Motion till riksdagen
1985/86:K216

Hans Nyhage och Arne Svensson (m)
Förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti

I samband med att Landsorganisationen (LO) bildades 1898 fastställdes i
stadgarna att medlemskap i LO också innebar medlemskap i det socialdemokratiska
partiet. På många håll inom arbetarrörelsen väckte denna form
av medlemsanslutning anstöt. Den ansågs stå i strid med den enskildes
rättigheter och detta ledde till att flera fackföreningar vägrade att ansluta
sig.

Protesterna mot denna tvångsanslutning av medlemmar till det socialdemokratiska
partiet var så starka, att bestämmelsen upphävdes redan vid
LO-kongressen år 1900.1 stället fastställdes att LO skulle verka för att fackföreningarna
skulle ansluta sig till närmaste arbetarkommun och därmed
också till partiet. Även detta beslut kom att mötas av så starkt motstånd att
det upphävdes vid LO-kongressen 1909.

Från det socialdemokratiska partiets sida ville man emellertid inte finna
sig i att förlora en bekväm och omfattande medlemsanslutning. Vid partikongressen
1908 antogs därför en ändring av arbetarkommunernas stadgar,
varigenom de för partiet förutsedda negativa konsekvenserna av det kommande
LO-beslutet kraftfullt kunde begränsas. Så här hette det i inträdesparagrafens
första moment:

Föreningar å den plats arbetarkommunen är bildad, som erkänna socialdemokratiska
partiets program och enligt här stadgade grunder önska ansluta
sig till densamma, äga rätt att inträda i arbetarkommun, genom vilken de
skola tillhöra partiet. Sådan anslutning skall ske med hela det medlemstal
föreningen äger, frånräknat dem som hos föreningens styrelse skriftligt reserverat
sig mot medlemskap i partiet.

Det socialdemokratiska partiet förberedde sig således på vad som komma
skulle på LO-kongressen 1909. När LO i sina stadgar befriade sig ifrån den
belastning, som kollektivanslutningen utgjorde, stod partiorganisationen
beredd att tillse att fortsättning skulle följa på lämpligt sätt. En pålitlig
socialdemokratisk majoritet i fackföreningarna skulle garantera att vad
som föreskrevs i den ovan angivna inträdesparagrafen också förverkligades.
LO-kongressens beslut saknade i realiteten all betydelse när det gällde
rekrytering av medlemmar. Den föga hedervärda tvångsanslutningen kunde
fortsätta i oförminskad takt.

Med anledning av den besvärande kritiken inom arbetarrörelsen mot
tvångsanslutningen av medlemmar till partiet sökte man ge sken av demokrati
genom att införa reservationsrätten. Den som reserverade sig skulle

Mot.
1985/86
K.216 —220

1 Riksdagen 1985/86. 3 sand. Nr K216—220

”befrias” från att betala avgift till partiet. Denna del av den fackliga avgif- Mot. 1985/86

ten skulle i stället reserveras för något annat ändamål. Genom detta illu- K216

sionsnummer sökte man avfärda kritiken mot tvångsanslutningen.

Trots den omfattande demokratiseringsprocess, som ägt rum i vårt samhälle
och i vilken det socialdemokratiska partiet i högsta grad varit engagerat,
så lever alltjämt den ovärdiga, icke-demokratiska kollektivanslutningen
kvar. Socialdemokraterna har genom åren avfärdat den allt starkare
kritiken mot anslutningsformen. Man har vid upprepade tillfällen visat
förakt för riksdagens uttalanden att medlemskap i ett parti skall ske på
frivillig väg. Socialdemokraterna har besvarat ett av riksdagen i demokratisk
ordning fattat beslut med en icke-demokratisk handling.

I sitt försvar av kollektivanslutningen använder sig socialdemokraterna
av främst två huvudargument. Man söker göra gällande att det är en rent
intern angelägenhet för fackföreningarna och arbetarkommunerna hur
medlemskapet går till. Vidare påstår man att reservationsrätten garanterar
frivilligheten. Givetvis är båda dessa argument verklighetsfrämmande.

Det är sannerligen inte någon intern socialdemokratisk angelägenhet att
ansluta andra partiers medlemmar mot deras vilja till det socialdemokratiska
partiet. Det ankommer uteslutande på den enskilde själv att avgöra om
hon/han vill tillhöra ett politiskt parti. Ingen annan har rätt att bestämma
detta — således ej heller aldrig så nitiska partianhängare i en fackförening.

Reservationsrätten ändrar på intet sätt de grundläggande felaktigheterna
i systemet. Det är ett främmande inslag i en demokrati, att någon skall
tvingas att med sin reservation avslöja inför en samling socialdemokrater,
att hon/han inte är socialdemokrat och därför inte vill tillhöra det socialdemokratiska
partiet.

Kollektivanslutningen utgör ett allvarligt hot mot den enskildes rätt och
ett otillbörligt intrång i hans privata angelägenheter. Den måste därför avskaffas.
Socialdemokraterna har vid upprepade tillfällen genom riksdagens
uttalanden anmodats att sluta med denna form av medlemsanskaffning.

Partiet har envist vägrat att respektera vad riksdagen sagt. Det återstår därför
ingen annan väg att få ett slut på hanteringen än genom lagstiftning.

Riksdagen bör snarast fatta beslut om att formerna för anslutning till
politiskt parti skall föreskrivas i lag enligt följande: ”Enskild person får
antas som medlem i politisk sammanslutning endast om han genom egen
ansökan gett till känna, att han önskar inträda i sammanslutningen. Antas
någon som medlem utan sådan ansökan, saknar det rättsverkan.”

Hemställan

Med anledning av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen beträffande kollektivanslutningen till politiskt parti
beslutar om lag i enlighet med vad som angetts i motionen.

Stockholm den 22 januari 1986

Hans Nyhage (m) Arne Svensson (m)

2