Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 27 februari 1986.

På regeringens vägnar OlofPalme

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt elt fartyg i allmän hamn får flyttas om fartyget hindrar hamnens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ell sätt som strider mot gällande föreskrifter. Fartygets ägare eller redare är gentemot hamninnehavaren ansvarig för flyttningskostnaderna och övriga kostnader enligt lagen. Lagsliflningen föreslås träda i krafl den 1 juli 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 5), lagrådels yttrande (s. 30) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkler (s. 38).

Den som viU la del av samtliga skäl för lagförslagen måsle därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 122

Propositionens lagförslag Prop. 1985/86:122

1 Förslag till

Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Ell fartyg i aUmän hamn får flyttas av hamninnehavaren, om fartyget hindrar hamnens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ett sätt som strider mot gällande föreskrifter. ,

2 § En flyttning får inte genomföras förrän fartygets ägare har underrättats och fåll skäligt rådmm all själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om kostnadsansvaret enligt 5 § och om möjligheterna alt sälja och skaffa bort fartyget enligt 7-9 §§.

Om saken brådskar, får fartyget flyttas utan att vad som sägs i första slyckel har iakttagits. Ägaren skaU dock så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Finns det en särskild redare, kan denne underrättas i stället för ägaren. Har ägaren eUer redaren underrättats, gäUer det också gentemot den som träder i hans ställe.

3 § En underrättelse skall delges den som den riktar sig till. Vid kungö-relsedelgivning gäller, i stället för vad som föreskrivs i 17 § delgivningslagen (1970:428), all underrättelsen skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande samt anslås på fartyget. Detla förfarande får tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

4 § Flyttningen och den fortsatta förvaringen av fartyget skall ske med omsorg så all onödig skada eller olägenhet inte uppkommer.

5 § En ägare eller redare som har delgelts underrättelse är skyldig alt ersätta hamninnehavaren hans kostnader för fartygets flyttning och fortsatta förvaring saml för underrättelsen. Detla gäller dock inte om fartyget hade frånhänts ägaren genom broll.

Är både ägaren och redaren belalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Delsamma gäller i fråga om betalningsskyldighet som åvilar delägarna i elt partrederi.

6 § I fråga om fartyg som är införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § sjölagen (1891:35 s. 1) eUer i molsvarande utiändskl register skall vid tUlämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har ell förvärv av skepp skrivits in i skeppsregistret med stöd av 14 § Iredje styckel försia meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om ell fartygs ägare gäller i övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på gmnd av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

7 § Hamninnehavaren har rätt atl hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran på ersättning för de kostnader som avses i 5 §.

Om inte kostnaderna betalas eller säkerhet ställs, får fartyget säljas när
tre månader förflutit sedan del flyttades. Ägaren skall dock alltid ha
delgelts underrättelse och tre månader ha förflutit därefter. Har lalan
väckts i en fråga som rör hamninnehavarens fordran, får försäljning inte
ske förrän en skälig tid har förflutit efler det atl tvisten slutligt avgjordes. 2

8 § Försäljning skall göras med omsorg. Den far ske under hand eller på Prop. 1985/86:122
offentlig auktion. SkaU auktion äga mm skall ägaren, om del är möjligt, i

god lid ges besked om tid och plats för auktionen.

Om försäljningspriset efler avdrag för försäljningskostnaderna överstiger hamninnehavarens fordran, skall överskottet betalas ut liU fartygels ägare, såvida det inte betalas till någon annan som har bättre rätl lill del eller sätts ned enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

9 § Om ell fariyg uppenbarligen saknar försäljningsvärde, får del skaffas
bort i stället för atl flyttas eller säljas. Detla får ske tidigast tre månader
efler del alt ägaren underrättades enligt 2 §. Har fartyget flyttats, får det
inte skaffas bort lidigare än som följer av 7 § andra siycket.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986.

För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endasl i förhållande tiU sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fräga om betalningsansvar för vallenförorenings-avgtfl enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra styckel nämnda lag.

För de förpliktelser som uppkommer för parirederiet sedan rederiavtalet anmälts lill registermyndigheten svarar varje redare endast i förhållande lill sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vallenförorenings-avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om ålgärder mol vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra styckel nämnda lag. Ifråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:000) omflyttning av fariyg i allmän hamn gäller 5 § andra siycket andra meningen nämnda lag.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas beslämmelserna i 41—57 §§ i den män annat ej avlalals.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Lagen omtryckt 1985:176.

Lagrådsremiss med förslag till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande den 27 november 1970 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet den 4 december 1970 åt en särskild sakkunnig' att se över författningsbestämmelserna om bl. a. ålgärder i fråga om övergivna fartyg. Den sakkunnige, som antog benämningen uiredningen angående åtgärder mol övergivna fariyg, avlämnade i oktober 1975 belänkandet (SOU 1975:81) Fariiga vrak. I betänkandet lämnades förslag till slrandningslag och till lag om flyttning av fartyg i vissa fall.

Riksdagen gav i december 1979 med anledning av en motion regeringen till känna all den i lämpligl sammanhang borde genomföra en översyn av gällande lagsliftning i syfle all åstadkomma förbättrade möjligheter all på ett snabbt och enkelt sätt tvinga fram en bortflyttning av s. k. felförtöjda bålar, dvs. fritidsbåtar som ulan lov förtöjts vid kajplatser som förhyrts av annan, samt förelägga riksdagen erforderliga förslag tiU ålgärder (JoU 1979/80:17, rskr 80).

Till protokollet i detla ärende bör fogas en sammanfattning av utredningens angående ålgärder mot övergivna fartyg betänkande som bilaga 1 saml, såvitt avser flyttning av fartyg, utredningens författningsförslag som bilaga 2 och en förteckning över remissinstanserna och en inom kommunikationsdepartementet upprättad sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Göteborgs kommunstyrelse har i en skrivelse den 25 april 1979 liU kommunikationsdepartementet påtalat förekomsten av gamla bålvrak inom kommunen och hemställt att därmed sammanhängande problem beaktas i lagstiftningsarbetet på grundval av betänkandet.

Chefsjuristen vid statensjärnvägar Clas Nordström.

Hamnutredningen lade i mars 1974 fram betänkandet (SOU 1974:24) Prop. 1985/86: 122 Förslag tiU hamnlag. I betänkandet behandlades olika frågor rörande den författningsmässiga regleringen av hamnväsendel. Enligt förslaget skall de cenlrala föreskrifterna rörande hamnväsendet samlas i en ny, särskild hamnlag.

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Allmänna hamnar

Den rättsliga regleringen av frågor rörande ordning och säkerhet i de svenska allmänna hamnarna och i betydande omfattning också av verksamhelen i hamnen sker genom särskilda för varje hamn gällande hamnordningar. Enligt den ännu gällande förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen) (ändrad 1925:100) skall det för varje större stapelstad finnas en hamnordning. Hamnordning kan enligt förordningen upprättas även för annan allmän hamn. Hamnordningsförordningen står inte i överensstämmelse med den nuvarande regeringsformens regler om normgivningsmakien. Förordningen gäller tills vidare med stöd av övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Allmänna hamnar inrättas sedan den I januari 1984 enligt bestämmelserna i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. En allmän hamn får enligt lagen inrättas eller utvidgas genom beslut av regeringen eller sjöfartsverket, om hamnen är av väsenllig betydelse för den aUmänna samfärdseln (1§). Om en allmän hamn inte längre behövs för sitl ändamål, skall den helt eller delvis avlysas (2 §). Sjöfartsverket skaU föra register över de allmänna hamnarna (5 §). -En allmän hamn kan ägas av annan än stat eller kommun, men det helt övervägande antalet allmänna hamnar lorde vara i kommunal ägo.

GenereUa regler om inrättande av allmän hamn tillkom försl pä 1880-ta-let. Många av landets hamnar är emellertid av väsentligt äldre ursprung. Del är därför i viss utsträckning osäkert vilka hamnar som f n. är allmänna. Sjöfartsverket har mot denna bakgrund fått i uppdrag att i samråd med länsstyrelserna och kommunema göra en inventering av landets hamnar och atl i samband härmed pröva var allmänna hamnar bör finnas i framtiden. Om en hamn anses böra vara aUmän, skall verket fatta särskilt beslul härom. Om sjöfarisverkei inte före utgången av december månad 1987 har beslutat all en hamn skaU vara allmän, skall enligt övergångsbestämmelserna till lagen om inrättande m. m. av allmän farled och allmän hamn de allmänna hamnar som finns vid lagens ikraftträdande vid denna tidpunkt upphöra atl vara allmänna. Fr. o. m. den 1 januari 1988 kommer

F.d. generaldirektören Erik Severin, ordförande, f. ombudsmannen hos Svenska transportarbetareförbundet Gunnar Gustafsson, regeringsrådet Eskil Hellner, f. d. direktören i Svenska hamnförbundet Knut-Inge Lasson, direktören Olov Berglund och f. d. hamndirektören Helge Linder.

det således att vara fullt klart vilka svenska hamnar som utgör allmän Prop. 1985/86:122 hamn.

Innebörden av alt en hamn är aUmän är alt den är öppen för allmän trafik och fyUer elt allmänt samfärdselbehov. Hamninnehavaren är i princip skyldig all la emot den trafik som söker sig tUl hamnen. Etl fartyg kan således avvisas endast av ulrymmesskäl eUer med stöd av särskilda bestämmelser. - Del bör särskill framhållas alt skyldigheten alt ta emot fartyg avser endasl fartyg i allmän samfärdsel, inte fartyg som används för annat ändamål, exempelvis sådana som siadigvarande placeras i hamn för att användas som nöjeslokal eUer liknande.

En hamnordning skall anlas av kommunfullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. FastsläUd hamnordning gäller i dag i alla allmänna hamnar av betydelse för handelssjöfarlen. Sjöfartsverket fastställer normalförslag till hamnordning.

Hamnordningar som upprättas enligt det nu gällande normalförslagel (Sjöfartsverkels meddelanden nrl 1985) innehåller en föreskrift om att fartyg får lägga till endast på plats som har anvisats genom den lill hamnordningen fogade kartan eller av hamnbefäl.

Ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) har hafl tiU uppdrag att göra en översyn av allmänna ordningssladgan (1956:617, ändrad senasi 1982:1171). Utredningen har nyligen avgett sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. I betänkandet föreslår uiredningen en ny ordningslag med bl.a. ett bemyndigande för regeringen alt meddela föreskrifter rörande ordningen och säkerheten i en hamn. Regeringen skall enligt förslagel också få överlåta åt en kommun all meddela sådana föreskrifter i fråga om en hamn som ägs eUer förvaltas av kommunen. I fråga om andra hamnar föreslås befogenheten få överlåtas ål länsslyrelsen. 1874 års förordning föreslås upphävd. Vidare föreslås all del i ordningslagen las in bestämmelser om straff och om möjligheter lill Ivångsutförande genom polismyndighetens försorg på den enskildes bekostnad. Dessa regler bUr bl.a. tillämpliga på de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet. Ordningsstadgeutredningens förslag remissbehandlas f. n.

2.1.2 Andra hamnar

I enskilda hamnar kan ordningen och säkerheten enligt gällande rätl regleras endast genom lokala ordningssladgor som utfärdas med stöd av 7§ allmänna ordningssladgan. Sädana föreskrifter kan dock bli tillämpliga bara inom de delar av hamnområdet som är tillgängliga för allmänheten. Innehavare av en enskUd hamn kan därutöver ställa upp villkor (ordningsregler) för att hamnen skall få begagnas.

Enligt ordningsstadgeutredningens förslag skall bemyndigandet för regeringen och kommunerna eller länsslyrelserna atl meddela föreskrifter rörande ordningen och säkerheten i hamn avse även enskilda hamnar.

2.1.3 Privata bryggor och liknande

Allemansrätten anses i princip innefatta rätl att förtöja en båt vid strand som inte ingår i tomt; tillfälligt t. o. m. vid annans brygga på sådan strand. Bryggans ägare får dock inte hindras i sin användning av bryggan eller i övrigi otUlbörligt slöras.

2.1.4 Behovet av ny lagstiftning

Bestämmelser som ger möjlighet att skaffa undan eller på liknande säll la hand om lämnade fartyg finns f. n. i flera olika författningar.

Från sjösäkerhelssynpunkt viktigast är kungörelsen (1951:321) om undanröjande av får sjöfarten eller fisket hinderUga vrak. Enligt kungörelsen får sjöfartsverket, om del uppslår hinder eller fara för sjöfarten genom all fartyg eller annal större föremål sjunkit i allmän farled och vederbörande befälhavare, redare eller ägare inte ofördröjligen vidtar verksamma åtgärder för bortskaffande av fartyget eller föremålet, efter prövning av omständigheterna föranstalta om all del sjunkna undanröjs.

Sjöfarisverkei har samma befogenhet i fräga om fariyg eller andra större föremål som sjunkit inom vattenområde, där fiske får bedrivas ulan stöd av enskild fiskerätt, och som vållar väsentiigt förfång för fiske av betydenhet. I sådana fall skall sjöfartsverket samråda med fiskeristyrelsen.

Från kungörelsens lUlämpningsområde har undantagils faU då del område inom vilket fartyget eller föremålet sjunkit står under särskild myndighets inseende. Delta innebär alt kungörelsen inte gäller för exempelvis sådana hamn- och kanalområden inom vUka särskUd hamn- eUer kanal-myndighet övar uppsikt över sjötrafiken. Om undanröjande av hinderliga vrak m. m. inom sådana områden finns i flertalet fall bestämmelser i hamn-och karialförfattningar.

Kungörelsen innehåller inte några föreskrifter avseende kostnaderna för vrakröjning. Med stöd av elt Kungl. brev den 5 maj 1882 anses dock sjöfartsverket ha rätt att sälja bärgat vrak till läckande av kostnaderna för bärgningsföretaget.

De från miljösynpunkt vikligaste författningarna är lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (ändrad senast 1985:217), naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025, ändrad senast 1985:622) samt allmänna ordningssladgan tillsammans med renhållningslagen (1979:596, ändrad senast 1985:427).

Enligt vatlenföroreningslagen får sjöfartsverket och annan myndighei som regeringen utser (i vissa fall tullverket) meddela de förbud och förelägganden som är nödvändiga för alt förebygga eller begränsa vattenförorening, om del sker utsläpp av olja eller någol annat skadligt ämne från ett fartyg i slrid mol gäUande bestämmelser eller om det skäligen kan befaras alt så kommer att ske. En ytterligare fömtsättning är att del finns gmndad anledning all anta atl svenskt territorium eller svenska intressen i övrigi genom utsläppet kan skadas i avsevärd mån. Föreläggande får avse bärgning och allt efler omsländighelema riktas mot fartygels befälhavare, redare eller ägare. Sjöfarisverkei (eller i vissa fall tullverket) fär låta

Prop. 1985/86: 122

verkställa den beslutade ålgärden på bekostnad av fartygets redare eller Prop. 1985/86:122 ägare, om denne underlåter att vidta ålgärden eller inte kan underrättas om beslulel utan sådant dröjsmål som äventyrar syflel med beslutet. Detsamma gäller om omedelbar åtgärd krävs men inte kan väntas bli vidtagen. - Några särskilda exekutiva föreskrifter för de nu avsedda fallen har del med hänsyn lill möjligheterna lill kvarstad i redarens eller ägarens egendom inte ansetts finnas tiUräckliga skäl att meddela (prop. 1972:38 s. 72).

Enligt naturvårdslagen gäller ovillkorligt förbud mol nedskräpning utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden. Med "naturen" far enligt uttalanden i förarbetena tiU en ändring i lagen (prop. 1970:157 s. 84) enligt hävdvunnen uppfattning avses både mark och vattenområden. Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd får förelägga den som är ansvarig för nedskräpningen att ställa platsen i ordning och - om föreläggandel inte eflerkommes - låta vidla åtgärden på den försumliges bekoslnad. I rättspraxis finns ell avgörande från högsla domstolen (NJA 1976 s.547), där naturvårdslagens straffbestämmelse ansågs tillämplig, då ägaren av ell fartygsvrak invid en strand hade bränt ned vraket och låtit ovan vattenytan synliga rester ligga kvar avsevärd tid.

Enligt allmänna ordningssladgan skall allmän plats inom stadsplanelagl område och allmän väg inom byggnadsplanelagl område genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i sådanl skick som med hänsyn liU ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. TiU renhållning hänförs bl. a. bortförande av nedskräpande föremål. För renhåUningen ansvarar enligt renhållningslagen kommunen. Om del har skräpals ned på annan plals utomhus där allmänheten får färdas fritt, är kommunen skyldig atl återställa platsen i sådanl skick som med hänsyn liU orlsförhåUanden, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigi tillgodoser skäliga anspråk. - Ordningsstadgeutredningen har i del lidigare nämnda betänkandet föreslagit all de nu angivna beslämmelserna i princip utan ändring förs över lUl renhållningslagen.

I de fall då ell fartyg kan misstänkas ha stulits eUer på annat sätl ha frånhänts någon genom broll får det tas i beslag enligt reglerna i rättegångsbalken eller i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. Det är i dessa fall i första hand polisens eller åklagarens sak alt handlägga ärendet.

Om ett övergivet fartyg ulgör fara för den allmänna säkerheten, kan polismyndigheten för atl avvärja denna fara ingripa med stöd av polislagen (1984:387). Liksom i fråga om andra polisingripanden gäller alt, om tvång måste tillgripas, detla skaU ske endasl i den form och den utsträckning som behövs för all del avsedda resultatet skaU uppnås.

I fråga om bärgning kan också bli tillämpliga lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (ändrad senasi 1984:984), lagen (1938:121) om hillegods (ändrad senasi 1982:1119) och lagen (1942:350) om fornminnen (omlrycki 1976:442, ändrad senast 1985:281).

Sjöfyndslagen rör övergivna fartyg, skeppsvrak m.m. som bärgas i
saltsjön inom svensk skärgård eUer vid svensk kust eller i rikels segelbara
insjöar, floder eller kanaler. Fynd skaU anmälas i försia hand liU polismyn- 9

dighet, som har att söka ägaren, i aUmänhet genom att kungöra fyndet. Det Prop. 1985/86: 122 bärgade godset lämnas ul lill ägaren, om han ger sig till känna inom förelagd lid och styrker sin rätt, mot att han betalar bärgarlön och vissa av bärgningen föranledda kostnader. Om ägaren inte anmäler sig tillfaller fyndel bärgaren, om han betalar kostnaderna.

Hitlegodslagen kan tillämpas för fartyg som upphittas i eller invid andra vallen. Lagen gäUer dock enligt motivullalanden (prop. 1938:32) inte för föremål som har kastats bort eller övergivits. Ett fynd skall anmälas till poUsmyndigheten, som skall underrätta godsets ägare, om han är känd. Upphillaren får i stället direkt underrätta ägaren. Upphittaren har alltid rätt all överlämna det hktade godset tiU polismyndigheten, som också annars om det är påkallat får ta hand om det. Ägaren får återta godset mot att han betalar kostnaderna och hklelön. Om ägaren inte inom viss lid gör anspråk på godset eller om han kan anses ha givit upp sin rätt till del, tillfaller del upphittaren eller, om denne kan anses ha uppgivit sin rätl, staten.

För skeppsvrak med därlill hörande föremål gäller beslämmelserna i fornminneslagen, om minsl etthundra år kan antas ha förflulk sedan skeppet blev vrak.

Av den redogörelse som jag nu har lämnat framgår, att de bestämmelser som finns ger goda möjligheter atl la hand om fartyg eller fartygsvrak både i de fall då sjösäkerheten eller miljön är i fara och i de flesta andra situationer. Kommunerna kan ingripa med stöd av naturvårdslagen eller renhållningslagen, då skälet för en önskan alt skaffa bort fartyget eller vraket huvudsakligen är atl del vanpryder landskapsbilden. I de fall då ägaren inte är känd och fartyget kan anses övergivet bör, om andra vägar inte leder tiU målel, sjöfyndslagen kunna tillämpas.

I sjösäkerhets- och miljöfallen kommer de kostnader som inte kan las ut av redaren eUer ägaren eller ur fartyget att slutligt få bäras av staten. I de situationer då främsl naturvårds- och renhållningshänsyn talar för att fartyg eller vrak bör undanskaffas är del kommunerna som står risken alt slutligl få bära kostnaderna. I de situationer som regleras av sjöfynds- eller hitlegodslagen är del den som gör fyndet som riskerar att inte få ersättning för sina koslnader.

Enligt det förslag lill slrandningslag som utredningen angående åtgärder mot övergivna fariyg lämnat skulle beslul om åtgärd fattas av länsstyrelserna. Dessa har inte någol eget kostnadsansvar. I den mån ersättning inte går atl ta ul av ägare eller ur fariyg skulle kostnaderna komma atl åvila slalen. Jag anser del inte rimligl alt ådra staten ett sådant kostnadsansvar, vars omfattning är mycket svår alt bedöma. Kostnaden bör i stället bäras där fördelen av att bli av med del vanprydande fartyget är störst. Det blir då en bedömning av om vinslen blir värd kostnaden. Denna bedömning bör göras av kommunen, som också har all bära kostnaden.

Med hänsyn lill vad jag nu har sagt anser jag inte atl förslagel till slrandningslag bör leda liU någon ny lagstiftning eller ändring i befintliga lagar.

Utöver de bestämmelser som nu har berörts och som närmasl är av
offenlligrällslig natur finns det regler som mera direkt anknyter till det 'O

förhållandet atl någons rådighet över faslighet eller båtplats kränks. Frå- Prop. 1985/86:122 gan om besittning till egendom blir aktuell ur två aspekter, dels såvitt avser besittning tUl lösa föremål, såsom fartyg, dels såvitt avser besittningen tiU mark och vallen.

Ell löst föremål anses vara i någons besittning inte bara om det är under hans direkta kontroU utan också om det är på sin naturliga plals, dvs. inte framstår som övergivet. Om del framgår klart all elt föremål är övergivet och alltså inte befinner sig i någons besittning, är det inte straffbart att flytta på del. Del har vidare hävdals i den juridiska doktrinen atl del inte behöver anses som besitlningsmbbning all flytta någon annans parkerade fordon, om fordonet inte blir svårare all komma ål eUer lättare kan skadas på den nya platsen. Denna åsikt vinner stöd av ett hovrätlsavgörande frän år 1982 (RH 148:82). Motsvarande torde kunna göras gällande åtminstone såvitt avser mindre fartyg.

I fråga om fastigheler är de faktiska förhållandena av annat slag; besittningsläget är ofta föga markerat. Vad som egentligen utgör besittning tUl fasl egendom enligt svensk rätl är ofta betydligt svårare atl avgöra. Med utgångspunkt i fastighets- eller bryggägares besittning finns emellertid vissa möjUgheter för den som har fått kaj- eller bryggplals olovligt upptagen av någon annans fartyg all själv flytta fartyget. Rätlen lill självtäkt innebär nämligen all vaije besitlningsförhållande, som någon har mbbat utan rätt, får återställas på "färsk gärning" av den vars besittning har mbbats eUer som är i dennes stäUe. Del författningsmässiga stödet för detta framgår av 16 § 6 punklen förordningen (1864:11 s. 101) om nya strafflagens införande samt 3 punklen övergångsbestämmelserna till lagen (1942:378) om ändring i vissa delar av strafflagen, vilka bestämmelser enligt 14 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken fortfarande skall gälla. — En redogörelse för rätlen till s. k. självtäkt lämnas i förmögenhets-brottsutredningens betänkande (SOU 1983: 50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhelsbrotl utom gäldenärsbrott, s. 162f.

All lägga till med ett fartyg på etl säll som innebär atl man kränker någon annans rådighet över vatten eller mark kan vara strafflart enligt 8 kap. 8 och II §§ brottsbalken som egenmäktigt förfarande. En utväg för mark- eller bryggägaren alt få bort elt sådant fartyg kan därför vara all ge in polisanmälan om egenmäktigt förfarande. Denna utväg kommer dock ofta inte all vara särskill effektiv. Polismyndighetens möjligheter alt snabbi ingripa och verkställa flyttning får anses små, särskilt som myndigheten även belastas med bl. a. efterforskning av gärningsmannens identitet.

Ell fartyg som har förtöjts på elt sådanl sätl alt någons rådighel över
fastighel eller liknande inskränks bör vidare kunna bedömas innefatta
sådan besUtningsrubhning som kunde angripas enligt reglerna om återstäl
lande av olovligt rubbad besittning i 191 § i den numera upphävda utsök-
ningslagen, och som sedan den 1 januari 1982 omfattas av reglerna i
handräckningslagen (1981:847, ändrad 1982:298). I de fall ägaren till farty
get är känd kan den, vars rätt lill mark eller vallen har kränkts, använda sig
av förfarandet enligt handräckningslagen och utsökningsbalken. Förfaran
det skulle i så fall bli följande. 11

Ansökan om återställande av rubbad besittning görs i allmänhet hos Prop. 1985/86: 122 tingsrätten i den ort där fartygsägaren har silt hemvist (2 § handräckningslagen och 10 kap. 1 § rättegångsbalken). Sökanden skall erlägga en ansök-ningsavgtfl som f.n. uppgår till 150 kronor (expedilionskungörelsen (1964:618, omtryckt 1976:383, ändrad senast 1984:920). Ansökningen delges fartygsägaren för yttrande. Tiden för alt avge yttrande skall normalt inte överstiga två veckor. Därefter kan ärendet avgöras genom utslag, även om fartygsägaren inte kommit in med yttrande. Bevis om att han fått del av ansökningen måsle dock finnas. BifaUs ansökningen skaU fartygsägaren ersätta sökanden dennes koslnader i målel. - Fartygsägaren kan söka återvinning hos tingsrätten inom en månad från utslaget. Är fartygsägaren missnöjd endasl med beslulel om kostnadsersättning kan han inom samma lid anföra besvär i hovrätt. Samma rättsmedel skall användas av sökanden om utslag eller beslut gått honom emot.

Om fartygsägaren inte friviUigt rättar sig efler utslaget kan verkställighet sökas hos kronofogdemyndighet enligt 16 kap. 10 § utsökningsbalken. Härvid kan sökanden välja meUan kronofogdemyndigheten i del distrikt där fartygsägaren har sill hemvist eller kronofogdemyndigheten i det distrikt där fartyget finns. Utslaget verkställs såsom lagakraftägande dom om inte annat förordnats med anledning av lalan om återvinning eller besvär (3 kap. 12 § utsökningsbalken). Sökanden skall eriägga gmndavgift, som f. n. uppgår till 250 kronor, (förordningen (1981:1185) om ulsökningsavgifter) i ärendet hos kronofogdemyndigheten. Kostnaden för flyttningen tas ut som särskild avgift. På begäran av kronofogdemyndigheten är sökanden skyldig att förskotlera den särskilda avgiften. Om skyldigheten skulle vara betungande, får kronofogdemyndigheten helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrätlningskoslnaderna. Innan verkställighet sker skall fartygsägaren underrättas. Är saken brådskande får kronofogdemyndigheten genast vidta behövliga åtgärder (16 kap. 11 § utsökningsbalken). Om sökanden begär det kan kronofogdemyndigheten överlämna åt honom atl efler myndighetens anvisningar genomföra flyttningen (16 kap. 12 § utsökningsbalken). Enligt 17 kap. 8§ utsökningsbalken får grundavgift och särskild avgift (förrätlningskoslnader) genast och utan yrkande utsökas hos fartygsägaren. Om sökanden själv ombesörjer flyttningen kommer han själv alt få svara för eventuella kostnader. Dessa är inte förrättningskostnader i utsökningsbalkens mening.

Förfarandet enligt handräckningslagen och utsökningsbalken kan dra ul på tiden mera än vad den förfördelade alltid kan lycka är rimligt. Del är även förbundet med kostnader. En annan olägenhel är alt förfarandet inte alls går alt använda när fartygets redare eller ägare är okänd. Del är dock det förfarande som samhället erbjuder i andra motsvarande situationer av besittningsrubbning, dä ett ordinärt domslolsförfarande anses för långsamt och för kostsamt. Jag anser inte att de aktuella situationerna på ett så avgörande sätt skiljer sig från andra situationer, där någons besittning lill lös eller fasl egendom har rubbats, att etl särskilt system bör tillskapas endast för dem.

Med hänsyn tiU vad jag har sagt nu och tiU att det, som jag tidigare har
berört, även utanför handräckningssyslemel finns en hel del möjligheter 12

att omhänderta eller flytta fetförtöjda eller lämnade bålar föreslårjag inte någon ny lagstiftning i detla hänseende, såvitt avser privata bryggor och hamnar som inte är aUmänna.

I fråga om allmänna hamnar, som betjänar handelssjöfarten, ser jag saken annorlunda. Generellt sett är det allvarligare om trafiken i sådana hamnar störs av felförtöjda eller lämnade fartyg. Det är bl. a. av ekonomiska skäl ofta mera brådskande att kunna flytta elt störande fartyg i en aUmän hamn. Även om aUmänna regler ibland kan lillämpas, är de inte tillräckliga. När del störande fartygets redare och ägare är okända, går, som jag har beröri lidigare, ordinarie domstols- och handräckningsförfarande inte alls att använda. Detta problem löses inte heller i ordningsstadgeutredningens tidigare nämnda förslag. Då hamnarna förvallas av kommunala myndigheter kan del vidare ses som en onödig omgång alt inte kommunerna själva får besluta om flyttning. Del bör därför öppnas en sådan möjlighel. Bestämmelser i ämnet bör las in i en särskild lag. Vissa närmare bestämmelser om verkställigheten av lagen kan dämlöver behövas. Sådana föreskrifter kan utfärdas av regeringen eller den myndighei som regeringen bestämmer, efiersom regeringen med stöd av regeringsformen alllid har befogenhet all meddela verkslällighetsföreskrifter lill lag.

Utöver den reglering av hamninnehavares rätt all flytta störande fartyg som jag nu föreslår anserjag inte alt det behövs någon ytterligare reglering i lag av hamnväsendel.

Prop. 1985/86: 122

Utredningens förslag: Fartyg i vallenområde som ingår i sladsplan och ej tillhör fastighet enskUt får flyttas om det "med hänsyn lUl den lid del legat på samma plals, sitl skick eller annan omständighet kan anses övergivet eller om det, utan all vara övergivet, är varaktigt Uggande i vattnet i strid mol tillämpliga föreskrifter". Fartyg får flyttas även i annat faU om del lagls 1 aUmän hamn på etl sådant sätl all del ulgör hinder för hamnens behöriga nyttjande (se belänkandet s. 84f).

Remissinstanserna berör inte särskill denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Av vad jag nyss sagt (avsnitt 2.1.4) framgår alt jag anser atl del finns relativt goda möjligheter atl inom ramen för gäUande rätl komma lill rätta med felförtöjda fariyg saml all, i den män möjligheterna är mindre goda, det knappast finns anledning alt bygga upp ell särskUl syslem för privata bryggor och enskilda hamnar. Förhållandena i aUmän hamn bör däremol förbättras. Jag föreslår därför en lag med tiUämpningsområdet begränsat lill allmän hamn, vilket är en snävare begränsning än utredningen gjort.

Kravet att en hamn för att anses som en "allmän hamn" skaU vara av väsentiig betydelse för den aUmänna samfärdseln utesluter både sådana lidigare allmänna hamnar som har kommit att bli så obetydligt trafikerade atl deras ställning som aUmänna är tvivelaktig och sådana hamnar som är avsedda för annal än den allmänna samfärdseln, t. ex. småbåtshamnar.

Uiredningen har som fömtsättning för flyttning särskilt nämnt det förhållandet alt fartyget kan anses övergivet. Ett fartyg som överges och blir liggande i en allmän hamn lorde emellertid praktiskt laget alltid ligga i slrid mot hamnföreskriflerna. Någon större skillnad mot utredningens förslag torde mitt förslag därför inte innebära i detta avseende. Skulle det övergivna fartygels placering inte strida mot föreskrifterna, kommer fartyget inte alt kunna flyttas med stöd av den nya lagen.

Även ett fariyg vars placering hindrar nyttjandet av hamnen torde regelmässigt ligga i strid mol hamnföreskriflerna. Alt placera etl fartyg så att det hindrar in- och ulsegling i hamnen torde vanligen vara förbjudet i hamnföreskriflerna. Atl låta elt fartyg ligga kvar vid en kajplats med specieU ulmstning för lastning och lossning när platsen behövs för etl annal fartyg är sålunda normalt lill hinders men torde ockä vara otillåtet enligt hamnföreskrifterna. Även i andra fall kan naturligtvis ocksä en förtöjning som till en början inte är tUl hinders bli det genom alt fartyget blir liggande kvar under lång tid.

Prop. 1985/86: 122

Utredningens förslag: Beslut om flyttning meddelas av polismyndighet efler framställning av hamninnehavare eller kommunal myndighet eller -om regeringen föreskriver del - av kommunal myndighet. Flyltningsbe-slul verkställs av den kommunala myndigheien, om denna påkallar åtgärden, annars av polismyndigheten (se betänkandet s.68 och 85).

Remissinstanserna anser i huvudsak polismyndighetens beslutsfunktion onödigt byråkratisk.

Skälen för mitt förslag: Av betänkandet framgår inte klart varför utredningen har valt polismyndigheten som beslutsmyndighet. Förmodligen hänger del samman med att 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa fall tjänat som förebUd och med att det i de hamnordningar som utfärdats med ledning av sjöfartsverkets tidigare normalförslag finns bestämmelser om tvångsutförande av exempelvis flyttning genom polismyndighets försorg. Ordningsstadgeutredningen föreslår alt del i ordningslagen tas in bestämmelser om tvångsutförande som är tillämpliga även i hamnar. Härigenom skuUe fartyg som har förtöjts i slrid mol lokala ordningsföreskrifter kunna flyttas tvångsvis genom polismyndighetens försorg. Från hamnarnas sida

har man emellertid varit angelägen om att hamninnehavarna själva skall få besluta om flyttning inom hamnarna. Jag anser också alt omgången över annan myndighet kan vara onödigt byråkratisk då del gäller allmänna hamnar som innehas av kommun. Kommunerna bör i dessa fall själva få besluta om flyttning.

Med hänsyn lill alt uppgiften innefattar myndighetsutövning bör andra hamninnehavare än kommuner inte få besluta själva om flyttning av fartyg. Även i de fall då hamninnehavaren är elt kommunall bolag eller elt hell prival subjekt bör därför beslul fattas av kommunen. Beslut bör givelvis få fattas endast efler framställning av hamninnehavaren.

Med hamninnehavare avses den som äger eller förvaltar hamnen. Om hamninnehavaren inte själv äger det upplåtna området, måste han ha sådan dispositionsrätt lill det alt han kan upplåta del lill allmän hamnverksamhel (SOU 1974:24 s. 49).

Kommunen bör också verkställa flytlningsbeslul. Av praktiska skäl bör dock kommunen, om hamninnehavaren är någon annan, få överlämna lill denne alt verkstäUa ett beslut. Innehavaren av en allmän hamn bör, både med tanke på tillgängliga resurser och i övrigi, vara den som är mest lämpad atl ulföra en fartygsflyIlning.

Prop. 1985/86:122

Utredningens förslag: Beslut om flyttning får fattas ulan all ägaren eller annan redare har underrättats. Beslutet får dock i normalfallet inte verkställas, förrän ägaren eller annan redare har haft skäligt rådrum att själv flytta fartyget (se betänkandet s. 68 och 85 ff).

Remissinstanserna kommenterar inte särskill frågan.

Skälen för mitt förslag: Ett fartyg bör normalt inte fä flyttas förrän redaren — och ägaren, om han är någon annan - har underrättats om alt flyttning planeras och uppmanats atl själv inom viss tid flytta fartyget. Dels är det en ordningsfråga; den som äger eller disponerar något skall veta vad som planeras belräffande egendomen. Dels är del fråga om etl kostnadsansvar som redaren eller ägaren kan få vidkännas.

I detta sammanhang finns det anledning att säga några ord om "redare" respektive "ägare". Hur distinktionen mellan redare och ägare i allmänhet skall göras är i viss mån omtvistat. Allmänt brukar som redare betecknas den som utrustar och bemannar ett fartyg för atl driva sjöfart med det och som har all för detta ändamål erforderiig bestämmanderätt över fartyget. Ofta, särskill i fråga om mindre fartyg, är ägaren och redaren samma

person. I fråga om fritidsbåtar torde detta vara regel. I fråga om handels- Prop. 1985/86: 122 fartyg är det emellertid vanligt att ägarinlresset är mer eller mindre fristående från den rörelse — rederi — eller det annorlunda bestämda inlresse vari fartyget används för sjöfart. Så är l.ex. fallel då fartyget ulan besättning hyrs ul lill någon som driver sjöfart, s.k. skeppslega eller bare-boat charter.

Ägaren kan vara lättast all identifiera. Framför alll handelsfartyg skall nämligen regelmässigt vara registrerade.

Svenska skepp, dvs. fariyg av en viss minsta storlek, skall enligt sjölagen (1895:35 s. I, omtryckt 1985:176) vara införda i ell officiellt register, skeppsregistret, där också skeppets ägare skall vara inskriven. En inskrivning av ägare i skeppsregistret föregås av en materiell prövning av den uppgivne ägarens rätl lUl fartyget. Utländska skepp skall normak vara införda i molsvarande register i sill hemland.

Andra fartyg än skepp kallas båtar. Båtar för yrkesmässig sjöfart skall enUgl lagen (1979:377) om registrering av bålar för yrkesmässig sjöfart m. m. vara införda i ell särskUl bålregister. Delta gäller inte bara svenska ulan även vissa utiändska bålar. Även vissa andra bålar, som inte används för yrkesmässig sjöfart, får införas i registret.

För övriga båtar, huvudsakligen fritidsbåtar, är det f. n. inte möjligt atl genom ell offentligt register få fram ägaruppgifler. Frågan om registrering av fritidsbåtar övervägs f. n. inom jordbmksdepartemenlel.

Möjligheterna alt identifiera ägaren till skepp och större bålar borde aUlså vara goda. Del är liU "ägaren" som riskerna för fartyget mest påtagligt är anknutna. I fråga om fritidsbålar kan del te sig ganska främmande alt tala om "redare". Del förtjänar dock påpekas all det just beträffande dessa fartyg saknas registrerade uppgifter om ägare. Det kan också påpekas atl den föreslagna lagen visserligen avses bU tillämplig även på fritidsbåtar men att del inte kan antas bli vanligt att fritidsbåtar behöver flyttas med stöd av lagen.

"Redarens" ställning som ansvarig för fartyget är väl etablerad (se t. ex. 233 § sjölagen). De kontakter som innehavaren av en allmän hamn normalt har med ett fartyg rör snarare fartygets redare än dess ägare. Befälhavaren på ett fartyg är behörig att på redarens vägnar företa vissa rättshandlingar (64 § sjölagen). Det är som redare en person har disposkionsrällen till elt fartyg. Del är sålunda inte säkert att en ägare som inte tillika är redare ulan har chartrat ut fartyget lill någon annan kan gå in och utan redarens medverkan flytta fartyget.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör både redare och eventuell annan ägare underrättas om flyttning.

Jag anser inte alt något slår att vinna med den av utredningen föreslagna ordningen där flytlningsbeslul får meddelas men normalt inte verkställas innan redaren/ägaren har underrättats om den planerade åtgärden. Jag föreslår därför all redare och ägare skall ha lillfälle att yttra sig och skäligt rådmm att i egen regi flytta fartyget redan innan beslut om flyttning meddelas. Detla står också i överensslämmelse med förvaltningslagens (1971:290, ändrad senast 1982:332) bestämmelser.

Vad som är "skäligt rådrum" måsle få variera efter omsiändigheterna i 16

det enskilda fallet. Såväl graden av olägenhel för hamninnehavaren som Prop. 1985/86:122 antaganden belräffande redarens respektive eventueU annan ägares möjlighel alt rätta lill förhållandet bör kunna beaktas då lidsfristen bestäms. Fristen, måsle dock bestämmas så all redaren respektive ägaren har en reell möjlighet all själv gripa in.

Även om redaren och eventuell annan ägare enligt huvudregeln alltså bör underrättas innan ell fariyg flyttas, måste i vissa situationer intresset av all fartyget flyttas snabbt få väga över. Fartygets placering kan t.ex. vara liU myckel slort hinder för trafiken i hamnen. I bedömningen får också las med den tid efterforskning av redare eller ägare och delgivning kan beräknas ta. Med den av mig föreslagna möjligheten alt alltid kunna delge underrättelse, om inte annat genom kungörelse, anserjag däremot inte det förhåUandet i sig atl redaren eller ägaren är okänd bör vara något skäl för alt ell fartyg skall få flyttas utan föregående underrättelse.

Om flyttningen har varit så brådskande atl den skett ulan alt redaren eller ägaren har underrättats, bör underrättelse ske efteråt.

Hur underrättelsen skall ske kan diskuteras. Enbart för all fartyget skall få flyttas, skulle det möjligen inte vara nödvändigt att kräva bevis att den sökte fått del av underrättelsen. Med tanke på de konsekvenser en flyttning kan få för redare och ägare bör delgivning ändå ske. För atl delgivningslagen (1970:428, ändrad senasi 1985:266) skaU bU tillämplig krävs att delgivning har föreskrivits.

Av underrättelsen bör framgå all fartyget kan komma att flyttas på redarens respektive ägarens bekostnad och all kostnaden kan komma all tas ut ur fartyget, om redaren respektive ägaren inte själv flyttar del.

Som jag lidigare har nämnt är etl av problemen i nuvarande ordning all ordinarie regler om handräckning inte går alt använda, när ägaren till den egendom som handräckningen skaU avse är okänd.

Trots atl möjligheterna alt identifiera ägaren och genom honom också redaren lill skepp och större bålar borde vara goda, inträffar del alt identifiering inte kan ske. Jag anser att del måsle bli möjligt atl komma tiU rätta även med dessa situationer. Del kan ske genom alt underrättelse får delges fartygets redare respektive ägare i denna hans egenskap även om han är okänd. Sådan underrättelse bör kunna delges genom kungörelse.

För alt ell ärende inte skall kunna förhalas genom överiåtelse av fartyget eller av dispositionsrätten till det bör slutiigen, såsom utredningen föreslagit, gäUa att, om redaren respektive ägaren har underrättats om en planerad flyttning, en ny uppgiven redare respektive ägare inte behöver underrättas för att underrättelseskyldigheten skall anses uppfylld.

2 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 122

Utredningens förslag: Kostnaden för flyttningen skall i första hand ersättas av fartygets ägare, i andra hand bäras av den som har begärt flyttning. - Vad som sägs om ägare lillämpas på redaren, om sådan finns (se betänkandet s. 88).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser atl det blir aUtför betungande för hamninnehavare och andra, som begär flyttning, all i sista hand få stå för kostnaderna. Dessa instanser önskar möjlighet att låta kostnaderna utgå av allmänna medel (se bilaga 3 avsnkt 5). - Remissinstanserna berör i allmänhet inte frågan vem som skall jämställas med redare eller ägare.

Skälen för mitt förslag: Jag vill först framhålla att den nya lagen inte avser alt reglera situationer när sjölagens regler om bärgariön är tillämpliga. Fordran på bärgarlön är, liksom fordran på hamnavgifier, förenad med sjöpanträtt i fartyget.

Principen för kostnadsansvaret bör vara atl det skall bäras av den som har värk försumlig. Ansvaret för försumligheten kan oftast härledas lill den som är fartygels redare eller ägare. Jag vill här emellertid först ta upp frågan om vem som skall slå risken för atl redarens eller ägarens ansvar inte kan krävas ut. Risken bör enligt min mening bäras av den innehavare av en allmän hamn i vars intresse flyttningen sker, antingen det är en kommun som själv får besluta om och utföra flyttning eller en annan innehavare av aUmän hamn. Staten varken kan eller bör ta på sig ansvaret för dessa kostnader.

Jag övergår nu tUl all diskutera redarens och ägarens kostnadsansvar.

Hur distinktionen mellan ägare och redare i allmänhet skall göras är, som jag nämnt tidigare, i viss mån omtvistat. Som jag också har nämnt är det i fräga om handelsfartyg vanligt alt ägarinlresset är mer eUer mindre fristående från den rörelse - rederi - eller det annoriunda bestämda inlresse vari fartyget används för sjöfart.

Med tanke på alt del är redaren som har bestämmanderätten över fartygels drifl talar goda skäl för atl han i försia hand skall bära ansvaret för de koslnader som elt fartygs felaktiga förtöjning orsakar.

Om en hamninnehavare har haft koslnader i samband med flyttningen av ett fartyg måste han kunna rikta sina anspråk på ersättning för dessa kostnader mot en någorlunda lätt identifierad person. Belräffande handelsfartyg i allmänna hamnar, som inte misstänks vara övergivna, kan del vara lättare för hamninnehavaren alt identifiera och nå fartygets redare än dess ägare, om denne är en annan än redaren.

I de fall då man för identifiering är hänvisad till fartygsregister är del

emeUertid ägaren som kan identifieras. Jag anser därför all koslnadsan- Prop. 1985/86:122 språk bör kunna resas mot ägaren även för del fall all han inte är redare. Redarens och ägarens ansvar bör vara solidariskt. Etl kostnadsansvar för ägaren är också en fömlsältning för del system som jag i del följande kommer att föreslå för all kunna la ut kostnaderna ur fartyget.

Solidariskt ansvar bör gäUa även för delägare i partrederi.

Partrederiel har gamla anor. Dess gmndläggande konstruktion bär prägel av del. Delad ansvarighet med dess skilda konsekvenser framstår som säregen i en rättsordning som i övrigi genomgående hyllar solidaritets-gmndsatsen i fråga om gemensamma förmögenhetsrältsliga skyldigheler. Rederiborgenärer kräver också i praktiken i åtskilliga fall solidarisk ansvarsförbindelse av partredare.

I sådana situationer som här är aktuella har hamninnehavaren inte någon möjlighet atl kräva solidarisk ansvarsförbindelse av pariredarna. Solidariskt ansvar är en fömlsältning för att fartyget skall kunna las i anspråk för hamninnehavarens fordran. Jag anser därför atl - i likhet med vad som gäller för vallenföroreningsavgift enUgl lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg - delägarna i etl partrederi bör svara soUdariskl för flyttningskostnaderna.

Jag har i avsnitt 2.4 berört reglerna för registrering av fartyg. I skeppsregistret skall skeppels ägare vara inskriven medan förvärv med förbehåU om ålertaganderätt för säljaren får skrivas in. I båtregistret skall som ägare antecknas även den som innehar bålen på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt. - Med ägare anser jag all den bör jämställas som innehar etl fartyg på gmnd av förvärv med förbehåll om ålertaganderätt. I fråga om skepp bör detla gälla endast i fråga om den innehavare som har skrivits in i skeppsregistret. Samma regler om ansvar för innehavare i StäUet för ägare bör gälla för bålar som inte är inskrivna i register. De svårigheter som i sådana fall uppkommer atl utreda vem som äger eller innehar fartyget på grund av avbetalningsköp får lösas från fall lill fall.

De koslnader som bör vara ersättningsgilla är sådana som direkl hänför sig lill flyttningen av fartyget och dess förvaring på annan plats, i den mån reglerna om fordran för hamnavgifl inte är tillämpliga, saml sädana som uppkommit i samband med delgivning av underrättelse. I fråga om ersättningens storlek bör vanliga civilrätlsliga skälighelsprinciper gälla.

Redarens eller annan ägares ansvar kan emeUertid inte vara helt oinskränkt. Har fartyget frånhänts honom genom brott bör han givelvis inte vara skyldig atl belala kostnaderna för flyttningen. Kostnaderna kommer i sådanl faU, liksom om han förblir okänd eller inte kan betala kostnaderna och fartyget saknar värde, all slutligt stanna pä den i vars intresse flyttningen har sketl.

Utredningens förslag: Utredningen har inte någol förslag om retenlions-och realisalionsräll. Ell fariyg som måste anses övergivet får undanskaffas, om omständigheterna ger anledning till del och tredje mans rätt inte träds för när.

Remissinstanserna: Frågan berörs i allmänhet inte. Svenska hamnförbundet efterlyser dock relenlions- och realisalionsräll i fartyget för hamninnehavare som har hafl kostnader för flyttning.

Skälen för mitt förslag: Retentionsrätt är en laga befogenhet för en fordringsägare alt till säkerhet för sin fordran håUa kvar någon annans egendom som han har i sin besittning exempelvis den rätt en hantverkare har all säkerställa betalning för fordran för arbete på inlämnat och ej avhämlat gods. - Retenlionsrällen kräver alltså att fartyget efler flyttningen är i hamninnehavarens besittning. Besittningen behöver emellertid inte vara mera kvalificerad än den som fömtsälts för t. ex. holellvärds retentionsrätt i en holellgäsls resgods enligt lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Kostnaderna i samband med flyttning av etl fariyg kan gå upp till avsevärda belopp. Del är därför rimligl alt den som får lägga ut dessa koslnader skall ha någon säkerhel för sina ersättningsanspråk, om redare och ägare inte kan ersätta kostnaderna. En sådan säkerhel erbjuder reten-lionsrätten. En rätt alt realisera fartyget gör det möjUgt för hamninnehavaren att få ut sina koslnader samtidigt som han slutgiltigt blir kvitt fartyget.

Ett fartyg kan emellertid vara föremål även för andra rättigheter. Registrerade skepp kan vara belastade med inteckningar och alla fartyg kan vara belastade med sjöpanträtt, bl. a. för hamnavgifter. Dessa rättigheter måste beaktas.

I utsökningsbalken finns regler om försäljning både av utmätt lös egendom i aUmänhet och av utmätta registrerade skepp. Jag anser alt utsökningsbalkens regler om försäljning av utmätt egendom bör tillämpas också vid försäljning med stöd av den nya lagen. Försäljning bör alltså ske genom kronofogdemyndighetens försorg. Kommunens beslut om flyttning kommer atl få gälla som gmnd för försäljningen.

Om del är uppenbart atl fartyget saknar försäljningsvärde bör del få skaffas bort. Bedömningen ankommer på hamninnehavaren. Han får givetvis vara mycket försiktig i denna bedömning så atl han inte ådrar sig skadeståndsansvar gentemot fartygels ägare eller iredje man. Jag återkommer till denna fråga i specialmoliveringen.

Om någon fråga som har samband med rätten att sälja fartyget har

2.7 Överklagande av beslut

Mitt förslag: En kommuns beslut om flyttning får överklagas hos länsrätten och i övrigt enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291, ändrad senast 1985:271).

Utredningens förslag: Beslut om flyttning får inte överklagas (se belänkandet s. 88).

Remissinstanserna berör i allmänhet inte frågan. Svea hovrätt uttalar dock tveksamhet mol fullföljdsförbudet (se bilaga 3 avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: Frågor som har samband med beslut om flyttning kan komma under allmän domstols prövning. En sådan fråga kan gäUa om redaren eller ägaren skall vara fri från kostnadsansvar på den gmnd atl fartyget varit frånhänt honom genom brott. En annan sådan fråga kan röra ersättningens storlek. Vid en sådan prövning kommer också flyttningsbe-sluleis laglighel atl kunna bedömas. Del kan därför ifrågasättas om del finns anledning alt låta flyllningsbeslulel i sig överklagas. Sådana beslul bör normall få verkställas omedelbart. För del fall all ell fartyg redan har flyttats är det knappast meningsfullt atl pröva etl yrkande att del skall återföras till sin gamla plals. Med tanke på alt fartyget kan komma all försäljas liU följd av flyttningsbeslutet och av principiella skäl anser jag emellertid all ell sådanl beslul bör kunna överklagas. Prövningen bör göras av förvaltningsdomstolarna.

Även en hamninnehavare som inte har fått bifaU till en framställning all få flytta etl fartyg har intresse av all kommunens beslul får överklagas.

2.8 Följdändringar i annan lagstiftning

140 § sjölagen anges förutsättningarna för partredares solidariska respektive icke-solidariska ansvarighet för partrederiets förpliktelser. Paragrafen innehåller en hänvisning lUl vallenföroreningslagens bestämmelse om betalningsansvar för vallenföroreningsavgift. En hänvisning bör göras även till den föreslagna lagens beslämmelse om solidariskt betalningsansvar.

I 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvakningsdomslolar (omlrycki 1981:1323, ändrad senasi 1985:212) räknas upp vilka mål länsrätt prövar. Uppräkningen bör kompletteras med upplysningen om mål enligt den nu föreslagna lagen.

2.9 Ikraftträdande m. m. P-P" ''''''■- '2

Någon längre förberedelsetid innan den nya lagen kan träda i kraft behövs inte. Den bör kunna träda i kraft den 1 juli 1986. Bestämmelserna bör kunna tillämpas även för fariyg som förtöjts felaktigt eller lämnais före ikraftträdandet. Detta torde gälla utan särskUd övergångsbestämmelse.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anföri har inom kommunikationsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om flyttning av fariyg i aUmän hamn,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. De under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen

för justitiedepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering till lagförslagen

4.1 Förslaget till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

1§

Ett fartyg i allmän hamn får flyttas enligt denna lag, om fartyget ligger på etl sådant sätt att det hindrar hamnens behöriga nyttjande eller om del varaktigt ligger på någol annat sätl som strider mot gällande föreskrifter om ordningen och säkerheten i hamnen.

Paragrafen anger förutsättningarna för lagens tillämpning. Övervägandena bakom förslagel redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Definitionen av begreppet "fariyg" har diskuterats i olika sammanhang. Någon allmängiltig definkion har inte ansetts lämplig all ge. Vid tillämpningen av den nya lagen bör begreppet kunna ges en vid tolkning.

Utom ordnings- och säkerhetsföreskrifter förekommer i allmänna hamnar också något som brukar benämnas driftsföreskrifter. Som exempel kan nämnas föreskrifter om viss anmälningsskyldighet och om uppvisande av konossement. Överträdelser av sådana föreskrifter påverkar inte ordningen och säkerheten i hamnen. De kan givelvis inte heller ligga till grund för ell beslul om flyttning.

2§

Kommunen beslutar om flyttning av fartyg i allmän hamn inom kommunen. Ägs eUer förvaltas hamnen av någon annan än kommunen, fallas beslutet efler framställning av denne.

Övervägandena bakom paragrafen redovisas i den allmänna motivering
en (avsnitt 2.3). 22

De aUmänna hamnarna förvakas i de flesta fall av en kommunal myndig- Prop. 1985/86:122 hel, hamnförvallningen. Inom förvaltningen bör finnas slor erfarenhet av den sorts frågor som kan bli aktuella. Del blir dock kommunens egen sak att avgöra inom vilket kommunalt organ beslut om flyttning skaU fattas.

En kommun får självfallet inte besluta om flyttning av fartyg i en hamn som drivs av någon annan än kommunen ulan all hamninnehavaren har begärt det.

Kommunen kommer intill ulgången av år 1987 vid sin prövning alt få ta ställning till om en hamn är atl anse som aUmän. Därvid kan kommunen behöva samråda med sjöfartsverket.

3§

Ell beslul om flyttning får inte meddelas förrän fartygels redare har delgivils underrättelse om den planerade ålgärden och fåll skäligt rådrum atl inom viss tid själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgift om kostnadsansvaret enligt 7 § och om möjligheterna lUl försäljning eller undanskaffande av fartyget enligt 10 §.

Om del av särskilda skäl är så brådskande atl flytta fartyget atl redaren inte hinner underrättas, får flyttningen beslutas utan all underrättelse har skett. I sådanl fall skall redaren så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Har redaren underrättats enligt försia eller andra slyckel gäller underrättelsen också gentemot en ny redare.

Ägs fartyget av någon annan än redaren, gäller vad som sägs om redaren i denna paragraf även ägaren.

Övervägandena bakom förslagel redovisas i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Försia siycket

Som jag påpekat i den allmänna motiveringen skall bedömningen av vad som är "skäUgl rådmm" anpassas efler vad som framstår som rimligt i det enskilda fallet. Det blir en avvägning mellan redarens eller annan ägares intresse av all i egen regi flytta fartyget och sökandens inlresse av all få bort fartyget från platsen. I underrättelsen skall frislen anges. Om frislen görs onödigt kort kan det ha betydelse för ersättningens storlek, t. ex. om redaren kan göra sannolikt all han själv kunnal flytta fartyget billigare med längre rådmm. Vid en sådan bedömning måsle givelvis också kostnaderna för tidsuldräklen tas med. - Av föreskriften all underrättelsen skall delges redaren följer all delgivningslagens bestämmelser blir tillämpliga.

Andra styckel

Ett fartyg får flyttas utan att redaren har underrättats om del är brådskande av särskilda skäl. Så är fallel om fartyget aUvariigt hindrar eller kan befaras allvariigt hindra hamnverksamhelen. Även här får beaktas redarens möjligheter alt själv åstadkomma rättelse.

Att en part i ett ärende, såsom i det nu aktuella fallel fartygets redare och Prop. 1985/86: 122 ägare, skaU underrättas om innehållet i kommunens beslut, om det inte är uppenbart obehövligt, följer av 18 § förvaltningslagen.

Tredje styckel

Det har förekommk att en redare uppgivii sig ha överlåtit rätten till etl fartyg och därigenom har kunnal uppskjuta verkställigheten av en ålgärd. För att undvika att underrättelseförfarandet måste göras om i förhållande liU den nya redaren har föreskrivits att, om redaren har underrättats, underrättelsen gäller också gentemot en ny redare.

Fjärde slyckel

Frågan om redares respektive ägares ansvar för elt fartyg har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4 och 2.5).

Vid tiUämpningen av paragrafens bestämmelser måste också beaktas vad som sägs i 15 § förvaltningslagen om kommunikation i ärenden.

4§

Är den som skaU underrättas enligt 3 § okänd, skaU underrättelsen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfarisverkei utgivna Underrättelser för sjöfarande. Därutöver skall underrättelsen anslås på fartyget.

En redares identitet bör oftast gå att få fram i fartygs- och hamnhandlingar. Uppgift om ägares identitet kan oftast fås fram genom register. Hur intensiva efterforskningar som bör bedrivas innan kungörelseförfarandet tillgrips får avgöras från fall till faU.

5§

Ett beslut om flyttning verksläUs av kommunen. Om beslutet har faltals efter framställning av någon annan, får kommunen överlämna till denne att verkställa beslutet.

Även verkställighet av flyttningsbeslut får ses som myndighetsutövning. Sådan kan enligt 11 kap. 6§ regeringsformen med stöd av lag överlämnas lill enskild. Hamnens innehavare lorde utan tvivel ha de bästa resurserna för att flytta fartyget.

Fiytlningen skall givelvis ulföras omdömesgillt och aklsaml, så atl fartyget inte tillfogas onödig skada. Viss skada kan dock vara nödvändig. Trossar kan behöva kapas och lås brytas. I den mån flyttning inte kan verkställas utan användning av allvarligare våld mol egendom eller våld mol person, bör den som verkställer flyttning kunna begära biträde av polismyndigheten. En bestämmelse om sådan befogenhet kan meddelas av regeringen.

6§ Prop. 1985/86:122

En kommuns beslul om flyttning enligt denna lag får överklagas hos länsrätten genom besvär. Ett beslut om flyttning får verkställas även om det har överklagats.

Första siycket

Övervägandena bakom förslagel har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

Andra slyckel

Av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer all länsrätten kan förordna alt det överklagade beslutet tills vidare inte skall gäUa.

7§

Kostnaderna för flyttning, för förvaring av fartyget efter flyttningen och för underrättelse enligt 3 eller 4 § betalas av hamninnehavaren.

Fartygets redare är skyldig atl ersätta hamninnehavaren hans kostnader, då fartyget har flyttats med stöd av denna lag. Redaren är dock inte ersätlningsskyldig, om fartyget har frånhänts honom genom brott.

Ägs fartyget av någon annan än redaren, är ägaren solidariskt med redaren ansvarig för kostnaderna.

Första slyckel

Risken för alt flyttningskostnaderna inte kan fås ut vare sig av redare eller annan ägare eller ur fartyget får bäras av hamninnehavaren. Han är närmasl till alt väga fördelen av alt få fartyget flyttat mot kostnadsrisken.

Andra styckel

Jag har i den aUmänna motiveringen (avsniti 2.5) angett skälen varför redaren bör ansvara för kostnaderna i samband med flyttning av fartyget. Ersättningen beräknas med hänsyn tiU de faktiska utgifterna och i övrigi efter skälig uppskattning av kostnaden för varje ålgärd.

Undanlag från ersättningsskyldigheten har gjorts för det faU atl fartyget har frånhänts redaren respektive ägaren genom brott. Han bör härvid göra sannolikt atl fartyget vid förtöjningen inte disponerades av honom eUer av någon annan med hans samtycke. Om förfarandet visar sig ha varit opåkallal, lorde det följa av allmänna principer alt han inte gentemot hamnen är ansvarig för dessa kostnader.

Tredje styckel

Mina överväganden redovisas i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

8§ Prop. 1985/86: 122

I fråga om fartyg som är införda i skepps- eUer bålregistret enligt 2§ sjölagen (1891:35 s. 1) skaU vid tillämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har ett förvärv av skepp skrivits in i skeppsregistret med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om etl fartygs ägare gäller i övrigi innehavaren i fråga om fartyg som innehas på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

I vissa fall UkstäUs avbetalningsköpare med ägare till fartyg. Förslagel överensstämmer i huvudsak med utredningens förslag. Föreskriften har skt största inlresse just vad gäUer ersättningsskyldigheten för kostnader för flyttning m. m. Kravet skall alltså riktas mot den köpare som har förvärvat fartyget, även om förvärvet sketl med förbehåll om återtaganderätt, medan etl yrkande om kvarstad i ett kravmål inte kan bifallas om den som skall anses som ägare enligt denna lag inte är ägare till egendomen.

9§

För betalningsskyldighet som delägarna i elt partrederi ådrar sig enligt denna lag svarar de solidariskt.

Övervägandena har redovisats i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

10§

Fartyget får säljas till betalning av de kostnader som avses i 7 §, om de inte betalas senasi tre månader efler flyttningen. Har flyttningen skett enligt 3 § andra stycket, räknas tiden från delgivningen av underrättelsen om flyttning.

Om en fråga som rör rätten att sälja fartyget prövas av domslol eller av skiljemän, får fartyget inte säljas förrän en skälig tid har förflutit efler det atl tvisten har slutiigl avgjorts.

Fartyget får skaffas bort i stäUet för att säljas, om det uppenbarligen saknar försäljningsvärde.

Försia slyckel

Realisation av fartyget fyller tvä funktioner, nämligen att göra del möjligt dels för den som haft kostnader i samband med flyttningen att få ersättning, dels för den som inte genom flyttningen hell kunnal bli kvitt fartyget att bli det.

Tidsfristen tre månader är en avvägning mellan intresset hos den som flyttat fartyget och fartygsägarens intresse.

Andra siycket

Bestämmelsen innebär all fartyget inte får säljas i vissa fall när det föreligger tvisl mellan hamninnehavaren och fartygets redare eller ägare. Bestämmelsen är utformad efler mönster från 5 § förslaget lill lag om näringsidkares rätl all sälja saker som inte har hämtats (prop. 1984/85:210).

För att tvisten skaU få den angivna verkan skall den givelvis röra Prop. 1985/86:122 flyttningen. Den kan avse både frågan om redaren eller ägaren över huvud tagel är skyldig alt ersätta kostnaderna och frågan om den begärda ersättningens skälighet.

Vad som ulgör skälig lid får bedömas från fall lill fall. Fartygsägaren skaU ges rimligt rådmm att betala ersättningen sedan tvisten har lösts.

Tredje stycket

För rätlen atl skaffa bort fartyget i släUel för alt sälja det krävs atl fömtsättningarna för försäljning är uppfyllda.

Vid bedömningen av om ett fartyg uppenbarligen saknar försäljningsvärde skall hänsyn endasl las lUl det försäljningspris som kan förväntas. Kostnaderna för försäljningen skall således inte beaktas vid denna bedömning.

11§

Försäljning av elt fariyg enligt 10 § första siycket sker i den ordning som gäller för försäljning av utmätt lös egendom. Bestämmelserna i 9 kap. 4 § försia stycket och 10 kap. 19 § första siycket andra meningen utsökningsbalken gäller dock inte. Beslämmelserna i 9 kap. 2 § andra siycket och 8 § första styckel utsökningsbalken gäller inte en gäldenär som är okänd.

I utsökningsbalken regleras försäljning såväl av lös egendom i allmänhet (9 kap. I-10§§) som av registrerat skepp (10 kap.). Bestämmelsema är. utformade så all försäljning inte skall kunna ske utan hänsynslagande liU ägares eller innehavares av begränsade sakrätler inlresse och så atl försäljningen skall inbringa bästa pris.

Kommunens beslul om flyttning kommer all ligga liU grund för försäljningen.

Försäljning av fartyget enligt utsökningsbalken kan också uppnås genom ordinär process. En hamninnehavare med en fordran på fartygsägaren kan skaffa sig en exekutionstitel genom domstol och därefter vända sig till kronofogdemyndigheten för utmätning. Verkställigheten kommer i så fall hell all ske i kronofogdemyndighetens regi.

Enligt 9 kap. 4§ första stycket och 10 kap. 19 § första stycket andra meningen utsökningsbalken får elt inrop vid aukiionsförsäljning inte godtas, om det är sannolikt all elt avsevärt högre pris kan nås. Dessa bestämmelser gäller inte vid försäljningar med stöd av den nya lagen. Hamninnehavarens intresse all bli av med fartyget har i detta fall ansetts böra väga tyngre än möjligheten atl nå etl högre pris.

I 9 kap. 2§ utsökningsbalken ges bestämmelser om kungörelse av auk
tion. I paragrafens andra stycke föreskrivs skyldighel att särskilt underrät
ta bl.a. gäldenären om auktionen. Enligt 9 kap. 8§ utsökningsbalken, som
anger förutsättningarna för underhandsförsäljning, skall bl. a. gäldenären
beredas tillfälle alt yttra sig i frågan, om anledning föreligger därtill. För att
inte göra försäljning omöjlig av det skälet atl fartygsägaren är okänd har
undantag gjorts från dessa bestämmelser. Dessa undantag gäller dock bara 27

andra fartyg än registrerade skepp. - Ett ägaren tillkommande eventuellt Prop. 1985/86: 122 överskott vid försäljningen får då hanteras enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighei (omtryckt 1981:135, ändrad senast 1981:804).

12§

En hamninnehavare som har haft koslnader för all flytta elt fartyg har rätt all hålla kvar fartyget till dess han har fält betalt för sin fordran på ersättning för de kostnader som avses i 7 § eller, vid tvist om betalningen, tiU dess all säkerhel har ställts för del belopp som hamninnehavaren har krävt.

Skälen för förslaget har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Den som har retentionsrätt i annans egendom kan inte fordra lösen för alt lämna godset ifrån sig vid utmätning. Han får i stäUel lämna ul del och nöja sig med utdelning i köpeskilUngen. Relentionsrälten är förknippad med förmånsrätt i egendomen enligt förmånsrällslagen (1970:979, omtryckt 1975:1248, ändrad senasi 1984:656). Relentionsrälten för flyttningskostnader kommer enligt 4 och 9 §§ nämnda lag atl i förmånsrältsordningen stå efler såväl sjöpanträtt som panträtt på gmnd av inteckning i fartyget.

4.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen

40 §

Partrederi föreligger, om flera överenskommk atl under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har att ofördröjligen anteckna anmälningen i del register där fartyget är införi eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelse-förfarandet meddelas av regeringen.

För de förpUktelser som uppkommer för partrederiel sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endasl i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vallenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om ålgärder mol vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra styckel nämnda lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986; 000) om flyttning av fartyg i allmän hamn gäller 9 § nämnda lag.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheler lillämpas bestämmelserna i 41 -57 §§ i den mån annat ej avtalats.

En hänvisning till flyttningslagen har gjorts i sjölagens bestämmelser om partredares ansvar för skulder.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna Prop. 1985/86:122

förvaltningsdomstolar

14§

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstiagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utiänningslagen (1980:376), smitlskyddslagen (1968:231), lagen (1970:375) om utlämning lUl Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård eUer behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar saml mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhei,

4. mål som avses i 6 § försia slyckel lagen (1985:206) om viten,

5. mål som avses i 6§ första stycket lagen (1986:000) om flyttning av fartyg i allmän hamn.

Bland de mål som del ankommer på länsrätten all pröva har angetts mål som avses i 6 § lagen (1986:000) om flyttning av fartyg i aUmän hamn.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i samband med 1985 års lagstiftning om viten m.m. I prop. (1984/85:212) om ändring i luftfartslagen som i juni överlämnats lill riksdagen föreslår regeringen efter hemställan av min företrädare en ändring i den. nu aktuella paragrafen. Ändringen innefattar elt nytt andra stycke, vari anges atl länsrätten i Östergötlands län prövar vissa luftfartsmål. Del förutsätts atl den lagändringen, om riksdagen antar proposkionen, beaktas vid riksdagsbehandlingen av del nu framlagda förslaget lill ändring i paragrafen.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen tUl

1. lag om flyttning av fartyg i allmän hamn,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemstäUan.

Utdrag Prop. 1985/86: 122

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-11-26

Närvarande: justitierådet Knutsson, f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

EnUgt protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet R. Carlsson beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om flyttning av fariyg i allmän hamn,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessor Margareta

Landerholm. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-

Förslaget till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Syflel med lagförslaget är atl ge innehavare av allmän hamn lagliga möjligheter atl vidla ålgärder i vissa fall för atl få undan fartyg som ligger på ett besvärande säll i hamnen. Om ingen ägare eller redare kan förmås alt ta hand om etl fariyg, skall hamninnehavaren kunna få till stånd en flyttning och i sista hand sälja eller på annat sätt skaffa bort fartyget. Det finns visserligen redan ett flertal bestämmelser som kan anlitas i olika sådana situationer, men del förekommer också fall där det saknas etl rättsligt underlag för ingripanden. Frågan om att fylla den bristen har varit aktuell länge. Rättslägets oklarhet påpekades av JO redan 1956, och för tio är sedan lade en utredning fram förslag till dels en slrandningslag, dels en lag om flyttning av fartyg i vissa fall. En annan kommitté hade 1974 föreslagit en särskild hamnlag. I remissen upplyses att nägon annan lagstiftningsåtgärd inte anses befogad med anledning av dessa kommitléförslag än den som nu förordas.

Mol det angivna syflel med lagförslaget finns del ingen anledning att invända. Inte heller vill lagrådet ifrågasätta behovel av lagstiftning med hänsyn till de överväganden som har redovisats i ärendet. Lagstiftnings-uppgiften är emeUertid långtifrån enkel. Vad man vill komma åt är ett antal sinsemellan myckel varierande faU av ofta udda natur, vilka vållar praktiska olägenheter i allmänna hamnar. En svårighet följer redan av att en lag till följd av sakens natur måste få en så pass vid och generell avfattning, att den formellt även kommer atl täcka andra och mera vardagliga fall än dem man närmast åsyftar. Del kommer att bli svårt alt hävda en befogenhet för hamninnehavaren alt ingripa utan stöd i lagen. Del gäller därför atl skapa regler som är så enkla och effektiva som möjligt utan att åsidosätta några befogade rättssäkerhetssynpunkter.

Lagrådet har funnit alt det framlagda lagförslaget kan diskuteras i olika
avseenden från den här angivna utgångspunkten. Del kan ifrågasättas om 30

inte onödigt besvär skuUe kunna uppkomma i vissa situationer. I vart faU Prop. 1985/86:122 synes man kunna gå några steg längre dä del gäller att skapa elt enkelt och praktiskt förfarande. Det skaU gärna vitsordas att förslaget präglas av omsorg om rättssäkerheten. Del är emeUertid enligt lagrådels mening fulll möjligt atl förenkla reglerna ulan alt inkräkta på någol beaklansvärt rälts-skyddsintresse. Särskill måste man beakta atl den föreslagna lagen endast skall bli tiUämplig på aUmänna hamnar. Den exakta innebörden av detla begrepp blir visserligen inte klarlagd förrän om etl par år, då sjöfartsverkels pågående kartläggningsarbete är slutfört. Man har emellertid att räkna med atl del i huvudsak är fråga om kommunala hamnar. Mol delta förhållande står att lagen - bortsett från brådskande fall - inte riktar sig mot andra enskilda än sådana som inte ens efter anmaning lar hand om sin egendom.

De punkter, där man enligt lagrådets mening kan söka enklare och mera praktiska lösningar än dem förslaget innehåller, är främst följande.

Lagförslaget bygger på etl formaliseral beslutsförfarande. Varje flyttning skall beslutas av den kommun, inom vilken hamnen är belägen. Om hamnen ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen, skall denne göra framställning om ell beslul av kommunen. Underrättelse om den planerade ålgärden till fartygets redare och till dess ägare, om denne är någon annan än redaren, skall föregå beslutsfattandet, om inte saken av särskilda skäl är brådskande. Enligt lagrådets mening kan dessa bestämmelser förenklas. Man bör beakta de båda förut nämnda förhållandena all lagen å ena sidan begränsas tiU atl endast gälla allmänna hamnar, å andra sidan kommer att omfatta även fartygsflyllningar av förhållandevis enkel natur.

Med hänsyn liU del anförda bör lagen slå fasl dels en allmän befogenhet för innehavare av allmän hamn att flytta fartyg under vissa fömtsättningar, dels en skyldighet all underrätta ägare resp. redare. Beslutsförfarandel behöver inte regleras närmare. Vanligen kommer det atl bli en kommunal myndighet som agerar. Även i de enstaka fall, som i övrigt kommer i fråga, lorde del finnas en kvalificerad hamnförvallning. Lagrådel erinrar i detla sammanhang om all myndighetsutövning - som det ju blir fråga om - kan överlämnas lill enskilda subjekt genom lag enligt 11 kap. 6§ regeringsformen. Det anförda leder till all 2 och 5 §§ i lagförslaget kan utgå.

Beslul om flyttning skall enligt förslagel kunna överklagas genom för-
vallningsbesvär tiU länsrätten saml vidare till kammarrätt och regeringsräl
len. Enligt lagrådets mening är detta inte erforderiigl. Tvister om kostnads
ersättning, skadestånd etc. måste i vart fall avgöras av allmän domslol.
Rättsskyddsbehovel synes kunna väl tillgodoses därigenom. Att elt alter
nativ lill överklagande alltid är alt den presumtive klaganden själv tar hand
om sin egendom talar särskilt starkt för all han inte har någol berättigat
inlresse av all också kunna anföra förvallningsbesvär. Även 6 § i lagförsla
get bör aUlså ulgå. Om den inte ersätts med elt direkl förbud atl överklaga,
kommer i normalfallen kommunalbesvär att bli möjliga. Det betyder atl
varje medlem i kommunen - men ingen annan - kan överklaga till kam
marrätt och regeringsrällen för en prövning av fattade besluts laglighel.
Delta lär sakna praktisk betydelse; elt besvärsförbud synes knappast befo
gal. 31

Bestämmelserna om förutsättningar för flyttning och om underrättelse Prop. 1985/86: 122 lill redare resp. ägare är av gmndläggande betydelse. Mol förslaget i dessa delar har lagrådel endast smärre invändningar av väsentligen delaljkarak-tär. Dessa utvecklas längre fram. I detta sammanhang bör endast anmärkas alt det enligt lagrådets mening är mest naturligt och praktiskt att skjuta ägaren i förgrunden, inte redaren som har skett i förslaget. I fråga om fartyg som är registrerade är del nämligen alltid möjligt atl få fram en ägamppgift från registret. Däremol kan det ofta vara svårt alt få någon klarhet i vem som är redare exempelvis till etl fariyg som har legat stilla i hamnen en längre tid.

En omständighet, som gör del svårt atl åstadkomma en hek tUlfredsställande lagtext, är all del ofta inte är just flyttning som hamninnehavaren egentligen önskar i de situationer som närmasl är motivet för lagstiftningen. Vad man viU är helt enkelt att få bort fartyget från hamnen vUket, om ingen lar hand om det, förutsätter försäljning eller bortskaffande genom skrotning etc. Lagförslaget bygger emellertid på flyttning, som i varje situation är nödvändig för vidare åtgärd. Försäljning och bortskaffande kommer visserligen all kunna ske men endast för alt täcka flyttningskostnaderna resp. då dessa inte kan fås ut genom en försäljning. Lagrådel vill inte föreslå någon större avvikelse från denna ordning. En möjlighel bör dock öppnas atl från början inrikta sig på bortskaffande i sådana fall, då ell flyttningsförfarande på grund av fartygets obetydliga värde endasl skulle medföra arbete och kostnader i onödan.

Mol de föreslagna reglerna om försäljning måste vidare anmärkas, atl de i vissa fall kan leda lill onöjaktiga resultat. Särskilt om det gäller ett registrerat skepp blir förfarandet både komplicerat och kostsamt. Man har all beakta beslämmelserna i 10 kap. utsökningsbalken och i utsökningsför-ordningen om bl.a. kungörelse, underrättelse lill kända borgenärer med pantsäkerhet saml att försäljning inte får ske om inte det s. k. skyddsbelop-pel blir täckt. Del sistnämnda skulle bl. a. leda till atl hamnmyndigheten inte kan bli av med ell fariyg som är inlecknat över sitt värde. Särskilda problem kan uppstå om det är fråga om ett utländskt fartyg.

Ulan all närmare utveckla dessa synpunkter vill lagrådet förorda en enklare och mera praktisk lösning än den som 11 § i förslaget innehåller. En del olägenheter skulle kunna undvikas genom en föreskrift - efler mönster av lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden - atl försäljningen skall ske som om egendomen hade utmätts för fordran med bästa förmånsrätt. En lämpligare väg synes emellertid vara atl - liksom vid retentionsrätt enligt 247 § sjölagen - ge hamnmyndigheten en rätl att sälja fartyget, om den inte får betalt för sin fordran. En sådan försäljning inverkar inte på beståndet av eventueU sjöpanträtt eller panträtt som grundas på inteckning. Erforderliga bestämmelser kan utformas efler mönster av reglerna i den av riksdagen nyligen antagna lagen om näringsidkares rätt alt sälja saker som inte har hämtats (prop. 1984/85:210, LU 1985/86: 3).

Lagrådel har överarbetat det remitterade lagförslaget i enlighet med del
nu anförda. Ell reviderat förslag fogas vid yttrandet som bUaga. I del
följande skall de nio paragraferna i detla förslag kommenteras i korthet, 32

varvid särskilt hänvisas till remissens innehåll.

1§ Prop. 1985/86:122

Denna paragraf motsvarar 1 § och ersätter 2, 5 och 6§§ i del remitterade förslagel. Genom tillägget, atl fartyg får flyttas "av hamninnehavaren", ändras innebörden tiU en gmndläggande kompetensregel. Beslutsförfarandel regleras inte närmare, och besvärsrätt avses inte föreligga annal än i form av kommunalbesvär i fall av kommunala hamnar. Med denna uppläggning blir förvaltningslagen inte tillämplig i hithörande ärenden.

Fömtsättningarna för flyttning är i princip desamma som i del remitterade förslaget. Lagrådet har dock uteslutit orden "om ordningen öch säkerheten i hamnen" efter gällande föreskrifter. I och för sig kan det finnas skäl alt överväga en särskild gmnd för ingripande av innebörd att ordningen eller säkerheten äventyras. Den bör dock i så fall inte kombineras med ordet "varaktigt". Lagrådet har inte velat gå in på en sådan nykonslmk-tion. Den förordade ändringen kan medföra en mindre utvidgning av lagens tillämpningsområde. Sålunda kommer flyttning atl kunna ske bl. a. om ell fartyg ligger förtöjt i hamnen i strid mol föreskrifter om skyldighet atl betala hamnavgifl. I huvudsak torde emellertid de fall som kan komma i fråga ändå föranleda ingripande på grund av hinder mol hamnens behöriga nyttjande.

2och3§§

Dessa motsvarar 3 och 4§§ i det remitterade förslaget. Utöver konsekvensändringar till förslagel alt inte reglera beslutsförfarandel saml vissa redaktionella förenklingar förordar lagrådel några smärre ändringar av saklig natur.

Regeln om brådskande fall har avfattats så alt den läcker även situationer då underrättelse hinns med men skäligt rådrum inte kan ges. I ell sådanl fall bör inte en ny delgivning krävas. Som förut nämnts har ägaren och redaren fått byta plals; ägaren skjuts således i förgmnden. Del synes tillräckligt att endera har underrättats för alt etl ingripande skall få ske. Som framgår av förslagen till 7 och 9§§ fömtsätter dock lagrådet, atl ägaren alltid skaU ha underrättals - i sista hand genom kungörelse - innan försäljning eller bortskaffande sker. Vidare bör regeln om det särskilda kungörelseförfarandet utformas så att kungörelsen fär verkan som delgivning. Det synes också naluriigl alt den särskilda ordning för kungörandet som remissen anvisar får lillämpas vid kungörelsedelgivning i släUel för vad som föreskrivs i delgivningslagen.

4§

Denna paragraf saknar motsvarighet i del remitterade förslaget, även om i sak samma princip förutsatts gälla. Behovel av alt ge uttryck för principen i lagtext ökar, om del formella beslutsförfarandel enligt lagrådets förslag ersätts med en allmän regel om befogenhet för hamninnehavaren atl flytta fartyg i vissa fall. Lagrådet erinrar om atl 1975 års utredningsförslag upptog molsvarande bestämmelser.

3 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 122

Orden skada och olägenhet syftar främst på fartyget resp. ägaren (reda- Prop. 1985/86: 122 ren). Viss mindre skada kan bli oundviklig. Därutöver kan olägenheter uppstå för ägaren bl. a. genom fartygels nya placering. Även kostnaderna för åtgärderna bör beaktas med hänsyn till reglerna om ersättningsskyldighet.

5§

Denna paragraf motsvarar 7 och 9§§ i del remitterade förslagel. Den innehåller inga ändringar i sak utöver sådana som föranleds av förslagen i 2§ belräffande ägare och redare samt skyldigheten atl underrätta dem. Den som inte har underrättats vare sig genom en personlig delgivning eller genom en kungörelse bör inte kunna åläggas någon personlig betalningsskyldighet. Med hänsyn lill avfattningen av den föreslagna 1 § synes det onödigt att ange, all hamninnehavaren i första hand skaU betala uppkomna kostnader.

6§

Denna paragraf motsvarar 8§ i del remitterade förslagel. Eftersom även utländska fartyg kommer i fråga, synes det lämpligt all la med en hänvisning till utländska register.

7§

Försia slyckel motsvarar 12 § i del remitterade förslagel; andra stycket motsvarar de båda första styckena i 10 §. Paragrafen kommer att ge de grundläggande reglema om rätt alt efter flyttningen kvarhålla fartyget eller sälja del. Genom den ändrade placeringen kommer beslämmelserna i en naturligare följd. Någon saklig ändring ifrågasätts inte.

Av paragrafens lydelse framgår atl hamninnehavarens retentionsrätt upphör om säkerhet släUs för hans fordran. Försäljning fär inte ske förrän tre månader har förflutit efler det all ägaren underrättades om flyttningen. Om underrättelse enligt 2 § har lämnats till redaren i stället för till ägaren måsle aUtså även denne underrättas för att hamninnehavaren skall kunna sälja fartyget. En sådan underrättelse skaU delges enligt 3 §. Skulle en tvist om hamninnehavarens fordran ha hänskjutils tUl avgörande av skiljemän får detta likställas med att lalan har väckis.

8§

Denna paragraf motsvarar 11 § i del remitterade förslaget och åsyftar en enklare och mera praktisk ordning för genomförande av en försäljning. Lagrådet hänvisar till vad som har anförts härom i det föregående. Försäljningsförfarandet bör kunna anpassas med hänsyn tiU fartygets värde. Är detta obetydligt kan del inte krävas att hamninnehavaren lägger ned stora koslnader för att få en försäljning liU stånd.

9§ Prop. 1985/86:122

Denna paragraf slutligen motsvarar 10 § sista styckel i det remkterade förslagel. Den innebär främst den fömt berörda ändringen i sak, atl hamninnehavaren inte skall vara tvungen att först flytta ett värdelöst fartyg innan det får skaffas bort. Samma tremånadersfrist fömtsälts gälla men den föreslås knuten lUl underrättelsen enligt den föreslagna 2 § i stäUet för tiU flyttningen, om någon sådan inte äger rum. Liksom enligt 7 § krävs atl ägaren har underrättats. Har hamninnehavaren vidtagit rimliga ålgärder för all få fartyget sålt men inte lyckats därmed får det normalt anses uppenbart alt fartyget saknar försäljningsvärde. Av allmänna principer följer att hamninnehavaren, om fartyget skaffas bort, har rätl atl tillgodogöra sig material och eventuella liUbehör.

Del kan länkas alt ett fartyg är inlecknat lill ett belopp som motsvarar eller överstiger dess värde. Ett försäljningsförfarande måsle likväl anordnas, trots atl det i praktiken är föga troligt all fartyget skaU locka någon utomstående spekulant. Det torde inte finnas något principieUt hinder mot atl hamninnehavaren i en sådan silualion själv träder in som köpare.

I anslutning tiU den föreslagna 9 § vill lagrådet fasta uppmärksamheten på frågan om ansvaret för kostnaderna för all skaffa bort elt fartyg. Del remitterade förslaget innebär att de stannar på hamninnehavaren, i den mån man inte kan finna stöd på annal håll än i denna lag för alt göra fartygets ägare eller redare ansvarig. Frågan kan måhända förtjäna atl övervägas, men lagrådet viU för egen del inte föreslå någon annan ordning i brist på överblick över de koslnader som kan komma i fråga.

Övriga lagförslag

Godtas vad lagrådet har föreslagit i del föregående föranleder delta en redaktionell jämkning i förslaget tUl lag om ändring I sjölagen, medan förslagel tiU lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar utgår.

Bilaga Prop. 1985/86: 122

Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn m. m.

1 § Ett fartyg i aUmän hamn får flyttas av hamninnehavaren, om det hindrar hamnens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på etl sätl som strider mol gäUande föreskrifter.

2 § En flyttning får inte genomföras förrän fartygels ägare har underrättats och fått skäligt rådmm alt själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om kostnadsansvaret enligt 5 § och om möjligheterna atl sälja och skaffa bort fartyget enligt 7-9 §§.

Om saken brådskar, får fartyget flyttas utan att vad som sägs i första stycket har iakttagits. Ägaren skall dock så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Finns det en särskUd redare, kan denne underrättas i stäUet för ägaren. Har ägaren eller redaren underrättats, gäller del också gentemot den som träder i hans ställe.

3 § En underrättelse skall delges den som den riktar sig lill. Vid kungörelsedelgivning gäUer, i stället för vad som föreskrivs i 17 § delgivningslagen (1970:428), alt underrättelsen skaU kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande samt anslås på fartyget. Detla förfarande får tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

4 § Flyttningen och den fortsatta förvaringen av fartyget skall ske med omsorg så att onödig skada eller olägenhel inte uppkommer.

5 § En ägare eller redare som har delgelts underrättelse är skyldig alt ersätta hamninnehavaren hans kostnader för fartygels flyttning och fortsatta förvaring samt för underrättelsen. Detla gäller dock inte om fartyget hade frånhänts ägaren genom brott.

Är både ägaren och redaren betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Delsamma gäller i fråga om betalningsskyldighet som åvilar delägarna i elt partrederi.

6 § I fråga om fartyg som är införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § sjölagen (1891:35 s.l) eller i motsvarande utländskt register skall vid tUlämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har elt förvärv av skepp skrivits in i skeppsregistret med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om etl fartygs ägare gäller i övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

7 § Hamninnehavaren har rätl all hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran på ersättning för de kostnader som avses i 5 §.

Om inte kostnaderna betalas eller säkerhel ställs, får fartyget säljas när tre månader förflutit sedan del flyttades. Ägaren skaU dock alllid ha delgelts underrättelse och tre månader ha förflulk därefter. Har talan väckis i en fråga som rör hamninnehavarens fordran, får försäljning inte ske förrän en skälig tid har förflutit efter det att tvisten slutligl avgjordes.

8 § Försäljning skaU göras med omsorg. Den får ske under hand eller på

offentlig auktion. Skall auktion äga mm skaU ägaren, om det är möjUgl, i 36

god tid ges besked om lid och plals för auktionen.

Kommunikationsdepartementet """p- 1985/86:122

Utdrag ur protokoll vid regeringssammaniräde den 27 febmari 1986

Närvarande: slalsminislern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, HeUström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition om flyttning av fartyg i allmän hamn 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammaniräde 1985-10-10) över förslag till

1. lag om flyttning av fartyg i allmän hamn,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Lagrådet har ansett det vara möjligt att förenkla reglerna i det remitterade förslagel utan atl inkräkta på något beaklansvärt rättsskyddsinlresse. Lagrådel har också utarbetat ell lagförslag som bygger på ell enklare förfarande men som enligt lagrådet ändå tillgodoser rättssäkerhetens krav.

Det enklare förfarande som lagrådet föreslagit har stora fördelar. Jag godlar därför förslaget. Några smärre språkliga ändringar bör dock göras i rubriken och 1 §.

Jag instämmer också i de uttalanden som lagrådel har gjort i anslutning till de särskilda bestämmelsema. Med anledning av vad lagrådel har uttalat i anslutning liU 5 § vUl jag framhålla alt hamninnehavarens rätl till ersättning för kostnader för fartygels fortsatta förvaring kan, i de fall underrättelsen delgelts försl efter flyttningen (2 § andra styckel), vara beroende på hur länge delgivningen dröjt.

Övriga lagförslag

Lagrådets förslag föranleder, som lagrådet påpekat, dels att en redaktio
nell ändring får göras i det i remissen upptagna förslaget till lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1), dels all förslagel till lag om ändring i lagen
(1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar får utgå. 38

Bilagal Prop. 1985/86: 122

Sammanfattning av utredningens angående åtgärder mot övergivna fartyg betänkande

Förslaget lill slrandningslag avser sådana faU då elt fariyg eller någol annal föremål har förolyckats eller övergivits i annal fall och blivit liggande så atl del medför fara för människors liv eUer hälsa, hinder eller fara för sjöfar-len, förfång för fisket eller skada eller fara för skada på naturen eller i miljön. Förslagel bygger på elt gmndläggande stadgande om skyldighet för fartygets ägare all vidta sådan skälig ålgärd med fartyget som är ägnad atl undanröja uppkommen olägenhet eUer fara av del angivna allvarliga slaget. Uteblir ålgärd som ankommer på ägaren skaU länsstyrelsen kunna förelägga honom atl ombesöija ålgärden. Eflerkommes inte föreläggandet, skall länsstyrelsen kunna föranstalta om erforderlig åtgärd. I vissa fall, bl. a. om saken är brådskande, skall åtgärd kunna vidtas utan alt föreläggande har meddelats. Staten skall få söka betalning för sin kostnad för ålgärder enligt lagen ur vad som har bärgats eller tillvaratagits och därutöver som regel av ägaren. — Lagen avses vara subsidiär i förhållande såväl till den samtidigt föreslagna lagen om flyttning av fartyg i vissa fall som till annan lagstiftning innefattande befogenhet för myndigheter alt vidla åtgärder med fartyg, last och andra föremål i vatten.

Förslaget liU lag om flyttning av fariyg i vissa fall anknyter till en framställning den 26 mars 1968 av Svenska hamnförbundet om införande av bestämmelser som medger hamnmyndighet att besluta om fartygs bortförande från förtöjningsplals i hamn och att verkställa sådanl beslul. Det innebär i huvudsak följande.

Lagförslaget är utformat med 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa
fall som mönster. I förslagel ges polismyndighet befogenhet alt föranstalta
om flyttning av fartyg - inbegripet småbåtar av alla slag - som i slrid mol
gällande föreskrifter är varaktigt liggande i allmän hamn eller i annal
vattenområde som ingår i sladsplan och ej tillhör fastighet enskilt. Beslut
om flyttning skall enligt förslaget meddelas av polismyndighet på begäran
av hamninnehavare eller kommunal myndighet. Regeringen föreslås kunna
bemyndiga kommunal myndighet att själv besluta om flyttning. Verkstäl
ligheten av flyttningsbeslutet skall ankomma på den kommunala myndig
het som begärt flyttningen och i annat fall på poUsmyndigheten. Regler ges
i förslaget lUl säkerställande av atl flyttningen genomförs på sådanl sätt alt
fartygels ägare inte tillskyndas större olägenhet än nödvändigl. Någon
vårdnadsplikl efter genomförd flyttning föreslås inte. Innan beslul om
flyttning verkställs skall ägaren ha underrättals om beslutet och ha fått
skäligt rådmm att själv flytta fartyget. För att inte verkställigheten - som
för närvarande kan inträffa - skall kunna uppehållas genom överiåtelse till
ny ägare, som därefter skulle för egen del kunna göra anspråk på underrät
telse och rådrum, föreslås att ny ägare inte skall behöva underrättas, om
underrättelse har meddelals tidigare ägare. Är ägaren inte känd kan flytt-
ningsbeslutel enligt förslagel gå i verkställighet utan föregående underrät
telse. Delsamma är fallet om fartyget är att anse som övergivet. 40

Utredningens angående åtgärder mot övergivna fartyg författningsförslag

Lag om flyttning av fartyg i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I allmän hamn eller i annal vattenområde som ingår i stadsplan och ej tillhör fastighel enskilt får fariyg flyttas enligt denna lag, om det med hänsyn till den tid del legat på samma plats, silt skick eller annan omständighet kan anses övergivet eller om det, ulan all vara övergivet, är varaktigt liggande i vattnet i slrid mol tillämpliga föreskrifter.

Har fartyg lagts i allmän hamn på sådanl säll att det orsakar hinder för hamnens behöriga nyttjande, får det flyttas enligt denna lag även i annat fall än i första slyckel sägs.

2§ Beslul om flyttning meddelas av polismyndigheten, om hamninnehavaren eller kommunal myndighet begär del, och verkställs, om åtgärden påkallas av den kommunala myndigheien, av denna och eljest av poUsmyndigheten. I den mån regeringen besiämmer får kommunal myndighei själv besluta om flyttning.

3 § Beslut om flyttning meddelas utan ägarens hörande men får ej verkställas förrän ägaren underrättats därom och haft skäligt rådmm att själv flytta fartyget. Är ägaren ej känd och kan kännedom om honom ej vinnas ulan omgång eller kan fartyget anses övergivet, får flyttningen verkställas ulan hinder av alt underrättelse ej skett. Detsamma gäller om fartyget kan befaras sjunka innan ägaren kan anträffas med underrättelse.

Har underrättelse meddelals enligt första slyckel behöver ny ägare ej underrättas.

Ombordvarande skall ges skälig lid all lämna fartyget och föra i land egendom för personligt bmk. Ombordvarande som vägrar atl lämna fartyget får avlägsnas därifrån efter beslut av polischef

4§ Flyttas fartyg som ej måsle anses övergivet, skaU det föras lUl plals där del kan nås av ägaren ulan annan olägenhel än som är nödvändig med hänsyn lill förhållandena.

5 § Flyttning av fartyg som ej måsle anses övergivet skall utföras så att fartyget ej tillfogas onödig skada. Del skall förtöjas enligt gängse bmk. Nödvändiga ålgärder skall vidtagas för atl skydda fartyget mol skada eller obehörigt bmkande liU dess del kan omhändertagas av ägaren på den nya förtöjningsplatsen.

6§ Fartyg som måsle anses övergivet får, om dess ringa värde eUer omständigheterna i övrigt ger anledning därlill, huggas upp eller undanskaffas på annal sätl såvida ej skäl föreligger lill anlagande att tredje mans rätt därigenom kan trädas förnär. Beslut om sådan ålgärd meddelas i samma ordning som i fråga om flyttning.

7§ Har fartyg flyttats utan att underrättelse enligt 3 § ägl mm, skaU den myndighet som verkstäUt flyttningen utan dröjsmål kungöra den i tidning

inom orten eller på annal lämpligl sätt samt vidtaga de fortsatta undersök- Prop. 1985/86:122 ningar och ålgärder som kan anses påkallade för alt göra underrättelse om flyttningen möjlig.

8§ Ägare tUl fartyg som flyttats enligt denna lag är skyldig att ersätta kostnaderna för flyttningen och övriga ålgärder som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningsskyldighet föreligger dock ej, när ägaren gör sannolikt att fartyget frånhänts honom genom brott.

Vid beräkningen av kostnaderna skall avdragas belopp som ålgärd med fartyget enligt 6§ kan ha inbringat.

Kostnad som ej uttages av ägaren bäres av den som begärt flyttningen.

9 § Vad som sägs i lagen om ägare till fartyg gäller i fråga om fartyg som
innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots atl ägan
derätten ej övergått på honom, samt i fråga om övergivet fariyg den som
senast varit ägare.

Lagens bestämmelser om ägare lillämpas på redaren, om sådan finns.

10 § Egendom som finns ombord på fartyg vid flyttningen anses vid tiUämpning av denna lag höra till fartyget. Har föremål som finns ombord på sådanl fartyg som måsle anses övergivet ej varit avsett atl stadigvarande brukas på fartyget, behandlas det dock enligt bestämmelserna i lagen (1938:121) om hklegods.

11 § Mot beslul enligt denna lag får lalan ej föras.

12 § Närmare föreskrifter om tiUämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller den myndighei regeringen besiämmer.

Denna lag träder i krafl den

Bilaga 3 Prop. 1985/86: 122

Sammanställning av remissyttrandena över utredningens angående åtgärder mot övergivna fartyg betänkande

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet Farliga vrak avgells av Svea hovrätt, kammarrätten i Sundsvall, tingsrätten i Stockholm, rikspolisstyrelsen, chefen för marinen, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyreisen, riksanlikvarieämbelel, fiskeristyrelsen, slalens naturvårdsverk, statens brandnämnd, sjutton länsstyrelser, sjöräddningsulredningen (K 1970:42), kuslövervakningsulredningen (Fi 1974:04), Rederiföreningen för mindre fartyg, Sjöassuradörernas förening, Sjösporlens samarbetsdele-gation, Svenska hamnförbundel, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening och Sveriges ångfartygs assuransförening.

1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag har mottagits huvudsakligen positivt under remissbehandlingen. Kritik har dock riklats mol avgränsningen av del territoriella tillämpningsområdet i utredningsförslaget.

Flera remissinstanser anför att det föreligger ett behov av lagstiftning på ifrågavarande område. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller all det har kunnal konstateras i länsslyrelsens arbete vid flera lillfällen under senare år all reglerna i hamnordningarna och ulsökningslagens bestämmelser om handräckning inte är effektiva för att komma till rätta med allvarliga ölägenheter i samband med otillåten förtöjning eller kvariämnande av fartyg i hamn eller vattenområde.

Rikspolisstyrelsen: Med hänsyn lill alt allt fler människor skaffar sig fritidsbålar och till därmed sammanhängande miljövårdssynpunkter bör måhända redan nu införas regler motsvarande bilskrotningslagen vad gäller fritidsbåtar och andra liknande mindre fartyg. Liknande synpunkter framförs av polisstyrelsen i Helsingborg.

Länsslyrelsen i Malmöhus län: För atl lagen skall få avsedd verkan bör
den inte inskränkas till all gälla endasl fartyg enligt den definition av
fartygsbegreppet som sjölagskommiltén gjort (SOU 1970:74 Registrering
av fartyg etc). Uiredningen har visseriigen antytt atl lagen även skuUe
kunna länkas bli tillämplig på vissa sjögående redskap och alt sjölagskom-
milténs definition inte bör uppfattas som bindande för tillämpningen av
annan lagstiftning, vilken också bygger på etl fartygsbegrepp. Länsslyrel
sen finner del emellertid olämpligt att begreppet fartyg skall tolkas olika i
skilda lagar. Termen fartyg bör därför i denna lag utbytas mot ett klarare
angivande av lagens lillämplighelsområde, som bättre överensstämmer
med lagens ändamål. 44

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län vill ifrågasätta utredningens bedöm- Prop. 1985/86:122 ning atl en legal definition av termen fartyg skulle vara opåkallad (se betänkandet s. 83 f, jämför 1 § lagen om flyttning av fordon i vissa fall, där motsvarande definition upptagits).

2 Territoriellt tillämpningsområde

Befogenheten att flytta fartyg med stöd av lagen skall enligt förslaget gälla i "allmän hamn eller annat vattenområde som ingår i stadsplan och ej tillhör fastighet enskilt". Denna avgränsning av tillämpningsområdet har kritiserats under remissbehandlingen.

Rikspolisstyrelsen konstaterar atl enligt förslagel skall lagen endast gälla i allmänna hamnar och i vattenområde som ingår i stadsplan, dvs. i tättbebyggt område. Detta innebär att övergivna fartygsvrak på andra allmänna platser, exempelvis badstränder och naturvårdsområden, inte skulle kunna flyttas. Det torde vara ett offentligt intresse särskilt från naturvårds-skyddssynpunkt att lagen bör vara tillämplig även på vattenområde utom stadsplan. Huruvida detta skall omfatta även enskild vattenfastighet beror uteslutande på en reglering av kostnadsfrågan för flyttningen. En privat fastighetsägare som är beredd att stå för kostnaderna för en sådan fartygs-flyttning skulle få elt verkningsfullt och snabbt handläggningsalternativ till redan nu befintliga institut, exempelvis handräckning av kronofogde. Även polisstyrelsen i Helsingborg anser att det måste anses vara ell offentligt intresse att allmänna platser, t.ex. vid badstränder och inom nalurskyd-dade områden, omfattas av lagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner alt det är önskvärt atl lagen görs tillämplig även på vattenområden som inte ingår i stadsplan t.ex. vid allmänna badplatser. Det kan också ifrågasättas om lagen skall begränsas till att gälla fartyg som ligger i vattnet. Starka skäl talar för alt lagen i vart fall bör tillämpas även på fariyg som är upplagda på land inom hamnområde. Sjöassuradörernas förening ifrågasätter om inte tillämpningsområdet bör utvidgas även till stränder och i vattnet på privat område.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om inte vattenområden som ingår i byggnadsplanelagl område även bör inbegripas i bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser atl situationer kan föreligga då
fartyg kvarlämnats eller övergivits i enskilt vatten och det måste framstå
som ett allmänt intresse atl få fartyget undanskaffat. Länsslyrelsen tänker
här på hindrande eller missprydande fartyg vid t.ex. badplatser i enskik
vallenområde eller gemensamma bryggplalser. Fastighetsägaren hänvisas
då att genom handräckning få fartyget avlägsnat. Ett sådant förfarande kan
ta lång tid och förutsätter att ägaren till fartyget är känd. Länsstyrelsen
föreslår därför alt flyttningslagen görs mindre restriktiv så att vederböran
de myndighet även ges möjlighet atl. där så kan anses påkallat från allmän
synpunkt, flytta fartyg inom enskilt vattenområde. Även länsstyrelserna i
Västernorriands län och / Kristianstads län, polismyndigheten i Örn
sköldsviks dislrikl samt länspolischefen i Väslernorrlands län anför liknan
de synpunkter. 45

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte möjligheter till Prop. 1985/86:122 flyltningsålgärder även bör tUlhandahållas innehavare av enskild hamn. Även av del aUmänna ägda enskilda hamnar faller annars här utanför lagens lUlämpningsområde. Om en begränsning skall göras av de enskUda hamnar där flytlningslagens regler bör kunna tillämpas kan möjligen före-fintlighelen av faslslälld gmndpenningtaxa, enligt kungörelsen (1950:152), om fastställelse av hamn- och gmndpenninglaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifler, användas som kriterium för lagens tillämplighet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller atl i hamnulredningens förslag tUl ny hamnlag (SOU 1974:24) avses del allmänna hamnbegreppel ges en avsevärt mer restriktiv tillämpning än för närvarande. Detla kan medföra att flytlningslagens tillämplighet blir mindre än vad som nu avsetls.

Fiskeristyrelsen pekar på atl del framgår av hamnulredningens belänkande SOU 1974:24 all det inte aUtid är klarlagt humvida viss hamn är allmän eller ej. Så är exempelvis fallel med några av de statliga fiskehamnarna liksom vissa av kommun eller fiskehamnsförening ägda hamnar. För atl inte dessa hamnar skaU lämnas utanför lagens tillämpningsområde bör dess 1 § formuleras så alt det framgår all nu nämnda hamnar också omfattas av lagen.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår all lUlämpnings-områdel utvidgas. Det ökade beståndet av fritidsbålar i kombination med brislen på båtplatser har ökat den otillåtna förtöjningen av båtar även i fiskehamnar och mindre kommunala hamnar, som inte klassificerats som allmänna. Naturvårdsskäl kan också motivera en flyttning även utanför stadsplanelagda områden.

Sjösportens samarbetsdelegalion (SSD): Med hänsyn lill de många klubbägda småbålshamnama i vårt land, i vilka behov av all undanflylla vrak och bålar föreligger i samma omfattning som i de allmänägda hamnarna, uppfattar SSD det som en brist all förslaget inte ger även den privatägda hamnen denna möjlighel. SSD vill därför förorda atl förslagel kompletteras i berört avseende.

Svenska kommimförbundet pekar på atl del förekommer atl kommunerna som båtplats liU lokala båtklubbar upplåter markområden med tillhörande vallen, som är belägna utanför de i förslagel tiU flyltningslag angivna områdena. Eftersom det är ett kommunalt inlresse att ingripande kan ske även i nu angivna faU anser förbundel alt tillämpningsområdet bör utvidgas tUl att omfatta även sådana områden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om begränsningen av till-lämpningsområdel i lagförslagels I § ulgör ell otvetydigt eUer eljest ändamålsenligt uttryck för den avsedda begränsningen.

3 Befogenhet att meddela beslut om flyttning

Rikspolisstyrelsen: Lagförslaget innebär all polismyndighet skaU besluta
om flyttning i normatfallel. Lagen har en renhållnings- och miljövårdska
raktär, varför det synes mera vara en kommunal angelägenhet. Polisen bör 46

åläggas arbetsuppgifter av egentiig poUsiär natur och inte tillföras besluts- Prop. 1985/86:122 funktioner som naluriigl hör hemma hos andra samhäUsorgan. Polismyndigheterna har ej heller utbildad personal i tillräcklig omfattning och erforderlig utrustning för att kunna vidla åtgärder mot fartyg. Följden synes bli den alt flytlningsbeslul begärs av kommunal myndighei samt att efler fattat beslul polismyndigheten begär hjälp för flyttningen av vederbörande kommun eUer dess organ (brandstyrelse). Denna poUsmyndighetens beslutsfunktion måste betraktas som en onödig byråkratisk ordning. Dessutom äger polismyndighet ej fatta sådant beslut på eget bevåg, exempelvis efter anmälan från enskild person. Polisen kan således ej självmant ulöva kontroll över ifrågavarande fariyg ulan måsle gå via kommun eller hamninnehavare. Denna beslulskonstmktion synes ha tUlkommit mera ur ansvars-och ekonomisk synpunkt än ur reell effektivitetshänsyn att komma tiU rätta med etl stort problem. Del förhållandel all om poUsmyndighel beslular koslnader för flyttningen debileras statsverket mol alt om kommunen får beslutsrätt kostnaden blir en kommunal utgift är ej skäl nog atl ålägga polismyndighet beslutsrätt på begäran av kommunal myndighet. Denna fiskala fråga går alt lösa på annal säll. Styrelsen finner del mest ändamålsenligt atl vederbörande kommunala organ tiUdelas befogenheten att flytta fariyg. Vidare må ifrågasättas om ej annan än i lagförslaget upptagna skall kunna få begära fartygs flyttande, exempelvis yrkesfiskare och befälhavare på passagerarfartyg eller enskild fastighetsägare. En förutsättning därför är naturligtvis att den ekonomiska ansvarsdelen regleras meUan beslutande myndighet/kommunen och den som begär flyttningen.

Även länsstyrelsen i Kalmar län kritiserar atl lagförslaget lägger beslutsfunktionen i första hand på poUsmyndigheten. Länsslyrelsen anser all detta inte ulan vidare kan anses ingå i polismyndighetens ansvar för den allmänna ordningen och säkerheten, ulan lorde snarare utgöra etl mUjö-problem och en renhållningsfråga. Utredningen har inte närmare redovisat vilka överväganden som lett lUl all beslutsfunktionen i huvudsak lagls på polismyndigheten. Länsstyrelsen anser atl från aUmän synpunkt en noggrannare avgränsning av ansvarsområdet meUan polismyndigheten och kommunen borde ske.

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt finner det riktigt atl befogenheten att besluta om flyttning som huvudregel bör lUlkomma poUsmyndigheten. Förslagel att endast hamninnehavare eller kommunal myndighei äger begära flyttning har uppenbarligen tiUkommk med lagen om flyttning av fordon som förebUd. Polisstyrelsen har emellertid svårt att förstå varför en anmälan från exempelvis en yrkesfiskare eller befälhavaren på ett passagerarfartyg alt ell fartygsvrak spärrar ell hamninlopp icke skall kunna prövas av polismyndigheten genast, utan först sedan hamninnehavaren beretts lillfälle alt inkomma med en formell begäran om flyttning. I vart fall då sökanden är beredd all slå för de kostnader som ej kan utkrävas av fartygsägaren synes en sådan ansökan böra få upptas tUl behandling så snart fartyget ligger på annal än enskilt vattenområde.

Polismyndigheten i Örnsköldsviks polisdistrikt anser atl det är tveksamt
om de här besluten behöver fattas av polismyndighet. Några direkl bäran
de motiv för del anges inte i utredningen. Flera skäl talar i stället för att del 47

måste vara en kommunal angelägenhet, att kommunens vattenområden jProp. 1985/86:122 hålls i ett miljövårdsmässigt godtagbart skick. Kommunema har säkerligen numera också resurser och fömtsättningar att både besluta och vidtaga erforderliga ålgärder enligt lagen. Omgången över poUsmyndigheten får då en karaktär av en onödig byråkratisk ordning.

Svenska hamnförbundel: Enligt gällande normalhamnordning fattas beslut om flyttning av fartyg av polismyndigheten. I skrivelse den 26 mars 1968 begärde Svenska hamnförbundet atl beslutanderätten skulle överföras till hamnmyndigheten. I 2 § föreslås alt beslut om flyttning meddelas av polismyndigheten om hamninnehavaren begär det och verksläUs av en kommunal hamnmyndighet direkt eUer eljest av polismyndigheten. Utredningen motiverar sill slällningslagande med atl den ej kan "biträda den i olika sammanhang framförda tanken alt beslutanderätten generellt skall läggas i händema på vederbörande kommunala organ. Emellertid bör denna möjlighet ej för den skuU hek uteslutas". Därför föreslås atl regeringen från fall till fall prövar om den kommunala hamnmyndigheten skall få fatta erforderliga beslul (s.68). Under specialmotiveringen (s.85) anförs:

"Framför allt i de större kommunala hamnarna kan det visa sig praktiskt att tiUägga kommunal myndighet befogenhet att själv besluta om flyttning."

Enligt hamnförbundels uppfattning kan det ifrågasättas om risken för missbmk av beslutanderätten motiverar en särskild administrativ prövning i varje enskilt fall hos rikels högsla myndighei. Beslutanderätten borde i stället direkl i lagen kunna ges liU varje kommunal hamn med fastsläUd hamnordning.

Liknande synpunkter framförs av hamnstyrelsen i Norrköpings kommun, Kalmar kommun, hamnförvallningen i Västerviks kommun, hamnstyrelsen i Karlskrona kommun, hamndirektionen i Karlshamns kommun, hamnchefen i Sölvesborgs kommun, hamndirektionen i Malmö kommun, hamnstyrelsen i Helsingborgs kommun, hamnstyrelsen i GREFAB i Göteborgs kommun, hamnstyrelsen i Sundsvalls kommun och hamnstyrelsen i Umeå kommun.

Rikspolisstyrelsen framhåller atl 3 § tredje stycket lill sill innehåll är något dunkel. När ett fartyg skaU flyttas och ägaren eller annan person, som representerar ägaren, eller passagerare vägrar atl lämna fartyget under flyltningsmanövern, synes enligt normal rättspraxis grunden för ell tvångsvis avlägsnande av vederbörande från fartyget någol tvivelaktig. Om det kan befaras att den ombordvarande kan misslänkas försöka förhindra flyttningen eller kan komma atl utsättas för risk till person av flytlningsålgärden och av den orsaken måsle föras från fartyget, torde den exekutiva myndigheien böra påkalla polishandräckning för atl kunna genomföra sin uppgift. Sådan handräckningsbegäran bör dock prövas av polismyndighet, såsom sker vid all annan handräckningsframsläUning.

4 Flyttning Prop. 1985/86:122

Rikspolisstyrelsen och polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Vid tillämpning av lagen om flyttning av fordon uppkommer ofta diskussion om vilket ansvar som åvUar polismyndigheten i de fall då ett fordon som flyttats utsätts för stöld eller åverkan. Det är angeläget att det i propositionen lill farlygsflyttningslagen slås fasl att det icke av den beslutande myndigheten krävs all den vidtager mera långtgående åtgärder än vad som en normalt aktsam och sjökunnig bålägare vidtar för att skydda fartyget mol skada eller obehörigt bmkande och alt skäligt rådmm för ägaren att ta hand om fartyget endast kan ges om denne är känd och icke håller sig undan.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser all - i likhet med vad som stadgas i 7 § lagen om flyttning av fordon - viss tid bör stipuleras inom vilken ägaren har atl avhämla fartyg efter omhändertagandet, varefter myndigheten kan befrias från ansvaret atl ha fartyget förtöjt eller förankrat på vissl sätt. Lagförslaget måste kompletteras i detta hänseende för all myndighetens ansvar för ell omhändertaget fariyg inte skaU kvarstå alltför lång lid.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län och länspolischefen i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län: Enligt förslagels 6§ skall skäligen anlagbara tredjemansintressen i övergivet fariyg beaktas. I specialmotiveringen till lagmmmet utsägs vidare, att i dylikt fall lagens 4 och 5§§ om flyttning av fartyg, som icke måsle anses övergivet, blir tiUämpliga. Detta förhållande synes lämpligen böra direkl framgå av lagtexten. - Av 5§ följer en viss vårdnadsplikl för den verksläUande myndigheten inlUl dess fartyget kan omhändertagas av ägaren på den nya förtöjningsplatsen. Länsstyrelsen föreslår en sådan redaktionell jämkning av paragraftexten, all med ägare jämställs annan rättsinnehavare.

Länspolischefen i Gävleborgs län är tveksam om del lämpliga i all polismyndigheten skall verkställa flyttningen i de fall, då den begärts av hamninnehavare som inte är kommunal myndighei. I Gävle poUsdistrikt är Norrsundets hamn inte kommunal, men länspoUschefen tror all hamninnehavaren där är mer kompetent och framför alll betydligt bättre utrustad än polismyndigheten för all verkställa en flyttning. - Om poUsmyndigheten skall verkställa flyttning bör i 4 § stadgas skyldighet för hamninnehavaren att anvisa plats dit flyttning kan ske och de åtgärder för tillsyn och vård som erfordras enligt 5 § bör utövas av hamninnehavaren. Denne har ju visst ekonomiskt inlresse i saken, enär 8 § sista slyckel lägger del slutiiga ekonomiska ansvaret på den som begärt flyttningen. Från denna synpunkt kan del vara lämpligast all hamninnehavaren liksom kommunala myndigheten får svara för åtgärderna enligt 5 §.

Hamnstyrelsen i Norrköpings kommun anser all 4§ bör ändras lill all föreskriva att fartyget skall flyttas till lämplig och säker plals. - Hamn-styrelsen kommenterar även 6§ och anför i detta sammanhang atl vid okänt ägarskap bör i första hand försäljning komma i fråga.

Även rikspolisstyrelsen kommenterar 6 §. För atl undvika framlida ska
deståndsanspråk bör anvisas en form för värderingen av fartyget. Länssty- o
relsen skulle kunna få behörigheten atl förordna farlygsvärderare.

5 Kostnader p-p- '985/86:122

Göta kanalholag anser att bestämmelsen i 8 § att kostnad som ej utiagits av ägaren bärs av den som begärt flyttningen i vissa fall förefaller kunna bli orimlig. Tendensen att hell enkelt på något lämpligl ställe bara överge etl uttjänt fartyg och undanröja alla identifikalionstecken tenderar att öka på samma sätt som skrotbilar som lämnas i någon skogsbacke. Det synes bolaget ej rimligt atl den som drabbas av en dylik i och för sig olaglig åtgärd och därigenom förorsakas besvär och olägenheter, utredningsarbete o. d. även skall drabbas av kostnader för undanskaffandet, vilka för ett större fartyg kan bli ganska avsevärda.

1 specialmotiveringen anges alt denna bestämmelse införts efter mönster i lagen om flyttning av fordon. Bortflyttning av ett fordon till närmaste skrotningsplats torde emellertid vara en relativt billig ålgärd mot vad som kan drabba den som råkar få ett större fartyg övergivet inom sitl område. Kostnaderna torde i dylika fall närmast böra bäras av vederbörande kommun.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller alt del för en mindre hamn, exempelvis en fiskehamn, som begärt flyttning, kan bli en slor ekonomisk börda för dess förvaltning om ägaren till fariyg ej är känd eller denna av annan anledning inte kan bestrida kostnaderna för flyttningen. Länsstyrelsen föreslår därför atl flytlningslagen, i likhet med strandningslagen, bör ge hamnägaren retentionsrätt beträffande båtar, som flyttas enligt denna lag. I andra hand föreslås att den del av flyttningskostnaden, som inte kan utlas av fartygsägare (redare), bestrids av medel uren särskild fond som lämpligen kan bildas genom avgiftsuttag i samband med registrering av fartyg och biltar.

Svenska hamnförbundel: Som ovan påpekats under strandningslagen saknas i hamnordningen bestämmelser om retentionsrätt för vrak. Nägon retentionsrätt i båtar som flyttas enligt flytlningslagen finns inte heller. I lagförslaget föreslås ingen dylik rätt. Det synes helt otillfredsställande alt hamninnehavaren icke skall kunna hålla båten som säkerhet för sina kostnader och i sista hand försälja den. Lagen bör därför kompletteras med bestämmelser härom efter mönster från 20§ i strandningslagen.

Liknande synpunkter framförs av hamnförvallningen i Väslerviks kommun, hamnchefen i Sölvesborgs kommun, hamndirektionen i Malmö kommun, hamnslyrelsen i Helsingborgs kommun, hamnstyrelsen i Göteborgs kommun, hamnstyrelsen i Sundsvalls kommun och hamnslyrelsen i Umeå kommun.

Även lantbruksnämnden i Blekinge län ifrågasätter principerna för kostnadstäckning i samband med flyttning av fartyg. Enligt nämndens mening bör kostnaden som regel ersättas av fartygets ägare. Den del av kostnaden som icke kan tagas ut av ägaren bör emellertid bestridas av slalen. Kostnadsansvaret i samband med flyttning av fartyg kan i annat fall belasta t. ex. fiskehamnsföreningar och bli en orimlig ekonomisk börda i samband med förflyttning om ägaren ej är känd eller om denne av annan orsak ej kan bestrida kostnaderna för flyttningen.

Rikspolisstyrelsen: För atl 8 § sista stycket ej skall verka hämmande på 50

benägenheten atl begära flyttning av fartyg bör lagtexten erhålla följande Prop. 1985/86:122 tillägg: "såvida del ej kan anses skäligt att kostnaden stannar å statsverket."

6 Besvärsrätt m. m.

Svea hovrätt ställer sig tveksam till om det är berättigat alt, som föreslagits, talan inte får föras mot beslul enligt flyttningslagen. En sådan lösning är mindre tilltalande från rättssäkerhetssynpunkt. Rimliga garantier mot rättsförluster bör föranleda möjlighet lill omprövning i åtminstone én instans. Under alla förhållanden måsle besvärsräit tillerkännas ägare lUI fartyg i fråga om skyldighel all belala flyttningskostnad enligt 8§. Sådana koslnader kan i vissa faU bU belydande.

Kammarrätten i SundsvaU: Mot polismyndighetens beslul får enligt förslaget talan inte föras. Något skäl för att införa besvärsrätt finner kammarrätten inte heller föreligga med hänsyn till all fråga är om ålgärder som är av mindre ingripande nalur.

Kammarrätten i Sundsvall vill framhålla följande i anslutning till lagförslagets 12 §.

Med den föreslagna utformningen synes avsikten med bestämmelsen inte vara atl bemyndiga regeringen något ulöver vad som redan följer av 8 kap. 13 § i regeringsformen. Bestämmelsen framstår därför som överflödig. Om syftet är att lämna regeringen bemyndigande enligt 8 kap. 11 § regeringsformen bör bestämmelsen formuleras på annal sätt.

Bilaga 4 Prop. 1985/86: 122

De remitterade lagförslagen 1 Förslag till

Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn Härigenom föreskrivs följande.

1 § Elt fariyg i allmän hamn får flyttas enligt denna lag, om fartyget ligger på elt sådant sätt all del hindrar hamnens behöriga nyttjande eller om det varaktigt ligger på något annal sätt som strider mot gällande föreskrifter om ordningen och säkerheten i hamnen.

2§ Kommunen beslutar om flyttning av fariyg i allmän hamn inom kommunen. Ägs eller förvallas hamnen av någon annan än kommunen, fattas beslulel efter framställning av denne.

3§ Elt beslul om flyttning får inte meddelas förrän fartygets redare har delgivits underrättelse om den planerade åtgärden och fått skäligt rådrum atl inom viss tid själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgift om kostnadsansvaret enligt 7§ och om möjligheterna lill försäljning eller undanskaffande av fartyget enligt 10 §.

Om det av särskilda skäl är så brådskande atl flytta fartyget alt redaren inte hinner underrättas, får flyttningen beslutas utan att underrättelse har sketl. I sådanl fall skaU redaren så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Har redaren underrättats enligt första eller andra stycket gäller underrättelsen också gentemot en ny redare.

Ägs fartyget av någon annan än redaren, gäller vad som sägs om redaren i denna paragraf även ägaren.

4§ Är den som skall underrättas enligt 3§ okänd, skall underrättelsen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande. Dämtöver skall underrättelsen anslås pä fartyget.

5§ Ett beslut om flyttning verkställs av kommunen. Om beslutet har fattals efter framställning av någon annan, får kommunen överlämna till denne atl verkställa beslulel.

6§ En kommuns beslut om flyttning enligt denna lag får överklagas hos länsrätten genom besvär. Elt beslut om flyttning får verkställas även om det har överklagats.

7§ Koslnadema för flyttning, för förvaring av fartyget efter flyttningen och för underrättelse enligt 3 eller 4 § betalas av hamninnehavaren.

Fartygets redare är skyldig att ersätta hamninnehavaren hans koslnader, då fartyget har flyttats med stöd av denna lag. Redaren är dock inte ersätlningsskyldig, om fartyget har frånhänts honom genom brott.

Ägs fartyget av någon annan än redaren, är ägaren solidariskt med redaren ansvarig för kostnaderna.

8§ I fråga om fartyg som är införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § Prop. 1985/86: 122

sjölagen (1891:35 s. 1) skall vid tillämpningen av denna lag den som är

antecknad i registret anses som ägare. Har ell förvärv av skepp skrivits in i

skeppsregistret med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen,

anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om elt fartygs ägare gäUer i

övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på gmnd av förvärv med

förbehåll om återtaganderätt.

9 § För betalningsskyldighet som delägarna i ell partrederi ådrar sig enligt denna lag svarar de solidariskt.

10§ Fartyget får säljas liU betalning av de kostnader som avses i 7§, om de inte betalas senasi tre månader efter flyttningen. Har flyttningen skell enligt 3 § andra stycket, räknas tiden från delgivningen av underrättelsen om flyttning.

Om en fråga som rör rätten all sälja fartyget prövas av domslol eller av skiljemän, får fartyget inte säljas förrän en skälig tid har förflutit efter det att tvisten har slutligt avgjorts.

Fartyget får skaffas bort i stället för att säljas, om det uppenbarligen saknar försäljningsvärde.

11 § Försäljning av etl fartyg enligt 10 § försia slyckel sker i den ordning som gäller för försäljning av utmätt lös egendom. Bestämmelsema i 9 kap. 4§ första siycket och 10 kap. 19 § försia stycket andra meningen utsökningsbalken gäller dock inte. Bestämmelserna i 9 kap. 2§ andra siycket och 8§ försia stycket utsökningsbalken gäUer inte en gäldenär som är okänd.

12 § En hamninnehavare som har haft koslnader för alt flytta ell fariyg har rätl alt hålla kvar fartyget lill dess han har fält betalt för sin fordran på ersällning för de kostnader som avses i 7 § eller, vid tvisl om betalningen, till dess att säkerhet har ställts för det belopp som hamninnehavaren har krävt.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986.

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s.l)

Härigenom föreskrivs att 40§ sjölagen (1891:35 s. 1)' skaU ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40§ Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fariyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har atl ofördröjligen anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kun-görelseförfarandel meddelas av regeringen.

' Lagen omtryckt 1985: 176. 53

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 122

För de förpliktelser som upp- För de förpliktelser som upp-

kommer för partrederiel sedan re- kommer för partrederiel sedan re
deriavtalet anmäUs tiU regislermyn- deriavtalet anmälts lill registermyn
digheten svarar varje redare endasl dighelen svarar varje redare endast
i förhållande till sin andel i fartyget i i förhåUande tUl sin andel i fartyget i
den mån han ej åtagit sig större an- den mån han ej åtagit sig större an
svarighet. För dessförinnan upp- svårighet. För dessförinnan upp
komna rederiförpliktelser svarar re- komna redertförpliktelser svarar re-
dama solidariskt. I fråga om belal- darna solidariskt. I fråga om betal
ningsansvar för vattenförorenings- ningsansvar för vallenförorenings
avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424)
om åtgärder mol vattenförorening om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg gäller 8 kap. 2§ andra från fariyg gäller 8 kap. 2§ andra
slyckel nämnda lag. stycket nämnda lag. / fråga om

betalningsansvar enligt lagen (1986:000) omflyttning av fartyg i allmän hamn gäller 9§ nämnda lag.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheler tillämpas bestämmelserna i 41-57§§ i den mån annal ej avtalats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs atl 14 § lagen (1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Fåreslagen lydelse

14 §2

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, laxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfalt-ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskUda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utiänningslagen (1980:376), smitlskyddslagen (1968:231), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkorlslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

' Lagen omtryckt 1981: 1323.

Senaste lydelse 1985:212. 54

Innehåll Prop. 1985/86:122

Proposition ....................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåU ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 2

1 Lag om flyttning av fartyg i aUmän hamn............... ... 2

2 Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) ............... 4

Utdrag ur protokoU vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 5

1 Inledning ......................................................... ... 5

2 AUmän moiivering ................................. ....... ... 6

2.1 Allmänna utgångspunkter .............................. .... 6

2.1.1 Allmänna hamnar .................................. 6

2.1.2 Andra hamnar ...................................... 7

2.1.3 Privata bryggor och liknande .................. ... 8

2.1.4 Behovel av ny lagstiftning ....................... 8

2.2 Fömtsättningar för rätlen all flytta etl fartyg ..... .. 13

2.3 Valet av handläggande myndighet ................. .. 14

2.4 Underrättelse om flyttning (beslulsordning) ....... 15

2.5 Ansvarel för flyttningskostnaderna ................. 18

2.6 Retentionsrätt och reaUsationsrätt ................ .. 20

2.7 Överklagande av beslut ............................... .. 21

2.8 Följdändringar i annan lagstiftning ................... 21

2.9 Ikraftträdande m. m....................................... 22

3 Upprättade lagförslag ........................................ .. 22

4 Specialmotivering tiU lagförslagen ....................... .. 22

4.1 Förslagel liU lag om flyttning av fartyg i allmän hamn 22

4.2 Förslaget liU lag om ändring i sjölagen .............. 28

4.3 Förslagel tUl lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar 29

5 Hemställan .................................................... 29

6 Beslut ........................................................... 29

Utdrag ur lagrådets protokoU vid sammanträde den 26 november 1985 30

Utdrag ur protokoll vid regeringssammaniräde den 27 februari 1986 38

Bilagor

1 Sammanfattning av utredningens angående ålgärder mot övergivna fartyg betänkande 40

2 Utredningens angående ålgärder mot övergivna fartyg författningsförslag 42

3 Sammanställning av remissyttrandena över utredningens angående ålgärder mol övergivna fartyg belänkande ............................................ 44

4 De remitterade lagförslagen .............................. 52

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 56