Utrikesutskottets betänkande
1985/86:12

om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika m. m. (prop. 1985/86:52)

Propositionen

I proposition 1984/85:56 med förslag till lag om förbud mot investeringar i
Sydafrika och Namibia föreslog regeringen riksdagen att dels anta en lag om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, dels godkänna riktlinjer
för den svenska Sydafrikapolitiken. Efter riksdagens godkännande trädde
den nya lagen i kraft den 1 april 1985.

Utvecklingen i Sydafrika har under år 1985 drastiskt förvärrats. Ytterligare
åtgärder bör därför vidtas från svensk sida som ett led i försöken att med
fredliga medel medverka till apartheidsystemets avskaffande. Sådana föreslås
i nu föreliggande proposition 1985/86:52. De med propositionen
framlagda lagförslagen fogas som bilaga 1-3 till detta betänkande.

Utvecklingen i Sydafrika

Det står klart att regimens försök att med våld och repression söka slå ned
den svarta befolkningens massiva protester mot det förhatliga apartheidsystemet
misslyckats. Undantagstillståndet som infördes den 20 juli i vissa delar
av landet har inte dämpat omfattningen och styrkan i protesterna, och
fängslandet av tusentals oppositionella har inte knäckt det organiserade
motståndet. Lika klart är också att de eftergifter som regimen tvingats
tillkännage inte på långt när tillfredsställt oppositionens krav på grundläggande
förändringar.

Listan över sammandrabbningar med våld, övergrepp och dödsskjutningar
som följd kan göras lång. Antalet dödade sedan hösten 1984 uppskattas till
drygt 700 personer. Bara sedan undantagstillståndet infördes har över två
tusen människor arresterats och flera hundra dödats.

Oroligheterna inne i Sydafrika tillsammans med de internationellt växande
kraven på sanktioner har lett till att ekonomin hamnat i ett kritiskt läge.

Utländska banker har stoppat krediter och vägrar att omsätta kortfristiga lån
till sydafrikanska banker. Många internationella banker lämnar nu inte
heller lån till det privata näringslivet. Flera utländska företag har valt att
lämna den sydafrikanska marknaden, några av politiska skäl, andra av
ekonomiska skäl eller för att undvika kritik och motstånd från sina anställda
och kunder utanför Sydafrika. Till följd av dessa aktioner har den sydafrikanska
randen drastiskt sjunkit i värde. Alla återbetalningar på utländska lån har

inställts fram till årsskiftet 1985-1986. 1

1985/86:12

1 Riksdagen 1985186. 9sami. Nr 12

I vad gäller förhållandet till grannstaterna kan konstateras att den
sydafrikanska destabiliseringspolitiken i regionen har fortsatt, liksom den
illegala ockupation av Namibia. Sydafrika har vidgått att man, trots den
överenskommelse som träffades med Mozambique år 1984, fortsatt att ge
stöd till den regeringsfientliga rörelsen RNM. Under hösten har militära
attacker genomförts i de södra delarna av Angola samtidigt som Sydafrika
erkänt att man bistår den regeringsfientliga organisationen UNITA. Botswana,
som inte tidigare utsatts för direkta militära angrepp, blev under år 1984
och första hälften av år 1985 föremål för upptrappade hot. I juni detta år slog
en sydafrikansk kommandostyrka till mot huvudstaden Gaborone.

Internationella åtgärder

1 takt med händelseutvecklingen i Sydafrika har omvärlden skärpt sin attityd.

I resolutioner antagna under sommaren 1985 har FN:s säkerhetsråd för första
gången sedan år 1977, då rådet fattade ett bindande beslut om vapenembargo
mot Sydafrika, uppmanat medlemsstaterna att vidta vissa konkreta åtgärder
mot Sydafrika, såsom stopp för nyinvesteringar, förbud mot försäljning av
datautrustning till sydafrikansk militär och polis, förbud mot försäljning av
Krugerrand m.m. I en resolution avseende Namibia den 19 juni 1985 har
säkerhetsrådet dessutom uttalat att åtgärder enligt FN-stadgan inkl. sådana
enligt stadgans kapitel VII, dvs. bindande sanktioner, kan komma att
övervägas.

Utöver FN:s skärpta hållning har under de senaste månaderna ett stort
antal länder visat sitt avståndstagande från apartheidregimen genom att
införa olika unilaterala åtgärder. Sålunda har t. ex. USA beslutat om förbud
mot lån till sydafrikanska regeringen samt förbud mot export av datautrustning
och datateknologi till sydafrikansk polis och militär och myndigheter
ansvariga för upprätthållandet av apartheid. Vidare förbjuds export av
kärnteknisk utrustning och teknologi samt import till USA av vapen,
ammunition och militära fordon från Sydafrika. Statligt exportstöd skall
fortsättningsvis endast utgå till sådana amerikanska företag som för sina
dotterbolag i Sydafrika tillämpar vissa uppföranderegler, de s. k. Sullivanprinciperna.
Senare har USA också beslutat om förbud mot import av
sydafrikanska Krugerrand. EG-länderna har beslutat om vissa sanktioner
avseende export av olja, förbud mot export av vapen och paramilitär
utrustning, förbud mot nya kontrakt på kärnkraftsområdet och begränsning
av kontakterna med Sydafrika inom områdena sport, kultur och vetenskap.

Samväldesländerna har enats om bl. a. förbud mot export av datautrustning
till sydafrikansk militär och polis, förbud mot export av olja m.m.
Därutöver har samväldesländerna enats om att efter sex månader överväga
ytterligare åtgärder, om inte förändringar i Sydafrika då har genomförts.

De skandinaviska länderna beslöt i slutet av juni 1985 att säga upp sina
luftfartsavtal med Sydafrika. SAS flygningar på Johannesburg i Sydafrika har
därmed upphört. Därutöver har Norge vad avser handel med Sydafrika haft
överläggningar med näringslivet och rekommenderat berörda företag att
minska sin handel med Sydafrika. Man har vidare infört ett system för
automatisk licensiering av all import från Sydafrika. Finland har beslutat om

UU 1985/86:12

förbud mot inversteringar i och långivning till Sydafrika. Den finska
regeringen har vidare nyligen träffat överenskommelse med näringslivet i
syfte att kraftigt reducera importen från Sydafrika. Slutligen har finländska
rederier uppmanats att upphöra med all trafik till Sydafrika.

Det nordiska handlingsprogrammet, som antogs vid det nordiska utrikesministermötet
den 17-18 oktober, innebär, förutom ökade nordiska ansträngningar
för att få till stånd FN-åtgärder mot Sydafrika, även en avsevärd
nedskärning av de nordiska ländernas ekonomiska och andra relationer med
Sydafrika.

Motiv för nya åtgärder mot Sydafrika

Syftet med den svenska Sydafrikapolitiken är att medverka till en fredlig
förändring av Sydafrikas samhällssystem och ett avskaffande av apartheidpolitiken.

Utvecklingen inne i Sydafrika under de senaste månaderna har visat hur
den folkliga protesten mot apartheidsystemet mötts med brutalt våld av den
vita minoritetsregimen. Det växande samarbetet mellan olika oppositionsgrupper
har å sin sida engagerat och medvetandegjort allt större delar av
befolkningen och därigenom också bidragit till att politisera motståndet. Allt
fler, även bland den vita minoriteten, tycks inse att grundläggande förändringar
är ofrånkomliga.

Avgörande för hur och när förändringen sker blir naturligtvis främst de
inre förhållandena. Samtidigt har emellertid också omvärldens agerande
visat sig vara av stor betydelse. Det ökande trycket från allt fler länder med
krav på sanktioner mot Sydafrika har skakat den vita regimen och gett stöd åt
alla dem som kämpar mot apartheid. Bland svarta sydafrikaner råder i dag en
utbredd enighet om att internationella sanktioner är det effektivaste sättet att
utifrån bekämpa apartheidregimen. Även i de angränsande staterna tillstyrks
tillgripandet av internationella sanktioner som ett fredligt medel att få till
stånd genomgripande förändringar av det sydafrikanska samhällssystemet.

Ett viktigt mål för den svenska Sydafrikapolitiken har varit att påverka
andra länder att, i avvaktan på beslut i säkerhetsrådet, ensidigt besluta om
åtgärder mot Sydafrika. Det är därför tillfredsställande att den avvaktande
hållning till sådana åtgärder som många länder tidigare intagit nu håller på att
ändras, och att FN:s säkerhetsråd också uppmanat medlemsländerna att
vidta konkreta åtgärder mot Sydafrika. Den uppläggning som Sverige valt för
att genomföra sina ensidiga åtgärder mot Sydafrika torde ha fungerat som en
modell för flera av de länder som nu beslutat om egna åtgärder.

Sverige bör därför även fortsättningsvis söka påverka andra länder, bl. a.
genom att ge exempel på åtgärder som är möjliga att ensidigt genomföra i
avvaktan på beslut av FN:s säkerhetsråd om bindande sanktioner.

Förslag till åtgärder

Förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika

Sydafrika har till följd av apartheidsystemet ett i jämförelse med andra
länder extremt stort antal fångar. År 1983 uppgick det genomsnittliga antalet

UU 1985/86:12

fångar placerade i fängelser till nästan 110 000. Samma år dömdes drygt
260 000 människor till fängelsestraff, varav den alldeles övervägande majoriteten
utgjordes av svarta. Det stora antalet förklaras främst av de särskilda
apartheidlagar som bl. a. reglerar den svarta befolkningens rätt till boende
och förflyttning inom landet.

Användning av fångar och tvångsarbetskraft inom olika sektorer har en
lång tradition i det sydafrikanska samhällssystemet, framför allt inom
jordbruket, där förfarandet sedan början av 1930-talet reglerats genom olika
officiellt fastställda program.

Den internationella arbetsorganisationen ILO konstaterade redan år 1953
i en rapport avseende Sydafrika att det förekom ett legaliserat system av
tvångsarbete som tillämpades endast mot den svarta befolkningen i syfte att
, tillhandahålla en permanent tillgång på arbetskraft till bl. a. jordbruket. I en
deklaration om Sydafrikas apartheidpolitik antagen år 1964 av ILO uttalades
att systemet med tvångsarbete hade ytterligare utvecklats och förstärkts.

I en rapport som publicerats år 1982 av International Defence and Aid
Fund, IDÅF, en i Sydafrikasammanhang välkänd brittisk organisation,
skulle antalet fångar sysselsatta inom jordbruket år 1980 ha uppgått till minst
90 000 personer. Denna siffra kan ställas i relation till det under samma år
totala antalet svarta lantarbetare om ca 700 000. Fångarbetarna skulle
således utgöra en betydelsefull andel (drygt 10 %) av lantarbetarna.

Användningen av fångar som arbetskraft berörs bl. a. i det allmänna tulloch
handelsavtalet, GATT. I dess artikel XX e) medges undantag från
förpliktelserna enligt avtalet om åtgärden avser varor framställda av fångar.
Sådana åtgärder får dock inte tillämpas på ett sätt som innebär medel för
godtycklig eller oberättigad diskriminering mellan länder där samma förhållanden
råder.

Användning av fångar och tvångsarbetskraft förekommer självfallet även
på andra håll i världen. Vad gäller jordbruket är dock förhållandena i
Sydafrika unika. Omfattningen av fångarbete eller tvångsarbete är exceptionellt
stor i förhållande till antalet sysselsatta inom jordbrukssektorn.
Flertalet fångar är dömda för brott enligt lagar som utgör själva kärnan i
apartheidsystemet och som tillämpas endast mot den svarta majoriteten.

Till följd av att Sydafrika på grund av apartheidsystemet har en omfattande
användning av fångar och tvångsarbetskraft inom jordbruket föreslås förbud
mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika.

Sveriges import av jordbruksvaror från Sydafrika uppgick år 1984 till 116
milj. kr. De största enskilda posterna utgörs av färska eller torkade frukter
och fruktkonserver. Andra större poster är fodermedel och köksväxter.
Importförbudet bör omfatta samtliga jordbruksvaror, dvs. sådana varor som
regleras i 1-24 kap. i lagen (1977:975) med tulltaxa.

Rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika

Vid olika tillfällen har det ifrågasatts om kommuner och landstingskommuner
bör ha rätt att engagera sig i internationella frågor. Det har bl. a. gällt
frågan om att i den kommunala upphandlingsverksamheten bojkotta vissa

UU 1985/86:12

varor för att därigenom visa solidaritet med människor i andra stater. I
rättspraxis har det slagits fast att sådana åtgärder inte ryms inom den
kommunala kompetensen enligt nu gällande regler.

Frågan huruvida den kommunala kompetensen bör utvidgas till att
omfatta solidaritetsyttringar i internationella frågor övervägs för närvarande
av stat-kommun-beredningen (C 1983:02).

Mot bakgrund av den akuta situationen i Sydafrika har beredningen
föreslagit att den kommunala kompetensen vidgas till att omfatta bojkottaktioner
mot sydafrikanska varor och tjänster. Beredningen anser att denna
fråga kan behandlas avskilt från de övriga problem som är förknippade med
kommunalt engagemang i frågor som rör internationella förhållanden.

Regeringen har redan vidtagit åtgärder i fråga om statlig upphandling från
Sydafrika genom att i en rekommendation till de statliga myndigheterna
uppmana dessa att avstå från upphandling i Sydafrika. Det är lämpligt att
även kommuner och landstingskommuner får möjlighet att avstå från sådan
upphandling.

Regeringen föreslår en särskild lag som reglerar den kommunala kompetensen
på detta område. Detta är en speciell åtgärd betingad av de unika
förhållandena i Sydafrika. Lagen bör därför utformas så att behörigheten
endast omfattar sådana aktioner som direkt riktas mot Sydafrikas apartheidpolitik.
Detta innebär i praktiken att kommuner och landstingskommuner i
sin upphandlingsverksamhet får vägra att köpa varor och tjänster som har
Sydafrika som ursprungsland.

Med hänsyn till att den allmänna frågan om kommunala solidaritetsyttringar
i internationella frågor behandlas särskilt av stat-kommun-beredningen
och detta arbete fortfarande pågår bör lagen tidsbegränsas. Det kan vara
ändamålsenligt att lagen till en början får en giltighetstid av ett år. Därefter
får ett nytt ställningstagande göras mot bakgrund av då gjorda erfarenheter
av utvecklingen i Sydafrika.

Ändringar i lagen om vissa internationella sanktioner

Lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, som trädde i kraft den
1 juli 1971, tillkom för att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i
den mån sådana påkallas med anledning av beslut eller rekommendationer
som har meddelats av FN:s säkerhetsråd. Lagen är en s. k. fullmaktslag, som
formellt är i kraft, men som endast kan tillämpas för att fullgöra säkerhetsrådets
beslut eller rekommendationer. Det ankommer på regeringen att
förordna om de åtgärder som påkallas därav.

Föreskrifter som regeringen meddelar är straffsanktionerade enligt 11 §.
Någon särskild straffskala för grova brott finns emellertid inte.

Efter tillkomsten av nyssnämnda lag har straffbestämmelserna i varusmugglingslagen
skärpts. Om brottet är att anse som grovt, är straffet numera
fängelse lägst sex månader och högst sex år.

Med denna skärpning i varusmugglingslagen kan - till följd av de stora
skillnaderna i straffmaximum - straffnivån för grövre brottslighet i praktiken
variera kraftigt mellan de två lagarna. Det är därför angeläget att nu göra en
justering i straffbestämmelserna i lagen om vissa internationella sanktioner i

UU 1985/86:12

1* Riksdagen 1985186. 9sami. Nr 12

syfte att nå större överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i
varusmugglingslagen.

Detta bör ske på så sätt att det i lagen om vissa internationella sanktioner
införs en särskild straffskala för grova brott; denna bör bestämmas till
fängelse högst fyra år. Den nya bestämmelsen bör tas in i första stycket i 11 §.
Härutöver bör i 15 § göras en ändring av redaktionell natur.

Förbud mot införsel av Krugerrand

FN:s säkerhetsråd har den 26 juli 1985 antagit en resolution, nr 569, i vilken
medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder mot Sydafrika bl. a. i form av
förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika, restriktioner på sportens och
kulturens områden samt förbud mot försäljning av Krugerrand och andra
mynt som har präglats i Sydafrika. Resolutionen är inte bindande för
medlemsstaterna utan en rekommendation till dessa att vidta de av säkerhetsrådet
föreslagna åtgärderna.

Sverige hade redan innan denna resolution tillkom vidtagit åtgärder som
innebär att resolutionen till övervägande del har efterkommits. Detta gäller
dock ej försäljningen av Krugerranden.

Krugerranden är ett sydafrikanskt samlarmynt som började präglas i slutet
av 1960-talet i syfte att ge småsparare möjlighet att investera i guld och
samtidigt stimulera efterfrågan på sydafrikanskt guld. Merparten av produktionen
säljs på export och Krugerranden jämte övrig guldexport svarar för
drygt 50 % av Sydafrikas totala exportintäkter. Sveriges import av Krugerrand
är obetydlig, liksom importen av andra mynt präglade i Sydafrika.

För att uppfylla resolutionen såvitt avser Krugerrand har regeringen
beslutat införa ett förbud mot import till Sverige av Krugerrand. Förbudet
träder i kraft den 1 december 1985.

Övriga åtgärder

I propositionen redovisas också, för riksdagens kännedom, vissa åtgärder
som regeringen vidtagit under hösten 1985.

Rekommendationer till näringslivet och rederier i vad avser
utbytet med Sydafrika m. m.

1 sitt gemensamma handlingsprogram har de nordiska länderna enats om att
rekommendera nordiska företag att avstå från handel med Sydafrika.

Mot bakgrund härav har regeringen den 10 oktober beslutat om rekommendationer
till näringslivet och de svenska rederierna i vad avser Sydafrika.
I rekommendationen till näringslivet uppmanas de företag som exporterar
till eller importerar från Sydafrika att söka finna andra marknader och
leverantörer i syfte att minska handelsutbytet med detta land. Regeringen
fäster i rekommendationen också näringslivets uppmärksamhet på det
dekret om skydd mot exploatering av Namibias naturtillgångar som antogs av
FN:s Namibiaråd år 1974 och rekommenderar att bestämmelserna däri
respekteras.

UU 1985/86:12

I rekommendationen till rederierna uppmanar regeringen dessa att om
möjligt undvika trafik på Sydafrika och att i första hand försörja övriga
länder i södra Afrika via hamnar utanför Sydafrika.

Som en uppföljning av rekommendationerna har regeringen också haft
överläggningar med representanter för näringslivet och rederierna.

Regeringen utgår från att berörda företag och rederier kommer att söka
följa rekommendationerna.

Utredning om användning i det svenska näringslivet av
metaller m. m. från Sydafrika

Regeringen har uppdragit åt kommerskollegium att, i samverkan med
överstyrelsen för ekonomiskt försvar och statens industriverk, bl. a. utreda
användningen av metaller och mineral från Sydafrika i svenskt näringsliv och
tänkbara effekter av minskad eller stoppad import av dessa metaller och
mineraler.

Kommerskollegium har överlämnat en första rapport som behandlar sex
metaller. Sammanfattningsvis konstateras att ett avbrott i direkthandeln
mellan Sverige och Sydafrika endast skulle medföra begränsade effekter i
form av fördyringar till följd av behovet att söka nya inköpskällor. Någon
nämnvärd kvantitetseffekt i försörjningen bedöms inte uppstå. Ett avbrott i
Sydafrikas produktion och export av nämnda metaller skulle däremot ställa
västvärldens industriländer inför djupgående försörjningsproblem.

Motioner

I motion 1985/86:140 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för en fullständig ekonomisk bojkott av
Sydafrika,

2. att riksdagen med ändring av proposition 1985/86:52 beslutar att
förbudet mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika också skall gälla
Namibia.

I motion 1985/86:141 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ till förhandlingar
med svenskt näringsliv i syfte att uppnå frivilliga överenskommelser om
begränsning av handeln med Sydafrika och Namibia, samt med rederierna
om att undvika trafik på Sydafrika,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att denna tar initiativ till
en utredning om möjligheterna att avveckla Sveriges beroende av mineralimport
från Sydafrika,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om lagstiftning
för att förhindra all svensk export inom kämkraftsområdet till Sydafrika.

I motion 1985/86:142 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om riktlinjer för svensk Sydafrikapolitik,

UU 1985/86:12

2. att riksdagen beslutar införa en lag om intyg som villkor för import av
sydafrikanska jordbruksprodukter i enlighet med vad som i motionen anförs,

3. att riksdagen därmed avslår regeringens förslag till ”Lag om förbud mot
införsel av jordbruksvaror från Sydafrika”,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ”Lag om rätt för kommuner
och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika”.

I motion 1985/86:143 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen uttalar att dispenser från lagen om investeringsförbud i
Sydafrika för svenska företags investeringar inte bör beviljas så länge som det
råder undantagstillstånd i Sydafrika,

2. att riksdagen uttalar att regeringen inom GATT, med åberopande av
den position FN:s säkerhetsråd intagit, aktualiserar frågan om en stadgeändring
som skulle möjliggöra handelssanktioner mot Sydafrika från enskilda
stater.

Sammanfattning av motionernas innehåll

I motion 140 (vpk) hälsas samtliga propositionens förslag med tillfredsställelse.
De tillgodoser krav som vänsterpartiet kommunisterna och andra
motståndare mot apartheidsystemet drivit under många år. Samtidigt vill
dock motionärerna även aktualisera vad man anser vara den enda acceptabla
lösningen av Sveriges relationer med Sydafrika, nämligen en lagstiftning om
fullständig ekonomisk bojkott. Det erinras härvid om de argument för
bojkott och förslag till lagstiftning härom som partiet tidigare år utvecklat.
Enligt motionärerna bör riksdagen i samband med behandlingen av nu
föreliggande proposition uttala sig för ett genomförande av dessa förslag.

Vad gäller förbudet mot import av jordbruksvaror från Sydafrika krävs i
motionen att detta även skall omfatta Namibia för att på så sätt göra det
omöjligt att kringgå lagen genom transfereringar via Namibia.

I motion 141 (c) konstateras bl. a. att den svenska restriktiva Sydafrikapolitiken
varit riktig och tjänat som efterföljansvärt exempel. Detta visas av att
allt fler stater nu agerar mot den sydafrikanska regeringen. Mot bakgrund av
situationen i Sydafrika och den skärpta hållningen från en rad stater och FN:s
säkerhetsråd är det riktigt att för svenskt vidkommande vidta ytterligare
åtgärder.

Motionärerna är således positiva till propositionens förslag. Det finns dock
anledning att föreslå vissa ytterligare skärpningar. Som exempel anförs
frivilliga överenskommelser med näringlivet om begränsningar i handelsutbytet
med Sydafrika, vidare en utredning om möjligheterna att avveckla
Sveriges beroende av mineralimport från Sydafrika och slutligen särskild
lagstiftning om förbud mot svensk export inom kärnkraftsområdet. Efter
FN:s säkerhetsråds beslut i juli bör det inte finnas några hinder för att införa
ett sådant förbud, påpekar motionärerna.

I motion 142 (m) fastslås bl. a. att det råder bred enighet i Sverige kring
avståndstagandet från apartheidsystemet. Utifrån denna breda enighet bör
Sverige medverka till att den förändring som är ofrånkomlig i Sydafrika sker
på fredlig väg och inom sådan tid att en våldsam, väpnad omvälvning med

UU 1985/86:12

ofantliga lidanden för alla sydafrikaner undviks. En renodlad isoleringspolitik
kan inte främja en fredlig omvandling i demokratisk riktning. Kontakter
med och stöd till de demokratiska krafterna i Sydafrika är väsentliga inslag i
kampen mot apartheid.

I vad gäller de i propositionen föreslagna åtgärderna anför motionärerna
att lagen om förbud mot nyinvesteringar på sin tid bröt mot den huvudlinje i
svensk utrikespolitik som anger att om Sverige skall delta i sanktioner eller
sanktionsliknande åtgärder mot ett annat land åtgärden skall föregås av
beslut av FN:s säkerhetsråd. I nuvarande läge skulle dock ett avskaffande av
denna lagstiftning innebära att Sverige skulle sända fel signaler till omvärlden.
Då FN:s säkerhetsråds resolution den 26 juli 1985 nu dessutom ger visst
stöd för de svenska åtgärderna bör lagen enligt motionärernas mening tills
vidare fortsätta att gälla. De två förslagen om särskild straffskala för grova
brott resp. förbudet mot införsel av Krugerrand biträds.

Beträffande förslaget om generellt förbud mot införsel av jordbruksprodukter
från Sydafrika delar motionärerna regeringens inställning att åtgärder
bör vidtas mot användningen av fångar i det sydafrikanska jordbruket. Enligt
motionen skall detta emellertid ske på annat sätt: import av jordbruksprodukter
från Sydafrika skall vara förbjuden med mindre importören kan visa
upp ett intyg i vilket producenten av varorna styrker att fångarbetskraft eller
tvångsarbete inte utnyttjats.

Förslaget om kommunala bojkottåtgärder avvisas av motionärerna med
motiveringen att Sveriges utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik skall
utformas av riksdag och regering. Därtill framhålls att den övervägande
delen av kommunernas import består av lantbruksprodukter, varför de
skulle omfattas av nyssnämnda förslag om företeende av intyg.

I motion 143 (fp) heter det bl. a. att utvecklingen i Sydafrika under det
senaste året genomgått en drastisk förändring, vilket också gäller den
internationella opinionen. Detta skulle, menar motionärerna, kunna motivera
den avveckling av svensk företagsamhet som förutsågs i propositionen
förra året om en översyn av lagen mot nyinvesteringar i Sydafrika. Riksdagen
bör således uttala att regeringen inte bör bevilja dispenser för svenska
företags investeringar så länge det råder undantagstillstånd i Sydafrika.

Motionärerna stöder den nu föreliggande propositionens förslag om
förbud mot införsel av jordbruksprodukter. Därutöver bör emellertid
regeringen inom GATT aktualisera frågan om en stadgeändring som skulle
möjliggöra handelssanktioner mot Sydafrika från enskilda stater. En undantagsparagraf
med särskild inriktning på Sydafrika vore väl motiverad. När
den nya GATT-rundan påbörjas har Sverige ett naturligt tillfälle att ta upp
denna sak, skriver motionärerna.

Utskottet

Sveriges Sydafrikapolitik

I det föregående har lämnats en beskrivning av utvecklingen i Sydafrika
under senare tid.

Den vita minoritetens förtryck mot den sydafrikanska befolkningsmajori -

UU 1985/86:12

teten har dramatiskt ökat under det gångna året. Undantagstillstånd råder i
delar av landet. Yttrandefriheten har inskränkts ytterligare. Hundratals
svarta och färgade har dödats, tusentals har arresterats bara sedan i somras.
Den politiska oron har försämrat ekonomin. Skulderna till utlandet har ökat
så att landet tvingats inställa betalningarna till utlandet.

Sydafrika är i dag ett samhälle i begynnande sönderfall. Även från
företagen i Sydafrika och från kretsar som står den sydafrikanska regeringen
nära reses krav på förändringar av samhället. Regeringen har också, som
beskrivs i propositionen, beslutat om vissa uppmjukningar av apartheidsystemet
och förespeglat ytterligare förändringar. Den nya inställningen är ett
uttryck för det tvångsläge den sydafrikanska regeringen befinner sig i som ett
resultat av den yttre och inre oppositionen mot apartheidpolitiken.

Allt fler länder har under den senaste tiden insett att påtryckningar av olika
slag mot Sydafrika är nödvändiga och att landets vita majoritet inte är
oemottaglig för beslutsamma internationella åtgärder. I propositionen
lämnas en beskrivning av FN:s säkerhetsråds beslut och av en rad enskilda
länders sanktionsåtgärder. Utskottet finner det glädjande att den Sydafrikapolitik
de nordiska länderna sedan länge fört vunnit efterföljd i en rad länder.

I den situation som nu uppstått är det enligt propositionen mer angeläget
än någonsin att omvärldens stöd och bidrag till kampen mot apartheid ökar
samt att det internationella trycket mot Sydafrika skärps. Utskottet delar
denna uppfattning. Det är också i hög grad önskvärt att villkorade och
samordnade och därigenom verkningsfulla internationella aktioner kommer
till stånd, så att det står klart för Sydafrika att det internationella samfundet
förväntar sig ett upphävande av apartheidpolitiken.

I de följande avsnitten i detta betänkande behandlar utskottet de förslag
till åtgärder bl. a. på handelns område som regeringen lagt fram, samt de
motioner som väckts i anledning därav. I detta inledande avsnitt vill utskottet
behandla det yrkande i motion 142 (m) som föreslår delvis nya riktlinjer för
svensk Sydafrikapolitik.

I motionstexten hänvisas bl. a. till tidigare motionsförslag i denna riktning
från samma parti (jfr UU 1984/85:6). En alternativ Sydafrikapolitik bör bl. a.
utgå från att sanktioner mot Sydafrika måste beslutas av FN:s säkerhetsråd
för att bli verkningsfulla. I väntan på bindande beslut i FN kan Sverige verka
för en förändring i Sydafrika bl. a. genom att ge bistånd exempelvis till
medborgarrätts- och fackliga organisationer inne i Sydafrika. Utbildningen
för den icke vita befolkningen bör på samma sätt kunna stödjas, liksom
apartheidpolitikens offer. En etisk kod för de svenska företagens verksamhet
i Sydafrika kan också vara ett bidrag till en förändring av apartheidpolitiken,
heter det i motionen.

När utskottet för knappt ett år sedan behandlade motsvarande yrkanden
(UU 1984/85:6) anförde utskottet att det beklagligtvis fanns få tecken i den
sydafrikanska verkligheten som tydde på att en ”påverkans strategi” av det
slag som skisserades i den då föreliggande motionen skulle nå det avsedda
syftet.

Utskottet gör även nu bedömningen att utvecklingen i Sydafrika för länge
sedan kommit förbi det skede då enbart en inre påverkan genom bistånd,
uppföranderegler för företag och stöd åt medborgarrättsrörelser kan få

UU 1985/86:12

någon avgörande inverkan. Det hindrar inte att det fortfarande finns
anledning för Sverige att så långt det är möjligt stödja en alternativ utveckling
i Sydafrika med humanitärt bistånd. I det läge den sydafrikanska befolkningen
nu befinner sig är det uppenbarligen särskilt nödvändigt att alla kanaler
utnyttjas för att lindra nöd och bistå dem som förföljs.

Utskottet vill sålunda inte betrakta förslagen i yrkande 1 i motion 142 som
något alternativ men väl som ett komplement till den politik som Sverige för
mot Sydafrika.

Med det anförda torde yrkandet anses besvarat.

Åtgärder på handelns område

Sverige har hittills inte vidtagit några åtgärder mot Sydafrika på handelns
område annat än sådana som följer av säkerhetsrådets beslut om vapenembargo.
Vidare råder sedan länge förbud mot export av kärnkraftsutrustning
från Sverige till Sydafrika. Skälet till att Sverige inte ensidigt inskridit mot
handeln med Sydafrika är att vi anser att endast ett beslut av FN:s
säkerhetsråd kan upphäva våra åtaganden enligt GATT.

På förslag av riksdagen och mot bakgrund av utvecklingen i Sydafrika har
regeringen gjort en förnyad genomgång av möjligheterna att begränsa
handeln med Sydafrika utan att bryta mot GATT. Regeringens överväganden
har lett till det i propositionen framlagda förslaget att förbjuda införsel av
jordbruksvaror från Sydafrika (se bil. 1). Förbudet föreslås under åberopande
av artikel XX i GATT, i vilken bl. a. medges undantag för varor
framställda av fångar.

Användningen av fångarbetskraft inom det sydafrikanska jordbruket är
allmänt känd. Den konstaterades av ILO i en rapport redan år 1953. I
propositionen beskrivs närmare de tre olika system som för närvarande
används i Sydafrika för att inom jordbruket sysselsätta personer som dömts
bl. a. mot passlagarna. Sammanlagt torde det röra sig om ca 90 000 personer
vilket är drygt 10 % av arbetsstyrkan inom jordbruket. Därtill kommer att en
stor grupp fångar ”hyrs ut” till privata jordbruk.

Enligt regeringens mening är det av dessa skäl motiverat att ingripa mot
importen av jordbruksvaror från Sydafrika. Ingen av de i anledning av
propositionen väckta motionerna motsätter sig handelsbegränsande åtgärder
på jordbruksområdet. I motion 142 (m) föreslås emellertid ett alternativt
system för att uppnå samma syfte. Enligt detta skall import av jordbruksprodukter
från Sydafrika vara förbjuden såvida inte importören kan uppvisa ett
intyg, i vilket producenten av varorna styrker att fångarbetskraft eller
tvångsarbete inte utnyttjas i produktionen.

Det av motionärerna föreslagna systemet liknar det som sedan länge
används i USA, men där inte bara mot Sydafrika. Utskottet är emellertid inte
övertygat om att det erbjuder några avsevärda praktiska fördelar framför det
av regeringen föreslagna. Eftersom den sydafrikanska lagstiftningen allvarligt
försvårar och i vissa fall kriminaliserar insyn i den sydafrikanska
fångvården, torde det bli svårt att genomföra en tillförlitlig kontroll av
produktionen. Vidare kan det hävdas att en importlicensiering av den
utformning som föreslås i motionen är ett handelshinder som inte utan vidare

UU 1985/86:12

är förenligt med GATT:s regler. I valet mellan de föreslagna metoderna vill
utskottet förorda den av regeringen angivna. Yrkandena 2 och 3 i motion 142
avstyrks därför.

I motion 140 (vpk) föreslås i yrkande 2 att förbudet mot införsel av
jordbruksvaror skall avse också Namibia. Som skäl anför motionärerna
risken för att Sydafrika söker leda sin export av jordbruksprodukter över
Namibia för att kringgå lagen.

Det förekommer för närvarande knappast någon import av jordbruksvaror
från Namibia till Sverige. Utskottet vill vidare erinra om att förbudet
avser varor med ursprung i Sydafrika. Den sydafrikanska export av
jordbruksvaror som till äventyrs kan ske via namibiskt territorium är således
förbjuden. Utskottet utgår emellertid från att regeringen noga följer
utvecklingen av exporten från Sydafrika, Namibia och angränsande länder
och vid behov återkommer med förslag om det skulle visa sig nödvändigt att
komplettera lagen.

Yrkande 2 i motion 140 får därmed anses besvarat.

I ett par motioner föreslås längre gående handelspolitiska åtgärder mot
Sydafrika. Motion 140 (vpk) anser att riksdagen nu bör uttala sig för en
fullständig ekonomisk bojkott av Sydafrika.

Utskottet har förståelse för att kraven på en handelsbojkott växer sig
starkare och välkomnar att allt fler stater beslutat om eller överväger olika
åtgärder. Det är emellertid fortfarande utskottets åsikt att ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika bör vara förenliga med våra åtaganden i GATT och
att det endast är FN:s säkerhetsråd som kan häva GATT:s regler. Sverige bör
fortsatt verka för att säkerhetsrådet fattar de erforderliga besluten i detta
hänseende. Vissa steg i den riktningen har redan tagits av rådet.

Yrkande 1 i motion 140 (vpk) avstyrks med hänvisning till det anförda.

Även motion 143 (fp) vill åstadkomma en handelsbojkott mot Sydafrika
och föreslår i det syftet att regeringen aktualiserar frågan om en stadgeändring
av GATT som skulle möjliggöra sanktioner även från enskilda
länder.

GATT är ett handelspolitiskt instrument som syftar till att skydda och
utveckla frihandeln i världen. Det har inte varit avsikten att dess regler
samtidigt skulle vara anpassade för att nå andra mål, såsom politiska
förändringar i medlemsländerna. GATT-reglema har sedermera kompletterats
med en bestämmelse av innebörd att FN:s säkerhetsråd under vissa
betingelser kan häva ett GATT-åtagande.

Utskottet anser att det i första hand är genom ett beslut i säkerhetsrådet
som utrymme bör skapas för internationella handelssanktioner mot Sydafrika.
Försök att uttryckligen ändra GATT-reglerna i den riktning motionärerna
önskar skulle innebära risker för att GATT förlorar något av sin möjlighet
att slå vakt om de mål avtalet främst är till för att förverkliga. Därtill kommer
att det inte torde finnas större politiska och praktiska förutsättningar att
åstadkomma en stadgeändring i GATT än att få till stånd de erforderliga
besluten i FN:s säkerhetsråd. Detta hindrar inte att utskottet skulle
välkomna ett initiativ av regeringen för att få till stånd en principiell
diskussion inom GATT och FN om vilka möjligheter avtalet erbjuder
medlemsländerna att vidta åtgärder mot Sydafrika med stöd av de beslut eller

UU 1985/86:12

rekommendationer säkerhetsrådet har fattat eller kommer att fatta.

Med det anförda torde yrkande 2 i motion 143 (fp) få anses besvarat.

Ytterligare handelsåtgärder mot Sydafrika föreslås i motion 141 (c). I dess
första yrkande begärs att regeringen tar initiativ till förhandlingar med
svenskt näringsliv i syfte att uppnå frivilliga överenskommelser om begränsning
av handeln samt med rederierna om att undvika trafik på Sydafrika.

Utskottet vill med anledning härav först erinra om att sådana överläggningar
fördes mellan regeringen och näringslivet åren 1977-1978 i avsikt att
nå fram till frivilliga begränsningar av svenska företags investeringar i och
ekonomiskt utbyte med Sydafrika. Företagen var vid det tillfället inte
benägna att ålägga sig några frivilliga begränsningar. Som framgår av
propositionen har regeringen nyligen riktat en uppmaning till svenska
företag att minska sitt handelsutbyte med Sydafrika. En motsvarande
rekommendation har riktats till rederierna. Utskottet utgår från att dessa
rekommendationer skall ge resultat. Utskottet utgår också från att regeringen
vid behov kommer att uppta förnyade överläggningar med företagen. Om
syftet med rekommendationerna inte uppnås är emellertid handelsministern
beredd att föreslå att ett licenssystem införs för handeln med Sydafrika, så att
varuubytets utveckling kan följas i detalj. Detta kan ge underlag för fortsatta
åtgärder.

Yrkande 1 i motion 141 (c) får därmed anses besvarat.

I samma motions yrkande 2 föreslås att regeringen skall utreda möjligheterna
att avveckla Sveriges beroende av mineralimport från Sydafrika.

Som redovisas i propositionen har kommerskollegium avlämnat en
rapport till regeringen om importen av sex viktiga metaller. I rapporten
konstateras sammanfattningsvis att ett avbrott i direkthandeln mellan
Sverige och Sydafrika endast skulle få begränsade effekter. Sammantaget har
dock de västliga industriländerna så stor import från Sydafrika av dessa
metaller att ett avbrott i all produktion i och utförsel från Sydafrika skulle
kunna få allvarliga konsekvenser.

Rapporten studeras för närvarande inom regeringskansliet. På vissa
punkter kan den behöva kompletteras med ytterligare uppgifter, särskilt för
att belysa vilka andra leveransmöjligheter som står till buds. Det är enligt
utskottets mening angeläget att regeringen och de berörda företagen vidtar
erforderliga åtgärder för att så långt som möjligt minska Sveriges framtida
beroende av mineralimport från Sydafrika.

Med det anförda torde syftet med yrkande 2 i motion 141 (c) vara
tillgodosett, varför det anses besvarat.

I motionen föreslås vidare lagstiftning för att förhindra export inom
kärnkraftsområdet till Sydafrika. Motionärerna hänvisar till säkerhetsrådets
beslut från juli 1985 och anser att det efter detta inte bör föreligga några
hinder för ett särskilt förbud mot export på kärnkraftsområdet.

Genom säkerhetsrådets resolution 569 av den 26 juli 1985 anmodas FN:s
medlemsstater att införa förbud mot alla nya avtal på kärnkraftsområdet med
Sydafrika. Vid all export från Sverige av utrustning eller material för
kärnteknisk verksamhet krävs dock redan tillstånd av regeringen enligt lagen
och förordningen - båda av år 1984 - om kärnteknisk verksamhet. I lagen
finns en hänvisning till de överenskommelser Sverige ingått i syfte att hindra

UU 1985/86:12

spridning av kärnvapen. Därmed åsyftas bl. a. icke-spridningsfördraget
(NPT).

I utrikesdebatten den 30 mars 1977 framförde utrikesminister Karin Söder
bl. a. att exporttillstånd på kärnkraftsområdet till icke-kärnvapenstater
endast kan lämnas om de ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande
kontrollåtaganden genom IAEA. Detta uttalande har förblivit vägledande
för den svenska exportpolitiken på området och sedermera upprepats i flera
regeringsdokument. Eftersom Sydafrika står utanför NPT sker följaktligen
ingen svensk export av kärnteknisk utrustning till Sydafrika. Syftet med
säkerhetsrådets rekommendation från juli 1985 är således sedan lång tid
redan uppfyllt för svenskt vidkommande. Av detta skäl finns det enligt
utskottets bedömning inget behov av en särskild lagstiftning för Sydafrika
som i praktiken inte skulle sträcka sig längre än redan gällande generella
svenska riktlinjer på kärnkraftsområdet.

Även yrkande 3 i motionen får därmed anses besvarat.

Under detta avsnitt vill utskottet också erinra om att regeringen i
propositionen förutsett att förbudet mot import av jordbruksvaror kan
komma att medföra ekonomiska förluster för svenska företag. Utskottet
delar regeringens bedömning att det inte bör bli fråga om någon lagfäst rätt
till ersättning. Däremot bör, som regeringen också framhåller, det inte
uteslutas att en viss gottgörelse kan behöva utgå efter ansökan och särskild
prövning.

Kommunala bojkottåtgärder

Stat-kommun-beredningen (dir. 1983:30) har i en promemoria ställd till
chefen för civildepartementet föreslagit att kommuner och landstingskommuner
skall ges rätt att vidta bojkottåtgärder mot sydafrikanska varor och
tjänster. Detta innebär i praktiken att kommunerna ges möjlighet att i likhet
med statliga myndigheter avstå från upphandling i Sydafrika. I fråga om
kommunerna krävs emellertid att en lag stiftas för att ge dem denna rätt,
eftersom kommunallagen och rättspraxis inte ger utrymme för sådana beslut.
I propositionen föreslås därför en särskild Lag om rätt för kommuner och
landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika (se bil. 2).

Lagen skall endast avse bojkottaktioner som riktar sig mot Sydafrika och
import av varor och tjänster från detta land. Lagen föreslås vidare bli
tidsbegränsad till ett år. Den upphör således att gälla den 31 december 1986.
Någon ändring av kommunallagen är inte erforderlig.

I motion 142 (m) hemställs att riksdagen avslår lagförslaget med motiveringen
att Sveriges utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik skall utformas av
riksdag och regering.

Utskottet vill erinra om att den föreslagna tidsbegränsade lagen endast
avser Sydafrika och att den således inte innebär någon allmän utvidgning av
den kommunala kompetensen. En liknande utvidgning har för övrigt skett på
andra avgränsade områden, exempelvis rätten för kommuner att lämna
katastrofhjälp. Ingen konflikt med kommunallagen föreligger således.

En möjlighet för kommunerna att delta i bojkottaktioner mot Sydafrika
ligger i linje med den av riksdag och regering beslutade Sydafrikapolitiken.

UU 1985/86:12

Det föreligger med andra ord inte risk för att kommunerna skall föra en från
statsmakterna avvikande utrikespolitik.

Med hänvisning härtill avstyrks yrkande 4 i motion 142 (m).

Övriga åtgärder mot Sydafrika

I propositionen föreslås att en särskild straffskala för grova brott införs i
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner innebärande att straffmaximum
för grova brott höjs från två till fyra år (se bil. 3). Förslaget
motiveras av att varusmugglingslagens straffbestämmelser under senare tid
skärpts och att därför en motsvarande skärpning av straffbestämmelserna i
sanktionslagen är påkallad för att bringa de båda lagarna i bättre överensstämmelse
med varandra. I propositionen redovisas frågan närmare.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget.

Regeringen har beslutat att, med verkan från den 1 december 1985,
förbjuda införsel till Sverige av det sydafrikanska guldmyntet Krugerrand.
Åtgärden är en följd av att FN:s säkerhetsråd i den tidigare nämnda
resolutionen av den 26 juli 1985 anmodat medlemsstaterna att förbjuda
försäljningen av Krugerrand och andra guldmynt som präglats i Sydafrika.
Införselförbudet har meddelats med stöd av sanktionslagen (1971:176). Det
är en fullmaktslag, vars tillämpning skall underställas riksdagens prövning
inom en månad.

Utskottet har ingen erinran mot att regeringen tillämpar sanktionslagen
för detta ändamål.

I detta avsnitt vill utskottet också behandla yrkande 1 i motion 143 (fp), i
vilket hemställs att riksdagen uttalar att inga dispenser från lagen om
investeringsförbud bör beviljas så länge det råder undantagstillstånd i
Sydafrika.

Delvis nya bestämmelser för undantag från investeringsförbudet gäller
från den 1 april 1985, det s. k. särskilda åtagandet (prop. 1984/85:56, UU
1984/85:6). I Sydafrikalagen 8 § stadgas följande:

Regeringen får medge en sådan juridisk person som avses i 6 § rätt tills vidare
att utan hinder av förbuden i 1 och 2 §§ ersätta anläggningstillgångar och
hyrd egendom samt göra sådana investeringar och hyra sådan egendom som
förbättrar arbetsmiljö och arbetsförhållanden för de anställda, om denne
åtar sig att inte härigenom utvidga sin verksamhet i Sydafrika och Namibia.
Medgivandet får återkallas om verksamheten utvidgas eller det i övrigt
föreligger särskilda skäl.

Ett medgivande får förenas med villkor.

Ett flertal företag har ansökt om att få begagna detta förfarande. Regeringen
kommer att under våren 1986 bereda inkomna ansökningar. Inga ansökningar
enligt den reguljära undantagsregeln (6 §) föreligger för närvarande.

Utskottet förutsätter att regeringen, i varje fall under den tid undantagstillstånd
råder i någon del av Sydafrika, inte - utom i undantagsfall då t. ex.
uppenbara sociala eller humanitära motiv föreligger - kommer att medge
dispenser från det gällande investeringsförbudet eller sådan rätt till särskilda
åtaganden som stadgas i Sydafrikalagens 8 §. Därigenom torde det huvudsakliga
syftet med förslaget i motion 143 kunna uppfyllas.

UU 1985/86:12

Utskottet vill vidare framhålla att den svenska Sydafrikapolitiken skall ses
över före utgången av år 1990. Översynen skall bl. a. omfatta en omprövning
av lagen och dispenssystemet. Det bör emellertid finnas en beredskap även
för en mycket snabb skärpning av lagen om investeringsförbud och de andra
förändringar av vår Sydafrikapolitik som påkallas av omständigheterna.
Men det anförda får yrkande 1 i motion 143 (fp) anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för svensk Sydafrikapolitik

att riksdagen förklarar motion 1985/86:142 yrkande 1 besvarad med
vad utskottet anfört,

2. beträffande förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika
att riksdagen med bifall till propositionens förslag och med avslag på
motion 1985/86:142 yrkandena 2 och 3 antar det till propositionen
fogade förslaget till Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika,

3. beträffande förbud mot införsel av jordbruksvaror från Namibia
att riksdagen förklarar motion 1985/86:140 yrkande 2 besvarad med
vad utskottet anfört,

4. beträffande fullständig ekonomisk bojkott av Sydafrika
att riksdagen avslår motion 1985/86:140 yrkande 1,

5. beträffande ändring av GATT

att riksdagen förklarar motion 1985/86:143 yrkande 2 besvarad med
vad utskottet anfört,

6. beträffande överenskommelser med näringslivet m. m.

att riksdagen förklarar motion 1985/86:141 yrkande 1 besvarad med
vad utskottet anfört,

7. beträffande mineralimporten från Sydafrika

att riksdagen förklarar motion 1985/86:141 yrkande 2 besvarad med
vad utskottet anfört,

8. beträffande export av kärnkraftsmaterial

att riksdagen förklarar motion 1985/86:141 yrkande 3 besvarad med
vad utskottet anfört,

9. beträffande rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika

att riksdagen med bifall till propositionens förslag och med avslag på
motion 1985/86:142 yrkande 4 antar det till propositionen fogade
förslaget till Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att
vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika,

10. beträffande särskild straffskala

att riksdagen antar det till propositionen fogade förslaget till Lag om
ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner,

UU1985/86:12

res. 1 (m)

res. 2 (vpk)

res. 3 (m)
s.y. (m)

res. 4 (m)

11. beträffande dispens från lagen om investeringsförbud

att riksdagen förklarar motion 1985/86:143 yrkande 1 besvarad med
vad utskottet anfört,

12. att riksdagen godkänner regeringens förordnande att 3 § lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner skall tillämpas i fråga
om Sydafrika till följd av FN:s säkerhetsråds resolution nr 569 av den
26 juli 1985,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet i övrigt anfört om åtgärder mot apartheid i Sydafrika.

Stockholm den 5 december 1985

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Sture Ericson (s), Axel Andersson (s), Maj-Lis
Lööw (s), Margaretha af Ugglas (m), Bengt Silfverstrand (s), Karl-Erik
Svartberg (s), Sten Sture Paterson (m), Nils T Svensson (s), Gunnel Jonäng
(c), Anita Bråkenhielm (m), Maria Leissner (fp), Hadar Cars (fp), Oswald
Söderqvist (vpk) och Pär Granstedt (c).

Reservationer

1. Förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Anita Bråkenhielm (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Det av” och
på s. 12 slutar med ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens inställning om vikten av att vidta åtgärder mot
användningen av fångar i det sydafrikanska jordbruket. Det är emellertid
angeläget att dessa åtgärder får en utformning som är förenlig med Sveriges
internationella åtaganden. Under utskottsbehandlingen har inte tillfredsställande
visats att det undantag som finns i GATT-avtalet beträffande
användning av fångarbetskraft i produktion är tillämpbart på de åtgärder
som propositionen föreslår. Vid ett genomförande av importförbudet
riskerar Sverige därmed anmälan och prövning i GATT.

För att markera Sveriges fördömande av användningen av fångarbetskraft
och tvångsarbete i det sydafrikanska jordbruket bör ett system med intyg
införas. I dessa intyg skall producenterna under allsidig insyn garantera att
tvångsarbetskraft eller tvångsarbete ej utnyttjas i produktionen. Om sådant
intyg ej kan uppvisas skall import till Sverige av de aktuella jordbruksprodukterna
ej få ske. Härigenom skulle Sverige öka trycket på de sydafrikanska
producenterna att avskaffa systemet med tvångsarbetskraft och utnyttjandet
av fångar i produktionen. Ett sådant system med intyg skulle vara förenligt
med Sveriges åtaganden gentemot GATT.

UU 1985/86:12

res. 5 (m)

Regeringen bör ges i uppdrag att utforma erforderlig lagtext i detta syfte.
Innan lagen träder i kraft bör konsultationer ske med bl. a. de nordiska
länderna och GATT.

Med det anförda avstyrks regeringens förslag och tillstyrks yrkandena 2
och 3 i motion 142 (m).

dels att utskottets hemställan i mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika
att riksdagen med ändring av propositionens förslag och med bifall till
motion 1985/86:142, yrkandena 2 och 3, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. Ekonomisk bojkott av Sydafrika
Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Det är” och
slutar med ”det anförda.” bort ha följande lydelse:

Sverige bör mot bakgrund av det senaste årets utveckling i Sydafrika gå
från ord till handling och ställa sig bakom dessa krav. En svensk ekonomisk
bojkott av Sydafrika är ett naturligt nästa steg i den svenska Sydafrikapolitiken.
Utskottet tillstyrker därmed yrkande 1 i motion 140 (vpk).

dels att utskottets hemställan i mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande fullständig ekonomisk bojkott av Sydafrika

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:140, yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ändring av GATT

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Anita Bråkenhielm (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Försök att”
och på s. 13 slutar med ”anses besvarat” bort ha följande lydelse:

Försök att uttryckligen ändra GATT-reglerna i den riktning motionärerna
önskar skulle innebära risker för att GATT förlorar sin möjlighet att slå vakt
om de mål avtalet främst är till för att förverkliga. Därtill kommer att det inte
torde finnas större politiska och praktiska förutsättningar att åstadkomma en
stadgeändring i GATT än att få till stånd de erforderliga besluten i FN:s
säkerhetsråd.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet yrkande 2 i motion 143 (fp).

dels att utskottets hemställan i mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ändring av GATT

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:143, yrkande 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

UU 1985/86:12

4. Kommunala bojkottåtgärder

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Anita Bråkenhielm (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 15 slutar med ”motion 142 (m).” bort ha följande lydelse:
De grundläggande bestämmelserna om den kommunala kompetensen
finns i 1 kap. 4 § kommunallagen. De närmare gränserna för den kommunala
kompetensen har dragits upp av rättspraxis.

Om kommuner och landstingskommuner ges möjlighet att vidta bojkottåtgärder
riktade mot andra länder innebär detta att medborgarna i utrikespolitiska
frågor skulle bli bundna, inte bara av beslut av riksdag och regering,
utan även av beslut av de kommunala och landstingskommunala organen. En
sådan ordning skulle sakna den välmotiverade avvägning som i dag råder
mellan å ena sidan den kommunala kompetensen och å andra sidan
riksdagens och regeringens ansvar för den svenska utrikespolitiken.

En utvidgning av kommunernas och landstingskommunernas kompetens i
utrikespolitiska frågor kan komma att inkräkta på, och i ett längre perspektiv
dessutom undergräva, den officiella utrikespolitiken. Den föreslagna utvidgningen
av den kommunala kompetensen i dessa frågor strider dessutom mot
den s. k. lokaliseringsprincipen, då de åtgärder som lagen öppnar möjlighet
till saknar samband med den egna kommunen.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet regeringens förslag.

dels att utskottets hemställan i mom. 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika

att riksdagen med ändring av propositionens förslag och bifall till
motion 1985/86:142, yrkande 4, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

5. Dispensreglerna

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Anita Bråkenhielm (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
förutsätter” och på s. 16 slutar med ”anses besvarat.” bort ha följande
lydelse:

Om riksdagen, som föreslås i motionen, skall uttala att inga dispenser
(enligt 6 eller 8 §§) bör beviljas så länge undantagstillstånd råder i Sydafrika
bör ett sådant beslut enligt utskottets mening meddelas genom att gällande
lag ändras. Utskottet är emellertid inte berett att anse att den nuvarande
situationen påkallar en ändring av lagregler som så nyligen setts över. Ingen
prövning har hittills ägt rum av ansökningar enligt det nya förfarandet.

Utskottet erinrar om att regeringen inte är skyldig att medge några
undantag från lagen. När ett tillstånd enligt 8 § meddelas kan strikta villkor
och tidsgränser uppställas.

UU 1985/86:12

Utskottet noterar i sammanhanget att utrikeshandelsministern, när han i
september 1985 presenterade de i propositionen föreslagna åtgärderna mot
Sydafrika, tillkännagav att regeringen inte hade för avsikt att bevilja några
dispenser under återstoden av innevarande år. Vidare vill utskottet framhålla
att den svenska Sydafrikapolitiken skall ses över före utgången av år 1990.
Översynen skall bl. a. omfatta en omprövning av lagen och dispenssystemet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 143 (fp).

dels att utskottets hemställan i mom. 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande dispens från lagen om investeringsförbud
att riksdagen med avslag på motion 1985/86:143, yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande
Överenskommelser med näringslivet

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Anita Bråkenhielm (alla m)
anför:

Av principiella skäl är vi utomordentligt tveksamma till den form av
överläggningar syftande till överenskommelser som beskrivs i propositionen
och på s. 13 i utskottets utlåtande. Skall regering och riksdag av utrikespolitiska
eller motsvarande skäl ålägga företagen vissa begränsningar i deras
uppträdande, bör detta ske genom lag eller motsvarande. På detta sätt blir de
regler som gäller klarare både för staten och företagen, samtidigt som vi för
omvärlden klart anger vilka villkor som gäller för svenskt näringsliv. Det
finns också anledning att peka på de risker det på sikt kan innebära, om
svenska företags verksamhet utomlands uppfattas som en del av vår
utrikespolitik.

UU 1985/86:12

Förslag till

Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Varor hänförliga till 1-24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa får inte
föras in i landet, om varorna har sitt ursprung i Sydafrika.

Förbudet omfattar inte införsel under sådana omständigheter som för en
tullpliktig vara medför tullfrihet enligt 7 8 tullförordningen (1973:979).

2 § Om olovlig införsel av varor och om försök därtill finns bestämmelser
i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. Regeringen får. om det
föreligger synnerliga skäl. till utgången av februari månad 1986 medge
undantag för införsel på grund av avtal som slutits före lagens ikraftträdande.

UU 1985/86:12

Bil. 1

Förslag till

Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika

Härigenom föreskrivs följande.

Vid upphandling får kommuner och landstingskommuner genom bojkott
av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner
som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986 och gäller lill utgången av år
1986.

UU 1985/86:12

Bil. 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella
sanktioner

Härigenom föreskrivs att 11 och 15 8§ lagen (1971: 176) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som bryter mot förbud som
meddelats med stöd av 3-8 §
dömes, om gärningen skett uppsåtligen
, till böter eller fängelse i högst
två år eller, om gärningen skett av
grov oaktsamhet, till böter eller
fängelse i högst sex månader. I
ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp
till gärning som avses i första
stycket dömes ej till ansvar.

1 den mån det påkallas med anledning
av beslut eller rekommendation
söm avses i 1 § första stycket
kan regeringen förordna att svensk
medborgare, som utom riket begått
brott som avses i denna paragraf,
skall dömas efter denna lag och vid
svensk domstol, även om 2 kap. 2
eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig
och utan hinder av 2 kap. 5 a § första
och andra styckena nämnda
balk.

Föreslagen lydelse

11 §'

Den som bryter mot förbud som
har meddelats med stöd av 3-8§
döms, om gärningen skett uppsåtligen,
till böter eller fängelse i högst
två år eller, om brottet är grovt, till
fängelse i högst fyra år. Har gärningen
skett av grov oaktsamhet,
döms till böter eller fängelse i högst
sex månader. 1 ringa fall skall inte
dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp
till gärning som avses i första
stycket döms inte till ansvar.

I den mån det påkallas med anledning
av beslut eller rekommendation
som avses i 1 § första stycket
kan regeringen förordna att en
svensk medborgare, som utom riket
har begått brott som avses i
denna paragraf, skall dömas efter
denna lag och vid svensk domstol,
även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken
inte är tillämplig och utan
hinder av 2 kap. 5a§ första och
andra styckena nämnda balk.

15 S

Regeringen får förordna att utlänning
som skäligen kan antagas ha
hemvist i blockerad stat och ha begått
eller avse att begå sådan handling
som står i strid mot förbud enligt
3—8 § kan avvisas i den ordning
som föreskrives i utlänningslagen
(1954:193).

Regeringen får förordna att en utlänning
som skäligen kan antas ha
hemvist i en blockerad stat och ha
begått eller avse att begå sådan
handling som står i strid mot förbud
enligt 3-8 § kan avvisas i den ordning
som föreskrivs i utlänningslagen
(1980:376).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

UU 1985/86:12

Bil. 3

' Senaste lydelse 1979: 515.
: Senaste lydelse 1979:515.

gotab Stockholm 1985 83793