Föreningen har inget alt erinra mol den prövning av laglydnad m. m. och utbildning som uppställs i försia och andra punkterna i denna paragraf Föreningen är däremol tveksam lill alt man når de man avser att nå med denna prövning.

3 Utbildning (2 § 1 st. 2)

3.1 Kammarrätten i Göteborg:

Kammarrätten avstyrker kravet enligt punkten 2 på företagsulbildning. Kammarrällen delar visserligen kommissionens åsikt all bristande bokföringskunskaper m. m. ibland kan vara en förklaring eller leda lill oegentligheter. Del framstår emellertid som mindre välgrundat atl tvinga en blivande företagare att genomgå kurser i dessa hänseenden, när del samtidigt inte slälls något krav på särskill yrkeskunnande.

3.2 Rikspolisstyrelsen:

Kommissionen har vidare anfört atl grundläggande utbildning i företags-skötsel bör kunna molverka ekonomisk brollslighel och skatteundandragande. Erfarenheten ger emeUertid vid handen all de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller och att detta inte avhåller vederbörande från all begå ekonomiska brott. Del är därför styrelsens uppfattning all en satsning på utbildning i företagsskötsel endasl kommer att få begränsade effekler.

3.3 Brottsförebyggande rådet:

Förslaget om grundläggande utbildning i förelagsskötsel är bra även om

dess betydelse när del gäUer all molverka ekonomisk brottslighet inte får 91

överskattas. Men efiersom kunskapsnivån hos många företagare i dessa Prop. 1985/86: 126 frågor av flera skäl bör höjas är del värdefullt om också denna del av förslagel genomförs. Förmodligen blir det heller aldrig aktuellt att inom en viss bransch endast ha utbildningskravet som en förutsättning för näringstillstånd. När del gäller uppläggning och genomförande av utbildningen är det viktigt all etablera nära samarbete mellan respektive branschorganisation och berörda myndigheter.

3.4 Kommerskollegium:

Kollegiet finner det naturligtvis värdefullt att näringsidkare i allmänhet skall ha grundläggande utbildning i förelagsskötsel, m. m. men med den av kommissionen föreslagna synnerligen elementära utbildningen vill kollegiet ändock ifrågasätta om densamma kan avhjälpa påtalade brister. Visserligen kan oseriöst förelagande - så som del anges i belänkandet -delvis antas bero på bristande kunskaper, men som etl medel att bekämpa ekonomisk brottslighet torde ett krav på utbildning på sätt som föreslagits vara av diskutabelt värde. Bakom den kvalificerade ekonomiska brottsligheten lorde ofta stå väl utbildade personer.

Det kan förmodas bli svårt atl fastställa vilka krav som skall ställas på utbildningens innehåll och på kursdeltagarnas kunskaper sä all prövningen inte uppfattas som meningslös eller som en konkurrensbegränsande åtgärd. Än svårare torde det bli att kontrollera att kraven verkligen uppfylls. Vidare skulle branschorganisationerna, som förväntas anordna utbildningen i hög grad belastas.

3.5 Riksrevisionsverket:

RRV instämmer i kravel på grundläggande företagsulbildning om redovisning, skatter, avgifter m. m. Enligt RRVs mening bör utbildningskravet inte begränsas till vissa branscher. Utvärderingen av pågående försök med obligatorisk förelagarutbildning bör dock genomföras innan krav på obligatorisk utbildning vidgas och genomförs i större skala.

3.6 Bankinspektionen:

Den andra förutsättningen för näringstillstånd som kommissionen för fram är grundläggande utbildning i förelagsskölsel. Inspektionen vill i princip inte invända mot förslaget på denna punkt men ifrågasätter om förslagets genomförande skulle fä någon egentlig effekt. Den andel av den ekonomiska brottsligheten som beror pä okunnighet är sannolikt inte slor.

3.7 Riksskatteverket:

RSV delar kommissionens uppfattning alt del är angeläget att den som startar en rörelse har åtminstone elementära kunskaper om redovisning, skattelagstiftning m. m. Dessa krav bör dock inte kopplas ihop med frågan om införande av näringstillstånd, eftersom det är viktigt att sådana kunskaper finns inom alla branscher.

RSV ifrågasätter dock om bristande kunskaper hos näringsidkare är någon av de viktigare orsakerna till kvalificerat skatteundandragande. Det kan i stället förhålla sig så atl de allvarligare ekonomiska brotten begås av personer som är synneriigen väl bevandrade i skattelagstiftningen, antingen själva eller genom sina ombud.

En lämpligare ordning än atl koppla ihop utbildningsfrågan med krav på 92

näringstillstånd kan vara att salsa på information lill nystartade förelag i Prop. 1985/86: 126 enlighet med kommissionens förslag i belänkandet "Vidgat samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområdet - förbättrad information till företag" (Ds Ju 1984:4). Åtgärder i denna riktning har också vidtagits genom tillskapandet av blanketten "skatte- och avgiftsanmälan" och broschyren "Skatter & avgifter", vilka har fått etl mycket positivt mottagande på fältet.

3.8 Näringsfrihetsombudsmannen:

Även om det är önskvärt att företagare har vissa grundläggande kunskaper i förelags skölsel verkar ell formaliseral krav på viss utbildning alllför stelbent. Det kan t.ex. visa sig svårt all få tillgång lill utbildningen ifråga för envar som önskar det, speciellt om kurserna endast anordnas av branschorganisationer som kan ha inlresse av alt ge företräde ål medlemmar.

Obligatoriska krav på viss utbildning och på personliga kvalifikationer av annat slag som villkor för marknadstillträde bör enligt NOs mening i första hand förbehållas sådana områden där det är befogat från liv- hälsa-säkerhetssynpunkl. Andra medel bör primärt användas för att molverka ekonomiska risker.

3.9 Statens pris- och kartellnämnd:

SPK motsätter sig givetvis inte att företagare utbildas i hur företag bör skötas. Utbildningen bör dock liksom hittills vara frivillig.

3.10 Konsumentverket:

Konsumentverket ställer sig positivt till kommissionens förslag om krav på grundläggande företagsulbildning. De grundläggande kunskaper i hur elt företag skall skötas som det här är fråga om bör inte verka hämmande på seriöst nyföretagande. Man skall dock inte hysa för stor tilltro till utbildning som medel alt molverka ekonomisk brottslighet.

Det är viktigt att det från samhällets sida fastsläs vad utbildningen skall omfatta och hur höga krav som skall ställas på företagarna. Det är också viktigt atl alla som berörs får tillgång till utbildningen - annars blir utbildningskravel elt etableringshinder. Verket har många exempel från sin verksamhet på hur näringsidkare av okunnighet åsidosätter civilrättsliga och näringsrättsliga regler. I den grundläggande utbildningen borde därför också ingå elementa om den konsumenträtlsliga lagstiftningen som reglerar näringsidkarens ansvar gentemot konsumenterna.

3.11 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Grundläggande utbildning i företagsskötsel föreslås som ytterligare ett sätl all sanera branscherna.

Med hänsyn lill atl många företagare av ren okunnighet missköter sin
verksamhet instämmer länsslyrelsen i kravet på förelagarutbildning. Vä
sentligt i sammanhanget är dock att kraven inte ställs för högt utan begrän
sas lill alt avse just grundläggande utbildning såsom baskunskaper i bokfö
ring saml kännedom om lagar, inte minst på uppbördsområdet. Effekten
får dock inte bli alt nägon avstår från att söka tillstånd p.g.a. orimliga
ulbildningskrav. 93

Branschorganisationerna bör härvid vara lämpligaste utbildare.

3.12 Länsstyrelsen i Uppsala län: Prop. 1985/86:126

När tillståndskrav införs i en bransch skall även redan' existerande företag prövas. Länsstyrelsen anser del inte påkallat alt därvid kräva att företagare, vilka pä ett klanderfritt sätl drivit rörelse under lång lid, skall genomgå grundläggande utbildning. Lagstiftaren bör uttala atl sådana näringsidkare visat sig ha erforderliga kunskaper, varför utbildning inte krävs.

3.13 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Inom yrkeslrafikområdet finns redan i dag en obligatorisk utbildning, som synes tillgodose kommissionens krav. Utbildningen uppfattas positivt inom branschen. Det är dock tveksamt om den har någon större betydelse för alt förhindra ekonomiska oegentiigheter. Eftersom det ofta förekommer att de som ertappals skyller på bristfällig eller missledande information, anser länsstyrelsen alt det ändå har elt visst värde atl sprida kravet på utbildning även till andra områden än åkeribranschen.

3.14 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kommissionen konstaterar att oseriöst företagande många gånger kan ha sin grund i ren okunnighet. Bristfälliga kunskaper i bokföring, företagsskötsel m. m. kan göra alt förelagaren redan från början hamnar på fel kurs. Grundläggande utbildning i förelagsskölsel bör därför kunna motverka ekonomisk brollslighel och skatteundandragande.

Länsslyrelsen delar denna uppfattning. Det är vanligt att förelag startas av personer som inte har elementära kunskaper i bokföring, redovisning m. m. och som saknar branschkännedom. Länsslyrelsen anser dock inte atl denna fräga bör kopplas ihop med en lag om näringslillsländ. I stället bör branschorganisationerna kunna se lill atl medlemmarna har tillräckliga kunskaper för atl driva etl företag. Det lorde för övrigt vara en ganska omöjlig uppgift för länsstyrelsen alt bedöma kunskapsnivån i det enskilda fallet. Den som saknar tillräckliga kunskaper på något område har goda möjligheter alt få sakkunnig hjälp genom anlitande av en utomstående bokförings- eUer konsultbyrå. Länsstyrelsen avslyrker förslagel om krav på grundläggande utbildning i förelagsskölsel.

3.15 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Även förslagel om viss grundläggande utbildning för näringsidkare torde kunna verka i samma riktning (motverka ekonomisk brottslighet). Länsslyrelsen tillstyrker med hänsyn till det anförda kommissionens förslag i dessa delar.

Ang. 2. Förslaget om en grundläggande utbildning i företagsskötsel torde vara det minsl ingripande av de tre förutsättningarna för näringstillstånd. Kommissionen anser alt det är en tilltalande lösning om utbildningen kan ske i branschorganisationens egen regi, t. ex. såsom den kurs för blivande åkare som Svenska Åkerkörbundet anordnar.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del men vill dock påpeka atl
statliga organ måste tiUdelas medel och möjlighet atl granska innehållet
och kraven i branschorganisationernas utbildning saml i vissa fall även
själv göra utbildningsinsatser i de fall organisationerna inte har möjlighet
alt svara för en meningsfull utbildning. 94

3.16 Näringsförbudskommittén: ' Prop. 1985/86:126

Idén med atl kräva att förelagaren genomgått en grundläggande utbildning kan ha vissa poänger. Sådana krav uppställs ju i många andra sammanhang, och atl leda ell förelag är i mänga avseenden komplicerat. Även om många företagare anlkar revisorer för uppgifter som rör bokföring och skatteredovisning, är del uppenbarligen en fördel om näringsidkaren själv har vissa grundläggande kunskaper. Kommittén har kunnat konstatera, att flera av de personer som ålagts näringsförbud synes ha stupat just på del förhållandel all de inte besuttit ens de mest elementära kunskaper angående administration av elt företag.

Man får dock komma ihåg alt ell krav på utbildning knappast stoppar de personer som står för den mest allvarliga brottsligheten. Ofta torde dessa ha kunskaper som i och för sig är tillräckliga. Huruvida ell krav på viss utbildning bör upprätthållas lorde bero på vart man vill sikta med regleringen. Om avsikten är all få bort inte bara grovt iUojala näringsidkare från branschen ulan även sådana vars "olämplighel" beror på bristande kunskaper, kan utbildningskravel vara värt att pröva. Kommittén har för sin del ställt sig avvisande lill en ren lämplighetsprövning när del gäller näringsförbud. I en prövning angående näringsförbud bör det således aldrig kunna fästas någon avgörande vikt vid om personen i fråga har tillräcklig utbildning eller ej. Delta hindrar inte i och för sig att elt sådanl krav uppställs i vissa branscher, men det kan samtidigt ifrågasättas om inte en reglering av den typ del här är fråga om borde la sikte på illojalitet snarare än pä okunnighet.

3.17 Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska
Handelskammarförbundet:

Organisationerna tillmäter utbildning myckel slort värde. Delta visas inte minsl genom den omfattande och differentierade utbildningsverksamhet som bedrivs genom organisationerna.

Som ett led i kampen mol den ekonomiska broltslighelen förordar kommissionen elt införande av krav på viss utbildning i förelagsskötsel. Enligt organisationernas mening måsle dock en sådan utbildning endast ha symbolisk betydelse som ell led i kampen mol den ekonomiska brottsligheten. Det är föga troligt all en person som befattar sig med ekonomisk brottslig-hel skulle avslå från del enbart därför atl han genomgår en grundläggande företagarkurs. Etl genomförande av förslaget kan naturligtvis ha effekten all enskilda personer hindras från atl begå misslag av ren okunnighet, vilket i och för sig är eftersträvansvärt. Det synes dock främmande alt karaktärisera sädana personer som ekonomiska brottslingar.

I betänkandet förbises hell alt många företagare genom praktiskt handlande måste anses ha visat besitta erforderliga kunskaper. Särskilt om det sker med kort varsel kan del inte anses rimligl att avkräva dessa personer elt bevis om utbildning. De seriösa företagarnas situation är här - liksom på flera andra punkter i förslaget - otillräckligt beaktad.

3.18 SHIO-Familjeföretagen:

SHIO-Familjeföretagen har alltid betonat vikten av god utbildning både av
företagare och arbetstagare. Del är emellertid föga troligt alt en person
som är inriktad på ekonomisk brottslighet skulle avslå från delta enbart
därför att han genomgår en grundläggande företagsutbildning. Ett genom- 95

förande av förslaget kan naturligtvis ha effekten all enskilda personer Prop. 1985/86: 126 hindras från att begå misslag av ren okunnighet, vilket i och för sig är eftersträvansvärt. Del synes dock främmande att karaktärisera sådana personer som ekonomiska brottslingar.

Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning bör utbildning stimuleras på annat sätt. Vi viU i sammanhanget omnämna den betydande utbildningsverksamhet som sker i olika branschförbunds regi. SHIO-Familjeföretagen stimulerar medlemsföretagen att vidareutbUda sig för erhållandet av före-lagardiplom. Ökade satsningar planeras från organisationens sida i denna riktning.

Inom elt stort anlal hantverksyrken finns redan ett färdigutvecklat syslem med kompelensbevis. Mästarbrev kan tilldelas utövare i elt slort antal hantverksyrken som uppfyUer de krav som finns i mästarbrevskungörelsen från 1973. Däri stadgas att förtjänta och skickliga hantverksutövare kan ansöka om mästarbrev hos SHIO-Familjeföretagen. För mästarbrev fordras all personer i fråga skall ha arbetat minst sex år i yrket och förvärvat för en självständig utövare av yrket erforderiig skicklighet och erfarenhet samt inhämtat erforderliga insikter i kalkylation och bokföring.

Statsmakterna har ell stort ansvar när det gäller företagarnas utbildning. Del är nödvändigl att det finns rimliga slalsbidragsregler som stimulerar både företagarnas egen utbildning och branschorganisationernas utbildningsverksamhet. Likaså måste skolan byggas upp så all eleverna får de nödvändiga baskunskaperna som en företagare behöver.

3.19 Svenska åkeriförbundet:

För åkerinäringens del råder för närvarande krav på grundutbildning. Vi har den uppfattningen, att detta krav bör vara permanent. Kommissionens förslag bUr därmed lillgodoseil.

3.20 Motorbranschens Riksförbund:

Det kan ifrågasättas om en veckolång kurs i grundläggande förelagsskölsel verkligen kan anlas ha den betydelse som kommissionen förutsätter. Den övervägande delen ekonomiska brott torde knappast begås på grund av okunnighet om gällande skatteregler m. m, Däremol kan del förhålla sig sä att en del mindre aUvarliga överträdelser av diverse författningar begås av ren okunnighet. Ett krav pä utbildning i förelagsskölsel kan därför framstå som befogat beträffande den som inte tidigare har bedrivit näringsverksamhet. Ett sådanl krav bör emellertid inte omfatta redan etablerade förelag av viss minsta storiek eller förelag som är anslutna lill en branschorganisation. I dessa fall framstår ett krav på genomgången utbildning som meningslöst, eftersom tillräcklig kompetens redan finns.

3.21 Schaktentreprenörernas Riksförbund:

EKO-kommissionen menar att okunnighet har en del i skulden lill problemen med skalle- och avgiftsundandragande. En slor andel av småföretagen saknar, när de påböijar sin verksamhet, kunskaper i ekonomi och erfarenhet av atl driva företag. Förelagarna får därför svårt alt klara verksamheten såväl ekonomiskt som administrativt (sid 229).

Vi instämmer i EKO-kommissionens bedömning härvidlag. Vi driver
därför viss utbildning för våra medlemmar i företagandels villkor. I likhet
med kommissionen menar vi nämligen att branschorganisationerna är bäst
skickade atl la fram och genomföra sådan utbildning. De har branschkän- 96

nedom och kan göra utbildningen branschanpassad. I detta stycke stödjer Prop. 1985/86: 126 vi således kommissionens förslag.

Det är emellertid dyrbart för oss och våra medlemmar all genomföra och genomgå utbildning. Lokall anordnad utbildning i små grupper och på kvällstid eller i helger — som ger bäst utbildningsresultat - ökar kostnaderna.

Vi motsätter oss införande av näringstillstånd, oavsett av vilka villkor som uppställs för erhållande av sådant tillsländ. Vi är däremot på intet sätt motståndare lill kunskapshöjande insatser - särskilt inte om de får genomföras eller förmedlas av oss - bl. a. för alt motverka skatte- och avgiftsundandragande som bottnar i slarv eller okunnighet. En rimlig ålgärd från statsmakternas sida vore därför enligt vär mening att ekonomiskt eller på annat sätt stödja oss i våra ansträngningar alt utbilda branschens näringsidkare.

3.22 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund:

Förslaget om utbildning i grundläggande regler för företagsamhet är i och för sig invändningsfrilt. Del hade emellertid varit intressant att få någon uppfattning om vad innehållet i utbildningen bör vara.

3.23 Målaremästarnas Riksförening:

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet anser atl viss grundläggande utbildning bör krävas av dem som bedriver företagsamhet inom måleribranschen. Någon exakt beskrivning av innehållet i denna utbildning anges dock inte. Däremol framhålls all utbildningen bör vara branschanpassad och innehålla inslag som bokföring, kostnads- och priskalkylering, skalte-och avgiflslagsliflning samt ekonomisk planering och finansiering.

Målaremäslarnas Riksförening vill framhålla alt denna typ av åtgärder ligger helt i linje med förbundels egen verksamhei och är snarast alt se som en åtgärd för all underlätta seriös etablering inom branschen. Det är ocksä vår uppfattning alt elt starkt utbildningsbehov finns bland de nyetablerade förelagen.

3.24 Företagareförbundet:

Kommissionen pekar på en viktig faktor när del gäller orsakerna lill uppkomna brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna, brislen på utbildning hos vissa företagare. Många gånger begås brotten utan uppsåt.

Den främsta orsaken härtill lorde vara del komplicerade skattesystemet vi har här i landet som behärskas av elt fåtal myckel kvalificerade experter.

En förenkling av skattesystemet tillsammans med en förbättrad utbildning av företagarna i skattefrågor kan reducera risken alt broll begås ulan uppsåt mot ovan nämnda lagstiftning. Denna utbildning bör dock vara frivillig och kunna erbjudas av såväl branschorganisationer, banker som studieförbund m.fl.

3.25 Svensk Industriförening:

Krav på utbildning i förelagsskölsel kan naturligtvis förhindra att enskil
da personer begår misslag av ren okunnighet. Del vore dock främmande
alt karaktärisera sådana personer som ekonomiska brottslingar, 97

7 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

3.26 Lantbrukarnas Riksförbund: Prop. 1985/86:126

Utbildningskravel, säger kommissionen, bör införas för att inte företagare av okunnighet skall begå oegentligheter. Den grupp företagare kommissionen med förslagel vill komma åt handlar dock enligt LRFs uppfattning uppsåtligen i slrid mol lagar och förordningar, varför ett ulbildningskrav torde vara verkningslöst vad gäller verkligt klandervärda förfaranden.

3.27 Malmö kommun:

Utbildningskravel enligt p. 2 gäller för alla rörelser. Man kan emellertid fråga sig om det i mindre rörelser skall vara hell nödvändigl om näringsidkaren själv uppfyller kravet. Det kunde kanske vara tillräckligt att han till rörelsen knutit person, ex. godkänd revisor, med erforderiig kompetens.

3.28 Landsorganisationen i Sverige:

Vad gäller utbildningen beklagar vi all kommissionen inte gett de fackliga organisationerna någon plals i denna. LO anser att frågor om kollektivavtal och andra förhållanden på arbetsmarknaden måste ingå i utbildningen. Här kan de fackliga organisationerna bli goda resurser i utbildningen.

3.29 Målareförbundet:

Även om oseriöst företagande i det stora flerfalel fall beror på ekonomisk snikenhet, kan det förekomma enstaka fall där okunnighet medverkat. Kunskaper om arbetsmarknadslagar, skattelagstiftning, bokföring och liknande bör styrkas. I de fall någon del saknas skall, om branschorganisationerna inte kan ställa utbildning till förfogande, samhället göra delta, exempelvis genom SIFU.

3.30 Svenska Transportarbetareförbundet:

Krav på grundläggande utbildning i företagsskötsel gäller sedan 1983 som
krav för yrkeslrafiktillslånd inom åkeri- och taxibranschen. Svenska åkeri-
förbundets kurs "Eget på väg" och Svenska taxiförbundets "BLIV-kurs"
har av kursdeltagarna prisals som väsentliga hjälpmedel inför deras framti
da roll som företagare. För kursen "Eget på väg" gäller atl deltagarna
själva får svara för kursavgift jämte koslnader för resor och uppehälle då
kursen inte är förlagd på hemorten. Kursen som är på en vecka hölls 1983
på 14 platser i landet. Eleverna får redan två månader före kursstarten
studiematerialet hemsänt. Meningen är atl eleverna skall vara ordentligt
förberedda när kursen tar sin början. Studiematerialet genomgås sedan
ingående. På kursdeltagarna ställs minimikrav på kunskaper i ämnena
skatteregler, finansiering, kalkylering och bokföring. Kursen avslutas med
ett individueUl skriftligt prov där eleverna får möjlighet att verifiera att de
inhämtat de minimikunskaper som fordras för alt vara egen företagare.
Likväl underkändes vid första provtUlfäUet 158 (12,5%) av de 1 260 deUa-
garna under 1983. Dessa gavs emellertid senare lillfälle all tentera om och
flera fann behov av att gå om kursen i sin helhet. Den arbetsgrupp som på
kommunikationsdepartementets uppdrag 1984 presenterade en utvärde
ring av kursen "Eget på väg" konstaterade alt behovel av en branschut
bildning av aktuellt slag var stort inom åkeribranschen och all kursverk
samheten bör fortsätta. Noteras bör att även Svenska busstrafikförbundet
lill kommunikationsdepartementet har gjort en framställning om att likarta- 98

de krav på förelagarutbildning skall gälla även för deras bransch. Även om Prop. 1985/86: 126 arbetsrättsliga frågor berörs till viss del menar förbundet alt behov föreligger för höjt ulbildningskrav för frågor som rör kollektivavtal.

3.31 Tjänstemännens Centralorganisation:

Förslaget om grundläggande utbildning i förelagsskölsel är bra även om dess betydelse när del gäller att motverka ekonomisk brottslighet inte får överskattas. Men efiersom kunskapsnivån hos företagare i dessa frågor av många skäl bör höjas är det värdefullt om också denna del av förslaget genomförs. Förmodligen blir det heller aldrig aktuellt att inom en viss bransch endasl ha utbildningskravel som en förutsättning för näringstillstånd. När det gäller uppläggning och genomförande av utbildningen är det viktigt alt etablera nära samarbete mellan resp. branschorganisation och berörda myndigheter.

3.32 Sveriges Advokatsamfund:

En företagare bör självfallet ha erforderliga kunskaper för skölsel av det företag som han avser atl driva eller redan driver. Enligt ordalydelsen i det av kommissionen upprättade lagförslaget skall av den som ansöker om näringstillstånd krävas alt han "har genomgått viss grundutbildning i fråga om skötsel av företag eller visar alt han på annal säll har förvärvat motsvarande kunskaper". Lagtexten är alllför vag och bör ha etl mera preciserat innehåll. Än allvarligare betänkligheter inger kommissionens uttalande (sid. 245) all "vad den grundlSggande utbildningen exakt skall innehålla kan inte anges här" dvs. ej ens i motiveringen lill förslaget. Kommissionen poängterar dock alt den utbildning kommissionen har i åtanke avser elementära kunskaper, inte kvalificerad yrkesutbildning. Detta förhållande bör även klart framgå av lagtexten,

3.33 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Vidare föreslås elt krav på grundutbildtUng - eller motsvarande kunskaper - i fråga om skölsel av elt förelag. Fakullelsnämnden vill i detta sammanhang understryka vikten av att - om ett sådanl krav införs - alla som så önskar garanteras tillträde till vederbörlig utbildning. Det är angelägel, alt ingen indirekt utspärrning sker l.ex. därigenom atl någon vägras tillträde lill en kurs eller därigenom all några kurser inte kan erbjudas. Det sagda är särskill aktuellt att observera, när ifrågavarande kurser anordnas av berörda intresseorganisationer och liknande.

3.34 Föreningen Auktoriserade Revisorer:

Grundläggande utbildning i företagsskötsel motverkar enligt Kommis
sionen ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. "Oseriöst före
tagande kan mänga gånger ha sin grund i ren okunnighet. Bristfälliga
kunskaper i bokföring och kalkylering och dålig kännedom om lagar och
regler kan leda till all förelagaren redan från början hamnar på fel kurs".
Kommissionen föreslår atl samhället skall ges möjlighet atl ställa utbild
ningskrav på företagarna. "Det kan vara en kortare kurs i skatteregler,
bokföring, redovisning, kalkylering m.m.". Man nämner som exempel
"en veckolång" kurs inom åkeribranschen. FAR kan bara konstalera atl
en grundläggande kunskapsnivå inte ens tillnärmelsevis kan nås genom en
utbildning pä det sätt som Kommissionen tänker sig. FAR förmodar ocksä 99

att den ekonomiska brottsligheten enligt Kommissionens definitioner sna- Prop. 1985/86: 126 rare i regel bygger på vederbörandes goda kännedom om lagregler och elt medvetet utnyttjande av eller bortseende från dessa.

3.35 Sveriges Redovisningskonsulters Förbund:

Grundläggande utbildning inom vissa områden i samband med startandet av förelag är av väsenllig betydelse varför vi förordar satt sådan skall krävas av alla oberoende av branschtillhörighet. Denna utbildning kan lämpligen omfatta

- bokföring avseende likvida medel (kassa, postgiro och check) i grundbok

- kontinuerlig avstämning av dessa konton. Lära företagaren nödvändigheten av fullständig kassakontroll

- information om nödvändigheten atl preliminära avgifter för inkomstskatt inkl. egenavgifter saml arbetsgivaravgifter är skäligt beräknade. Alltför ofta kommer stora belopp som slutlig skatt - avgift med förödande konsekvenser för företagaren som av oförstånd redan investerat eller på annat sätt förbrukat kapitalet

- information om grundläggande bestämmelser avseende förhållandel arbetsgivare —anställda

- information om skatteregler avseende avdragsgilla och ej avdragsgilla kostnader.

Utbildning härutöver i bokföring, budgetering, kalkylering m. m. skall ej krävas. Dessa kunskaper kan köpas hos de seriösa redovisningsbyråer som finnes. Vi påminner på nytt om behovel av att statlig myndighet påtar sig ansvar för nominering av redovisningskonsuller för att därigenom ge företagaren vägledning i frågan om var de seriösa rådgivarna slår att finna.

För denna grundläggande utbildning bör elt undervisningspaket tas fram. Anordnandet av kurser kan ske genom branschorganisationer eller genom redovisningsorganisationer.

3.36 Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling:

SIFU begränsar sitt yttrande till frågan om grundläggande utbildning i förelagsskötsel. Sådan utbildning bör enligt kommissionen vara ett krav inom restaurang-, transport-, schaklenlreprenör- och måleribranscherna. Inom bil- och städbranschen bör den övervägas. För vissa branscher genomför SIFU lekniskl inriktade kurser. Som framhålls i betänkandet anordnar SIFU ocksä kurser i förelagsskölsel. Dessa är t. ex. företagsstyrelse, boksluts-, budget- och kalkyleringskurser saml juridikkurser.

SIFUs kursutbud kan naturligtvis kompletteras med exempelvis före-lagsanpassade kurser inom ekonomiområdet.

Det kan också branschanpassas i samråd med berörda branscher. Ett exempel är SIFUs kurs i företagsekonomi med kalkylering och prissättning för hotell och restaurang saml kurs för receptionister.

3.37 Jönköpings Läns Utvecklingsfond:

Den del av utredningens förslag som utvecklingsfonden anser sig närmast
kunna biträda är kravet på utbildning. Införs detta måste tillräckliga utbild
ningsresurser finnas. De aktiviteter som bl.a. utvecklingsfonderna bedri
ver för alt förbereda blivande företagare för sin roll är emellertid redan nu
omfattande. Eventuella brister i utbildningen kan troligen avhjälpas genom 100

en aktiverad marknadsföring och framtagning av resurser utan införande Prop. 1985/86: 126 av tvingande regler.

3.38 Föreningen Sveriges Kronofogdar:

Föreningen har inget atl erinra mol den prövning av laglydnad m. m. och utbildning som uppställs i första och andra punkterna i denna paragraf Föreningen är däremol tveksam lill ätt man när de man avser att nå med denna prövning.

4 Ekonomisk garanti (3 § 1 st.)

4.1 Göta hovrätt:

För tydlighetens skuU bör i 3 § 3 anges atl säkerhet skall ställas och vidmakthållas.

4.2 Kammarrätten i Göteborg:

Kommissionen har i punkt 3 av paragrafen infört en möjlighet att ställa krav på bankgaranli för stats och kommuns framlid fordringar på skatter, tullar eller avgifter. Kammarrätten anser alt förslaget kan godtas efter vissa modifieringar som bör göras främst av hänsyn liU de olikheter som finns mellan näringsidkare saml olika lyper av företag. Kammarrätten vill således förorda etl syslem med garantibelopp som varieras med hänsyh liU verksamhetens omfattning, förslagsvis från 10000 kr. för mindre företag till 100000 kr. för omfattande verksamheter.

4.3 Riksåklagaren:

Tanken att man genom all uppställa krav på en bankgaranli på 50000 kronor skall kunna övervältra ansvaret för en fortlöpande och effektiv kontroll av förelagens ekonomiska ställning på affärsbankerna förefaller väl optimistisk. Mera sannolikt är alt bankerna i förekommande fall kommer att kräva sådana säkerheter för sina garntiåtaganden atl mera omfattande tillsyn från deras sida inte behöver bedrivas. En bieffekt av en sådan utveckling kan bli all nyetablering försvåras, särskilt för mindre företag. Även i övrigi kommer givelvis kravel på elt enhetligt garantibelopp alt missgynna de mindre förelagen, samtidigt som man kan ifrågasätta det meningsfulla i en sådan säkerhet för de större företagens förpliktelser.

Del kan befaras atl elt genomförande av förslaget kommer att medföra problem med kringgåenden av regelsystemet, bl, a. genom helt "svart" verksamhei och genom utnyttjande av bulvaner. I sistnämnda hänseende synes beslämmelserna i 4 § försia siycket inte vara tillräckliga för alt möta de problem som kan uppkomma med s. k. fåmansbolag.

4.4 Rikspolisstyrelsen:

Beträffande ekonomiska garantier för skaller och avgifter har kommis
sionen mol ekonomisk brottslighet föreslagit alt näringsidkare skall ställa
bankgaranti och atl del garanterade beloppet skall vara 50000 kronor för
alla förelag. Rikspolisstyrelsen delar kommissionens uppfattning att eko
nomiska garantier kan vara etl verksamt medel i kampen mol ekonomisk
brottslighet. Dock är det styrelsens uppfattning atl garantibeloppet bör 101

kunna sättas både högre och lägre än 50000 kronor. För vissa företag är Prop. 1985/86: 126 del föreslagna beloppet så lågt all del hell skulle sakna betydelse medan del för andra, l.ex. enmansförelagare, skulle kunna förhindra en seriös etablering.

4.5 Brottsförebyggande rådet:

Förslaget atl ställa krav på ekonomiska garanlier är det mest effektiva i betydelsen all molverka atl företagare genom oegentligheter eller försummelse bygger upp slora skulder till samhället. Ett viktigt inslag är då att det är fråga om bankgaranti, vilket medför atl banken gör kredilprövning på affärsmässiga grunder med viss regelbundenhet.. Detta kommer bl. a. att resultera i att varningssignaler kommer lidigare under elt förelags verksamhetsperiod och därmed förhindrar alltför stor skuldbörda vad gäUer skaller och avgifter innan missförhållandena uppmärksammas.

4.6 Kommerskollegium:

För den som vill pröva en affärsidé ulan atl ha tidigare erfarenheter som företagare eller ha etablerade bankkontakter kan kravet på säkerhet innebära ett betydande hinder. Samtidigt är del troligt, att den som verkligen ägnar sig ål ekonomisk brottslighet utan svårighet kan ställa säkerhet. I delta fall blir garantin verkningslös som etl medel alt bekämpa ekonomisk brottslighet.

Kravet på säkerhet kan visseriigen i viss mån garantera, atl restförda ulskylder skulle kunna drivas in. Värdet av en säkerhet är dock tveksamt av flera skäl. Restförda belopp överstiger ofta betydligt 50000 kr. Vidare är taxeringsintendenten ofta generös i silt yttrande över ansökan om anstånd med inbetalning av kvarstående skatt dä besvär över taxeringar anhängiggjorts, delvis beroende på all den ulredning som vid detta lillfälle föreligger i laxeringsmålel ofta är bristfällig och lar lång tid alt komplettera. Handläggningstiderna för mål angående såväl ordinarie taxeringar som eftertaxeringar kan dessutom uppgå till flera år. Stora belopp kan därför mycket väl medvetet undanhållas från beskattning under den lid då säkerheten normalt skall kunna las i anspråk.

Såvitt kan utläsas av lagförslaget är del ingenting som hindrar, att säkerheten las i anspråk för belopp som blir restförda efler det alt säkerhet ställts, men som hänför sig till tidigare uppbördstillfällen. Detla kan uppfattas som stötande.

Kommissionen synes mena, att säkerhet generellt skall ställas för ell belopp om 50000 kr. Av den föreslagna lagtexten kan man dock få den uppfattningen, all säkerheten skall uppgå till högsl 50000 kr, men kan bestämmas till ett lägre belopp. Lagförslagets formulering får anses olycklig. En alternativ formulering av punkt tre är följande. "Ställer säkerhet för etl belopp om 50000 kr. för stats och kommuns framtida fordringar mot honom på skatter, tullar eller avgifter."

4.7 Transportrådet:

Vad beträffar del av EKO föreslagna kravel på bankgaranli för etablering
vill TPR anföra följande. Uppställandet av krav på bankgaranti för innehav
av trafiktillstånd skulle utan tvivel innebära en skärpning av lämplighets
kraven. Genom en sådan garanti skulle det allmännas anspråk på att de
skaller och avgifter som är hänförliga till rörelsen betalas bli säkerställt.
Ett syslem med krav på bankgaranti enligt EKOs förslag skulle väl 102

kunna införas i yrkeslrafiklagsliflningen. Enligt TPR bör så ske med de Prop. 1985/86: 126 inskränkningar som anges i det följande. I enlighet med EKOs förslag bör kravel tills vidare omfatta den yrkesmässiga laslbilslrafiken. Del kan emellertid finnas anledning atl införa molsvarande krav även i fråga om övrig yrkesmässig trafik. Ett ställningstagande härvidlag kräver emellertid närmare överväganden. Del bör ankomma på TPR all göra dessa överväganden och lämna förslag till en eventuell utvidgning av kravel.

Kravet pä bankgaranti bör enligt TPR ställas vid nyetablering av rörelse, Etl allmänt krav på bankgaranti för sådana förelag som redan är etablerade vid tidpunkten för kravets införande anser TPR dock skulle föra alllför långt. Däremot bör systemet utformas så att ett redan tidigare etablerat förelag som visat försumlighet med avseende på inbetalningar av skatter och avgifter skall prestera en bankgaranti som förutsättning för atl få fortsätta rörelsen.

En bankgaranli är alltid förenad med koslnader för ell förelag som innehar en sådan. När del gäller de nyetablerade förelagen finns del enligt TPR bl.a. mot denna bakgrund anledning att överväga att tidsbegränsa kravet på bankgaranti. Efler en viss lid har företaget hunnit utveckla sig och - om bankgaranlin inte har behövt tas i anspråk — kunnat visa sin förmåga och vilja att betala in skatter och avgifter lill det allmänna.

4.8 Bankinspektionen:

Den del av förslagel som närmasl berör bankinspektionens verksamhetsområde är den ekonomiska garantin för skatter och avgifter. Enligt förslaget skall företagare för att få näringstillstånd kunna åläggas ställa bankgaranli på 50000 kr. för framlida skatter och avgifter. Skulle bankgaranli komma att erfordras i större utsträckning som förutsättning för näringstillstånd kommer betydande belopp att tas i anspråk för detta ändamål. Beloppen kommer alt gå utanpå företagens normala kreditbehov. Många förelag skulle också få svårt atl anskaffa de säkerheter som bankerna måste kräva för denna kredit som ofta får karaktär av högriskkredit. Även med normal kreditupplysning är del givetvis myckel svårt för bankerna att kontrollera alt förelagen uppfyller sina skatte- och avgiftsskyldigheler.

Den aUvariigaste invändningen mot förslaget i denna del måste dock göras från principiell synpunkt. Om förslaget genomförs och kommer lill användning skulle bankerna i vissa branscher få etl avgörande inflytande över näringsfriheten genom att ställande av garanti utgör ett absolut villkor för alt verksamheten skall få igångsättas. I dag kan ingen - inte heller bankinspektionen — ålägga en bank all åla sig elt kredilengagemang som banken vid en bedömning av kredittagarens person, förelagets framtidsutsikter och säkerheten inte anser sig vilja la eller inte har kredkutrymme för. Denna princip bör inte ändras. Likaså måsle banken ha en oviUkorlig rätt att säga upp en garanti om banken bedömer att företagets utveckling är oroande eller atl säkerheten inte längre är betryggande.

4.9 Försäkringsinspektionen:

Ekonomiska garanlier för skatter och avgifter skall enligt förslagel utgöras av bankgaranti. Inspektionen vill påpeka att ett tänkbart alternativ kan vara kreditförsäkring av här i riket koncessionerat försäkringsbolag. Inspektionen förutsätter härvid alt kreditförsäkring för detta ändamål ulgör särskild riskgrupp.

103

4.10 Riksskatteverket: . Prop. 1985/86: 126

Ett krav på bankgaranti på 50000 kr. kan medföra att kapitalanskaffningen försvåras för främst småföretagare. För seriösa personer som avser all starta näringsverksamhet i liten skala kan kravet framstå som obilligt. För dem som ägnar sig ål ekonomisk brottslighet i större skala är beloppet däremot alldeles för litet för atl det skall verka hämmande. Det slälls ju dä i relation till det skallebelopp man har undgått eller räknar med all undgå all belala.

RSV vill dock inte förneka all ett krav på ekonomisk garanti kan medföra vissa fördelar. Del skulle nämligen kunna leda lill att det automatiskt kommer atl ske en prövning av persons lämplighet att driva näring. Bankerna saknar idag ofta anledning att ifrågasätta en kredit p. g. a. att man har fullgod säkerhet för sitl engagemang. Man har i allmänhet ingen kännedom om en företagares mellanhavanden med skatte- och indrivningsmyndigheter. Elt system med bankgaranli till förmån för skatter och avgifter skulle därför kunna medföra att bankerna gör en ingående prövning av riskerna för atl garantiålagandel måsle infrias och därmed av företagarens kreditvärdighet som helhet.

Förslaget att göra bankgarantin tidsbegränsad till ell år skulle leda till atl länsstyrelserna tvingas till ett ganska omfattande bevakningsarbete. RSV anser atl det kan ifrågasättas om inte en tidsbegränsning förfelar syflel med garantiförbindelsen. Med nuvarande ordning för debitering och uppbörd av skatter och avgifter kan det på relativt kort tid uppstå stora latenta skulder i elt förelag. Om garantin är tidsbegränsad kan giltighetstiden löpa ut utan alt något belopp har förfallil till betalning, än mindre restförts. Får banken reda på att slora latenta skatte- och avgiftsskulder har ansamlats i ell företag kommer den naturligtvis inte alt förlänga sin garantiförbindelse. Denna kommer därför inte att finnas kvar när skulden förfaUer till betalning.

RSV anser därför atl om etl system med krav på ekonomiska garantier skall införas det bör övervägas atl inte låta dessa vara tidsbegränsade. Exempelvis kan det krävas att garantin endast få frånträdas av utfärdaren efter anmälan liU länsslyrelsen. Härigenom kan en kartläggning av förelagels skuldbild avseende skatter och avgifter göras innan banken befrias från sitt åtagande. Om garantin ändå tillåls vara tidsbegränsad bör perioden — bl. a. med hänsyn lill den utdragna processen med skatters och avgifters slulliga fastställande - vara betydligt längre än etl år, förslagsvis minsl tre år.

Med hänsyn till det som har sagls i inledningen av delta avsniti, anser RSV att bankgaranti under försöksperioden lill utgången av år 1989 bör krävas endast i vissa fall, t. ex. av dem som tidigare har dokumenterat sin ovilja alt belala skatter och avgifter.

4.11 Näringsfrihetsombudsmannen:

Inte minsl kravet på ställande av viss ekonomisk garanti verkar etable-
ringshindrande. Vidare bör betänkas alt det betydande kreditutrymme som
las i anspråk för garantin leder lill fördyring och begränsning av förelagens
krediter i övrigi för driften. Fördyringen kan nämligen inte räknas enbart
som kostnaden för själva bankgarantin utan därtill kommer den ökade
kostnaden för övriga krediter som uppkommer när säkerheten för bankga
rantin är bunden. För åtskUliga företagare som avser att börja sin verksam
het i liten skala kan denna extra belastning bli prohibkiv. Även redan
etablerade mindre företag riskerar atl slås ut av detta krav ulan all det har 104

samband med deras serioskel och vilja all göra rätt för sig. Någon närmare Prop. 1985/86: 126 analys av hur elt generellt krav på ekonomisk garanti kommer all slå i praktiken har kommissionen inte presterat. Del kan inte anses som en önskvärd produktiv resursanvändning atl låsa sådana belopp för alla förelag i flera hela branscher med hänvisning till all det finns ett mindrelal av företag i resp. bransch som missköter sina skatte- och avgiflsbetalningar.

4.12 Statens pris- och kartellnämnd:

Det finns vissa fördelar med atl kunna kräva ekonomiska garanlier som förutsättning för etl näringstillstånd. Bl.a. kan inom ramen för garantin säkerställas alt del allmännas anspråk på debiterade skatter och avgifter betalas. Vidare kan ekonomiska garantier säkerställa att konsumenternas rättigheter tillvaratas i vissa situationer - såsom redan sker i exempelvis resebyråbranschen. Principiellt förefaller dock förslaget om sådan garantier vara tveksamt med hänsyn till atl del utgår från all alla som skall starta ett företag inom den aktuella branschen presumeras vara försumliga skatte- och avgiflsbelalare. Förslagel bör emellertid främsl kritiseras för atl det kan försvåra nyetablering inom branschen. Även om det föreslagna beloppets storlek, 50000 kr., inte kan sägas vara särskilt högt, finns del risk för alt kravet på garanti skulle kunna vara elt betydande hinder för seriösa personer alt bilda företag inom den aktuella branschen. Genom förslagels etableringshämmande effekter kan sålunda den utveckling och förnyelse i näringslivet som är önskvärd komma atl försvåras samtidigt som den ekonomiska garantin i sig inte torde utgöra någol hinder för oseriös företagares etablering;

4.13 Konsumentverket:

Som framgått tidigare instämmer Konsumentverket i atl det måste tämligen långtgående ålgärder till för att åstadkomma en sanering av hela branscher med inriktning på ekonomisk brollslighel. Risken med förslagel om krav på ställande av ekonomiska garanlier är dock alt del får lill följd att seriösa näringsidkare med litet kapital avhäller sig frän etablering och atl redan etablerade ser sig tvungna atl lägga ned sin verksamhet. Krav på ekonomiska garantier medför sålunda klar risk för begränsning av konkurrensen inom branschen. Dessulom skulle beloppsgränsen för den ekonomiska garantin, 50000 kr., i många fall troligen vara alltför låg för atl kompensera det allmännas föriuster vid skatteundandragande. En generell höjning av beloppsgränsen skulle å andra sidan antagligen medföra ännu större nackdelar från konkurrenssynpunkt.

4.14 Statskontoret:,

Vi vill peka på atl del föreslagna systemet med ekonomiska garantier (sida 261) lägger över ell belydande mätt av kontroll från länsstyrelsen till bankväsendet. Lämpligheten i detla kan enligt vår mening ifrågasättas frän principiella utgångspunkter. I vart fall bör man enligt vär mening pröva om inte den föreslagna löptiden, elt är (sida 258), bör förlängas i syfte atl minska behovet av bevakning.

4.15 Riksrevisionsverket:

RRV ställer sig även tveksamt lill förslagel om ekonomiska garanlier för

betalning av skaller och avgkter. Enligt RRVs uppfattning kan förslaget 105

medföra all seriösa förelag möter svårigheter att skaffa och vidmakthålla Prop. 1985/86: 126 ekonomiska garantier utan all de oseriösa företagen kommer i ett sämre läge. Förslaget avser alt trygga skatte- och avgiftsbetalningarna. Såvitt RRV kan bedöma påverkar emellertid förslaget indirekt även förmånsordningen vid konkurs, likvidation m.m. genom att underlagssumman för fördelning enligt förmånsordningen reduceras om den ekonomiska garantin utnyttjats när konkurs etc. blir aktuell. Delta har inte kommenterats i kommissionens belänkande.

I varje fall bör vandelsprövning och krav på ekonomiska garanlier inte förekomma samtidigt, eftersom syftena i båda fallen är i huvudsak de-

4.16 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Kommissionen föreslår alt man skall kräva en säkerhel för framtida skatter och avgifter av företagare i vissa kritiska branscher. Enligt förslaget skall del garanterade beloppet vara 50000 kronor.

Före år 1968 skulle utiändska medborgare ulan permanent uppehållstiU-slånd ställa bankgaranli för de skatter rörelsen kunde påföras. Detla krav togs emeUertid bort, då bankgarantin sällan behövde utnyttjas. Fördelen med en bankgaranli är naturligtvis att man övervältrar en del av företags-kontrollen på bankerna, efiersom dessa inte är intresserade av att lämna några garanlier för företagare som befinner sig på obestånd. Länsstyrelsen anser emeUertid att denna garanti onödigt myckel skulle fresta på de nystartade företagen, efiersom dessa i initialskedet ofta är betungade av slora skulder lill sina banker. Möjligen skulle vissa orealistiska eller mindre allvarligt menade förelagselableringar undvikas.

För personer som sysslar med ekonomisk brottslighet är beloppet 50000 kronor däremol av obetydlig storlek, varför del inte skulle hindra dem i deras fortsatta verksamhei. Emellertid anser länsstyrelsen det befogat alt garantikravet slälls pä företagare, som tidigare på etl graverande sätt förekommit i samband med konkurser. Det bör även gälla personer, som häftat i slor skuld på grund av skatter och avgifter till kronofogdemyndigheten.

4.17 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Kommissionens förslag i denna del är inte hell lyckat. I vissa fall kan en garanti på 50000 kronor innebära en allvarlig belastning och försvåra etableringen. I många andra fall blir garantin etl slag i luften. För de stora företagen betyder 50000 kronor myckel lite. Erfarenhetsmässigt rör sig ekonomiska oegentligheter ofta om myckel större belopp. Förkortade upptäcklslider lorde inte göra del föreslagna säkerhetsbeloppet tUlräckligl.

Kommissionen synes förutsätta all en bank gör en grundlig kredilprövning, vilket kan ge länsslyrelsen anledning atl själv underlåta en ekonomiska ulredning. Tyvärr är det emellertid så att företagaren utan vidare skulle kunna få sin garanti genom att sälta in motsvarande belopp - eventuellt i svarta pengar — på bunden räkning hos banken.

Bankgaranli bör förslagsvis endasl krävas av de förelag, som visat annat
än tillfällig försumlighet och oförmåga att belala skatter och avgifter i rätt
lid. Krav på säkerhel bör vara en förutsättning för att upprätta amorte
ringsplan, när det gäller skatteskulder. Kan säkerhel inte presenteras bör
kronofogden agera snabbi med konkursansökan eller med besked till till
ståndsmyndigheten, som då har att återkalla lillslåndel. 106

4.18 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Prop. 1985/86:126

Länsstyrelsen anser inte att ell genereUt system med ekonomiska garanlier bör införas. Länsslyrelsens erfarenheter från LHD- och YTL-områdena visar atl del ibland förekommer all företagare systematiskt och avsiktiigl låter sig reslföras. I sådana fall bör enligt länsstyrelsens mening möjlighel finnas all kräva en ekonomisk garanti. Länsslyrelsen förordar därför istället atl ekonomiska garanlier endasl bör kunna användas individuellt.

4.19 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kommissionen föreslår alt samhället skaU kunna kräva att företagare i s. k. kritiska branscher skall stäUa säkerhel för framtida skatter och avgifter. Säkerheten skall utgöras av bankgaranti. Enligt förslagel skall det garanterade beloppet vara 50000 kronor, lika för alla förelag.

Enligt länsslyrelsens mening skulle införande av krav på bankgaranti allvarligt försvåra startandel av nya förelag. Elt belopp på 50000 kronor är en stor summa i inledningsskedet för etl företag, även om den årliga kostnaden på 1000 kronor framstår som relativt bagatellartad. Banken i sin tur kräver nämligen fullgod säkerhet för silt åtagande. Detla sker i normalfallet genom inteckning i egendom eller förelag eller genom atl tillgodohavande i banken spärras. En bankgaranti inkräktar således pä företagels ekonomiska resurser.

Härtill kommer atl det från allmän synpunkt synes tveksamt om samhället bör kräva bankgaranli av alla företagare i en viss bransch oavsett om de är skötsamma eller inte. Statistiken visar att det endast är en mindre del av det lolala antalet företagare i en näringsgren som resterar med skatter och avgifter.

4.20 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Majoriteten

De föreslagna reglerna om bankgarantier torde vara väl lämpade att förebygga atl förelag ådrar sig slora skulder till samhället, framför allt om bankerna pä affärsmässiga grunder med vissa mellanrum gör kreditvärdig-hetsbedömningar. Länsstyrelsen är därför positiv tUl tanken bakom förslaget. Som närmare kommer att framgå av länsstyrelsens kommentar till 3 § i kommissionens lagförslag har emellertid länsslyrelsen en del invändningar mot förslagels närmare utformning. Det bör även påpekas att kommissionens förslag medför all staten skaffar sig en särskild "förmånsrätt" som borgenär.

Minoriteten

En särställning intar förslaget om införande av krav på en ekonomisk garanti för skaller och avgifter. Detla förslag saknar motsvarighet i gällande rätt. Den garanti som avkrävs reseföretag är av annan karaktär. Detsamma gäller garantier i samband med täkttiUstånd.

Till skillnad frän de övriga förslagen kommer detta förslag att bli effek
tivt i vatje fall på del sättet all del säkerställer del allmännas fordran. Från
den synpunkten sett finns det knappast anledning att begränsa tillämp
ningsområdet till vissa branscher. Atl å ena sidan kräva en bankgaranti på
50000 kr. av ett hotell- och restaurangföretag i mångmiljonklassen därför
alt sådana förelag slälls under lagen men å andra sidan tveka inför etl
sådant åläggande när del gäller ett dåligt företag i städbranschen, därför att 107

situationen inom denna bransch inte ansetts tillräckligt "alarmerande" för Prop. 1985/86: 126

alt motivera krav på etableringstillslånd måste för många te sig någol

underligt.

Om förslagel alltså är effektivt är emellertid inte sagt all det är invändningsfrilt. Länsslyrelsen syftar då främsl på den omständigheten att det innebär all slalen skaffar sig en särskild "förmånsrätt" som borgenär. Om tillsynsmyndigheten sköter sig riktigt bra bör staten aldrig behöva föriora några pengar inom de branscher där krav på bankgaranli uppställs som viUkor för ett etableringstiUslånd,

Samtiiga

Ang 3, Kommissionens förslag i denna del bygger på atl kontrollfunktionen kommer alt upprätthållas av det privata bankväsendel, Länsslyrelsen har svårt all anamma tanken atl bankväsendel frivilligt och enbart mot en mindre avgift i form av bankgarantiavgift om cirka 2 procent av garantin, skulle åta sig arbetet med alt årligen granska företagens bokslut för atl därefter ta ställning till om en ny garanti skall ulfärdas. Bankerna skulle sålunda ulföra hela den materiella kontrollen av de aktuella förelagens ställning och solvens.

En viktig fråga är dessutom om den lillsyn som sker i samband med en bokslutsgranskning är tillräcklig. Inom länsslyrelsen har vid åtskilliga tillfällen diskuterats olika metoder för alt minimera det allmännas förluster av skaller och avgkter m, m, i samband med näringsverksamhet. Någon effektiv allmängUlig lösning har vi inte kunnat finna. En rapportering om hur rörelsekrediter utnyttjas och om hur inkomstbudgéleringen uppfylls skulle sannolikt medföra all förlustrisker uppmärksammades i ett lidigare skede.

Länsstyrelsen vänder sig även mot förslaget att kronofogdemyndigheterna genast efler en restföring om exempelvis 30000 kr. skall kunna rekvirera bankgarantin från länsstyrelsen och begära all banken infriar denna. Åtgärden kommer enligt förslagel att medföra ett omedelbart indragande av näringstillståndet. Länsstyrelsen anser alt den myndighet som utfärdat näringstillslåndet också skall vara den som lar ställning lill om garantiförbindelsen skall infrias. Innan elt sådanl ställningslagande görs bör näringsidkaren från länsstyrelsen tillställas krav om betalning med information om alt näringstillståndet kommer alt dras in om betalning inte sker inom angiven tid. Alternativt har länsstyrelsen möjlighel alt utfärda varning enligt 8 §.

4.21 Näringsförbudskommittén:

Regeringen ska få föreskriva alt en näringsidkare ställer säkerhel intill ett belopp av 50000 kr. för stats och kommuns framtida fordringar mot honom på skatter, tullar och avgifter (3 § 1 st. 3). Säkerheten ska beslå av en bankgaranti (3 § 2 st.).

Elt problem med kravet på bankgaranti är alt detla minskar utrymmet för andra krediter. Bankerna mäste säkra garantibeloppet i rörelsen, varför näringsidkarnas möjlighet alt ställa säkerhet för andra lån minskar i molsvarande mån. Del är oklart vilka effekter detta kan få, särskilt om garantibeloppet kommer alt höjas. Särskilt för småförelagarna lorde del under aUa förhåUanden medföra vissa problem. Det kan bl.a. innebära en spärr för nyetablering av seriösa småförelag i branschen. Enligt kommittén borde dessa effekter ha utretts bättre än som skett.

Elt annat problem gäller bankernas roll. Eftersom bankerna enligt för
slaget ska avgöra om det finns förutsättningar för att ställa bankgaranti, har 108

bankerna makten all självständigt avgöra frågan om företagarens näringsV Prop. 1985/86: 126

tillstånd. Så som förslagel är konstruerat synes det kunna inträffa, att

näringstiUståndet återkallas trots att tillslåndsmyndigheten i och för sig

inte anser tillräckliga skäl finnas för detta (se s, 258 0. Med tanke pä att

bankernas beslut inte kan överklagas, måste viss Ivekan råda angående

lämpligheten av elt sådant syslem. Till saken hör också, alt myndigheterna

lyder under ett krav pä opartiskhet, vilket upprätthålls genom bl.a. JO:s

kontrollverksamhet. Gentemot bankerna finns inte samma möjligheter

även om bankinspektionen utövar viss tillsyn. Bankerna kan till en del

vara uppbundna av egna lojaliteter, och även för banken själv kan det ha

viss ekonomisk betydelse vilket stöd etl förelag får. Man kan därför inte

hell bortse från risken alt etl företag kan komma atl gynnas framför elt

annat och alt detla i sista hand kan få effekter på näringstillslåndet.

Trots de nämnda betänkligheterna vill inte kommittén ta bestämd ställning mol kommissionens förslag om krav på bankgaranti. Kommissionen anför själv vissa betydelsefulla skäl för förslaget. En viktig synpunkt är, alt systemet torde bli förhållandevis obyråkratiskt. När det gäller de nämnda nackdelarna med bankens myndighetsliknande roll lorde dessa delvis kunna minskas, om tillståndsmyndigheten fär möjlighet atl ge dispens frän kravet på bankgaranti.

Belräffande garanlibeloppet 50000 kr. kan sägas, alt detta på sätt och vis är både för slort och för litet. Å ena sidan kan det, som ovan sagls, hindra seriösa småföretagare, Å andra sidan är del för litet för all det ska kunna täcka de mycket stora skulder som vissa näringsidkare tenderar atl skaffa sig. Såsom uppbörds- och indrivningssystemet är konstruerat i dag kan näringsidkarens skulder komma alt avsevärt överstiga 50000 kr., innan del blir aktuellt alt ta garantin i anspråk. Ändå fyller garantin den funktionen, alt banken följer företagels ekonomi och fär anledning alt ingripa innan skulderna blivit alltför stora. Härigenom kommer bankernas övervakning även staten lill nytta.

4.22 Lokala skattemyndigheten i Solna:

Oavsett om endasl förelagaren själv är anställd i t. ex. eget aktiebolag eller om han är arbetsgivare direkt eller såsom företrädare för juridisk person kan undandragande eller bristande betalningar av skatter och avgifter snabbi stiga till och snabbt också väsentligt överstiga del garantikapital som kommissionen anger för s. k. kritiska branscher,

LSMSolna ser del därför önskvärt alt krelsen av förelag, för vilka garantikapilal erfordras både utökas väsentligt och atl beloppels storlek -möjligen beroende på bransch - närmare övervägs. Resultatet av ell utökat garantikrav kan minska genomförandel av alltför våghalsiga idéer samtidigt som planerat, kortsiktigt oseriöst företagande, restföring av skatter och avgifter och ianspråktagande av lönegaranti och andra samhällsmedel kan minskas väsentligt,

LSMSolna vill emellertid också i vart fall som en generell åtgärd för förhindrande av spekulerande i skatt- och avgiftsmedel för anställda, peka på möjligheten att anse medlen som s, k, redovisningsmedel och att ändra brottsrubriceringarna vid överträdelser mer mot förskingrings- eller gäl-denärsbrotlslagstiftningens. Dagens straffsatser torde knappast verka alltför avskräckande.

109

4.23 Landstingsförbundet: Prop. 1985/86; 126

Enligt förslaget skall samhäUel i vissa branscher kunna kräva säkerhet för framtida skatter och avgifter i form av en bankgaranti. Det garanterade beloppet föreslås uppgå till 50000 kronor för respektive företag,

Ell garanlibelopp på 50000 kronor kan enligt styrelsens uppfattning anses effektivare för atl det allmänna skall kunna erhålla kompensation för eventuell skatteskuld än en höjning av minimibeloppet för aktiekapitalet. Det föreslagna beloppet är inte av en sådan storleksordning att det verkar etableringshämmande för mindre företag. Kostnaden som bedöms lill omkring I 000 kronor per är för det enskilda förelaget är dessutom avdragsgill vid taxeringen.

4.24 Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska
Handelskammarförbundet:

Beträffande den angivna förutsättningen för näringstillstånd att ställa bankgaranti vill organisationerna hänvisa lill vad Bankföreningen anfört i denna del. De viktigaste invändningarna från Bankföreningen mot förslagel är följande.

- Det är inte acceptabelt atl en borgenär - staten — på sätt som föreslås gynnas framför andra.

- Kommissionen drar för stora växlar på bankernas möjligheter att uppmärksamma brister i näringsidkares betalningsförmåga och betalningsvillighet.

- Det förhållandet att garantiförbindelsen genast skulle få utsökas, utan
särskild exekutionstitel, avviker från vanliga borgenärsregler och ban
kerna kan förmodas vilja ogärna teckna sådana garanlier.

Som en myckel viktig aspekt lar Bankföreningen upp bankgaranlins effekter för småförelag och på möjligheten till nyetablering.

Utöver vad som därvid anförs vill organisationerna lämna följande synpunkler. Kommissionen utgår i betänkandet ifrån att bankerna kommer att lämna garantier ål företag med god ställning och solvens. Förslaget bygger vidare på antagandet atl ekonomiska brottslingar härigenom kommer att vägras den erforderiiga garantin. Något belägg för att så blir fallet finns naturligtvis inte utan förslagel synes härvid bygga på en förenklad bild av verkligheten. Däremol kommer etl genomförande av förslaget i denna del i praktiken alt innebära alt flertalet småföretag och nystartade förelag kommer att bli tvungna atl ställa full säkerhet motsvarande den sökta bankgarantin. Detta kan i många fall visa sig svårt eller rentav omöjligt. Del är ju ingalunda det enda krav på finansiellt åtagande som en småföretagare skulle ha att uppfylla, Kravel på bankgaranti kommer således att vara ell försvårande eller hindrande moment för dessa företagare.

Organisationerna vill också framhålla att belänkandet innehåller otillräckliga analyser av de problem som skulle uppslå då en redan etablerad verksamhei mäste upphöra, antingen till följd av att företaget aldrig får något näringstillstånd eller bli fråntaget ett lidigare givet tillstånd. Sådana situationer rymmer en lång rad svåriösta frågor och hänsynstaganden, t, ex, konsekvenserna för företagets anslällda.

Förslagel om särskild bankgaranti skulle gentemot nyföretagande och
smäförelagande vara ett särskilt starkt försvärande moment, som inte
heller rimligen kan förväntas tjäna det angivna syftet. Organisationerna
anser det också vara principiellt felaktigt att förelag skall ha skyldighet att
själva genom särskilda avgifter bekosta den prövning som föreslås ske av 110

de till länsslyrelserna knutna tjänstemännen.

4.25 SHIO - Familjeföretagen: . Prop. 1985/86:126

Kommissionen föreslår vidare att berörda företag skall lämna en bankgaranti på 50000 kronor för skaller och avgifter för att kunna fä näringstillstånd. Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning kommer delta förslag endast i myckel begränsad utsträckning att begränsa de ekonomiska brottslingarnas verksamhet. Förslaget kommer däremot att få en betydande etableringshämmande effekt samtidigt som många existerande företags verksamhet kommer alt försvåras eftersom flertalet småföretag och nystartade företag i praktiken kommer att bli tvungna att ställa full säkerhet molsvarande den sökta bankgarantin.

Mänga småföretag drivs med myckel små marginaler. För dessa företag kommer det att uppstå svårigheter all presentera den säkerhet som bankerna kommer all kräva för atl förelaget skall erhålla den bankgaranli som krävs för näringstillstånd. Ett stort antal företag kommer därför att förvägras näringsliUslånd. Detta kommer att gälla för många företag som skött sig både i förhållande till statsmakterna och i förhållande lill kunder, leverantörer och anställda. De berörda företagen kan komma att betraktas såsom ekonomiska brottslingar. Även med myckel lågt ställda krav på rättssäkerhet är sådana effekter helt orimliga.

Förslagel om ekonomiska garanlier kommer alt få likartad effekt som om kravet på minsta aktiekapital fördubblades och ett krav på "aktiekapital" på 50000 kronor infördes för övrigt företagsformer. Organisationen vill i sammanhanget erinra om den långa övergångslid som var nödvändig vid höjningen av aktiekapitalet från 5000 till 50000 kronor för att undvika alltför stora negativa effekter.

Mot bakgrund av ovanstående avvisar SHIO-Familjeföretagen med bestämdhet eko-kommissionens förslag till näringstillstånd. Förslagel är enligt organisationens uppfattning verkningslöst i kampen mol den ekonomiska brottsligheten samtidigt som avsevärda negativa effekter kan uppslå. Organisationen anser emellertid atl problemen med illojal konkurrens är betydande och vill därför framlägga alternativa förslag.

4.26 Svenska åkeriförbundet:

Kommissionens förslag innebär, alt samtliga utövare inom viss näringsgren skall ställa säkerhet i form av bankgaranti intill 50000 kronor för framlida skulder för skaller, avgifter etc. Detta skulle gälla oavsett graden av skölsamhel, som respektive utövare redan visat,

I och för sig är del inte tillfredsställande all i runda tal en av fem åkeriutövare skulle vara reslförd för skatter m.m., och, som lidigare framgått, har ocksä bättre förutsättningar skapats för myndigheterna att inom nuvarande regelsystem aktivt angripa bl.a, detta förhållande, Å andra sidan framgår, all ungefär fyra av fem utövare inte visat tecken på Bristande skölsamhel. Kommissionen har också i betänkandet uppgivit, att flertalet företagare är seriösa. Del är därför mycket förvånande alt det inte förordats åtgärder, som i första hand riktas mol dem som visat försumlighet, utan ålgärder och krav av generell natur avses undantagslöst omfatta alla utövare inom näringen. Varje tanke på sådana principiella och materiella krav är att anses som övergrepp och måste därför bestämt avvisas.

Vad gäller enbart de materiella effekterna av bankgarantiförslagel framhåller vi följande:

Något högt räknat består åkerinäringen av ca 20000 företag, inbegripet
de företag, som har åkeri verksamhet som "bisyssla". Antalet utövare är III

således förhållandevis stort, Elt generellt krav på bankgarantier ä 50000 Prop. 1985/86: 126

kronor innebär sammanlagt ett ianspråktagande av 1 miljard kronor av det

kreditulrymme, som finns för branschen. Av delta skulle närmare 800

miljoner kronor belasta de anmärkningsfria företagen. Därtill kommer de

årliga kostnaderna för bankgarantierna, som beräknas till mellan 20 och 30

miljoner kronor samt kostnaderna för lillslåndsavgifler. Del framgår inte

klart av belänkandet, om avgifterna avses vara av engångsnatur, ä 500

kronor, eller årliga. Avgifterna för ell år lorde i varje fall inte undersliga 10

miljoner kronor vid oförändrat företagsbestånd.

Med nuvarande krav för erhållande av bankgaranlier är det uppenbart, att ett betydande antal åkerier, särskilt mindre sådana som lojalt sköter sina förpliktelser, dock har så begränsade ekonomiska resurser, att kraven för erhållande av bankgaranti inte kan uppfyllas vid aktuell tidpunkt. De skulle därmed tvingas, av formella och ej sakliga skäl, atl avveckla sin verksamhet, vilket i sin lur innebär betydande risker för kapitalförstöring, problem pä arbetsmarknaden och nya svårigheter för uppbördsväsendet.

I del föreslagna systemet för näringstillstånd, inkluderat krav på säkerhel i form av bankgaranti, uppstår särskilda risker för företag i iråkade svårigheter av icke självförvållat slag. Om den ställde säkerheten skulle återkallas av utställaren eller tas i anspråk för indrivning, upphör tillståndet atl gälla, och utsikterna för en eljest möjlig återhämtning blir i praktiken obefintliga. Detta befaras kunna inträffa, trots att varken ekonomisk brottslighet, bristande laglydnad eller benägenhet all fullgöra uppbörds-skyldigheter ens ifrågasatts i sammanhanget. Systemet skulle därmed få effekler, som inte ter sig förenliga med dess egentliga syfte.

Skulle emellertid de ekonomiska förutsättningarna visa sig otillfredsställande vid en tillståndsprövning av den tilltänkta verksamhelen, må sökanden kunna erbjudas möjUghet att ställa säkerhet för att undvika beslut om avslag på ansökan. Krav på sådan säkerhet måste då vara tidsbestämt för högsl några år, under vilka sökanden får tillfälle att visa sin skötsamhet. Säkerhetens belopp bör inte vara schablonmässigt bestämt utan bör anpassas till det enskilda fallet.

4.27 Svenska Taxiförbundet:

Förslaget av kommissionen mot ekonomisk brottslighet om säkerhel av generell nalur avvisas av säväl principiella skäl, som av skäl som ökade kostnader, inkräktande på kreditulrymme och risk för ökad byråkrati.

Vid etablering bör ingen krävas på generell säkerhel för en viss typ av koslnader i form av avgifter och skatter. En sådan ytterligare inskränkning i näringsfriheten är betänklig. De avgifter och skatter som sådan säkerhet skulle garanteras, prioriterar ytterligare en fordringsägare framför andra.

En generell säkerhel i form av bankgaranli innebär ytterligare kostnader för rörelseidkaren. Bankavgifterna kan för samtliga yrkesutövare inom branschen uppgå till avsevärda belopp åriigen. Vid en avgift om 3 procent tillkommer således koslnader på cirka 15 miljoner kronor för yrkesutövarna.

Kravet pä generell bankgaranti innebär en ytteriigare administrativ belastning på förelagaren, liksom rimligen en förhands- och efterhandskontroll hos myndigheien. Den ökade byråkratin detta kan leda till, står inte i rimlig proportion till den fördel kommissionen för sin del räknar med atl garantin skulle kunna komma att få.

112

4.28 Motorbranschens Riksförbund: Prop. 1985/86:126

Vi delar kommissionens uppfattning all åtgärder måsle vidtas för atl komma till rätta med nuvarande problem med eftersläpning och reslföming av skatter och avgifter. Åtgärder måsle sättas in på etl långt tidigare stadium än vad som är fallet i dag.

Elt krav på bankgaranti för framlida skalleskulder och avgifter torde därvid kunna uigöra ell effektivt medel för all åtminstone delvis komma till rätta med angivna problem. Kravet på bankgaranti kan emellertid utgöra ett försvårande eller hindrande element vid nyetablering av småföretag. Mot bakgrund härav kan ifrågasättas om inte beloppsgränsen bör kunna anpassas lill behovel inom respektive bransch.

4.29 Schaktentreprenörernas Riksförbund:

En bankgaranli på 50000 kr. ovanpå en dyrbar maskininvestering kan på ell avgörande säll försvåra nyetablering.

Samtidigt skulle bankgarantin naturligtvis innebära en ekonomisk belastning även för etablerade småföretag. Man skall i detta sammanhang också ha i åtanke atl bankgaranlin inkräktar på förelagets utrymme för övriga krediter och garanlier i banken. Bankgarantin till säkerhet för skatter och avgifter kan således göra att för etablerade förelag nödvändiga, kredilfinansierade nyinvesteringar och moderniseringar försvåras eller hell omöjliggörs.

Eftersom flertalet småföretag och nystartade förelag i praktiken kommer att bli tvungna alt ställa full säkerhet molsvarande den sökta bankgarantin, så kommer den alt få samma effekt som om kravet på lägsta aktiekapital fördubblades och ett krav på "aktiekapital" på 50000 kronor infördes för övriga förelagsformer. Vi vill erinra om den långa övergångslid som var nödvändig vid höjningen av lägsta aktiekapital från 5000 lill 50000 kronor för alt undvika alll för stora negativa effekter.

Försvårad nyetablering för framför allt yngre samt försvårade ekonomiska villkor för småföretagare - innebärande bl.a. svårigheter att utveckla och modernisera företagen - går stick i stäv mot vad statsmakterna i andra sammanhang vill åstadkomma.

4.30 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund:

Förslaget om ekonomiska garantier syftar till alt säkra samhällets krav på skatter och avgifter. Eftersom elt fåtal företagare svarar för de stora skulderna blir garantin utan egentiig effekt i dessa fall och därför i praktiken meningslös. De många små företagen, som betyder relativt Utel i skattesammanhang, belastas med ytterligare en pålaga. För branschen totalt tas tio gånger mer ut i säkerhet än vad skatteskulden torde vara.

4.31 Målaremästarnas Riksförening:

I betänkandet föreslås alt måleribranschen skall omfattas av krav på ekonomiska garanlier för skatter och avgifter. Dessa garantier skulle enligt betänkandet kunna utformas som vanliga bankgarantier och uppgå till 50000 kronor per företag.

Som bakgrund till förslagel redovisas att måleribranschen har en hög andel restförda företag. Av drygt 6000 förelag inom branschen var i november 1983 1 300 förelag restförda enligt det s, k, REX-registret.

De ekonomiska garanlier som föreslås kommer naturligtvis alt inkräkta 113

8 Riksdagen 1985186. 1 .saml. Nr 126. Bilagedel

på måleriföretagens kreditmöjligheter i övrigt. Samtidigt kan naturligtvis Prop. 1985/86: 126 tfrågasättas om just 50000 kronor är etl tillräckligt högt belopp för atl garantera ell företags betalningar av skatter och sociala avgifter. Förmodligen är beloppet i de flesta fall för lågt valt. Man kan dessulom ifrågasätta om de företag som under lång tid bedrivit seriös verksamhei verkligen skall bli tvungna att på grund av andras misskötsamhel avstå från en del av sitt kreditutrymme. Etl alternativ skulle då vara alt endast ställa krav på ekonomiska garanlier i de fall då förelagen misskött inbetalningar av skatter och sociala avgifter.

Vad gäller garantibeloppels storlek tycks detta enligt utredningen vara en avvägning mellan å ena sidan vikten av att upprälthålla goda förutsättningar för etablering av seriösa företag och å andra sidan statens inlresse av all kunna driva in skaller och sociala avgifter. Det faktum att kravet på ekonomiska garantier omfattar samtiiga förelag inom branschen förklaras framför allt av all systemet annars ej skulle fungera. Om endast de företag som misskött inbetalningar av skatter och sociala avgifter skulle omfattas av skyldigheten atl teckna en bankgaranti skulle reglerna bli meningslösa eftersom dessa företag knappast skulle ha möjlighet att åstadkomma någon bankgaranti. Dessulom skulle enligt belänkandet de ekonomiska garantiernas preventiva effekt utebli.

Målaremäslarnas Riksförening anser mol bakgrund av den problembild som tidigare tecknats för måleribranschen atl krav på ekonomiska garanlier kan vara en lämplig ålgärd. Vi vill emellertid också understryka alt åtgärden är svår alt fullständigt bedöma konsekvenserna av och därför kan visa sig nödvändig att så småningom ompröva. Man bör enligt vår mening beakta inte bara de effekter som förslagel har på de restförda beloppen för skatter och avgifter utan vad som händer med de cirka 6000 företag som i dag finns näringslivskodade. Skulle del t. ex. visa sig alt en slor andel av de nu registrerade förelagen försvinner in i en helsvart verksamhei kommer visserligen de restförda beloppen att minska men samtidigt kommer skalte-och avgiftsundandragel atl öka med samma belopp. Av denna anledning vill Målaremästarnas Riksförening föreslå att effekterna av förslagel om ekonomiska garanlier efler ikraftträdandet särskill studeras.

4.32 Företagareförbundet:

Den Iredje delen i näringstillständsprövningen utgörs av en ekonomisk garanti. Förslaget går ul på att alla näringsidkare i de branscher som omfattas av näringstillstånd skall tvingas ställa en bankgaranti på 50000 kr. Denna garanti skall m.a.o. gälla även dem som i åratal skött sina åtaganden gentemot samhället. Om kommissionens förslag genomförs kommer cirka 53000 företag att behöva ställa cirka 2,7 miljarder kronor i bankgaranti, vartUI kommer cirka 80 miljoner kronor i garantiavgifter.

Redan del av regeringen antagna förslaget om nya rutiner för källskall och arbetsgivaravgifter kommer atl minska likviditeten inom näringslivet med cirka 7 miljarder kronor. Detta kommer främst att drabba de mindre och medelstora företagen som idag har betydligt sämre soliditet än de stora industriföretagen. Ovanpå detta skall läggas Eko-kommissionens förslag. Idag sjunker investeringarna inom mindre och medelstora foretag. Genom Eko-kommissionens förslag skulle investeringar minska ytterligare genom att förelagens kapital steriliseras i form av bankgarantier.

Förslaget om bankgaranti drabbar de minsta företagen hårdast. För
enmansförelag är 50000 kr. stora pengar. På många mindre orter är del
dessa företag som upprätthåller service för medborgarna. Genom ytterliga- ' 1'*

re pålagor riskerar glesbygden försämrad service och minskad konkurrens Prop. 1985/86: 126 och därmed högre priser.

För alla dem som står i begrepp att starta egen firma och'därmed skapar sin egen utkomst och förhoppningsvis så småningom också andras, innebär kravel pä en exlra säkerhet på 50000 kr. en ytterligare belastning. Förslaget kan ur denna synvinkel sägas vara direkt nyföretagsfientligt.

4.33 Svensk Industriförening:

Kravet på ekonomiska garanlier innebär alt företagaren skall ställa säkerhet med 50000 kr. för eventuella skatte- och avgiftsfordringar. Det synes svårt atl motivera att en skötsam företagare under en lång lid skall behöva hålla en bankgaranli. Förutom den kostnad som delta innebär kan en bank normall inte ställa en sådan garanti utan säkerhet för beloppet. Företagaren får därför avvara säkerheter som skulle kunna användas som underiag för kredit. En sådan spärr kan väsentligt försvåra eller lill och med omöjliggöra etablering av småförelag. Kommitténs förslag belräffande del genereUa kravet på garanti är därför hell oacceptabelt,

4.34 Svenska Bankföreningen:

En av de i 3 § angivna förutsättningarna för näringstillstånd i berörda branscher är all näringsidkaren kan ställa en bankgaranti för statens fordringar mol honom i vissa avseenden. Beträffande delta krav kan för det försia anmärkas all del inte synes acceptabelt atl en borgenär - staten -på detta sätt genom lag skaffar sig säkerhel för sina fordringar, medan andra borgenärer - exempelvis leverantörer - kan ha avsevärda svårigheter att få säkerhet för sina fordringar.

Bankgarantierna är avsedda atl täcka fordringar som ännu inte har uppkommit. När garantin ställs vet man alltså inte något om de fordringsbelopp som kan bli aktuella. Del synes därför inte meningsfullt att försöka bestämma etl belopp på garantin och del belopp om 50000 kr. som har angetts i betänkandet kan motiveras lika litet som varje annal belopp.

Kommissionen synes dra för slora växlar på bankernas möjligheter att genom sin kredituppföljning uppmärksamma brister i näringsidkares betalningsförmåga och belalningsvillighet. Erfarenheterna har nämligen visat atl belalningsförsummelser normalt först drabbar det allmännas fordringar, varför bankerna ofta uppmärksammar brister i en kunds betalningar lill del allmänna såsom del försia tecknet på ekonomiska svårigheter. Del vore därför naluriigl, alt i syfte att så tidigt som möjligt stoppa insolvenl företagande, utnyttja den informationskälla som skatte- och kronofogdemyndigheterna utgör, en möjlighel som kommissionen synes ha underskattat.

I 3 § andra stycket anges all aktuella garantiförbindelser genast fär utsökas, vilket enligt motiven (s. 379) betyder atl någon särskild exeku-lionstkel dessförinnan inte behöver faslslällas. Detta avviker från vanliga borgensregler och från de garantier som bankerna f. n, arbetar med. Bankföreningen avvisar tanken på all införa denna nya typ av garantier, som bankerna kan förmodas ogärna vilja teckna,

Etl problem med de krav som skall kunna ställas enligt lagen är att dessa
riktar sig mol varje näringsidkare inom berörda branscher dvs. även de
skötsamma näringsidkarna. Det synes svårt alt motivera varför en skötsam
näringsidkare under en lång tid skall behöva vidmakthålla en bankgaranli.
Enligt förslagel skall elt företag ha sin bankgaranti liggande även sedan del
under myckel lång lid visat sig fullgöra alla sina förpliktelser. 115

En sådan garanti drar en ej obetydlig kostnad. Dessutom gäller att en Prop. 1985/86: 126 bank normalt inte torde kunna ställa en sådan garanti utan att skaffa sig säkerhel för garantin. Näringsidkaren tvingas därför att under lång lid avvara säkerheter, vilka annars skulle kunna användas som underlag för kredit. Små och nystartade förelag har ofta svårigheter atl ställa säkerheter, varför ett sådant passivt utnyttjande av befintliga säkerheter avsevärt kan försvåra företagels möjligheter att skaffa sig krediter. Detta kan störa eller allvarligt skada förelagets möjlighet atl driva rörelsen. En effekt av förslaget kan bli att nyetablerade förelag tvingas skaffa elt eget kapital som med 50000 kr. överstiger del som eljest kunde behövas. Detta skulle självfallel få en prohibitiv verkan på nyetablering inom berörda branscher. Bankföreningen anser det oacceptabelt att alla förelag i en bransch på detta sätt skall behöva avsätta resurser bara därför att vissa förelag i samma bransch visat misskötsamhel.

4.35 Lantbrukarnas Riksförbund:

Kravet på ekonomiska garantier genom ställandet av bankgaranli uppfattar LRF som synnerligen besvärande för mindre förelag och dä särskilt vid nyetableringar. Eftersom, vilket ju kommissionen själv säger i betänkandet, bankerna regelmässigt kommer att begära full säkerhet för bankgaranlin, kommer ett kreditulrymme på samma belopp som bankgaranlin all ianspråktas. Självklart kräver det nyetablerade företaget ytterligare finansiella resurser. Kravet på bankgaranti lorde därför i många fall kunna bli ett avgörande hinder för etablering av ett nytt företag. 1 sammanhanget kan anmärkas atl om alla de ca 20000 företag som kommissionen säger kan komma att beröras av näringstillstånd skulle ställa bankgaranli på 50000 kronor skulle det sammanlagda beloppet uppgå till 10 miljarder kronor och den årliga kostnaden för företagen till mellan 15 och 30 miljoner kronor,

4.36 Malmö kommun:

Det intressantaste villkoret är den ekonomiska garantin enligt p. 3. Detta villkor torde i praktiken komma att bli del mest ändamålsenliga. Beloppet skall - för alla företag - vara 50000 kr. oavsett storlek. Det kan tyckas för slorl för elt lilel och för litet för ell stort förelag. Beträffande frågan om garantien kan vara för slor för små företag kan nämnas alt 50000 kr. motsvarar inkomstskatt och egenavgifter för en företagare med en nettointäkt om 80000 kr. 50000 kr. motsvarar också momsen på en försäljning av storleksordningen 200000 kr.

Garantibeloppet kan därför inte anses för stort. Beloppet 50000 kr. bör gälla för företag med en brultoomsättning understigande 20 basbelopp (f. n. 20300 kr.). För större företag bör garantien vara minsl 100000 kr.

4.37 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Riksförbundet konstaterar vidare, atl i avsnitt 13 "ekonomiska garantier" som säkerhet för framtida skatter, tullar och avgifter föreslås garantiförbindelse utfärdad av bank. Däremot nämns ingenting om de olika garantier som under det övergripande begreppet kreditförsäkring meddelas av svenska kreditförsäkringsföretag. Riksförbundet redogör därför i bilaga allmänt för några omständigheter som belyser kreditförsäkringens roll i kreditväsendet.

Med hänsyn till vad som anförs i bilagan konstaterar riksförbundet att
kreditförsäkring är en garanliform som är jämställd med vad bankerna kan 1 '6

erbjuda, varför i lagtexten bör ingå att garanti ställd av en bank eller Prop. 1985/86: 126 kreditförsäkringsbolag skall godtas som fullgod säkerhet.

Bilagan har följande innehåll:

Kreditförsäkring bedrivs i försäkringsföretag med svensk koncession.

Verksamma pä marknaden med full koncession är idag Svenska Kredit-försäkringsaktiebolaget och Vegete Kreditförsäkringsaktiebolag.

Kreditförsäkring bedrivs jämväl i begränsad omfattning av Folksam ömsesidig sakförsäkring och Försäkringsaktiebolaget Kredit-Garanti. 1 sammanhanget bör också nämnas alt även AMFK, Arbelsmarknadsför-säkringar, ömsesidigt kreditförsäkringsbolag, och FPG, Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt, klassas som kreditförsäkringsbolag men endast arbetar inom sektorn kreditförsäkring för pensionsförpliktelser för svenskt näringsliv. De tvä sislnämnda bolagens verksamhet inom denna sektor är mycket omfattande.

Internationellt sett är kreditförsäkringen en fulll ut accepterad och betydelsefull verksamhet. Hos t.ex. våra grannländer Danmark och Norge är den marknadsmässig! dominerande. I länder som USA är det motsvarigheten lill kredilförsäkringsbolagen ("surety companies") som står för garantiverksamheten i vad avser entreprenad- och leveransgarantier. I Sverige, liksom i de flesta europeiska länder föreligger en konkurrenssituation med bankerna på dessa områden. Det kan nämnas atl belräffande s. k. kommersiella garantier är det största kredilförsäkringsbolagel, Svenska Kreditförsäkringsaktiebolaget, volymmässigt i paritet med de största affärsbankerna. Kreditförsäkringsbolagen har också erforderlig organisation, kompetens och vana att företa kreditbedömningar och följa upp sina engagemang.

Riskbegränsning i bolagsordning, återförsäkring och konsolideringsgrad borgar för alt kreditförsäkringsbolagen svarar för ingångna förpliktelser. Grunden härför är självfallet också bolagens ställning som försäkringsföretag under försäkringsinspekiionens lillsyn. Delta förhällande kommer även lill ullryck i en grundläggande modell för hur lagstiftaren ur säkerhetssynpunkt bedömt olika s. k. placeringar, nämligen i banklagens bestämmelser i kapitaltäckning, 57 § lagen (1955: 183) om bankrörelse. Här omnämns fordran på försäkringsförelag med svensk koncession under grupp A, för vilken placering eget kapital ej fordras.

Statiiga myndigheter, kommuner, landsting, institutioner, förelag, banker och organisationer är i vitt skilda sammanhang förmånstagare på kreditförsäkringar.

Går man därefter in närmare på de olika formerna för kreditförsäkring finner man följande tre olika instrument.

1. Garanti som etl företag kan ställa för ett åtagande, s. k. borgensförsäkring eller försäkringsgaranli. Denna garanliform är som säkerhel likvärdig med en garanti av bank och kan utgöra säkerhet bl, a, för en entreprenörs eller leverantörs kontraktsenliga förpliktelser. Dessa avser vanligen rätta fullgörandet av en entreprenad eller leverans, garantiansvaret samt återbetalningsskyldighelen för ett uppburet förskott. Garantiformen kan också utgöra säkerhel för betalningsskyldighet i andra fall, t, ex. researrangörs eller reseagents förpliktelser enligt resegarantilagen (1972:204). Av 3 § nyssnämnd lag framgår atl säkerheten skall bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad belalningsutfästelse.

2. Garanti för lån som avlastar en långivare risken, s, k, hypoteksför-säkring eller försäkringsgaranti. Garantin utformas i form av proprieborgen och innebär att försäkringsgivaren blir primärt ansvarig för låntagarens skuld. Även denna garantiform är ell alternativ till garanti ställd av bank,

3. Kundkredkförsäkring, som är etl skydd mol förluster på kundford- 117

ringar om betalning uteblir frän en kund eller denne går i konkurs eller Prop. 1985/86: 126 begär ackord. Denna form av kreditförsäkring påminner mer om försäkring i traditionell mening, då försäkringstagaren köper sig elt skydd mot kreditrisker. Försäkringstypen torde inte vara aktuell i förevarande sammanhang.

4.38 Landsorganisationen i Sverige:

Vad gäller systemet med bankgaranti finns det mycket som talar för kommissionens idé atl det skulle medföra att bankerna skulle bli mer aktiva, när del gäller alt på elt tidigt stadium stoppa oseriösa företagare, LO har med samma argument i ett annat sammanhang föreslagit att förmånsrättsordningen vid konkurs borde ändras så att bankerna fick ta större risker och därmed ocksä göra noggrannare kredilprövningar.

4.39 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

När det gäller förslaget om ekonomiska garantier vill förbundet särskill erinra om följande.

Det synes som om bankerna med den nu gällande förmånsrätlsordningen ofta lämnar krediter utan tillräcklig prövning, när gäldenären ställer förelagsinteckning som säkerhet för lånet. Del sker i vetskap om att i händelse av gäldenärens konkurs kommer företagsinteckningar först av de allmänna förmånsrätterna. I de fall konkursboet har anställda som under uppsägningstid kan producera varor eller tjänster till samma värde som förelagsinteckningarna kommer den verkliga risken därför i praktiken att drabba staten genom lönegarantin.

Det finns skäl atl varna för att därest bankgarantier lämnas mot företags-inteckningar som säkerhet kommer garantin i mänga fall att vara ett slag i luften, efiersom staten slutligen kommer att ersätta bankens åtaganden. För att erhålla en effektiv kreditprövning är det därför nödvändigt att antingen ett förbud uppställs mot att lämna bankgaranti mot företagsinteckning som säkerhet eller alt bankgarantin, oberoende av vilken säkerhel som stäUts, placeras sämre i förmånsrällshänseende än vad som följer av 12 § förmånsrällslagen.

Beträffande förslaget om ekonomiska garanlier i övrigt vill förbundet framhåUa del nödvändiga i att göra en bedömning av konsekvenserna från bransch till bransch,

4.40 Målareförbundet:

Målareförbundet har varit ganska ointresserat av ekonomiska garantier i ■samband med företagsstart. Förbundet anser att även en person utan större ekonomiska tillgångar eller bra kontakter med banker ska ha möjlighet alt starta företag. Vi inser dock atl en ekonomisk garanti kan ha en preventiv verkan. Vi vill dock föreslå alt garantin inte endast skall kunna ske genom bankkontakter. En normal borgensförbindelse bör vara godtagbar.

4.41 Svenska Transportarbetareförbundet:

Kravet på ekonomiska garanlier för framtida skatter och avgifter synes
vara en framkomlig väg alt hindra lycksökare och oseriösa företagare att
etablera sig i branschen och förbundel har också lidigare rekommenderat
att etl sådant krav borde gälla för transportbranschen. Väsentligt är att 1'8

ihågkomma atl förelagaren ingalunda nödgas åderlåta sitt rörliga kapital, Prop. 1985/86: 126 vad som fordras är att han inför banken framstår som kreditvärdig till ett garantibelopp på 50000 kronor. Det är vår uppfattning alt en blivande företagare som av bank på affärsmässiga grunder inte kan anses kredkvär-dig för nämnda garantibelopp bör hindras alt etablera sig i en så kapkalkrä-vande bransch som transportnäringen. Kostnaden för garantins vidmakthållande (ca 1000 kronor per är) måsle anses försumbar och bör på intet sätl hämma den nyetablerade företagarens konkurrenskraft.

4.42 Tjänstemännens Centralorganisation:

Förslaget all ställa krav på ekonomiska garanlier är det mest effektiva i betydelsen atl molverka all företagare genom oegentligheter eller försummelse bygger upp stora skulder till samhället. Ell viktigt inslag är all del är fråga om bankgaranli, vilket medför att banken gör kreditprövning på affärsmässiga grunder med viss regelbundenhet. Detta kommer bl.a. att resultera i alt varningssignaler kommer tidigare under ell företags verksamhetsperiod och därmed förhindrar alllför slor skuldbörda vad gäller skatter och avgifter innan missförhållanden uppmärksammas.

4.43 Sveriges Advokatsamfund:

Det huvudsakliga antalet företagare fullgör punktligt sina betalningar av skaller och avgifter. Därtill kommer atl en del av det restförda beloppet lorde härröra från ursäktliga misslag i samband med redovisningarna eller beträffande innehållet i gäUande bestämmelser. Endasl en mindre del av det restförda beloppet är beroende av lagstridigt eller illojalt beleende från oseriösa företagares sida. Med hänsyn härtill bör enligt samfundels mening något generellt krav på bankgaranti till ett belopp av 50000 kronor inte uppställas såsom kommissionen tänkt sig.

Inom bankerna behandlas bankgarantier på samma sätt som den vanliga kredkgivningen. Delta gäller även i fråga om kravel på betryggande säkerhel för bankens garanliförpliklelse. Kommissionens krav på ställande av bankgaranti för näringstillstånd innebär därför ianspråktagande av företagarens belåningsbara företagsförmögenhet med alla de nackdelar detla medför för såväl företag som näringsliv.

Antalet företagare som berörs av kommissionens förslag om näringstillstånd, utgör - såsom redan framgått av vårt remissyttrande - ej mindre än omkring 51000. Om envar av dessa företagare skall ställa bankgaranli om 50000 kronor, tages därmed i anspråk omkring 2,5 miljarder av de berörda förelagens bankmässiga beläningsmöjligheter. Den årliga kostnaden för bankgaranti brukar utgöra två ä tre procent av garantins belopp. Räntesatsen påverkas av arten av den ställda säkerheten. Den årliga merkostnaden för företagen kan därför beräknas till omkring 50 ä 75 miljoner kronor. Den kostnad som därmed läggs på företagen är i flertalet fall hell onödig, efiersom merparten av förelagen lojalt och punktiigt fullgör sin betalningsskyldighet gentemot det allmänna.

Eftersom bankgaranti enligt banklagen normalt kräver betryggande sä
kerhet, kan det komma att finnas företagare såväl bland etablerade som
bland nytillträdande som har svårigheter att ställa den föreslagna bankga
ranlin, Särskill inom servicebranscher av aktuellt slag finns det företagare
som, ehuru de lojalt betalat skaller och avgifter, inte har de bankmässiga
säkerheter som kräves för en bankgaranti. All av sådant skäl hindra dem
från all fortsätta eller starta en rörelse framstår enligt samfundets mening
som slötande. 119

Krav på bankgaranli som vUlkor för bedrivande av tillståndspliktig verk- Prop. 1985/86: 126 samhet kan däremot lämpligen vara etl krav som kan riktas mol företagare som på grund av misskötsamhel försummat sin betalningsskyldighet beträffande skatter och avgifter. Om det generella kravet på bankgaranli slopas kommer också avsevärd arbetstid hos länsstyrelsen att kunna frigöras från kontroll och lillsyn av bankgaranlier ställda av lojala och punktligt betalande företagare. Den arbetstiden kan i stäUet användas för utökad tillsyn och kontroll av oseriösa företagare.

4.44 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Kommissionen föreslår, att näringstiUstånd kan förutsätta att näringsidkaren ställer säkerhel intill ett belopp av 50000 kr. för stals och kommuns framlida fordringar mot honom på skatter m. m. Endast bankgaranti, dvs. proprieborgen ställd av affärs-, spar- eller föreningsbank, skall godtagas (s. 258).

Syslemet med bankgaranli fyller enligt kommissionen två funktioner, dels vinnes säkerhet för skattefordringar m. m., dels erhålles på en omväg en fortlöpande kontroll av näringsidkarens verksamhet (jfr s. 254f). Det är givet alt ingen bank kommer att lämna någon garanti ulan alt själv erhålla säkerhet för sitl åtagande. Utgångspunkten för förslagel är således, alt näringsidkaren blir tvungen att för sin del lämna säkerhel till banken i form av i första hand företagsinleckning, pant eller underborgen och att banken därefter i eget inlresse håller elt vakande öga på såväl säkerheten som på näringsidkarens verksamhei. Den föreslagna ordningen synes enligt fakullelsnämndens uppfattning medföra flera nackdelar. För det försia är det tveksamt om ett så omfattande ansvar bör läggas på bankerna. Här åsyftas inte frågan, om bankerna är villiga all - visseriigen mol betalning - åtaga sig den föreskrivna garantiverksamheten, något som endast bankerna själva kan svara på, utan snarare frågan om det är lämpligt att i praktiken lägga en stor del av bestämmanderätten över vem som skall beviljas näringstillstånd i bankernas händer. Risken är all syslemet kan leda till godtyckliga utspärrningar. För det andra är del uppenbart, all kravel kan komma att bereda avsevärda etableringssvårigheler för små näringsidkare, l.ex, inom slädbranschen, där det annars är möjligt alt starta en mindre verksamhet med mycket små investeringar. Tilläggas kan, att det beloppsmässigi kan komma atl röra sig om bankgaranlier för upp mol 2 miljarder kr, (40000 x 50000 kr,, jfr under 3,2 nedan), I belänkandet berörs överhuvudtaget inte frågan vilken betydelse detla kan få för den svenska kredilmarknaden.

4.45 Föreningen Auktoriserade Revisorer:

Det krav som föreslagits på ekonomiska garantier på 50000 kr. för statens och myndigheters framlida fordringar kommer alt bli belastande framför allt för de mindre företagen i de föreslagna branscherna. I den mån verksamheten drivs i form av aktiebolag innebär enbart anskaffandet av aktiekapitalet 50000 kr. problem. Att härutöver ställa ytterligare säkerheter kan innebära stora svårigheter. Kravet skulle vara mera förståeligt om det endasl ställdes på företagare som redan ådagalagt brottsligt förfarande i lidigare verksamhet.

120

4.46 Sveriges Redovisningskonsulters förbund: Prop. 1985/86:126

För många av dem som avser all starta förelag skulle en belastning av deras kreditmöjligheter med 50000 kr. för bankgaranti göra alt rörelsekapitalet, t. ex. utrymme för checkräkningskredit, blev ännu mer begränsat och omöjliggöra verksamheten. Snabbare och effektivare indrivning av restförda skatter och avgifter samt även vårt förslag i nästa stycke i samband med "grundläggande utbildning i förelagsskölsel" skall förbättra delta problem,

4.47 Jönköpings Läns Utvecklingsfond:

Kommitténs förslag om all varje företagare före näringstillstånd skall lämna garantiförbindelse om 50000 kronor avslyrkes. Ett av problemen för en nyföretagare är att skaffa erforderligt kapital. Även om det inte är fråga om atl inleverera kontanter kommer en garanti från bank all innebära intrång i nyföretagarens kreditulrymme. Om nuvarande låneformer bibehålles, där bl.a. utvecklingsfonderna kommer in med riskkapital, måste delta innebära alt högre krav ställs på insatser med andra statliga medel. Garantibeloppet torde heller inte bli någon heltäckande garanti för fullgörande av de statliga avgifterna. Den väsentligaste invändningen är emellertid all - efiersom garanlibeloppet skulle drabba även det slora flertalet företagare som kommer atl fullgöra sina åtaganden - del blir en besvärande hämsko då någon skall starta nytt. Del strider därmed i hög grad mol de uttalanden och den målsättning som anges i bl. a. den s. k. förnyelsepropo-skionen (1983/84:135).

Som princip kan också ifrågasättas rikligheten i att statliga avgifter skall få en bättre prioritet än andra skulder i rörelsen. Allt företagande är förenat med risker och staten torde genom kronofogdemyndigheterna ha bättre möjligheter än många andra fordringsägare all bevaka och vidla ålgärder.

4.48 Föreningen Sveriges Kronofogdar:

Beträffande garanlibelopp om 50000 kr. lorde det vara svårt att ställa kraven högre vad gäller beloppet. Det måste å ena sidan beaktas all man inte bör införa för stora hinder mot nyföretagande. De företagare som inte själv har tillgäng lill detta belopp måsle låna i t, ex. bank. Som motprestation kommer banken troligtvis all kräva säkerhet i form av personlig borgen m. m. Å andra sidan är 50000 kr. inte myckel när del väl är dags atl ställa krav. Erfarenhet visar all del oftast rör sig om mångdubbelt större belopp som resteras.

5 Bemyndigande och förutsättningar för näringstillstånd 2 §

5.1 Justitiekanslern:

Även om näringsfriheten inte är någon av de grundlagsskyddade rättighe
terna synes dock med grunderna för 8 kap. 3§ regeringsformen bäst
förenligt atl direkta lagregler antages av riksdagen. Systemet med en
fullmaktslag, som endast i mycket allmänna termer binder regeringens
normgivning, kan inte antagas garantera den grundliga ulredning och kri
tiska belysning som ett betydande ingrepp i näringsfriheten, förestaval av
kriminalpolitiska och fiskala hänsyn, bör fordra. 121

Jag kan därför inte förorda det framlagda förslaget ulan anser att riksda- Prop. 1985/86: 126 gen bör får ta omedelbar ställning till de områden, inom vilka krav på näringstillstånd skall gälla, och lill de villkor som skall uppställas i olika fall för erhållande av sådant lillslånd.

5.2 Göta hovrätt:

Enligt 2 § ankommer del på regeringen atl bestämma för vilka branscher näringstillstånd skall fordras. Kravet på näringstillstånd utgör en inte obetydlig begränsning av näringsfriheten i berörda branscher. Mot bakgrund härav anser hovrätten att det bör ankomma på riksdagen atl själv besluta vilka branscher som skall underkastas denna begränsning. Den omständigheten atl riksdagsprövningen kan föranleda någol större tidsutdräkl då fråga väcks om införande av näringstillstånd inom ytterligare branscher bör inte vara tillräckligt skäl att överlåta beslutanderätten lill regeringen.

Om beslutanderätten skall vara delegerad lill regeringen är det enligt hovrättens mening påkallat att betydligt mera preciserade förutsättningar anges i lagen.

När det gäller kriterierna enligt 2§ andra stycket i lagförslaget vill hovrätten särskill påpeka all begreppei "laglydnad" användes i en mening som icke överensstämmer med den allmänt vedertagna. Enligt uttalanden på sid. 210 behöver sålunda bristande laglydnad inte avse endast brott mot straffsanktionerade regler utan även t. ex. underiåtenhet atl följa allmänna reklamationsnämndens rekommendationer. Vad näringsidkare i sådant hänseende låter komma sig till last kan ej betecknas som bristande laglydnad. Det torde i stäUet böra föranleda regleringar inom ramen för konsumentskyddet. Om ekonomisk brottslighet lorde väl i dessa fall knappast vara fråga. I vart fall lärer bedömningen av om dylika förhållanden bör föranleda ingrepp i näringsfriheten rymma alllför stora möjligheter att tillämpa fritt skön.

5.3 Kammarrätten i Göteborg:

Kommissionens förslag innebär en ramlag med bemyndigande för regeringen atl på förekommen anledning utvälja vissa branscher för kontroll saml att besluta om vilka älgärder som skall sättas in. Kommissionens förslag motiveras i denna del främsl av intresset av snabbhet och effektivitet. Kammarrätten anser emellertid all påtagliga risker kan vara förenade med ett sådanl system, som har karaktär av beredskapslagstiflning. Ålskil-liga omständigheter talar för att viss försiktighet iakttas vad gäller säväl urval av branscher som tilltänkta ålgärder.

Av hänsyn främst lill kraven på rättssäkerhet och förutsebarhel förordar därför kammarrällen atl bemyndigandet begränsas. Lagparagrafen bör innehålla en förteckning över de branscher som bemyndigandet gäller. Det får sedan ankomma på regeringen alt bland dessa välja ul vissa verksamheter och för dem föreskriva att näringstillstånd krävs och atl ange villkoren för sådanl tUlstånd, Del kan härvid finnas skäl alt, åtminstone i inledningsskedet, begränsa antalet i lagen angivna branscher till fyra eller fem av de mest utsatta.

122

5.4 Brottsförebyggande rådet: Prop. 1985/86: 126

Majoriteten

Kommissionen har tänkt sig en konstruktion bestående av en ramlag med de allmänna förutsättningarna för och rättsverkningarna av näringstillstånd, Därlill kopplas en befogenhet för regeringen atl välja ut vilka branscher lagen skall tillämpas på. Konstruktionen har valls med hänsyn till effektivitet och snabbhet. Om riksdagen skall ta ställning till vilka näringsidkare lagen skall avse blir del för omständligt menar kommissionen,

BRÅ vill inte ifrågasätta att riksdagen med stöd av regeringsformens 8 kap, 7§ äger delegera normgivningsbefogenheten i fräga till regeringen.

Minoriteten

Vad gäller utformningen av själva lagförslaget anserjag att BRÅ:s yttrande borde ha innehållit

en starkt kritisk inställning till förslagels karaktär av en fullmaktslag, för vilken inga som helst godtagbara motiv kan föreligga,

en närmare analys av de kriterier som skulle föranleda lagens tillämpning inom viss bransch,

en analys av de svårigheter som uppenbarligen måste komma att föreligga att avgränsa lagens räckvidd inom olika verksamhetsområden.

Bo Svensson

Vad härefter gäller den föreslagna lagtexten inskränker jag mig till att påpeka att uttrycket "viss slag av verksamhet" (2§) kan vara svårt att tillämpa. Anses l.ex. hamburgerbarer som en viss slag av verksamhet så att missförhållanden som saknar motsvarighet på andra håll i restaurangbranschen kan läggas lill grund för föreskrifter om näringstillstånd uteslutande för sådana barer? 1 sammanhanget vill jag också väcka frågan om del kan finnas behov av regionala eller lokala näringstillstånd. Vill man avhjälpa missförhållanden i t. ex. taxibranschen i storstäderna genom näringstillstånd kan det synas överflödigt all dra in också landsorten i tillståndsprövningen.

5.5 Kommerskollegium:

En etableringskonlroll av det slag som föresläs är etl djupt ingrepp i den i svensk näringsrätt grundläggande principen om näringsfrihet. Atl riksdagen skulle frånhända sig rätten att lagstifta om krav på näringstillstånd i varje enskilt fall, får därför, oaktat regeringsformens möjligheter därtill, anses myckel betänkligt.

5.6 Bankinspektionen:

Kommissionen har vall en lagteknisk konstruktion för förslaget som inte är vanlig för denna typ av lagstiftning. Modellen verkar närmasl vara hämtad från den kredilpolitiska lagstiftningen. Några av de skäl som motiverar just denna typ av lagkonstruklion kan i detta fall inte anses vara för handen. Den delegation till regeringen som föreslås är så omfattande och avser frågor av sådan arl att den knappasl kan anses stå i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelser.

123

5.7 Riksskatteverket: Prop. 1985/86:126

Enligt förslaget skall krav på näringstillstånd kunna avse endast en viss del av en bransch. RSV befarar att det kommer atl uppstå svårigheter i tiUämpningen med att avgränsa dem som skall beröras av kravet. Del lorde inte finnas någon förteckning över olika grenar av branscher. Det system med branschkoder som finns nu är knappast tillräckligt detaljerat för ändamålet.

5.8 Näringsfrihetsombudsmannen:

Den tänkta modellen med en generell ramlagsliflning som ger regeringen möjlighet att själv göra så långtgående ingripanden i näringsfriheten är inte heller hållbart motiverad. Något behov av speciell snabbhet vid införandel av reglering av denna art i branscher där det inte är fråga om framträdande säkerhetsinlressen kan NO inte anse föreligga. Tvärtom måste varje beslut om reglering av en bransch föregås av ingående utredning av branschens förhållanden.

5.9 Statskontoret:

Förslaget är så ingripande i näringslivet att vi ifrågasätter om inte riksdagen, trots vad kommissionen anfört (s. 213), i den föreslagna lagen bör ange vilka branscher som får komma i fråga för åtgärder enligt lagen.

5.10 Riksrevisionsverket:

RRV vill även ifrågasätta förslagel om ramlag. Om en ramlag genomförs skall enligt kommissionens förslag regeringen fatta beslul om vilka branscher som skall underkastas kraven på näringstillstånd. Enligt RRVs mening bör så ingripande beslul fattas av riksdagen.

5.11 Länsstyrelsen i Uppsala län:

Kommissionen föreslår att riksdagen överlåter ål regeringen atl besluta i vUka branscher näringslUlstånd skall krävas. Detta strider visserligen inte mot regeringsformens föreskrifter. Länsstyrelsen anser det emellertid lämpligare alt riksdagen avgör även denna fråga. Därigenom skapas bl. a. förutsättningar för atl genom en allmän debatt förankra lagstiftningen hos medborgarna. Önskemålet om atl på etl smidigt sätt kunna anpassa åtgärderna till branschens villkor torde kunna uppfyUas genom att regeringen utfärdar tUlämpningsföreskrifter.

Centrala begrepp i förslaget är "näringsverksamhet" och "näringsidkare". I betänkandet definieras näringsidkare som "var och en som driver verksamhei av ekonomisk art". Enligt länsstyrelsens uppfattning har begreppen lidigare haft en något snävare innebörd. Sålunda definieras näringsidkare i proposition 1974:4 (sid. 113) som "envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art". Kravet på yrkesmässighet har ansetts innebära etl krav på viss - om än ringa - kontinuitet.

Länsstyrelsen anser atl den tidigare vedertagna definitionen bör gälla även i förevarande sammanhang.

Länsslyrelsen vill understryka vikten av att lagstiftaren mycket tydUgl
avgränsar de näringsgrenar, där lillslåndskrav införs. Del torde eljesl
komma att uppstå svårbedömda situationer för såväl företagare som myn- 124

digheter och domstolar.

5.12 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Prop. 1985/86:126

Majoriteten

Kommissionen har lagt fram ett förslag till ramlag. Skälet är atl regeringen anses böra ha möjlighel att från tid lill annan förordna om lillämpning av lagen på den ena eller den andra kategorin av näringsidkare. Del normala tillvägagångssättet om man lagstiftningsvägen vill införa någon form av kontroll över näringsidkare är att man inför regler om t, ex. tillståndskrav och kompetens och atl reglerna ges lillämpning generellt eller bara inom vissa branscher. I det senare fallel kan reglerna anpassas till den särskilda branschen, vilket ofta är en fördel. Kommissionens förslag har egentligen karaktären av "beredskapslag". Regeringen får ett instrument till sitt förfogande. Med hänsyn till de krav på effektivitet och snabbhet som gör sig gällande på detta område vill länsstyrelsen inte motsätta sig den föreslagna lösningen.

Minoriteten (lika med majoriteten utom sista meningen, denna ersätts av):

Även om del kan ifrågasättas om del är rimligl att lägga tillämpningen i regeringens hand på det sätt som föreslagits skulle förslaget lättare kunna försvaras om det vore avsett alt tillämpas generelll. En "rullande" tillämpning av det slag kommissionen förutsatt, där 5 å 6 branscher ål gången är underkastade lagen är däremol mycket svår alt smälta från principiella utgångspunkter.

Samtliga

Kommissionen har genomgående argumenterat utifrån förutsättningen att den föreslagna lagen inte samtidigt skall omfatta mer än fem å sex branscher. Denna begränsning är från vissa synpunkler sett märklig, bl, a, med hänsyn till att olika branscher varierar starkt i omfattning. Samtidigt är begränsningen mycket betydelsefull. Om ingen begränsning görs, ger lagen i och för sig regeringen möjlighet atl införa elt generellt krav på näringstillstånd. Länsslyrelsen anser att den förutsatta begränsningen på någol sätl bör komma till uttryck i lagen.

5.13 Näringsförbudskommittén:

Enligt kommitténs uppfattning kan det ifrågasättas om det är meningsfullt eller ens lämpligl att stifta en fullmaktslag av den föreslagna typen. Del som skulle stå all vinna är främsl snabbhet. Det går fortare om regeringen stipper vända sig lill riksdagen när det uppstår etl behov av atl sanera en bransch. Emellertid är tidsvinsten relativt begränsad. Kommissionen säger själv (s, 267) att varje bransch bör utredas för sig. Det förhåliandel att kommissionen pekar ut vissa branscher är, sägs det, bara att se som rekommendationer. Den lid som åtgår för riksdagsbehandling torde motsvara endast en mindre del av den totala tiden för att sätta författningen i fråga i kraft. Härtill kommer, alt fullmaktslagen i sig torde ta en del tid att få i hamn, tid som kanske kunde användas bättre på atl få tUl stånd en lagstiftning i någon av de branscher där den anses mest behövlig.

Det kan också diskuteras om det är principiellt lämpligt att riksdagen
avsvär sig den slutliga bestämmanderätten pä det sätl som är tänkt. Att
införa en näringslillståndsprövning i en bransch är en mycket ingripande 125

åtgärd som har slor betydelse för branschen. Del är svårt för riksdagen att Prop. 1985/86: 126 överblicka konsekvenserna av en fullmaktslag.

Kommissionen redovisar inga överväganden angående frågan om lagförslaget står i enlighel med regeringsformens föreskrifter om delegation av lagstiftningsmakten. Det är en fråga om tolkning av 8 kap. 7 § 2 st., där del sägs all regeringen aldrig får meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böler. Är en regel om vandelsprövning som villkor för näringstillstånd en föreskrift om annan rättsverkan av brott än böler?

Det kan slutligen innebära en nackdel atl en ramlag av den föreslagna typen låser lagstiftaren tiU en lösning som kanske inte passar för alla branscher.

Sammantaget anser kommittén att det är bättre med en direktlagstiftning bransch för bransch än med en fullmaktslag av del slag som kommissionen föreslagit.

5.14 Landstingsförbundet:

Enligt styrelsens mening bör övervägas alt istället riksdagen skaU avgöra vilka branscher som från tid till annan får omfattas av näringstillstånd, medan regeringen bemyndigas avgöra den närmare avgränsningen inom de branscher där krav på näringslillsländ skall införas.

5.15 Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska
Handelskammarförbundet:

Den i betänkandet föreslagna lagstiftningen har getts karaktären av fullmakislag. Användandet av fullmaklslagar har hittills reserverats för fall då rikets säkerhel är i fara eller då det annars är av utomordentlig vikt alt regeringen kan fatta snabba beslut. Några sådana motiv för att konstruera del av kommissionen framlagda lagförslagel som en fullmaktslag föreligger inte. Med tanke på att lagförslaget rör en från medborgarrättslig synpunkl grundläggande fråga, rätten alt driva näring, är del enligt organisationernas uppfattning principiellt felaktigt att inte riksdagen själv beslutar var och hur inskränkningar i näringsfriheten skall ske.

Intrycket av en oriktig lagstiftningsteknik förstärks också av det förhål
landet alt lagförslaget — särskilt när det gäller förutsättningarna för att
sälta lagen i tillämpning inom viss bransch - innehåller så många oprecisa
och kaulschukartade kriterier atl riskdagen frånhänder sig ett betydande
inflytande. Sålunda anges i § 2 all föreskrtfter om näringstillstånd får
meddelas om del "finns grundad anledning anta att det i betydande omfatt
ning förekommer atl näringsidkare inom ifrågavarande slag av verksamhet
brister i laglydnad eller underlåter alt fullgöra sina skyldigheter enligt
skatte- eller avgiftsförfattningarna". Det är uppenbart att bl.a. sådana
rekvisit som "grundad anledning", "betydande omfattning" och "bris
tande laglydnad" inbjuder lill olika tolkningar. Detla framgår också tydligt
av kommissionens resonemang om hur uttrycken skall tydas. Beskrivning
en av "betydande omfattning" på bl, a, s, 211 och 368 i betänkandet ger
vid handen alt denna bedömningsnorm kan rymma de mest varierande
synsätt. Inte heller anges tillräckligt preciserade krav på den utredning
som skall läggas till grund för ett beslut om atl föreskriva krav pä närings
tillstånd i viss bransch. Vidare saknas en ingående analys av hur man i
praktiken skall kunna avgränsa de verksamheter som skulle omfattas av
den föreslagna lagens lillämpning. Hela andra slyckel i den föreslagna § 2
visar sålunda enligt organisationerna har osäker den närmare tillämpning- '26

en av den föreslagna lagen kan förväntas bli.

5.16 Näringslivets delegation för märknadsrätt: Prop. 1985/86:126

Den otillräckliga penetrationen av problemen återspeglas, som redan antytts, särskill påtagligt i lagförslagels 2 §. I andra styckel av paragrafen anges två skilda grunder (rekvisit) för att meddela föreskrifter om näringstillstånd, nämligen att näringsidkare inom ifrågavarande verksamhet antingen "brister i laglydnad" eUer "underlåter alt fullgöra sina skyldigheler enligt skatte- eller avgiftsförfallningarna". I själva verkel förhåller del sig naturligtvis så atl de två rekvisiten ingalunda är jämställda utan all del senare är underordnat det förra. Att Kommissionen som rekvisit valt "brister i laglydnad", vilket i och för sig ju är ulomordentiigl vittomfattande eller i vart faU lätt kan ges en sådan tolkning, är uppenbarligen en följd av det otillräckliga utredningsunderlaget och avsaknaden av en etablerad juridisk begreppsbildning. Av belänkandelexten torde kunna utläsas alt Kommissionen framför allt tänkt på mera allvarliga utslag av "ekonomisk brottslighet". Även med mycket modesta krav på lagskrivnings-precision borde man kunna kräva alt detla förhållande på någol sätt framgått av lagtexten. — Ett inte alllför tillspetsat omdöme om nyckelbestämmelsen i lagförslaget, 2 §, blir att den är hell oacceptabel sett från laglekniska ulgångspunkler.

Den föreslagna lagen om näringstillstånd har av Kommissionen utformats som en fullmakislag. Regeringen tankes med stöd av lagen få föreskriva när "vissl slag av näringsverksamhet" endasl får bedrivas med näringstillstånd och ange under vilka förutsättningar sådant tillstånd skall ges. Ett antal av NDMs huvudmän har i remissytiranden riktal stark kritik mot valet av lagstiftningsteknik. Vad NDM här anfört om bristerna i själva ramförfattningen synes ytterligare underbygga kritiken. NDM vill emellertid peka på några ytterligare problem i sammanhanget.

Den valda lagsliflningsmelodiken medför alt de många och svära olösta problemen skjuls över på dels regeringskansliet dels de tjugofyra handläggande myndigheterna. Regeringskansliet kommer atl tvingas lägga ner betydande resurser pä komplicerade rättstekniska överväganden, något som inte är ägnat att underlätta de snabba ingripanden som Kommissionen angivit som skäl för den valda lagstiftningstekniken. Alternativet, om Regeringskansliet skulle sakna resurser för att rätt kunna fullgöra utredningsarbetet — vilket inte kan uteslutas med hänsyn till den stora arbetsbelastningen - är all uppgiften i stället kommer all hamna hos de handläggande myndigheterna. Med all respekt för länsstyrelsetjänstemännens ka-packel och ambitioner skulle detta säkerligen leda lill allvarliga praktiska svårigheter och till stora olikheter i rättstillämpningen, NDM erinrar i denna förbindelse om de ganska nedslående resultat som Näringsförbudskommittén redovisar i silt betänkande Näringsförbud (SOU 1984:59) beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser om näringsförbud - en långt mindre komplicerad materia än den lagstiftning som Kommissionen föreslår här,

NDMs slutsats är således, kort sagt, att Kommissionen ställt sig inför en rätislekniskl sett i del närmaste olöslig lagstiflningsuppgift och atl den valda lagsliflningsmelodiken är felaktig,

NDM vill slutligen inte underlåta att uttrycka sill beklagande över atl behöva rikta en så stark, negativ kritik mot Kommissionen som här skett,

5.17 Sveriges köpmannaförbund:

Som en principiell synpunkt önskar dock Köpmannaförbundet anföra alt

det ur rättspolitisk synpunkt är synnerligen angeläget att riksdagen får ta 127

ställning lill varje särskilt branschavsnitl som skall regleras genom närings- Prop. 1985/86: 126 tillslånd och att författningsfrägor av denna genomgripande betydelse ej delegeras till regeringen.

5.18 Svenska åkeriförbundet:

Den laglekniska konstruktionen som tidsbegränsad fullmaktslag avvisas bestämt. Om särskilda ålgärder anses böra införas gentemot viss del eller gren i näringslivet måsle krävas, alt beslutet i sin helhet fattas av riksdagen.

5.19 Svensk Industriförening:

Det är helt oacceptabelt att en lagstiftning med förslagels innehåU ges formen av en fullmaktslag. Detla skulle innebära all regeringen fär fullmakt alt föreskriva att vissa branscher skall omfattas av krav pä näringstillstånd och alt näringsfriheten inte ens skall vara skyddad av vanlig lag.

5.20 Svenska Bankföreningen:

Redan mot den valda tekniken för lagstiftning kan invändning göras. Enligt lagförslagel delegeras till regeringen att föreskriva atl visst slag av näringsverksamhet endast får bedrivas efter näringstillstånd. Även om regeringsformen (8 kap. 7 § 3) skulle anses ge utrymme för en sådan lagstiftningsteknik är ingreppet i näringsfriheten så långtgående atl del borde krävas lagform för delta. Den föreslagna lagstiftningstekniken strider mot ett nyligen gjort uttalande av riksdagens konstitutionsutskott (KU 1983/84:24 sid. 22), enligt vilket ramlagstiftning med bemyndigande för regeringen atl besluta i mera långtgående avseenden bör undvikas. Bankföreningen, som delar konstitutionsutskotlets uppfattning i denna fråga, anser atl den i betänkandet föreslagna lagstiftningstekniken inte är godtagbar.

5.21 Malmö kommun:

De branscher, inom vilka näringsverksamhet får bedrivas endast av dem som fåll näringstillstånd, skall bestämmas av regeringen om det enligt 2 § "finns grundad anledning anla atl del i belydande omfattning förekommer all näringsidkare inom ifrågavarande slag av verksamhet brister i laglydnad eller underlåter all fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- eller avgiftsförfattningarna". EnUgt kommissionens förslag skall endast ett mindre antal branscher - fem lill sex - kunna omfattas, varför en prioritering kan bli nödvändig. Var finns emellertid garantierna för denna begränsning? Skall en ytterligare bransch inte kunna dras in i systemet, utan alt en annan släpps fri? Hur kommer regeringen att agera om den finner behov av alt införa näringstillstånd för fler branscher? Fler frågor skulle kunna ställas. Om en begränsning av antalet är avsedd, bör detta framgå av själva lagtexten.

, Man tänker sig således att blott ett mindre antal branscher skall kunna -i vart fall på samma gäng - falla in under de nya reglerna. Kommissionen förutsätter för delta all möjligheter införs lill ell utvidgat näringsförbud -som kan dömas ul oberoende av konkurs och som f. n. ulredes i annan ordning.

Kommunstyrelsen delar uppfattningen all detta komplement erfordras
för att kunna begränsa antalet branscher, som kräver näringstillstånd. Ell 128

sådanl utökat näringsförbud skulle kanske i viss mån kunna ersätta nä- Prop. 1985/86:126 ringstillsländ och än mer begränsa antalet branscher.

Regeringen skall få införa krav på näringstillstånd i en bransch endasl om en betydande del av företagarna brister i laglydnad etc. Enligt kommissionen avses med bristande laglydnad i första hand ekonomisk brollslighel och "liknande förfaranden". Vad som skall anses som betydande omfattning får enligt kommissionen bedömas branschvis. Eftersom del i administrativ ordning skall avgöras vilka branscher som berörs, borde lagtexten varit mera stringent ifråga om villkoren för alt krav på näringstillstånd skaU få läggas över en bransch.

5.22 Landsorganisationen i Sverige:

Kommissionens förslag om en tidsbegränsad fullmaktslag är LO tveksam till. Kommissionen menar alt behovet av all snabbt kunna ingripa och skräddarsy tillämpningen efter den bransch del gäller leder fram till atl riksdagen enbart bör fatta beslut om en ramlag och alt regeringen sedan får fullmakt all besluta om vilka branscher den ska gälla i.

LO anser att det ligger ell självständigt värde i att riksdagen också beslular i vilka branscher näringstillstånd ska krävas. Det är angeläget all det blir offentlig debatt om de åtgärder som ska sättas in och atl den politiska uppslutning eller det politiska motstånd som finns kommer fram i form av riksdagsbehandling av frågan. En sådan kan visserligen ta några månader längre att handlägga men det är vad vi förstår den enda nackdelen, Underiaget för besluten måsle vara desamma och beslutens innehåll får heller inte vara beroende av om det är regering eller riksdag som fattar besluten,

5.23 Svenska Byggnadsarbetareförbundet:

Förbundet ställer sig också tveksamt lill förslagel atl det ankommer på regeringen atl besluta öm vilka branscher som skall omfattas av lagen. Enligt förbundets mening bör dessa beslut fallas av riksdagen

Vidare avvisar förbundel förslagel om alt tidsbegränsa lagens giltighet. Lagen bör tillämpas inom respektive bransch så länge som problemen med oseriös verksamhei är påtagliga. Därefter ankommer del på riksdagen all besluta om ell upphävande av kravet på näringstillstånd.

Enligt kommissionens rekommendation bör antalet branscher som om-fallas av krav pä näringstillstånd vid varje enskilt tillfälle inte överstiga 5-6 stycken. Denna rekommendation avvisas av förbundet. Visserligen bör man sträva efter att i största möjliga utsträckning begränsa införandet av näringstillstånd. Antalet branscher som skall inkluderas bör dock . bestämmas utifrån de faktiska förhållanden som råder inom respektive bransch. Om problemen med oseriös verksamhet befinnes vara påtagliga inom t.ex. 10-15 branscher bör man, enligt förbundets mening, inte av administrativa skäl begränsa lagen till atl omfatta endasl 5-6 av dessa branscher.

5.24 Svenska Transportarbetareförbundet:

Förbundet ställer sig dessutom frågande varför kommissionen ansett atl
endasl fem-sex branscher samtidigt skall beröras av syslemet med nä
ringstillstånd. Det som bör vara avgörande är skuationen i de enskilda
branscherna och för förbundel är del ingalunda osannolikt atl behov av nä- 129

9 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

ringstillsländ kan föreligga inom andra branscher än de i förslaget nämnda, Prop, 1985/86: 126 I inledningsskedet talar dock lämplighetsskäl för en mjukstart, därefter bör, för de fall lagen motsvarar sitl syfle, det övervägas om inte fler branscher skall omfattas av systemet.

Kommissionen har i betänkandet föreslagit att lagen skall begränsas lill att gälla i fem år. Förbundet avvisar en sådan tanke. Vi avvisar också tanken att kravel på näringstillstånd skall upphöra när en bransch bedöms varaktigt sanerad. Inget av dessa båda förslag tjänar enligt förbundet något egentligt syfte, utan båda har en defensiv prägel ägnad alt så misstro mot förslagets berättigande. Vi tror dessutom all fem är är för kort tidsrymd alt sanera transportbranschen.

Regeringen skall enligt förslaget via en ramlag bemyndigas att genom förordningar bestämma att krav på näringstiUstånd skall gälla för vissa branscher och vilka av de olika krav - vandelsprövning, förelagarutbildning eller ekonomiska garanlier - som för de olika branscherna skall uppstäUas, Förvisso torde detta medföra en större flexibilitet men förbundet ifrågasätter om delta inte ändå vore en angelägenhet för riksdagen, Branschvalel jämte de med reformen förknippade kraven är av sådant riksintresse atl del vore önskvärt att rikels högsla beslutande organ bör . bestämma däröver,

5.25 Fastighetsanställdas förbund:

Kommissionens förslag all begränsa antalet branscher delas inte av förbundet. Samtliga branscher där ekonomisk brottslighet förekommer bör successivt inrymmas i systemet med tillståndsgivning.

5.26 Svenska Métallindustriarbetareförbundet:

Beträffande kommissionens förslag om bemyndigande för regeringen att utfärda föreskrifter om näringstillstånd, är det förbundets uppfattning att sådana föreskrifter bör underställas riksdagen efler erforderlig utredning. I fråga om vilka krav som i olika fall bör släUas för tillstånd är det nödvändigt alt de kolleklivavtalsslulande parterna inom aktuell.bransch ges tillfälle alt avge synpunkler.

5.27 Målareförbundet:

Målareförbundet anser alf kommissionens förslag om en ramlag, som ger regeringen viss rörelsefrihet kan synas bra. Men den synpunkten styrs av atl det f. n. finns en regering som är starkt motiverad alt vidtaga åtgärder. Hade någon av de regeringar som fanns 1976—1982 haft ansvaret, hade vi sannolikt varit mycket ovilliga att ge dem förtroendet all styra lagens tillämpning. Vi vill framhålla att det är nödvändigl alt lagen får en konsekvent tiUämpning oavsett regeringens"sammansättning. Vi anser det mycket tveksamt och svagt motiverat att Riksdagen efler 5 år skall ta lagsliflningen till förnyad prövning,

5.28 Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR anser att det bör vara riksdagen som fattar beslul om vilka
branscher som ligger i riskzonen och därvid bör del klart anges i lagen
vilka branscher som skall vara underkastade lagens tillämpningsområde. I
lagen måste det även finnas klara regler för när ell näringstillstånd inte 130

beviljas. Vidare bör del framgå i en förordning vilken utbildning man måsle Prop. 1985/86: 126 ha för all starta en verksamhet i en riskbransch. Enligt SACO/SR:s mening är det emeUertid svårt alt ange ett utbildningskrav som slår sig över liden.

5.29 Sveriges Advokatsamfund:

Skulle lagstiftaren likväl anse att förhandskontroll erfordras belräffande
vissa slag av näringsverksamhet bör bestämmelserna om förhandskontroll
ej införas genom en sådan fullmaktslag som kommissionen föreslagit ulan
genom en lagsliftning där tillämpningsområdet avseende berörda bran
scher anges direkt i lagen. Det bör i enlighet med konstitutionell praxis
ankomma på den svenska riksdagen alt även ifråga om en tidsbegränsad
lagstiftning laga ställning till den omfattning, i vilken näringslUlstånd bör
krävas. .

För del fall lagstiftaren skulle överväga all införa en lag med krav på. näringslillsländ aktualiserar del på nytt frågan om all grundlagfästa näringsfriheten. Samfundet anser sålunda att i sådant fall ett stadgande bör införas i grundlagen, som fastslår varje svensk medborgares rätl att fritt utöva näring och som också anger på vilka grunder inskränkningar får ske samt att desamma endast får göras genom allmän lag.

5.30 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Kommissionen föreslår alt lagen om näringstillstånd skall utformas som en

ramlag. Riksdagen föreslås sålunda delegera till regeringen att föreskriva

vilka branscher som skall omfattas av näringstillstånd och vilket eller vilka

av tre krav (god vandel, grundutbildning i förelagsskölsel och bankgaranli

om 50000 kr. för skatteskulder) som skall ställas för dylikt tillstånd i de '

olika branscherna (2 §).

Kommissionen har inte diskuterat de slalsrältsliga frågor som det föreslagna delegalionsstadgandel-aktualiserar. RF 8:7 bemyndigar riksdagen att delegera normgivningsmakt bl.a. i fråga öm "näringsverksamhet". RF 8:7 torde i och för sig täcka den föreslagna delegationen till regeringen; regeringsformen innehåller inte heller något stadgande om näringsfrihet som skulle kunna hindra delegationen. Det bör emellertid understrykas att delegalionsmöjlighelerna i regeringsformen inte innebär all riksdagen i alla situationer där så är möjligt bör delegera sin normgivningsmakt.

Del föreslagna kravel på näringstillstånd ulgör från principiell synpunkt ett allvarligt ingrepp i den enskildes ekonomiska rörelsefrihet. En så omfattande reglering av näringsverksamhet har inte förekommit sedan skråväsendel avskaffades vid mitten av förra århundradet. Även om näringstillstånd endast skulle införas belräffande fem ellersex branscher, vilket kommissionen tänker sig, blir etl slort antal människor direkt berörda av reglerna på ett synnerligen ingripande sätt. Enligt fakullelsnämndens mening slår del i bäst överensstämmelse med grunderna för regeringsformens stadganden om lagsliflningen all riksdagen besiämmer vilka branscher som skall omfattas av näringstillstånd och villkoren för tillslånd i varje bransch, I ett samhälle som del svenska är def naturligt, atl sä ingripande inskränkningar i den enskildes närings- och yrkesfrihel beslutas av det lagstiftande organet.

Det bör i detta sammanhang påpekas, atl det av kommissionens genom
gång av utländsk rätt framgår all folkrepresenlalionen fattar motsvarande
beslut i flertalet av de länder där krav ställs på näringstillstånd, 131

Kommissionen har motiverat förslaget om delegation till regeringen med Prop. 1985/86: 126 att tillståndssystemel för att "bli riktigt effektivt" måste "möjliggöra etl snabbt ingripande och ge utrymme för betydande flexibilitet" (s. 213). Kommissionen påpekar härvid alt en del branscher inte är tillräckligt väl kartlagda och att nya s. k. riskbranscher kan uppstå. Vissa branscher kan också på längre sikt saneras. "Att i lagen direkt peka ul vissa branscher synes därför mindre lämpligl" (a. st.). Vidare bör åtgärderna anpassas till branschens förutsättningar.

Kommissionens huvudsakliga argument för delegation av beslutanderätten till regeringen, nämligen kravet på snabbhet och flexibilitet, förefaller inte hållbart. Under alla förhållanden torde lagsliftning av detta slag ta avsevärd lid att förbereda. Som ovan framgått anser fakultetsnämnden således, alt beslut om utvidgning eller inskränkning avseende olika branscher bör fattas av riksdagen.

Man torde vidare kunna utgå från att åtskilliga andra kompletterande föreskrifter kommer alt bli nödvändiga. Kommissionen har inte närmare beröri denna kompletterande normgivning. Detta är en brist Ofr Strömberg, Normgivningsmakien enligt 1974 års regeringsform s. 122). Förutom renl administrativa föreskrifter som faller inom regeringens reslkompetens enligt RF 8: 13 första st. p. 2, torde en rad materiella föreskrifter erfordras. Sålunda måste sannolikt underlaget för vandelsprövningen och dennas innehåll närmare regleras (jfr nedan). Kravet på utbildning måste troligen också närmare preciseras i en författning.

Starka praktiska hänsyn talar för att regeringen utfärdar närmare föreskrifter i dessa och andra hänseenden. Del framstår som ovisst i vad mån dylika föreskrifter kan räknas som verkställighetsföreskrifter enligt RF 8: 13 första sl. p, 1, Lagen bör därför innehålla elt stadgande om delegation av normgivningsmakt till regeringen (jfr Strömberg, a, a. s. 108).

5.31 Föreningen Sveriges Kronofogdar:

Vad gäller vem som skall besluta om vilka branscher som skall omfattas av lillsiåndstvång är föreningen tveksam inför den föreslagna ordningen. Föreningen anser atl beslutanderätten bör ligga hos riksdagen i stället för hos regeringen.

6 Prövning av styrelseledamöter m. m. 4 §—6 § 6,1 Göta hovrätt:

1 4 § föreskrivs att kravel i fråga om vandel i aktiebolag m.m, skall gälla •> styrelseledamot, verkställande direktör och vice verkställande direktör. I specialmotiveringen till 7 § (s. 383) uttalas atl för det fall detla krav brister beträffande någon ledamot företaget bör beredas lillfälle alt entlediga eller byta ut vederbörande. Hovrätten vill i detta sammanhang ifrågasätta om del inte är lämpligt att också göra ett tillägg i 8 kap. 4 § andra meningen aktiebolagslagen av innebörd att reglerna i detta stadgande skall gälla även den som inte uppfyller förutsättningarna i 3 § försia stycket I lagen om näringstillstånd, om denna lag enligt regeringens beslut är tillämplig i den bransch inom vilken bolaget driver verksamhet. 8 kap. 2 § andra siycket aktiebolagslagen skulle då bli tillämplig.

132

6.2 Kammarrätten i Göteborg: Prop. 1985/86:126

Vad gäller den krets av personer för vUka elt krav på näringstillstånd avses bli infört kan en risk föreligga atl systemet inte blir effektivt, om del inte även lar sikte pä personer med dominerande ägarinflylande i fåmansbolag. Med hänsyn emellertid lill vad kommissionen anfört i denna fråga, avslår kammarrätten från atl förorda någon ändring av förslaget i detla hänseende.

6.3 Patent- och registreringsverket:

I konsekvens med förslaget i övrigt borde reglerna i 4 § omfatta även firmatecknare, efiersom styrelsen kan bemyndiga utomstående person att ensam teckna bolagets firma. För alt förelagsutbUdningen enligt 5 § skall få effekt borde även styrelseledamöter omfattas av detta krav, då endast en mindre del av aktiebolagen har verkställande direktör utsedd.

6.4 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Länsstyrelsen har i huvudsak inget all erinra mot dessa paragrafer med undantag för det ovan angivna förslagel om utökning av personkretsen i aktiebolag.

6.5 Näringsförbudskommittén:

Enligt kommissionens förslag ska kravet på lämplighet gälla enskilda näringsidkare och även vissa befattningshavare i juridiska personer. I aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser måste sålunda styrelseledamöter, VD och vice VD genomgå vandelsprövningen (4 § 1 st.). Däremol möler del inget hinder för vem som helst att äga exempelvis ell aktiebolag eller all faktiskt leda detla. En av brott hårt belastad person kan således bilda etl aktiebolag och inträda i en kontrollerad bransch, om han låter andra personer — som klarar vandelsprövningen - ikläda sig de befattningar som är kontroUerade. Detta liknar visserligen en bulvankonstruk-tion, men som lagen är utformad torde den egentlige förelagsledaren kunna leda verksamhelen helt öppet ulan all bryta mol reglerna om näringstillstånd. Inom parentes sagt lorde förfarandet inte heller stå i strid med bestämmelserna i den av kommissionen föreslagna bulvanlagen. Kommktén har utvecklat denna synpunkt på s. 11 i sitt remissyttrande över bulvanlagförslagel (SOU 1983:46). Del kan tilläggas all frågan angående vilka personer som ska omfattas av regleringen också uppkommer när det gäller näringsförbud. Kommittén har behandlat dessa frågor relativt ulför-Ugt i avsnitt 9.2 i sill betänkande.

Här kan för övrigi pekas på alt 5 § talar om "den som leder verksamheten". Se härom under 6.

Förslagels 4 § handlar alltså om näringstUlslånd och juridiska personer. Det framgår inte omedelbart i lagtexten om tillståndet ska avse den juridiska personen eller de däri aktiva enskilda personerna. Av motiven (s. 225 ff) framgår emellertid, all del är den juridiska personen som sådan som ska beviljas tillstånd. Kommittén vUl ifrågasätta om inte detta är en onödig omgång och om det inte är enklare och lämpligare att låta tillståndet avse var och en av de ingående fysiska personerna. Det är ju dessas lämplighet som ska prövas.

I 4 § 2 st. talas om handelsbolag. Om näringsidkaren är elt sådant bolag
ska lämplighetsprövningen gäUa "i fråga om bolagsmän som har ett be- 133

stämmande inflytande över verksamhelen". Om bolaget får näringstill- Prop. 1985/86:126 stånd fär därefter - som hänvisningen lill 1 sl. får förstås - ingen person bli bolagsman med bestämmande inflytande, om han inte först genomgått lämplighetsprövningen. Här visar sig vissa praktiska svårigheter. Anlag alt en bolagsman inte har näringstillstånd men ändå har elt visst inflytande i bolaget och kanske ett växande sådant. Del lorde vara en onödigt teoretisk lösning all kräva, all bolagsmännen själva ska inse när gränsen för "bestämmande inflytande" passeras och det såledesär dags att söka tillstånd. Enligt kommitténs mening är del bättre att låta alla handelsbolagsmän omfattas av lillståndskravel, dels för alt sysiemel blir enklare, dels för all en handelsbolagsman enligt lag tilldelas sådana befogenheter atl det synes motiverat alt han blir föremål för prövning lika väl som exempelvis alla styrelseledamöter i elt aktiebolag.

1 lagförslagets 5 §, som handlar om kravet på utbUdning i juridiska personer, sägs: "Krav på utbildning enligt 3 § första styckel 2 gäller, om näringsidkaren är juridisk person, den som leder verksamheten och dennes ersättare," Det har tidigare påpekats, all denna regel har en annan principiell inriktning än 4 § angående vandelsprövning. Här talas om "den som leder verksamheten", alltså oavsett om denne innehar någon formell befattning eller ej. Om en juridisk person söker näringstillstånd, och det föreskrivs både vandelsprövning och viss utbildning, kan det hända att en viss företrädare ska genomgå vandelsprövning men slipper utbildningskravel. En annan kan undgå vandelsprövningen men måste ha den föreskrivna utbildningen. Såvitt kommittén kan finna har del över huvud laget inte motiverats varför denna skillnad ska göras.

6.6 Sveriges Advokatsamfund:

Har näringstillstånd givits till aktiebolag, ekonomisk förening eller sliflelse får därefter till befattning som styrelseledamot, verkställande direkiör och vice verkställande direktör endast utses den som vid sådan prövning som föreslagils i 3 § första stycket första punkten lagen om näringstillstånd befunnits lämplig för uppraget. Den som bedriver tillståndspliktig näringsverksamhet i strid mot denna föreskrift kan dömas till böler eller fängelse i högst ett år. Enligt ordalydelsen i kommissionens förslag kan sålunda exempelvis bolagsstämma i aktiebolag endasl välja till styrelseledamot sådan person som före bolagsstämman befunnits lämplig för uppdraget av länsstyrelsen. Del bör härvid ihågkommas att länsstyrelsen vid sin handläggning skall remittera förslaget till polisen, kronofogdemyndigheten, näringslivsorganisalioner och arbetstagarorganisationer. Förslag till styrelseledamöter i aktiebolag lär ofta inte komma atl föreligga i så god tid före bolagsstämman, atl den föreslagna personen hinner söka och erhålla det i lagen om näringstillstånd föreskrivna beslut, som utgör förutsättning för personens val till styrelseledamot. Aktiemajoriteten i aktiebolags särskill i mindre och medelstora företag byter ibland snabbi ägare, I sådana fall måste den nya ägaren ha möjligheter att genast byta ut samtliga styrelseledamöter och insätta nya styrelseledamöter som har den nye ägarens förtroende. Någon diskussion av de praktiska effekterna av förslagel i denna del förekommer inte i betänkandet.

Enligt kommissionens förslag skulle det inte i något läge vara tillåtet att
bedriva tillståndspliktig verksamhei med en styrelse eller en förelagsled
ning som helt eller delvis består av ledamöler som inte har godkänts vid
vandelsprövning. Regeringen skulle dock, enligt kommissionens motive
ring till den föreslagna lagen, kunna från beslul om alt visst slag av 134

näringsverksamhet behöver näringstillstånd undantaga vissa områden eller Prop. 1985/86:126 delar av samma slags näringsverksamhet. Samfundet anser alt vissa undantag från bestämmelserna bör anges redan i lagtexten. Från lagens tillämpningsområde bör sålunda undantagas statligt och kommunall ägda förelag, börsnoterade och OTC-nolerade företag saml förelag som ingår i koncern, vars moderbolag är börsnoterat eller OTC-noterat. Ej heller finns enligt samfundels mening skäl att upprätthålla kravet på tillståndsplikt i de fall, där den liUslåndspUktiga verksamheten utgör endasl en mindre del av elt företags verksamhei.

Prövningen av styrelseledamöter, verkställande direktör och vice verksläUande direkiör avser endasl den i 3 § första stycket försia punkten avsedda vandelsprövningen. Sådan prövning framstår emellertid i åtskilliga fall såsom onödig. För att undvika onödig arbetsbelastning hos den tillståndsgivande myndigheien bör därför från vandelsprövningen vissa kategorier av personer utan vidare kunna undantagas, exempelvis advokater, auktoriserade revisorer, innehavare av statiiga och kommunala befallningar m.fl. Till underlag för vandelsprövningen skall länsstyrelsen enligt lagförslaget inhämta yttrande från polismyndighet och kronofogdemyndighet. I många fall får emellertid länsslyrelsen antagas ha sådan lokal-och personkännedom att länsslyrelsen utan vidare kan godtaga personen vid vandelsprövningen. I sådana fall bör länsslyrelsen kunna underlåta alt inhämta yttrande från polismyndighet och/eller kronofogdemyndighet.

6.7 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Enligt förslagels 4.§ skall såvitt gäller aktiebolag den s.k. vandelsprövningen avse samtliga styrelseledamöter (s. 226, 380). Detta kan medföra avsevärda komplikationer vid val av nya styrelseledamöter. Anlag all efter en schism 2/3 av styrelsens ledamöter avsäger sig sina uppdrag. Till nya styrelseledamöter kan då endast väljas personer som genomgått vandelsprövningen. Om några sådana personer inte är tänkbara som styrelseledamöter kommer aktiebolaget i en mycket prekär situation, efiersom aktiebolaget enligt 13:4 ABL måste träda i likvidation om bolaget saknar till bolagsregistrel anmäld behörig styrelse. Den av kommissionen föreslagna regeln kan således endast accepteras om det är möjligt att i efterhand, inom viss tid, införskaffa erforderligt tillstånd.

Såviti gäller handelsbolag uttalas att vandelsprövningen skall "avse de bolagsmän som har ett'bestämmande inflytande över verksamheten" (s. 380). Detta uttalande förefaUer mindre väl genomtänkt. Antag alt ett handelsbolag har fem delägare och att enligt bolagsavtalet beslul fattas med enkel majoritet bland delägarna. Ingen delägare har då någol bestämmande inflytande över verksamhelen. Enligt kommissionens uttalande skulle dä inte heller nägon delägare behöva genomgå vandelsprövning. Över huvud taget synes kommissionen inte ha beaktat de oklarheter som ofta föreligger belräffande ansvarsförhållanden i handelsbolag och t. o. m. om handelsbolags existens. Slutiigen kan noteras att förslaget inte innehåller några anvisningar för det praktiska genomförandet av vandelsprövningen avseende styrelseledamöter i aktiebolag och bolagsmän i handelsbolag.

Såvitt gäller juridiska personer anges i förslagels 5 §, alt kravel på grundutbildning avser den person "som leder verksamhelen eller dennes ersättare". Framhållas kan, alt situationen i många handelsbolag dock är sådan att det inte går att utpeka någon person som "leder verksamheten".

135

7 Återkallelse och varning (7 och 8 §§) '■"p- '■-

7.1 Göta hovrätt:

Enligt 7 § skall näringstillstånd återkallas om förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger. Av specialmoliveringen framgår att återkallelsen inte alltid behöver ske genast; näringsidkaren kan ibland ges möjlighet att vidta rättelse och enligt 8 § kan varning meddelas. Är det klart all näringstillståndet skall återkallas är det emellertid inte meningen atl anstånd skall meddelas (s. 385). I åtskilliga fall av denna typ är säkert konkurs den realistiska vägen att avveckla företaget. I andra fall där det slår klart att näringstillståndet skall dras in kan det dock i och för sig finnas möjligheter alt driva verksamheten vidare. För atl undvika värdeförstöring kan del i dessa faU vara lämpligl alt näringsidkaren ges möjlighet alt under en övergångstid avveckla rörelsen; det tar kanske några månader att hitta en köpare lill rörelsen eller atl sälja ut varulagret. Enligt hovrättens mening bör därför - förslagsvis i elt tUlägg till 7 § - föreskrivas atl i samband med beslut om återkallelse av näringstillstånd viss lid, t. ex. högst sex månader, kan utsättas inom vilken rörelsen skaU avvecklas. Vid bestämmandet av tidens längd skulle myndigheten få ta hänsyn till omständigheterna, framför aUl till verksamhetens art och omfattning samt skälet till återkallelsen av tillståndet. Ibland kan givelvis förhållandena vara så graverande atl någol anstånd inte bör meddelas.

7.2 Kammarrätten i Göteborg:

Det av kommissionen föreslagna kravet på tillslånd har motiverats av att en sanering bör ske av vissa särskilt drabbade branscher.

Mol bakgrund härav bör det finnas en möjlighel att också återkalla ett meddelat näringstillstånd, om förutsättningar för tillståndet uppenbarligen inte längre föreligger.

Återkallelse av ell redan meddelat tillstånd är en ingripande åtgärd. Ur rättssäkerhetssynpunkt bör del därför framstå klart alt näringstillstånd aldrig skulle ha givits vederbörande, om det som nu kommit fram hade varit känt eller inlräffat lidigare.

Kammarrättspresidenten Wendt

Vidare är jag skeptisk till förslaget all tillståndsmyndigheten skaU kunna återkalla näringstillståndet, om vandelskravet inte längre anses uppfyllt. Detta är att på en bakväg införa en ordning med näringsförbud inom vissa branscher. Frågan om en mera allmängiltig ordning med näringsförbud är f n. under utredning. I avvaktan på resultatet härav, bör inte på vissa områden införas en speciell ordning med sådant förbud. Näringsförbud är ett så allvariigt ingrepp atl det - såsom f. n. är fallel - bör handläggas i straffrättsliga former. Också detta talar för atl inte införa en ordning som innebär att näringstillstånd skall kunna återkallas på administrativ väg på grund av brister i vandelshänseende. Däremol har jag inte något att erinra mot all näringstillstånd skall kunna återkallas administrativt när kravet på ställd säkerhet inte längre är uppfyllt.

7.3 Brottsförebyggande rådet:

Kommissionen har inte närmare berört effekterna av vägrat näringstill
stånd för den näringsidkare som får upphöra med verksamheten. BRÅ 136

förutsätter atl den frågan närmare utvecklas i förarbetena till ett eventuellt Prop. 1985/86: 126 lagförslag. Så t. ex. bör anges hur en avveckling av verksamheten är tänkt atl gå lill med hänsyn lill anställda, borgenärer osv. Som en jämförelse kan här pekas pä bestämmelsen i 13 kap. 11 § aktiebolagslagen om likvidation som stadgar att bolagets rörelse får fortsättas om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anslällda skall få skäligt rådrum alt skaffa sig ny anställning.

7.4 Riksskatteverket:

Det bör närmare diskuteras vilka faktiska konsekvenser en återkallelse av elt näringstillstånd skall ha. Straffsanktionen ensam lär inte vara tillräcklig för att i praktiken förmå en näringsidkare alt genast avveckla sin verksamhet. Möjligheterna atl genom fältarbete upptäcka verksamhei som bedrivs utan tillslånd och därefter få ulredning och åtal lill stånd torde dessutom vara små. Även om brottet anses lättare att bevisa än ekonomisk brottslighet i allmänhet, torde resursbristen hos polis- och åklagarmyndigheterna lägga hinder i vägen.

Man kan också göra en jämförelse med näringsförbuden. Det har från många håll riktals kritik mot all kontrollen av dem som fått näringsförbud (f.n. ca 140 sl.) inte har varit tillräckligt effektiv ulan att de har kunnat fortsätta all driva näringsverksamhet, genom bulvan eller på annat säll. Även med ökade resurser förefaller del knappast vara genomförbart atl åstadkomma en fullgod kontroll av del betydligt större antalet personer som kan komma att beröras av bestämmelserna om näringstillstånd.

Kommissionen har inte diskuterat vilken betydelse näringstillstånden kommer att få för konkursinslilutel. Återkallelse av ett näringsUllständ kan nämligen visa sig bli ett alternativ till konkurs när det gäller statens möjlighel atl få slut på en näringsverksamhet. RSV anser att även denna fråga bör belysas innan förslagel eventuellt genomförs.

7.5 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Kommissionen hävdar alt återkallelse bör kunna ske på samma grunder som de som bör föranleda att en ansökan om tillstånd avslås.

Länsstyrelsen vill för sin del understryka den sedan lång tid gällande principen inom svensk förvallningspraxis; nämligen att en återkallelse av ett gynnande tillslånd kräver starkare skäl än ett avslag pä en ny ansökan.

7.6 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Kommissionen berör bara i korthet vad som inträffar efter del näringstill
ståndet har dragits in för en näringsidkare. 1 det fall näringsidkarna är
juridisk person finns möjlighet att byta ut den olämpliga personen i led
ningen mol någon som klarar vandelsprövningen. Näringsidkare som är
fysiska personer och juridiska personer ulan lämplig person som ersättare
måste däremol avveckla verksamhelen omedelbart för all undgå straffan
svar. Hur avvecklingen skaU ske berörs inte men troligtvis kommer av
vecklingen atl resultera i konkurs. Detta gäller i vart fall om indragningen
av näringstiUståndet beror på alt skalleskulder uppkommit och bankgaran
lin helt eller delvis lagits i anspråk. Enligt länsslyrelsens uppfattning bör
näringsidkaren beredas etl visst rådrum för atl ulreda möjligheterna lill
fortsatt drift, eventuellt efter att ha erbjudit slalen och andra fordrings
ägare elt ackord. 137

7.7 Näringsförbudskommittén: ' ProP- 1985/86:126

När det gäller näringsförbud har kommittén funnit, alt frågorna om avveckling bereder slora svårigheter..Den som ålagts näringsförbud måste avveckla sin rörelse eller åtminstone sin egen inblandning i den. Ska han få vidta avvecklingsåtgärder utan hinder av alt han ålagts näringsförbud, eller ska han omedelbart tvingas avbryta all inblandning? Ska han behöva en särskild dispens för alt få vidta avvecklingsåtgärder? Om han tillåls fortsätta rörelsen under en viss lid, ska han då få vidta enbart avvecklingsåtgärder, eller ska han få fortsätta precis som han vill under en lid? Ska någon myndighet kopplas in på avvecklingen?

Molsvarande problem uppslår i fräga om näringstillstånd som återkallas när en rörelse pågår. Kommissionen har inte beröri dessa frågor annal än mycket kortfattat. Enligt kommitténs mening erfordras en närmare analys, särskilt med tanke på att den som bryter mol reglerna om näringstillstånd ju gör sig skyldig lill ett brott. Eventuellt bör en regel om avveckling las in i lagen.

7.8 Malmö kommun:

Enligt 7 § skall tillstånd återkallas om förutsättningarna för detsamma ej längre föreligger; enligt 8 § får länsslyrelsen emellertid om återkallande skulle anses som en alltför ingripande åtgärd, i stället meddela varning. Kommunstyrelsen vUl ifrågasätta om varning är ell effektivt medel för att åstadkomma rättelse. Det vore förmodligen mera effektivt om man i stället fick meddela föreläggande eller i vart fall ett arrangemang att vidta rättelse. Etl sådanl beslut kan överklagas ti|l kammarrätt. Måhända skulle det -liksom vitesföreläggande enligt 11 § - inte få överklagas. Effektiviteten lorde eljesl kunna ifrågasättas.

7.9 Sveriges Advokatsamfund:

Näringstillstånd skall återkallas om förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger. Framstår med hänsyn till omsiändigheterna återkallelse av tiUståndet som en alltför ingripande åtgärd, får i stället varning meddelas.

Enligt motiveringen till föreskriften om varning, kan varning ifråga
komma i stället för återkallelse om det finns omständigheter som klart talar
för atl företagaren kan reda upp situationen och planera sin ekonomi,
Däremol bör enligt kommissionens mening varning ej ifrågakomma för alt
ge rådrum för avveckling av rörelsen, I stället bör enligt kommissionen i de
fall exempelvis skatteskulder föranlett obestånd den avveckling som kan
bli aktuell, normalt bli en angelägenhet för konkursförvallaren. Som redan
tidigare påpekats i detta remissyttrande, beror företagarens obestånd i
många fall på omständigheter utanför hans kontroll. Även företagare på
obestånd är naturiigtvis i flertalet fall benägna att, som del heter i lagförsla
get om näringstillstånd, fullgöra sina skyldigheler enligt skatte- och avgifts-
författningar. Konkursförfarandel medför emellertid nästan undantagslöst
en belydande kapitalförstöring, där statsverket ofta förlorar stora belopp
vad gäller anspråken enligt lönegarantilagen samt enligt skatte- och avgifts-
författningarna. För en sociak medveten lagstiftning bör vara självklart atl
bereda en lojal företagare som kanske under åtskilliga år punktiigt fullgjort
sin betalningsskyldighet gentemot del allmänna en möjlighet all med bibe-
håUel näringstillstånd avveckla sin rörelse på ett sätt som för det allmänna
och.fordringsägarna medför bästa möjliga resultat, 138

Efler det alt regeringen beslutat alf näringstillstånd erfordras för bedri- , Prop, 1985/86: 126 vande av vissl slag av näringsverksamhet, kan enligt lagförslagel näringstillstånd beviljas endast den som uppfyller de i 3 § av lagförslaget angivna förutsättningarna. Detta gäller enligt kommissionens förslag både redan etablerade 9ch nytillträdande företagare. Sedan näringstillstånd meddelats för företagare, skall visseriigen näringstillståndet återkallas om förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger, men varning får i stället meddelas om återkallelse av tillståndet framstår som en alllför ingripande ålgärd med hänsyn till omständigheterna. Utformningen av delta regelsystem innebär enligt advokatsamfundets mening en olikhet inför lagen. Har redan etablerad företagare innan hans ansökan om näringstillstånd prövats eller ens blivit aktuell gjort sig skyldig till sådan förseelse som efter erhållet näringstillstånd skulle föranlett varning, skall näringstillstånd förvägras honom. Detta förhållande måsle betraktas såsom djupt otillfredsställande och utgör en av flera anledningar till alt den föreslagna prövningen för erhållande av näringstillstånd endasl bör omfatta företagare, som önskar nyetablera sig. Den redan etablerade förelagaren bör få sin varning men också beredas tillfälle alt fortsätta sin näringsverksamhet på samma sätt som kommissionen tänkt sig beträffande en försumlig företagare som erhållit näringstillstånd.

7.10 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

I förslagets 7 § stadgas, atl näringstillstånd skall återkallas om förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger. Enligt 8 § kan varning utdelas i mindre allvarliga fall.

Kommissionen anger i motiven fyra grunder för återkallelse (s. 336 O, nämligen 1) ekonomiska brott, 2) näringsförbud, 3) stora, varaktiga skalte-och avgiflsskulder saml 4) att giltig säkerhet upphört. Kommissionen antyder all uppräkningen inte bör uppfattas som uttömmande.

Vissa av de angivna grunderna synes vara förhållandevis lätta all hantera i praktiken. Sålunda torde det inte erbjuda alltför stora svårigheter att fastställa om en säkerhet upphört, om näringsförbud inträtt eller om skatteskulder föreligger. I fräga om storleken av de skatteskulder som skall föranleda lill återkallelse föreligger emellertid etl stort mått av fritt skön för den beslutande myndigheten. Detta gäller också inverkan av brott, I likhet med vad som föseslagils betr, beviljande av näringstillstånd, tänker sig kommissionen i fråga om återkallelse av lillslånd all såväl inverkan av brottslighels svårhetsgrad som kravel på utredning av om brott föreligger, skall bedömas från fall till fall. Kommissionen tänker sig sålunda att redan misstanke om brott som ännu ej lett till fällande dom skall beaktas.

Som framgått av del ovan sagda är kommissionens förslag i fråga om förutsättningarna för återkallelse alltför opreciseral, vilket ger utrymme för godtycke. Det kan inte heller godias från rättssäkerhetssynpunkt att misstanke om brott skall kunna föranleda all tillstånd återkallas.

7.11 Föreningen Auktoriserade Revisorer:

Slutligen vill FAR fästa uppmärksamheten på bestämmelserna i paragraf 7 om återkallande av näringstillstånd. Även härvidlag bör från rättssäkerhetssynpunkt fordras objektiva rekvisit. Vidare synes frågan om upphörandet av näringstillstånd och dess konsekvenser för Iredje man icke ha beaktats. Vad händer en beställare om leverantören fär sitt näringstillstånd återkallat?

139

7.12 Föreningen för Cheferna för länsstyrelsernas allmänna rop. 1985/86:126 enheter:

För atl ålerkaUelse el. varning av tillstånd skall kunna ske föreslår kommissionen all - om den tilltalade nekar till brottet - en dom i försia instans bör föreligga. Föreningen förutsätter här atl det inte avses lagakraftvunnen dom vilket i många fall skulle medföra orimligt långa handläggningstider innan länsstyrelsen kan vidtaga någon ålgärd.

8 Handläggande myndighet, tillsyn, avgift och
besvär 9-13 §§

8.1 Kammarrätten i Göteborg:

9 §

Kammarrätten anser att en klargörande bestämmelse bör införas för de situationer, där verksamheten bedrivs i elt län och ledningen är delad mellan personer i flera andra län. Det bör således klart framgå, i vilket län prövningen i ett sådanl fall skall ske.

Frågor om vägrat tUlstånd och om återkallelse/varning bör enligt kammarrätten av rättssäkerhetsskäl prövas av domslol. Med hänsyn till all del är fråga om ett administrativt förfarande, bör frågorna handläggas av förvaltningsdomstol. Av instans- och utredningsskäl bör prövningen av ett vägrat lillslånd därvid i försia instans ske hos länsrätt.

Kammarrällen delar kommissionens bedömning att yttranden som inhämtas från polis- och kronofogdemyndighet bör bli föremål för sekretess. Dessa yttranden kommer att innehålla uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden av sädan art, som i gällande lagstiftning i princip är skyddade när de förekommer i andra liknande sammanhang (jfr t.ex. uppgtfter i taxeringsärenden och i utdrag ur kriminalregisier). Kammarrätten vill dock särskilt framhålla, all förvaltningslagens krav på motivering av negativa beslut under alla omständigheter måste tillgodoses och atl detta kan innebära att uppgifter, som är negativa för den enskilde, bringas lill offentiigheten.

12 §

Kammarrätten avslyrker förslaget enligt paragrafens andra slycke, alt avgiften för etl näringstillstånd skulle las ut via skattsedeln. Uppbördslagens regler bör inte gälla dessa avgifter. Kammarrätten förordar i stäUet, att ansökningsavgifl eriäggs i samband med alt tillstånd söks.

13 §

Kammarrätten hänvisar i fråga om fullföljdsregler till vad som har anförts under 9 §. Länsstyrelsen bör få bevilja liUslånd och tilldela varning, men i övrigi endasl vara tillsynsmyndighet. Vidare bör länsstyrelsen föra del allmännas talan hos länsrätt, kammarrätt och regeringsrällen dels vid besvär över vägral lillslånd och besvär över varning, dels i fråga om återkallelse av näringstillstånd.

8.2 Riksåklagaren:

Vad gäller bestämmelserna i 9 § om inhämtande av yttrande från olika håll

vill jag betona vikten av atl den myndighet som prövar fråga om näringstill- 140

stånd är utomordentligt aktsam på att inte ovidkommande synpunkter - Prop. 1985/86; 126 t.ex. konkurrenshänsyn — kommer all inverka på beslulel. I anslutning härtill villjag bestämt avvisa den tanke pä en besvärsnämnd som förts fram (s. 339). Alt besvär över beslut i fråga om näringstillstånd bör prövas av domstol förefaller mig uppenbart.

8.3 Bankinspektionen:

Tillsynsmyndighet för näringstillstånden föreslås vara länsstyrelsen. För dess hjälp föreslås elt så gott som heltäckande kontrollsystem. Tillståndsinnehavaren åläggs atl lämna länsslyrelsen de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen. Polis- och kronofogdemyndigheter skaU underrätta länsslyrelsen om förhållanden som kommer till dessa myndigheters kännedom och som är av betydelse för länsstyrelsens lillsyn. Dessulom skall länsstyrelserna förstärkas så atl dessa kan bedriva fältstudier för atl ulreda förhållandena. Länsslyrelsen kan när som helst återkalla näringslillsländel. Även en seriös företagare måsle med hänsyn till silt enligt förslagel totala underläge i förhållande till myndigheterna och möjligheten av atl misslag begås någonslans ha anledning alt känna oro över sin skuation och framlid.

8.4 Riksskatteverket:

RSV har inget all erinra mot all del bildas en näringsfunklion inom länsslyrelsens allmänna enhet om länsstyrelsernas nuvarande organisation består. Det kan dock som kommissionen också framhåller finnas goda skäl även för en placering på skatteavdelningen.

Det pågår f.n. diskussioner om att bryta ul skatteavdelningarna från länsstyrelserna. Om dessa planer blir verklighet kan del leda lill all del täta samarbete som förutsätts ske mellan allmänna enhelen och skatteavdelningen kan få svårare att komma lill stånd.

Del är något oklart om avgiften skall utgå endasl vid del tillfälle då tillståndet ges eller om det skaU vara en årlig avgift. RSV utgår dock från alt kommissionen har tänkt sig del förstnämnda alternativet. Enligt RSVs mening är det i så fall olänkbart all debilera avgiften på skattsedeln. Detta förfarande skulle eventuellt ha kunnat komma ifråga om det hade gällt årliga avgifter för en slor mängd personer. RSV anser alt avgiften för ell näringstillstånd bör tas ul på samma säll som gäller för registrering i handelsregislren och i bolagsregistret hos patent- och registreringsverket. Här gäller all betalning skall ske före registreringen. Inbetalningskort finns i ansökningshandlingarna.

9 §.

I specialmotiveringen anges alt yttranden kan komma att inhämtas från
berörda fackliga organisationer och näringslivsorganisationer. Vidare sägs
del atl yttrandena från polis- och kronofogdemyndigheterna normalt bör
innehålla det underlag som behövs för att beslut i ärendet skall kunna
meddelas. De båda uttalandena synes oförenliga, i all synnerhet som någon
behovsprövning inte skall ske. Det förefaller som om de nämnda organisa
tionerna inte bör kunna tillföra ärendet något ulöver upplysning om alt
sökanden har resp, inte har genomgått viss grundutbildning i företagssköt
sel. Upplysning om detta torde dock kunna tillföras ärendet på ett enklare
sätt, t.ex, genom att sökanden bifogar ett intyg om genomgången utbild
ning. RSV anser atl det är angeläget all ärendena avgörs utan onödigt 141

remitterande och att det därför är tveksamt om remiss skall få ske tiU andra Prop. 1985/86:126 än myndigheter.

12 §

Jfr del som har sagls ovan om sättet att ta ut avgift.

13 §

Del bör framgå av paragrafen alt elt beslul om återkallelse inte gäller förrän del har vunnk laga kraft. Det bör också klargöras att endast sökanden - om han fått avslag på sin ansökan - får överklaga länsslyrelsens beslul. Fackliga organisationer och näringslivsorganisationer bör däremot inte få överklaga beslut att meddela näringstillstånd, även om de har hörts i ärendet,

8.5 Marknadsdomstolen:

Tillståndsfrågor liksom lillsyn och kontroll skall enligt förslaget handläggas av en näringsrältslig enhet på länsstyrelsen. Denna förväntas ha en bra överblick över "förhåUandena på marknaden" och goda kunskaper om de enskilda förelagen (s. 332). Tillsynsarbetet är omfattande (s. 331). Kon-Irollbesök skall ske i service- och affärsområden (s. 333), och återkommande skall kontrolleras atl förelagen har giltigt lillslånd, även med polis-hjälp (s. 334). Även andra kontrollmetoder skall prövas. Tanken är atl handläggarna skall bli något av "företagsexperter" och även i viss utsträckning kunna lämna information och råd lill företagarna. Vad som i dessa frågor anförs i betänkandet torde innebära en överskattning av kontrollsystemets möjligheter och effektivitet.

8.6 Statskontoret:

Det är enligt vår mening rimligt att länsstyrelsen blir tiUståndsmyndighel. Vi har också i och för sig förståelse för kommissionens förslag till organisation av verksamhelen inom länsslyrelsen (sida 346), Statskontoret arbetar emellertid för närvarande, enligt regeringens uppdrag den 15 december 1983, med all - med utgångspunkt i en studie i Norrbottens län - utforma ett förslag till samordnad statlig länsförvaltning och en från länsstyrelsen fristående skatteförvaltning. Arbetet skaU redovisas till regeringen i december 1984 och berör ingående också länsstyrelsens inre organisation. Vi är därför, i avvaktan på resultatet av vårt arbete i denna del, inte beredda atl definkivt förorda den lösning kommissionen angett.

Kommissionen berör (sida 233) frågan om sekretess. Del är dock enligt vår mening angelägel att tillståndsprövningen blir så öppen som möjligt. Vi är från denna utgångspunkt tveksamma lill sekretessregler.

8.7 Länsstyrelsen i Stockholms län:

En avgörande del i ell system med näringstillstånd är hur kontrollen och
tillsynen skall bedrivas. Utan alt detta fungerar torde åtgärderna i övrigi
vara tämligen verkningslösa. Länsslyrelsen instämmer i alt kontrollen bör
ligga på regional nivå för atl Uppnå en så enhetlig och likvärdig bedömning
som möjligt. Tillsynsarbetet föreslås få två målsättningar. Dels skall för
förelag som erhållit tillslånd kontrolleras atl reglerna följs, och dels skall
"svart" förelagsverksamhet förhindras.
För att uppnå dessa mål är del av grundläggande betydelse att samord- 142

ning inom myndigheien verkligen sker. Samarbete med och utnyttjande av Prop. 1985/86: 126 skattesidans resurser är en självklarhet. Vidare måste kontakter mellan olika länsstyrelser ske så alt kringgående i möjligaste mån kan undvikas.

Länsslyrelsen vill starkt understryka kommissionens redovisade uppfattning, all en väl fungerande handläggning hos myndigheterna är en förutsättning för all de åtgärder som föreslås skall få full effekt.

Kommissionen har skisserat en organisation inom ramen för allmänna enheten i ell normallän. Samtidigt uttalar kommissionen att i fråga om storstadslänen en särskild företagsenhet vid sidan av allmänna enhelen eventuellt kan övervägas.

Länsstyrelsen anser att en särskilt utformad organisationsmodell bör utarbetas för länsstyrelsen i Stockholms län som genom sin storlek och de speciella förhåUanden som råder i länel inte kan jämföras med något annal län. Vid utformningen av denna modell måste även beaktas andra samband mellan olika ärendelyper än bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Del är sålunda inte lämpligt alt hek inordna så många verksamhetsområden i en blivande företagsenhet som kommissionen föreslagit. Som exempel kan nämnas ulskänkningsdelaljen och detaljen för yrkesmässig trafik som båda har betydande uppgifter vid sidan av den ekonomiska tillståndsprövningen och därför i huvudsak bör bibehållas med nuvarande organisation.

Ett annat exempel är att auktorisation av bevakningsföretag har samband med godkännande av personal vid dessa företag och lillslånd för TV-övervakning, efiersom sådan övervakning ofta görs av dessa förelag, överhuvudtagel är utredningens förslag genomgripande för många grenar av länsslyrelsens verksamhei. Länsstyrelsen måste få tiltfälle alt medverka vid det organisationsförslag som kan komma att utarbetas centralt. Molsvarande gäller resurstilldelningen som berörts tidigare i yttrandet men där länsslyrelsen vill göra följande tillägg.

8.8 Länsstyrelsen i Uppsala län:

I författningsförslagels 9 § anges att frågor om näringslUlstånd skaU prövas av länsslyrelsen i del län där företagets ledning utövas. Länsstyrelsen anser att detta stadgande åtminstone genom ell motivutlalande bör förtydligas. Belräffande juridiska personer bör styrelsens säte eller huvudkontorets belägenhet vara avgörande för forumfrägan.

Länsstyrelen tillstyrker förslagen all frågor om näringstillstånd handläggs inom länsstyrelsernas aUmänna enheter samt att andra näraliggande företagsfrågor förs lill dessa enheter.

8.9 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Ärendena om näringsliUslånd bör handläggas inom länsstyrelsens allmänna enhet, som redan idag svarar för den övervägande delen av närings-rättsliga frågor inom länsslyrelsen. Man bör även överväga alt överföra ärendehandläggningen enligt lagen om handel med drycker frän sociala funktionen lill den näringsfunktion, som kommissionen föreslår skall inrättas inom länsstyrelsen.

Kommissionens förlag rörande transportbranschen har tidigare kritiserats för alt del inte tiUräckligt beaktar trafikpolitiska synpunkter. Om denna kritik skulle beaktas, är det diskutabelt om man - som kommissionen föreslår - bör flytta ärenden som rör yrkesmässig trafik från planeringsavdelningen, där trafikpolitiska frågor hör hemma.

Av liknande skäl kan del diskuteras huruvida frågor om auktorisation av 143

bilskrotare bör flyttas frän planeringsavdelningen till näringsfunktionen pä Prop. 1985/86: 126 allmänna enheten. 1 ärendena beaktas bl. a. miljöskyddshänsyn på naturvårdsenheten.

Vid en samlad bedömning synes emellertid övervägande skäl tala för alt ärendegrupperna samlas på en näringsfunktion pä allmänna enheten.

Kommissionen har föreslagit att även ärendena rörande godkännande av väktare och auktorisation av bevakningsföretag flyttas till allmänna enhelen. Förslaget kan ifrågasättas eftersom det erfarenhetsmässigt behövs polisiära kunskaper både i själva tillståndsgivningen och i den regelbundet återkommande tillsynen ute på fältet. Länsstyrelsen anser alt ärendegruppen bör ligga kvar på länspolischefens expedition.

8.10 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Enligt länsstyrelsens mening står fördelar atl vinna om all prövning inom näringsrätlens område - såvitt nu är ifråga - sker på etl ställe inom myndigheten. Länsstyrelsen tiUstyrker därför att en näringsfunktion bildas med placering inom allmänna enheten. Denna placering motiveras bl, a, av alt allmänna enheten redan idag handlägger huvudparten av de ärenden som föreslås skola ingå i den blivande näringsfunktionen. Vid tillståndsgivningen är dock viktigt att man samverkar med andra avdelningar. Ärenden med anknytning till skatteförvaltningen t, ex, utseende av offentiig revisor bör handhas av skatteavdelningen. Likaså anser länsstyrelsen atl auktorisation av väktare och bevakningsföretag i första hand är en fräga med polisiär anknytning och därför bör ligga kvar på länspolischefens expedition som även utövar tillsynen över dessa förelag. Dessa ärenden är av stor omfattning i detla län. Såsom framgår av vad som ovan sagts bör nuvarande prövning enligt YTL behällas. Anledning atl föra över dessa ärenden till en näringsfunktion finns därför inte,

8.11 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kommissionen föreslär att länsslyrelsen, som skall vara tillständsmyn-dighel i fråga om näringstillstånden, även skall vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen delar denna bedömning. Ett system med näringstiUstånd förutsätter naturligtvis tillsyn och kontroll. Då förutsätts ocksä atl tillsynen skall vara effektiv. Detta innebär atl länsstyrelsen har rätl atl begära de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, att samarbete sker mellan skatteavdelning, lokal skattemyndighet, polis- och kronofogdemyndighet. Vidare skall länsstyrelsen utöva fältkontroller. Om förslaget med näringstillstånd antas är det helt klart atl uppgiften för länsstyrelsen blir mycket grannlaga. Den kommer atl kräva slora resurser i fråga om tjänster, kompetens hos handläggande personal och omdöme. Del måste dock bedömas som tveksamt, om effekten av det föreslagna systemet kommer att stå i rimlig proportion till de resurser som erfordras.

Enligt kohimissionen är näringstillstånden inte i försia hand av fiskal natur. Man har därför kommit fram till alt ärendena inte bör handläggas inom skatteavdelningen. En sammanblandning av tillståndsprövningen med skatteförvaltningens övriga verksamhet skulle för den enskilde säkerligen le sig anmärkningsvärd. Länsstyrelsen anser liksom kommissionen alt ärendena bör handläggas av en näringsfunklion inom allmänna enheten. Redan i dag finns inom enheten de flesta av de ärendegrupper som föreslås ingå i funktionen,

1 delta sammanhang kan nämnas att enheten meddelar näringstillstånd 144

för utländska medborgare och företag. Fr, o, m, 1 juli 1984 ankommer det Prop, 1985/86: 126 på allmänna enheten, vilket lidigare sagts, atl registrera fastighetsmäklare. Den 1 oktober 1984 skall även auktorisation av väktare och bevakningsföretag ges genom beslul av enheten. Dessa ärenden överflyttas från länspolischefens expedition.

8.12 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Kommissionen föreslår att länsstyrelsen skall pröva frågan om näringstillstånd och utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen. Enligt förslaget skall en särskild näringsfunktion inom allmänna enhelen svara för tillståndsprövning, registrering och andra näringsrättsliga frågor. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att uppgiften som tillstånds- och tillsynsmyndighet anförtros länsstyrelserna.

Enligt länsslyrelsens mening är del svårare atl ta ställning till frågan hur arbetsuppgifterna i fräga skall infogas i länsstyrelsens organisation. Uppgifterna har anknytning lill åtminstone tre enheter inom länsstyrelsen, nämligen juridiska enhelen (inom planeringsavdelningen), allmänna enheten och uppbördsenheten (inom skatteavdelningen).

Ställningstagandet försvåras av att det måsle anses oklart vilka branscher som kommer alt inom de närmaste åren omfattas av krav på näringstillstånd enligt den föreslagna lagen.

En ytterligare komplikation är att länsstyrelsernas organisation berörs av flera utredningar. Planeringsavdelningens organisation utreds särskilt, I del sammanhanget torde länsstyrelsens jurislfunklion komma atl tas upp till prövning. Därmed berörs allmänna enheten. Större förändringar kan eventueUt väntas som följd av den s, k, Norrbottens-studien, Denna studie skall också belysa konsekvenserna av en utbrytning ur länsstyrelserna av skatteavdelningarna.

Klart är att ärenden av en art som är nära besläktad med de ärenden som den föreslagna lagen skulle ge upphov till idag handläggs på allmänna enheten och den juridiska enhelen. Inom skatteavdelningen finns däremot inga liknande tUlslåndsärenden.

Det är också klart all det finns ett samband mellan ärenden om näringstillstånd enligt förslaget och ärenden enligt t.ex. lagstiftningen om yrkesmässig trafik, handel med drycker eller fastighelsmäklarverksamhel. Särskill inom allmänna enheten finns också ärenden som har anknytning till ärenden om näringstillstånd.

Sambandet mellan ärenden om näringstillstånd och olika skattefrågor är uppenbart men begränsat till i slort sett ett av momenten i den prövning som förutsätts vid prövningen av frågor om näringstillstånd, Uppbördsenhelen handlägger sålunda bl, a, frågor om personligt betalningsansvar för bolags skatter och avgifter, man har nära kontakter med kronofogdemyndigheterna och de lokala skaltemyndigheterna, man har tillgång lill skatleregistren och kommer all få tillgäng till det s. k, REX-systemel,

Kommissionens förslag innebär en belydande omfördelning av ärenden •. inom länsstyrelsen. Förslaget bör därför inte genomföras ulan all man åtminstone samräder med pågående utredningar som berör länsslyrelsens organisalion. Helst bör man också göra etl försök alt bedöma vad dessa utredningar kan-|eda lill i den nu aktuella delen. Därvid bör man också beakta atl mycket talar för att skatteavdelningarna kommer att brytas ut ur länsslyrelserna.

145

10 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

8.13 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Prop. 1985/86:126

När det gäller den organisatoriska tillhörigheten vill länsstyrelsen peka på svårigheterna att ta entydig och slutlig ställning i frågan. Olika utredningar arbetar för fullt med uppdrag som direkt berör länsstyrelsens organisatoriska struktur. Planeringsavdelningen ses f. n. över och i delta uppdrag ligger också atl i visst avseende överse allmänna enhetens funktion. Statskontoret utreder samtidigt hela den statliga verksamheten och dess samordning på regional nivå med länsstyrelsens samordningsroll i fokus. I dagens läge och ulan dessa utredningars kommande förslag som underlag tillstyrker länsslyrelsen atl ärenden om näringstillstånd handläggs inom allmänna enhelen som en särskild funktion. Ärenden om behovsprövad yrkesmässig trafik bör dock ligga kvar inom planeringsavdelningens juridiska enhet med hänsyn till de nära samband med olika former av planeringsverksamhet som dessa ärenden har.

8.14 Näringsförbudskommittén:

Kommissionen föreslår alt länsstyrelsen ska bli tillståndsmyndighet och även ta hand om tillsynen i de branscher där det erfordras näringstillstånd. Såsom förslaget är utformat synes detta vara en lämplig lösning.

Också tillsynen ska, som tidigare sagts, has om hand på denna enhet. Även denna torde kräva avsevärda resurser. Kommissionen förordar (s, 331 fO en aktiv övervakning. Kommitténs erfarenheter på näringsförbudens område visar all en sådan övervakning är erforderiig. Erfarenheterna visar emellertid också på belydande problem. Ett enstaka fall kan bli mycket tidskrävande. På sätl och vis är problemen mindre när det gäller näringstillstånd, eftersom tillsynen bara behöver avse en viss bransch. Samtidigt rör det sig dock om elt myckel stort antal näringsidkare, om en hel bransch ska kontrolleras.

Slutligen bör något kommenteras kommissionens uttalande (s. 335) om atl även tillsynen över.näringsförbuden borde läggas hos den föreslagna enhelen hos länsstyrelserna. Kommittén har för sin del inte sett någon anledning att föreslå, all tillsynen över näringsförbuden förläggs till länsstyrelserna. Kommittén har valt mellan de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs och polismyndigheterna. Slutligen har kommitléns majoritet stannat för att behålla nuvarande system, dvs. låta TSM sköta om tillsynen. Skulle kommissionens förslag leda lill lagstiftning kan del dock finnas anledning överväga om även övervakningen när del gäller näringsförbuden bör förläggas till den speciella enheten inom länsstyrelser-

8.15 Lokala skattemyndigheten i Solna:

LSMSolna biträder förslaget att länsstyrelserna enligt kommissionens förslag utför tillståndsprövning.

8.16 Svenska bankföreningen:

Enligt 12 § i lagförslaget skall den som får näringstillstånd eriägga avgift
som är avsedd alt finansiera hela systemet. Det är alltså tänkt att de
skötsamma företag som får lillslånd skall bekosta de åtgärder som är
avsedda för de misskötsamma, vilka inte får tillstånd och därför inte påförs
avgiften. Bankföreningen anser det inte godtagbart att på detta sätt belasta 146

de skötsamma med koslnader som uppkommit lill följd av alt andra företag Prop. 1985/86: 126 i samma bransch visat sig vara mindre skötsamma.

8.17 Malmö kommun:

Enligt 9 och 10 §§ skall länsstyrelserna pröva frågan om näringstillstånd och även lillsyn över efterlevnaden av lagen, och häremot är intet alt erinra. Enligt 11 § andra stycket skal! polis- och kronofogdemyndigheterna underrätta länsslyrelsen om förhållanden som kommer till deras kännedom och som är av betydelse för tillsynsverksamheten. Enligt kommissionen skall länsstyrelserna också själva laga aktiv del i kontrollen, ex. genom fältkonlroUer. Vidare räknar man med atl kunna fä signaler om oegentligheter från t. ex. fackförbund och branschorganisationer.

Det är uppenbart atl — för att systemet skall kunna fungera - det inte är tillräckligt med den prövning som sker i anslutning till ansökan om näringstillstånd ulan atl man måste följa upp atl villkoren för tillstånd alltfort är för handen. Det gäller emellertid atl se upp så atl man inte för delta ändamål bygger upp en alllför slor och tvingande administration. Risk härför torde finnas.

8.18 Landsorganisationen i Sverige:

Kommissionen påpekar helt riktigt att lagstiftningen kommer atl bli verkningslös om den inte bygger på en effektiv och aktiv registrering, lillsyn och kontroll. De ålgärder kommissionen föreslär i delta avseende tillstyrks av LO.

I förslaget framförs alt bl. a. de fackliga organisationerna bör ges tillfälle att ytlra sig över ansökningarna. Vi menar all de fackliga organisationerna har en så omfattande och väldokumenterad kunskap om såväl branschen i sin helhel som om enskilda förelag all det inte får vara beroende av enskilda tjänstemäns värderingar om en sådan remiss kommer till stånd. De fackliga organisationerna ska alllid ges lillfälle att yttra sig.

Om syslemet ska vara effektivt är det viktigt atl de uppgifter som grundar ett näringstillstånd inte görs oåtkomliga genom sekretesslagstiftningen, I annat fall kan det t, ex. avsevärt försvåra de fackliga organisationernas medverkan i atl hålla näringsverksamheten fri från oseriösa företagare. Erfarenheterna från andra områden visar hur sekretesslagstiftningen har försvårat del fackliga arbetet mot den ekonomiska brottsligheten,

8.19 Fastighetsanställdas Förbund:

Förbundet ansluter sig lill kommissionens förslag alt Länsstyrelsen bör vara den lämpligaste all bevilja tillstånd, svara för registrering och utöva tillsyn och kontroll. En effektiv bevakning är en förutsättning för att lagen skall få önskad genomslagskrafl.

Enligt kommissionens förslag bör de fackliga organisationerna ges tillfälle yttra sig över ansökningar om tillstånd.

Förbundel anser det vara ett oavvisligt krav alt berörd facklig organisation bereds möjlighet att medverka vid tillståndsprövningen eller alternativt att berörda fackliga organisationer erhåller representation i den särskUda funktion för företagsfrågor som kommissionen föreslår inrättas hos Länsstyrelsen.

147

8.20 Hotell- och Restauranganställdas Förbund: Prop. 1985/86:126

Enligt kommissionens förslag skall den fackliga organisationen vara remissinstans vid Länsstyrelsernas prövning om näringstillstånd. Vi hälsar även detta med stor tillfredsställelse och utgår ifrån att också vid remissbehandlingen kan vår fackliga kunskap och erfarenhet av branschens problem komma till stor användning.

8.21 Målareförbundet:

Kommissionen föreslår all en särskild funktion för företagsfrågorna, inrättas hos länsstyrelsen. Om det inte i funktionen ingår representanter från de aktuella branscherna med ingående kunskap om branschens förhållande bör funktionen till silt förfogande ha referensylor med erfarenheter från såväl arbetsgivare som arbetstagarpart inom respektive bransch.

8.22 Svenska Transportarbetareförbundet:

I förslaget framförs att de fackliga organisationerna bör ges lillfälle alt yttra sig över tillståndsansökningarna. Våra erfarenheter inom transportbranschen är alt de lokala fackliga organisationerna alltid skall ges tillfälle att ytlra sig. Att utnyttja dessa som remissinstans skall för länsstyrelserna sålunda vara elt obligatorium.

8.23 Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR delar kommissionens bedömning atl lillslåndsmyndighelen, dvs. länsstyrelsen, även skall utöva tillsynen. Vidare är det angeläget atl de näringsrättsliga frågorna samordnas i en särskild funktion.

SACO/SR anser att besvär över länsstyrelsens beslut bör prövas av domstol, dvs, kammarrätt.

Näringstillstånd är inte en fråga av i första hand fiskal natur utan en fråga om att pröva sökandens ansökan utifrån gällande lagar och förordningar. En sammanblandning av tillståndsprövningen med skatteförvaltningens övriga verksamhet skulle för den enskilde säkerligen te sig anmärkningsvärd. Länsslyrelsens planeringsavdelning som huvudsakligen har arbetsuppgifter som inte ligger inom det näringsrällsliga området som det här är fräga om kan inte heller anses som lämplig alt handha frågorna om näringstillstånd. Denna avdelning torde i framliden få koncentrera sina resurser på vad som i proposition 1983/84:100, bilaga 15, sid. 36 är "uppgifter som rör länets utveckling".

SACO/SR anser kommissionens bedömning riktig atl ärendena om näringstillstånd bör handläggas inom länsstyrelsens allmänna enhet, som redan idag svarar för den övervägande delen av näringsrättsliga frågor inom länsstyrelsen. En ytterligare ofta utpekad bransch (fastighelsförmed-ling) kommer genom lag om fastighetsmäklare som träder i kraft den 1 juli 1984 all handläggas genom allmänna enhetens försorg. SACO/SR har inget att invända emot alt någol storstadslän får en särskUd organisalion, i övrigi bör en näringsfunklion få samma ställning som övriga funktioner inom allmänna enheten.

Innan slutlig ställning kan las till förslag om en näringsrältslig funktion
inom allmänna enheten måste emellertid civildepartementets arbetsgrupp
för översyn av länsstyrelsernas planeringsavdelningar m. m. (CÖP) avge
sitt förslag om organisation av juristfunklionen. 14g

8.24 Sveriges Advokatsamfund: Prop. 1985/86:126

Enligt samfundets mening bör man i försia hand inom ramen för nu existerande tillståndsgivning tillgodose det eventuella behov av näringstillstånd som man anser föreligga. Om man önskar införa näringstillstånd för andra slag av restauranger än utskänkningsreslauranger bör man kunna överlämna sådan tillståndsgivning till samma myndighei som nu prövar tillståndsfrågan belräffande utskänkningsreslauranger. Transportverksamhet som nu är undantagen från tillståndsgivning jämte schaktentreprenör-verksamhel bör ulan olägenhel kunna prövas av den myndighei, som nu handlägger ärenden beträffande yrkesmässig biltrafik.

Av de av kommissionen för näringstillstånd rekommenderade branscherna återstår därefter bilverkstäder och bilhandel, dock med undantag för huvudsaklig handel med nya bilar, måleri- och städentreprenörer. HittiUsvarande och kommande problem inom dessa-branscher bör kunna bemästras genom andra åtgärder än förhandskonlroll vid företagsetablering.

8.25 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Länsstyrelsen föreslås i 9 § handlägga frågor om näringstillstånd. Därvid skall yttrande inhämtas från polis- och kronofogdemyndigheterna. Vidare föreslås att yttrande regelmässigt skall inhämtas från branschorganisationer och fackliga organisationer. Tillståndsprövningen sådan den utformats i kommissionens förslag, innefattar ett betydande mått av skönsmässig bedömning. Enligt kommissionen skall emellertid något utrymme för behovsprövning av en tilllänkl näringsverksamhet inte föreligga. Inte heller synes vandelsprövningen enligt kommissionen avse annal än tidigare brott eller bristande skalle- eller avgiflsbetalningar (s. 229).

Del framgår inte vilka förhållanden som yttrandena från organisationerna skall avse. Eventuellt kan de avse exempelvis bulvanförhållanden och frågor om utbUdning.

Del finns uppenbar risk för all organisationerna uppfattar prövningen som mer vittgående än den enligt förslagel är avsedd atl vara. Organisationerna kan vara benägna att avstyrka tUlstånd belräffande personer som man i tidigare sammanhang haft svårt att träffa avtal med eller som inte velat ansluta sig till organisationen. Organisationerna;kan också vara benägna all avstyrka av det motivet alt de inte anser att behov av ytterligare företagare föreligger i en viss bransch. Del föreligger också risk atl organisationerna avslyrker av renl fackliga skäl. Sålunda kan enfacklig organisalion exempelvis vara benägen all avstyrka atl medlemmar får etablera sig som enmansförelagare, då del kan vara ägnat att försvaga organisationen. En organisalion av arbetsgivare kan på liknande sätl ha ett starkt intresse av att anslällda hos medlemmarna eller andra inte får tillfälle alt etablera sig som självständiga näringsidkare.

Prövningen av ansökan om näringstillstånd måste enligt fakullelsnämndens mening göras i viss mån schablonmässig om den inte skall bli alllför krånglig och tidsödande. I vart fall i fråga om dem som inte dömts för ekonomiska brott och som inte har skatteskulder bör organisationerna överhuvudlaget inte höras, när näringstillstånd skall beviljas. Detta kan medföra all en eller annan bulvan erhåller näringstillstånd, men stärker rättssäkerheten för laglydiga sökande, inte minsl därigenom att del förkortar handläggningstiden.

Fakullelsnämnden delar kommissionens uppfattning att länsslyrelsens I49

beslul om näringstillstånd skall vara överklagbart och all besvär skall Prop. 1985/86: 126 anföras hos kammarrällen. Enligt förslaget skall beviljande och återkallelse av näringstillstånd principiellt ha övervägande rättslig karaktär. Det skall inte vara fråga om en politisk eller samhällsekonomisk tillämplighetsprövning. Därför bör besvärsprövningen inte anförtros åt regeringen eller en särskild, partssammansatt nämnd, vilket kommissionen diskuterat som ett alternativ till prövningen i förvaUningsdomslol.

Utan atl lägga fram etl färdigt förslag har kommissionen som sin mening uttalat all sekretesskydd bör gälla för vandelsuppgifler i ärenden om näringstiUstånd (s. 232 f.).

För närvarande gäller inte sekretess i ärenden om trafik- eller serveringstillstånd. Kommissionen motiverar förslagel om sekretess med "breddningen av tillståndsverksamheten". Det är emellertid inte utan vidare givet atl sekretess skall införas betr. uppgifter i ärenden om näringstillstånd. Om tillståndsgivningen, som enligt förslaget innefattar ett slort mått av skönsmässighet, sker under full insyn från massmedias och allmänhetens sida, är detta ägnat att skydda den enskilde mot godtycke. Inte minst är det värdefullt om organisationernas yttranden är offentliga. Detta kan bl.a. vara ägnat atl molverka atl uppgifter lämnas som är dåligt underbyggda.

För den enskilde är del mycket betydelsefullt alt en ansökan om näringstillstånd handläggs snabbt. Kommissionen har understrukit detta (s. 347f), och fakultetsnämnden delar denna åsikt. Kommissionen har emellertid inte angett någon handläggningslid som den betraktar som normal. Enligt fakullelsnämndens mening kan det inte godias att ell okomplicerat ärende om näringstillstånd skall ta åtskilliga veckor eller kanske månader, vilket inte förefaller otroligt med tanke på att varje ansökan skall remitteras till polis, kronofogde och organisationer.

Del framgår på flera ställen i betänkandet, alt kommissionen avsett alt tillståndsplikten skall gälla alla näringsidkare, såväl nytillträdanden som redan etablerade. Kommissionen framhåller, atl det är särskill viktigt all kravet på ekonomiska garanlier skall omfatta alla företag, för alt inte konkurrensolikhet skall uppkomma (s, 220f,), Det framgår, all antalet näringsidkare som kan komma alt omfattas av tUlståndspliklen kan uppgå tiU omkring 40000 (exkl, transportbranschen; s, 347), Detta innebär, atl del kan föreligga etl behov av 40000 bankgarantier och 40000 utbildningsplatser, etc, Fakullelsnämnden förutsätter alt de stora praktiska problem som kommer all uppstå genom all lagen ges en så vid tillämpning blir noggrant penetrerade innan elt definitivt lagförslag läggs fram,

8.26 Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna enheter:

Föreningen delar kommissionens bedömning alt tillståndsmyndighelen dvs. länsstyrelsen även skall utöva tiUsynen. Vidare är det angeläget all de näringsrällsliga frågorna samordnas i en särskild funktion. Givelvis måste funktionen ha nära samarbete med andra delar av länsstyrelsen främst skatteförvaltningen.

Ett liknande samarbete sker redan idag inom arbetet med lagen om
handel med drycker. Blir polis- och kronofogdemyndigheter samt skalte
förvaltningarna skyldiga alt lämna vissa uppgifter till näringsfunktionen
kommer säkert även detta samarbete att kunna fungera bra.
___ 150

.NäringslUlstånd är inte en fräga av i försia hand fiskal natur utan en fräga Prop. 1985/86: 126 om alt pröva sökandens ansökan utifrån gällande lagar och författningar. En sammanblandning av tillståndsprövningen med skatteförvaltningens övriga verksamhet skulle för den enskilde säkerligen te sig anmärkningsvärd. Länsstyrelsens planeringsavdelning som huvudsakligen har arbetsuppgifter som inte ligger inom det näringsrättsliga området kan inte heller anses som lämplig att handha frågorna om näringstillstånd. Denna avdelning torde i framtiden få koncentrera sina resurser på vad som i prop. 83/ 84:100 bil. 15 s. 36 är "uppgifter som rör länets utveckling".

Föreningen anser därför kommissionens bedömning riktig att ärendena om näringstillstånd bör handläggas inom länsstyrelsens allmänna enhet, som redan idag svarar för den övervägande delen av näringsrättsliga frågor inom länsstyrelsen. En ytterligare ofta utpekad bransch (fastighetsförmedling) kommer genom lag om fastighetsmäklare som träder i krafl den 1 juli 1984 alt handläggas genom allmänna enhetens försorg. Föreningen har inget att invända emot att något storstadslän far en särskild organisalion, i övrigt bör en näringsfunktion fä samma ställning som övriga funktioner inom den allmänna enhelen.

Utöver de föreslagna nytillkommande arbetsuppgifterna instämmer föreningen i kommissionens uppfattning om att vissa ärendegrupper främsl från planeringsavdelningen överföres till näringsfunklionen. Föreningen förutsätter atl de resurser som idag finns för dessa ändamål även överföres.

Föreningen anser att besvär över länsslyrelsens beslul bör prövas av domslol dvs. kammarrätt.

9 Övriga lagfrågor (bl. a. 14-16 §§)

9.1 Göta hovrätt:

Slutligen bör övervägas om etl genomförande av förslaget skall medföra ändringar och tillägg i gällande regler beträffande de berörda juridiska personerna och över huvud i annan lagstiftning.

9.2 Riksåklagaren:

I anslutning till ansvarsbestämmelsen i 15 § villjag förorda införandet av en åtalsregel av innebörd alt åtal får väckas endast efler medgivande av liUsynsmyndighelen. En sådan beslämmelse skulle kunna bidra till atl de knappa resurserna hos polis och åklagare i första hand kommer att inriktas på överträdelser av mera allvarlig art.

Vad gäller den föreslagna påföljden torde - såsom latituden utformats -böter enligt gängse praxis komma all bli normalslraffel. Etl bötesstraff framstår som helt inadekvat med tanke på vad som kan stå alt vinna genom en överträdelse av reglerna om näringstillstånd. Kommissionen har också enligt motiven tänkt sig fängelse som normalstraff. Delta förutsätter dock att straffbestämmelsen ges en annan utformning.

9.3 Marknadsdomstolen:

För att ett tillståndssystem som det föreslagna skall fungera måste otvivel
aktigt kontrollen vara stark och påföljden vid brott avskräckande. Det
skisserade kontrollsystemet är i och för sig omfattande men kan ändå visa 151

sig otillräckligt. Exempelvis avses regelbunden kontroll av företag ske Prop. 1985/86: 126 endast med flera års meUanrum. Kommissionen framhåller straffets betydelse och synes förutsätta att fängelse blir normal påföljd för överträdelse av reglerna om näringstillstånd (s, 336). Det förefaller emellertid inte sannolikt att fängelse i det allmänna rättsmedvetandet uppfattas som rimlig påföljd för enbart åsidosättande av en tillståndsregel av detla slag. Den påföljd som normalt kommer i fråga lär väl därför bli böter. Kontrollsystemels effektivitet måste på grund av del anförda sältas i fräga. I varje fall lär del inte avskräcka någon grövre ekonomisk brottsling.

9.4 Patent- och registreringsverket:

Slutligen kan ifrågasättas om inte undantaget i 14 § också bör omfatta likvidator med tanke på att likvidatorer numera alltid ulses av tingsrätten och i det allra flesta fall är advokater.

9.5 Statskontoret:

Med hänsyn till förslagets omfattning utgår vi från att den ramlag kommissionen föreslagit kompletteras med en regeringsförordning med närmare bestämmelser om hur tillslåndsförfarandet samt tiUsynen och kontrollen m.m. skall ordnas. En sådan förordning bör också innehålla bestämmelser om hur personregistrering med hjälp av ADB får utnyttjas i sammanhanget.

Vi vill särskilt understryka vikten av vad kommissionen anfört om en utvärdering (s. 216).

9.6 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Som länsstyrelsen tidigare klargjort avstyrker länsslyrelsen förslaget om näringstillstånd. Skulle förslaget likväl genomföras mot länsstyrelsens bestridande måste länsslyrelsen framhålla att ett omfattande organisatoriskt arbete liksom tjänstetillsättningar måsle föregå ikraftträdandet. Kommissionens förslag att lagstiftningen om näringslillsländ skall träda i krafl redan den 1 januari 1985 framstår därför som helt orealistiskt,

9.7 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

15 §

I denna paragraf föresläs en straffsats om böler eller fängelse i högst ell år för den som bedriver tillståndspliktig näringsverksamhet ulan att ha näringstillstånd eller i strid mol föreskrifterna i 4 eller 5 §§. För att undvika att broll preskriberas innan det har beivrats bör preskriptionstiden förlängas lill 5 år på samma sätt som skell belräffande 81 § Uppbördslagen (SFS 1983:77).

9.8 Svenska Bankföreningen:

l lagförslagels 14 § anges all dödsbo inte behöver näringstillstånd under den lid som oundgängligen behövs för atl avveckla dödsboet. En på så sätt begränsad tidsfrist skulle många gånger tvinga fram en otillbörligt hastig avveckling av berörda dödsbon och kan därför inte accepteras.

152

9.9 Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Prop. 1985/86:126

I fråga om de straffsatser kommissionen föreslår för den som driver näring ulan tillslånd eller i strid mol föreskrifter vill förbundet peka på den ringa effekt dagsböter har, då de inte ställs i relation lill den ekonomiska verksamhetens omfattning utan endast till näringsidkarens bevisade aktuella inkomst.

I sådana fall där bötesbeloppet inte slår i rimlig proportion till verksamhetens omfattning är det enligt förbundets mening viktigt all framhålla att de allmänprevenliva skälen för friheisberövande påföljder talar med särskild styrka när det gäller ekonomisk brottslighet.

9.10 Sveriges Advokatsamfund:

Enligt lagförslagel behöver inte boutredningsman som förvallar dödsbo efter näringsidkare näringstillstånd för att för dödsboets räkning bedriva tillslåndspliklig näringsverksamhet under den tid som oundgängligen behövs för alt avveckla dödsboet. Dödsboet skulle därmed vara förhindrat alt bedriva en av den avlidne bedriven tillslåndspliklig verksamhet i avvaktan på domstolsbeslut om utseende av boutredningsman. Något lagligt hinder föreligger inte för domstol att utse dödsbodelägare till boutredningsman. Mången gång behöver emeUertid dödsboet anstånd för att avgöra vilken person dödsboet skall föreslå domstolen atl utse som boutredningsman. Huvudregeln inom svensk rätl är för övrigi fortfarande all dödsbodelägarna själva skall omhänderhava dödsboförvallningen. Denna princip bör kunna upprätthållas även beträffande tillståndspliktig näringsverksam-hel under den lid som åtgår för dödsboets avveckling. Om en tillslåndspliklig företagare avlider, bör del vara tillräckligt att dödsboet, om del vill fortsätta den tillståndspliktiga rörelsen, gör en skriftlig anmälan om en föreslåndare lill den länsstyrelse som har givit lillslåndel. Sådana bestämmelser som nu angivits gäller inom yrkestrafiken, Samma regler bör kunna gälla belräffande verksamhei, för vilken tillslåndsplikt föreligger enligt lagen om näringstiUstånd.

10 Resurser

10.1 Marknadsdomstolen:

En ytterligare invändning mot det föreslagna kontrollsystemet är att det lorde kräva beydligt större samhällsekonomiska resurser än kommissionen beräknat. Bl.a. har i denna beräkning inte beaktats koslnader för framtagning av regler och utredningar i samband därmed och inte heller kostna-,der för besvärsprövning och prövning hos åklagare och domstolar,

10.2 Riksrevisionsverket:

Kommissionens förslag innebär kostnadsökningar för staten. Förslaget
med avgifter från förelag i branscher som omfattas av näringstillstånd
gäller enbart de föreslagna näringsenheterna vid länsslyrelserna och inte
den utökade kontrollen genom de lokala skattemyndigheterna. I detta
avseende strider förslagel mol de generella kommittédirektiven. Enligt
RRVs uppfattning är dessutom resurserna för tillsyn och kontroll under
skattade mot bakgrund v den tillsyn och kontroll som krävs inom yrkes-
Irafiklagstiflningens område. 153

10.3 Länsstyrelsernas organisationsnämnd: Prop. 1985/86:126

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) begränsar silt yttrande till att avse de organisatoriska och administrativa konsekvenserna av förslaget.

Om kommissionens förslag skulle komma atl genomföras har LON ingen erinran mol förslaget i de avseenden LON har att beakta. När det gäller den slulliga fördelningen av resurser vill LON dock erinra om att ytterligare överväganden kan bli aktuella.

10.4 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Resurstillskottet för Slockholms läns del har av kommissionen beräknats till 8 handläggartjänsier och 2,5 biträdesljänster. Fördelningen mellan länen har gjorts med ledning av procentandelen av landets hela företagsbestånd inom de branscher där näringstillstånd föreslås krävas. Härvid bör uppmärksammas att antalet handläggare i Stockholms län med hänsyn lill länels av kommissionen redovisade andel av förelagsbeslåndet bör tilldelas 10 handläggartjänsier. Härtill kommer all den ekonomiska brottslighet, som avses bekämpas genom förslagel, i stor utsträckning är koncentrerad lill storstadslänen. I Stockholms län kommer avsevärt större resurser atl behöva sättas in om man skall kunna uppfylla kommissionens intentioner bl. a. i fråga om tillsyn. Kommer inte denna klara underdimensionering all korrigeras fmns en uppenbar risk alt de föreslagna åtgärderna blir ett slag i luften.

10.5 Länsstyrelsen i Uppsala län:

Det finns inte anledning atl tro att de näringsidkare som nu inte ger sig till känna för myndigheterna kommer att söka näringstillstånd i någon större utsträckning. Den avsedda effekten av den föreslagna lagen är därför helt beroende av tillsynsarbetets omfattning. Tillräckliga resurser för detta arbete måsle därför ställas till länsstyrelsernas förfogande.

Kommissionen föreslår att lokala skattemyndigheten får vissa resurser för erforderliga fältkonlroUer, De föreslagna resurserna är ytterst knappa. Sålunda skulle t. ex. lokala skattemyndigheterna i Enköping och Tierp tilldelas 26000 respektive 24000 kr. Dessa belopp är otillräckliga för någon verksamhei inom fögderierna. Länsstyrelsen vill därför föreslå alt de beräknade resurserna, som för länel uppgår till totalt 129000 kr., sammanläggs lill elt belopp och atl detla används till att nyinrälla en tjänsl. Denna tjänst skulle lämpligen placeras inom mervärdeskalteenheten för förstärkning av den detalj som handlägger och kontrollerar momsregistreringen. I Uppsala län utförs inom ramen för denna detaljs verksamhetsområden en fällkonlroll som är snarlik den som kommissionen föreslår.

10.6 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Beträffande resurser bör följande framhållas:

Om man bortser från transportbranschen kommer, enligt kommissio
nens beräkningar, omkring 1500 företag i Jönköpings län att omfattas av
systemet med näringstillstånd. Tillsynen skall dessutom även omfatta före
lag som har erhållit näringsförbud, vilka - om etl utvidgat näringsförbud
genomförs - kan förväntas öka. Länsslyrelsen bedömer med hänsyn
härtill alt den föreslagna resursförstärkningen med två handläggare lill
länsslyrelsen i Jönköpings län inte är tiUräcklig. En ytterligare förstärkning
med minst en kvalificerad handläggare behövs för all det skall gå att 154

genomföra effektiva fältkontroller.

10.7 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Prop, 1985/86:126

Såsom påpekats i utredningen kommer ytterligare resurser, utöver del beräknade resurstillskottet, alt behövas under en övergångstid då befintliga företag skall inordnas i syslemet. Inte minsl mot denna bakgrund anser länsslyrelsen det väl motiverat all undanta de näringsidkare från vandelsprövning vilka redan är prövade enligt LHD och YTL. Men även om dessa undantages kommer antalet ärenden i initialskedet att vara mycket stort. Del kan därför redan nu med stor sannolikhet sägas all ytterligare resurser kommer all behövas under del första året.

10.8 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Enligt kommissionens beräkningar bör länsslyrelserna tillföras 58 handläggartjänsier och 15 biträdesljänster för en beräknad ärlig kostnad av 10,8 miljoner kronor. De lokala skaltemyndigheterna bör tillföras cirka 40 årsarbetskrafter för en årlig kostnad av 6 mUjoner kronor. Det är således fråga om ganska betydande kostnader för det allmänna. Enligt länsstyrelsens uppfattning är del mera ändamålsenligt att föra motsvarande medel till den ordinarie kontrollverksamheten.

10.9 Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Den av kommissionen föreslagna resursförstärkningen för länsstyrelserna synes något onyanserat fördelad. Det kan rimligen inte vara samma resursbehov t. ex. i å ena sidan del även till del geografiska omfånget blygsamma Uppsala län med, enligt uppgifl, endasl 2,5% av förelagsbeslåndet, å andra sidan det geografiskt betydligt större Kopparbergs län som dessulom uppges ha 4,2% av förelagsbeståndet. De långa avstånden i detta län bidrar redan i dag till svårigheter för länsstyrelsens tvä alkoholhandläggare att rätt kunna fullgöra sina uppgifter enligt Lagen om handel med drycker. En ytterligare tillsynsverksamhet av den art och omfattning som kommissionen föreslår torde inte kunna nöjaktigt fullgöras med endast 2 handläggare och 0,5 biträden och detla oavsett om näringstillståndsärendena skall handläggas inom allmänna enheten eller inom skatteavdelningen.

10.10 Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Den fällkonlroll som ska utföras ska vara aktiv och uppsökande och kräver därför speciell kompetens. De resurser som föreslås till de lokala skattemyndigheterna i länel omfattar i inget fall en hel tjänsl. För att nå avsedd effekt bör utförligare utredas hur denna verksamhet ska ingå i skatteförvaltningens organisalion. Eventuellt kan vissa av de rent kontrollerande uppgifterna åläggas skatteavdelningens revisionsenhet,

10.11 Näringsförbudskommittén:

Tanken är att två handläggare ska klara av lillståndsärendena pä en nor
malstor länsstyrelse. Samtidigt ska de ha hand om tillsynen. Dessa perso
ner lorde bli myckel hårt belastade, och det är uppenbart att rättssäkerhe
ten utsätts för ganska stora påfrestningar. Det är ofta en myckel grannlaga
prövning som ska göras. Varje inblandad person ska granskas. Särskilt i
inledningsskedet, när även befintliga företag ska prövas, blir belastningen
myckel hård. Betydande ärendeanhopningar torde uppkomma.
Kommissionen har uttalat, atl det i inledningsskedet krävs ytterligare 155

personal utöver "normallilldelningen" på två handläggare. Kommissionen Prop. 1985/86: 126

har också uttalat, alt de flesta av de gamla näringsidkarna torde kunna

passera utan någon ingående prövning. Kommittén vill ändå ifrågasätta om

kommissionen inte underskattat svårigheterna med den utomordentligt

stora ärendetillströmning som del blir fråga om. Också kammarrätterna

torde komma all bli hårt belastade som besvärsinstans. Dessa domstolar

har redan i dag en betydande anhopning av ärenden.

Samtidigt som svårigheterna påpekas får man väga dessa mot systemets syfle och vinster. Man kan aldrig införa ett syslem som det föreslagna utan betydande igångsältningsproblem. Kommittén vill ocskå instämma med kommissionen däri att man inte gärna kan begränsa tillståndsprövningen till nyetableringar.

10.12 Lokala skattemyndigheten i Solna:

LSMSolna delar inte kommissionens uppfattning alt LSM:s fältkonlroUer är en lämplig utvecklingsmöjlighet för biträdespersonal. Erfarenheterna vid kontakten med nystartade företag är den att frågor dyker upp som berör inte bara LSM:s egentliga arbetsområde ulan ocksä taxerings-, mervärdeskatte-, bokföringslags-, arbetslagarbegrepps- och allmänna försäkringskassefrågor. All slå ute på etl företag och endasl hänvisa till annan tjänsteman inom myndigheten eller annan myndighet i grundläggande frågor utanför den rena registreringsfunklionen kan inte bidra lill ökat förtroende för skattemyndigheterna hos företag och allmänhet.

LSMSolna anser det därför väsentiigt att lönesättningen och ulbUdningen för berörd personal blir sädan alt LSM:s insatser fär tillräcklig kvalitet och bredd. LSMSolna vill därjämte peka på atl även om 120 LSM får dela på 40 tjänster beräknade efter lön efler lönegrad F 15 inte ens LSMSolna med 1,36% av landets företagarbestånd får medel för mer än c:a 0,5 handläggare i lönegrad F 15. Följden lorde bli atl tilldelade medel utnyttjas för annan personal än vad som avses och all den önskade kvalitetsförbättringen inom nu avsett område uteblir. LSMSolna anser därför att avsevärt fler LSM än vad nu föreslås måsle få resurser alt direkl avsätta minsl en hel Ijänst inom området i angiven lönegrad.

10.13 Målareförbundet:

Målareförbundet känner sig mycket tillfredsställt med kommissionens förslag om förstärkning av de lokala skattemyndigheterna med 40 tjänster. Det torde inte finnas något område där del är så välmotiverat atl skapa bättre resurser. Som kommissionen framhåller, kommer på sikt denna förstärkning att betala sig genom ökade skatteintäkter. Vi tror oss kunna påslå all det blir statlig verksamhei som kommer atl ge ett mycket bra ekonomiskt utbyte.

10.14 Tjänstemännens Centralorganisation:

Ett genomförande av förslagen medför ökat resursbehov vid länsstyrelser och lokala skaltemyndigheter. Behoven redovisas i betänkandet. TCO vill understryka att behovel av resurser är direkt kopplat till möjligheterna atl genomföra förslagen. Samtidigt är resursbehovet beroende av vilka branscher som ska omfattas och vilka krav som då uppställs vid tillståndsprövningen.

156

10.15 Centralorganisationen SACO/SR: Prop. 1985/86:126

Den av kommissionen i tabell 17.1 gjorda uppskattningen av resursfördelningen har SACO/SR inget att erinra emot. SACO/SR vill i detta sammanhang erinra om de uttalanden som gjorts i 1984 års avtalsrörelse på den statiiga sidan om viklen av att personer som arbetar med bl. a. frågor som föreslås i detta betänkande skall ha en konkurrenskraftig lön. Vidare har även kommissionen i annat betänkande framfört liknande synpunkler. SACO/SR är därför tveksam lill om det går atl rekrytera kvalificerade jurister/ekonomer till de tänkta tjänsterna om de inte inrättas i ett högre löneläge. SACO/SR vill vidare understryka viklen av att länsslyrelserna vid elt eventuellt genomförande verkligen anställer högskoleutbildade med en adekvat utbildning och erfarenhet och inte, vilket som för närvarande är myckel vanligt, gör s. k. internrekrytering av baspersonal.

Det föreslagna resurstillskottet till lokal skattemyndighet är blygsamt. Endast tre myndigheter får medel molsvarande hela tjänster. För övriga myndigheter motsvarar tillskottet en eller några personmånader. I realiteten blir det således fråga om alt handläggare på myndighetens gransknings-eller arbetsgivarenhet använder någon del av sin arbetstid till effektivare uppsamling av nya företag. Mot bakgrund härav kan SACO/SR inte instämma i kommissionens slutsats att tillskottet innebär en utvecklingsmöjlighet för biträdespersonal genom intern rekrytering till dessa arbetsuppgifter. Någon rekrytering blir det (med några få undantag) överhuvudtaget inte fråga om.

SACO/SR vill i delta sammanhang understryka alt de ökade kraven pä lokal skattemyndighets handläggare förutsätter en god grundutbildning. Den personal som bl. a. skall ulföra revisioner hos förelag bör rimligen ha samma kompetens som motpartens företrädare. Den kompetensen finns i allmänhet inte hos befintlig biträdespersonal och kan svårligen åstadkommas genom den interna skatleulbildningen. Enligt vad SACO/SR erfarit har myndigheterna därför nu börjat överge internrekryteringen.

10.16 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet:

Kommissionen har gjort beräkningar av personalbehovet och lämnat vissa förslag om nya tjänster hos länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna (s 347 f). Därvid har bl.a. sagts att en "medelstor" länsstyrelse skulle behöva två handläggare på byrådireklörsnivå (en ekonom och en . jurist) och en halv bilrädestjänsl. Handläggningen av ärenden om tillstånd och återkallelse av tillstånd sådan den utformats i kommissionens förslag synes permanent erfordra betydligt mer personal än som kommissionen föreslagit. Det gäller inte minst biträdespersonal. I detla sammanhang kan man bl. a. peka på den omfattande hantering av yttranden som förutsattes av kommissionen.

Del förefaller också troligt att polis- och kronofogdemyndigheterna behöver viss personalförslärkning för silt arbete med yttranden.

10.17 Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna
enheter:

För atl kontroll och tiUsyn skall kunna fungera är det nödvändigl alt länsstyrelsen tilldelas resurser för detta arbete. Föreningen noterar med

tillfredsställelse alt kommissionen föreslagit resursförstärkningar.

___ , 157

Den av kommissionen i tabell 17,1 gjorda uppskattningen av resursför- Prop, 1985/86: 126 delningen synes för några län vara någol i underkant men då kommissionen tycks ha använt sig av en schablonmetod och med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget är föreningen emellertid villig att som utgångspunkt acceptera en årlig kostnad av c:a 160000 kronor per tjänst och år. För att kunna rekrytera de kvalificerade jurister/ekonomer som kommissionen avser ter sig emellertid den tänkta lönesättningen för dessa, enligt föreningens mening, något låg.

Föreningen anser i likhet med kommissionen att avgifterna helt skall täcka kostnaderna för de nya arbetsuppgifterna. Det är då viktigt att länsstyrelserna även i fortsättningen fär medel för denna verksamhet och inte drabbas av procentuella nedskärningar som går ul över allmänhetens krav pä god service och snabba handläggningstider.

11 Registrering och effektivare s.k. fältkontroller

11.1 Rikspolisstyrelsen:

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har i betänkandet föreslagit att länsstyrelsen skall föra register över de företag som omfattas av del föreslagna syslemet med näringstillstånd. Delta skall gälla både företag som beviljats och förelag som vägrats tillstånd. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är registrering nödvändig men registret bör vara centralt och omfatta hela landet. Dessutom bör det vara dalabaseral. För närvarande förs handelsregisler vid samtliga landels länsstyrelser. Handelsregistren är inte databaserade. Detta har lett till alt vissa oseriösa företagare bildar handelsbolag först i ett län. När verksamheten sedan inte kan bedrivas utan kontroll från länets myndigheter flyttas företagsverksamheten till etl annal län där elt nytt handelsbolag bildas. Detla gör atl myndighetskontrollen avsevärt försvåras och för att få en heltäckande myndighetskontroll kan en utredningsman vara tvungen alt kontakta samtliga handelsregister i hela landet. Delta gör att rikspolisstyrelsen förespråkar etl centralt dalabaseral register om näringstillstånd införs.

11.2 Brottsförebyggande rådet:

Som ett delförslag förs i betänkandet fram förslag om åtgärder för all förbättra skatleregistreringen. Genom fältkontroller ska fler företag komma in i registren. Förslaget är bra och får också ses som en del i strävan att genom personliga kontakter och besök förbättra kontakterna mellan skattemyndigheter och företagare.

11.3 Datainspektionen:

Kommissionen har funnit att etl register med uppgifter om näringstillstånd
bör inrättas. Registret skall innehålla uppgifter såväl om juridiska som
fysiska personer. Enligt vad som framgår av betänkandet, s 326, skall varje
länsstyrelse föra ett sådant register manuellt. Registren skall "samordnas
centralt" hos riksskatteverket (RSV) och "föras samman" med RSV:s
befintliga register över näringsförbud. Detta senare register förs idag ma
nuelll men kommer atl datoriseras och "administrativt" inordnas i REX-
registret. Av betänkandet framgår även att uppgifter om personer som
försatts i konkurs skall föras till uppgifterna om näringsförbud. Genom att
"samordna" registren över näringstillstånd och näringsförbud centralt 158

anser kommissionen atl del inte behöver inrättas något nyll register ulan Prop. 1985/86: 126 att "REX-systemel" endast behöver byggas ut till viss del.

Alltsedan 1976 när förordningen (den senaste 1983:167) om försöksverksamhet inom exekutionsväsendet kom har datainspektionen väntat på en författningsreglering av ulsökningsregislren eller REX, dvs det redovisningssystem för exekutionsväsendet som förs med hjälp av ADB, m,a,o, den syslemlekniska lösning som ligger till grund för ulsökningsregislren. Elt belänkande med förslag lill utsökningsregisterlag lades fram 1983. I juni 1983 yttrade sig inspektionen över betänkandet och framförde sina farhågor från integritetssynpunkt beträffande registrens omfång och efterlyste en noggrannare och mer inträngande analys av frågor som

- vem är regisieransvarig

- på vilket sätt eller varifrån kommer uppgifterna att inhämtas

- vilka uppgifter kommer registren att innehålla

- på vilket sätt och till vem lämnas uppgifter ut

- när och hur sker gallring

- när och hur sker rättelse.

Dessulom fäste datainspekiionen uppmärksamheten pä kollisionen med kreditupplysningsverksamheten och kreditupplysningslagen.

Datainspektionens invändningar mot utsökningsregisterlagsförslagel kan i väsentliga delar riktas även mot föreliggande förslag till registrering av näringstillstånd.

Någon utsökningsregisterlag har ännu inte utfärdats. Datainspektionen har med stigande oro sett hur alll fler önskemål om utsökningsregistrens användning framlagts. Önskemål som inte har någon direkl koppling lill det ändamål för vilket ulsökningsregislren inrättats, nämligen den verksamhet som åvilar kronofogdemyndigheterna.

Enligt datainspektionens uppfattning bör personregister föras hos den som bedriver viss verksamhei. Vad gäller näringstillstånd borde således registren föras hos länsslyrelserna även efter datoriseringen.

Allmänt finns även anledning alt erinra om den inte ovanliga utvecklingen vid datorisering, nämligen övergången från småskalighet till storskalighet. Ofta tas datatekniken inledningsvis till hjälp som stöd i en administrativ verksamhei. Allteftersom sker sedan centralisering och utvidgning av registren. Utvidgningen gäller ofta både innehåll och ändamål. Utöver de datakvalitetsproblem som automatiskt brukar följa och som medför uppenbara integritetsrisker sker ej sällan också en övergång i realiteten till mer eller mindre automatiska beslutsprocesser. Den legala grunden beslår dock av regler som lagstiftaren antagit utan tanke pä annat än atl de skall användas vid en från fall-till-fall bedömning av därtill skolade jurister, I verkligheten kan det dock visa sig att det blir en programmerare som översätter dessa regler till tekniska termer och en dator som sedan beslular i lOOOOO-lalsfaU.

11.4 Riksskatteverket:

RSV instämmer i kommissionens uttalanden om förbättrad registrering av företag och möjligheter till fältkonlroUer. Dessa åtgärder bör omfatta alla lyper av förelag. Elt s.k. basuppgiftskort (förelagsbevis) skulle därvid underlätta fältkonlrollen.

F. n. får det anses oklart vilka befogenheter skatte- och avgiftsmyndig-
heter har att utföra efterforskning pä fältet. Som kommissionen framhåller
kommer utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen (USS)
att ta upp frågan om befogenheter för taxeringsmyndigheterna atl utföra
efterforskning. Denna typ av arbetsuppgifter, som är av särskill grannlaga 159

natur, kan förväntas ställa höga krav på de befattningshavare som skall Prop. 1985/86: 126 utföra dem. I dagens läge är det svårt att avgöra dels vilka kompetenskrav som skall ställas på dessa befattningshavare, dels var i organisationen de bör placeras. RSV anser därför att USS-utredningens betänkande bör avvaktas innan de föreslagna tjänsterna för fällkonlroll inrättas.

Kommissionen anser att näringstillstånden inte i försia hand är av fiskal nalur och att tillståndsfunktionen därför inte bör placeras på skatteavdelningen. RSV anser alt man i så fall bör anlägga samma synsätt vid val av i vilket register tillstånden bör registreras. Registreringen bör således inte ske vare sig i REX eller i del centrala skatteregistret. REX innehåller f. n. endast dem som är registrerade som gäldenärer. Registret skulle få byggas ut väsentligt om alla innehavare av näringstillstånd skulle tas med. Del skulle då förlora sin funktion som indrivningsregisler.

En registrering av näringstiUslånden i det cenlrala skatteregistret skulle vara någol mindre olämplig, efiersom registret omfattar hela befolkningen, men skulle ändå vara ett avsteg från de ändamål med registret som anges i 1 § skalteregisleriagen (1980:343), Om näringstillstånden registreras i det cenlrala skatteregistrel kan del bli möjligt atl veckovis i samband med uppdebileringen av nya mål i REX inhämta uppgift om näringstillstånd beträffande sådana företag som blir gäldenärer, REX skulle härigenom inte behöva belastas med uppgifter om företag som inte är gäldenärer,

I sammanhanget bör det också nämnas all förslaget om handläggning inom en näringsfunktion inom allmänna enheten skulle kräva 40-50 nya terminaler för anslutning lill del cenlrala skatteregistrel. Upphandling av framtida terminalutrustning för RSV och skatteförvaltningen i övrigt pågår nu. Nya terminaler torde kunna börja levereras försl under 1986, Innan dess finns det ingen möjlighet atl ansluta fler terminaler lill systemet. Denna del av kostnaderna för förslaget har inte utretts. Inte heller har man tagk hänsyn till förväntade utvecklingskostnader m, m, för RSV, Del kan också starkt ifrågasättas om allmänna enhelen bör ha tillgäng lill vare sig REX eller det cenlrala skatteregistrel.

Som alternativ till en registrering i det centrala skatteregistrel vill RSV nämna att DAFA f, n, utvecklar ett ADB-system för handelsregistret i Slockholms län (HANSA), Enligt uppgifl under hand från DAFA är det tekniskt möjligt att - om alla län ansluter sig till HANSA - få riksåtkomst till uppgifter från de olika handelsregislren. Det är därför möjligt atl det lämpligaste vore atl registrera näringstillstånden i handelsregistren,

11.5 Marknadsdomstolen:

Marknadsdomstolen tillstyrker däremol de förslag betänkandet innehåller om en effektivare kontroll av alt gällande regler pä främst skatteområdet följs,

11.6 Statens pris-och kartellnämnd:

SPK ansluter sig till kommissionens uppfattning att företagsregistreringen bör bli mer effektiv än vad den är i dag. Starka skäl talar sålunda för atl effektivisera användandet och utformningen av vissa register, framför allt skatleregistren.

11.7 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Som kommissionen konstaterar, föreligger idag brister vad gäller både

resurser och effektivitet ifråga om möjligheter till tillsyn över företagen. 160

Registrering sker idag på många olika ställen och i olika register. Besluten Prop. 1985/86: 126 fattas dels på lokal och dels på regional nivå.

Liksom kommissionen ställer sig länsstyrelsen tveksam till införandel av ett särskilt branschregister. Vi förordar koppling till skatteregistret, vilket dock måste aktualiseras snabbare än vad som är fallet idag. Vidare måste register över näringsförbud samordnas med skatteregistrel för alt kontrollen skall kunna bedrivas effektivt.

Länsstyrelsen delar således i stort sett kommissionens uppfattning i registreringsfrågan.

Kommissionen föreslår emellertid även att lokala skattemyndigheten skall ägna mervärdeskatten en uppmärksamhet i registreringsfrågor. Avrapportering skall sedan ske liU länsstyrelsen.

Länsstyrelsen delar för sin del inte kommissionens uppfattning om all lokala skattemyndigheten är en lämplig myndighei för registreringskontroll på mervärdeskatleområdet. I detta avseende måste man nämligen beakta alt mervärdeskattebestämmelserna i många fall är mycket specifika och fordrar en alldeles utomordentlig kunskap i materiella mervärdeskatteregler. Sä t.ex. har mervärdeskatten ell yrkesmässighetsbegrepp som är vidare än begreppei näringsidkare i kommunalskaltelagen, nämligen verksamheter som är bedrivna under rörelseliknande former. En sädan verksamhet kan bedrivas av en anställd - l.ex. såsom uppdragstagare — och då medföra skyldighet alt redovisa mervärdeskatt.

Vidare innefattar en mervärdeskatleregistreringskonlroll också en mängd andra faktorer såsom bokföringens uppläggning för bedömning av redovisningsmelod, reduceringsreglernas lillämpning för bl. a. bedömning av periodlängd m.fl. vikliga mervärdespecifika faktorer. Till de senare hör bl. a. bedömning av skattskyldighetens omfattning i företag med blandad verksamhet dvs där skattskyldighet föreligger endast för viss del av verksamhelen.

Del förefaller därför myckel tungrott och byråkratiskt atl låta en del av registreringskonlroUen på mervärdeskatteområdet ligga hos de lokala skattemyndigheterna (kontroll av atl näringsidkare blir registrerade) medan övrig viktig kontroll av mervärdeskatten i samband med registreringen skulle ulföras av länsstyrelsernas mervärdeskatteenheter. Del torde nämligen vara myckel svårt och i vart fall synnerligen kostsamt alt bygga ul varje lokal skattemyndighet i så stor omfattning all man inom en sådan myndighet skulle skapa förutsättningar för en adekvat registreringskontroll på mervärdeskatleområdet. Därutöver skulle mervärdeskattens slora fördel - mycket låg administrationskostnad i förhållande till skalteintäklerna - gå förlorad.

Del kan erinras om atl det i prop 1983/84:189 har föreslagits införande i mervärdeskattelagen av en motsvarighet till taxeringslagens taxeringsbesök. Delta institut - mervärdeskattebesök — är närmasl tänkt att komma till användning inom nyregistreringskonlrollen.

Kommissionen föreslår vidare all länsslyrelsen skall föra register över näringstillstånd. Registreringen bör enligt kommission samordnas centralt genom riksskatteverket och ske med hjälp av ADB.

Länsslyrelsen ställer sig bakom kommissionens förslag i denna del, men tfrågasälter om inte registreringsskyldighelen borde komma lill uttryck i författningstexten,

11.8 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Länsstyrelsen hänvisar i denna del till vad som framförs i bilagda syn
punkter från lokala skaltemyndigheten i Tranås fögderi. I synpunkterna 161

11 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

föreslås atl försäkringskassan meddelar LSM när anmäld arbetsgivare inte Prop. 1985/86: 126

finns i arbetsgivarregistret och när anställd anmäler atl han ska bli egen

företagare. Vidare föreslås all försäkringskassans inkomstuppgifter skall

kunna jämföras med skallemyndigheternas löneuppgifter. Den förordade

samverkan mellan försäkringskassan och lokala skattemyndigheien skulle

innebära stora fördelar.

Kronofogdemyndigheten i Jönköpings distrikt har i bilagt yttrande framhållit vikten av att förelagsregistreringen blir effektivare och att trögheten i uppbörds- och indrivningssyslemel undanröjs. Länsstyrelsen instämmer i detla.

I detta sammanhang bör påpekas att samverkan såväl myndigheter emellan som inom myndigheter och mellan myndigheter och branschorganisationer m. m. bör utvecklas. Del lorde till stor del kunna ske redan ulan regeländringar och ökade resurser.

11.9 Lokala skattemyndigheten i Tranås:

Genom den samordnade företagsregislreringen har regislreringsrulinerna förbättrats och förenklats för LSM och de företag som — oberoende av rutinerna - anmäler sig för registrering i de olika skatteregistren. De nya rutinerna har inte förbättrat möjligheterna atl få in de företagare i registren som inte frivilligt lämnar in underlag för registrering och debitering,

LSM får bl. a. genom dagspressen försöka fånga in de företagare som inte frivilligt lämnar in föreskriven anmälan.

I samband med företagskonkurser har uppmärksammats att förelag inte varit registrerade som arbetsgivare och inte inbetalat anställdas skatter och arbetsgivaravgifter trots atl de anställda på inkomstanmälan lill försäkringskassan angivit anställning hos företaget.

En mycket billig och effektiv kontroll av nya arbetsgivare skulle vara alt försäkringskassan meddelade LSM när anmäld arbetsgivare inte fanns i arbetsgivarregistret.

Försäkringskassan borde även meddela LSM när anställd anmäler atl han skall bli egen företagare.

Ett ytterligare steg för kontroll av arbetsgivarnas betalning av anställdas A-skatt och arbetsgivaravgifter vore om försäkringskassan registrerade på inkomstanmälan angiven inkomst och arbetsgivarens person-/reg. nr. Dessa uppgifter skulle datamässigl kunna jämföras med de uppgifter arbetsgivaren lämnar om löner i uppbördsdeklarationen i samband med redovisning av A-skatt och arbetsgivaravgifter.

Föreslagna fältkonlroUer är ett måsle för att stävja den tilltagande etableringen av ej registrerade förelag. Många gånger vet vi att elt förelag drivs i den eller den lokalen, men vi saknar hell uppgifl om vem som verkligen äger företagel. Delta innebär också all vi inte kan skicka nägon form av anmaning då vi saknar adressat. Även då vi lyckas spåra namnet kommer brevet i regel i retur. När vi efter mycket lång tid försöker med ett revisionsförordnande har ofta företagel gått i konkurs eller bytt ägare,

11.10 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Under senare år har medvetenheten om fifflet ökat. Skatteavdelningen har
även getts vissa utökade resurser för kontroll. Därmed har ocksä antalet
uppdagade fall stigit kraftigt. Viss ny lagstiftning har också antagits t, ex,
lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighel beträffande vissa uppdragser
sättningar (AUL), Reglerna om offentlig upphandling har nyligen ändrats i
syfte att förhindra all företag som inte erlägger och redovisar skatter och 162

avgtfter i laga ordning anlitas som leverantörer till staten. Motsvarande är Prop. 1985/86: 126 numera intaget i normalreglemenlen för kommuner och landsting. Med stöd av lagen om handel med drycker (LHD) och yrkestrafiklagen (YTL) har länsslyrelsen fortlöpande sedan etl par år tillbaka följt upp och vid behov vidtagit åtgärder mol ekonomiskt misskölsamma tillståndshavare inom restaurang- och trafikområdena. På grund av dessa åtgärder sjönk del sammanlagda restförda beloppet för skatter och avgifter inom restaurangbranschen i länel från ca 5 miljoner 1982 till ca 1,4 miljoner 1983. Ifråga om godslrafiken har restförda belopp sjunkit från ca 15 miljoner 1981, då länsstyrelsen började sin kontroll, till 9,5 miljoner 1983. Inom dessa områden sker en fortlöpande kontroll av reslföringar hos kronofogdemyndigheten.

11.11 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen delar kommissionens uppfattning all register över närings
tillstånd måsle föras och vara decentraliserat för att fungera effektivt.
Antalet företag i registret kommer atl vara stort. Registerhanteringen torde ■ ■

därför inte kunna bemästras på annal säll än genom ADB. Del är emellertid viktigt atl undvika dubbellagring av uppgifter. Huvuddelen av de uppgifter som kommer all finnas i näringstillståndsregistrel fmns redan i skatteregistrel. Länsstyrelsen anser därför att förutsättningarna för samordning närmare bör utredas.

Kommissionen framhåäller att ålgärder som skatleregistrering, uppgiftsskyldighet belräffande uppdragsersättningar, förordning om upphandling och restriktivitet när del gäUer beslul om B-skattesedel inte är tillräckliga. Särskilt är det i vissa branscher som kommissionen finner åtgärder från skatte- och indrivningsmyndigheler ineffektiva. Den traditionella skattekontrollen är dessulom enligt kommissionen tidsödande och resurskrävande.

Länsslyrelsen anser all erfarenheterna från skatte- och avgiftskontrollen visar atl del i stället på dessa områden behvös ökade resurser och ytterligare ansträngningar för all komma till rätta med problemen. Skallemyndigheterna har också under senare år tillförts nya resurser för skatte- och avgiftskontroll. Även kronofogdemyndigheter, polis m.fl, myndigheter har förstärkts. Full effekt av resursförstärkningarna uppnäs inte förrän efter någol eller några år.

11.12 Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Den inriktning som finns för länets skatteförvaltning ställer högre krav på personalen än en traditionell kontrollverksamhet. Detla gäller särskilt revisionsverksamheten. Belräffande näringstillstånd och skatteregislrering förulsälls en aktiv fällkonlroll som i mångt och mycket liknar revisionsverksamheten. Länsstyrelsen vill därför peka på viklen av kompetens hos den personal som ska utföra denna. Kompetenskraven bör ligga i nivå med dem som idag gäller för kvalificerade skatlerevisorer.

11.13 Lokala skattemyndigheten i Solna:

LSMSolna anser, liksom kommissionen, det naturligt att LSM svarar för
fäkkonlrollen beträffande preliminärskatle- och arbelsgivarregislrering
samt all LSM ger befogenheten atl också ägna uppmärksamhet åt mervär
deskatten.
---- ----------------------------------------------------------------- 163

Den av kommissionen (s. 324) föreslagna ändringen av taxeringslagen Prop. 1985/86: 126 ser LSM Solna också som en förutsättning för effektivare registrering. LSM vill också peka på nödvändigheten att genom medverkan av annan myndighet eller ändring i annan lagstiftning kunna framtvinga erforderliga handlingar.

Kommissionen anser (s, 327) alt elt aktivt regislreringsarbele erfordras. Med hänsyn till kopplingarna med skatte- och avgiftsfrågorna ser LSM det naluriigl all biträda i detta arbete. Hur näringstillståndsregistret sedan skall administrativt inordnas saknar i och för sig betydelse. Det är emellertid viktigt för LSM atl - i både sin registerfunklion, allmän kontrollfunktion belräffande preliminärskatteregistrering, arbetsgivarkontroll och basregistrering och sin upplysningsfunktion inom ramen för det vidgade samarbetet mellan myndigheterna och informationen till företagarna - fä tillgäng till företagarna - få tillgång tUl de centralt ADB-regislrerade uppgifterna på elt enkelt sätl.

Kommissionen ger LSM en viktig roll vad avser registrering i basregister och andra LSM:s register samt som uppgiftslämnare till mervärdeskatteregistret. Däremot har LSM:s roll underskattats vad avser den allmänna företags- och förelagarkännedomen, LSM har här en belydelsefull roll vad avser i försia hand preliminärtaxering och arbetsgivar-/arbetsgivaravgifts-konlroll som ju omfattar både fysiska och juridiska personer. Till den del deklarationsgranskning och administrativ service åt taxeringsnämnderna åvilar LSM finns också intima samband mellan LSM:s olika funktioner,

LSM Solna anser att den nuvarande uppdelningen av deklarationsmassan på regional och lokal nivå inom och mellan branscher inte är ändamålsenlig. En avsevärt ulöfed decentralisering lill lokal nivå skulle - utan egentliga totala resursökningar - resultera i effektivare informationsgivning mellan uppbörd (t.ex. preliminärtaxering), arbetsgivarkontroll, taxering och TN-revision samtidigt som taxeringsrevisionerna - som förutsätts också fortsättningsvis hanleras vid länsstyrelsernas revisionsenheler -skulle kunna inriktas effektivare mol väsentligare skatteundandraganden. LSM:s verksamhei inom kontroll- och revisionsområdena samt den i annal sammanhang föreslagna verksamheten med förelagsbesök skulle också kunna närmare integreras med de fäUkontroller kommissionen föreslär för LSM i syfte all föra in företag i skalleregister. Atl en ytterligare decentralisering av verksamhei till LSM i dessa frågor också skulle innebära ökad motivation för LSM:s personal all nå de av kommissionen önskade målen om både effektivare registrering samt skatte- och avgiftskonlroll är så självklart att det egentligen inte behöver nämnas.

Som kommissionen anger är traditionell skattekontroll både tidsödande och resurskrävande. Ofta ligger den ocksä alltför snell i liden för att undandragna medel skall kunna återvinnas. Myckel står självfallel atl vinna genom en vidgad information mellan myndigheter och till företag inom den struktur som skatteförvaltningen har. Som redan inledningsvis påpekats innebär emeUertid en reellt decentraliserad skattekontroll både större möjlighel och motivation för LSM:s tjänstemän att deltaga i uppfyllandet av kommissionens mål samtidigt som LSM:s icke ringa kännedom om bulvanförhållanden och annan oseriös verksamhei i företagen bättre tas tillvara.

Som redan påpekats har LSM både intresse av och möjligheter att skaffa
tidig information om företagen, detta både i informations-, registrerings-,
preliminärskatte- och kontrollsyfte. LSMSolna ser det därför naturiigt att
de fältkontroller som anges pä s. 333 i betänkandet sker i samverkan med
LSM:s besök eller fär ulföras av LSM för näringsenhelens räkning. Ande- 164

len dubbelarbete för länsstyrelsen och LSM kan då minskas. Huruvida Prop. 1985/86: 126 sådan samverkan fordrar särskild lagstiftning eller kan regleras genom atl länsslyrelsen fastställer LSM:s arbetsordning faller utanför LSMSolnas arbetsområde atl bedöma.

11.14 Sveriges Köpmannaförbund:

Köpmannaförbundet har emellertid i sitt senast antagna näringspolitiska program framfört önskemål om att statsmakterna effektiviserar företagsregistreringen genom att införa obligatoriska branschanknutna förelagsregis-ler. 1 förevarande sammanhang finns det anledning för Köpmannaförbundet alt aktualisera dessa önskemål som icke anammats av Kommissionen mol Ekonomisk Brottslighet i dess nu föreliggande belänkande.

Obligatoriska branschregisler skulle icke innefatta några element av elableringskontroll eller auktorisation, men skulle ändå medge möjligheter för de många olika myndigheter som i dag har att kontrollera efterlevnaden av samhällskrav mol förelagen all fullgöra sitt arbete på ell betydligt mer effektivt sätt. Efterlevandekontrollen är i dag splittrad på många olika myndigheter. En generell regislreringsskyldighei skulle kombinerad med etl registreringsbevis ge underlag för en systematisk tillsyn och kontroll och kontroll avseende den faktiskt befintliga förelagskapaciteten.

11.15 Motorbranschens Riksförbund:

Till en början kan vi konstatera att kommissionens förslag till effektivare registrering för skaller och avgifter hos lokal skattemyndighet ligger helt i linje med förbundets ovannämnda målsättning. Vi är tveklöst positiva till kommissionens förslag alt de lokala skaltemyndigheterna genom uppsökande verksamhei skall kontrollera att företagen kommer in i skatleregistren och alt även mervärdeskalteregistreringen kontrolleras i anslutning härtill. Vi förutsätter atl de lokala skaltemyndigheterna tillförsäkras resurser för detta kontrollarbete,

11.16 Lantbrukarnas Riksförbund:

Först sedan sådana oegentligheter konstaterats föreligga skall emellertid åtgärder från samhället kunna bli aktuella. Det förhållandet atl skatte- och avgiftsskulder hinner bli åtminstone två år gamla innan egentliga åtgärder vidtas frän samhällets sida, bäddar naturiigtvis för oegentligheter. Effekli-vitetshöjande effekter på detta område skulle enligt LRFs mening ha betydligt större effekt än de föreslagna reglerna om näringstillstånd. Också registeringen av företag är naturligtvis högst väsentlig i detta sammanhang, LRF kan därför i stort sett ställa sig bakom kommissionens överväganden om behovel av effektiviserade regislreringsfunklioner.

11.17 Malmö kommun:

Avslutningsvis vill kommunstyrelsen beröra frågan om registrering. Kom
missionen föreslår att länsslyrelsen för register över de förelag som omfat
tas av systemet med näringstillstånd. Detta är ganska självklart. Vidare
föreslår kommittén att en effektivisering av skatleregistreringen sker och
att de lokala skattemyndigheterna tilldelas resurser för fältkontroller för atl
på så sätl se till all förelagen kommer in i skatteregistrel. Kommunstyrel
sen vill understryka nödvändigheten av delta och menar att detta kanske är
den vikligaste av alla de föreslagna åtgärderna. 165

11.18 Tjänstemännens Centralorganisation: Prop. 1985/86:126

Som ett delförslag förs i belänkandet fram förslag om åtgärder för all förbättra skatleregistreringen. Genom fältkontroller ska fler företag komma in i registren. Förslaget är bra och får också ses som en del i strävan atl genom personliga kontakter och besök förbättra kontakterna mellan skattemyndigheter och företagare.

11.19 Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR instämmer i kommissionens uppfattning att regisierföring bör ske decentraliserat för atl fungera effektivt. Härigenom kommer den lokalkännedom som länsstyrelserna ofta besitter om olika företagsbranscher att kunna tas tillvara. Givetvis underlättas tillsynen genom ett decenlraliseral register.

SACO/SR delar också kommissionens inställning beträffande vikten av att skatleregistreringen fungerar väl och atl lokal skattemyndighet bör svara för fältkonlrollen även ifråga om registrering till mervärdeskatt. I detla sammanhang vill SACO/SR även understryka den effektivisering av fältkonlrollen som skulle åstadkommas om lokal skattemyndighets revisorer fick befogenhet atl utfärda kontroll utan att revisionsförordnande utfärdas i varje särskilt fall. Elt sådant löpande generellt förordnande, som skulle ges av chefen för myndigheten, skulle genom de administrativa vinsterna medföra en höjd kontrollnivä och förmodligen få en starkt preventiv verkan.

Vad beträffar frågan om branschregisler är det viktigt atl man iakttar principen att Undvika dubbellagring av uppgifter. Huvuddelen av de uppgifter som förutsätts finnas i branschregislret finns redan i skatteregistrel. Delta bör beaktas när branschregistrets uiformning och placering beslutas.

11.20 Föreningen Sveriges Kronofogdar:

Kommissionens förslag om fältkonlroUer för att undersöka om förelag är registrerade för betalning av preliminär skatt, arbetsgivaravgift och mervärdeskatt tillstyrks av föreningen. En sådan åtgärd bedöms vara angelägen för att minska den "svarta" sektorn. I kombination med utvidgade möjligheter till näringsförbud och bättre lillämpning av redan gällande bestämmelser om näringsförbud och företagsindrivning kan fältkonlroUer för uppspårande av "svart" företagande väntas leda till de eftersträvade förbättringarna. Resultatet blir emellertid i hög grad beroende av den krafl de berörda myndigheterna ägnar ät att få effekt av de bestämmelser som finns. Det är föreningens uppfattning att del finns en stor outnyttjad del av del utrymme som slår till samhällets förfogande genom redan befintliga bestämmelser. Den allra vikligaste uppgiften är sannolikt alt aktivera den outnyttjade delen,

11.21 Förening för cheferna för länsstyrelsernas allmänna
enheter:

Föreningen instämmer i kommissionens uppfattning atl registerföringen
bör ske decenlraliseral för all fungera effektivt. Härigenom kommer den
lokalkännedom som länsstyrelserna ofta besitter om olika företags
branscher att kunna tas tillvara. Givelvis underlättas tillsynen genom ett
decentraliserat register. I detla sammanhang bör även nämnas att den
allmänna enheten ulöver tidigare erfarenheter av registrering m. m. är den
enhet i länsstyrelseorganisationen utöver dataenheten som har kunskaper .,,

och erfarenhet av ADB.

12 Branscher för näringstillståndsprövning Prop. 1985/86:126

12.1 Allmänt

12.1.1 Näringsfrihetsombudsmannen:

Kommissionen har inte heller analyserat om förhållandena i restaurangbranschen överiag motiverar ingripande eller om missförhållandena är särskilt knutna till endera av kategorierna utskänkningsreslauranger och icke utskänkningsreslauranger. Såväl inom restaurang- som åkeri- och även schaklbranschen har man däremol konstaterat att det främsl är fräga om storstadsproblem. Dessa borde därför angripas selektivt.

12.1.2 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Kommissionens förslag om vilka branscher som bör omfattas av kontroll synes bygga på undersökningar av allmän karaktär och bör uppfattas mera som exempel än som direkta rekommendationer, även om kommissionen själv ser sina förslag som rekommendationer. Kommissionen har redovisat hur urvalet av branscher skell i stort endast med aUmänna uppgifter om alt just de angivna branscherna på olika håll varit föremål för uppmärksamhet. Den djupare analysen synes ha skett först efler det atl urvalet gjorts.

Det finns anledning alt ställa frågan om inte kommissionens underlag för urvalet är för smalt och därför - om förslagel i slort genomförs - måsle kompletteras med omfattande och ingående undersökningar. De problem kommissionen önskar lösa kan vara av samhällsintresse även i små och medelstora branscher - inte bara i de slorbranscher, som kommit under kommissionens ögon.

Vidare lorde del vara betydelsefullt atl ha jämförelsematerial även från "skötsamma" branscher för att kunna bedöma angelägenhetsgraden av att en viss, uppmärksammad bransch utsätts för den av kommissionen föreslagna kontrollen.

Länsstyrelsen anser sig därför inte kunna bedöma skäligheten i del urval, som kommissionen gjort.

Äveri vad del gäller bedömningen av förhållandena inom de angivna branscherna, torde verkligheten vara mera nyansead än vad den i betänkandet redovisade analysen antyder. Först och främst torde förhållandena skifta högsl avsevärt mellan olika lyper av restauranger, olika trafikslag osv. Vidare torde förhållandena också variera kraftigt mellan slortätorl, tätort och landsbygd. Del är alltså vanskligt alt på grundval av den redovisning, som gjorts i betänkandet dra rättvisande slutsatser angående förhållandena inom olika delar av landet.

12.1.3 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

I de branscher kommissionen föreslår skall omfattas av tillslåndsplikt ingår restaurang- och transportbranscherna. Dessa branscher är redan idag föremål för kontroll och vandelsprövning genom lagen om handel med drycker (LHD) respektive yrkestrafiklagen (YTL). Innehållet i den vandelsprövning som göres enligt dessa lagar är så gott som identisk med den kommissionen föreslår.

Enligt kommissionens förslag skall samtliga nuvarande näringsidkare i
de aktuella branscherna bli föremål för prövning. De som redan är vandels-
prövade enligt LHD och YTL skall alltså prövas om enligt lagen om
näringslillsländ. Med hänsyn liU vad ovan sagts om nuvarande prövning
anser länsstyrelsen att en omprövning av dessa näringsidkare inte behöver 167

göras. En sådan omprövning skulle bli enbart formeU och därför onödig, Prop. 1985/86: 126 Länsstyrelsen kan inte heller finna atl dessa näringsidkare vinner några konkurrensfördelar om omprövningen uteblir.

Enligt förslaget skall nuvarande vandelsprövning enligt LHD och YTL ersättas med vandelsprövning enligt näringstillståndslagen. Härigenom kommer LHD och YTL att renodlas och avse förhållanden specifika för alkohol- respektive transportområdet. Näringsidkare inom dessa branscher kommer därför att behöva söka två tillstånd - etl enligt näringstill-slåndslagen och etl enligt LHD eller YTL. Länsslyrelsen anser dock det vara en fördel atl all ekonomisk prövning kan ske enligt samma lagsttftning.

Taxi- och bussområdena skall enligt förslaget inte omfattas av närings-tillståndsprövningen. Om kommissionens förslag följs uppstår sålunda en splittring vad gäller tillståndsgivning och tillsyn av de olika delarna inom det yrkesmässiga trafikområdet. Med hänsyn bl. a. härtill anser länsstyrelsen atl yrkeslrafikområdet i sin helhet bör undantas från näringstillstånds-lagen.

12.1.4 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan:

Kommissionen rekommenderar vilka branscher som skall omfattas av krav på näringstillstånd. Två av dessa branscher är redan underkastade särskild tillslåndsplikt nämligen restaurangbranschen enligt lagen om handel med drycker (LHD) och transportbranschen enligt yrkestrafiklagen (YTL). I fråga om laglydnad och skattedisciplin föreslår kommissionen att vandelsprövningen avseende företagarna i dessa branscher bör göras enligt lagen om näringstillstånd i släUet för enligt LHD och YTL. Kommissionen anser dock atl vandelsprövning även i fortsättningen skall kunna ske i ulskänknings- eller trafikliUslåndsärendel, om prövningen enbart är alkoholpolitiskt respektive trafikpolitiskt motiverad.

Länsstyrelsens beslut skall enligt lagförslaget överklagas hos kammarrätten, Besvärsinslanser i fräga om beslut enligt LHD och YTL är socialstyrelsen respektive iransporträdel,

Länsslyrelsen anser att näringsidkare inom dessa branscher torde få svårt att inse meningen med denna ordning. De måsle ju söka två tillstånd, ett enligt lagen om näringslillsländ och ett enligt LHD eller YTL, Den nödvändiga samordningen - främsl tidsmässigt — av de två tillståndsärendena kan också enligt länsstyrelsens uppfattning bli problematisk.

En sådan ordning torde enligt kommissionen skapa bättre garantier för likformig behandling och rättssäkerhet. Den kritik som kunnal riktas mot krångel och byråkrati i särskill uiskänkningsärenden kan därigenom, anser kommissionen, förväntas bli mildare. Länsstyrelsen befarar emellertid att kommissionens förslag innebärande två parallella tillståndsprövningar och två olika inslansordningar kommer all utsättas för hårdare kritik, eftersom förslaget innebär just krångel och byråkrati,

12.1.5 Landsorganisationen i Sverige:

LO tillstyrker kommissionens val av branscher och anser att missförhål
landena i dessa är så väldokumenterade atl regeringen ulan ytterligare
utredning kan lägga förslag till riksdagen om dessa. Delta anser vi också
gäller byggnadsplåtslageribranschen. När det gäller de ytterligare bran
scher, som LO i sin utredning (Fackliga riktlinjer i arbetet mot den ekono
miska brottsligheten) lagil upp, hemställer vi att regeringen särskill låter
ulreda förhållandena i dessa för att få underlag för förslag om ytterligare
branscher. 168

12.1.6 Centralorganisationen SACO/SR: Prop. 1985/86:126

SACO/SR har inget atl erinra mol urvalet av de branscher som enligt kommissionens förslag bör bli föremål för näringstillstånd. Länsslyrelserna som redan idag har erfarenhet av flera av de aktuella branscherna har märkt atl en noggrann vandelsprövning många gånger hindrar lycksökare eller mindre seriösa företagare att etablera sig i en bransch. Som exempel kan nämnas restaurangnäringen genom de ändringar som gjordes i lagen om handel med drycker (1977:293) i proposition 1981/82:143 och SFS 1982:289. Genom ell bättre rapporteringssystem och samarbete myndigheter emellan har oegentligheter m.m. kunnal upptäckas redan på ett tidigt stadium.

Kommissionens förslag saknar en redovisning hur detta påverkar andra författningar inom del näringsrällsliga området. Som exempel kan nämnas atl den yrkesmässiga trafiken som idag är reglerad med en viss tillståndsgivning får en ytterligare tillståndsprövning om kommissionens förslag genomförs. Om näringstillstånd införs anser SACO/SR alt en blivande företagare inte bör utsättas för en dubbel prövning. Etl sådant förfarande innebär också ett inte oväsentligt merarbete för länsstyrelserna.

12.1.7 Sveriges Advokatsamfund:

Enligt samfundels mening bör man i försia hand inom ramen för nu existerande tillståndsgivning tillgodose det eventuella behov av näringstillstånd som man anser föreligga. Om man önskar införa näringstillstånd för andra slag av restauranger än utskänkningsreslauranger bör man kunna överlämna sädan tillståndsgivning lill samma myndighei som nu prövar tillståndsfrågan belräffande utskänkningsreslauranger. Transportverksamhel som nu är undantagen från tillståndsgivning jämte schaklentreprenör-verksamhet bör utan olägenhel kunna prövas av den myndighet, som nu handlägger ärenden beträffande yrkesmässig biltrafik.

Av de av kommissionen för näringstillstånd rekommenderade branscherna återstår därefter bilverkstäder och bilhandel, dock med undanlag för huvudsaklig handel med nya bilar, måleri- och städentreprenörer. Hittillsvarande och kommande problem inom dessa branscher bör kunna bemästras genom andra åtgärder än förhandskontroll vid företagsetablering.

12.1.8 Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna enheter:

Föreningen har inget all erinra mol del urval av branscher som enligt kommissionens förslag bör bli föremål för näringstillstånd. Länsstyrelserna som redan idag har erfarenhet av flera av de aktuella branscherna kan intyga alt en noggrann vandelsprövning många gånger hindrar lycksökare eller mindre seriösa företagare att etablera sig i en bransch. En märkbar förbättring har t. ex. ägl rum inom reslaurangnäringen genom de ändringar som gjordes i lagen om handel med drycker (1977; 293) i prop 1981/82; 143 och SFS 1982:289, Genom ett bättre rapporteringssystem och samarbete myndigheter emellan har oegentligheter m,m, kunnat upptäckas redan på ett tidigt stadium.

169

12.2 Restaurangbranschen Prop. 1985/86:126

12.2.1 Socialstyrelsen:

Kommissionen har vid sina bedömningar och förslag vad gäller restaurangbranschen utgått från en bUd av alkohollagstiftningen och dess lillämpning i praktiken som inte är helt fullständig. Alkohollagstiftningen har en särskUd karaktär. Den av kommissionen föreslagna lagen är tänkt för ell område där principiell näringsfrihet råder. Lagen om handel med drycker (LHD) och övrig alkohollagsttflning, är en med social moiivering genomförd förbudslagsliflning. Den syftar lill alt sätta ramar och styra näringslivet så alt alkohol säljs i accepterade former. Alkohollagstiftningen, som lar sikte på hanteringen av en viss vara oberoende av branschmässiga sammanhang, medför därför vissa gränsdragningsproblem både ur saklig och lagteknisk synpunkt när del gäller samordningen med en lagsliftning av den typ som kommissionen föreslagit. Det är enligt styrelsen en brist i utredningen alt den varken har belyst alkohollagstiftningens särprägel eller pä något sätl antytt möjliga tekniska lösningar.

Socialstyrelsen kan inte instämma i kommissionens argument mot nuvarande ordning. Det förhållandet, alt tillämpningen av LHD:s regler som sekundär effekt har haft, att vissa personer kan tänkas ha avhållit sig från vissa former av ekonomisk brottslighet, motiverar inte etl sönderbrytande av LHD av skäl som närmast gäller förfatlningssystemalik. Inte heUer kan styrelsen finna all, såsom kommissionen vill göra gällande, den senare tidens utveckling inom LHD:s område har inneburit en fara för rättssäkerheten och elt byråkratiskt krångel. Tvärtom anser styrelsen alt kommissionens förslag med två kompletterande eller paraUella tillståndsprövningar, och med tvä hell olika inslansordningar, innebär elt större byråkratiskt krångel.

Mol kommissionens påstående alt hitliUsvarande opreciserade lagstiftning ofta har uppfattats som godtycklig, vUl styrelsen påstå alt förslaget är opreciserat när del gäller just grunderna för vandelsprövningen.

De åtgärder som kommissionen föreslår får - sedda i elt helhetsperspektiv - närmasl karaktären av etl avancerat registreringsförfarande som skulle kunna ligga lill grund för insyn i förelag i riskbranscher. När del gäller restaurangbranschen är insynen i förelag med alkoholförsäljning redan idag vida överlägsen de oreglerade branscherna lill följd av den tiUståndsprövning som sker. Förslaget om näringstillstånd skulle här inte få större effekt än den som uppnås idag.

Socialstyrelsen är sammanfattningsvis, med hänsyn till komplikationerna vid samordningen med gäUande regelsystem i LHD, tveksam lill kommissionens förslag alt systemet med näringslUlstånd även bör omfatta restaurangbranschen.

Under alla förhållanden bör ett ställningslagande lill frågan om näringstillstånd för restaurangbranschen inte göras förrän klarhet har vunnits, om hur LHD och den eventuellt nya lagen skall anpassas liU varandra och konsekvenserna belysts mer ingående än vad kommissionen gjort. Detta kan lämpligen ske i samband med den översyn av LHD som biträdande socialministern aviserade i riksdagen den 27 april 1984.

Reservation av Lindblad och Åstrand (m):

Vi kan inte acceptera vare sig nuvarande uiformning av Lagen om handel med drycker eller eko-brottskommissionens förslag om ekonomiska garantier, vandelsprövning och särskild kontroll av utpekade branscher.

Vad gäller Lagen om handel med drycker orsakar denna såväl byråkra- 170

tiskt krångel som rättsosäkerhet.

Vid bedömning av rätten lill serveringstillstånd las inte endast hänsyn Prop. 1985/86: 126 till tillslåndshavarens- eller -sökandens sätt alt sköta verksamheten med avseende på ordning, nykterhet och trevnad, dvs. alkoholpolitiska hänsyn, utan också till den sökandes ekonomiska förehavanden.

En viss grupp av näringsidkare kan således vid en försämring av det ekonomiska resultatet i sin rörelse - med viss försumlighet ifråga om skatte- och avgiflsbetalningar som följd - ställas inför hotet att utskänk-ningsliUslåndet återkallas. Därmed avsågas vederbörande definkivt från möjligheten atl belala ev. skatteskulder. .

Vi reserverar oss således mot förslagen om vandelsprövning, krav pä förelagarutbildning och ekonomisk bankgaranti om 50000 kr för företag i s.k, "kritiska branscher", i det nu aktuella fallet restaurangbranschen, som ligger under socialstyrelsens ansvarsområde.

12.2.2 Konsumentverket:

Såvitt gäller restaurangbranschen är inga större konsumentproblem kända för konsumentverket.

12.2.3 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Tyvärr har kommissionen, med sitl avgränsade uppdrag atl studera den ekonomiska brottsligheten och komma med förslag lill lämpliga åtgärder mol denna, inte getts utrymme för annat än en begränsad undersökning av restaurangbranschen. Redovisningen har härigenom blivit ofullständig och i flera fall felaktig.

Här kan som exempel nämnas de lagändringar som gjordes under 1982 i LHD (SFS 1982:289) och som förbättrat länsslyrelsens möjligheter att ingripa mol ekonomiskt misskötsamma restauratörer. Antalet restaurangföretag som är restförda hos kronofogdemyndigheterna för skaller och avgifter har därefter minskal avsevärt. Dessa lagändringar har inte alls redovisats av kommissionen.

Kommissionen har (s. 285) nämnt den ekonomiska prövning som görs idag på de flesta länsstyrelser angående finansieringen. Kommissionen godtar inte prövningsförfarandet eftersom det anges avse en bedömning på förhand om sökandens ekonomiska möjligheter att driva en rörelse och därför är tveksamt bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt. Kommissionen har inte nämnt prövningens viktigaste funktion, nämligen all klariägga hur erforderliga medel för övertagande eller nyetablering av verksamheten har anskaffats. Länsslyrelsen måsle därför framhålla all lack vare denna prövning har etl mycket stort antal ansökningar om serveringstillstånd kunnat avslås (eller återkaUals). Detta har sketl sedan länsstyrelsen konstaterat all ägandeförhållandena varit oklara. I de fall då del finns bulvanförhållanden, svarta eller i övrigi oärligt åtkomna pengar eller i övrigi illegalt hanterade medel, strider nämligen sökandens uppgifter i allmänhet mol redovisade självdeklarationer, bankuppgifter eller andra handlingar. Prövningen lorde vara ell av de få effektiva verktygen i arbetet mot den ekonomiska brottsligheten.

Kommissionen föreslår alt den nuvarande vidsträckta prövning som
görs enligt LHD skaU ersättas med en allmän vandelsprövning inom ramen
för lagen om näringsliUslånd. Den alkoholpolitiska prövningen skall även i
fortsättningen ske enligt lagen om handel med drycker. Denna uppdelning
av prövningen innebär, enligt kommissionen, en uppslramning och krite
rierna skulle härigenom bli klarare och enklare all tillämpa. 171

Länsstyrelsen delar inte kommissionens uppfattning. Den kritik som Prop. 1985/86:126 enligt kommissionen (s. 219) redan nu kan riktas mot krångel och byråkrati i serveringsärenden kan genom en uppdelning av prövningen förväntas bli ännu värre.

Kommissionens förmodan om en uppslramning av prövningen är även den svår att förstå. Som nämnts ovan är kvaliteten god på den nuvarande prövningen. Kommissionens förslag tillför inget nylt utan innebär istället att bl. a. den ekonomiska prövningen upphör.

Kommissionen har förutsatt att det kan förhålla sig så alt näringstillstånd bara behöver införas i vissa delar av en bransch (s, 365), Efiersom den delen av restaurangbranschen, som är reglerad av LHD, är underkastad en ingående kontroll, som åstadkommer goda resultat när det gäller atl sanera branschen, framstår det som mest rationellt och minsl resurskrävande att den befintliga organisationen fortsätter att handlägga ärendena pä sätt som nu sker. Man kan därigenom dra fördelarna av alt den rent alkoholpoUliska tillsynen över serveringsslällenas skölsel kombineras med granskning av ställenas skölsel ur ekonomisk synpunkt. Det bör övervägas att f n, inte göra någon ytterligare inskränkning i näringsfriheten inom den tillstånds-pliktiga delen av restaurangbranschen. Ett sådant ställningstagande ligger i linje med kommissionens eget uttalande (s. 369) atl man inte skall göra större ingrepp i näringsfriheten än som är oundgängligen nödvändigt. I vart fall bör man inte göra en fristående näringstillståndsprövning beträffande dessa restauranger utan komplettera handläggningen enligt LHD med lämpliga moment ur den föreslagna lagen om näringstillstånd.

Beträffande den ej liUslåndspUktiga delen av restaurangbranschen bör den av kommissionen föreslagna vandelsprövningen kompletteras med en ekonomisk prövning av den modell som för närvarande lillämpas beträffande den lillståndsplikliga delen av branschen.

12.2.4 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kommissionens beskrivning av hur lämplighetsprövningen går till enligt LHD anser länsslyrelsen inte vara rättvisande. Praxis mellan länsstyrelserna varierar inte såsom kommissionen gör gällande. Av kommissionens framställning får man även intrycket alt vandelsprövning rörande juridisk person endast omfattar styrelseledamot. Prövningen enligt LHD avser i hög grad ägaren.

Det är vanligt att mindre och medelstora företag drivs i form av aktiebolag. Ägarna är som regel direkt ansvariga för driften, Vandelsprövningen omfattar enligt lagförslagel inte aktieägare ulan styrelseledamöter m,fl. Ägarna torde enligt länsstyrelsens bedömning inte ha några större svårigheter atl vid behov presentera styrelseledamöter med etl klanderfriU förflutet'.

Oegentligheter som ofta förekommer inom restaurangbranschen är oredovisade intäkter av entréavgifter och alkoholförsäljning, användning av svart arbetskraft och momsfiffel. Länsslyrelsen ifrågasätter om förslaget med näringstillstånd kan bidra till atl sådana oegentUgheler uppdagas och hindras. Del kan i anslutning härtill nämnas alt länsslyrelsens handläggare kunnat konstatera; atl reslaurangnäringens utövare med påfallande lätthet kan prestera garantier och finansieringstillskott frän utomstående.

Antalet restförda krögare har sedan den I juli 1982, då lämplighetsprövning infördes beträffande ekonomiskt misskötsamma tillståndshavare, minskat kraftigt och i stort sett eliminerats. Av den anledningen finns det enligt länsslyrelsen inte skäl all införa krav på bankgaranli.

Länsstyrelsen anser atl kommissionens lagförslag, vilket har högsl tre 172

kriterier för tillståndsprövning och inte ger någon möjlighet att kontinuer- Prop. 1985/86: 126 ligt följa upp faktiska förhållanden, innebär en försämrad kontroll jämfört med den enligt LHD. Enligt länsslyrelsens uppfattning kan ett sätl att bekämpa ekonomisk brollslighel vara att utnyttja de möjligheter som redan finns enligt LHD. Del lorde även finnas fördelar med att den rent alkoholpolitiska tillsynen över serveringsställenas skötsel kombineras med en granskning av skötseln från ekonomisk synpunkt.

1 fråga om förelag med alkoholförsäljning bedömer länsstyrelsen atl insynen är fullständig på grund av den tillståndsprövning och tillsyn som sker. Lagförslaget skulle här inte få större effekt för bekämpandet av ekonomisk brottslighet m. m. än den som uppnås med nuvarande lagstiftning.

Länsstyrelsen har i dag en väl fungerande organisalion - allmänna enhetens sociala funktion - vilken i samarbete med skatteavdelning, lokal skattemyndighet och kronofogdemyndighet når goda resultat när det gäller att sanera restaurangbranschen. Del framstår således för länsstyrelsen som mest rationellt och minst resurskrävande att den befintliga funktionen fortsätter att handlägga ärenden på sätt som sker.

Länsslyrelsen finner vid en samlad bedömning inte tillräckliga skäl föreligga att förorda någon ytteriigare inskränkning i näringsfriheten på alkoholområdel. Delta svarar också mot kommissionens eget uttalande att man inte skall göra större ingrepp i näringsfriheten än som är oundgängligen nödvändigt. Innan man beslutar att restaurangbranschen skall omfattas av krav på näringstiUstånd, bör man i vart fall avvakta utvecklingen i branschen och utvärdera effekterna av de olika åtgärder som under senare lid vidtagits och fortlöpande vidtas för alt sanera restaurangbranschen.

12.2.5 Näringsförbudskommittén:

När det gäller reslaurangnäringen ska, enligt kommissionens förslag, den nuvarande ulskänkningstillslåndsprövningen behållas och göras rent nyk-lerhetspolitisk, medan rätten att idka restaurangverksamhet ska prövas enligt reglerna om näringstillstånd. Prövningen ska ske i tvä olika enheter hos länsstyrelsen. Del kan visserligen anföras praktiska synpunkter för en samordning av dessa båda prövningar. Emellertid ska de inte alltid ske vid samma lidpunkt. Härtill kommer, atl det onekligen är en fördel om serveringstillståndsprövningen kan renodlas och befrias från sådana överväganden som inte alltid ler sig helt relevanta i sammanhanget. Kommittén instämmer alltså här i kommissionens uppfattning all prövningarna bör hållas isär.

12.2.6 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund:

Kommissionen gör ingen självständig analys av förhållandena i restaurangnäringen. Man hänvisar i stället till tidigare utredningar kompletterade med en del statistiskt material frän bl.a. skatteområdet. De sakförhållanden som på så sätl kommit fram hänför sig i allt väsentligt till eller hade sin upprinnelse i början av 1970-talet.

Sedan dess har lagsliflningen ändrats, myndigheternas arbete fått en annan inriktning och näringens organisationer själva tagit initiativ för alt utveckla en sund reslaurangnäring. De flesta av de problem som kommissionen lar upp är således redan åtgärdade.

Kommissionen upprepar på inte mindre än fem olika ställen Hotell- och
Restauranganställdas Förbunds, HRF. krav på utredningar och av
HRF-företrädare gjorda exemplifieringar på oegentligheter. På sä sätt ska- 173

pas medvetet en felaktig och mycket tendensiös bild. Man hänvisar också Prop. 1985/86: 126 till olika problemuppräkningar utan någon som helst reservation, analys eller försök lill kvantifiering av problemen. Kommissionen äberopar eller nämner vid tre lillfällen, s, 2, 212 och 304, t,o.m, att "signaler" om missförhållanden kan uigöra grund för ingripanden,

SHR har gått igenom de oegentligheter som nämns i olika uppräkningar och exemplifieringar, SHRs genomgång visar att vissa av de omständigheter som nämns ej kan vara belastande, andra torde vara av mycket ringa omfattning och endast några kan vara värda en djupare analys.

Kommissionen anser att "kännetecknande för restaurangverksamhet är alt del är lätt alt fiffla för dem som vill", s, 282, Utan ens försök till analys kommer man fram liU att branschen måste särbehandlas! Lättheten att fiffla är rimligen inte något hållbart skäl för kommissionens förslag. Fifflets omfattning och betydelse för branschen måste i stället vara avgörande. Detta har man dock inte ens försökt kartlägga.

Hotell- och restaurangbranschen behandlades av en statlig, offentlig ulredning 1974-78. Utredningen belyste hela näringen och tog även upp frågan om oegentligheter. Man granskade kända fall och anlitade även fristående experter. En enig utredning, i vilken branschparterna ingick, gjorde en kraftig reservation beträffande omfattningen av oegentligheterna. Denna reservation har på ett ytterst anmärkningsvärt sätt undertryckts i kommissionens referat, s. 112.

LHD är sedan 1982 ell viktigt och effektivt instrument för en sanering av branschen. Kommissionen har emellertid inte ens hänvisat lill lagändringen. Del kan ifrågasättas om kommissionen överhuvudtaget uppmärksammat ändringen! Än mindre har kommissionen analyserat effekterna av lämplighetsprövningen. Någon beskrivning av den omfattande verksamhet som länsstyrelser och kommuner bedriver görs inte. Utvecklingen i Stockholm har t. ex. varit så positiv att socialborgarrådet föreslagit liberalisering i kommunens tillståndsgivning. Redogörelse över LHD bifogas.

Den av riksdagen nyligen fastställda och av branschen eftersträvade ordningen, som börjat fungera väl, har kommissionen inte ens beröri. Tystnaden är häpnadsväckande och visar på en flagrant brist i de krav på objektivitet som man har rätt atl förvänta sig av en statlig ulredning.

Kommissionen har endast ytligt berört vilka företag som skall prövas inom restaurangbranschen. De problem som uppstår vid gränsdragningen har inte alls behandlats utan skjutits på framliden. Man kan t. ex. fråga sig vad som skall gälla för hotellrestauranger och varuhusreslauranger; hur skiljer man på restauranger och kaférörelser; vad menas med "små" rörelser, vad är "lagad mat", s, 366?

12.2.7 Malmö kommun:

Kommunstyrelsen vill däremot uppehålla sig vid restaurangbranschen,
som enligt kommunstyrelsens mening i detta sammanhang är avgjort mest
intressant. Enligt lagen om handel med drycker (LHD) är länsstyrelsen
tillståndsmyndighet; kommunen skall höras och har s. k. kommunalt veto.
Som del nu är, så är länsstyrelsens prövning allsidig, den omfattar inte
bara ekonomiska utan ocksä sociala synpunkter, även om man får utgå
från all kommunens åsikter i vart fall i sislnämnda hänseende väger tungt.
Det nu föreslagna sysiemel borde kunna radikalt förändra delta läge.
Efler erhållandet av näringstillstånd i branschen får innehavaren ett slags 174

ekonomiskt frikort. Under sådant förhållande borde själva vandelspröv- Prop. 1985/86: 126 ningen kunna slopas vid prövningen av lillslånd enligt LHD, och kvar skulle endast slå de alkoholpoUliska aspekterna. Som bekant förekommer del inte sällan alt kommunen och tillståndsmyndigheten har olika uppfattningar i ell ulskänkningsärende, varvid tillständsmyndigheten har sista ordet, såvida del inte är fråga om kommunalt veto. I och med införandel av näringstillstånd vore del möjligt och lämpligl all lill kommunema överiåla tillståndsprövningen enligt LHD, eftersom kommunerna torde ha väl så slora möjligheter som lillståndsmyndigheterna all bedöma ansökningar om serveringstillstånd ur de alkoholpoUliska synpunkterna. Genom alt låta kommunerna överta ansvarel för tillslåndsprövningen i alkoholserverings-frågor skulle man dessutom få ett snabbare handläggningsförfarande. Inom Malmö kommun pågår ell utredningsarbete i denna riktning och kommunen vill för sin del förorda all i vart fall de kommuner, som därtill har resurser, skall bli tiUståndsmyndigheter enligt LHD.

12.2.8 Hotell- och restauranganställdas förbund:

Näringstillstånd enUgt Eko-kommissionens förslag skulle enligt vår mening positivt bidra lill en sanering av hotell- och restaurangbranschen. Men denna sanering skulle kunna göras betydligt effektivare om näringstillstånden samtidigt också utgjorde en behovsprövning av etablering inom branschen. På alllför många orter förekommer idag en stark överetablering samtidigt som det på andra håll i landet finns behov av en utökad service inom hotell- och reslaurangseklorn.

Vi delar kommissionens förslag att inte bara nytillkomna företag ulan också befintlig verksamhei inom branschen bör omfattas av näringstillståndet och ser därigenom en möjlighet att ocksä kunna utöva behovsprövningen som ett värdefuUl saneringsinslrumenl.

I kravet för all få näringslillsländ ingår också alt förelagaren genomgår viss utbildning. Denna ska kunna organiseras av arbetsmarknadens parter, vilket vi ställer oss mycket positiva till. Våra erfarenheter belräffande krav på arbetsgivarna skulle komma mycket väl till pass i en sådan utbildningsplan. Självfallet tillmäter vi arbetsgivarnas förutsättningar atl liUgodogöra sig gällande arbetsmarknadslagar och avtal slor betydelse, varvid inte minsl frågan om atl behärksa svenska språket i tal och skrift är en viktig förutsättning.

12.2.9 Föreningen länsstyrelsernas alkoholhandläggare:

Föreningen delar inte kommissionens uppfattning att en vandelsprövning enligt lagförslagel skulle bli enklare att tillämpa än den nuvarande. Enligt föreningens mening måste all lämplighetsbedömning oavsett i vilken lagsliftning den förekommer vara diskretionär. De prövningskriterier kommissionen föreslår skall gälla undanröjer inte delta faktum. Gränsdragningen mellan vad som kan betecknas som specifikt alkoholpolitiskt och allmänna lämplighetsfrågor har kommissionen inte lyckats klariägga. Skall l.ex. rattfylleri och narkotikabrott i framtiden räknas som specifikt alkoholpolitiska frågor och således beaktas vid prövningen enligt LHD eller anses som sådana lämplighetsfrågor som enbart kan prövas enligt den föreslagna näringslillståndslagen?

På s. 285 sägs atl kommissionen ställer sig skeptisk till vissa moment i
nuvarande prövning t.ex. bedömningen på förhand om den sökandes
ekonomiska förhållanden kan anses vara tillfredsslällande. En sådan pröv
ning säger kommissionen ler sig tveksamt bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt. 175

Påståendet är felaktigt eftersom någon sådan prövning inte sker och skulle Prop. 1985/86: 126 f ö. strida mol lagstiftarens intentioner atl sökanden inte kan avkrävas några ekonomiska garantier. Kommissionen tycks istället ha förväxlat detla med att tillståndsmyndigheten infordrar en finansieringsplan som ett led i' kontroUen av var pengarna har sill ursprung och var det verkliga inflytandet i rörelsen ligger. Kommissionens slutsats att nuvarande prövning inger tveksamhet ur rättssäkerhetssynpunkt är därför felaktig.

Enligt förslaget skall i huvudsak ekonomiska brott vilka lett till fängelse eller höga böter räknas som diskvalificerande. Men även en skatte- eller avgiftsskuld på 50000 kr skall diskvalificera sökanden. Enligt föreningens uppfattning är förslaget på denna punkt inkonsekvent. En skatteskuld på 50000 kr torde nämligen inte medföra annan påföljd än myckel låga böter om åtal överhuvudtaget väcks. Kommissionens förslag innebär att den som dömts för bokföringsbrolt i normalfallet inte skall diskvalificeras. Enligt nuvarande ordning torde ett sådant brott diskvalificera sökanden under förutsättning atl brottet begåtts inom en ivåårsperiod. Enligt föreningens mening synes kommissionens förslag i detta avseende innebära en försvagning av möjligheterna att komma till rätta med osund bransch-utövning.

På s. 51 i betänkandet har kommissionen på ett felaktigt sätt beskrivit prövningen hos länsstyrelsen. Beskrivningen är summarisk och kortfattad atl läsaren därför måste bibringas den uppfattningen atl lämplighetsprövningen sker "på en höft". Sä är naturligtvis inte fallel. Socialstyrelsens anvisningar, omfattande rättspraxis samt centrala konferenser kring dessa frågor gör, tvärtemot vad kommissionen påslår, alt lämplighetsprövningen blir både ingående och enhetlig. Även i annal avseende innebär kommissionens förslag lill vandelsprövning ett steg tillbaka jämfört med rådande ordning. Sålunda ingår inte ovannämnda finansieringsprövning i förslaget. Vidare begränsas prövningen vad avser juridiska personer lill styrelseledamöter, verkställande direktörer och vice verkställande direktörer. Enligt kommissionens förslag kommer sålunda vandelsprövningen inte alltid atl träffa rätl person dvs. den som har det avgörande inflytandet över rörelsen.

Den hittillsvarande ordningen där den alkoholpolitiska prövningen även fått innefatta en ekonomisk prövning har beroende på vunna erfarenheter visat sig både nödvändig och effektiv. Vid upprepade tillfällen har sålunda visals att den ekonomiska delen är nära förknippad med det alkoholpoUliska området. En uppsplittring av prövningen enligt kommissionens förslag medför också all elt serveringsärende kommer att prövas på två olika ställen - etl förhållande som för den enskilde lätt ger intryck av onödig byråkrati och krångel.

Kommissionen har förutsatt atl det kan förhålla sig så att näringstillstånd bara behöver införas i vissa delar av en bransch (s. 365). När det gäller den delen av restaurangbranschen som är reglerad av LHD och därigenom underkastad ingående kontroll kan konstateras alt det i dag finns en väl fungerande organisation som åstadkommer i och för sig goda resultat när del gäller att sanera branschen. 1 sammanhanget bör dock framhållas atl resultatet skulle bli ännu bättre om antalet handläggare överensstämde med det som länsstyrelsen har tilldelals. Det framstår som mest rationellt och mindre resurskrävande att den befintliga organisationen fortsäller atl handlägga ärendena på sätl som nu sker och att man drar fördelarna av atl den rent alkoholpolitiska tillsynen över serveringsställenas skölsel kombineras med granskning av ställenas skötsel ur ekonomisk synpunkt.

176

12.3 Transportbranschen: Prop. 1985/86:126

12.3.1 Transportrådet:

EKOs förslag innebär atl viss del av den yrkesmässiga trafiken - beställningstrafiken för godstransporter - skulle underkastas näringstillstånd i stället för trafiklillslånd.

Som redovisats tidigare är motivet för upprätthållandet av yrkeslrafiklagsliflningen i hög grad trafikpolitiskt betingat. Den yrkesmässiga lastbils-trafiken ulgör en belydande del i den transportapparat som skall tillgodose samhällets behov av en tillfredsslällande transportförsörjning. Del är därför angelägel att laslbilslrafiken även framgent regleras inom ramen för den lagstiftning som behandlar den sammantagna yrkesmässiga trafikapparaten, Ell genomförande av EKOs förslag skulle innebära atl den yrkesmässiga laslbilslrafiken så småningom - sedan statsmakterna beslutat atl näringstillstånd inte längre skall upprätthållas - skulle komma all vara helt oreglerad. Detla skulle enligt TPR kunna få allvarliga trafikpolitiska konsekvenser för en bransch som redan i dag är starkt överelablerad.

Vad nu har sagts talar enligt TPR emot etl genomförande av EKOs förslag vad avser åkeribranschen.

Förutsättningarna för alt kunna få etl näringstillstånd är enligt EKOs förslag atl sökanden skall fylla vissa angivna krav vad avser vandel, yrkeskunnande och ekonomisk lämplighet. Bortsett från EKOs förslag om krav på bankgaranti är kraven för erhållande av näringstillstånd identiskt lika de som i dag gäller för erhållande av trafiklillslånd. Även EKOs förslag beträffande återkallelse av tillstånd och varning av tillståndshavare överensstämmer med vad som regleras i yrkestrafiklagstiflningen.

TPRs erfarenheter av den nuvarande lämplighetsprövningen är goda. Genom TPRs föreskriver och allmänna råd saml genom den praxis som har utvecklals i besvärsärenden har större enhetiighet i länsstyrelsernas bedömningar kunnat uppnås. Man har också kunna notera en uppslramning av kraven på de sökande liksom när del gäller användningen av instituten varning och återkallelse. TPR följer också fortlöpande utvecklingen och vidtar eller föreslår de förändringar som del kan finnas anledning till för alt förbättra förhållandena inom den yrkesmässiga trafiken.

Efiersom det alltså redan i dag finns etl väl utvecklat och effektivt syslem med lämplighetsprövning av personer som vill etablera sig inom åkeribranschen saknas del enligt TPR anledning alt branschen skall omfattas av en eventuell lagsliftning om näringstillstånd. Det är enligt TPR svårt all inse alt den av EKO åsyftade branschsaneringen inte lika väl kan ske inom ramen för yrkeslrafiklagsliflningen.

Enligt TPR bör man emellertid med yrkeslrafiklagsliflningen som utgångspunkt överväga vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för atl komma till rätta med missförhållanden. Som exempel på frågor som kan övervägas kan nämnas elt förbättrat och utvidgat utnyttjande av olika register och andra hjälpmedel för kontroll av fordonsinnehav, momsregistrering och skallebetalning etc. Vidare bör man arbeta för all åstadkomma ytterligare förbättringar av administrativa rutiner och ett utökat samarbete mellan myndigheter. Del finns även ell klart behov av att se över sanktionerna vid brott mol yrkeslrafiklagsliflningen. Nuvarande påföljder för t. ex. olaga yrkesmässig trafik är alll för ringa för att ha någon egentlig effekt. Om man på elt effektivt sätl vill minska den olaga trafiken måsle man konstruera påföljderna så all effekterna av elt oegenlligt förfarande neutraliseras.

De frågor som nu har berörts bör naturiigen övervägas av TPR i sam
band med del tidigare nämnda uppdraget tiU TPR all föreslå ytterligare 177

12 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

ålgärder för att komma tillrätta med missförhållanden inom den yrkesmäs- Prop. 1985/86: 126 siga trafiken.

Vad som anförts i det tidigare innebär sammanfattningsvis all TPR motsätter sig EKOs förslag att åkeribranschen inlemmas i ett eventuellt system med näringstillstånd. Skälen härför är dels av trafikpolitisk nalur, dels anser TPR atl den prövning som i dag sker inom ramen för yrkeslrafiklagsliflningen väl fyller sin funktion som ett medel att förbättra förhållandena inom den yrkesmässiga trafiken. En komplettering av lagstiftningen med krav på bankgaranti i enlighet med vad som har angivits i del tidigare lorde också utgöra ett led i åtgärderna för ytteriigare förbättringar,

12.3.2 Näringsfrihetsombudsmannen:

Särskilt är det av inlresse atl se pä effekterna av regleringen inom åkerisek-lorn. Beställningslrafiktillstånd får endast ges lill den som med hänsyn till yrkeskunnande, personliga förhållanden, ekonomiska förhållanden och andra omständigheter bedöms vara lämplig att driva verksamheten. Prövningen av personlig lämplighet innefattar sökandens laglydighet. Ekonomiska förhållanden avser främst undersökning av skulder hos kronofogdar. I allmänhet krävs skuldfrihel för tillstånd. Yttrande rörande lämplighet begärs från polismyndighet, Länsslyrelsen svarar för tillståndsgivning och tiUsyn, Denna etableringskonlroll har alltså i alll väsentligt samma innebörd som den av kommissionen föreslagna. Bl. a. RRV har emellertid i en rapport konstaterat regleringens bristande effektivitet och föreslagit dess slopande. I stället tänker man sig alt en förbättrad skatteregistrering av företag, eventuellt i kombination med någon form av skaltebevis, skulle göra etableringskontrollen obehövlig. Även taxinäringen hör till de branscher där restföringsfrekvensen är relativt hög trots den kontroll som redan finns.

Del är uppenbarligen andra åtgärder än förhandsprövning av lämplighet m. m. som måste till för att få bort misskötsamma förelag. Själva regleringen i dessa branscher ger incitament till lagöverträdelser av olika slag om inte kontrollen kan upprätthållas effektivt. En del lyper av lagbrott i slrid med regleringen kan påverka konkurrensförhållandena för förelag som verkar inom regleringens ram. Botemedlet mot sådana överträdelser, t. ex. svartkörning, är rimligtvis inte ytterligare reglering, utan kanske snarare avreglering och effektivare övervakning av de regler man behåller.

12.3.3 Konsumentverket

Inom åkeribranschen har under lång tid konsumenterna hafl klara problem. Det gäller då bl. a. bohagsflyltningar som utförts på icke fackmässigl sätl. Det finns skäl all anla alt en stor del av konsumenternas problem är förknippade med företag som saknat trafiktillstånd och som opererat inom den "informella sekiorn".

12.3.4 Riksrevisionsverket:

RRV avslutade år 1983 en förvaltningsrevision av den yrkesmässiga last
bilstrafiken, varigenom lagstiftningens betydelse för en sund och rationell
trafik studerades. Vid revisionen kunde bl. a. konstateras att yrkestrafikla
gen - vad gäller bilgodslrafiken - sedan behovsprövningen avskaffats
kommit att uigöra en rent näringsrättslig reglering (elableringskontroll).
Reglering av godstrafiken från trafikpolitiska utgångspunkter skulle enligt 178

RRVs uppfattning kunna ersättas av ett kontrollsystem av mer generell Prop. 1985/86; 126 karaktär.

Revisionens resultat har redovisats i kommissionens betänkande. Enligt RRVs uppfattning är redovisningen av revisionens iakttagelser och slutsatser felaktigt återgivna pä några avgörande punkter. Som exempel på missförhållanden inom branschen anförs att svartåkningen enligt RRV torde vara mer omfattande än vad den officiella statistiken utvisar. Detta har RRV inte givit ullryck för. Alt antalet verkliga lagöverträdelser är större än de som upptäckts/registrerats är självklart och gäller alla lyper av broll. Enligt RRVs uppfattning har svarlåkningen minskat kraftigt de senare åren till följd av ökad kontroll från polisens sida.

Även uppgifterna om antalet åkare som inte betalat preliminärskatt för anställda är felaktigt redovisade. De värden RRV redovisat är högstvärden. P.g, a, mättekniska problem torde det verkliga värdet ligga lägre.

Länsstyrelsernas avslag och återkallelser av tillstånd redovisas av kommittén som uttryck för tillständssystemets verkningsfullhet. Det är emellertid endast ett fåtal lillslåndsänsökningar som avslagits respektive tillstånd som dragits in p, g, a, åkares olämplighet. Det är än färre avslag och indragningar p.g.a. grov ekonomisk brottslighet. Av de ca 1 800 återkallade tillstånden - varav hälften på länsstyrelsernas initiativ - var orsaken i ca 80% av fallen atl verksamheten hade upphört.

RRV kunde i revisionsrapporten inte visa om olagligheterna inom åkeribranschen var större än inom andra branscher. Belräffande restförda skatter och avgifter kunde en viss omfattning konstateras. Del bör dock påpekas all de som restförts inte är liktydiga med dem som en ev lagstiftning mot ekonomisk brollslighel bör ta sikte på. Det går således inte atl utläsa vilka av de restförda som använder sig av reslfördhet som etl illojalt konkurrensmedel respektive vilka seriösa företagare som blivit utkonkurrerade av de oseriösa och därmed ådragit sig skatteskulder. RRVs revision visade dock atl det var få bland de etablerade åkarna som systematiskt utnyttjade restfördheten.

12.3.5 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Den yrkesmässiga laslbilslrafiken har nyligen varit föremål för studium av riksrevisionsverket i rapporten "Yrkesmässig lastbilstrafik - lagstiftningens betydelse för en sund och rationell trafik" (dnr 1982:420).

Även i del nu aktuella belänkandet tas den yrkesmässiga lastbilstrafiken upp till behandling. Därutöver är inom den yrkesmässiga trafiken även taxibranschen föremål för viss uppmärksamhet.

Rent allmänt kan man hävda att kommissionen haft elt alllför grunt betraktelsesätt vid granskningen av de delar av den yrkesmässiga trafiken, som behandlas i betänkandet. Orsaken till detta slår att finna i utredningsdirektiven, som inte givit utrymme för etl brett studium av den yrkesmässiga trafiken.

Liksom riksrevisionsverket har kommissionen haft ett synsätt beträffande den yrkesmässiga trafiken som nästan helt bortser från yrkestrafiklagen som trafikpolitiskt instrument och i allt väsentligt bortser frän samma lags betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Den sektoriserade undersökning som gjorts belräffande lastbilstrafiken och taxitrafiken kan lätt leda lill ett sönderbrytande av den helhet, som lagregleringen av den yrkesmässiga trafiken i dag utgör, ulan all man kan överblicka konsekvenserna av ett sådant sönderbrytande.

Under årens lopp har riksdag och regering på olika sätl med bl.a.
yrkestrafikförfattningarna som verktyg prövat olika metoder atl förverkli- 179

ga de övergripande målen inom intresseområdet. Här skall som etl exem- Prop. 1985/86: 126 pel nämnas 1972 års författningsändringar, som bl, a. syftade till att genom en utbyggnad av lämplighetsprövningen vid tillståndsgivning stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till trafiksäkerhelsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga laslbilsnäringen i företagsekonomiskt sunda och rationella former. Den år 1972 beslutade formen för lämplighetsprövning har numera för såväl lastbil som taxi ersatts med en ordning, som lill slor del bygger på utbildning och uppföljning. Även den nya ordningen torde ha inslag av trafikpolitiska och trafiksäkerhetsmässiga värderingar bakom sig. I vart fall är något annal inte klart uttalat i lagförarbetena.

I fråga om den yrkesmässiga trafiken och trafikpolitiken kan i sammanhanget också nämnas att departementschefen i proposition 1983/84:65 framhöll alt "enligt 1979 års trafikpolitiska beslut skall ett samhällsekonomiskt synsätt prägla trafikpolitiken och de ramar som samhället ställer upp för verksamheten. De regelöverträdelser som förekommer inom yrkeslrafiken medför - olika nackdelar från samhällsekonomisk synpunkl".

Statsmakternas värderingar i fråga om den yrkesmässiga trafiken lorde få uppfattas så all bekämpandet av ekonomisk brottslighet och illojal konkurrens blivit ett delmål i del trafikpolitiska målet till den del detta mål berör den yrkesmässiga trafiken. Fortfarande är dock de äldre värderingarna aktuella på det sätt som de nu kommer till ullryck i behovsprövning, Irafiksäkerhelsbedömning m. m. Mol bakgrund av bl.a. det nu sagda kan ifrågasättas lämpligheten av atl bryta ut endast någol eller ett par av de olika Irafikslagen inom yrkestrafiken och föra över dem till en särskild lagstiftning av samma innehåll i väsentliga delar. Del är måhända enklare och väl så ändamålsenligt att istället komplettera yrkestrafiklagen med regler angående vandelsprövning och ställande av säkerhel.

Del bör för övrigt uppmärksammas atl kommissionen tydligen rätt förställ den besvärliga komplikationen med behovsprövning och därför nöjt sig med all föreslå fortsatt utredning beträffande näringstillstånd för taxi.

Kommissionen tar upp frågan om överetablering som orsak till ekonomisk brottslighet. Del hade här varit av värde om kommissionen bättre hade undersökt och redovisat förhållandena inom den yrkesmässiga trafiken till den del behovsprövning sker vid tillståndsgivning.

Det kan också framhållas att förekomsten av skatte- och avgiftsundandragande inom yrkesmässig trafik till viss del kan förklaras av att det försl i början av 1980-lalel från länsstyrelserna gjordes ingripanden på grund av sådanl undandragande i fråga om tillstånd.

På många håll ansågs författningsstöd saknas för sådana ingripanden. Först genom ändring i yrkestrafiklagen (SFS 1984:83, prop 1983/84:65 s. 13 ff) har del nyligen hell klarlagts atl även den tillståndshavare, som inte betalar skatter och avgifter till det allmänna kan föriora sitl tillstånd (jfr. transporirådet cirkulärskrivelse den 13 december 1982). , Sedan också tillståndshavarna blivit medvetna om den skärpta lill-slåndsuppföljningen har förhåUandena klart förbättrats, I Jönköpings län var det en påtaglig förbättring vid den andra generella uppföljningen (år 1983) i förhåUande till den första (år 1982),

Vandelsprövning

Kommissionen gör på s, 294 i betänkandet gällande att någon mer aktiv
lillsyn från länsstyrelsernas sida inte förekommer. Delta påstående, som
dessutom inte har någon motivering, saknar giltighet. Påståendet kunde
säkert ha ägt viss riktighet pä 1970-talel och dessförinnan. Under 1980-la
lel har länsstyrelsernas liUsynsaktivitet höjts betydligt. Särskilt har träns- 180

portrådets lUlkomsl och verksamhei haft stor betydelse för hanteringen av Prop. 1985/86: 126 återkallelsefrågorna. Vad som i dag brister hos länsslyrelserna är resurserna. Med ökad personalliUdelning inom nuvarande organisation i paritet med vad kommissionen föreslår skulle det vara möjligt alt höja tillsynsaktiviteten ytterligare.

Kommissionen har i fråga om vandelsprövningen av företagarna i åkeribranschen föreslagit alt denna bör ske inom ramen för den allmänna lagen om näringstillstånd. Som motivering har kommissionen försiktigt uttalat alt detta bör leda till en uppslramning av prövningsförfarandet. Denna förmodan är svår alt förstå, eftersom innehållet i nuvarande prövning är i slort sett detsamma som den föreslagna. Se betänkandet s. 228 ff. KvaUte-len på den prövning, som sker i dag är god. Den torde inte avsevärl förbättras i den av kommissionen föreslagna ordningen mer än pä de punkterna all "undersökningstiden" förlängs från två lill fem år saml all den prövade personkretsen i fråga om juridiska personer vidgas. Dessa förändringar är f. ö. lätta atl åstadkomma inom ramen för nuvarande lagstiftning.

Taxi

Erfarenheterna hitintills såvitt avser Jönköpings län är alt förhållandena genereUt sett är bättre inom taxi än inom åkeribranschen. En ulredning av del slag som kommissionen föreslär är dock motiverad. En sådan utredning torde emellertid inte tillhöra del mest angelägna.

I sammanhanget bör konstateras atl kommissionen inte har sysselsatt sig med bussbranschen. Det är förvånande. En undersökning av denna bransch skuUe bl. a. ha kunnal tjäna som värdefullt jämförelsematerial. Del är också förvånande all kommissionen utan närmare kommentar lämnat därhän branscher som biluthyrning, transportförmedling och bilskrol-ning (auktoriserad).

12.3.6 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Sedan bestämmelser om behovsprövning får den yrkesmässiga laslbilslrafiken slopats, omfattar prövningen endast sökandens personliga och ekonomiska förhållanden och sökandens yrkeskunnande. Syftet med tillstånd-prövningen för åkerinäringen är bl. a. att se tUl atl tillståndshavare fullgör sina skyldigheler mol samhället och i övrigt följer gällande bestämmelser vid utövande av näringen. I detta avseende är likheten med förslaget till lag om näringstillstånd påtaglig. Som framgår av kommissionens belänkande har, trots regleringen av den yrkesmässiga trafiken, etl slort anlal åkeriid-kare blivit restförda hos kronofogden för oguldna skatter och avgifter. Enligt kommissionen förekommer även ekonomisk brottslighet i branschen.

Länsslyrelsens juridiska enhet har i olika sammanhang, bl.a. som besparingsåtgärd, föreslagit all bestämmelserna om tillståndsprövning i yrkestrafiklagstiflningen skall slopas såvitt avser den yrkesmässiga lastbils-trafiken. Det har nämligen inte varit möjligt atl uppnå syftet med bestämmelserna inom ramen för de resurser som disponerats. Det har också varit tveksamt om del är lämpligt eller ens möjligt alt med stöd av yrkestrafik-lagstiftningen försöka komma lill rätta med eventuella missförhållanden i branschen.

Pä senare lid har de nu redovisade tankegångarna fått stöd i riksrevi
sionsverkels rapport den 9 september 1983 (RRV 1982:240) "Yrkesmässig
lastbilstrafik - lagstiftningens betydelse fören sund och rationell trafik". I 181

rapporten förordas bl.a. möjligheten alt hell avveckla yrkeslrafiklagslifi- Prop. 1985/86: 126 ningen för godstransporter i samband med införandet av ett förbättrat kontrollsystem inom skallelagstiftningens område.

Enligt kommissionens bedömning bör taxi- och busstrafik inte inordnas i systemet med näringstillstånd.

På grund av det ovan sagda anser länsstyrelsen att den yrkesmässiga laslbilslrafiken liksom hela transportverksamhelen bör undantas frän tillslåndsplikt enligt näringstiUståndslagen.

12.3.7 Svenska åkeriförbundet:

Åkerinäringen ulgör en av de tämligen få näringar, som av ålder är underkastad reglering i form av tillståndsgivning. Principerna för tillståndsgivningen har under åren förändrats och moderniserats. Sålunda har kapacitetsprövningen avskaffats. Detta ledde under åren före och efter 1970 lill en omfattande nyetablering och kapacitetsförstärkning, som under den ekonomiska nedgången från den senare delen av 1970-lalet och framåt medförde en belydande överkapacitet/övereiablering. Eftersom branschen till övervägande del beslår av mycket små företag med endast ett eller ett fåtal fordon och anslällda, släpar anpassningen lill en krympande marknad efler. Överkapaciteten har tagit sig uttryck i stark priskonkurrens på en köparens marknad och stundom bristande respekt inför otillåtna konkurrensmedel. Allmänt sett har lönsamheten successivt, med eller utan samhällets stöd i form av perioder av prisregleringar, ökade pålagor etc, sjunkit lill alltför låga nivåer. Det nuvarande särskilt stränga prisstoppet ulgör elt ytterligare allvarligt hot mol branschens ekonomi.

Som branschorganisation iakttog vi med stigande oro de otillfredsställande avarter och förhållanden, som förekom och som branschen inte ensam kunde rätta till. Även samhällets medverkan behövdes. Därför ingavs 18 december 1980 en omfattande framställning till regeringen. Det bör dock påpekas, att dess uiformning i försia hand präglades av strävan alt åstadkomma bättre effekter av redan stiftade lagar och först i andra hand hemställanden om kompletterande lagstiftning.

Utvecklingen därefter har präglats av stora insatser av både samhället och branschen själv, vilket inneburit en påtaglig uppslramning av trafikens regler och samspelet med andra, mer generella regelsystem, såsom på skatte-, avgifts- och uppbördsområdena. Tillsammans med arbetsgrupper i kommunikationsdepartementet och transporirådet har vi dekagk i arbetet med regelsystemens samordning och förbättringar, och transportrådels regler för tillståndsgivning och tillsyn har varit vägledande sedan slutet av 1982. Denna uppstramande process, som alltså startat under senare år och är av långsiktig karaktär, är påtagligt inledd och lär inte kunna betraktas som avslutad inom närmast överskådlig tid. År 1983 får avses vara del första egentliga arbetsåret för den aktiverade tillsynen frän länsstyrelsernas och uppbördsväsendets sida ifråga om försumliga tillståndshavare. Effekterna därav kan enligt vår mening inte ha hunnk avspeglas i större grad i det stalislikunderiag, som stått tUl EKO-kommissionens förfogande, l.ex. i fråga om restförda skatter m.m. Av tabellerna 14; 1-14:3 i betänkandet framgår också, att antalet restförda varit nästan konstant sedan år 1980, dvs, del år, då vi med skärpa aktualiserade flertalet av de numera vidtagna och talrika förändringarna.

Förutsättningarna för "svart arbete" i form av kvittolösa transporter är
för åkerinäringens del av begränsad omfattning och uppfattas inte som
något nämnvärt problem ur konkurrenssynpunkt. Transportköparna ut
görs i huvudsak av näringslivet, affärsdrivande verk och förvaltningar i 182

. stal och kommuner, vilka kräver korrekt dokumentation för betalning av Prop, 1985/86: 126 transporttjänster. Kontant betalning vid iransporttillfällel är mycket sällsynt, iVIarknaden för transporter åt privata konsumenter med lägre eller inga krav på dokumentation får anses vara förhållandevis obetydlig.

Med bestämdhet vill vi hävda alt den enligt statistiken restförda andelen åkerier, 22,8%, inte är ell uttryck för utbredning av ekonomisk brottslig-hel inom åkerinäringen ulan lill alll övervägande del är en följd av långvarig konjunkturnedgång med svag lönsamhet och därav uppkommen bristande förmåga hos berörda företagare atl i rätl tid göra rätl för sig. Del finns inga tecken på alt för landet som helhel den egentliga ekonomiska brottsligheten skulle vara mer utbredd inom åkerinäringen än i andra branscher.

I vår organisation finns en åkeriförening i varje län. Föreningarna samarbetar med respektive länsstyrelser i fråga om uppföljning av såväl medlemmarnas som utomstående åkeriers uppbördsförhållanden och utövar särskild uppsikt över medlemsföretag i utsatt situation inom de former, som en förening kan tillämpa mot sina medlemmar. Förbundets medlemsantal uppgår, som inledningsvis angivits, till ungefär 14000 åkerier.

Nyligen genomfört stickprov hos 10 föreningar (ej storstadslän) visar restföringsgrader på 17, 12, 8, 11, 20, 10, 10, 10, 15 och 6%.

Åkeriförbundel genomför sedan 1983 den utbildning, som föreskrivits av Iransporträdel som elt av flera villkor för beviljande av nya trafiktillstånd. En rapport över försöksårel 1983 har utarbetats inom kommunikationsdepartementet av arbetsgruppen (K 1982;C) och redovisats i stencil 1984-02-07. Av denna framgår bl.a,, all 1 263 personer deltagit i 63 kurser på ett stort antal orter. Kravet på utbildningen kvarstår, och kursverksamheten bedrivs i år i minst samma omfattning. Under första halvåret 1984 anordnades 44 kurser med 906 deltagare.

Kursen "Eget på väg" har befunnks väl lämpad för de blivande tillståndshavarna. Det bör noteras, alt denna första branschutbildning riktar sig till personer, som inte är eller hunnk bli förbundsmedlemmar. Vidare utformas numera vissa rutiner för att fortsällningsvis erbjuda en del av dem som gått "Eget på väg" - kurserna vidare branschanpassad utbildning inom den ordinarie utbildningsverksamhet, som förbundel sedan länge utvecklat och utökat, trots begränsade resurser.

Öm den nuvarande yrkeslrafiklagsliflningens innehåll och uiformning råder bred politisk enighet och den har också i huvudsak branschorganisationens stöd. Vårt främsta yrkande gäller avskaffande av de undantag från krav på trafiktillstånd, som nu finns.

Vi anser inte, alt lagsttftningen inkräktar på de grundläggande principerna för näringsfriheten som sådan. Genom samordning med annan lagsliftning, främst på skatte- och uppbördsområdet, finns enligt vår mening de behövliga förutsättningarna för samhället alt bevaka sitl inlresse av att reglerna efterlevs. Ytterligare lagstiftning framstår därför inte som meningsfull och ägnad att förbättra betingelserna för åkerinäringens ställning i samhället.

Elt särskill problem ulgör etablering inom de transportområden, som för
närvarande är undanlagna från tillständskrav, såsom vissa transporter för
jord- och skogsbruket, renhållning, bärgning m.m, (SFS 1979:871, 1 kap,
4 §), Vär uppfattning har sedan länge varit, att dessa undantag bör avskaf
fas eller i vart fall kraftigt begränsas. Frågan aktualiseras ytterligare, om
nya krav för etablering pä transportområdet skulle införas. Att viss yrkes
mässig trafik skulle vara underkastad särskilda krav och annan icke, är helt
oacceptabelt, 183

12.3.8 Svenska Taxiförbundet: Prop. 1985/86: 126

Kommissionen anför (s. 296) atl pä grundval av redovisat material, talar mycket för att det finns betydande missförhållanden inom taxinäringen. Kommissionens slutsats grundar sig på taxeringsrevision vid en länsstyrelse avseende ett taxeringsår avseende tre orter för hela landet. Vid en jämförelse med riksrevisionsverkets revisionsstatistik kan avsevärda skillnader mellan de redovisade höjda taxerade inkomsterna påvisas. Alt på grundval av detta bristfälliga material införa de ytterligare regleringar som kommissionen redovisar i sitt delbetänkande, kan för laxibranschens del icke accepteras.

Svenska Taxiförbundet har emellertid inget atl invända mot kommissionens förslag all en särskild utredning av förhållandena inom laxinäringen görs. Den osäkerhet i bedömningarna som redovisas hittUls bör undanröjas.

12.3.9 Svenska Transportarbetareförbundet:

Kommissionen har valt ut fem branscher där missförhållandena anses särskilt graverande. Man har företagit omfattande utredningar som med all önskvärd tydlighet dokumenterar detta. Förbundet har inga skäl atl tvivla på kommissionens slutsatser och kan vitsorda att för transportbranschen är dessa de rätta. Förbundel kan dessulom vitsorda att laxibranschen är föremål för fiffelverksamhel i minsl lika slor omfattning som de andra aktuella branscherna och vkl i detla sammanhang rikta en allvarlig invändning mot all man för taxibranschens vidkommande endast föreslår fortsatt utredning. Vi anser att detta är slöseri med lid och resurser; fusket med taxametrar och svartkörningar är allom bekant och andra oegentligheter inom branschen är åtminstone bekant för oss. Sådana vanligt förekommande är atl åkaren lånar eller hyr ut taxitillständel (plåten), kör med en "vit" och en "svart" bil, etc. I de fall där polis och skattemyndigheter har företagit granskning av taxinäringen har detta i så gott som samtliga fall lett till dryga efterräkningar för berörda åkare. För förbundet är det ett oeftergivligt krav atl även taxibranschen innefattas av den nya lagen om näringstillstånd.

Av förslagel framgår vidare alt det får avgöras från bransch till bransch om samtliga eller endast vissa av de uppställda tillståndskriterierna skall gälla. För transportbranschens vidkommande kan förbundel intyga all behov föreligger för samtliga tre kriterier,

Förbundel tillstyrker avslutningsvis kommitléns förslag om upprättandel av branschregister.

12.3.10 Intresseföreningen för enhetscheferna vid länsstyrelsernas juridiska enheter:

Renl allmänt får inledningsvis framhållas alt kommissionen mot ekonomisk brottslighet (i fortsättningen benämnd kommissionen) hell synes ha bortsett från atl yrkestrafiklagen är ell instrument för förverkligande av bl.a. trafikpolitiska och trafiksäkerhetsmässiga mål.

Här skall endast erinras om att 1972 års författningsändringar bl.a.
syftade tiU alt genom en utbyggnad av lämplighetsprövningen vid tiU-
slåndsgivning stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till
trafiksäkerhelsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga last
bilsnäringen i företagsekonomiskt sunda och rationella former. 184

Den år 1972 beslutade formen för lämplighetsprövning har fr. o. m. 1983 Prop. 1985/86:126 ersatts med en ordning, som lill stor del bygger på utbildning och uppföljning. Även den nya ordningen torde ha inslag av trafikpolitiska och trafiksäkerhetsmässiga värderingar bakom sig. I vart fall är något annat inte klart uttalat i lagförarbetena.

Jämväl i prop 1983/84:65, s. 15, har departementschefen anfört att arbetet alt genom en konsekvent genomförd lämplighetsprövning åstadkomma så goda förhållanden som möjligt inom yrkestrafiken bör fortsätta - inte minst mot bakgrund av all detta arbete även är betydelsefullt ur såväl trafiksäkerhelsmässig som trafikpolitisk synpunkt.

Vi vill med hänvisning till det nu sagda framhålla att elt förverkligande av kommissionens förslag beträffande åkerier bör föregås av en djupare analys och bedömning från trafikpolitisk och trafiksäkerhelsmässig synpunkl.

Det sagda är särskill viktigt efiersom kommissionen inte angivit vad som skall ske med åkerierna sedan tvånget på näringstillstånd upphört. Skall åkerierna då återföras till yrkestrafiklagen eller skall de vara utan särskild reglering?

Kommissionen har beträffande taxi ej tagit slutlig ställning utan endasl föreslagit ytterligare ulredning.

TiU skillnad från åkerirörelse är taxirörelse vid tillståndsprövning utsatt även för behovsbedömning, Kommissjonen har inte närmare redovisat hur behovsbedömningen skall komma in vid prövningen av näringstillstånd. Måhända kommissionen har tänkt sig en dubbel tillståndsprövning beträffande taxi dels en behovsbedömning enligt yrkestrafiklagen, dels vandelsprövning med mera enligt den föreslagna lagen om näringstillstånd?

Del nu sagda äger motsvarande tillämpning på närliggande branscher, som inte berörts av kommissionen, nämligen uthyrning av bussar, transportförmedling och bussrörelse (linje- och beställningstrafik).

De flesta frågor om behovsprövning inom trafiksidan har naturligare hemvist inom planeringsavdelningen än inom allmänna enheten. Denna naturliga hemvist accentueras då en bransch efter en viss tid lyfts ur regleringen enligt den föreslagna lagen om näringstiUstånd. När detta sker saknas all anknytning till allmänna enheten.

Behovsbedömningsfrågorna har ofta en nära anknytning till Irafikplane-ringsfrågorna, vilka handläggs inom planeringsavdelningen, som har nära kontakter med länstrafikbolaget och kommunala trafikorgan.

Vad gäller prövningen av den yrkesmässiga trafiken enligt yrkestrafiklagen i jämförelse med prövningen enligt den föreslagna lagen om näringstillstånd vill vi framhålla att den s.k. vandelsprövningen i stort sett är den samma i båda fallen. Den föreslagna bredare prövningen av styrelseledamöter m. m. i aktiebolag torde lätt - om så finnes önskvärt - tas in i yrkestrafiklagen. Vidare skulle transportrådels anvisningar kunna omarbetas så atl "undersökningstiden" blir fem år i stället för två,

Utbildningskravel är i de båda fallen jämbördiga, även om det för närvarande enligt yrkestrafiklagen ej finns något särskill utbildningskrav i fråga om buss. Krav på sädan utbildning torde dock ganska snart komma atl ställas inom ramen för yrkestrafiklagen.

Också bestämmelser om krav på säkerhel kan med lätthet - om så önskas - föras in i yrkestrafiklagen.

Vi kan inte finna atl kommissionens förslag skulle medföra några nämnvärda förbättringar belräffande tillståndsprövning, lillsyn m, m, i förhållande lill nuvarande ordning. Vi har också pekat på några ofullständigheter i förslaget,

Mol bakgrund av det anförda vill vi såviti avser den yrkesmässiga 185

trafiken avstyrka all förslagel genomförs.

12.3.11 Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna enheter: Prop. 1985/86:126

Vad sedan angår den yrkesmässiga trafiken vill föreningen i detta sammanhang understryka vikten av att denna ärendegrupp får en ändrad organisatorisk handläggning inom länsstyrelseorganisalionen. Bl. a. har det i Statskontorets rapport 1983:41 s. 154 och i Riksrevisionsverkets rapport 1982:420 påtalats atl det ur ett flertal synpunkter är fel alt den yrkesmässiga trafiken handläggs inom länsstyrelsens planeringsavdelning. Föreningen instämmer således i kommissionens förslag om att den yrkesmässiga trafiken bör bli föremål för näringstillstånd och bör handläggas pä den allmänna enhelen där bil- och körkortsregislrel organisatorisk är beläget och där den kommande näringsfunktionen även skall ha sitl hemvist.

12.4 Schaktentreprenadbranschen

12.4.1 Schaktentreprenörernas riksförbund:

Kommissionens rekommendation vad gäller schaktentreprenadbranschen är att bankgaranti och viss utbildning skaU uppställas som villkor för näringslillsländ. Vandelsprövning rekommenderas däremol inte av kommissionen för schaklenlreprenadbranschens del. Del innebär att ekonomisk brottslighet i egentlig mening inte förekommer i denna bransch enligt kommissionen. Vandelsprövning är ju medlet mol ekonomisk brottslighet enligt kommissionens synsätt.

Som EKO-kommissionen själv påpekar, så är överkapaciteten en tungt bidragande orsak till skatte- och avgiftsundandragandet i branschen. En rimlig förstahandsåtgärd från statsmakternas sida - om man vill komma till rätta med dessa ekonomiska oegentiigheter - vore alt arbeta för en jämnare sysselsättning inom bygg- och anläggningsbranschen i stället för att försöka "straffa" bort överkapaciteten,

EKO-kommissionen pekar på (s, 229) att av de i skatteregistret närings-grenskodade schaktförelagen i Slockholms län (1 217 st) var år 1983 554 st restförda hos kronofogdemyndigheterna, vilket motsvarar 46%,

Molsvarande undersökningar under våren 1984 visar pä en väsentligt minskad reslföringsfrekvens bland ifrågavarande förelag - omkring 30%. Det innebär en minskning av reslföringen med 15 procentenheter eller 33%, jämfört med EKO-kommissionens undersökning.

För övriga delar av landet har motsvarande jämförelser inte kunnat göras. Det är dock sannolikt att restföringsfrekvensen även där har sjunkit i motsvarande utsträckning.

Orsakerna härtill har inte närmare analyserats av oss. En rimlig förklaring kan dock vara atl sysselsättningen inom branschen förbättrats något under senare år.

Mot bakgrund av vad som här anförts är det emellertid rimligt atl hävda
atl om EKO-kommissionens undersökning hade gjorts några år tidigare -
dä branschen ännu inte kommit in i den djupa sysselsätlningssvackan -
eller några år senare - då ändringarna i upphandlingsförordningen och
-reglementet slagit igenom med full krafl och sysselsättningen eventuellt
också hade varit bättre - sä skulle den uppmätta restföringsfrekvensen ha
varit lägre. Schaktentreprenader och andra grundarbeten skulle då mycket
väl genomsnittligt ha kunnal falla under 20%-gränsen och därigenom inte
blivit föremål för kommissionens rekommendation till näringstillstånd.
Kommissionens urval av s.k. krisbranscher framstår således som något
slumpartat. '

En avgörande teknisk invändning mol tanken på näringstillstånd inom Prop. 1985/86: 126 schaktentreprenadbranschen är oklarheten om vad denna bransch skall anses omfatta. Begrepp som "bransch" eller "näringsgren" har ingen entydig innebörd, medger kommissionen (s, 222), "Det finns ingen hell entydig definition av schaklentreprenörverksamhet" påpekar kommissionen ocksä, "Till näringsgren brukar räknas sådana förelag som till schaklnings-, anläggnings- och rivningsverksamhel ställer maskiner och maskinskötare till förfogande. Förutom renodlade schaktningsmaskiner såsom grävskopor och bulldozers förekommer även lastare och s, k, dumpers m, m," (s, 129—130),

Förhållandena är emellertid mer komplicerade än vad kommissionen föreställer sig. Frågan är om man med schaktenlreprenader menar typen av arbete som utförs eller de redskap - maskiner - som används.

Vi menar alltså att det är praktiskt ogörligt atl definiera ett schaktentreprenadföretag, därför atl

- schaklningsarbelen utförs av andra än schaklentreprenörer

- schaklentreprenörer utför annat än schaklningsarbelen,

I takt med den tekniska utvecklingen och anläggningsarbetenas minskning, så blir detta definitionsproblem alll mer uttalat.

För vår egen del har vi allt mer börjat att betrakta oss som en organisation för företag som tillhandahåller enlreprenadmaskiner med förare, oavsett användningsområde. Vi har därmed blivit mer ett förbund för maskinentreprenörer än för schaklentreprenörer, även om schaklningsarbelen i egentlig mening fortfarande torde vara den dominerande sysselsättningen bland medlemsföretagen.

I likhet med många andra branschorganisationer, så efterlyser vi ett register över dem som är verksamma i branschen. Elt branschregister i bemärkelsen företagsregister är emellertid meningslöst för vår del, eftersom det - som torde ha framgått - inte går alt avgöra vilka företag det är som skall registreras. Vårt branschregisler är i stället elt register över arbetsredskapen - enlreprenadmaskinerna eller motorredskapen.

Vi vill med bestämdhet hävda, all utan elt hekäckande molorredskaps-register så är del i stort sett meningslöst alt försöka tillgripa reglerande ålgärder mol den bransch som sysslar med uihyrning av entreprenadmaskiner med förare, bl.a. för schaklningsarbelen. Detta innebär emellertid inte alt vi menar all näringstillstånd är den rikliga sanerande ålgärden om och när ett motorredskapsregisler införs. Till den frågan får vi återkomma när registret är införi, med beaktande av de förhållanden som dä föreligger.

Som framgår av kommissionens delbetänkande (s. 300), så har vi hävdat att förekommande problem i första hand är atl hänföra till storstadsområdena, samt alt det är en markant skillnad mellan organiserade och icke organiserade företag i vad gäller förekomsten av ekonomiska'oegentligheter.

Restföringsfrekvensen bland våra medlemmar i Slockholms län skulle således ligga på 18,4%, vilket ligger under den nedre gräns på 20% som EKO-kommissionen har satt för rekommendation till näringstillstånd (s, 270),

Våra medlemmar är också restförda för lägre belopp än genomsnillet.
Mindre än 30% av våra restförda medlemmar i Slockholms län resterar
med belopp över 50000 kr. Enligt EKO-kommissionen var vid deras un
dersökningstillfälle 47% av alla restförda med näringsgrenskoden Schakt- 187

entreprenader och andra grundarbeten restförda för belopp över 50000 kr. Prop. 1985/86: 126 Oavsett av om man jämför restföringsfrekvensen bland våra medlemmar

i Stockholms län (18,4%) med EKO-kommissionens uppgtfter om den

genomsnktiiga reslföringen i länet (46%) eller med våra molsvarande,

senare uppgifter (30%) så kan man hävda att restföring är väsentligt

mycket vanligare utanför än inom våra led. Motsvarande beräkningar kan göras för övriga län som omfattas av

REX-systemel, De skulle med all sannolikhet utvisa i stort sett samma

relationstal som i Slockholms län, EKO-kommissionen nämner atl vi har vidtagit vissa åtgärder för alt

åstadkomma en självsanering bland schaktföretag. Med hänsyn till de

resultat som vi kan redovisa för Stockholms län så får man säga att de

åtgärder som vi vidtagit har varit framgångsrika.

En starkt bidragande orsak till de goda resultat som vi har uppnått, torde vara våra stränga antagningskrav i kombination med en lokal medlemsan-lagning.

Enligt våra stadgar skall medlem

- ha ordnad ekonomi och vara välkänd;

- vara registrerad i handelsregister, aktiebolagsregister eller föreningsregister;

- ha företagsförsäkringar, minst omfattande försäkring för enlreprenadmaskiner, ansvarsförsäkring och förelagsrällsskyddsförsäkring;

- besitta godtagbara tekniska, ekonomiska och administrativa kunskaper, samt

- vara ansluten till arbetsgivarorganisaiion

12.5 Måleribranschen

12.5.1 Målaremästarnas riksförening:

Genom en ständig ökning av den arbetsintensiva ommålningssektorn är måleriets marknadsutsikter goda. Trots detta har branschens arbetsvolym under de senaste 10 åren sjunkit med cirka 7000 årsarbetare. Den huvudsakliga förklaringen härtill är den växande svartsektorn.

Den hemliga målerimarknaden har uppskattals till cirka 18000 årsarbetare. Cirka 6500 av dessa årsarbeten var enligt en BRÅ-utredning 1979 atl hänföra till den svarta marknaden. Det lorde finnas anledning att anta alt den sislnämnda siffran snarast ökat under början av 80-lalel.

Bakgrunden till den svarta målerimarknaden är naturiigtvis i första hand marginalskatle- och avgiftssiluationen som ger särskilt svåra förutsättningar för en arbelskraftsintensiv verksamhet som måleri. Drivkraften bakom etableringen inom denna sektor är enligt vår mening uteslutande en strävan att undgå skatter och avgifter.

Schablonbeskattningen av villor är också en starkt bidragande orsak till måleribranschens problem med oseriös företagsamhet.

Måleribranschen befarar dessulom att ytterligare tillskott till den svarta målerisektorn kommer alt uppstå genom alt fastighetsägarens ovillkorliga skyldighet att ombesörja lägenhetsunderhållet slopats.

Måleribranschen är en utpräglad hanlverksbransch och de hjälpmedel
som behövs för att etablera ett s. k. enpersonsföretag eller alt arbeta svart
utanför etl anställningsförhållande är i stort sett inga. De verktyg som 188

målaren arbetar med dagligen ägs också av honom själv och därför kan en Prop. 1985/86:126 målare från en dag lill en annan etablera sig som s. k. enmansförelagare. Ofta har också målaren redan som anställd tämligen omfattande kundkontakter vilket gör all även denna del av etableringen kan ske lättvindigt. Efiersom denna typ av målertförelag i slort sett saknar substans är del också hell naturligt atl indrivningen av eventuella skatte- och avgiflsskulder erbjuder slora problem för myndigheterna. Delta har också i hög grad bekräftas vid de kontakter som Målaremästarnas Riksförening hafl med Kronofogdemyndigheten i Stockholm.

Även ur konsumenlskyddssynpunkt är de oseriösa enmansförelagen inom måleribranschen etl stort problem. Del har visat sig atl Allmänna Reklamationsnämnden haft mycket svårt att få dessa företag alt efierieva de beslul som fallats. Detla beror som regel på att företaget i sin tidigare form inte längre existerar eUer på alt del upphör all existera när Reklamationsnämndens beslut meddelals.

De seriösa mäleriföretagen som skall belala skatter och sociala avgifter har som tidigare nämnts myckel svårt atl konkurrera med de oseriösa företagen när del gäller måleritjänsler till privatpersoner såsom villaägare, fritidshusägare och bostadsrältsinnehavare. Dessulom har under de senas-le åren de oseriösa företagen även gjort marknadsinbrytningar bland de professionella beställarna.

Målaremäslarnas Riksförening anser att problemen med svartarbele inte i första hand är all statskassan undrandras inkomster ulan det är framför alll de fördelningspoliliska effekterna som är problemet. Genom dessa urholkas människors förtroende för skattesystemet och i vissa branscher kan dessa problem ge rent förödande effekter. Enligt vår mening har måleribranschen nätt en punkt då man inte längre kan acceptera en ständig avtappning på personella resurser till den svarta marknaden. Vi har vidare noterat alt del politiska intresset för atl vidta åtgärder på områdel hittills varit tämligen svalt.

12.5.2 Målareförbundet:

Vi delar inte helt kommissionens uppfattning alt en väl fungerande konkurrens reglerar antalet företag som är av behovel. Förbundel stödjer trots del kommissionens uppfattning atl begränsa prövningen till vandelsprövning, och kontroll alt grundläggande utbildning föreligger kompletterat med eventuella ekonomiska garantier.

Målareförbundet anser all situationen är sådan i branschen, all ovanstående ingredienser i kommissionens förslag om näringslUlståndsprövning bör ingå när det gäller måleribranschen.

Vi vill dock understryka att billackeringsbranschen är även den infekterad av fiffel på etl sätt som gör den kvalificerad för inrättandet av närings-lillständprövning. Vi delar dock kommissionens uppfattning, att man icke bör la för många områden ål gången, varför billackeringsbranschen kan anslå tills vidare.

Vi delar uppfatningen atl näringslillståndsprövning bör omfatta säväl nytillträdande som befintliga företag.

189

12.6 Byggbranschen Prop. 1985/86:126

12.6.1 Riksförsäkringsverket:

I sitl remissyttrande den 11 februari 1977 över statens industriverks ulredning Etablering och konkurser i byggnadsindustrin (SIND 1976:2) har verkel bl.a, anfört följande beträffande de i uiredningen nämnda missförhållandena.

Riksförsäkringsverkel har erfarenhet av de påtalade förhållandena inom byggnadsindustrin i huvudsakligen två avseenden. Dels föreligger vissa svårigheter alt påföra vederbörliga arbetsgivaravgifter inom entreprenad-området, dels förorsakar avgöranden i arbetsgivar- och arbelstagarfrågor beträffande mindre och tillfällig byggnadsverksamhet ofta etl omfattande utredningsarbete.

Problemen med misskötsamma småföretagare i byggbranschen lorde dock i framtiden bli mindre genom den fr.o.m. år 1983 gällande lagen (1982; 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar.

Verkel har velat framhålla alt missförhållanden - i huvudsak beträffande arbetsgivaravgifter - föreligger och att en sanering är önskvärd. Verket har ocksä påpekat att det finns en mängd andra problem är del statliga kontrollintresset all beakta vid ell ställningstagande.

12.6.2 Konsumentverket

Förhållandena inom byggbranschen har lidigare utretts av Statens Industriverk. Av Industriverkets utredningsrapport (SIND 1976:2). Elableringar och konkurser i byggnadsindustrin framgår bl. a. att antalet konkurser i relation liU förelagsbeslåndet var osedvanligt högt i delar av byggnadsindustrin samt all skuldbelastningen vid konkurstiltfället syntes vara högre för konkurser i byggnadsindustrin än för konkurser i näringslivet som helhet. Rapporten har hillills inte lett till några ålgärder.

Enligt Konsumentverkets erfarenheter är behovet av skydd för enskUde konsumenten ovanligl slort i samband med förvärv av småhus men även i samband med större om- och tillbyggnader samt reparationer av bostäder.

Avlal om uppförande eller köp av småhus rör oftast värden av sädan storlek alt den enskildes ekonomi påverkas på etl avgörande sätt. Har den enskilde anlitat elt byggnadsföretag som av ekonomiska skäl inte kan ta ansvar för fel och brister som del avtalsmässigt åvilar entreprenören all avhjälpa drabbas konsumenten osedvanligt hårt ekonomiskt.

Det garanti- och försäkringssystem som numera är obligatoriskt för statsbelånade gruppbyggda småhus kan i framliden förväntas gälla för en slor del av den statsbelånade slyckehusbyggnalionen. Del kan dock konstaleras atl del under en lång lid kommer all finnas småhus med fel och brister som saknar detta försäkringsskydd.

12.6.3 Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet:

Enligt förbundels uppfattning förekommer en inte oväsentlig del av ekono
miska brott inom plåtslageriverksamheten. Förbundel vill speciellt åbero
pa den ökning som skett av konkurser samt problematiken med alt en
mansförelag slår sig samman och utför större entreprenader. Enmansföre
lagen är ibland registrerade och ibland oregistrerade. Förbundet och i stort
sett även myndigheterna saknar kontrollmöjlighet över dessa förelag, var- 190

för delta är etl uppenbart problem, dels för branschens seriösa förelag och Prop. 1985/86: 126 även för skattemyndigheterna mfl myndigheter.

Del är av yttersta vikt all byggnadsplålslageriförelag omfattas av den tilltänkta etableringskontrollen. Dels på grund av de negativa siffror som framgår i uiredningen angående restförda företag och dels för all komma till rätta med den ohämmade etableringen av enskilda näringsidkare. Dessa förelag för en illojal konkurrens gentemot de seriösa företagen, vilket i sin lur innebär svårigheter för de seriösa arbetsgivarna att kunna konkurrera inom lagliga villkor. Den illojala konkurrens som dessa enmansförelag spekulerar i är bl.a. underlåtenhet all liUhandahålla ställningar och skyddsanordningar. Dessulom förekommer utbetalningar av s.k. "svarta löner" och ogrundade traktamentesersättningar.

Byggplåtslageribranschen kan till stora delar jämföras med vad som sker i måleribranschen. Vad som belänkandet uttryckt om måleribranschen är i stort gällande även för plålslageribranschen.

Förbundets motpart, således Plåtslageriernas Riksförbund, är införstält med all del bör stäUas vissa krav på den som vill etablera sig som näringsidkare inom plålslageribranschen.

12.6.4 Svenska byggnadsarbetareförbundet:

Som framgått ovan har kommissionen föreslagit sju branscher för vilka krav på näringstillstånd införs. 1 princip har förbundet inget all invända mot atl lagen omfattar de nämnda branscherna. Förbundet vill dock med skärpa framföra ett krav på att också hela byggbranschen skall omfattas av lagen. Detta är elt krav som förbundel drivit sedan början av 1970-talel.

Bakgrunden till förbundets krav på införandet av etableringskonlroll inom byggbranschen slår all finna i förekomsten av en myckel omfattande oseriös verksamhet i branschen. De försök som gjorts lill en kvantifiering av densamma har entydigt visat alt byggbranschen är extremt utsatt i detla avseende. De flesta bedömare synes också vara överens om att problemen nu blivit så akuta alt de seriösa företagens överlevnadsmöjligheter allvarligt hotas.

Den under 1970-talet myckel starka tillströmningen av småföretag till branschen, har medfört att del idag är näst intill omöjligt att kontrollera att lagar och avtal följs inom branschens småförelagsseklor. Under 1970-lalel har antalet enmansförelag inom byggnadshantverksinduslrin mer än tredubblats. Under samma period har också antalet förelag inom husbyggnads- och anläggningsindustrin nära nog fördubblats. Då marknaden samtidigt stagnerat har denna explosionsartade företagslillväxt inneburit atl konkurrensförhållandena skärpts mycket markant.

Förklaringen till all antalet förelag ökat så kraftigt trots all marknaden stagnerat, slår bl, a, att finna i produktionens låga kapitalintensitet. Denna gör del möjligt att etablera sig som egen företagare med endast en mycket begränsad egen kapitalinsats. Tyvärr har detla också i många fall medfört atl man startat elt förelag utan all äga ens elementära kunskaper vare sig om ett företags skötsel eller om gällande lagar och avtal. Därigenom har man ofta, med eller ulan avsikt, kommit all åsidosätta sina skyldigheler såväl mot kunder, leverantörer och anställda som gentemot samhället. Som en följd av detta har branschen sedan 1970-talets början bl. a. uppvisat etl exceptionellt slort anlal konkurser. Samtidigt har också andelen mindre konkurser bland dessa ökat oroväckande snabbt.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att problemens omfatt
ning idag är så väl kända alt det inte föreligger någon som helst ivekan om
del angelägna i alt inkludera byggföretagen bland de företag för vilka 191

näringstillstånd skall krävas. Förbundel vill därför upprepa sitt, vid flera Prop. 1985/86: 126 tidigare lillfällen framförda krav på införandet av näringstillstånd i byggbranschen.

12.7 Städbranschen

12.7.1 Riksförsäkringsverket:

Beträffande städbranschen har riksförsäkringsverket i silt remissyttrande den 5 december 1980 över betänkandet (SOU 1979:88) Städbranschen bl.a, anfört följande.

Riksförsäkringsverket kan vitsorda, att del förekommer problem i avgiftshänseende belräffande slädförelagen. Problemen beslår i huvudsak dels i att städförelagen använder s, k, "svart" eller "grå" arbetskraft, dels i att de genom att teckna "entreprenadavtal" med användarna ger dessa den uppfattningen, alt de inte skall behöva betala arbetsgivaravgifter, 1 många fall torde dock initiativtagaren lill "entreprenadavtalet" vara användaren själv.

Försäkringspliktssektionen inom riksförsäkringsverkets avgiflsbyrå har under senare år handlagt många ärenden, där fråga varit om städare varit arbetstagare eller egen företagare (rörelseidkare). Någon uppgift om antalet ärenden kan dock inte lämnas.

Däremol kan nämnas att verkets beslul i dessa ärenden blivit föremål för försäkringsdomstolens (numera försäkringsöverdomslolen) prövning i ett 40-tal fall. I de aktuella målen förekommer såväl fysiska som juridiska personer på arbetsgivarsidan. I sä gott som samtliga mål har arbetsgivaren uppgetl, att de utbetalade ersättningarna till slädarna grundats på skriftliga eller muntliga entreprenadkonlrakt med personer som drev verksamheten som egna företagare med eller ulan egna firmor. Endast i elt fall har försäkringsdomslolen med hänsyn till att städaren hade en inregistrerad firma funnit, all han inte var att anse som arbetstagare. I samtliga övriga mål har försäkringsdomslolen funnit städarna vara all anse som arbetstagare.

Riksförsäkringsverket har även utrett elt slort anlal arbelstagarfrågor inom fönsterputsarbranschen. Här förekommer del att större företag anlitar s.k. "underentreprenörer", vilka verket dock i allmänhet funnit vara arbetstagare, trots att de ibland haft inregistrerade firmor eller anlitat medhjälpare. Även inom denna kategori har försäkringsdomslolen i samtliga avgjorda mål utom etl funnit arbetstagarförhållande föreligga.

Med nu nämnda citat ur tidigare remissyttranden har riksförsäkringsverket velat framhåUa, att verket i olika sammanhang påpekat att missförhållanden - i huvudsak belräffande arbetsgivaravgifter - föreligger inom vissa branscher och atl en sanering vore önskvärd. Däremol finns anledning att också peka på, alt det finns en mängd andra problem än del slatUga konlrollintresset alt beakta vid ett ställningstagande till ett sådant förslag som det nu aktuella.

12.7.2 Konsumentverket:

Inom slädbranschen är inga större konsumentproblem kända för konsumentverket.

192

12.7.3 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Prop. 1985/86: 126

Länsslyrelsen yttrade sig 1980-06-19 över belänkande av städbransch-utredningen (SOU 1979; 88). Därvid framhölls alt de kontrollåtgärder, som behövde vidtas på skatte-, avgifts- och uppbördsområdena, var sådana som gällde alla förelag vilka arbetade under liknande förhållanden som städentreprenadföretagen. Åtgärderna borde därför inte riktas mol en enda bransch ulan mot företeelser som var gemensamma för branscher med liknande arbetsförhållanden och struktur. Länsstyrelsen avstyrkte förslag om obligatorisk registrering. Förhållandena inom städbranschen ansågs inte vara sädana att det kunde anses vara motiverat att separat för branschen införa en obligatorisk registrering vid sidan av redan förekommande registrering i handels- och akliebolagsregisler. Länsstyrelsen uttalade vidare alt de missförhållanden, som framkommit beträffande städentrepre-nadbranschen, inte var av den omfattningen alt en obligatorisk tillståndsgivning var motiverad.

12.7.4 Sveriges Städentreprenörers Förbund:

Enligt kommissionens förslag är slädbranschen en av de branscher som bör omfattas av systemet med näringstillstånd. Ell tungt vägande skäl härför är att kommissionen anser atl branschen har en oacceptabelt stor andel förelag med restförda skaller och avgifter (22,6%). Detta visas med exempel ur kronofogdemyndigheternas s. k. REX-register.

Av undersökta branscher är städbranschen antalsmässigt den näst minsta. Detta gör att även ett litet antal felande företag ger ett stort procentuellt utslag vid jämförelser inom den egna gruppen.

Ser man däremot lill det totala antalet restförda företag i de undersökta branscherna svarar städbranschen för mindre än två procent. VVS-bran-schen anges av kommissionen som exempel på en bransch där förhållandena är mera normala. Denna bransch svarar dock för närmare fem procent av det totala antalet restförda företag.

Kommissionen hänvisar flera gånger lill den statliga slädbranschutred-ningen (SOU 1979:88) och anser sig där finna argument för atl branschen bör omfattas av näringstillstånd. Det går emellertid också bra att i släd-branschutredningen finna argument för en motsatt ståndpunkt,

1 städbranschulredningen konstateras t, ex. att medlemsföretagen i SSEF (f. n. 62 företag) svarar för huvuddelen av omsättningen inom städ-enlreprenadbranschen. Företagen sysselsätter också ca 80 procent av alla anslällda inom enlreprenadsektorn.

Utredningen konstaterar vidare att samtliga de största förelagen betalade källskall och arbetsgivaravgifter i vederbörlig ordning.

De problem kommissionen anser sig finna i slädbranschen hänför sig alltså till elt antal mindre företag som ställt i relation till omsättning och antal anställda endasl svarar för några få procent av den totala branschen.

Det måste då vara fel att angripa dessa problem med generella metoder som omfattar hela den seriösa branschen i stället för att föreslå åtgärder som riktar sig mot de försumliga.

Kommissionen tycks dåligt ha satt sig in i slädbranschens förhållanden
och i betänkandet finns också en del fördomsfulla antydningar som allvar
ligt måste ifrågasättas. Det talas om städyrket som något okvalificerat:
"Några städredskap räcker - och inte heller behövs några egentliga yrkes
kunskaper". Delta beskriver illa den verksamhetsom bedrivs av medlems
företagen i SSEF (ca 75 % av branschen) och många andra seriösa städ
företag, 193

13 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

Modern rengöring kräver stor sakkunskap från förelagens sida och en Prop, 1985/86:126 stor yrkesskicklighet från de anställda. Komplicerade städmaskiner används, det krävs belydande kunskaper om kemikalier osv. Samtliga medlemsföretag har också introduktionsutbildning av sina anslällda och före-tagsinternat och j SSEF:s regi bedrivs en omfattande arbetsledarulbild-ning.

Till delta kan läggas att det för medlemskap i SSEF krävs alt företagel varit etablerat minsl tre år, atl det drivs som aktiebolag och alt det ska vara delägare i SAF och därigenom ha kollektivavtal för sina anställda. Del ställs också en rad andra krav på medlemmarna som bl, a, gäller marknadsföring, försäkringsskydd osv.

Innan ett förelag anlas som medlem granskas ocksä del sökande företagets bokslut av en opartisk revisionsbyrå, en granskning som även innefallar en kontroll hos skattemyndigheterna.

Vi vill vidare erinra om atl städbranschulredningen inte ansåg alt förhållandena i branschen var av den arten att t, ex, obligatorisk tillståndsprövning kunde anses motiverad. Man föreslog i stället registrering av företagen, en effektivisering av samhällets kontrollåtgärder avseende bl, a, skatter, arbetsgivaravgifter, efterievnaden av arbetsmarknadslagstiftningen, akliebolagsregisler, handelsregister etc. samt en arbetsgrupp som skulle följa branschen,

I värt remissvar till utredningen framhöll vi att de medel samhället behöver för alt kontrollera företagens beteenden redan finns. Vi framhöll också att åtgärder successivt vidtagits för att komma till rätta med oseriöst företagande. Som exempel härpå nämnde vi att den organiserade och ekonomiska broltslighelen blivit föremål för översyn och utredning, att skattereglerna för fåmansbolag skärpts, atl bokföringslagen utvidgats, all ändringar i aktiebolagslagen genomförts, att ändringar i konkurslagstiftningen genomförts, atl kontrollen vid utfärdandel av B-skattesedel skärpts, atl obligatorisk skyldighet för uppdragsgivare alt erlägga socialförsäkringsavgifter för anlitade uppdragstagare införts, att en belalnings-säkringslag införts och att medbestämmandelagen ger möjlighel för de fackliga organisationerna all inlägga veto mot entreprenader då entreprenören bryter mol lagar och avtal.

Då som nu har vi inget atl invända mol alt dessa medel används på etl effektivt sätt. I synnerhet bör kontrollen av företag av tillfällighetsnatur skärpas. En sådan skärpning av alt samhällets regler efterlevs av förelagen kan emellertid enligt vär mening inte bara gälla ett fätal branscher utan måste omfatta hela näringslivet,

SSEF delade städbranschutredningens uppfattning atl en obligatorisk registrering av företagen kan möjliggöra en effektivisering av samhällets kontrollåtgärder. Vi ansåg dock all det i första hand borde undersökas om inte denna registrering kunde ske inom ramen för redan förefintliga företagsregister, Förslagel till särskild arbetsgrupp för slädbranschen av-slyi'kles av oss.

Kommissionen föreslår alltså att städbranschen ska omfattas av systemet med näringstillstånd, I försia hand bör ekonomiska garanlier övervägas, Åven utbildning i förelagsskölsel och vandelsprövning kan diskuteras anser kommissionen.

För de etablerade företagen är del naturligtvis inte några svårigheter att
ställa önskade ekonomiska garantier på 50000 kr. Möjligen kan sådana
garanlier också hindra några oseriösa personer från alt starta företag i
branschen. Men lika troligt är det att detla krav hindrar seriösa personer
från att starta eget. Man försöker idag t ex uppmuntra arbetslösa ungdomar
att starta egna förelag. Vi anser del då vara mycket betänkligt att kommis- 194

sionen genom sitt förslag effektivt utestänger huvuddelen av denna katego- Prop. 1985/86: 126 ri från alt etablera sig i städbranschen. .

Kommissionen säger atl oseriösa personer kan utnyttja det förhållandet att städbranschen allmänt sett är svårkontrollerad och sålunda medvetet driva företagen på elt oseriöst sätl. Vi kan inte finna all kommissionen på någol sätt visat alt städförelagen skulle vara mer svårkontrollerade än företag inom andra delar av näringslivet.

12.7.5 Fastighetsanställas Förbund:

Kommissionen har i sill belänkande intagit delar av den statiiga städbranschutredningens betänkande (SOU 1979:88) Städbranschen.

Förbundet vill här understryka alt förhållandena i städbranschen ingalunda förbättrats sedan belänkandet offentliggjordes. Mänga företag har som enda målsättning att göra snabba vinster på kort tid. Efter konkurs eller nedläggning återkommer man i nytt namn eller nylt bolag med återtaget namn. Brott mol gäUande arbelsmarknadslagstiftning och kollektivavtal är mycket vanliga. Organiationsprocenten är låg både bland arbetsgivare och arbetstagare. Knappt 5% av arbetsgivarna är anslutna till bransch-eller arbetsgivarorganisationer. Okunnigheten om gällande regier på arbetsmarknaden och företagens skyldigheter mot samhället är omfattande.

Förbundet anser att städbranschen tillhör de branscher som redan frän början skall omfattas av syslemet. Vi vill här hänvisa till de uttalanden förbundel redan beretts lillfälle alt avlämna. Del bör också påpekas all branschen tillhör den som har störst andel restförda företagare vad gäller skatter och avgifter, vilket framgår av kommissionens ulredning.

I detta sammanhang vill förbundel ange ytterligare entreprenadverksamhet inom vårt organisationsområde som snabbt bör bli föremål för ulredning, nämligen entreprenörer sysselsatta med fastighetsskötsel och fönsterputsning. Dessa förekommer främsl inom storstadsregionerna.

12.8 Bilbranschen 12.8.1 Konsumentverket:

Kommissionen rekommenderar alt bilbranschen — bilreparationer och försäljning av begagnade bilar - omfattas av krav pä näringstillstånd.

Konsumentverket anser atl om registrering av nämnda branschgrenar införs så bör detta inte enbart ske utifrån rena eko-brotlsaspekter. Konsumentproblemen inom områdena bilreparationer och begagnade bilar är enligt verkels erfarenheter belydande. Konsumentverket har lidigare utföriigl rapporterat dessa problem lill statsmakterna och föreslagit bl.a. registrering och obligatoriskt konsumentgrundskydd inom bilverkstadssektorn. Åtgärder för att förbättra konsumenternas situation på det området har ännu inte vidtagits från statsmakternas sida.

Eftersom konsumentproblemen sannolikt är av minst samma ekonomis
ka storleksordning som den ekonomiska brottsligheten inom området bör
en registrering av verkstäderna kopplas ihop med ell obligatoriskt grund
skydd för konsumenterna. Det bör övervägas närmare hur delta bäst kan
ske och hur konsumentskyddet bör utformas. Del kan även finnas anled
ning atl överväga en avgiftsbelagd registrering. Tanken alt de företag som
genom sitt agerande på marknaden skapar konsumentproblem även skall 195

finansiera de insatser som behövs för atl söka minska problemen, är enligt Prop. 1985/86: 126 verkets mening riktig. Ett sådant syslem fungerar exempelvis sedan mer än 10 år i Kalifornien med gott resultat. ■

Även vad gäller handeln med begagnade bilar finns anledning att väsentligen förbättra konsumenternas grundskydd. I en promemoria 1974-04-25, som överiämnades till regeringen och sedan vidarebefordrades till hemför-säljningskommittén för övervägande, konstaterade verket sammanfattningsvis att förhållandena inom handeln med begagnade bilar från konsumentsynpunkt i betydande utsträckning var otillfredsställande. Situationen har knappast förändrats sedan dess.

12.8.2 Motorbranschens Riksförbund:

Förbundet har under en lång rad av år arbetat för atl förmå statsmakterna att vidta åtgärder för att komma till rätta med oseriöst företagande inom bilbranschen. Såväl av myndigheter utförda undersökningar som branschens egna kartläggningar visar alt den "svarta" verksamheten inom bilbranschen är omfattande.

Erfarenheterna visar atl det är lätt att bedriva verksamhet inom motorbranschen ulan alt återfinnas i register hos berörda myndigheter. Förbundel och dess distriktsföreningar har vid åtskilliga sammanträffanden med både centrala och lokala myndigheter under årens lopp fått bekräftat alt dessa har belydande problem med alt spåra upp de oregistrerade företagen.

Mol bakgrund härav har förbundel hemställt hos statsmakterna om inrättande av etl särskilt branschregisler för bilverkstäder. Avsikten med elt sådanl register är atl förse myndigheterna med etl effektivt instrument i deras fortlöpande kontrollarbete. Del är därvid tänkt att registermyndigheten skall samarbeta med andra myndigheter och den reguljära delen av branschen för atl fortlöpande få uppgifter om befintliga näringsutövare inom bilverksladssektorn. Förbundet menar att elt sådant branschregisler är konkurrensneutralt och knappast kan sägas utgöra ett ingrepp i rådande näringsfrihet.

Förbundet utgår från alt närmare detaljföreskrifter kommer att utfärdas för de berörda branscherna. Vi förutsätter härvid atl branschorganisationerna ges möjlighet all närmare diskutera innehållet i sådana föreskrifter, så att de blir sä branschanpassade som möjligt.

Kommissionen föreslår att lagstiftningen skall omfatta bl.a. handeln med begagnade bilar och bilverkstäder. Närmare definitioner torde erfordras härvidlag. Vi förutsätter att förbundet ges möjlighet att närmare diskutera avgränsningsproblemen med statsmakterna.

12.8.3 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

Förbundel har lidigare aktualiserat krav på åtgärder för alt sanera bilhandels- och bilreparationsbranschen. De förslag Eko-kommissionen nu framlagt bedömer förbundet som väl lämpade för dessa branscher.

196

Bilaga 4 Prop. 1985/86: 126

Sammanfattning av näringsförbudskommitténs betänkande (SOU 1984:59) Näringsförbud

Gällande rätt. Kommitténs uppdrag

I Sverige råder i princip näringsfrihet. Var och en har en grundläggande rätt atl idka näring. Ett undantag gäller sådan verksamhet för vilken särskilda tillståndsregler ansetts nödvändiga. Hänsynen till liv, hälsa, säkerhet, personlig integritet och stora ekonomiska intressen har sålunda motiverat inskränkningar i näringsfriheten pä vissa områden. Sädana inskränkningar finns exempelvis när det gäller hantering av läkemedel, alkohol, brandfarliga varor och skjulvapen samt belräffande banker, inkassoföretag och kredilupplysningsverksamhet. Även risken för brottslighet har på vissa områden motiverat alt del uppställts särskilda krav på tillstånd liksom det förhållandel atl ett utpräglat behov av skydd för konsumenter ansetts finnas.

Vissa näringar är alltså undantagna frän näringsfriheten. Också vissa personer är undantagna. Ulomnordiska medborgare måsle ha ett särskik näringstillstånd, och den som är i konkurs får inte driva näring så länge konkursen pågår (konkurskarantän), Dessulom finns i konkurslagen en möjlighet för domstol atl genom särskill beslut förordna om näringsförbud för konkursgäldenären eller - om gäldenären är en juridisk person - den som företräder gäldenären, Ell sådant förbud upphör inte att gälla med konkursens avslutande ulan fortsätter att vara verksamt under en av domstolen bestämd lid, som får vara maximalt fem är, Förbudel innebär atl den drabbade personen utestängs från all rätl att idka näring, vare sig det sker i enskild verksamhet eller i juridisk person, Alla former av näringsverksamhet omfattas, men det finns möjlighet för domstolen all medge begränsade undantag. Överträdelse av näringsförbud bestraffas med fängelse eller dagsböter. Vidare kan förbudet förlängas med maximalt fem år.

Näringsförbudskommillén har hafl i uppdrag alt se över konkurslagens bestämmelser om näringsförbud och att undersöka om det är lämpligt atl utvidga reglernas tillämpningsområde sä att förbud kan meddelas även utan samband med konkurs. Kommittén har i detta sammanhang haft i uppgift atl göra en bred undersökning av näringsförbudets olika effekter och alt ulreda om förbudspåföljden är etl effektivt medel i kampen mot ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter som förekommer i samband med näringsverksamhet. Som etl led i denna undersökning har ingått en genomgång av de gällande reglernas lillämpning och de erfarenheter som vunnits sedan bestämmelserna trädde i kraft för något mindre än fyra år sedan, den 1 juli 1980. Under denna tid har meddelats knappt 150 näringsförbud.

Utvärdering av de gällande bestämmelserna

Kommitléns undersökning har visat på vissa problem och brister. Det

kanske allvarligaste problemet har gällt kontrollen över de personer som 197

meddelats näringsförbud. Denna har inte fungerat som man skulle önska. Prop. 1985/86; 126 Övervakningsuppgiflen ligger på de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Vissa av dessa myndigheter har bedrivit en aktiv och väl fungerande kontroll. Andra har klarat sin övervakningsuppgift mindre väl. Pä många håll har man inte haft någon som helst kännedom om huruvida de näringsförbjudna personerna åtlylt förbudet eller inte.

I en slor mängd fall har del förekommit misstankar om att näringsförbudet överlrälts. Sålunda har flera av de personer som ålagts förbud fortsatt atl vara verksamma i samma företag som tidigare, bara med den skillnaden att någon annan tagit över den formella ledningen. Huruvida den andre då också tagit över der\ faktiska ledningen har varit svårt att avgöra. Misstankarna har många gånger varit starka om att del i realiteten rört sig om en bulvan. Åtal för överträdelse har dock, såvitt kommittén känner till, bara väckis mol tre personer, I övrigt har, enligt de uppgifter kommittén fått, utrednings- och bevissvårigheterna varit så stora atl del inte ansetts meningsfullt atl försöka styrka överträdelse. Bevissvårigheterna är uppenbarligen ell stort problem i detla sammanhang. Ell annal problem är alt det rått osäkerhet om var gränsen gått mellan tillåtna och otillåtna handlingar för den som ålagts näringsförbud.

Det har alltså brustit i effektiviteten när del gäller tillsynen och möjligheterna att beivra överträdelser. Också i ett annat avseende har det funnits anledning att klaga på effektiviteten, nämligen när del gäUer snabbheten i förfarandet. Del har i genomsnitt dröjt elt år från konkursbeslutel lill dess alt näringsförbud kunnat meddelas. I 10% av fallen har del tagit mer än två år. Långsamheten synes ha hafl sin huvudsakliga grund däri atl polis och åklagare haft stora ärendebalanser på den ekonomiska brottslighetens område.

Ytteriigare en brist, om än mindre påtaglig, gäller rättstillämpningen. Denna har varierat avsevärt, och vissa felaktigheter har förekommit. Näringsförbud och lång lid har i några fall meddelats, faslän omständigheterna knappasl värk så graverande att fallen varit alt hänföra liU de "gravt illojala" som lagstiftaren sade sig ta sikte på. Samtidigt har i några domar förbudsliden gjorts relativt kort, faslän den brollslighel som förekommit varit utomordentligt omfattande. I någol fall har delta inneburit alt förbudsliden nästan hunnit gå ut innan vederbörande avtjänat del fängelsestraff han ådömts. I två mål har näringsförbud ålagts i direkl slrid med lagens föreskrifter. Vidare finns del åtskilliga exempel på domar där sättet att ange tiden för förbudel medfört oklarheter eller varit direkt felaktigt.

De nu nämnda rättslillämpningsproblemen har delvis haft sin grund däri
att lagen medfört tolkningssvårigheler och i att förarbetena gett förhållan
devis ringa ledning. Som exempel kan nämnas, atl domstolarna hafl stora
problem att tolka rekviskel "särskUda skäl" (199 b § 3 st och 199 g § 1 sl).
Delta rekvisit har i stor utsträckning kommit att sakna egenlUgl innehåll.
Vidare har kravet på samband med konkurs medfört underliga effekter,
bl.a. på så säll alt det bara varit möjligt att beakta oegentligheter som
förekommit i en rörelse som slutat i konkurs. Missförhållanden som hän
fört sig lill något annal förelag har inte kunnat beaktas, även om de
framstått som utomordentligt relevanta för frågan om näringsförbud. 198

En annan oklarhet i lagen har nämnnts ovan. Det har förelegat slora Prop. 1985/86: 126 svårigheter alt avgöra vad som är tillåtet resp. förbjudet för den som har näringsförbud. Som en följd härav har det varit svårt alt konstatera när överträdelser ägt rum. Såväl effektiviteten som rättssäkerheten har blivit lidande. En brist i regleringen kan vidare sägas vara, att det inte stått klart i vad mån den som fått näringsförbud haft rätt att driva sin verksamhei vidare i avvecklingssyfte. Slutligen har tillsynsmyndigheternas skyldigheter och rättigheter varit oklara.

Det har alltså funnits avsevärda problem och brister, I många hänseenden måste dock systemet med näringsförbud sägas ha fungerat, Ell relativt stort antal förbud har meddelats, och lagstiftningen har således i hög grad kommit lill praktisk lillämpning, I de allra fiesla fall har rättstillämpningen varit utan anmärkning och även tillsynen har på sina håll fungerat väl, Näringsförbudslagsliflningen och intentionerna bakom denna synes ha accepterats hos såväl myndigheter som allmänhet, Inga röster har höjts för etl upphävande av regleringen.

För kommittén har det varit en självklar uppgifl att försöka få näringsförbudet att fungera bättre. Framför alll måste problemen med misstänkta överträdelser bemästras. Vidare bör det vara en strävan att förbud kan meddelas snabbare än i dag. Slutligen bör en del brister i lagen undanröjas, inte minsl för alt öka rättssäkerheten.

Regleringens huvudsakliga uppbyggnad. Syfte. Förutsättningar för förbud

Kommittén konstaterar, att det uppenbariigen föreligger elt behov av förstärkta och effektivare insatser mol den ekonomiska brottsligheten. Vi har gjort en ingående genomgång av fördelar och nackdelar med näringsförbudspåföljden och funnit, atl näringsförbud måste anses vara elt lämpligl vapen mol den ekonomiska brottsligheten och även mol vissa andra missförhållanden som förekommer i samband med näringsverksamhet. Dock förutsätter delta i hög grad att påföljden kan göras effektiv. Det är därför utomordentligt viktigt all de konstaterade bristerna kan undanröjas eller avsevärt begränsas.

Kommittén är enig om atl kravel på konkurs för näringsförbud bör släppas. Visserligen lorde under alla förhållanden de flesta förbud komma all meddelas efler det alt oegentligheter upptäckts i samband med konkurs, men konkursen bör inte vara något krav. Som nyss sagts medför konkursrekvisitet vissa praktiska och systematiska brister.

Kommittén är vidare enig om att den nuvarande särskilda möjligheten atl meddela näringsförbud vid upprepade konkurser bör slopas. Del bör dock sägas, att detta förslag inte är ett uttryck för en mildare syn på oegentligheter i samband med konkurser. Förslagel föranleds i stället av att "flerkonkursfallet" vid en närmare granskning ter sig såväl onödigt som systematiskt svårmoliveral. Härtill kan det få vissa egendomliga effekter.

Kommittén har ingående diskuterat frågan om det för näringsförbud bör
erfordras, att vederbörande gjort sig skyldig till broll. Skälen för och emot
elt sådanl krav finns redovisade på s. 194 ff. Kommittén är enig om atl man 199

vid förbudsprövningen måste få beakia även andra oegentligheter än så- Prop. 1985/86: 126 dana som utgör brott. Frågan är om man ska kunna meddela utan att det över huvud lägel förekommit nägon brottslig handling. Detta är möjligt enligt gällande regler.

Majoriteten föreslär att del inie uppställs något krav på brott. Som skäl för delta har pekats på framför allt det förhållandet, att ett krav på brott kan medföra egendomliga tröskeleffeker. För frågan om näringsförbud kan del då bli helt avgörande om ett mindre brott begåtts, vilket kanske i och för sig vid en samlad bedömning framstår som hell oväsentligt.

Minoriteten (ledamöterna Ollen, Olsson och Thörner) förordar etl särskilt brottsrekvisit. Man har menat, att ett sådant krav ökar rättssäkerheten. Medan övriga rekvisit enligt minoriteten inte ger regleringen erforderlig stadga, uppnås genom kravet på brott alt man i den allmänna rättsuppfattningen får åtminstone ett påtagligt rekvisit för näringsförbud. Minoriteten har också i detta sammanhang betonat, att etl brotlsrekvisil medför alt utredningen i näringsförbudsärenden kan knytas till en brottsutredning på elt i flertalet fall naturligt sätt.

Majoriteten har menat, alt rättssäkerhetsvinsterna med ett brotlsrekvisil är myckel begränsade, eftersom de krav som mäste ställas för näringsförbud är sådana, att de i själva verket ligger på en mycket högre nivå än som speglas av kravet pä brott, särskilt som det av minoriteten inte uppställs något krav på att brottet ska ha viss svårhetsgrad. Härigenom har ett krav pä brott enligt majoritetens mening inte heller nägon påtaglig betydelse för antalet näringsförbud och således inte heller för de tillsynsresurser som erfordras. Majoriteten har för sin del menat, att kravet pä rättssäkerhet måste tillgodoses genom att lagens förutsättningar för näringsförbud görs mera lättolkade och genom att förarbetena ger klarare besked än som i dag är fallet; härigenom kan det uppnås en större enhetlighet i tillämpningen på en från rättssäkerhetssynpunkt hög nivå.

Majoriteten har, när det gäller resursåtgången, pekat på det förhållandet att näringsförbudsfrågan alllid fordrar exlra utredningsresurser om det blir aktuellt alt syna sådana förfaranden som inte är brottsliga. Har del bara förekommk ell mindre brott, är polisutredningen om detla enligt vad majoriteten anföri helt otillräcklig för frågan om näringsförbud.

För alt uppnå större enhetlighet i tillämpningen och för att undvika alt näringsförbud meddelas i annat än mycket allvarliga fall, föreslär kommittén vidare, alt det införs en minimitid för näringsförbud, tre är. Ett annat viktigt skäl för atl införa en minimitid har kommittén ansett vara, alt kortvariga förbud främst leder till störningar i en rörelse som kan förväntas snart bli återupptagen. Däremot tjänar det knappast lill att definitivt avhålla vederbörande från näringsverksamhet. Den nuvarande maximitiden för förbudet, fem år, föreslås bli kvar.

Eftersom det enligt kommitténs förslag inte ska fordras konkurs för
näringsförbud, passar beslämmelserna inte i konkurslagen. Med majorite
tens ståndpunkt i fråga om kravel på brott hör bestämmelserna inte heller
hemma i brottsbalken. Kommittén föreslär därför att reglerna tas in i en
särskild lag om näringsförbud. Bestämmelserna om förbud för konkursgäl
denär att idka gärning under konkursen bör dock behållas i konkurslagen 200
(199a §).

Syftet med näringsförbud är enligt kommitténs uppfattning närmast alt Prop. 1985/86: 126 förhindra forisaii skada. De näringsidkare som genom sina oegentligheter i verksamheten åstadkommer stora skador för borgenärer, konkurrenter, konsumenter, anställda m.fl, kan genom ett näringsförbud hindras att fortsätta med sädan skadlig verksamhet. Ett annal syfte med näringsförbudet är, att denna påföljd ska fungera som en sista utväg att komma till rätta med de personer som ideligen nonchalerar de regler som gäller för näringsverksamhet och som inte kan fås att ta rättelse genom de övriga korrektionsmedel som står samhället till buds. Ytterligare ett syfte är allmänpreventionen. Risken för näringsförbud kan tänkas avhålla vissa näringsidkare från sådana oegentligheter som, om de uppläcktes, skulle kunna rendera etl näringsförbud.

Näringsförbud är en myckel ingripande påföljd, och enligt kommitténs mening bör den användas med slor restriktivitet. Förbud bör sålunda åläggas endast i grava missbruksfall. Det förhållandet att en person från vissa aspekter kan anses "olämplig" som näringsidkare på grund av bristande fallenhet för affärsverksamhet, begränsade förståndsgåvor el, dyl, . bör inte kunna föranleda förbud.

Allt som allt innebär kommitténs förslag den principiellt viktiga utvidgningen att näringsförbud kan meddelas som en följd av även andra oegentligheter än sädana som har samband med konkurs. Härmed blir det möjligt att i enstaka fall meddela förbud på grund av grova åsidosättanden av förpliktelser mot exempelvis konsumenter och anställda, vilket enligt dagens regler ibland hindras av kravel på konkurs. Kommitténs inställning är dock, all man i princip först måste ha uttömt övriga sanktionsmöjligheter, innan näringsförbud ska aktualiseras på grund av åsidosättanden av nu nämnt slag.

I övrigt innebär kommitténs förslag snarast en skärpning av kraven på näringsförbud. Detta kommer delvis till uttryck i en något mer detaljerad lagtext än den nuvarande men främst i motiven. Där preciserar kommittén en inställning till näring.sförbudet som i en del hänseenden är betydligt strängare än den som kommer till uttryck i vissa av de domar på näringsförbud som hittills meddelats. Enligt nuvarande regler finns vidare ell vissl uttrymme för att ålägga näringsförbud som en följd av "allmän oduglighet". Enligt kommitténs förslag är det, som nyss sagts, klart att detta inte ska vara möjligt.

För näringsförbud ska det enligt kommitténs förslag fordras, enligt / §,
atl näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka
re ',och alt förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkl. Del ska
sålunda krävas inte bara att de missförhållanden som förekommit i sig är
mycket allvarliga utan också att det vid en samlad bedömning framstår
som motiveral att ålägga förbud. Vid den senare prövningen ska beaktas
inte bara de oegentligheter som förekommit utan även t, ex. hur verksam
heten skötts i övrigt. 1 lagtexten anges tre omständigheter som domstolen
ska la särskild hänsyn lill, nämligen om missbruket varit systematiski, om
det medfört betydande skada och om det fortsatt sedan vederbörande
dömts för brott i näringsverksamhet. Kommittén har bedömt, att dessa
omständigheter typiskt sett är särskilt ägnade att ge en bild av näringsid- 201

karen, av hans instäUning till de regler som han har atl följa och av Prop. 1985/86: 126 förekommande missbruk. Därmed är de av mycket slor betydelse för frågan om ett förbud är befogat. De ulgör dock inte några ovillkorliga krav för näringsförbud.

Kommittén har i några konkreta exempel angett sin uppfattning i frågan om näringsförbud kan anses motiveral. Se angående dessa exempel s. 400 ff.

Den föreslagna regleringen ska, liksom den gällande, endast äga tillämpning på näringsidkare och på vissa personer som i detta sammanhang bör jämstäUas med näringsidkare. I 2§ anges vilka kategorier som härigenom föreslås falla under regleringen. Bland annal sägs, att den som faktiskt ulöver ledningen över näringsverksamhet alltid omfattas. Härigenom träffas bl. a. de personer som häller sig i bakgrunden och vars verksamhet formellt drivs av någon annan, en bulvan. Denna regel överensstämmer i huvudsak med den som i dag gäller. I kommitténs förslag nämns emellertid också uttryckligen, alt den som utåt framstår som ansvarig alltid ska anses som näringsidkare. Härigenom är det helt klart att även bulvanen faller under bestämmelserna och kan drabbas av förbud under förutsättning alt skäl i övrigi föreligger för delta.

Kommittén gör en relativt ingående analys av vad som i detta sammanhang ska avses med begreppet "näringsidkare" och vad som bör menas med ullrycket "faktiskt utöva ledningen". Denna analys har också betydelse för frågan om förbudels verkan, dvs. frågan om vad man ska vara förbjuden att göra när man ålagts förbud. Vi återkommer därför något till de nämnda uttrycken i det följande.

Ledamoten Ollen har avgett ett särskilt yttrande angående näringsidkarbegreppet.

Verkan av förbud. Problemet med överträdelser. Tillsynen

I 3-5 §§ i kommkténs lagförslag finns regler om vad som är förbjudet att göra för den som ålagts näringsförbud. I första hand är det förbjudet att vara näringsidkare. Gränsdragningen mellan näringsidkare och arbetstagare diskuteras och det konstateras, atl man i stort sett får följa den praxis som utvecklat sig i arbets- och socialrältsliga sammanhang. I gränsfall får man fästa stor vikt vid de möjligheter som personen i praktiken hafl att åsidosätta de regler som hör samman med näringsverksamhet.

Också näringsidkarbegreppels avgränsning i övrigt diskuteras. För att man ska anses som näringsidkare krävs att verksamhelen har ett visst omfång och en viss varaktighet. Här hänvisas lill den precisering som gjorts när det gäller bokföringsskyldigheten. Verksamheten ska sålunda avse en följd av affärshändelser och inte bara en enstaka affär. Det ska dessutom vara fråga om en rörelse efter en viss plan.

Något krav på vinstsyfte för alt det i detla sammanhang ska anses föreligga näringsverksamhet bör enUgt kommittén inte finnas.

Ibland kan det vara tveksamt vem av flera personer i en enskild firma
som ska anses som näringsidkare. Enligt kommittén bör den som utåt
uppträder som näringsidkare - t. ex. i register och i förhällande liU myn- 202

digheter i övrigi - alllid anses som sådan. Likaså bör den som har ägarin- Prop. 1985/86: 126

Iresse i en enskild firma anses som näringsidkare, även om han inte utåt

sett ansvarar för företaget. Med "ägarintresse" avses i detla sammanhang

alt vederbörande är den som har den primära rällen lill den vinst som

verksamhelen ger. Däremol bör inte den som faktiskt förestår rörelsen

anses som näringsidkare bara på grund av detta.

Ett näringsförbud bör också innebära ett förbud mot all fakiiski ulöva ledningen av näringsverksamhet. Detta bör, till skillnad från i dag, gälla oavsett företagsform. Det bör dock enligt kommitténs förslag inte vara förbjudet att inneha en ledande ställning i den meningen att man ansvarar för en viss sektor inom ett företag. Endast den som har den faktiska slutliga bestämmanderätten avses. Härtill kommer dock, all vissa poster precis som i dag bör vara automatiskt förbjudna för den som ålagts näringsförbud. Angående vilka poster som avses, se 3 § i den föreslagna lagtexten.

I betänkandets huvuddel har på s. 263 f inlagils några exempel i vilka kommitténs förslag i de nu angivna delarna konkretiserats.

Enligt gällande regler görs undanlag från näringsförbudei för sådan verksamhet som berörs av grundlagsskyddade rättigheter. Undantaget för sådan verksamhet bör enligt kommittén behållas i nuvarande uiformning. Detta innebär atl en grundlagsskyddad verksamhet aldrig kan bli förbjuden på grund av ett näringsförbud.

I dag undantas också jordbruk och skogsbruk frän näringsförbudets område. Detta undantag föreslås bli upphävt, främst av det skälet att olika näringsidkarkalegorier i princip bör behandlas lika. Kommittén anmärker dock i detta sammanhang, all särskild försiktighet bör iakttas när det gäller bl.a. jordbrukare. Anledningen härtill är all näringsförbud i praktiken ibland kan få karaktär av yrkesförbud.

Som tidigare sagls finns det i dag slora problem att övervaka efterlevnaden av meddelade näringsförbud. Tillsynen fungerar inte som den borde. Det föreUgger vidare oklarhet angående när överträdelse av förbud ska anses ske, och bevisproblemen är stora. Vi har ansett del nödvändigl alt föreslå regler som avsevärt förstärker möjligheterna alt komma lill rätta med de överträdelser som i dag misslänks ske i stor omfattning.

När det gäller de rättsliga bedömningarna har som framgått gjorts vissa preciseringar i lagtexten, varjämte det i motiven gjorts en ganska ingående analys för att underlätta de bedömningar som domstolarna ställs inför. Trots dessa preciseringar kvarstår betydande rättsliga avvägningsproblem. Bevissvårigheterna kvarstår likaså.

Vi har diskuterat om det borde införas en särskild bevisregel för att
mildra problemen, antingen en regel om omkastad bevisbörda (presum
tion) eller en regel om bevislätlnad för åklagaren. En sådan bevisregel
kunde verka generellt vid misstänkta överträdelser av näringsförbud eller
också bara i vissa fall där del finns särskild anledning atl anta att överträ
delse sker. Vi har emellertid avvisat tanken på en särskild bevisregel,
framför alll därför alt en sådan inger starka principiella betänkligheter och
innebär en belydande försvagning av rättssäkerheten för den enskilde.
Härtill kommer att en bevisregel inte är liU någon nytta när det gäller de
nämnda rättsliga bedömningssvårighelerna. 203

Efler att ha vägt olika alternativ mol varandra har vi funnit det mest Prop. 1985/86: 126 ändamålsenligt atl föreslå en särreglering för sådana fall där det finns särskild anledning atl befara överträdelser. Del har visat sig, att så gott som alla misstänkta överträdelser sker på så sätt att en närstående lill den dömde tar över företagel och däri "anställer" den som fått näringsförbud. Starka misstankar finns i sådana fall om alt det i själva verket rör sig om en skenkonstruktion och atl den närstående bara är bulvan för den verklige företagsledaren.

Kommittén har stannat för att föreslå en utvidgning av näringsförbudet för dessa situationer. Vi föreslår således en bestämmelse om förbud för den som ålagts näringsförbud att vara anställd hos vissa närstående personer eller alt motta återkommande uppdrag av sådana närstående. Vi är naturligtvis medvetna om atl detla är ett mycket kraftigt ingrepp och att det inte i och jör sig finns anledning atl förbjuda vederbörande att vara anställd hos en närstående. Riskerna för atl överträdelser sker i dessa fall och intresset av atl näringsförbudet verkligen ska bli effektivt gör emellertid att vi anser förbudet befogat. Samtidigt mäste del finnas möjlighel att få dispens från delta "närstäendeförbud", då det uppenbarligen kan finnas fall då det inte finns någon som helst anledning att misslänka atl överträdelse kommer att ske. Kommittén diskuterar ingående förutsättningarna för dispens i dessa fall. Det uttalas bl,a,, atl domstolarna bör inta en förhållandevis generös attityd när det gäller dispens från närstäendeförbudet. Sådan dispens bör, enligt kommitténs uppfattning, alllid kunna medges i de fall då det inte finns någon anledning alt anta att överträdelse kommer atl ske. Så är exempelvis normalt fallet om det rör sig om en anställning i etl förelag som sedan lång tid drivits av en närstående ulan atl den som ålagts förbud haft något med rörelsen atl göra.

För möjligheterna att förhindra och upptäcka överträdelser är det vidare av stor vikt att tillsynen effektiviseras. Kommittén har diskuterat hur denna bör organiseras, bl.a. frågan om vUken myndighei som bör anförtros tillsynsuppgiflen. Majoriteten anser, alt uppgiften även i fortsättningen bör ligga hos de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs (TSM). Här föreligger dock en reservation (ledamöterna Ollen, Olsson och Thörner) lill förmån för atl uppgiften flyttas över på polisen.

TSM;s lUlsynsskyldighet bör gälla hela förbudsliden. TSM har alltså att kontrollera såväl alt vederbörande avvecklar pågående engagemang i näringsverksamhet som alt han inte startar något nytt. För atl kontrollen ska kunna bli effektiv är del av slor vikt att TSM agerar aktivt och söker hålla sig underrättad om personens sysselsättning. Kommittén har bedömt del nödvändigt all TSM ges en möjlighet atl kalla vederbörande till förhör och föreslår en regel härom. Uppstår misstankar om att överträdelse sker bör TSM liksom i dag anmäla detta till åklagare, TSM bör enligt kommitténs uppfattning inte själv ha tillgång till några polisiära tvångsmedel. Anser TSM att det finns behov av husrannsakan el.dyl., bör anmälan ske till åklagaren så att polisen får ta över undersökningen.

Enligt kommitténs förslag ska det i skalteregisleriagen tas in en bestäm
melse som ger TSM terminalåtkomsl till vissa uppgifter i skatteregistret. I
denna del föreligger en reservation av ledamoten Ollen. 204

Även i fortsättningen ska enligt kommitléns förslag ett särskilt närings- Prop. 1985/86: 126 förbudsregister föras hos riksskatte:verket.

Den som ålagts näringsförbud är skyldig all avveckla sin inblandning i näringsverksamhet i den mån den är förbjuden för honom. I dag föreligger oklarhet om huruvida avvecklingsåtgärder är tillåtna trots näringsförbud. Kommittén föreslår en uttrycklig regel om att näringsförbudet inte ska innebära något hinder mot all avvecklingsåtgärder vidtas. Det bör emellertid gälla en bestämd tidsgräns för avvecklingen. I de fall näringsidkaren har en pågående verksamhet när förbudel meddelas ska därför domstolen bestämma avvecklingstidens längd. Någon möjlighet att förlänga denna tid finns inte enligt kommitténs förslag. En särskild fräga är vad som ska avses med "åtgärder som är etl led i avvecklingen". Denna fråga diskuteras relativt ingående i motivtexlen.

I elt särskill yttrande har experterna uttryckt den uppfattningen, att utrymme för avveckling bör skapas på sä sätl att domstolen vid behov fattar ett särskilt beslul om att förbudet ska gälla från en senare tidpunkt.

Förfarandet. Tillfälligt förbud.

Kommittén föreslår inte några ändringar av betydelse när del gäller förfarandel i mål om näringsförbud. Vissa justeringar i jämförelse med gällande regler föranleds därav alt beslämmelserna förs ul från konkurslagen. Därjämte föreslår kommittén, alt domstolen åläggs all överlämna en särskild underrättelse lill den som åläggs förbud. I underrättelsen ska redogöras för innebörden av förbudet.

I fråga om tUlfälligt förbud föreslås en ändring i rekvisiten. Enligt gällande lag ska tillfälligt förbud åläggas "om särskilda skäl föranleder det". Delta rekvisit har vållat besvär. Kommittén föreslår att kravel på särskilda skäl tas bort men att tillfälligt förbud bara ska kunna meddelas när det är uppenbart all förbud är befogat. Detta innebär en skärpning i jämförelse med gällande rätt, där det inte över huvud laget uppställs någon förutsättning som avser sannolikheten för att slutligt förbud kommer att meddelas. Skärpningen är föranledd av all det enligt kommitténs uppfattning måste anses utomordentligt olyckligt om tillfälligt förbud meddelas på för lösa grunder. Del har inträffat i några fall att talan om näringsförbud har ogillats sedan tillfälligt förbud försl meddelals. Givetvis kan etl obefogat tillfälligt förbud orsaka stora skador för näringsidkaren, och det är därför enligt kommitténs uppfattning motiverat att skärpa förutsättningarna. Å andra sidan är det enligt kommittén av mycket slor vikt att tillfälliga förbud meddelas så snart som möjligt i de fall förbud verkligen är befogat. Åklagare och polis bör därför så snart som möjligt pröva om förutsättningar för tillfälligt förbud föreligger.

I de regler om förfarandet som föreslås finns ingen som är ägnad att öka
snabbheten i förfarandet. Snarare innebär den föreslagna ändringen beträf
fande tillfälligt förbud en risk för ytteriigare förseningar i vissa fall. Kom
mittén har tvingats konstatera, atl det inte går all införa regler som ökar
snabbheten utan att andra iniressen därmed blir lidande på ett oacceptabelt
sätt. Desto viktigare är det då all polis och åklagare kan agera snabbt och 205

att nuvarande ärendebalanser när det gäller ekonomisk brottslighet kan Prop, 1985/86: 126 minskas avsevärt. Från de aspekter kommittén främst har att beakia är del utomordentligt viktigt all polis och åklagare får tillräckliga resurser för arbeiei och att alla möjligheter till effektiviseringar tillvaratas. Som tidigare sagts bör frågan om tillfälligt förbud prövas så snart som möjligt. För att näringsförbudspåföljden ska fungera på etl acceptabelt sätl är det mycket viktigt att ärendena förs fram raskt.

Dispens

Enligt gällande regler får, om särskilda skäl föreligger, en viss verksamhei undantas frän näringsförbudet. Denna regel behälls i kommitténs förslag. 1 den föreslagna lagtexten (10§) benämns undantaget "dispens". Enligt förslaget ska del också finnas möjlighet atl få dispens från det tidigare omtalade "närståendeförbudel". Dispens kan beviljas både i samband med all näringsförbud åläggs och efler en senare gjord ansökan. Förutsättningarna för dispens diskuteras relativt ingående i betänkandet,

I dag finns ingen särskild regel om återkallelse av dispens. Kommittén föreslär all en sådan införs, Återkallelse ska enligt denna få ske, om näringsidkaren "åsidosätter vad som åligger honom i verksamhelen". Återkallelse kan också ske vid överträdelse av näringsförbud (14 § 3 st).

Enligt de gällande beslämmelserna finns också en möjlighet atl helt häva elt näringsförbud. Denna möjlighet bör enligt kommittén upphävas. Enligt kommitténs uppfattning kan det inte gärna finnas någon situation där del kan vara befogat att helt häva förbudet. Dispensmöjligheten torde tillgodose de behov som kan finnas. Dessutom torde det vara möjligt att upphäva förbudet genom nåd, om exceptionella omständigheter av oförutsett slag inträffar,

I 11§ finns regler om förfarandet i mål om dispens, 1 jämförelse med gällande rätl har gjorts etl par mindre tillägg och justeringar i lagtexten.

Sanktioner vid överträdelse av förbud

Regeln om överträdelse av näringsförbud (14§) är oförändrad i jämförelse med gällande rätl sånär som på atl det gjorts etl tillägg angående möjligheten att återkalla dispens. Detta innebär att straffet för överträdelse är fängelse i högst tvä år eller, om brollet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare kan förbudet förlängas. Förlängning får ske med högsl fem år.

Den slora förändringen när del gäller överträdelsebroltet har vi berört tidigare. Gränserna för brottet påverkas sålunda en del genom de ändringar som föreslås i reglerna om förbudets verkan,

I 15 § föreslås en särskild regel för det fall att det blir aktuellt att ålägga ell nylt förbud medan etl gammalt gäller. Åläggs ell nytt förbud ska enligt denna regel det gamla upphävas.

206

Övergångsbestämmelser och preskription Prop. 1985/86:126

Kommittén föreslår, att äldre bestämmelser ska tillämpas, om talan väckis före ikraftträdandet. Vidare ska det inte vara möjligt att ålägga förbud enligt de nya reglerna om samtliga de oegentligheter som åberopas inträffat före den tidpunkt då reglerna trätt i kraft. Under en övergångstid pä ett år ska dock lalan kunna väckas om förbud enligt de gamla beslämmelserna. Om talan väcks enligt de nya reglerna ska det enligt kommitléns uppfattning vara möjligt att beakta även sådana oegentligheter som inträffar före ikraftträdandet. Härmed sammanhänger att det inte föresläs nägon preskriptionstid när det gäller näringsförbud, I princip ska del alltså vara möjligt för domstolen atl ta hänsyn även till mycket gamla missförhållanden som vederbörande har på sitl samvete, Oegentligheter som ligger många år tillbaka i tiden bör dock, enligt kommitténs mening, inte tillmätas nägon betydelse annat än undantagsvis och marginellt. Det bör över huvud laget inte komma i fråga alt ålägga näringsförbud enbart som en följd av missförhållanden som ligger många år tillbaka i tiden, Detla gäller alltså även om de i och för sig inlräffat efler ikraftträdandet av de nya reglerna.

207

Bilaga 5 Prop, 1985/86: 126

Näringsförbudskommitténs lagförslag

1 Förslag till

Lag om näringsförbud

Härigenom föreskrivs följande.

Åläggande avförbud

l§

Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas

enskild näringsidkare som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som

näringsidkare.

Vid bedömning av om näringsförbud är påkallat skall särskiU beaktas om missbruket varit systematiskt, om del medfört betydande skada och om det fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet.

Förbud skall åläggas för viss tid, lägst tre och högst fem år,

2§

Med enskild näringsidkare jämställs vid lillämpning av 1 § bolagsman i handelsbolag, styrelseledamot och suppleant för styrelseledamot i aktiebolag och ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande direktör i aktiebolag. Detsamma gäller den som eljest faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig enligt bokföringslagen även om den inte bedriver näringsverksamhet.

Den som utåt framstår som ansvarig för en enskild firma skall alltid anses som näringsidkare.

Verkan avförbud

3§

Den som ålagts näringsförbud har inte rätt att idka näringsverksamhet eller att vara bolagsman i elt handelsbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleant för styrelseledamot i elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller i en sädan ideell förening eller sliflelse som driver näringsverksamhet, eller vara verkställande eller vice verkställande direktör i ell aktiebolag. Inte heller fär han eljesl faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte idkar näring.

Näringsförbud utgör inget hinder mot alt driva sådan verksamhei som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap, I § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

4§

Den som ålagts näringsförbud får inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till honom eller där en närstående har en sådan ställning att denne enligt 2§ skall jämställas med enskild näringsidkare. Som närslående anses make, sambo, förälder, barn och syskon.

208

5§ Prop, 1985/86: 126

'Den som ålagts näringsförbud får under en begränsad avvecklingstid fort-sälta sådan verksamhei eller inneha sådan befattning som är förbjuden för honom enligt 3 och 4 §§, Han får dock inte vidla andra åtgärder än sådana som är ell led i avveckling av verksamhelen eller befattningen. Om inte domstolen besiämmer annal när förbudet åläggs, måste avvecklingen vara avslutad två veckor från det all förbudet börjat gälla.

Förfarandet

6§

Talan om näringsförbud förs i lingsräii av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandel i mål om näringsförbud skall, om annat inte föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högsl elt år.

Beslämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken skall inte tillämpas i fråga om näringsförbud.

7§

Om del är uppenbart alt näringsförbud är befogal, får rätten meddela förbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts (lillfälligt näringsförbud).

Fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ell tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få lillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han har avvikit eller på annal sätt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han erinras om alt frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigi vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 § rättegångsbalken.

Ell beslut om tillfälligt näringsförbud skall gälla omedelbart. Beslulel skall delges den som avses med förbudet.

Mol ett beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelals under rättegången, skall lalan föras särskilt.

Om liUfälligt förbud meddelats i samband med dom får högre rätt omedelbart förordna, att förbudet inte skall gälla.

Om rätlen meddelar tillfälligt näringsförbud, skall den utsätta en tid inom vilken talan enligt 6§ skall väckas, om inte sådan lalan redan har väckts. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rällen på framställning som åklagaren har gjort före lidens utgång medge förlängning av tiden.

Om lalan enligt 6§ inte har väckts inom den föreskrivna liden och del inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälligt näringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för det tillfälliga näringsförbudet inte längre föreligger. Om lalan bifalls, skall rällen pröva om det tillfälliga näringsförbudei fortfarande skall gälla.

Rätlen får i samband med domen självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.

209

14 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

9§ Prop. 1985/86:126

I samband med all näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas skall rätten till den förbudet gäller överlämna en särskild underrättelse, i vilken redogörs för innebörden av förbudet.

Rätten skaU sända etl exemplar av domen eller beslutet till den myndighet som enligt 13 § har att svara för tillsynen.

Dispens

10§

Om det finns särskilda skäl fär den som ålagts näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud medges dispens för viss näringsverksamhet, viss anställning eller visst uppdrag.

Dispens frän förbud enligt 3§ får återkallas, om den som meddelals förbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.

I 14§ iredje siycket finns bestämmelser om återkallelse av dispens vid överträdelse av näringsförbud.

ll§

Fråga angående dispens får prövas, förutom i samband med dom eller i samband med beslut om tillfälligt näringsförbud, efter senare gjord ansökan. När frågan prövas i ett särskill mål gäller i tillämpliga delar vad som i 6§ har föreskrivits angående mål om näringsförbud. Åklagaren har ställning som motpart till sökanden.

Mål om dispens las upp av den tingsrätt som lidigare handlagt målet om näringsförbud. Målel fär också las upp av rätlen i den ort där sökanden har sitl hemvist, om rällen med hänsyn lill utredningen saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligl.

Mål om dispens från näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar. Har rällen beslutat, att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle atl slutföra sin talan, om del inte är uppenbart atl de redan gjort detta.

Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan prövas i ett särskilt mål gäller i tillämpliga delar vad som i 6§ har föreskrivits angående mål om näringsförbud. Målet las upp av den tingsrätt som meddelat dispensen. Målet får också tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitl hemvist, om rätlen med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt,

TUlsyn

12§

Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga

näringsförbud,

13§

Det åligger de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs atl vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs saml att göra anmälan till åklagaren vid misstanke om överträdelse.

Tillsynsmyndigheten får hålla förhör med den som ålagts näringsförbud.

Rätt tillsynsmyndighet är den inom vars område den person som ålagts
näringsförbud är bosatt. Tillsynsmyndigheternas områden motsvarar
domkretsarna för tingsrätterna enligt uppräkningen i förordningen
(1979; 755) om tillsynsmyndighet i konkurs, 210

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 126

Överträdelse av förbud m. m.

14§

Den som överträder ell näringsförbud döms lill fängelse i högsl två år eller,

om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ell näringsförbud får del förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gäll ut.

Vid överträdelse får dispens som meddelats med stöd av 10 § återkallas.

15§

Om den som har näringsförbud åläggs elt nytt förbud medan det gamla

ännu gäller, skall rällen upphäva det tidigare meddelade förbudet.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Näringsförbud får meddelas med tillämpning av lagen om näringsförbud endast om del efler lagens ikraftträdande förekommit sådana grova åsidosättanden som sägs i I §.

3. Har lalan om näringsförbud väckts före ikraftträdandet av den nya lagen, skall äldre bestämmelser lillämpas. Har lalan väckis efler ikraftträdandet men före den , får näringsförbud åläggas med lillämpning av äldre bestämmelser, om föreskriften i 2. medför alt förbud inte kan meddelas enligt lagen om näringsförbud. Vad nu sagts gäller även talan om tillfälligt förbud.

4. När näringsförbud meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall dessa bestämmelser gälla angående verkan av förbudet. Vid överträdelse av näringsförbud som skett efler ikraftträdandet skall dock alltid 14 § i lagen om näringsförbud lillämpas.

2 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921:225)' dels att 199 b-d och 199 f-j §§ skall upphöra att gälla, dels alt 55, 185b och 212 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 §2

Förvaltaren skall så snart ske kan Förvaltaren skall så snart ske kan
upprätta skriftlig berättelse om upprätta skriftlig berättelse om
boets tillstånd, så ock om orsa- boets tillstånd, så ock om orsa
kerna till gäldenärens obestånd, så- kerna till gäldenärens obestånd, så
vitt de kunnat utrönas, I berättelsen vitt de kunnat utrönas, I berättelsen

' Senaste lydelse av

199 b § 1980:264 199 g § 1980:264

I99c§" 199 h§"

199 d§ " 199 1 § "

199 f§ " 199 j § ",

- Senaste lydelse 1980: 264, 211

Nuvarande lydelse

skall upplagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommk som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes lill anlagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagls, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senare året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen. Finns del skälig anledning till antagande atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Föreslagen lydelse

skall upplagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskik anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning lillkon-kursboel och huruvida skälig anledning förefinnes till anlagande, alt gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning lill antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senare året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning tiU anlagande atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 2§ lagen (0000:00) om näringsförbud har förfarit på ett sådanl säll alt näringsförbud enligt / § nämnda lag kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Prop. 1985/86: 126

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram atl gäldenären kan misslänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan del misstänkas atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på elt sådanl sätt alt näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åkla-

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbroll, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 2§ lagen (0000:00) om näringsförbud har förfarit på etl sådant sätt att näringsförbud enligt / § nämnda lag kan meddelas, skall förvaltaren

212

185 b §'

I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51a och 52 §§, 53 § första styckel, 57 §, 58 § första och andra styckena samt 60§ andra siycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såviti de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning lill konkursboet och om del finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott. Finns anledning till sådant anlagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senasie året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har till-lämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådanl fall skall samtidigt den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande all gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätl atl näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såviti de kunnal utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbroll. Finns anledning lill sådant anlagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senasie året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har till-lämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns del skälig anledning till anlagande alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 2§ lagen (0000:00) om näringsförbud har förfarit pä etl sådant sätl alt näringsförbud enligt / § nämnda lag kan meddelas, skall även del angivas jämte grunden för antagandet.

skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram alt gäldenären kan misstänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas all gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådanl säll att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om delta och ange grunden för misstanken.

skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misslänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamhelen. Kan det misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan förelrädare som avses i 2§ lagen (0000:00) om näringsförbud har förfarit på etl sådant sätt att näringsförbud enligt / § nämnda lag kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

3 Förslag till Prop. 1985/86:126

Lag om ändring i skatteregisterlagen (1980: 343)

Härigenom föreskrivs att I och 10 §§ skalleregisterlagen (1980; 343) skall ha nedan angivna lydelse,

!§'

För de ändamål som anges i denna paragraf skall med hjälp av automatisk databehandling föras ett centralt skatleregister för hela riket och ett regionalt register för varje län.

Registren skall användas för beskattning för

1, samordnad regisierföring av identifieringsuppgifter beträffande fysiska och juridiska personer,

2, planering, samordning och uppföljning av revisions- och annan kontrollverksamhet,

3, inkomst- och förmögenhetslaxering saml bestämmande av pensionsgrundande inkomst,

4, bestämmande och uppbörd av skatt enligt uppbördslagen (1953:272) och lagen (1968; 430) om mervärdeskatt.

Det centrala skatteregistrel skall Del cenlrala skatteregistret skall

ocksä användas för utredningar i också användas för utredningar i
kronofogdemyndigheternas exeku- kronofogdemyndigheternas exeku
tiva verksamhei och för riksskatle- tiva verksamhet, för riksskattever-
verkets lillsyn enligt lagen kels lillsyn enligt lagen (1974; 174)
(1974:174) om identitetsbeteckning om idenlitetsbeleckning för juridis-
för juridiska personer m.fl. ka personer m.fl. samt för Ullsyn

enligt lagen (0000:00) om näringsförbud.

10 §'

Terminalåtkomst lill uppgifter i register enligt denna lag får finnas endast för de ändamål som anges i I § och i den utsträckning i övrigt som anges i andra-femle styckena.

Länsstyrelse och lokal skattemyndighet får ha terminalåtkomsl till uppgifter som avses i 5 och 6 §§, 7§ 1-6, 9, 15 och 17 samt de uppgifter därutöver som behövs för utfärdande av skattsedel och dubbleltskattsedel.

Länsstyrelse och lokal skallemyndighet får vidare ha terminalåtkomsl lill uppgifter som avses i 7 § 7, 8, 10-14 och 18 och som hänför sig till länel.

Riksskatteverket får ha terminalåtkomst till uppgifter som avses i 5 och 6 §§samt7§ 1-15, 17 och 18.

Kronofogdemyndighet fär ha terminalåtkomsl lill det centrala skatteregistret i fråga om uppgifter enligt 5 och 6 §§ samt 7§ I, 3 och 4, Kronofog-defnyndighel i del län där ell mål är registrerat för exekutiva åtgärder får vidare ha sådan terminalåtkomsl i fråga om uppgifter enligt 7 § 7, 8, 12 och 13, Terminalåtkomslen får avse den som är registrerad som gäldenär hos kronofogdemyndighet eller make till gäldenären eller annan som sambeskattas med gäldenären. I fråga om uppgiften enligt 7§ 1 får terminalåtkomslen avse också den som är delägare i fåmansföretag där någon som avses i iredje meningen är delägare.

' Senaste lydelse 1983: 143,

''Senaste lydelse 1983: 143, 215

Bilaga 6 Prop. 1985/86: 126

Sammanställning av remissyttrandena över näringsförbudskommitténs betänkande (SOU 1984:59) Näringsförbud

Innehållsförteckning Sid.

1 Allmänna synpunkler.......................................... 218

2 Förutsättningarna för näringsförbud. Grovt åsidosättande av åligganden som näringsidkare. Brott. Underlåtenhet all belala skatt m.m. Konkurs. Påkallat från allmän synpunkt........................................................ 266

3 Personkretsen. Enskild näringsidkare. Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m.m. Vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person 296

4 Näringsförbudets innebörd. Förbud mot all idka näringsverksamhet. Förbud mot att faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet, m.m. Förbud mot att inneha vissa befattningar hos juridiska personer m.m. Förbud mol att arbeta hos närslående och i den gamla rörelsen. Förbudslidens längd. Dispens. AvveckUng 299

5 Förfarandel m. m. Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet. Tillfälligt näringsförbud m.m............................................ 318

6 Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud. Ansvariga myndigheter. Tillsynens omfattning och inriktning. Samarbete mellan myndigheter m. m. Ändring i skalteregisleriagen. Resursfrågor. , 330

7 Överträdelse av näringsförbud. Övergångsbestämmelser 353

217

Anm. Under rubriken "Vissa organisationer inom näringslivet" har sam- Prop. 1985/86:126 manförts dels Sveriges Industriförbund m.fl. organisationer, vilka avgett ett gemensamt yttrande, dels vissa ytterligare organisationer, vilka anslutit sig till del gemensamma yttrandet. Organisationerna är följande; Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges grossislförbund. Näringslivels delegation för marknadsrätt. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges köpmannaförbund, SHIO-Familjeföretagen, Svenska åkeriförbundet, Schaktenlreprenörernas Riksförbund och Sveriges städentreprenörers förbund.

1 Allmänna synpunkter

1.1 Göta hovrätt:

Hovrätten har tidigare avgivit yttrande till justitiedepartementet över belänkandet (SOU 1984:8) Näringstillstånd. I yttrandet uttalade hovrätten atl näringsförbud torde vara ett bättre sätt atl komma tUl rätta med den ekonomiska brottsligheten än etl system med näringstillstånd i vissa branscher.

1.2 Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten godlar i stort kommittéförslaget. Några smärre justeringar -en del av saklig art och andra av redaktionell natur - föresläs dock. Tingsrätten vill dock framhåUa att värdet av tingsrättens ställningslagande när del gäller godtagandel av föreslagna tillsyns- och kontrollfunktioner är begränsat eftersom tingsrätten saknar erfarenhet i dessa hänseenden.

I delta sammanhang vill tingsrätten även uttala atl den delar kommitténs värderingar när denna avvisar tanken på atl införa omvänd bevisbörda i vissa brottmål (s. 268 ff) och för näringsförbudsfallen (s, 250), Tingsrätten ansluler sig också lill den av kommittéledamolen Joakim Ollens i särskilt yttrande redovisade uppfattningen att del snarast bör göras en översyn av näringsidkar- och arbetstagarbegreppen i syfte att skapa enhetiiga regler och en förutsebar lagtillämpning,

1.3 Malmö tingsrätt:

Tingsrätten delar kommitténs uppfattning att del från samhällets sida finns behov av att kunna hindra illojala näringsidkare från att utöva näring och alt näringsförbud därvid kan vara en verksam metod. Möjligheten atl besluta om näringsförbud innebär emellertid etl väsentligt avsteg från principen om näringsfrihet. Det är därför viktigt att rältssäkerhetsaspek-terna noga beaktas. Tingsrätten anser att kommitténs förslag uppfyller rimliga krav på rättssäkerhet.

1.4 Göteborgs tingsrätt:

Utvärdering av beslämmelserna om näringsförbud i konkurslagen. Utredningen har gjort en förtjänstfull genomgång av den hittillsvarande tillämpningen av förbudsbeslämmelserna. Genom det material som har tagits fram har kommittén fått möjlighet alt diskutera olika problem på ett verk-

lighetsanknutel sätt. Utredningens kommentarer - i detta och andra av-

218

snitt - lill olika avgöranden synes vara väl motiverade och ägnade alt Prop. 1985/86: 126 underiätta den framlida tillämpningen av förbudsinstitutel.

En påtaglig svårighet när det gäller atl bedöma den nuvarande lagstiftningen och ta ställning till en framtida utformning är den korta tid som gått sedan lagstiftningen trädde i kraft. Erfarenheterna i denna tingsrätt är också begränsade, vilket försvårar bedömningen.

Enligt tingsrättens uppfattning är del tre problem som i den praktiska tillämpningen har framträtt som särskill påtagliga. Del första är att alllför lång lid ofta förflyter från del behovet av förbud klarläggs i enskilda fall tills förbud meddelas. Det andra är alt praxis är så påtagligt ojämna, vilket från rättssäkerhetssynpunki är betänkligt. Del tredje slutligen är att övervakningen är uppenbart bristfällig. Resursbristen och del ansträngda stalsfinansiella läget gör det svårt all komma till rätta med lidsutdräkten och den bristfälliga övervakningen. Däremol bör del vara möjligt att åstadkomma en jämnare praxis.

Kommittén uttalar pä s. 114 att det är angeläget i alt näringsförbudsärendena ges hög prioritet. Tingsrätten vill med skärpa framhålla att detta inte är ett sätt att komma till rätta med en resursbrist. Frän en eller annan synpunkt är alla - eller nästan alla - mål angelägna. Redan har i olika sammanhang understrukits att mål om ekonomisk brottslighet, mål om narkotikabrott, mål mot tilltalande som är berövade friheten, mål mol ungdomar, mål mot tilltalade som fortsätter sin brottsliga verksamhet, mililärmål och mål om våld mol polisman bör ha prioritet. Skall alla dessa mål las med förtur kommer övriga mål alt fördröjas kraftigt. Situationen är knappast rimlig.

Näringsförbud som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. En brist i belänkandet är att kommittén inte ställer och besvarar den viktiga frågan i vad mån näringsförbudet faktiskt i väsentlig grad kan bidra till att begränsa oegentiighelerna inom näringslivet. Tingsrätten vill något uppehålla sig vid detla problem.

Det framgår av kommitténs bedömningar atl åtskilliga oegentligheter f.n. inte föranleder näringsförbud bl.a. pä grund av kravet att konkurs skall inträffa innan förbud meddelas. Även om detta krav tas bort kommer självfallet åtskilliga missbruk atl förbli utan reaktion därför alt de inte uppdagas.

De — inte alltför många — fall som hittills har upptäckts och föranlett näringsförbud kan på sätt och vis sägas vara exempel på förbudsinstilutels misslyckande. Förbud ifrågasätts ju inte förrän oegentligheter redan är ett faktum. Allvarligare är emellertid att sä många har överträtt meddelade förbud antingen direkt eller med anlitande av bulvan. Om man dessutom beaktar att en del av de övriga förmodligen skulle ha avstått från att driva näringsverksamhet även om förbud inte hade meddelats, kan det med skäl ifrågasättas om förbuden i realiteten har nägon betydelse.

Kommittén antar visserligen att förbudsinstitutel kan ha allmänpreventiva effekler men tingsrätten finner detta tveksamt. De förfaranden som det är fråga om är i allmänhet belagda med straff, ofta frihetsstraff. Det finns knappasl anledning all anla att risken för näringsförbud blir elt ytterligare avhällande moment av betydelse i sådana skuationer. Inte heller i de fall näringsförbud kan följa ulan att broll föreligger synes risken för förbud kunna ha någon egentlig effekt. De vinster som kan uppnås genom oegentligheterna är alltför slora för att ett eventuellt näringsförbud, som lätt kan kringgås, skall upplevas som avskräckande.

Detta innebär emellertid inte att tingsrätten ställer sig avvisande till
näringsförbudsinstilulet. Det är uppenbart att den allmänna opinionen ser
myckel allvarligt på upprepade oegentligheter och missbruk av näringsfri- 219

heten, Detla är i sig ett starkt skäl för näringsförbud. Den situation som Prop. 1985/86: 126 föreligger är i själva verkel densamma som man finner i fråga om motiven för straff. Man bör även när del gäller näringsförbud ha klart för sig de verkliga motiven och inte.göra sig överdrivna föreställningar om vad man kan uppnå.

Kommittén tar upp en rad problem som skulle kunna vara förenade med näringsförbud. Tingsrätten kan i stort instämma i kommitténs överväganden så länge det är fråga om en lagstiftning med begränsad räckvidd. Skulle del bli fråga om att använda näringsförbud i större skala måsle bedömningen bli en annan.

1.5 Riksåklagaren (RÅ):

Näringsförbudskommittén framlägger ett förslag till en särskild lag om näringsförbud. Förslagel har föregåtts av en översyn av den nuvarande regleringen av näringsförbud i konkurslagen och en undersökning av näringsförbudets olika effekter. Åven frågan om näringsförbudet är etl verksamt medel mot ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter i samband med näringsverksamhet har därvid analyserats. Kommittén har enligt min mening gjort elt utomordentligt gott arbete. Den noggranna utvärderingen av hur gällande regler fungerar i praktiken utgör ett utmärkt underlag för att kunna bedöma behovet av en ändrad lagstiftning. Även om förslaget inte skulle leda till lagstiftning ger betänkandet god vägledning när det gäller att tillämpa de nuvarande reglerna om näringsförbud i konkurslagen.

Som framgår av betänkandet får näringsförbud som instrument för atl bekämpa grövre oegentligheter inom näringslivet anses accepterat hos såväl allmänheten som hos myndigheter och andra organ. Några principiella betänkligheter mot näringsförbudet i dess nuvarande form har knappast framförts. I många hänseenden har, som kommittén funnit, det nuvarande sysiemel med näringsförbud fungerat väl. Emellertid har kommittén även konstaterat väsentliga problem och brister. Det gäller främst i fråga om kontroll, bevismöjligheter, gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar för den som ålagts näringsförbud, långsamheten i förfarandet samt vissa brister i rättstillämpningen, Kommitléns analys och bedömning är här enligt min mening riklig.

Kommitténs förslag innebär i vissa hänseenden utvidgningar medan del i andra avseenden ulgör skärpningar och preciseringar. Totalt sett gör jag den bedömningen att kommitléns förslag, om de genomförs, kommer atl ställa ökade krav på bl.a, åklagarväsendet. Eftersom åklagarväsendel redan med nu gällande lagstiftning har stora svårigheter att uppfylla de krav som kan ställas känner jag mig tveksam till ett lagstiftningsförslag som ytterligare vidgar tillämpningsområdet. Från mera allmänna utgångspunkter skulle jag vilja framföra följande synpunkler på hithörande frågor.

Det är självfallet angelägel att den ekonomiska brottsligheten inom
näringslivet motverkas i största möjliga utsträckning. Som kommittén
anfört är därvid näringsförbudet elt värdefullt hjälpmedel. Institutet bör
således finnas kvar. Möjligheter finns sannolikt också alt förbättra och
utveckla systemet. För alt syftet med lagstiftningen skall kunna nås är del
emellertid av vikt alt utredningsresurser finns och att övervakning och
kontroll av de personer som ålagts näringsförbud fungerar på avsett sätt. I
annat fall blir förbudel föga verksamt. Effektiviteten av näringsförbudsin
stitutet är således bl, a, beroende på respektive myndigheters insatser och i
hög grad avhängig av vilka resurser som myndigheterna kan förfoga över
för utredning av sådana fall där näringsförbud kan komma i fråga och 220

kontroll av att utdömda näringsförbud efterievs. Resursfrågan är med Prop, 1985/86: 126 andra ord av väsentlig betydelse när frågan om en utvidgning av gällande näringsförbudsregler nu las upp lill diskussion. Del framgår av belänkandet att stora brister föreligger bl. a. när det gäller myndigheternas möjligheter alt få de nuvarande näringsförbudsreglerna atl verka effektivt. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om del i första hand är nya och utvidgade sanktioner som behövs. Enligt min mening är det mera fråga om alt myndigheterna har de resurser som erfordras för all tillgodose de krav som lagstiftningen ställer på dem. Del bör i delta sammanhang framhållas alt den förstärkning på åklagarsidan med ett tjugofemtal EKO-ljänster som skett under de senaste åren har varit etl värdefullt bidrag för att öka åklagarväsendets slagkraft.

Den nu aktuella lagstiftningen har endast funnits sedan 1980. Del kan därför göras gällande alt en utvärdering av hur lagstiftningen fungerar i praktiken inte kan bli hek rättvisande efter så kort tid. Bl.a, kan det hävdas att en fasl domslolspraxis inte har hunnit växa fram, för få fall har varit uppe lill domstols prövning osv. Enligt min mening saknar denna argumentering inte skäl för sig. Som riksåklagaren tidigare anfört vid kontakter med kommittén borde möjligen erfarenheterna av nuvarande regler om näringsförbud avvaktas ytterligare någon lid, innan en utvidgning övervägs. Riksåklagaren har i detta sammanhang särskilt pekat på vissa oklarheter i lagstiftningen (se s. 457). En hel del av de brister i gällande reglering som kommittén pekat på är emellertid av sådan nalur all de omgående bör kunna rättas till. Med hänsyn härtill ser jag inte något hinder mot att redan nu överväga förbättringar i näringsförbudslagstiftningen i dess helhel.

1 Sverige råder i princip näringsfrihet. Som redovisats i betänkandet har från flera håll hävdats att en utvidgning av institutet näringsförbud fär ses som en allvarlig inskränkning i denna frihet. Bl. a. frän riksåklagarens sida har detta påpekats såsom en principiell nackdel. Med hänsyn lill alt principen om näringsfrihet genombrutits på flera andra områden och då intresset av alt moverka grövre ekonomiska oegentligheter inom näringslivet väger så tungt finner jag dock inte att invändningar i detla hänseende bör medföra att man avstår från atl om möjligt effektivisera näringsförbudsinstilulet.

En betydelsefull fråga när man överväger en förändring och utvidgning av näringsförbudet är om polis och åklagare skall vara exklusiva när det gäller utredning och talerätt. I nuläget är så förhållandet trots alt brott inte är en förutsättning för atl en person skall kunna åläggas näringsförbud. Visserligen är del ovanligl alt frågan om näringsförbud kommer upp ulan att i varje fall misstanke om brott i samband med konkurs har uppkommit, men den omständigheten att möjligheten finns gör att principiella invändningar kan riktas mot att polis och åklagare tas i anspråk för icke brottsutredande verksamhet. Dessa invändningar kan i ännu högre grad göras gällande mot kommitténs förslag, som innebär en utvidgning av området för näringsförbud.

Mot bakgrunden av del anförda ärjag inte beredd atl tillstyrka kommit
téns förslag till ett utvidgat näringsförbud såsom del kommer till uttryck i
förslagets 1 §, Jag återkommer senare till de invändningar som jag har i
denna del, I likhet med kommittén finner jag del emellertid angelägel att
söka effektivisera systemet med näringsförbud. Kommittén har på många
punkter föreslagit ändringar som enligt min mening är väl ägnade att bidra
till en säkrare och mer enhetlig rättstillämpning. Dessa förändringar i
kombination med ökade resurser hos berörda myndigheter kan antas kom
ma att bidra till ett effektivare utnyttjande av näringsförbudet som sank
tionsmöjlighet mot grövre ekonomisk brottslighet inom näringslivet, 221

Näringsförbudskommillén har föreslagit atl reglerna om näringsförbud Prop. 1985/86: 126 skall las upp i en särskild lag. Kvar i konkurslagen blir endasl den nuvarande bestämmelsen i 199 a § om konkurskarantän. Del är enligt min uppfattning logiskt att man behåller denna bestämmelse i konkurslagen eftersom den endast aktualiseras i samband med konkurs. Med hänsyn till att konkurs som förutsättning för åläggande av näringsförbud i övrigt slopas i förslaget har jag inte någon erinran mot att dessa regler bryts ut ur konkurslagen. Några systematiska nackdelar synes inte följa av delta,

1.6 Överåklagaren i Göteborg:

Näringsförbudskommittén har i sitl belänkande om näringsförbud i myckel skingrat det dunkel som rått när det gäller tillämpningen av 199 § konkurslagen. Etl mycket förtjänstfullt arbete är utfört och det finnes anledning till all i huvudsak ansluta sig lill det förslag kommittén framlagt. Sålunda tiUstyrkes bestämmelsernas överförande till särskild lag.

1.7 Länsåklagaren i Malmöhus län:

Enligt förslagel har institutet näringsförbud renodlats genom alt det gjorts oberoende av om konkurs inträffat. Del är därför naturligt att bestämmelserna därom utgör en särskild lag. Då institutet är relativt nytt och fast praxis ännu inte hunnit utbildas kan man förvänta sig att lagen kommer att behöva överses i framtiden innan näringsförbudet nått full effektivitet. Enligt min mening kan emellertid förslagel i allt väsentligt läggas till grund för lagstiftning.

En förutsättning för att etl meddelat näringsförbud skall komma att efterlevas är att myndigheternas tillsyn fungerar på ett tillfredsställande sätl. Del har för åklagarna framstått som uppenbart att överträdelse av ett näringsförbud varit nästan omöjligt atl beivra beroende pä bristande tillsynsinsatser men huvudsakligen p.g.a, att förbudel kunnal kringgås genom bulvaner,

1.8 Länsåklagaren i Norrbottens län:

Den nu gällande lagstiftningen på områdel trädde i kraft så sent som den 1 juli 1980. Det var då en ny lagstiftning som inte hade en tidigare motsvarighet. När helt ny lagstiftning skall tas i bruk uppstår alltid i begynnelsen rättstillämpningsproblem. Förarbetena till nu gällande lagsliftning ger förhållandevis ringa ledning. Oaktat dessa problem har ändå ett relativt stort antal förbud meddelats och lagstiftningen har således i hög grad kommit lill praktisk tillämpning. Härigenom har även en viss praxis utvecklals. Det kan därför finnas skäl atl fundera över om erfarenheterna av nuvarande lagstiftning är tillräckliga för alt redan nu utvidga reglernas tillämpningsområde,

I Kommitténs förslag är rekvisiten för näringsförbud förhållandevis all
mänt och oprecist skrivna. Kommitténs förslag till lagtext har därigenom
kommit att fä drag som liknar sådan administrativ lagstiftning där besluten
fattas efter en lämplighetsprövning och inte efter en rättsprövning. Sådan
lagstiftning kännetecknas av att den inte exakt uttrycker lagstiftarens
uppfattning om vilka effekter lagstiftningen ska få utan överiämnar den
frågan till de som ska tillämpa lagen. Detla innebär i sin tur alt lagen kan
komma atl lillämpas olika beroende på vilka värderingar som för tillfället
råder i sarnhället. Vad som "är påkallat från allmän synpunkt" är ju inte
något som en gång för alla är givet. En sädan lagstiftningsteknik är självfal- 222

let ur rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande inom sådana för den Prop. 1985/86: 126

enskilda människan så ingripande lagstiflningsområden som exempelvis

näringsförbud. Brislen på exakthet i lagtextens utformning kan ej heller

uppvägas av att förarbetena till lagen förses med en mångordig utläggning

om vad som egentligen menas med lagtexten. En lagtext om näringsförbud

som ska fylla krav på förutsebarhel och rättssäkerhet för den enskilde blir

med nödvändighet mera omfattande till sin volym än Kommitléns förslag

och ställer därigenom också större anspråk på lagstiftaren.

Sådana krav bör med fog kunna ställas beträffande elt område som näringsförbud, vilket i så hög utsträckning bygger på rättsliga bedömningar och avgöranden.

Sammanfattningsvis kan följande förhållanden framhållas. Den nuvarande lagstiftningen pä området har varit gällande så kort lid att några slutsatser om lagens effektivitet inte med säkerhet kan dras. Under den tid lagen varit i kraft har likväl en viss praxis utformats som skulle bli utan värde om lagen ändrades. Kommitténs förslag till lagtext har brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Dessa förhållanden leder lill all kommitténs förslag i sin nuvarande utformning inte bör läggas lill grund för en ny lagstiftning om näringsförbud.

1.9 Rikspolisstyrelsen (RPS):

Rikspolisstyrelsen har ställt sig tveksam till införandet av näringstillstånd för visst slag av näringsverksamhet som ett effektivt medel i kampen mot den ekonomiska broltslighelen. Enligt styrelsens uppfattning är det däremot hell uppenbart att samhället skall kunna förhindra personer, som inte följer de näringsrällsliga bestämmelsen, atl i fortsättningen under viss tid få driva näringsverksamhet. Rikspolisstyrelsen ställde sig också positiv till införandet av beslämmelserna om näringsförbud för konkursgäldenärer.

1.10 Brottsförebyggande rådet (BRÅ):

Kommittén har på ett förtjänstfullt sätt analyserat näringsförbudet i dess nuvarande uiformning och tillämpning och har gjort en värdefull probleminventering samt har presenterat ett väl underbyggt förslag, BRÅ godlar kommitténs förslag men vill göra några påpekanden.

Även om BRÅ förslår kommitléns ställningstagande atl samla näringsförbudet i en lag, kan ändå en användning av näringsförbud som sanktion inom specialstraffrätten diskuteras. Bestämmelserna om näringsförbud kunde då inarbetas i respektive lag. Om tillsynsmyndigheterna har näringsförbudet som en sanklionsmöjlighel torde uppmärksamheten skärpas jämfört med om näringsförbudet finns i en särskild lag. En viss risk med näringsförbudet kan annars vara den att sakmyndighelerna frestas låta bli att använda de medel man har i förlitan pä atl näringsförbud ändå skall komma till stånd efter hänvändelse också från flera andra myndigheter -en "samlad bedömning" är ju i praktiken inte sällan en ansamling av skäl som, tagna var för sig, inte när så att säga ända fram,

Avslulningsvis vill BRÅ understryka betydelsen av alt ell utbyggt näringsförbud kompletteras med en skärpt bulvanlagstiftning. Utan en sådan blir lätt de föreslagna åtgärderna verkningslösa.

Reservation; Ledamoten av rådets styrelse Körlof har anslutit sig lill
Ollens reservation (betänkandet s. 445-446),
övriga reservationer, se avsniti 2.12. 223

1.11 Datainspektionen: Prop. 1985/86:126

Kommittén har utfört alt förtjänstfullt juridiskt utredningsarbete som i flera avseenden kan vara värdefullt även i andra sammanhang, bl.a. för datainspektionens ställningstaganden vid tUlämpning av kreditupplysningslagen och inkassolagen. Sålunda kan l.ex, kommitténs klarläggande av näringsidkarbegreppet uigöra underiag för en närmare avgränsning av begreppei personupplysning kontra förelagareupplysning i kreditupplysninglagen. Vidare kan kommitléns resonemang om avveckling av den näringsförbjudnes näringsverksamhet ligga till grund för hantering hos dalainspektionen då liUslånd atl bedriva inkassoverksamhet återkallats och den berörda inkassoverksamheten skall avvecklas,

1.12 Riksskatteverket (RSV):

Näringsförbudskommittén har på ett utomordentligt sätt gått igenom hela den gällande näringsförbudslagsliflningen. Förutom de sakliga och laglekniska ändringar som föreslås innebär betänkandet därför också en omfattande diskussion om den nu gällande lagstiftningen. Belänkandet kommer följaktligen att ha stort värde för domstolar, åklagare och andra också vid tillämpningen av de bestämmelser som inte föreslås bli ändrade i sak. RSV ansluter sig i alll väsentligt till de förslag kommittén lagl fram. Verket tillstyrker därför förslagel till ny lag om näringsförbud. Härutöver anförs följande.

Tidsuldräklen

RSV har i olika sammanhang betonat att den största brislen med näringsförbudsinstitutet hittills värk att beslämmelserna i praktiken inte kommit att tillämpas med den skyndsamhet som är påkallad och avsedd. Del har konstaterats atl tidsuldräklen mest beror på långa handläggningslider hos polis och åklagare, i viss män också pä alt konkursförvaltarna dröjt med sina anmälningar.

I och för sig kan krav på skyndsammare handläggning ställas i många fall. t.ex. i fråga om svåra broll och särskilda slag av brott. RSV anser dock att det finns särskilda skäl atl lyfta fram näringsförbudei. Näringsförbud grundas på allvarlig, skadlig och omfattande illojal verksamhei inom näringslivet. Blir personen för vilken näringsförbud ifrågasätts inte föremål för snabba ingripanden p. g. a. brottsmisstanke är risken stor att han hinner fortsätta sin skadliga verksamhet, t.o, m, på ett ännu allvarligare sätt än tidigare under hotet om kommande ingripanden. Risken att sådan näringsverksamhet kan fortsätta kan till och med jämföras med risken för fortsatt brottslig verksamhet som häktningsskäl. Också andra skäl, såsom aUmän-preventionen, talar för atl det är angelägel med snabba ingripanden.

Det har inte heller från något håll beslritts alt del är viktigt med snabbare hantering av näringsförbudsfrågor. Kommittén har (s, 327) understrukit angelägenheten av större resurser och bättre utnyttjande av dessa. Verket befarar dock att del också behövs andra mer konkreta åtgärder för att komma till rätta med, eller åtminstone minska, problemet. T, ex, frågan om prioriteringsordning och preskriptionslid bör ännu en gång diskuteras i detta sammanhang,

1.13 Kronofogdemyndigheten i Falun:

Inledningsvis måste konstateras att sedan näringsförbud infördes har i

Kopparbergs län en näringsidkare ålagts sådant förbud. Inte heller i framti- 224

den förväntas all del blir myckel mer än en eller annan som drabbas av Prop. 1985/86: 126 denna påföljd. Myndighetens yttrande skall ses mot denna bakgrund.

Myndigheten finner del någol tidigt med hänsyn till bestämmelsernas
införande att redan nu revidera dessa. Samtidigt infinner sig en viss förstå
else för ålgärden mot bakgrund av de uppenbara tolknings- och rältslill-
lämpningnsproblem som de tillämpande myndigheterna uppenbarligen
ställts inför. Betänkandet innehåller myckel få förändringar till gällande . '

lagstiftning men desto mer bedömningar och utvärderingar lill ledning för domstolar, åklagare m.fl. I sislnämnda avseende är det mycket utförligt och väl genomarbetat.

I avsaknad av en allmän etableringskonlroll finner myndigheten det nödvändigt med en möjlighel alt utestänga olämpliga personer från alt driva näringsverksamhet. Etl näringsförbud bör emellertid enbart drabba de verkligt kvalificerade fallen av misskötsamhel, vilket kommittén betonar genom atl l.o.m. skärpa reglerna i detla avseende genom en mer detaljerad lagtext. Myndigheten ansluler sig till förslagen frånsett vad som sägs nedan. Delta gäller såväl att sambandet med konkurs upphör som atl man försöker komma åt bulvanförhållanden. Alt det skall ha företagits en brottslig handling finner inte heller myndigheten uigöra nödvändig indikation på misskötsamhel.

1.14 Kronofogdemyndigheten i Göteborg:

KFM hyser den grundläggande synen att misskötsamhel som näringsidka
re i försia hand skall angripas genom ett regelsystem om näringsförbud av
den typ som del nu gällande. Myndigheien har följaktligen också i ell
tidigare yttrande avstyrkt från den föreslagna konstruktionen i belänkan
det "Näringstillstånd" varvid vi bl.a. anfört atl nu föreliggande instru
ment, såsom näringsförbud vid sidan om återvinning etc. i försia hand bör
förbättras och utnyttjas. Del nuvarande regelsystemet om näringsförbud
har fungerat så länge all en utvärdering är motiverad. De vunna erfarenhe
terna ger vid handen atl en översyn för en förbättring är motiverad.
Myndigheten delar kommitléns sammanfattande överväganden sid. 14
överst, atl förbättringarna måsle syfta till all försöka åstadkomma .___

— etl bättre system med övervakning av meddelande näringsförbud

— ett snabbare förfarande framtill domstolens avgörande

— bättre avvägda formuleringar i lagtexten,

Belräffande lagstiftningens lillämpning fram lill denna dag vill myndigheten göra följande överväganden och kritiska granskning.

Del stora och alll överskuggande problemet är det relativt tunga och tidsödande förfarandet från konkursbeslutel fram lill avgörande i näringsförbud sf rågan, KFM som fortlöpande lar del av förvaltarnas synpunkter i förvaltaruppgiften resp. förvaltarberätlelsen om bl.a. näringsförbudei konstaterar, att man vanligen gör mycket finstämda avvägningar av skälen för och emot näringsförbud, varefter man inte sällan stannar vid att inte förorda en utredning. De fall man påtalar är således vanligen ur förvaltarens synpunkl mycket väl underbyggda, det är således fall där med förvaltarens goda insyn i gäldenärens förehavanden man menar all en person är något av en fara för det ekonomiska Uvet. Vid kontakter med andra KFM har denna erfarenhet befästs.

Mot bl.a. denna bakgrund ler sig missförhållandet mellan de mänga anmälningar och det begränsade antalet meddelade näringsförbud som ytterst oroande. Också lidsutdräkten mellan konkursbeslutet och beslulel om näringsförbud inger betänkligheter.

Det är således välmotiverat atl fråga sig vilka lösningar kommittén har 225

på delta problem.

15 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

Dessvärre konstaterar man all i delta hänseende finns inga egentliga Prop. 1985/86: 126 konstruktiva idéer. Tvärtom medför vissa, i och för sig motiverade förändringar, risker för ytterligare förseningar eller nedlagda utredningar. Det som åsyflas är exempelvis frågan om förutsättningarna för tillfälliga förbud (se s. 346) och vidare slopandet av "preskriptionsregeln". KommUtén har visserligen i flera sammanhang betonat viklen av att polis/åklagarmyndigheten tillförs resurser men KFM hyser farhågor beträffande resursresonemanget. Mot bakgrund av våra erfarenheter av andra reformer klingar vanligen vädjanden av denna typ ohörda förutom atl del är ganska omfattande ytterligare resurser som erfordras. Dessutom räcker det inte med atl resurser tillförs de aktuella myndigheterna utan det förutsätts att resurserna även omgående sätts in just på näringsförbudsmålen.

1.15 Kronofogdemyndigheten i Kristianstad:

Kronofogdemyndigheten delar kommitténs uppfattning att det föreligger ell behov av förstärkta och effektivare insatser mot den ekonomiska broltslighelen och att näringsförbud är ett lämpligt vapen mol sådan brottslighet men även mol vissa andra missförhållanden som förekommer i samband med näringsverksamhet.

Kommittén föreslår att näringsförbud skall kunna meddelas som en följd av även andra oegentligheter än sådana som har samband med konkurs. 1 övrigt innebär förslaget en viss skärpning av kraven på näringsförbud.

Förslagel bedöms av kommittén inte komma all leda till vare sig en ökning eller minskning i avsevärd grad av antalet personer som kan komma all åläggas näringsförbud. Antalet samtidigt gällande förbud bedöms komma atl uppgå till omkring 300. Det är överraskande alt kommittén utgår från en så snäv begränsning när del får anses vara uppenbart atl elt väsentligt större antal personer missbrukar näringsfriheten i stor omfattning. Trots atl kommittén inte uttalar sig därom får del antas att kommkténs koncentration till en så liten grupp utgår ifrån atl andra lagstiftningsåtgärder vidtas för atl komma till rätta med återstoden av den slora grupp som grovt missbrukar näringsfriheten utan risk för påföljd.

Kronofogdemyndigheten koncentrerar sitt yttrande lill all huvudsakligen belysa vilka effekler förslaget kan väntas fä för kronofogdemyndigheternas verksamhet.

Det finns i indrivningsverksamhelen ett slort problemområde som bör diskuteras i del här sammanhanget. Det gäller gäldenärer som bedriver rörelse och bedöms ha åtminstone medelgoda inkomster men som konsekvent underlåter att belala skatt och därför snabbt får slora skalleskulder. De fortsätter på den inslagna vägen därför all del är lönsamt och ofarligt. Samhället har f, n, inga metoder att komma lill rätta med den här gruppen.

Hur stor den beskrivna gruppen är, är svårt att ange bestämt men det kan antas att det rör sig om elt anlal i storleksordningen 10000 fysiska personer i hela landet om lägsta skuldbelopp sätts till 100000 kronor, 1 den gruppen ingär då inte juridiska personer och inte heller fysiska personer som har skuld över 100000 kronor men som har anstånd eller någon form av betalningsuppgörelse. Gruppen omfattar enbart indrivningsimmuna personer med stor skuld som fortsätter rörelsedrift med hyggliga inkomster utan att belala nägon skatt.

Det bör vara en viktig pedagogisk uppgift för exekutionsväsendet atl förmedla kunskap om den beskrivna situationen till regeringen inför del fortsatta lagsltftningsarbetet.

Kommitténs förslag lar inte sikte på den beskrivna gäldenärskategorin.
Även om kriterierna i den föreslagna lagens försia paragraf möjligen skulle 226

kunna tolkas så, är del uppenbart att kommittén inte avser atl näringsför- Prop, 1985/86: 126 budsinstilutel skall användas i tillnärmelsevis så många fall som del här är fråga om.

Det kommittén föreslår beträffande den lilla grupp man tar sikte på inger inga betänkligheter i slort. Tvärtom förefaller förslaget vara ovanligt väl genomtänkt, om avsikten är att använda näringsförbudet i ett så begränsat antal fall som kommittén anger. Kronofogdemyndigheten anser sig därför böra avstå från all punkt för punkt behandla förslaget. Allmänt kan sägas atl del nuvarande näringsförbudsinslitulel föresläs få en stabilare teoretisk grund att slå på men alt del varken underlättar eller försvårar arbetet med skatteindrivningen. Del får i stället anses vara viktigt för exekuiionsväsen-. det all peka på de problem som inte blir lösta om förslaget genomförs. Kronofogdemyndigheten lägger därför tyngdpunkten i yttrandet på frågan om det är möjligt alt i del fortsatta lagstiftningsarbetet mot ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter, som förekommer i samband med näringsverksamhet, ta fram etl verksamt instrument mot den mycket slora grupp som systematiskt försummar alt betala skatter och avgifter till det allmänna,

Förslagel till lag om näringsförbud bör ses tillsammans med brotlskom-missionens förslag om näringstillstånd. Kronofogdemyndigheten hade lillfälle all yttra sig också över det sistnämnda förslaget. Myndigheten anförde därvid bl, a, alt ett system med näringstillstånd skulle beröra ell alllför stort antal personer. Del skulle vara bättre med regler mot en mindre men väl definierad målgrupp, dvs, reglerom näringsförbud för dem som åsidosätter "god näringslivssed" i stället för tillslåndslvång för etl mycket stort anlal personer av vilka de flesta är skötsamma.

Som kronofogdemyndigheten ser saken är nu problemet alt varken brottskommissionens eller näringsförbudskommitténs förslag löser problemet med de indrivningsimmuna näringsidkarna trots all det kan anlas att bakom direktiven för utredningarna ligger en önskan om att få en lösning också i del avseendet.

Det bör vara förenat med negativa konsekvenser atl systematiskt underlåta att belala skatt som är eller får antas vara bestämd på ett korrekt sätl. All straffbelägga försummelse att betala skatt tillämpas visserligen redan beträffande innehållen källskall och diskuteras för närvarande också beträffande mervärdeskatt och arbetsgivaravgift men det är knappast någon tilltalande lösning, eftersom del straffbelagda hänför sig till varje enskild belalningsförsummelse för sig. Meloden drabbar ocksä dem som vanligtvis betalar men som tillfälligtvis saknar pengar till inbetalningen. 1 stället är det upprepad tredska alt betala löpande skaller som bör föranleda någon form av ansvar.

En framkomlig väg kan kanske vara alt ersätta nuvarande 199 a § konkurslagen, som enligt kronofogdemyndighetens erfarenhet knappast har nägon funktion, med en beslämmelse som vid konkurs ställer etl automatiskt krav på näringstillstånd för fortsatt rörelse som är förenad med bokföringsskyldighet.

Den som försatts i konkurs och sedan, i enskild firma eller genom juridisk person, driver bokföringspliklig rörelse ulan näringstillstånd bör vara förfallen till straffansvar.

Genom den skisserade konstruktionen vinner man följande fördelar;

- Systematisk försummelse av näringsidkare att belala skatt blir inte längre sanktionsfri.

- Krav på näringstillstånd riktar sig enbart till én kvalificerad riskgrupp, nämligen dem som försatts i konkurs.

- Del uppkommer en situation där näringsidkarens inlresse av att börja 227

belala antas öka vid konkurshot, eftersom han kan riskera atl bli förväg- Prop. 1985/86: 126 rad näringstillstånd om han försätts i konkurs efler regelbunden belalningsförsummelse. För närvarande har konkursholet knappast någon verkan på den angivna gäldenärskategorien.

Den nu lämnade grova skissen lill lagteknisk lösning på kronofogdemyndigheternas problem med indrivningsimmuna gäldenärer är naturligtvis bara en idé lill en lösning. Del finns sannolikt flera andra vägar all gå om man bestämmer sig för att vidta effektiva ålgärder mot det utbredda "likvida fusket". Del vikliga är alt frågan blir uppmärksammad och i del avseendet anser kronofogdemyndigheten att riksskatteverket som remiss-myndighet bör la på sig uppgiften all närmare beskriva omfattningen av och detaljerna i den angivna indrivningsproblematiken. Det är sannolikt atl utsikterna att få liU stånd en ändring är särskilt goda just nu när såväl betänkandena "Näringsförbud", "Näringstillstånd" och "Ny konkurslag" som promemorian "Uppbördsbrott. Åtgärder mot det Ukvida fusket" på en gång prövas av regeringen.

1.16 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

Näringsförbudskommillén har i betänkandet konstaterat, alt den rådande ordningen i huvudsak synes ha fungerat väl. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser sig kunna instämma delvis i denna uppfattning. Totalt i landet har meddelats omkring 160 näringsförbud. Siffran torde uigöra bevis för stor framgång med användningen av institutet. Den vid skapandet av näringsförbudei gällande kalkylen pekade på endasl några få fall per år. Generellt sett får alltså lagstiftningen anses ha fungerat väl.

Kronofogdemyndigheten har emellertid tvärt emot det sagda uppfattningen atl reformen lokalt sett inte har fungerat särdeles väl. 1 själva verket anser myndigheten, atl lagstiftningen inte har slagit igenom på lokalplanet. Situationen här ser ut att stämma ganska väl överens med uppfattningen hos en del dåtida remissinstanser, som ifrågasatte det positiva i reformen.

1.17 Kronofogdemyndigheten i Stockholm:

KFM anser all näringsförbudsinstitutel är nödvändigt i kampen mot oegentligheter inom näringslivet. För att institutei skall vara verksamt krävs dock atl lagstiftningen på området utformas pä ell sätt som medger berörda myndigheter möjlighet atl verka effektivt. Om inte efterlevnads-kontrollen blir verkligt effektiv uppnås inte vad man vill åstadkomma. Såväl saneringseffekten som den allmänprevenliva effekten av förbudet uteblir.

KFM ansluter sig i allt väsentligt till de förslag som framlagts. Yttrandet begränsas dock lill alt avse de avsnitt som närmast berör KFM, främst frågor som sammanhänger med efterlev nadskonlrollen,

1.18 Kronofogdemyndigheten i Sollentuna:

Inledningsvis vill KFM i Sollentuna framhålla att betänkandet på ett förtjänstfullt sätt behandlat och diskuterat institutet näringsförbud. Möjligtvis skulle kommittén kunnat ha koncentrerat dokumentationen av sitl arbete i nägon mån.

Mot denna ljusa bakgrund vill emellertid KFM i Sollentuna särskilt uppmärksamma några frågeställningar som ytterligare kan diskuteras.

Den omedelbara reaktionen inför sanktionen näringsförbud är alt del
varit ell alltför tungrott institut med svårigheter runt i slort sett varje hörn, 228

KFM hälsar därför med tillfredsställelse näringsförbudskommillén ambi- Prop. 1985/86: 126 tioner att försöka effektivisera förbudspåföljden.

1.19 Kronofogdemyndigheten i Sundsvall:

Näringsförbudskommitléns förslag till lag om näringsförbud är etl steg i rätt riktning. Steget synes dock vara för kort. Myndigheten befarar all vissa av de nuvarande tillämpningssvårigheterna kommer att kvarstå. Kommittén säger sig vilja skärpa efterievnaden men synes inte ta de fulla konsekvenserna av detta uttalande dä man ger förslag till lagtext.

Myndighetens bestämda uppfattning är att förslaget tyvärr inte kommer alt väsentligt ändra vare sig hittillsvarande lillämpning eller tillsyn.

1.20 Bankinspektionen:

Såsom bankinspektionen framhållit i vissa andra remissyttranden anser inspektionen all ekonomisk brollslighel bör bekämpas med krafl. Näringsförbud kan därvid anses vara ett lämpligt vapen. Genom näringsförbud kan även andra missförhållanden som förekommer i samband med näringsverksamhet molverkas.

Näringsförbudskommillén har på etl förtjänstfullt sätt utvärderat de gällande beslämmelserna om näringsförbud. Kommittén har också ingående redovisat sina överväganden. Bankinspektionen anser att kommittén pä ett lillfredsslällande sätt behandlat de i många fall svåra frågor kommittén hafl att ta ställning till.

Kommittén har därvid, utan atl ge avkall på rättssäkerhelskraven. åstadkommit ett förslag lill lagstiftning som bör ge möjlighet lill en effektivare tillämpning av institutet näringsförbud. De olika åtgärder som kommittén föreslår framstår för bankinspektionen som både välmotiverade och genomförbara.

Bankinspektionen vill dock påpeka viklen av all kommitténs uttalanden att näringsförbud bör användas med stor restriktivitet och åläggas endast i grava missbruksfall inte får leda till att domslol avhåller sig från all meddela näringsförbud trots all de i lagen angivna förutsättningarna är uppfyllda.

Mol bakgrund av del anförda kan bankinspektionen tillstyrka bifall till del remitterade betänkandet,

1.21 Marknadsdomstolen (MD):

Kommittén har på ett förtjänstfullt sätt belyst tillämpningen av nu gällande regler om näringsförbud. Övervägandena vid utformningen av förslagel till en ny, fristående lag om näringsförbud präglas likaså genomgående av grundlighel och utförligt motiverade ståndpunkter. Marknadsdomstolen kn i allt väsentligt instämma i kommitténs överväganden och slutsatser.

Flera av de förslag som kommittén lägger fram kan väntas leda till en effektivisering av systemet som är mycket angelägen. Till dessa hör bestämningen av de kategorier som kan åläggas näringsförbud och det s. k. närståendeförbudel, liksom reglerna om interimistiskt förbud vilka innebär att sådant förbud regelmässigt bör meddelas i uppenbara fall. Del är mera tveksamt om kommitténs förslag i väsenllig män kan bidra till all göra tillsynen effektivare. Av betänkandet framgår alt intresset för denna uppgift varierar starkt bland de olika tillsynsmyndigheterna. Delta är givetvis även en fråga om resurser. Övervakningsuppgifterna är dock av sådan art all del torde vara svårt att anvisa helt effektiva metoder på detta område.

Genom utförliga och belysande motivuttalanden har kommittén skapat 229

goda förutsättningar för att rättstillämpningen kommer att präglas av nöd- Prop. 1985/86: 126 vändig hänsyn lill rättssäkerheten och, mer än hittills, av enhetliga bedömningar. Kommittén framhåller (bl.a. på s. 199 och 396) att näringsförbud skall ses som en sista utväg för atl komma till rätta med konstaterade oegentligheter. Det har inte ställts upp någol formellt krav att resultatet av andra åtgärder måsle avvaktas innan näringsförbud meddelas, men kommitténs ordval skulle ändå kunna ge upphov till en sådan tolkning. Meningen kan dock inte vara atl en domstol inte omedelbart, om omständigheterna ger anledning därlill, skulle kunna meddela näringsförbud. Härför talar även den omständigheten att åtal och lalan om näringsförbud ofta handläggs i samma rättegång. Vad kommittén uttalar i delta sammanhang bör väl således uppfattas som ytterligare en påminnelse om vikten av att inte slentrianmässigt ådöma näringsförbud.

1.22 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Betänkandet innefattar dels en utvärdering av gällande system med näringsförbud och dels förslag lill utvidgade möjligheter att utfärda näringsförbud. Huvudsyftet med näringsförbud är enligt kommittén atl förhindra den som grovt åsidosätter vad som åligger honom som näringsidkare all åstadkomma fortsatt skada. NO delar kommitténs uppfattning att näringsförbud med den angivna målsättningen inte medför nägon menlig begränsning av den fria konkurrensen. Näringsförbud är tvärtom enligt NOs mening ett från konkurrenssynpunkt önskvärt medel mot de ohederiiga näringsidkare som skaffar sig konkurrensfördelar genom att inte fullgöra sina lagstadgade skyldigheter t, ex, mol del allmänna.

I kombination med vissa andra åtgärder för atl effektivisera gällande lagsliftning på t.ex, skatieområdei framstår vidgade möjligheter liU näringsförbud mot den som grovt missbrukar näringsfriheten som det primära sättet att gä fram i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Att, såsom föreslagits från andra håll. införa förhandskontroll av alla företagare i bransch efter bransch (elableringskontroll) är etl hell väsensskilt angreppssätt som skapar fler problem än det löser. NO har i sitl yttrande 1984-06-20 över belänkandet Näringstillstånd (SOU 1984:8) närmare utvecklat sin syn pä vikten av etableringsfrihet och på olika åtgärder mol ekonomisk brottslighet. NO hänvisar till detta yttrande,

Etableringsfrihet är en grundsten i vårt ekonomiska syslem. Den har genom åren. trots återkommande krav från olika intressegrupper, med belydande konsekvens och framsynthet värnats av statsmakterna, främst av hänsyn till konsumentkolleklivels långsikliga intressen. Rätlen att fritt etablera företag har hafl en avgörande betydelse för framväxten av ett livs-och konkurrenskraftigt näringsliv i vårt land. Varje förändring i vårt ekonomiska regelsystem som riskerar all medföra begränsningar i närings- och etableringsfriheten måste därför noga övervägas. NO finner alt kommittén på ett föredömligt sätt sökt utvärdera olika effekler av sitl förslag.

Kommittén har mol bakgrund av sin utvärdering kommit fram till att ett
utvidgat näringsförbud kan utgöra etl effektivt medel i kampen mot ekono
misk brottslighet och andra oegentligheter som förekommer i samband
med näringsverksamhet. NO finner att den föreslagna förstärkningen av
instrumentet näringsförbud bör kunna göra näringsförbudei till etl verk
samt medel mol ekonomisk brottslighet. Förslaget slår väl i överenssläm
melse med NOs uppfattning att man skall sträva efter atl med selektiva
metoder ingripa mol de näringsidkare som missbrukar gällande lagar och
föreskrifter. Genom atl sådana möjUgheter finns förebygger man också
beteenden av oönskad arl. En viktig föruisäiining för atl näringsförbud 230

skall få dessa avsedda allmänpreventiva effekter är dock all del tillämpas Prop. 1985/86: 126 effektivt. Bl. a. framgår det av uiredningen alt övervakningen av dem som ålagts näringsförbud bör och kan förbättras.

Av betydelse för att göra näringsförbudet till ett effektivt medel mot ekonomisk brollslighel är också de åtgärder, som nyligen vidtagits eller som är under utformning och som syftar till att öka möjligheterna att ingripa mot de näringsidkare som inte följer gällande lagstiftning. NO tänker då främst på åtgärder som förbättrad företagsregistrering, prioritering av skattekontroll av företag och snabbare uppbörd. Bland andra åtgärder som föreslagits förtjänar nämnas förbättrad skatteregislrering, förenklat skalle- och avgiftssystem, avdragsrätt för reparationer av småhus, konkurrenskraftigare lönesättning i skatteförvaltningen för högre kompetens, förstärkning av polis- och åklagarresurserna, bättre samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområdet, ökat internationellt samarbete på skallesidan. En vidgad kriminalisering av lagstridiga förfaranden på skatteområdet kan ocksä visa sig önskvärd.

Om behov av ytterligare åtgärder framdeles visar sig föreligga kan näringsförbudet förstärkas med kompletterande regler som alternativ för mindre kvalificerade fall där näringsförbud inte synes böra ifrågakomma. Man kan för dessa skapa olika individuella påföljder som l.ex. krav på bankgaranti, försäkring el. dyl.

Sammanfattningsvis finner NO att etl näringsförbud utformat i enlighet med kommitléns förslag kan bli ell verksamt medel för atl diskvalificera näringsidkare som inte vill följa gällancJe lagstiftning. 1 kombination med redan beslutade ålgärder och olika förslag till vissa nya ålgärder mol dem som begär oegentligheter inom näringslivet bör näringsförbudet avsevärt öka möjligheterna att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten. Som NO utvecklat lidigare och i annat sammanhang bör det nu framlagda förslaget - och icke näringstillstånd som ger negativa effekter utan att leda till avsedda mål - vara den primära formen för samhällets ingripande mot missbruk av näringsfriheten. Del nu tillstyrkta systemet med näringsförbud bör efter en lid utvärderas. Skulle vid en sådan prövning ytterligare förstärkning visa sig önskvärd vill NO peka på att ålgärder med samma principiella inriktning i form av t, ex, individuella krav pä bankgaranti, försäkring el. dyl. skulle kunna utgöra en ytterligare påbyggnad av systemet.

1.23 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

1 betänkandet redovisas dels erfarenheterna av de år 1980 i konkurslagen införda beslämmelserna om näringsförbud, dels ett förslag till utvidgning av dessa bestämmelser, av innebörd att en näringsidkare kan meddelas näringsförbud även ulan alt denne har gått i konkurs. SPKs huvudsakliga uppgifter ligger inom områdena konkurrens- och prisfrågor. SPK har i sin granskning av kommitténs redogörelser och förslag därför främst inriktat sig på de aspekter i betänkandet som berör prisfrågorna samt nämndens verksamhei som konkurrensvårdande myndighet.

Enligt SPKs bedömning påverkas prisfrågorna endast i ringa mån av de
beteenden som kommitténs förslag är avsett att förhindra. En sådan påver
kan kan uppslå om företagare som undandrar sig t.ex, momsredovisning
därmed kan hålla lägre priser än konkurrenterna. Det kan emellertid anses
lika sannolikt atl en sädan företagare i stället tar ul marknadspriser och
själv tillgodogör sig de undandragna beloppen. Medan påverkan på prisni
vån i allmänhet kan bedömas vara av underordnad betydelse i samband 231

med de överväganden som kommitténs förslag föranleder, är i stället Prop. 1985/86: 126 problem kring konkurrens och konkurrensbegränsning av central betydelse för SPKs ställningslagande till förslagen i kommitténs betänkande.

För alt resurserna i samhället skall få effektivast möjliga allokering, utnyttjas optimalt och ge en eftersträvad balans mellan tillgång och efterfrågan på varor och tjänster, krävs att varje marknad har en effektivt fungerande konkurrens. Tillträdet till marknaden för nya företagare bör vara fritt och kundernas information om olika varors och tjänsters priser och egenskaper bör vara så fullständig som möjligt. Det fria tillträdet till marknaden kan i vissa fall motverka störningar i den fria prisbildningen på varor och tjänster. Sådana störningar kan lätt uppslå om antalet företag inom en sektor är myckel litet, om kartelliknande samarbete utvecklas, eller om offenlliga regleringar eller dylikt styr vilka företagare som skall få verka på en viss marknad. I sådana situationer tenderar prissättningen att ulgå mer frän kostnaderna inom det minsl effektiva företagel och mindre från marknadens värdering av utbudet.

Det är således svårt atl upprätthålla en väl fungerande konkurrens på en marknad där del inte råder full näringsfrihet. När utövandet av viss näringsverksamhet underkastas genereUt tillståndslvång eller om en större grupp företagare skulle uteslängas från marknaden, innebär detta vanligen slora risker för hämmad effekliviletsulveckling och högre prisnivå, eftersom redan existerande företag får en skyddad ställning. Del uppslår lätt etl artificiellt skydd för existerande enheter, även om dessa inte skulle vara effektiva, när svårigheterna för nyetablering på en marknad är av administrativ art. På sådana marknader kommer de redan etablerade förelagen ofta alt i slor utsträckning sätta sina priser med utgångspunkt från sina existerande kostnader utan större incitament till rationaliseringar. När marknadens värdering genom prissystemel ersätts med administrativ prissättning är risken för slöseri med samhällets totala resurser stor,

SPK har i olika sammanhang hävdat konkurrensens betydelse för etl effektivt fungerande näringsliv, I vissa specieUa fall måsle dock inskränkningar av den fria etableringsrätten accepteras. Exempel på sådana sektorer där en adminislraliv reglering framstår som ofrånkomlig är branscher där konsumenternas liv och hälsa berörs och branscher där man handskas med särskUl farliga varor. Endast inom sådana verksamheter måste kravet på konkurrens vika för näringsfrihelsinskränkande regleringar såsom tillståndslvång av olika slag,

I yttrande över delbelänkandet (SOU 1984; 8) Näringstillstånd avstyrkte SPK etl förslag om s, k, näringstillstånd, som föreslogs atl gälla för vissa branscher, ett förslag som huvudsakligen motiverades med förekomst av ekonomiska oegentligheter i de berörda sektorerna av ekonomin. Som SPK framhöll i sitt yttrande kan sådana generella tillståndstvång inte accepteras annat än i de fall t, ex, omsorg om konsumentens liv och hälsa är orsaken lill lillståndslvånget, SPK förordade i stället olika selektiva åtgärder riktade mot försumliga näringsidkare. Bland de åtgärder som härvid kunde komma i fråga syntes enligt SPK meddelande av näringsförbud vara en lämplig åtgärd. Liksom kommissionen ansåg SPK alt möjligheterna att utfärda näringsförbud borde utvidgas.

Förutom en så fri etableringsräll som möjligt på marknaden, är det en
förutsättning för en väl fungerande marknad, all konkurrensen sker på lika
villkor för alla de företagare som erbjuder köparna sina varor eller tjänster.
Samhället har pä en mängd områden beslutat om ramar, regler, som
bestämmer de skyldigheler en företagare har och vad han får och inte får
göra. Dessa regler måste följas av alla företag på marknaden. Fördelarna
med en helt fri etableringsräll måsle vägas mot den skada som uppkommer 232

genom atl vissa företagare etablerar sig på marknaden utan avsikt atl hålla Prop. 1985/86: 126 sig lill de regler för verksamheten som samhället uppställt. Vid denna avvägning aktualiseras näringsförbudskommitléns förslag om utdömande av näringsförbud i vissa fall. Syftet med näringsförbud är atl under viss tid stoppa sådan näringsverksamhet som bedrivs på etl grovt oegentligt säll. Den inskränkning i näringsfriheten som påföljden näringsförbud utgör är utomordentligt omfattande för näringsidkaren. Om denne emellertid tillåts fortsätta sin verksamhet kan han även fortsätta all skaffa sig illojala konkurrensfördelar på bekoslnad av samhället, konkurrenter och kunder.

Mol denna bakgrund har nämnden ingen erinran mot kommitténs förslag att näringsförbud skall finnas kvar och i fortsättningen kunna utdömas i flera fall än vad som för närvarande är möjligt. De krav på graverande omständigheter, som måsle förefinnas innan elt näringsförbud kan utdömas, är enligt nämndens mening en tillräcklig garanti för att påföljden enbart drabbar personer där den totala minskade risken för skada i samhället uppväger nackdelarna med den konkurrensbegränsning som samtidigt uppkommer.

1.24 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Vad beträffar detaljerna i utredningens förslag får länsstyrelsen hänvisa till bifogade promemorior som upprättats vid taxeringsavdelningen och administrativa avdelningen (uppbördsenheten). (Se även avsniti 2.21.)

L24.1 Taxeringsavdelningen:

Näringsförbudskommillén har lagl fram elt förslag till lag om näringsförbud som taxeringsavdelningen tillstyrker. Det framlagda förslaget är en utveckling av det sedan år 1980 gällande näringsförbudsinstitutet som finns inrättat i konkurslagen. Genom den nya lagen har man önskat åstadkomma ett bättre fungerande regelsystem med klara definitioner av vad näringsidkare är, vad som är förbjudet under näringsförbudei, förbudets minimi-och maximitid, hur länge man får avveckla ell företag, rättigheter och skyldigheter för tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) som skall övervaka besluten. Man har även sökt åstadkomma snabbare förbud och man har även ansett att kravet på konkurs för näringsförbud bör släppas, saml förbud mot anställning hos närstående under näringsförbudet.

För atl få ytterligare bakgrund tUl de personer som ålagts näringsförbud har taxeringsavdelningen plockat fram några offenlliga uppgifter om dessa personer. Härvid framkom följande uppgifter:

1) Av de för oss 124 kända personer som fått näringsförbud har två bytt efternamn.

2) Antalet som hade flyttat efter näringsförbudet var 55 personer, dvs. 44 procent. Adressändringen kommer inte RSV;s näringsförbudsregisler tillhanda.

3) Vid den senasie liUgängliga laxeringen hade 47 av dem redovisat inkomst av tjänst, dvs. 38 procent. De övriga 62 procenten hade således inte redovisat någon anställning.

4) Vid den senasie laxeringen hade 34 stycken blivit nolllaxerade och 43 stycken hade en taxering till statlig inkomstskatt mellan noll och 40-tusen kronor, dvs. 62 procent var laxerade under 40000 kronor,

5) Den sammanlagda kvarskatl som staten har att fordra efler bara det sista årets taxering uppgår till 3415000 kronor pä 48 av de personer som

har näringsförbud. De övriga 76 personerna skall dela pä 228000 kronor i 233

överskjutande skatt.

6) Majoriteten hade lämnat deklaration lill 1984 års taxering men 36 Prop, 1985/86: 126 personer av de som hade näringsförbud måste anmanas ijuni 1984, dvs, 30 procent lämnade inte deklaration frivilligt,

L24.2 Uppbördsenheten:

Kommittén har på ett bra sätt utrett både de principiella och de praktiska problem som är förknippade med bestämmelserna om näringsförbud.

Det lagda förslaget tillgodoser till slor del kraven pä effektivitet och rättssäkerhet. Uppbördsenheten tillstyrker det i huvudsak och anser alt det är av stor vikt att det snarast genomförs.

Del finns elt slorl behov av klara regler och enhetiig rättstillämpning. Näringsförbud är en ingripande åtgärd som bara bör komma i fråga när flagranta oegentligheter begås i näringsverksamhet. Samtidigt är det viktigt atl det träffar skilda slag av medvetna grova skadegörande förfaranden. Effektiva, adekvata näringsförbud bör kunna vara etl viktigt led i åtgärderna mot "ekonomisk brottslighet". En sådan reglering väcker betydligt mindre betänkligheter än t, ex, de i samma syfle framförda förslagen om kraftigt utvidgad etableringskonlroll som allvariigt skulle inskränka näringsfriheten.

Kommittén har valt all i lagtexten och motiven utforma noggranna anvisningar för rättstillämpningen genom utförliga rekvisit och exemplifieringar. Genom denna metod klargörs grunderna och avgränsas området för näringsförbud,

1.25 Utvecklingsfonden i Stockholms län:

Utvecklingsfonden instämmer i kommitténs konstaterande att det föreligger ett behov av förstärkta och effektivare insatser mot den ekonomiska brottsligheten.

Fonden stöder förslaget om att kravet på konkurs för näringsförbud bör släppas, (Upprepade oegentligheter bör räcka som grund,)

Syftet med näringsförbud, att förhindra fortsalt skada gentemot borgenärer, konkurrenter, konsumenter, anställda m, m,, anser Utvecklingsfonden som utomordentligt viktigt att framhålla.

När det gäller frågan om vem som är näringsidkare, anser Utvecklingsfonden att för att undvika bulvanförhållanden skall hänsyn tas lill den specifika kunskap som tidigare ägare har. Om bolaget återuppstår med samma verksamhetsinriktning efter konkurs med gamla ägaren som anställd, och hans kunskap är etl mäste för förelaget, skall vederbörande betraktas som näringsidkare.

Utvecklingsfonden understryker vikten av att kontrollen av efterlevnaden ifråga om fastställda näringsförbud, fungerar tillfredsställande, Försl då kan näringsförbud fullt ut få avsedd effekt,

1.26 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Syftet med näringsförbud bör vara att ge det allmänna ett verksamt medel för alt kunna ingripa mol näringsidkare, som genom grovt illojalt beleende vållar konkurrenter, konsumenter, arbetstagare och samhället allvariig skada. Reglerna bör vara så utformade atl de av allmänheten upplevs som en adekvat reaktion mol elt grovt klandervärt beleende och att de genom sin styrka verkar avskräckande även på sådana personer som eljest är immuna mol andra ingripanden från myndigheternas sida såsom böter,

234

kortare frihetsstraff och sedvanliga indrivningsålgärder. Dessutom måsle Prop. 1985/86: 126 kringgåenden och överträdelser i möjligaste mån omöjliggöras,

I direktiven till näringsförbudskommillén anförs att "näringsförbud är en för den drabbade mycket drastisk åtgärd. Klart är därför atl förbud inte får meddelas i andra fal! än när det gäller uppenbart oseriösa näringsidkare som på ett kvalificerat sätl dokumenterat olämplighet all bedriva näringsverksamhet". Av detta framgår alt näringsförbudsinstilulet inte är avsett atl användas i fall av allmän oduglighet eller inkompetens. Mot denna bakgrund finner länsslyrelsen alt kommitléns förslag till såväl utvidgning som åtstramning av institutets tillämplighet är välmotiverade. De höga krav på rättssäkerhet som oundgängligen måsle ställas tillgodoses genom såväl föreslagen lagtexts utformning som utförlig motivering till densamma.

Genom alt frikoppla näringsförbudei frän kravet på genomförd konkurs öppnas möjlighet för myndigheter att ingripa mot näringsidkare som trots etl klandervärt beteende lyckats undgå konkurs. Domstolen ges möjlighet alt vid sin prövning av huruvida någon förtjänar näringsförbud ta hänsyn till näringsidkarens handlande i dess helhet.

Sammanfattningsvis finner länsslyrelsen kommitténs förslag till utvidgning av näringsförbudsinslitutets tillämpning och innebörd säväl motiverat som önskvärt. Rekvisiiens utformning borgar för atl inga andra än de som genom grovt illojalt beleende kvalificerat sig för förbud meddelas sådant. Länsstyrelsen tillstyrker del av kommittén lämnade lagförslaget med undanlag för närslående- och anställningsförbudsreglerna vilka bör utvidgas samt att det för näringsförbud bör krävas att brott begåtts i näringsverksamheten. Slutligen vill länsstyrelsen understryka alt lagändringen, för atl få önskad effekt, måsle följas upp med resursförstärkning på berörda myndigheter,

(Reservation, se avsniti 2,22,)

1.27 Jönköpings polisdistrikt:

Nuvarande regler om näringsförbud finns i konkurslagen och ger domslol möjlighel alt genom särskill beslul förordna om näringsförbud för konkursgäldenär eller — om denne är en juridisk person - den som företräder gäldenären. Näringsförbudet, som kan gälla max fem år, är sålunda knutet till konkursförfarandet. Överträdelse av förbudet kan straffas med fängelse eller dagsböler.

Översynen av nu gällande regler har bl. a. visat att det lar alltför lång tid alt få fram ett näringsförbud, delvis beroende på bristande utredningsresurser hos polis och åklagare. Del har också visat sig mycket svårt all bevisa överträdelser av meddelade näringsförbud, vilket medfört alt ytterst få personer drabbats av åtal för överträdelser.

De viktigaste punkterna i kommitténs förslag till ändring är all man släpper kravet på konkurs. Därmed finns ingen anledning att ha kvar bestämmelserna om näringsförbud i. konkurslagen och man föreslår därför en särskild lag om näringsförbud. Givetvis kvarstår reglerna om näringsförbud i konkurslagen för konkursgäldenär under tiden konkursen pågår (konkurskarantän). Man har också genom majoritetsbeslut inom kommittén kommit fram till att man icke bör kräva att vederbörande gjort sig skyldig lill straffbar gärning för alt näringsförbud skall kunna meddelas.

Frågan om möjligheten all använda näringsförbud som ett vapen i kam
pen mot den ekonomiska brottsligheten har varit myckel omdiskuterad. 235

Opponenter har framhållit atl näringsförbudet - åtminstone för vissa Prop. 1985/86: 126 personer - blir detsamma som yrkesförbud. Man har också framhållit att det strider mol våra principer om näringsfrihet.

Rent principiellt finns inget all erinra om alt näringsförbud användes som en yttersta sanktion mot personer som klart visat att de icke kan bära den näringsfrihet vi alla strävar efter alt behälla. Polisstyrelsen vill peka på att det förr - när vår lagstiftning om näringsfrihet tillkom - fanns ett fåtal näringsidkare jämfört med nuläget och att dessa näringsidkare ofta hade en lång tradition bakåt i generationer av näringsidkare. Efter hand har denna bild blivit helt förändrad. Man har tvingats reglera en rad näringsfång, som inneburit hantering av fariiga ämnen, betjänande av allmänheten efter viss taxa etc. Dessutom finns det numera långt fler näringsidkare och formerna för näringsverksamheten har också blivit mer och mer komplicerade.

För alt samhället över huvud laget skall kunna konstatera om näringsidkarna fullgör sina medborgerliga skyldigheter i form av momsredovisning, redovisning av arbetsgivaravgifter, avlämnande av inkomstuppgifter lill skattemyndigheter, egna inkomstdeklaralioner etc. fordras det att sam-hällsmyndigheterna åtminstone vet vilka som driver näring av det slag att lagstadgade skyldigheter föreligger.

Vissa näringsidkare är mycket svåra för att icke säga omöjliga alt över huvud taget kontrollera med avseende på skyldigheter mot samhället. Som exempel kan nämnas all ambulerande handel på marknader, festligheter och liknande folknöjen - en företeelse som kraftigt tilltagit på senare år både i antal och omfång. Hit hör också torghandel, som bedrivs av kringresande näringsidkare. Det vore icke något större inträng i dessa näringsidkares frihet atl införa skyldighel för dem att alltid medföra ett med identitetsuppgifter försett bevis om atl de registrerat sig för mervärdeskatteredo-visning hos resp. myndighet. Liknande skyldighet föreligger när del gäller t. ex. skrotuppköpares tillstånd alt driva sin näring,

1.28 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Kommittén har funnit alt avsevärda problem och brister är förknippade med den nuvarande lagstiftningen om näringsförbud. Den har därför strävat efler all göra lagstiftningen effektivare som elt led i verksamheten att motarbeta den ekonomiska brottsligheten och vissa andra av samhället oönskade förhållanden, Förbudel skall enligt kommitléns förslag bara användas dä det är fråga om kvalificerade illojala förhållanden. Del skall fungera som en sista utväg när andra medel visat sig otillräckliga.

Den föreslagna lagstiftningen ökar möjligheten atl ålägga någon ett näringsförbud även om de krav som uppställts för meddelande av sådanl förbud närmast innebär en skärpning av lagstiftningen. Avsikten är vidare alt göra övervakningen av meddelade näringsförbud effektivare. Lagstiftningen avses emellertid vara så restriktiv alt någon större utökning av ' meddelade förbud inte påräknas. Antalet förbud uppskattas av kommittén under de närmaste åren efter'lagstiftningens ikraftträdande komma att uppgå till mellan 50 och 100 per år. Med en genomsnittlig förbudslid på fyra är skulle, enligt kommitténs uppskattning, antalet förbud så småningom stabiliseras kring ca 300.

Belänkandet präglas av grundlighet och utförlighet. Härigenom kommer del atl bli ett gott stöd för rällslillämpningen och tillsynen. Länsstyrelsen har inte funnit anledning lill kritik i något avseende mot innehållet i betänkandet.

(Reservation, se avsnitt 2.25 och 6.23.) 236

1.29 Skånes handelskammare: Prop. 1985/86:126

En förändring av reglerna om näringsförbud måste enligt Handelskammaren ske med mycket stor försiktighet. Den utvärdering som kommittén gjort av nu gällande regler om näringsförbud och dess för- och nackdelar avser tiden från 1980 då reglerna om näringsförbud infördes. Detta är emellertid en allt för kort tidsperiod för all några säkra och tillräckligt rättvisande slutsatser skall kunna dras.

1.30 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Möjlighet alt ålägga näringsidkare generellt förbud att idka näring under
viss lid, högsl fem är, infördes 1980-07-01. En förutsättning för sådanl i

förbud är all det förekommit oegentUgheler i näringsverksamhet, som slutat med konkurs. Beslämmelserna om näringsförbud finns därför intagna i konkurslagen (1921:225).

Näringsförbudskommillén har haft i uppdrag att se över gällande bestämmelser och all därvid utreda om del är behövligt med ell utvidgat tillämpningsområde ulan direkl koppling lill en konkurssiluation. I kommittédirektiven framhåller chefen för justitiedepartementet, att näringsförbud är en myckel drastisk åtgärd och atl särskild uppmärksamhet därför måste ägnas åt att förutsättningarna för förbud i rättssäkerhetens inlresse ges en preciserad och klar uiformning. Departementschefen uttalar vidare, atl förbud inte får meddelas i andra fall än när det är fråga om uppenbart oseriösa näringsidkare, som på elt kvalificerat sätt har dokumenterat sin olämplighel att bedriva näringsverksamhet över huvud taget eller inom en viss bransch.

Kommittén har också haft till uppgift att överväga frågan om vilka myndigheter eller domstolar som bör få rätt att meddela näringsförbud och vem som bör åläggas atl föra det allmännas talan. I tilläggsdirektiv har kommittén uppmanals all samråda med kommissionen mol ekonomisk brottslighet i dess utredning av förutsättningarna för näringstillstånd.

Erfarenheten från skalle- och arbetsgivarkontrollen visar, alt det krävs ökade insatser för atl komma till rätta med det systematiska skatteundandragandet och annan ekonomisk kriminalitet. Nägon säker indikation på att de ekonomiska brotten ökat i antal under senare år finns visserligen inte men de har av allt all döma en sådan omfattning alt det finns anledning överväga regler som ger myndigheterna bättre möjligheter alt temporärt uteslänga oseriösa företagare och företrädare för näringsverksamhet från rätten till fortsatt förelagande. Del kan inte godtas alt företag, som lojall fuUgör sina skyldigheler mol del allmänna, borgenärer, anställda m.fl.-, utsätts för osund konkurrens från förelag som inte gör rätt för sig.

Länsstyrelsen har i yttrande 1984-06-21 över kommissionens mot ekonomisk brottslighet delbetänkande "Näringstillstånd" uttalat, alt kommissionens förslag till lag om näringstillstånd inte bör genomföras, I stället har länsslyrelsen förordat elt utvidgat näringsförbud och därvid hänvisat till näringsförbudskommitléns ulredning.

Länsstyrelsen anser liksom kommittén, att del finns behov av utvidgat näringsförbud ulan koppling till konkurs och att beslämmelserna om sådanl förbud bör tas in i en särskild lag. Detta innebär inte all länsslyrelsen i alla delar har samma uppfattning som kommitléns majoritet.

237

Sammanfattning Prop. 1985/86: 126

Sammanfattningsvis anser länsslyrelsen Uksom kommittén, atl del behövs elt utvidgat näringsförbud ulan koppling lill konkurs och att polis- och åklagarmyndigheterna även i fortsättningen skall ha utrednings- och processansvarel för dessa ärenden. Länsslyrelsen anser emellertid i motsats lill kommitténs majoritet, atl brottslig handling i näringsverksamhet skall vara en grundförutsättning för näringsförbud och atl det övergripande ansvaret för atl näringsförbud efterlevs skall vila på polismyndighet. Slutligen förordar länsstyrelsen en annan utformning av 2 § andra stycket och 5 § i lagförslagel samt att en allmän anmälningsskyldighet införs om uppdagade förhållanden, som kan motivera näringsförbud.

Skiljaktig mening av ledamölerna Göran Axell, Erling Sundwall, Gösta Björck, Siv Falkensson, Ingemar Svensson och Bertil Nilson saml tjänstgörande suppleanten Lennart Nilsson;

Enligt vår mening borde länsstyrelsen ha lillslyrkl del förslag som utredningens majoritet lagt fram i betänkandet.

1.31 Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om näringsförbud.

Ledamöterna Filip Johansson, Erik Holmkvist, Birger Simu och Owe Ericson reserverade sig lill förmån för den mening som uttrycks i den reservation som inom näringsförbudskommittén avlämnats gemensamt av Joakim Ollen, Johan A Olsson och Brivio Thörner,

1.32 Sveriges Domareförbund:

Bestämmelserna om näringsförbud i konkurslagen har nu gällt i drygt fyra år. Domareförbundet instämmer i kommitténs konstaterande att regleringen visat sig fylla ett behov. Härav följer dock inte utan vidare alt del nu är dags alt ge reglerna en utvidgad tillämpning, I många fall där näringsförbud ifrågasätts torde befintliga sanktioner vara liUfyllest om de utnyttjas effektivt och där tillräckliga sanktioner för närvarande saknas kan andra åtgärder visa sig lämpligare än näringsförbud,

1.33 Sveriges Advokatsamfund:

Samfundet anser att ingen skall kunna åläggas näringsförbud som inte gjort
sig skyldig lill brott i sin näringsverksamhet. Med denna reservation anser
samfundei kommitténs förslag väl underbyggda och lämpliga för sitt syfte.
Gällande bestämmelser om näringsförbud enligt 199 b-j §§ konkursla
gen, vilka trädde i kraft den I juli 1980, motiverades främsl av nödvändig
heten att komma till rätta med rådande missförhållanden avseende ekono
misk brottslighet i samband med konkurs och s, k. upprepade konkurser.
Vid det remissförfarande som föregick denna lagstiftning reserverade sig
samfundet mot att konkurslagskommitléns förslag om inskränkningar i
principen om näringsfrihet skulle komma till stånd utan en mer ingående
ulredning angående missbruk av konkursinstituiet samt ändamålsenlighe
ten av näringsförbud till motverkande av konkursmissbruk. Erfarenheter
na av den därefter genomförda lagstiftningen och det förhållandel att en ny
kommitté - näringsförbudskommillén - tillsalts relativt kort tid senare
för atl bl.a, se över konkurslagens bestämmelser om näringsförbud visar
enligt samfundets mening att dess tidigare framförda uppfattning varit
välbetänkt, I sin utförliga utredning pekar näringsförbudskommillén på 238

flera problem och brister förknippade med den nuvarande lagstiftningen Prop. 1985/86: 126 samt nödvändigheten av ändrade regler för att göra näringsförbudet mer effektivt som vapen i kampen mol den ekonomiska brottsligheten.

Kommitténs utredning och erfarenheterna av gällande lagsliftning visar atl näringsförbud kan vara etl lämpligt medel för att motverka fortsatt missbruk och skada. Samfundei vill emellertid kraftigt understryka viklen av atl näringsförbud endasl tillgrips i mycket kvalificerade fall med hänsyn till de många gånger vittgående konsekvenserna av ett förbud för den enskilde, hans familj och affärsförbindelser.

1.34 Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen delar kommitléns uppfattning alt det finns etl uttalat behov av alt förslärka och effektivisera insatserna mol ekonomisk brottslighet. Enligt föreningens uppfattning är del emellertid inte i första hand utvidgade sanktioner som krävs utan bättre resurser - inte minsl till åklagarväsendet. Gällande regler om näringsförbud är så nya att den utvärdering som kommittén företagit måhända inte ger en fullt rättvisande bild av hur reglerna skulle kunna fungera med en tillfredsslällande utredningsapparat och en effektivare övervakning av meddelade näringsförbud.

1.35 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Det arbete som kommittén presenterat är ett i många stycken imponerande arbete. De aspekter som kan läggas på de aktuella spörsmålen har lagits fram och ventilerats noggrant.

Erfarenheter av nuvarande ordning

Vid tillkomsten av institutet näringsförbud fanns ett sedan mänga är samlat behov av åtgärder mot den kategori av näringsidkare som på ett grovt och systematiskt sätt missbrukat de regler som gäller för näringsverksamhet. Antalet personer som var aktuella för näringsförbud var kanske därför större då än vad som blir fallel vid en löpande tillämpning av reglerna om näringsförbud.

På grund av att institutet var nytt för svenska förhållanden och reglernas något vaga uiformning har näringsförbudei drabbat "fifflare" av myckel olika art, I efterhand kan konstaleras att några som belagts med näringsförbud inte är så kvalificerade att de borde ha ålagts näringsförbud. Enligt föreningens mening föreligger därför etl behov av precisering av beslämmelserna,

Pä grund av bl.a. reglernas vaga utformning har handläggningen av näringsförbud inte alltid fungerat på önskvärt sätt.

Ärendena synes ha haft en myckel låg prioritet hos åklagare och polis och anmälningar har ofta fått ligga utan åtgärder i avsevärda lider. Dessutom kan föreningen inte utesluta att åklagarna har överskattat problemen med bevisning. I ett flertal fall har kronofogdemyndigheterna ställt ekonomer lill åklagarnas förfogande för ulredning. Enligt föreningens uppfattning har detla underlätlat och påskyndat utredning och lagföring.

Vad gäller efterlevnaden av ådömda näringsförbud har det rått tveksam
het om vilken eller vilka myndigheter som haft alt fuUgöra övervakning.
Klart har stått alt tillsynsmyndigheterna i konkurser har haft att tillse att
den verksamhet gäldenären haft vid förbudels ikraftträdande har avveck
lats. Numera lorde det råda enighet om att tillsynsmyndigheterna i kon
kurser har haft att tillse att den verksamhet gäldenären haft vid förbudets 239

ikraftträdande har avvecklats. Numera torde det råda enighet om alt Prop. 1985/86: 126 tillsynsmyndigheterna även har alt fortlöpande kontrollera alt gäldenären inte ägnar sig ål näringsverksamhet.

Möjligheterna lill kontroll är emellertid mycket begränsade. Del har oftast rört sig om ljusskygg verksamhei. Då näringsförbud träder i kraft blir del naluriigl inte lättare alt få reda på vad som händer. Visseriigen finns möjligheter lill kontroll i register hos oUka myndigheter huruvida gäldenären förekommer i någol näringssammanhang. Av förklarliga skäl är dessa regislerkontroller inte särskill resullatbringande. Den kategori som ålagts näringsförbud har oftast haft sin inkomst i enbart näringsverksam-hel. Man kan därför ulgå från all del enda sätt de kan försörja sig på även fortsättningsvis är genom näringsverksamhet.

Någon möjlighet att ålägga gäldenären atl själv berätta vad han sysslar med har inte funnits och ej heller har resurser för spaning och fältkontroller funnits. För atl tillsynsmyndigheten skall fä reella möjligheter alt fullgöra sina övervakningsskyldigheter behövs bättre instrument. Här bör även påpekas atl prioritering hos åklagare och polis måsle ändras när det gäller att ulreda överträdelser av näringsförbud.

Författningsförslaget

Med de utgångspunkter kommittén haft för silt ställningslagande anser föreningen alt författningsförslaget är väl genomtänkt.

Sammanfattning

Med---- gjorda påpekanden om befogenheter för lillsynsorganel, priori
tering i handläggningen och övrigi tillstyrker föreningen de förändringar
som kommittén föreslagit.

1.36 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR:

FAR avstyrker förslaget i vad del avser brott som rekvisit, avvecklingslid och tillsynsmyndighet. FAR tillstyrker förslaget i övrigt.

------ föreslår FAR all aktualiserade frågor om näringsförbud, närings
tillstånd och betalningsansvar behandlas i etl sammanhang.

1.37 Svenska Revisorsamfundet:

Samfundet kan ansluta sig till utredningens principiella uppfattning att näringsförbud i vissa fall skall kunna meddelas ulan samband med konkurs. Invändningar måsle dock göras mot de förslag som på en del punkter framställs.

Utvärdering av gällande regler i konkurslagen

Vid kommitléns undersökningar har framkommit bl. a. att elt av de allvar
ligaste problemen är övervakningen och kontrollen av de personer som
hittills meddelats näringsförbud. Överträdelser av meddelade förbud har
konstaterats i en mängd fall. Tidigare erfarenheter visar all just möjlighe
terna lill övervakning och kontroll av efterlevnaden av denna typ av
lagstiftning ulgör etl problem som måste ägnas större uppmärksamhet än
hittills. Principiellt är samfundet därför tveksamt till en lagstiftning, där
möjligheterna till kontroll av efterlevnaden i praktiken är starkt begränsa
de, I sammanhanget bör uppmärksamheten fästas på den sociala situa- 240

tionen för de personer som drabbats av näringsförbud. Möjligheterna till Prop. 1985/86: 126 anställning på den öppna arbetsmarknaden blir sannolikt i många fall små eller obefintliga. De som belagts med näringsförbud lorde därför i mänga fall komma alt i varierande omfattning vara hänvisade lill samhällets sociala resurser. I sammanhanget kan ocksä beröras det förhållandet atl tredje man kan komma atl lida ekonomisk skada vid meddelade näringsförbud exempelvis vid avveckling av rörelse. Det inger myckel starka betänkligheter att personer som inte på något sätt är inblandade i eller medvetna om den oseriösa verksamheten skall riskera - kanske förödande - ekonomiska konsekvenser av alt en annan person meddelats näringsförbud. All möjlig hänsyn bör las lill denna omständighet vid övervägande om förbud skall meddelas eller ej.

1.38 Vissa organisationer inom näringslivet:

Näringsfrihetens betydelse

För ett land och dess medborgare är näringsfriheten en garanti för tillskott av nya affärsidéer, skapande av arbetstillfällen, effektiv konkurrens och allmän utveckling av välståndet.

Både för den enskilde och för samhället representerar således näringsfriheten omistliga värden. Begränsningar i näringsfriheten måste kunna motiveras av alldeles särskilda hänsyn till speciella förhållanden, som vid en restriktiv prövning kan befinnas föranleda något ingrepp.

Tidigare under året har organisationerna avgett yttrande över betänkan-del Näringstillstånd (SOU 1984:8). Organisationerna avstyrkte förslagel och var allmänt myckel kritiska till införande av etableringskonlroll i vissa branscher. De allvarliga effekterna för den seriösa näringsverksamheten och brislen på effektivitet i etl sådant syslem framhölls starkt i remisssvaren.

Eftersom förslagen om näringstillstånd och näringsförbud torde bli föremål för en samtidig behandling inom departementet vill organisationerna hänvisa till vad de anförde med anledning av förslaget om näringstillstånd och refererar till sina olika remissyttranden.

Ett system med näringstillstånd kan under inga förhållanden accepteras. Däremot har organisationerna ingen erinran mot att näringsförbudsinstilulet byggs ul enligt de linjer som anges i det följande.

Näringsförbud

Ett näringsförbud innebär otvivelaktigt elt stort ingrepp i den principiella närings- och etableringsfrihet som av tradition råder i värt land. För den som träffas av etl näringsförbud utgör detla en synnerligen ingripande åtgärd. Ett näringsförbud är för den enskilde ett straff som i praktiken kan innebära ett yrkesförbud. Vid sådana förhållanden bör institutet näringsförbud komma ifråga som sanktion enbart i undantagssitualioner då mycket speciella förhållanden föreligger och det är uppenbart att andra mindre långtgående åtgärder inte kan antas vara verkningsfulla.

Om möjligheten införs atl meddela näringsförbud på elt visst område måsle det krävas att man noggrant preciserar i vilka situationer och under vilka närmare förutsättningar elt förbud kan komma ifråga. Det är särskill viktigt att kraven pä rättssäkerhet sätts högt när det gäller tvångsåtgärder.

Organisationerna vill emellertid också framhålla att det är i allas intresse
- inte minsl de seriösa företagarnas - atl älgärder vidtas mol mindre
nogräknade personer som systematiskt grovt åsidosätter gällande regler i 241

syfte all slävja denna verksamhet,

16 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

Näringsförbudskommittén har i sitt betänkande med stor noggrannhet Prop. 1985/86: 126 analyserat hur de nuvarande möjligheterna att ålägga en person ett näringsförbud har fungerat saml utföriigl behandlat de flesta av de problem som kan bedömas vara förenade med ett utvidgat näringsförbudsinstitut. En avsevärd svårighet i sammanhanget har dock varit att ett näringsförbudsinstitut funnits i Sverige under en förhållandevis myckel kort tid. Några mera bestämda slutsatser är därför ännu inte möjliga att dra i synnerhet om effektiviteten i systemet. Den begränsade erfarenheten bör mana lill försiktighet när man nu överväger att vidga möjligheterna ält meddela näringsförbud.

Organisationerna tillstyrker förslaget i stort. Vi vill emellertid understryka uttalandena i betänkandet om att näringsförbud bara skall användas som en sista utväg och inte får tillgripas med mindre det är absolut nödvändigt. Detta uttalande från kommittén bör om möjligt återspeglas i själva lagtexten. I vart fall bör det återges i motiven på ett sådant sätt att de dömande myndigheterna verkligen uppfattar ullalandet som ett klart uttryck för lagstiftarens intentioner.

Organisationerna vill också understryka att ell fungerande näringsför-budssyslem kräver en effektiv tillsyn. Annars kan det lätt bli elt slag i luften. Avsevärda ansträngningar bör göras för att få till stånd en sådan ordning. Det är också önskvärt atl man i del fortsatta beredningsarbetet noga uppmärksammar de problem som kan vara förenade med avveckUng av en verksamhet efler näringsförbud. Särskilt bör beaktas all tredje mans intressen inte onödigtvis kommer i kläm vid avvecklingen.

På några väsentliga punkter har organisationerna en från kommittén avvikande uppfattning.

Sammanfatining

Organisationerna tillstyrker alt möjligheterna atl meddela näringsförbud utvidgas. För att näringsförbud skall kunna komma ifråga måste dock enligt vår uppfattning personen ifråga ha gjort sig skyldig till ett mera kvalificerat brottsligt beteende i enlighet med vad som närmare preciseras i yttrandet.

Kraven pä klara regler och en enhetlig rättstillämpning tillgodoses bäst om man så långt möjligt uttryckligen anger vid vilka brott näringsförbud kan komma ifråga,

1.39 Företagareförbundet, SFR:

Kommittén har hafl i uppdrag atl se över konkurslagens bestämmelser om näringsförbud och att undersöka om det är lämpligt alt utvidga reglernas tillämpningsområde så att förbud kan meddelas även ulan samband med konkurs.

Förbundet finner atl kommittén på elt noggrant och objektivt sätt försökt att belysa problemen kring näringsförbud. Betänkandet är elt föredöme i förhållande till Eko-kommissionens ofta hafsigt och dåligt underbyggda betänkanden.

Gällande rätl

Sedan den 1 juli 1980 finns möjlighet för domstol alt genom särskilt beslut
förordna om näringsförbud för konkursgäldenären eller - om gäldenären
är en juridisk person den som företräder gäldenären. Ett sådant näringsför
bud upphör inte att gälla med konkursens avslutande ulan fortsätter att 242

vara verksamt under en av domstolen bestämd tid som fär vara maximalt Prop. 1985/86: 126 fem år. Sedan bestämmelserna trädde i kraft för något mindre än fyra år sedan har knappt 150 näringsförbud meddelals.

Erfarenheterna frän de nu gällande reglerna är varierande men en allvarlig kritik har riklats mol kontrollen över de personer som meddelals näringsförbud. Denna har enligt belänkandet inte fungerat som önskat. Övervakningsuppgiflen ligger pä de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndighet i konkurs, Pä många håll "har man inte haft någon som helst kännedom om huruvida de näringsförbjudna personerna åtlylt förbudet eller inte",

I en stor mängd fall har det förekommit misstanke om att näringsförbudet överträlls. Åtal för överträdelse hardock bara väckts mot tre personer,

Ocksä i ett annat avseende har kommittén funnit anledning att klaga pä effektiviteten, nämligen när det gäller snabbheten i förfarandet. Det har i genomsniti dröjt ett år från konkursbeslutet till dess att näringsförbud kunnat meddelas. I 10% av fallen har del tagit mer än tvä år. Långsamheten synes enligt kommittén hafl sin huvudsakliga grund däri att polis åklagare hafl slora ärendebalanser på den ekonomiska brottslighetens område.

Kommitténs förslag

Kommittén har funnit atl näringsförbud trots allt måste anses vara ett lämpligt vapen mot den ekonomiska brottsligheten och även mot vissa andra missförhållanden som förekommer i samband med näringsverksamhet.

Kommittén föreslär att kravet pä konkurs för näringsförbud bör släppas samt att den nuvarande särskilda möjligheten att meddela näringsförbud vid upprepade konkurser bör slopas. Kommitténs majoritet föreslår vidare att det inte uppställs något krav på brott. För att undvika att näringsförbud inte meddelas i annat än myckel allvarliga fall föreslås alt en minimitid för näringsförbud införs. Denna skall vara tre år.

Företagarförbundet konstaterar att myndigheterna hittills inte hafl tillfredsställande möjligheter alt övervaka del nu gällande syslemet. Detla beroende på bristande resurser på såväl åklagar-, domstols- som kronofogdesidan. Samtidigt som detta konstateras föreslår kommittén i princip en utvidgning av påföljden näringsförbud. Genom förslaget blir del i princip möjligt att meddela förbud på grund av grova åsidosättanden av förpliktelser mot exempelvis konsumenter och anställda.

För näringsförbud skall det enligt kommitténs förslag fordras att näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och att förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkt. I lagtexten anges tre omständigheter som domstolen skall ta särskild hänsyn till "all missbruket varit systematiskt, att del medfört belydande skada saml att del fortsatt sedan vederbörande dömts för brott i näringsverksamheten".

Förbundels slällningslagande

Mot bakgrund av att myndigheterna hittills inte haft möjlighet atl kontrollera nuvarande regler om näringsförbud finner vi del ologiskl alt utvidga del i dag gällande förbudet, 1 kommitléns betänkande finns inget belägg för en bättre uppföljning och kontroll av atl ell näringsförbud följs,

1 regeringens proposition 1984/85; 32 om riktlinjer för det framtida arbe
tet mot ekonomisk brottslighet m.m. sägs behovet "att ta till nya krimi
naliseringar litet. Bristerna i dag gäller främst förutsättningarna för att 243

upptäcka och beivra överträdelser av de lagar som fmns. Den viktigaste Prop. 1985/86: 126 uppgiften när det gäller straffsystemet är inte att skriva nya straffbestämmelser ulan att se lill att de som finns kan tillämpas när brott begåtts".

Förbundet delar denna uppfattning och menar att ytterligare lagförslag är onödiga så också förslaget till utvidgat näringsförbud. Förbundel avslyrker alltså att Näringsförbudskommitléns förslag läggs lill grund för lagsliftning.

Vi föreslår i stället att polis-, åklagar- samt domstolsmyndigheterna tillförs ytterligare resurser för att tillse att dagens lagregler efterlevs. Därtill föreslår vi atl avsevärda resurser läggs ned på atl utbilda de anställda i ovanslående myndigheter. Tills detta hunnit genomföras bör myndigheterna köpa kompelens på den öppna marknaden,

1.40 Motorbranschens Riksförbund (MRF):

Förbundet har tidigare i år avgivit remissyttrande beträffande den s.k. Eko-kommissionens förslag till näringstillstånd. Vad förbundet därvid anfört står fast.

För att komma lill rätta med oseriös näringsverksamhet anser förbundet alt etl syslem med näringstiUstånd enligt Eko-kommissionens förslag klart är att föredra framför ett utbyggt näringsförbudsinstitut. Näringstillståndet får antas få en förebyggande effekt medan näringsförbudei endasl kan leda till ett eventuellt försvärande långt i efterhand för sådana näringsidkare som på ett myckel kvalificerat sätl ådagalagt missbruk av näringsfriheten.

Förbundet betvivlar atl näringsförbudet har någon större praktisk betydelse i kampen mot oseriösa näringsidkare. Detta gäller även om reglerna för näringsförbud skärps enligt kommitténs förslag.

Förbundet förordar därför att förslaget om näringstiUstånd genomförs, I den mån det anses alt näringsförbud bör finnas vid sidan härav har förbundel inget atl erinra mot det nu remitterade förslagel, dock alt kriterierna för meddelande av näringsförbud bör preciseras närmare än vad som skett i kommitténs förslag.

1.41 Schaktentreprenörernas Riksförbund (SER):

Vi har lagil del av del yttrande som har avgivils gemensamt av Sveriges Indusiriförbund, SHIO-Familjeföretagen, Svenska Handelskammareförbundet, Sveriges Grossistförbund, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Svenska Arbetsgivareföreningen, Vi instämmer i allt väsentligt i vad som där anförs. Vi vill emellertid för egen del särskill framhålla följande,'

I regeringens proposition 1984/85; 32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m,m. anförs (s, 81) att det föreligger elt nära samband mellan det av den s.k. Eko-kommissionen föreslagna nä-ringslillståndssyslemet och elt utvidgat näringsförbud enligt näringsförbudskommitléns förslag, "De kan i viss män ses som alternativa vägaratt ingripa mot de oseriösa näringsidkarna,,," sägs det i propositionen. Vi menar all etl utvidgat näringsförbud klart är att föredra framför näringstillstånd, som vi helt avvisar som medel mot ekonomiska oegentiigheter,

I vårt yttrande 1984-06-14 över Eko-kommissionens förslag lill näringstillstånd tar vi ställning för ett utvidgat näringsförbud. Vi pekar emellertid också på betydelsen av en jämnare sysselsättning, etl kraftfullare agerande

' Se även avsnitt 2.36, 244

från kronofogdarnas sida, ett allmänt molorredskapsregister, införande av Prop. 1985/86: 126 skallebevis och stöd ät branschorganisationernas utbildningsverksamhet för att komma till rätta med förekommande ekonomiska oegentligheter,

1.42 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR):

SHR, som är en samorganisation för Hotell- och Restaurangarbelsgivare-föreningen. Hotell- och Restaurangbranschföreningen och regionala organisationer, representerar ca 75 % av den egentliga hotell- och restaurangnäringens omsättning. Varje någorlunda välkänt hotell- och restaurangförelag är medlem i SHR, Medlemsantalet är f. n, ca 1 800 och ökar årligen med ungefär etl hundratal,

SHR har sedan millen av 70-talel arbetat intensivt för en sund utveckling av restaurangbranschen. Därvid har inriktningen varit alt i första hand hindra olämpliga personer att etablera eller fortsätta verksamhet inom näringen. Från denna utgångspunkt har SHR således tillstyrkt ändringar i Lagen om handeln med drycker, LHD, som trädde i kraft halvårsskiftet 1982 och avstyrkt Eko-kommissionens förslag "Näringstillstånd" SOU 1984:8,

SHR är av den bestämda uppfattningen att åtgärder riktade mot olämpliga individer är överlägsna branschinriktade, generella regler. En utveckling av systemet med näringsförbud ligger därför i linje med SHRs mening om hur en alll igenom sund restaurangnäring skall åstadkommas.

Personer verksamma i ledningen för restauranger med serveringstillstånd kontrolleras av länsstyrelser, kommuner, arbetsmarknadens organisationer, m.fl, Etl utvidgat näringsförbud har därför särskilt goda förutsättningar atl bli effektivt inom restaurangbranschen. Det är emellertid viktigt att meddelade näringsförbud blir kända både av myndigheter och andra intressenter.

Sammanfattningsvis anser SHR alt kommitténs förslag är väl ägnat all förbättra förutsättningarna för en allt igenom sund restaurangbransch. Med vad som ovan sagts' tillstyrker SHR förslaget,

1.43 Målaremästarnas Riksförening:

Måleribranschen

Målaremästarnas Riksförening organiserar som bransch- och arbetsgivarorganisation något över I 000 måleriföretag. Detta skall ställas i relation lill de 6000 registrerade måleriförelag som enligt Kommissionen mot ekonomisk brottslighet finns i landet. Trots delta svarar medlemmar i Målare-mästarnas Riksförening för över 60 procent av det organiserade måleriet och tillsammans med BPA och de allmännyttiga bostadsföretagens måleriavdelningar för drygt 85 procent. Av detta framgår atl en stor del av de registrerade måleriföretagen är s, k, enpersonsföretag.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har beskrivit de problem som måleriföretagen förorsakar ur uppbördssynpunkt. Man har därvid konstaterat att en slor del av de registrerade förelagen var restförda för skaller och sociala avgifter. Mot denna bakgrund föreslog kommissionen att mäleribranschen skulle omfattas av reglerna om näringstillstånd.

Ur måleribranschens synpunkt ter sig problemen med ekonomisk brottslighet något annorlunda än vad som ovan angivils. All begränsa den svarta sektorn och återställa begrepp som konkurrens på lika villkor mellan

' Se även avsnitt 2.37, 245

seriösa företag är i dag ett överlevnadsvillkor för måleribranschen. Den Prop. 1985/86: 126 slora svarta sekiorn beslår naturligtvis lill en del av de förelag som enligt Eko-kommissionen finns registrerade men den helt övervägande delen torde vara "förelag" som över huvud taget inte finns upptagna i något register. Vi har i vårt remissvar på Eko-kommissionens belänkande "Näringstillstånd" SOU 1984:8 angivit några av de problem som den svarta sektorn förorsakar. De kanske allvarligaste problemen är i första hand inte marknadsförlusler utan den arbetskraftsbrist som uppkommer i förelagen när man ständigt förlorar resurser till den svarta sekiorn och får del rykte av "skum bransch" som den utbredda oseriösa näringsverksamheten ger. Målaremästarnas Riksförening vill således kraftigt betona viklen av atl ålgärder vidtas så att seriösa måleriföretag har möjlighel atl under realistiska ekonomiska förhållanden konkurrera med varandra. En förutsättning för detta är enligt vår mening all den svarta måleribranschens möjligheter atl agera minskas. Om sä ej sker kommer måleribranschen alt trots en hög nyrekrytering utarmas på resurser i så hög grad alt möjligheter saknas att betjäna de återstående "vila" marknaderna.

Näringsförbud — nuvarande regler

De hittills gäUande reglerna om näringsförbud trädde i kraft den 1 juli 1980. Det ligger i sakens nalur atl näringsförbud är en åtgärd som endasl skall tillgripas i sällsynta fall. Atl detta också varit fallel framgår av den statistik som redovisas i betänkandet. Det framgår också alt reglerna tillkom för alt slävja ell allt mer utbrett missbruk av bolagskonkurser.

För måleribranschens del kan redan inledningsvis konstaleras alt de nuvarande reglerna ej i någon nämnvärd grad påverkal den ekonomiska brottsligheten inom branschen.

Målaremästarnas Riksförening känner ej lill något fall då måleriföretagare drabbats av näringsförbud lill följd av oegentligheter i samband med konkurs. Orsaken till alt måleriförelagare ej ådömis näringsförbud förklaras framför allt av att den ekonomiska brottsligheten inom branschen i huvudsak har en annan skepnad än den som näringsförbudsreglerna skall slävja. Detta hindrar ej alt även missbruk av bolagskonkurser förekommer inom måleribranschen. Detta missbruk har dock uppenbarligen ej varit av sådan arl att näringsförbud aktualiserats.

Kännetecknande för konkurser inom måleribranschen är att ny verksamhet startas omedelbart efter konkursbeslutel. Detla trots de konkurs-karantänbestämmelser som återges i betänkandet. Orsaken lill att ny verksamhet ofta startas på delta sätt är atl mäleriföretagen vid konkurstillfället har pågående entreprenader och beställare vill naturligtvis ha dessa entreprenader färdigställda. Del enklaste sättet att åstadkomma delta är då alt anlita de personer som redan finns på arbetsplatsen och därigenom är en ny verksamhei påbörjad.

Vi kan således konstatera atl de hittillsvarande näringsförbudsreglerna ej varit inriktade på den ekonomiska brottslighet som är den dominerande inom måleribranschen. Och dessutom atl den ej varit effektiv inom de begränsade områden för vilka näringsförbudsreglerna varit avsedda,

Näringsförbudskommillén konstaterar ocksä att de nuvarande reglerna är behäftade med vissa problem. De problem som angivits är atl;

- kontrollen över de personer som meddelats näringsförbud har brustit

- bevissvårigheler i samband med bulvanförhållanden har uppställ

- överträdelser ej har beivrats

- man haft långa handläggningslider för näringsförbud (genomsnittligt 1

år) 246

- rättstillämpningen har varierat.

Beträffande de långa handläggningsliderna finns anledning atl påpeka all Prop. 1985/86: 126 om tillfälligt näringsförbud ej meddelals kommer ny verksamhet sedan länge vara etablerad.

Som framgått ovan är huvudregeln inom mäleribranschen att nytt förelag startas redan innan tidigare konkurs avslutats. Detta sammanhänger naturligtvis med att man som tidigare nämnts arbetar med entreprenader som måste avslutas, att förelagaren har upparbetade "personliga" kundkontakter och atl etableringen kräver litet kapital.

Näringsförbudskommitténs förslag

I direktiven till de nu framlagda belänkandet framgår all "kommitténs huvuduppgift bör vara att ta ställning till det allmänna behovet och de principiella och de praktiska aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud", I tilläggsdirektiv ålades ocksä kommittén all samråda med Ekokommissionen med frågor där uppdragen nära berörde varandra,

Mol bakgrund av ovanslående direktiv och den problembild som man själv skisserat har näringsförbudskommiltén konstaterat alt del "uppenbarligen föreligger elt behov av förstärkta och effektivare insatser mol den ekonomiska brottsligheten". Därför barman föreslagit att;

—kravet på konkurs för atl näringsförbud skall åläggas en person bör slopas

—den nuvarande särskilda regeln om s. k, flerkonkursfall.slopas

- kravet pä brottslig handling som orsak till utdömt näringsförbud slopas (på denna punkt är kommittén ej enig)

- minimitiden för näringsförbud skall bestämmas till 3 år,

Dessulom diskuterar kommittén möjligheterna att nedbringa de långa handläggningstiderna dock utan att konkret ange hur detla skall ske.

Allmänna synpunkter

Som lidigare framgått berör varken de hittillsvarande eller de nu föreslagna reglerna om näringsförbud på någol mer påtagligt sätt den ekonomiska brottslighet som finns inom måleribranschen. Näringsförbudsreglerna har ju heller uppenbarligen inte lill syfte atl i första hand motverka svart näringsverksamhet ulan riktar in sig pä sådan oseriös verksamhet som förekommer i mer etablerade former. Den redovisning av den svarta ekonomins omfattning som finns återgiven i betänkandets kapitel 7 (s, 155-156) saknar också betydelse i detla sammanhang efiersom inget av kommitténs förslag är inriktat pä oredovisade skattepliktiga inkomster. Det skatteundandragande som förekommer i samband med konkurser gäller är i allra högsla grad redovisade medel även om uppbörden av dessa misslyckats.

Även om vi således konstaterar all näringsförbudskommitténs förslag ej
kommer atl påverka omfattningen av den svarta målerimarknaden vill vi
göra några påpekanden belräffande näringsförbuden. Om reglerna skall bli
effektiva för det begränsade syfte som finns krävs enligt vår mening i första
hand en betydligt snabbare handläggning. Del finns dessutom särskild
anledning alt fråga sig varför vissa branscher över huvud taget ej drabbats
av några näringsförbudsfall. Det kan naturligtvis vara så atl "brotten" i
samband med konkurserna ej varit tillräckligt allvariiga. Men det kan
också vara sä att konkurserna är tämligen små och ej utreds särskilt
noggrant. EnUgl vår mening bör ifrågasättas om detta inte är fallel i ett
slort antal konkurser och man därigenom aldrig får elt underiag för att
väcka åtal om gäldenärs- eller bokföringsbrolt. Det kan också ha en viss 247

betydelse att handläggningstiden för näringsförbudsärenden är så lång atl Prop. 1985/86: 126 konkursförvaltare som överväger att anmäla ett brott drar sig för detta. Del hade således enligt vär mening varit värdefullt med en kartläggning av även sädana konkurser där näringsförbud aldrig aktualiserats,

I diskussionen belräffande huruvida kravet på brottslig handling skall kvarstå som grund för näringsförbud diskuteras också konsumentintressen. Som föreningen påtalat bland annal i remissyttrande över näringstillstånd (SOU 1984; 8) är just åsidosättande av konsumentintressen problem som ofta sammanhänger med oseriös verksamhei inom måleribranschen. Dessvärre lorde möjligheterna att med hjälp av näringsförbud komma åt denna verksamhet vara obefintliga. Den företagare som döms till näringsförbud kommer sannolikt atl fortsätta med en helsvart verksamhet utanför myndigheternas kontrollmöjligheter,

Sammanfatining

Sammanfattningsvis konstaterar således Målaremäslarnas Riksförening all betänkandet Näringsförbud SOU 1984:59 ej innehåller sådana åtgärder som på något påtagligt sätl begränsar den ekonomiska brottsligheten inom måleribranschen. Mot bakgrund av att reglerna om näringsförbud ej tidigare haft någon inverkan på detla område är förslaget ur denna synvinkel ett bibehållande av nuvarande förhållanden. Eftersom förslaget ej berör de för måleribranschen huvudsakliga problem har vi ej funnit anledning all framföra detaljsynpunkler på de enskilda förslagen. Vi finner ej heller anledning atl avstyrka förslaget eftersom reglerna myckel väl kan ha effekt inom andra branschområden, Däremol förtjänar atl ytterligare en gång understrykas vikten av alt kraftfulla åtgärder vidtas inom de områden som särskill berör bygghantverkssektorn och måleribranschen nämligen den utbredda svarta verksamhelen,

1.44 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF):

SBEF vill inledningsvis framhålla alt den näringsfrihet som idag i princip råder måste värnas och bevaras. Enligt SBEFs uppfattning ulgör näringsfrihet en grundläggande förutsättning för ekonomisk utveckling och individuell frihet.

Även om elt näringsförbudsinstitut i principiellt hänseende innebär etl ingrepp i den näringsfrihet som bör råda, anser SBEF all skäl talar för all institutet i fräga bör finnas och för atl reglerna för delsamma bör utsträckas lill alt omfatta situationer utanför konkursens ram, SBEF har sålunda i detla hänseende inga invändningar mol kommitléns överväganden,

SBEF anser--- alt kommitléns förslag till regler om näringsförbud i

huvudsak är godtagbart. Den främsta invändningen som kan riktas mot förslaget är enligt SBEF alt det, när del gäller förutsättningarna för näringsförbud, inte uppfyller de krav på rättssäkerhet som bör ställas på en sanktion som näringsförbud. I denna del anser SBEF det förslag som framförs av reservanterna Ollen, Olsson och Thörner är bättre ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

248

1.45 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF): Prop. 1985/86:126

Sammanfattning

Sedan 1980-07-01 gäller särskilda bestämmelser i konkurslagen om näringsförbud. Kommittén har hafl i uppdrag att se över dessa bestämmelser och undersöka om det är lämpligt att utvidga reglernas tillämpningsområde så all förbud kan meddelas även ulan samband med konkurs. Kommitténs undersökningar har visat på vissa problem och brister i gällande system. Kommittén föreslår att kravet på konkurs för näringsförbud utgår, att det inte heller i fortsättningen skall vara nödvändigt med brottslig handling som grund för näringsförbud och att nya verksamhetsområden införes under förbudels område.

Kommittén har ulfört elt omfattande arbete och genomfört analyser som innefattar argument både för och emot kommitténs förslag.

LRF yttrade sig 1979 över dåvarande förslag lill näringsförbudslagstiftning och konstaterade då atl LRF och dess medlemmar i mycket begränsad mån berördes av förslagel. LRF godtog att möjlighet all meddela näringsförbud infördes. I anslutning härtill lämnade LRF vissa synpunkter på bl. a, prövningen av näringsförbud i olika fall.

Idag är verksamheterna jordbruk och skogsbruk undanlagna från näringsförbudets område. Detta undantag föreslås bli upphävt, främst av det skälet att olika näringsidkarkalegorier och verksamheter i princip enligt kommittén bör behandlas lika. Kommittén anmärker dock i detla sammanhang atl särskild försiktighet med hänsyn lill förhållandena bör iakttas när det gäller bl, a, jordbrukare och att förbud, om del vore möjligt, torde bli mycket ovanligt för denna grupp,

I och för sig är jordbrukare som näringsidkare redan nu underkastade näringsförbudsreglerna i konkurslagen. Näringsförbud kan dock inte avse jord- eller skogsbruksverksamhet,

LRF noterar kommitténs anmärkning atl det belräffande jord- och skogsbruksverksamhel inte framkommil något behov av atl stävja missbruk av näringsfriheten genom näringsförbud. Som nedan påvisas innefattar också den föreslagna utvidgningen till jord- och skogsbruks verksamhet sådana problem, sammanhängande med gränsdragningen mol yrkesförbud och de speciella förhållandena rörande bl, a, boende, familjeförhållanden och skötsellagstiftning under vilka nämnda verksamheter bedrivs, att LRF pä sakliga grunder finner det rimligt att de även fortsättningsvis undantas från näringsförbudets tillämpningsområde. Instrumentet näringsförbud skulle bli praktiskt nära nog oanvändbart. Det finns ocksä andra regelsystem atl tillgå, t, ex, brottsbalken.

Skulle det på rent principiella grunder befinnas ofrånkomligt all utvidga
näringsförbudets verksamhetsområde vill LRF föreslå atl det övervägs om
det är möjligt att såvitt avser jord- och skogsbruk och därmed jämförliga
verksamheter, t. ex. trädgårdsnäring, införa någon särskild kvalifikations-
grund för näringsförbud, t. ex. ett brott av viss högre svårighetsgrad. LRF
vill om så inte sker understryka alt näringsförbud skall kunna komma
ifråga endast då enskild näringsidkare eller därmed jämställd grovt åsido
satt vad som ålegat honom som näringsidkare. LRF vill också mycket
starkt betona det nödvändiga i all största uppmärksamhet ägnas rätlssä-
kerhetsaspekterna. Vad gällerjord- och skogsbrukare är verksamheten i
regel särskilt förknippad med bostads- och familjeförhållandena, vilket
innebäratt elt förbud i praktiken i regel skulle vara liktydigt med yrkesför
bud. Dessa förhållanden liksom dispens- och avvecklingsreglernas utform
ning och tillämpning kräver största uppmärksamhet. Detla beröres särskilt
nedan'. 249

' Se främst avsnitt 4,27,

Nedan behandlas kommitténs förslag utifrån främst den situationen atl Prop, 1985/86: 126 jord- och skogsbruksverksamhet införs under näringsförbudets område. De synpunkter som anförs är dock även, och i första hand, alt se som skäl mot den föreslagna utvidgningen,

Kommitléns undersökning har visat pä vissa problem och brister i nuvarande förhållanden. Kommittén har också haft i uppdrag atl undersöka om det är lämpligt att utvidga reglernas tillämpningsområde, 1 detta sammanhang har kommittén gjort en bred undersökning av förbudets olika effekter och utrett om förbudspåföljden är etl lämpligt medel i kampen mot ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter i samband med näringsverksam-hel.

Kommittén noterar särskill att det brustit i kontrollen över de personer som meddelats näringsförbud. Kronofogdemyndigheten är tillsynsmyndighet i konkurser. Kommittén framhåller ocksä att rättstillämpningen varierat avsevärt mellan domstolarna och atl del i vissa fall förekommit felaktigheter.

1.46 Kooperativa förbundet (KF):

Kommitténs förslag

Kommittén har gjort en undersökning av de olika effekterna av de gällande reglerna om näringsförbud. Kommitténs uppdrag härvidlag har varit alt ulreda om näringsförbudet är etl effektivt medel i kampen mot ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter i samband med näringsverksamhet.

Kommittén konstaterar, på grundval av sin utvärdering, all del uppenbarligen föreligger ell behov av förstärkta och effektivare insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Kommittén föreslår, att kravet på konkurs, för att näringsförbud skall kunna meddelas, slopas. Kommitténs majoritet föreslår vidare, att del inte uppställs krav pä att brott skall ha begåtts för alt näringsförbud skall kunna meddelas.

Personer som "håller sig i bakgrunden" — bulvaner - och vars verksamhet formellt drivs av någon annan, skall kunna träffas av förbud. Den som åläggs näringsförbud skall kunna förbjudas att vara anställd hos vissa närslående personer.

En minimitid om tre år föreslås för elt förbud. Reglerna om näringsförbud föreslås meddelade i en särskild lag härom,

KF:s synpunkter

1 sitl remissyttrande över betänkandet "Konkurs och rällen att idka näring" (SOU 1979; 13) tiUstyrkte KF konkurslagskommitléns förslag att näringsförbud infördes i konkurslagen.

Eko-broltskommissionens förslag "Bulvanlag" (SOU 1983:46) avstyrktes av KF, främsl under hänvisning lill att förslaget enligt KF;s uppfattning var baserat på otillräckligt underlag och ägnat alt väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunki. Av konsument- och konkurrens-frihelsskäl avstyrkte KF samma kommissions förslag "Näringstillstånd" (SOU 1984:8).

Näringsförbudskommitléns föreliggande förslag är grundat på en omfattande och förtjänstfull genomgång av gällande regler och deras tillämpning. Kommittén har också grundligt och utföriigl redovisat sina överväganden och ståndpunkter, KF kan därför i princip tillstyrka kommitténs förslag,

KF som i sina överväganden särskilt beaktat, att förslaget är en brott spå- 250

följd och atl del som sådanl inte inkräktar på näringsfriheten men syftar till Prop. 1985/86: 126 alt skydda bl. a. konsumentintressen, tillstyrker förslagel.

1.47 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Nuvarande näringsförbudssystem har enligt LO ett flertal brister. Bl.a, föreligger betydande tröghet i systemet beroende på otillräckliga resurser, låg prioritering av uppgifterna och organisatoriska brister hos de handläggande myndigheterna. Detta medför att en avsevärd tid kan förflyta mellan det att frågan om näringsförbud väcks, till dess att näringsförbud prövas av domslol. Lagmotiven är pä många punkter vaga och tvetydiga vilket medför att reglerna uppfattas som sväröverstigliga och svära att tillämpa. Vidare föreligger sakliga brister i regelsystemet genom reglernas i vissa hänseenden snäva tillämpningsområde. T. ex. är konstruktioner med olika bulvanförhållanden tillåtna och kan ske relativt obehindrat om näringsverksamheten bedrivs av fysisk person. De mest allvarliga bristerna föreligger i kontrollen och efterlevnaden av de meddelade näringsförbuden. Del saknas idag en systematisk kontroll och uppföljning från berörda myndigheter av de beslutade näringsförbuden.

Förulsältningar för etl förbud

Näringsförbudskommittén föreslår att kravet på konkurs slopas för näringsförbud. Enligt förslagel fordras alt näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och att förbud är påkallat från allmän synpunkt. En utvidgning sker således atl näringsförbud kan meddelas som en följd av även andra oegentiigheter än sådana som har samband med konkurs. Vidare skall vid förbudsprövningen andra oegentligheter än sädana som ulgör brott få beaktas. Det blir således möjligt alt meddela förbud på grund av grova åsidosättanden av förpliktelser mot konsumenter och anställda. Lagen kommer alt äga tillämpning på näringsidkare och vissa personer som jämställs med näringsidkare. Den som faktiskt utövar ledningen över näringsverksamheten omfattas alltid, vilket innebär atl personer som håller sig i bakgrunden och vars verksamhet formellt drivs av någon annan, bulvan, straffas. Vidare föresläs att den som utåt framstår som ansvarig alltid skall anses som näringsidkare, vilket medför att bulvanen faller under bestämmelserna.

LO anser att oegentligheterna i näringslivet är mycket omfattande och medför betydande samhällsskador. Ett utvidgat näringsförbud bör införas som etl komplement lill andra påföljder. Det utvidgade näringsförbudet bör kunna fungera som en ålgärd såväl för alt förebygga ekonomisk kriminalitet som för all minimera dess skadeverkningar.

Uiredningen föreslår alt etl näringsförbud innebär förbud mot att vara
näringsidkare. Gränsen mellan näringsidkare och arbetstagare föreslås
följa den praxis som utvecklat sig i arbets- och socialrältsliga samman
hang. För näringsverksamhet skall krävas verksamhet av viss omfattning
och viss varaktighet, dock bör inte krav på vinstsyfte finnas. Undantag
från näringsförbudet föreslås för verksamhet som berörs av grundlags
skyddade rättigheter, vilket även gäller i nuvarande reglering. Förbudet
bör vidare innebära förbud mot att faktiskt utöva ledningen av närings
verksamhet, oavsett företagsform. En utvidgning av förbudel föreslås så
att förbud införs för den som ålagts näringsförbud all vara anställd hos
vissa närstående personer eller motta återkommande uppdrag av sådana
närslående. Dock kan dispens meddelas. Förbud skall åläggas för viss lid, 251

lägst tre och högst fem år.

Näringsförbudskommillén föreslår att tillsynen även i fortsättningen bör Prop. 1985/86: 126 ligga hos de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs och gälla hela förbudsliden. Tillsynen skall omfatta såväl kontroll all vederbörande avvecklar pågående engagemang i näringsverksamhet som alt han inte startar något nytt.

Den som ålagts näringsförbud är skyldig alt avveckla sin inblandning i näringsverksamheter. En sådan avveckling skall vara avslutad inom två veckor.

LO anser atl del är av yttersta vikt att definitionen av näringsverksamhet blir så tydlig att sanktionen i praktiken inte blir ett yrkesförbud. LO anser att förslaget i den delen uppfyller organiationens krav.

Förhållandet mellan näringsförbud och elableringslillstånd

Näringsförbud är i motsats till etableringskonlroll ett kriminalpolitiskt sanktionsinstrument mol de företagare som har gjort sig skyldiga till grova oegentligheter och därigenom missbrukat näringsfriheten, LO vill starkt understryka atl näringsförbud aldrig kan bli mer än ett litet bidrag i kampen mot ekonomisk brottslighet och annan osund näringsverksamhet. Enligt LO måste andra åtgärder sättas in, LO har i sitt remissyttrande över Eko-kommissionens delbetänkande "Näringstillstånd" (SOU 1984:8) krävt atl samhället ställer vissa bestämda krav på företagare i branscher som präglas av omfattande ekonomisk brottslighet.

Enligt LOs uppfattning hör frågorna om näringsförbud och elableringskontroll i allra högsta grad ihop. Näringsförbudets konkreta utformning är i hög grad beroende av hur etableringskontrollen kommer att utformas, Näringsförbudei kommer all uigöra elt kompletterande instrument till den branschinriktade etableringskontrollen,

1.48 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Näringsförbudskommiltén har haft i uppdrag att se över konkurslagens bestämmelser om näringsförbud och undersöka om det är lämpligt alt utvidga reglerna sä att förbud kan meddelas även ulan samband med konkurs. Kommittén är enig om att kravel på konkurs för näringsförbud bör släppas, Å andra sidan föreslår man att den nuvarande särskilda möjligheten alt meddela näringsförbud vid upprepade konkurser tas bort,

I utredningen diskuteras bl, a, frågan om det för näringsförbud bör erfordras, att vederbörande gjort sig skyldig lill brott. Majoriteten föreslår atl del inte uppställs något sådant krav. Härutöver föreslås all en minimitid på tre år införs för näringsförbud. Den nuvarande maximitiden på fem år föresläs bli kvar. Kommittén anser ocksä all reglerna ska tas in i en särskild lag om näringsförbud.

Vidare föreslås en bestämmelse om förbud för den som har näringsförbud atl vara anställd hos vissa närslående personer. Slutligen anser kommittén alt möjligheten att helt upphäva ett näringsförbud inte bör finnas kvar. Möjligheten atl i vissa fall få dispens från förbudet bör tillgodose de behov som kan finnas därvidlag,

TCO delar kommitléns principiella inställning lill näringsförbudet, näm
ligen all del endasl skall utfärdas i mycket allvariiga missbruksfall som en
sista utväg. Detta medför bl, a, atl förbudels effekter dels begränsas till den
allra grövsta ekonomiska brottsligheten, dels ytterligare begränsas av de i
och för sig naturliga krav på rättssäkerhet och strikt rättstillämpning som
uppställs. Slutsatsen blir att näringsförbudsinstilulet inte - oavsett om 252

lillämpning, tillsyn m,m. effektiviseras - kan ersätta andra ålgärder i Prop. 1985/86: 126 kampen mot ekonomisk brollslighel. Enligt TCOs mening finns bl.a. elt sådanl uttalat behov när det gäller effektivare medel i förebyggande syfte, som l.ex. de förslag om skallebevis och näringstillstånd som redovisats från kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

I övrigt ställer sig TCO positiv till de förtydliganden och förändringar som föreslås av kommittén. I huvudsak kan de föreslagna reglerna förväntas förslärka näringsförbudsinstilulet, vilket enligt TCOs uppfattning är väl motiveral.

1.49 Centralorganisationen SACO/SR:

Kommissionen mot ekonomisk brollslighel har i elt delbetänkande föreslagit en lag om näringstillstånd med inbyggda elableringskontroller. Traditionellt har emellertid näringsfriheten betraktats som en av de svenska medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. I slort sett har detta system fungerat väl. JUSEK anser att skäl saknas att inskränka den gällande näringsfriheten och tillstyrker i stället atl missbruken möts genom åläggande av näringsförbud enligt näringsförbudskommitléns förslag. Det finns inte heller någon erinran emot alt institutet regleras i en särskild lag.

De nuvarande beslämmelserna om näringsförbud i 199 b-j §§ konkurslagen har gällt mycket kort tid nämligen från den 1 juli 1980. Dessa bestämmelser innebär i korthet atl åklagare hos allmän domstol för talan om förbud samt att tillsynsmyndighet i konkurs övervakar att förbud efterlevs.

Kritik har framförts mot den gällande ordningen. I viss mån är kritiken befogad. Relativt lång tid har som regel förflutit innan lalan väckis och övervakningen i frågan om insatser och metoder har varierat från tillsynsmyndighet till tillsynsmyndighet. Kritiken bör emellertid ses mol bakgrund av den korta tid som förbudsinstitutel funnits. Successivt har såväl åklagare som tillsynsmyndigheter vunnit alll större erfarenhet på områdel. Det är lämpligt atl dessa erfarenheter las till vara även i en ändrad lagstiftning.

1.50 Fastighetsanställdas Förbund:

L Inledning

Kommitténs huvuduppgift har enligt direktiven varit att ta ställning till behovel av utvidgade regler om näringsförbud och effekterna därav. I tilläggsdirektiv år 1983 ålades kommittén all samråda med kommissionen för ekonomisk brottslighet i de frågor uppdragen nära berörde varandra.

2. Kommitténs förslag

Det förslag, som kommittén avger innebär en skärpning av kraven på näringsförbud mot bakgrund av alt del föreligger behov av förstärkta och effektivare insatser för alt bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Näringsförbud skall kunna meddelas även om konkurs ej föreligger, likaså för broll som enligt brottsbalken ej medför straff. Kommittén föreslår därför att reglerna om näringsförbud tas in i en särskild lagstiftning.

253

3. Fastighetsanställdas förbunds uppfattning om kommitténs förslag Prop. 1985/86:126

a) Lag om näringsförbud

Den utvidgning kommitténs förslag innebär, att näringsförbud kan meddelas som följd av andra oegentligheter än sådana som kan ha samband med konkurs, häri inbegripet åsidosättandet av förpliktelser mol anslällda, är tUlfredsställande. Förbundel utgår härvidlag från att grova kollektivavtalsbrott och grovt åsidosättande av gällande arbetsmarknadslagstiftning ensamt kan utgöra grund för näringsförbud. De sanktionsmöjligheter som för närvarande står till förfogande exempelvis genom skadestånd är otillräckliga för atl avhålla vissa arbetsgivare från nämnda brott. Tvärtom är det inte sällan företagare kalkylerar med sådana utgifter i sin verksamhet.

b) Tillsyn

Förbundel vill, i likhet med vad majoriteten i kommktén anser, understryka vikten av att tillsynen effektiviseras både vad gäller att förhindra och upptäcka överträdelser. Det är likaledes väsentligt atl tidsuldräklen mellan broll och straff göres så kort som möjligt genom alt tillräckliga resurser slälls till de handläggande myndigheternas förfogande.

c) PublicUet

Till skillnad från kommitténs uppfattning anser förbundet all beslut om näringsförbud ska ges offentlig publicitet eftersom det förutsätts att den dömde begått grovt brott.

d) Näringsförbud - näringstUlslånd

Förbundet är av den uppfattningen att kommitténs förslag lill lag om näringsförbud samt del förslag till lag om näringstillstånd, över vilket förbundet lidigare beretts tillfälle yttra sig, som kommissionen mot ekonomisk brottslighet lagt, kompletterar varandra. Det är sålunda nödvändigl all båda lagstiftningarna införes,

4. Sammanfattning

Sammanfattningsvis tillstyrker, under hänvisning till ovan angivna synpunkter, Fastighetsanställdas förbund näringsförbudskommitténs majoritetsförslag till lag om näringsförbud.

1.51 Hotell- och Restauranganställdas Förbund:

Det näringsförbud som för närvarande gäller tillkom under den borgerliga regeringsperioden och har enligt vår mening etl flertal brister. Bland annal har endast ett fåtal oseriösa - eller synnerligen oseriösa - företag berörts av nuvarande lagstiftning. Dessulom har de ärenden som prövats tagit alldeles för lång lid mellan det alt frågan om näringsförbud prövas till dess att delsamma avgjorts genom domstolsbehandling. Tyvärr har inte heller del förhållandevis lilla fätal näringsförbud som utfärdals följts upp med tillfredsställande kontroll av fattade besluts efterlevnad.

Till skillnad frän näringstillstånd är näringsförbud ett instrument som kan
användas mol oseriösa näringsidkare efler del all de etablerat sin verksam
het. Det effektivaste medlet mot oseriös verksamhei måsle naturiigtvis 254

vara att hindra brottslig verksamhet redan innan brottet begåtts, det vill Prop. 1985/86: 126 säga att införa Eko-kommissionens förslag lill "Näringstillstånd", (SOU 1984:8). Näringsförbudet kan vara ett viktigt komplement till näringstillståndet men kan aldrig ersätta detsamma.

Med dessa synpunkter hälsar vi med tillfredsställelse ett utökat näringsförbud enligt näringsförbudskommitléns betänkande.

1.52 Svenska Byggnadsarbetareförbundet:

Kommittén har haft alt la ställning till huruvida näringsförbud är ett effektivt instrument för att komma tillrätta med oegentligheter inom näringslivet. Vidare har man hafl i uppdrag alt utreda om nuvarande regler bör utvidgas i någol avseende.

Kommittén konstaterar inledningsvis atl kampen mol den ekonomiska brottsligheten måsle förstärkas. Del är en åsikt som förbundet med krafl instämmer i. Kommittén anser att näringsförbud är elt lämpligl vapen i denna kamp. För atl göra detla så effektivt som möjligt föreslås en rad förbättringar av nuvarande syslem. Bl, a, förordas alt konkursrekvisitet släpps. En majoritet av kommittén anser vidare att näringsförbud skall kunna ulfärdas utan atl något brott blivit begånget. Enligt kommitténs förslag krävs dock att näringsidkaren "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och att förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkl".

Förbundet har under utredningsarbetet besvarat en enkät innehållande olika frågor i anslutning till kommitténs arbete. Vi har då bl, a, pekat på behovet av en översyn av gällande regler för näringsförbud. Samtidigt har vi förordat en utvidgning av reglerna lill atl omfatta icke enbart ekonomis- , ka oegentligheter ulan också brott mot gällande avtal och/eller arbetsmiljölagstiftning, I sammanhanget har vi också hävdat all näringsförbud i sig inte är tillräckligt i kampen mol den oseriösa verksamheten inom byggbranschen. Ännu viktigare är att elableringskontroll, omfattande branschens samtliga yrkesområden, införs. Förslag till hur elt sådanl system kan utformas har presenterats i förbundels näringspolitiska rapport som behandlades på årets kongress.

Som komplement till etableringskonlroll skulle enligt förbundets mening ett utvidgat näringsförbud bli ett effektivt instrument i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Förbundet ställer sig därför bakom huvudtankarna i kommitléns förslag till systemutformning. Förbundet avslår dock från alt närmare kommentera näringsförbudets detaljutformning.

1.53 Svenska Målareförbundet:

Betänkandet utgör en gedigen redovisning av företagandets villkor, möjligheter och avarter. En omedelbar reflektion, efter att ha tagit del av betänkandet, är att den etablerade näringsfriheten blivit så total alt inte ens begränsade förståndsgåvor och allmän oduglighet skall utgöra hinder för alt driva förelag. På sidan 16 sägs sålunda; ",,, begränsade förståndsgåvor bör inte kunna föranleda förbud", och på sidan 17; "Enligt nuvarande regler finns vidare etl visst utrymme för att ålägga näringsförbud som följd av allmän oduglighet. Enligt kommitténs förslag är det klart all detta inte ska vara möjligt.

Mol detta kontrasterar starkt ansvaret och kompetenskravet på de som har ett anställningsförhållande där del oftast helt saknas överseende med begränsade förståndsgåvor eller allmän oduglighet.

Inledningsvis vill vi också konstatera att näringsförbud i nuvarande 255

form, men även omfattande utvidgade möjligheter till näringsförbud, knap- Prop, 1985/86: 126 past kan bli något annat än komplement till näringsprövning (elableringskontroll). Båda dessa begrepp slår i beroendeställning till och är komplement till varandra. Varje del ensamt är ell ganska verkningslösl instrument i kampen för att få sundare förhållande vad gäller företagsetablering och förelagsdrift.

Målareförbundet har ringa erfarenhet av de tidigare reglerna med näringsförbud. Självfallet kan detta i nägon män bero på att näringsförbudet tidigare varit knutet till konkursförhållandet. Att näringsförbud i vår bransch inte blivit prövat i någon större omfattning beror sannolikt på konkursförvaltarna, som i huvudsak ser som sin uppgifl att så snabbi som möjligt avsluta konkurserna. För dem är del närmast en ointressant bifråga om näringsidkaren grovt åsidosatt vad som förelegat honom, om inte detla drabbat enskild borgenär, som därför påkallat uppmärksamhet. Om företagarens falsarier drabbat slalen, har del förmodligen inte föranlett konkursförvallaren all vidta nägon särskild åtgärd.

Överbelastade kronofogdemydnigheter och åklagare torde dessutom knappast ha tillräcklig motivation för initiativ i sådana ärenden. Vi vill sälunda påtala alt utvidgat näringsförbud ovillkorligen måste förknippas dels med inrättandet av näringsprövning av nya företag i de branscher där behovel finns, dels att tillsynsorgan, så som polis, kronofogdemyndighet och åklagareämbelel. förstärks så att ärendena kan prövas med behövlig snabbhet och påföljd kan följas upp på etl effektivt sätt. Först då får näringsprövningen och näringsförbudet den preventiva verkan som är nödvändig för tillfrisknande i näringslivet.

1.54 Svenska Transportarbetareförbundet:

Förslagel

Kommittén har haft i uppdrag alt se över konkurslagens regler om näringsförbud och undersöka huruvida det vore lämpligt att utvidga reglernas tillämpningsområde att gälla även utanför konkursfallel. Kommittén konstaterar att behov föreligger av en förstärkning av insatserna mot ekonomisk brottslighet. En utvidgning av reglerna om näringsförbud torde vara etl lämpligt medel härför. Kommittén föreslår att det nuvarande kravel på konkurs för näringsförbud bör överges till förmån för elt system som tar sikte pä kvalificerade oegentligheter i näringsverksamhet överhuvudtagel. Härmed blir det bl.a. möjligt att meddela förbud på grund av grova åsidosättanden av förpliktelser mol konsumenter och anslällda. För näringsförbud skall krävas att näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och att förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkl.

Något krav pä all handlingen vid förbudsprövningen är brottslig upp
ställs ej. Domstolen skall la särskild hänsyn till om missbruket varit syste
matiskt, om det medfört belydande skada och om det fortsatt sedan veder
börande dömts för brott i näringsverksamhet. Med näringsutövare menas
den som faktiskt utövar ledningen av företaget, dock skall lagen alltid
omfatta bolagsman i handelsbolag, styrelseledamot (och suppleant) i aktie
bolag och ekonomisk förening saml vice och verkställande direktör i
aktiebolag. Vidare skall för enskild firma den som utåt framstår som
ansvarig anses som näringsidkare. Till näringsförbudei är kopplat ett för
bud att ta anställning i näringsverksamhet som drivs av nägon honom
närstående såsom maka, sambo, förälder, barn och syskon. Kommittén
föreslår en minimitid på tre år och en maximitid på fem år för näringsför- 256

bud. Straffet för överträdelse blir fängelse i högst två år eller om brottet är Prop. 1985/86: 126 ringa, böter eller fängelse i högsl sex månader. Kronofogdemyndigheten föreslås bli tillsynsmyndighet vid frågor om näringsförbud.

Förbundels synpunkter

Det presenterade förslagel om utvidgat näringsförbud är till sin beskaffenhel närbesläktat med förslaget till näringstillstånd (SOU 1984:8) som förbundet i sitl remissvar 1984-07-12 med vissa smärre ändringar och tillägg tillstyrkte. Förbundet anförde där inledningsvis.

Den ekonomiska brottsligheten sådan den utvecklats utgör ell av samhällets största problem. Enligt en ganska nyligen presenterad vetenskaplig studie uppskattas enbart skatteundanhållandet till 20-30 miljarder kronor i . 1980 års penningvärde. Sådan kriminalitet svarar självfallet för många allvarliga ekonomiska, sociala, politiska och inte minst samhällsmoraliska skador. Arbetare- och fackföreningsrörelsen har allt sedan problemets omfattning blivit allmänt känt pläderat för atl kraftfulla insatser sä snart som möjligt måsle vidtas för atl motarbeta ekonomisk brottslighet. Denna kamp har vi i allt väsentligt fått föra ensamma. Borgeriiga politiker och företrädare för näringslivet har i denna kamp bara undantagsvis slutit upp vid vår sida. Delta ointresse bottnar i en ideologisk grundsyn där rättvise-och jämlikhetsaspekter aldrig hafl någon framskjuten position. De förslag till åtgärder som kommissionen mot ekonomisk brottslighet här framlägger utsätts idag av borgerligheten och näringslivet för hård och onyanserad kritik. Man har framhållit att lagen är ett hot mot vär hävdvunna rätt lill näringsfrihet, man pekar pä tekniska brister i lagens utformning, på hotel mot rättssäkerheten, ja, man har lill och med påstått att lagen påskyndar en utveckling som leder till ett samhälle av öslslatsmodell. Allt delta är självfallet nonsens och deras kritik är inget annat än etl förläckt försvar för den nu rådande ordningen där "marknadskrafterna" kan spela fritt på löntagarnas och samhällets bekostnad. Styrkan Ideras argument bör enligt förbundet värderas mot denna bakgrund.

Dessa rader får utgöra inledning även för föreliggande remissvar om näringsförbud.

Att branschvisa näringstillstånd med vandelsprövning, företagarutbild- . ning och ekonomiska garantier skulle få en preventiv brottseffekt för de berörda branscherna slår för förbundel utom all diskussion. Elt vägral eller återkallat näringstillstånd fär dock endast effekt inom den bransch som tillståndet omfattar, del slår den oseriöse fritt att utan särskild prövning etablera sig i någon annan bransch. Vidare är sanktionsbestämmelserna avsevärt lindrigare vid brott mot bestämmelserna om näringstillstånd än vid överträdelse av näringsförbud. Det föreliggande förslagel utgör sålunda ett betydelsefullt komplement till förslaget om näringstillstånd,

'1.55 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Det råder ell nära samband mellan det nu föreliggande förslaget till lag om
näringsförbud och del förslag lill lagsliftning om näringstillstånd (SOU
1984; 8), varom fakultetsnämnden nyligen yttrat sig. Del synes till stor del
vara fråga om alternativa metoder all komma till rätta med problem som
hänger samman med förekomsten av påtagligt oseriös näringsverk.samhet.
Fakultetsnämnden riktade i sill remissyttrande ang. förslaget till lagstift
ning om näringstillstånd stark kritik på elt slorl antal punkter mol försla
get. Nämnden fann att detta inte kunde läggas till grund för lagstiftning, i
varje fall inte utan en ordentlig omarbetning. Nämnden framhöll bl, a, alt 257

17 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

förslagets genomförande i hög grad torde komma all begränsa marknads- Prop. 1985/86: 126 tillträdet i berörda branscher, vilket skulle få betydande konkurrensbegränsande effekler,

I valet mellan en generell näringstillståndsreglering i en rad branscher och etl näringsförbudsinstitul synes enligt fakullelsnämndens mening del senare klart vara att föredra. Härigenom undviks en omfattande administrativ apparat för tillståndsprövning och samhällets ingripanden inriktas direkt mot den grupp näringsidkare som lagsliflningen syftar till att träffa. Genom att det fria marknadstillträdet bibehålls för alla utom den särskilda grupp av personer som belagts med näringsförbud, medför detla institut inte samma etableringshämmande och i övrigt konkurrensbegränsande effekter som ett system med näringstillstånd. Vidare är atl märka att nä-ringstillslåndssyslem många gånger torde fungera på del sättet, all själva tillslåndsprövningen blir förhållandevis formell medan risken för indraget tillstånd (dvs, i realiteten näringsförbud) vid misskötsamhel fungerar som den reella kontroll- och påtryckningsmekanismen (härom l.ex. Bernitz, Näringsförbud, Konsumenträtl & Ekonomi 1980; 1 s. 23 ff).

Som också framhållits av näringsförbudskommittén är emellertid näringsförbud en ålgärd som slår mycket hårt mot den som drabbas därav och som också kan medföra påtagliga negativa konsekvenser för anslällda och borgenärer m.fl. I en hel del fall kan ett näringsförbud innebära stora svårigheter för den drabbade atl överhuvud fortsättningsvis vara verksam inom silt yrkesområde, framför allt inom områden där det normala är att den yrkesverksamme är egen företagare. Även om kommittén för sin del betonat att det är angeläget att ell näringsförbud inte kommer atl innebära ell yrkesförbud (s. 171), får man inte blunda för all så i vissa situationer lorde komma alt bli fallet.

Näringsförbud betraktas inte som ett straff i rättsteknisk mening. För den drabbade torde dock elt näringsförbud ofta vara mera kännbart än i vart fall etl bötesstraff och i vissa fall sannolikt även kännbarare än ett kortare frihetsstraff. Man lorde också i stor utsträckning kunna räkna med att näringsförbud lika väl som straff kommer att uppfattas som en prickning i sociall-moraliskt hänseende.

Näringsförbudsinstilutels ingripande verkningar för enskilda nödvändiggör enligt fakullelsnämndens mening alt de legala förutsättningarna för institutets användning är klart och fast angivna. Det är likaledes angelägel all institutets räckvidd inte bestäms vidare än nödvändigt. Båda dessa grundläggande krav diskuteras närmare i det följande,

Sammanfatining

Fakullelsnämnden finner det framlagda belänkandet i huvudsak välgjort i rätislekniskl hänseende och tillstyrker atl näringsförbud skall kunna tillgripas även utanför konkursområdet och all en särskild lag om näringsförbud införs. Däremot avstyrker fakultetsnämnden bestämt den föreslagna generalklausulen och förordar, bl. a. med hänvisning till legaliletsprincipen, att del klart anges i lag vilka gärningar som kan föranleda näringsförbud. Dä näringsförbudsinstkutets räckvidd inte bör vara vidare än nödvändigt, förordar fakullelsnämnden alt näringsförbud bör kunna begränsas till ett visst verksamhetsområde eller en viss verksamhetslyp och alt varningsmöjlighet bör finnas som komplement. Vidare avstyrker nämnden den föreslagna utvidgningen av skatteregislerlagens bestämmelser och diskuterar hur tillsynen bör vara ordnad, bl, a, vilka krav som härvid bör ställas på den som ålagts näringsförbud,

258

Reservation av professor Madeleine Löfmarck, vartill professor Lars Prop, 1985/86: 126 Hjerner anslutit sig;

Jag delar den i fakultetsnämndens yttrande framförda åsikten att de gärningar som kan föranleda näringsförbud skall vara klart angivna i lagtext. Då emellertid kommitténs utredning inte ger underlag för att näringsförbud är en av behovel påkallad sanktion utanför området för broll och då uppställandet av ell krav på styrkt broll ger rätissäkerhetsgarantier som är starkt befogade i fråga om en så ingripande sanktion kanjag inte tillstyrka förslaget atl reglera näringsförbudet i en särskild lag; att fakullelsnämndens majoritet gör detla sammanhänger med alt den inte utesluter atl näringsförbud kan vara motiverat t, ex, på konsumentskydds- och arbets-rätlsområdena.

Del behov av näringsförbud som kommittén kunnat belägga läcks enligt min mening tillräckligt väl genom att näringsförbud utformas som en särskUd rälisverkan av brott och regleras i brottsbalken. Därvid bör för varje brottstyp, som kan anses innebära försummelse av vad som åligger en näringsidkare, övervägas om en möjlighet bör finnas att i samband med att ansvar för sådanl broll ådömes en näringsidkare denne även skall kunna meddelas näringsförbud. Vid brott där så anses vara fallel bör delta uttryckligen anges i anslutning till uppgiften om den för brottet uppställda straffskalan.

Först om det i framtiden kommer atl kunna beläggas elt verkligt behov av näringsförbud utan samband med brott är en reglering i en särskild lag utanför straffrättens område befogad. Den "omgång" som del kan synas innebära att inte redan idag, innan elt s.ådant behov visats, öppna för en vidare tillämpning av sanktionen är enligt min mening snarast en fördel. En breddad användning av denna ingripande sanktion kräver noggranna överväganden, där riskerna för att ovidkommande hänsyn kan komma all beaktas vid tillämpningen noga måste utredas.

1.56 Stockholms kommun

L56.1 Foredragande borgarrådet:

Näringsförbudskommittén erinrar i sitt belänkande om att det i värt land i princip råder näringsfrihet. Var och en har således rätt alt driva rörelser av olika slag.

I samband med konkurser har dock domstolar rätt att uifärda näringsförbud. Ett sådant beslul - som i dag kan ulfärdas på högsl fem år - fallas med stöd av konkurslagen.

Kommittén har vid sin genomgång av konkurslagen funnit att näringsförbud är ett lämpligt vapen i kampen mot ekonomisk brottslighet, men all del nuvarande sysiemel visat sig ha betydande brister.

Kommittén föreslår mol denna bakgrund alt domstolarnas möjligheter atl utfärda näringsförbud skall utvidgas. Enligt en nV lag som föreslås inrättad - lagen om näringsförbud - kan näringsförbud ulfärdas för person som "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare".

Vid domstolens bedömning av om näringsförbud är motiverat, skall särskild hänsyn tas till om missbruket varit systematiskt, om det medfört " betydande skada och om det fortsatt efter del alt personen dömts för brott i näringsverksamhet,

I likhet med drätselnämnden ansluler jag mig lill kommitténs bedömning
alt näringsförbud kan vara ett verksamt och motiverat medel i arbetet mot
ekonomisk brottslighet. Min och nämndens bedömning grundar sig här på 259

de erfarenheter kammarkonlorel vunnit i sitt dagliga arbete med dessa Prop. 1985/86: 126 frågor.

Liksom drätselnämnden har jag vid min granskning av kommitténs förslag, funnit alt det undanröjer de problem och brister som i dag finns vid utfärdande av näringsförbud. Jag delar därför drätselnämndens bedömning att förslagel förbättrar samhällets möjligheter att motverka och bekämpa ekonomisk brottslighet.

När det gäller vissa delar i den lagtekniska utformningen, har kammar-kontoret och juridiska avdelningen framfört förslag lill justeringar och förbättringar. 1 likhet med drätselnämnden hänvisar jag i den delen till förvakningarnas yttranden.

Jag tillstyrker således näringsförbudskommitténs förslag.

Borgarrådsberedningen biträdde föredragande borgarrådets framställning och kommunstyrelsen beslutade i enlighel därmed.

Reservation av Borgarrådet Margareta Schwarlz (m)

Under senare år har betydande resurser lagts ned på förslag till åtgärder för alt komma tillrätta med vad som brukar benämnas ekonomisk brottslighet inom näringslivet. Del är självfallet av yttersta vikt att sådan brottslighet -liksom annan brottslighet - framgångsrikt bekämpas.

Samtidigt måsle naturligtvis mycket starka krav på rättssäkerhet ställas på de åtgärder som föreslås mol oönskade företeelser inom näringsUvet. Näringsförbudskommitléns föreliggande betänkande präglas av slor noggrannhet och skiljer sig på ett föredömligt sätt från de tidigare förslag som redovisats av kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

Efiersom föreläggande av näringsförbud är etl myckel långtgående ingrepp, måste del förses med mycket starka garantier för rättssäkerheten. Av del skälet bör ett brottsrekvisit knytas till näringsförbud.

Krav på brott i samband med näringsförbud torde stämma väl överens med den allmänna rättsuppfattningen. Etl så allvarligt ingrepp som näringsförbud får inte baseras på vaga och oklara förutsättningar. Genom kravel på brott knyts dessutom på elt naturligt sätt utredning om näringsförbud liU brottsutredning.

Med hänvisning till det anförda hemställs

atl kommunstyrelsen som svar pä föreliggande remiss måtte överlämna och åberopa vad som anförts i denna reservation.

1.56.2 Kammarkontorets tjänsteutlåtande:

Näringsförbudskommiltén har haft i uppdrag att se över konkurslagens
bestämmelser om näringsförbud och atl undersöka om det är lämpligt att
utvidga reglernas tillämpningsområde så atl förbud kan meddelas även
utan samband med konkurs. Kommittén har i detta sammanhang haft lill
uppgift att göra en bred undersökning av näringsförbudels olika effekler
och att ulreda om förbudspåföljden är etl effektivt medel i kampen mot
ekonomisk brottslighet och andra oegentligheter som förekommer i sam
band med näringsverksamhet. Som ell led i denna undersökning har ingått
en genomgång av de gällande reglernas tillämpning och de erfarenheter
som vunnits sedan bestämmelserna trädde i kraft för knappt fyra år sedan.
Kontoret begränsar sina synpunkler till att i första hand bedöma försla
gens ändamålsenlighet när det gäller all stävja ekonomisk brottslighet. Det
ligger i sammanhanget också nära till hands att jämföra näringsförbuds
kommitléns förslag med de förslag avseende näringstillstånd och näriig
gande frågor som kommissionen mol ekonomisk brottslighet framlagt med 260

betänkandena "Näringstillstånd" (SOU 1984:8) och "Bulvanlag" (SOU Prop. 1985/86: 126 1983:46).

Näringsförbudskommittén konstaterar atl näringsförbudsinstilulet är etl lämpligt vapen i kampen mol ekonomisk brottslighet, men alt del nuvarande systemet visat sig vara förknippat med belydande brister. Kammarkonlorel kan utifrån erfarenheter frän kontrollavdelningen, vars uppgifl bl.a. är alt ulreda och samordna de kommunala insatserna mol ekonomisk brottslighet, vitsorda alt sysiemel har de brister och problem i fräga om lagstiftningen, tillämpningen och kontrollsystemet som kommittén beskrivit. Dessa förhållanden har starkt begränsat institutets preventiva effekter.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet framlade ett förslag till lag om näringstillstånd, som konstruerades som en ramlag där regeringen bemyndigades all införa krav på näringslillsländ i vissa branscher eller delar av branscher. Kommissionen förutsatte att endasl ett fätal branscher skulle falla in under reglerna om näringstillstånd. Kommissionen tillade dock att begränsningen av antalet branscher förutsatte ett utvidgat näringsförbud som kan utdömas även då andra omständigheter än konkurs föreligger.

Föreliggande förslag om en utvidgning av näringsförbudei syftar lill atl göra systemet effektivare i arbetet att stävja ekonomisk brottslighet. Även andra omständigheter än konkursrekvisitet föreslås sålunda kunna föranleda näringsförbud.

Trots de brister som uppenbarats med nuvarande syslem i fråga om näringsförbud har institutet med viss framgång kunnat användas i arbeiei för att stävja ekonomisk brottslighet. Så långt kammarkonlorel har kunnat finna har näringsförbudskommittén med de förslag som nu framläggs anvisat hur nuvarande brister och problem kan undanröjas. Syslemet lorde därmed kunna bli effektivare och få avsedd preventiv verkan. Liksom juridiska avdelningen vill dock kontoret förorda en klarare precisering av de omständigheter — utöver konkursrekvisitet - som kan föranleda näringsförbud.

Under förutsättning alt den slutliga lagsliflningen ges etl mer påtagligt och konkret innehåll bedömer kontoret näringsförbudsinstilulet som elt mer effektivt instrument än de förslag som aktualiserats av kommissionen mot ekonomisk brollslighel i betänkandet "Näringstillstånd". Skatte- och avgiftsundandragandet inom vissa branscher måste dock bedömas som så allvarliga och frekventa atl behovel av näringstillstånd, som komplement lill näringsförbudsreglerna, alltfort torde kvarstå. Antalet branscher eller näringsgrenar för vilka kravet på näringstillstånd krävs borde dock kunna begränsas i förhållande till vad kommissionen föreslagit. Kontoret får i sammanhanget hänvisa lill vad som i denna fråga anfördes i förslaget till remissyttrande över betänkandet "Näringstillstånd" (KK:s tjänsleullå-tande 1984-05-09 och 1984-05-29).

I förslag till "Bulvanlag" har kommissionen mot ekonomisk brottslighet föreslagit atl huvudmannen och/eller bulvanen i vissa fall själva tvingas bevisa sin oskuld. Denna omvända bevisföring anser kommissionen vara nödvändig för all man ska få bukt med bulvanskapsproblemel.

Även näringsförbudskommiltén har diskuterat och föreslagit ålgärder
för att komma tillrätta med bulvanförhållanden. För personer som håller
sig i bakgrunden och vars verksamhet formellt drivs av någon annan, en
bulvan, gäller enligt lagtexten att den som faktiskt utövar ledningen över
näringsverksamheten alltid skall omfattas av bestämmelserna. Bulvaner
skall ocksä kunna meddelas näringsförbud. Förslaget nämner uttryckligen
att det är den som utåt framstår som ansvarig som skall anses som närings
idkare. Härigenom är det helt klart att även bulvaner faller in under 261
beslämmelserna.

Kammarkonlorel anförde i sill yttrande över lagförslagel avseende bul- Prop. 1985/86: 126 vanlagen bl.a. följande "trots lagförslagels utformning torde fortfarande kvarstå stora utrednings- och bevisproblem för att klarlägga vem som var huvudman bakom en bulvan och erhålla tillräckligt med material och information för att lagförslagets presumlionsregler skall kunna tillgripas. 1 huvudmannens intresse ligger ju att så långt som möjligt hålla sig dold. Kontoret har inte kunnat finna alt kommissionen med sitt förslag helt kunnat lösa dessa problem". Näringsförbudskommittén har, anser kammarkontoret, mer entydigt kunnat klariägga bulvanskapsbegreppet och också bättre än kommissionen mot ekonomisk brottslighet kunnal lösa problemen kring bulvanförhållanden.

Kammarkontoret har utifrån kontrollavdelningens erfarenheter kunnat konstatera all släktingar ofta anlitas som bulvaner. Genom den i lagförslaget om näringsförbud intagna regeln om "närståendeförbud", dvs, förbud för dem som ålagts näringsförbud att vara anställd hos vissa närstående personer, har även dessa bulvanförhållanden särskilt uppmärksammals. Kammarkonlorel delar dock juridiska avdelningens uppfattning att personkretsen i sammanhanget bör göras vidare.

Sammanfattningsvis kan kammarkonlorel i slorl ansluta sig lill föreliggande förslag om utvidgning av näringsförbudet, efiersom man därigenom kan komma tillrätta med de brister och problem som del nuvarande systemet visat sig behäftat med. Kontoret bedömer det möjligt alt föreslagna förändringar och kompletteringar av nuvarande lagsliftning kan leda till effektivare insatser mol den ekonomiska brottsligheten samt fä avsedd preventiv verkan.

Kontoret delar dock juridiska avdelningens uppfattning i fråga om den lagtekniska utformningen. Vidare förutsätts att tillsynsmyndigheten -kronofogdemyndigheten - ges möjligheter atl snabbare ingripa och agera än vad som hittills varit fallet saml atl kontrollsystemet utvecklas för att efterlevnaden av den föreslagna lagstiftningen skall kunna garanteras.

Stig Dingerlz m, fl, (m) reservaiion är av följande lydels

Vi föreslår drätselnämnden besluta att till kommunstyrelsen som svar på föreliggande remiss överiämna kammarkontorels tjänsleutlålande och därutöver anföra.

Näringsförbud är elt myckel långtgående ingrepp i enskilda personers förhållanden. Det är därför av största vikt atl rättssäkerhetssynpunkter för den enskilde blir vägledande vid utformningen av regleringen av näringsförbud.

Även om nämnden delar kammarkontorels och juridiska avdelningens uppfattning att föreliggande förslag i väsentliga avseenden är vida överlägset dem som framlagts av kommissionen mol ekonomisk brottslighet, kvarstår belydande Iveksamheter, Enligt näringsförbudskommitléns förslag skall den aktualiserade regleringen intas i en särskild lag om näringsförbud. Det finns enligt nämndens uppfattning starka principiella betänkligheter mol en utökad flora av lagstiftning inom näringslivsomrädel. Såsom stadsjuristen påpekat saknas i del föreliggande förslaget klara preciseringar av rekvisiten för föreläggande av näringsförbud. Starka rättstrygghetsskäl talar för all rekvisiten preciseras. Enligt nämndens uppfattning är en självklar utgångspunkt därvid alt ett särskill brottsrekvisit uppställs,

Kravel på brott som förutsättning för föreläggande av näringsförbud
stämmer enligt nämndens uppfattning väl överens med den allmänna rätts
uppfattningen om förutsättningarna för att ett så kraftfullt ingrepp som
näringsförbud skall få göras. Starka skäl talar därutöver för atl utredning 262

om eventuellt föreläggande av näringsförbud kopplas till ulredning om Prop. 1985/86: 126 brott.

Svårigheterna avseende rättsliga avvägningar och bevisfrågor får inte leda till sänkta krav på hög rättssäkerhet för enskilda.

Drätselnämnden anser atl preskriptionslid skall finnas för förhållanden som kan påverka näringsförbud. Kommitténs förslag står pä denna punkt enligt nämndens uppfattning i strid med den allmänna rättsuppfattningen. Det är inte rimligl all beslul om näringsförbud skall baseras på förhållanden tiotals är tillbaka i tiden.

Drätselnämnden anser således sammanfattningsvis atl näringsförbudskommitténs föreliggande förslag måsle bli föremål för betydande överarbetning innan det kan omsättas i praktisk tillämpning,

Lennart Rydbergs (fp) suppleantyltrande är av följande lydelse,

Syflel med det föreslagna näringsförbudei är i huvudsak rimligl. Till skillnad från krav på näringstillstånd handlar del här om atl hindra personer som dokumenterat ulfört klandervärda handlingar. De framlagda förslagen kan därför i stor utsträckning accepteras, dock bör, som minoriteten i uiredningen föreslagit, ell särskill brottsrekvisit föreligga för att näringsförbud skall kunna ulfärdas. Det måste vara elt absolut rättssäkerhetskrav att brott har konstaterats, innan eft sä allvarligt ingrepp i friheten kan accepteras.

Reservation av Staffan Hedblom (fp) och Elisabet Söderström (c)

Syftet med det föreslagna näringsförbudei är i huvudsak rimligl. Till skillnad från krav på näringstillstånd handlar det här om all hindra personer som dokumenterat utfört klandervärda handlingar. De framlagda förslagen kan därför i stor utsträckning accepteras. Dock bör, som minoriteten i utredningen föreslagit, ett särskilt brottsrekvisit föreligga för att näringsförbud skall kunna utfärdas. Det måste vara ett absolut rättssäkerhetskrav att brott har konstaterats, innan ett så allvarligt ingrepp i friheten kan accepteras,

L56.3 Stadsjuristen:

De diskussioner som förs av kommittén och de förslag som kommittén lägger fram beträffande institutet näringsförbud har sin grund i behovet av förstärkta och effektivare insatser mol den ekonomiska brottsligheten och andra oegentligheter som förekommer i samband med näringsverksamhet. Kommunen har otvetydigt ett starkt intresse av att näringsidkare uppfyller sina förpliktelser, och att oegentligheter inom näringslivet stävjas.

Det ankommer inte på juridiska avdelningen atl bedöma kommitténs
förslag ur rena lämplighets- och ändamälssynpunkter. Avdelningen har
däremot att granska förslaget ur lagieknisk synvinkel .

Som framgår av de synpunkter som angivils bör enligt juridiska

avdelningens mening lagtexten genomarbetas om förslagel skall läggas lill grund för lagstiftning.

1.57 Göteborgs kommunstyrelse:

Styrelsen kan inte finna annat än atl bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten gagnas av elt utvidgat näringsförbud utan koppling till kon-

263

kurs och atl beslämmelsen härom bör las in i särskild lag, Kommunslyrel- Prop, 1985/86: 126 sen tillstyrker därför huvuddragen i den föreslagna lagsliflningen.

Vid behandlingen av detta ärende i kommunstyrelsen anförde Carin Staffansson (m), Lennart Olsson (fp) och Rune Thorén (c) på respektive partigrupps vägnar reservation mot styrelsens beslut med hänvisning till reservation av kommiltéledamöterna Joakim Ollen, Brivio Thörner och Johan A Olsson,

1.58 Malmö kommunstyrelse:

Kommunstyrelsen avgav på sin lid yttrande över betänkandet "Näringstillstånd" (SOU 1984:8), och uttalade därvid att kommunstyrelsen delade den av kommissionen mot ekonomisk brottslighet uttalade uppfattningen all ell utvidgat näringsförbud erfordrades för atl begränsa antalet branscher som kräver näringstillstånd. Kommunstyrelsen menade att ett sådant utökat näringsförbud i viss män kanske skulle kunna ersätta näringstillstånd och än mer begränsa antalet branscher med krav på näringstillstånd.

Kommunstyrelsen vill under detla avsnitt endast understryka all den nu föreslagna lagstiftningen kan komma alt bli ell effektivt komplement lill en lagsliftning om näringstillstånd. Kommunstyrelsen får således förorda den föreslagna lagstiftningen.

Reservation

Enligt vår uppfattning borde kommunstyrelsen ha instämt i de synpunkter som anförs i de tvä reservationerna av ledamöterna Ollen, Olsson och Thörner samt i den motion som avgivits av ledamoten Ollen.

En så ingripande åtgärd som näringsförbud måste omges av strikta regler. Av rättssäkerhetsskäl är det angelägel att näringsförbud endast kommer ifråga i fall av grava ekonomiska oegentligheter. Den praxis som redovisas av näringsförbudskommittén visar att med nu gällande regler näringsförbud i vissa fall ålagts personer som reglerna knappast var tänkta all träffa. Detta visar atl regleringen i vissa avseenden bör göras snävare än vad som f.n. är fallet. Del är vidare av största vikt atl reglerna är förutsebara, inte bara för de rättstillämpande myndigheterna, utan även för allmänheten. Mot bakgrund av vad nu har sagts instämmer vi i kravet från reservanternas sida på atl brott bör vara en förutsättning för atl näringsförbud skall komma ifråga.

I konsekvens härmed och med hänsyn till alt undersökningar om näringsförbud närmasl är av polisiär karaktär instämmer vi också i kravet på alt del bör vara polismyndigheten som skall vara ansvarig för reglernas efterlevnad.

I likhet med ledamoten Ollen menar vi vidare att det av integritetsskäl och av rent praktiska skäl är olämpligt att göra den förändring i skalteregisleriagen som majoriteten förordar. Del är en viktig integriletspolilisk princip all uppgifter som insamlats för ett ändamål inte skall användas för elt annat. Vidare är del antalet fall då direkl terminalåtkomsl kan leda till praktiska fördelar så lilel, att det inte heller av detta skäl är motiverat med den föreslagna lagändringen.

Då kommunstyrelsens majoritet avslog vårt yrkande om all ovanstående

264

synpunkter skulle infogas i yttrandet, reserverar vi oss härmed lill förmån Prop. 1985/86: 126 för detla vårt yrkande.

Joakim Ollen Sten Sterning BertU Persson

Elsie Renée

Vi instämmer i de synpunkter som gäller brott som förutsättning för näringsförbud och val av tillsynsmyndighet.

Gösta Jigin Kerstin Tyrslrup

1.59 Sveriges ackordscentral:

Ackordscentralen har medverkat i en enkät och en hearing, anordnad av kommittén. De synpunkter som härvid anförts är refererade i betänkandet. Någon anledning lill ändring föreligger icke, knappasl heller något tillägg.

Kommittén har i teoretiskt hänseende väl klargjort frågeställningen. Den praktiska tUlämpningen - incitament och kontroll - är emellertid, som det nu är, utomordentligt bristfällig. Alt den skulle bli bättre med kommitténs förslag finner vi tveksamt med beaktande av TSM:s arbetsbörda. I Slockholm finns det f. n. en enda liUsynsfogde, som har att vaka över ca 2000 pågående konkurser.

Som praktiskt exempel bifogas en aktuell förvallarberäilelse' i en konkurs för etl aktiebolag, som föregåtts av att gäldenärens företrädare systematiskt ägnat sig ål "luflfakturering" och därmed bl. a. lurat ell finansbolag på åtskilliga miljoner. Vederbörande är dömd för grovt bedrägeri till tre års fängelse och är inlagen på fångvårdsanstall av typ pensionat utanför Norrköping.

Hans hustru står som ägare lill ell aktiebolag med en rörelse av likartad beskaffenhet och är formellt också företagsledare. Det har framgått att "vår" gäldenär tUlåls alt från fängelset ostört och tydligen i obegränsad omfattning telefonledes dirigera hustruns affärsrörelse delvis till förfång för konkursförvaltningen. I avvaktan pä domen — före konkursutbrollel — tilläts han alt göra affärsresor utomlands.

Anlägges betänkandets förslag på delta exempel framstår det som en uppenbar fördel att det automatiska näringsförbudet vid konkurs skall gälla inte bara gäldenären som fysisk person utan också gäldenärens förelrädare ifråga om juridisk person.

Med företrädare menas vanligen verkställande direkiör i aktiebolag, åtminstone vid skalterestantier. Enligt vår uppfattning kan vid näringsförbud ifrågasättas om inte krelsen bör vidgas till all omfatta också annan firmatecknare. Därmed skulle man närma sig det norska systemet, där hela styrelsen kan beläggas med näringsförbud - dock med relativt generösa möjligheter lill dispens, vilket förefaller välbetänkt.

Av exemplet framgår vidare, atl det dröjt närmare ett år innan förvaltningsberättelsen kunnat avges. Det är jämförelsevis en ovanligt kort tid vid en konkurs av denna omfattning och beskaffenhel. Gäldenärens förelrädare dömdes här lill elt långt fängelsestraff. Enligt förslaget ges åklagaren möjlighet att yrka näringsförbud såsom kopplat redan till bedrägeribrotlet. Del är en välkommen förenkling.

' Bilagan utelämnad här, 265

Det kan antagas alt åklagaren ändå behöver närmare information av Prop. 1985/86:126 förvaltai-en. Önskvärt hade därför varit att konkursförvallaren åläggs atl avge förvaltarberätlelsen inom viss tid från konkursutbroltel - låt säga tre månader som vissa tillsynsmyndigheter ansett rimligt.

Mot detta har invänts atl det i slora och komplicerade fall kan ta betydligt längre lid alt utreda boet. Det är väl inte osannolikt men bör inte hindra all förvaltaren åläggs atl lämna elt "förskott" på berättelsen genom etl uttalande i ansvarsfrågan, däri innefattat näringsförbud. Senast inom tre månader förefaller vara lagom.

För alt återgå till exemplet sä hade inte elt näringsförbud kunnal hindra ,"vår" gäldenär i fängelset från all telefonledes dirigera hustruns affärsrörelse. Mot den groteska bakgrunden ter det sig föga meningsfyllt att i detalj granska det välskrivna betänkandet i dess olika beståndsdelar.

Vad man möjligen kan efleriysa är ett försök till broslagning mellan ifrågasatt näringsförbud och jämsides diskuterat näringstillstånd, delta särskilt som medelvägen en generell etableringskonlroll inte vunnit gehör ens i Undrig form, dvs. krav på elementära kunskaper om skattelagstiftning och lagarna på arbetslivets område.

2 Förutsättningarna för näringsförbud

Grovt åsidosättande av åligganden som näringsidkare. Brott, Underiåtenhet atl belala skatt m, m. Konkurs. Påkallat från allmän synpunkt.

2.1 Justitiekanslern (JK):

För att näringsförbud skall kunna meddelas krävs det enligt kommitténs förslag alt näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och att förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkt.

Jag delar kommitléns uppfattning all kravel på konkurs för näringsförbud bör slopas.

Kommittén har ingående diskuterat frågan huruvida det för näringsförbud bör krävas alt vederbörande har gjort sig skyldig till brott. Kommitténs majoritet har stannat för atl föreslå alt del inte bör uppställas något sådanl krav medan en minoritet har reserverat sig mot förslaget i denna del och föreslagit etl särskill brottsrekvisit.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till vad reservanterna har anfört i detta sammanhang (bet. s. 441 ff). Jag vill särskill framhålla att det ur rättssäkerhetssynpunkt är väsentligt att de objektiva rekvisit som erfordras för att en så ingripande påföljd som näringsförbud skall kunna meddelas är tillräckligt klart angivna direkt i lagtexten. Elt brottsrekvisit uppfyller just detta krav. En näringsidkare har då möjlighel atl själv bedöma om ett vissl förfarande är av sädan beskaffenhel all han riskerar att drabbas av ell näringsförbud. Även domstolarnas bedömning av frågan bör underlättas. Nu bör det enligt min uppfattning inte vara tillräckligt att näringsidkaren har gjort sig skyldig lill broll i sin näringsverksamhet ulan det bör ställas krav på att brottet skall vara av viss beskaffenhet för atl näringsförbud skall kunna följa. Jag delar kommitténs uppfattning all det kan vålla olägenheter och medföra vissa oönskade effekter om man ställer upp ett formellt krav på att brottet skall vara av viss svårighetsgrad eller ha medfört viss påföljd, I stället bordet lämpligen föreskrivas att brottet skall vara av allvariig arl för att näringsförbud skall kunna meddelas. Vidare bör näringsförbud kunna meddelas om en näringsidkare har gjort sig skyldig till fortsatt brottslighet i sin näringsverksamhet även om brotten är av lindri-

gare beskaffenhel. Härtill skall givetvis krävas alt näringsförbud är påkal- Prop. 1985/86: 126 lat från allmän synpunkt.

Genom en sådan ordning som jag nu har föreslagit ges den inledande bestämmelsen om näringsförbud en bättre stadga än vad som blir fallel enligt kommitténs förslag. Härtill kommer att jag för min del anser det ytterst betänkligt atl lägga icke-kriminaliserande förfaranden till grund för näringsförbud. Är elt visst beteende av sä allvarlig arl att det skall kunna läggas lill grund för en så ingripande sanktion bör lagstiftaren först kriminalisera delta. Del förhållandet alt en näringsidkare inte har uppfyllt vissa rent civilrätlsliga förpliktelser eller i övrigi i någol avseende brustit i förhållande till sina kunder o.d., bör enligt min uppfattning över huvud tagel inte kunna läggas till grund för bedömningen huruvida näringsförbud skall meddelas. Mol sädana förfaranden bör marknadskrafterna i förening med eventuella ingripanden från andra myndigheter, t. ex. marknadsdomstolen, kunna tiUskapa tillräckligt effektiva sanktioner.

Vad kommittén i övrigt har föreslagit föranleder inte någon erinran från min sida.

2.2 Göta hovrätt:

Hovrätten anser atl del är en fördel alt del absoluta kravet på konkurs slopas. I hovrätten har förekommit mål rörande ekonomisk brottslighet där vissa tilltalade i motsats till andra inte kunnat åläggas näringsförbud därför alt den nödvändiga kopplingen till konkurs saknades.

Hovrätten delar reservanterna Ollens, Olssons och Thörners åsikt att rättssäkerhet och förutsebarhel kräver att påtagliga rekvisit skall uppställas för alt näringsförbud skall få meddelas. Rekvisitet brott i näringsverksamhet måste i princip anses tillgodose rällssäkerhetskravet. För atl eliminera sådana Iröskeleffekter som kommittén berör bör enligt hovrättens mening som förutsättning för näringsförbud uppställas, alt näringsidkaren genom brottslig handling grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Är väl delta brotlsrekvisil uppfyllt, skall även andra omständigheter tillmätas betydelse och beaktas vid prövningen av om elt förbud är påkallat från allmän synpunkl. Genom atl knyta näringsförbudet till brottslig handling får man också en viss garanti för att inte förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden medför näringsförbud, eftersom förbud ej kan ådömas när ansvar för brott på grund av preskription ej längre kan utkrävas. Den av hovrätten föreslagna lösningen synes lagtekniskt kunna åstadkommas genom att i reservanternas alternativ till 1 § första stycket orden "eller eljesl" strykes.

Det alternativ hovrätten nu föreslår innebär naturligtvis atl möjligheten atl meddela näringsförbud blir något mera inskränkt än vad som skulle följa av kommitténs förslag. Skillnaderna i effektivitet bör dock inte överdrivas; även l.ex. upprepade bokföringsbrott bör bedömas som etl grovt åsidosättande. Uppställer man krav på broll bör man dock som elt akerna-livl rekvisit upplaga konkurs. I annal fall kan konsekvensen bli den alt förfaranden som nu faller under 199 b § tredje siycket konkurslagen i en del fall inte kan föranleda näringsförbud. Vidare är, åtminstone för närvarande, upprepad och allvarlig underlåtenhet all belala skatt och avgifter inte kriminaliserad men leder normall till konkurs och kan därigenom föranleda näringsförbud enligt hovrättens alternativ. Att ett icke straffbart beteende i samband med konkurs skall vara särskilt kvalificerat för atl motivera näringsförbud följer av att förbudet skall vara påkallat från allmän synpunkl.

Hovrätten vill också göra några påpekanden med anledning av vad 267

kommittén anför i motiven till 1 §, Det är förenat med inte obetydliga Prop. 1985/86: 126 svårigheter att bestämma vad som åligger någon som näringsidkare. Det framstår l.ex. som naturligt att hävda atl del åligger en näringsidkare all tillhandahålla prestationer av rimlig kvalitet. Kommitténs uppfattning härvidlag är något oklar; på s. 391 anförs alt oskicklighet inte motiverar näringsförbud medan ett sådanl enligt vad som sägs på s. 194 kan drabba den som medvetet utför undermåliga arbeten. Det är oklart om kommittén anser all "ont uppsåt" skall utgöra skiljelinjen. En sådan gräns lorde dock vara omöjlig att upprätthålla i praktiken; varken domar i civilmål eller avgöranden i reklamationsnämnden anger normalt om prestationens brist-fällighel har den ena eller andra orsaken. Reglerna om näringsförbud bör endast få användas för atl komma tillrätta med oegentligheter inom näringslivet och del är angeläget all de inte kan användas som en omvänd auktorisation. Det förhållandel all en näringsidkare tillhandahåller bristfälliga varor eller tjänster bör inte tillmätas självständig betydelse vid bedömningen av om näringsförbud skall meddelas. Detta bör framgå av motiven. Vidare vill hovrätten framhålla vikten av att gränsen mol yrkesförbud upprätthålls så lill vida atl ålgärder som framstår som en åsiktsyttring -även om åsikten är främmande för samhället i slorl - inte kan läggas lill grund för näringsförbud. Underlåtenhet att teckna - eller följa (s. 194) -kollektivavtal bör t.ex. inte föranleda näringsförbud. Däremot bör naturligtvis anlitande av svart arbetskraft vara en faktor av betydelse.

2.3 Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten anser att ordel "missbruket" i 1 § 2 sl i förslaget bör bytas ut mol ordel "åsidosällandel" för att andra styckels innehåll skall korrespondera med verbet "åsidosätta" i 1 st och erhålla täckning i de överväganden kommittén gjort. Vid utformandet av 2 sl bör ges möjlighel atl särskilt beakta inte endast att "åsidosättandet medfört belydande skada" ulan även atl åsidosällandel är ägnat alt medföra betydande skada. Om hänsyn tas till föreslagna justeringar kan 2 st ges följande lydelse.

Vid bedömning av om näringsförbud är påkallat skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt, om del medfört eller är ägnat atl medföra belydande skada och om det fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet.

2.4 Malmö tingsrätt:

Tingsrätten anser i likhet med kommittén, all konkurs ej bör vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud. Tingsrätten ansluter sig också till majoritetens ståndpunkt atl brottslig gärning ej skall erfordras för åläggande av näringsförbud.

Tingsrätten har ej granskat lagförslaget från språklig synpunkt. Dock vill tingsrätten fästa uppmärksamheten på en formulering i förslagel som enligt tingsrättens mening kan förbättras. I 1 § 1 st i kommitténs förslag talas om att näringsidkare "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare" under det att det i 2 st föreskrivs alt det särskilt skall beaktas "om missbruket varit systematiski" etc. Språkligt sett vore uttrycket "åsidosällandel" här mer adekvat.

268

2.5 Göteborgs tingsrätt: P-P- ''- '6

En fråga som har föranlett reservaiion av tre ledamöler gäller om brott skall vara en förutsättning för näringsförbud. Tingsrätten delar här majoritetens uppfattning att en sådan förutsättning inte bör gälla. Det finns systematiska oegentligheter som utan alt innefatta brott är av sä allvarlig nalur atl näringsförbud är påkallat. Som exempel kan nämnas sädana förfaranden som redovisas av kommittén på s, 158 och 159, dvs, underiåtenhet alt belala vissa skatter och avgifter och kränkningar av konsumenters rättigheter.

Tingsrätten instämmer emellertid i reservanternas kritik såtillvida som att kommitténs författningsförslag ger alltför dålig upplysning om förutsättningarna för meddelande av förbud. Det måsle vara etl oeftergivligt krav alt förutsättningarna för en så allvarlig reaktion som näringsförbud är klart angivna. För delta talar såväl den enskildes intresse av all kunna bedöma riskerna för elt förbud som domstolarnas behov av ledning för tillämpningen, I sislnämnda hänseende vill tingsrätten erinra om den ojämna praxis som blivit följden av vagheterna i nuvarande lagsliftning. Om annat än brott skall kunna föranleda näringsförbud mäste alltså i lagtexten anges vilka oegentligheter som kan komma ifråga, t, ex. genom formuleringar som "underlåtenhet att betala skatter och avgifter" och "kränkningar av konsumenternas rättigheter".

Förslagel till lag om näringsförbud

1 § Jfr vad tingsrätten har anfört om behovet av ytterligare precise
ringar i vissa fall. De i paragrafen myckel allmänt angivna rekvisiten
kommer att innebära risk för en ojämn rättstillämpning,

2.6 Riksåklagaren (RÅ): §1

I denna § kommer kommitténs förslag till utvidgning av området för näringsförbud särskilt lill uttryck. Konkurs har som tidigare nämnts lagits bort som förutsättning för förbud. Jag biträder förslagel i denna del. Ändamålet med näringsförbud skall, som anges av kommittén, vara att hindra de personer som i sin näringsverksamhet orsakar slora skador att fortsätta med detla. Det skall således röra sig om kvalificerat illojala förfaranden. Del är naturligt att oegentligheter av sådant slag oftast upptäcks i samband med konkurs. Emellertid förekommer sädana förfaranden även ulan atl konkurs inträffar. Det kan inte anses tillfredsslällande all av två likadana - i båda fallen kanske brottsliga - handlingssätt endasl det ena skall kunna leda till näringsförbud. De skäl som kommittén i övrigt anfört för sill förslag i nu beröri hänseende finner jag bärande.

Den fråga som därefter inställer sig är vilka förutsättningar som skall
föreligga för att näringsförbud skall kunna åläggas en person. Kommittén
har därvid diskuterat huruvida brottslig handling skall vara nödvändig för
förbud. Man kommer därvid också in på frågan om man vid näringsför
budsprövningen skall kunna beakta även annat än brottsliga handlingar.
Den sista frågan har kommittén funnit okomplicerad; elt beaktande av
annat än brottsliga handlingar måste få ske. Jag delar den uppfattningen.
Det vore märkligt om man vid en förbudsprövning inte skulle kunna beakia
sådana förfaranden som — utan att vara brottsliga — är att anse som
åsidosättande av en näringsidkares åligganden. Däremot kanjag inte biträ- 269

da kommitténs förslag atl inte kräva brottslig handling som en förutsätt- Prop. 1985/86: 126 ning för att näringsförbud skall kunna meddelas.

När det gäller att reglera förutsättningarna för förbud gör sig lill en början kravet på förutsebarhet starkt gällande. Som förslagel nu är formulerat ger lagtexten inte någon egentlig ledning om vilket missbruk som är kvalificerande. En strävan bör vara all lagstiftningen ger en näringsidkare en rimlig möjlighet att av lagtexten utläsa vilka lyper av förfaranden som kan medföra näringsförbud för honom. Om möjligheten alt ålägga nägon näringsförbud knyts lill en eller flera handlingar som utgör brott ökar enligt min mening förulsebarheten i väsentlig grad. En näringsidkare vet då atl så länge han inte handlar kriminellt i sin verksamhet så kan han inte drabbas av näringsförbud.

Med hänsyn till att syftet med näringsförbud är att endasl grova illojala förfaranden skall motverkas torde - även om kommitténs förslag genomförs - i huvudsak endast brottsliga handlingar komma alt ligga lill grund för förbudsprövningen. Jag vill i del sammanhanget erinra om att flera av de i betänkandet angivna handlingarna av icke straffbar natur som enligt kommittén bör kunna föranleda näringsförbud inom kort kan vara kriminaliserade. Sålunda har i BRÅ;s promemoria (1983:5) bl, a, föreslagits atl den som inte betalar mervärdeskatt eller arbetsgivaravgifter gör sig skyldig till brottslig handling. Vad i promemorian föreslagits i detta hänseende har för övrigt tillstyrkts av riksåklagaren, I den mån det kriminaliserade områdel utökas vad beträffar sådana för näringsverksamhet typiska oegentligheter varom nu är fråga torde tyngden i kommitténs förslag minska. Enligt min mening talar även delta skäl för atl brottslig handling skall utgöra en förutsättning för åläggande av näringsförbud.

Ytterligare skäl kan anföras för den av mig förordade lösningen när del gäller förutsättningarna för näringsförbud. Enligt min mening är det naturligt och praktiskt atl näringsförbudsfrågan handläggs av polis och åklagare när den uppkommit till följd av brottslig handling. Om det däremol ej är fråga om brott bör inte utan vägande skäl de brottsutredande myndigheterna tas i anspråk för handläggning av frågor av den typ som näringsförbud utgör, Etl näringsförbud grundat på andra omständigheter än brott borde principiellt därför utredas och påtalas av andra myndigheter än polis och åklagare. Som nämnts i en bilaga lill betänkandet kan exempelvis länsstyrelserna eller kronofogdemyndigheterna här komma i fråga. En sådan lösning har dock uppenbara svagheter. En uppdelning av ansvarsområdet på olika myndigheter framstår som orationell, försvårar en enhetlig rättstillämpning och skapar lätt gränsdragningsproblem.

Som framgår av det anförda talar enligt min mening flera skäl för atl brottslig handling skall utgöra en förutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas. Om en sådan linje väljs måste spörsmålet om vilka brottsliga förfaranden som skall komma i fråga fä sin lösning. Självfallet bör inte alla typer av brott kunna läggas till grund för näringsförbud. Med hänsyn lill regleringens syfle bör enligt min mening endast sådana brott som begås i näringsverksamhet kunna åberopas. Näringsverksamhet bör då ha den i kommitléns förslag angivna innebörden. 1 författningstexten kan lämpligen som förutsättning för näringsförbud anges brottsligt förfarande i näringsverksamhet eller med anknytning därtill. Mot kommitténs förslag alt därjämte kräva alt förbudet skall vara påkallat ur allmän synpunkt har jag ingen erinran. En prövning i detla hänseende bör bl.a. garantera atl mindre broll inte läggs till grund för näringsförbud.

270

2.7 Överåklagaren i Göteborg: •■OP- ''- '26

Det synes mig-- mindre bra att slopa möjligheten att ge näringsförbud

efter upprepade konkurser. Näringsförbud är inte någol straff ulan en åtgärd till borgenärers skydd. En person som under kort tid är inblandad i ett flertal konkurser med stora föriuster för borgenärer är väl sä fariig att ha kvar i näringslivet som den som genom brott berikat sig pä borgenärernas bekoslnad. Vi skall inte förglömma alt trots alt den nuvarande lagstiftningen inte för grovt oiillböriigt förfarande mot borgenärer och grovt åsidosättande av vad som åligger en person som näringsidkare kräver brott, del i praktiken med stöd av vad som departementschefen yttrat vid tillkomsten av näringsförbudslagsliflningen domstolarna hittills krävt relativt kvalificerad brottslig verksamhei för utdömande av förbud. Detta sagt med bortseende från flerkonkursfallet, som inte är den vanligaste anledningen lill förbud. Bärande skäl har inte framförts för borttagande av möjligheten atl ge förbud efter upprepade konkurser. Bland dessa senare till synes enbart okunniga eller olursförföljda kan dölja sig de skickligaste brottslingarna som lyckats lägga en dimridå över sin förfaranden så att koppling till brott inte kunnat visas föreligga.

Jag delar reservanternas uppfattning att i I § lag om näringsförbud uttryckligen bör stadgas att brottslig handling skall föreligga i näringsverksamhet. Realiter är sä fallet nu enligt 199b § första styckel konkurslagen. Den av kommittén föreslagna lydelsen är inte mycket mindre dunkel än nuvarande lydelse.

Inledningsvis har kommittén föreslagit atl sambandet mellan konkurs och näringsförbud skall hävas. Redan den person som försl meddelades näringsförbud i Sverige hade en medbrotlsling som inte kunde få näringsförbud, enär han inte gått i konkurs. Båda herrarna hade medverkat vid spridande av osanna fakturor frän den försl nämndes företag, vilket gått i konkurs. Båda lika skyldiga lill brott, båda hade vållat staten mycket stora skatteföriuster genom fakturorna. Endast den ene kunde fä förbud, vilket föreföll mig orimligt, men hell i enlighel med gällande lag. Sambandets hävande tillstyrkes. Den föreslagna ändringen har dock en konsekvens som förefaller olycklig, nämligen att man kommer att sakna en konkurs att räkna preskriptionstid ifrån. Kommitténs tanke all hell släppa lid inom vilken talan skall väckas förefaller inte bra, Å ena sidan talar man om att talan bör väckas snabbt å andra sidan vill man tillåta långt tillbaka liggande händelser som grund för förbud, Detla förefaller inte rältssäkert. Rimligen bör man kunna införa en regel som gör atl mer än fem år gammall grovt åsidosättande, det vill säga brott i näringsverksamhet, inte kan grunda förbud, 1 likhet med detta bör i seriekonkursfallen lalan vara väckt inom lämplig klart begränsad tid frän sista konkursen,

2.8 Länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län:

Jag delar kommitténs uppfattning alt näringsförbud bör användas endast ifråga om de verkliga missbruksfallen och att näringsförbud ej skall vara beroende av om konkurs har inträffat.

En viktig fråga är om näringsförbud bör begränsas till sådana fall där
näringsidkaren gjort sig skyldig till brottslig handling, 1 reservationen
framförda synpunkter om rättssäkerhet och förutsebarhet bör tillmätas
stor vikt eftersom näringsförbud kan vara en synnerligen ingripande åtgärd
samtidigt som institutet även med den föreslagna restriktiva utformningen
lämnar utrymme för skönsmässiga bedömningar. Om näringsförbud 271

gjordes beroende av att brottslig handling förelåg, skulle institutet få en Prop. 1985/86: 126 mera lätthanterlig och praktisk avgränsning.

Av reservanterna föreslagna tillägget i 1 § 2 st lagförslaget nämligen att det skulle vara av betydelse för bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt att åsidosättandet syftat till betydande egen vinning, anserjag dock vara mindre lämpligt. Grundtanken bakom näringsförbud är att eliminera en skadehärd. Det ter sig då ologiskt att näringsidkarens egen vinning skulle tillmätas betydelse,

2.9 Länsåklagaren i Malmöhus län:

Kommittén har föreslagit att särbehandlingen av flerkonkursfallen avskaf
fas (s, 192)--- . Särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt tillstyrker jag försla
gen. Av samma skäl anserjag del rimligt all en preskriptionsregel införs av
innehåll att oegentligheter, som ligger mer än tio år tillbaka inte får ligga lill
grund för talan om näringsförbud. Jag är medveten om alt en sådan regel är
av ringa betydelse under förutsättning att lagen kommer alt tillämpas enligt
förslagets intentioner (s. 335),

I 1 § 2 st binds de tre omsiändigheterna samman med ordet "och", inte med ordet "eller". Förklaringen härtill (s. 399) överensstämmer enligt min mening inte med vad kommittén i övrigt anfört i frågan (s, 398 2 och 3 st). Som förslaget är utformat kan man få det intrycket atl en dom för brott i näringsverksamhet är ett nödvändigt villkor för näringsförbud. Jag föreslår all "och" utbytes mot "eller",

2.10 Länsåklagaren i Norrbottens län:

Vid en granskning av Näringsförbudskommitténs förslag mer i detalj kan följande omständigheter förtjäna att framhållas.

Del bygger på att näringsförbud kan meddelas utan föregående konkurs och utan alt en person gjort sig skyldig till någol brottsligt. Frågan om näringsförbud ska åläggas kommer därför alt utsätta domstolarna för stora bedömningssvårigheler, Laglexten är förhållandevis abstrakt som lidigare framhållits och specialmotiveringen ger endast begränsad och dessutom i vissa fall motsägelsefull ledning för lillämpning i konkreta fall. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför angeläget betona antingen alt konkurs eller brott borde vara en av förutsättningarna för atl näringsförbud skall få meddelas.

Det är tveksamt om näringsförbud bör kunna meddelas utan konkurs,
särskill som det i praktiken torde vara så att det ofta är just de personerna
som upprepade gånger förekommer i samband med konkurser som är
kvalificerade för näringsförbud. Det finns naturligtvis näringsidkare som
på ett flagrant säll utnyttjar näringsfriheten för att genom brott och andra
oegentligheter skaffa sig personliga ekonomiska fördelar eller som genom
brottslighet åsamkar del allmänna och andra borgenärer betydande skada.
Mot detta kan emellertid sägas alt oegentligheterna upptäcks ofta i sam
band med konkurs samt all konkurser också i framtiden förmodligen
kommer att spela en viktig roll för upptäckt av broll. Vidare torde elt
näringsförbud för nägon som ej är försatt i konkurs ha mycket negativa
effekler för Iredje man, I all ny lagstiftning måsle man särskill beakta
följderna för tredje man sä att inte lagstiftaren i sin nit atl täppa lill hål i
redan befintlig lagstiftning lägger över sådana bördor på iredje man som
inte står i proportion till vunnen effektivitet. Ur rättssäkerhetssynpunkt är
det angelägel alt betona antingen konkurs eller brott som en av förutsätt
ningarna för att näringsförbud skall fä meddelas. Genom en sädan kon- 272

struktion blir såväl rättssäkerheten som förulsebarheten bättre tillgodo- Prop. 1985/86: 126 sedd.

Om det krävs begånget brott som rekvisit för all meddela näringsförbud innebär delta även alt uiredningen i näringsförbudsärendet kan knytas lill en brottsutredning på etl naturligt säll.

Förutom rekvisitet begånget brott eller konkurs krävs naturligtvis ytterligare rekvisit för att näringsförbud verkligen skall komma i fråga. Kommitténs förslag att näringsidkare som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare kan vara ett lämpligl komplement,

2.11 Rikspolisstyrelsen (RPS):

Redan vid tillskapandet av näringsförbudet förelåg uppfattningar

om det rikliga i att lagstiftaren begränsade förbudel att idka näring till konkurssituationer — uppfattningar som växt sig starkare och som lett fram till elt klart behov av en utökning av tillämpningsområdet. Rikspolisstyrelsen delar därför näringsförbudskommitténs förslag att kravel på konkurs för näringsförbud upphävs, Lagförslagel i denna del tillstyrks. Däremot ställer sig styrelsen tveksam lill kommitténs förslag att enskild näringsidkares allmänna oduglighet inte i fortsättningen skulle kunna utgöra ett motiv för näringsförbud; särskill när den enskildes brist på erfarenhet och kunnande leder lill upprepade konkurser med inte sällan avsevärd ekonomisk och annan skada för samhället och enskilda. Kravet på broll uppställs ej enligt kommitténs förslag. Detta sammantaget med idéerna bakom etableringskonlroll - kompelens- och ekonomisk prövning - medför enligt styrelsens uppfattning att näringsförbud skall kunna åläggas även den som utan atl oegentlighet kunnal påvisas bedrivit näringsverksamhet sä oskickligt och oerfaret alt han därigenom grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare,

2.12 Brottsförebyggande rådet (BRÅ):

Kommittén föreslår att näringsförbud skall kunna meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Den som åläggs näringsförbud har inte rätt att idka näringsverksamhet m.m. på 3-5 år. Förslaget innebär atl del tidigare kravet pä konkurs avskaffas.

Näringsförbud ligger systematiskt nära straffrätten och för tankarna till en särskild påföljd för vissa gärningar som inte är önskvärda. Något krav på atl näringsidkare skall ha gjort sig skyldig till broll uppställs inte - de gärningar som grundar näringsförbud behöver inte vara straffbelagda. En möjlig väg kommittén kunde ha valt hade varit atl föreslå kriminalisering av dessa gärningar i stället för det nu föreslagna näringsförbudet. Genom kriminalisering markerar ju samhället tydligast när gärningarna är socialt förkastliga,

BRÅ inser emellertid atl samhället inte kan kriminalisera allt del ogillar och att andra former av formell social kontroll ibland är att föredra. Näringsförbud kan vara etl värdefullt komplement lill straffrätten.

Vad som skiljer näringsförbudet frän straff enligt brottsbalken - särskilt böler och korta fängelsestraff - är bl, a, att näringsförbudet är mera framåtblickande. Med näringsförbudet vill lagstiftaren hindra fortsatt illojalt beteende genom all den dömde hindras att delta i näringsverksamhet.

Kommittéförslaget innebär som nämnts att näringsförbud skall kunna
meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka
re. Det äpinte klart vad som åligger en näringsidkare och följaktligen inte
heller vad ett grovt åsidosättande av delta åliggande innebär. Kommittén 273

18 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

talarom atl nägon på ett flagrant och utstuderat sätl utnyttjat näringsfrihe- Prop. 1985/86: 126

ten för alt genom broll och andra oegentligheter skaffa sig personliga

ekonomiska fördelar (s. 389). Det är enligt kommittén inte fråga om att

stämpla alla fall av oskicklighet, okunnighet eller bristande affärssinne.

Med förbudet vill man (endast) nå personer med en kvalificerad illojal

inställning (s, 391),

Denna formulering kan styra rättstillämpningen mot en restriktiv praxis, där endast de mest flagranta fallen leder till näringsförbud,

Detla yttrande har avgelts av rådets styrelse, 1 beslutet har deltagit ledamölerna Nilsson, ordförande, Berger, Gustafsson, Ingvardsson, Körlof, Nygren, Persson, Ringholm, Romander, Rosenblad. Skärvik. Schönmeyr, Sveri, Svensson och Unge samt Hjelm och Sterfeldl, de båda sislnämnda personalförelrädare. Körlof, Persson, Skårvik, Schönmeyr och Unge har reserveral sig mol detta yttrande och har avgivit yttrande i enlighel med den reservaiion som inom näringsförbudskommiltén avgivits av ledamöterna Ollen, Olsson och Thörner (SOU 1984: 59 s. 439-445).

Romander har avgivit särskilt yttrande och därvid biträtt BRÅs föreliggande yttrande med undantag för passusen "En möjlig väg,.," t,o,m, ",,, komplement till straffrätten".

Män har från vissa håll anfört kritik mot de allmänna beskrivningarna av själva förutsättningarna för näringsförbud.

Enligt myndighetens syn bör författningsformuleringen få just den något allmänna karaktär som den har idag och som nu ytterligare förfinas i det föreslagna betänkandet. Det är en välavvägd formulering att stadga, att näringsförbud skall kunna meddelas om någon "grovt åsidosatt" vad som ålegat honom som näringsidkare och att tillika kräva atl det måsle vara "påkallat från allmän synpunkl". KFM är också tilltalad av metoden att sädana, i och för sig välmotiverade, vaga, skrivningar bör kompletteras med exemplifieringar i förarbetena.

Med den allmänna inriktning som lagstiftningen har är det välmotiverat att släppa kopplingen lill konkursen som den utlösande faktorn för atl initiera näringsförbud. Av samma skäl är det välmotiverat atl inte hävda någol krav att oegentligheterna som talar för ett näringsförbud skall innefatta brott.

2.14 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

1 föreliggande belänkande föreslås en utvidgning av lagstiftningen. En
skärpning aktualiseras samtidigt genom atl kravel pä konkurs i samband
med näringsförbud slopas. I motiven intas dock en generös hållning. Med
hänvisning till fallen 3 och 4 på s. 401 i betänkandet vill kronofogdemyn
digheten ställa frågan "Vari ligger skillnaden mellan fallen'?" 1 fallel nr 3
föreligger upprepade betalningsbrott avseende skatter m.m,, vilket myc
kel rikligt leder fram lill näringsförbud. I fallet nr 4 driver näringsidkaren
företagel vidare pä leverantörernas bekoslnad under en följd av är. Han
förvärrar förelagels ekonomiska ställning avsevärt och gör sig skyldig lill
vårdslöshet mot borgenärer. Han bryter dessulom även mot andra regler.
Underligt nog anser kommittén inte. alt näringsidkaren skall drabbas av
näringsförbud. Det synes myndigheten irrelevant att del inte bevisats all
han inte haft personlig vinning av sin tilltagsenhél. Jämförelsen mellan
dessa två fall visar, att det inte är tillåtet att driva förelag samtidigt som
man underiåter att betala skatt. Däremot är det tillätet all idka närings- 274

verksamhei på leverantörernas bekostnad under förutsättning att ingen Prop. 1985/86: 126 kan bevisa att förelagaren har haft personlig vinning av detla. Den här skisserade skillnaden bör elimineras, LIr näringsförbudssynvinkel bör de båda förelagarna behandlas på samma sätt.

Myndigheten anser det vara riktigt att föreslå en utvidgning av bestämmelserna om näringsförbud, så all även icke-konkursfallen kommer att omfattas av dem. Självklart skall näringsförbudet verka generellt mot all näringsverksamhet. Kravet på grovt åsidosättande skall hällas kvar.

Utgångspunkten vid tillämpningen av de nya reglerna om näringsförbud bör dock vara restriktivitet. Starka krav bör ställas på uppfyllande av rekvisiten. Ett återknytande till antalet beslutade näringsförbud kan medföra tanken alt nuvarande bestämmelser kan ha tillämpats alltför "idogt", generellt sett.

Endast åsidosältanden i samband med näringsverksamhet skall beaktas. Brott bör inte heller i fortsättningen utgöra förutsättning för beslut om näringsförbud.

Myndigheten övergår nu lill atl kommentera lagförslaget i de delar som har befunnits mest intressanta,

/ § Utgångspunkten här är att näringsidkare skall ha "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare" för att näringsförbud skall kunna meddelas. Vidare talas om systemalik, betydande skada och fortsatt verksamhet sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet.

Kronofogdemyndigheten i Malmö kan inte ställa sig bakom uppfattningen, alt den som gjort sig skyldig till grova oegentligheter skall kunna gå fri, om delta inte skett tidigare och han därvid dömts för brott. Jämförd med kommentaren är lagtexten märklig. Formuleringen ler sig oklar och rent av olycklig. Tillämpningen kan försvåras i sådan utsträckning atl inga näringsförbud kommer atl meddelas.

I lagrummet torde inte endast gäldenärsbrott avses. Även andra brott skall kunna leda till näringsförbud. I varje konkurs föreligger en skadesi-luation. Många anmälningar lill åtal görs mot konkursgäldenärer, som tidigare aldrig varit i konkurs. Faller dessa personer in under vad som sagls om att en näringsidkare bör få en chans till, om han inte tidigare dömts för brott i näringsverksamhet?

Myndigheten ställer sig också frågande inför uppfattningen att det i detta sammanhang saknar betydelse hur många gånger en näringsidkare blivit försalt i konkurs. Naturiigtvis är missförhållandena hos en näringsidkare, som flera gånger försatts i konkurs, av den storleksordningen att näringsförbud måste vara motiveral.

2.15 Kronofogdemyndigheten i Sundsvall:

En orsak till utebliven effekt torde vara att en näringsidkare fortfarande skall ha "grovt åsidosatt...". Ordet grovt bör utbytas mol annal ord eller annan formulering som kan tillåla något mindre restriktiv tillämpning, T, ex, "på elt otillbörligt sätl,,,",

Det finns i praktiken många fall som kanske inte kan betecknas som grova men där det ändå framstår som klart alt näringsidkaren förfarit otillbörligt på sådant säll att näringsförbud kan vara klart motiveral. Det sagda utesluter inte heller fall av "oduglighet".

275

2.16 Marknadsdomstolen (MD): Prop. 1985/86:126

Kommittén har funnit all kravel på konkurs som förutsättning för närings-rförbud bör slopas. Den har även funnit att brott inte bör uppställas som formellt rekvisit. Enligt marknadsdomstolens mening har kommittén visat övertygande skäl för sin ståndpunkt i dessa frågor. Genom den bestämning förslaget ger ål näringsförbudei får denna sanklionsform mer än tidigare en ställning som självständig påföljd för brottsliga förfaranden och andra oegentligheter inom näringsverksamhet. Reglerna om näringsförbud bör härigenom få en framskjuten plats bland åtgärderna mol ekonomisk brottslighet,

I belänkandet omnämns att överträdelser av marknadsrältsliga regler är bland de omständigheter som kan åberopas lill stöd för atl ålägga nägon näringsförbud, 1 anslutning till behandlingen av frågan om talerält för KO vid sådana överträdelser sägs att de fall där det kan bli aktuellt all åberopa enbart "konsumentoegenlligheler" till stöd fören lalan om näringsförbud lorde bli myckel ovanliga (s, 326), Marknadsdomstolen saknar anledning att direkl motsäga detta eller eljesl söka gradera olika förseelser som kan begås i näringsverksamhet. Det finns emellertid anledning att i detla sammanhang erinra om alt de marknadsrältsliga reglernas uppbyggnad innebär all otillbörliga förfaranden i endasl begränsad omfattning är straffsanktionerade och att den dominerande sanktionsformen är vilesförbud. Det har ansetts alt kriminalisering inte är en lämplig metod inom delta område. Detta förhällande bör dock inte innebära all det allmänt sett skulle vara mindre angelägel att beivra överträdelser av dessa regler. Det torde tvärtom råda slor enighet om vikten av att konkurrens- och konsumentlagslifl-ningens normer respekteras. Med utgängspunkt i denna uppfattning är det vidare naturligt att inte kräva brott som förutsättning för näringsförbud. Konsekvensen av en motsatt ståndpunkt skulle bli att marknadsrätten, som i väsentliga avseenden preciserar näringsidkarens skyldigheler, fär en omotiverat underordnad betydelse vid lagens tillämpning,

2.17 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser ett näringsförbud innebär för den enskilde har ifrågasatts om inte brott bör vara en förutsättning för meddelande av näringsförbud. Det är framför allt kraven på rättssäkerhet och förutsebarhel som åberopats för en brotlsanknyining, NO delar dock kommitténs uppfattning att brott inte bör utgöra en absolut förutsättning för näringsförbud, I de fall någon utan att begå brott grovt åsidosatt sina skyldigheter som näringsidkare bör således näringsförbud kunna komma ifråga, NO finner alt den nya ramen inom vilken en domslol kan meddela näringsförbud har fått en tillfredsställande avgränsning i kommitténs förslag,

2.18 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

En central fråga ur rättssäkerhetssynpunkt är om näringsidkaren skall ha
begått brott för atl näringsförbud skall kunna meddelas. Enligt nuvarande
regler kan näringsförbud meddelas endast i samband med konkurs. Det
remitterade förslaget innebär alt reglernas tillämpningsområde utvidgas sä
alt förbud kan meddelas även utan sådant samband. För näringsförbud
, skall det enligt förslaget fordras all näringsidkaren grovt åsidosatt vad som
ålegat honom som näringsidkare och att förbud därjämte är påkallat från 276

allmän synpunkt, I det sistnämnda hänseendet skall särskilt beaktas om Prop. 1985/86: 126 missbruket varit systematiskt, om del medfört belydande skada och om del fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet,

1 betänkandet förs en ingående diskussion om det för näringsförbud bör fordras att näringsidkaren gjort sig skyldig lill brott. Kommitténs majoritet föreslår atl det inte uppställs något krav på brott. Motiven fördetta förslag är främsl dels atl brott inte i dag är en förutsättning för näringsförbud, dels all vissa icke brottsliga förfaranden kan åstadkomma väl sä allvarliga skador som brott. Som exempel på sådana förfaranden nämns underiåtenhet att betala skatter och avgifter saml oegentligheter på konsument- och kollektivavtalsområdena. Om det rör sig om mycket allvariiga åsidosältanden av väsentliga förpliktelser skall enligt förslaget näringsförbud kunna meddelas, även om näringsidkaren inte gjort sig skyldig till något brottsligt. Till vägledning för rättstillämpningen lämnas i belänkandei flera synpunkler och exempel pä i vilka fall näringsförbud skall kunna meddelas utan all brott föreligger.

Näringsförbud är — som lidigare framhållits - en mycket ingripande påföljd som bör användas med slor restriktivitet. I betänkandet kommer denna grundsyn, som delas av SPK, klart lill ullryck. Med delta som bakgrund är det i princip ofrånkomligt att brottslig verksamhei i de allra flesta fall bör vara en förutsättning för eller åtminstone en starkt bidragande orsak till att näringsförbud meddelas. I den föreslagna lagtexten anges dock inte broll i näringsverksamhet som exempel på sådan omständighet som innebär alt näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

Enligt SPKs mening bör näringsförbud i princip knytas lill broll i näringsverksamhet, I undantagsfall bör dock synneriigen allvarliga försummelser av annal slag än brott kunna föranleda atl näringsförbud utfärdas. Som i stort sett enda exempel på sädana försummelser kan nämnas underlåtenhet alt betala skatter och avgifter. Enligt del lidigare nämnda förslaget om näringstillstånd kunde sådan underlåtenhet om den förekommer i betydande omfattning i en bransch vara etl kriterium atl införa krav på näringstillstånd inom denna bransch. Sådanl tillsländ föreslogs dock inte kunna införas beträffande branscher som utmärks av andra typer av förseelser såsom t. ex, uppenbar och systematisk nonchalans med avseende på konsumenters eller arbetstagares rälligheter. Inte heller enligt nämndens mening bör denna art av försummelser som enda faktor kunna leda lill näringsförbud.

Den föreslagna lagen om näringsförbud bör givelvis vara konkret och lättförståelig, I detta syfte och mol bakgrund av vad som nyss anförts rekommenderar SPK atl den föreslagna 1 § i lagen om näringsförbud utformas klarare. Den bör kunna inledas; Näringsförbud fär, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas enskild näringsidkare som gjort sig skyldig lill brottslig handling i sin näringsverksamhet eller som eljest grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare såsom att underlåta atl fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- eller avgiftsförfallningarna eller att,..

2.19 Konsumentverket:

Konsumentverket tillstyrker förslagel att del skall bli möjligt alt uifärda
näringsförbud också i andra fall än vid konkursmissbruk. Detta ligger i
linje med vad Konsumentverkel/KO har anfört bl. a. i remissyttrandet över
betänkandet (SOU 1979; 13) Konkurs och rätten att idka näring. Det tycks
också tillgodose det förslag om näringsförbudslagstiflning som Konsu- 277

mentverket lade fram i rapporten 1977:5 Konsumentskydd vid bilrepara- Prop. 1985/86: 126 tioner.

Det framgår av betänkandet att det skall vara möjligt att utfärda näringsförbud i sådana fall där näringsidkare på ett kvalificerat sätt nonchalerar vikliga spelregler för marknaden. Som exempel nämner utredningen fall där näringsidkaren systematiskt visar likgiltighet inför konsumenternas rättigheter. Som ytteriigare exemplifiering anförs (s, 400):

"Antag exempelvis atl en person säljer odugliga produkter och utför undermåliga tjänster. Han fortsätter med detta trots att han upprepade gånger förlorar i allmänna reklamationsnämnden och trots vitesföreläggande från Marknadsdomstolen, Han utnyttjar systematiski vissa konsumenters bristande kunskaper och oförmåga all skaffa sig rättelse. Normall reagerar marknaden i ett fall som delta och sätter förr eller senare stopp för vederbörande. Det kan dock finnas fall där personer genom att byta firma eller verksamhetsort kan fortsätta en verksamhet som den beskrivna under lång tid, I ell sådanl fall bör det vara möjligt att inskrida med näringsförbud".

Ulan tvekan skulle möjligheten att ingripa med näringsförbud i fall som del angivna innebära en behövlig förstärkning av konsumenternas ställning på marknaden. Som utredningen anför kan det inte bli aktuellt atl tillgripa näringsförbud förrän andra tillgängliga sanktionsmedel har uttömts. Del innebär på konsumentområdet atl Konsumentverket/KO i första hand måste söka angripa problemen med de medel som slår till buds genom marknadsrätlslig lagsliftning, 1 regel är denna lagstiftning tillräcklig för atl åstadkomma den nödvändiga saneringen på marknaden. Bara i undantagsfall torde det därför komma i fräga all behöva tillgripa näringsförbud som yttersta sanktion.

Näringsförbud kan enligt Konsumentverkets mening behöva tillgripas också i andra situationer än dem som uiredningen beskrivit i citatet ovan, Etl sådanl fall är då ell företag upprepade gånger bedriver grovt vilseledande marknadsföringskampanjer riktade mol stora grupper av konsumenter och vägrar att följa beslut av Marknadsdomstolen om att upphöra med förfarandet. Lägel kan också vara att näringsidkaren gång på gång kringgår förbud eller ålägganden av Marknadsdomstolen eller KO, något som kan ske p, g, a, alt förbuden och äläggandena är utformade så att de tar sikte på i första hand en viss närmare angiven marknadsföringsåtgärd,

2.20 Patent- och registreringsverket (PRV):

Kommittén föreslår ett utvidgat näringsförbud som kan åläggas utan samband med konkurs. Reglerna skall samlas i en särskild lag om näringsförbud.

Den reglering som infördes 1980 begränsade möjligheten att ålägga näringsförbud till de fall då näringsidkare hade försatts i konkurs. Bakom * denna reglering låg det omfattande konkursmissbruk som dä var aktuellt. Det uppfattades som angelägel att snabbt tillskapa en reglering som gjorde alt man kom till rätta med detta problem. Kommittén föreslår nu ett utvidgat näringsförbud där anknytningen lill konkurs slopas. Patentverket delar kommitténs uppfattning att också missförhållanden som saknar samband med konkurs bör kunna föranleda näringsförbud,

2.21 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Det föreligger ett klart behov av effektivare insatser mot den ekonomiska

brottsligheten. Länsstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag om alt 278

näringsförbud skall kunna meddelas som följd av även andra oegentlighe- Prop. 1985/86: 126 ter än sådana som har samband med konkurs.

Reservation av ledamöterna Rosell, Berglund, Cederschiöld, Dingerlz, Hjertsson och Könberg.

Stycket "Del föreligger ell klart ..." utgår och ersätts med följande;

Under senare år har belydande resurser lagts ned på förslag till åtgärder för att komma till rätta med vad som brukar kallas ekonomisk brottslighet inom näringslivet. Det är självfallet av största vikt atl sådan brollslighel -liksom all annan brottslighet - framgångsrikt bekämpas.

Samtidigt måste naturligtvis mycket starka krav på rättssäkerhet ställas på de ålgärder som föreslås mot oönskade företeelser inom näringslivet. Näringsförbudskommitléns föreliggande betänkande präglas av slor noggrannhet och skiljer sig på etl föredömligt sätt från de tidigare förslag, som redovisats av kommissionen mol ekonomisk brottslighet.

Efiersom näringsförbud är ett ytterligt långtgående ingrepp i den enskildes möjligheter lill framlida försörjning, måste förbudel omges med ytterst klara garantier för rättssäkerheten. Av det skälet bör elt särskilt brolls: rekvisit knytas lill näringsförbudei.

Krav pä brott i samband med näringsförbud lorde stämma väl med den allmänna rättsuppfattningen. Etl så allvarligt ingrepp som näringsförbud får inte baseras på vaga och oklara förutsättningar. Genom kravel pä all broll skall ha begåtts knyts dessutom utredning om näringsförbud på ell naturiigt sätl till brottsutredning.

Länsslyrelsen anser vidare, att preskriptionslid skall löpa för förhållanden som kan påverka näringsförbud. Det är inte rimligl att beslut om näringsförbud skall baseras på förhållanden decennier tillbaka i tiden.

2.21.1 Uppbördsenheten:

I l § 1 st. anges de grundläggande rekvisiten. Näringsförbud får om det är påkallat från allmän synpunkl, meddelas enskild näringsidkare som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

Kommitléns majoritet diskuterar på s. 194 och s. 399 om näringsförbud ska knytas lill brott. Man avstår härifrån av i huvudsak två skäl. Del första, är att vissa icke brottsliga förfaranden åstadkommer lika stora skador som allvarliga brott, t, ex. underlåtenhet all inbetala moms och arbetsgivaravgifter eller systematiskt ådagalagd likgiltighet inför miljökrav eller konsumenters eller arbetstagares rättigheter. Det andra skälet är atl det vore olämpligt att ett ringa brott som i praktiken saknar betydelse för näringsförbudsfrågan skulle få avgörande betydelse som rekvisit. Man. skulle tvingas leta upp ett småbrott för att få till stånd ett väl motiverat näringsförbud.

Tre reservanter har dock anfört att brottsrekvisit är av stor betydelse med hänsyn till önskemålet atl skapa en regel som präglas av etl slort mått av rättssäkerhet och förutsebarhet,

Uppbördsenhelen instämmer i reservanternas uppfattning att rekvisitet "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare", trots de inskränkningar och exemplifieringar som görs, kan öppna dörren för ett vitt tillämpningsområde och inbjuda till olika tolkningar. Uppbördsenheten är dock tveksam lill reservanternas förslag atl knyta näringsförbudet lill en fällande dom i brottmål. På olika områden har det skapats olika former av rättsliga sanktioner för att upprätthålla laglydnaden. I vissa fall ådöms straff, i andra fall viten eller skadestånd.

Enligt kommitléns förslag lorde näringsförbud aldrig kunna bli aktuellt 27g

om inte näringsidkaren begått handling som föranlett en rättslig sanktion.

Vidare kan man utgå ifrån alt en enstaka sådan handling aldrig kan föranle- Prop. 1985/86: 126 da näringsförbud. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

1 § 1 st. kan t. ex. byggas upp enligt följande;

Näringsförbud får, om det är påkallat ur allmän synpunkt, meddelas enskild näringsidkare som vid mer än ell tillfälle under de senasie fem åren i sin näringsverksamhet begått brottslig handling eller sådan handling som har föranlett domstol att- utdöma vite, skadestånd eller annat personligt ansvar, om han genom handlingarna eller eljest grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

Detta tillgodoser kravet på klar begränsning och förutsebarhet och inrymmer ändå alla de fall kommittén har exemplifierat.

Med personligt ansvar avses t.ex, betalningsskyldighet enligt 48a mervärdeskallelagen m.fl. författningar.

Till grund för en utredning om eventuellt näringsförbud skulle härigenom alltid ligga antingen en domstols dom eller beslut eller en pågående brottsutredning.

Detla skulle underlätta för konkursförvaltare som enligt förslaget torde vara skyldiga all anmäla alla slags förfaranden som kan föranleda näringsförbud. Det skulle underlätta även för andra myndigheter eller enskilda som överväger om en anmälan kan vara befogad.

Det är viktigt att näringsförbudet inte görs beroende av den rättsliga sanktion som valts mol förfaranden på ett visst område. Del råder ju myckel delade meningar om i vilken utsträckning kriminalisering är etl effektivt medel mot ekonomiska oegentligheter. Ett antal utredningar har kommit till hell olika resultat,

2.22 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Mot majoritetens förslag har reservationer anförts. Reservanterna förordar alt särskilt brotts- och vinningsrekvisit införs såsom förutsättning för utdömande av näringsförbud. Länsslyrelsen delar den av reservanterna framförda meningen och anser att lagen bör ges den utformningen reservanterna föreslagit, dock att del av lagen bör framgå alt det lill grund för näringsförbudet liggande brottet inte behöver ha lett till lagakraft vunnen dom, ulan endast dom i första instans. Detta för all förhindra alt näringsidkare utnyttjar lidsutdräkten i domstolen för atl förhala ell näringsförbud. Detla skulle på ett bättre sätl än majoritetens förslag tillgodose de höga krav pä rättssäkerhet och förutsebarhet som måste ställas när fräga är om så ingripande följder som näringsförbud.

Reservation vad avser krav på brotts- och vinningsrekvisit anfördes av Ingvar Andersson, Värnamo, Lars Axeheim, Lars Isaksson, John Johansson, Rune Kling, Håkan Sandgren och Hans Söderhorn saml av Börje Svanström, Henrik Konkel och Dag Lundmark, vilka ansåg, att det styckel i yttrandet vilket börjar med "Mot majoritetens förslag..." och motsvarande del i den avslutande sammanfattningen' borde utgå.

2.23 Kronofogdemyndigheten i Jönköping:

I direktiven till näringsförbudskommiltén anfördes bl.a. (s. 58) alt "Klart

är---- att förbud inte bör få meddelas i andra fall än när det gäller

uppenbart oseriösa näringsidkare som pä ett kvalificerat sätt har dokumenterat olämplighet att bedriva näringsverksamhet över huvud taget eller

' Se avsniu 1,26 280

inom en viss bransch". Kommittén har därigenom inte haft uppdrag att Prop, 1985/86: 126 föreslå någon väsentlig skärpning av nuvarande regler om näringsförbud i konkurslagen, Kommitléns förslag innebär både utvidgning och inskränkning av nuvarande förutsättningar för meddelande av näringsförbud. Sålunda föreslås alt del nu gällande kravet på konkurs för näringsförbud slopas. Såvitt kronofogdemyndigheten kan bedöma kommer denna ändring att få liten praktisk betydelse. Kronofogdemyndigheten tillstyrker kommitténs förslag i denna del, I likhet med kommittén anser kronofogdemyndigheten all del för näringsförbud inte bör krävas atl vederbörande gjort sig skyldig lill brott.

Kommitténs förslag om förutsättningarna för meddelande av näringsförbud (1 §) synes innebära en klar skärpning i förhållande till vad som nu ■gäller. Enligt förslaget är det för meddelande av förbud inte tillräckligt att näringsidkaren "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare" utan därtill krävs att näringsförbud "är påkallat från allmän synpunkt". Kommittén anför härom (s. 396 nederst); "Försl om näringsidkaren visat sig mer eller mindre immun mot andra sanktioner och påtryckningsmedel bör näringsförbud tillgripas". Delta uttalande i förening med exemplifieringen i 1 § andra stycket skulle sannolikt leda lill atl näringsförbud kommer alt meddelas i betydligt mindre omfattning än för närvarande. Näringsförbud kan ses som etl led i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Med hänsyn lill den vikt denna fråga tillmäts i olika sammanhang inger del betänkligheter alt uppställa så stränga krav på näringsförbud som kommittén gjort. Kronofogdemyndigheten anser det i stället befogal alt vidga nuvarande förutsättningar för meddelande av näringsförbud. I det hos riksskatteverket förda näringsförbudsregistret fanns i mitten av juli 1984 146 personer registrerade. I förhållandel till antalet konkurser (5000-6000 per år) är sålunda antalet meddelade näringsförbud litet.

Kommissionen mol ekonomisk brottslighet föreslog i betänkandet "Näringstillstånd" (SOU 1984:8) ett system med krav på näringstillstånd för samtliga näringsidkare inom ett antal s. k. kritiska branscher. I yttrande över belänkandet avstyrkte kronofogdemyndigheten kommissionens förslag och föreslog i stället ändring av förutsättningarna för näringsförbud så alt dylikt förbud kunde meddelas illojala näringsidkare i fler fall än enligt gällande regler. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör förslagen om näringstillstånd och näringsförbud prövas i etl sammanhang.

2.24 Jönköpings polisdistrikt:

Något krav på brottsligt förfarande bör i och för sig inte finnas för atl
näringsförbud skall kunna utdömas. Det ligger i sakens nalur alt det i alla
fall ofta kommer att röra sig om straffsanktionerade handlingar. Etl prak
tiskt fall som-- berörts är när näringsidkare underlåter atl momsregis-

trera sig. Enligt vår mening bör en sådan näringsidkare efler en varning meddelas näringsförbud om han ändå forlsätler.

2.25 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning atl kravel på konkurs för meddelande av näringsförbud kan slopas. Kommitténs skäl härför är övertygande.

Enligt nuvarande regler erfordras ej alt brollslig handling förekommit
för att näringsförbud skall kunna meddelas. Kommittén föreslår ingen
ändring härvidlag. Länsslyrelsen delar kommitléns uppfattning. Genom
den uppbyggnad som förbudsparagrafen föreslås fä uppställs garantier för 281

alt prövningen av förbudsfrågan ändå kan göras på ell för rättssäkerheten Prop. 1985/86: 126 tillfredsställande säll. Konstruktionen lorde dock med nödvändighet medföra all resurserna hos de utredande myndigheterna, polis och åklagare, måste förstärkas. Utredning måste ju ske även i sådana faU som är strafffria. Härtill kommer all frikopplandet från kravel på konkurs gör atl utredning av konkursförvaltare ej alltid föreligger.

Skiljaktig mening av ledamöterna Nils-Erik Andersson, Erik Blom, Lennart Engholm, Thorvald Froslemark. Curt Åke Olsson och Lars Samze-lius;

I likhet med reservanterna i kommittén - och på av dem angivna grunder - anser vi att som ett särskilt rekvisit för meddelande av näringsförbud bör uppställas all vederbörande gjort sig skyldig lill brottslig handling.

2.26 Skånes handelskammare:

Handelskammaren kan inte tillfullo acceptera den uiformning som kommittén vill ge reglerna om näringsförbud. Näringsförbudet är etl stort och allvariigt ingrepp i principen om näringsfrihet, en av grundpelarna i svenskt rättsväsende och en av de viktigaste bland de faktorer som medverkat till alt ge vårt land en ställning som en framträdande industrination. Det är därför utomordentligt viktigt atl beslämmelserna om näringsförbud utformas så att kravet på en hög grad av rättssäkerhet tillgodoses. Eftersom kommittén föreslår slopandet av konkurs som elt villkor för näringsförbud, vilket Handelskammaren i och för sig inte har någon erinran emot, är del angeläget all sladgandel om näringsförbud förses med elt rekvisit, som på samma sätt som konkursrekvisket ger möjlighel atl förutse regelns tillämpning, I likhet med reservanterna Joakim Ollen, Johan A Olsson och Brivio Thörner anser Handelskammaren därför att man skall uppställa ett krav på broll för att näringsförbud skall kunna komma ifråga. Handelskammaren anser därutöver alt brottet skall vara av kvalificerad art och avse en handling som kan klassas som ekonomisk brottslighet. Ett sådant brottsrekvisit uppfyller enligt Handelskammaren såväl kravel pä rättssäkerhet som kravet på förutsebarhel och ger regleringen behövlig stadga.

2.27 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Enligt kommitténs förslag (§ I) skall näringsförbud kunna meddelas fysisk person, som grovt åsidosatt sina skyldigheter som näringsidkare, om delta är motiverat från allmän synpunkl. Därvid skall särskilt beaktas om förseelserna upprepas och om de medfört betydande skada. I fråga om skaderekvisilet syftas inte enbart på ekonomiska skador, som förorsakas del allmänna, andra borgenärer och konkurrenter m.fl., utan också personskador och sakskador, som är en följd av försummelser i fråga om t. ex. arbetsskydd och miljökrav. Vid bedömning av förutsättningarna för elt näringsförbud är det enligt kommittén också av intresse om näringsidkaren bort la varning av atl han tidigare dömts för brott i någon form i näringsverksamheten.

Med enskild näringsidkare skall enligt lagförslagets 2 § jämställas delägare i handelsbolag, styrelseledamöter och suppleanter i aktiebolag och ekonomiska föreningar saml bolagsledning i aktiebolag.

Kommittén är enig om atl kravel på konkurs för näringsförbud bör
slopas. Länsstyrelsen är av samma uppfattning. Frågan är emellertid om
utformningen av lagens tillämpningsområde i 1 § är så preciserad och klar,
att den tiUgodoser kommittédirektivens rättssäkerhelskrav. För dem som 282

kan drabbas av näringsförbud kan de av kommittén uppställda rekvisiten Prop. 1985/86: 126 vara svårtolkade. Det är viktigt, att reglerna utformas sä att riskerna för näringsförbud sä längt del är möjligt kan förulses, 1 en reservation har förordals den begränsningen, att näringsförbud skall kunna åläggas endasl om näringsidkaren gjort sig skyldig lill brott. Enligt reservanterna skapas härigenom en regel som bättre uppfyller kraven på rättssäkerhet och förutsebarhel. Länsstyrelsen delar denna uppfattning. Problemet är emellertid, alt vissa förfaranden, som för närvarande inte är av brottslig karaktär, kan vålla det allmänna betydande skador. Här syftas i försia hand på atl underlåtenhet all i vederböriig ordning belala mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter inte är straffsanktionerad. Försummelse att belala innehållna källskatter kan däremol enligt uppbördslagens (1953:272) bestämmelser medföra böter eller fängelse. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i en PM (1983:6) föreslagit straffansvar också vid uteblivna betalningar av arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt, I yttrande över promemorian 1984-09-17 har länsstyrelsen förordat, att uppbördslagens straffrättsliga bestämmelser skall tillämpas också i fråga om arbetsgivaravgifter genom en hänvisning i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. Eftersom det redovisnings- och uppbördssyslem som nu lillämpas i fråga om källskatter också kommer att gälla för arbetsgivaravgifter från 1985-01-01, finns del anledning anta, att de straffrättsliga reglerna kommer att samordnas för de båda medelslagen.

Oavsett vad som sker med BRÅ;s förslag anser länsstyrelsen, atl övervägande skäl talar för reservanternas förslag om att näringsförbud bör kopplas lill brottslig handling i näringsverksamheten,

(Reservation, se avsnitt 1,30,)

2.28 Sveriges domareförbund:

Enligt förbundels mening är det främst som elt led i kämpen mot de allvarligare formerna av ekonomisk brottslighet som näringsförbud bör tillgripas. Mot denna bakgrund kan förbundet inte ansluta sig till förslaget att näringsförbud skall kunna åläggas utan att näringsidkaren vare sig gäll i konkurs eller begått brott. Om anknytningen lill konkurs skall släppas instämmer förbundel i minoritetens krav på ett särskilt brotlsrekvisil. Utöver minoritetens skäl, som förbundel i aUl väsentligt ansluler sig lill, kan anföras atl majoritetens förslag sannolikt skulle medföra betydande osäkerhet om stadgandets räckvidd och därmed ökade risker för en alltför skiftande praxis hos åklagarna i fråga om att väcka talan om näringsförbud. Wilhelmson, Grolander och Lenter är av skiljaktig mening och anför: I nuvarande lagstiftning rörande näringsförbud uppställs inte som förutsättning för sådant förbud atl brollslig gärning begåtts. Någon ändring i detla avseende finner vi inte vara påkallad. Vi ansluler oss till de överväganden kommitténs majoritet redovisat i betänkandet (s. 194-199). Laglexten bör dock ha en mer restriktiv utformning och återspegla den återhållsamhel vid meddelande av näringsförbud ulan samband med brott varom utredningen givit uttryck i sina överväganden.

2.29 Sveriges Advokatsamfund:

Samfundet delar kommitléns uppfattning angående vikten av all även
kvalificerade oegentligheter, som inte har anknytning till konkurs, skall
kunna beaktas och medföra näringsförbud.
Eftersom näringsförbudet i sig skall utgöra en påföljd bör näringsförbud 283

meddelas endast i sådana fall där vederbörande gjort sig skyldig till ell Prop. 1985/86: 126 brott av väsenllig betydelse för förbudsfrågans bedömning. Tvärtemot vad kommittén uttalat som skäl för att inte bibehålla anknytningen lill brott menar samfundet att rättssäkerhetsaspeklerna är av sådan hög dignitet att dessa klart överväger de fördelar kommittén redovisat som skäl för att slopa kravet på begånget broll. Samfundet delar således helt de synpunkter som reservanterna anföri i denna del och ansluter sig till deras uppfattning att lagtexten i § 1 bör ges den lydelse som återges på s, 443 i betänkandet,

2.30 Föreningen Sveriges åklagare:

Frågan om elt näringsförbud skall kunna meddelas ulan samband med konkurs är i första hand av principiell nalur. Den föreslagna utvidgningen skulle inte innebära någon begränsning i den lojala konkurrensen utan syftar ju enbart till all stävja sådan konkurrens som sker med otillbörliga metoder. Mot bakgrund härav och då det redan idag finns inskränkningar i näringsfriheten vill föreningen inte från de intressen som föreningen i försia hand har atl bevaka anföra några principiella invändningar mot alt kravet på konkurs slopas. Sannolikt skulle etl genomförande av kommitléns förslag inte innebära någon större utvidgning med hänsyn till atl rekvisiten i övrigt skulle få en uppslramning. Del starkaste argumentet för alt slopa krav på konkurs är all del ofta är en tillfällighet om näringsidkaren drabbas av konkurs; det kan bero på omständigheter som är ovidkommande i sammanhanget. Det förekommer onekligen allvarliga ekonomiska brott som saknar samband med konkurs men där det finns elt allmänt inlresse av alt förebygga fortsatta skadeverkningar. Föreningen tillstyrker sålunda att reglerna om näringsförbud bryts ul ur konkurslagen och atl en ny lag om näringsförbud tillskapas,

Förutsällningarna för näringsförbud

Med den utvidgning som ett slopande av kravet pä konkurs onekligen skulle medföra bör, enligt föreningens mening, ett brotlsrekvisil införas. Föreningen kan i den delen i allt väsentligt ansluta sig lill vad en minoritet (Ollen, Olsson och Thörner) anfört rörande kravet på rättssäkerhet. De fall då näringsförbud skulle komma ifråga utan all vederbörande gjort sig skyldig till brott lorde vara relativt få, Elt brottsrekvisit bör emellertid ha en sådan utformning att inte bagateUartade brott skulle kunna vara näringsförbudsgrundande. Föreningen anser därför att minoritetens förslag lill lagtext "näringsidkare som gjort sig skyldig till brottslig handling i sin näringsverksamhet" bör kompletteras. Man skulle förslagsvis kunna tillfoga kravel alt brottet skall kunna leda till svårare straff än fängelse sex månader. Genom att införa ett brottsrekvisit med sådan utformning skulle förutsebarheten öka och inskränkningen i näringsfriheten minska. Viktigaste argumentet för ett brottsrekvisit är emellertid att åklagarna, enligt föreningens mening, även i fortsättningen bör ha exklusiv talerält och atl utredningar i näringsförbudsärenden då på elt naturligt sätt kan knyta an till brottsutredningen. Det är visserligen inte självklart att alla oegentligheter inom näringslivet i framtiden skall bemötas med kriminalisering. Så torde emellertid alltid bli fallel belräffande oegentligheter av så allvarlig beskaffenhet alt de skall kunna ligga till grund för ell näringsförbud.

När det gäller lagtexten delar föreningen kommitténs uppfattning att den
bör göras klarare. Föreningen avstyrker ett slopande av rekvisitet uppre
pade konkurser. Kommitténs motiv för denna ändring saknar enligt för- 284

eningens mening bärighet. Däremot föreslår föreningen, som nämnts, infö- Prop, 1985/86: 126

randel av ett brottsrekvisit. Bortsett härifrän skulle rekvisiten möjligen

ytterligare kunna skärpas, men föreningen har inget konkret förslag i den

riktningen och i huvudsak inget att erinra mot utformningen av 1 § 2 st, i

den föreslagna lagen. Då näringsidkaren för ett näringsförbud grovt skall

ha åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare markeras lydligl all

näringsförbud inte kan grundas på en allmän lämplighetsprövning, vilket

föreningen finner tillfredsslällande,

2.31 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Förslaget innebär enligt föreningens mening en uppslramning av rekvisiten för näringsförbud. Nägon erinran mot att kravel på konkurs slopas finns inte. Samma gäller frågan om förbud skall kunna meddelas ulan all brott har kunnat styrkas. Del skulle medföra egendomliga iröskeleffekter om etl sådanl krav fanns.

Även om föreningen- efterlyst en precisering av beslämmelserna

råder tveksamhet om de rekvisit som kommittén angett kan komma alt innebära en alllför hård skärpning av kraven på näringsförbud. Här vill föreningen anknyta till det resonemang som förts i yttrande över betänkande om näringstillstånd (SOU 1984: 8), Det förslag som framfördes där avvisades av föreningen bl, a, med motiveringen att förelåg risk för en kostnadskrävande byråkrati utan att man nådde de grupper man avsåg. Föreningen har uppfattningen alt man bör inrikta resurserna på de som bevisas med oegentligheter i stället för alt konstruera etl generelll system med tillstånd,

I indrivningsområdet finns elt stort problemområde som bör diskuteras i detta sammanhanget. Det gäller gäldenärer som bedriver rörelse och bedöms ha åtminstone medelgoda inkomster men som konsekvent underlåter all belala skatt och därför snabbt får slora skalleskulder. De fortsätter på den inslagna vägen därför all det är lönsamt och ofarligt. Samhället har för närvarande inga praktiska metoder all komma till rätta med den här gruppen.

Hur stor den beskrivna gruppen är, är svårt atl ange bestämt men del kan antas all del rör sig om ett anlal i storleksordningen 5000-10000 fysiska personer i hela landet om lägsta skuldbelopp sätts lill 100000 kr, I den gruppen ingår då inte juridiska personer som har skuld över 100000 kr,, men som har anstånd eller någon form av belalningsuppgörelse. Gruppen omfattar enbart betalningsimmuna personer med stor skuld som forlsätler rörelsedrifl med hyggliga inkomster utan atl belala någon skatt.

Kommitténs förslag tar inte sikte på den beskrivna gäldenärskategorin. Det kommittén föreslår beträffande den lilla grupp man lar sikte på inger inga betänkligheter i slort. Tvärtom förefaller förslaget vara ovanligt väl (genomtänkt, om avsikten är atl använda näringsförbudet i ett sä begränsat antal fall som anges. Föreningen ifrågasätter emellertid om inte gränsen gjorts väl snäv,

2.32 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR:

FAR anser i likhet med reservanterna Ollen, Olsson och Thörner att en förutsättning för att näringsförbud skall få meddelas är att enskild näringsidkare gjort sig skyldig till brottslig handling i sin näringsverksamhet. Härvid förutsattes atl den brottsliga handlingen ej är av ringa betydelse i sammanhanget.

En komplettering av lagförslagel med ett sådant brotlsrekvisil ökar 285

rättssäkerheten och förulsebarheten, vilket FAR anser vara väsentligt.

2.33 Svenska Revisorsamfundet: °P- 1985/86:126

Samfundet delar utredningens uppfattning alt det inte skall uppställas krav på konkurs för atl näringsförbud skall kunna meddelas.

Samfundet anser - i likhet med reservanterna - att brottslig handling skall vara en förutsättning för alt näringsförbud skall kunna meddelas. De "iröskeleffekter", som enligt utredningsmajoriteten kan befaras vid uppställande av brollslig handling som rekvisit. torde vara överdrivna. Starka krav på rättssäkerhet bör gälla vid genomförandet av en för den enskilde så ingripande lagsliftning som näringsförbudei innebär, Samfundei instämmer därför med reservanternas bedömning all kravet på brott i detta sammanhang utgör ett för den aUmänna rättsuppfattningen påtagligt rekvisit för näringsförbud. Vid rättstillämpningen får det förutsättas alt en sammanvägning sker av såväl det begångna brottets svårighetsgrad som övriga omständigheter,

2.34 Vissa organisationer inom näringslivet:

I enlighet med vad som här lidigare anförts' måste lagstiftaren hålla fasl vid kravet på atl det skall röra sig om kvalificerade missbrukssituationer. Rättssäkerheten kräver vidare precisa kriterier för när ett näringsförbud kan komma ifråga. Kommitténs förslag uppfyller inte på alla punkter dessa båda krav.

De nu angivna båda förutsättningarna för ell utbyggt näringsförbudsinstitul, dvs, alt det skall begränsas lill kvalificerade missbrukssilualioner och att kriterierna för ingripande med näringsförbud måste vara exakta, leder till att näringsförbud bara kan komma ifråga då en näringsidkare gjort sig skyldig till mera kvalificerade brottsliga förfaranden. Atl brott konstaterats måsle alltså vara en förutsättning för alt näringsförbud skall meddelas.

Naturligtvis får inte vilken som helst typ av brott kvalificera för näringsförbud. Detla är uppenbarligen inte heller kommitténs mening, Åven kommittén betonar att det skall röra sig om mera kvalificerade brottsliga beteenden enligt de linjer som dras upp i betänkandet (s, 391),

För att en person skall kunna åläggas näringsförbud måsle han pä ett kvalificerat sätt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare genom enstaka grova brott. Delta får dock inte föranleda atl det förhållandet alt etl grovt brott konstaterats automatiskt skall leda till näringsförbud. Frågan är betydligt mera komplex och det kan inte anses alt lagstiftaren - när han elikelterat ett visst handlingssätt som grovt brott — därigenom lagil ställning lill lämpligheten av elt näringsförbud. Detta torde t, ex, gälla för sladgandel i 36 § konkurrenslagen. Sådana situationer kan myckel väl uppkomna där gärningen faller under nämnda bestämmelse i konkurrenslagen, men ändock inte bör föranleda näringsförbud. Bedömningen om det på ett grovt brott skall följa näringsförbud måste således göras för varje enskilt fall och förbud meddelas bara om det är absolut nödvändigt.

Möjlighet atl meddela näringsförbud bör också finnas vid någol mindre allvarlig brottslighet "upprepad under lång tid eller vid etl flertal tillfällen" (belänkandet s. 391). I situationer då enstaka brott av nyss nämnd art har begåtts kan organisationerna också acceptera att en person åläggs näringsförbud om han i näringsverksamheten dessutom företagit grava och klart lagstridiga - om än icke kriminaliserade - handlingar som upprepats under lång tid eller vid ett flertal tillfällen. Därutöver bör krävas att

' Se avsniu 1,38, 286

vederbörande genom handlingarna grovt åsidosatt sina förpliktelser som Prop, 1985/86:126 näringsidkare. Här finns emellertid anledning all upprepa vad som tidigare anförts, nämligen att näringsförbud bara skall användas som en sista utväg.

Kommitténs majoritet menar atl näringsförbud bör kunna meddelas också med anledning av sådana förfaranden, där brott inte finns med i bilden. Efter att den aviserade kriminaliseringen av underiåtenhet att betala skatter och avgifter genomförts kan enligt organisationernas uppfattning endast komma ifråga att diskutera om näringsförbudsmöjligheten - förutom brottsfallen - också bör täcka missbruk av konkursinslilutel. Organisationerna kan. i enlighet med vad som gäller idag, tänka sig att näringsförbud bör kunna åläggas en näringsidkare även i sädana situationer. Å andra sidan ger del av kommittén presenterade materialet vid handen, atl så gott som alla de personer vilka ålagts näringsförbud i samband med konkurs gjort sig skyldiga till brott. Den praktiska nyttan av en näringsförbudsmöjlighet vid konkursmissbruk, ulan all broll föreligger, kan därför ifrågasättas.

Kommittén har som exempel pä situationer där näringsförbud kan meddelas, ulan att brott har begåtts, angett oegentligheter på konsument- och kolleklivavlalsområdena. Kommittén har inte på något sätt dokumenterat all näringsförbud skulle vara motiverat på dessa områden. Härtill kommer att det både på konsument- och arbetsrättens område finns myckel effektiva sanktioner (viten resp. kännbara skadestånd). Del är med hjälp av dessa man får söka komma lill rätta med eventuella problem inom respektive system.

Från praktisk synpunkl är det ingalunda oviktigt hur man lämpligen beskriver och lagtekniskt placerar de brott som skall kvalificera för näringsförbud. Organisationerna anser att de bästa förutsällningarna för klara regler och en konsekvent och enhelUg rättstillämpning skapas genom att man i lag söker uttryckligen ange vid vilka brott näringsförbud kan meddelas. Detta kan antingen ske i anslutning lill varje aktuell straffbestämmelse eller genom någon form av uppräkning i en allmän lag om näringsförbud. Organisationerna anser alt den senare metoden är att föredra, Etl tungt vägande skäl är härvid att det torde erfordras en "uppsamlingsregel" i enlighel med vad som tidigare anförts,

2.35 Företagarförbundet, SFR:

(Se även avsniti 1.39.)

Om kommitléns förslag- genomförs finner vi att ell oavvisligt krav

är atl krav på brott uppställs för atl näringsförbud skall kunna åläggas. Härigenom läggs en klar och otvetydig gräns när förbud kan komma ifråga.

2.36 Schaktentreprenörernas Riksförbund (SER):

I likhet med ledamölerna Ollen, Olsson och Thörner menar vi alt brott bör

krävas för näringsförbud. Del är dels en fråga om att skapa regler som

präglas av rättssäkerhet och förutsägbarhet. Men det är också i minsl lika

hög grad etl hänsynslagande lill atl erfarenheterna hittills av näringsförbu- ,

dels effekter och efterlevnad är begränsade. Förändringar i reglerna om

näringsförbud bör av detla skäl göras med försiktighet.

Vi utgår härvid från att underiåtenhet all betala skaller och avgifter kommer atl kriminaliseras och således utgöra broll.

Vi har förståelse för uppfattningen alt även vissa icke kriminaliserade
handlingar skulle kunna ligga till grund för näringsförbud. Med hänsyn lill 287

de begränsade erfarenheterna av näringsförbud anser vi det emellertid i Prop. 1985/86; 126 dagsläget olämpligt att utsträcka möjligheterna alt utdöma näringsförbud så långt.

Syslemet med näringsförbud bör enligt vår mening även fortsättningsvis följas upp. Erfarenheterna härav kan ligga till grund för en omprövning och eventuell utvidgning av näringsförbudei om några år. Om man då kommer fram till atl även icke kriminaliserade handUngar skall kunna ligga lill grund för näringsförbud, så bör dessa i så fall specificeras med hänsyn bl.a. till kravel på förutsägbarhet. En sådan - nödvändig - specificering är i dag inte möjligt.

2.37 Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR)

En viktig fråga är om näringsförbud skall kunna meddelas även om vederbörande inte har begått något brott. En avvägning måste göras mellan kraven på rättssäkerhet och kraven på effektivitet. Enligt kommitténs förslag skall näringsförbud meddelas av allmän domstol efter talan av allmän åklagare. Häri ligger en viss garanti för atl anknylningen till brottsliga gärningar förblir stark. Del vore dock av värde om det gjordes etl uttalande av denna innebörd. Om så sker är SHR berett acceptera kommitténs förslag.

2.38 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF):

Betänkandet kännetecknas av atl de olika frågor som sammanhänger med ett näringsförbud genomgående mycket utföriigl analyseras och diskuteras. Den av kommittén gjorda utredningen är sålunda mycket grundligt och väl utförd. Detta lar sig bl.a, ullryck i en ingående behandling av de skuationer i vilka kommittén anser etl näringsförbud bör få tillgripas. SBEF delar i huvudsak den uppfattning som framförs av kommittén och anser, liksom kommittén, att ell näringsförbud endasl skaU få tillgripas när en näringsidkare gjort sig skyldig till mycket grova överträdelser av "spelreglerna" i en näringsverksamhet. Även om kommitléns uttalanden i fråga om förutsällningarna för näringsförbud sålunda utmärkes av den nyssnämnda inställningen - dvs. att näringsförbud skall användas med stor restriktivitet — finns ändock några punkter i kommitténs resonemang som enligt SBEFs uppfattning inte svarar mol denna restriktiva tillämpning. SBEF anser sålunda att näringsförbud inte skall få tillgripas i de fall näringsidkaren enbart gjort sig skyldig till exempelvis överträdelser på kollektivavtalsområdel eller konsumentområdet, vilket alltså kommittén på något ställe i betänkandet låter antyda. En lagstiftning som ger utrymme för elt näringsförbud enbart på grund av överträdelser på dessa områden kan enligt SBEFs uppfattning leda till alt vitt skilda beteenden i olika samhällssituationer kan komma atl innefattas i förutsällningarna för etl näringsförbud. Detta är enligt SBEFs uppfattning inte förenligt med de krav på rättssäkerhet som måsle ställas på ett sådanl kännbart ingrepp mot en person som näringsförbudet ändock innebär,

Kommktén anför (s. 190) - med hänsyn till att näringsförbud utgör en mycket ingripande sanktion - atl det är angelägel atl preciserade riktlinjer för tillämpningen ges. Kommittén menar att detta kan ske i lagtexten och i motiven lill denna.

Enligt SBEFs uppfattning är det av rättssäkerhetskäl väsentligt att de
"preciserade riktlinjerna" och den åsyftade restriktiva tillämpningen av
näringsförbudet i försia hand kommer till uttryck direkt i lagtexten. Själv
fallet måste det förutsättas atl de rättstillämpande myndigheterna ocksä 288

går lill lagmoliven för atl hämta vägledning för sina beslut, men uppenbart Prop. 1985/86:126 är del vad som sägs i lagtexten som främsl sätter gränserna för tillämpningen. Delta visas om inte annal av de erfarenheter som vunnits belräffande tillämpningen av nuvarande näringsförbudsregler.

Kommittén konstaterar sålunda själv alt domstolarnas lillämpning av nuvarande näringsförbudsregler inte varit enhetlig, utan att en belydande ojämnhet i tillämpningen varit för handen. Atl notera är då alt också i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen uttalades atl förbudet skulle lillämpas restriktivt. Trots detta har alltså kommittén funnit fall som enligt kommittén inte svarar mol en sådan lillämpning. Detta stöder uppfattningen alt del inte är lämpligt alt "lagstifta" genom uttalanden i lagmotiven. Del resultat som åsyflas med en lagsliftning bör i stället komma lill uttryck i lagtexten.

Kommitténs lagförslag belräffande förutsättningarna för näringsförbud (1 §) uppfyller alltså enligt SBEFs uppfattning inte nyssnämnda krav. Vad innebär sålunda egentligen uttrycket att någon "grovt åsidosatt" sina åligganden som näringsidkare och när är del från "allmän synpunkl påkallat" med ell näringsförbud på grund av åsidosätlandena? En mängd olika beteenden synes kunna rymmas under nämnda kriterier, trots alt de inte enligt kommittén skall kunna rendera någon ett näringsförbud. Med denna tämligen vaga utformning av förutsällningarna för näringsförbud, finns en uppenbar risk - och delta oavsett vad som uttalats i lagmotiven - för en alllför vid och inte avsedd tillämpning. Bl.a. för atl undvika detla bör, enligt SBEF, del i lagtexten anges atl brottslig handling skall utgöra en förutsättning för atl ålägga någon ett näringsförbud. Med detta skapas redan i laglexten "preciserade rikllinjer" för en restriktiv lillämpning av näringsförbudet. Det torde också för det allmänna rättsmedvetandet le sig naturiigt atl en påföljd som näringsförbud endast får tillgripas mol direkt kriminella beteenden i näringsverksamheten.

Kommittén har pekat på all ell brottsrekvisit kan orsaka icke önskvärda Iröskeleffekter i tillämpningen. I undanlagsfall kan givelvis detta bli följden men betydelsen härav bör inte överdrivas. Nästan undantagslöst lorde det nämligen förhålla sig så all den som avses träffas av ett näringsförbud också gjort sig skyldig till sådana oegentligheter som är straffbara. Om det i en framtid skulle visa sig att vissa beteenden som bör kunna föranleda näringsförbud på grund av brottsrekvisitet inte kan nås med näringsförbudet är del enligt SBEF naturligare all dessa situationer uttryckligen då tas in i laglexten i stället för att denna nu ges en alllför vag uiformning.

Det anförda innebär sammantaget alt SBEF avslyrker alt kommitléns lagförslag om förutsättningar för näringsförbud görs till föremål för lagstiftning. SBEF anser i stället att det förslag som framförs av reservanterna OUén, Olsson och Thörner är bättre ägnat all ligga lill grund för en lagstiftning, bl. a. då förslaget uppfyller de rättssäkerhelskrav och de krav på förutsebarhet som enligt SBEF måsle ställas pä en sådan sanktion som näringsförbud.

2.39 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF):

Kommittén föreslår atl kravel på konkurs för näringsförbud utgår. LRF vill inte motsätta sig förslagel i denna del då det kan förekomma fall utanför konkurs som rimligen bör leda till näringsförbud.

Kommittén föreslår också (majoriteten) att det som hittills inte skall vara
nödvändigl med krav på brott för atl näringsförbud skall kunna meddelas.
Ett sådant krav skulle leda till Iröskeleffekter. Kommittén menar dock att i
praktiken kommer förbud mycket sällan att meddelas utan att brott konsta- 289

19 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

terats. Detta synes ocksä LRF sannolikt. En minoritet i utredningen föror- Prop. 1985/86: 126

dar dock ell särskilt brottsrekvisit som man anser ökar rättssäkerheten och

för den allmänna rättsuppfattningen framstår mera påtagligt. Majoriteten

anser för sin del att rätissäkerhetsvinslerna med brottsrekvisitet är mycket

begränsade. Å andra sidan synes minoriteten inte ställa krav på viss

kvalifikation på brottet för näringsförbud. Skillnaden i praktiskt hänseende

lorde därför inte bli särskilt slor, LRF finner övervägande skäl tala för att

del inte generelll bör krävas brollslig gärning för förbud.

Med hänsyn till utredningsförslagets innebörd synes en särskild lag om näringsförbud, som föreslås, vara lämplig.

Kommittén konstaterar atl näringsförbud är en mycket ingripande påföljd och atl den givetvis bör användas med stor restriklivket. Förbud bör således åläggas endasl i grava missbruksfall. Rena "olämplighetsfall", där näringsidkaren har bristande fallenhet för affärsverksamhet, begränsade förståndsgåvor e. d. bör inte kunna föranleda förbud. LRF instämmer i den restriktiva bedömning som här redovisas.

Enligt lagförslagel skall för näringsförbud krävas alt näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och all förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkl. Kommittén framhåller i lagtexten att särskild hänsyn skall las lill om missbruket varit systematiskt, om det medfört betydande skada och om det fortsatt sedan vederbörande dömts för brott i näringsverksamhet. LRF kan ansluta sig lill uppläggningen av förslaget i denna del.

2.40 Kooperativa förbundet (KF):

Överträdelse av marknadsrältsliga regler är mer undanlagsvis förenade med straffpåföljd och i stället företrädesvis med vilesförbud, KF vill framhålla, alt nyssnämnda omständighet inte gör del mindre angeläget att beivra överträdelser av de regler som har lill primär uppgift alt skydda konsumentintressen. Systematiska och notoriska åsidosältanden härav bör sälunda vägas in i bedömningen av huruvida en näringsidkare grovt åsidosätter vad som åligger honom i denna hans egenskap,

2.41 Landsorganisationen i Sverige (LO):

LO tillstyrker alt näringsförbud skall kunna meddelas mot personer som i sin näringsverksamhet har gjort sig skyldiga till andra kvalificerade fall av oegentligheter än sådana som sker i samband med konkurs. LO tillstyrker vidare alt näringsförbud skall kunna meddelas även vid oegentligheter som inte utgör brott. Enligt LOs uppfattning är mänga icke straffbara handlingar väl så samhällsskadliga som kriminaliserade förfaranden och dels är avgränsningen mellan brottsliga och andra förfaranden icke sällan godtycklig. Således anser LO att grova eller upprepade lag- och kolleklivav-talsslridiga förfaranden ska kunna föranleda näringsförbud om dessa vid en helhetsbedömning framstår som samhällsskadliga,

2.42 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Under den period som reglerna om näringsförbud varit gällande har TCO

kunnat notera atl beslämmelserna hittills varit tämligen uddlösa. Med

hänsyn till del ringa antalet förbud som hittills meddelals är del uppenbart

att mänga oseriösa företagare kan undgå näringsförbud med de nuvarande

reglerna. EnUgt TCOs uppfattning är det därför rikligt att, som kommittén

föreslår, utvidga reglerna bl. a. genom all ta bort kravel på konkurs för att 290

näringsförbud skall kunna meddelas.

När kommittén ä andra sidan föreslär att upprepade konkurser inte Prop. 1985/86: 126 längre i sig skall kunna motivera näringsförbud saml atl utrymmet för alt ålägga näringsförbud som en följd av "allmän oduglighet" skall las bort kan TCO dock inte ansluta sig till förslagel. Ur arbetslagarsynpunkt kan del många gånger vara likgiltigt om bristerna i ell företags ledning bottnar i medvetet missbruk eller inkompetens. Möjligheten alt meddela näringsförbud i dessa fall bör därför enligt TCO bibehållas. Givetvis bör dock näringsförbud liksom tidigare komma i fråga endast i de mest flagranta fallen,

2.43 Centralorganisationen SACO/SR:

Kommittén föreslår att en näringsidkare skall kunna åläggas näringsförbud även om han inte varit inblandad i konkurs. Del har förekommit att en näringsidkare gjort sig skyldig till grova ekonomiska brott men lyckats undgå konkurs. Han har då inte kunnal åläggas näringsförbud, JUSEK tillstyrker kommitlténs förslag i denna del, Mol förslagel om vilka rekvisit som skall fordras för näringsförbud finns inte heller någon erinran.

Det kan dock ifrågasättas om begreppet "grovt åsidosatt" i förslagets 1 § 1 sl. har samma innebörd som "missbruk" i 2 sl. Elt åsidosättande kan innebära såväl underlåtenhet som positivt handlande medan missbruk närmasl för tankarna till elt positivt handlande. 2 sl. borde därför formuleras "... särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt.,.".

Reservanterna förespråkar att brottslig handling skall ha förekommit innan förbud kan åläggas, medan utredningens majoritet inte uppställer något sådanl krav. JUSEK ansluter sig här till majoritetens uppfattning alt brott inte skall utgöra förutsättning för förbud.

2.44 Hotell- och Restauranganställdas Förbund:

Enligt näringsförbudskommitténs förslag skall kravet på konkurs för näringsförbud slopas. Härigenom sker en utvidgning på så säll att även andra oegentligheter än själva konkursförfarandel kan uigöra grund för näringsförbud. Exempelvis blir del möjligt alt meddela näringsförbud om någon brister i förpliktelser mot de anställda och frångår gällande kollektivavtal och arbetsmarknadslagar. Det är enligt vår mening mycket viktigt att etl utvidgat näringsförbud kan få denna tillämpning. Vi vill alltså tillstyrka alt näringsförbud skall kunna meddelas personer som i sin näringsverksamhet gjort sig skyldiga lill andra oegentligheter än sådana som sätts i samband med konkurs. Det är enligt vår mening inte heller nödvändigt all grunden för näringsförbud nödvändigtvis måste vara en brottslig handling. Att systematiskt frångå gällande kollektivavtal kan ofta vålla nog sä stor skada för både anställda och det allmänna som exempelvis etl direkl brottsligt förfarande,

2.45 Svenska MetaJlindustriarbetareförbundet:

Förbundet ser näringsförbud som elt viktigt medel att förhindra ekonomisk brottslighet. En näringsidkare som i väsentliga delar underlåter att uppfylla sina förpliktelser mot leverantörer, kunder, arbetstagare och samhälle ska kunna förhindras atl bedriva näringsverksamhet.

Kommitténs förslag innebär emellertid att personer som pä grund av
bristande fallenhet för affärsverksamhet, begränsade förståndsgåvor eller
dylikt kan anses olämpliga som näringsidkare inte ska kunna åläggas
näringsförbud på den grunden. Förbundet menar all en lagsliftning som 291

avser att förhindra oseriöst förelagande inte kan utesluta atl även sådana Prop, 1985/86: 126 omständigheter beaktas vid prövning om näringsförbud ska åläggas någon eller ej. Intresset av atl förhindra fortsalt skada måste vara det primära.

Förbundet delar kommitténs ställningstagande att det är viktigt alt samhället har en möjlighet att ingripa trots frånvaron av brottsligt handlande, om en näringsidkare visar likgiltighet för ingångna kollektivavtal, arbetsrättsliga förpliktelser eller skyldigheler gentemot myndigheter. Delsamma gäller naturiigtvis andra civilrätlsliga anspråk. Det är också rikligt atl frågan om näringsförbud prövas genom en samlad bedömning av de omständigheter som förekommer.

Beträffande flerkonkursfallen delar förbundet inte utredningens uppfattning atl upprepade konkurser inte ska ses som ett självständigt skäl alt utdöma näringsförbud. Brott eller brottsmisstankar finns i de flesta konkurser, Förbundel anser därför all starka skäl talar för att upprepade konkurser ska uigöra självständig grund för näringsförbud. Kommittén synes också dela den uppfattningen, se bland annat s, 192 f och s, 391.

Vad kommittén anfört mol de upprepade konkursfallen bör lämpligen kunna beaktas i en regel som innebär att en näringsidkare som upprepade gånger varit inblandad i konkurser ska kunna åläggas näringsförbud, trots att det i och för sig inte kunnat ådagaläggas atl han låtit grov misskötsam-het komma sig till last, om näringsidkaren inte förmår visa atl de upprepade konkurserna berott på omständigheter varöver näringsidkaren inte kunnal råda,

Näringsförbudskommillén har som utgångspunkt att näringsförbud ska syfta lill atl undanröja en skadehärd, Förbundel delar helt den uppfattningen. Brott i näringsverksamhet skiljer sig emellertid väsentUgt från annan brottslighet. De är lättare atl dölja och svårare att upptäcka och bevisa. Avgörande för möjligheten atl utreda vad som sketl är hur näringsidkaren skött sin bokföring och sin uppgiftsskyldighel gentemot samhället. Ur preventiv synpunkl bör brister i detla avseende tillmätas en väsentligt självständigare betydelse för uldömande av näringsförbud än det kommittén föreslår. Näringsidkaren kommer på så säll enbart all bli mer jämställd ur kontrollsynpunkt med övriga medborgare i samhället.

I övrigi tillstyrker förbundel kommitténs förslag att näringsförbud ska kunna utdömas oberoende av konkurs och all grova åsidosättanden av åligganden från näringsidkaren ska kunna medföra förbud.

Beträffande förslagel all förbud enbart ska kunna utdömas om det är påkallat ur allmän synpunkl behöver en mer preciserad vägledning ges än vad som finns i utredningen.

2.46 Svenska Målareförbundet:

Vi instämmer i kommitténs förslag om att näringsförbud bör begränsas till näringsidkare som grovt åsidosatt vad som förelegat honom som näringsid-' käre. Enligt vår mening skall en försvårande omsiändighei vara om del huvudsakliga motivet varit egen vinningslystnad. Vi anser dock att det grova åsidosättandet inte behöver vara riktal mot alla kontaktytor för att näringsförbud skall utfärdas. Vi anser det sålunda tillräckligt om näringsidkaren grovt åsidosatt sina förpliktelser gentemot någon av följande; anställda, konsumenter, staten och tillsynsmyndigheter såsom yrkesinspektion och hälsovårdsorgan.

292

2.47 Svenska Transportarbetareförbundet: P''°P' '985/86:126

Vad som lill sin effekt torde vara mest väsentligt är atl kunna utdöma näringsförbud utanför konkursfallel. Alt ingripa innan den ekonomiska situationen bUvil sådan alt konkurs står för dörren lorde vara ell mål som borde bejakas av leverantörer, kunder, de anslällda och samhället. Dessulom är det en rätlsideologisk fråga av väsentlig betydelse alt oegentligheter. vare sig dessa föranleder konkurs eller ej nås av en reaktion som ell uttryck för samhällets ogillande av illojal näringsverksamhet. All det ej skaU uppställas något ovillkorligt krav på brottslig handling för uldömande av näringsförbud är för förbundel självklart. Ett av de utmärkande dragen för dessa typer av handlingar är just vissa personers fallenhet att med outtröttlig brio ,åka slalom meUan paragrafer och bestämmelser så att de blir oåtkomliga för poliser och myndigheter. Egenheter som dessa har i avsaknad av erforderlig uppmärksamhet från lagstiftaren hittills fåll blomma i ohämmad yppighet. Illojala beteenden som de utpekade verkar upplösande på samhällsmoralen. En moral vilken förutan vår rättssäkerhet endasl är en chimär. Om inte medborgarnas tilltro till vårt rättssamhälle skall bli allvarligt slukad måsle lagstiftaren snabbi och bestämt stoppa dessa personers förehavanden.

Elt av fackföreningsrörelsen länge hävdat krav på näringsförbud för grova åsidosättanden av kollektivavtal har av uiredningen hörsammats. Del är utmärkt, Ell kännetecknande drag för "fifflare" är just frånvaron av ansvar för sina anslällda. Förbundet anser atl upprepade eller grova broll mol kollektivavtal skall verka särskill graverande vid utdömande av näringsförbud.

2.48 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Nuvarande regler om näringsförbud finns i konkurslagen. I lagförslagel har man slopat näringsförbudsinslitutets nuvarande anknytning lill konkurs och lagreglerna föreslås i omarbetad och utvidgad form överförda från konkurslagen till en särskild lag om näringsförbud. När det gäller huvudfrågan för utredningsarbetet, nämligen under vilka förutsättningar näringsförbud skall kunna meddelas, är kommittén dock inte enig. 1 majoritets-förslaget anges förutsättningarna härför i en generalklausul, enUgl vilken näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas enskild näringsidkare som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. I ell andra stycke tilläggs, i syfte atl ge vissa rikllinjer för tillämpningen, atl "vid bedömning av om näringsförbud är påkallat skall särskill beaktas om missbruket varit systematiskt, om del medfört betydande skada och om det fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet".

Kommitléns minoritet finner rekvisiten i den av majoriteten formulerade generalklausulen alllför vida och förordar alt som etl ytterligare rekvisit i generalklausulens försia stycke skall tillfogas, atl näringsidkaren skall ha gjort sig skyldig lill brottslig handling i sin näringsverksamhet. Härvid görs inget undantag för konkurssituationer, varför minoritetens (outtalade) uppfattning tydligen är alt i framliden inte heller i konkurssituationer näringsförbud skall få förekomma annat än vid brottslig gärning.

Av motiven lill majorkelsförslaget framgår alt man tänker sig att nä
ringsförbud i första hand skall förekomma i konkursfall och andra obe
ståndssituationer, alt bedömningen bör vara restriktiv och att näringsför
bud skall användas sparsamt. Å andra sidan måste konstateras alt förslaget
är vagt och knapphändigt när del gäller all konkretisera vilka typer av för- 293

faranden som skall kunna föranleda näringsförbud. Hit hör enligt motiven Prop. 1985/86: 126 bl.a. allvarlig ekonomisk brottslighet i näringsverksamhet, systematiskt nonchalerande av klara civilrättsliga anspråk eller myndigheters förelägganden eller förbud - även när detta inte är brottsligt - och systematiska belalningsförsummelser främst i fråga om betalning av skatter och avgifter lill det allmänna (se särskilt s. 391 f i betänkandet).

Den vaghet med vilken förutsättningarna för meddelande av näringsförbud beskrivs i den föreslagna lagtexten är uppenbarligen oförenlig med den legalilelsprincip som sedan gammall gäller inom straffrätten; jfr 2 kap 10§ första siycket RF, art. 7 Europarådskonventionen och 5§ brottsbalkens promulgationslag (se härtill bl.a. Thornstedt i Festskrift för Heriitz, särskill s. 329 ff. och dom 1984-02-21 av Europeiska domstolen för mänskliga rälligheter i "Öztiirk Case", nr 9/1982/55/84). Enligt fakullelsnämndens mening ligger näringsförbudei till sin karaktär och sina effekler så nära straffet, i all synnerhet när del föreslås tillämpat som en ytterligare reaktion vid ekonomisk brottslighet, att legaliletsprincipen ler sig fullt ut lika berättigad på näringsförbudsområdet som inom straffrätten. 1 vart fall ter det sig oförenligt med i Sverige vedertagna rättsslatliga principer alt ge de legala förutsättningarna för en mot den enskilde så ingripande samhälls-reaktion som näringsförbud en sä vag utformning som har skett i kommitténs förslag. Hur tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen skulle komma alt utvecklas i praxis är svärförutsebart och riskerna för en ojämn praxis uppenbara.

Den här framförda kritiken drabbar i huvudsak även minoritetsförslaget, efiersom en begränsning lill brottslig gärning i näringsverksamhet utan närmare precisering inte innebär någon egentlig avgränsning. Härunder faller ju straffstadganden av de mest skilda slag och betydelse, inbegripet mycket stora delar av specialstraffrätten.

För all tillgodose de rättsslatliga krav, som kommer lill uttryck i legaliletsprincipen, måsle del enligt fakullelsnämndens mening krävas alt man i lagtext klart anger vilka gärningar som kan föranleda näringsförbud. Detla kan ske genom en enumeralion i den före'slagna lagen om näringsförbud. En annan metod är att låta den föreslagna lagen om näringsförbud bli en allmän lag om näringsförbudsinstilulet men låta dess lillämpning vara avhängig av all del i annan lag särskilt,angivils alt överträdelse av denna senare lag eller angivna stadganden däri kan medföra näringsförbud. Lagtekniskt kan man i detta fall dra en viss parallell med metoderna för kriminalisering av försök och förberedelse och de straffrättsliga verkställighetslagarna.

Kravel att det i lagtext skall klart anges vilka gärningar som kan föranle
da näringsförbud ter sig inte bara nödvändigt frän rättsstallig synpunkt
utan också starkt motiverat av andra skäl. Fakullelsnämnden delar i och
för sig kommitténs uppfattning att det i vissa fall kan vara befogat att
ingripa med näringsförbud också utanför konkursområdet. Det bör emel
lertid vara en uppgift för lagstiftaren - och inte för enskilda åklagare och
tingsrätter — alt ta ställning lill vilka dessa fall lämpligen skall vara. Del är
sålunda uppenbart att inte alla brott bör kunna medföra näringsförbud och
alt även "brott i näringsverksamhet" eller "ekonomiska brott" är en
alltför vag avgränsning. Här behövs en precisering i lag av vilka broll som
avses. De största problemen uppkommer emellertid i den mån man vill
möjliggöra ingripande med näringsförbud i rent civilrätlsliga förhållanden
utanför konkursområdel. Här mäste inte minst uppmärksammas atl redan
etl hot om anmälan för åtgärd enligt en lag om näringsförbud kan komma
att fungera som elt mycket starkt påtryckningsmedel i den ena partens
hand. 294

Vad gäller konsumentskyddsomrädet, som i all korthet nämns i lagfor- Prop. 1985/86: 126 slagets motiv som ell område där näringsförbud skulle kunna komma i fråga, är atl märka atl lagstiftaren hittills, med fä undanlag, medvetet avstått från all ingripa med kriminalisering. Införande av näringsförbud som sanktion har diskuterats i flera betänkanden på områdel (bl. a. Konsumenltjänstiag, SOU 1979; 36 s, 205 f och Ny hemförsäljningslag, SOU 1979; 76 s. 161 ff.) men hittills ej föranlett ålgärd från lagstiftarens sida. Det är möjligt, att näringsförbud pä konsumentskyddsområdet kan vara en lämplig reaktion mot grava fall av systematiska överträdelser av lagstadgade skyldigheter, l.ex. enligt hemförsäljningslagen, men kommittén har inte lagt fram någol som helst material till belysning av frågan. Beslut om införande av näringsförbud som sanktion på konsumentskyddsomrädet bör inte fattas förrän elt sådanl material föreligger och en konkret bedömning kunnat göras av vilka de situationer är i vilka näringsförbud bör kunna tillgripas.

Liknande överväganden gör sig gällande för arbetsrättens del. På delta område har utbildats särskilda mönster både när det gäller balansen mellan arbetsmarknadens organisationer och deras tillgång till stridsålgärder och i fråga om lagstadgade sanktioner. Enligt elt motivutlalande skall näringsförbud kunna komma i fråga "vid uppenbar likgiltighet för vad kollektivavtal föreskriver och för arbetsrättsliga förpliktelser i övrigi" (s. 391). Del är inte lätt atl bedöma hur detla skulle kunna komma all lillämpas och fungera i relation lill den arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigi. Frågan om i vilka fall del ev. finns behov av näringsförbud motiverade av arbetsrättsliga förhållanden bör övervägas i den ordning som normalt gäller för arbetsrättslig lagstiftning.

(Reservation, se avsnitt 1.55.)

2.49 Stockholms kommun, stadsjuristen:

Kommittén har på goda grunder föreslagk atl näringsförbud skall kunna
åläggas utan samband med konkurs. Juridiska avdelningen har i sig intet
all erinra mot denna utvidgning av förbudsmöjligheten. Visserligen utförs
eller uppdagas ofta sådana handlingar som bör utlösa näringsförbud just i
samband med konkurs. Men med den uiformning lagtexten har fått kom
mer dessa handlingar ändå alt omfattas av lagen. Emellertid saknas i den
föreslagna lagtexten någon motsvarighet till den tidigare klara begräns
ningen av vilka omständigheter som kunde föranleda näringsförbud som
konkursrekvisitet utgjorde. Vad som innefattas i att en person "grovt
åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare" framgår inte på någol
mera klargörande sätt av lagtexten. Detla gäller i viss män även rekvisitet
"påkallat från allmän synpunkt". Visserligen har kommittén motiveral
och exemplifierat vilka förfaranden som skulle kunna föranleda näringsför
bud. Men sådana kommitléultalanden är inte bindande för domstolarna.
Detta innebär atl rällslillämpningen kan bli olika i olika domstolar lill dess
en klar och heltäckande rättspraxis utbildats i HD. Den utformning lagtex
ten fått i förslagel innebär således att del i realiteten överlämnats till
domstolarna atl avgöra vad som åligger en näringsidkare i hans verksam
het. Del kan ifrågasättas om inte i stället för både domstolar och allmänhet
mer konkreta och påtagliga rekvisit borde intagas i lagtexten. Detta kan
ske genom alt som förutsättning för näringsförbud uppställa elt krav på alt
näringsidkare "grovt åsidosatt vad som enligt lag, förordning, annan rätts
regel, dom eller myndighets föreskrift ålegat honom som näringsidkare".
Därigenom skuUe kraven på rättssäkerhet och förutsebarhel tillgodoses på 295

ett betydligt bättre sätl. Elt sådant rekvisit torde dessutom ha förankring i Prop. 1985/86: 126 rättsmedvetandet då åsidosättande av rättsregler och föreskrifter uppfattas som elt klandervärt beleende. Även om näringsförbud inte kan anses som en rent straffrältslig påföljd, torde dess ingripande karaktär också påfordra att man tar hänsyn tUl legalketsprincipens krav. Genom att knyta förbudspåföljden till åsidosättande av rättsregler, domar och myndighets föreskrifter torde allmänheten bättre kunna förutse i vilka situationer ett näringsförbud kan bli aktuellt. Den föreslagna lydelsen torde också omfatta de situationer som kommittén avsett, dvs. inte bara brott mol sådana regler som är straffbelagda utan även mot åsidosättande av andra lagregler och föreskrifter, t.ex. av miljö- och hälsoskyddsnämnden, byggnadsnämnden ävensom icke straffbelagda åligganden, t.ex. enligt konkurslagen och aktiebolagslagen.

Enligt I § 2 sl. skall vid bedömningen av om näringsförbud är påkallat ur allmän synpunkt särskUl beaktas om "missbruket varit systematiskt, om del medfört belydande skada och om del fortsall sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet". Kommittén har på elt flertal ställen understrukit alt syftet med lagen är all näringsförbud inte skall drabba allmänt oskickliga eller okunniga näringsidkare ulan enbart sådana som visat ett kvalificerat ointresse av att följa "spelreglerna" för verksamheten. Huruvida näringsidkarens förfaringssätt skett för egen vinnings skull lorde därför vara en omständighet av stor betydelse för bedömningen av om förbud är påkallat ur allmän synpunkt. En situation där en näringsidkare som enbart på grund av uttalad oskicklighet eller avsaknad av kunnighet och omdöme gör sig skyldig till grov misskötsamhel men ändå inte har någon egentlig fördel av oegentligheterna kan emellertid mycket väl tänkas. För att i lagtexten klarare markera gränsdragningen mot grupper av allmänt olämpliga, bör ifrågasättas, om inte kravel på personlig vinning i lagtexten bör anges som sådan omständighet som bör beaktas särskilt. I detta sammanhang bör rekvisitet "belydande skada" uppmärksammas. Kommittén har här hänvisat lill de "avsevärda ekonomiska skador" som kan förorsakas samhället, borgenärer, konkurrenter och avialskontra-henler m.fl. Kommittén påpekar alt även person- och sakskador bör beaktas, men atl bedömningen av vad som skall anses vara "belydande" får överlämnas till rättstillämpningen. Innebörden därav kräver dock en närmare precisering. Krävs atl skadan skall anses som belydande enbart ur allmän synpunkl? Eller bör hänsyn lagas även till en enstaka person-eller sakskada, vilken allmänt sett inte framstår som anmärkningsvärd, men som från den skadelidandes synpunkl är nog så betydande? Även svårbedömda vållande- och kausalitelsfrågor kan uppkomma i dessa sammanhang, exempelvis i samband med miljöbrotl och dylikt. Dessa frågor förtjänar i del fortsatta lagstiftningsarbetet ett närmare studium.

3 Personkretsen

Enskild näringsidkare. Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m.m. Vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person.

3.1 Göta hovrätt:

Kommittén behandlar bl.a. pä s. 209 ff. i betänkandet gränsdragningen mellan näringsidkare och arbetstagare. De gränsdragningsproblem som

uppkommer vid prövningen av om näringsförbud skall meddelas lorde Prop. 1985/86: 126 vara likartade dem som enligt förslaget lill konsumentljänstlag uppkommer när man skall avgöra om en tjänst utförts av en näringsidkare (se s. 131 f i belänkandet SOU 1979:36 Konsumentljänstlag). Enligt hovrättens uppfattning bör skillnaderna mellan det civilrätlsliga och det sociala arbeistagarbegreppei inte överdrivas. Särskill mol bakgrund av att tillämpningen på det nu aktuella området får konsekvenser som står straffet nära anser hovrätten att kommitténs rekommendationer är väl vidlyftiga. Det förhållandet att en person är alt anse som arbetstagare enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bör väl inte hindra atl han åläggs näringsförbud. Däremot kan det knappast vara riktigt att betrakta den som arbetar under kollektivavtal som näringsidkare (s, 212),

De kategorier som omfattas av elt förbud enligt 3 § är inte helt desamma som de som enligt I och 2 §§ kan åläggas etl förbud. Det kan ifrågasättas om skillnaden är motiverad. Genom att anpassa bestämmelserna till varandra vinns systematiska fördelar.

3.2 Riksåklagaren (RÅ):

§2

I § anges den personkrets som skall jämställas med näringsidkare. Särskill betydelsefull ur utrednings- och bevissynpunkl blir den föreslagna bestämmelsen när oklara bolagsförhållanden föreligger. Regeln kan även förväntas underlätta hanteringen av bulvanförhållanden, som i nuläget medför de kanske största problemen vid tillämpningen av näringsförbudslagsliflningen. Den föreslagna § är enligt min mening väl ägnad atl ligga lill grund för lagstiftning.

3.3 Riksskatteverket (RSV):

Vilka personer som kan ådömas näringsförbud anges i 1 och 2 §§. Vad som är förbjudet på grund av näringsförbud anges i första hand i 3 §. Kretsen av de personer som omfattas i dessa bestämmelser sammanfaller till stora delar, men inte hell.

Enligt RSVs mening skulle lagen vinna i klarhet om bestämmelserna gjordes helt kongruenta. Tillämpningen och efterlevnadskonlrollen skulle underlättas av en sådan förenkling. Kommittén har diskuterat frågan (s. 207) men stannat för att ge bestämmelserna olika omfattning.

Olikheten i personkretsarna i I och 2 §§ samt 3 § gäller närmasl styrelseledamöter och suppleanter till dessa i handelsbolag och i ideella föreningar och stiftelser som driver näring. Dessa personer drabbas av straffansvar för överträdelse av näringsförbud utan alt det i del enskilda fallet behöver prövas om de haft någon ledande funktion i näringsverksamheten. Däremol kan det ådömas näringsförbud först om åklagaren visar atl de fakiiski haft en ledande roll i verksamhelen.

(Härutöver har "styrelseledamot eller suppleani för styrelseledamot i handelsbolag" tagits upp i 3 § men inte i 2 §. Det vanliga lorde vara all elt handelsbolag leds av bolagsmän, utan att dessa formellt bildat en styrelse. 1 vart fall har del inte angetts skäl som motiverar olikheter i nu diskuterat hänseende.

En ytterligare olikhet mellan 2 och 3 §§ är att del i 2§ hänvisas till
juridiska personer som är bokföringspliktiga enligt bokföringslagen medan
3 § omfattar alla bokföringsplikliga juridiska personer, dvs. också dem som
är bokföringsskyldiga enligt jordbruksbokföringslagen. Den vidare omfatt
ningen i 3 § är inte närmare kommenterad.) 297

Att personkretsen gjorts vidare i den straffsanktionerade 3§ motiveras Prop. 1985/86: 126 (s, 260) av atl beslämmelsen velat ges så klar innebörd som möjligt och av hänsynen till eljest befarade bevissvårigheler. Kommittén anmärker dock också att förbudet kan bli onödigt ingripande och i många fall få aktualisera dispensmöjligheter.

Bedömningen av näringsförbud och frågan om överträdelse av förbudet har sina tyngdpunkter i annat än vilka personer som automatiskt kan komma ifråga och i vilka fall det först måste visas att vederbörande haft ledande funktion i verksamhelen. Förenkling bör därför kunna ske.

3.4 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

2§. Paragrafen innehåller en lovvärd utvidgning. Preciseringen av begreppet näringsidkare är utmärkt och kan vara mycket användbar. Enligt nu gällande bestämmelser är bl, a, ledare av enskild firma ofta omöjliga att "fånga in". Tillämpningen kan likväl bjuda på vissa svårigheter. Sälunda är det inte sällan mycket svårt att bevisa vem som "faktiskt utövar ledningen" och därigenom har den reella bestämmanderätten.

3.5 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

I lagförslagets 2§ har i etl särskilt slycke intagils bestämmelse om att den som utåt framstår som ansvarig för en enskild firma alltid skall anses som näringsidkare. Enligt motiven i betänkandet (s. 218-222, 395 och 406) är syflel med denna bestämmelse att dels bulvaner för enskild näringsidkare skall anses som näringsidkare och därigenom kunna åläggas näringsförbud, dels eliminera bevisproblem i de fall då påstådd enskild firma i verkligheten visar sig vara handelsbolag. Såsom lagförslaget utformats kan det emellertid bli tillämpligt pä enbart bulvanförhållanden. Bevisproblemen avhjälps däremol inte, efiersom lagtextens lydelse förutsätter att det i verkligheten är fråga om en enskild firma och inte någon annan förelagsform. Länsstyrelsen föreslår därför, alt 2§ andra styckel i stället får en sädan lydelse, atl del klart framgår att den som utåt framstår som ansvarig för en enskild firma eller för en verksamhei som bedrivs i annan företagsform men utåt framstår som enskild firma, alllid skall anses som näringsidkare,

3.6 Föreningen Sveriges åklagare:

Kommitténs förslag såvitt avser den personkrets som skall kunna drabbas av näringsförbud tillstyrks. Föreningen vill särskilt understryka viklen av atl del bör vara vederbörandes faktiska ställning i företagel som är avgörande och inte som idag företagsformen. Kommittén har föreslagit atl inte någon kategori näringsidkare helt bör undantas från näringsförbudsbestämmelserna. Enligt nu gällande regler omfattar elt näringsförbud bl.a. inte sådan jordbruks- och skogsbruksnäring som bedrivs av en enskild. Föreningen är tveksam till kommitténs förslag att slopa detla undanlag.

3.7 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF):

Vad gäller den krets som kan bli föremål för näringsförbud jämställs med
näringsidkare vissa kategorier av personer. Härigenom infångas bl. a, bul-
vanverksamhet, Atl kringgåenden kan åtkommas synes nödvändigl, LRF
vill bl, a, nedan ta upp speciella frågor i anslutning lill 4§ i förslagel.
Som framhålls i ledamoten Ollens särskilda yttrande innebär de olika 298

näringsidkarbegreppen i svensk lagstiftning svårigheter i rättstillämpning- Prop. 1985/86: 126 en. Det är av värde alt begreppen klargörs och samordnas så långt det är praktiskt möjligt,

3.8 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Vad gäller personkretsen som kan bli föremål för näringsförbud anser LO del viktigt atl den som styr förelaget bakom kulisserna och verkar genom en bulvan ska kunna omfattas av näringsförbudet, liksom bulvanen.

3.9 Stockholms kommun, stadsjuristen:

1 anslutning till kommitténs diskussion om näringsidkarbegreppet förtjänar påpekas att kommuner pä många områden bedriver affärsverksamhet. De är på olika sätt engagerade i verksamheter, där de mot betalning erbjuder prestationer av olika slag direkt lill allmänheten. Exempel på sådana kommunala verksamheter är bostadsföretag, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk, saluhallar, trafikförelag, hotell- och restaurangrörelser, parkeringsanläggningar, olika fritids- och nöjesanläggningar m. m. I de fall där verksamheten bedrivs genom en fristående juridisk person som exempelvis ett aktiebolag torde de diskussioner kommittén fört angående vilka som enligt 2 och 3 §§ skall vara jämställda med näringsidkare gälla i samma utsträckning för dessa bolag som för andra. Emellertid kan kommunal affärsverksamhet också bedrivas direkt av kommunen som juridisk person. Verksamhelen kan även då komma alt bli betraktad som näringsverksamhet Gmf. l.ex. MD:s beslut 30/1973, PKF 1974; 1-2, där MD uttalade att en kommun som drev trafikskola genom kommunens skolstyrelse var att bedöma som "företagare" i den tidigare konkurrensbegränsningslagens mening, saml uttalandena i förarbetena lill nya konkurrenslagen angående begreppet näringsidkare prop. 1981/82; 165 s. 158 ff.). Viss kommunal verksamhet kan följaktligen länkas falla under den föreslagna lagens tillämpningsområde. Givetvis får verkan därav när det gäller tillämpningen av 1 och 2 §§ endasl teoretiskt intresse. Däremot kan fråga tänkas uppkomma beträffande tillämpligheten av 3 och 4 §§ vad avser sådan person som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet. 1 del fall exempelvis en kommunal nämnd skuile anses som huvudman för näringsverksamhet (jmf. ovannämndt MD-fall), kan det möjligen innebära att en person som är ålagd näringsförbud inte kan anställas på en ledande befattning inom den kommunala förvaltning som utövar verksamheten. Problemet förtjänar att någol beröras i detta sammanhang p. g. a. den något oklara avgränsningen av näringsförbudets räckvidd. Problemställningen får betydelse när det gäller alt avgöra i vilka fall en kommun i egenskap av arbetsgivare skall genomföra en kontroll i näringsförbudsregislret beträffande sökande till dylika ledande befattningar.

4 Näringsförbudets innebörd

Förbud mot alt idka näringsverksamhet. Förbud mot alt faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet, m, m. Förbud mot atl inneha vissa befattningar hos juridiska personer m, m. Förbud mot att arbeta hos närstående och i den gamla rörelsen. Förbudstidens längd. Dispens, Avveckling,

299

4.1 Göta hovrätt: Prop. 1985/86:126

De kategorier som omfattas av ett förbud enligt 3 § är inte hek desamma som de som enligt 1 och 2 §§ kan åläggas elt förbud. Det kan ifrågasättas om skiUnaden är motiverad. Genom att anpassa beslämmelserna till varandra vinns systematiska fördelar.

Utformningen av 5 § i förslaget innebär en betydande osäkerhet belräffande omfattningen av det straffbara området; i praktiken lorde det ofta vara omöjligt att avgöra om en affärstransaktion utgör "etl led i avveckling av näringsverksamheten". Hovrätten instämmer i vad Francke och Sandström yttrat härvidlag. Hovrätten ställer sig också tveksam till det motiverade i atl ha en i lag föreskriven avvecklingslid. Det skall i sammanhanget framhållas att om inte tillfälligt näringsförbud meddelas kommer beslutet alt gälla försl från och med den dag då domen vunnk laga krafl.

Vare sig kommitténs eller Franckes och Sandströms modell anlas, bör det enUgl hovrättens mening vara möjligt att av synnerliga skäl förlänga den avvecklingslid som föreskrivits vid meddelande av ett näringsförbud.

4.2 Stockholms tingsrätt:

När det gäller kommitléns redovisade uppfattning om risken för "yrkesförbud" (s, 254, 288 och 426) är del tingsrättens mening att alla yrkeskategorier bör bedömas efter samma grunder när man söker uppskatta hur hårt ett tillfälligt näringsförbud kommer alt drabba vederbörande.

Tingsrätten anser vidare med avseende å förslagets 3:e paragraf att näringsförbud även i fortsättningen bör ha den verkan alt vederbörande inte får vara firmatecknare. Därigenom försvåras bulvankonstruktioner mellan andra än anhöriga.

I motsats till kommktén anser tingsrätten atl det i vissa fall kan vara lämpligl alt förena ett dispensbeslut med villkor, exempelvis beträffande revision. Innan slullig förhandling i näringsförbudsfrågan äger rum bör därför frågan om dispens villkor förberedas sä atl domstolen utan uppskov har underlag för ell individuellt nyanserat dispensbeslui.

4.3 Göteborgs tingsrätt:

Tingsrätten noterar med tillfredsställelse atl kommittén inte föreslår bevis-lättnad eller omkastning av bevisbördan.

På s. 252—264 behandlar kommittén en rad olika problem som kan uppkomma när det gäller att bedöma om en person har överträtt elt näringsförbud. Tingsrätten vill gärna uttrycka sin uppskattning av kommitténs sätt atl behandla problemen. Genom atl använda exempel som utgångspunkt för resonemangen uppnår kommittén en konkretisering som underiättar förståelsen. Tingsrätten kan i allt väsentligt instämma i de synpunkler som förs fram.

Kommitténs redovisning bör underlätta för domstolarna när det gäller _.att la StäUning till olika fall av ifrågasatta överträdelser. Däremot tillgodoses inte del minsl lika angelägna behovel av vägledning för dem som har meddelats näringsförbud, eftersom dessa inte kan förväntas all på eget initiativ ta del av förarbetena till lagstiftningen. Tingsrätten vill därför aktualisera frågan om inte envar som meddelas näringsförbud i den skriftliga underrättelse som skall lämnas enligt 9 § bör få en motsvarande lättbegriplig information om förbudets innebörd.

Som kommittén har påpekat är problemet med användningen av bul- 300

vaner för atl kringgå näringsförbud påtagligt. För en bättre avgränsning Prop. 1985/86: 126 mellan vad som är tillåtet och förbjudet talar både rättssäkerhetsskäl och effektivitetsskäl. Svårigheterna när det gälleratt komma fram till en rimlig lösning är emellertid slora, vilket också framgår av betänkandet.

Som redan har framhållits vill tingsrätten inte godta en särskild bevisregel, dvs. bevislättnad eller omkastad bevisbörda. Inte heller etl genereUt förbud mot atl arbeta hos närslående är i sig tilltalande. Såsom framgår av kommitténs överväganden är det emellertid svårt all finna någon annan lösning, om man vill försöka komma lill rätta med de mest uppenbara fallen av kringgående. Tingsrätten delar ocksä uppfattningen att de knappasl är möjligt all ange specificerade undanlag i författningstexten. Därmed tvingas man överväga etl alternativ med undanlag enligt förhandsbesked eller dispens. Tingsrätten instämmer i alt ell dispensförfarande är atl föredra.

Slutsatsen blir sammantaget atl tingsrätten biträder kommitténs förslag till närstäendeförbud och dispensförfarande. Tvyärr finns det nog anledning all vara pessimistisk när det gäller effekterna av förbudet från kontrollsynpunkt. Möjligheterna att kringgå näringsförbudei t.ex. genom att anlita någon anställd som bulvan kommer sannolikt alt utnyttjas i stället. Förhoppningsvis kan dock bevissvårigheterna i sådana fall vara något mindre. Tingsrätten ser emellertid med oro på risken för all nya kringgåen-deformer kommer alt leda lill alt lagstiftningen om näringsförbud utvidgas och kompliceras med ytterligare inskränkningar av näringsfriheten som följd.

En avveckling av eventuellt pågående verksamhei som drivs av den som meddelas näringsförbud bör inte ske genom myndighets försorg. Med tanke på de oegentligheter som har förekommit i verksamheten skulle det innebära elt orimligt ansvar för en myndighei all la hand om avvecklingen. Ofta torde en konkurs vara enda möjligheten att fä till stånd avveckling under lagliga former. Risken för all förelagaren fortsätter oegentligheterna även under en avvecklingstid är sä påtaglig att det kan ifrågasättas om etl särskill stadgande bör införas om rätt lill avveckling. Del synes dock vara svårt alt undvara en sådan beslämmelse och tingsrätten ser sig därför tvingad all acceptera den. Möjligheten atl sätta avvecklingsliden längre än 14 dagar bör utnyttjas sparsamt.

Beslämmelserna i 5 § om avveckling avses gälla även lillfälligt näringsförbud. Delta bör anges i 7 § tredje slyckel. "Etl beslut ... gälla omedelbart, om inte annal följer av 5 §."

4.4 Riksåklagaren (RÅ):

Förslaget att elt näringsförbud skall gälla i minsl tre år biträds. Därigenom markeras ytterligare atl endasl grova eller omfattande oegentligheter skall kunna föranleda förbud,

§3

Kommittén anger i denna § vilka följder elt meddelat näringsförbud får,

dvs. vilka förfaranden som är förbjudna och i vilka egenskaper den med

näringsförbud älagde inte får uppträda. Kommittén har därvid fastslagit

principen atl de kategorier som kan åläggas förbud också skall utgöra den

förbjudna krelsen. Regeln beskriver på elt klart sätt näringsförbudets

innebörd. Jag anser därför att den bör lagfästas. Det synes dock enligt min

mening kunna le sig slötande all en person, som ålagts näringsförbud, skall

kunna uppträda som firmatecknare. Jag förordar därför att denna kategori 301

las in i den förbjudna kretsen.

§4 Prop, 1985/86:126

Från åklagarsynpunkt torde förslagel atl utvidga näringsförbudsreglerna lill att avse anställda eller uppdragstagare hos närstående vara den mest betydelsefulla. Antagandet alt näringsförbud i slor omfattning överträds genom atl den som ålagts förbud forlsätler sin verksamhei i skydd av en närstående torde vara välgrundat. Ett genomförande av kommitténs förslag kan därför förväntas i hög grad effektivisera näringsförbudet. Erfarenheterna av innevarande reglering visar hur svårt det varit atl komma lill rätta med bulvanförhållanden mellan närstående, Etl införande av den föreslagna regeln skulle därför innebära all belydande bevisproblem rörande en persons faktiska ledning av en näringsverksamhet försvinner. Det vanligen förekommande åberopandet av konsullförhållandet kan exempelvis många gånger lämnas utan avseende. Den angivna kretsen av närstående synes ha begränsats på ell lämpligl sätt. Förslaget tillstyrks,

§5 __

Förslagel alt tillåla den som ålagts näringsförbud en kortare avvecklingstid synes välgrundat. Förhållandel mellan tiUfälligl näringsförbud och den enligt förevarande § tillåtna avveckUngsverksamheten synes dock kunna ge anledning till vissa oklarheter. Kommktén påpekar atl regeln om avvecklingslid "givetvis" gäller även vid tillfälligt förbud. Om t.ex. en domstol i samband med en brottsmålsdom finner alt näringsförbud skall meddelas och därvid kommer fram tUl att tillfäUigt förbud är påkaUat medför avvecklingsregeln att den åsyftade effekten med det tillfälliga näringsförbudet ofta går förlorad. Om nämligen avvecklingsliden i sådanl fall skall vara två veckor kommer det tillfälliga näringsförbudei alt gälla endast en vecka om domen inte överklagas. Exemplet visar att de iniressen som avvecklingsregeln och del tillfälliga näringsförbudei representerar kan komma alt kollidera med varandra. Av formuleringen av förevarande § kan utläsas all kommittén ansett att de iniressen som avvecklingsregeln är avsedd atl tillgodose dock bör ha företräde. Enligt min mening är del tveksamt om en sådan presumtion bör råda. Det lorde inte vara ovanligt att behovet av ett tillfälligt näringsförbud, som börjar gälla omedelbart, framstår som mycket angelägel. Intresset av att vederbörande genast tas bort ur näringslivet kan vara avsevärl myckel större än behovet av en avveck-lingstid. Det senare behovel kanske inte ens föreligger. För att söka åstadkomma en för varje enskilt fall lämplig avvägning mellan de nu diskuterade intressena bör enligt min mening övervägas en regel som säger att domstolen vid meddelande av tillfälligt näringsförbud alltid skall avgöra huruvida någon avvecklingsverksamhet överhuvudtaget skall fä äga rum och om sä är fallet under hur lång lid.

§§10 och 11

Med hänsyn främsl till den föreslagna utvidgningen av området för näringsförbud i §4 finner jag de i förevarande § intagna dispensreglerna välgrundade. Det framstår som synnerligen angelägel all domstolarna ges möjlighet alt se välvilligt på frågan om dispens från närståendeförbudel.

4.5 Överåklagaren i Göteborg:

Jag kan inte finna bärande skäl för att inte fortfarande undantaga den som driver jordbruk och skogsbruk från tillämpningen av bestämmelserna om näringsförbud. En självägande boende som får näringsförbud torde vara nödsakad gå från gård och grund utan atl äga kunskaper i annal än jord-

302

och skogsbruk. Ett som jag ser det exempel på yrkesförbud, vilket kom- Prop, 1985/86: 126 mitten i annat sammanhang skyggar för.

Något bärande skäl för all tillåta den som fäll näringsförbud att vara firmalecknare har inte framförts. Tvärtom lorde det väl på allmänheten göra elt underligt intryck om en med näringsförbud ålagd person skulle kunna uppträda som firmatecknare. Det generella förbudet mot anställning hos närstående hälsas med slor tillfredsställelse. En möjlighel till dispens frän förbudel synes vara en lämplig ventil för att i enstaka sällsynta fall förhindra möjliga orimligheter vid tillämpning av förbudet.

Jag ansluter mig lill reservanterna när det gäller bestämmelserna om
avveckling av företag efler meddelat förbud. Några nackdelar med de
nuvarande bestämmelserna har inte visals. Ell förtydligande av dessa kan
måhända vara påkallat, men en reglering enligt kommitténs förslag med,
om inte annal säges, 14 dagars avvecklingstid förefaller på av reservanter
na anförda skäl inte lämplig. \

Jag ansluter mig till förslaget om en minimitid för näringsförbud om tre år, vilket redan nu synes vara förhärskande i praxis. En maximitid på fem år inkluderande interimistiskt förbud, såsom nu gäller förefaller vara helt rätt med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter. Så vitt känt är, är del väl endasl en domslol i landet som inte inräknat liden för interimistiskt förbud i femårsperioden,

4.6 Länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län:

Det i 4§ lagförslaget införda närståendeförbudel kan kanske vara etl botemedel mot bulvanförhållanden i dessa situationer. Man bör dock vara medveten om att även med det föreslagna förbudel kan etl näringsförbud mycket enkelt kringgås genom att man låter en anställd formellt företräda förelaget.

Enligt 3 § lagförslagel skall den som meddelats näringsförbud inte få vara lill exempel styrelseledamot eller suppleant i ett aktiebolag. Däremol kan han få vara firmalecknare. Det synes mig svårförståeligt att man undantar firmatecknare från den s.k. förbjudna kretsen, eftersom man härigenom underlättar ett kringgående av förbudel.

4.7 Länsåklagaren i Malmöhus län:

Vad gäller bulvanförhållanden delar jag kommitténs uppfattning all när-slåendefallen (4§) intar en särställning. Del föreslagna förbudet tillstyrkes. Jag ifrågasätter dock om inte personkretsen borde utvidgas i enlighet med 36 kap 3 § rättegångsbalken eller i vart fall till att avse även f, d, make. Mot atl f, d, make skulle innefattas i förbudet kan invändas alt om det är fråga om en "skenäklenskapsskillnad" regeln om sambo kan bli tillämplig. Om så är fallet måste utredningen huruvida förbudet överträtts även avse om näringsidkaren är sambo, vilket erfarenhetsmässigt är mycket svårt och tidsödande. Trots att förbudet kan förväntas få viss effekt ärjag övertygad om alt näringsidkare med näringsförbud myckel snabbi kommer att finna andra vägar alt kringgå näringsförbudei.

4.8 Riksskatteverket (RSV):

(Se även avsnitt 3.3).

303

Aktieinnehav Prop. 1985/86:126

Enligt förslaget (s, 261) skall aktieinnehav i sig inte innebära överträdelse av näringsförbud, inte ens om vederbörande äger samtliga aktier i ett företag, om han inte utnyttjar den makt aktierna ger honom. Delta överensstämmer med dagens situation.

Teoretiskt sett är sädan ordning måhända rimlig och riklig. Med tanke på den kategori näringsidkare som överhuvudtagel kan komma ifråga för näringsförbud framstår ordningen emellertid som verklighetsfrämmande. Enligt verkets mening bör effektivitetskravet och allmänpreventionen medföra att den person som har fått näringsförbud inte skall få ha dominerande ägarinflylande i ett aktiebolag. Med hänsyn till atl överträdelsen är straffsanklionerad kan ägarinflylandel anknytas till aktiemajoritet, dvs, över 50%, Också kommittén har (s, 409) anmält all etl dominerande aktieägande nästan alltid innebär att överträdelse sker. Också i tydlighetens intresse är del därför en fördel om innehav av aktiemajoritet direkt anges innebära överträdelse av näringsförbud.

Firmatecknare

Enligt RSVs mening bör näringsförbud också fortsättningsvis innebära förbud mot att vara firmatecknare. Verket anser att man i delta avseende bör lägga större vikt vid bevismöjligheter i överträdelsefall än till de -enstaka? - fall där firmateckningsrätl sakligt sett borde kunna tillkomma en person som meddelals näringsförbud.

Förbud mol anslällning hos närslående

RSV tillstyrker förslaget, i förhoppning om att möjligheterna till de mest närliggande överträdelserna av näringsförbud härigenom minskar.

I och för sig är del inte helt bra alt närståendebegreppet får en ytterligare annan innebörd än vad som finns i konkurslagen (29 a §) och rättegångsbalken (36; 3) och vad som föreslagils i belänkandet Lagen om skatleansvar (SOU 1983; 23), Kommittén har dock på elt övertygande sätt motiverat sill slällningslagande. Enligt RSVs mening bör kretsen av närstående emellertid göras något vidare.

Verket anser all svågerlag bör omfattas, på samma sätt som i 36:3 rättegångsbalken. Enligt verkets mening bör dessutom foster- och styvbarn samt styvsyskon jämställas med "barn" och "syskon". Med den ändring av familjemönster som skett och sker förefaUer det knappast rimligt alt göra sådan skillnad som anges i specialmoliveringen (s. 413). Eventuellt borde anpassningen till dagens verklighet ske samtidigt i flera författningar.

Av större praktisk betydelse är frågan om anslällningsförbudel också bör omfatta lidigare kompanjoner och andra personer lill vilka vederbörande genom sin verksamhei kommit atl slå i särskilt förhåUande. Detla skulle i och för sig vara önskvärt eftersom möjligheterna alt fakiiski fortsätta den lidigare verksamheten därigenom skulle minska avsevärl. Rällssäkerhetskravet och hänsynen till att inte för myckel försvåra vederbörandes utkomstmöjligheter får dock för närvarande anses väga tyngre.

Tvångsavveckling

I synnerhet när konkurs inte längre skall vara en förutsättning för näringsförbudet kan del något oftare inträffa atl förbudet aktualiserar en avveckling av förelag som inte ens är på obestånd. Del kan i och för sig befaras atl

en person, som meddelats näringsförbud, inte fullgör sin skyldighet att Prop. 1985/86: 126

avveckla sina engagemang inom den lid som föreskriviis i domstolens

dom/beslut.

Såviti RSV förstår skulle bestämmelser om särskilt förfarande om tvängsavveckling med nödvändighet bli relativt omfattande och komplicerade. Del är svårt alt bedöma hur stort behov av tvångsåtgärder det kommer atl finnas. Verkel anser därför alt man för närvarande bör utgå ifrån alt de straffrättsliga sanktionerna bör räcka för all avveckling skall kunna tvingas fram. Först om det i praktiken skulle visa sig alt avvecklingsproblemen inte kan lösas på annat sätt bör särskild lagstiftning ske.

§11

RSV anser alt TSM skall höras innan dispens meddelas. TSM kan ofta

antas ha information som kan vara av betydelse för frågans bedömning.

4.9 Kronofogdemyndigheten i Falun:

Enligt förslagel skall en person som ålagts näringsförbud inte få la anslällning hos vissa närslående. Bestämmelsen som sädan är välkommen. Däremot finner myndigheien det betänkligt att man nu i den offenlliga lagsliflningen får in ytterligare en betydelse av begreppet "närstående". Förutom konkurslagens och rättegångsbalkens finns förslag lill en annan i delbelänkandet Lag om skatleansvar (SOU 1983:23). Skulle inte en anpassning kunna ske till gällande lagstiftnings krets av närstående utan att befara allt för slora ingrepp mot den drabbade mol bakgrund av de föreslagna dispensreglerna.

En person som ålagts näringsförbud måste med nödvändighet ha viss tid pä sig för all avveckla sin verksamhei. Delta har också tagits upp bestämmelser om i 5§ i förslaget. Tiden härför har i normalfallet bestämts lill fjorton dagar. Möjlighet till längre tid kan i det enskilda fallet fastställas av domstolen men detta måste då observeras av den tilltalade och denne göra framställning om detla. Med hänsyn till de skiftande rörelser det kan komma att röra sig om finner myndigheien normaltiden alldeles för knappt tilltagen. I många fall kan del räcka, men i flertalet fall måsle man räkna med en betydligt längre avvecklingstid. TSM åläggs att övervaka avvecklingen i de fall en person inte är försatt i konkurs och det kan då komma i den situationen all avvecklingsfasen inte nog beaktas av domstolen eller av den dömde med ty åtföljande ansvar för överträdelse för den enskilde personen. För att komma runt dessa problem ansluter sig kronofogdemyndigheten lill experterna Francke och Sandström i denna del. Genom deras förslag kommer denna fråga under prövning i varje enskilt fall.

4.10 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

Kommitténs resonemang om det tillåtna i att vara aktieägare - t, o, m, till 100% - fast man ålagts näringsförbud är enligt myndighetens mening tveksamt, I varje fall situationen då samtliga aktier ägs av den som ålagts näringsförbud är rent hypotetisk. Hur denna person än beter sig måste han nästan med naturnödvändighet nägon gäng komma att utöva sitt ägarinflylande,

3 § Regleringen omfattar här en kalalog över i näringsförbudssammanhang
förbjudna verksamhetsområden. Bestämmelsen är bra, men pä en punkt
måste allvarliga erinringar resas. 1 specialmotiveringen slår "Del är enligt 305

20 Riksdagen 1985/86. I .saml. Nr 126. Bilagedel

förslaget inte förbjudet för en person med näringsförbud atl vara firma- Prop. 1985/86: 126

tecknare i juridisk person, Detla är en inskränkning i förbudet jämfört med

gällande rätt". Kronofogdemyndigheten anser tveklöst, alt näringsförbud

måste innebära förbud också all vara firmalecknare. Firmatecknaren är ju

oftast den som faktiskt handhar ledningen av företagel genom atl han

företräder del. Om inte denna inskränkning i näringsförbudei upphävs,

torde utomordentliga svårigheter komma alt inställa sig vid tillämpningen

av bestämmelserna.

4§ Närståendebegreppet enligt den föreslagna lagstiftningen definieras i detta lagrum. Naturligtvis kan fråga väckas, om del finns anledning atl frångå konkurslagens närståendebegrepp. Krelsen enligt denna lag är mycket vid och det bedöms av kronofogdemyndigheten som fördelaktigt alt man i den föreslagna lagen gör den begränsning av personkretsen som denna paragraf innebär.

5§ I del föreslagna lagrummet ges möjligheter till atl fortsätta näringsverksamhet under en begränsad avvecklingstid. Tiden för avvecklingen inskränks till två veckor, om domslol inte bestämt annan tid. Den föreslagna bestämmelsen är bra.

Tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) bör bedriva en aktiv kontroll av alt avvecklingen sker på rätl sätt och inom tidsbegränsningen, Detla lorde inte ställa sig svårare än att kontrollera alt näringsförbud efterlevs, TSM skall följa upp och hålla sig orienterad och har som instrument härför bl, a, möjligheten alt kalla näringsidkaren till förhör.

10§ Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att institutet dispens skall hanteras restriktivt. Respekten för lagstiftningen om näringsförbud kan annars avta. Man bör också sträva efler att undvika alltför mycket byråkrati i det här aktuella sammanhanget.

Myndigheten anser del mycket viktigt, att domstol åläggs skyldighel att inhämta TSM;s synpunkter i dispensfrägan, innan beslut fattas. TSM skall ha som uppgift att övervaka även efterlevnaden av meddelade beslut om dispens,

II § I paragrafen ges möjlighet lill handläggning av frågan om återkallelse av dispens även vid annan domstol än den som meddelat dispensen. Kronofogdemyndigheten vill inte ställa sig bakom denna lösning. Den domstol som har meddelat beslut om dispens bör också utan tvivel vara den som är klart bäst skickad atl behandla återkallelse av dispensen. Den samlade kunskapen om förhållandena i målet finns ju där. Att del blir den "ursprungliga" domstolen som skall ta ställning i saken är enligt myndighetens mening mest en fräga om rättssäkerhet och denna bör ha företräde framför ekonomiska och andra synpunkler.

Slutligen anser kronofogdemyndigheten, alt TSM skall ha samma rätt som åklagare att föra lalan om återkallelse av dispens.

---- kronofogdemyndigheten i Malmö anser minimi- och maximitiderna

för näringsförbud lämpligl avvägda.

4.11 Kronofogdemyndigheten i Sollentuna:

Särskilt vill KFM betona vikten av del föreslagna s. k, närståendeförbudet.
Kommittén har emellertid kanske väl lättfärdigl bestämt sig för atl använ
da elt annal närstäendebegrepp än i konkurslagen (29a §), Man skulle 306

gärna ha sett en mer ingående diskussion om konsekvenserna av all Prop. 1985/86: 126 näringsförbudsbelagda personer låter "vänner", som alltså ej är närstående i förslagets bemärkelse, officiellt stå för'företagel. Detla är dessvärre en vanlig form av bulvanskap. Mol bakgrund av hur verkligheten ter sig förefaller kommitléns slällningslagande pä den här punklen vara olyckligt och en ändring bör övervägas. Vidare ställer sig KFM i Sollentuna överhuvudlaget tveksam till alt det införs en möjlighel att erhålla dispens för att arbeta i närståendes företag. Dispensen öppnar alltför många möjligheter till svårbevisbara överträdelser av näringsförbudet. Sanktionen är ju tidsbegränsad vilket urholkar behovet av dispens.

Kommittén har framfört goda argument mot en tvångsavveckling av en rörelse. I sin diskussion har kommittén emellertid undvikit atl föra in lidsaspeklen. Detta gör kommitténs argumentation mera övertygande än den i själva verket borde vara. Antag all en rörelseidkares verksamhet avvecklas genom konkurs. Under avvecklingen köper rörelseidkaren själv maskiner och inventarier och startar en ny rörelse som utgör en direkt fortsättning av den gamla. I sinom tid anmäler förvaltaren elt anlal misstänkta brott till åklagaren och ifrågasätter om inte näringsförbudstalan också borde väckas. Efter kanske ell par år blir del aktuellt att döma vederbörande till näringsförbud. I del lägel framstår del som utomordentligt teoretiskt att tänka sig att rörelseidkaren frivilligt skall avveckla sin nya rörelse, där han plöjt ner nya pengar som han skulle riskera alt inte få ut. En möjlighel lill tvängsavveckling synes vara den enda länkbara utvägen.

4.12 Kronofogdemyndigheten i Sundsvall:

Närståendebegreppet synes vara någol för snävt. Det bör bestämmas pä samma sätt som i 29 a § konkurslagen med tillägget "... saml den som står eller har stått näringsidkaren personligen eller ekonomiskt nära".

4.13 Marknadsdomstolen (MD):

När etl näringsförbud vunnil laga kraft, eller förordnals interimistiskt, skall näringsidkaren avveckla sin näringsverksamhet. Frågan hur detla rättsligt skall regleras har ingående behandlats av kommittén och föranlett elt särskill yttrande av kommitténs experter. Enligt detta yttrande bör lagen ge möjlighet all låta näringsförbudei gälla först sedan en viss tid gått till ända för alt nödvändiga avvecklingsåtgärder skall kunna vidtas under denna tid. Denna lösning synes undgå mänga av de gränsdragningsproblem som kommittéförslaget kan ge upphov till. Den har även den fördelen atl näringsförbudet då kommer atl gälla fulll ul under hela den av domstolen fastställda tiden. Enligt marknadsdomstolens mening är därför experternas förslag att föredra framför kommittéförslaget.

4.14 Konsumentverket:

Av kommitténs utvärdering av nu gäUande regler framgår att del aUvarii
gaste problemet i anslutning lill nuvarande regler om näringsförbud har
gällt kontrollen av de personer som meddelats sådana förbud. För atl
avhjälpa detta problem har kommittén föreslagit förbud för den som ålagts
näringsförbud atl vara anställd hos vissa närstående personer. Det finns
skäl atl tro alt kontrollen av meddelade förbud kan bli effektivare än hittills
med en regel om närstående-förbud. Konsumentverket tillstyrker därför 307

all en sådan införs.

4.15 Patent- och registreringsverket (PRV): Prop. 1985/86:126

Beträffande del framlagda lagförslaget har palenlverket följande synpunkter. Enligt gällande bestämmelser, 199 c § KL, får den som meddelals näringsförbud inte vara ställföreträdande för juridisk person. Delta medför atl den som har näringsförbud inte kan vara firmalecknare. Det nu framlagda förslaget innebär all firmalecknare inte kommer all omfattas av reglerna om näringsförbud om han inte har ett avgörande inflytande i företaget. EnUgl patenlverkets uppfattning måste dock en firmatecknare anses ha en sådan position i förelaget all det vore klart olämpligt om den som har näringsförbud får vara firmalecknare. Vidare kommer del om kommitténs förslag genomföres all uppslå slora bevissvårigheter atl avgö-' ra vilket inflytande en person har som firmatecknare i ell bolag. Palenlverket anser följaktligen inte att det finns tillräckliga skäl att begränsa kretsen av personer som drabbas av näringsförbud på säll utredningen föreslår.

4.16 Länsstyrelsen i Stockholms län: 4,16.1 Uppbördsenheten:

Förbudets omfattning

Enligt nuvarande 199 c § konkurslagen får inte den som meddelats näringsförbud i någon egenskap vara ställföreträdare för juridisk person som bedriver näringsverksamhet. Han får således inte vara firmatecknare.

Kommittén har vall all inte medla firmalecknare i den uppräkning som görs av förbjudna uppdrag. Uppbördsenheten anser inte atl del finns några bärande skäl för denna ändring.

Kommittén har på s, 261 anfört alt näringsförbudet, om det innefallar förbud all vara firmalecknare, utsträcks onödigt långt och kommer all omfatta vissa fall där vederbörande definitivt inte kan anses jämställd med näringsidkare. Den som är firmalecknare bör istället enligt kommittén bedömas enligt den allmänna regeln om förbud "att faktiskt ulöva ledningen" varvid givetvis hans firmateckningsrätl får betydelse för bedömningen av vilken ställning han faktiskt hafl.

Uppbördsenheten anser att detta är olämpligt främsl med hänsyn till den f, d, näringsidkaren själv. Vid en eventuell ulredning om överträdelse torde firmateckningsrälten väga tungt. Ofta torde den initiera en ulredning. Firmatecknaren företräder ju utåt den juridiska personen vid avtal och gentemot myndigheter och disponerar rörelsens medel. Både för den som meddelats förbud och för den som ska utreda en eventuell överträdelse lorde det vålla slora problem att visa vilken ställning han egentligen haft.

I uppräkningen bör således även firmatecknaren medlas. Möjligheten atl medge dispens enligt 20 § medför att det förbjudna områdel inte utsträcks i onödan.

Avveckling

Enligt 5 § i förslagel får den som ålagts näringsförbud under en begränsad tid avveckla sin förbjudna verksamhet. Om inte domstolen bestämmer annal måsle avvecklingen vara avslutad inom tvä veckor.

Det lorde endast i undanlagsfall vara möjligt att genomföra en avveck
ling av en rörelse inom två veckor utan avsevärd kapilalförstörelse, pro
blem med anställda m.m. Om det inte är påkallat med konkurs ställs
domstolarna inför slora problem. Det lorde vara mycket svårt att bestäm
ma en rimlig avvecklingslid. 308

Vad som är avvecklingsålgärder och vad som är förbjudet lorde vara Prop. 1985/86: 126 mycket svårt att avgöra både för näringsidkaren själv och för tillsynsmyndigheten vid kontroll. Tillsynsmyndigheten har knappasl möjlighel atl i detalj följa en avveckling som kanske lar flera månader.

I ell särskill yttrande har tvä experter föreslagit att domstolen ska fastställa en begränsad lid innan förbudel ska gälla om det behövs för avvecklingen. Delta skulle visserligen öka rättssäkerheten för näringsidkaren men lorde samtidigt lämna utrymme för alla transaktioner som inte rätlen uttryckligen förbjuder. Rätlens möjlighet alt i förväg bedöma transaktionernas nödvändighet torde vara liten.

Kommittén diskuterar men avvisar tanken på en av myndighet ledd avveckling. Kommittén diskuterar dock inte det närmast till hands liggande alternativet: atl rätten utser en god man,

Uppbördsenhelen föreslår alt rätlen ska kunna förordna en god man om avvecklingen inte synes kunna slutföras inom tvä veckor,

I 5 § bör då anges alt den som ålagts näringsförbud får, under två veckor från del att beslutet börjar gälla fortsätta sådan verksamhet eller kvarstå i sådan befattning som är förbjuden enligt 3 och 4 §§, Domstolen får förordna god man om inte en avveckling synes kunna slutföras inom denna tid.

Bestämmelserna om god man bör kunna utformas på ett liknande sätt som i ackordslagen, t, ex.:

Den som ålagts näringsförbud ska under avvecklingen samråda med gode mannen, som ska övervaka alt avveckling kommer till stånd med hänsyn till såväl enskilda som allmänna intressen. Gode mannen ska till rätten anmäla när avvecklingen är avslutad och bifoga en berättelse om avvecklingsåtgärderna.

Har den som ålagts näringsförbud avstått från möjligheten all ha god man innebär varje ålgärd som efter två veckor vidtas i strid mol 3 och 4 §§ en överträdelse.

Har åtgärd efter två veckor vidtagits ulan samråd med förordnad god man är det all anse som överträdelse.

Genom en reglering efter här angivna riktlinjer skulle rättssäkerheten och förulsebarheten bli bättre. Avvecklingen skulle tillåtas ta den lid som behövs och kontrollen över avvecklingen skulle bli enkel.

Om näringsförbudet har samband med näringsverksamhet i handelsbolag och den som ålagts näringsförbud inte uteslutits bör alltid en utomstående likvidator förordnas.

4.17 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Vid sin genomgång av nuläget konstaterar kommittén alt kringgående av
meddelade förbud ofta sker genom alt anhöriga uppträder som bulvaner
för den drabbade. För att slävja möjligheten till överträdelser föreslär
kommittén att näringsförbud även skall medföra atl den drabbade inte får
vara ansläUd i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till
honom. Som närstående definieras make, sambo, förälder, barn och sys
kon. En sådan utvidgning av näringsförbudels innebörd kan synas väl
drastisk men är myckel välgrundad, för att lagstiftningen inte skall bli etl
slag i luften. I specialmotiveringen föreslår kommittén all fosterbarn och
styvbarn undantas från närstående kretsen. Denna begränsning framstår
enligt länsstyrelsens mening som omotiverad och skulle i den praktiska
tillämpningen kunna leda lUl orättvisor och inkonsekvenser mellan i övrigt
likartade fall. Av samma skäl bör kretsen av närstående vidgas lill alt
jämväl avse sammanboendes barn. 309

Länsstyrelsen är dessutom av den uppfattningen att bulvanförhållanden Prop. 1985/86: 126 är lika vanligt förekommande även utanför den uppräknade närslående kretsen. Kommitténs förslag om generelll anslällningsförbud hos en snäv krets av närslående bör därför kompletteras med att den som åläggs näringsförbud och i samband därmed avyttrat sin rörelse inte heller får vara anställd hos eller motta återkommande uppdrag av den som övertagit näringsverksamheten.

4.18 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Genom införandet av en minimitid på tre år för etl näringsförbud poängteras att förbudel bara är avsett atl meddelas i mycket allvarliga fall. En sådan föreskrift är motiverad,

4.19 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Den som ålagts näringsförbud fär enligt förslaget inte rätt atl engagera sig i någon form av näringsverksamhet under viss lid - lägst tre och högst fem år (3§). För alt komma till rätta med bulvanförhållanden föreslås, att ett näringsförbud också skall innebära förbud alt vara anställd eller ta emot uppdrag i näringsverksamhet, som drivs av närstående (§4). Del närstäendebegrepp som därvid föreslås - make, sambo, förälder, barn och syskon - innefattar en betydligt trängre personkrets än motsvarande begrepp i annan lagstiftning. Närslåendebegreppet finns i flera olika lagar och har inte givks ett helt entydigt innehåll. Delta är knappasl tillfredsslällande. Länsstyrelsen anser likväl att kommitléns förslag till klart avskiljbar personkrets bör kunna godtas.

Kommittén föreslär, atl den som drabbats av näringsförbud får fortsätta sin verksamhet eUer inneha förbjuden anstäUning under en avvecklingsperiod på i allmänhet två veckor (5§), Detta innebär etl generelll undantag från förbud att idka näring oavsett om del finns behov av avvecklingsålgärder eller inte. Kommitténs experter föreslår en annan lösning, som innebär, atl rätten i det enskilda fallet avgör om det finns behov av avvecklingsperiod och - om sådant behov föreligger - beslutar atl näringsverksamheten får fortsätta under begränsad lid. Länsstyrelsen anser, atl experternas förslag är atl föredraga framför kommitléns.

4.20 Sveriges domareförbund:

När det gäller innebörden och verkningarna av näringsförbud har förbundet ingen användning mol kommitténs förslag, som grundas på en ingående analys med värdefulla synpunkter lill ledning för rättstillämpningen.

4.21 Föreningen Sveriges åklagare:

I likhet med kommittén vill föreningen ta avslånd från en genereU regel om
bevislätlnad. Föreningen ansluter sig också till de synpunkter som kom
mittén anfört rörande gränsen meUan näringsidkare och arbetstagare samt
avgränsningen av näringsbegreppet i övrigi. Kommittén vill slopa gällande
förbud för den som ålagts näringsförbud alt vara firmatecknare under
motiveringen att en firmalecknare bör bedömas enligt den allmänna regeln
om förbud att "faktiskt utöva ledningen". Föreningen avstyrker kommit
téns förslag i den delen. Det kan le sig stötande om den som ålagts elt
näringsförbud alltjämt skall få teckna firman. Något verkligt behov av att
kunna teckna firman lorde inte föreligga för den som inte är berättigad alt 310

ha något inflytande på näringsverksamheten. Tvärtom kan en sädan lätt- Prop, 1985/86: 126 nad i näringsförbudels innehåll leda lill all bulvanförhållanden lättare kan döljas. Även andra bevissvårigheler kan förutses med en sådan regel. Däremot delar föreningen kommitténs uppfattning alt ett ägande (aktier eller andelar i ekonomiska föreningar) inte bör förbjudas. När del gäller frågan om särreglering av vanliga överträddsesitualioner delar föreningen kommitténs uppfattning att del är närståendefallen som är de mest frekventa och svårbemästrade. Föreningen har i yttrande över EKO-kommissionens förslag till bulvanlag (SOU 1983; 46) ställt sig positiv till en omkastad bevisbörda. Om EKO-kommissionens förslag genomförs i den delen, behövs ingen särreglering för närstäendefallen. Om å andra sidan den föreslagna bulvanlagen inte genomförs, bör i konsekvens härmed inte heller tillskapas en särskild bevisregel för närstäendefallen. Däremol bör i så fall på av kommittén anförda grunder införas elt generellt förbud för den som ålagts näringsförbud att vara verksam i förelag som leds - eller påstås ledas - av en närstående. Kommitténs förslag om möjligheten till dispens bör i så fall genomföras. Under angivna förutsättningar tillstyrker föreningen kommitténs förslag i dessa delar. Krelsen av närstående som berörs av förslagel har, enligt föreningens mening, fått en lämplig avgränsning. Som nämnts ansluler sig föreningen till kommitléns uppfattning i frågor rörande dispens från närståendeförbudel. Sålunda bör dispens inte meddelas generellt. Det bör heller inte vara möjligt för domstolen atl förena en dispens med villkor. Styrkt överträdelse bör krävas för ett återkallande. Dispens skall inte heller kunna återkallas interimistiskt. - Utformningen av 5 § i den föreslagna lagen om näringsförbud och vad kommittén i övrigt anföri rörande avveckling föranleder ingen erinran. På av kommittén anförda grunder tillstyrker föreningen införandet av en minimitid för näringsförbud på tre år,

4.22 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Föreningen hälsar med tillfredsställelse all kommittén behandlat frågan om atl den som ålagts näringsförbud inte får vara anställd hos närslående. När del gäller all bestämma kretsen av närslående anser föreningen emellertid att det är angeläget att reglerna här korresponderar med konkurslagens regler om närstående. I annat fall blir del relativt enkelt att kringgå förbudel med hjälp av andra än familjemedlemmar.

Vad avser den tid under vilken förbudel ska gälla anser föreningen att förslagel om en minimitid om tre år är en klar förbättring mol nuvarande bestämmelse om högsl fem år,

4.23 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR:

Av hänsyn till rättssäkerheten ansluler sig FAR lill del förslag till utformning av 5 § i lagförslagel som framlagts av experterna Francke och Sandström.

FAR instämmer i experternas uppfattning atl det kommer alt föreligga stora svårigheter alt avgränsa avvecklingsåtgärder från andra ålgärder i verksamheten och att del därför är bättre atl ge domstol möjlighet atl fastställa viss begränsad lid innan förbudel skall gälla förutsatt att det bedömes behövas för avveckling.

311

4.24 Svenska Revisorsamfundet: P''°P' '985/86:126

Det av utredningen föreslagna förbudel mot anställning hos vissa närstående ger enligt samfundets uppfattning möjlighet till kringgåenden och bulvankonstruktioner. Risk föreligger därför alt del avsedda förbudet kan komma att visa sig i stort sett verkningslösl. Denna uppfattning styrks av all del i många fall där näringsförbud kommer i fråga lorde röra sig om medvetna förfaranden av vad man i dagligt tal kallar "slipade" personer. Samfundet ifrågasätter på grund härav utformningen av lagförslagets §4 med den däri intagna släktkalalogen, Möjlighel bör införas till en individuell bedömning av anställningsförbudet i varje särskilt fall. Detta medför krav på att tillsynsmyndigheten utövar en aktiv kontroll av efterievnaden av anställningsförbudet,Då det enligt utredningens uppfattning endasl torde komma att röra sig om etl myckel begränsat anlal personer som kan bli aktuella, torde en dylik aktiv kontroll vara fullt genomförbar, Anställ-ningsförbudels omfattning bör avgöras samtidigt med meddelande av näringsförbud.

4.25 Vissa organisationer inom näringslivet:

Närståenderegleringen i 4 §

Organisationerna har förståelse för de motiv som ligger till grund för förslaget i denna del och instämmer med kommittén i alt del behövs en speciell regel för närstäendefallen. Det måste emellertid också här beaktas atl erfarenheterna av näringsförbudsinstilulet ännu är högst begränsade. Redan den föreslagna utformningen av de grundläggande reglerna om åläggande av näringsförbud, även på sätt vi här förordat, skulle medföra en betydande utvidgning av näringsförbudsinstilulet.

Som kommittén påpekar innebär del automatiska anslällningsförbudel ell för svensk rätt ovanligt ingrepp. Synpunkter av olika slag kan anföras på förslaget, Å ena sidan kan ifrågasättas om man med regeln verkligen träffar alla de personer som man vill komma åt. Elt avgörande inflytande pä ell företag kan ju utövas utan atl del föreligger etl anställningsförhållande el.dyl. Å andra sidan blir regeln mycket vid. Den kommer, som framgår av kommitténs exempel, atl innefatta även sådan verksamhet som inte bör träffas av ell förbud.

Flera invändningar kan således riktas mot den föreslagna regeln. Metoden alt genom etl dispensförfarande söka eliminera de alltför vittomfattande effekterna av regeln synes inte helt tilltalande. Man bör istället inrikta sig på atl utforma själva regeln så atl den endasl iräffar de förfaranden som man verkligen vUl förhindra.

Vi är emellertid medvetna om de svårigheter som är förenade med att söka finna elt godtagbart alternativ till en generell förbudsregel. Kommittén har också ingående redovisat de nackdelar som skulle vara förknippade med de alternativa lösningar som övervägts.

Organisationerna accepterar med hänsyn till angelägenheten av att söka skapa ett fungerande system en särregel för "närståendefallen". Vi anser det dock nödvändigt alt ytterligare försök görs atl finna en formel där effektiviletsintressena tillgodoses utan atl förbudsadressalen betages möjligheten att i underordnad befattning förtjäna silt levebröd hos närstående. En länkbar lösning kunde vara alt i lagtexten ange atl anställningsförbudet gäller befattningar som medför möjlighet att utöva inflytande på verksamheten.

312

4.26 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF): Prop. 1985/86:126

Närståenderegeln

I 4 § av kommitténs lagförslag finns en regel av innebörd atl den som ålagts näringsförbud bl.a. inte får vara anställd hos vissa närslående personer. SBEF kan i och för sig förslå motiven för denna regel, nämligen atl försvåra kringgåenden av näringsförbudei. Som regeln är utformad kommer den dock atl träffa också sådana situationer som uppenbart inte är avsedda, 1. ex. alt hindra en person alt ta anslällning i ett slort börsföretag där en närstående har viss befattning som jämställer honom/henne med en näringsidkare eller att hindra en anslällning i en underordnad befattning i en närståendes näringsverksamhet. Även om regeln är försedd med en dispensmöjlighet anser SBEF regeln böra modifieras så att den bl, a, inte omfattar de exemplifierade situationerna. Det bör sålunda direkt i bestämmelsen framgå vilka befallningar i en närslåendes verksamhet som inte får innehas av den som ålagts näringsförbud.

Avvecklingsregeln i5§

I 5§ i kommitténs lagförslag finns en regel som lar sikte pä vilka åtgärder den som ålagts näringsförbud får vidta efler förbudet. Innebörden av bestämmelsen är att åtgärder endasl fär vidtas för att avveckla verksamhelen.

I denna del har SBEF inga invändningar mot kommitténs förslag. Däremot anser SBEF det vara något diskutabelt atl avvecklingen i princip skall ske utan att några hänsyn tas till det ekonomiska utfallet av avvecklingen. I sin lur riskerar delta alt leda till atl Iredje man kan drabbas. Regeln skiljer sig därvid också frän konkurssituationen där det torde ankomma på konkursförvallaren att tillvarata borgenärernas intresse vid en avveckling.

Det skall också anmärkas atl de resonemang kommittén för belräffande avvecklingen i vissa delar är motsägelsefulla. Samtidigt som kommittén sålunda på någol ställe uttalar alt det i vissa situationer måste vara tillätet alt fullfölja ingångna avlal m. m. påpekas att avvecklingen måste ske myckel snabbt och i regel på etl ur företagsekonomisk synvinkel olönsamt sätt.

Det är givelvis en närmasl omöjlig uppgift atl i detalj reglera vilka åtgärder som får vidtas i samband med en avveckling. Den föreslagna avvecklingsregeln riskerar dock att medföra såväl tvister i fråga om vad som inryms i en avvecklingsåtgärd som ekonomiska skador för Iredje man. För all åtminstone till en del komma tillrätta med delta anser SBEF det böra övervägas en möjlighel all - i de fall där det är uppenbart att en avveckling kan komma all bli komplicerad och en "riktig" avveckling kräva tämligen lång tid — på motsvarande säll som i en konkurs utse en '"avvecklingsförvallare". Den främsta grunden för atl en sådan förvaltare i ell visst fall skall utses bör vara intressena gentemot Iredje man och alltså inte del inlresse som den som ålagts näringsförbudet kan ha av att avvecklingen sker på ett ekonomiskt lönsamt sätt.

4.27 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF):

Kommittén föreslår, liksom vad gäller för närvarande, att reglerna om
näringsförbud skall vara tillämpliga pä alla näringsidkare. Däremot särbe
handlades i den gällande lagen vissa kategorier i den meningen alt den
verksamhet de utövar aldrig omfattas av etl förbud. Förutom grundlags- 313

skyddade rättigheter gäller detta också jordbruk och skogsbruk. Här finns Prop.' 1985/86: 126 en koppling lill att dessa verksamheter inte är underkastade bokföringslagen utan en särskild lag, jordbruksbokföringslagen.

Kommitténs förslag innebär att ocksä jordbruk och skogsbruk som verksamheter skall kunna bli föremål för näringsförbud i den mån näringsidkaren är verksam inom dessa.

LRF konstaterar alt ell av skälen tiU nuvarande undanlag från jordbruk och skogsbruk är alt belräffande dessa verksamheter inte framkommit något behov av atl stävja missbruk av näringsfriheten genom näringsförbud. Detta framhålls också i betänkandet. Kommittén medger atl jordbrukarna är en speciell kategori i den meningen alt deras näring är särskilt starkt förknippad med deras boende (s. 284). Kommittén framhåller också att ett förbud för jordbrukare att fortsätta med näringen slår särskilt hårt därigenom alt det normalt betyder alt jordbrukaren och familjen måste lämna silt hem. Detla är, säger kommittén, ulan tvekan en omständighet atl beakta i en näringsförbudsprövning, men bör inte vara utslagsgivande vid bedömningen av hur lagen skall utformas.

Kommittén framhåller vissa gränsdragningsproblem och konstaterar atl viss verksamhet, l.ex. djuruppfödning, ibland faller under jordbruksbokföringslagen, ibland inte. Vidare konstateras alt jordbruksbokföringslagen endasl gäller för enskUda personer som bedriver jordbruk, inte för bolag eller förening. För dessa skall bokföringslagens regler tUlämpas och verksamhelen faller då under nuvarande näringsförbudsregler.

Kommittén stannar för att det inte finns tillräckliga skäl för att upprätthålla de nuvarande undantagen för jordbruk och skogsbruk.

Kommittén konstaterar alt beträffande näringsidkare inom vissa verksamhetsområden är etl näringsförbud ulomordentiigl ingripande. Delta gäller också jordbrukare och skogsbrukare. Etl näringsförbud kan därför, framhåller kommittén, i realiteten komma att medföra yrkesförbud. Kommittén anser alt man inte kan lösa problemet i lagtexten utan måste överlämna lill domstolarna alt från fall tUl fall göra en bedömning av om undanlag är motiverat med hänsyn just till yrkesförbudsaspekten. Det framhålls all de aspekter som nu berörts synes ibland börja leda lill att undantag görs för en viss verksamhet, ibland kanske till att lalan hek ogillas. Kommittén framhåller (s. 285) atl del torde bli myckel ovanligl med änringsförbud för jordbrukare och vidare s. 286; "Det nu sagda äger för övrigi i stor utsträckning tillämpning på jordbrukare. Del förhällandet att det lagstadgade undantaget för denna kategori föreslås upphävt behöver därför i praktiken inte innebära nägon större förändring,"

Även om kommittén finner att näringsförbud såvitt avser jord- och skogsbruk skulle bli mycket sällsynta anser LRF det angeläget att peka på vissa förhållanden i nämnda verksamheter, LRF vill starkt understryka vikten av all rättssäkerhetsaspeklerna blir tillgodosedda och de speciella förhållanden som råder inom jordbruk/skogsbruk fulll ut beaktas i rällstill-lämpningen.

En lantbrukare som på grund av näringsförbud måste avveckla verksam
heten och sälja gården lär få stora svårigheter atl återkomma till verksam
heten. En oplanerad försäljning kan medföra skatteeffekter som kan göra
det ekonomsikt omöjligt för lantbrukaren atl förvärva ny gård. Försäljning
av inventarier, djur m. m. medför normalt stor kapitalförstöring som är
omöjlig att reparera. Vid nyll förvärv skall lantbrukarnas yrkeskunskap
prövas enligt jordförvärvslagen 6§ 2, Risken för att ett näringsförbud
diskvalificerar honom är uppenbar, Slutiigen har lantbrukaren normalt
vuxit sig in i verksamhelen, övertagit faderns roll'osv, och saknar utbild
ning inom andra områden, Hans försörjningsmöjligheter utanför lantbruket 314
torde i normalfallet vara små.

Flertalet lantbruk drivs i form av familjeförelag och familjen bor på Prop. 1985/86: 126 gården. Familjens försörjning har normalt lantbruket som grund. Etl näringsförbud för den huvudansvarige gör det omöjligt all driva lantbruket vidare. Makan kan naturiigen inte förutom alla egna uppgifter dessutom fullgöra makens arbetsuppgifter. Av lönsamhetsskäl är det ocksä normalt helt orealistiskt att anslälla ersättare för den förbudsdrabbade. Näringsförbudet lorde i regel medföra atl verksamhelen hell måste läggas ned och gården säljas. Härigenom kommer inte endast den huvudansvarige all drabbas ulan hela familjen och även eventuella delägare.

Lantbruket är kringgärdat av skötselföreskrifter som berör åkermarken, skogen, djurhållningen m. m. Etl näringsförbud lorde normalt medföra atl dessa föreskrifter inte kan följas. Den avveckling av lantbruket som följer med ell näringsförbud torde normalt erfordra mycket lång lid, sannolikt ofta överstigande ett år, för undvikande av kapitalförluster. Under avvecklingstiden föreligger stor risk att skötsellagarna måste åsidosättas. Man måsle också beakta att lantbrukaren som medlem i oftast flera ekonomiska föreningar har långsikliga relationer till dessa och förpliktelser som medlem.

I de fall arrendator drabbas av näringsförbud uppkommer särskilda svårigheter vad avser förhållandel till markägaren. Denne är för brukandet beroende av arrendalorn och lär inte under förbudstiden i normalfallet kunna få annan arrendator att sköta brukandet. Fråga uppkommer huruvida elt näringsförbud för arrendator skall medföra förverkande av arrende-rätlen. Vid förverkande uppkommer för arrendalorn ovan berörda negativa effekler avseende kapitalförstöring vid försäljning av inventarier, förlust av familjens boende m. m. Vidare lär markägaren drabbas av skada på grund av svårigheter alt tillräckligt snabbt finna annan arrendator.

Kommittén föreslår att det skall bli möjligt att genom dispens undanta viss verksamhei från förbudet. Tekniken är således inte särskilda lagundanlag ulan dispens av domslol i varje särskill fall. Det framhålls, s. 288, alt särskilt i de fall etl undantagslöst näringsförbud skulle innebära all det blir omöjligt för vederbörande att försörja sig inom sitt yrke bör dispens kunna förekomma. LRF vill starkt understryka detla för det fall jord- och skogsbruksverksamhel intas under näringsförbudels område. Ell näringsförbud drabbar ju här hela familjen och yrkesverksamheten på ell utomordentligt ingripande sätt.

Kommitténs förslag innefattar också en bestämmelse (4 §) om förbud för den som ålagts näringsförbud att vara anställd hos vissa närstående personer eller alt motta återkommande uppdrag av sådana närslående. Detta är etl myckel långtgående ingrepp i rådande familjeförhållanden som LRF hyser tveksamhet inför. Vad avser jord- och skogsbruksverksamhel torde förhållandena nödvändiggöra dispens av bl. a. ovan anförda skäl. Kommittén understryker också att dispens från detla närstäendeförbud måsle kunna ges och alt domstolarna bör inta en förhållandevis generös attityd, LRF instämmer häri. Man måsle respektera rådande arbetsgemenskap inom jord- och skogsbruksenheterna i landet.

Vad gäller avveckling av den näringsverksamhet som omfattas av förbud
föreligger idag viss oklarhet om vilka åtgärder som är tillåtna. 1 jord- och
skogsbruksverksamheler blir avvecklingsproblemen myckel besvärliga.
En maka t. ex. som bedriver verksamheten tillsammans med sin make som
drabbas av näringsförbud skall ju inte behöva sluta själv som näringsidkare
och lämna gården. Jfr. dispensmöjlighelen enligt ovan. Kommitténs majo
ritet föreslår att ålgärder som är elt led i avvecklingen skall kunna undan
tas från förbudet. En avvecklingstid som inte kan förlängas skall bestäm
mas, LRF noterar atl experterna i kommittén i ett särskilt yttrande fram- 315

hållit all utrymme för avveckling bör skapas på så sätt atl domstolen vid Prop. 1985/86: 126 behov fattar ett särskill beslut om atl förbudel skall gälla från en viss senare tidpunkt. Experternas linje förefaller LRF mera praktisk mol bakgrund av att en avveckling i lantbrukarfallel lar åtskillig lid i anspråk om bl. a. omfattande kapitalförstöring skall undvikas.

LRF ifrågasätter om inte möjligheten att häva elt förbud på grund av ändrade förhållanden bör kvarstå. I lantbrukarfallel kan t, ex, ej förutsedda effekter av ett förbud motivera ett hävande. En genomförd omorganisation med nya delansvariga personer i lantbruket skulle även del kunna motivera etl hävande.

4.28 Landsorganisationen i Sverige (LO):

LO har inget alt erinra mot förbudstiden. Vad gäller avvecklingen delar LO utredningens uppfattning atl avvecklingsliden bör vara kort. Delta kan i och för sig medföra problem vid tillämpningen en övrig lagstiftning. LO anser att utredningen borde ha belyst dessa problem. Exempelvis borde uiredningen ha belyst förhållandel mellan näringsförbud och arbetsrätlslig lagstiftning. Dessa frågor måsle utredas innan förslag läggs om näringsförbud. Exempelvis bör anställningsskyddslagens regler om saklig grund för uppsägning vid ell näringsförbud belysas, Uksom vilken möjlighel arbetstagare har all erhålla eventuell uppsägningslön efler avvecklningsliden av en arbetsgivare som fått näringsförbud.

4.29 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

För att i viss mån komma ål uppenbara bulvanförhållanden föreslår kommittén förbud mot anslällning hos vissa närslående för den som ålagts näringsförbud. TCO vill i detta sammanhang understryka vikten av all åtgärder vidtas mol bulvanförhållanden generelll inom området ekonomisk brottslighet. Organisationen vill här hänvisa till sitt yttrande över Ekokommissionens förslag om bulvanlagstiftning. Därför får näringsförbudskommitténs förslag ses som ett steg i rätt riktning. En brist med förslagel är att ytterligare ett närstäendebegrepp införs - andra finns redan t.ex. i skattelagstiftningen. Från många utgångspunkter är del angeläget atl begränsa antalet icke enhetliga men likartade begrepp i olika rättsliga sammanhang,

4.30 Centralorganisationen SACO/SR:

I 4§ lagförslaget föreslås all den som ålagts näringsförbud inte fär vara anställd i en näringsverksamhet som drivs av en närstående m. m. Ur övervakningssynpunkl är detta en myckel betydelsefull bestämmelse, eftersom den lill slor del undanröjer en av de väsentligaste svårigheterna vid övervakningen, nämligen att komma till rätta med viss typ av bulvanför-hållande.

4.31 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

Förbundet tillstyrker- kommitténs förslag om verkan av näringsför
bud. Förbundet vill särskiU påpeka vikten av närståendeförbudet med
hänsyn till möjligheten all förhindra bulvanförfaranden.

316

4.32 Svenska Målareförbundet: PP- 1985/86:126

I förslaget begränsas utdömandet av näringsförbud lill lägst tre och högsl fem år. Förbundet kan för sin del instämma i förslaget, men anser alt näringsidkare som under förbudstiden uppenbarligen inte förbättrat sina förutsättningar att bedriva näring inom ramarna för del tillbörliga, kan bli föremål för prövning om förlängt näringsförbud.

4.33 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Enligt näringsförbudskommitléns betänkande skall näringsförbud verka generelll, dvs. innefatta hinder mol alla sorlers näringsverksamhet. Motivet härtill är enligt kommittén att förbud som endast avser viss typ av verksamhei skulle stå i strid med ändamålen bakom reglerna om näringsförbud. Undanlag från förbudet gäller dock för grundlagsskyddad verksamhet. Om särskilda skäl föreligger kan dessulom en näringsidkare få dispens från förbudel såvitt avser en viss näringsverksamhet, en viss anställning eller etl visst uppdrag, 10 §.

Sådana näringsförbud som meddelas p.g. a. alt en näringsidkare grovt åsidosatt sådana skyldigheter som följer med all näringsverksamhet, t. ex. alt föra räkenskaper eller atl betala skatter och avgifter, bör omfatta all näringsverksamhet. Däremol kan det ifrågasättas om inte ett näringsförbud bör kunna begränsas till vissa verksamhetsområden eller verksamhelstyper när det är fråga om åsidosättanden av mer speciellt slag. Det torde t, ex, inte föreligga tillräckliga skäl atl hindra en person som fått näringsförbud p, g, a, att han varit VD för elt aktiebolag och därvid gjort sig skyldig lill allvarliga broll mot miljöskyddslagsliflningen från alt som enskild näringsidkare verka som ekonomisk konsult. Inte heller torde det vara behövligt - förutsatt alt näringsförbudsmöjlighet införs på områdel -all hindra en person som enbart överträtt skyldigheler enligt arbetsrätts-lagstiftning och kollektivavtal från att driva verksamhet som ensamföretagare. Med tanke på atl näringsförbud inte bör göras mer omfattande än nödvändigl, finns del anledning all införa en möjlighet att begränsa ett näringsförbud till elt visst verksamhetsområde eller en viss verksamhets-

typ-

Det kan påpekas att behovet av en möjlighet att meddela dispens från ett näringsförbud kvarstår även om del blir möjligt all meddela begränsade förbud, eftersom behovel av en dispens kan uppkomma efter del att förbudet meddelats.

4.34 Stockholms kommun, stadsjuristen:

Enligt 4§ får den som ålagts näringsförbud inte vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i näringsverksamhet som drivs av närstående eller där närslående har en sådan ställning att denne skall jämställas med enskild näringsidkare. I lagtexten anges att som närstående skall räknas bl. a. barn och syskon. Med kännedom, om hur frekvent användningen av bulvaner är i dessa sammanhang bör personkretsen enligt juridiska avdelningens mening göras vidare, och i vart fall omfatta sådana närslående som avses i 29a § konkurslagen.

4.35 Göteborgs kommunstyrelse:

Kommunstyrelsen vill-- fästa uppmärksamheten på vissa enskildhe
ter i förslaget.-------- 317

Kommunstyrelsen vill erinra om att kommunerna bedriver en betydande Prop. 1985/86; 126 affärsverksamhet, som vid lillämpning av näringslagsliftningen kommit all betecknas som näringsverksamhet. Förhållandet kan få betydelse framför alll när den kommunala verksamheten bedrives i bolagsform. Den som ålagts näringsförbud får inte enligt 3 § i förslagel vara styrelseledamot eller verkställande direktör. Oklarare är förslaget när verksamhelen bedrives i förvaltningsform, I 3§ föreslås alt den som ålagts näringsförbud inte får utöva ledningen av näringsverksamhet, 1 del fortsatta lagstiftningsarbetet bör klargöras om delta avser även den offentliga förvaltningen.

Kommunstyrelsen konstaterar atl den som meddelals näringsförbud förutsattes vara valbar till ledamot i en kommunal nämnd som handhar näringsverksamhet, Detla förhållande stämmer mindre väl överens med vad som föreslås gälla i akliebolagsförhållanden. Kommunstyrelsen vill emellertid inte förorda någon inskränkning i valbarheten till kommunala uppdrag. De politiska partierna kan förväntas verka för att den som meddelats näringsförbud inte väljes till eller bibehålles vid kommunall uppdrag av det slag som det här är fråga om.

4.36 Malmö kommunstyrelse:

l§

Förbud skall åläggas för viss tid, lägst tre och högst fem år. Vidare föreslås enligt 14 § atl näringsförbud vid överträdelse kan förlängas med högst fem år och vid flera förlängningar med högst fem är. Totalt kan således ett näringsförbud gälla högst 10 är. Dessa lider förefaller väl avvägda.

3§

Det synes rikligt att ålagt näringsförbud även kan gälla för verksamhet i

sådan ideell förening eller stiftelse, som driver näringsverksamhet.

5§

Domstol skall kunna bestämma tiden för avvecklingen, och enligt kommentaren bör denna lid endast i undanlagsfall sältas längre än tre månader. Häremot är intet alt erinra.

10§

Enligt denna paragraf öppnas möjligheter till dispens från näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud. Kommunstyrelsen finner det tveksamt om denna möjlighel bör finnas. Under alla förhållanden bör den lillämpas med största restriktivitet.

5 Förfarandet m. m. Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet. TillfäUigt näringsförbud m. m.

5.1 Justitiekanslern (JK):

I anslutning lill vad kommittén har anfört beträffande möjligheterna alt
meddela tillfälligt näringsförbud villjag framhålla följande. Som kommit
tén har uttalat (s, 339) kan etl tillfälligt näringsförbud ge mycket besväran
de effekler för den som drabbas, effekler som många gånger inte kan
repareras om det vid den slutliga prövningen skulle anses alt förbud trots
allt inte bör åläggas, 1 sådana fall kan man förvänta sig atl vederbörande 318

näringsidkare vänder sig mot staten med anspråk på ersättning för den Prop. 1985/86: 126 skada han har drabbats av. För klarhels skull bör det i ell motivuttalande e.d, anges all statens ansvar i sådana situationer begränsas till vad som följer enligt 3 § skadeståndslagen,

5.2 Göta hovrätt:

Utformningen av 6 § andra slyckel är, med hänsyn till innehållet i 7 § andra stycket sista meningen, inte helt konsekvent. Hovrätten föreslår att 6§ andra slyckel får följande lydelse: Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap rättegångsbalken får inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Enligt 7§ tredje styckel skall beslul om tillfälligt näringsförbud gälla omedelbart. Även när tillfälligt näringsförbud meddelas föreligger emellertid rätt till avveckling enligt 5§ (s, 419), I tydlighetens intresse bör i 7§ göras en hänvisning lill 5 §,

Det bör gä att samordna forumreglerna i 11 § andra och fjärde styckena,

5.3 Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten föreslär att 8§ 3 st i kommittéförslaget överförs till 6§ som etl tredje slycke.

Del i 7 § förslagel uppställda kravel för tillfälligt näringsförbud - atl del är uppenbart atl näringsförbud är befogal - framstår som sä strängt all del hindrar en önskad lillämpning i praktiken och medför all lagrummet följaktligen inte blir meningsfullt. Om rekvisitet "uppenbart" skall vara uppfyllt lär tillfälligt näringsförbud kunna åläggas endast då beslutsunderlaget också medger ett slutligt ställningstagande i näringsförbudsfrågan, Föratt etl långvarigt friheisberövande i form av häktning skall kunna ske i brottmål - ett frihetsberövande är det allvarligaste ingreppet mot den personliga integriteten - krävs såvitt avser skuldfrågan endast att någon är på sannolika skäl misstänkt för brott. Strängare krav bör såvitt nu är i fråga knappasl uppställas när det gäller frågan om näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom som sådan. Med beaktande av vad som anförts kan i 7 § ges följande lydelse.

Om sannolika skäl föreligger all näringsidkare, som avses i 1 § och 2§,
grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsför
bud i övrigt framstår som befogal får rätten meddela förbud etc.

En annan tänkbar lösning är all för tillfälligt näringsförbud kräva att del framstår som sannolikt all näringsförbud slutligen kommer att meddelas.

5.4 Göteborgs tingsrätt:

Kommittén uttalar (s, 333 O att en särskild tryckt handling med uppgift om näringsförbudets innebörd bör överlämnas till den som berörs av förbudet. Som framgår av vad tingsrätten har anfört ovan (avsnitt 4.3) har tingsrätten uppfattningen att informationen bör vara betydligt fylligare än vad kommittén synes avse.

7§
På s. 422 uttalas som en förutsättning för tillfälligt näringsförbud "atl
bevislägel vad gäller skuldfrågan måste framstå som hell klart". Med
uttrycket "skuldfrågan" måste åsyftas frågan om vederbörande har gjort
sig skyldig till brott. Efiersom brott inte ulgör en förutsättning för närings
förbud kan skuldfrågan inte rimligen tillmätas en avgörande betydelse vid
bedömningen om lillfälligt näringsförbud är befogal, 319

5.5 Riksåklagaren (RÅ): P'"«P- '- 'ö

§6

Angående talerätten när det gäller näringsförbud har riksåklagaren vid kontakter med kommittén hävdat den ståndpunkten att endast en myndighet bör ha sådan rätt. Samordningsproblem och kompelenskonflikler kan annars uppkomma. Skäl att frångå denna grundläggande uppfattning föreligger enligt min mening inte. Kommittén har ocksä föreslagit alt allmän åklagare skall ha exklusiv talerält. Emellertid har jag som ovan utvecklals den inställningen att åklagare endast bör handlägga näringsförbudsfrägor som har samband med brottslig handling.

Om näringsförbud däremol skall kunna meddelas utan att brottslig handling förekommit uppstår problem i fråga om vilken myndighet som skall föra talan i olika lägen. Som jag lidigare anfört talar åtskilliga skäl - både principiella och praktiska - mol all åklagaren handlägger ärenden, som inte grundar sig på brott. Svårlösta problem uppkommer också om annan myndighet skall föra talan i de fall åklagaren ej väcker åtal. Här angivna problem löses enligt min mening bäst genom alt brottslig handling blir en förutsättning för näringsförbud. Som jag tidigare anföri är det då naturligt att åklagaren för lalan om sådant förbud. Om däremol kommitténs förslag genomförs (näringsförbudei ej anknutet till brott) framträder svagheter både vid en ordning där åklagaren eller annan myndighet ensam har talerätt och vid en lösning där olika myndigheter skall dela på ansvarsområdet. I ett sådant läge förordarjag - särskilt mot bakgrunden av att det stora flertalet fall av näringsförbud lorde komma atl vara förenade med brottsliga handlingar - ändock en lösning där åklagaren ensam har lalerätt. Från olika synpunkter framstår en sädan ordning, som ju också föreslagits av kommittén, som den mest lämpliga. Skulle en sådan lösning inte anses böra komma i fråga synes kronofogdemyndigheten vara det organ som bör ges rätten atl föra talan om näringsförbud.

§§ 7, 8 och 9

Jag har inte något alt erinra mot den föreslagna regeln om tillfälligt näringsförbud. I övrigi får jag beträffande avvecklingsverksamhet contra tillfälligt näringsförbud hänvisa lill vad jag anföri vid § 5, Jag tillstyrker förslaget till utformning av §9,

5.6 Överåklagaren i Göteborg:

Med hänsyn till även i framliden hell vissl förekommande broltsmålsan-knytning i näringsförbudsfallen synes elt bibehållande av nuvarande regler om alt åklagare för talan och om anknylningen lill brottmål vara helt riktigt.

, Den föreslagna ändringen av beslämmelsen om tillfälligt näringsförbud tillstyrkes. Särskilda skäl i den nuvarande lagstiftningens 199g § för meddelande av interimistiskt näringsförbud har vållat myckel huvudbry. Rättspraxis synes utvisa alt särskilda skäl tolkats så atl dessa inte ansetts föreligga när åklagaren inte kunnal visa alt vederbörande avser all ägna sig ål näringsverksamhet som annat än anställd. Är man anställd anses man inte fortsätta näringsverksamhet och kan inte ens handlande får negativa följder för del allmänna eller borgenärerna och då är tillfälligt näringsförbud inte påkallat.

Även om hittills, som kommittén anfört, endasl ett fall av hävande av
näringsförbud föreligger, varvid en i etl statligt verk anställd vars avance
mang hotades av förbudet, fick förbudel hävt, kan jag inte finna annat än 320

atl nuvarande bestämmelser bör bibehåUas. Kommitténs hänvisning till atl Prop. 1985/86: 126 man av nåd bör kunna få förbudel hävt är inte övertygande. Del synes mig osäkert om nådeinslilulet verkligen kan tillämpas i dessa fall. I vart fall är del myckel enklare med en domstolsprövning på begäran av den berörde.

Del är en utmärkt idé atl föreskriva, att rätten skall överlämna en särskild redogörelse tiU den förbudel gäller om vad som avses med näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud. Förutsättningen bör dock vara atl underrättelsen på säll kommittén framhållit framställes på centralt håll.

5.7 Länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län:

Enligt 7§ lagförslagel får tillfälligt näringsförbud meddelas om del är uppenbart att slutligt förbud är befogat.

Ell näringsförbud kan vara en myckel ingripande ålgärd och del skulle därför vara synnerligen olyckligt om ett lillfälligt förbud senare hävdes. Med hänsyn därtill bör också ell tillfälligt näringsförbud begränsas till de allvarligaste fallen. Jag vill dock ifrågasätta om inte kommittén gått för långt genom all använda ordel uppenbart. Med den valda formuleringen ställer man i stort sett samma krav på ell tillfälligt förbud som på ett slutligt. Man skulle kanske någol tillspetsat kunna säga att man genom atl använda ordet uppenbart avskaffat tillfälligt näringsförbud som självständigt institut. Jag vill därför föreslå all man väljer en något mindre restriktiv formulering,

5.8 Länsåklagaren i Malmöhus län:

Kommittén föreslår (6§) att allmän åklagare - liksom för närvarande -

skall föra lalan om näringsförbud. Som jag framhållk kommer

förbud all kunna meddelas utan samband med konkurs eUer brott, således för förfaranden som inte ens bedömts vara värda all kriminalisera. Renl allmänt ifrågasätter jag om del är en åklagares uppgifl alt bedöma om en näringsidkare grovt åsidosatt sina åligganden. Då jag emellertid är medveten om alt knappasl några utredningar om näringsförbund i praktiken kommer all ske utom i samband med konkurs eller brott vill jag inte avstyrka förslagel.

5.9 Riksskatteverket (RSV):

Bland TSM finns flera som anser all TSM borde få föra lalan om näringsförbud. TSM skulle också vara kompetent alt klara av uppgiften. RSV anser alt del i vissa situationer kunde vara ralionelk med en sådan ordning. Enligt kommittén (s. 325 f) talar dock praktiska och principiella skäl mot alt dela uppgiften på flera myndigheter. Mot bakgrund härav bör del enligt RSVs mening försl prövas om förbättringar med de långa handläggningsliderna inte kan uppnås med det nuvarande systemet. Om så inte är fallet bör frågan las upp lill ny prövning.

5.10 Kronofogdemyndigheten i Göteborg:

Mot bakgrund av de betänkligheter som KFM hyser mot kommitténs
överväganden vill myndigheten föreslå en annan totallösning av hela frå
gan om vem som skall utreda näringsförbudsmålen och vem som skall föra
målen i tingsrätten. Vare sig kopplingen lill eventuell brottsutredning efter
polis/åklagares normala arbetsuppgifter är bärande skäl mol att målen 321

21 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 126. Bilagedel

överförs till annan myndighet. Det kan tvärtom påslås atl näringsförbuds- Prop. 1985/86: 126 målen är väsenskilda från vanliga brottmål vilket talar mot hela den straffprocessuella kopplingen. Såsom utredningen själv nämner (s. 392) är del inte frågan om straffrättsliga överväganden utan prövningen är snarast "näringsrältsligl inriktad".

KFM i Göteborg vill för sin del föreslå atl uppgifterna alt utreda närings-förbudsmälen och föra dessa i tingsrätten tillförs landels KFM. Dessa myndigheter har i sin dagliga verksamhet vana av kontakter med illojala näringsidkare. De utredningar som verkställs framför allt om den ekonomiska skötsamheten ligger till grund för myndighetens agerande. Del är också bekant att de personer som meddelats näringsförbud och som enligt förvaltarens syn borde meddelas förbud är välkända för KFM på elt eller annal sätt. Påståendena om dubbelarbete ifall utredningarna ligger på annan hand än polismyndigheterna ter sig inte övertygande. Det skaU noteras atl myckel av del material som ligger lill grund för polisens utredning är sådant som emanerar från KFM eller som med enkla ålgärder kunnal sammanställas där ur KFMs befintliga material,

Slutligl kan också anföras all kronofogdarna som tjänstemän p. g, a, sin utbildnings- och erfarenhetsbakgrund lorde vara väl skickade att föra målen vid tingsrätten. Visseriigen kan en överföring av nu nämnda uppgifter till landets KFM inte ske utan resurstilldelning men sannolikt blir detta alternativ billigare än om resurser skall tillföras polis/åklagarmyndigheter.

5.11 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

6§ Här utvecklas reglerna om förande av talan och utredning samt forum angående näringsförbud.

Något som bör diskuteras noga är frågan om vem som skall föra,talan om näringsförbud. Åven med den föreslagna utvidgningen i bestämmelserna torde de flesta näringsförbuden också i framliden komma att drabba näringsidkare i konkurs. Detta medför naturligtvis att material, som är användbart och nödvändigt i en näringsförbudsprocess strömmar in till TSM i kommunikationen med förvaltare och gäldenär saml borgenär. TSM, som sålunda omedelbart vid konkursulbrotlel får inblick i gäldenärens/närings-idkarns silualion, bör följaktligen ha rätt att föra talan om näringsförbud. I varje fall är det i hög grad lämpligt att TSM får föra talan om interimistiskt näringsförbud. En lösning sådan som den skisserade är rationell och sakligt sett välunderbyggd men torde förutsätta atl antalet tillsynsmyndigheter reduceras.

Förslaget beträffande forumregeln är enligt kronofogdemyndighetens i Malmö mening inte bra. Lagrummet bör omfatta både konkurslagens regel och den som föreslås i belänkandet. Ståndpunkten intages på grund av del ovan sagda om atl de flesta förbudsfallen även i fortsättningen kommer att vara ocksä konkursfall, vilket då skulle motivera atl konkursforum behålls. I övriga fall kommer de föreslagna forumreglerna att gälla.

7 {i Förslaget angående tillfälligt näringsförbud är enUgt myndighetens me
ning mindre bra. Formuleringen "Om det är uppenbart all näringsförbud
är befogal,,," innebär i praktiken, all bevislägel måste framstå som hell
klart, för att näringsförbud skall kunna åläggas en näringsidkare. Fråga är
om bestämmelsen kommer all kunna lillämpas, efiersom beviskravet är så
högt. En bättre formulering synes vara "Om del är sannolikt atl någon kan
åläggas näringsförbud och det är fara för betydande skada genom fortsatt
näringsverksamhet, fär rätten förordna om tillfälligt näringsförbud". 322

Del tiUfälliga näringsförbudet utgör ell hårt ingrepp och de.föreslagna Prop. 1985/86: 126 reglerna synes myckel svåra atl tillämpa. Delta sammantagel leder fram lill uppfattningen, atl de närmare omständigheterna i problemkomplexet bör utredas ytterligare.

5.12 Kronofogdemyndigheten i Stockholm:

Väckande av talan m.m.

KFM anser all övervägande skäl talar för ell bibehållande av nuvarande ordning all allmän åklagare för lalan om näringsförbud vid allmän domslol. En uppdelning av talerätten i fall där åtal väcks för brott och övriga fall anser KFM mindre lämplig. Talan om näringsförbud utan samband med åtal lorde endasl förekomma i sällsynta fall. Den myndighei - tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) eller annan - som skulle föra talan i sådana fall skulle knappast få nödvändig vana vid handläggning av dessa ärenden. Vidare framstår del som klart opraktiskt om en åklagare efler all ha lett en förundersökning rörande brott och ifrågasatt näringsförbud skulle ha alt överlämna näringsförbudstalan ål annan myndighet om åtal för broll av en eller annan orsak ej skall väckas. Än mer opraktiskt skulle delta framstå om lalan redan väckis rörande säväl ansvar för brott som ifrågasatt näringsförbud och åtalet av någon anledning nedläggs, varvid åklagaren skulle behöva överlämna lalan tiU annan myndighei.

Inte heller i fråga om tUlfälliga förbud bör annan än allmän åklagare föra lalan.

Om trots vad nu anförts en uppdelning av lalerätten skulle äga rum vid KFM framhålla all TSM med sitt allmänna engagemang i näringsförbudsfrågorna och med den allmänna processvana som i andra sammanhang förulsälls hos denna, är klart lämplig för uppgiften.

Anmälningsskyldighet

KFM delar kommitténs åsikt all skyldighet att till åklagare anmäla fall för näringsförbud bör åvila konkursförvaltare och tiUsynsmyndighet, Skyldighet för annan myndighei bör ej föreskrivas,

KFM vill dock la upp frågan om behovet av nedbringande av den tid som förflyter från konkursbeslut lill förvaltarens anmälan i förvallarberäl-telse/-uppgift. Det är KFMs erfarenhet att förvaltarna i många fall anser sig behöva avsevärt längre lid för sina berättelser än kommittén redovisat (s. 79). Olika anledningar som KFM inte ansett sig böra ifrågasätta har uppgivits härtill. I sådana fall där skäl till näringsförbud framkommer på ett tidigt stadium borde förvaltaren ha skyldighet alt göra anmälan härom fastän andra omständigheter som skaU redovisas i berättelsen ännu ej färdigutretts. Ett tillägg till 55 § och 185 b § konkurslagen med sådant innehåll föreslås.

Tillfälligt förbud

KFM utgår från att polis och åklagare tilldelas sådana resurser all den tidsutdräkl som konstaterats ha varit fallet (s. 327), och som även är KFMs erfarenhet, kan nedbringas avsevärl. Även om polis och åklagare får tillräckliga resurser kommer utredningen i många fall av komplicerad ekonomisk brottslighet all dra ut på tiden. Del kan i sådana fall redan i början av utredningsarbetet vara uppenbart all näringsförbud är motiverat. KFM delar kommitténs uppfattning atl institutet tillfälligt förbud bör komma lUl

användning oftare än hiltUls. Enligt KFMs mening bör åklagaren ha skyl- Prop. 1985/86: 126 dighet atl i varje särskill faU så snart del lämpligen kan ske pröva om förutsättningar för tillfälligt förbud föreligger och i så fall omgående föra lalan om sådant. Denna skyldighel bör inskrivas i lagen om näringsförbud.

5.13 Kronofogdemyndigheten i Sundsvall:

Myndighetens uppfattning är alt del i framliden torde bli ytterst svårt alt få lill stånd tillfälligt näringsförbud. Det torde vara hart när omöjligt alt på elt tidigt stadium ha klart för sig all del är "uppenbart" alt näringsförbud är befogat. Ordel uppenbart bör utbytas mot annal ord eller annan formulering syftande till all ge någol vidare bedömningsram på detla preliminära stadium. Man kunde kanske analogisera med uttryckssätten belräffande anhållande och häktning. Med hänsyn till uttalanden om snabbhet i handläggningen och de regler om tidsfrister som finns angivna torde rättssäkerheten inte bli lidande om reslikrivitelen bleve något mindre.

5.14 Marknadsdomstolen (MD):

Kommittén har övervägt om marknadsdomstolen borde anförtros uppgiften all pröva ansökningar om näringsförbud. Kommittén har dock stannat för att de allmänna domstolarna, och åklagarna, även i fortsättningen bör ha huvudansvaret för tillämpningen av beslämmelserna. Ocksä marknadsdomstolen anser övervägande skäl tala för all denna ordning behåUs.

5.15 Konsumentverket:

Konsumentverket har inget alt invända mot alt näringsförbudsprövningen ligger kvar hos aUmän domstol. En sädan ordning ler sig naturlig med tanke på de straff- och civUrättsliga frågor som ofta torde aktualiseras i mål om näringsförbud.

Verket har heller ingenting emot att man prövar en ordning där åklagaren har ensam talerält i detta slags mål. I de fall där en förbudstalan aktualiserats av atl ett företag har grovt åsidosatt gällande konsumenl-skyddsregler är det angeläget atl åklagaren nära samråder med Konsumentverket/Kö under förundersökningen och under rättegången.

5.16 Länsstyrelsen i Stockholms län

5.16.1 Taxeringsavdelningen:

Samband mellan skaitebrotislagen — lagen om näringsförbud

För taxeringsavdelningen kommer anmälningar enligt lagen om näringsför
bud i framliden bli vanliga, dels för atl vi utreder systematiska brott och
dels för atl vi utreder broll som medför betydande skada för staten. Dessa
typer av brott har lidigare medfört att vi lämnat åtalsanmälningar. Under
år 1983 lämnades från taxeringsavdelningen och uppbördsenheten i Stock
holm 828 stycken ålalsanmälningar gällande brott mol skatlebroltslagen.
Etl anlal av dessa anmälningar kommer alt leda lill all personer kommer
all bli dömda till grovt skattebedrägeri. Vid bedömning om skattebedrägeri
skall anses som grovt skall särskUt beaktas, om det rört mycket betydande
belopp eller eljest varit av synnerligen farlig arl (Skatlebroltslagen 4§).
Under samma lagrum faller exempelvis både om man undanhållit etl be
lopp på 500000 kronor från beskattning eller om man systematiskt undan
hållit flera små belopp på sammanlagt 500000 kronor. 324

I försia paragrafen i förslag lill lag om näringsförbud stadgas: Prop. 1985/86: 126

1§

Näringsförbud får, om del är påkallat från allmän synpunkt, meddelas enskild näringsidkare som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

Vid bedömning av om näringsförbud är påkallat skall särskill beaktas om missbruket varit systematiskt, om det medfört belydande skada och om det fortsatt sedan näringsidkaren dömts för broll i näringsverksamhet.

Förbud skall åläggas för viss tid, lägst tre år och högst fem år.

I specialmoliveringen förklaras paragrafen bland annat med följande om när näringsförbud bör anses påkallat: sid 399.

I lagtexten binds de tre omständigheterna samman med ordet "och", inte med ordel "eller". Avsikten härmed är att det klart ska framgå all alla tre omständigheterna ska beaktas och all man alltså inte för all ålägga näringsförbud ska nöja sig med att konstatera att en av dem är för handen, sid 397.

Del bör återigen anmärkas alt del här inte är fråga om någon rekvisit i egentlig mening. Del är därför inte nödvändigl att här bestämt avgränsa när ett missbruk ska anses ha skett systematiskt. Det är inte heller nödvändigl atl domstolen intar en bestämd ståndpunkt till frågan om missbruket ska anses ha skett systematiski eller inte. Således är det inte heller nödvändigt atl del här görs någon regelrätt uppsåtsbedömning. Del är dock klart, som redan sagts, atl det måsle ligga ett mått av beräkning i förfarandel för alt man ska ha anledning alt beakia del särskilt i enlighet med vad ovan sagts.

Specialmoliveringen lar även upp frågan om bokföringsbrott och uppbördsbrotl på följande sätt; sid 391.

Även brottslighet som traditionellt uppfattats som någol mindre allvarlig -exempelvis vissa bokföringsbrolt och uppbördsbrotl - bör kvalificeras som elt grovt åsidosättande, om den upprepals under lång tid eller vid ell flertal lillfällen.

När man sedan lar upp exempel på frågor så tas elt rent gäldenärs- och skattebrott upp som exempel på när näringsförbud inte är adekvat: sid 401

En rörelseidkare tar inför en hotande konkurs ut alla medel — ca. en halv miljon kronor - från förelagels bankkonton och ger sig iväg med pengarna till utlandet. I övrigt har han skött sig kianderfrill. - I detta fall är, enligt kommitténs uppfattning, näringsförbud inte någon adekvat sanktion.

Taxeringsavdelningen anser all frågan om näringsförbud aUlid skaU las upp i samband med att någon blir dömd för grovt skattebedrägeri. Framför alll är del viktigt atl man får korrelation mellan lagarna. Den lucka som annars skapas kan medföra att den ekonomiska brottslingen föredrar all undanhålla endast ett stort belopp i stället för att undanhålla flera små belopp.

Taxeringsavdelningen föreslår - att frågan om näringsförbud alllid tas upp till prövning när någon döms

för grovt skallebedrägeri.

5.16.2 Uppbördsenheten:

Anmälningsskyldighet åligger enligt förslaget endast konkursförvaltare

och tillsynsmyndighet. Kommittén diskuterar anmälningar från andra

myndigheter och anför all det får anses vara en naturiig del av deras

skyldigheter atl fästa åklagarens uppmärksamhet på förhållanden som kan 325

föranleda näringsförbud.

Uppbördsenheten finner det otillfredsställande alt andra myndigheters Prop. 1985/86: 126 rätt och skyldighet atl göra anmälningar inte regleras närmare. De föreslagna reglerna för näringsförbud måste komma att medföra att frågan i de flesta fall aktualiseras innan en konkursutredning hinner göras.

Det är viktigt all myndigheternas informationer verkligen kommer till åklagarens kännedom. Polisens resurser kommer alltid att vara för små för all medge en konsekvent kontroll hos olika myndigheter. Myndigheter som vidtar åtgärder mot förfaranden i en viss näringsverksamhet får ofta kännedom om andra graverande omständigheter. Myndigheterna behöver stöd av regler annars kan del länkas att vissa underlåter all göra anmälningar i avvaktan på konkursutredning eller på grund av osäkerhet om sekretessbestämmelserna, medan andra är mycket nitiska. Om rättstillämpningen ska bli enhetlig och effektiv och kunna omfattas med förtroende krävs det att likartade beteenden får en likartad prövning.

Uppbördsenhelen anser all lagen bör innehålla beslämmelserom anmälningsskyldighet och anmälningsräll som gäller generelll för alla myndigheter, t.ex.:

Myndighei, som gör anmälan om misstänkt broll i näringsverksamhet, ska, om del i övrigt föreligger sådana omständigheter som enligt 1 § ger anledning atl anla atl näringsförbud kan komma att åläggas, göra anmälan härom med angivande av omständigheterna ifråga.

Myndighet som i sin verksamhet har vidtagit ålgärd som föranlett sädan sanktion som anges i 1 §, får, om det i övrigt föreligger andra omständigheter som enligt 1 § ger anledning atl anla all näringsförbud kan komma atl åläggas, göra anmälan härom med angivande av omständigheterna i fråga.

En sådan reglering skulle medföra att myndigheterna alltid skuUe få la ställning till frågan om eventuellt näringsförbud och alt åklagaren i befogade fall skulle få en bra utredning som grund.

5.17 Jönköpings polisdistrikt:

Det är viktigt att domstolen på yrkande av åklagare kan meddela ett tillfälligt (interimistiskt) näringsförbud att gälla under tiden som utredningen pågår. Härigenom undviker man de förseningar, som en utdragen ulredning kan medföra. Att utredningen kan ta lång tid behöver icke alltid bero på all polis och åklagare har stora arbetsbalanser. Det finns goda möjligheter för en näringsidkare atl förhala förfarandet och därigenom kunna fortsätta sin tvivelaktiga näring.

5.18 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Frågan om meddelande av näringsförbud handläggs nu av polis, åklagare och tingsrätt. Kommittén föreslår ingen ändring härvidlag. De brister i handläggningen, lidsuldräkt och oenhetlig lagiillämpning, som kommittén konstaterat avses bli undanröjda genom tydligare utformning av förutsättningarna för meddelande av näringsförbud, genom resurstillskott till polis., och åklagare samt utvidgalsamarbete med andra myndigheter.

5.19 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kommittén föreslår, att talan om näringsförbud skall föras i lingsräii av
allmän åklagare (§ 6). När del gäller frågan om vilka myndigheter som skall
ha ansvarel för utredning och för alt föra talan, har lill kommittén i några
fall framförts förslag om att överföra dessa funktioner från polis och
åklagare till andra myndigheter, bl.a. lill tillsynsmyndigheten i konkurser. 326

(TSM). Den klart dominerade uppfattningen har dock varit all ansvaret Prop. 1985/86: 126

liksom i dag skall ligga på polis och åklagare. Länsslyrelsen delar denna

uppfattning.

Efiersom anknytningen lill konkurs släpps i kommitténs förslag, kan näringsförbud aktualiseras för näringsidkare, som över huvud taget inte är kända hos kronofogdemyndighet och TSM. Vid taxerings- och skatterevisioner kan uppdagas förhållanden, som motiverar näringsförbud också för näringsidkare, som utåt framstått som skötsamma i fråga om sina skyldigheler mol del allmänna och därför undgått all bli föremål för betalningsanmärkningar. Redan härav framgår, att TSM och kronofogdemyndighet inte bör anförtros uppgiften all föra lalan om näringsförbud. Härtill kommer, all någon form av brott i de flesta fall finns med i bilden när näringsförbud kan bli aktuellt. Länsstyrelsen har för övrigt förordat, att brottslig handUng skall vara en grundförutsättning för näringsförbud. Det framstår därför som naluriigl - inte minsl ur processekonomisk synpunkt - all åklagare liksom hittills skall ha exklusiv lalerätt.

Konkurslagen innehåller bestämmelser om skyldighel för konkursförvaltare och TSM att anmäla tiU åklagare sådana fall där näringsförbud kan komma i fråga. Också inom andra områden än konkursområdel kan det framkomma omständigheter som motiverar anmälan till åklagare om ifrågasatt näringsförbud - särskilt som konkurs enligt kommkténs förslag inte längre skall vara en förutsättning för sådant förbud. Här kan som exempel nämnas länsslyrelsens ansvarsområde i fråga om skattekontroll och naturvärd. Misskötsamhel som här uppdagas bör också kunna föranleda anmälan till åklagare. Länsstyrelsen anser därför, att konkurslagens regler om anmälningsskyldighet slopas och all det i stället i lagen om näringsförbud las in en allmän bestämmelse om skyldighet för alla berörda myndigheter all lill åklagare anmäla förhållanden som kan medföra förbud.

5.20 Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Bokföringsbrott och skallebrolt lorde komma atl vara dominerande or
saker till näringsförbud även i framtiden, antingen isolerade eller ocksä i
förening med andra brott i näringsverksamhet. Dessa brott upptäcks till
allra största delen genom skatteförvaltningen och dess revisionsverksam-
hel. En av huvuduppgifterna för den verksamheten är just alt identifiera
och åtgärda företag som har bristfälligt underlag för sina skatteuppgifter,
dvs. dålig bokföring, eller som av andra skäl lämnar missvisande uppgifter.
Detta innebär atl del sannolikt blir skattemyndigheterna som kommer
alt la initiativ tiU de flesta ärendena om näringsförbud. 1 dessa fall kan det
vara inte bara lämpligl ulan också nödvändigt all utnyttja skatterevisorer
nas särskilda kompelens för atl göra den basulredni.ng som behövs som , . ,
underlag för förundersökningen i brottmålet. Härigenom sparas också tid
och resurser hos åklagar- och polismyndigheterna. En sådan ordning bör
bidra lill alt handläggningsliden förkortas avsevärt, vilket ju är ytterst
angelägel bl.a. med tanke på huvudsyftet med näringsförbud - att för
hindra fortsalt skada. . !

5.21 Sveriges domareförbund:

Förbundet kan-- godta de föreslagna reglerna om förfarandet - - -.

327.

5.22 Sveriges Advokatsamfund: P™P- 1985/86:126

Med den utformningen förslagel fått rörande förfarandel i mål om närings
förbud, innebärande atl talan skall föras av allmän åklagare vid allmän
domstol, anser samfundei att rättssäkerhetsintressena tUlgodoses.

5.23 Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen delar kommitténs uppfattning att del även i fortsättningen bör vara allmän domstol som beslular i näringsförbudsärenden på talan av allmän åklagare. En ordning med talerält i vissa fall för fackmyndighet eller med delad talerält mellan åklagare och annan myndighet skulle stöta på myckel stora praktiska svårigheter, även om elt sådanl brottsrekvisit som föreningen i likhet med en minoritet inom kommittén föreslår skulle införas. Däremol är det självklart att ell ökat samarbete mellan fackmyndigheterna och åklagarna skulle vara lill gagn för effektiviteten. Formerna för etl sådant utökat samarbete bör emellertid ankomma på Riksåklagaren och berörda fackmyndigheter atl bestämma. Föreningen ställer sig helt bakom kommitténs uppfattning att åklagaren bör ges ökade resurser.

Föreningen delar kommitténs uppfattning all de tvångsmedel som idag

slår till buds i elt näringsförbudsmål (husrannsakan, kroppsbesiklning och

kroppsvisitation) inte bör utökas. Om ett brottsrekvisit införs på sätt som

föreningen föreslagit kan normalt förutsättningar för olika tvångsmedel

föreligga redan på grund av brottet.

Vad kommittén anfört om lillfäUiga fårbud föranleder ingen erinran. Föreningen tillstyrker att lagtexten får den utformning som framgår av 7 § i .den föreslagna lagen om näringsförbud. Nuvarande rekvisit "särskilda skäl" har uppenbarligen varit svårtolkat i nu aktuellt hänseende och någol krav på risk för fortsalt skada bör inte uppställas för ell tillfäUigt förbud. Del finns inget skäl atl lägga uppgiften atl väcka talan om tillfäUigt förbud !på annan än åklagaren.

5.24 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Beträffande tillfälligt näringsförbud torde det vara nästan omöjligt att på ett tidigt stadium få klart för sig all det är "uppenbart" all näringsförbud är befogal. Ordel "uppenbart" bör bytas ul mol annal ord eller annan formulering för all ge någol vidare bedömningsram i etl preUminärl stadium. Ell förslag är atl analogisera med uttryckssätten beträffande anhållande och häktning. Detta lorde inte innebära någon risk ur rättssäkerhetssynpunkt.

5.25 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Kommittén har också behandlat forumfrågan. TCO delar kommitténs uppfattning att den nuvarande ordningen bibehålls innebärande, att enbart åklagare får föra talan saml alt utredningen sköts av polis och all ärendena handläggs i tingsrätt. Huvuddelen av ärendena torde även med de ändrade reglerna komma all aktualiseras i samband med brottsutredningar.

5.26 Centralorganisationen SACO/SR:

Kommittén föreslår att rekvisitet för lillfälligt näringsförbud avsevärt
skärps. Del kan i och för sig finnas skäl till en skärpning men JUSEK anser
all en sådan formulering som innebär atl domstolen föregriper den slulliga
frågan om näringsförbud bör undvikas. Den slulliga prövningen föregås 328

oftast av en ulredning som tar flera månader i anspråk. Också under denna Prop. 1985/86: 126

lid kan del finnas myckel starka skäl för etl näringsförbud. Såsom förslagel

ulformals torde emellertid interimistiskt beslut i praktiken endast komma

all meddelas då domstolen, i samband med att den skiljer sig från målel,

önskar utsträcka näringsförbudei alt gälla under liden intill dess domen

vinner laga kraft.

Från vissa håll, däribland från juslkieombudsmannen, har ifrågasatts om det inte vore mest ralioneUt, att tillsynsmyndigheten förde talan om näringsförbud. JUSEK anser dock i likhet med kommktén all övervägande skäl talar för att allmän åklagare för sådan talan.

5.27 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

När det gäller kommitténs förslag om förändring av reglema för utdömande av tilkälligl näringsförbud, delar förbundel kommitléns uppfattning alt det är olyckligt om tillfälligt näringsförbud senare visar sig sakna grund. Kommitléns förslag atl tillfälligt näringsförbud endast ska kunna utdömas i uppenbara fall kan emellertid få en annan lika olycklig effekt. Nämligen all inga tiUfälliga förbud utdöms. Verkan av de risker förslagel innebär för domstolar och åklagare kan medföra all tillfäUigt näringsförbud inte yrkas eller utdöms ens i uppenbara fall.

5.28 Svenska Målareförbundet:

Prövning av näringsförbund bör ulöver polis, kronofogdemyndighet, och konkursförvaltare, kunna föreslås av konsumentombudsman, näringsfri-helsombudsman och av näringsidkaren berörd facklig organisalion.

5.29 Juridiskafakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

Näringsförbudskommiltén har övervägt (s. 203) om det borde införas en möjlighel all utdela uttryckliga varningar till näringsidkare som närmar sig "näringsförbudsgränsen". Någon sådan möjlighet föreslås dock inte, eftersom nackdelarna ansågs avsevärda och en näringsidkare själv bör kunna avgöra om hans agerande medför att näringstillstånd kan bli aktuellt. I detta sammanhang uttalar kommittén vidare att en dom för brott i näringsverksamhet bör anses utgöra en påtaglig varning. Åsikten har kommit till uttryck i 1 §, 2 sl på så sätt alt del vid bedömningen av om elt näringsförbud är påkallat särskill skall beaktas bl.a, om missbruket fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet.

Fakullelsnämnden delar kommitténs uppfattning alt del inte bör vara någon förutsättning för meddelande av näringsförbud all varning tidigare utfärdats. Däremol bör del vara möjligt alt uifärda varningar lill näringsidkare som i sådan omfattning åsidosatt sina skyldigheter all gränsen för vad som krävs för alt näringsförbud skall kunna ulfärdas börjar närma sig. Del är svårt atl inse vilka avsevärda nackdelar en sådan ordning skulle medföra. Del kan här erinras om all en möjlighel alt utfärda varning regelmässigt finns inom etableringsrätten, t. ex. i yrkestrafiklagen och fasligheismäklar-lagen. SärskUt motiverad framstår möjligheten alt utfärda varningar i de situationer då en näringsidkares åsidosättande av sina skyldigheler inte är av så allvarlig art all näringsförbud kan meddelas men en friande dom skulle kunna ge intrycket av alt det är fritt fram all fortsätta den påtalade näringsverksamheten som förut.

329

5.30 Malmö kommunstyrelse: Prop. 1985/86: 126

7§

Rätlen skall i vissa fall kunna meddela lillfälligt näringsförbud. I och för sig kan man ställa sig tveksam till ell förbud som meddelas innan alla fakta i saken föreligger, men å andra sidan torde det vara nödvändigt med alt snabbt ingripa i vissa fall. Kommunstyrelsen kan därför acceptera förslaget även i denna del.

6 Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud. Ansvariga myndigheter. Tillsynens omfattning och inriktning. Samarbete mellan myndigheter m.m. Ändring i skatteregisterlagen. Resursfrågor.

6.1 Malmö tingsrätt:

Av största betydelse är all meddelade näringsförbud verkligen efterlevs. Det är här fräga om elt område där möjligheterna till kringgående är betydande och där hänsynen till den enskildes integrket lägger hinder i vägen för en verkligt effektiv övervakning. Enligt tingsrättens mening är detta del mest svårbemästrade problemet. Tingsrätten anser dock all några vägande invändningar ej kan riktas mol kommitténs förslag lill lösning av problemet. Således anser tingsrätten i likhet med majoriteten att de kronofogdemyndigheter, som är tillsynsmyndigheter i konkurs, bör svara för tillsynen över dem som ålagts näringsförbud.

6.2 Göteborgs tingsrätt:

Tingsrätten delar uppfattningen atl tillsynsmyndigheten i konkurs även fortsättningsvis skall vara övervakningsmyndighet. En överföring till polismyndighet av ansvaret skulle sannolikt - med hänsyn till de knappa resurserna och mångfalden av uppgifter - leda till sämre effektivitet i övervakningen.

I övrigt anser sig tingsrätten inte böra anlägga synpunkter beträffande övervakningen.

Del torde inte vara realistiskt att hoppas på snabbare handläggning och. bättre övervakning utan att berörda myndigheter får resursförstärkning. Med hänsyn lill vad tingsrätten har anfört (avsniti 1,4) om vilka resultat som man kan uppnå genom näringsförbud är tingsrätten tveksam om man ■ bör salsa ytterligare resurser på näringsförbudsinslitulel.

6.3 Riksåklagaren (RA):

Jag delar den uppfattning soni majoriteten i kommittén förfäktar, nämligen
att kronofogdemyndigheterna även fortsällningsvis skall ha uppgifteii att ,

övervaka atl meddelade näringsförbud efterföljs..Praktiska skäl talar enligt
min mening härför. När del gäller den speciella typ av brottslighet.som en
överträdelse av näringsförbud innebär synes kronofogdemyndigheternas
möjligheter atl i sin ordinära verksamhet upptäcka misstänkta överträ
delser vara mer gynnsamma än polisens. Detta gäller givetvis även den
kontroll av avvecklingsverksamheten som berörts under §5. Oavsett om 33q

näringsförbud grundas på broll eller inte anserjag att en sådan ordning bör Prop. 1985/86: 126

gälla. I denna del tillstyrks således förslaget. Del väsentliga är alt tillsynen

effektiviseras.

När det gäller kommitténs förslag all kronofogdemyndigheten i sin övervakande verksamhei skall få hålla förhör med den som ålagts näringsförbud vill jag hävda en avvikande mening. Någon reglering av dessa förhör har inte föreslagils. Detta gör bl.a. atl syftet med dessa förhör framstår som oklart. Det kan inte uteslutas att den föreslagna typen av förhör kan vara lill men för den eventuellt kommande brottsutredningen. Enligt min uppfattning bör kronofogdemyndigheternas övervakning i försia hand ske genom tillgängliga register. Även iakttagelser som kronofogdepersonalen gör i sin fällverksamhet bör utnyttjas. Så fort misstanke om överträdelse uppkommer bör myndigheten anmäla detta till polis eller åklagare. Jag vill i det sammanhanget betona vikten av att kronofogdemyndigheten dokumenterat alla uppgifter, iakttagelser och övriga åtgärder som föregått anmälan och alt denna dokumentation bifogas anmälan. Därigenom underlättas brottsutredningen och risken minskar för atl onödiga bevisproblem skall uppstå.

För alt syftet med lagstiftningen skall kunna nås är del av vikt alt utredningsresurser fmns och alt övervakning och kontroll av de personer som ålagts näringsförbud fungerar på avsett sätt, I annat fall blir förbudet

föga verksamt,-- Mot den bakgrunden kan del ifrågasättas om det i

försia hand är nya och utvidgade sanktioner som behövs. Enligt min mening är det mera fråga om alt myndigheterna har de resurser som erfordras för atl tillgodose de krav som lagsliflningen ställer på dem. Del bör i detta sammanhang framhållas att den förstärkning pä åklagarsidan med ett tjugofemlal Eko-tjänster som sketl under de senasie åren har varit ■ elt VärdefuUl bidrag för alt öka åklagarväsendets slagkraft,

6.4 Överåklagaren i Göteborg:

Jag instämmer i all som hittills de kronofogdemyndigheter som är tillsyns
myndigheter i konkurs bör vaka över näringsförbudens efterlevnad, men
motsätter mig helt atl tillsynsmyndigheterna skall kunna hålla förhör med-
den som ålagts näringsförbud. Enbart det förhållande all inte några regler
föreslås som reglerar dessa förhör och möjliggör tvång för all säkerställa
förhörens hållande får mig atl hesilera inför förslagel. Av större vikt synes
dock vara dels all polispersonal med sin särskilda utbildning och rutin är
mer lämpade att hålla förhör ock dels alt stor risk föreligger, att bevis -

undanröjes om tillsynsmyndigheten går in och håller förhör utan tillgång ■ . ■

lill de tvångsmedel, som kan bli erforderliga. . • . .

6.5 Länsåklagaren i Stockholms och Gotlands län: '

Enligt 13 § lagförslagel skall tillsynsmyndighet övervaka all näringsförbud!

efterlevs. ■':.. . , ■ • •

Kommittén har ingående diskuterat om polisen eller tillsynsmyndighe-' len skall vara övervakningsmyndighet. Majoriteten har valt tillsynsmyndighet. Jag tycker emellertid alt de synpunkler som kommittén själv framfört närmast talar för alt polisen bör vara övervakningsmyndighet. Det åligger ju polisen all upptäcka och beivra brott och den nu aktuella övervakningen går mycket naturligt in under ekorotlarnas verksamhetsområde.

Man kan fråga sig vilka möjligheter en tillsynsmyndighet har att uppläc- -

ka en överträdelse. Såsom kommittén har beskrivit del är tjänstemännen i
slort sett hänvisade lill regislerspaning. Man nämner visserligen även all 331 •

viss yttre spaning kan äga rum. Kommittén anser dock uppenbarligen att Prop. 1985/86: 126 en tillsynsmyndighets möjligheter att upptäcka överträdelser är alllför begränsade. Man har därför gett tillsynsmyndigheten möjlighet hålla förhör med den som ålagts näringsförbud. Denna lösning anser jag vara olycklig ur både principiell och praktisk synvinkel. En tjänsteman på en tillsynsmyndighet kan nämligen komma i den situationen atl han i praktiken inleder förundersökning, en situation som han varken har erfarenhet av eller utbildning för. Utöver detta villjag tillägga alt mina erfarenheter av tillsynsmyndighets övervakningsarbete är ganska dåliga. Jag anser således alt polisen skall vara övervakningsmyndighet.

6.6 Länsåklagaren i Malmöhus län:

Det har i förslaget diskuterats om bl.a. kronofogdemyndigheterna eller polisen skulle vara ansvariga för tillsynen. TUlsynsskyldigheten är en ny arbetsuppgift och oberoende av vilken myndighei som skall utöva tillsynen är effektiviteten helt beroende av vilka resurser som slälls till förfogande för ändamålet. Då denna tillsyn syftar till atl uppdaga brott ligger del närmast lill hands alt polisen utövar verksamhelen. Näringsförbud kan ådömas ulan samband med broll. Då även kopplingen lill konkurs föreslås slopad får man förutsätta att viss verksamhet förekommer för alt kontrollera om näringsidkare grovt åsidosätter sina åligganden. Denna kontroll synes av ekonomiska skäl knappast kunna ske på annal sätt än genom registerspaning och genom skalterevision. På detta stadium är det enligt min mening lämpligast alt kronofogdemyndigheten har ansvar för atl frågan om näringsförbud skaU aktualiseras. Efiersom det är olämpligt att flera myndigheter har att ulöva kontroll över näringsverksamhet talar övervägande skäl för alt kronofogdemyndigheterna har ansvar för tillsynen både beträffande kontroU huvuvida näringsidkare grovt åsidosatt sina åligganden och om näringsidkare överträtt näringsförbud.

6.7 Länsåklagaren i Norrbottens län:

För all förhindra och upptäcka överträdelser av näringsförbud krävs en effektiv tillsyn. Idag är det de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs som också har ansvarel alt övervaka alt näringsförbud efterlevs. Också i fortsättningen bör kronofogdemyndigheten anförtros tillsynsuppgiflen. Så fort tillsynsmyndigheten misstänker eller får indikationer på atl överträdelse av ett näringsförbud äger rum bör detla anmälas tUl åklagare. Det finns ej några skäl till alt tillsynsmyndigheten skall ges befogenhet alt kalla tUl förhör. Föreligger misstanke om överträdelse eller finns skäl för mer ingående spaning på personen ifråga skall anmälan göras till åklagare varvid polisen i samarbete med åklagare får fortsätta undersökningarna. Finns ej misstanke om alt vederbörande överträder ett givet näringsförbud finns ej heller skäl att kalla vederbörande lill förhör. Polismyndigheten har den spanings- och förhörsvana som krävs för alt på ell effektivt sätt följa upp och ulreda överträdelser av näringsförbud.

6.8 Datainspektionen:

Näringsfårbudsuppgifter i kreditupplysning

Den som åläggs näringsförbud utsätts därigenom alldeles uppenbart för ell
intrång i personlig integrket, I princip är emellertid inte detta intrång
otillböriigi, 332

För att näringsförbud skall bli effektivt fordras alt beslulel härom är Prop. 1985/86: 126 tillgängligt som en varningssignal för omgivningen. Den som ålagts näringsförbud lorde ha större benägenhet alt överträda gällande regler - det är del som är grunden lill förbudet, och del gör också kontroll av alt förbudet inte överträds angelägen. Någon aktiv informalionsspridning genom myndighels försorg har hktills inte förekommit av uppgifter om meddelat näringsförbud. Datainspekiionen delar kommitténs uppfattning (s. 366) alt någon publicering genom kungörelse, annonsering eller liknande inte bör ske. Däremot sprids uppgifterna, som kommittén anför på s. 362 i belänkandet, av kreditupplysningsföretag. (Datainspektionen har i sina föreskrifter till kreditupplysningslagen angivit all uppgift om näringsförbud får insamlas och lagras av kreditupplysningsföretagen och att uppgiften får utlämnas även i s.k. personupplysningar, se DIFS 1981:2 avsnitt 3.1 första meningen.) Kommkténs uppgifl alt även etl inkassoföretag inhämtar uppgifter ur RSV;s näringsförbudsregister lorde grunda sig på en missuppfattning. (Kredilupplysningsskriflen Svensk Handelstidning Juslitia ägs ingalunda av ell inkassoföretag.)

Kommitténs majoritet föreslår atl näringsförbud även i framtiden skall kunna meddelas även om den förbudel avses gälla inte fällts för brottslighet, medan en minoritet föreslår alt en fällande brottmålsdom bör vara en förutsättning för näringsförbud.

I den mån minoritetens förslag i denna del läggs lill grund för lagsliftning uppkommer en situation där del av uppgifl om etl föreliggande näringsförbud - som måste vara offentligt - framgår alt vederbörande blivit dömd för brott - vilken senare uppgifl i t. ex. allmänt kriminalregister är sekretessbelagd. Gällande rätt medför då atl den nuvarande spridningen av uppgifter om näringsförbud i kreditupplysning normall inte kan ske. Enligt 6§ kreditupplysningslagen (1973:1173, senasi ändrad 1984:394) får uppgift om att nägon misstänkts eller dömts för brott icke insamlas, lagras eller utelämnas i kreditupplysning om inte datainspekiionen lämnat medgivande härtill. Datainspektionen får endasl lämna medgivande om synnerliga skäl föreligger. Del kan knappasl göras gällande all synnerliga skäl föreligger såsnarl ett näringsförbud meddelats.

Då det likväl är angeläget alt uppgifl om näringsförbud kan lämnas i kreditupplysningar synes erforderligt alt för det fall minoritelsförslagel läggs lill grund för lagsliflningen i denna del nämnda bestämmelse i kreditupplysningslagen kompletteras med ett undantag för uppgift om näringsförbud.

Föreslagen ändring av skalteregisleriagen m. m.

Frågorna om näringsförbudsregislrets inlemmande i ulsökningsregislrel och om kronofogdemyndigheternas registerspaning i egenskap av tillsynsmyndigheter för meddelade näringsförbud, vari frågan om ändring i skalteregisleriagen (1980; 343) utgör en delfråga, upptas av datainspektionen i annan ordning. Inspektionen finner dock skäl alt i detta sammanhang instämma i de synpunkter som ledamoten i kommittén Joakim Ollen reservationsvis anföri på s. 445-446 i betänkandet. Del bör därvid särskilt betonas all antalet registrerade näringsförbud f. n. uppgår till blott etl hundratal (s. 75), vilket torde innebära att åtskilliga kronofogdemyndigheter inte har tillsyn över någol näringsförbud. Kommitténs förslag i övrigi bör enligt kommitléns egen uppfattning (s. 185) enbart medföra en begränsad ökning av antalet förbud.

333

Samordning av näringsförbud och återkallelse av särskilt näringstillstånd Prop. 1985/86: 126

Som framgår av kommitténs redovisning (s. 67), förekommer inskränkningar i näringsfriheten pä en rad områden. Datainspektionen är tillslånds-och tillsynsmyndighet för kreditupplysnings- och inkassoverksamhet. Har fysisk person (enskild firma) eller handelsbolag vederböriigt tillslånd atl bedriva viss sådan verksamhei när fråga uppkommer om meddelande av näringsförbud mot näringsidkaren (eller bolagsmannen i det näringsid-kande handelsbolaget) uppkommer normall även fräga om återkallande av tillståndet.

Regler för återkallande av tillståndet finns normall i de författningar som reglerar tillståndsgivningen. Ett näringsförbud - enligt säväl gällande rätt som enligt kommitténs förslag - innebär förbud även mot utövande av den verksamhet vederbörande i särskild ordning fält tillstånd att bedriva. Kommittén diskuterar denna fråga (s, 322) och finner all tillståndet skall återkallas av den myndighei som meddelat tillståndet med åberopande av näringsförbudei som grund.

Detta förutsätter emellertid att tillslåndsmyndigheten på lämpligt sätt får kännedom om förbudet. Denna fråga berörs inte av kommittén. Domstolen som meddelar näringsförbud bör således, om del är känt att näringsidkaren hafl sådanl särskilt tillslånd på lämpligt sätt åläggas att underrätta tillständsmyndigheten.

Detta bör gälla även för lillfälligt näringsförbud enligt 7§ i föreslagen lagtext. Del synes dock tveksamt om ett sådant tillfälligt näringsförbud i sig kan läggas lill grund för en återkallelse av tillståndet,

Kerstin Gustafssons skiljaktiga mening

Jag anser atl hänvisningen till Joakim Ollens reservation i betänkandet bör utgå. Stycket rörande föreslagen ändring av skatteregislerlagen m, m, bör således sluta med orden "i annan ordning",

6.9 Riksskatteverket (RSV):

Även om uppgiften alt upptäcka och beivra brott primärt tillhör polisens område talar starka skäl för att ha kvar förstahandskontrollen hos TSM. Den kännedom som TSM i de flesta fall har om de personer som fält näringsförbud och deras förhållanden bör las till vara i övervakningen. TSM kan också allmänt antas ha ett större intresse än polisen för att kontrollera efterlevnaden av näringsförbud.

Efterlevnadsfrågan har i belänkandet blivit föremål för mera genomgående analys än var fallet vid lagens tillkomst. Genom alt uppgiften härigenom fått fastare konturer kan kontrollen förväntas bli aktivare än den hitintills varit på de allra flesta håll, RSV anser därför, i likhet med rfiajoritelen i kommittén, alt efterlevnadskontrollen också i framtiden skall vara en uppgift för TSM,

För att kunna bättre bevaka atl näringsförbud inte överträds behöver TSM starkare ställning än vad kommittén givit myndigheten. Man bör hålla i minnet atl näringsförbud meddelas endasl personer som pä grovt sätt brutit mot vad som gäller på näringslivets område. Om en person fått näringsförbud, som han därefter överträder, är det närmast uppenbart att han inte avslöjar sitt brott genom alt ärligt svara på TSMs osanktionerade frågor,

TSM bör ges möjlighet att tvångsvis kunna skaffa sig information om en person som meddelats näringsförbud. Myndigheten bör därför kunna kalla

lill förhör, vid äventyr av vite eller hämtning, TSM bör också få rätt all Prop. 1985/86: 126 göra en kontrollerande förrättning på den plats där vederbörande verkar, eventuellt efler del all anledning därtill uppkommit.

Del kan också ifrågasättas om TSM borde ha rätt alt skaffa information från annan än den som ålagts näringsförbud. Detta kan i viss mån ske om den person som fått näringsförbud är föremål för l.ex. kronofogdemyndighetens indrivningsålgärder och del av utsökningsbalkens regler följer atl Iredje man får höras. Atl enbart för atl kontrollera efterlevnaden av. näringsförbud hålla förhör l.ex. med vederbörandes bankkontakter kan däremot vara tveksamt. I vart fall kan TSM inte ha större befogenheter än polisen har i samband med ulredning om misstänkt broll.

Kontrollen av avvecklingen kommer att underlättas genom att domstolarna - för alt bl.a. la ställning till awecklingslidens längd - enligt förslaget bör skaffa närmare utredning om vederbörandes samtliga verksamheter. Syflel skulle främjas ytterligare om domstolarna gjordes uppmärksamma på all de, när så är möjligt, i domen bör ange "inblandade" juridiska personers organisationsnummer.

Enligt belänkandet skulle TSM, så fort en misstanke om överträdelse uppkommit, lämna ärendet till polisen (s. 431 O- Del finns emellertid skäl att anla atl polisens resurser och prioritering inte skulle tillåta en snabb och aktiv utredning om anmäld misstanke. RSV anser därför - i likhet med de TSM som yttrat sig lill verkel - atl det bör åligga TSM, såsom övervakningsmyndighet enligt 13 §, att närmare utreda frågan innan ärendet (eventuellt) lämnas till polisen.

13 § andra och tredje styckena

I beslämmelsen bör anges atl "Myndigheien får hålla förhör" och att "Rätl myndighei är den kronofogdemyndighet inom..." efiersom någon tillsynsmyndighet inte finns enligt delta lagförslag. I motiven bör betonas all beslämmelserna syftar på kronofogdemyndighet i sin egenskap av tillsynsmyndighet i konkurser.

Förordning om ändring i förordningen om näringsförbudsregisler

6§

Alla KFM - inte bara TSM — bör underrättas om uppgifter i näringsförbu dsregister.

Beslut angående dispens skall anmälas till näringsförbudsregisler och las in där.

6.10 Kronofogdemyndigheten i Falun:

Vad beträffar tillsynen över meddelade näringsförbud har kommittén fast
nat för atl landets TSM även fortsättningsvis skall handha denna uppgift. I
slutändan har man här vall mellan polis och kronofogdemyndighet (TSM).
Kronofogdemyndigheten i Falun finner det helt naturligt atl TSM bibe
håller denna uppgifl trots all sambandet med konkurs föreslås upphöra.
Del allt övervägande antalet fall i vilka en person meddelas näringsförbud
kommer även i fortsättningen all ske i samband med konkurs. Hur skall
"näringsförbudssiluationer" uppmärksammas om inte konkurs föreligger?
Kommer åklagaren all inleda förundersökning? Kommer ev, ulredning alt
föranleda åtal? Hur ställer sig domstolen? Fallen av näringsförbud utanför
konkursförfarandels ram kommer med all sannolikhet att vara få. Det sist
sagda föranleder ocksä kronofogdemyndigheten att anta att myndighetens 335

lillsynsroll belräffande avvecklingen kommer alt vara minimal. Man skuUe Prop. 1985/86: 126 annars kunna befara att just i dessa faU skuUe myckel slora insatser behöva göras eftersom en avveckling av en rörelse liknar den som förvaltaren tvingas göra i rörelsekonkurser. Men som sagts torde dessa faU bli säUsynta. Mol denna bakgrund har myndigheien ingenting alt erinra heller mot denna del i förslagel.

6.11 Kronofogdemyndigheten i Göteborg:

Beträffande reglerna om övervakning, av meddelade näringsförbud välkomnas nyheterna. Särskill angeläget ler det sig atl TSM ges möjlighel alt kalla lill förhör. I kommitténs överväganden framskymtar atl förhör skulle endast tillgripas om skäl föreligger men enligt vår uppfattning bör det, oberoende av misstankar, vara en rutinåtgärd alt vederbörande inkallas till förhör eller besvarar skriftliga frågor inom vissa tidsintervaller. Enligt KFMs uppfattning är det emellertid påkallat all TSM ges möjlighel all tillgripa vite akernalivl hämtning om personen i fråga inte efterkommer myndighetens kallelse till förhör. Förslaget att då göra övervakningen till ell polisiärt ärende är ägnat alt i många fall skapa komplikationer exempelvis vad avser informationsförmedling etc. Förfarandet blir dessutom tungrott med inslag av diskussion av behörighetsfrågor och kommunikationsproblem.

Överhuvud ställer sig KFM tveksam till resonemanget å s. 350 nederst och s. 351 överst om skälen lill alt se övervakningen som en polisiär uppgifl. Överträdelse av en näringsrältslig sanktion måsle ses som etl agerande väsensskilt från vanlig brottslighet. En övervakning av nu nämnt slag lorde under alla förhållanden ligga närmare lill för exempelvis KFM som har större vana från personers agerande som näringsidkare och olika förelagskonslruktioner. En svaghet i uiredningen ligger i atl man inte tillräckligt tydligt analyserat å ena sidan TSMs och å andra sidan polisens roll i övervakningsfrågan. Skall polisen inleda förundersökning när person inte inställt sig till förhör hos TSM? Är TSM frånkopplal ansvarel om anmälan gjorts till polismyndighet? Fulll möjligt är atl den dömde intar olika attityder gentemot polismyndigheten resp TSM med risk för alt ärenden bollas mellan myndigheterna.

6.12 Kronofogdemyndigheten i Kristianstad:

Bestämmelsen i 199 a § konkurslagen bör inte finnas kvar i den nuvarande utformningen. Inga åtgärder synes vidtas för alt beivra överträdelser och därför är del bättre alt slopa den eller ändra den så atl den får etl innehåll som blir tillämpat.

Kronofogdemyndigheten tillstyrker att tUlsynsmyndigheterna i konkurser också i fortsättningen skall övervaka näringsförbuden. Förslaget innebär alt den nuvarande oklarheten om omfattningen av tillsynsmyndigheternas övervakning försvinner. Övervakningen föreslås omfatta inte bara atl befintliga förelag avvecklas utan ocksä alt nyetablering inte sker. Del stämmer väl med kronofogdemyndighetens uppfattning om vad tillsynsmyndigheten bör utföra i övervakningshänseende.

Del är självfallet en fördel att tillsynsmyndigheten kan hålla förhör med
den som ålagts näringsförbud. Kronofogdemyndigheten utgår emellertid
från all gällande rätt inte utgör något hinder mol alt tillsynsmyndigheten
tillfrågar den som har näringsförbud om sädana omständigheter som har
betydelse för bedömningen av om förbudel efterlevs. Sådana frågor förut
sätts för övrigi få ställas också till Iredje man även om metoden naturligtvis 336

ställer krav på återhållsamhet för all inte i onödan utsätta den som fåll Prop. 1985/86: 126 näringsförbud för obehag.

Kronofogdemyndigheten anser all den föreslagna regeln all tillsynsmyndigheten får hålla förhör kan molverka sitt syfle. Om del är en riktig, bedömning att frågor om efterlevnaden av näringsförbud får ställas redan enligt gällande rätt, både till den som har näringsförbud och annan som kan antas kunna lämna upplysningar i saken, kan den inskrivna rätlen att hälla förhör med den som har näringsförbud möjligen tolkas så alt frågor om efterlevnaden av förbudel inte får ställas tiU annan. Därmed skulle uppkomma en osäkerhet om vad som är tUlälel och kanske en försvagning av den övervakning som sker f. n.

Däremot anser kronofogdemyndigheten all den föreslagna beslämmelsen om förhör kan öka effektiviteten i övervakningen om den kombineras med sanktioner på molsvarande sätt som är fallel med förhör enligt utsökningsbalken och utvidgas lill alt gälla också iredje man.

6.13 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

Beträffande-- förhör Uder förslagel av en brist. Fastslående av befo
genheter för TSM saknas. TSM måste kunna göra ingrepp för atl nå sina
syften och bör få tillämpa förhörsinstilutet enligt utsökningsbalkens be
stämmelser. Härigenom ges också möjlighel all hålla förhör med Iredje
man, som måsle åläggas upplysningsskyldighel. Vidare måsle sanktioner
kunna riktas av TSM mol tredskande.

TSM måsle få rätl all erhålla upplysning redan i inledningsskedet om hur avveckling är tänkt atl gå tUl och sedan i fortsättningen förlöper. Näringsidkaren kan komma all ha vissl inflytande på verksamheten trots avvecklingen t. ex. genom bankförbindelser i form av borgensåtaganden m. m.

En annan förutsättning för en väl fungerande tillsynsfunktion är, all åklagare inför varje mål om näringsförbud håller TSM underrättad om situationen exempelvis för all yrkanden från förelagaren skall kunna bedömas. Redan från denna tidpunkt måsle TSM aUlså ha möjlighel all lägga fram sina synpunkler i näringsförbudsfrågan. T. o. m. redan under polisutredning måsle TSM informeras om den misstänktes skuation.

12 § Bestämmelser om näringsförbudsregisler skall las in i förordningen om näringsförbudsregisler. Av förordningen bör också framgå, atl beslut om näringsförbud skall registreras i skatteregistrel.

13§ Belräffande TSM;s,tillsynsskyldigheter är inte annal atl säga än all

myndigheien vill återkoppla till del tidigare sagda om all förhör

skall få hållas av TSM enligt utsökningsbalkens regler. Vidare måsle ges möjlighet atl förhöra även tredje man och denne mäste åläggas upplysningsskyldighet, vilket är särskill viktigt för all TSM skall kunna genomföra sin tiUsynsuppgifl på rätl säll.

6.14 Kronofogdemyndigheten i Stockholm:

Ansvarig myndighet för efterlevnadskontroU

Uppdagande och beivrande av broll är en av polisens huvuduppgifter. Det
kan därför tyckas naturligt att övervakning av efterlevnaden och beivrande
av överträdelser skulle vara en uppgifl för polisen. Kommittén har i betän
kandet på flera ställen understrukit vikten av alt efterlevnadskonlroUen
blir verkligt effektiv. KFM delar till fullo denna uppfattning, men känner 337

22 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126. Bilagedel

sig tveksam till polisen som kontrollmyndighet. Anledningen härtill är att Prop. 1985/86:126 uppgiften hos polisen skulle få en låg prioritet. Andra komplicerade ekonomiska brottsutredningar är så krävande alt näringsförbudskontrollen skulle få komma i andra hand. KFM är därför posiliv lill kommitléns förslag all tillsynsmyndigheterna skall vara ansvariga för kontrollen. Dessa myndigheter har som ceniral uppgift alt verka för ell väl fungerande konkursinsli-lut. Näringsförbudsinstilulet har en naturlig anknytning till konkurs. Del förhållandel saml den roll tillsynsmyndigheterna hillills haft i näringsförbudsfrågorna gör att KFM känner uppgiften som näriiggande och naturlig. Med de knappa resurser TSM alltsedan dess tillkomst arbetat med har efterlevnadskontrollen inte kunnal ges den prioritet den borde ha. Med redan beslutade personella förstärkningar och med den ytterligare resursökning som måsle följa om kommitténs förslag genomförs kommer TSM all förfoga över tillräckliga resurser för en effektiv övervakning. För atl nå delta mål krävs dock större befogenhet i kontrollarbetet än kommittén föreslagit. Frågan härom utvecklas nedan.

Hur skall kontrollen gå lill?

Del är KFMs erfarenhet atl de personer som ålagts näringsförbud i de flesta fall är särskilt svårarbetade. Det är inte fråga om några dunungar. De är erfarna och slipade i umgänget med myndigheter. De är i många fall försedda med rådgivare och vet väl atl tillvarata sina rättigheter. En del kan förväntas inställa sig villigt när myndigheien kallar tUl förhör. Andra åter kan förväntas inte avhöras alls. Man kan aldrig ulgå från all erhållna uppgifter är rikliga ulan sådana måsle alltid kontrolleras. Kommittén har i belänkandet på åtskilliga ställen givit uttryck för uppfattningen all man genom kontroll i olika register kan avgöra om grund för misstanke om överträdelse föreligger. KFM delar inte kommitténs uppfattning. Registren kan visserligen vara lill hjälp vid framtagande av ett grundmaterial för vidare undersökning, men uppgifterna kan inte tas för goda annat än i sällsynta undantagsfall. Om exempelvis en person som ålagts näringsförbud vid regislerkonlroll visar sig ha anmäld arbetsgivare eller uppbära sjukpenning kan förhållandet inte anses vara tillräckligt för avslutande av utredningen. Vidare kontroll måsle göras om den skall vara lillfredsslällande.

För atl bilda sig en uppfattning om värdet av den regislerkontroU som kommittén föreslagit (s. 356 fl) har KFM låtit utföra kontroll av 54 personer som ålagts näringsförbud av tingsrätt i Slockholms län. Kontrollen har utförts i de av kommittén föreslagna registren med undanlag av slällföre-trädarkontroll i akliebolagsregistrel, som inte varit åtkomligt. Av resultatet kan enligt KFMs uppfattning följande bedömning göras;

- en person behöver inte f n. ytterligare kontrolleras då han innehar anställning där införsel pågår

- åtta personer har anmäld anslällning, men den inkomst som redovisats hittills är så låg att fortsatt undersökning måste göras

- en person synes vara anställd hos närstående

- en person har registrerats som skattskyldig för mervärdeskatt under tid då förbudel gäller. Förhållandet har anmälts lill tillsynsmyndigheten i del område där vederbörande är bosall.

Undersökningen visar enligt KFMs mening att den av kommittén föror
dade regislerkonlrollen kan vara av etl tvivelaktigt värde och konstaterar
samtidigt atl kontrollen inte givit någon i sammanhanget intressant infor
mation alls rörande 43 av de undersökta personerna. Av övriga måste
uppsökande kontroll göras i 9 fall. 338

Som kommittén ocksä funnit (s. 355) mäste alla som får näringsförbud Prop. 1985/86: 126 utsättas för en uppsökande övervakning. Vid kontorsspaning erhållna uppgifter måste i regel kontrolleras genom yttre spanings- och kontrollåtgärder. En personlig kontakt med den förbudet gäller är normalt nödvändig. Sådan kontakt kan uppnås genom den anvisade möjligheten alt hålla förhör. Den kan också uppnås genom atl tillsynsmyndigheten besöker vederbörande.

Till skillnad från vad kommittén redovisat som sin uppfattning anser KFM alt ärende om ifrågasatt överträdelse inte bör överiämnas till polisen utan att tillräcklig grund för skälig misstanke om överträdelse föreligger. Sålunda anser KFM inte all obstruktion från den övervakades sida (vägran alt lämna svar på frågor, underlätenhet alt inställa sig pä kallelse, vägran alt lämna tillträde lill lokal m. m.) utgår sädan grund för misstanke. Om inte polisen i samband med anmälan förses med tillräcklig grund för misstanke om överträdelse lorde ärendet få låg prioritet. KFM har sett åtskilliga exempel på delta när del gäller konkursförvaltares brollsanmälningar. Grunderna för uttalade misstankar har enligt polisen varit så svaga atl ärendet inte ansetts böra las upp med hög prioritet. Denna fråga har varit uppe till behandling mellan KFM och polis/åklagare.

KFM anser sålunda atl ärendet inte skall överlämnas till polisen förrän det är mer eller mindre klart att överträdelse förekommer. För att kunna utreda frågan så långt är det nödvändigl alt tillsynsmyndigheterna ges befogenheter ulöver vad kommittén föreslagit. Sälunda bör samma tvångsmedel stå till buds vid utebliven inställelse lill förhör som gäller när kronofogdemyndighet kallar till förhör enligt utsökningsbalken. Dock måste, som ovan framhållits, tillsynsmyndigheten räkna med all så gott som alltid behöva kontrollera lämnade uppgifter. Detta gäller även om de lämnats under straffansvar. Mot bakgrunden av karaktären hos det klientel varom fråga är, känner därför KFM elt starkt behov av ytterligare befogenheter. Sålunda borde tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att göra förrättning på den plals där den verksamhei bedrives, som misslänks innebära en överträdelse av förbudet. Sådan förrättning bör kunna ske ulan föregående underrättelse. Vid dessa förrättningar kan etl akut behov uppkomma alt eftersöka och omhänderta bevismaterial. Tillsynsmyndigheterna bör därför utrustas med befogenhet som möjliggör detta.

339

Kommittén har diskuterat frågan om tvångsmedel till tillsynsmyndigheternas förfogande i kontrollarbetet men funnit all behov härav inte föreligger då ärendet i stället kan överlämnas till polisen. Alt KFM likväl föreslår sådana befogenheter har sin grund i att TSM har upplevt problemen och känner all den föreslagna lösningen inte skulle komma alt medföra den effektivitet i kontrollen som är en förutsättning för hela institutets funktion. Om någon anser alt en sådan utvidgning av tvångsmedlens användning är förenad med betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt eller annan synpunkt vill KFM erinra om all myndigheien redan i dag har den för TSM föreslagna rätten att genomföra förrättning, nämligen i samband med indrivning. Näringsförbudskontrollen kan således redan i dag ulföras i förrättningsform med de befogenheter utsökningsbalken ger, nämligen i de fall där den som ålagts näringsförbud tillika är gäldenär hos kronofogdemyndigheten, vilket inte är ovanligl. När det gäller farhågor rörande en spridning av befogenheter av polisiär natur utanför polis/åklagarväsendet vill KFM peka på bevissäkringslagen, där sådana tvångsåtgärder tillagts annan myndighet, KFM vill i delta sammanhang peka på ett exempel för atl understryka problemen. Sålunda gjordes för snart elt år sedan en anmälan (bifogas)' om ifrågasatt överträdelse av näringsförbud. Särskill

Bilagan utesluten här.

mot bakgrunden av vad som därvid anfördes om angelägenheten av en Prop. 1985/86: 126 snabb handläggning är det med stark besvikelse KFM tvingas konstatera att frågan om åtal ännu i dag inte avgjorts.

I detta fall ansåg ändå TSM mislanken relativt väl grundad. Det är lätt all föreställa sig att ringa energi och resurser skulle ägnas utredningen om anmälan grundar sig på obstruktion (t. ex. uppmaning lill tjänstemannen all avlägsna sig när tillsynsmyndigheten inställer sig för kontroll).

Omständigheter som talar för att eftersträvad effektivitet skulle uppnås med KFMs förslag är sammanfattningsvis

- TSM upplever kontrollarbetet som en av sina huvuduppgifter samtidigt som TSM har en stark känsla av att uppgiften hos polisen betraktas som mindre central

- kommitténs förslag ger tillsynsmyndigheterna alltför små möjligheter all utreda om ett förbud har överträtts. Följden blir atl ärendet måste överlämnas till polisen på etl stadium där grunden för misstanke om överträdelse är mycket svagt underbyggd. TSMs uppfattning är atl sådana anmälningar löper stor risk att självdö hos polisen. TSM jämför härvid med erfarenheterna från vad som händer - eller snarare inte händer - med de broll som anmälts i förvaltarberätlelser/uppgifler och där grunderna för misstankarna inte underbyggts tillräckligt

- uppgiften skulle komma alt kännas mer meningsfuU med effektiva arbetsmetoder, vilket i kombination med del inlresse TSM känner sig ha för uppgiften skulle borga för den eftersträvade effektiviteten i kontrollen.

Några särskilda frågor rörande kontrollen

I likhet med kommittén anser KFM att bosättningsorten bör vara avgörande för vilken tillsynsmyndighet som skall vara ansvarig för kontrollen. Likaledes instämmer KFM i kommitténs uppfattning att den som ålagts näringsförbud inte bör åläggas skyldighel alt göra anmälan till tillsynsmyndigheten vare sig vid flyttning eller eljest. Även kommitléns mening i frågan rörande publicering av näringsförbud delas av KFM,

Resursåtgång

Kommittén har funnit alt arbetskraftsbehovet enbart för näringsförbudslillsynen kan beräknas till 1/2-1 årsarbetskraft för en tillsynsmyndighet av genomsnittlig storlek. För Stockholms del gäller att klientelet här är mera svårarbetat än genomsnillet, bl, a. på grund av de stora möjligheter som här råder att verka anonymt. Härtill kommer att mängden näringsförbud är större här än någon annanslans.

Uppgiften skall under ansvarig kronofogde handhas av en erfaren exekutiv tjänsteman, som visat fallenhet och intresse för spaningsarbele. Med rätt person på tjänsten bedömer KFM kunna klara den effektiva kontroll som är önskvärd. Skulle antalet näringsförbud komma alt öka avsevärt uppkommer fråga om ytterligare arbetskraft.

6.15 Kronofogdemyndigheten i Sollentuna:

Arbetet med lillsyn över näringsförbuden har hittills varit förenat med uppenbara svårigheter. Kommittén har uppmärksammat detla. Kommittén förordar ett aktivt uppsökande övervakningsarbete, men går inte närmare in på hur det i detalj bör vara utformat.

340

Förhoppningsvis bör tillsynen i någon mån förenklas av att det införs ell Prop. 1985/86: 126
närstäendeförbud, särskilt om del utvidgas .

Del synes dock märkligt alt förslaget inte öppnar fler möjligheter för TSM att försäkra sig om att den näringsförbjudne inte gör sig skyldig till överträdelser. Den enda kontrollmöjligheten, som är föreslagen, är rätten att hålla förhör. Kommer inte den kallade kan TSM inte göra någol åt del. Om han kommer så behöver han i vart fall inte tala sanning. KFM vill ställa frågan på sin spets genom att påstå alt de personer som ålagts näringsför- ■ bud inte precis frivilligt berättar om sitl liv och leverne, minst av alll för kronofogden. I dessa fall menar kommittén att TSM skall, om misstanke om överträdelse uppkommer, anmäla vederbörande till åklagaren för eventuell ulredning om misstanken är befogad. Detta framstår som elt slag i luften. Alla inblandade vet att åklagaren varken har tid eller praktisk möjlighet all ulreda frågan snabbt. KFM vill dock erinra om de ännu inte permanenta grupperna som specialiserar sig på svåra indrivningsfall vilka har både kunskap och förmåga till ett meningsfullt övervakningsarbete och bör bistå TSM med detta.

Det sislnämnda för oss in till kärnan i hela näringsförbudsinstilulet, nämligen snabbheten i utredningsarbetet. Kommittén har understrukit det angelägna i att ytterligare resursförstärkningar och omprioriteringar sker . till förmån för utredningar rörande ekonomisk brottslighet. Men även om resurserna stärks kvarstår det faktum att det tar lång tid och är mödosamt innan en utredning är genomförd och etl näringsförbud föreligger. Kommittén har inte föreslagit något som skulle kunna göra förfarandet snabbare än idag. Del räcker inte med all säga atl det skall gå forl.

--- finns det anledning atl ytterligare beröra TSMs övervakning.

TSM skall hålla sig underrättad om personens sysselsättning. För all göra detta skall TSM kunna få tillgång lill vissa delar av skatledatabasen. Nu säger inte den informationen tillräckligt, vilket också kommittén ansett. Därför skall TSM också ha en uppsökande verksamhet och vidare skaffa information från dem som kan ha bättre lokalkännedom. Den uppsökande verksamheten förutsätter en fullständig medverkan från den dömdes sida. Någon rätl atl l.ex. se rörelsens bokföring etc. finns inte. Tydligen skall TSM förlita sig på polisens möjligheter all efter åklagarens beslut göra husrannsakan. Åtgärden står knappast i proportion lill syftet nämligen att med någorlunda säkerhel fastställa all den dömde inte bedriver näringsverksamhet. Någon form av mildare tvångsmedel än husrannsakan, l.ex. rätt för TSM att på ort och ställe ta del av rörelsens bokföring torde vara på sin plals.

Slutligen, som ell begränsat men inte desto mindre viktigt led i övervakningsarbetet är registreringen och andra tillkännagivanden av näringsförbud. Kommittén har ställt sig bakom alt näringsförbud antecknas i det s.k. REX-registret. Delta finner KFM i Sollentuna som en självklar förbättring av informationskanalerna. Vidare menar KFM atl det kan finnas behov av atl ett näringsförbud kommer till allmänhetens kännedom, t. ex. genom annonsering särskill mol bakgrund av all inte alla förbud kommer att vara en följd av konkurs,

6.16 Kronofogdemyndigheten i Sundsvall:

Hittillsvarande lillsyn säges ha varit både si och så. Detta vill man söka komma tillrätla med genom att ge tillsynsmyndigheten rätlen atl hålla förhör. Det är gott och väl men torde vara alldeles otillräckligt. Tillsyn i detta sammanhang kan sägas vara detsamma som kontroll av individer

341

som tidigare visat ätt de inte är så nogräknade. Effektiv kontroll kan enligt Prop. 1985/86: 126 myndighetens bedömande aldrig ske utan tillgång till vissa tvångsmedel.

Däresl kronofogdemyndigheten i framliden skall vara tillsynsmyndigheter enligt näringsförbudslagsliflningen ställer myndigheten som krav alt tillsynsmyndigheten får tillgång till ungefär samma tvångsmedelsarsenal som står kronofogdemyndigheten till buds enligt bestämmelserna i främsl 2 kap utsökningsbalken.

Ur redaktionell synpunkl bör bestämmelserna i 199 e § konkurslagen flyttas över till den föreslagna särskilda lagen om näringsförbud.

6.17 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Med hänsyn till kritiken mol tidsutdräkterna vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser viU NO betona vikten av alt polis- och åklagarmyndigheter tillförs tillräckliga resurser för att förfarandet skall kunna effektiviseras och all möjligheter finns all meddela tillfälligt näringsförbud.

Av än mer avgörande betydelse för att näringsförbud skall bli ett verkningsfullt medel mol ekonomisk brottslighet och oegentiigheter inom näringslivet är som nämnts att övervakningen blir effektiv. Ett viktigt steg i riktning mol all underlätta övervakningen är del föreslagna närståendeförbudet. Att tillsynsmyndigheten ges nödvändiga resurser i form av personal och tillgång lill behövlig information ur befintliga register, som t. ex. skatleregistren, är högst angeläget.

6.18 Patent- och registreringsverket (PRV):

---- skall enligt 12 § förslaget tiU lag om näringsförbud ett näringsför
budsregisler föras av riksskatteverket. Uiredningen har inte närmare dis
kuterat behovet av en samordning av riksskatteverkets näringsförbudsre
gisler och akliebolagsregistrel. Akliebolagsregistrel innehåller informatio
ner om det stora flertalet av de personer som i praktiken blir föremål för
näringsförbud. I praktiken kommer också hinder för dem som har närings
förbud atl idka näring att beaktas vid förandet av aktiebolagsregistret. En
särskild komplikation i delta sammanhang är all en motsvarande gransk
ning måste ske hos länsstyrelserna. Akliebolagsregistrel lorde vara del
register som är mest lämpat som informationskälla belräffande personer
som ådömis näringsförbud. Patentverket skulle om näringsförbudsregis
lret fördes hos verkel kunna underrätta tillsynsmyndigheten om någon
person som meddelats näringsförbud finns i aktiebolagsregistret. Även ur
decentraliseringssynpunkl är del lämpligl all näringsförbudsregislret till
förs bolagsbyrån. Med hänvisning till vad ovan sagts föreslår patentverket
att näringsförbudsregislret skall föras vid patentverkets bolagsbyrå.

6.19 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Majorkelens yttrande, se avsnitt 1.24 och 2.21.

Reservation av ledamöterna Rosell, Berglund, Cederschiöld, Dingertz, Hjertsson och Könberg:

I och med att anknytningen lill konkurs föreslås upphöra, bör polisen och inte kronofogdemyndighet vara tillsynsmyndighet. Inom polisen byggs numera upp enheter för ekobrottslighet, vilket talar för polisen som tiUsynsmyndighet. Dessutom förfogar polisen över elt större kontaktnät.

342

6.19.1 Taxeringsavdelningen: Prop. 1985/86: 126

Registerhållning

Del framstår som sannolikt alt antalet personer som fått näringsförbud successivt kommer all öka år från år. Delta medför i sin tur en successiv ökning av kontrollen all överträdelser mol näringsförbudet inte sker. Informationen från den övervakande myndigheien (TSM) måsle även gå ul till andra myndigheter såsom länsstyrelsemas skatteavdelningar, lokal skattemyndighet och polisen. För alt på ell enkelt säll sprida informationen kan man använda redan befintiig adb-teknik hos de berörda myndigheterna. Det manuella registret som i dag finns hos RSV uppfyUer inte de

mest elementära krav på aktualitet belräffande personernas adresser

-. RSV förfogar i dag över en skaltedatabas från vilken länsstyrelser och lokal skattemyndighet redan i dag hämtar uppgifter, liksom kronofogdemyndigheterna inom en snar framtid kommer att göra. Om man genom skatledatabasen varje år markerade på laxeringsavin för de som har näringsförbud, så skulle TN kunna meddela TSM ev. ansläUningsförhållan-den och adressuppgkler. Till polisens allmänna brottsregister skulle enkelt en överföring med aklueUa uppgifter månatligen kunna göras från RSV.

Bevakning

Förutom ell adb-slöd i bevakningen föreslår taxeringsavdelningen atl de som har fått näringsförbud skall ha någon form av anmälningsplikt lill TSM. Exempelvis kunde anmälningspUklen innefatta två besök hos TSM per år, varvid personen som fåll näringsförbud skulle redogöra för sina anställnings- och försörjningsförhållanden. Om personen inte inställer sig, måsle TSM tillsammans med polis aktivt bevaka var personen ifråga bor och vad han arbetar med.

Kommittén har diskuterat men senare förkastat frågan om en presumtionsregel, där den som ålagts näringsförbud skuUe bevisa all han inte brutit mot förbudel. Man har även markerat hur ulomordentiigl viktigt en effektiv övervakning är för all sysiemel med näringsförbud skall fungera tillfredsställande. Om det visar sig att de personer som ålagts förbud kan fortsätta med sin verksamhet som förut, förlorar allmänheten sin tiUtro och respekt för regleringen, delvis kanske för rättssystemet över huvud taget. Kommittén har även nämnt alt del inte kan vara tiUräckligt all myndigheten bara väntar på atl eventuella överträdelser skall visa sig. Sådan passivitet från myndigheternas sida kan få en avsevärd negaliv inverkan på allmänhelens förtroende för näringsförbudsreglernas effektivitet. Del kan även innebära att näringsförbud inte framstår som något reellt hot för berörda näringsidkare. Risken är ju också all personen i fråga fortsätter atl orsaka skador i samma omfattning som före förbudet.

När man ålägger TSM uppgiften atl bevaka all näringsförbuden efterlevs, så bör man beakta de relationer som de personer som fåll näringsförbud har lill myndigheter, speciellt gäller detla i storlänen, där den sociala kontrollen saknas. De erfarenheter som taxeringsavdelningen har av dessa personer är att de inte bryr sig om regler över huvud taget, än mindre bryr sig om all efterleva våra skattelagar. Det är därför av vikt atl TSM ges möjlighel all samarbeta med polis för exempelvis hämtning lill förhör som bör kunna ske i stället för ev. friviUiga besök.

343

Sammanfattning Prop. 1985/86: 126

Taxeringsavdelningen föreslår

- alt adb-teknik används för atl hålla näringsförbudsregislret aktuellt

- atl det årligen markeras på laxeringsavin vem som har näringsförbud, så alt taxeringsnämnden kan meddela TSM ev. ändringar

- att de som har fåll näringsförbud skall ha anmälningsplikt lill TSM

- all TSM kan få hjälp av polisen för hämtning när anmälningsplikten ej fullföljs.

6.19.2 Uppbördsenheten:

Frågan om kontrollen är avgörande för effektiviteten av näringsförbudslagsliflningen.

Kommittén har stannat för att låta övervakningen ligga kvar hos tillsynsmyndigheterna. Som skäl har anförts atl de flesta näringsförbud även i fortsättningen torde utdelas i samband med konkurs och att den som åläggs näringsförbud nästan alltid är känd av tillsynsmyndigheten eller kronofogdemyndigheten. Vidare har tUlsynsmyndigheterna byggt upp rutiner för koniroUer.

Uppbördsenheten anser atl det väcker betänkligheter all utvidga lill-synsmyndigheternas arbetsuppgifter utanför konkursområdel och all dessutom utöka befogenheterna. Ansvarsområdet torde bli mycket oklart och avgränsningen liU rent polisiära uppgifter flytande. En effektiv kontroll måste omfatta inhämtande av uppgifter från olika register och ofta utredning om personliga och ekonomiska förhållanden. I vUken mån sekretessbestämmelser lägger hinder härför och i vilken mån enskilda och myndigheter kan vägra att lämna uppgifter är oklart. Tillsynsmyndigheten torde inte ha rätt all bedriva den typ av registerforskning som åligger den exekutiva myndigheten. För tillsynsmyndighetens verksamhet finns inte några sekretessbestämmelser. Inkomna uppgifter och vidtagna utredningai* torde alltså vara offenlliga.

Uppbördsenheten anser att det finns behov av en generell övervakning av personer som ålagts näringsförbud. Hur denna ska göras och hur gränserna ska dras måste klart framgå. Det synes vara.mindre lämpligl atl lägga in arbetsuppgifterna i de löpande rutinerna hos någon myndighei. Som utvärderingen av den nuvarande lagstiftningen visat har både ambitionsnivåer och resurser varierat myckel hos tillsynsmyndigheterna. Framför allt i storstadslänen och efler flyttningar är svårigheterna alt effektivt bevaka efterlevnaden slora. Del är också då som risken för överträdelser är störst.

För att bli enhetiig och tillgodose rättssäkerhetsaspeklerna bör den generella kontrollen utföras av en myndighei. Efiersom riksskatteverket för näringsförbudsregislret bör. även övervakningar tillsvidare skötas där, som ett särskUt åliggande. Det kan naturligtvis förändras vid eventuell omorganisering av skatteförvaltningarna och kronofogdemyndigheterna.

Antalet näringsförbud lorde bli begränsat. Kontrollen bör utan aUlför slora svårigheter kunna göras genom inhämtande av uppgifter från olika i lag eller förordning angivna myndigheter. Kontrollen bör avse samtiiga som ålagts näringsförbud.

Uppbördsenheten föreslår alt uppgifter generellt ska inhämtas om adress,

registreringar i akliebolagsregistrel eller handelsregislren,
förelags- laxerings- och kontrolluppgiftsregistreringar i cenlrala skattere
gistrel, 3

hos kronofogdemyndighet registrerade uppgifter, Prop. 1985/86: 126

hos försäkringskassa lämnade uppgifter.

Även ytterligare uppgifter kan tänkas. Vissa av uppgifterna bör avse även närslående.

Denna regislerforskning bör göras när någon ålagts näringsförbud och sedan t. ex. en gång om året, under den lid förbudet gäller.

Vidare föreslår uppbördsenhelen alt myndighet som i sin verksamhei har fält uppgift om förhållande som ger anledning all anla atl ett näringsförbud överträds ska anmäla förhållandet lill RSV. RSV ska efter alt ha gjort ulredning i samråd med berörda myndigheter besluta om älalsan-mälning ska göras. RSV bör inte tilldelas några särskilda befogenheter eller rättsmedel för utredningsverksamheten. Det bör göras helt klart att spaning, förhör o.dyl. är polisens uppgifter. Uppgifterna hos RSV bör vara sekretessbelagda.

6.20 Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Den kritik som i belänkandet framförs mot nuvarande regler riktar sig framför alll mot de långa handläggningstiderna och den bristfälliga tillsynen av meddelade förbud. I många fall kan det dröja mer än elt år från konkursbeslul till alt näringsförbudet vinner laga krafl. När det gäller tillsyn har flertalet tillsynsmyndigheter uppgivii att tillräckliga resurser f. n. saknas för en effektiv kontroll av efterlevnaden av näringsförbud. Innebörden av den framförda kritiken bedöms som myckel allvarlig. I kritikens förlängning skymtar att lagstiftningens intentioner inte kommer all uppfyllas på ell godtagbart sätt.

Kommitténs förslag innebäratt näringsförbudsfall skall beivras generellt och inte endasl i samband med konkurs. Delta torde innebära att förbud, trots viss skärpning av rekvisiten, kan komma i fråga i fall fler än lidigare. Samtidigt kommer större krav all ställas på den ulredning som del allmänna måste prestera. Kommitténs förslag innebär därför en inte oväsentlig utökning av arbetsuppgifterna hos.såväl polis, åklagare som kronofogdemyndigheter,

Länsslyrelsen vill därför kraftigt understryka alt del är hell nödvändigl alt ytterligare resurser tillförs berörda myndigheter, I annat fall torde kommitténs förslag till utvidgning av näringsförbudets lillämpning i praktiken ej bli genomförbart. Av rättspolitiska skäl är det helt oacceptabelt att de som gjort sig förtjänta av näringsförbud eller överträtt etl meddelat förbud inte annat än undanlagsvis riskerar ingripanden från myndigheternas sida, vilket enligt länsslyrelsens mening kommer all bli följden om inte del framlagda lagförslagel följs upp av en resursförstärkning, 1 vilken omfattning detta skall ske ligger utanför länsstyrelsens möjlighet att bedöma.

Länsstyrelsen har inhämtat yttrande från kronofogdemyndigheten i Jönköping. I yttrandet anförs alt frågan om näringsförbud bör lösas i ell sammanhang tillsammans med näringstillstånd. I övrigt tillstyrker kronofogdemyndigheten betänkandet. Liknande synpunkter har anförts av Jönköpings polisdistrikt. Även dessa myndigheter understryker vikten av atl ytterligare resurser tiUförs de myndigheter som skall handlägga näringsförbudsfrågorna.

6.21 Kronofogdemyndigheten i Jönköping:

Kronofogdemyndigheten har såsom tillsynsmyndighet i konkurs hela länet

som verksamhetsområde. All ulöva en effektiv tillsyn inom elt så slorl 345

distrikt är mycket svårt. Vid en nyligen gjord undersökning hade endast Prop. 1985/86: 126 fyra personer med gällande näringsförbud sitt hemvist här i länet (samtliga inom Eksjö kronofogdedistrikt). Möjlighet finns alt förordna annan kronofogdemyndighet atl handlägga tiUsynsuppgifl i konkurs, t. ex. övervakning av alt meddelade näringsförbud efterlevs (42 § konkurslagen). Även om del principiellt bör åligga polisen atl övervaka överträdelse av näringsförbud lorde övervakningen bli effektivare om den läggs på tillsynsmyndigheterna i konkurs. Kronofogdemyndigheten har därför inte något alt erinra mot kommitténs förslag angående tillsynen.

6.22 Jönköpings polisdistrikt:

Tillsynen bör ligga kvar hos kronofogdemyndigheterna men man bör införa skyldighet för polismyndighet att informera tillsynsmyndigheten om förhållanden som kan inverka på frågan om näringsförbud.

För alt få en effektiv övervakning av meddelade näringsförbud krävs atl man för etl centralt register över dessa och att detta register blir tillgängligt "on line" för kronofogde- och polismyndigheterna.

6.23 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

En snabb handläggning av ärenden om näringsförbud är en förutsättning för alt sådana förbud skall få avsedd verkan. Det förefaller därför nödvändigl alt, såsom redan påbörjats, förslärka samhällets insatser på området genom resurstillskott och omprioriteringar. Det kan förmodas all sådana satsningar även skall vara samhällsekonomiskt fördelaktiga.

För alt ett näringsförbud skall respekteras erfordras att tiUsynen över alt förbudel iakttas är någorlunda effektiv. Kommittén har funnit atl tillsynen f. n. är bristfällig på många håll. Kommittén föreslår atl de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter belräffande konkurser även i fortsättningen skall handha övervakningen av att meddelade näringsförbud iakttas, Länsslyrelsen delar denna uppfattning. Dessa myndigheter torde vara de mest skickade för tillsynen som är en mycket svår uppgift. Den torde huvudsakligen få lösas genom fältarbete och regislerkontroU.

Skiljaktig mening av ledamöterna Nils-Erik Andersson, Erik Blom, Lennart Engholm, Thorvald Frostemark, Curt Åke Olsson och Lars Samze-lius;

Vi anser----- alt åtskiUiga skäl kan åberopas till förmån för reservan
ternas förslag alt polismyndigheten i fortsättningen bör vara tillsynsmyn
dighet. Detta förslag bör alltså närmare prövas under den fortsatta bered
ningen av lagstiftningsärendet.

6.24 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kommittén föreslär, med viss tvekan, atl kronofogdemyndigheter, som är tillsynsmyndigheter i konkurs, liksom hillills skall vaka över all näringsförbud efterlevs och därvid anmäla misstanke om överträdelse till åklagare. TSM föreslås få rätt hålla förhör med den som ålagts näringsförbud.

Av betänkandet framgår, att det i en del fall brustit i effektiviteten när
det gäller efterlevnadskonlrollen och möjligheterna att beivra överträ
delser. TSM;s befattning med näringsförbudsärenden kommer, som fram
går av vad som ovan anförts, inte längre all vara lika självklar som hittills,
om kommitténs förslag genomförs. Det kan för övrigt ifrågasättas, om alla
de ålgärder för kontroll av efterlevnaden av näringsförbud som riksskatte
verkets avdelning för administration av exekutionsväsendet nu anvisar 346

(MEX 1983; 8) står i rimlig proportion till nyttan och resultatet av tillsynen. Prop. 1985/86: 126 Polisen måste i nuvarande system likväl förr eller senare kopplas in för att utreda misstanke om broll mot näringsförbud. Av betänkandet framgår (s. 351), att riksskatteverket anser TSM mindre lämplig atl ha hand om efterlevnadskonlrollen.

Enligt länsstyrelsens mening bör polismyndighet, som har läng erfarenhet av bekämpning av ekonomisk brottslighet, i fortsättningen ha ett övergripande ansvar för tillsynen av näringsförbud. Del framstår som självklart alt detta måsle ske i fortlöpande samverkan med andra myndigheter. Skaltemyndigheterna kan här spela en ceniral roll. Om en särskild markering läggs in i skalleregisiret för dem som ålagts näringsförbud, kan polismyndighet automatiskt underrättas, när något inträffar på skattesidan i fråga om dessa personer som motiverar närmare utredning. Det kan vara fräga om l.ex. uppgifter som framkommit i samband med taxeringsrevision, eller vid ansökan om registrering i arbetsgivare- eller mervärdeskal-leregislren. På samma sätt bör underrättelse kunna ske från centrala akliebolagsregistrel, om liknande markering införs där. Genom den lösning som länsstyrelsen här skisserat förenklas regislerkonlrollen samtidigt som motiven för all TSM skall få direkt terminalåtkomsl liU skatteregistrel faller bort.

Kommitténs förslag innebär, alt registrerande myndighei, som upptäcker att person som överträder eller är i färd med atl överträda näringsförbud, skall anmäla detta förhåUande till TSM, som i de flesta fall torde överlämna ärendet lill polismyndighet för fortsatt ulredning. Länsslyrelsen kan inte finna annal än att delta är en onödig omgång. Direktinformation från registrerande myndighei till polismyndighet, en ordning som länsslyrelsen förordar, är en mer rationell lösning som ger möjlighet till snabbare agerande.

6.25 Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Länsstyrelsen anser liksom majoriteten i kommittén att tillsynsfunktionen bör ligga hos tillsynsmyndigheten (TSM).

Tillsynen är en viktig men ingalunda lätt uppgift i sammanhanget. TSM bör i silt löpande arbete ha betydligt större möjligheter att upptäcka misstänkta fall av överträdelser av näringsförbud än vad polisen har. Detta bl.a. genom sambandet med kronofogdemyndigheterna och deras kännedom om och arbete med ekonomiska aktiviteter av skilda slag.

Skallemyndigheterna har också myckel god överblick över näringsverksamheter av olika slag inom sina respektive områden. Redan nu underrättas bl.a. länens skalleavdelningar genom riksskatteverkets försorg om meddelade näringsförbud. Ifall den informationen användes aktivt bör skattemyndigheterna mycket verksamt kunna bidra lill all misstänkta fall av överträdelser av näringsförbud kommer till TSMs kännedom. En aktivitet av delta slag ligger i skallemyndigheternas eget intresse och kan göras ulan några merkostnader av betydelse.

6.26 Sveriges domareförbund:

En viktig fråga, som särskilt berördes av förbundet i dess remissvar på det
betänkande som låg till grund för gäUande lagstiftning, är hur man skall
åstadkomma en effektiv kontroll över hur näringsförbud efterievs. Del är
en klar fördel alt del, som kommittén föreslår, ges föreskrifter i lagen om
hur kontrollen skall ske. Att ansvaret primärt skall ligga hos kronofogde
myndigheten (tillsynsmyndigheterna) även om anknytningen till konkurs 347

upphör kan förefalla tveksamt men förbundet anser atl kommitténs majori- Prop. 1985/86: 126 tet angett godtagbara skäl för sin ståndpunkt.

6.27 Sveriges Advokatsamfund:

Samfundet delar- kommitténs uppfattning atl den nuvarande lagstift
ningen om näringsförbud bör ändras i olika avseenden för all göra förbudet
verksamt. En förutsättning härför är emellertid att erforderUga resurser
ställs till förfogande för snabba och effektiva utredningar saml för kontroll
av atl förbud efterlevs. Detla är så mycket mer angelägel med hänsyn till
att del av näringsförbudskommillén framlagda förslaget utmynnar i en ny
lag om näringsförbud, enligt vilken sådanl förbud skall kunna åläggas
enskild näringsidkare oberoende av inträffad konkurs. Ulan denna be
gränsning blir det möjligt atl meddela flera förbud än lidigare.

6.28 Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen delar kommitténs uppfattning all tillsynen även i fortsättningen bör åligga kronofogdemyndigheterna som är tillsynsmyndigheter i konkurs.

Kommittén har föreslagit all tillsynsmyndigheten skall ges rätl atl hålla förhör med den som ålagts näringsförbudet. I den föreslagna lagtexten anges emellertid inte förutsättningarna för etl sådanl förhör: Ej heller finns någon sanktion mot den som ej hörsammat kallelse eller som vägral lämna begärda upplysningar. Enligt kommittén bör i sistnämnda fall anmälan göras lill polisen. Föreningen avstyrker förslaget. Eko-rotlarna inom polisen förfogar över spaningsenheter, vars personal är mer skickade alt hålla förhör. Under alla förhållanden bör tillsynsmyndigheten aldrig få kalla lill förhör ulan föregående kontakt med vederbörande Eko-rotel, I annat fall skulle en pågående utredning eller ett planerat tillslag helt kunna saboteras. Om tillsynsmyndigheten skall ges rätt all kalla till förhör, bör under alla förhållanden vissa förutsättningar härför uppställas, I lagtexten kan exempelvis anges att förhör får hållas om utredning av betydelse för tillsynen av näringsförbudet inte kan ske på annal säll,

6.29 Föreningen Sveriges kronofogdar:

Vad gäller kontrollen av efterlevnaden av näringsförbud har kommittén
föreslagit att tillsynsmyndigheterna i konkurser även i fortsättningen skall
fullgöra denna uppgift, I belänkandet har bl, a, diskuterats atl lägga denna
uppgifl på polis. Näringsförbud har stark anknytning till gäldenärsbrott,
vilka har visat sig ha en mycket låg prioritet hos polis och åklagare. Trots
inrättandet av s, k, Eko-rotlar inom flera polisdistrikt har någon förbättring
inte skett. Föreningen har i olika yttranden över kommissionens mol
ekonomisk brottslighet betänkanden påtalat den otillräckliga utredningska
paciteten hos polis och åklagare i denna del. Föreningen instämmer därför
i det val kommittén har gjort då uppgifter att utöva tillsyn över de som
ålagts näringsförbud troligtvis skulle bli en opriorilerad uppgifl hos poli
sen. Dessulom är del föreningens uppfattning atl polisen alltsedan förstat
ligandet strävat efter atl göra sig av med arbetsuppgifter som icke är av
direkt polisiär karaktär. Tillsyn över de som ålagts näringsförbud kan inte
klassas som en polisiär fråga. Till skillnad frän polisen har kronofogdemyn
digheterna dessutom genom sina ekonomer tillgång till ekonomisk sakkun
skap vilket är av särskill värde i dessa frågor. I de fall som kan komma alt
leda lill anmälan för misstanke om överträdelse kan åklagare och polis 348

räkna med en fyllig och välgrundad anmälan. Föreningen vill däremol hälla Prop. 1985/86: 126 frågan öppen huruvida uppgiften skall läggas på tillsynsmyndigheterna eller på samtliga kronofogdemyndigheter. Skäl finns som talar i båda riktningarna.

När det gäller övervakningen anser föreningen del tveksamt om tillsynsorganet erhåUer tillräckliga resurser atl på ell kraftfullt sätl fullgöra sina åligganden. För atl hålla sig underrättad om en persons sysselsättning skall man få tillgång lill vissa delar av skatledatabasen. Denna information säger inte särskUl myckel, vilket också kommittén insett. Därför skall man ha en uppsökande verksamhet och vidare skaffa information från den som kan ha bättre lokalkännedom. Denna verksamhet förutsätter medverkan från den dömdes sida. Någon rätl alt få se t.ex. rörelsebokföring finns inte. Tydligen skaU man här förlila.sig på poUs och åklagares möjligheter alt genomföra husrannsakan. Någon form av mildare tvångsmedel än husrannsakan, t. ex. rätl alt la del av bokföring torde vara meningsfull.

Kommittén har föreslagk att lillsynsorganel skall ha möjligheter all hålla förhör med den som ålagts näringsförbud. Detla är i sig elt bra förslag. Vad händer emellertid om gäldenären inte inställer sig till elt sådant förhör eller väl inställer sig men vägrar lämna upplysningar. Kommittén har inte föreslagit några sanktioner för all få gäldenären atl lämna upplysningar vid sådana förhör. Det är någol naivt alt tro atl den kategori del nu gäller frivilligt i någon större utsträckning skulle lämna uppgifter vid förhör. För att förhör skall bli meningsfullt krävs sanktioner mol dem som vägrar medverka. Föreningen anser atl en koppling i denna del lill de sanktioner som finns i utsökningsbalken är lämplig.

För all näringsförbudsinstilulet skall bli meningsfullt är del framför alll viktigt med snabbhet i handläggningen. Föreningen anser det därför angeläget all de myndigheter som skall föra lalan om näringsförbud och övervaka dess efterlevnad tilldelas resurser och disponerar sin verksamhet så all dessa mål verkligen prioriteras. Föreningen anser inte all kommittén föreslagit någol som skulle kunna göra förfarandet snabbare än i dag. Del räcker inte med vällovliga uttalanden att det skall gå forl.

6.30 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR:

FAR anser i likhet med reservanterna Ollen, Olsson och Thörner att effektivitetsskäl talar för atl polisen blir tillsynsmyndighet för näringsförbud.

6.31 Svenska Revisorsamfundet:

Som etl led i kontrollen och övervakningen av de personer som ådömts näringsförbud föreslår samfundei, alt straffbestämmelserna kompletteras med en skyldighel för den som åläggs näringsförbud att lill kronofogdemyndigheten anmäla om anställning upphör.

6.32 Vissa organisationer inom näringslivet:

Förslaget till ändring i 1 § skalleregisterlagen

Organisationerna instämmer i vad reservanten Joakim OUén i denna del har anföri. Förslaget bör således enligt vår mening inte genomföras.

349

6.33 Landsorganisationen i Sverige (LO): °P- 1985/86:126

Ett stort problem med nuvarande näringsförbud är kontroll- och övervak-ningssvårighelerna. För alt effektivisera konlroUverksamhelen bör tUlsynsmyndigheterna få ökade resurser. LO tiUstyrker atl det förs elt centralt register över näringsförbud hos riksskatteverket. Verkel bör i sin lur lämna uppgift om beslutet tiU myndigheter som för register över handels-, förenings- och aktiebolag. Vid nyregistrering bör den registrerande myndigheten kontrollera om sökanden är belagd med näringsförbud och om så är fallel vägra nyregistrering. Vidare bör myndighet vid kännedom om broll mol näringsförbud vara skyldiga att anmäla saken till polis. LO anser även all beslul om näringsförbud bör meddelas fackförbunden. Fackföreningarna har stora möjligheter alt upptäcka om en arbetsgivare, som meddelals näringsförbud, försöker etablera sig på olika håll i landet.

6.34 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

En allvarlig brist i dagens förfarande i samband med näringsförbud är tidsfördröjningen innan förbud utfärdas. Detta konstaterar också kommittén, men samtidigt ullalar man all enda synbara lösningen är att tillräckliga resurser avsätts för arbetsuppgiften. Några förslag lill resursförändringar jämfört med nuläget förs emellertid inte fram. Delta är enligt TCOs mening inte lillfredsslällande. Behov av åtgärder finns och är slort - polis och åklagare bör därför tillföras ytterligare resurser för dessa arbetsuppgifter. Till viss del bör detla kunna ske gencm en omfördelning/delegering av befintliga arbetsuppgifter inom de båda områdena.

Kommittén har kritiserat tillsynen av ådömda näringsförbud. I delta sammanhang vill TCO framhåUa atl orgasationen delar kommitténs uppfattning atl tillsynsskyldigheten bör ligga på kronofogdemyndigheten. TCO föreslår att denna uppgift vidgas och ges ell mer serviceinriktat innehåll, för all den som ålagts näringsförbud ska kunna få uppgift - dels hur avveckling av näringsverksamheten ska gå till, dels få hjälp med tillsynsmyndighetens syn på den nya verksamhelen och anställningsförhållanden.

TCO vill i detla sammanhang även framhålla att avgränsningen mellan kronofogdemyndighetens och polismyndighetens uppgifter bör göras på del sättet atl ärendet direkl överlämnas till polisen när misstanke uppslår atl överträdelse av näringsförbud skell.

6.35 Centralorganisationen SACO/SR:

Majoriteten föreslår att näringsförbud skall övervakas av tillsynsmyndig
heterna, medan reservanterna förordar polismyndigheterna. Riksskatte
verket menar (s. 111), att tiUsynsmyndigheterna är väl lämpade att kontrol
lera avvecklingen av ett företag, men mindre väl skickade alt handha
tillsynen i övrigt. RSV nämner de lokala skaltemyndigheterna som tänk
bara tillsynsmyndigheter. Lokala skattemyndigheterna är - till skillnad
mot myndigheterna inom rättsområdet - administrativa förvaltningsmyn
digheter. JUSEK anser del därför inte lämpligt att ålägga lokala skatte
myndigheterna en uppgift som markant skiljer sig från deras traditionella
arbetsuppgifter. När det gäller polisen, har man där sedan förstatligandet
1965 strävat efter all bli befriade från arbetsuppgifter som inte kan anses
vara klart polisiära. Att övervaka efterlevnaden av näringsförbud är ingen
polisiär uppgift. Den skulle därför om den anförtroddes polisen med all
sannolikhet få en mycket låg prioritet. Polisen bör därför inte komma
ifråga. JUSEK tillstyrker därför majoritetens förslag all det skall åligga de 350

kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs atl övervaka Prop. 1985/86: 126 efterlevnaden av förbud. Dessa myndigheter har erfarenhet av verksamheten och har dessulom en mycket god överblick över reslföringar och övriga skuldförhåUanden.

Förslaget om atl tillsynsmyndigheten får hålla förhör med den som ålagts näringsförbud tillstyrks. Sedan utsökningsbalkens lUlkomsl har kronofogdemyndigheterna vunnil god erfarenhet av denna typ av förhör.

6.36 Hotell- och Restauranganställdas Förbund:

---- anser vi atl del är ytterst viktigt all meddelade näringsförbud också

får avsedd verkan. Del slälls därmed stora krav på kontroll och eflerievnad. Den kontrollerande myndigheien måsle ges tillräckliga resurser öch upprättandet av etl centralt register bör snarast genomföras. De fackliga organisationerna bör ha tillgång lill detta register.

6.37 Svenska Målareförbundet:

---- måste tillsynsverksamheten förslärkas betydligt om utdömt nä
ringsförbud skall vara verkningsfullt. Vi anser därför att om förelag där
näringsidkaren fåll näringsförbud och förelaget övergår till annan ägare,
bör i domslutet ingå alt samhällsrevisor följer företaget verksamhei minst
så lång tid som det utdömda näringsförbudet gäller.

6.38 Svenska Transportarbetareförbundet:

För att kontrollera alt näringsförbudet efterlevs bör de meddelade besluten även delges fackföreningarna. Fackföreningarna har nämligen stora möjligheter all upptäcka om en person som har meddelals näringsförbud på nyll försöker all etablera sig som näringsidkare.

Förbundet anser slutligen all övervakningsproblemen förtjänar särskild uppmärksamhet i framliden. Uiredningen konstaterar i sammanfattningen alt det allvarligaste problemet med nuvarande lagstiftning gällt kontrollen av de personer som meddelals näringsförbud. Denna har inte fungerat tillfredsstäUande. Förbundet är inte övertygat om all föreliggande förslag innebär nägon väsenllig förbättring härvidlag.

6.39 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet:

En ceniral fråga gäller tillsynen över alt meddelade näringsförbud efter-leves. Tillsynen avser huvudsakligen två omständigheter, nämligen dels atl näringsidkaren avvecklar den eller de rörelser han vid lidpunkten för förbudel bedriver, dels atl han inte startar någon ny rörelse eller överhuvudtagel involverar sig i förbjuden verksamhet. Kan efterlevnaden inte kontrolleras effektivt är givetvis risken stor atl näringsförbudei bara blir elt slag i luften.

Av den utvärdering kommittén företagit angående de nuvarande reglernas tillämpning framgår, alt övervakningen på sina håll varit bristfällig och alt kommittén ser detla som del kanske allvarligaste problem som förelegat. Övervakningsskyldighelens omfattning har också varit oklar.

Kommittén diskuterar till atl börja med utförligt frågan, vilken myndig
hei som bör anförtros uppgiften (s. 347 ff, jfr också s. 444 f). De två
huvudalternativen har varit TSM, dvs. de kronofogdemyndigheter som är
tillsynsmyndighet i konkurs, och polisen. En rad skäl för (och emot) de
båda myndigheterna anges. Etl viktigt argument mol TSM är naturligtvis, 351

all anknylningen till konkurs föreslås upphävd. Huruvida detta är en Prop. 1985/86: 126 avgörande invändning beror enligt fakullelsnämndens mening på vilka omständigheter som enligt de nya reglerna skall kunna ligga till grund för elt näringsförbud och vad övervakningen således skall gälla. TSM är naturiigen bäst rustad att följa utvecklingen på det exekutionsrättsliga området, dvs. alt övervaka aktiviteter som kan avslöjas genom betalningsanmärkningar o. dyl. Om emellertid näringsförbud, såsom synes framgå av förslaget, skall kunna meddelas enbart på grund av all näringsidkaren åsidosatt t.ex. konsumentintressen blir anknytningen till TSM mindre naturlig. Skulle de slutiiga reglerna få en sådan uiformning borde övervägas, om inte konsumentverket/Kö vore en lämpligare övervakningsmyndighet i nu nämnda fall.

Vid valet mellan TSM och polisen finner fakultetsnämnden emellertid, på samma säll som kommittén, att TSM med viss ivekan får anses bäst lämpad. Fakultetsnämnden noterar också, all TSM själva i huvudsak synes ha varit positiva lill att fortsätta med övervakningsuppgiften (s, 350),

Innebörden av övervakningsskyldigheten preciseras i belänkandet i flera hänseenden (s, 353 ff, 431 O- TSM skall agera aktivt och söka hålla sig underrättad om vederbörandes sysselsättning. Bl, a. skall TSM kontrollera relevanta register och la kontakter med andra myndigheter som kan förväntas ha uppgifter atl lämna. Kommittén föreslår samtidigt en utvidgning av skatteregisterlagens bestämmelser, för att ge TSM terminalåtkomst till vissa uppgifter i skatteregistrel,

Fakultetsnämnden anser det principieUt viktigt alt utvidgning av registerlagar sker ytterst restriktivt och endast om starka skäl talar härför. I del aktuella fallel gäller, dels atl TSM kan åtkomma uppgifterna efter vanlig prövning enligt sekretesslagen, dels att antalet undersökta personer inte lorde bli så stort alt en direkl terminalåtkomst blir nödvändig av arbetsbesparande skäl. Fakullelsnämnden anser därför, atl förslaget i denna del inte bör genomföras. (Jfr. reservationen s. 445 f)

Elt stort praktiskt problem uppkommer, då en person som ådömis näringsförbudily/for från ett tillsynsområde till ett annat (se t. ex, s, 102 f, 109, 363 ff). Del finns i dag inga rutiner för detta fall och del är lätt alt näringsidkaren i samband med flyttning "försvinner" och atl TSM på den nya bostadsorten av olika anledningar inte forlsäller kontroUen, Kommittén avvisar frågan om en skyldighet för näringsidkaren alt anmäla flyttning med att delta många gånger skulle uppfattas som en onödig kränkning av den personliga friheten och all del normalt finns möjligheter atl relativt snabbt ta reda på vart en person flyttat (s, 364 f). Fakultetsnämnden anser dock, att en skyldighet att anmäla flyttning ter sig som en mycket liten belastning i jämförelse med den synnerligen ingripande påföljd som själva näringsförbudei innebär. Eftersom frågan uppenbarligen vållat praktiska problem vore det enligt fakullelsnämndens mening att förorda att en näringsidkare med näringsförbud ålägges att anmäla eventuell flyttning lill TSM, varefter TSM har atl meddela TSM på den nya bostadsorten, vilken enligt förslagels 13 § iredje st. skall överta övervakningen.

Del senast sagda aktuaUserar en större fråga, som rör näringsidkarens egen aktivitet i förhållande till TSM. Kommittén har ansett att nägon aktivketsskyldighel överhuvudtagel inte kan åläggas honom, utan att TSM själva skaU efterforska del som är värt att la reda på.

Fakultetsnämnden ställer sig tveksam lill denna aUmänna utgångspunkt. Nämnden anser i stället, alt en skyldighet för näringsidkaren att hålla regelbunden kontakt med TSM, t.ex. att vid vissa lidpunkter anmäla sin sysselsättning, borde övervägas. (Jfr. bl.a. utformningen av institutet

352

skyddstillsyn, som i och för sig torde vara en mindre ingripande påföljd än Prop. 1985/86: 126 ett näringsförbud.)

Viktigt är givelvis, atl TSM ges tillräckliga resurser tor atl sköta övervakningen tillfredsställande, Å andra sidan synes övervakningen hittills inte ha lagil alllför slora resurser i anspråk, inte heller bland de TSM sorn utfört avsedd övervakning (s. 104 f, 365 f). Del är här principiellt viktigt att understryka, atl riktlinjen måste vara all verksamheten inte skall öka i någon större omfattning under kommande år, utan att det rör sig om en påföljd som skall användas endast som en yttersta utväg i kanske 50-100 fall per är i hela landet. Avsikten får inte vara, att en långsam utvidgning av användningsområdet för näringsförbud skall komma lill stånd.

6.40 Stockholms kommun, Stadsjuristen:

Särskilt bör kontrollsystemet utvecklas, då det hittills visat sig otillräckligt.

7 Överträdelse av näringsförbud. Övergångsbestämmelser.

7.1 Göteborgs tingsrätt:

Det framgår inte helt klart av kommitténs överväganden under 13,2, om man anser atl ell annal uppsätsbegrepp än inom straffrätten i övrigt -särskilt när det gäller s. k, subsumlionsvillfarelse - bör gälla ifråga om överträdelse av näringsförbud. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om det finns anledning atl göra någon avvikelse. Under alla förhållanden är det dock oacceptabelt att tänka sig etl särskilt uppsätsbegrepp i dessa fall ulan att del anges i författningstexten,

7.2 Riksåklagaren (RÅ):

Sanklionsreglerna föreslås oförändrade i förhållande till vad som nu gäller. Jag tillstyrker förslagel i denna del. Alt dispens kan återkallas vid överträdelse synes välgrundat. Regeln om atl endast elt näringsförbud kan gälla vid en och samma tidpunkt är ägnad alt skapa klarhet. Jag har inte nägon erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna.

7.3 Överåklagaren i Göteborg: Förslaget till övergångsbestämmelser tillstyrkes.

7.4 Länsåklagaren i Malmöhus län:

Rent lagtekniskt föreslårjag all 14 § får följande lydelse "Den som överträder ell näringsförbud elier förbud enligt 4§ döms etc..." eftersom förbudsregeln inte är direkl straffsanktionerad i lagtexten.

Kommittén har föreslagit- atl lagen inte görs retroaktiv (2, över
gångsbestämmelserna och s, 385), Särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt till
styrker jag förslagen,

353 23 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

7.5 Riksskatteverket (RSV): P''«P- ''- '6

Övergångsbestämmelserna bör utformas så atl de personer, vilkas fall ligger för utredning när lagen träder i kraft, inte orättmätigt kan komma ifrån lagföring p. g, a, för korta frister. Enligt vad som anförts i motiven (s, 436) skulle tiden i bestämmelsens andra mening sättas lill etl år. Detta torde vara för kort tid för att uiredningen skall hinna ske och talan väckas i alla de ärenden, som ligger i balans,

7.6 Kronofogdemyndigheten i Göteborg:

Beträffande frågan om förlängning av förbud jämfört med nytt förbud har KFM endast en detaljsynpunkt. 1 kommitléns övervägande anges å s. 376 att domstolen bör vid valet av de båda alternativen vara bunden av åklagarens yrkande, KFM anser atl sådan bundenhet inte skall uttalas. Om således åklagaren yrkar all nytt förbud skall meddelas vid överträdelse, något som innefallar en minimigräns å tre år borde domstolen kunna istället föreskriva förlängning och underskrida treårsgränsen,

7.7 Kronofogdemyndigheten i Malmö:

---- ställer sig myndigheten positiv till det som sägs om förlängning av

liden för näringsförbud.

7.8 Kronofogdemyndigheten i Stockholm:

Sanktioner

KFM anser de av kommittén föreslagna straffreglerna väl avvägda.

Emellertid har KFM i sin verksamhei iakttagit fall där näringsidkare överträder meddelat näringsförbud genom att fortsätta rörelse och inte upphör med denna faslän polisutredning igångsatts. Fall finns även där rörelse fortsalts av den som ålagts näringsförbud även under tid då denne varit intagen i kriminalvårdsanstalt. Härtill kommer att polisutredningen ofta tar så lång tid att ell är och mer kan gä innan anmälan lett lill åtal och dom. Under tiden bedrivs rörelsen som om ingenting hänt. Anledningen till atl häktning inte tillämpats är obekant för KFM och förefaller f ö, mindre intressant dä rörelse som ovan nämnts t, o, m, kan bedrivas från kriminalvårdsanstalt. Ur såväl saneringssynpunkl som av allmänprevenliva skäl är detta förhållande djupt otillfredsställande.

Vad kan då göras åt delta? KFM anser att det finns etl behov av alt kunna stänga till och/eller avveckla rörelse som drivs på detta sätt. På talan av åklagare borde rätlen ha möjlighet all besluta om sådan åtgärd. Åklagaren borde ha skyldighet att dra fråga om sådan ålgärd inför rällen. Genom atl beslut om avveckling fallas av rätten efter rättegång kan sådana avgränsningsproblem lösas som kommittén behandlat på s. 297 ff. Åtgärden skulle därför kunna användas även där den verksamhei som skall avvecklas drivs som juridisk person. Avvecklingen kan tänkas verkställas av god man som förordnas av rätten. Kraven på dennes kompetens bör överensstämma med vad som krävs av den som förordnas som förvaltare i könkurs. Tillsyn över avvecklingen skulle förslagsvis kunna ligga på tillsynsmyndigheterna. För respektive företagsform bör sedan gällande likvida-tionsbeslämmelser kunna tillämpas.

354

Bilaga 7- Prop. 1985/86: 126

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om näringsförbud

Härigenom föreskrivs följande.

Meddelande avförbud

l§

Näringsförbud får meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare

1. gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa, eller

2. underlåtit att belala sådan skatt, lull eller avgift som omfattas av lagen (1978; 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om underiåtelsen inte är ringa,

Näringsförbudei får meddelas endasl om näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och förbudel är påkallat från allmän synpunkt. Vid bedömningen av om så är fallet får hänsyn tas till även andra åsidosättanden av näringsidkaren än som avses i första styckel.

2§

Näringsförbud får också meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annal sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och förbudel är påkallat från allmän synpunkl.

3§

Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl skall särskill beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat lill betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksam-hel,

4§

Näringsförbud får vidare meddelas den som varit bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplemenlär i elt kommanditbolag under lid då bolaget underlåtit atl betala skatt, lull eller avgift i sådant hänseende som avses i 1 § försia slyckel 2, om förutsättningarna för förbud enligt I § andra stycket är uppfyllda. Detsamma gäller om han själv i bolagels verksamhet gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Han får även meddelas näringsförbud om bolaget försatts i konkurs och förutsällningarna i övrigi för förbud enligt 2 § är uppfyllda.

Vad som sägs i försia styckel om bolagsman i elt handelsbolag gäller
även styrelseledamot och suppleant för sådan i ett aktiebolag och en
ekonomisk förening, verkställande och vice verkställande direkiör i ett
aktiebolag samt den som i annan egenskap faktiskt utövat ledningen av en 356

näringsverksamhet. Delsamma gäller den som utåt framställ som ansvarig Prop. 1985/86: 126 för en enskild näringsverksamhet.

Näringsförbud fär dessutom meddelas annan befattningshavare än som anges i försia och andra styckena, om han haft befogenhet alt fullgöra en näringsidkares skyldigheter i särskilt avseende och i den egenskapen gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa samt förutsättningarna för förbud enligt I § andra styckel är uppfyllda,

5§

Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst fem år.

Verkan avförbud 6§

Den som är underkastad näringsförbud har inte rätt att driva näringsverksamhet eller atl vara bolagsman i elt annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplemenlär i ell kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleant för styrelseledamot i ett aktiebolag, etl handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet, samt ej heller vara verkställande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en s.ådan juridisk person som har angetts nu. Inte heller får han på annat sätl faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring. Dessutom gäller att han inte får äga så många aktier i ell aktiebolag atl hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer atl översliga femtio procent.

Näringsförbud ulgör inget hinder mot all sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap, 1 § regeringsformen eller I kap, 1 §, 4 kap, I §, 6 kap, I § eller 13 kap, 5 § tryckfrihetsförordningen,

7§

Den som är underkastad näringsförbud får inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående lill honom eller där en närstående har en sådan ställning som anges i 4§, Som närstående anses make, sambo, förälder, barn och syskon samt den som är besvågrad i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden,

Förfarandel vid prövningen av frågor omförbud

8§

Talan om näringsförbud förs i lingsräii av allmän åklagare. Angående

uiredningen och förfarandel i mål om näringsförbud skall, om inte annal

föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är

föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i

högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken fär dock 357

inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

24 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126. Bilagedel

Talan om näringsförbud mot någon som försatts i konkui-s fär tas upp av Prop. 1985/86: 126 samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

9§

Varje kronofogdemyndighet skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela näringsförbud i fall som anges i 1 § första slyckel 2. Så snart myndigheten finner anledning till det, skall den göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

10§

Är det uppenbart atl näringsförbud skall meddelas, får rätlen meddela förbud för liden till dess frågan om näringsförbud slutligl har avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren, om inte annal följer av fjärde slyckel. Elt sådant yrkande kan prövas såväl innan talan enligt 8§ har väckis som därefter. Innan ett tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få lillfälle att yttra sig, om del inte finns anledning att anta atl han har avvikit eller på annat sätl häller sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han upplysas om all frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 § rällegångsbalken.

Bifalls en lalan om näringsförbud, får rällen i domen självmant förordna om tillfälligt förbud.

11§

Etl beslut om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart, om inte annal

förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

12§

Ell beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången, överklagas särskilt.

Överklagas elt beslul om tillfälligt förbud, får högre rätt omedelbart förordna atl förbudel inte skall gälla.

13§

Om rätlen meddelar ett lillfälligt näringsförbud, skall den utsätta en tid inom vilken talan om näringsförbud skall väckas, om inte en sädan lalan redan har väckts. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms absolut nödvändigl. Är den utsatta liden inte tillräcklig, får rätten medge förlängning om åklagaren före tidens utgång gjort framställning om sädan.

14§

I samband med alt näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas,
skall rällen till den som avses med förbudet överlämna en särskild under
rättelse, där innebörden av förbudel beskrivs. 358

Rätten skall sända etl exemplar av domen eller beslutet lill den myndig- Prop. 1985/86: 126 het som enligt 24 § skall svara för tillsynen.

Har den som fåll näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud tillstånd av myndighei alt driva näring inom särskilt reglerat näringsområde, skall rätten sända etl exemplar av domen eller beslulel till den myndigheten.

Upphävande avförbud 15§

Har talan om näringsförbud inte väckis inom utsatt tid, och haren framställning om förlängning av liden inte heller inkommit, skall ett beslut om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas ulan bifall eller om del inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsförbudet. Om talan bifalls, skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudei fortfarande skall gälla.

16§

Frikänns den som genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud för brott som utgjort förutsättning för förbudet enligt I § försia stycket I, skall rätten samtidigt upphäva förbudet. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudel fortfarande skall gälla, I fall som avses nu fär den högre rätlen också upphäva eller ändra ett beslul om skyldighel alt svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslul som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2§, skall rätten samtidigt upphäva näringsförbudet.

Rätlens beslul om all upphäva eller ändra ell näringsförbud skall gälla omedelbart,

17§

Ett lagakraftvunnel beslut om förbud enligt 1 eller 2§ fär upphävas pä ansökan av den som förbudet avser, om det senare kommer fram att den som fått förbudel inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet,

Belräffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om talan om förbud, Elt sådanl mål las upp av den lingsräti som tidigare handlagt målel om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn lill uiredningen saml koslnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Mål om upphävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målel skall avgöras ulan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle atl slutföra sin lalan, om del inte är uppenbart att delta inte behövs.

Rättens beslut om atl upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

359

Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m.m. Prop. 1985/86: 126

18§

En domstol som meddelar beslul om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla, om det behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.

Om det föreligger synnerliga skäl. får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fått förbudet.

Beträffande mål om förlängning av liden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och tredje styckena.

Dispens från förbud

19§

Om det finns särskilda skäl, får den som är underkastad näringsförbud eller

tillfälligt näringsförbud medges dispens för viss näringsverksamhet, viss

anslällning, vissl uppdrag, visst delägarskap i handelsbolag eller visst

aktieinnehav. Rätten fär föreskriva vad den som medges dispens har att

iaktta då dispensen utnyttjas.

En dispens frän ett förbud att driva näringsverksamhet eller inneha anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktier enligt vad som sägs i 6§ får återkallas, om den som är underkastad förbudet åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen. En dispens fär också återkallas om den som är underkastad förbudet åsidosätter en föreskrift som rätten meddelat med stöd av första siycket,

I 26 § tredje styckel föreskrivs att en dispens kan återkallas om näringsförbudet överträds,

20 §

En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsförbud, i

samband med beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord

ansökan,

2l§

När en fråga om dispens prövas särskill, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om mål om näringsförbud. Om behörig domstol gäller vad som sägs i 17 § andra stycket.

Mål om dispens från näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätlen beslutat alt målel skall avgöras ulan huvudförhandling, skall parterna ges lillfälle atl slutföra sin talan, om det inte är uppenbart atl detta inte behövs,

22 §

Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan

prövas i etl särskilt mål, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§

om mål om näringsförbud. Om behörig domstol gäller vad som sägs i I7§ 360

andra stycket.

Tillsynen av meddelade förbud m.m. Prop, 1985/86:126

23 §

Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga

näringsförbud.

24§

Tillsynsmyndighet är den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område

den som är underkastad näringsförbud är bosatt.

Del åligger tillsynsmyndigheten atl vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs. Om det finns skäl att misstänka att etl förbud överträds eller att den som fält dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med all den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

Tillsynsmyndigheten har rätt att av den som är underkastad näringsförbud begära sådana upplysningar som behövs för tillsynen.

Överträdelse avförbud m. m.

25 §

Den som överträder elt beslul om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud skall dömas till fängelse i högst två är eller, om brottet är ringa, till böler eller fängelse i högst sex månader,

26 §

Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda liden för förlängning inte vara mer än fem är. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ul.

När en fråga om förlängning prövas särskill, gäller i lilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om mål om näringsförbud.

Vid överträdelse fåren dispens som meddelats med stöd av 19§ återkallas,

27§

Om den som är underkastad ell näringsförbud får ett nylt förbud, skall

rätlen undanröja det lidigare meddelade förbudet.

1. Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986.

2. Bestämmelserna i 15 §, 16§ andra och tredje siycket, 17§ saml 19-27 §§ tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt näringsförbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser.

3. Vid en prövning av om en näringsidkare har gjort sig skyldig till broll eller Underlätelse atl betala skatt, lull eller avgift som kan medföra förbud enligt 1 § försia slyckel I och 2 liksom av om han grovt åsidosatt sina åligganden får hänsyn las lill endast sådana förfaranden som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Det som sagts nu gäller även talan om ell tillfälligt förbud.

4. Meddelas elt beslul om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud

med anledning av konkurs och grundas bedömningen att näringsidkaren 361

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillslånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. 1 berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning lill konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes lill antagande, alt gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till anlagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senare året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i I99b§ har förfarit på ett sådant säll all näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandel. "

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnal utrönas. 1 berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till anlagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbroll. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagls, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senare året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4§ lagen (1985:000) om näringsförbud har förfarit på etl sådant sätt atl näringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Om förvaltaren finner all gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott. skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvallningen kommer fram atl gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamhelen. Kan del misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i I99b§ har förfarit på ett sådant säll alt näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner alt gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbroll. skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller orn gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvallningen kommer fram all gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan förelrädare som avses i 4§ lagen (1985: 000) om näringsförbud har förfarit pä etl sådant sätt all näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om delta och ange grunden för misstanken.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgifl om orsakerna lill gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning lill konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande atl gäldenären eller, om denne är juridisk person, någon sådan

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om del har förekommit förhällande som kan föranleda återvinning lill konkursboet och om det finns skälig anledning antaga all gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbroll. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senaste året före konkursansökningen varit bokförings-skyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns del skälig anledning lill anlagande att gäldenären eller, om denne är juridisk person, någon sådan

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram all gäldenären kan misslänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misslänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit pä ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för atl ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvallningen kommer fram all gäldenären kan misstänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamhelen. Kan del misstänkas atl gäldenären eller, om denne är en juridisk person, nägon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1985:000) om näringsförbud har förfarit på etl sådanl säll att näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 126

212§5 Gäldenär som bryter mot 199a§ döms till böter.

Den som överträder etl näringsförbud eller elt tillfäUigt näringsfår-bud döms till fängelse i högsl två år eller, om brottet är ringa, lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ett näringsförbud, får det förlängas med högsl fem år. Sker fiera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudsliden har gått ul.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986, Har näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199 i § i fråga om verkan av förbudet,

2. Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckts före ikraftträdandet prövas frågan enligt äldre bestämmelser, Beslul om tillfälligt näringsförbud fär dock meddelas endast om sådan omständighet föreligger som sägs i 10 § första styckel lagen (1985; 000) om näringsförbud,

Senaste lydelse 1980: 264, 366

3 Förslag till Prop, 1985/86: 126

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173)

Härigenom föreskrivs att 6 § kredilupplysningslagen (1973:1173) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§'

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet,

Uppgifl om all någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620). lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom värd av unga, lagen (1981; 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 11-14§§ polislagen (1984:387), lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan medgivande av dalainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgifl om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Vad som anges i andra slyckel utgör ej hinder för atl uppgifl om näringsförbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i krediiupplys-ningsverksamhel.

Denna lag träder i krafl den I juli 1986,

Senaste lydelse 1984: 394, 367

Trafiktillstånd får ges endasl liU den som med hänsyn till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig all driva verksamheten.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och personUga förhållanden den eUer dem som skall ha ansvarel för Irafikutövningen, En prövning av dessas ekonomiska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

Trafiktillstånd får ges endasl till den som med hänsyn till yrkeskunnande, ekonomiska förhållanden, laglydnad och benägenhel all fullgöra sina skyldigheter mol del allmänna samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig atl driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och laglydnad den eller dem som skall ha ansvaret för Irafikutövningen, En prövning av dessas ekonomiska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser. Prövningen av benägenheten all fullgöra skyldigheler mol del allmänna skall avse både den eller dem som skall ha ansvaret för trafikutövningen och den juridiska personen.

Bilagedelens innehållsförteckning '■°p- ' ''

Innehåll

Sid.

Bilaga I Sammanfattning av eko-kommissionens belänkande

(SOU 1984:8) Näringstillstånd ............... I

Bilaga 2 Eko-kommisionens lagförslag ............. 8

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över eko-kommissionens betänkande (SOU 1984:8) Näringstillstånd ,,, Il

Bilaga 4 Sammanfattning av näringsförbudskommitténs betän
kande (SOU 1984; 59) Näringsförbud ..... 197

Bilaga 5 Näringsförbudskommitténs lagförslag .. 208

Bilaga 6 Sammanställning av remissyttrandena över näringsför
budskommitténs betänkande (SOU 1984:59) Näringsför
bud .,,'............................................... 217

Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ............. 356

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 370